Regeringens proposition
1997/98:62

Regional tillväxt - för arbete och välfärd

Prop.

1997/98:62

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 mars 1998

Göran Persson

Anders Sundström

(Närings- och handelsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till mål och riktlinjer för regionalpoli-
tiken och en ny regional näringspolitik samt förslag och bedömningar
beträffande inriktning och utformning av olika åtgärder.

Utgångspunkten för den regionala näringspolitiken är att den ekono-
miska tillväxten i Sverige kan öka genom att den tillväxtpotential som
finns i alla regioner bättre tas tillvara genom att näringspolitiken regio-
naliseras och anpassas till lokala och regionala förutsättningar. Genom
kontinuerliga omvärldsförändringar, teknikutveckling, näringslivets in-
ternationalisering m.m., ökar behovet av att varje region utnyttjar sina
förutsättningar och därigenom stärker sin konkurrenskraft.

Regeringen föreslår därför att en regional näringspolitik utvecklas med
det övergripande målet att utifrån de förutsättningar som finns i varje
region stimulera en hållbar ekonomisk tillväxt som kan bidra till fler och
växande företag och därmed ökad sysselsättning för både kvinnor och
män.

Utgångspunkten för regionalpolitiken är att den i fortsättningen måste
bedrivas med än större kraft för att stödja utvecklingen i de regioner som
är särskilt utsatta och ge dem förutsättningar för utveckling och tillväxt
som är mer likvärdiga dem i andra regioner. Bakgrunden är att de regio-
nala obalanserna åter ökar med bl.a. betydande befolkningsminskningar,
främst i de s.k. skogslänen. En orsak till detta är den kraftiga ekonomiska
tillbakagången i början av 1990-talet med stigande budgetunderskott
som en av flera följder. Den nödvändiga budgetsaneringen tvingade fram
omfattande besparingar i välfärdspolitiken, t.ex. inom den offentliga
sektorn, vilket fått svårare konsekvenser i de regionalpolitiskt priorite-

1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

rade regionerna där den offentliga sektorn har en relativt större betydelse
för sysselsättningen än i andra regioner. En hög tillväxt där alla regioner
bidrar är därför en förutsättning för ett fortsatt starkt välfärdssamhälle
som omfattar hela landet.

Regeringen föreslår att de övergripande regionalpolitiska målen om
hållbar tillväxt, rättvisa och valfrihet skall ligga fast.

Som en grund för det regionala utvecklingsarbetet i alla regioner fram-
håller regeringen vikten av att alla berörda parter enas kring tydliga lång-
siktiga regionala utvecklingsstrategier.

Förslagen och bedömningarna vad gäller regionalpolitiska åtgärder i
utsatta regioner är följande.

Regeringen avser att tidigarelägga insatser inom infrastrukturområdet
vilket innebär åtgärder på Inlandsvägen, tidigareläggning av snabb-
tågsanpassningen på sträckan Stockholm-Östersund, tidigareläggning av
förberedelsearbetet för en ny förbifart Sundsvall på E4 och E14 längs
norrlandskusten samt forcering av arbetet med bärighetshöj ande åtgärder.
Vidare kommer regeringen ta initiativ till att en utbyggnad av Luleå-
Kallax flygplats kommer till stånd samt att frågan om finansiering av en
ny flygplats i Pajala löses.

Regeringen lämnar förslag rörande finansiering av och formerna för
genomförandet av Botniabanan.

Inom utbildningsområdet kommer 1500 högskoleplatser senast fr.o.m.
år 2000 att särskilt avsättas för distansutbildning och decentraliserad ut-
bildning i främst stödområde 1. Ett distansutbildningscentrum skall in-
rättas i Härnösand för utveckling av distansutbildning inom högskola,
vuxenutbildning och folkbildning.

Regeringen avsätter 30 miljoner kronor för att påbörja genomförandet
av en kulturvision för inlandet.

Den kommunala ekonomins betydelse för regional balans redovisas,
bl.a. behovet av åtgärder och stöd till kommuner med ekonomiska pro-
blem till följd av sina åtaganden för boendet.

För att stärka tillgången till forskning kring det norrländska jordbruket
aviserar regeringen att särskilda resurser kommer att anvisas Institutio-
nen för norrländskt jordbruk i Röbäcksdalen.

Vad gäller de särskilda regionalpolitiska medlen föreslår regeringen
att nedsättningen av socialavgifter tas bort för vissa verksamheter, främst
jord- och skogsbruk. Transportbidraget föreslås omfatta även sjötrans-
porter.

Norrlandsfonden föreslås fa ett kapitaltillskott på 200 miljoner kronor.
Regeringen aviserar vidare ett förslag att öka beslutsutrymmet för regio-
nalpolitiska åtgärder 1998 genom ett utökat bemyndigande om 500 mil-
joner kronor.

Vad gäller EG:s strukturfonder redovisas genomförandet av pågående
program, samt det aktuella läget vad gäller inriktningen av EG:s regio-
nal- och strukturpolitik från år 2000.

Regeringen aviserar vidare ett antal konkreta insatser inom glesbygds-
och landsbygdspolitiken.

Förslagen och bedömningarna vad gäller den regionala näringspoliti-
ken är följande.

Prop. 1997/98:62

Regeringen föreslår ett program för utarbetande av regionala tillväxt-
avtal. Avtalen skall kunna gälla fr.o.m. år 2000 och ge regionerna möj-
lighet att ange bl.a. vilka statliga medel som bör samordnas, vilka arbets-
och beslutsformer man vill pröva och hur en ökad flexibilitet i medelsan-
vändningen bör uppnås.

Som ett steg mot ökad flexibilitet avser regeringen att bedriva en för-
söksverksamhet med friare användning av arbetsmarknadspolitiska me-
del i Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs och Jämtlands län. Som ett ytter-
ligare led i att öka flexibiliteten i de regionalpolitiska medlen föreslår
regeringen att länsanslaget skall fa användas till riskfinansiering i form
av s.k. såddkapital.

Vidare aviseras att regionala kompetensråd skall inrättas i varje län
som ett led i att förbättra samspelet mellan utbildningsväsende och ar-
betsmarknad.

I anslutning till den regionala näringspolitiken redovisas olika riskka-
pitalfrågor.

De förslag och bedömningar som regeringen lämnar i denna proposi-
tion skapar sammantagna nya och bättre möjligheter för en tillväxt grun-
dad på varje regions egna förutsättningar. Samtidigt ges regionerna större
möjligheter att påverka sin egen utveckling

Prop. 1997/98:62

Innehål Isförteckning

Prop. 1997/98:62

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................6

2 Lagtext..............................................................................................7

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:912) om

nedsättning av socialavgifter..............................................7

2.2 Förslag till lag om rätt for Stiftelsen Norrlandsfonden att

besluta i frågor om förvaltningen av regionala
utvecklingslån.....................................................................8

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).....9

3 Ärendet och dess beredning............................................................11

4 Näringslivets utvecklingsförutsättningar inför 2000-talet, nationellt

och regionalt....................................................................................13

4.1 Inledning...........................................................................13

4.2 En intemationaliserad ekonomi........................................18

4.2.1 Skärpt internationell konkurrens....................18

4.2.2 Spelregler för internationell handel................19

4.2.3 Direktinvesteringama har fått en mer

framträdande roll............................................20

4.2.4 Europasamarbetets utveckling........................21

4.2.5 Regionalpolitik för ekonomisk och ekologisk

hållbar utveckling...........................................22

4.3 Näringslivets organisation och lokalisering......................23

4.4 Regionala förutsättningar och utvecklingstendenser........30

4.4.1 Regioner i ömsesidigt beroende.....................30

4.4.2 Den regionala utvecklingen............................32

4.4.3 Regionfamiljer - ett viktigt närings- och

regionalpolitiskt analysverktyg......................51

4.5 Statens samlade resurser för regional utveckling.............58

5 Mål och riktlinjer.............................................................................64

6 Regionalpolitik................................................................................68

6.1 Allmänna utgångspunkter.................................................68

6.2 Statens betydelse för utvecklingen i utsatta regioner.......77

6.2.1 Allmänna riktlinjer.........................................77

6.2.2 Insatser med regionalpolitisk betydelse inom

vissa statliga sektorer......................................78

6.2.3 Ökad helhetssyn på organisatoriska

förändringar i den statliga förvaltningen......102

6.3 De särskilda regionalpolitiska medlen............................108

6.3.1 Allmänna riktlinjer.......................................109

6.3.2 Stödområdesfrågor.......................................111

6.3.3 Regionalt utvecklingsstöd.............................115

6.3.4 Stiftelsen Norrlandsfonden...........................120

6.3.5 Nedsättning av socialavgifter.......................121

6.3.6 Transportbidrag............................................122

6.4 EG:s strukturfonder........................................................128

6.4.1 Genomforande av nuvarande

strukturfondsprogram...................................132

6.4.2 Nationell medfinansiering............................143

6.4.3 Nästa programperiod....................................147

6.5 Glesbygds- och landsbygdspolitik..................................150

6.5.1 Allmänna riktlinjer.......................................150

6.5.2 Sysselsättningsfrämjande åtgärder...............154

6.5.3 Service..........................................................158

6.5.4 Det lokala utvecklingsarbetet.......................162

6.5.5 Utredning av glesbygdens och landsbygdens

framtida utvecklingsmöjligheter...................167

7 Regionalt utvecklingsarbete..........................................................168

7.1 Allmänna utgångspunkter...............................................168

7.2 Regionala utvecklingsstrategier......................................170

7.3 Resurscentra för kvinnor.................................................173

8 Näringspolitik................................................................................175

8.1 Allmänna utgångspunkter...............................................176

8.2 Vissa näringspolitiska frågor..........................................178

8.2.1 Riskfinansiering............................................187

9 Regional näringspolitik.................................................................194

9.1 Utgångspunkter...............................................................194

9.2 Förslag till mer flexibel medelsanvändning på regional

nivå..................................................................................200

9.3 Regionala tillväxtavtal....................................................201

9.4 Åtgärder för bättre regional balans mellan utbud och

efterfrågan på arbetskraft................................................205

10 Program för regional näringspolitik och särskilda regionalpolitiska

projekt............................................................................................206

Prop. 1997/98:62

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:912)
om nedsättning av socialavgifter (avsnitt 2.1),

2. antar regeringens förslag till lag om rätt för Stiftelsen Norrrlands-
fonden att besluta i frågor om förvaltningen om regionala utveck-
lingslån (avsnitt 2.2),

3. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) (avsnitt 2.3),

4. godkänner regeringens förslag om mål och riktlinjer för regional-
politiken respektive för den regionala näringspolitiken (avsnitt 5),

5. godkänner regeringens förslag om Botniabanan (avsnitt 6.2.2.2),

6. godkänner regeringens förslag om riktlinjer för ökning av decent-
raliserad utbildning och distansutbildning (avsnitt 6.2.2.3),

7. godkänner regeringens förslag om att inrätta en delegation och ett
utvecklingscentrum för distansutbildning baserad på modem in-
formationsteknik i Härnösand (avsnitt 6.2.2.3),

8. godkänner regeringens förslag om stödområden för företagsstöd
(avsnitt 6.3.2),

9. godkänner regeringens förslag om regionalt utvecklingsstöd
(avsnitt 6.3.3),

10. godkänner regeringens förslag om Stiftelsen Norrlandsfonden
(avsnitt 6.3.4),

11. godkänner regeringens förslag om transportbidrag (avsnitt 6.3.6),

12. godkänner regeringens förslag om användningen av anslaget för
Regionalpolitiska åtgärder (avsnitt 9.2),

13. godkänner regeringens förslag om program för regionala tillväxt-
avtal (avsnitt 9.3).

Prop. 1997/98:62

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:912) om
nedsättning av socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 6 och 11 §§ lagen (1990:912) om nedsättning
av socialavgifter' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Inom stödområdet är följande verksamheter stödberättigade:

1. gruvor och mineralbrott, med 1. andra gruvor och mineral-
undantag för malmgruvor, brott än malmgruvor, om liknande

brytning eller utvinning även sker
i andra regioner i Sverige,

2. tillverkning, med undantag av tillverkning mom massa- och
pappersindustri samt järnverk, stålverk och ferrolegeringsverk,

3. produktionsvaruinriktad partihandel,

4. uppdrags-, uthyrnings- och reparationsverksamhet,

5. hotell-, pensionats- och 5. hotell-, pensionats- och

campingverksamhet eller campingverksamhet,

6. restaurang- och kaféverksamhet som bedrivs i kombination med
hotell-, pensionats- eller campingverksamhet,

7. renhållnings-, städnings- och tvätteriverksamhet,

8. rekreationsverksamhet och
kulturell serviceverksamhet, med
undantag av biblioteksverksamhet,

9. jord- och skogsbruk,
trädgårdsskötsel, jakt och fiske,

10. verksamhet som bedrivs av

ideella, kulturella och religiösa
organisationer, samt

intresseorganisationer,

11. annan personlig service-
verksamhet, med undantag av
verksamhet vid varmbadhus.

8. rekreationsverksamhet och
kulturell serviceverksamhet, med
undantag av biblioteksverksamhet,
eller

9. verksamhet som bedrivs av
ideella, kulturella och religiösa
organisationer samt intresseor-
ganisationer.

¹ Lagen omtryckt 1994:548.

² Senaste lydelse 1995:894.

Inom stödområdet är följande verksamheter stödberättigade:

1. uppdrags- och uthyrningsverksamhet,

2. hotell-, pensionats- och 2. hotell-, pensionats- och

campingverksamhet eller campingverksamhet,

Prop. 1997/98:62

3. restaurang- och kaféverksamhet som bedrivs i kombination med
hotell-, pensionats- eller campingverksamhet,

4. skidliftsverksamhet som
bedrivs fristående eller i
kombination med restaurang- eller
kaféverksamhet,

5. jord- och skogsbruk,
trädgårdsskötsel, jakt och fiske.

4. skidliftsverksamhet som
bedrivs fristående eller i
kombination med restaurang- eller
kaféverksamhet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som avser
tid före ikraftträdandet.

2.2 Förslag till lag om rätt för Stiftelsen Norrlandsfonden att
besluta i frågor om förvaltningen av regionala utvecklingslån

Härigenom föreskrivs följande.

Enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen far
Stiftelsen Norrlandsfonden fatta beslut som innebär myndighetsutövning
i frågor om förvaltningen av regionala utvecklingslån och
lokaliseringslån som beslutats enligt förordningen (1990:642) om
regionalpolitiskt företagsstöd eller motsvarande äldre bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att bilagan till sekretesslagen (1980:100)³ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bilaga^

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som
nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos
organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till
numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd
av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Prop. 1997/98:62

Organ

Verksamhet

Stiftelsen Innovationscentrum

Stiftelsen Svenska Institutet

all verksamhet

Föreslagen lydelse

Bilaga

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar som myndighet i
tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som
nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos
organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till
numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd
av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ

Verksamhet

Stiftelsen Innovationscentrum

Stiftelsen Norrlandsfonden

all verksamhet

förvaltning av statligt reglerade
regionala utvecklingslän och

³ Lagen omtryckt 1992:1474.

⁴ Senaste lydelse

lokaliseringslån som beslutats Prop. 1997/98:62
enligt förordningen (1990:642) om
regionalpolitiskt företagsstöd eller
motsvarande äldre bestämmelser

(SFS 1998:000)

Stiftelsen Svenska institutet

all verksamhet

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Ärendet och dess beredning

Med början under år 1995 har regeringen vidtagit ett antal åtgärder för att
få underlag för den nu aktuella översynen av regionalpolitiken.

I augusti 1995 uppdrog regeringen åt Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) att sammanställa ett nationellt analys-
och planeringsunderlag som stöd för regionalt utvecklingsarbete och
nationella avvägningar. Under januari 1997 överlämnade verket två
rapporter under den gemensamma rubriken Regioner på väg mot 2015 -
Förutsättningar, fakta och tendenser och Länsstrategier i regionalt
utvecklingsarbete. Dessa har bl.a. behandlats på ett antal seminarier med
företrädare för länsstyrelser, andra statliga myndigheter, organisationer
m.fl.

Inom ramen för uppdraget lämnade NUTEK i april 1997 ytterligare en
rapport, Förutsättningar för regionpolitik. NUTEK har sänt rapporten på
remiss till 158 instanser. En förteckning över remissinstanserna och en
remissammanställning finns tillgängliga i Närings- och
handelsdepartementet (dnr N 97/316).

I oktober 1995 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare -
landshövding Lars Eric Ericsson - med uppgift att analysera de regionala
konsekvenserna av förändringar inom den statliga sektorn. Den 7 februari
1997 överlämnade utredaren betänkandet Regionpolitik för hela Sverige
(SOU 1997:13). Betänkandet har sänts på remiss till 158 instanser. En
sammanställning av betänkandet finns i bilaga 2 och förteckning över
remissinstanserna samt remissammanställning finns i bilaga 3.

I november 1996 uppdrog regeringen åt Statskontoret att bl.a.
kartlägga den organisatoriska och sysselsättningsmässiga förändringen
av den statliga verksamheten ur ett regionalt perspektiv. Statskontoret
överlämnade kartläggningen den 12 mars 1997. Rapporten har
remissbehandlats tillsammans med det nyss nämnda betänkandet.

I december 1996 uppdrog regeringen åt Glesbygdsverket och
Konsumentverket att analysera aktuella servicefrågor i glesbygds- och
landsbygdsområden. Rapporten Service i gles- och landsbygd
överlämnades till regeringen i mars år 1997. Rapporten har sänts på
remiss till cirka 150 instanser. En förteckning över remissinstanserna och
en remissammanställning finns tillgängliga i Närings- och
handelsdepartementet (dnr N 96/3467).

Regeringen uppdrog också i december 1996 åt Glesbygdsverket att
senast den 30 april 1997 lämna förslag till en utvecklingsinriktad
glesbygds- och landsbygdspolitik. Glesbygdsverkets rapport Förnyelsens
landskap — bygdepolitik för 2000-talet har remitterats till 25 instanser.
En förteckning över remissinstanserna och en remissammanställning
finns tillgängliga i Närings- och handelsdepartementet (dnr N 97/1649).

I januari 1997 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare -
landshövding Georg Andersson - för att kartlägga och analysera
förutsättningarna för och effekterna av en utvidgning av det
regionalpolitiska transportbidraget. Den 13 maj 1997 överlämnade
utredaren betänkandet Konkurrensneutralt transportbidrag (SOU
1997:94). Betänkandet har sänts på remiss till 44 instanser. En

Prop. 1997/98:62

sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4 och en förteckning över
remissinstanserna samt en remissammanställning finns i bilaga 5.

En beskrivning och analys av den regionala utvecklingen, som
utarbetats inom Närings- och handelsdepartementet, redovisas i bilaga 1.

Statskontoret har redovisat två rapporter om Genomförandet av EG:s
strukturfondsprogram som behandlar medfinansieringen (1997:12) och
genomförandeorganisationen (1997:13).

Regeringen beslutade vidare i januari 1997 att tillkalla en delegation
för samordnad regional politik för ökad sysselsättning och tillväxt.
Delegationen består i huvudsak av statssekreterare från departement som
svarar för verksamheter som ur olika aspekter har stor betydelse för
näringslivets utveckling.

Som ett led i beredningsarbetet har delegationen dels överlagt med
samtliga landshövdingar, dels fört en fördjupad dialog med företrädare
för sju län; Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Värmlands,
Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län. Dialogen har rört en
mängd frågor som har betydelse för att nå en ökad effektivitet i ett
regionalt näringspolitiskt arbete.

Med anledning av förslaget till lag angående överlämnande av
förvaltningen av samtliga befintliga och utbetalda lokaliseringslån och
regionala utvecklingslån till Stiftelsen Norrlandsfonden, har staten i
ärendet haft samråd med Norrlandsfonden och i övrigt inhämtat
behövliga upplysningar. Beredningskravet torde därigenom vara uppfyllt.

Dessutom har ett antal skrivelser, rapporter m.m. inkommit från
myndigheter, kommuner, organisationer, enskilda personer m.fl.

Lagrådet

Den föreslagna lagstiftningen faller inom Lagrådets granskningsområde.
De föreslagna förändringarna far emellertid anses vara av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Det bör i
sammanhanget påpekas att Lagrådet tidigare har yttrat sig då det gällt ett
liknande förslag om att till enskilt organ överlämna myndighetsutövning
och då inte haft något att erinra däremot (prop. 1992/93:167 om rätt för
Statens Bostadsfinansieringsbolag, SBAB, att besluta i frågor om
förvaltningen av statligt reglerade lån för bostadsändamål, m.m.).
Yttrande av Lagrådet har därför inte inhämtats.

Prop. 1997/98:62

4 Näringslivets utvecklingsförutsättningar inför
2000-talet, nationellt och regionalt

4.1 Inledning

I denna proposition behandlas olika områden inom regionalpolitiken och
näringspolitiken. Ett antal begrepp som betecknar olika delar inom de
båda politikområdena används.

För att underlätta förståelsen av regeringens förslag och bedömningar
görs i det följande en kort genomgång av några av de viktigare
begreppen.

Regionalpolitik

Åtgärder inom alla politikområden riktade till geografiska områden med
regionalpolitiska problem. Dessa åtgärder behandlas i propositionen ofta
uppdelade efter statsbudgetens utgiftsområden i den ”lilla” och den
”stora” regionalpolitiken.

Åtgärderna syftar till att uppnå de regionalpolitiska målen om hållbar
tillväxt, rättvisa och valfrihet. Detta betyder en ökad regional utjämning,
dvs. en från samhällsekonomiska och välfardspolitiska synpunkter
balanserad utveckling mellan och inom alla regioner.

En särskild del av regionalpolitiken utgör i vissa avseenden glesbygds-
och landsbygdspolitik.

Glesbygds- och landsbygdspolitik

Åtgärder inom alla politikområden riktade till glesbygds- och
landsbygdsområden. En närmare geografisk definition av dessa områden
finns i avsnitt 4.4.2.

Åtgärderna syftar till att utveckla förutsättningarna för ekonomisk
tillväxt och sysselsättning samt att upprätthålla viss kommersiell och
offentlig service.

Den ”lilla ” regionalpolitiken

Åtgärder till vilka medel anslås under utgiftsområde 19 Regional
utjämning och utveckling på statsbudgeten. I avsnitt 6.3 används
beteckningen ”De särskilda regionalpolitiska medlen”.

Exempel på viktiga åtgärder inom den ”lilla” regionalpolitiken är
fördelning av medel för olika former av företagsstöd och medfinansiering
av EG:s strukturfondsprogram.

Fördelningen av medel från EG:s strukturfonder är också ett viktigt
instrument i detta sammanhang.

Prop. 1997/98:62

Den "stora” regionalpolitiken

Åtgärder inom andra utgiftsområden än utgiftsområde 19 Regional
utjämning och utveckling som har betydelse for den regionala
utjämningen.

Exempel på viktiga åtgärder inom den ”stora” regionalpolitiken är
insatser inom kommunikations-, kultur- och utbildningspolitiken samt
det statliga bidrags- och utjämningssystemet i kommunsektorn.

Medel från EG:s strukturfonder används även for åtgärder inom den
”stora” regionalpolitiken.

Regionalt utvecklingsarbete

Åtgärder inom alla politikområden och över hela landet som påverkar
utvecklingen i en region, inom regionalpolitiken exempelvis
framtagandet av utvecklingsstrategier för ett län och inom
näringspolitiken arbetet med regional näringspolitik.

Näringspolitik

Åtgärder inom alla politikområden som syftar till att på olika sätt stärka
näringslivets utveckling.

Regional näringspolitik

Näringspolitik som bedrivs på regional nivå, t.ex. inom ett län.
Åtgärderna syftar till att genom samordning av insatser inom olika
statliga politikområden (utgiftsområden) med kommunala och andra
medel påverka näringslivets utveckling i en region.

Nya förutsättningar för regionalpolitik

Den lilla regionalpolitiken är betydelsefull men det är den sammantagna
utvecklingen inom olika samhällsområden som avgör hur regionernas
framtid utformas. För dagens stora behov räcker inte den lilla
regionalpolitiken till. Omfattande åtgärder inom flera samhällsområden
krävs. Inte minst för att utnyttja det offentliga realkapitalet, såsom
bostäder, skolor, daghem och infrastruktur, som redan investerats i hela
landet är det viktigt att tillväxten inom den privata sektorn ökar i
utflyttningsregionema och välfärdssystemet upprätthålls.

Regionalpolitiken skall bidra till att utveckla de nationella resurserna
utifrån förutsättningarna i varje enskild region. Ramarna för att föra en
politik med målen hållbar tillväxt, rättvisa och valfrihet sätts emellertid
av den internationella integreringen och den statsfinansiella situationen.

Regionalpolitiken har en viktig uppgift i att även bidra till en
ekologiskt hållbar utveckling. Det ekologiska systemet sätter både
gränser och anger möjligheterna för en hållbar utveckling i lokala och
regionala miljöer. Till exempel rymmer gles- och landsbygdspolitiken en

Prop. 1997/98:62

potential till utveckling i det perspektiv där resursförbrukning och
miljöpåverkan ska minimeras. Nu står samhället inför en omvälvning av
lika grundläggande karaktär som när agrarsamhället trängdes ut av
industrisamhället och mycket tyder på att det på sikt öppnas nya
utvecklingsmöjligheter för lands- och glesbygd.

Globaliseringen av ekonomin, t.ex. integrationen inom den Europeiska
Unionen, ändrar på ett markant sätt med vilka medel regeringen kan
påverka de ekonomiska processerna i Sverige. Det faktum att varor,
tjänster, kapital och arbetskraft kan röra sig fritt över långa avstånd
begränsar utrymmet för en nationellt självständig ekonomisk politik. För
att skapa goda förutsättningar för produktion av varor och tjänster som
ger höga inkomster och en hög välfärd måste politiken istället inrikta sig
mot andra åtgärder som främjar företagens utvecklingskraft.

Företagens krav på den miljö de verkar inom har förändrats under de
senaste åren. Idag är inte enbart kostnadsjakt och priset på
produktionsfaktorer avgörande för företagens lokalisering och
utvecklingskraft. Det är också viktigt att de regionala
produktionsförutsättningama förbättras och anpassas till de förändringar
som företagen möter på sina marknader. Tillgången till välutbildad
arbetskraft, en god infrastruktur, goda utbildningsmöjligheter och goda
kopplingar till forskningssystemen blir allt viktigare. Dessa faktorer kan
med fördel utformas regionalt och lokalt. Komplexiteten i kraven på
produktionsförutsättningama visar på behovet av sektorssamordning.

Regioners utvecklingsmöjligheter måste ses i ett internationellt
utvecklingsperspektiv. Alla regioner i landet måste ges förutsättningar att
utvecklas i likhet med motsvarande regioner i andra länder.

Under de förutsättningar som redogjorts för ovan skall
regionalpolitiken och den nya regionala näringspolitiken bidra till att alla
regioner lämnar sitt optimala bidrag till nationens tillväxt. För att få ökad
effektivitet i politiken krävs nu vissa förändringar, till exempel ökad
sektorssamordning och flexibilitet i medelsanvändningen, samt
decentralisering av beslutsbefogenheter.

Välfärdssystemet bidrar till regional balans

Utbyggnaden av välfärdssystemen har bidragit till att minska regionala
skillnader. Genom den omfattning som den offentliga sektom kommit att
fa har arbetstillfällen skapats i hela landet. Transfereringar till hushåll har
bidragit till att upprätthålla konsumtionen. Offentliga tjänster kan
efterfrågas efter behov och oberoende av inkomster. Sammantaget bidrar
den offentliga sektom inte bara till att skapa ett jämlikt samhälle utan
också till att minska skillnader mellan olika regioner avseende
sysselsättnings, arbetslöshets- och inkomstnivåer. Statliga och andra
offentliga myndigheter har vidare ett inflytande på den regionala
utvecklingen genom att de i många regioner är stora arbetsgivare och har
en viktig roll som serviceproducent. Förändringar i organisationen av
statliga och andra offentliga myndigheter och verk far därför ofta
betydande konsekvenser för sysselsättning och service i dessa regioner.

Prop. 1997/98:62

Den senaste tioårsperioden har den ekonomiska situationen i landet
förändrats radikalt. Sverige hamnade i början på 1990-talet i den
djupaste lågkonjunkturen sedan depressionen på 1930-talet med stor
ekonomisk tillbakagång. Bruttonationalprodukten föll tre år i rad.
Arbetslösheten ökade kraftigt och krisen kom att drabba alla sektorer. Att
den akuta krisen inte hanterades på ett effektivt sätt bidrog till
utvecklingens snabba och djupa förlopp.

Den höga arbetslösheten och räntorna på statsskulden var bidragande
orsaker till att de offentliga finanserna urholkades. Detta skapade en kris
i välfärdssamhället. För att fa ordning på finanserna var besparingar inom
offentlig sektor nödvändiga. Detta var en förutsättning för att Sverige
skulle kunna föra en trovärdig politik med tillväxt i fokus.

Alla regioner är beroende av en hög tillväxt

Välfärdssamhället byggdes ut under perioder med gynnsam ekonomisk
tillväxt. För att resurser ska kunna fördelas i ett välfärdssamhälle måste
de först skapas genom tillväxt. Välfärdssystemet och möjligheterna till
regional utjämning förutsätter att den ekonomiska tillväxten är hög.
Lyckas vi inte med detta blir det svårt att upprätthålla de höga
ambitionerna på ett väl utvecklat välfärdssystem. Beräkningar, som bland
annat tar hänsyn till vilka branscher som växer snabbast och vilka företag
som riskerar att slås ut vid en låg tillväxt, visar att en hög tillväxt (2,2-
2,8 % per år) medför en förhållandevis bra sysselsättningsutveckling i
alla regiontyper de närmaste 10-15 åren medan en lägre årlig tillväxt
(1,4%) ger en fortsatt utslagning av företag och minskning av
sysselsättningen i de svagare regionerna. Beroendet av tillväxt i den
privata sektorn är därför mycket starkt. Att låna till välfärd är ingen
lösning.

Regional näringspolitik for ökad ekonomisk tillväxt

Efter en framgångsrik budgetsanering har ekonomin stabiliserats och
gynnsamma villkor för tillväxt och sysselsättning skapats. Låg inflation,
låg ränta och en stabil valuta gynnar investeringar och bidrar till att
stärka företagens konkurrenskraft i hela landet.

Eftersom politikområden påverkar varandra syftar integrationen till att
samordna olika områden som har ekonomisk tillväxt som främsta mål.
Därför bör en sektorssamordning av de statliga insatserna ske både på
central och regional nivå. En förutsättning för friare medelsanvändning
på regional nivå är en fungerande samverkan på central nivå.

De näringspolitiska insatserna kommer nu att breddas och
regionaliseras. Statliga resurser inom många olika departements
ansvarsområden kommer i större utsträckning än vad som f.n. sker, att
anpassas till regionala och lokala förutsättningar. Detta sker inom ramen
för s.k. tillväxtavtal vilket redovisas senare i denna proposition.

Prop. 1997/98:62

Kraftfulla insatser för regional utveckling

Propositionen innehåller även förslag inom arbetsmarknads-,
infrastruktur,- utbildnings,- kultur,- närings- och regionalpolitiken.
Regionalpolitiken förstärks bl.a. genom att gällande föreskrifter vad
avser regionala konsekvenser av förändringar inom statliga verksamheter
preciseras. Särskilda insatser görs för att förbättra gles- och landsbygden
förutsättningar för sysselsättning och tillväxt och tillgängligheten för
service. Inom bostadspolitiken kommer särskilda insatser att riktas till
kommuner med allvarliga ekonomiska problem till följd av sina
åtaganden för boendet. Dessa kommuner ligger i stor utsträckning inom
regionalpolitiska stödområden. Insatserna är betydelsefulla inte bara för
att förbättra förutsättningarna till att bo och arbeta i hela landet utan även
för att det offentliga realkapital som redan investerats bättre skall kunna
utnyttjas även i framtiden.

Nya möjligheter till utbildning i hela landet

För att öka möjligheterna för män och kvinnor att kunna arbeta och bo i
hela landet görs kraftfulla satsningar inom utbildningsområdet. Den
fortsatta utbyggnaden av högskolan bidrar starkt till den regionala
utvecklingen. Satsningar som kunskapslyftet och distansutbildning bidrar
också till att stärka den regionala utvecklingen, eftersom
kompetensutveckling har en avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt
samtidigt som arbetskraften är relativt bunden regionalt. Ett utbyggd
distansutbildning på högskolenivå innebär ytterligare möjligheter för alla
som vill vidarutbilda sig efter kunskapslyftet.

Tidigareläggning av infrastrukturinvesteringar

Inom infrastrukturpolitiken föreslås satsningar på utbyggnad och
förbättringar av vägar, järnvägar, flyg och distansarbete i syfte att
förstärka länkarna mellan och inom regionerna.

Särskilda åtgärder i gles- och landsbygd

Tillväxtförutsättningama i gles- och landsbygd bygger i stor
utsträckning på lokala och regionala marknader.
Kombinationssysselsättningar och den sociala ekonomin har en stor
betydelse. Förutsättningar för en ekologiskt hållbar produktion är goda.
Tillgängligheten till statlig och kommunal service är sämre än i tätorter.
Mot denna bakgrund förslås särskilda insatser inom en rad områden för
att främja tillväxt och sysselsättning och tillgänglighet till service i gles-
och landsbygd.

Prop. 1997/98:62

4.2 En intemationaliserad ekonomi

Prop. 1997/98:62

Regeringens bedömning: Förutsättningarna för att bedriva en effektiv
närings- och regionalpolitik har förändrats. De främsta orsakerna till
detta är en hårdare konkurrens till följd av en tilltagande internationell
ekonomisk integration, snabbare teknisk utveckling och nya sätt att
kommunicera.

Skälen för regeringens bedömning: En rad omvärldsförändringar har
ändrat villkoren för produktion av varor och tjänster, och därmed även
villkoren för närings- och regionalpolitiken. Människor, kapital och va-
ror, men även teknik och kunskaper rör sig över region- och nationsgrän-
ser enklare och snabbare än någonsin tidigare. Kostnaderna för transpor-
ter och kommunikation minskar. Varuutbytet med andra länder - världs-
handeln - ökar snabbare än produktionen och de internationella företa-
gens investeringar i olika länder - direktinvesteringama - ökar ännu
snabbare.

4.2.1 Skärpt internationell konkurrens

Den ökade internationella ekonomiska integrationen drivs fram av snabb
teknisk utveckling och av omfattande liberalisering av olika restriktioner
och barriärer som tidigare hindrat eller begränsat handeln med varor och
tjänster, kapitalflöden och humankapitalets rörlighet samt försvårat om-
struktureringen av olika sektorer. Liberaliseringen har bland annat inne-
burit sänkta tullar, borttagande av handelshinder och av- och omregle-
ringar av olika marknader såsom kapital- och valutamarknaderna, tele-
kommarknaden och elmarknaden. De snabbväxande ekonomierna i
Asien, och omställningen till marknadsekonomi i Central- och Östeuropa
samt de baltiska länderna, är andra faktorer som främjar det internatio-
nella handelsutbytet och den internationella och regionala specialise-
ringen. Kortsiktigt innebär de nuvarande problemen i Asien att tillväxten
i denna region dämpas. Samtidigt har dessa länders möjligheter att kon-
kurrera med låga priser ökat i takt med att deras valutor förlorat i värde.

Den internationella konkurrensen har skärpts. Det räcker inte längre
för företagen att utnyttja billiga produktionsfaktorer. Det har skett en för-
skjutning från priskonkurrens till konkurrens baserad på kundanpassning
och kvalitet. Utvecklingskraft förklarar bättre den nya situationen än
konkurrenskraft, som ofta förknippas med priskonkurrens. Utvecklings-
kraft handlar om företagens förmåga att ta till sig och utnyttja informa-
tion och kunskap samt vara innovativa. Denna förändring innebär även
att kraven på arbetskraftens kompetens har förändrats och att nya flexib-
lare organisationsformer blir vanligare för att kunna möta de snabba an-
passningskraven.

Den ökade internationella integreringen innebär att regioners utveck-
lingsmöjligheter måste ses i ett internationellt utvecklingsperspektiv.
Alla regioner i Sverige måste ges förutsättningar att utvecklas i likhet
med motsvarande regioner i andra länder.

4.2.2 Spelregler for internationell handel

Prop. 1997/98:62

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige och landets regioner är i tillta-
gande utsträckning beroende av processer och politik på internationell
nivå. Liberalisering av världshandeln bedrivs inom ramen för WTO
(World Trade Organisation) som tagit över GATT:s (General Agreement
on Tariffs and Trade) institutionella roll som forum för multilaterala tull-
och handelsförhandlingar. Det svenska närmandet till det europeiska
samarbetet genom EES-avtalet och därefter medlemskapet i EU den 1
januari 1995 är andra viktiga händelser som påverkar de svenska utveck-
lingsförutsättningama.

Den internationella handeln har sedan andra världskriget fram till bör-
jan av 1970-talet varit den drivande kraften i världsekonomin. Under
perioden 1960-1990 ökade exporten i snabbare takt än produktionen. År
1953 gick endast 53 procent av I-ländemas export till andra I-länder. År
1990 hade andelen ökat till 76 procent. Utvecklingen är bland annat en
följd av de avtal som slutits på internationell nivå för att minska använd-
ningen av olika typer av handelshinder. Avtalen har arbetats fram via
världshandelsorganisationen GATT, nuvarande WTO. I den senaste för-
handlingsrundan ”Uruguayrundan” lyckades organisationen förhandla
fram ett världsomspännande regelverk för handeln med tjänster, GATS
(General Agreement on Trade in Services), som dittills varit hårt reglerat
och som legat utanför den traditionella handelspolitiken. En allt större del
av varuvärdet i den internationella handeln består av immateriella egen-
skaper i någon form. Ett effektivt skydd har dock ofta saknats. Att den
senaste rundan även resulterade i det s.k. TRIPS-avtalet var därför bety-
delsefullt. TRIPS står för ”Trade-Related Aspects of International
Property Rights” och bildar ett eget sammanhållande regelkomplex i
WTO för immaterialrättigheter. Reglerna utgör ett minimiskydd och
WTO-ländema kan tillämpa strängare skyddsbestämmelser. Beräkningar
som gjorts pekar på att världshandeln med varor kommer att öka betyd-
ligt snabbare till följd av de nya världshandelsreglema.

Parallellt med de multilaterala frihandelssträvandena förs regionala
handelsarrangemang. Sedan andra världskriget har det bildats flera regio-
nala frihandelsavtal som har till syfte att öka både den politiska och eko-
nomiska integrationen mellan medlemsländerna. EU har kommit längst i
integrationsprocessen. Andra avtal är NAFTA (Frihandelsavtal mellan
USA, Kanada och Mexico) och ASEAN (”South East Asian Nations”)
samt ANZERTA (frihandelsavtal mellan Australien och Nya Zeeland).

4.2.3 Direktinvesteringarna har fått en mer framträdande roll

En annan faktor av stor betydelse för den internationella ekonomiska
integrationen är de utländska direktinvesteringama. Med direktinveste-
ringar avses investeringar i ett främmande land varvid det investerande
företaget behåller kontrollen över den gjorda investeringen, som antingen
kan ta sig uttryck i att ett dotterbolag i utlandet bildas eller i form av ett
förvärv av en redan befintlig rörelse. Från 1980-talets början har de ut-
ländska direktinvesteringama ökat i snabbare takt än den internationella
handeln och varit den drivande kraften i världsekonomin. Orsaker till
detta är bland annat tilltagande specialisering och företagens strävan att
maximalt utnyttja de unika förutsättningar och kvaliteter som olika län-
der har i kombination med de egna unika tillgångarna. De multinationella
företagen, som är de dominerande aktörerna, har fatt allt större betydelse
i världsekonomin. Antalet multinationella företag har på 25 år vuxit från
7 000 till 40 000. Dessa företag har ungefär en kvarts miljon utländska
dotterbolag som 1993 tillsammans sålde för 6 000 miljarder USD, vilket
var 28 procent mer än den totala internationella handeln samma år. 75
procent av alla utländska direktinvesteringar är idag lokaliserade till
Europa, Japan och Nordamerika. Dessa regioners dominans har förstärkts
över tiden och det är endast ett fatal andra länder som fatt del av denna
utveckling.

Små öppna ekonomier som Sverige påverkas särskilt mycket av den
fortgående internationaliseringen genom att vara mer integrerade med
världsekonomin än ett stort land. Sverige hade i böljan av 1990-talet fler
stora multinationella företag än något annat land relativt ekonomins
storlek. Dessa internationella företag har tidigt etablerat sig på andra
marknader. Motsvarande intresse för utländska företag att etablera sig på
den svenska marknaden har inte varit lika stort. Mellan 1986 och 1990
ökade utflödet av direktinvesteringar betydligt mer än inflödet. Många
svenska företag expanderade under denna period i något EG-land. EG
tog beslutet om den inre marknaden 1985. De svenska företagen ansåg
det vara angeläget att vara etablerade på den gemensamma europeiska
marknaden. Sveriges ansökan om EG-medlemskap minskade osäkerhe-
ten, vilket kan vara en bidragande orsak till att de utgående investerings-
flödena minskade och bättre balanserade de utgående. Under 1990-talet
har de ingående investeringarna varit större än de utgående, speciellt
höga inflöden noterades 1995.

Genom bl.a. avskaffandet av valutaregleringen (1989), lagen om ut-
ländska förvärv av svenska företag (1992) och skillnader mellan bundna
och fria aktier (1993), har möjligheterna för utländska företag att etablera
sig i Sverige kraftigt ökat. Det svenska medlemskapet i EU samt liberali-
seringen av de forna öststaterna innebär en helt ny geopolitisk situation
där Sverige fatt en intressant position i skärningspunkten mellan det köp-
starka Västeuropa och de nya marknaderna på andra sidan Östersjön.

Prop. 1997/98:62

4.2.4 Europasamarbetets utveckling

Under 1990-talet har Sverige integrerats mer och mer i den västeuro-
peiska ekonomin. Genom EES-avtalet erhöll Sverige ett ekonomiskt
medlemskap i EG. EES-avtalet gav svenska medborgare och foretag till-
gång till ”de fyra friheterna” inom EG, dvs. fri rörlighet för varor, tjän-
ster, kapital och arbetskraft. (Stora delar av jordbrukssektorn och livsme-
delsindustrin omfattades inte av EES-avtalet.)

Sveriges beslut att fullt ut deltaga i det europeiska samarbetet innebar
att integrationen stärktes ytterligare. Ur ett ekonomiskt hänseende inne-
bar EU-medlemskapet framförallt att vi fick en gemensam handelspolitik
och tullunion. Den ökade ekonomiska integrationen innebär att företagen
på den gemensamma marknaden har fatt tillgång till en väsentligt större
hemmamarknad, samtidigt som de möter en ökad konkurrens.

Införandet av en gemensam valuta kommer att fa omedelbara följder
för medlemsstaterna. En konsekvens blir troligen att ländernas politik på
många områden kommer att behöva bli mer samordnad och likställd. En
gemensam valuta innebär vidare att växelkursosäkerheten elimineras
inom valutaområdet. Detta innebär att företagens vinstmarginaler inte
påverkas av förändringar i växelkurser. En gemensam valuta gör också
att det blir lättare att jämföra priser på olika produkter och insatsvaror
inom valutaunionen, vilket sannolikt kommer att leda till att prisskillna-
derna kommer att minska. Ytterligare en konsekvens är att transaktions-
kostnaderna för export blir lägre när företagen inte längre behöver för-
säkra sig mot växelkursförändringar. Effekterna av en gemensam valuta
kan sammantaget förväntas innebära ett ökat konkurrenstryck på den
svenska marknaden. Samtidigt öppnas möjligheterna för främst de
mindre företagen att konkurrera på europamarknaden. Dessa kan lättare
söka sig ut på exportmarknaden när hindren blivit mindre. Ett svenskt
deltagande i EMU från start är dock inte sannolik.

Tio östeuropeiska stater väntar på ett medlemskap i EU. En utvidgning
kan väntas föra med sig flera viktiga förändringar. Med bland annat EU—
stöd kan Östersjöstaterna komma att utvecklas snabbt och ikläda sig en
stark roll som handelspartner för Sverige och övriga grannländer. Beräk-
ningar som gjorts visar att handeln med de nya ansökarländema kan
femdubblas. För svensk del innebär det ur ett regionalt perspektiv att
vissa regioner kan vidga sin marknad genom att fa till stånd en ökad han-
del över Östersjön. En utvidgning österut kommer sannolikt innebära att
strukturomvandlingen accentueras och att kravet på det svenska närings-
livets anpassningsförmåga därmed ökar. En analys av det svenska han-
delsutbytet visar att framför allt arbetsintensiv och till viss del kapitalin-
tensiv industri kan väntas vidkännas en ökad konkurrens från Östeuropa.
Samtidigt kan den kunskaps- och forskningsintensiva industrin ha möj-
ligheter att finna nya marknader i de nya medlemsländerna. På lite längre
sikt kan även dessa delar av industrin märka en ökad konkurrens. Mot
detta konkurrenstryck står möjligheterna till specialisering mot enskilda
marknadssegment, som tillsammans med ökad efterfrågan, kan ge tillväxt
för en bredare del av näringslivet. Utfallet av denna balansgång mellan
tillväxtstimulanser till följd av en ökad efterfrågan och det ökade konkur-

Prop. 1997/98:62

renstrycket bestäms ytterst av hur konkurrensförutsättningarna utvecklas
för de branscher som ger inkomster över dagens genomsnitt. I regioner
med en stor andel av näringslivet inriktad mot produktion som kommer
att möta ökad konkurrens ökar kraven på förmågan till omställning till
annan produktion, som lättare kan exporteras eller till produktion som
kan finna sin avsättning på den lokala marknaden.

4.2.5 Regionalpolitik för ekonomisk och ekologisk hållbar utveck-
ling

Regionalpolitiken är en viktig del i regeringens arbete att samordna en
ekologisk hållbar utveckling med en ekonomisk sådan. Detta ställer krav
på att alla åtgärder analyseras utifrån hur de påverkar såväl miljön som
den ekonomiska tillväxten. Närings- och regionalpolitik skall utformas
med utgångspunkt från att ekonomisk utveckling, social utveckling och
skydd för miljön är inbördes beroende och ömsesidigt förstärkande delar
av en hållbar utveckling. Det är en viktig uppgift för kommuner, länssty-
relser och regionala organ att genom samverkan i samhällsplaneringen ge
underlag för de långsiktiga sociala, ekologiska och samhällsekonomiska
hänsynstaganden som krävs för en regionalpolitik och en regional nä-
ringspolitik som främjar en hållbar utveckling. Effektiv resursanvänd-
ning och miljöanpassning av produkter och produktion samt fungerande
miljöledningssystem kan ge goda marknadsfördelar.

Prop. 1997/98:62

4.3 Näringslivets organisation och lokalisering

Prop. 1997/98:62

Regeringens bedömning: Näringslivets långsiktiga konkurrenskraft
beror främst på företagens möjligheter och förmåga att vara innovativa
och uppgradera sin kunskapsbas.

Den nationella och regionala företagsmiljön spelar en stor roll för
näringslivets förutsättningar att utvecklas. Företagen är i olika grad
beroende av det lokala resursutbudet. Det är viktigt att alla typer av
företag kan erbjudas det nationella och regionala resursutbud, som krävs
för att de skall kunna upprätthålla och stärka sin konkurrens- och
utvecklingskraft.

Företag som är sammankopplade i täta nätverk, t.ex. s.k. industriella
kluster, arbetar ofta i en dynamisk och innovativ miljö där kunskap och
teknologi lätt överförs mellan företagen. Det svenska näringslivets
utveckling de närmaste årtiondena beror till stor del på om de industriella
klustren har förmåga att utvecklas och till vissa delar leda utvecklingen
internationellt. En ökad förståelse för hur samspelet mellan företagen
och olika offentliga institutioner fungerar kan ge värdefull insikt för
närings- och regionalpolitiken.

Skälen för regeringens bedömning:

Specialisering och nätverk

Den moderna informationstekniken och transporttekniken har skapat nya
förutsättningar för företagen att operera internationellt. Genom att
förlägga olika led i värdekedjan och därmed olika verksamheter i skilda
länder och regioner kan de internationella företagen utnyttja olika länders
och regioners specifika resursutbud. Den internationella specialiseringen
sker numer i stor utsträckning inom koncerner dvs. multinationella
företag.

Allt fler människor arbetar i verksamheter som är integrerade med
företagsenheter i andra delar av världen. Denna utveckling innebär även
att allt fler företags produktionssystem utgör delar av ett internationellt
nätverk av kunder och leverantörer. Dotterbolagen utvecklas i vissa fall
till självständiga enheter som i sin tur är intemationaliserade. På så sätt
växer ett komplicerat nätverk fram med självständiga enheter med olika
roller i koncernen. Koncernerna far karaktären av en
”nätverksorganisation” där olika aktiviteter samordnas. Dessa
”nätverksföretag” kräver oftast en ledande enhet (företagens
huvudkontor) som svarar för den finansiella och strategiska
samordningen.

Kunskap, innovationsförmåga och flexibilitet blir allt viktigare som
konkurrensmedel för företagen. Produktionens ökade kunskapsinnehåll
har medfört att gränserna mellan industriproduktion och professionella
tjänster håller på att suddas ut. Därför blir företag som kan kombinera
industriellt kunnande och systemtänkande med avancerade tjänster de
som har störst möjlighet att framgångsrikt konkurrera internationellt.

Tidigare när god konkurrenskraft var starkt förknippad med låga
kostnader var det framför allt skalan på företagen som var betydelsefull
för att upprätthålla konkurrenskraften. Företagen var i allmänhet stora
integrerade hierarkier. Idag när långsiktig konkurrenskraft i högre
utsträckning baseras på det mänskliga kapitalet är det mer betydelsefullt
med skalan och kvalitén på de nätverk som företagen medverkar i. De
nya kraven på företagen, att snabbt kunna ställa om sig till förändrade
marknadskrav och kundanpassade produkter, har resulterat i att företagen
i allt större utsträckning tillämpar flexiblare och mindre detalj styrda
organisationsformer. Genom att arbeta med flexibla produktionsmetoder
i nätverk kan företagen möta den allt större efterfrågan på differentierade
och kundanpassade produkter.

Den ökade internationella konkurrensen innebär att många
multinationella företag koncentrerar sin verksamhet till det som de är
bäst på. Som en följd av detta extemaliseras⁵ verksamheter som tidigare
låg inom koncernerna vilket samtidigt innebär en tilltagande
specialisering. De extemaliserade verksamheterna är ofta viktiga för
koncernerna men hör inte direkt till kärnverksamheten. Kontakterna med
leverantörer och kunder intensifieras och vikten av att relationerna och
samarbetet fungerar väl i hela kedjan, från underleverantör till
köparföretag/slutlig kund, ökar. Underleverantörerna orienterar sig
alltmer bort från en roll som legotillverkare och mot en roll som
produktionspartner med betydligt större delansvar inte bara i
produktionen utan också rörande konstruktion och produktutveckling.

Det faktum att företagen i större utsträckning opererar internationellt
har inte inneburit att företagens nationella och regionala miljö har
minskat i betydelse för att upprätthålla och förbättra företagens
konkurrenskraft. I processen mot intensivare och djupare relationer
mellan företagen kan en geografisk närhet som underlättar det personliga
kontaktarbetet vara en fördel. Denna typ av kontakter ökar i betydelse
även om delar av informationen kan kommuniceras via datoriserade
informationssystem. Den regionala miljön kan erbjuda olika
kombinationer av resursutbud, som lämpar sig mer eller mindre bra för
en viss typ av företag. Viktiga faktorer kan vara närheten till
kommunikationer, andra företag med liknande eller kompletterande
verksamhet, underleverantörer, forskningscentra, utbildningssystem,
utbudet av relevant arbetskraft eller låga kostnader för fastigheter och
arbetskraft.

Industriella kluster

Under senare år har det utvecklats olika teorier med likartade ansatser om
hur företag skapar och vidmakthåller internationell konkurrenskraft. En

Prop. 1997/98:62

⁵ Med extemalisering menas att koncernerna säljer av de verksamheter som inte hör till
dess kärnverksamhet och istället använder sig av underleverantörer. I vilken mån företagen
väljer att intemalisera- eller extemalisera olika verksamheter kan vara ett uttryck för
rådande trender. En period med renodling av verksamheterna brukar åtföljas av period med
diversifiering och vice versa.

intressant teori bygger på betydelsen av industriella kluster. Andra
liknande ansatser är industriella system och kompetensblock. Begreppet
industriella kluster används för att förstå industriell expansion och
strukturell förändring och erbjuder en möjlighet att identifiera källorna
till nationell konkurrenskraft på företagsnivå. Denna teori utgår från
antagandet att konkurrensfördelar inte enbart förklaras av vilka branscher
företag tillhör, utan snarare av beroendeförhållandet mellan företag som
kan ingå i olika branscher. Enligt teorin är ett företags möjlighet att
förbättra sin konkurrenskraft i hög grad beroende av dess lokalisering.
Klusterbegreppet innefattar alla typer av ekonomisk verksamhet dvs.
även tjänstenäringar.

Klusteranalysen fokuserar på länkar, dvs. flöden av varor, tjänster och
kunskaper, mellan företag och tar fasta på det faktum att
konkurrenskraftiga företag i ett land eller en region ofta har täta och
betydelsefulla relationer med varandra. Framåt till kunder, bakåt till
leverantörer och åt sidan till företag som producerar kompletterande
och/eller konkurrerande produkter eller tjänster. Det enskilda företaget är
för sin konkurrenskraft beroende av sina relationer till andra företag.
Överföring av kunskap, kompetens och teknologi mellan företag uppstår
i rivalitet mellan konkurrenter och i samarbetet med avancerade
leverantörer och krävande kunder. Detta skapar en dynamisk forsknings-
och utvecklingsmiljö. Denna kombination av rivalitet och samarbete
stärker företagens innovationsförmåga och konkurrenskraft.

Företag i ett kluster är bättre rustade att möta internationell konkurrens
genom tillgången till kunskaps- och kompetensresurser som finns hos
andra företag i klustret. Enligt klusterteorin skapar och vidmakthåller
företagen sin konkurrenskraft genom att vara innovativa och ständigt
uppgradera sin kunskapsbas och produktionsfaktorerna realkapital,
arbetskraft och råvaror. Denna uppgradering sker i en process som är
förankrad i en nation eller en region. Koncentrationen av konkurrenter,
kunder och leverantörer leder till att förbättringar och innovationer blir
fler och lättare sprids. Skalan på klustret befrämjar större investeringar
och specialiseringar. När ömsesidigt samarbete mellan klustrets aktörer
äger rum, samtidigt som en aktiv konkurrens består, medför det att hela
klustrets konkurrenskraft förstärks. Det sker en uppgradering av
industrins kunskapsbas och prestationer i en nation eller region.

Exempel på ett svenskt kluster är fordonsindustrin. Detta omfattar både
de sluttillverkande företagen (främst Volvo och SAAB/Scanias
produktion av bilar, lastbilar och bussar) och relaterade företag både
bakåt och framåt i värdekedjan. Bakåt finner vi företag som tillverkar
material, komponenter och maskiner för i första hand fordonsindustrin.
Framåt ser vi företag inom distribution, transporter och handel. Till detta
kluster förs också relaterade verksamheter, vilka i detta fall omfattar
bland annat produktion av traktorer, gaffeltruckar samt flygindustrin. Ett
viktigt faktum är att fordonsföretagens konkurrenskraft till stor del är ett
resultat av hela klustrets styrka. Verksamheterna i ett sådant kluster är
beroende av varandra både i innovations-, produktutvecklings- och i
produktionsarbetet. De nationella nätverken blir därför av stor betydelse
för den ständiga uppgraderingen av företagen.

Prop. 1997/98:62

Kluster av verksamheter kan även vara koncentrerade till en enskild
stad eller region. Ett exempel på detta är det ”vårdindustriella klustret” i
Malmö-Lund—regionen, där de forskningsintensiva verksamheterna inom
läkemedels- och medicinsk-teknisk industri är starkt beroende av täta
länkar med relaterade verksamheter främst inom forskningssjukhusen
och universitetsinstitutionerna i regionen.

På ett antal områden inom industri- och tjänstesektorn har Sverige en
internationellt ledande ställning. Sverige har industriella kluster inom
t.ex. läkemedelsindustri, medicinsk teknik, bilindustri, prospektering,
telekommunikationer och informationsteknologi samt massa- och
pappersindustrin. Beviset för detta återfinns i de svenska multinationella
företagen, som utifrån sin svenska bas lyckats växa till globala koncerner
med framskjutna marknadspositioner inom sina respektive nischer.
Många kluster är dock så sammanvävda med varandra att det inte går att
göra klara avgränsningar. Inte minst de stora företagen kan ingå i flera
kluster samtidigt.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige de närmaste decennierna
kommer bland annat att bero på våra historiska industriella klusters
förmåga att utvecklas och till vissa delar leda utvecklingen
internationellt. De svenska klustren kan förstärkas genom såväl
nationella som internationella investeringar och kunskapsflöden.
Samtidigt är det viktigt att Sverige i framtiden inte enbart domineras av
de industrier och branscher som är centrala för välståndsutvecklingen
idag. Det är därför nödvändigt med ett näringspolitiskt fokus som både
förstärker dagens styrkefaktorer och som är tillräckligt flexibelt för att ta
till vara potentialen i nya framväxande produkter och marknader.

Varierande krav på det regionala utbudet

Underlagsrapport: I en studie över 24 arbetsmarknadsregioner, med
speciell fokus på södra Sverige som genomfördes av NUTEK och
Länsstyrelsen i Kalmar län (Regionen och den internationella
konkurrenskraften, NUTEK R 1996:86), undersöktes sambandet mellan
resursutbud, industristruktur och internationell konkurrenskraft. I studien
delas Sverige in i 70 arbetsmarknadsregioner. Industrin delades in i fyra
sektorer efter branschernas användning av resurser; forskningsintensiv,
kunskapsintensiv, kapitalintensiv och arbetsintensiv industri. Den
skyddade industrin, som i begränsad utsträckning är utsatt för
internationell konkurrens, ingår i en särskild grupp.

Produktlivscykeln och lokaliseringsmönster

Lite förenklat kan de olika huvudgrupperna placeras in i fyra olika faser i
den s.k. produktlivscykeln. Tanken bakom produktlivscykeln är att varje
produkt går igenom olika faser i sitt livsförlopp. Den första,
introduktionsfasen, innebär att en ny produkt förs ut på en marknad som
snabbt börjar växa. Den andra, tillväxtfasen, är den fas under vilken
produktionen och marknaden växer snabbast. Den går så småningom

Prop. 1997/98:62

över i en mognadsfas under vilken marknaden ökar i allt långsammare
takt, for att därefter stagnera och påbörja sin nedgång. Den sista fasen,
medför att marknaden minskar, oftast beroende på att andra nyare
produkter kommer fram med bättre egenskaper och ersätter de tidigare
produkterna.

Prop. 1997/98:62

Produktlivscykelns olika faser

I den första fasen, ”introduktionsfasen”, hamnar oftast foretag inom
den forskningsintensiva (F) sektom eftersom de har många produkter
som befinner sig i introduktionsfasen och i tidiga tillväxtfasen. Den
kunskapsintensiva (K) sektom har de flesta produkterna i tillväxt- och
mognadsfasema. Introduktionerna av nya produkter är inte så omfattande
men förbättringar av gamla är vanliga. Kapitalintensiv (C) industri har de
flesta av sina produkter i mognadsfasen. Utmärkande är införandet av
nya produktionsprocesser och förbättringar av gamla. Arbetsintensiv (A)
industri domineras av produkter i mognads- och nedgångsfasen. Få nya
produkter introduceras. Denna typ av industri är på ständig jakt efter
kostnadssänkande produktionsmetoder. Den s.k. skyddade sektom har i
regel även den flest produkter i mognads- och nedgångsfasema.

De två första faserna - introduktionsfasen och tillväxtfasen - innebär i
allmänhet att sysselsättningen ökar. De forsknings- och
kunskapsintensiva industrierna, med flest produkter i introduktions- och
tillväxtfaserna, är därför de sektorer som mest bidrar till ökningen av
sysselsättningen i industrin.

Eftersom de olika huvudsektoremas krav på produktionsfaktorer
varierar och de flesta av deras produkter befinner sig i olika faser av
produktlivscykeln väljs lokaliseringen beroende på hur väl dessa krav
tillgodoses i den regionala/lokala miljön.

Forskningsintensiva företag har krav på hög kvalitet, valfrihet och
mångfald ifråga om de flesta produktionsfaktorer, även om tillgången till
innovativa nätverk, tekniskt avancerat kunnande och högutbildad
arbetskraft hör till de viktigaste. Centrumregionema, dvs. storstäderna
och universitetsorterna, motsvarar de flesta av dessa krav samtidigt som
nackdelarna i form av högre faktorkostnader (t.ex. för mark, lokaler och

löner) sällan är ett stort problem. I takt med att de forskningsintensiva Prop. 1997/98:62
företagens produkter förflyttar sig längs produktlivscykeln och åldras
kommer centrumregionemas fördelar att minska samtidigt som
nackdelarna med de högre kostnaderna för arbetskraft, lokaler etc.
upplevs som större. Produktionen kan då flyttas till perifera regioner,
medan huvudkontor, forsknings- och utvecklingsenheterna ligger kvar.

De kunskapsintensiva företagen har något mindre krav när det gäller
anknytning till innovationsnätverk och forskningssamarbete. De är ofta
beroende av teknikkunnande på tillämpad nivå, som måste behållas inom
företagen. De ingår ofta i stora koncerner. Dotterbolag i mindre
avancerade regioner kan ta del av moderbolagens forskningsresultat och
konsulthjälp. Tillgången till komponentmarknader, service och tekniker
på mellannivå har i allmänhet stor betydelse. Allt från mellanstora
stadsregioner till mindre industriregioner kan utgöra tillfredsställande
produktionsmiljöer för denna sektor, förutsatt att den nationella och
internationella transportsituationen är god.

Den kapitalintensiva industrin domineras av stora företag inom
skogsindustri och metallvaruindustri, med starka bindningar till råvaror
och energi. Lokalisering till råvaror och transportleder är vanlig.
Industrin efterfrågar arbetskraft med industriellt inriktad utbildning på
gymnasienivå eller kortare högskoleutbildning.

Den arbetsintensiva industrin föredrar de allra minsta regionerna.
Företagstjänstema är begränsade och svagväxande.
Industrisysselsättningen är hög i de regioner där sektorn är mest
omfattande. Sektorn styrs inte av tillgången till välutbildad arbetskraft
eller regioner med goda positioner i nationella eller internationella
transportnätverk. Sammantaget är den arbetsintensiva sektorns
produktionsmiljöer relativt enkla och har en relativt ensidig
industristruktur ofta präglad av småföretagsamhet. Tjänstesektorn är
begränsad. Variationen inom sektorn är stor. Inom sektorn finns segment
som konkurrerar om samma resursutbud som den kunskapsintensiva
industrin.

Varierande beroende av produktionsmiljön

I syfte att få en uppfattning om hur viktig produktionsmiljön är för
respektive sektor skattades, i den refererade studien, sambandet mellan
produktionsmiljö/resursutbud och industrisektorernas storlek respektive
konkurrenskraft. Med produktionsmiljö eller resursutbud avses alla
faktorer som kan anses vara viktiga förutsättningar för produktion, som
t.ex. storleken på regionen, närheten till kommunikationer, andra företag
med liknande eller kompletterande verksamhet, forskningscentra,
utbildningssystem, utbudet av relevant arbetskraft eller låga kostnader för
fastigheter och arbetskraft.

Den forskningsintensiva och arbetsintensiva industrin uppvisade det
starkaste sambandet mellan storlek och produktionsmiljö/resursutbud.
Skillnaderna i regionernas resursutbud kunde till 70 procent förklara den
forskningsintensiva industrins omfattning i olika regioner. Andelen för

den arbetsintensiva industrin var nästan lika hög. För den kapital- och
kunskapsintensiva industrin var sambandet mellan produktionsmiljön
och sektorns storlek betydligt lägre.

Resursutbudet var mycket betydelsefullt även för konkurrenskraften
(mätt som exportkvoter) för den forskningsintensiva industrin. Även för
den arbetsintensiva sektorn var resursutbudet av relativt stor betydelse
för konkurrenskraften, dock inte alls i lika hög grad. För de övriga
sektorerna påverkade resursutbudet inte konkurrenskraften i någon större
utsträckning.

Olika sektorers beroende av den regionala miljön

	Sektorns storlek	Konkurrenskraft
F-sektor	Starkt	Starkt
K-sektor	Medel	Svagt
C-sektor	Medel-Svagt	Medel-Svagt
A-sektor	Starkt	Medel-Starkt

Anm. Tabellen är baserad på uppgifter från NUTEK, 1996:86, tabell 17.

Den forskningsintensiva industrins beroende av det regionala
resursutbudet är som framgick ovan mycket starkt. Sektorn är mest
framträdande i regioner med stor och ökande befolkning.
Arbetsmarknadens kvalitet är avgörande för såväl sektorns omfattning
som för dess internationella konkurrenskraft. Den forskningsintensiva
industrin är omfattande i regioner med betydande inslag av
forskarutbildad arbetskraft. Avancerad och specialiserad kompetens inom
naturvetenskap och teknik framstår som särskilt viktig för sektoms
framgång.

Den forskningsintensiva industrins internationella konkurrenskraft är
även beroende av möjligheterna till nätverksbyggande. Avgörande är
förekomsten av horisontella nätverk mellan företag på en likartad
teknologisk nivå, med service- och tjänsteföretag och med avancerad
offentlig verksamhet. Små företag inom sektom är i ännu högre grad
beroende av produktionsmiljöns sammansättning och kvalitet, då de i
allmänhet saknar de stora företagens interna resurser. Vikten av en
avancerad företagsnära tjänstesektor i närmiljön är påfallande för små
forskningsintensiva företag. De små forskningsintensiva företagen har
många likheter med de avancerade tjänsteföretagen. Kontaktytorna
mellan dessa tjänsteföretag och små högteknologiska industriföretag är
ofta omfattande.

Det faktum att den arbetsintensiva industrin tillsammans med den
forskningsintensiva industrin och småföretag i allmänhet är mest
beroende av det lokala resursutbudet innebär samtidigt att insatser för att
stärka båda dessa sektorer har förutsättningar att vara verkningsfulla. Det
är också viktigt att hålla i minnet att det som idag klassas som
arbetsintensiv industri mycket väl kan fa ett större kunskapsinnehåll och
högre teknikinnehåll än vad som är fallet idag. Det förhållande att denna
industri står under ett mycket starkt konkurrenstryck får inte innebära att
den potential som faktiskt finns inte tas tillvara. Riktade åtgärder som tar

Prop. 1997/98:62

fasta på de speciella krav som sektorn ställer kan vara fruktsamma, t.ex. Prop. 1997/98:62
utbildning av branschspecifik arbetskraft.

4.4 Regionala förutsättningar och utvecklingstendenser

4.4.1 Regioner i ömsesidigt beroende

Regeringens bedömning: En regional arbetsfördelning har varit en
förutsättning för välfärdspolitiken eftersom den främjat en hög
nationell tillväxt. För att Sverige skall utvecklas väl krävs att den mest
kvalificerade produktionen klarar den internationella konkurrensen.
Det är viktigt att de expanderande näringarna har goda möjligheter att
växa och skapa sysselsättning. Endast vid en hög nationell ekonomisk
tillväxt ökar sysselsättningen i de svagare regionerna.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige kan betraktas som en
region som deltar i den internationella arbetsfördelningen. Samtidigt
förekommer en arbetsfördelning inom landet. Regioner med olika
kostnadslägen och olika specialisering fyller olika funktioner i det
nationella produktionssystemet.

Produktionsförutsättningama varierar kraftigt mellan olika regioner.
Små arbetsmarknadsregioner som t.ex. Arjeplog, Dorotea och Sorsele har
generellt sämre förutsättningar att klara strukturomvandlingar än stora
där flexibiliteten på arbetsmarknaden är större. Utvecklingsmöjligheterna
är således olikartade. Närings- och regionalpolitikens uppgift är att ge
alla regioner möjligheter att utvecklas på bästa sätt utifrån de egna
förutsättningarna.

Det övergripande geografiska mönstret vad gäller samlad
industriproduktion har varit stabilt över tiden (1972-1991), enligt bilaga
5 till Långtidsutredningen 95. Unge far 40 % av det samlade
produktionsvärdet produceras i de tre storstadsregionerna. De 30 regioner
som producerar mest är med fa undantag desamma nu som för tjugo år
sedan och de producerar drygt tre fjärdedelar av det samlade
förädlingsvärdet. Utvecklingen och inriktningen av industriproduktionen
skiljer sig dock avsevärt mellan olika regioner. Arbetsintensiv produktion
finns i hela landet medan FoU-intensiv industri är koncentrerad till ett
fatal ställen. Denna tendens har förstärkts sedan 1970-talet.
Stockholmsregionen dominerar den FoU-intensiva industrin med över
40 % av produktionen. Inkluderas Linköping och Malmö täcks drygt
55 % av produktionen in. Den arbetsintensiva produktionen sker i första
hand i små och mindre regioner. Storstäderna, framförallt Stockholm, har
en mycket liten andel arbetsintensiv industriproduktion. Mer kvalificerad
produktion sker främst i storstäder och i olika regionala centra medan
mer standardiserad produktion sker i jämförelsevis mer perifiera
regioner. Regionerna har alltså kommit att spela olika roller i den
svenska ekonomin.

I takt med att delar av produktionen inom olika sektorer standardiseras
och effektiviseras sker en regional omfördelning. Utvecklingen inom

transportmedelssektom är ett exempel på detta. Från att ha varit Prop. 1997/98:62
koncentrerad till storstäderna sker idag stora delar av produktionen i
regioner med lägre kostnader för mark, lokaler och personal inom ett
system av underleverantörer. Ett alternativ kan vara att utnyttja
underleverantörer även i andra länder där produktionskostnaderna är
ännu lägre. Etablering i något annat land är i många fall en möjlighet som
beaktas av företagen. Ökade direktinvesteringar är naturliga i en allt mer
integrerad ekonomisk värld. Anledningen till att företagen gör
gränsöverskridande investeringar varierar. Investeringar sker av företag i
vitt skilda branscher. Att utnyttja andra länders- och regioners
resursutbud, t.ex. vara etablerad i ett s.k. industriellt kluster, kan ge
företagen ökad styrka och utvecklingkraft. Den ökade

internationaliseringen av företagens investeringar, utvecklingen av
telekommunikationer och nya flexiblare arbetsorganisationer kan
innebära att företagens lokaliseringsmönster och den regionala
specialiseringen delvis tar sig andra uttryck än historiskt.

Den principiella beskrivningen av produktionens regionala fördelning
som beskrivits ovan⁶ är en följd av att all produktion inte ställer samma
krav på produktionsförutsättningama. Tillgång till utvecklad infrastruktur
och högutbildad arbetskraft är en nödvändighet för den FoU-intensiva
industrisektorn. För den arbetsintensiva industrin gäller inte detta.
Regioner med en hög och växande andel arbetsintensiv industri
kännetecknas istället generellt av lägre kostnader och lägre
utbildningsnivåer. Företag som i hög grad konkurrerar med låga
kostnader uppvisar bättre resultat i perifera lägen än i storstäderna där
kostnadsnivåerna är högre.

Genom den starka integrationen till följd av nätverk och
underleverantörssystem avgörs utvecklingen i de mer perifera
arbetsmarknadsregionema ofta av utvecklingen i de större städerna och
centralorterna. Om dessa utvecklas väl så att produktionen ökar ger detta
inte bara spridningseffekter till andra regioner i landet utan skapar även
förutsättningar för att ett omfattande nationellt omfördelningssystem
mellan individer och regioner kan bibehållas.

Den regionala arbetsfördelningen är en förutsättning för den
utjämnande ekonomiska politiken, eftersom den främjat en hög nationell
tillväxt. En hög tillväxt kan endast åstadkommas genom en internationellt
konkurrenskraftig produktion. Regioner med ett stort beroende av statliga
omfördelningar av resurser är i högre utsträckning beroende av att en hög
nationell tillväxt kan upprätthållas eftersom bantningar i
omfördelningssystemet drabbar dessa regioner relativt sett hårdare.
Speciellt utsatta är regioner där en stor del av konsumtionsutrymmet
baseras på statliga omfördelningar och där den lokala produktionen
främst sker till den lokala marknaden. Den nya tekniken med
telekommunikationer och ett transportsystem anpassat för långväga
arbetspendling vidgar på olika sätt många lokala marknader och

⁶ Beskrivningen ovan skall inte tolkas som om kvalificerad produktion inte förekommer i
mer perifera regioner med ett lägre kostnadsläge, utan skall illustrera att olika regioner
historiskt haft olika roller i det ekonomiska samspelet.

möjligheterna att exportera viss tjänsteproduktion ökar. På sikt kan Prop. 1997/98:62
beroendet av den lokala efterfrågan minska.

4.4.2 Den regionala utvecklingen

Regeringens bedömning: Naturliga förutsättningar, historiska om-
ständigheter, enskild företagsamhet och strukturomvandling har bidragit
till en stor variation i näringslivsstrukturen mellan olika delar av landet.
Detta gör att regionerna har väsentligt olika förutsättningar när det gäller
att utveckla näringslivet under 2000-talet.

Det finns utvecklingsmöjligheter i alla regioner. Vissa delar av landet
har dock särskilda problem.

De långsiktiga regionalpolitiska problemen är oförändrade. De första
åren av 1990-talet präglades bl.a. av kraftigt minskad sysselsättning och
väsentligt höjd arbetslöshet i de flesta delar av landet. Detta har i sin tur
bidragit till en befolkningsminskning inom de regionalpolitiskt
prioriterade regionerna under de senaste åren. Denna minskning är av
sådan omfattning att den är ett allvarligt hot mot en balanserad regional
utveckling.

Skälen för regeringens bedömning : Vissa naturgivna förutsättningar
som t.ex. råvarutillgångar, olika historiska omständigheter och enskild
företagsamhet har tillsammans med en ofta mycket omfattande
strukturomvandling bl.a. medfört att regioner uppvisar stora skillnader
när det gäller näringsstruktur. Detta medför i sin tur väsentligt olika
förutsättningar och möjligheter när det gäller utveckling av näringslivet i
framtiden. Vissa regioner har höga andelar sysselsatta inom offentlig
sektor eller privata tjänster medan andra utmärks av ett stort inslag av
tillverkningsindustri. Inom den sistnämnda sektorn varierar typen av
industri kraftigt från arbetsintensiv till mer kunskaps- och
forskningsintensiv industri. Vissa regioner är starkt dominerade av en
enda eller ett fatal industribranscher och på många orter har ett enda
företag en avgörande betydelse för bl.a. sysselsättningen. Som redovisats
tidigare innebär detta i sin tur väsentligt olikartade förutsättningar när det
gäller att söka åstadkomma en god näringslivsutveckling och tillväxt i
framtiden.

Regioner som har ett högt inslag av privata tjänstenäringar finns oftast
runt större befolkningscentra. En tillväxt inom dessa näringar har ofta
tenderat att öka den regionala obalansen i befolknings- och
sysselsättningshänseende. Den nya tekniken på data- och teleområdet
innebär dock att det numera finns väsentligt bättre möjligheter att en del
av tillväxten inom privata tjänstenäringar skall kunna ske inom mer glest
befolkade områden.

Ett i stort sett oförändrat antal kommuner har under en lång följd av år
ingått i stödområdena 1 och 2 på grund av långsiktiga strukturella
problem som bl.a. lett till vikande befolkning och hög arbetslöshet. För
närvarande är 69 kommuner helt eller delvis inplacerade i de
regionalpolitiska stödområdena 1 och 2, omfattande 7,1 % av landets

befolkning. Vidare är 26 kommuner med mer tillfälliga men stora Prop. 1997/98:62
strukturomvandlingsproblem inplacerade i tillfälligt stödområde,
omfattande 6,1 % av landets befolkning (se vidare avsnitt 6.3.2). De
senaste årens utveckling har inte inneburit några avgörande förbättringar
i flertalet av de berörda kommunerna.

Sysselsättningens regionala struktur

De olika lokala arbetsmarknadsregionemas näringsstruktur varierar som
framgår av det följande starkt.

Inom jord- och skogsbruket arbetade år 1995 ca 88 000 personer eller
ca 2 % av den totala sysselsättningen. Andelen sysselsatta inom de olika
lokala arbetsmarknadsregionema varierar mellan 1-11 %. Ett 30-tal
regioner uppvisar andelar på över 5 %. Omkring hälften av dessa ligger
inom regionalpolitiskt prioriterade delar av landet (se tabell 7 i bilaga 1).

Inom sektorn tillverkning och utvinning sysselsätts i riket som helhet
ca 765 000 personer eller ca 20 % samtidigt som sektorns andel i de
lokala arbetsmarknadsregionema varierar mellan 9-68 %. Drygt ett 30-
tal regioner har en andel på minst 30 % och i tio regioner är andelen
40 % eller högre. Endast ett fatal av de industridominerade regionerna
ligger inom regionalpolitiskt prioriterade områden. De arbetsmark-
nadsregioner som haft och fortfarande har en hög andel
industrisysselsatta har oftast drabbats särskilt hårt av det stora
sysselsättningsbortfall som inträffat under de första åren av 1990-talet.
Bortfallet av arbetstillfällen inom sektom har huvudsakligen skett utanför
de regionalpolitiska stödområdena (se tabell 8 i bilaga 1).

Antalet sysselsatta inom vård och omsorg, utbildning och forskning
samt inom offentlig verksamhet var i riket som helhet år 1995 ca
1 260 000 personer eller ca 33 % av den totala sysselsättningen.
Motsvarande andel i de olika arbetsmarknadsregionema varierar mellan
13-53 %. Det stora flertalet av de 108 regionerna har dock en andel inom
ett intervall som avviker högst tio procentenheter från riksgenomsnittet
dvs. den varierar mellan 23-A3 %. Dessa verksamheters betydelse för
sysselsättningen varierar således väsentligt mindre regionalt än vad t.ex.
industrisektorn gör. Detta är en viktig orsak till att utbyggnaden av dessa
huvudsakligen offentliga verksamheter har betytt oerhört mycket för att
upprätthålla en god regional balans i landet. De senaste årens besparingar
har dock verkat i motsatt riktning genom att åtskilliga arbetstillfällen har
försvunnit, vilket relativt sett slagit särskilt hårt mot de regionalpolitiskt
prioriterade delarna av landet (se tabell 12,13,15 i bilaga 1).

Sysselsättningen inom privata tjänster varierar mycket mellan olika
regioner. Den består av allt från enkel serviceverksamhet på lokal nivå
till kvalificerade finans- och konsulttjänster på vissa större orter. Det är
därför inte lätt att se något mer enhetligt regionalt mönster i
sysselsättningshänseende för denna sektor som helhet. Sedan länge är det
dock välbekant att privata tjänster i stor utsträckning är koncentrerade till
storstadsområden och vissa större orter. Detta gör att en expansion av
denna typ av tjänster tenderar att öka den regionala obalansen genom att

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

Rättelse: S. 41 rad 14, 21, 27, 35

mindre orter och mer glest befolkade områden oftast endast far del av en
mindre del av tillväxten. De senaste decenniernas teknikutveckling på
data- och teleområdet har dock väsentligt ökat möjligheterna för att en
ökad andel av denna tillväxt skall kunna förläggas till mindre orter och
mer glest befolkade områden. Detta har också redan skett genom att en
rad företag med hjälp av bl.a. regionalpolitiskt stöd valt att förlägga
sådana tjänster till många orter inom de regionalpolitiskt prioriterade
delarna av landet.

För att något belysa den regionala variationen inom privata tjänster
redovisas nedan några delsektorer, vilka huvudsakligen kan sägas bestå
av privata tjänsteverksamheter. Den mer kompletta bilden av denna
regionala variation framgår av tabellerna i bilaga 1.

Inom sektorn handel och kommunikation fanns år 1995 ca 710 000
arbetstillfällen eller ca 19 % av den totala sysselsättningen. Bland de 108
lokala arbetsmarknadsregionema varierar motsvarande andel mellan 8-
28 %. Antalsmässigt svarar enbart de tre storstadsregionernas
arbetsmarknader för ca 46 % av sektoms arbetstillfällen (se tabell 10 i
bilaga 1).

Inom finansiell verksamhet och företagstjänster fanns år 1995 ca
406 000 arbetstillfällen eller ca 11 % av den totala sysselsättningen.
Andelen sysselsatta bland de 108 lokala arbetsmarknadsregionema
varierade mellan 2-18% av den totala sysselsättningen. Regioner med
förhållandevis höga andelar finns spridda över hela landet. Antalsmässigt
svarar enbart de tre storstadsregionernas arbetsmarknader för ca 56 % av
sektorns arbetstillfällen. Bland de tre storstadsregionerna intar Stockholm
en särställning (se tabell 11 i bilaga 1).

Inom sektom personliga och kulturella tjänster fanns år 1995 ca
243 000 eller ca 6 % av den totala sysselsättningen. Bland de 108 lokala
arbetsmarknadsregionema varierar motsvarande andel mellan 2-21 %.
Bortsett från några särskilt höga andelar är sektorns relativa betydelse
relativt likartad mellan regionerna. Antalsmässigt svarar enbart de tre
storstadsregionernas arbetsmarknader för ca 47 % av sektorns
arbetstillfällen (se tabell 14 i bilaga 1).

Sysselsättningsutveckling

De senaste decennierna har kännetecknats av betydande
strukturförändringar på arbetsmarknaden. Strukturomvandlingen har
betytt att nya och delvis annorlunda strukturer har växt fram inom olika
delar av landet. Detta har naturligtvis i sin tur starkt påverkat den
regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Med en variation
i näringslivsstruktur mellan olika regioner följer också en variation i
förutsättningar att utveckla näringslivet i framtiden. Detta utvecklas
längre fram i propositionen när bl.a. NUTEK:s indelning av
arbetsmarknadsregionema i s.k. regionfamiljer redovisas.

Under 1950— och 1960-talen utmärktes strukturomvandlingen av en
kraftigt minskad sysselsättning inom jord- och skogsbruket samtidigt
med en expansion av industrisektorns sysselsättning. Under 1970- och

Prop. 1997/98:62

1980-talen fortsatte sysselsättningen inom jord- och skogsbruket att
minska samtidigt som stora strukturförändringar inom
tillverkningsindustrin förorsakade ett betydande sysselsättningsbortfall
inom vissa delar av landet. Dessa decennier kännetecknas även i hög
grad av en mycket kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn över hela
landet, vilken starkt bidragit till att upprätthålla en förhållandevis god
regional balans t.ex. mellan de regionalpolitiskt prioriterade områdena
och övriga landet. Även inom den privata tjänstesektorn ökade
sysselsättningen påtagligt och då främst under 1980-talet. Denna sektors
expansion har däremot huvudsakligen skett inom storstadsområdena och
på större orter, vilket har ökat den regionala obalansen även om tillväxten
som sådan naturligtvis är positiv.

Under 1990-talet har ett mycket stort antal arbetstillfällen inom främst
tillverkningsindustrin och byggnadsverksamheten försvunnit. Även inom
handel och kommunikation liksom inom vård och omsorg har en
avsevärd nedgång skett. En viss återhämtning av sysselsättningen inom
främst tillverkningsindustrin och vissa delar av sektorn privata tjänster
har dock skett efter år 1993.

Av tabell 1 framgår hur den totala sysselsättningen har utvecklats inom
olika typer av län/länsgrupper under perioden 1987-95. Utvecklingen i
hela landet innebar en tillväxt av antalet sysselsatta med knappt en
procent per år under perioden 1987-90 medan det därefter skedde en
mycket kraftig minskning med drygt 5 % per år under perioden 1991-93.
I antal sysselsatta räknat minskade sysselsättningen med sammanlagt
drygt 700 000 arbetstillfällen under den senare perioden. Under perioden
1994-95 har sysselsättningen ökat med närmare 1,5 % årligen eller med
ca 52 000 personer om året. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar har
antalet sysselsatta minskat med ca 79 000 personer eller ca 2 % mellan
3:e kvartalen 1995 och 1997. Samtidigt tycks sysselsättningsnivån i
storstadslänen ha stagnerat medan den i skogslänen och i gruppen övriga
län minskat med ca 3-5 %.

Som framgår av tabellen har sysselsättningen minskat kraftigt och
relativt likartat inom flertalet län under 1990-talets första år varefter en
viss återhämtning av sysselsättningen skett i samtliga län. Denna
återhämtning har varit något större inom storstadslänen än inom övriga
län. Storstadslänens årliga tillväxt har varit omkring 0,5 % större än i
skogslänen.

Prop. 1997/98:62

Tabell 1: Antal sysselsatta totalt samt sysselsättningsutvecklingen i Prop. 1997/98:62
länen och vissa länsgrupper under perioden 1987-95

Län/länsgrupp

Antal sysselsatta totalt Förändring per år Förändring per år

antal antal antal % % %

1986 1990 1993 1995 1987-90 1991-931994-95 1987-901991-93 1994-95

STOCKHOLMS*	916	949	810	839	8	-46	14	0,9	-4,9	1,8
UPPSALA	120	128	109	111	2	-6	1	1,5	-4,9	0,8
SÖDERMANLANDS	119	122	100	101	1	-7	1	0,6	-6,0	0,6
ÖSTERGÖTLANDS	200	205	171	175	1	-11	2	0,6	-5,5	1,0
JÖNKÖPINGS	157	162	136	142	1	-9	3	0,9	-53	2,0
KRONOBERGS	91	93	79	83	0	-5	2	0,5	-5,0	23
KALMAR	116	120	100	103	1	-7	1	0,9	-5,5	13
GOTLANDS	28	28	24	25	0	-1	0	03	-4,6	13
BLEKINGE	73	74	63	65	0	-4	1	0,5	-5,2	13
SKÅNE*	512	537	448	458	6	-29	5	1,2	-53	1,1
HALLANDS	110	118	101	104	2	-5	1	1,7	-4,6	13
GÖTEBORGS o. BOHUS*	403	420	346	359	4	-25	7	1,0	-5,9	2,0
ÄLVSBORGS	203	207	171	175	1	-12	2	0,5	-5,8	1,1
SKARABORGS	134	139	116	119	1	-8	1	1,0	-5,6	13
VÄRMLANDS**	139	141	116	119	0	-8	2	03	-5,9	13
ÖREBRO	134	137	115	118	1	-8	1	0,6	-5,5	13
VÄSTMANLANDS	128	131	107	109	1	-8	1	0,4	-6,0	1,0
DALARNAS**	137	142	117	120	1	-8	2	1,0	-5,9	1,4
GÄVLEBORGS**	142	145	119	123	1	-9	2	0,5	-6,0	1,8
VÄSTERNORRLANDS* *	131	133	110	112	1	-7	1	0,4	-5,6	0,6
JÄMTLANDS**	66	68	56	57	0	-4	1	0,7	-5,7	1,0
VÄSTERBOTTENS**	124	129	108	111	1	-7	1	0,9	-53	1,0
NORRBOTTENS**	132	133	111	112	0	-7	0	0,2	-5,4	03
STORSTADSLÄN*	1831	1905	1604	1656	19	-100	26	1,0	-53	1,6
SKOGSLÄN**	870	890	738	754	5	-51	8	0,6	-5,7	1,1
ÖVRIGA LÄN	1612	1663	1391	1426	13	-91	18	0,8	-5,5	13

RIKET___________________4313 4459 3733 3837 36 -242 52 0,8 -5,4 1,4

Källa : ÅRSYS (SCB) för resp, år (avser såväl hel- som deltidsarbetande). En ny modell tor avgränsning av
förvärvsarbetande år 1993 innebar en ca 3 % lägre sysselsättningsnivå i riket än tidigare år. Detta gör att
jämförelser med tidigare år tenderar att t.ex. överskatta storleken av sysselsättningsminskningar något.

Av tabell 2 framgår den relativa sysselsättningsutvecklingen inom
olika regionalpolitiska stödområden under perioden 1991-95. Under
perioden 1991-93 minskade sysselsättningen mycket kraftigt och relativt
likartat inom och utanför stödområdena. Därefter har en viss
återhämtning av sysselsättningen skett inom samtliga av dessa områden
men inom stödområde 1 har sysselsättningsökningen varit väsentligt
mindre.

Tabell 2: Sysselsättningsutvecklingen inom olika regionalpolitiska Prop. 1997/98:62
stödområden under perioderna 1991-93 och 1994-95

Område	Antal sysselsatta (1 000-tal)			Förändring per år
	Antal sysselsatta (1 000-tal)			antal 1991-93	antal 1994-95	% 1991-93	% 1994-95
	1990	1993	1995	antal 1991-93	antal 1994-95	% 1991-93	% 1994-95
Stödområde 1	86	71	72	-5	0	-5,8	0,5
Stödområde 2	199	161	166	-13	3	-6,4	1,6
Stödområde 1+2	286	232	238	-18	3	-6,2	13
Tillfälliga stödom	266	216	220	-17	2	-6,2	0,9
Utanför stödom r.	3907	3285	3379	-207	47	-5,3	1,4
RIKET	4459	3733	3837	-242	52	-5,4	1,4

Källa : Bearbetning av uppgifter från ÅRSYS(SCB)

Ser man på den totala sysselsättningsutvecklingen inom 108 lokala
arbetsmarknadsregioner under hela perioden 1991-95 kan bl.a.
konstateras att endast en (Gnosjö) haft en sysselsättningstillväxt medan
de övriga 107 regionerna haft en sysselsättningsminskning på 3-22 % (se
tabell 6 i bilaga 1).

Arbetslöshet

Under 1990-talet har arbetslöshetsnivåerna ökat dramatiskt i de flesta
delar av landet. Som framgår av tabell 3 handlar det i landet som helhet
om en ökning med omkring åtta procentenheter mellan åren 1990 och
1997, arbetsmarknadspolitiska åtgärder inräknade. Ökningen uppstod
huvudsakligen under perioden 1990-1994 och därefter har arbetslösheten
minskat något.

Av tabell 3 framgår hur arbetslösheten inklusive arbets-
marknadspolitiska åtgärder utvecklats i länen under 1990-talet.
Arbetslösheten har ökat mycket kraftigt och relativt likartat i samtliga län
mellan åren 1990 och 1994. Mellan åren 1994 och 1997 har
arbetslösheten i riket däremot minskat med ca 9 000 personer eller ca
0.1 %. Inom storstadslänen och gruppen övriga län har
arbetslöshetsnivån minskat med omkring en halv procentenhet medan
den i skogslänen har ökat med lika mycket.

Tabell 3: Antal och andel arbetslösa (inkl, personer i arbetsmark- Prop. 1997/98:62
nadspolitiska åtgärder) , länsvis, åren 1990, 1994 och 1997

LÄM Antal arbetslösa (inkl.pers. andel av bef. 16-64 år

i åtgärder) (%)

	1990	1994	1997*	1990	1994	1997*
STOCKHOLMS	13 712	90 404	81 314	1.3	8,2	7,1
UPPSALA	3 375	17 031	16 398	2,0	93	8,8
SÖDERMANLANDS	3 234	16 506	17 470	2,0	103	11,0
ÖSTERGÖTLANDS	5 027	24 879	25 351	2,0	9,7	9,8
JÖNKÖPINGS	3 138	17 895	15 206	1,7	9,5	8,1
KRONOBERGS	2 015	10 287	8 246	1,9	9,3	7,5
KALMAR	2 913	15313	15 428	2,0	10,5	10,6
GOTLANDS	1008	3115	3527	2,9	8,8	9,9
BLEKINGE	2 969	10 482	10 522	3,2	113	11,2
SKÅNE	15 077	70 040	74157	23	103	10,6
HALLANDS	2 647	15 876	15 661	1,7	9,7	9,4
GÖTEBORGS o.BOHUS	10 549	51 689	51 294	2,2	10,8	10,4
ÄLVSBORGS	5 308	29 330	26 415	2,0	10,7	9,6
SKARABORGS	3 292	18 114	16 215	2,0	10,7	9,6
VÄRMLANDS	5 626	19 212	19 805	3.2	11,0	11,5
ÖREBRO	5 261	19 720	19 389	3,2	11,7	11,4
VÄSTMANLANDS	3 859	18 506	18 996	2,4	113	11,7
DALARNAS	4 833	21 160	21 124	2,8	12.1	12,1
GÄVLEBORGS	6 096	21 998	22 578	3,4	12.4	12,8
VÄSTERNORRLANDS	4 357	18 264	18 887	2,7	11,4	12,0
JÄMTLANDS	2 166	9 003	10 000	2,7	11.0	123
VÄSTERBOTTENS	4 750	17 339	17 804	3.0	10,8	11,0
NORRBOTTENS	9 354	23 777	25 422	5,5	13,9	15,2
STORSTADSLÄNEN	39338	212133	206765	1,8	9,4	8,9
SKOGSLÄNEN	37183	130752	135620	3.4	11,9	12,4
ÖVRIGA LÄN	44046	217054	208823	2.1	103	9,9
RIKET	120567	559939	551208	2,2	10,2	9,9

Anm. Avser beredskapsarbete, ungdomspraktik, amu, utbildningsvikariat, rekryteringsstöd,
starta eget bidrag, API, Datortek, kommunavtal samt arbetslivsutveckling(ALU). Typen
och antalet åtgärder har dock varierat under den studerade perioden.

*ett nytt arbetslöshetsbegrepp gäller fr.o.m.den 1 juli 1997. vilket bl.a. innebär en väsentligt
högre öppen arbetslöshetsnivå än tidigare.

Källa : AMS register över arbetssökande

Inom stödområde 1 ökade andelen arbetslösa inklusive personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder från 6,7 % till 16,2 % mellan åren 1990
och 1997. Samtidigt ökade arbetslösheten från 3,5% till 12,7% inom
stödområde 2. Inom de tillfälliga stödområdena var ökningen ungefar
lika stor som inom stödområde 2. Utanför stödområdena ökade
arbetslösheten från 2.0 % till 9,5 %. Även om arbetslösheten ökat kraftigt
också utanför stödområdena så har stödområdenas relativa läge
försämrats ytterligare under denna period (se vidare tabell 4 ).

Tabell 4: Antal och andel arbetslösa (inkl, personer i Prop. 1997/98:62
arbetsmarknadspolitiska åtgärder) inom olika regionalpolitiska

stöd- områden åren 1990 och 1997

Område	Antal arbetslösa o.pers andel av befolkn.
	i åtgärder 1990	1997*	16-64 år (%)
	i åtgärder 1990	1997*	1990	1997*
Stödområde 1	7 900	18 000	6,7	16,2
Stödområde 2	9 300	31 900	3,5	12,7
Tillfälliga stödomr.	10 700	41 100	3,2	12,6
Utanför stödomr.	92 600	460 200	2,0	9,5
RIKET TOTALT	120 600	551 200	2,2	10,0

Källa : AMS register över arbetsökanden

*Ett nytt arbetslöshetsbegrepp gäller fr.o.m. den 1 juli 1997, vilket bl.a.
innebär en väsentligt högre öppen arbetslöshetsnivå än tidigare.

Ökningen av arbetslösheten blir än mer påtaglig om denna studeras för
de 108 lokala arbetsmarknadsregionema. År 1990 varierade således
arbetslösheten inklusive åtgärder mellan 0,9% (Gnosjö) och 12,2%
(Pajala). År 1996 var motsvarande variation 4,2 % (Gnosjö) och 23,7 %
(Överkalix). Bland det tjugotal arbetsmarknadsregioner som år 1997
uppvisade de högsta arbetslöshetsnivåerna varierade nivån mellan 15-
24 %. Samtliga av dessa regioner ligger inom de regionalpolitiskt
prioriterade delarna av landet (se tabell 16 i bilaga 1).

Den kraftiga sysselsättningsminskning som skett inom till-
verkningsindustrin och byggnadsverksamheten under 1990-talets första
år har främst påverkat männens arbetslöshetsnivåer, vilka har ökat
särskilt mycket inom industritunga regioner. Den öppna arbetslösheten
bland männen har ökat något mer utanför stödområdena än inom dessa,
främst beroende på att industrin och byggnadsverksamheten här betyder
särskilt mycket för sysselsättningen. Det handlar i detta fall om att
arbetslösheten i stort sett har femfaldigats.

Den minskning av sysselsättningen som skett inom bl.a. den offentliga
sektom, privata tjänster och handeln under 1990-talet har i särskilt hög
grad ökat kvinnornas arbetslöshet. Antalsmässigt har den öppna
arbetslösheten på grund härav främst ökat inom storstadsregionerna och
på större orter. Utanför stödområdena har arbetslösheten bland kvinnor
ökat något mer än inom dessa områden. Nivån är dock fortfarande något
högre inom stödområdena. Liksom bland männen har arbetslösheten
bland kvinnor ungefärligen femfaldigats.

Den kraftiga lågkonjunkturen har även höjt den öppna arbetslösheten
bland ungdomar till mycket höga nivåer och då särskilt inom
stödområdena. Inom åldersgruppen 20-24 år är det i hela riket fråga om
en ökning från knappt 3 % till närmare 13 % mellan åren 1990 och 1996.
Inom stödområde 1 var arbetslösheten år 1996 drygt 20% och inom

stödområde 2 omkring 16 %. I de tillfälliga stödområdena uppgick Prop. 1997/98:62
ungdomsarbetslösheten till ca 14 % medan den utanför de olika
stödområdena var ca 12 %.

Pendling

tabell 5 framgår hur pendlingen över kommungräns utvecklats mellan
åren 1990 och 1995. Pendlingen minskade mellan åren 1991 och 1993
för att därefter öka fram t.o.m. år 1995. Minskningen mellan åren 1991
och 1993 var närmare 9% och ökningen därefter ca 5%. Denna
utveckling tycks i stor utsträckning följa sysselsättningsutvecklingen med
en kraftig minskning under perioden 1991-93 och därefter en viss
återhämtning. Andelen pendlare i förhållande till antalet arbetstillfällen
uppvisar däremot en svagt stigande tendens under perioden.
Sammantaget har andelen pendlare ökat med närmare tre procentenheter
mellan åren 1990 och 1995.

De senaste årens stora infrastrukturella investeringar i främst
järnvägsnätet har redan, och kommer även fortsättningsvis, att väsentligt
öka möjligheterna för betydande grupper att arbetspendla inom särskilt
Mälardalsregionen. En ”regionförstoring” av detta slag bör väsentligt öka
möjligheterna för arbetslösa att kunna finna ny sysselsättning utan att
behöva flytta från hemorten.

Tabell 5 : Antal och andel pendlare över kommungräns åren 1990-
1995

Antal pendlare över kommungräns

1990 1991 1992 1993 1994 1995

1060929 1065776 1006227 973664 986571 1018576

Andel av

antalet

syssels. 23,8% 24,8% 24,9% 26,1% 26,1% 26,5%

Källa: ARSYS (SCB)

Befolkningsutveckl ingen

Under de senaste åren har befolkningstillväxten i Sverige dämpats
väsentligt, vilket främst förklaras av en kraftigt minskad nettoinvandring
men även av minskade födelsetal. Under år 1997 ökade invånarantalet i
landet med endast ca 3 000 personer, vilket kan jämföras med en ökning
med ca 56 000 personer årligen under perioden 1991-94.

Av tabell 6 framgår hur befolkningsutvecklingen i länen sett ut sedan
början av 1970-talet. Storstadslänens befolkning har ökat med ca 11 %.
Ökningen i Stockholms län har varit närmare 20 %. Skogslänens
invånarantal har samtidigt stagnerat kring 1970 års nivå. I övriga län har
befolkningsökningen varit närmare 13 %. Av tabellen framgår även den
mycket kraftiga omsvängning i mer ogynnsam riktning som har inträffat

i flertalet län fr.o.m. år 1995. För de s.k. skogslänens del har en svag Prop. 1997/98:62
tillväxt med 0,2% per år under perioden 1991-94 förbytts till en
minskning med 0,6% per år under perioden 1995-97.
Befolkningsminskningen i skogslänen har under de senaste åren skett i en
takt som är i nivå med eller överträffar den under 1960-talet.

Tabell 6: Befolkningsutvecklingen i länen och vissa länsgrupper
under perioden 1971-97

Län/iänsgrupp Antal invän.fl OOO-tal) prel. Arlig relativ förändring (%) Totalt(%)

	1970	1994	1996	1997 1971-80		981-90	991-94	995-97	1971-97
STOCKHOLMS*	1477	1709	1744	1763	03	0,7	1,0	1.0	19,4
UPPSALA	217	287	289	290	13	L0	1,7	0,4	33,9
SÖDERMANLANDS	248	260	257	257	0,2	0.1	0,4	-0.4	3,6
ÖSTERGÖTLANDS	382	416	416	414	03	03	0,8	-0.1	8,5
JÖNKÖPINGS	310	329	329	328	1,1	0,4	-1,0	-0.1	5,8
KRONOBERGS	167	181	180	179	0,4	0,2	0.4	-0,4	73
KALMAR	241	244	242	240	0,0	0,0	03	-0,5	-0,4
GOTLANDS	54	58	58	58	0.2	0,4	0,4	-0,1	7,0
BLEKINGE	154	153	152	152	0,0	-0,2	03	-03	-1.5
SKÅNE*	983	1 106	1114	1117	0,4	0,4	0,9	03	13.6
HALLANDS	200	268	270	271	1,6	L0	13	0,4	35,7
VÄSTRA GÖTALANDS*	1365	1478	1485	1485	03	0,4	0.6	0.2	8,8
VÄRMLANDS**	284	285	282	280	0,0	0,0	0,2	-0.6	-1.4
ÖREBRO	275	277	276	275	0,0	0,0	0,4	-0.2	0,1
VÄSTMANLANDS	262	262	260	259	-0,1	-0,1	0,4	-0.4	-13
DALARNAS**	277	291	288	285	0,4	0,1	0,2	-0,7	3,0
GÄVLEBORGS**	293	290	287	285	0,0	-0,2	0,1	-0.6	-2,9
VÄSTERNORRLANDS**	267	260	257	254	0,0	-03	-0,1	-0.7	-4.8
JÄMTLANDS**	131	136	135	133	03	0,1	0.0	-0.7	1.6
VÄSTERBOTTENS**	233	260	260	259	0,5	0,3	0.8	-0.1	113
NORRBOTTENS**	255	268	264	262	0,5	-0,1	0,4	-0,7	2.9
STORSTADSLÄN*	2348	2584	2599	2602	0.3	0,4	0,7	0.2	10,8
SKOGSLÄN**	1740	1790	1772	1759	0,2	0,0	03	-0.6	1,1
ÖVRIGA LÄN	3988	4442	4473	4487	03	0,4	0,8	03	12,5
RIKET	8076	8816	8844	8847	03	03	0.7	0.1	9.5

Anm.Uppgifterna för Jönköpings län inkl. Habo/Mullsjö kommuner och för Västra Götalands län exkl.
dessa båda kommuner även för åren före 1997.

Källa : Bearbetning av SCB:s befolkningsstatistik

Inom de regionalpolitiska stödområdena var befolkningsutvecklingen
förhållandevis stabil under perioden 1991-94. med en svag minskning
eller stagnation. Åren 1995-97 kännetecknades av en väsentligt mer
ogynnsam utveckling (jfr. diagram 1 och tabell 7).

Diagram 1: Årlig relativ befolkningsförändring inom olika stöd- Prop. 1997/98:62
områden m.m. under perioderna 1991-94 och 1995-97 (%)

■ 1991-94

■ 1995-97

Källa: Bearbetningar av SCB:s befolkningsstatistik

Tabell 7: Antal invånare och befolkningstäthet år 1997 (prel.) inom
olika typer av regionalpolitiska stödområden samt årlig relativ
befolk- ningsförändring under perioderna 1986-90, 1991-94 samt
1995-97

Område	Antal invånar Bef.täthet Årlig relativ bef.forändring (%)
Område	1997prel. (inv./km2)		1986-90	1991-94	1995-97
Stödområde 1	183256	1	-0,4	-03	-1,2
Stödområde 2	423500	5	-0,1	-0,4	-1,1
Stödområde 1+2	606756	3	-0,2	-03	-1,2
Tillfälliga stödområden	535293	15	-0,1	0,0	-0,9
Samtliga stödområden	1142049	4	-0,1	-0,2	-1,1
Utanför stödområdena	7705040	53	0,7	0,8	0,3
RIKET	8847089	22	0,6	0,7	0,1

Källa : Bearbetning av befolknings- och arealstatistik från SCB. Avgränsningen av
olika områden avser här liksom i övriga tabeller i detta avsnitt endast hela kommuner.

Om man ser till befolkningsutvecklingen inom 108 lokala
arbetsmarknadsregioner så hade det stora flertalet en negativ utveckling
under perioden 1995-97. Endast ett 10-tal regioner hade en mer
nämnvärd befolkningstillväxt. Dessa utgjordes främst av de tre

storstadsregionerna och vissa universitets- och högskoleregioner. Bland Prop. 1997/98:62
de arbetsmarknadsregioner som hade den mest ogynnsamma
befolkningsutvecklingen återfinns flertalet inom regionalpolitiskt
prioriterade områden (se vidare tabell 3 i bilaga 1). Jämfört med
befolkningsutvecklingen under perioden 1991-94 har flertalet arbets-
marknadsregioner fatt en väsentligt mer ogynnsam utveckling (se figur

D-

Figur 1: Årlig relativ folkmängdsforändring i 108 lokala
arbetsmarknadsregioner under perioderna 1991-94 och 1995-97
(%)

Omflyttningens och födelseöverskottens effekter

Den viktigaste förändringsfaktom när det gäller befolknings-
utvecklingen i olika delar av landet är det regionala flyttningsöverskottet,
dvs. skillnaden mellan antalet in- och utflyttare. Födelseöverskotten, dvs.
skillnaden mellan antalet födda och antalet avlidna personer har över
tiden varit av väsentligt mindre betydelse. Det har dock sedan länge
funnits ett mindre antal regioner där även födelseöverskotten haft och
förfarande har en stor betydelse för befolkningsutvecklingen.

Den förhållandevis balanserade befolkningsutveckling som ägde rum
inom de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet under perioden
1986-94 berodde i stor utsträckning på en betydande nettoinvandring av
personer med flyktingbakgrund och/eller anhöriganknytning. En stor del
av dessa invandrare har senare flyttat till storstadslänen. Under de senaste
åren har dock denna typ av nettoinvandring till de regionalpolitiskt
prioriterade områdena praktiskt taget upphört samtidigt som utflyttningen

av svenska medborgare ökat. Detta är tillsammans med sjunkande
födelsetal en av de viktigaste orsakerna till det trendbrott mot en
väsentligt mer ogynnsam befolkningsutveckling som skett under
perioden 1995-97.

En viktig orsak till de senaste årens kraftigt ökade utflyttning av
svenska medborgare från bl.a. skogslänen till främst storstadslänen är att
den återhämtning som skett i sysselsättningshänseende efter år 1994 varit
mest markerad i storstadslänen. Under perioden 1990-94 minskade, som
tidigare framgått, sysselsättningen kraftigt i hela landet med följd att inte
ens storstadsregionerna då utgjorde något egentligt sysselsättnings-
altemativ för invånarna i skogslänen. En annan orsak är att
sysselsättningsminskningar oftast leder till flyttningar med några års
fördröjning.

Samtidigt som befolkningsutvecklingen var förhållandevis balanserad
inom de regionalpolitiskt prioriterade områdena under perioden 1986-94
så skedde en betydande befolkningstillväxt i främst storstadsområdena
under dessa år. Detta som följd av såväl nettoinflyttning från övriga
landet och som från utlandet samt genom födelseöverskott.

När det gäller omflyttningens effekter på länsnivån kan bl.a. märkas att
såväl antalet som andelen svenska medborgare som flyttar från
skogslänen till främst storstadslänen har ökat kraftigt under de senaste
åren. Under perioden 1995-97 svarade de svenska medborgarna för
omkring två tredjedelar av skogslänens sammanlagda
flyttningsunderskott gentemot övriga landet på ca 24 000 personer
(jämför tabell 8). Under perioden 1993-94 var motsvarande andel
svenska medborgare endast omkring en femtedel.

Under perioden 1995-97 utgjordes de tre storstadslänens
flvttningsöverskott gentemot övriga landet till ca 70 % av svenska
medborgare. Under perioden 1993-94 var motsvarande andel svenska
medborgare endast ca 30 %.

Storstadsregionerna liksom många lokala arbetsmarknadsregioner
med universitet/högskola har gynnats av omflyttningen med stora
flyttningsöverskott som följd. Under de senaste åren har en stor del av
dessa överskott uppstått genom inflyttning av yngre personer från
skogslänen. 1990-talets kraftigt försämrade arbetsmarknadssituation i
inte minst dessa län har sannolikt starkt bidragit till denna tendens i
omflyttningen. De regioner som uppvisade stora flyttningsunderskott
under perioden 1995-97 låg till största delen inom de regionalpolitiskt
prioriterade delarna av landet men även i de södra delarna av landet
uppvisade åtskilliga regioner förhållandevis stora flyttningsunderskott
(jämför tabell 4 i bilaga 1).

De mellanregionala flyttströmmama får även betydande konsekvenser
för olika regioners åldersstruktur. Exempelvis bestod skogslänens
flyttningsunderskott på ca 6 600 personer år 1996 till 80 % av personer i
åldrarna upp till 30 år. Det föreligger även avsevärda skillnader mellan
könen i åldershänseende genom att kvinnornas underskott i klart större
utsträckning uppstår inom yngre åldersgrupper än bland männen. Hela
43 % av kvinnornas flyttningsunderskott på ca 3 400 personer uppstod
t.ex. inom åldersgruppen 20-24 år mot bara 25 % av männens underskott

Prop. 1997/98:62

som uppgick till ca 3 200 personer. Det är således helt klart att kvinnorna
flyttar från skogslänen i yngre åldersgrupper än männen, vilket kan bero
på att kvinnor i dessa län söker sig ut på arbetsmarknaden tidigare än
männen. Statistiken visar även att kvinnor flyttar från skogslänen i något
större omfattning än vad männen gör.

Tabell 8: Olika typer av flyttningsöverskott för vissa län under
perioden 1995-97

Län/länsgrupp	Flyttningsöverskott 1995-97
Län/länsgrupp	Totalt 1995-97	annat län därav inrikes i riket omflyttning 1995-97 utl.medborg.		utlandet 1995-97
Värmlands	-2984	-3341	-1382	357
Dalarnas	-3862	-4005	-1089	143
Gävleborgs	-2534	-3031	-998	497
Västernorrlands	-3462	-4114	-1818	652
Jämtlands	-1949	-1857	-355	-92
Västerbottens	-1076	-1882	-1214	806
Norrbottens	-5012	-5408	-1386	396
Skogslänen totalt	-20879	-23638	-8242	2759
Stockholms	36954	30374	5545	6580
Skåne	10810	8033	6279	2777
Göteborgs o.Bohus	11321	9821	2547	1500
Storstadslänen total	59085	48228	14371	10857

Källa : Bearbetning av SCB:s befolkningsstatistik. Uppgifterna för
år 1997 är preliminära.

Eftersom det främst är yngre personer som flyttar far regioner med mer
stadigvarande flyttningsunderskott en allt snedare åldersstruktur, vilket i
sin tur leder till att det föds allt färre personer. De senaste åren har dock
även karaktäriserats av att det fötts allt farre barn i landet. År 1997 var
det första året sedan 1809 då antalet avlidna personer varit större än
antalet födda. Födelseunderskottet var ca 3 400 personer.

Som framgår av tabell 9 hade skogslänen ett födelseöverskott på ca
1 400 personer per år under perioden 1991-94, vilket under perioden
1995-97 övergått till ett årligt underskott på ca 3 600 personer. I
storstadslänen har de stora födelseöverskotten mer än halverats mellan
dessa båda perioder.

Även inom de olika typerna av stödområden har såväl flyttnings- som
födelseöverskott förändrats i en väsentligt mer ogynnsam riktning mellan
perioderna 1991-94 och 1995-97. Det sammanlagda årliga
flyttningsunderskottet har således ökat från ca 1 200 till ca 7 700
personer. På motsvarande sätt har födelseunderskotten ökat från ca 1 500
till ca 4 500 personer.

Prop. 1997/98:62

Tabell 9: Årliga flyttnings- och födelseöverskott inom vissa Prop. 1997/98:62
länsgrupper och olika stödområden under perioderna 1991-94 och

1995-97

Område	Årligt totalt flyttningsöverskott			% >5-97	Årligt födelseöverskott
Område	Antal 1991-94	Antal 1995-97	% 1991-94 19!	% >5-97	Antal 1991-94	Antal 1995-97	% 991-94	% 995-97
Storstadslän	17078	19853	0,5	0,6	14062	6636	0,4	0,2
Skogslän	2645	-6955	0,1	-0,4	1417	-3561	0,1	-03
Övriga län	12046	-4983	03	-0,1	8973	-584	03	0,0
Stödområde 1	-374	-1541	-03	-0,8	-168	-746	-0,1	-0,4
Stödområde 2	-544	-2745	-0,1	-0,6	-1167	-2260	-03	-0,5
Stödomr. 1+2	-918	-4286	-0,1	-0,7	-1335	-2976	-03	-0,5
Tillfälliga stödomr.	-270	-3380	-0,1	-0,7	-179	-1508	0,0	-03
Utanför stödomr.	29126	9578	0,4	0,1	25967	6975	03	0,1
RIKET	31768	7667	0,4	0,1	24453	2491	03	0,0

Källa : Bearbetningar av SCB:s befolkningsstatistik. Uppgifterna for år 1997 är preliminära.

Av de 108 lokala arbetsmarknadsregionema uppvisade närmare ett
hundratal födelseunderskott år 1997. Flertalet av de regioner som
uppvisade de relativt sett största födelseunderskotten låg inom de
regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Det fåtal regioner som
hade flyttningsöverskott var i de flesta fall regioner med
universitet/högskola (se vidare tabell 4 i bilaga 1).

Befolkningsstrukturen

Som framgår av tabell 10 har andelen personer inom både åldersgruppen
0-15 år och 16-64 år minskat svagt i hela landet mellan åren 1970 och
1996 samtidigt som andelen över 65 år ökat från 13,9 till 17,4 %. En
liknande tendens finns även inom de angivna länsgruppema och inom
stödområdena. Skogslänen och stödområdena utmärks dock även av en
klart högre andel äldre invånare än övriga här jämförda områden.

Tabell 10: Åldersstrukturen inom vissa länsgrupper och olika Prop. 1997/98:62
stödområden m.m. åren 1970 och 1996 (%)

Område Antal andel invånare (%)

	invånare 1996	0-15 år 1970	1996	16-64 år 1970	1996	65 - år 1970	1996
Storstadslän	3634336	213	19,6	66,0	64.1	12,7	163
Skogslän	1772470	22,0	19,6	63,4	61,5	14,7	18,8
Övriga län	3437693	22,5	20,4	62,9	61,6	14,6	18,0
Stödområde 1	185564	23,8	19,5	62,6	59,8	13,7	20,6
Stödområde 2	414375	20,8	19,1	62,2	58,6	17,0	223
Tillfälliga stödomr.	540925	21,9	19,6	633	60,5	14,8	20,0
Utanför stödomr.	7703635	22,0	20,0	64,4	63,1	13,6	16,9
RIKET	8844499	22,0	19,0	64,1	62,6	13,9	17,4

Källa : Bearbetning av SCB:s befolkningsstatistik

Regionala skillnader i utbildningsnivåer

Det finns betydande skillnader mellan olika regioner när det gäller
befolkningens utbildningsnivå. Påtagliga skillnader finns redan mellan
olika län men skillnaderna är väsentligt större mellan olika lokala
arbetsmarknadsregioner.

Av tabell 11 framgår att andelen invånare med förgymnasial,
gymnasial och eftergymnasial utbildning varierar markant mellan olika
delar av landet. Som exempel kan nämnas att andelen invånare med
eftergymnasial utbildning varierar mellan 20-35 % i de olika länen.
Särskilt höga andelar högutbildade har Stockholms och Uppsala län med
ca 34 % men även Göteborgs- och Bohus och Västerbottens län har höga
andelar. Län med särskilt låga andelar högutbildade invånare är främst
Skaraborgs, Gävleborgs, Kalmar, Gotlands, Jönköpings, Dalarnas,
Älvsborgs och Södermanlands län med en andel på ca 21 % eller lägre.
Mellan de 108 lokala arbetsmarknadsregionema varierar andelen
högutbildade invånare mellan ca 12% (Vansbro) och 36% (Umeå).
Närmare ett 50-tal arbetsmarknadsregioner har en andel högutbildade
som ligger minst tio procentenheter lägre än riksgenomsnittet på ca
27 %. Flertalet av dessa regioner ligger inom regionalpolitiskt
prioriterade områden.

Tabell 11 : Befolkningen 25—64 år fördelad efter utbildningsnivå Prop. 1997/98:62

länsvis och i vissa länsgrupper vid början av år 1997

Län/länsgrupp	Antal invän, med förgvm- nasial utbild- ning *	andel av bef. 25-64 år (%)	Antal invän, med gymna- sial utbild- ning	andel av bef. 25-64 år (%)	Antal invän, med eftergym- nasial utbild- ning**	andel av bef. 25-64 å (%)
Stockholms län	183926	19,2	413 504	43,2	334 081	34,9
Uppsala län	33166	22,0	63 653	42.3	51 626	34,3
Södermanlands län	38204	29.1	63 662	48,4	28 191	21,4
Östergötlands län	56036	26,7	99 058	47,2	52 377	25,0
Jönköpings län	49100	32,0	71 113	46,3	31 560	20,6
Kronobergs län	25487	28,5	42 630	47,6	20 462	22,9
Kalmar län	38631	32,1	56 900	47J	23 797	19,8
Gotlands län	8664	29.6	14 428	49,3	5 940	20,3
Blekinge län	22750	29,5	36 844	47,7	16 937	21,9
Skåne län	153257	26,8	255 597	44.7	152 989	26,7
Hallands län	37958	27,8	64 293	47,1	32 915	24,1
Göteborgs och Bohus län	96159	23,6	177 767	43,7	124 384	30,6
Älvsborgs län	71270	31,5	105 441	46,5	47 666	21,0
Skaraborgs län	42892	30,9	67 820	48,9	26 900	19,4
Värmland	38578	27,2	71 355	50,2	30 908	21,8
Örebro län	37973	27,3	67 330	48,5	32 207	23,2
Västmanlands län	36371	27,0	66 541	49,3	30 587	22,7
Dalarnas län	40336	28,1	72 604	50,5	29 732	20,7
Gävleborgs län	44641	30,5	71 756	49,0	28 853	19,7
Västernorrlands län	34229	26,3	65 814	50,5	29 353	22,5
Jämtlands län	15937	23,9	34 486	51,6	15 898	23,8
Västerbottens län	26915	20,6	65 496	50,2	37 134	28,4
Norrbottens län	30306	21,9	75 269	54,4	31 810	23,0
Storstadslän	433 342	22,4	846 868	43,8	611 454	31,6
Skogslän	230 942	25,7	456 780	50,9	203 688	22,7
Övriga län	498 502	28,7	819 713	47,2	401 165	23,1
Riket	1162786	25,4	2 123 361	46,5	1 216 307	26,6

*avser personer med enbart folkskole- eller grundskoleutbildning
**inkl. personer med forskarutbildning

Källa : SCB:s register över befolkningens utbildning den 1 januari 1997

Gles- och landsbygdens speciella situation

Sverige är med ca 22 invånare per kvadratkilometer ett glest befolkat
land. Genomsnittet för EU:s femton medlemsländer är ca 115 invånare
per kvadratkilometer. Glesheten ger en betydande del av utvecklings-
förutsättningama i stora delar av landet.

Glesbygdsverket har i rapporten Förnyelsens landskap - bygdepolitik
för 2000-talet gjort en genomgång av olika definitioner av gles- och
landsbygd. I rapporten indelas Sverige i följande regiontyper: Tätort
(orter med mer än 3 000 invånare), tätortsnära landsbygd (områden inom
5-45 minuters pendlingsavstånd med bil till närmaste tätort med mer än
3 000 invånare), landsbygd (områden inom 30 minuters pendlingsavstånd
med bil till närmaste tätort med 1000-3000 invånare) samt glesbygd
(områden utanför övriga områden inklusive skärgård utan fast
landförbindelse).

Med denna indelning bor närmare 30 % av Sveriges befolkning (drygt
2 500 000 invånare) i s.k. tätortsnära landsbygd. Ca 2 % av befolkningen
(drygt 200 000 personer) finns på landsbygd och i glesbygd. Följande
karta visar hur de olika kategorierna fördelas över landet. De mest
utpräglade glesbygdsområdena finns i norra Sveriges inland, medan vissa
s.k. landsbygdsområden finns så pass långt söderut som i de inre delarna
av Småland och på Gotland.

Prop. 1997/98:62

Gles- och landsbygdskategorier,

Glesbygdsverket

Gotlands och Jämtlands län är de mest utpräglade landsbygdslänen,
dvs. de har en majoritet av sin befolkning boende i tätotsnära
landsbygdsområden utanför tätorter med mer än 3 000 invånare. 1
ytterligare elva län bor över en tredjedel av befolkningen i
landsbygdsområden.

Generellt gäller att gles- och landsbygdsområden har minskat sin
befolkning under perioden 1985-1995, medan den tätortsnära
landsbygden och tätorterna haft en befolkningsökning. I de sydöstra

delarna av landet har landsbygdsområdena med vissa undantag minskat
medan tätorterna i dessa områden ökat. I skogslänen är bilden mer
varierande. Visserligen har länen som helhet minskat markant, men med
påtagliga inomregionala skillnader. Vissa av tätorterna i Norrlands inland
har minskat medan omgivande landsbygd ökat.

Statistiken över befolkningsutveckling visar också något överraskande
att antalet män i gles- och landsbygdsområden minskar i större
utsträckning än antalet kvinnor (se tabell 12).

Prop. 1997/98:62

Tabell 12 : Befolkningsutveckling inom olika landsbygdskategorier

1985-1995 (%)

	Glesbygd	Landsbygd	Tätortsnära	Tätort
			landsbygd
	Kv Män	Kv Män	Kv Män	Kv	Män
Relativ befolknings-
förändring 1985-95(%)	-2,4 -5,2	-2,6 -4,8	5,1 5,1	5,3	5,6

Källa : Glesbygdsverket

Glesbygds- och landsbygdsområden har en högre andel äldre
befolkning och lägre andel kvinnor i åldersintervallet 20-40 år än den
tätortsnära. Däremot är det mindre skillnader i andel barn. Även gles-
och landsbygdsområden har en förhållandevis god balans när det gäller
andelen barn. Det är emellertid i den tätortsnära landsbygden som det
finns många barnfamiljer.

En analys av näringsstrukturen visar att den offentliga sektorn, jord-
och skogsbruk samt turism betyder mer i gles- och landsbygdsområden
än i den tätortsnära glesbygden och i tätorterna. Vad gäller antalet
arbetsställen betyder jordbruket fortfarande mycket, med närmare en
tredjedel av antalet arbetsställen. Den privata tjänstesektorn sysselsätter
relativt fa inom gles- och landsbygden jämfört med tätortsområden.
Likaledes finns sysselsättningen inom tillverkningsindustrin i mindre
utsträckning än inom tätortsområden. Turistsektom däremot spelar en
större roll i glesbygden än i tätortsområden. Näringslivet i gles- och
landsbygden präglas av ett utbrett småföretagande. Antalet privata
arbetsställen per 100 invånare i gles- och landsbygdsområden är
väsentligt högre än vad det är i tätortsområden. Även i den tätortsnära
glesbygden är denna andel högre än i tätortsområden.

Slutsatser

Analyserna ovan visar att såväl befolknings- som sysselsättningsut-
vecklingen under 1990-talet varit mycket ogynnsam i stora delar av
landet. Minskad nettoinvandring och sjunkande födelsetal har för landet
som helhet inneburit en allt mindre befolkningsökning. Samtidigt har en
mellanregional omflyttning skett. Särskilt framträdande är den kraftiga
utflyttningen av yngre personer från skogslänen till storstadsregionerna.

Vidare kan noteras att kvinnor flyttar från skogslänen i yngre
åldersgrupper och i något större omfattning än vad männen gör.

Mot bakgrund av ovannämnda utvecklingstendenser och andra mer
långsiktiga faktorer som befolkningstäthet. storlek på lokal
arbetsmarknad, geografiskt läge m.m. bedömer regeringen dock att den
mer långsiktiga regionalpolitiska problembilden är förhållandevis
oförändrad, dvs. det är samma områden som under lång tid haft den mest
ogynnsamma utvecklingen. Den generellt jämförelsevis ogynnsamma
utvecklingen under senare år i hela landet innebär emellertid att ökad vikt
bör fastas vid insatser syftande till en positiv utveckling i samtliga av
landets regioner.

De senaste årens kraftiga befolkningsminskning inom regionalpolitiskt
prioriterade områden är dock av sådan omfattning att den är ett allvarligt
hot mot en balanserad regional utveckling.

4.4.3 Regionfamiljer - ett viktigt närings- och regionalpolitiskt
analysverktyg

Regeringens bedömning: Genom att analysera varför vissa regioner
med i stort sett likartade produktionsförutsättningar, s.k.
regionfamiljer, uppvisar olika resultat i fråga om ekonomisk tillväxt,
produktivitets- och sysselsättningsutveckling kan viktiga lärdomar
erhållas. Analyser tyder på att det finns stora skillnader inom
regionfamiljema och att potentialen till förbättringar därmed är stor.
Inom ramen för en regional näringspolitik kan denna typ av analys
öka förutsättningarna för att utvecklingsinsatserna ges rätt inriktning.

Underlagsrapport: Regioner på väg mot år 2015, NUTEK R 1997:10.

Skälen för regeringens bedömning: NUTEK:s analyser tyder på att
det finns ett genomsnittligt samband mellan de olika regionfamiljemas
produktionsförutsättningar och deras produktionsresultat. Samtidigt
framgår att spridningen inom respektive regionfamilj är stor. En ökad
vikt bör därför läggas vid att försöka eftersträva ett bättre utnyttjande av
befintliga resurser/produktionsförutsättningar. Goda exempel kan
identifieras och lärdomar spridas. Kunskaperna kan sedan utnyttjas i det
lokala och regionala utvecklingsarbetet.

Regeringen anser att den redovisade analysmetoden kan vara ett
användbart verktyg i utvecklingsarbetet och avser att uppdra åt NUTEK
att medverka till att den förs ut i det regionala utvecklingsarbetet. Det bör
dock påpekas att valet av kriterier och antalet faktorer alltid kan
diskuteras. Denna typ av underlag är inte avsett att användas som
kriterier för geografiska prioriteringar, medelsfördelning etc.

Lokala arbetsmarknader utgör basen för regionfamiljerna

NUTEK har delat in Sveriges 108 lokala arbetsmarknadsregioner i sju
grupper för att möjliggöra jämförelser mellan regioner med likartade

Prop. 1997/98:62

förutsättningar. Indelningen i lokala arbetsmarknadsregioner baseras på Prop. 1997/98:62
pendlingsrelationer mellan kommuner.

Skillnaderna i förutsättningar mellan olika arbetsmarknadsregioner är
betydande. Ett antal faktorer har identifierats som anses vara särskilt
viktiga för en regions styrka och utvecklingspotential, t.ex.
befolkningsstorleken samt företagar- och utbildningsintensiteten.
Arbetsmarknadsregionema har sedan viktats med avseende på dessa
grundläggande produktionsförutsättningar. Därefter har de delats in i sju
grupper.

Indelningen av de 108 lokala arbetsmarknadsregionema i
regionfamiljer

Regionfamilj 1	Regionfamilj 4,	Regionfamilj 6,	Regionfamilj 7,
	industri Trollhättan/	industri	tjänster
Stockholm	Vänersborg	Gislaved	Arvidsjaur
Göteborg	Eskilstuna/Flen	Örnsköldsvik	Mora/Orsa
Malmö	Gnosjö	Katrineholm/V ingåker	Eksjö
	Karlshamn	Sävsjö	Åre
Regionfamilj 2	Köping/Arboga	Ludvika	Bollnäs/Ovanåker
Uppsala	Hässleholm/Perstorp	Vetlanda	Kramfors
Linköping	Värnamo	Västervik	Hudiksvall/Nordanstig
Örebro	Nässjö	Emmaboda	Lycksele/Malå
Umeå	Lidköping/Götene	Älmhult/Osby	Arjeplog
Västerås	Lysekil/Sotenäs	Säffle/Åmål	Strömstad
Jönköping	Tidaholm	Vimmerby	Gällivare
Karlstad	Hedemora	Kiruna	Kalix
	Mariestad	Hylte	Åsele
	Oskarshamn	Ljungby	Malung
	Tranås	Fagersta	Sollefteå
Regionfamilj 3	Karlskoga	Avesta	Sunne
Borås	Hofors	Arvika/Eda	Storuman
Falun/Borlänge		Munkfors	Sorsele
Växjö	Regionfamilj 5, tjänster	Olofström	Överkalix
Luleå/Piteå/Boden	Östersund	Söderhamn	Vilhelmina
Halmstad/Laholm	Karlskrona/Ronneby	Hultsfred	Övertomeå
Gävle/Sandviken	Härnösand	Vansbro	Ljusdal
Skövde/Skara	Uddevalla	Hällefors	Haparanda
Kalmar/Öland	Falkenberg	Årjäng	Torsby
Sundsvall/Timrå	Varberg	Filipstad	Härjedalen
Norrköping	Skellefteå/Norsjö	Bengtsfors/Dals-Ed	Jokkmokk
Kristianstad	Nyköping/Oxelösund	Hagfors	Strömsund
	Gotland	Laxå	Pajala
	Kristinehamn Simrishamn/Tomelilla	Markarvd	Dorotea

Stora skillnader i prestationer

Grupperingen i regionfamiljer gör det möjligt att jämföra regionernas
prestationer inom varje grupp. Skillnaderna är betydande. En analys över
orsakerna härtill kan bilda underlag till åtgärder i syfte att eliminera
hindren och stärka möjligheterna. Målet bör vara att fler regioner på sikt

skall närma sig de högst presterande inom respektive regionfamilj. Ett Prop. 1997/98:62
byte av regionfamilj är också en tänkbar utveckling men förutsätter ofta
mycket stora investeringar som inte självklart innebär ett bättre resultat.

Som ett mått på regionernas prestationer kan den regionala
motsvarigheten till BNP användas, bruttoregionalprodukten (BRP). I
denna beskrivning används endast BRP genererad från det privata
näringslivet och alla jämförelser avser år 1993. Detta regionala
produktionsvärde kan sedan relateras till sysselsättningen i privat sektor,
eller till invånarantalet. Det förstnämnda måttet, BRP/antal sysselsatta i
privat sektor, speglar hur produktivt det regionala näringslivet är. Det
sistnämnda, som mäter BRP per invånare, påverkas både av hur
produktivt näringslivet är och av dess storlek.

Många regioner har potential

När andelen sysselsatta i privat näringsliv jämfördes med
produktivitetsmåttet visade det sig att en del regioner hade en liten andel
sysselsatta i privat sektor men en förhållandevis hög produktivitet. Detta
var fallet för Uppsala, Umeå, Luleå och Falun. I Härnösand och Sollefteå
var detta förhållande mycket tydligt. Där ligger sysselsättningsandelen i
privat sektor långt under genomsnittet, men det lokala näringslivet
uppvisar en mycket hög produktivitet. Även det motsatta förhållandet
existerar. Gnosjö och Hofors redovisar höga sysselsättningsandelar i
privat sektor, men produktiviteten ligger under riksgenomsnittet.

När BRP genererad från det privata näringslivet relateras till
invånarantalet visar det sig att endast ett fatal regioner ligger relativt högt
över riksgenomsnittet. Till dessa hör Stockholm, ett antal
småföretagsregioner i Småland, elkraftsproducerande regioner samt
några regioner dominerade av stora industrier. Ett stort antal
arbetsmarknadsregioner i regionfamilj 2-7 ligger dock under
genomsnittet. Detta kan antingen förklaras av att det privata näringslivet
förmår utnyttja de regionala förutsättningarna på ett sämre sätt eller av att
det privata näringslivet är för litet. Oftast samvarierar dessa faktorer,
vilket t.ex. är fallet i stora delar av regionfamilj 7 som till största delen
består av regioner i Norrlands inland. I några fall är det dock tvärt om.
Exempel på det är som nämndes tidigare, Härnösand, Sollefteå, Uppsala,
Umeå och Luleå som alla har en förhållandevis hög produktivitet i det
privata näringslivet samtidigt som sysselsättningsandelen i privat sektor
är liten.

En kompletterande bild över regional produktionsförmåga erhålls om
man jämför regionernas faktiska sysselsättningsutveckling med den
teoretiska utveckling som respektive regions branschstruktur skulle ha
givit upphov till om varje bransch utvecklats som riksgenomsnittet. Är
den faktiska utvecklingen bättre än den teoretiskt framräknade skulle
detta kunna peka på att regionen förmått utnyttja sin branschmix på ett
positivt sätt.

Resultaten visar att det är stora skillnader mellan och inom
regionfamiljema. I regionfamiljema 6 och 7 hamnar de flesta

arbetsmarknadsregioner under den teoretiskt beräknade nivån. Dessa
regioner har inte förmått utnyttja sin branschmix på ett positivt sätt. Även
i regionfamiljema 4 och 5 finns endast ett fatal regioner som klarar sig
bättre än vad branschstrukturen teoretiskt skulle kunna ha gett upphov
till.

Vissa undantag finns dock. I regionfamilj 7 ligger Mora något över
genomsnittet och i regionfamilj 6 utmärker sig Gislaved positivt och i
viss mån även Ljungby. Falkenberg och Varberg ligger högt inom
regionfamilj 5 och i regionfamilj 4 är detta fallet för Gnosjö, som ligger
20 procent över den teoretiska genomsnittsnivån. Även i regionfamilj 2
finns stora skillnader mellan arbetsmarknadsregionema. Umeå ligger 13
procent över genomsnittet medan Västerås ligger 5 procent under. De
flesta som presterar under genomsnittet ligger dock i regionfamiljema 6
och 7.

Prop. 1997/98:62

Verklig sysselsättning år 1994 dividerad med den teoretiskt beräknade
sysselsättningen enligt nationell utveckling under perioden 1985-94.
Procentuell skillnad relativt den teoretiskt genomsnittliga nivån.

Prop. 1997/98:62

Gnosjö

Sthlm

, .Göteborg
0*‘Malmö-—

-5

■10

■15

-20

■25 L

•Umeå

.Uppsala
.Karlstad

, Växjö
.Halmstad

•Värnamo

.Falkenberg - Gislaved

■Varberg

Ljungby
, Katrineholm

-Borås

•Västerås 9?^

-NorTkoptng

; Härnösand
Srmshamn

Kristinehamn

■Tidaholm

SArjäng
-Ludvika

Hultsfred
"Benqtsfors
₌Hällefors

Hagfors

4 Ind.

5Tj.

6lnd.

Mora
•Malung
■Eksjö

' ‘Gällivare
. okkmokk

I jPajala
'Stonman

•Lycksele

7Tj.

Regionfamiljer

Teoretisk
genom-
snittsnivå

Tre tillväxtscenarier

NUTEK har en industristrukturmodell som används för att illustrera olika
framtidsscenarier över den ekonomiska utvecklingen på nationell nivå.
För att få en uppfattning om vilken effekt de nationella förändringarna
får på de enskilda regionerna har man brutit ner resultatet dels på
länsnivå och dels på de 108 lokala arbetsmarknaderna. Det finns tre
scenarier med olika nivåer på tillväxten; hög-, medel- och lågaltemativet.
Lågalternativet målar upp den framtida utvecklingen om Sverige
fortsätter att halka efter i förhållande till OECD i ekonomisk utveckling i
samma takt som under perioden 1975-95. BNP ökar i detta alternativ
med 1,4 procent per år. Högalternativet visar vad som krävs för att uppnå
en utveckling där Sverige år 2015 har en BNP/capita där vi återtar den
nivå i förhållande till OECD som Sverige hade 1975. BNP ökar med 2.8
procent i detta alternativ. Medelalternativet innebär att Sverige lyckas
hålla samma utvecklingstakt som resten av OECD fram till år 2015,
vilket förutsätter en BNP-tillväxt på 2,2 procent årligen. Scenarierna
bygger på olika antaganden om världshandelns utveckling,
arbetskraftsutbud, produktivitetsutveckling och investeringsbenägenhet.

Kemi-, verkstads- och transportmedelsindustrin expanderar

Strukturomvandlingen är kraftig och riktningen densamma i alla tre
scenarierna. Kemi-, verkstads- och transportmedelsindustrin ökar sina
sysselsättningsandelar medan livsmedel, trä, massa och papper, petro,
gummi och järn- och stålindustrin minskar i betydelse. Jord- och
skogsbruk minskar i alla alternativen medan tjänstesektorerna växer i
betydelse.

Svaga regioner beroende av hög tillväxt

Alla tre scenarierna ger en sysselsättningsutveckling som har en likartad
regional profil. Storstadsregionerna och regionfamilj 2, dvs. regioner
med universitet och några större regioner med högskola, far den största
ökningen av sysselsättningen. Malmöregionens ökning är dock lägre än
ökningen i Stockholms- och Göteborgsregionen. Hög- och
medelaltemativet ger en förhållandevis stabil sysselsättningsökning även
i regionfamiljema 4-7, medan lågaltemativet innebär att sysselsättningen
i dessa regioner minskar.

Av länen far framförallt Stockholms, Göteborgs och Bohus, Uppsala
och Västerbottens län en bra utveckling oavsett scenario, medan
Södermanlands län kommer längst ner på skalan. Ser man på utfallet i de
olika alternativen klarar sig några län relativt sett bättre i lågaltemativet.
Det gäller t.ex. Gotlands, Blekinge, Jämtlands och Hallands län. Några
län far däremot en relativt sett större sysselsättningsökning i en ekonomi
med hög tillväxt. Det gäller t.ex. Dalarnas, Gävleborgs och Kronobergs
län. Observeras bör att det är fråga om relativa positioner. I alla län
utvecklas sysselsättningen bäst när tillväxten är hög.

Prop. 1997/98:62

Sysselsättningsutveckling åren 1994—2015 enligt NUTEK:s tre
tillväxtscenarier, procent

Prop. 1997/98:62

Regional struktur	Hög (%)			Medel (%)			Låg (%)
Stockholmsreg		22.0			18.4			10.4
Göteborgsreg		20.4			16.2			8.2
Malmöreg		16.6			11.5			5.1
Regionfamilj 2		17,3			14.2			7.5
Regionfamilj 3		16,1			11.5			3,7
Regionfamilj 4 (ind)		12.4			8.7			-0,7
Regionfamilj 5 (tj)		11.9			7.6			-0.6
Regionfamilj 6 (ind)		12.4			6.8			-3.1
Regionfamilj 7 (tj)		13,1			7.5			-1.5
Riket		174			13,1			5,2
	Hög (%)			Medel (%)			Låg (%)
Län	Procent Ranking			Procent Ranking			Procent Ranking
Stockholms	28.1		1	22.3		1	11.0		2
Uppsala	22,6		3	19,3		3	14,2		1
Södermanlands	15.6		21	8.9		24	1.4		22
Östergötlands	21.4		6	16.7		7	7.1		7
Jönköpings	15,9		19	9.1		23	0.1		23
Kronobergs	20.9		7	17.8		4	5.8		13
Kalmar	17,0		17	13.7		13	4.4		16
Gotlands	12.5		24	12,3		16	6.0		10
Blekinge	18.6		13	17.5		5	7.2		6
Kristianstads	14.0		22	10.1		21	3.6		18
Malmöhus	19,7		12	13.3		14	4,7		15
Hallands	15.6		20	11,6		18	5.5		14
Göteborgs och Bohus	26.1		2	20,8		2	10,7		3
Älvsborgs	18.3		14	11,9		17	3.5		19
Skaraborgs	13.5		23	10.4		20	3.5		20
Värmlands	17.3		16	10.6		19	3.7		17
Örebro	20.9		8	16.4		8	8.0		5
Västmanlands	20.7		9	15.7		9	5.9		12
Dalarnas	21.6		5	13.8		12	3.2		21
Gävleborgs	18.0		15	9.2		22	-1.0		24
Västemorrlands	20.7		10	15.1		10	7.0		8
Jämtlands	16.4		18	12.5		15	6.1		9
Västerbottens	21.8		4	16.8		6	10,1		4
Norrbottens	20.5		11	15.0		11	6.0		11

Källa: NUTEK.

Resursutbud, lokalisering och konkurrenskraft

I NUTEK.:s scenarier är det framförallt de näringar som främst
konkurrerar med ett högt kunskapsinnehåll i produktionen som växer
snabbare i de två mest gynnsamma scenarierna. Utan de högre
tillväxttakterna som hög- och medelscenariet ger blir det svårt att klara
omfördelningsambitionema. Det är således viktigt att dessa näringar ges
de förutsättningar som krävs för att de skall kunna växa och skapa
sysselsättning. Eftersom det finns ett tydligt samband mellan olika
sektorers lokalisering och regioners resursutbud har denna frågeställning
relevans inte bara ur ett näringspolitiskt perspektiv utan även ur ett
regionalpolitiskt.

Det regionala utfallet av scenarierna påverkas av den rådande
branschstrukturen och olika branschers relativa tillväxt. Den regionala
specialisering som vi har idag är resultatet av en lång utveckling och
innebär att produktionsförutsättningama skiljer sig åt mellan olika

regiontyper. Uppbyggandet av dessa strukturer har tagit lång tid och
framtida förändringar kommer att gå långsamt.

4.5 Statens samlade resurser för regional utveckling

Prop. 1997/98:62

Regeringens bedömning: Det regionala utvecklingsarbetet måste
bygga på insikt i och kunskap om statens samlade resurser för
regional utveckling, vilka är statens viktigaste styrmedel i det
regionala utvecklingsarbetet. Cirka 10 procent av statsbudgeten för
budgetåret 1998 - cirka 72 miljarder kronor - bedöms ha särskild
betydelse för den regionala utvecklingen. År 1997 var motsvarande
siffra cirka 77 miljarder kronor.

Skälen för regeringens bedömning: Staten spelar tillsammans med
andra offentliga aktörer och näringslivet en betydelsefull roll för att
skapa såväl kort- som långsiktiga förutsättningar för näringslivets
utveckling.

Regeringen uppskattar att cirka 10 procent eller 72 miljarder kronor av
statens budget för år 1998 har särskild betydelse för den regionala
utvecklingen. Det bör noteras att dessa medel inte inkluderar
transfereringar till individer eller resursfördelningar eller omfördelningar
inom den kommunala sektom.

Av statens samlade resurser med betydelse för regional utveckling
utgör kommunikationssektorn cirka 15 procent. Denna del omfattar bl.a.
byggande och förbättring av statliga vägar och järnvägar och stöd till
trafikering. Utbildningsanslagen uppgår till cirka 29 procent och
innefattar anslag till universitet och högskolor samt satsningar inom
ramen för kunskapslyftet. Arbetsmarknadspolitiska anslag utgör den
största andelen, cirka 32 procent. Jordbruk och fiske utgör cirka 17
procent inklusive EG:s jordbruksstöd. Resterande del består av regional-
och näringspolitiska anslag (cirka 6 procent) samt vissa anslag inom
miljödepartementets utgiftsområde (cirka 1 procent).

I detta sammanhang bör även nämnas Stiftelsen för kunskaps- och
kompetensutveckling, Teknikbrostiftelsema, Stiftelsen

Innovationscentrum, Stiftelsen för strategisk forskning och Stiftelsen för
miljöstrategisk forskning. Deras anslag till företags- och
näringslivsfrämjande åtgärder uppgår till cirka 2 miljarder kronor per år.
Stiftelserna spelar därför en betydande roll för den regionala
utvecklingen. De räknas emellertid inte till statens samlade resurser för
regional utveckling så som de definierats här. då de inte ingår i
statsbudgeten.

Sammantaget omfattar statens samlade resurser för regional utveckling
cirka hundra anslag som administreras av ett fyrtiotal statliga organ på
central nivå och ett tiotal på regional nivå⁷.

⁷ Statliga regionala organ som finns representerade i hela landet, t.ex. Länsstyrelsen, räknas
här endast som en myndighet.

Dessa resurser är en viktig del i det regionala utvecklingsarbetet. Vid
såväl framtagande som genomförande av regionala utvecklingsstrategier
är det därför viktigt att resursfrågorna lyfts fram. En ökad samordning är
möjlig och bör utvecklas i samverkan med näringslivet och utifrån de
omfattande resurser som investeras av såväl stat, kommuner som
landsting. De nationella målen och prioriteringarna behöver i ökad
utsträckning kompletteras med kartläggning av regionala behov och
förutsättningar. Regeringen vidareutvecklar detta resonemang i avsnitt
7.2.

En del av statens samlade resurser med betydelse för regional
utveckling används primärt för att finansiera nationella åtaganden,
exempelvis högskolans utbildning och forskning samt vissa investeringar
inom infrastrukturområdet. Andra anslag har en tydligare regional
inriktning, t.ex. anslaget för regionalpolitiska åtgärder. Vissa medel, som
stödet till jordbruk och fiske, styrs i stor utsträckning av EG:s regler.
Oavsett var besluten om medelsanvändningen ligger har de anslag som
ingår stor betydelse för utvecklingen i den region där effekterna faller ut.
Nedan följer en beskrivning av de politikområden som innefattar statens
samlade resurser för regional utveckling.

Transportpolitiken, ca 10,5 miljarder kronor år 1998

Stora delar av de statliga satsningarna inom transportområdet sker helt
eller delvis utifrån näringspolitiska eller regionalpolitiska motiv.

Investering av statliga medel inom transportinfrastrukturen (främst
vägar och järnvägar) beslutas efter en planering som grundas på
långtgående samråd med olika sektorsföreträdare. kommuner och andra
intressenter. Vägledande för planeringen är riksdagens inriktningsbeslut
inom området rörande målen, medlen och planeringsprocessens
utformning. Länsstyrelserna har ansvaret att samordna och förankra
regionala åtgärder efter olika behov och förutsättningar. Avsikten är att
få en avpassning av åtgärder i den regionala transportinfrastrukturen som
på ett bättre sätt kan bidra till att uppnå de olika nationella
inriktningsmålen, ett av dessa behandlar sysselsättning och tillväxt.

Knappt hälften av de medel som investeras i vägar disponeras i
länsplanema för regional transportinfrastruktur. Här kan regionala
överväganden om exempelvis möjligheterna att utvidga de lokala
arbetsmarknaderna eller liknande vägas in. Cirka en tredjedel av de
medel som disponeras i de regionala planerna används för att förbättra
standarden på det befintliga statliga vägnätet.

Transportsystemets funktion kan emellertid inte endast ses i ett
begränsat regionalt perspektiv. Ett grundläggande krav är att långväga
transporter måste kunna ske snabbt och säkert genom landet. Därför finns
också en omfattande nationell åtgärdsplanering. De prioriteringar som
sker i den nationella åtgärdsplaneringen baseras bl.a. på regionalpolitiska
överväganden.

Förutom investeringar i vägar och järnvägar lämnas ersättning till
trafikhuvudmännen för köp av viss kollektivtrafik. Staten köper också

Prop. 1997/98:62

interregional kollektivtrafik på järnväg samt flygtrafik mellan Östersund
och Umeå. Totalt lämnas årligen trafikeringsbidrag på drygt 600 miljoner
kronor.

Vissa bidrag lämnas också till infrastruktur. Till Inlandsbanan AB
lämnas bidrag till banhållningen med 50 miljoner kronor per år.

Regeringen har i propositionen Transportpolitik för en hållbar
utveckling (prop. 1997/98:56) föreslagit att driftbidrag till kommunala
flygplatser lämnas med totalt 115 miljoner kronor. Regeringen har vidare
föreslagit att det s.k. kapillära bannätet, dvs. anslutande spår till gods-
och persontrafikterminaler, hamnar och industrier m.m., som idag
förvaltas av SJ skall överföras till Banverket. Banverket bör också kunna
överta kapillära bandelar som idag har annan förvaltning. Banverkets
förvaltning av det kapillära bannätet skall till 30 procent finansieras via
särskilda avgifter som tas ut av trafiken på detta nät. I övrigt finansieras
förvaltningen av staten. De kostnader som staten på detta sätt övertar har
beräknats uppgå till cirka 90 miljoner kronor.

Genom att inkorporera det kapillära bannätet ökar industri- och
transportföretagens tillgänglighet till järnvägsnätet.

Utbildningspolitiken, ca 20,7 miljarder kronor år 1998

Inom utbildningsområdet förekommer ett stort antal olika aktörer spridda
över olika sektorer inom både den offentliga och den privata sektorn.
Utbildningsinsatserna utgör en av hörnstenarna i den sysselsättnings- och
tillväxtfrämjande politiken och de utbildningar som samhället erbjuder
skall tillgodose såväl individens intressen och behov som näringslivets
efterfrågan på kompetens.

Högskolan har en nyckelroll i satsning på kunskap och utbildning.
Högskolans uppgifter är utbildning, forskning och samverkan med det
omgivande samhället. Regeringen har prioriterat utbyggnaden av
högskolan. Riksdagen har beslutat att öka antalet permanenta
högskoleplatser med 60 000 under perioden 1997-2000.

Vid fördelningen av dessa platser har mindre och medelstora högskolor
prioriterats. För de nya platserna gäller att tyngdpunkten skall ligga på
utbildningar i naturvetenskap och teknik.

Statsmakterna har tidigare beslutat om att tilldela även de mindre och
medelstora högskolorna permanenta forskningsresurser. Uppbyggnaden
av forskningsresurserna fortsätter vid samtliga högskolor.

Arbetsmarknadspolitiken, ca 23,1 miljarder kronor år 1998

Regeringen aviserade i den ekonomiska vårpropositionen år 1997 (prop.
1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:284) att större utrymme
skulle skapas för lokala och regionala prioriteringar som kan förbättra det
kvalitativa innehållet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inom
exempelvis arbetsmarknadsutbildningen.

Arbetmarknadspolitiken ska förena en helhetssyn på riksnivå med en
hög effektivitet på lokal nivå. Det lokala inflytandet är avgörande för en

Prop. 1997/98:62

anpassning av politiken till de lokala förutsättningarna, men detta ska
vägas mot de arbetsmarknadspolitiska målen om en väl fungerande
arbetsmarknad för hela landet. Mot denna bakgrund pågår ett omfattande
förändringsarbete med utgångspunkt i det som riksdagen beslutade med
anledning av propositionen om Vissa åtgärder för att halvera
arbetslösheten m.m. (prop. 1995/96:222 bet. 1995/96:FiU 15 rskr.
1995/96:307). Arbetet hittills med att stärka det lokala inflytandet kan
sammanfattas i tre punkter: ökat kommunalt inflytande, förenklingar av
regler kring åtgärder samt ett större utrymme för otraditionella insatser.

En friare resursanvändning kan skapa bättre resurser för lokal
samverkan mellan myndigheter, näringsliv och organisationer. Exempel
på detta ur vårpropositionen år 1997 är förslaget om resursarbeten samt
en friare användning av A-kassan med 1,5 miljarder under åren 1997 och
1998.

En rad förenklingar har gjorts under åren. Utrymmet för otraditonella
insatser har ökat kraftigt. Från och med år 1998 kan otraditionella
insatser dessutom kombineras med andra statliga stöd.

Det bör noteras att av de medel som definierats som regionala
utvecklingsresurser inom arbetsmarknadspolitiken så är cirka 80 procent
individersättning, t.ex. utbildningsbidrag.

Närings- och handelspolitiken, ca 1 miljard kronor år 1998

Merparten av resurserna inom närings- och handelspolitiken har som
direkt eller indirekt mål att påverka näringslivets utveckling. Det gäller
såväl insatser inom småföretagspolitiken, turist- och exportfrämjande
åtgärder, som teknisk forskning och utveckling som medel för kooperativ
utveckling.

Regionalpolitiken, ca 3.5 miljarder kronor år 1998

De över statsbudgeten anslagna särskilda regionalpolitiska medlen, 3,5
miljarder kronor för budgetåret 1998, ingår i sin helhet i statens samlade
resurser för regional utveckling. De används främst för olika former av
företagsstöd och medfinansiering av EG:s strukturfondsprogram. I dessa
medel ingår även medel från EG:s regionalfond.

Miljöpolitiken, ca 1 miljard kronor år 1998

Regeringen har de senaste åren tagit initiativ till att påbörja
omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. För att åstadkomma
detta krävs att bl.a. investeringar riktas mot en resurssnål,
återvinningsbaserad produktion och konsumtion. En ökad och
organiserad miljösamverkan inom och mellan företag för genomförande
av miljöledningssystem och miljöcertifiering skulle kunna underlätta
förändringsarbetet på miljö- och marknadsområdena. Gemensamma
projekt för miljösamverkan, t.ex. vattenmiljöfrågor inom ett väl
definierat avrinningsområde där såväl offentliga som privata intressen

Prop. 1997/98:62

samverkar, är ett sätt att både fördjupa och bredda arbetet mot ett
ekologiskt hållbart samhälle.

Riksdagen har beslutat att anslå 5,4 miljarder kronor för utveckling av
ny miljöteknik och genomförande av lokala investeringsprogram. Det är
av stor betydelse att dessa åtgärder i största möjliga utsträckning
samordnas med övriga offentliga och privata insatser. På så sätt
påskyndas omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle och
utvecklingen av nya tjänster och produkter inom miljöområdet.

Den s.k. kretsloppsmiljarden är ett annat exempel på en insats som har
som direkt syfte att påverka näringslivets utveckling genom att stimulera
till utveckling av ny teknik inom miljöområdet.

Jordbrukspolitiken, ca 12,4 miljarder kronor 1998

Jordbruket bidrar, förutom till den grundläggande produktionen av
livsmedel, till att upprätthålla sysselsättning och samhällsstruktur.
Utformningen av stöden till jordbruket och livsmedelsindustrin får därför
också regionala effekter. Den största delen av stöden finansieras helt eller
delvis av den europeiska gemenskapens jordbruksfond, men det finns
även statliga åtgärder som finansieras nationellt.

Marknadsstöden till jordbruket är obligatoriska i och med EU-
medlemskapet och finansieras helt ifrån EG-budgeten. Inom området
miljö- och strukturåtgärder finns större utrymmen för nationella
avvägningar och prioriteringar än inom marknadsstöden. För vissa miljö-
och strukturstöd som delfinansieras av EG har exempelvis nationella
program med regionala inslag och insatser utarbetats.

Jordbrukssektorn har en särskild betydelse för gles- och landsbygden.
En livskraftig jordbruksnäring i hela landet bidrar till regional utjämning
av sysselsättning och välfärd. Totalt sett utgår 22 procent av direktstöden
till de sju skogslänen. Detta skall jämföras med att 20 procent av
befolkningen bor i området samt att 12 procent av jordbruksproduktionen
finns där. I anslutningsfördraget till EU finns dessutom särskilda
möjligheter att bidra till regional balans genom nationella stöd i norra
Sverige. I enlighet med anslutningsfördraget lämnas långsiktigt stöd på
nationell nivå för att säkerställa jordbruksverksamheten i de norra
regionerna.

Statens samlade resurser för regional utveckling

Sammantaget innebär den lämnade redovisningen att staten finansierar
betydande insatser, vilka har stor betydelse för utvecklingen i regionerna.
För åren 1997 och 1998 är dessa 77 respektive 72 miljarder kronor. Ett
överslag på länsnivå visar att statens samlade resurser för regional
utveckling år 1997 i flertalet län låg i intervallet 1,5-3,5 miljarder kronor.

I nedanstående tabell anges statens samlade resurser för regional
utveckling så som de har kunnat definieras utifrån 1997 och 1998 års
anslag uppdelade på olika politikområden. Vidare särredovisas anslag
som inte är permanenta, nämligen kunskapslyftet inom

Prop. 1997/98:62

utbildningspolitiken och kretsloppsmiljarden samt lokala Prop. 1997/98:62
investeringsprogram inom miljöpolitiken. Tabellen ska i första hand ses
som en exemplifiering av inom vilka områden staten anslår medel med
betydelse för den regionala utvecklingspolitiken.

För att få en bättre överblick och tydligare synliggöra statens samlade
resurser för regional utveckling avser regeringen att uppdra åt NUTEK
att göra återkommande sammanställningar som underlag till bl.a. arbetet
med regionala utvecklingsstrategier.

Statens samlade resurser för regional utveckling åren 1997 och 1998
(mkr)

Utgifts- område	Politik- område	1997	1998	Varav icke per- manenta anslag
Utgifts- område	Politik- område	1997	1998	1997	1998
14	Arbetsmarknadspolitik	27 594	23 144
16	Utbildnings- och forskningspolitik	19 070	20 717	2 707	3 474
21	Transportpolitik	12 847	10518
23	Jordbrukspolitik	12 045	12 397
19	Regionalpolitik	4 050	3 487
24	Närings- och handels- politik	1 499	973
20	Miljöpolitik	255	1 042	90	1 042
Summa regionala utvecklingsresurser		77 360	72 278	2 797	4 516

Huvuddelen av de medel som identifierats utgör insatser där
information om förhållanden och överblick från den nationella nivån
behövs för att ta beslut och prioritera mellan olika möjliga användningar.
Dessutom är det betydelsefullt att varje region i sitt långsiktiga
utvecklingsarbete tar hänsyn till och samordnar de egna verksamheterna
med de statliga.

Regeringen återkommer i avsnitt 9 med en redovisning av hur en del
av dessa resurser i ökad utsträckning kan samordnas inom ramen för en
regional näringspolitik.

5 Mål och riktlinjer

Prop. 1997/98:62

Regeringens forslag: De övergripande regionalpolitiska målen om
hållbar ekonomisk tillväxt, rättvisa och valfrihet skall ligga fast. För att
nå de regionalpolitiska målen skall åtgärder vidtas inom många olika
samhällsområden. De särskilda regionalpolitiska medlen skall utnyttjas
mer flexibelt.

Det övergripande målet för den regionala näringspolitiken skall vara
att utifrån de förutsättningar som finns i varje region stimulera en hållbar
ekonomisk tillväxt som kan bidra till fler och växande företag och
därmed ökad sysselsättning för både kvinnor och män.

Regeringens bedömning: Det regionala utvecklingsarbetet bör även i
fortsättningen baseras på en långsiktig utvecklingsstrategi för varje län.
Betydelsen av dessa strategier bör öka. Statens insatser bör synliggöras
och samordnas bättre med andra åtgärder.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I syfte att
åstadkomma en hållbar ekonomisk tillväxt samt rättvisa och valfrihet i
olika avseenden mellan kvinnor och män i hela landet skall ytterligare
instaser inom regionalpolitiken göras. Regional utveckling skall i ökad
utsträckning bygga på fördjupade länsvisa utvecklingsstrategier.
Sektorsövergripande näringspolitiska insatser skall i ökad utsträckning
föras ned till den lokala och regionala nivån.

Tillväxtförutsättningar, arbetstillfällen och tillgången till kommersiell
och offentlig service är ojämnt fördelade mellan olika delar av landet.
Regionalpolitiken skall motverka regionala obalanser.

Förändringar i omvärlden har ökat betydelsen av konkurrenskraftiga
miljöer som grund för företags tillväxt och kunskapsutveckling. Varje
region bör byggas efter långsiktiga strategier, som utnyttjar dess styrkor
och minskar dess svagheter. Företagens miljö liksom människors
livsmiljö i vid mening skall förbättras. En regional utvecklingsstrategi
skall svara mot en helhetssyn på samhällsutvecklingen där en god
ekonomisk, social och kulturell utveckling kan förenas med hänsyn till
ekologiska förutsättningar och likvärdiga förutsättningar för kvinnor och
män. Det ska vara möjligt att arbeta och bo i alla delar av landet.

En ny regional näringspolitik skall främja en hållbar ekonomisk
tillväxt i alla regioner genom en samordning och effektivisering av olika
åtgärder inom flera politikområden, så att regionernas förutsättningar för
konkurrenskraftig produktion av varor och tjänster tas till vara och
utvecklas.

På dessa sätt skall den traditionella regionalpolitiken, ett förstärkt
regionalt utvecklingsarbete i länen och den nya regionala
näringspolitiken bygga vidare på den tradition av tillväxtskapande arbete
och framtidssatsningar, av solidaritet och sammanhållning som präglar
det svenska samhället.

Regionalpolitik för rättvisa, valfrihet och tillväxt Prop. 1997/98:62

Under åren med ekonomisk tillbakagång i början av 1990-talet minskade
sysselsättningen och arbetslösheten ökade kraftigt. Under flera år
minskade Sveriges ekonomiska aktivitet och statsfinanserna visade
kraftiga underskott. Efter en framgångsrik budgetsanering har ekonomin
nu stabiliserats och gynnsamma villkor for tillväxt och sysselsättning
skapats. Låg inflation, låg ränta och en stabil valuta gynnar investeringar
och bidrar till att stärka företagens konkurrenskraft i hela landet. Den
ekonomiska tillbakagången har dock påverkat svagare regioner negativt.
I ett redan tidigare utsatt läge med befolkningsminskning och minskande
skatteunderlag, ökar risken for försämringar i välfärdssystemen.
Befolkningsminskning påverkar också lokala och regionala marknader
negativt.

De övergripande regionalpolitiska målen påverkar målen och
verksamheten inom flera politikområden och utgiftsområden. Inom
statsbudgetens utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
avsätts ekonomiska resurser huvudsakligen till näringslivsinriktade
åtgärder.

Inom utgiftsområdet har successivt olika former av stöd till foretag
tillkommit för att förbättra tillväxtförutsättningama i prioriterade
regioner. De regionalpolitiska stödmedlen är inriktade på att minska olika
hinder som föreligger för företagens utveckling. Det är dock viktigt att
utgå från en helhetssyn på företagens situation och att utnyttja
tillgängliga resurser mer flexibelt. Regeringens inriktning är därför att
anpassa det regionalpolitiska företagsstödet för att tillgodose behovet av
ökad flexibilitet i stödgivningen. Detta måste dock ske inom ramen för
Sveriges internationella förpliktelser, i första hand de stödregler som
tillämpas inom den Europeiska Gemenskapen.

Ca 20 000 nya arbetstillfällen beräknades tillkomma i de
regionalpolitiska stödområdena på grund av beslut om olika former av
företagsstöd under budgetåret 1995/96. Även om detta är önskade och
viktiga effekter, verkar denna del av regionalpolitiken på marginalen. Det
är den sammantagna effekten av utvecklingen inom olika
samhällsområden, som avgör regioners utveckling.

Förutsättningarna för statliga och andra offentliga verksamheter
förändras. Statens styrning har utvecklats i syfte att öka effektivitet och
delegera ansvar. Utgiftsminskningar har genomförts som en del i att
återskapa balans mellan statens utgifter och intäkter. Det är åtgärder som
syftar till att säkerställa en väl fungerande offentlig verksamhet på sikt,
men som medfört oönskade regionala effekter på kort sikt.

Marknader inom bl.a. inrikesflyg, post-, tele- och energitjänster har
omreglerats för att nå en högre effektivitet, som även tar till vara den
tekniska utvecklingen och konkurrensförhållanden inom berörda
områden. För mer perifera regioner har förändringarna i vissa fall lett till
försämringar, eller risk för försämringar, i tillgängligheten till
kommersiell och offentlig service, medan mer centrala regioner ofta
kunnat dra nytta av den ökade konkurrensen i form av ökad valfrihet och
lägre priser.

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

Mot bakgrund av de ökade regionalpolitiska problem, som uppkommit
som ett resultat av det tidiga 1990-talets kraftigt ökande arbetslöshet,
negativa ekonomiska tillväxt och underbalanserade statsfinanser, finns
det anledning att ytterligare betona de regionala fördelnings- och
tillväxtkonsekvensema. Många olika politikområden måste samverka för
att förstärka förutsättningarna i de utsatta regionerna och därigenom
förbättra den regionala balansen. En god kommunal ekonomi, tillgång till
en god infrastruktur för transporter, utbildning och kultur för flickor,
kvinnor, pojkar och män är några av de faktorer, som avgör om de
regionalpolitiska målen kan nås. Samverkan mellan offentliga
verksamheter måste öka så att helhetsbedömningar vad avser regionala
konsekvenser av olika sektorsbeslut kan göras.

Förutsättningarna för näringslivsutveckling skiljer sig i flera avseenden
åt mellan tätorter och gles- och landsbygd. Tillgången till kommersiell
och offentlig service är exempelvis mycket begränsad i gles- och
landsbygd. Genom särskilda insatser, för att understödja engagemang och
sammanhållning i gles- och landsbygd, kan förutsättningarna för tillväxt
och sysselsättning för både kvinnor och män, liksom tillgänglighet till
service, förbättras. Åtgärder behöver vidtas såväl för att stärka de
traditionella näringarna, som för att bättre utnyttja gles- och
landsbygdens förutsättningar för kunskapsintensiv produktion. Den
pågående serviceavvecklingen i gles- och landsbygd kan bromsas och
servicen utvecklas genom bättre konsekvensanalyser, genom att
förtydliga det regionalpolitiska ansvaret hos respektive sektor samt
genom att stimulera och ställa krav på att utforma samordnade och lokalt
anpassade servicelösningar.

I och med medlemsskapet i den Europeiska Unionen har EG:s
strukturfonder också kommit att bli tillgängliga för delar av Sverige. Det
har inneburit att mer resurser kunnat satsas på regional utveckling i
Sverige. Det har också fört med sig ett mer utvecklat regionalt
partnerskap med ett ökat samarbete mellan olika intressenter i näringsliv
och samhälle. Det är mycket viktigt att hanteringen av
strukturfondsfinansierade, likväl som andra utvecklingsprojekt, är
obyråkratisk och smidig. Handläggningstider måste minimeras och
beslutsgången förenklas. Vidare måste det långsiktiga målet vara att
Sverige inom ramen för budgeten för strukturpolitiken ska erhålla en
rättvis andel av tilldelningen av regionalpolitiska resurser inom EU.

Inför den kommande programperioden, som börjar år 2000, behöver
EG:s regional- och strukturpolitik förändras, bl.a. för att underlätta en
smidig och obyråkratisk hantering, men också för att underlätta en
utvidgning av EU med fler medlemsstater. Insatsområdena behöver
koncentreras och programarbetet förenklas.

Förstärkta länsvisa utvecklingsstrategier

Behovet av att arbeta med långsiktiga strategier i det regionala
utvecklingsarbetet ökar. Samhället befinner sig i en brytningstid då
många förändringsprocesser pågår. Utvecklingen sker i snabb takt och ett

Prop. 1997/98:62

ständigt pågående strategiskt utvecklingsarbete är en forutsättning för att
kunskapen hålls aktuell och kan utgöra en plattform för
framtidsdiskussioner mellan de regionala och lokala aktörerna.

Regionala strategier bygger på olika lokala miljöers förutsättningar.
Sammanhållningen och tillvaratagandet av både kvinnors och mäns
kunskaper och skaparkraft i den lokala miljön är en stark drivkraft för
tillväxt. Regionala strategier är också viktiga för avvägningar mellan
regioners behov och nationella mål. För att öka medvetenheten om vilka
betydande resurser staten ställer till förfogande för näringslivets
utveckling i olika regioner skall dessa synliggöras på ett tydligare sätt än
hittills. Genom väl utvecklade och genomförda regionala strategier kan
dessa resurser användas på ett effektivare sätt.

Ökad tillväxt och sysselsättning i alla regioner - regional näringspolitik

I takt med den framväxande kunskapsekonomin ökar regionernas och
den lokala miljöns betydelse för tillväxt och sysselsättning.
Avregleringar och internationalisering av marknader och
produktionsförutsättningar innebär en ökad konkurrens om kunder och
produktionsfaktorer. Informationsteknikens snabba utveckling och breda
tillämpning ökar behovet av kunskapsmiljöer, av nätverk och av sociala
och kulturella system. Attityder och engagemang är starka drivkrafter för
företagstillväxt. Sammantaget innebär detta nya utmaningar för
näringspolitiken, som måste utvecklas ytterligare för att bättre ta vara på
tillväxt- och sysselsättningsförutsättningar i alla delar av landet.

Produktionsförutsättningama varierar mellan olika delar av landet.
Utvecklingen mot globalt friare handels- och produktionsflöden ställer
ökade krav på regionala och lokala miljöer. Samhällets insatser för att
främja uthållig tillväxt måste därför i ökad utsträckning svara mot
företagsamhetens förutsättningar i olika regioner.

Varje region behöver ges bättre förutsättningar att stimulera utveckling
och anpassningsförmåga utifrån sin ofta unika näringslivskultur. Genom
medvetna åtgärder kan företagens utvecklingsmiljö och
konkurrensförutsättningar förbättras. Utvecklingen förutsätter en nära
samverkan mellan olika parter. En väl utvecklad dialog, på lokal,
regional och nationell nivå, mellan samhälle och företag, är en viktig del
i en god utvecklingsmiljö. Sveriges ekonomiska tillväxt kommer därmed
i allt högre grad att påverkas av förmågan till samverkan och samordning
i och mellan olika regioner.

En regional näringspolitik är en naturlig del i arbetet för att skapa ett
ekologiskt hållbart Sverige genom att den också syftar till en god
hushållning med landets resurser. Utvecklingsprojekt skall alltid
bedömas med hänsyn tagen även till miljö- och hållbarhetsaspekter.

En ny regional näringspolitik, som samordnar åtgärder inom olika
politikområden och som bygger på regionala förutsättningar, ska formas
utifrån insikten om bygdernas och regionernas växande betydelse som
bas för Sveriges ekonomiska tillväxt. För att bättre svara mot det
framväxande kunskapssamhällets förutsättningar skall därför bl.a,

Prop. 1997/98:62

utbildnings-, forsknings-, kommunikations-, arbetsmarknads-, miljö-,
kultur- och näringspolitiken fa en tydligare regional uppgift. De olika
statliga medel som har betydelse för näringslivsutveckling, vad som
senare i denna proposition beskrivs som det statliga regionala
tillväxtkapitalet, skall samordnas bättre och i ökad utsträckning vara
tillgängligt för beslut på den regionala nivån.

Det övergripande målet för den nya regionala näringspolitiken skall
vara att utifrån de förutsättningar som finns i varje region, stimulera
uthållig ekonomisk tillväxt, som kan bidra till fler och växande företag
och därmed ökad sysselsättning.

Prop. 1997/98:62

6 Regionalpolitik

6.1 Allmänna utgångspunkter

Regeringens bedömning: En politik för regional utjämning av
levnadsförhållandena mellan olika delar av Sverige och mellan olika
orter i länen, regionalpolitiken, har utvecklats som en del av
välfärdssamhället.

Regionalpolitiken står i dag åter inför minst lika stora utmaningar som
när den infördes under 1960-talet som en reaktion på den stora
befolkningsutflyttning från skogslänen som ägde rum under denna tid.

Regionalpolitik bedrivs av såväl samhällsekonomiska som
fördelningspolitiska skäl. Den bidrar till ett effektivare utnyttjande av
samhällskapitalet, till en jämnare fördelning av välfärden samt till ökad
valfrihet för enskilda människor i arbete och boende. Den i jämförelse
med andra länder framgångsrika politiken på detta område har bidragit
till att bevara den tradition av solidaritet och sammanhållning som hittills
präglat det svenska samhället.

Det tidiga 1990-talets svaga ekonomiska utveckling, kombinerad med
de senaste årens nödvändiga besparingar inom välfärdssystemet, verkar i
dag i centraliserande riktning. Tillsammans med bl.a. krafter inom den
alltmer intemationaliserade ekonomin utsätter detta näringslivet i många
små och medelstora orter för ökade påfrestningar.

Det är nödvändigt att förstärka de regionalpolitiska insatserna inom
främst den ”stora” regionalpolitiken.

Regeringen avser att låta analysera regionalpolitikens hittillsvarande
effekter samt de framtida förutsättningarna för att upprätthålla regional
balans i Sverige.

Skälen för regeringens bedömning:

Regional utjämning - regionalpolitik

En viktig grundläggande utvecklingsförutsättning för en region är den
existerande infrastrukturen i form av t.ex. hamnar, järnvägar, vägar,
flygplatser samt små och stora samhällen. Infrastrukturen är viktig för

den ekonomiska tillväxten bl.a. därför att den påverkar möjligheterna att
ta till vara naturresurserna i olika områden. Den påverkar i stor
utsträckning också utvecklingen i olika regioner genom att den binder
samman landets olika delar och ger förutsättningar att tillgodose
näringslivets behov av kontakter m.m. I modem tid har olika regioners
utveckling också påverkats av en ibland naturgiven, ibland slumpmässig,
lokalisering av industrier samt lokaliseringen av större samhälleliga
institutioner som högre utbildningsanstalter, administrativa centra, stora
sjukhus etc.

Att på olika sätt främja den ekonomiska tillväxten i en nation som
helhet är naturligtvis av central betydelse för ett lands ledning. Exempel
på aktuella åtgärder med detta syfte inom ramen för det regionala
utvecklingsarbetet i Sverige är framtagande av utvecklingsstrategier för
ett län och det förslag till ny regional näringspolitik som regeringen
senare återkommer till ( avsnitt 9).

Regional näringspolitik i alla regioner är en del i ett arbete för regional
utveckling. Den regionala näringspolitiken ligger härigenom även som
grund för en regional utjämningspolitik - regionalpolitiken.

I detta perspektiv är en politik för regional utjämning ett komplement
till åtgärder för regional utveckling eftersom den i stor utsträckning har
samma syfte och delvis arbetar med samma typer av åtgärder. Den har
dock härutöver en annan dimension, en koppling till välfärdssamhället
och dess ökade hänsynstagande inte bara till ekonomiska utan också till
mänskliga värden.

Inom begreppet regional utjämning skiljs ibland mellan
”mellanregional” och ”inomregional” utjämning. Vid analys av
mellanregional utjämning görs en jämförelse mellan olika landsdelar
eller andra större regioner, t.ex. län eller regionalpolitiska stödområden.
Vid inomregional analys avses vanligen förhållandena inom ett län.

En politik för regional utjämning utformades i Sverige främst som en
reaktion på den stora befolkningsutflyttning som under 1950- och 1960-
talen skedde från norra Sverige. På grund av det stora behovet av att
bygga upp den under andra världskriget ödelagda industrin i Europa och
det stigande välståndet i Sverige under 1950- och 1960-talen ökade
efterfrågan på både svenska industriprodukter och massproducerade
konsumtionsvaror. Detta medförde bl.a. ett starkt ökat arbetskraftsbehov
inom industrisektorn. Följden blev en snabb urbanisering och minskning
av sysselsättningen inom jord- och skogsbruket.

Eftersom produktiviteten inom industrin var högre än inom jord- och
skogsbruket medförde denna omflyttning av sysselsättningen att den
genomsnittliga produktiviteten i ekonomin ökade och därmed erhölls en
högre ekonomisk tillväxt. Samtidigt ledde den tekniska utvecklingen till
en koncentration av varuproduktionen till allt större anläggningar och
farre orter. Stora delar av landet som var starkt beroende av jord- och
skogsbruket avfolkades och åtskilliga orter förlorade viktiga arbetsplatser
eller blev beroende av sysselsättningen vid en eller ett par stora
industrier.

Den stora befolkningsutflyttningen från framförallt de s.k. skogslänen
som ägde rum under denna tid och de stora omställningskrav detta

Prop. 1997/98:62

medförde för både enskilda människor och samhället blev av sociala och
regionalpolitiska skäl svåra att acceptera. De ledde också till ekonomisk
överhettning och stora investeringsbehov i storstäderna.

Det beslut om införande av statliga bidrag och lån, s.k.
lokaliseringspolitiskt stöd, till investeringar i norra Sverige som
riksdagen tog år 1965 kan sägas ha varit starten för den moderna
regionala utjämningspolitiken. Syftet med denna aktiva
lokaliseringspolitik var bl.a. ”att främja en sådan lokalisering av
näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt
utnyttjade och fördelas så att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas”. Detta företagsstöd kom sedan successivt att kompletteras med
fler stödformer.

Under 1970- och 1980-talen stabiliserades befolkningsutvecklingen i
de regionalpolitiska stödområden i vilka lokaliseringsstöd kunde lämnas.
Detta berodde till en del på den expansion inom industrin som ägde rum
under de första åren, men främst på den kraftiga expansion som under
denna tid ägde rum i den offentliga sektorn över hela landet.
Sysselsättningsökningen inom denna sektor var relativt jämnt spridd över
landet och kom härigenom att balansera den fortsatta minskningen inom
andra näringar. Befolkningen i gles- och landsbygden samt i norra
Sveriges inland minskade även under denna tid successivt, men i övrigt
ökade den i flertalet både mindre, medelstora och främst stora orter.

Som exempel på nya regionalpolitiska åtgärder som vidtogs under
denna tid kan nämnas den utlokalisering av ca 10 000 arbetstillfällen från
43 statliga myndigheter som skedde från Stockholm till 16 olika orter i
landet under 1970-talet.

1980-talet präglades i detta avseende av s.k. paketlösningar för olika
regioner som drabbades av den intensifierade strukturomvandlingen
inom industrin. När de första företagen fick problem av denna karaktär
inriktades statens åtgärder på att stödja dessa enskilda företag, men då
insatserna i de flesta fall inte innebar någon långsiktig lösning, övergick
statsmakterna till att vidta mer generella åtgärder för att etablera nya
företag och skapa en bra utvecklingsmiljö i de regioner som drabbats.

I slutet av 1980-talet påbörjades också en aktiv politik för att påverka
den växande tjänstesektorns lokalisering genom s.k. lokaliseringssamråd.

En strategiskt viktig del av regionalpolitiken under de senaste
decennierna är utbyggnaden av universitet och högskolor i alla delar av
Sverige.

Som en följd av främst de stora ekonomiska problem som Sverige
drabbades av under 1990-talets början har på senare år den relativt
stabila befolkningsutvecklingen i landets olika delar under 1970- och
1980-talen nu återigen förbytts till kraftiga befolkningsomflyttningar. På
senare år är det således inte bara i glesbygd, landsbygd samt små och
medelstora kommuner som folkmängden minskat kraftigt.

Som exempel på de senaste årens negativa befolkningsutveckling kan
nämnas att när utflyttningen från de s.k. skogslänen var som störst under
1960-talet minskade befolkningen med 9 900 personer (år 1969). Under
åren 1996 respektive 1997 har samma län minskat sin befolkning med

Prop. 1997/98:62

sammanlagt 10 400 respektive 13 700 personer. En del av minskningen
beror på minskat födelseöverskott men en stor del på ökad utflyttning.

Under år 1997 var det vidare bara i fem av Sveriges län som
invånarantalet ökade. I norra Sverige var det bara två städer, Umeå och
Luleå, som ökade sin folkmängd. Stora industriorter som t.ex. Skellefteå
och Örnsköldsvik har under flera år fått vidkännas kraftiga
befolkningsminskningar.

En närmare redogörelse för den hittillsvarande
befolkningsutvecklingen i landet har lämnats tidigare (avsnitt 4.4.2).

Vad beträffar framtiden anger gällande befolkningsprognoser från
länsstyrelserna att befolkningen i skogslänen kommer att vara i stort sett
oförändrad fram till år 2005. Om de senaste årens utveckling fortsätter
riskerar dock befolkningen i dessa län att minska ytterligare. Enligt
länssstyrelsemas prognoser kommer storstadslänen att under denna tid
öka sin befolkning med cirka 150 000 personer.

Mot denna något historiskt präglade bakgrund kan konstateras att
regeringen och riksdagen återigen står inför stora utmaningar när det
gäller regionalpolitiken om den under de senaste årtiondena relativt
framgångsrika utvecklingen skall kunna fullföljas.

I det följande analyseras bl.a. motiven for en förstärkt regionalpolitik
och de rådande förutsättningarna för att åstadkomma regional utjämning i
Sverige.

Motiv för regional utjämning

Målen för regionalpolitiken är uthållig ekonomisk tillväxt i hela landet,
en jämn fördelning av välfärden mellan människor bosatta i olika delar
av landet och en valfrihet som gör det möjligt att arbeta och bo i olika
delar av landet, i såväl storstäder, större och mindre tätorter som i
glesbygd.

Skälen för att bedriva en aktiv regionalpolitik är huvudsakligen av två
olika slag: Samhällsekonomiska och välfardspolitiska.

De samhällsekonomiska skälen utgår från att den samhällsekonomiska
effektiviteten, med hänsyn till bl.a. önskvärdheten att uppfylla målen för
regionalpolitiken, ökar om existerande resurser tas till vara på ett bättre
sätt. På många orter i Sverige finns således för närvarande resurser i form
av t.ex. fast realkapital och arbetskraft som inte utnyttjas fullt ut.

Samhällets kapital är bundet i bostäder, skolor, sjukhus, vägar,
industrilokaler etc. Om detta kapital inte utnyttjas uppstår en
samhällsekonomisk kostnad.

Att befolkningsutvecklingen på senare år varit så negativ på många
orter att ökade samhällsekonomiska kostnader nu uppstår illustreras väl
av den besvärliga ekonomiska situation, som många bostadsbolag på
olika orter för närvarande befinner sig i. På en del orter rivs t.o.m.
moderna bostäder. Många allmännyttiga bostadsbolag i främst
regionalpolitiskt utsatta områden har stora ekonomiska problem.
Regeringen avser också att inom kort återkomma till riksdagen med
förslag till åtgärder inom bostadspolitiken. I många små orter finns

Prop. 1997/98:62

dessutom tomma skollokaler. Sjukhus läggs ner och industrilokaler står
tomma även på större orter. Denna utveckling leder till en stor
omfördelning av privata förmögenheter.

Att investeringar i nya bostäder, skolor, vägar, andra stora
trafikinvesteringar, m.m., främst måste ske i stora städer, som kraftigt
ökar sin befolkning, samt att olika former av trängselproblem uppstår i
dessa områden är också negativt för den samhällsekonomiska
effektiviteten. Om ett effektivt näringsliv i stället kan expandera på orter
som har moderna lediga resurser kan den samhällsekonomiska
effektiviteten öka. Ett i stor utsträckning mycket modernt outnyttjat
samhällskapital finns också i stora delar av landet, särskilt i de relativt
sett stora orter som även under de senaste åren minskat sin befolkning.

En stor del av arbetskraften är också av olika anledningar lokalt
bunden. Arbetslösheten är sålunda högre på orter där befolkningen
minskar vilket innebär ett ekonomiskt underutnyttjande av denna viktiga
resurs.

De fördelningspolitiska skälen för regional utjämning handlar om en
jämn fördelning av välfärden och valfrihet i arbete och boende. Det är
t.ex. naturligt att människor, kvinnor och män, gör olika prioriteringar
när det gäller vad de anser som viktigast i olika avseenden, särskilt under
olika skeden av sina liv, och försöker välja bostadsort efter dessa. Den
viktiga välfärdsvinsten i detta sammanhang ligger främst i de enskilda
människomas möjligheter att i så stor utsträckning som möjligt kunna
välja var de vill bo och inte ofrivilligt tvingas att bryta upp från invanda
miljöer.

Bl.a. genom den under de senaste årtiondena relativt sett
framgångsrika svenska regionalpolitiken har den tradition av solidaritet
och sammanhållning som hittills präglat det svenska samhället kunnat
bevaras. Sverige har sluppit de skarpa regionala spänningar som inte är
ovanliga i vår omvärld. Häri ligger regionalpolitikens kanske viktigaste
uppgift.

De nuvarande förutsättningarna för utvecklingen i olika regioner

En grundläggande förutsättning för att de regionalpolitiska målen skall
kunna uppnås är att det finns ett långsiktigt väl fungerande näringsliv på
olika orter över hela landet. Ett väl fungerande näringsliv behöver inte
något statligt stöd. Från regionalpolitisk synpunkt kan det dock vara
motiverat att i vissa fall underlätta en expansion eller en nödvändig
strukturomvandling genom stöd i samband med investeringar. Endast för
de mest utsatta regionerna bör driftstöd till företag komma i fråga. Detta
bl.a. eftersom näringslivet i dessa områden har långsiktiga
kostnadsnackdelar. En ytterligare omständighet som talar för att driftstöd
endast bör komma i fråga i undantagsfall är den restriktivitet som enligt
EG:s statsstödsregler gäller för driftstöd till företag.

En annan grundläggande förutsättning är att välfärdssystemet kan
upprätthållas. Välfärdssystemet har bl.a. till syfte att fördela samhällets
resurser till människor och regioner efter behov och därigenom korrigera

Prop. 1997/98:62

den fordelning som uppstår om bara de ekonomiska lagarna får gälla. Ett
viktigt exempel på en åtgärd inom detta system är statsbidrags- och
utjämningssystemet i kommunsektorn.

För att det skall vara möjligt att upprätthålla välfärdssystemet är det
nödvändigt att den totala ekonomiska tillväxten i Sverige kan hållas på en
hög nivå. Så var inte fallet under de första åren på 1990-talet. De
nödvändiga besparingarna i statsbudgeten ledde till att välfärdssystemet
försvagades vilket i sin tur förstärkte centraliseringstendensema i
samhället. Detta är en viktig förklaring till de ökade regionala
obalanserna under de senaste åren. De tillskott till den kommunala
ekonomin som, mot bakgrund av de förbättrade statsfinanserna,
riksdagen beslutat om och regeringen aviserat på senare tid, är därför
viktiga även från regionalpolitisk synpunkt.

Även globaliseringen av näringslivet, som närmare beskrivits i avsnitt
4, verkar i centraliserande riktning.

Förbättrade kommunikationer av olika slag, t.ex. genom
informationstekniken, gör världen mindre och ger härigenom företagen
möjlighet, och så småningom i många fall inte något annat val än, att
tillverka i större serier och därmed ofta också organisera verksamheterna
i större enheter. Trots förbättrade kommunikationer blir det for många
företag också allt viktigare att lokalisera sina mest avancerade
verksamheter till centrala regioner.

Informationstekniken ger samtidigt nya möjligheter att utföra arbeten
på distans, men har åtminstone inte ännu kommit att förändra arbetslivet i
någon större utsträckning. Tvärtom har en stor del av de nya
arbetstillfällen, som uppkommit genom den nya tekniken, hittills kommit
att samlas i de största städerna. För många av de från regionalpolitisk
synpunkt mest utsatta orterna i Sverige är det dock viktigt att även
fortsättningsvis utnyttja möjligheterna att t.ex. stimulera tjänsteföretag,
som använder denna teknik, att etablera sig i dessa regioner.

Den inre marknaden inom den Europeiska unionen innebär både
möjligheter och hot för företagen. Starka företag som verkar inom
sektorer som växer far nya möjligheter att expandera. Svagare företag
inom krympande sektorer kan fa svårt att klara sig. Den inre marknaden
bedöms leda till en högre ekonomisk tillväxt och samtidigt medföra ökad
konkurrens, krav på större produktionsserier och därmed ofta större
enheter. Sådana har alltid en tendens att förläggas så nära marknadens
centrum som möjligt.

För att motverka de regionala obalanser inom den Europeiska unionen
som skapandet av den inre marknaden väntas medföra förstärktes också
EG:s strukturfonder infor nuvarande programperiod (1994-1999). En
samordnad penningpolitik kommer också att kräva en förstärkning av
strukturfondspolitiken. Det är därför viktigt att de perifera områden inom
unionen, som påverkas mest av den pågående centraliseringen, även
under kommande programperiod tillförs resurser för att motverka en
ökning av de regionala obalanserna.

I nästa steg kan nya medlemsländer i unionen från Central- och
Östeuropa på lång sikt förväntas bidra till en positiv utveckling av den
svenska ekonomin. En utvidgning kan dock bl.a. förväntas öka

Prop. 1997/98:62

konkurrensen för arbets- och kapitalintensiv industri i Sverige. I ett
nyligen av kommittén om EU:s utvidgning avgivet betänkande:
Regionala konsekvenser av EU:s östutvidgning (SOU 1997:160) har bl.a.
gjorts en genomgång av hur olika svenska regioner kommer att påverkas.
Huvudsakligen små lokala arbetsmarknader, 46 stycken, i olika delar av
landet, med ett antal utpräglade industri- och bruksorter i spetsen,
bedöms komma att möta de största omställningsproblemen.
Huvudsakligen större lokala arbetsmarknader, 22 stycken, innefattande
bl.a. samtliga universitetsorter, förväntas däremot dra nytta av att nya
medlemsländer tillkommer.

I betänkandet konstateras vidare att det finns en tydlig ortshierarkisk
dimension i den fortgående strukturomvandlingen. De dynamiska och
expansiva branscherna tenderar att vara koncentrerade till ett fatal
stadsregioner, medan de stagnerande är betydligt mer utspridda. De
relativt få stadsregioner som har en tillfredsställande struktur utgör i detta
sammanhang dynamiska produktionsmiljöer där expansiva näringar
samlas och förstärker varandra. Mindre regioner kännetecknas enligt
utredningen bl.a. av större ensidighet och ett större inslag av
priskonkurrerande verksamhet vilket skapar långsiktiga strukturproblem.

Den allt mer intemationaliserade ekonomin går inte att isolera sig från
och den bedöms ha övervägande positiva ekonomiska effekter för
Sverige som helhet. Utifrån ett regionalpolitiskt perspektiv kan den dock
sammanfattningsvis väntas utsätta näringslivet i många små och
medelstora svenska orter för ökade påfrestningar. I detta hierarkiska
globala konkurrenssammanhang, där europeiska företag i vissa
avseenden har svårigheter att hävda sig på världsmarknaden och där en
utflyttning av delar av svenska företags verksamheter sker till mer
centralt belägna länder i den Europeiska unionen, kommer de områden
som är mest perifert belägna i alla dessa avseenden, t.ex. norra Sverige,
att få svårast att hävda sig.

Det är naturligtvis inte bara internationella förhållanden som påverkat
den regionala utvecklingen.

De besparingar i den offentliga sektorn i Sverige som varit nödvändiga
under senare år har bl.a. medfört stora sysselsättningsminskningar.
Eftersom den offentliga sektorn har störst betydelse i många från
regionalpolitisk synpunkt utsatta kommuner har de negativa effekterna
blivit särskilt stora i många av dessa. Samtidigt skall det betonas att den
genom saneringen av statsfinanserna balanserade statsbudgeten, och
exempelvis den därigenom sänkta räntenivån, varit av stor betydelse för
att inte utvecklingen blivit ännu sämre och att den är en förutsättning för
att vända den negativa regionala utvecklingen.

De avregleringar som skett inom olika statliga verksamheter, t.ex.
inom post- och teleområdena samt flyget har också i många fall haft
negativa konsekvenser för från regionalpolitisk synpunkt utsatta orter.

Organisatoriska förändringar inom den statliga sektorn har tenderat att
i första hand drabba vissa orter och regioner och förstärka
centraliseringstendensema.

De ekonomiska krafter som verkar i centraliserande riktning och
effekterna av den försvagade välfärdspolitiken har alltså inte motverkats

Prop. 1997/98:62

av regionalpolitiska utjämningsåtgärder i tillräcklig utsträckning för att
undvika att nya regionala obalanser uppstått. Detta trots att regeringen
och riksdagen vidtagit åtgärder inom såväl den ”stora” som den ”lilla”
regionalpolitiken och att regionalpolitiken förstärkts under de senaste
åren med medel från EG:s strukturfonder. De särskilda regionalpolitiska
medlen är mycket begränsade i detta sammanhang. Positiva åtgärder
inom den stora regionalpolitiken, som t.ex. fler utbildningsplatser vid de
regionala högskolorna och investeringar i infrastrukturen spelar en
betydande roll.

Konsekvenser för den nuvarande regionalpolitiken

I det föregående har bl.a. konstaterats att det finns samhällsekonomiska
och fördelningspolitiska motiv att verka för en regional utjämning i
Sverige. Samtidigt är förutsättningarna för att uppnå de regionalpolitiska
målen för närvarande besvärligare än på länge.

Slutsatsen av detta kan bara bli att det nu är nödvändigt att förstärka de
regionalpolitiska insatserna. Detta har också blivit möjligt på grund av de
förbättrade statsfinanserna. Det måste dock ske på ett strategiskt sätt och
med beaktande av vad som är möjligt att uppnå i olika avseenden.
Grundläggande skillnader i näringslivets förutsättningar på olika orter
varken kan eller bör elimineras. Ett för hela Sverige väl fungerande
näringsliv bygger på en arbetsfördelning mellan olika orter i vilken de i
första hand utnyttjar sina naturliga fördelar.

En på lång sikt balanserad regional utveckling är, som tidigare nämnts,
beroende av en hög ekonomisk tillväxt i hela Sverige. Av detta skäl är
det nödvändigt att underlätta för expansiva näringar, t.ex. inom
tjänstesektorn och kunskapsbaserad industri, att expandera. Att dessa i
viss utsträckning måste förlägga sin verksamhet till de största orterna bör
utifrån regionalpolitiska synpunkter ses som en möjlighet genom att de
skatteinkomster de genererar kan spridas över landet för att tillgodose
fördelningspolitiska ambitioner.

Som regeringen och riksdagen på senare tid ytterligare betonat är det
inte i första hand åtgärder inom ramen för utgiftsområde 19 Regional
utjämning och utveckling, som är avgörande för den regionala
utvecklingen. Detta utgiftsområde är ett av de mindre i statsbudgeten och
regionalpolitiska hänsynstaganden inom andra utgiftsområden är
sammantaget mer betydelsefulla för den regionala utvecklingen. Därför
måste i första hand inom ramen för den ”stora” regionalpolitiken
utarbetas lösningar som kännetecknas av ett regionalpolitiskt
helhetsperspektiv. Detta kan t.ex. gälla insatser inom närings- och
arbetsmarknadspolitiken, utbildnings- och forskningssatsningar samt
investeringar i infrastruktur. Som riksdagen konstaterat i detta
sammanhang kan en felaktig grundsyn på regionala frågor inte justeras
med regionalpolitiska stöd.

Inom den ”stora” regionalpolitiken redovisas i det följande därför ett
antal viktiga åtgärder inom bl.a. kommunikations- och
utbildningssektorema. Förslag lämnas också om fortsatta åtgärder för att

Prop. 1997/98:62

förverkliga Bothniabanan. Härutöver föreslås åtgärder inom den statliga
sektorn som bedöms ha stor betydelse för en bättre regional utjämning.

Inom den ”lilla” regionalpolitiken, utgiftsområde 19 Regional
utjämning och utveckling, föreslås bl.a. vissa ändringar i de
regionalpolitiska företagsstöden.

Den Europeiska Gemenskapens strukturfonder har sedan Sverige blev
medlem i den Europeiska Unionen kommit att tillföra stora områden i
landet viktiga regionalpolitiska resurser. EG:s strukturfonder förstärktes
inför innevarande programperiod (1994-1999) som nämnts också bl.a.
för att motverka de regionala obalanser inom unionen som skapandet av
den inre marknaden bedöms kunna medföra.

I det följande redovisas läget avseende nuvarande
strukturfondsprogram samt redogörs för förutsättningarna inför nästa
programperiod (2000-2006).

I detta sammanhang lämnas också en samlad redovisning av gles- och
landsbygdens utvecklingsmöjligheter och problem samt förslag till en rad
åtgärder.

Fortsatt arbete

Regeringen lägger i denna proposition fram ett antal förslag till
förbättringar inom den nuvarande regionalpolitiken. Dessa bedöms
komma att väsentligt bidra till möjligheterna att uppnå en mer balanserad
regional utveckling.

Som tidigare nämnts verkar dock de ekonomiska krafterna och den
försvagade välfärdspolitiken i centraliserande riktning, vilket påverkar
den nuvarande regionala strukturen och befolkningsfördelningen i
Sverige. Väsentligt ändrade förutsättningar för den svenska
regionalpolitiken har också skapats på senare år, först genom Sveriges
medlemskap i Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet, EES, och dess
påverkan på den svenska nationella regionalpolitiken, samt därefter
genom medlemskapet i Europeiska Unionen och därmed tillgången till
EG:s strukturfonder. Strukturfonderna står också inför en ny
programperiod från år 2000.

Regeringen avser, mot bakgrund av bl.a. dessa väsentliga förändringar,
att närmare låta analysera regionalpolitikens hittillsvarande effekter på
framförallt den regionala utvecklingen, men även på t.ex. den
ekonomiska tillväxten, samt de framtida förutsättningarna för att
upprätthålla regional balans i Sverige. Härvid torde den ”stora”
regionalpolitiken komma att ha avgörande betydelse.

Som närmare beskrivs senare (avsnitt 6.5.5) avser regeringen också att
tillsätta en utredning med uppgift att belysa glesbygdens och
landsbygdens framtida utvecklingsmöjligheter.

Prop. 1997/98:62

6.2 Statens betydelse för utvecklingen i utsatta regioner

6.2.1 Allmänna riktlinjer

Regeringens bedömning: Den regionala utvecklingen är beroende av de
förutsättningar som skapas genom beslut på nationell nivå. Inom många
sektorer tas hänsyn till behoven inom utsatta regioner. För att goda
förutsättningar skall kunna skapas och upprätthållas i dessa regioner
krävs, vid sidan av andra regionalpolitiska insatser, en helhetssyn över
olika verksamheter.

Regeringen avser att i ökad utsträckning bevaka att de
utredningsförslag som avges redovisar en analys av regionalpolitiska
konsekvenser.

Skälen för regeringens bedömning: Det övergripande målet för
regeringen är att halvera arbetslösheten till år 2000 genom att
åstadkomma ekonomisk tillväxt och en ökad sysselsättning i hela landet.
Utgångspunkten är därför att alla regioner skall kunna utvecklas, även de
som för närvarande har en negativ befolkningsutveckling, hög
arbetslöshet eller har permanenta avståndsnackdelar. Regionerna har
skilda förutsättningar för sin utveckling. Dessa är både naturgivna och
skapade av staten och andra aktörer. Viktiga utvecklingsförutsättningar
läggs fast inom olika sektorer. Det kommer även i fortsättningen att vara
en viktig uppgift för all statlig verksamhet att såväl verka för en hög
effektivitet i den egna verksamheten som att ta hänsyn till behoven i
olika regioner. Med utgångspunkt från detta skall den egna verksamheten
utformas så att den bidrar till att säkerställa eller utveckla de
grundläggande förutsättningarna i alla regioner. Utöver att den statliga
verksamheten skall anpassas efter de skilda förutsättningarna som finns i
alla regioner finns även behov av särskilda sektorsinsatser i de mest
utsatta regionerna.

Förutsättningarna för den statliga verksamheten har delvis förändrats
under senare år. Delar av verksamheten har avreglerats och i vissa fall
privatiserats. För andra delar har myndighetsstyrningen förändrats.
Sammantaget innebär detta att nya former för att definiera och
upprätthålla den grundläggande servicen har utarbetats, bl.a. genom
lagreglering och upphandling av tjänster. Det är viktigt för regeringen att
arbeta vidare med att på ett tydligt sätt definiera omfattningen av det
statliga ansvaret samtidigt som metoderna för att nå de uppsatta målen
utvecklas. De avregleringar som genomförts på ett antal marknader med
samhällsomfattande tjänster har lett till ett för samhället totalt sett
positivt utfall medan vissa regioner med låg efterfrågan, t.ex. beroende
på gles bebyggelse, har påverkats negativt. Regeringen avser att noga
överväga hur detta skall kunna korrigeras.

För att kunna utforma sektorsverksamheten på ett sådant sätt att de
beaktar även de geografiska olikheterna är det viktigt att alla förslag som

påverkar förutsättningarna för kommuner, företag och enskilda blir
belysta så att de regionala konsekvenserna tydligt framgår.

Regeringen lämnar årligen ett stort antal utredningsuppdrag till
kommittéer och särskilda utredare. Sedan år 1992 finns ett generellt krav
på att regionalpolitiska effekter av de egna förslagen skall redovisas (dir.
1992:50). Syftet är att samtliga relevanta utredningar skall redovisa en
analys av de regionalpolitiska konsekvenser utredningens förslag kan
leda till. År 1996 lämnades totalt 123 kommittédirektiv och flertalet av
dessa innehöll krav på en redovisning av de regionalpolitiska effekterna.
Det kan konstateras att det finns bred förståelse för vikten av att
kommittébetänkanden verkligen innehåller grundliga regionalpolitiska
konsekvensanalyser. Emellertid har det visat sig att avgivna betänkanden
sällan innehåller den grundliga analys som direktivet eftersträvar. Det
finns därför anledning att i ökad utsträckning bevaka att utredningarna
genomför noggranna konsekvensbeskrivningar.

6.2.2 Insatser med regionalpolitisk betydelse inom vissa statliga
sektorer

Särskilt frågor som kommunernas ekonomi, en god infrastruktur,
tillgången till utbildning och kultur är av väsentlig betydelse för att skapa
en positiv utveckling i landets utsatta delar. De grundläggande
förutsättningarna för att skapa regional balans och därmed för att
uppfylla de övergripande regionalpolitiska målen skapas genom beslut
inom många politikområden. Regeringen vill anföra följande:

6.2.2.1 Den kommunala ekonomin

Regeringens bedömning: Kommuner och landsting intar en central
ställning i det svenska samhället. Kommuner och landsting svarar i dag
för en rad väsentliga samhällsuppgifter. Verksamheten i kommunerna
och landstingen har därmed mycket stor betydelse för att skapa
likvärdiga levnadsvillkor för alla. Kommunernas ekonomiska
svårigheter, bl.a. orsakade av ett stort antal tomma lägenheter, kommer
att behandlas i den bostadspolitiska propositionen.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens bedömning: Statens bidrag till kommuner
och landsting lämnas dels i form av ett allmänt finansiellt stöd, dels i
form av bidrag för att åstadkomma likvärdiga ekonomiska förutsättningar
mellan kommuner respektive landsting. Staten lämnar också bidrag till
kommuner och landsting som på grund av speciella omständigheter
hamnat i en särskilt svår ekonomisk situation. Kommuner och landsting
erhåller även olika typer av stimulans- och specialdestinerade statsbidrag.

I januari 1996 infördes ett nytt statsbidrags- och utjämningssystem i
kommunsektorn. Syftet med systemet är att ge kommuner och landsting
likvärdiga förutsättningar att bedriva basverksamhet som utbildning, vård
och omsorg. Skillnaderna i utdebitering skall i stort spegla skillnaderna i
effektivitet, service och avgiftsnivå. Det nya systemet kan delas upp i

fyra delar: Inkomstutjämning, kostnadsutjämning, generella statsbidrag
och införanderegler. Det nya systemet medför stora förändringar av
intäkterna för många kommuner och landsting. För att mildra
omfördelningseffektema införs det nya systemet successivt under en
period av åtta år.

Inkomst- och kostnadsutjämningen bygger på omfattande underlag och
modeller som skall fånga komplicerade samband. Många synpunkter
lades fram inför beslutet om systemets utformning. Regeringen har
därför tillsatt en parlamentarisk kommitté för att löpande följa, utvärdera
och utveckla det nya utjämningssystemet. Kommittén har gjort
omfattande analyser av de olika delarna i systemet, inte minst har
modellen för befolkningsminskning varit föremål för ingående analys.
De förändringar som kommittén föreslår skall kunna träda i kraft år
2000. Regeringen kommer i detta sammanhang att noga överväga om
bidragssystemet är utformat så att det skapar rättvisa förutsättningar för
verksamheterna i kommuner och landsting.

Under år 1997 beslutade riksdagen enligt regeringens förslag i den
ekonomiska vårpropositionen (prop. 1996/97:150, bet 1996/97:FiU20
rskr. 1996/97:284) om ett tillskott om 4 000 miljoner kronor för år 1997 i
syfte att behålla kvaliteten i de kommunala verksamheterna och undvika
sysselsättningsneddragningar. Därutöver beslutade riksdagen om en
förstärkning med ytterligare 4 000 miljoner kronor från och med år 1998.
Mot bakgrund av de förbättrade statsfinanserna aviserade regeringen i
budgetpropositionen att tillskottet till kommuner och landsting kan ökas
med 4 000 miljoner kronor år 1999 och ytterligare 4 000 miljoner kronor
år 2000. Tillskotten uppgår således till 16 000 miljoner kronor år 2000.

Utöver de generella bidragssystemen har riksdagen, i samband med
1995 års kompletteringsproposition (prop 1994/95:150), fattat beslut om
att avsätta 400 miljoner kronor för särskilda insatser för vissa kommuner
och landsting. Regeringen har för budgetåren 1997 och 1998 avsatt 600
respektive 736 miljoner kronor för samma ändamål. Syftet med bidraget
är att övergångsvis hjälpa kommuner och landsting som på grund av
särskilda omständigheter hamnat i en svår ekonomisk situation.

Befolkningen har minskat i många kommuner de senaste åren. Ett 90-
tal kommuner har haft negativ befolkningsutveckling mellan åren 1985
och 1995. Detta skapar problem både genom att kommunernas
skatteintäkter minskar och genom att många kommuner fatt ett betydande
överskott av tomma lägenheter. En stor del av de outhyrda lägenheterna
finns i kommunala bostadsföretag. Flera kommuner har fått göra stora
insatser för att stödja sina bostadsföretag. Vissa kommuner har också
stora borgensåtaganden för bostadsrättsföreningar som har ekonomiska
svårigheter. För några kommuner hotar de ekonomiska åtagandena för
boendet att bli övermäktiga.

Regeringen kommer i den bostadspolitiska propositionen att
återkomma med förslag på hur statens åtaganden gentemot kommuner
som hamnat i en särskilt svår ekonomisk situation till följd av sina
åtaganden för boendet skall utformas. Flera av de kommuner som kan bli
aktuella för statligt stöd finns bland kommuner med kraftigt vikande
befolkningssiffror och hög arbetslöshet i norra och mellersta Sverige,

Prop. 1997/98:62

dvs. de regionalpolitiskt prioriterade områdena. För den enskilda Prop. 1997/98:62
kommunen kan de statliga insatserna komma att innebära en betydande
hjälp.

6.2.2.2 Infrastrukturen för kommunikationer

Regeringens bedömning: Åtgärderna inom transportinfrastrukturen
prioriteras bl.a. utifrån regional- och näringspolitiska utgångspunkter.
Åtgärder inom detta område utförs kontinuerligt.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i propositionen
Transportpolitik för en hållbar utveckling (prop. 1997/98:56) föreslagit
att ett transportpolitiskt delmål skall vara att främja en positiv regional
utveckling genom att utjämna skillnader i utvecklingsförutsättningar
mellan olika delar av landet och motverka nackdelar av långa
transportavstånd. På detta område kan konstateras att vissa insatser gjorts
i de regioner som har haft eftersatta transportnät vilket skapat bättre
förutsättningar och utvecklingsmöjligheter i näringslivet.

Riksdagens beslut om inriktningen av de framtida
infrastrukturåtgärdema (prop. 1996/97:53, bet. 1996/97:TU7, rskr.
1996/97:174) anger flera olika s.k. inriktningsmål. Ett av dessa mål är att
infrastrukturen skall bidra till tillväxt och sysselsättning i alla delar av
landet. För att uppnå detta mål angavs ett antal åtgärdsområden i beslutet:

- vägnätet som klarar högsta axellast skall utökas,

- underhållsinsatsema skall inte understiga en samhällsekonomiskt
försvarbar nivå,

- konsekvenserna av tidigare eftersatt underhåll skall åtgärdas,

- åtgärder skall utföras för att minska behovet av att stänga av det
statliga vägnätet vid tjällossning,

- delar av grusvägnätet skall beläggas,

- högsta tillåtna axellast skall ökas för jämvägssträckningar med
omfattande inrikes godstågtrafik,

- transportkvaliteten för godstågtrafiken skall öka även i övrigt.

Därutöver angavs i beslutet att investeringsmedel på en miljard kronor
skall reserveras för att genomföra åtgärder på de största vägarna,
stamvägnätet, som bidrar till en regional utjämning under den närmaste
tioårsperioden. Vidare har Botniabanan särskilt pekats ut som ett
regionalpolitiskt angeläget investeringsprojekt och finansiering av en
första etapp skall ske inom den angivna anslagsramen.

Infrastrukturinriktningen och budgetbeslutet för år 1998 innebär också
att förutsättningar skapas för att utveckla järnvägsnätet i hela landet. En
långsiktig finansieringsmodell för Inlandsbanan har skapats. Regeringen
anser att ett stöd till banhållningen på Inlandsbanan bör lämnas och att
detta skall beräknas utifrån trafikbelastning och behovet av
underhållsåtgärder. Regeringen gör bedömningen att stödet bör uppgå till
50 miljoner kronor per år. Den direkta sysselsättningseffekten av
verksamheter vid Inlandsbanan är ca 140-150 personer. Genom
samfinansiering med EG:s regionala fond kommer flera andra järnvägar i

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att förbättras och byggas
om. Totalt 610 miljoner kronor investeras under åren 1997-1999 på
Malmbanan och på stambanan genom övre Norrland, spårviddsväxling i
Haparanda samt på sträckorna Östersund - Storlien, Lycksele -
Storuman och på två sträckor på Inlandsbanan.

Regeringen presenterar därutöver i denna proposition tidigarelagda
åtgärder på ca en miljard kronor för att ytterligare stärka väg- och
järnvägsnätens funktion och för att förbättra tillgängligheten så att
förutsättningarna för regional utveckling och utjämning förbättras.

Vissa åtgärder i väg- och Järnvägssystemen

Regeringens bedömning: En stor del av de områden i Sverige där
regionalpolitiska åtgärder är angelägna har en gles och i vissa fall
bristfällig transportinfrastruktur. Därför kommer regeringen att
genomföra tidigareläggningar av åtgärder för att förbättra riksväg 45, för
att forcera bärighetssatsningen på vägnätet samt för att snabbtågsanpassa
tågförbindelsen mellan Stockholm och Östersund. Sammantaget innebär
detta investeringar på ca 1 000 miljoner kronor.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens bedömning:

Förbättringsåtgärder på riksväg 45

Riksväg 45 mellan Göteborg och Karesuando samt vissa anslutande
vägar har stor betydelse för näringslivets och arbetsmarknadens funktion
i Norrlands inland. Vägnätet är mycket glest och alternativa vägar saknas
nästan helt. Tunga transporter - i stor utsträckning timmertransporter -
får ofta samsas med turisttrafiken, vilken har en relativt stor andel bilar
med husvagn.

Riksväg 45 är klassad som nationell stamväg och ingår i det
Transeuropeiska transportnätverket (TEN). Den har dock inte i
konkurrensen med mer trafikerade stråk framgångsrikt kunnat attrahera
vare sig nationella investeringsmedel utifrån lönsamhetskriteriet eller
EU-bidrag. Samtidigt har drift- och underhållsmedlen under 1990-talet
inte räckt för att upprätthålla standarden.

Enligt regeringens direktiv i väghållningsplaneringen skall Vägverket
lägga ca 1 miljard kronor av anslagsramen för infrastrukturåtgärder de
närmaste tio åren till regionalpolitiskt angelägna investeringar i mål 6-
området. Dessa medel är betydelsefulla för att bygga om de sämsta
delarna av riksväg 45 och förbättra vägytans standard.

I Vägverkets förslag till nationell väghållningsplan ingår ombyggnad
av riksväg 45 främst på vissa punkter i Dalarnas län med början vid
länsgränsen mot Värmlands och Jämtlands län. I Västerbottens och
Norrbottens län föreslås en delvis annan strategi med
förstärkningsåtgärder, och vissa justeringar av befintlig väg. Kostnaden
för de föreslagna åtgärderna är ca 650 miljoner kronor. I Vägverkets

strategi ingår att hålla en hög och jämn standard för vinterväghållningen,
trots de variationer i trafikintensitet som förekommer längs vägen.

Regeringen avser nu att tidigarelägga vissa av investeringsåtgärdema
på riksväg 45 så att 80 procent av dem kan utföras inom tre år. Effekterna
av åtgärderna bör innebära att förutsättningarna för turistnäringen i
Norrlands inland förbättras. Inlandsvägen kommer i högre grad att kunna
attrahera långväga trafik. Kostnaderna för slitage och reparationer på
fordonen minskar samtidigt som reskomforten och trafiksäkerheten ökar.

Medel till att forcera upprustning och underhåll av vägnätet

Vägverket påbörjade år 1987 en särskild tioårig bärighetssatsning. Är
1993 beslutades om utökade åtgärder som omfattar även angelägna broar
på sekundära och tertiära vägar i län utanför skogslänen samt åtgärder i
övrigt för att medge ökad bärighet på vägar som är viktiga för
näringslivet. Riksdagens infrastrukturbeslut år 1997 innefattade att
fullfölja den utökade satsning till år 2003. Riksdagens beslut omfattade
bl.a. även utökade satsningar på att återta eftersatt underhåll på vägnätet,
rekonstruktion av vägar samt omfattande tjälsäkringsåtgärder.

Prioriteringarna av bärighetsåtgärdema är överenskommen med
näringslivet på regional nivå. Dessa åtgärder liksom
rekonstruktionsåtgärder på lågtrafikerat vägnät upptar en stor del av
utrymmet för de första åren i länsplanema för regional
transportinfrastruktur. På vissa håll är dock inte de länsvisa ramarna
tillräckliga för att kunna inrymma de prioriteringar som kommit till
uttryck.

Regeringen avser därför att tidigarelägga åtgärder i de nationella och
regionala planerna så att eftersatt underhåll kan börja tas igen,
rekonstruktionen av vägnätet kan forceras liksom satsningar på höjd
bärighet. En sådan satsning kommer att ha en särskild betydelse för
norrlandslänen.

E4:s sträckning vid Sundsvall

E4:s och E14:s sträckning söder om och genom Sundsvall är en besvärlig
flaskhals för stora delar av vägtrafiken till och från norra Sverige.
Vägens nuvarande sträckning är av låg standard söder om Sundsvall och
tvingar på ett olyckligt sätt också in trafiken i de centrala delarna av
staden. Detta medför både avsevärda effektivitetsförluster och dåliga
miljöförhållanden i staden. Vidare har vägarna idag en stor barriärverkan.

Det är därför av stor vikt för hela vägtrafikstrukturen längs
Norrlandskusten att projekteringen av den nya förbifarten kan påbörjas
snarast. Vägverket har utarbetat ett förslag omfattande 33 km ny väg
förbi Sundsvall, vilket har kostnadsberäknats till 3,3 miljarder kronor.
Förslaget innebär att vägstandarden blir fyrfilig, att väglängden blir
kortare för genomfartstrafik samt att miljön för bebyggelsen längs den
nuvarande infarten och centrummiljön i Sundsvall förbättras. För
närvarande planeras byggnationen i huvudsak att ske efter år 2007.

Prop. 1997/98:62

Regeringen anser det angeläget att lämpliga åtgärder sker för att lösa
problemen för genomfartstrafiken i Sundsvall. Regeringen avser att
medverka till att förberedelsearbetet kan fortsätta så att frågan om
finansieringen kan behandlas i beslutet om den nationella
väghållningsplanen inför nästa planperiod år 2002—2011.

Tågförbindelserna mellan Stockholm och Östersund

I Banverkets förslag till ny stamnätsplan för tidsperioden 1998-2007
framgår att den tidigare påbörjade kapacitetsförstärkningen och
snabbtågsanpassningen av Norra stambanan och Mittbanan skall
fortsätta. Målet är att restiden mellan Stockholm och Östersund senast år
2007 skall kunna reduceras från dagens ca 6 timmar till ca 4 timmar och
20 minuter. SJ har uttryckt önskemål om att snabbtågsanpassningen bör
påskyndas och att snabbtågstrafik kommer att inforas bl.a. på sträckan
Stockholm-Östersund då fordon blir tillgängliga och infrastrukturen
medger detta.

I den transportpolitiska propositionen föreslås bl.a. att en myndighet
för rikstrafikfrågor, Rikstrafiken, skall inrättas med huvuduppgift att
utifrån ett kundorienterat helhetsperspektiv verka för att åstadkomma ett
samverkande kollektivtrafiksystem. I de fall det inte finns förutsättningar
att kommersiellt driva en viss interregional trafik, eller att trafiken inte
kan upprätthållas i länstrafikansvarigas regi, bör Rikstrafiken kunna
upphandla viss regionalpolitiskt motiverad interregional persontrafik.

Regeringen anser att det ur regionalpolitisk synvinkel är av stor vikt
med en väl fungerande interregional persontrafik mellan Stockholm och
Östersund, och i likhet med SJ anser regeringen att
snabbtågsanpassningen bör påskyndas. Inriktningen bör vara att
snabbtågstrafiken skall starta senast år 2002, vilket innebär en
tidigareläggning för projektets genomförande med 5 år. Den föreslagna
myndigheten Rikstrafiken bör verka för att den interregionala
persontrafiken på denna sträcka fortlöpande utvecklas och förbättras.

Botniabanan

Regeringens förslag: Regeringen föreslår att riksdagen godkänner

- att kostnader förknippade med finansiering, planering, projektering,
upphandling och byggande av Botniabanan, exklusive resecentra, far
finansieras med lån, som exklusive finansiella kostnader, motsvarar en
total kostnad uppgående till högst 8 200 miljoner kronor i prisnivå den 1
januari 1997,

- att staten och berörda kommuner bildar ett aktiebolag, Botniabanan
AB, med ansvar att finansiera, projektera, upphandla, bygga och hyra ut
Botniabanan.

Prop. 1997/98:62

Underlagsrapport: Avsaknaden av en järnväg längs Norrlands relativt
sett tätt befolkade kust begränsar möjligheterna till en effektiv
trafikförsörjning. Utbyggnaden av Botniabanan kommer att ge betydligt

kortare restider mellan orterna längs mellersta Norrlandskusten och
näringslivet ges möjlighet till effektivare långväga godstransporter.
Genom möjligheterna till dagpendling for boende längs banan vidgas
arbetsmarknaden och tillgängligheten till exempelvis högre utbildning.
Det är också ett värdefullt nationellt intresse att säkerställa en viktig länk
i det nationella järnvägsnätet till övre Norrland som får stor betydelse för
näringslivets konkurrenskraft och för miljön. Då Botniabanan är utbyggd
kommer kapaciteten för godstransporter på järnväg att mer än fördubblas
jämfört med idag. Känsligheten för störningar i järnvägstransporterna i
övre Norrland kommer att minska och restiden mellan exempelvis Umeå
och Stockholm att minska till 5 timmar och 15 minuter.

I riksdagens beslut den 20 mars 1997 angående propositionen
Infrastrukturinriktning för framtida transporter (prop. 1996/97:53, bet.
1996/97:TU7, rskr. 1996/97:174) slås bl.a. fast att ytterligare resurser
utöver beslutad planeringsram behövs för att under den närmaste
tioårsperioden kunna färdigställa Botniabanan mellan Nyland och Umeå.
Vidare framgår att en utgångspunkt för utbyggnaden av Botniabanan
skall vara att regionala och lokala parter deltar i finansieringen av
sträckan Nyland-Ömsköldsvik-Umeå.

Den 16 januari 1997 beslöt regeringen att uppdra åt en
förhandlingsman att bereda vissa frågor angående utbyggnad av
Botniabanan. Förhandlingsmannen redovisade ett förslag till
avsiktsförklaring angående Botniabanan den 5 mars 1997, vilket
regeringen redogjorde för i 1997 års vårproposition (prop. 1996/97:150,
bet. 1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:284).

Den 27 november 1997 ingick förhandlingsmannen, Kramfors
kommun, Ömsköldsviks kommun, Nordmalings kommun, Umeå
kommun, Västemorrlands läns landsting samt Västerbottens läns
landsting ett huvudavtal om byggande av Botniabanan. Avtalet
överlämnades till regeringen den 5 december 1997. För att avtalet skall
träda i kraft krävs att det godkänns av regeringen samt av berörda
kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige.

I avtalet delas genomförandet av Botniabanan upp i en del om järnväg
och en del om resecentra. Exklusive finansieringskostnader
kostnadsberäknas järnvägen på sträckan Nyland-Ömsköldsvik-Umeå till
8 200 miljoner kronor, inklusive plattformsspår och plattformar samt ett
anslutningsspår med överlämningsbangård mellan huvudspåret och
MoDo:s skogsindustri i Husum. Banverket skall ansvara för att utarbeta
och fastställa nödvändiga jämvägsutredningar och jämvägsplaner. Alla
kostnader som är förknippade med utredning, upphandling och byggande
av järnvägen föreslås finansieras med lån, som ett av staten och
kommunerna gemensamt ägt aktiebolag skall ansvara för. Av
kommunernas utredningskostnader för järnvägen får högst åtta miljoner
kronor belasta projektet. Lånet skall börja återbetalas då de olika
etapperna öppnas för trafik. Bygget av järnvägen delas in följande tre
etapper. Etapp 1, Ömsköldsvik-Husum, kostnadsberäknas till 1 300
miljoner kronor och skall vara färdigställd senast i juni år 2002. Etapp 2,
Nyland-Ömsköldsvik, kostnadsberäknas till 4 200 miljoner kronor och
skall vara färdigställd i december år 2005. Etapp 3, Husum-Umeå,

Prop. 1997/98:62

kostnadsberäknas till 2 700 miljoner kronor och skall vara färdigställd i
december år 2005.

Bygget av nya resecentra kostnadsberäknas till ca 600 miljoner kronor.
Detta omfattar nybyggnad av bl.a. stationsbyggnader,
plattformsöverbyggnader, planskilda plattformsförbindelser samt gator
och parkeringsanläggningar. Nya resecentra skall byggas i Örnsköldsvik,
Nordmaling och östra Umeå. Beroende på bl.a. slutlig bansträckning
övervägs nya resecentra även i Nyland, Bjästa, Husum och Hömefors.
Respektive kommun föreslås ansvara för finansieringen av resecentra.
Kommunerna skall ansvara för utredningskostnader i samband med
investeringar i nya resecentra samt för att utarbeta och antaga nödvändiga
översikts- och detaljplaner.

I den mån någon av parterna är ägare till mark som behövs för
Botniabanan skall denna kostnadsfritt ställas till förfogande.
Kommunerna och landstingen förbinder sig, genom sina länstrafikbolag,
att under 15 år efter Botniabanans färdigställande bedriva regional
persontrafik till en årlig bruttotrafikkostnad av 30 miljoner kronor. Staten
garanterar att den regionala tågtrafiken ges sådana tåglägen att den kan
bedrivas effektivt samt svarar för samordningen mellan regional och
interregional trafik.

Eftersom Botniabanans exakta sträckning och slutliga utformning till
stora delar ännu är okänd, finns det osäkerheter i de
kostnadsbedömningar som ligger till grund för avtalet. Innan byggandet
påbörjas skall därför färdigställda jämvägsutredningar finnas för hela
bansträckningen. Om dessa utredningar visar att kostnaden för järnvägen
överstiger 8 200 miljoner kronor i prisnivå den 1 januari 1997, skall
partema överenskomma om hur den ökade kostnaden skall hanteras
innan bygget påbörjas.

I avtalet anges vidare att staten och kommunerna är överens om att, så
snart avtalet trätt i kraft, bilda ett gemensamt aktiebolag med namnet
Botniabanan AB, vars uppgifter skall vara att ansvara för att järnvägen
finansieras, byggs och hyrs ut tills lånen är återbetalda. Av aktierna i
bolaget, som skall ha ett aktiekapital på minst en och högst fyra miljoner
kronor, skall staten äga 91 procent och kommunerna 9 procent. Staten
skall förbinda sig att utfärda kapitaltäckningsgarantier gentemot
Botniabanan AB samt att garantera bolagets förpliktelser gentemot
långivare, rättighetsinnehavare och fordringsägare med avseende på
kostnaden för finansiering och byggande av Botniabanan.

När en etapp av järnvägen färdigställts och godkänts av Banverket,
skall den hyras ut till Banverket och införlivas i stamjämvägsnätet.
Hyran skall täcka kostnaderna för räntor och amorteringar på upptagna
lån samt Botniabanan AB:s verksamhet. När lånen är betalda, vilket i
avtalet anges till år 2045, förbinder sig Banverket att köpa järnvägen för
en miljon kronor. Den årliga kostnaden för räntor och amorteringar är
bl.a. beroende av den framtida ränteutvecklingen och lånens
återbetalningstid. Vid antagande om att banan i sin helhet öppnas för
trafik år 2006, att återbetalningstiden på lånen är 40 år och att den
nominella räntan är 6,2 procent, blir den årliga kostnaden för räntor och
amorteringar ca 405 miljoner kronor. Om återbetalningstiden på lånen

Prop. 1997/98:62

istället är 25 år, blir den årliga kostnaden för räntor och amorteringar ca
525 miljoner kronor per år.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att det avtal som
ingåtts mellan statens förhandlingsman samt berörda kommuner och
landsting är förenligt med de villkor rörande bl.a. regionalt
ansvarstagande som regering och riksdag tidigare beslutat om för ett
eventuellt genomförande av Botniabanan. Under förutsättning av de
övriga berörda parternas godkännande, har regeringen därför inget att
erinra mot avtalets innehåll i denna del eller mot att staten och
kommunerna bildar ett gemensamt bolag med ansvar att finansiera,
bygga och hyra ut Botniabanan i enlighet med de principer som framgår
av avtalet.

I enlighet med avtalet föreslår regeringen således att kostnader
förknippade med finansiering, planering, projektering, upphandling och
byggande av Botniabanan, exklusive resecentra, skall finansieras med lån
som exklusive finansiella kostnader motsvarar en total kostnad
uppgående till högst 8 200 miljoner kronor, i prisnivå den 1 januari 1997.
Vidare bör staten och berörda kommuner bilda ett aktiebolag,
Botniabanan AB, med ansvar att finansiera, projektera, upphandla, bygga
och hyra ut Botniabanan.

Vad gäller lånefinansieringen anser regeringen att återbetalningstiden
från den tidpunkt då banan öppnas för trafik bör begränsas till ca 25 år
och att de årliga kostnaderna för räntor och amorteringar skall finansieras
på statsbudgeten, utgiftsområde 22, kommunikationer. Avgifter vad
gäller statliga garantier skall fastställas av Riksgäldskontoret.

Regeringen har den 12 februari 1998 uppdragit åt Banverket att, i
samråd med berörda avtalsparter, vidta förberedelsearbeten för
genomförandet av Botniabanan. I 1998 års vårproposition avser
regeringen att återkomma till riksdagen vad avser ytterligare
organisatoriska och finansiella frågor rörande Botniabaneproj ektet samt
formerna för den löpande återrapporteringen till regering och riksdag.

Inrikesflyget

Stöd till kommunala flygplatser

Regeringen bedömning: Det nya stöd till driften av kommunala
flygplatser som införs år 1999 innebär en långsiktigt hållbar lösning för
denna regionalpolitiskt viktiga trafik.

Prop. 1997/98:62

Skälen till regeringens bedömning: Flyget spelar i många regioner
med dålig alternativ trafikförsörjning en avgörande roll för näringslivets
möjligheter att verka på en större marknad. Näringslivet utnyttjar flyget i
första hand till persontransporter, men användningen av flyget för lättare
godstransporter ökar. För privatresenärema och turismen till de mindre
kommunerna, särskilt i de perifera regionerna, har flyget också en stor
betydelse.

Frågan om statens ansvar for de kommunala flygplatserna har Prop. 1997/98:62
diskuterats under lång tid och har lett till ett antal tidsbegränsade eller
geografiskt avgränsade dellösningar.

Regeringen förordar att staten inom ramen för en oförändrad
rollfördelning tar ett större ekonomiskt ansvar än hittills för drift av
luftfartens infrastruktur i avsikt att uppnå en tillfredsställande
flygtrafikförsörjning. Stödets omfattning bör påverkas av flygplatsens
regionalpolitiska betydelse.

Regeringen har därför i propositionen Transportpolitik för en hållbar
utveckling (1997/98:56) föreslagit att ett särskilt statligt driftstöd skall
inrättas för kommunala eller privat ägda trafikflygplatser från och med
budgetåret 1999. Flygplatser som har icke säsongsbunden reguljär
flygtrafik omfattas av stödet. Härutöver ingår även sådana befintliga
flygplatser som har sådan reguljär passagerartrafik som kan anses vara av
särskild regionalpolitisk betydelse. Avgränsningen bör i det senare fallet
sammanfalla med EU:s mål 6-område. Eventuellt nytillkommande
flygplatser bör uppfylla kriterierna under minst två år för att fa ingå. På
samma sätt bör en flygplats som ej uppfyller kriterierna under två år i rad
ej längre uppbära driftstöd.

Stödet omfattar totalt en statlig bidragsvolym på 115 miljoner kronor
för år 1999. Det förutsätts därmed att de nuvarande stöden till
kommunala flygplatser som år 1997 och 1998 uppgår till totalt 25
miljoner kronor bortfaller.

Utöver driftstöd till kommunala flygplatser skall bidrag till
investeringar vid kommunala flygplatser även fortsättningsvis kunna ges
inom ramen för de prioriteringar som ges i länsplanen för regional
transportinfrastruktur, vilken ersätter planen för länstrafikanläggningar
från och med år 1998. Vad gäller statligt stöd till trafikering av
flygtrafiklinjer finns det vid särskilda behov en möjlighet till statlig
upphandling.

Utbyggnad av Luleå Kallax flygplats

Regeringens bedömning: En förlängning av rullbanan vid Luleå- Kallax
flygplats ger goda förutsättningar för utveckling av internationell
fraktflygverksamhet vid flygplatsen. En sådan verksamhet kan ge stora
fördelar för den regionala utvecklingen i Norrbottens län och i
Barentsregionen, men bör även ses i ett nationellt, europeiskt och globalt
perspektiv. Regeringen avser därför att tillsätta en förhandlingsman, med
uppdrag att tillsammans med berörda parter föreslå en samlad
finansieringslösning för en sådan banforlängning.

Utredarens förslag: Regeringen har låtit förre landshövdingen Curt
Boström utreda förutsättningarna för utvecklingen av internationellt
fraktflyg vid Luleå-Kallax flygplats. I sin rapport redovisar utredaren att
fraktflyget är under stark expansion. Samtidigt finns i Centraleuropa
kapacitetsbegränsningar för flygtrafiken, i luftrummet och på marken.

Att reducera den effektiva flygtiden innebär såväl ekonomiska som
miljömässiga fördelar. Luleå-Kallax flygplats har ett geografiskt läge
som gör det möjligt att med fullt lastade fraktflygplan nå 46 av världens
50 största flygplatser utan mellanlandning. Luleå-Kallax flygplats utgör
därmed enligt rapporten ett kostnadseffektivt alternativ för
mellanlandning och tankning vid flygningar främst mellan Europa och
Ostasien.

Tidsvinsten för sådana flygningar via Luleå och Sibirienrutten uppgår
till 4 timmar vid enkel resa jämfört med dagens rutt via Anchorage eller
Fairbanks i Alaska. Utvecklingen vid dessa senare flygplatser visar också
att infrastrukturprojekt som detta på sikt kan ge mycket betydande
utvecklingseffekter genom skapande av kringaktiviteter med anknytning
till flyg och fraktflyg etc.

En förutsättning för att en sådan utveckling av fraktflygverksamheten
vid Luleå-Kallax flygplats skall kunna påbörjas är emellertid enligt
utredaren en förlängning av rullbanan till 3 350 m för att möjliggöra
landning med de största fraktflygplanstypema. Kostnaden för en sådan
förlängning, tillsammans med taxibanor och uppställningsplatser har av
Luftfartsverket beräknats till ca 150 miljoner kronor.

I rapporten konstateras att en sådan utbyggnad av Luleå-Kallax
flygplats bör betraktas som ett riskprojekt, som inte kan finansieras på
normala villkor. Luftfartsverket har sålunda påpekat att en framgång
beror såväl på att överflygningar över Sibirien kommer att kunna ske på
ekonomiskt rimliga villkor i framtiden som på att planerade och
pågående marknadsföringsåtgärder mot bl.a. ftaktflygbolag blir
framgångsrika. Verket anser mot denna bakgrund att projektet i första
hand bör ses som ett regional- och näringspolitiskt projekt, men har
samtidigt sagt sig vara berett att täcka driftskostnadsriskema vid en
utbyggnad. Utredaren pekar sammanfattningsvis i rapporten på att
projektet trots de beskrivna riskerna bör anses vara av stort intresse såväl
från europeisk som svensk nationell, regional och lokal synpunkt, och
förordar att den skisserade utbyggnaden snarast genomförs. Han
konstaterar att flertalet myndigheter och intressenter har uttalat ett starkt
stöd för projektet, och pekar även på vikten av att
finansieringsmöjligheter via EU kan tas till vara.

Skälen for regeringens bedömning: Regeringen delar utredarens syn
att den föreslagna utbyggnaden av rullbanor etc. vid Luleå-Kallax
flygplats bör ge goda förutsättningar för en utökad internationell
fraktflygverksamhet, vilket åtminstone på längre sikt kan ge stora
utvecklingsmöjligheter för olika verksamheter på och kring flygplatsen.
Regeringen delar också utredarens slutsats att projektets
sektorsövergripande karaktär bör innebära att särskilda
finansieringslösningar bör komma i fråga. Berörda myndigheter är i
sammanhanget utöver Försvarsmakten, Fortifikationsverket och
Luftfartsverket även Länsstyrelsen och Länsarbetsnämnden i Norrbottens
län samt Luleå kommun. Projektet kan sålunda ses som ett exempel på
regionalt utvecklingssamarbete över sektorsgränsema.

Regeringen avser därför att tillsätta en förhandlingsman som
tillsammans med de berörda myndigheterna skall ta fram en samlad

Prop. 1997/98:62

finansieringslösning för en utbyggnad av Luleå-Kallax flygplats i avsikt
att ge möjlighet till en utveckling av internationell fraktflygverksamhet
med kringliggande verksamheter. Möjligheterna till EU-stöd ur bl.a.
fonden för utveckling av de transeuropeiska transportnätverken bör
därvid undersökas.

Regeringen ämnar att i ett första skede avsätta 10 miljoner kronor till
förhandlingsmannens förfogande. Dessa medel är avsedda att i första
hand användas till den fortsatta projekteringen av banförlängningen och
finansieras från programmet för regional näringspolitik och särskilda
regionalpolitiska projekt.

Regeringen vill avslutningsvis erinra om att Luleå-Kallax är en militär
flygplats, bas för Norrbottens flygflottilj F21, vilken även är upplåten för
civil trafik. Utvecklingen av den civila flygtrafiken på flygplatsen skall
ske med utgångspunkt att den militära verksamheten inte inskränks,
försvåras eller fördyras. Möjligheter att tillvarata eventuella
synergieffekter skall beaktas med utgångspunkt i att den planerade
utbyggnaden av flygplatsen inte avses att komma belasta Försvarsmakten
ekonomiskt.

En ny trafikflygplats i Pajala kommun

Regeringens bedömning: Regeringen avser att medverka till att en
lösning av finansieringsfrågorna i samband med anläggandet av en ny
flygplats i Tomedalen kommer till stånd.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i beslut den 20
november 1997 beviljat Pajala kommun tillstånd enligt 6 kap. 5 §
luftfartslagen (1957:297) att inrätta en allmän trafikflygplats vid
Mommankangas, Pajala kommun. Regeringens beslut innebar dock inte
något ställningstagande till i ansökan redovisad finansiering och drift av
flygplatsen och inte heller till frågan om arbetsmarknadspolitiska medel
till beredskapsarbeten för uppförande av flygplatsen. Regeringen tog vid
sitt beslut särskilt hänsyn till Pajala kommuns redovisning av vikten av
dagliga flygförbindelser med Luleå för det lokala näringslivet. Detta i
kombination med det faktum att Tomedalen är den enda regionen i
Sverige varifrån det tar mer än fyra timmar att ta sig till Stockholm gör
att regionalpolitiska medel bör kunna utnyttjas för att åstadkomma en
snabb utbyggnad. Även arbetsmarknadspolitiska medel bör kunna
komma i fråga som kompletterande finansiering. Denna bör då ske inom
ramen för de arbetsmarknadspolitiska medel som tilldelats Norrbottens
län. Det ankommer dock på Arbetsmarknadsverket att utifrån en
helhetsbedömning av övriga behov avgöra om en sådan finansiering är
möjlig.

I föregående avsnitt har förslaget till ett nytt statligt stöd för driften vid
kommunala flygplatser refererats. Ett eventuellt statligt driftstöd till en
flygplats i Pajala far övervägas i enlighet med de villkor som blir
gällande för utformningen av det statliga stödsystemet.

Telefrågor

I det allmänna telenätet har stora utbyggnader gjorts. Hushåll och företag
är idag tillförsäkrade tillgång till röst- och faxöverföring samt möjlighet
till överföring av data med låghastighetsmodem till taxor som är
regionalt utjämnade. 95 % av företagen kan teckna ISDN-abonnemang
till enhetstaxa. Den vidare utbyggnaden av mera avancerade system går
mycket snabbt. Ett flertal operatörer, kommuner m.fl. satsar på en
intensiv utbyggnad av näten och på möjligheter att bättre utnyttja de nät
som finns. Med tanke på den mycket snabba tekniska utvecklingen finns
det inte skäl att nu förorda någon särskild teknisk lösning. Genom att
öppna för konkurrens skapas möjligheter för nya lösningar och
reducerade priser i hela landet.

I samband med översynen av telelagen (1993:597) förtydligades de
tidigare telepolitiska målen i vissa avseenden (prop. 1996/97:61, TU5,
rskr. 201). Det övergripande telepolitiska målet skall alltjämt vara att
enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till
effektiva telekommunikationer. Telekommunikationerna skall bidra till
regional balans, de skall vara öppna och flexibla, de skall bidra till ett
effektivt resursutnyttjande i samhället samt i sig vara effektiva. Inom
ramen för det övergripande målet finns tre specifika mål formulerade:

- Var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin
stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja
telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät. Med telefonitjänst
avses röst- och faxöverföring samt möjlighet till överföring av data med
låghastighetsmodem.

- Alla skall fa tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor.

- Telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under
kriser och i krig.

Staten äger Telia AB, som är Sveriges ledande teleoperatör. Som
dominerande operatör ligger en stor del av ansvaret för att upprätthålla
goda telekommunikationer på bolaget. Telia AB satsar också kraftfullt på
att bli den främste leverantören av tillgång till internet via bredband.
Bolaget arbetar både med s.k. ADSL-anknytningar dvs. uppgradering av
vanliga teleledningar och via kabel TV-nätet. Bolaget strävar efter att
erbjuda prisvärda anknytningar och ett intressant utbud av tillämpningar.
Konkurrensen på marknaden pressar också ner priserna och medför
ökade satsningar på nya produkter från operatörernas sida. Mycket talar
för att konkurrensen på marknaden kommer att leda till att anknytningar
kommer att byggas ut i stor omfattning via ADSL,
satellitkommunikation, elnät och naturligtvis fiberkabel.

Regeringen bedömer att den nya telelagen uppfyller höga krav på
regionalt likvärdiga villkor. Regeringen har sett över Post- och
telestyrelsens instruktion (1997:401). I samband med sin årsredovisning
skall myndigheten återrapportera konsekvenser av den tekniska och
ekonomiska utvecklingen på telemarknaden med avseende på
tjänsteutbud, prisutveckling och servicegrad för bl.a. olika regioner och
abonnentkategorier. Därutöver skall särskilt måluppfyllelsen av de
regionala och sociala målen i telelagen redovisas.

Prop. 1997/98:62

Postfrågor

Regeringen avser att inom kort lägga en proposition med forslag till
ändringar i den nuvarande postlagen. Ändringarna syftar dels till att
kunna säkerställa de postpolitiska målen på en marknad i utveckling, dels
till att anpassa lagstiftningen till det nyligen beslutade EG-direktivet
97/67/EG om gemensamma regler for utvecklingen av postservicen inom
gemenskapen.

Den samhällsomfattande posttjänsten föreslås definieras som ett
övergripande mål for posttjänsten i landet. Det övergripande målet är att
alla, var man än bor och verkar i vårt land, skall kunna ta emot
postförsändelser. Som servicemål anges att posttjänsten ska vara av god
kvalitet. Detta preciseras i tillståndsvillkor för den eller dem som skall
tillhandahålla den samhällsomfattande posttjänsten (Posten AB).
Prismålet definieras så att posttjänsten skall erbjudas till enhetliga och
rimliga priser.

Servicemålen för den samhällsomfattande posttjänsten skall
säkerställas genom tillståndsvillkor. Tillståndsmyndigheten ges möjlighet
att förena tillstånd med individuella villkor för de olika operatörerna.
Ytterligare specificering av statens krav på servicemålen för posttjänsten
kan säkerställas i ett avtal mellan staten och Posten AB.

Regeringen föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om ett
pristak för postverksamhet. Nuvarande prisreglering i avtalet mellan
staten och Posten AB föreslås därför regleras i en förordning och inte fa
någon motsvarighet i ett nytt avtal. Kravet på rabatterat porto för
privatpersoner slopas därmed och ett förenklat redovisningskrav inrättas.

Marknaden för betaltjänster och kontantförsörjning har under senare år
genomgått betydande förändringar. Ett flertal nya aktörer och nya
tekniska lösningar har tillkommit. Statens krav på service säkerställs
genom reglering på två olika marknader, dels marknaden för finansiella
tjänster, dels postmarknaden vilket skapar problem vid säkerställande av
rikstäckningen av kassaservicen.

Mot bakgrund av de strukturella förändringar som skett och sker på
marknaden redovisas i propositionen att en utredning tillsätts beträffande
statens ansvar för grundläggande betaltjänster och kontantförsörjning.

Den rikstäckande kassaservicen skulle, enligt ett tidigare
riksdagsbeslut, fr.o.m. den 1 januari 1998 upphandlas av Post- och
telestyrelsen. Regeringens bedömning är att en eventuell upphandling bör
skjutas upp tills dess att nämnda utredning är färdig. Nu gällande avtal
mellan staten och Posten AB har förlängts att gälla till den 30 juni 1998.
Regeringen har för avsikt att förlänga detta avtal vad avser kassaservicen
tills dess att utredningens förslag behandlats. Nuvarande ordning med
ersättning till Posten AB för den rikstäckande kassaservicen bibehålls
alltså tills vidare.

Regeringens ambition att säkra höga krav på likvärdiga villkor
återspeglas bl.a. av det löpande uppdraget till Post- och telestyrelsen att
årligen rapportera förändringar i servicenivåerna på post- och
kassaservicen i landets alla delar.

Prop. 1997/98:62

6.2.2.3 Utbildning

Prop. 1997/98:62

Regeringens bedömning: Tillgången till utbildning på olika nivåer är
viktig för utvecklingen i landets alla delar. En breddning av utbudet bör
därför eftersträvas. Detta bör åstadkommas såväl inom ramen för de
ordinarie utbildningssystemen som med riktade insatser.

Skälen för regeringens bedömning: Samhället och arbetslivet
förändras i allt snabbare takt. Kunskapsmassan växer snabbt, ny teknik
introduceras med kortare intervall än tidigare. Dagens och morgondagens
arbetsmarknad kräver alltmer kvalificerad och återkommande utbildning.
Nya och kvalificerade arbetsuppgifter som förutsätter högskoleutbildning
skapas och okvalificerade arbetsuppgifter försvinner. Det livslånga
lärandet - ett gammalt begrepp - har fått en ny innebörd och är idag en
förutsättning för en utveckling av samhälls- och arbetslivet. Ett samhälle
där allt fler skaffar sig högskoleutbildning kan också bli ett kulturellt
rikare och mer kreativt samhälle.

Både för den enskilde och samhället är satsningar på utbildning en
mycket god investering. Utbildning ger välstånd och är samtidigt ett mått
på vårt välstånd. Ett samhälle som satsar på utbildning satsar på
framtiden. Kunskapen vidgar samhällets gränser, investeringarna blir
annorlunda och efterfrågan förändras. Den ökade kunskapen och
förmågan hos allt fler skapar sin egen efterfrågan. För den enskilde
handlar utbildning om mycket mer än ekonomi. Utbildning vidgar
valfriheten och ger möjligheter till ett rikare liv.

Utbildningsmöjligheter ger tillsammans med annan
samhällsinfrastruktur förutsättningarna för den regionala utvecklingen.
Trots de senaste årens kärva ekonomiska läge, har regeringen gjort stora
insatser för att stärka utbildningen.

Högskolans centrala roll som motor i utvecklingen

För att stärka och utveckla vårt samhälle är utbildning, forskning och en
välutbildad arbetskraft av central betydelse. Högskolan har såväl ett
nationellt som regionalt ansvar för högre utbildning och forskning. Högre
utbildning av god och likvärdig kvalitet skall erbjudas vid universitet och
högskolor över hela landet. Både unga och äldre skall uppmuntras att
skaffa sig högskoleutbildning. Det långsiktiga målet är att göra
högskoleutbildning tillgänglig för alla som önskar studera och som
uppfyller kraven på behörighet.

Det råder en betydande regional obalans i befolkningens
utbildningsnivå. Många av de lågutbildade och av de personer som
endast har en kortare gymnasieutbildning bor utanför de traditionella
universitetsregionema. Ett av de viktigaste medlen för att åstadkomma
regional balans och tillväxt är en satsning på de mindre och medelstora
högskolorna. En annan viktig del har varit etablerandet av nya högskolor
t.ex. Södertörns högskola och Malmö högskola. En god spridning av den
högre utbildningen över hela landet ger helt andra möjligheter till
kontakter med omvärlden än om den koncentreras till ett fatal orter. En

förbättrad tillgänglighet underlättar också rekryteringen till högre Prop. 1997/98:62
utbildning och motverkar därmed social snedrekrytering. Universitet och
högskolor har ett stort ansvar för rekryteringen till den högre
utbildningen. Regeringen har däför uppdragit åt högskolorna att särskilt
främja rekryteringen i regioner där utbildningsnivån hos befolkningen är
låg och bland grupper med svag studietradition.

Expansionen av högskolan har de senaste åren varit betydande. Läsåret
1989/90 fanns det 193 000 registrerade studenter i högskolan. Läsåret
1996/97 var motsvarande antal närmare 300 000. Ökningar har
föreslagits av regeringen i den s.k. tillväxtpropositionen hösten 1995
(prop. 1995/96:25, bet. 1995/96:FiUl, rskr. 1995/96:131-134), i den s.k.
sysselsättningspropositionen sommaren 1996 (prop. 1995/96:222, bet.
1995/96:FiU15, rskr. 1995/96:307) och i 1997 års ekonomiska
vårproposition (prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20, rskr.
1996/97:284). Genom beslut av riksdagen tillförs därmed högskolan,
under fyraårsperioden 1997 till 2000, sammanlagt 60 000 permanenta
platser, varav närmare två tredjedelar hittills tillfallit mindre och
medelstora högskolor. Nästan var tredje student återfinns nu vid dessa.
Fortfarande finns det dock många behöriga sökande som inte kan
erbjudas plats i högskolan.

Genom att bygga ut högskolan över hela landet ges ett kraftfullt stöd
för den regionala utvecklingen. Högskolorna har haft stor betydelse för
rekrytering av högutbildad arbetskraft till skilda regioner. Det har visat
sig att de nya högskolorna varit särskilt framgångsrika i kontakterna och
samarbetet med näringslivet. Nya branscher t.ex. IT-branschen har i
större utsträckning samarbetat med högskolorna. Goda exempel på detta
finns bl.a. vid Högskolan i Karlskrona/Ronneby och Mitthögskolan.

Utbyggnaden av forskningsresurserna vid alla landets högskolor är ett
led i att stärka kvaliteten inom grundutbildningen. Riksdagen har beslutat
att tilldela samtliga högskolor permanenta och förstärkta
forskningsresurser. Denna breddning förbättrar också förutsättningarna
för bl.a. samverkan med det omgivande samhället. Ökningen av de
mindre och medelstora högskolornas permanenta forskningsresurser
innebär att dessa högskolor år 1998 förfogar över närmare 7 procent av
det belopp som riksdagen anslår till forskning vid universitet och
högskolor. Även om detta är en betydande ökning av den totala andelen
av forskningsanslagen jämfört med föregående år, så är det fortfarande
en liten andel av de totala forskningsresurserna i samhället som kommer
de mindre och medelstora högskolorna till del. Detta beror bl.a. på att
medlen från de s.k. löntagarfondsstiftelsema till mycket liten del
tilldelats dessa högskolor.

Utbyggnaden av de permanenta forskningsresurserna bidrar, enligt
regeringens uppfattning, till att några av högskolorna kan komma att
uppfylla kriterierna för benämningen universitet inom de närmaste åren.
Högskolorna i Karlstad, Växjö, Örebro och Mitthögskolan har ansökt
hos regeringen om att benämnas universitet. Ansökningarna prövas för
närvarande av Högskoleverket.

Det är av största vikt att högskolan är förankrad i det samhälle den
verkar och samverkar med det omgivande samhället. Uppgiften, som

numera ålagts högskolorna enligt högskolelagen, omfattar högskolans
samarbete med såväl näringslivet som med övriga delar av samhället. Det
är särskilt angeläget att utbildningens inriktning och innehåll utvecklas
med mycket god kännedom om de krav, önskemål och kunskaper som
finns inom samhälle och näringsliv. Därför är det viktigt att underlätta
och utveckla goda former for högskolans kontakter med det omgivande
samhället. De nya former for ledning och styrning av högskolan, bl.a.
extern ordförande i högskolestyrelserna, som nyligen införts syftar bl.a.
till att öka samverkan med det omgivande samhället. Det finns flera goda
exempel på hur samverkan sker mellan högskolan och näringslivet inom
såväl forskning som grundutbildning. AvknoppningsfÖretag växer upp i
högskolors närhet, studenter gör examensarbeten och praktik hos företag
i regionen, kunskapsnätverk byggs upp mellan högskola, kommuner,
länsstyrelser och företag. Vid högskolor med lärarutbildning finns
regionala centrum for lärarutbildning. De ska fungera som regionala
forum för högskola, skola och förskola i gemensamma frågor om
grundutbildning och kompetensutveckling.

Högskolan har en nyckelroll när det gäller att stödja utnyttjandet av
informationsteknikens möjligheter i samhället. En nationell IT-satsning
pågår inom högskoleområdet och biblioteksväsendet. Satsningen syftar
till att förbättra högskolans möjligheter till datakommunikation och
därmed förbättra möjligheterna for bl.a. distansutbildning. För att öka
medborgarnas tillgång till kunskap och information på både det
nationella och internationella datanätet har regeringen beslutat att
utveckla universitetsnätet SUNET till att också omfatta landets
folkbibliotek och statliga museer. Utvidgningen av SUNET skapar en
gemensam infrastrukturell grund for alla berörda organ.

Det kommer att ställas höga krav på att högskolorna förmår att utnyttja
den nya informationstekniken på ett ändamålsenligt sätt inom forskning
och utbildning, inte minst inom distansutbildning. SUNET spelar här en
central roll. Den satsning regeringen har beslutat om innebär att de
mindre och medelstora högskolornas SUNET-fÖrbindelser uppgraderas
till 34 Mbit/s och stamnätet mellan universitetsorterna uppgraderas till
155 Mbit/s. Vidare kommer alla högskolestuderande oavsett bostadsort
att erhålla en förbindelse med SUNET. Högskoleverket, som
administrerar SUNET, har i november 1997 slutit ett avtal med en
teleoperatör som innebär att de högskolestuderande erhåller ett
intemetabonnemang på mycket förmånliga villkor.

Behovet av distansutbildning är stort och redan idag studerar var
tionde student på distans. Distansutbildningen bedrivs både i mer
traditionella former och genom utnyttjande av informationsteknik. Rätt
utnyttjad kan den nya informationstekniken innebära en omvälvning for
högskoleutbildningens räckvidd såväl nationellt som internationellt och
därmed fa stor betydelse for den regionala utvecklingen. Regeringen har
uppdragit åt samtliga universitet och högskolor att prioritera och utöka
utbudet av distansutbildning. Flera högskolor, t.ex. Umeå universitet och
Mitthögskolan har redan idag ett betydande inslag av såväl
decentraliserad utbildning som distansutbildning.

Prop. 1997/98:62

Regeringen tillsatte våren 1995 en särskild utredare,
Distansutbildningskommittén (DUKOM) (U 1995:07) som inom ramen
för sitt arbete driver försöksverksamhet med ett 100-tal projekt som ska
ge ett underlag för en framtida strategi för den samlade
distansutbildningen i Sverige. De erfarenheter som hittills finns är att den
nya tekniken inneburit att nya målgrupper för studier har nåtts, att ny
pedagogik har utvecklats samt att detta höjer aktiviteten hos den
studerande vilket inneburit förbättrad inlärning. Kommittén skall
redovisa sina förslag i maj 1998.

Distansstudier inom folkbildningen

Regeringen behandlar i propositionen om folkbildning (prop.
1997/98:115), frågan om folkbildningens roll och dessa möjligheter i IT-
utvecklingen. Regeringen tar i det följande upp vissa ytterligare frågor
som gäller folkbildningens roll och dess möjligheter i ett regionalt
sammanhang, främst genom utnyttjande av IT.

Sett ur regionalpolitisk synvinkel kan konstateras att folkbildningens
verksamhet utgör en mycket betydande resurs med mycket vid spridning.
Dess möjligheter att använda IT för sin verksamhet har bl.a. visats
genom ett stort antal projekt som stötts av staten genom DUKOM. Det är
mycket angeläget att denna verksamhet kan drivas vidare.

Folkbildningen har genom sin öppna och flexibla natur goda
förutsättningar för att med hjälp av IT medverka i ett lärande som vilar
på folkbildningens grundvärderingar. Livslångt lärande för fler och
bredare målgrupper kräver utveckling av nya former och möjligheter för
lärande. Flexibilitet behövs i tid och rum, i fråga om kursinnehåll och
lärmiljöer. Kursinnehållet behöver i ökad grad individualiseras och de
studerande bör ha ökade möjligheter att komponera egna kurspaket.
Eftersom olika grupper av studerande har olika preferenser kring
lärmiljöer behöver studier kunna bedrivas från hemmet, arbetet, lokala
studiecentra, regionala studiecentra, tillfälliga lärmiljöer för gruppstudier
på lokalt initiativ etc. Exempel på aktiviteter som kan komma i fråga är
IT-kurser på svenska för studiecirklar eller folkhögskolekurser som inte
har tillgång till särskilda lärare, andra baskurser, ”IT-verktygslåda” för
lärare och studieledare för att utveckla eget pedagogiskt material. Ett
aktivt ”mäklingssystem” för att över hela landet göra det möjligt att
sammanföra å ena sidan önskemål om aktiviteter och å andra sidan
erbjudanden från olika anordnare bör kunna prövas.

Folkbildningen har också en särskild roll i regeringens ambition att
göra ett nationellt kulturutbud tillgängligt för alla. Som visats i arbetet
med Kulturnät Sverige kan informationstekniken även användas för
spridning och tillgängliggörande av kultur. För att säkerställa en bred
tillgång till ett nätburet kulturutbud bör en modell för lokala ”IT-
kulturcentra” utvecklas. Folkbildningen har stor erfarenhet som lokal
arrangör av kulturverksamhet och en nära koppling till den lokala
kulturen. Det finns också en fördel i att kombinera miljöer för lärande

Prop. 1997/98:62

och kultur, då detta skapar möjligheter för ett aktivt förhållningssätt till Prop. 1997/98:62
kulturen.

Gymnasiestudier m.m. på distans genom IT inom vuxenutbildningen

Genom den omfattande satsningen på vuxenutbildning inom
kunskapslyftet far vuxna som saknar gymnasieutbildning en unik
möjlighet att komplettera brister i grundkunskaper och höja sin
kompetens till de krav som dagens och framtidens arbetsmarknad ställer.
För närvarande deltar över 120 000 personer, varav ca 70 % kvinnor, i
kunskapslyftet som omfattar landets samtliga 288 kommuner. Staten
bidrar med ett särskilt statsbidrag som motsvarar kostnaderna för
104 000 årsstudieplatser på gymnasial nivå och 5 000 platser i
grundläggande vuxenutbildning. Därtill kommer 10 000 platser inom
folkhögskolan som fördelas via folkbildningsrådet. Målgruppen är i
första hand vuxna arbetslösa som saknar treårig gymnasiekompetens,
men också anställda som saknar motsvarande kompetens. Kommunerna
har ansvaret för att inventera utbildningsbehov hos målgruppen, utveckla
stödinsatser som kan minska tröskeln in i vuxenutbildningen och anordna
eller upphandla utbildning. Olika utbildningsanordnare, t.ex. komvux,
studieförbund, folkhögskolor och utbildningsföretag, anlitas för att öka
möjligheterna att erbjuda utbildning som svarar mot målgruppens
önskemål, behov och förutsättningar. Uppsökande verksamhet, som kan
behövas för att motivera studieovana vuxna, kommer att genomföras.
Kommunerna far genom det statliga stödet möjlighet att kraftigt utöka
volymen vuxenutbildning. Kunskapslyftet syftar också till att förnya och
utveckla vuxenutbildningen, organisatoriskt, innehållsmässigt och
pedagogiskt.

En lokal infrastruktur börjar formas där kommunerna inte endast
anordnar vuxenutbildning i egen regi, utan också tar ansvar för
rekryteringsåtgärder, vägledning och orienteringskurser i syfte att minska
hindren för vuxna studieovana. En enskild kommun kan ibland vara ett
för litet underlag för att kunna tillgodose olika önskemål om
vuxenutbildning. Samverkan mellan kommuner inleds eller intensifieras,
en samverkan som ofta inte följer länsgränser utan bygger på andra
faktorer som t.ex. en gemensam lokal arbetsmarknad eller tidigare
samverkan kring gymnasieskolan.

Regeringen vill förstärka och bredda insatserna som görs inom
kunskapslyftet. Framför allt bör det prövas om obalansen i möjligheter
till utbildning beroende på regionala och lokala förutsättningar kan
utjämnas ytterligare. En utveckling av distansutbildning också på
grundläggande och gymnasial nivå är här ett viktigt instrument. Inom
ramen för kunskapslyftet sker i dag omfattande insatser inom
distansutbildningsområdet. Inte minst gäller det mindre kommuner i
glesbygd. Även Statens Skolor för Vuxna (SSV) i Härnösand och
Norrköping har utvecklat en samverkan med ett stort antal kommuner där
de erbjuder olika distansutbildningsmöjligheter. Det finns anledning att
påskynda detta arbete. Målet bör vara att ge de vuxna som inom

kunskapslyftet har behov av distansutbildning en möjlighet att oberoende Prop. 1997/98:62
av bostadsort fa studera på samma villkor som övriga. För att det målet
ska kunna uppnås måste de viktigaste delarna av gymnasieskolans
utbildningar göras tillgängliga via IT.

Regeringen har därför under år 1997 initierat ett pedagogiskt
utvecklingsarbete vid SSV, bl.a. for flexibla IT-stödda distansstudier,
och avsatt 13 miljoner kronor av särskilda medel inom ramen för
kunskapslyftet för detta arbete. En särskild projektgrupp har tillsatts med
uppgift att utveckla ett antal IT-baserade studiepaket på gymnasienivå.
Målet med de IT-baserade studiepaketen är att i alla kommuner erbjuda
tillgång till ett större antal gymnasiekurser än de som erbjuds i de lokala
utbildningsanordnamas normala utbud. Studiepaket ska också utformas
med hänsyn till särskilda målgruppers, t.ex. handikappades, behov.
Studiepaketen görs tillgängliga via internet och kan användas såväl när
SSV själv är kursanordnare som när kommunen, folkbildningen eller
andra utbildningsanordnare vill utnyttja materialet.

I ett system för flexibel vuxenutbildning är tillgången till kvalificerade
handledare en mycket viktig del. I första hand bör behovet av
handledare lösas genom utnyttjande av lokala resurser. Det ekonomiska
ansvaret för handledarna är en kommunal fråga. Då målet är att erbjuda
ett fullständigt gymnasieutbud kan det dock uppstå tillfällen då de lokala
handledarresurserna inte täcker behovet. I dessa fall bör det också finnas
möjligheter att utnyttja pedagogiska eller ämnesresurser från annan plats
i landet. Ett kombinerat utnyttjande av lokala och nationella
handledarresurser kommer förmodligen att bli vanligt. Ett nätverk för
vägledning till och samordning av dessa resurser bör etableras för att
möjliggöra detta samutnyttjande. Ansvaret för utveckling och drift av ett
sådant system bör åvila SSV. Eftersom handledarrollen i flexibla
distansstudier skiljer sig från den traditionella lärarrollen bör SSV också
erbjuda en grundläggande handledarutbildning.

Ett flexibelt system för distansstudier ska också innehålla möjligheter
för den studerande att välja mellan ett flertal studiemiljöer. Tillgången till
lokala studiecentra är av stor betydelse för ett lyckat införande av ett
flexibelt distansstudiesystem för en bred målgrupp. Inom ramen för
kunskapslyftet har redan ett stort antal lokala studiecentra växt fram i
landet. Även folkbildningen har etablerat lokala studiecentra på
studieförbundsavdelningar, i folkets hus och i bygdegårdar m.m. Det
förekommer också att liknande studiecentra byggts upp av det lokala
näringslivet på arbetsplatser. Dessa centra erbjuder bl.a. tillgång till
modem IT och viss pedagogisk handledning.

Det bör även i fortsättningen vara ett lokalt ansvar att etablera och
driva dessa lokala studiecentra. Det finns emellertid behov av stöd för att
utveckla dem. Utformning av gemensamma riktlinjer och kriterier för
etablerandet av lokala studiecentra bör prioriteras men också spridning
av goda exempel på hur redan befintliga lokala miljöer i anslutning till i
första hand kunskapslyftet men även t.ex. folkbildningen, biblioteken,
gymnasieskolor, datorteken och lokaler på arbetsplatserna kan utnyttjas
till att bli effektiva studiecentra för IT-buren distansutbildning. Detta

4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

arbete bör genomföras av SSV i samverkan med andra berörda aktörer, Prop. 1997/98:62
bl.a. folkbildningen, högskolan och andra utbildningsanordnare.

Förbättring av utbildningsmöjligheter utanför högskoleorter m.m.

Regeringens förslag: Den decentraliserade utbildningen och
distansutbildningen skall byggas ut med minst 1500 platser senast år
2000, i första hand inom stödområde 1.

En delegation skall inrättas för IT-baserad distansutbildning av
särskild regionalpolitisk betydelse. Delegationen skall också stödja
utvecklingen av distansutbildning baserad på modem informationsteknik
genom ett utvecklingscentrum som förläggs till Härnösand.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens avsikt är att högskolans
potential som regionalpolitisk resurs skall utnyttjas ytterligare. Detta
skall ske genom en ökning av kurser och program av hög kvalitet,
relevanta för de förutsättningar som föreligger på en viss ort.
Utbildningen genomförs till stor del på orten, ofta med ett stort inslag av
distansöverbryggande teknik kopplad till universitet eller högskola.
Dessutom avser regeringen att öka distansutbildningens omfattning. I ett
första steg bör stödområde 1 prioriteras.

Omfattningen av den fortsatta utbyggnaden av distansutbildningen
inom högskolornas utbildningsutbud liksom dess inriktning avser
regeringen återkomma till senare i samband med behandlingen av
DUKOM:s förslag. I det sammanhanget kan det även bli aktuellt att ta
ställning till frågor som rör formerna för och genomförandet av
distansutbildning, bl.a. om modifieringar behöver göras i
resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning med
hänsyn till målet att främja distansutbildning.

Ytterligare åtgärder bör dock redan nu vidtas för att utveckla och
genomföra decentraliserad utbildning och distansutbildning i områden
med särskild regionalpolitisk betydelse.

Redan idag bedrivs på vissa håll högskoleutbildning på orter utanför
högskoleorterna. Ett exempel är Pajala där kommunen tagit initiativ till
och delvis finansierar en dataingenjörsutbildning som ges av
Universitetet i Umeå. Utbildningen syftar till att förse data- och
elektronikindustrin i Pajala med välutbildad arbetskraft. Liknande behov
finns även på andra orter som ligger långt från högskoleorter. Enligt
regeringens mening finns det skäl att skapa förutsättningar för att denna
typ av decentraliserad utbildning skall kunna genomföras på flera håll.
Senast från och med år 2000 bör därför resurser inom den nämnda ramen
på 1500 utbildningsplatser kunna utnyttjas även för sådana utbildningar.
Platserna skall efter ansökan från universitet eller högskola och efter
prövning av regeringen fördelas i varje särskilt fall.

Utbildningarna skall svara mot behov på en lokal arbetsmarknad som
inte kan tillgodoses på annat sätt. Det innebär bl.a. att avståndet till
universitet eller högskola skall vara betydande och att kopplingen till det
lokala näringslivets behov skall vara tydligt. I första hand bör därför orter

inom stödområde 1 komma i fråga. Utbildningar som genomfors i
decentraliserad form kan bli dyrare än högskoleförlagd utbildning. Det
bör ankomma på berörda lokala och regionala aktörer att under vissa
omständigheter svara för de merkostnader som kan vara förenade med
genomförande av en utbildning. Användning av distansöverbryggande
teknik bör vara ett naturligt inslag i denna typ av utbildningar.

Resurser bör vidare avsättas centralt för utveckling och genomförande
av IT-baserad distansutbildning inom områden som är särskilt angelägna
ur regionalpolitisk synvinkel och som inte kan väntas komma till stånd
på annat sätt. Detta kan t.ex. gälla utbildning för personer som önskar
högskoleutbildning men är bosatta på mindre orter som de inte önskar
lämna och där någon högskoleutbildning av annat slag inte kan anordnas.
Genom IT kan utbildning ges för både grupper och individer på vitt
skilda orter i landet. Den bör senast fr.o.m. år 2000 kunna omfatta ett
antal permanenta högskoleplatser inom den ram regeringen i det
föregående angivit. Planering och genomförandet av verksamheten bör
ske på riksbas och anförtros åt en särskild delegation som skall disponera
resurserna och förfoga över platserna och på uppdrag av regeringen
upphandla utbildningar bland högskolorna. Former för samverkan och
deltagande bör skapas med bl.a. distansutbildningskonsortiema inom
högskolan. Erfarenheterna far efter hand visa hur verksamheten bör vara
organiserad på sikt. Planeringen av verksamheten bör inledas under
budgetåret 1998. Regeringen avser att återkomma till resursfrågorna och
till den särskilda reglering m.m. som kan behövas för denna typ av
distansutbildning i kommande budgetförslag.

I dag finns stor IT-kunskap inom alla delar av utbildningsväsendet,
den är dock mycket ojämnt fördelad. Inom t.ex. vissa institutioner på
universitet och högskolor finns mycket avancerat kunnande och ett
utnyttjande av möjligheter som IT erbjuder, både för distansutbildning
och för utbildning på högskoleorten. Inom andra finns däremot lägre
beredskap för att utnyttja IT för att utveckla utbildningen. Förhållandena
inom folkbildningen är liknande. Gemensamt är behovet av fortsatt
utveckling. Utvecklingen av IT-baserad pedagogik, teknik och läromedel
är resurskrävande. För att stödja utvecklingen av distansutbildning
baserad på modem informationsteknik bör ett särskilt
utvecklingscentrum etableras. Utbildningsanordnare skall kunna vända
sig till centrumet för att fa stöd och hjälp i samband med sina projekt.
Centrumet skall även kunna ha en egen produktion av generellt
användbara IT-läromedel. Det skall kunna bedriva sitt utvecklingsarbete
både med centrala resurser och med resurser som samverkar
nätverksbaserat.

Ledningen för centrumet skall uppdras åt den tidigare nämnda
delegationen. Delegationen och centrumet skall tillsammans utgöra en
statlig myndighet. I delegationen skall i första hand företrädare för
högskolan och folkbildningen ingå. Företrädare för dessa parter skall
representera de delar av respektive utbildningsområde som direkt bidrar
till kunskapsutvecklingen om användningen av IT i distansutbildningen.
Kompetens och resurser inom centrumet bör dock även kunna utnyttjas
för den satsning på gymnasiestudier m. m. på distans inom

Prop. 1997/98:62

vuxenutbildningen som regeringen nämnt i det föregående. Därför bör
även företrädare för vuxenutbildningen ingå i delegationen. Detta bör ske
genom samverkan med den särskilda projektgrupp som tillsatts för att
utveckla IT-baserade studiepaket på gymnasienivå för vuxenstudier.

Den ort delegationen och centrumet skall lokaliseras till bör väljas med
hänsyn till behovet av att ge delegationen goda möjligheter att planera
och genomföra sina uppgifter i en miljö där distansutbildningen är en
etablerad utbildningsform. Det är vidare en fördel med närhet till en
högskola som själv arbetar med distansstudier med hjälp av IT och som
har lärarutbildning. Regeringen bedömer att Härnösand är en lämplig ort.

Regeringen har erfarit att Stiftelsen för kunskaps- och
kompetensutveckling är beredd att innevarande budgetår i första hand
stödja den del av centrumet som kommer att vara inriktad mot IT-
utveckling för folkbildningens behov med 50 miljoner kronor. För
etablerandet av detta centrum avser regeringen vidare att avsätta 50
miljoner kronor år 1999 i första hand för högskolans behov från anslag
inom utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling. De totala
resurserna kommer således att inledningsvis uppgå till ca 100 miljoner
kronor. Delegationen bör få regeringens uppdrag att lägga fram förslag
till hur verksamheten skall inriktas, organiseras och finansieras på sikt.
För det arbete som delegationen behöver utföra under innevarande
budgetår och för vissa inledande kostnader för etableringen av centrumet
avser regeringen att använda utvecklingsresurser som står till regeringens
förfogande inom utgiftsområde 16 (anslaget E 2. Utvecklingsarbete inom
Utbildningsdepartementets område m.m.). Delegationen bör inrättas
snarast möjligt och centrumet bör inrättas senare under år 1998 efter
förslag av delegationen. Regeringen avser att återkomma till
resursfrågorna m. m. i kommande budgetförslag.

Ö.2.2.4 Kultur

Regeringens bedömning: Kulturen är en betydelsefull faktor för
regional utveckling. Kulturinsatser kan stimulera invånarna i regioner när
det gäller att kraftsamla och uppbåda gemensam styrka.

En av regeringens visioner är att genom nyttjande av modem
informationsteknologi bör avståndet mellan regioner med olika
förutsättningar kunna överbryggas när det gäller tillgången till ett brett
kulturutbud.

Regeringen avser att avsätta totalt 30 miljoner kronor i syfte att
genomföra en särskild satsning på att utveckla ny teknik för att öka
tillgängligheten till främst det institutionella kulturutbudet och till det
gemensamma kulturarvet.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens bedömning: En rik och stimulerande
kulturmiljö och ett rikt kulturutbud är viktiga konkurrensmedel i fråga
om en regions attraktivitet, både vad gäller val av lokaliseringsort för
näringslivets investeringar och enskilda personers val av bosättningsort.

100

Det finns småföretagsamhet med anknytning till kultursektorn, som i
många fall har goda förutsättningar att utvecklas inom
glesbygdsområden. Erfarenheterna av kulturinsatser inom ramen för
EG:s strukturfonder visar på stora möjligheter för ökad sysselsättning
och tillväxt i berörda områden. Detta gäller inte minst kulturturismen
som har goda förutsättningar att bli en bärkraftig och regionalekonomiskt
viktig utvecklingspotential i Sverige och många andra länder i Europa.

Vision om kulturell utveckling och ökad tillgänglighet

Att förbättra tillgängligheten till det kulturella utbudet och till kulturarvet
var man än bor i landet är en både kulturpolitiskt och regionalpolitiskt
angelägen uppgift. En av regeringens visioner är att med hjälp av den
moderna informationstekniken överbrygga avståndet mellan orter med ett
stort kulturutbud i form av t.ex. teater-, musik- och museiinstitutioner
och orter med ett mindre omfattande utbud.

Kulturens kommunikativa funktion har förstärkts i och med
utvecklingen inom informationsteknologin. Uttrycksmöjligheterna för det
konstnärliga skapandet har förbättrats liksom förutsättningarna för
människors deltagande i kulturlivet och deras tillgång till kulturarvet. En
viktig satsning i detta sammanhang är Kulturnät Sverige. Det främsta
syftet med Kulturnät Sverige är att med hjälp av informationsteknik öka
tillgängligheten till svensk kultur och att vara en mötesplats för
konstnärer, kulturinstitutioner och publik. En effekt av Kulturnätet är att
det blir enklare för en bred allmänhet att få information om
kulturevenemang, kulturföremål och arkivhandlingar. Kulturnätet blir
genom sina möjligheter till bred kommunikation ett viktigt medel för att
förstärka kulturens roll som regional utvecklingsfaktor.

Utvecklingsprojekt på lokal och regional nivå inom teater-, dans,
musik- och museiområdet, på litteratursidan, med bildkonstnärer, inom
kulturmiljön och filmområdet kan vara ett sätt att stärka den regionala
utvecklingen genom att skapa förutsättningar för en bärkraftig kulturell
infrastruktur.

Sådana utvecklingsprojekt måste bygga på samverkan mellan regionala
respektive lokala aktörer och den nationella nivån. Regionala initiativ
med god lokal förankring bör prioriteras och kunna fungera som exempel
för andra regioner, inom andra områden och på andra nivåer. En
inriktning på utveckling av ny teknik och förbättrad kommunikation för
att öka tillgängligheten till främst det institutionella kulturutbudet och till
det gemensamma kulturarvet, men även till det fria kulturlivet, bör
framhållas som extra intressant. Den personliga upplevelsen som ofta
skapas i samspelet med andra människor samt mötet med den levande
kulturen är dock viktiga att lyfta fram i sammanhanget. Dessa tillhör
förutsättningarna för ett levande kulturliv och en stark regional och lokal
identitet. Tillgänglighet handlar i stor utsträckning om både information
och tillfälle. Utvecklingsprojekt i syfte att förbättra den regionala
tillgängligheten till kulturområdet bör därför innehålla båda dessa
aspekter.

Prop. 1997/98:62

101

Som exempel kan nämnas Norrlandslänen där speciella förutsättningar
råder for teater- och konsertverksamhet på grund av de långa avstånden
och den ojämna tillgången till arrangörskompetens. Även om de
regionala kulturinstitutionerna har ambitionen att finnas till för hela länet
finns både ekonomiska och praktiska svårigheter att nå ut i glesbygden.
Det handlar om höga resekostnader men också om brist på lämpliga
föreställningslokaler och kunniga lokala arrangörer. Ett stort behov finns
således för utvecklingsverksamhet rörande turnerandets ekonomi,
organisation och teknik samt information och marknadsföring.

Ett annat exempel på utvecklingsverksamhet är samverkansprojekt
mellan folkbildningsorganisationema, som utgör ett nationellt nätverk
med god lokal förankring, och olika nationella organisationer som t.ex.
Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställningar. I sådana projekt kan
utrymme ges både för utveckling av informationsmöjligheterna och att i
olika former och med olika tekniker erbjuda tillfallen till
kulturupplevelser.

Regeringen ämnar därför att avsätta totalt 30 miljoner kronor för att
under en försöksperiod om tre år, med början år 1998, initiera lokala och
regionala utvecklingsprojekt inom kulturområdet med syfte att främst i
stödområdena stärka regional utveckling och kulturell infrastruktur.
Finansieringen av detta program sker inom ramen för det särskilda
regionalpolitiska programmet för regionalpolitiska åtgärder. Avsikten är
bl.a. att erbjuda olika intressenter möjligheter att, t.ex. genom brukandet
av IT, genomföra överföringar av olika former av kulturarrangemang.

Medlen är avsedda att fördelas av Statens kulturråd och projekten bör
utformas med villkor om medfinansiering på minst 25 % som den
projektansvariga organisationen ansvarar för. Omfattning och storlek på
projekten kan variera utifrån skiftande lokala förutsättningar, men ett mål
bör vara att projekten resulterar i långsiktiga effekter.

6.2.3 Ökad helhetssyn på organisatoriska förändringar i den
statliga förvaltningen

Regeringens bedömning: Kravet på myndigheterna att ta regionala
hänsyn skall tydligare preciseras i relevanta föreskrifter.

Regeringen avser att förstärka uppföljningen av det regionala utfallet
av organisatoriska och sysselsättningsmässiga förändringar i den statliga
sektorn.

Prop. 1997/98:62

Underlagsrapporter: I oktober 1995 beslutade regeringen att tillkalla
en utredare för att kartlägga och analysera de regionala konsekvenserna
av förändringar i den statliga sektorn (REKO-STAT-utredningen,
dir. 1995:144). I oktober 1996 uppdrog regeringen åt Statskontoret att
kartlägga och analysera de sysselsättningsmässiga förändringarna i den
statliga sektorn mellan åren 1990 och 1996. Kartläggningen redovisas på
lokal arbetsmarknadsnivå och utgjorde en bilaga till REKO-STAT.

Utredaren föreslår bl.a. att ett kvalificerat centralt uppföljningsansvar
bör införas. Detta kräver i sin tur ett fungerande informations- och

102

analyssystem som omsluter hela vidden av statens verksamhets- och
influensområden. Utredaren förespråkar därför inrättande av ett
fristående organ för regionalpolitisk analys.

REKO-STAT-utredningen anser att en förutsättning för att lyckas
med det regionalpolitiska arbetet är en kraftigt förbättrad
sektorssamordning. Detta krav lyfter i sin tur fram två grundläggande
problem, nämligen målkonflikter respektive definition och värdering av
regionalpolitiska mål. En förutsättning för att kunna åstadkomma en
förbättring är därför tydliga politiska viljemarkeringar. Utredningen
påpekar att det finns behov av ett större inslag av tvärsektoriellt
samarbete på central nivå. På regional nivå finns det, enligt utredningen,
en tvärsektoriell kompetens på länsstyrelserna medan motsvarande
sammanhållande organ saknas på central nivå. Utredningen föreslår att
det skapas en stark samordningsfunktion på den centrala nivån utan att
närmare precisera dess former.

Remissinstanserna: En rad remissinstanser ansluter sig till
utredningens förslag, bl.a. Kommerskollegium, Socialstyrelsen,
Kommunikationsforskningsberedningen, Posten AB, Glesbygdsverket,
NUTEK, Konsumentverket, länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län.

Enligt Sjöfartsverket förefaller det rimligt att utveckla samordningen i
det statliga agerandet vid förändringar av statliga verksamheter av det
slag som utredningen har studerat. Önskemålet om samverkan och
central styrning kan inte undanröja det faktum att vissa rationaliseringar
genomförs därför att den enskilda funktionen helt enkelt inte behövs
eftersom uppgifterna försvinner. Det är samtidigt viktigt att statens
ekonomiska ansvar preciseras i de fall en central styrning från statens
sida skulle föranleda inskränkningar i möjligheterna för de statliga
affarsdrivande verken eller statliga bolag att driva en kostnadseffektiv
verksamhet. Det är därför av intresse att också de ekonomiska
konsekvenserna av regional samverkan belyses och hur dessa kostnader
skall täckas. Denna fråga har sin särskilda relevans i de fall tjänster
tillhandahålls på en konkurrensutsatt marknad.

Skogsstyrelsen anser att den pågående omstruktureringen av statlig
verksamhet med en betoning på återgång till kärnverksamheterna
motverkar samverkan mellan sektorerna som kan ge eftersträvande
synergieffekter. Samverkan mellan olika företag, myndigheter och
organisationer sker ofta inom ett arbetsfält där man har ett gemensamt
intresse. När man i allt större utsträckning går tillbaka till
kärnverksamheten innebär det att verksamhetsområden snävas in och
kontaktytorna mot andra verksamheter minskar. Samverkansbehoven
avtar. Det är även alltför sällan som den enskilda myndigheten far någon
slags ”belöning” som står i proportion till den insats man gör för det
gemensammas bästa.

Boverket delar utredningens syn på att en central statlig
samordningsfunktion skulle möjliggöra en återkoppling och ett stärkande
av den nödvändiga dialogen mellan den centrala och regionala nivån.

Prop. 1997/98:62

103

Länsstyrelserna i Västmanlands och Västemorrlands län poängterar att
länsstyrelsen redan har uppgiften att svara for statens helhetssyn. Denna
uppgift har urholkats genom att de centrala myndigheterna inte längre
anser sig vilja fullfölja den skyldighet till samråd med berörda
länsstyrelser som de enligt förordningen om regionalt utvecklingsarbete
har. Regeringen bör därför enligt länsstyrelserna strama upp den gällande
förordningen.

Skälen för regeringens bedömning: Den statliga sektorn har de
senaste 10-15 åren genomgått stora förändringar. Antalet sysselsatta i
statlig sektor har sedan år 1980 minskat med ca 64 000. Den statliga
sektorns andel av sysselsättningen uppgår för närvarande till ca 5,5 %
exkl. affärsverk och statliga bolag. Rationaliseringar har skett inom de
flesta sektorer med försvaret som största enskilda sektor. Förändringarna
har bl.a. motiverats av nya krav på verksamheterna och statens behov av
besparingar. Nya organisationsformer har inneburit att vissa
verksamheter bolagiserats, privatiserats eller överförts till andra
huvudmän.

REKO-STAT-utredningen, Regionpolitik för hela Sverige (SOU
1997:13), har i sitt betänkande visat att de sammantagna effekterna av de
beskrivna verksamhetsförändringarna i den statliga sektorn påverkat den
regionala fördelningen av såväl statliga verksamheter som sysselsättning.
Dessutom visas entydigt att dessa förändringar lett till att allt fler statliga
verksamheter har centraliserats, vilket huvudsakligen beror på införandet
av allt större planeringsregioner.

Regeringen har vid flera tillfallen pekat på den statliga verksamhetens
betydelse för den regionala utvecklingen. Samtidigt har regeringen
påpekat bristen på helhetssyn när nya organisationsstrukturer utformas i
den statliga sektorn som dels har inverkat negativt på den geografiska
fördelningen av sysselsättningen, dels försvårat möjligheterna till en väl
fungerande regional samordning.

En ytterligare aspekt utredningen lyfter fram är att det från regional
nivå ofta ställs krav på kompensationsverksamheter när statliga
myndigheters verksamhet i regionen antingen minskar i omfattning eller
helt avvecklas. Även detta ökar behovet av en samlad och aktuell bild av
hur strukturförändringarna i statliga förvaltningen fördelas i landet.

Myndighetsstyrningen

Myndigheterna lyder under de verksamhetskrav som regering och
riksdag beslutar om. I verksförordningen (1995:1322) formuleras ett
antal generella verksamhetskrav på myndigheterna. Två av dessa är att
myndigheterna skall beakta regionalpolitiska hänsynstaganden i sin
verksamhet och att man skall verka för att myndigheten genom
samarbete med andra myndigheter och på annat sätt tar tillvara de
fördelar som kan vinnas för staten som helhet. Samtidigt ställs krav på att
myndigheterna organiserar sig utifrån ett effektivitetsperspektiv och att
en myndighetsledning inte kan avkrävas ansvar för mer än den egna

Prop. 1997/98:62

104

verksamheten. Myndighetsstyrningen innehåller således inbyggda Prop. 1997/98:62
målkonflikter som i möjligaste mån måste lösas genom tydliga riktlinjer.

Länsstyrelserna har enligt förordningen (1982:877) om regionalt
utvecklingsarbete ansvaret för den regionala samordningen av statlig
verksamhet. Förordningen reglerar också hur övriga myndigheter skall
förhålla sig gentemot länsstyrelserna i frågor som rör utfallet av deras
verksamhet på den regionala nivån. Det kan t.ex. röra sig om
verksamhetsförändringar som medför förändringar i sysselsättning
och/eller service men även att samordna myndigheternas och
länsstyrelsernas regionala utvecklingsstrategier.

Myndighetsstyrningen har genomgått stora förändringar under 1990-
talet. Genom införandet av mål- och resultatstyrning har ett ökat ansvar
för den inre effektiviteten lagts på myndigheternas ledningar. Detta har i
många fall kombinerats med att myndigheterna själva kan besluta om
dimensionering och lokalisering av den egna verksamheten. Resultatet
har ofta inneburit att myndigheterna valt att organisera sin verksamhet i
andra och färre regionala indelningar än de tidigare traditionella
länsindelningarna.

De nya krav som ställts på myndigheterna har medfört att
effektivitetsvinster uppnåtts inom respektive sektor samtidigt som
länsstyrelsernas möjligheter att verka för en effektiv regional samordning
i viss mån gått förlorad.

Det kan dock finnas situationer där möjligheter till samordning av
vissa verksamheter vid olika myndigheter skulle göra att såväl hög
effektivitet som fortsatt verksamhet i regionen kunde bibehållas.

Samordning kan endast uppnås om möjliga alternativ diskuteras
ingående. Detta gör att regeringen avser att gentemot berörda
myndigheter förtydliga kravet på regionalt hänsynstagande i
utformningen av verksamheten, dock utan att frånta verkscheferna deras
ansvar för myndighetens effektivitet och ledning. En del av detta krav
bör vara att myndigheterna styrs att samråda med andra myndigheter vid
föreslagna organisationsförändringar. Det bör vidare leda till att
förhållandet mellan myndigheterna och länsstyrelsen klargörs och att
myndigheterna på central nivå i ökad utsträckning söker
samverkanslösningar med andra myndigheter.

I syfte att uppnå en tydligare ansvarsfördelning har även regeringen för
avsikt att se över förordningen (1982:877) om regionalt
utvecklingsarbete. Därvid skall bl.a. klargöras vilken typ av information
myndigheterna skall tillhandahålla länsstyrelserna för att dessa effektivt
skall kunna arbeta långsiktigt med länets utveckling.

De föreslagna förändringarna bör medföra att effektiva lösningar
baserade på en helhetssyn kan uppnås oftare än vad fallet har visat sig
vara i dag.

Löpande uppföljning av förändringar i den statliga förvaltningen

Det finns ett starkt behov på såväl central som regional nivå av att
systematiskt kunna överblicka det samlade utfallet av genomförda och

105

planerade förändringar inom den statliga sektorn. Den kartläggning som
Statskontoret, i samband med REKO-STAT-utredningen, genomförde
av de organisatoriska och sysselsättningsmässiga förändringarna i statlig
sektor gav en god överblick av det samlade utfallet under åren 1990,
1995 och 1996.

För att även i fortsättningen ha tillgång till sådan information kommer
materialet kontinuerligt att uppdateras. De myndigheter som är
organiserade regionalt och/eller lokalt bör därför kontinuerligt rapportera
planerade och genomförda organisatoriska förändringar.

Ett syfte med en löpande uppföljning är att ge myndigheter möjlighet
att använda materialet i samband med utformningen av nya
organisationsstrukturer. På detta sätt kan de enskilda myndigheterna
lättare sätta in den egna verksamheten i ett regionalt perspektiv. Vidare
ges även länsstyrelserna en bättre överblick över såväl det egna länets
statliga verksamheter som hur motsvarande verksamheter är
representerade i angränsande län. Detta kan vara en viktig
informationskälla för att föra diskussioner med centrala verk om
alternativa organisationsmodeller.

I de fall organisatoriska förändringar skall beslutas på central nivå
kommer en förbättrad överblick att underlätta en helhetsbedömning av
dels regionala konsekvenser, dels konsekvenser ur ett myndighets- och
effektivitetsperspektiv för såväl den egna verksamheten som för det
samlade utfallet.

Regeringen kommer senare att ta ställning till hur de närmare formerna
för uppföljningen skall ske.

Lokalisering av statliga myndigheter

Riksdagen lade år 1990 fast vissa riktlinjer för lokalisering av statlig
verksamhet. Där uttalas bl.a. att omlokalisering, men framför allt
decentralisering, är viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en
balanserad regional utveckling inom landet. Överväganden vid
omlokalisering av central statlig verksamhet bör i första hand ske till de
s.k. stödjepunkterna, dvs. länscentra eller vissa andra orter i eller i
anslutning till stödområdet. En utgångspunkt är att myndigheten även
efter en omlokalisering eller decentralisering skall kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter effektivt. Det gäller således att förutom de
regionalpolitiska aspekterna beakta förutsättningarna att behålla och
rekrytera kvalificerad personal, behovet av kontakter med andra
myndigheter, medflyttandes möjligheter till arbete m.m. Lokalisering
även till andra orter än stödjepunkter, särskilt i sydöstra Sverige och
Sjuhäradsbygden, kan komma i fråga. När det gäller lokalisering av nya
myndigheter är det viktigt att pröva möjligheterna att välja annan
lokaliseringsort än Stockholm.

Riksdagen har vidare uttalat att frågor om lokalisering av statlig
verksamhet som är av större vikt eller på annat sätt av principiell
betydelse bör underställas riksdagen (bet. 1996/97: AU2, rskr.
1996/97:106). Hösten 1997 uttalades dessutom att ”utskottet förutsätter

Prop. 1997/98:62

106

att regeringen, förutom i den årliga redovisningen för behandlingen av
riksdagsskrivelser, också i särpropositionen redovisar vilka åtgärder som
har vidtagits med anledning av tillkännagivandet” (bet. 1997/98: AU2,
rskr. 1997/98:128).

Under år 1997 har regeringen vidtagit följande åtgärder när det gäller
lokalisering av statlig verksamhet.

För att motverka effekterna av nedläggningen av flygflottiljen F15 i
Söderhamn har regeringen utlovat att 350 statliga arbetstillfällen skall
etableras i kommunen. Etableringama i Söderhamn berör om- och
nylokaliseringar inom ett flertal verksamhetsområden. Exempelvis kan
nämnas att Skogsvårdsstyrelsen har etablerat ett regionkontor, Svenska
EU-programkontoret har etablerat ett vägledningscentrum, Patent- och
registreringsverket håller på att etablera varumärkesavdelningen och att
Riksförsäkringsverket kommer att etablera verksamhet i kommunen.
Arbetet med lokaliseringar till Söderhamn kommer att slutföras under år
1998.

Vidare har regeringen uppdragit åt Försvarets materielverk och
Försvarsmakten att omlokalisera minst 100 arbetstillfällen till Arboga för
att motverka de negativa effekterna som uppkom i kommunen i samband
med Volvo Aero Corporation AB:s avveckling av sin verksamhet där.

I samband med det energipolitiska beslutet (prop. 1996/97:84, bet.
1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) föreslogs att en ny energimyndighet
skulle bildas. I propositionen föreslog regeringen att en ny central
myndighet skulle inrättas. I näringsutskottets betänkande konstateras att
vad gäller ”frågan om lokalisering av en ny energimyndighet är detta inte
en sak för riksdagen att ta ställning till”. Regeringen har därefter beslutat
att myndigheten skall etableras i Eskilstuna.

Regeringen har under året arbetat med att åstadkomma ett system för
en bättre kunskapsförsörjning när det gäller utvecklingen av den statliga
sysselsättningen. Statskontoret har redovisat en kartläggning av den
geografiska fördelningen av i stort sett samtliga verksamheter. Ett av
syftena med en ökad kunskap om den aktuella regionala fördelningen är
att ge underlag för beslut om bl.a. lokalisering av statlig verksamhet.
Regeringen vill i detta sammanhang betona vikten av att ha en helhetssyn
i ett sådant förändringsarbete. Det är viktigt att se den framtida
dimensioneringen och lokaliseringen av den statliga verksamheten i ett
sådant helhetsperspektiv.

Prop. 1997/98:62

107

6.3 De särskilda regionalpolitiska medlen

Prop. 1997/98:62

Regeringens bedömning: De särskilda regionalpolitiska medlen avser
anslagen under utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling.

Målet för verksamheten inom utgiftsområdet är främst att underlätta
för näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade områden att utvecklas så
att det bidrar till att uppfylla målen för regionalpolitiken.

De regionalpolitiska företagsstöden fungerar i huvudsak väl och bidrar
till att näringslivet utvecklas i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Regeringen avser att föreslå att den far ett ytterligare bemyndigande att
låta staten ta på sig ekonomiska förpliktelser som innebär utgifter om
högst 500 miljoner kronor under budgetåren 1999, 2000 och 2001.

Särskilda regionalpolitiska medel anslås i statsbudgeten under
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling. Denna del av
regionalpolitiken brukar också kallas den ”lilla” regionalpolitiken.

Utgiftsområdet omfattar bl.a. olika former av regionalpolitiska
företagsstöd samt medel för regional projektverksamhet och för en del av
medfinansieringen av EG:s strukturfondsprogram. Dessutom ingår
utgifterna för Glesbygdsverket och Statens institut för regionalforskning
(SIR).

I budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 19)
har regeringen lämnat en utförlig redogörelse för utfallet av
verksamheten under budgetåret 1995/96. Regeringens sammanfattande
bedömning av verksamheten var att den, främst genom stöd till
näringslivets utveckling, bidragit till ökad sysselsättning och ekonomisk
tillväxt i regionalpolitiskt utsatta områden. Detta gäller främst de
tillväxtinriktade stöden. Driftstöden har störst betydelse i de
regionalpolitiskt mest utsatta regionerna.

Enligt de utvärderingar som gjorts på senare år fungerar de
regionalpolitiska företagsstöden i huvudsak väl i enlighet med de
riktlinjer som gäller för dem.

Som exempel härpå kan nämnas att ca 20 000 nya arbetstillfällen
beräknades tillkomma i dessa områden med hjälp av beslut om olika
former av regionalpolitiska företagsstöd under budgetåret 1995/96.
Härtill kommer att vissa driftstöd medverkat till att upprätthålla
sysselsättningen i de mest utsatta regionalpolitiska stödområdena.

Verksamheten inom utgiftsområdet bidrar också till att på olika sätt
stödja regeringens jämställdhetspolitik. Inom det regionalpolitiska
företagsstödet finns t.ex. en regel som innebär att minst 40 % av det antal
nya arbetstillfällen som tillkommer genom stödet skall förbehållas
vartdera könet. Utfallet av denna bestämmelse rapporterar regeringen
regelbundet till riksdagen.

Riksdagen beslutade under hösten 1997 att bemyndiga regeringen att
disponera högst 500 miljoner kronor inom ramen för anslaget A 1.
Regionalpolitiska åtgärder för att genomföra ett program för regional

108

näringspolitik och särskilda regionalpolitiska åtgärder (prop. 1997/98:1,
förslag till tilläggsbudget, bet. 1997/98:FiUl 1, rskr. 1997/98:46). En
närmare redovisning av detta programarbete lämnas senare (avsnitt 10).

I detta sammanhang bemyndigade riksdagen också regeringen att
under år 1997 låta staten ta på sig ekonomiska förpliktelser i samband
med regionalpolitiska åtgärder som innebär utgifter om högst 500
miljoner kronor under åren 1998, 1999 och 2000 på nämnda anslag.
Detta bemyndigande förde regeringen vidare till länsstyrelserna för att
deras beslutskapacitet skulle vara oförändrad under år 1997.

Riksdagen har vidare nyligen beslutat om ändringar i företagsstöden
som bl.a. ytterligare ökar flexibiliteten och därmed effektiviteten av
medlen inom utgiftsområdet (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 19, bet.
1997/98:AU2, rskr. 1997/98:128). Detta gäller särskilt medel som
disponeras på regional nivå, t.ex. genom ändrade regler för beviljande
och medelsanvisning för sysselsättningsbidraget. Regeländringarna
innebär att det fr.o.m. den 1 januari 1998 i varje enskilt ärende skall
prövas om sysselsättningsbidraget är nödvändigt för att åstadkomma den
avsedda sysselsättningsökningen och att stödsummoma betraktas som
maximinivåer som prövas i varje enskilt ärende.

De totala anslagen för utgiftsområdet uppgår under år 1998 till ca 3,6
miljarder kronor. Härtill kommer att riksdagen bemyndigat regeringen att
låta staten ta på sig ekonomiska förpliktelser i samband med
regionalpolitiska åtgärder som innebär utgifter om högst 500 miljoner
kronor under budgetåren 1999, 2000 och 2001.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen, dels i tilläggsbudget till
statsbudgeten för 1998 med förslag om ett ytterligare bemyndigande om
högst 500 miljoner kronor för åren 1999, 2000 och 2001, dels i
budgetpropositionen för 1999 med förslag om att införa ett fullständigt
bemyndigandesystem för anslaget A. 1. Regionalpolitiska åtgärder.

Prop. 1997/98:62

6.3.1 Allmänna riktlinjer

Regeringens bedömning: Det behövs en ökad samordning mellan de
särskilda regionalpolitiska medlen och medel inom andra utgiftsområden.

Uppföljningen av vissa stödformer behöver förbättras. Effekterna av
nedsatta socialavgifter bör utvärderas och det sätt på vilket staten bäst
stödjer utvecklingen av näringslivet i dessa utsatta regioner belysas.

Ytterligare förändringar i syfte att bl.a. öka effektiviteten i
företagsstöden bör genomföras.

Skälen för regeringens bedömning: Som närmare kommer att framgå
senare (avsnitt 9), är det regeringens bedömning att det för att fa en större
effekt behövs en ökad samordning mellan de särskilda regionalpolitiska
medlen och medel inom andra utgiftsområden.

Verksamheterna inom utgiftsområdet bör också i ökad utsträckning
baseras på långsiktigt övergripande utvecklingsstrategier för de olika
länen.

109

Målet, att underlätta för näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade
områden att utvecklas, uppnås bl.a. genom olika former av företagsstöd.
Dessa företagsstöd lämnas till största delen i geografiskt avgränsade
områden, stödområden.

Som tidigare framgått är den regionalpolitiska problembild som ligger
bakom stödområdenas omfattning mycket stabil. Att vända utvecklingen
i ett område är en lång process. Vissa områden har också mer eller
mindre permanenta nackdelar på grund av sitt geografiska läge. När
stödområdesfrågoma behandlas i nästa avsnitt föreslås därför nu inte
några förändringar i omfattningen.

De regionalpolitiska företagsstöden är för närvarande regionalt
utvecklingsstöd (regionalt utvecklingsbidrag och regionalt
utvecklingslån), landsbygdsstöd (landsbygdsbidrag, landsbygdslån och
bidrag för anställda i hemarbete), lån till privata regionala
investmentbolag, sysselsättningsbidrag, nedsatta socialavgifter,
transportbidrag och småföretagsstöd.

Som regionalpolitisk risklånefinansiär fungerar även Stiftelsen
Norrlandsfonden.

Inom utgiftsområdet kan även lämnas stöd till kommersiell service i
glesbygder (hemsändningsbidrag, investeringsbidrag, landsbygdslån och
servicebidrag).

Inom NUTEK bedrivs också lokaliseringssamråd med tjänsteföretag.

Uppföljningen av vissa stödformer skall förbättras. Som riksdagen
tidigare informerats om avser regeringen exempelvis att låta utvärdera
effekterna av nedsatta socialavgifter och i samband härmed även belysa
på vilket sätt staten effektivast stödjer utvecklingen av näringslivet i de
mest utsatta regioner där nedsatta socialavgifter gäller; genom nedsatta
socialavgifter eller andra driftstöd, stöd i samband med investeringar och
etableringar och/eller förbättrad samhällelig infrastruktur. I detta
sammanhang bör också ställas frågan om möjligheterna att förbättra
metoderna att mäta de samhällsekonomiska effekterna av företagsstöden.

I det följande lämnas förslag till vissa förändringar av företagsstöden,
vilka bl.a. syftar till att medverka till att ytterligare öka effektiviteten i
stödsystemet.

Risklånemarknaden i norra Sverige föreslås förstärkas genom bl.a. ett
kapitaltillskott till Stiftelsen Norrlandsfonden. Regionala utvecklingslän
föreslås därvid upphöra. En viss inskränkning av nedsättningsberättigade
verksamheter föreslås för nedsatta socialavgifter. Även för
transportbidraget föreslås vissa förändringar.

Regeringen återkommer till anslagskonsekvensema av dessa förslag i
budgetpropositionen för år 1999.

Senare (avsnitt 8.2.1) redogörs närmare för olika frågor som rör
riskfinansiering för främst små och medelstora företag. Många av de
åtgärder som staten vidtagit berör regionalpolitiskt prioriterade områden.

Regeringen vill dock redan i detta sammanhang informera om att
Stiftelsen Industrifonden, Stiftelsen Norrlandsfonden samt
teknikbrostiftelsema i Luleå och Umeå/Sundsvall har bildat ett
riskkapitalbolag, Emano AB, med ett eget kapital på 100 miljoner kronor
som skall verka i Norrlandslänen. Bolaget skall inrikta sin verksamhet

Prop. 1997/98:62

110

mot små och medelstora företag, med betoning på företag som är
verksamma inom högteknologiska branscher.

I detta sammanhang lämnas också en samlad redovisning av gles- och
landsbygdens utvecklingsmöjligheter och problem samt förslag till en rad
åtgärder.

Prop. 1997/98:62

6.3.2 Stödområdesfrågor

Regeringens förslag: De delar av Sverige som har geografiska
lägesnackdelar och andra långsiktiga regionalpolitiska problem skall,
liksom för närvarande, vara inplacerade i två långsiktiga stödområden,
benämnda 1 och 2. Även systemet med inplacering av områden med
strukturomvandlingsproblem i tillfälliga stödområden skall behållas.

Eftersom stödområdesindelningen numera bestäms av regler utfärdade
av EG-kommissionen skall det fortsättningsvis vara en uppgift för
regeringen att närmare bestämma vilka områden som skall ingå i de
långsiktiga stödområdena 1 och 2.

Huvudprinciperna för stödområdena 1 och 2 skall vara att de skall
omfatta de från regionalpolitisk synpunkt mest utsatta områdena, att de
skall bedömas utifrån hur svåra de långsiktiga regionalpolitiska
problemen är och att de inte skall ändras för ofta.

Regeringens bedömning: Lokala arbetsmarknadsregioner är de
lämpligaste områdena för att analysera de regionalpolitiska problemens
svårighetsgrad och att bedriva regionalpolitik inom.

När nya områden för stöd från EG:s strukturfonder läggs fast bör
samband eftersträvas mellan dessa och de nationella stödområdena.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: För de
regionalpolitiska företagsstöden, exklusive transportbidraget, finns för
närvarande tre olika stödområden. Dels finns två långsiktiga områden,
benämnda stödområde 1 respektive 2, som omfattar ett stort
sammanhängande geografiskt område i norra och västra Sverige.
Omfattningen av dessa är beslutad av riksdagen. Dels är vissa kommuner
eller delar av kommuner inplacerade i tillfälligt stödområde. Detta
områdes omfattning beslutas av regeringen. Dessutom kan
landsbygdsstöd lämnas, förutom i nämnda stödområden, även i tätorter
som omfattas av EG:s strukturfonders mål 2- och mål 5b-program samt i
glesbygds- och landsbygdsområden. Dessa sistnämnda områden fastställs
av länsstyrelserna.

Stödområdena 1 och 2 samt de tillfälliga stödområdena omfattar för
närvarande cirka 13 procent av Sveriges befolkning. De ekonomiska
stimulanserna varierar i de olika stödområdena. De är högst i stödområde
1, näst högst i stödområde 2 och minst i tillfälliga stödområden.

Riksdagen har i olika sammanhang uttalat att de regionalpolitiska
resurserna bör koncentreras till de mest utsatta områdena samt att ett
system med stödområden bör vara stabilt.

111

Följande kommuner och delar av kommuner ingår för närvarande i de Prop. 1997/98:62
olika stödområdena:

Stödområde 1

Norrbottens län: Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gällivare, Haparanda,
Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertomeå kommuner.

Västerbottens län: Dorotea, Malå, Sorsele, Storumans, Vilhelmina och
Åsele kommuner samt Björksele församling i Lycksele kommun.

Jämtlands län: Bergs, Härjedalens, Ragunda och Strömsunds
kommuner samt Hotagens, Laxsjö, Föllinge, Offerdals och Alsens
församlingar i Krokoms kommun, Håsjö och Hällesjö församlingar i
Bräcke kommun och Kalls församling i Åre kommun.

Västemorrlands län: Edsele, Junsele, Ramsele och Ådals-Lidens
församlingar i Sollefteå kommun samt f.d. Solbergs
kyrkobokföringsdistrikt i Ömsköldsviks kommun.

Stödområde 2

Norrbottens län: Älvsbyns kommun samt Edefors och Gunnarsbyns
församlingar i Bodens kommun och f.d. Markbygdens
kyrkobokföringsdistrikt i Piteå kommun.

Västerbottens län: Bjurholms, Norsjö och Vindelns kommuner samt
Fällfors, Jöms och Kalvträsks församlingar i Skellefteå kommun och
Lycksele kommun utom Björksele församling.

Jämtlands län: Näs och Häggenås församlingar i Östersunds kommun
och Näskotts församling i Krokoms kommun samt Bräcke kommun utom
Håsjö och Hällesjö församlingar och Åre kommun utom Kalls
församling.

Västemorrlands län: Ånge kommun samt Holms och Lidens
församlingar i Sundsvalls kommun, Anundsjö utom f.d. Solbergs
kyrkobokföringsdistrikt, Bjöma, Skorpeds och Trehömingsjö
församlingar i Ömsköldsviks kommun och Sollefteå kommun utom
Edsele, Junsele, Ramsele och Ådals-Lidens församlingar.

Gävleborgs län: Hofors och Ljusdals kommuner,

Dalarnas län: Avesta, Ludvika, Malungs, Orsa, Smedjebackens,
Vansbro och Älvdalens kommuner samt Venjans och Våmhus
församlingar i Mora kommun.

Västmanlands län: Fagersta, Norbergs och Skinnskattebergs
kommuner,

Örebro län: Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner.

Värmlands län: Arvika, Eda, Filipstads, Hagfors, Munkfors, Sunne,
Säffle, Torsby och Årjängs kommuner.

Västra Götalands län: Bengtsfors, Dals-Eds och Åmåls kommuner.

112

Tillfälliga stödområden

Norrbottens län: Piteå kommun utom f.d. Markbygdens
kyrkobokföringsdistrikt.

Västerbottens län: Robertsfors kommun och Skellefteå kommun utom
Fällfors, Jöms och Kalvträsks församlingar.

Västemorrlands län: Härnösands och Kramfors kommuner samt
Ömsköldsviks kommun utom Anundsjö, Bjöma, Skorpeds och
Trehömingsjö församlingar.

Gävleborgs län: Ovanåkers, Nordanstigs, Söderhamns och Bollnäs
kommuner samt Bjuråkers församling i Hudiksvalls kommun.

Dalamas län: Ore församling i Rättviks kommun.

Västmanlands län: Hallstahammars kommun.

Örebro län: Degerfors och Karlskoga kommuner samt
Guldsmedshyttans och Ramsbergs församlingar i Lindesbergs kommun.

Värmlands län: Storfors och Kristinehamns kommuner.

Västra Götalands län: Karlsborgs kommun.

Blekinge län: Olofströms och Ronneby kommuner.

Kalmar län: Högsby, Hultfreds, Vimmerby och Västerviks kommuner.

Östergötlands län: Valdemarsviks kommun.

I det fall avsevärda sysselsättningssvårigheter uppkommit till följd av
industrinedläggning eller liknande orsak kan regionalt utvecklingsstöd
lämnas även i samband med större investeringar som bedöms vara av
strategisk betydelse i sådana orter i Jämtlands län som inte ingår i ett
stödområde.

Det nuvarande stödområdessystemet har gällt fr.o.m. år 1990. Sedan
dess har endast smärre ändringar gjorts i de olika områdena. Det visar
dels att den av riksdagen betonade stabiliteten har tillämpats, dels att de
regionalpolitiska problemen mestadels är av mycket långsiktig karaktär.
Även de flesta områden som är inplacerade i tillfälliga stödområden har
varit detta under en lång följd av år.

Den analys som tidigare (avsnitt 4.4.2) gjorts av den regionala
utvecklingen visar också att den regionalpolitiska problembilden relativt
sett är mycket stabil och att något motiv för större förändringar i
stödområdesinplaceringama inte föreligger for närvarande. De senaste
årens kraftiga befolkningsminskningar inom de regionalpolitiskt
prioriterade områdena följer således i stort den nuvarande
stödområdesindelningen.

I enlighet med EG:s statsstödsregler skall bl.a. alla regionalpolitiska
stödområden i medlemsländerna godkännas av EG-kommissionen.
Denna har utfärdat noggranna regler för vilka områden som kan
godkännas som stödområden för företagsstöd. Medlemsländerna måste i
princip rätta sig efter dessa regler för vilka områden som tillåts vara
regionalpolitiska stödområden.

EG-kommissionen har nyligen utfärdat nya riktlinjer för hur nationella
regionalpolitiska områden skall utses i framtiden. De innebär bl.a. att de
områden i vilka regionalpolitiska stöd kommer att få lämnas under åren
2000-2006 totalt sett skall minska från att för närvarande omfatta

Prop. 1997/98:62

113

46,7 procent av Europeiska unionens befolkning till 42,7 procent av
densamma.

Det närmare utfallet för de olika medlemsländerna kommer att
beräknas senare. Enligt de kriterier som kommissionen lagt fast skulle
Sverige i dagsläget endast få ha nationella regionalpolitiska stödområden
som omfattar 15,6 procent av landets befolkning. Kriterierna baseras på
bruttoregionprodukt per capita och arbetslöshet i olika regioner jämförda
med nationella värden och värden för hela unionen. Det i jämförelse med
andra medlemsländer mycket låga utfallet beror främst på att
arbetslösheten i Sverige är jämförelsevis jämnt fördelad över landet.

EG-kommissionen anser även att det i framtiden skall vara bättre
överensstämmelse mellan nationella regionalpolitiska stödområden och
områden i vilka EG:s strukturfonder arbetar. Regeringen återkommer
senare till denna fråga (avsnitt 6.4.3).

Beslut om de tillfälliga stödområdena bör liksom för närvarande fattas
av regeringen.

Som tidigare nämnts gäller i dag att nationella regionalpolitiska
stödområden skall utses enligt regler som utfärdats av EG-
kommissionen. Varken regeringen eller riksdagen har annat än mycket
begränsade möjligheter att påverka denna fråga. Det bör därför i
fortsättningen vara en uppgift för regeringen att besluta även om den
närmare omfattningen av de långsiktiga stödområdena 1 och 2.
Riksdagen bör dock, inom de ramar som följer av EG-kommissionens
regler, kunna lägga fast huvudprinciper för stödområdesindelningen som
regeringen skall följa vid förhandlingar med kommissionen.

Huvudprinciperna för vilka områden som skall ingå i stödområdena 1
och 2 bör vara att de skall omfatta de från regionalpolitisk synpunkt mest
utsatta områdena, att de skall bedömas utifrån hur svåra de långsiktiga
regionalpolitiska problemen är samt att de inte skall ändras för ofta.

Omfattningen av stödområde 1 bör främst bygga på de geografiska
lägesnackdelamas storlek, medan stödområde 2 bör fungera, dels som en
övergångszon från stödområde 1 till områden utanför stödområdena, dels
som stödområde för områden med andra långsiktiga regionalpolitiska
problem. Exempel på faktorer som bör beaktas vid sammanvägningen av
de regionalpolitiska problemens svårighetsgrad är befolkningsutveckling,
befolkningstäthet, andel äldre invånare, sysselsättningsutveckling, andel
sysselsatta inom offentlig sektor, sysselsättningsgrad för män och
kvinnor, skattekraft, utbildningsnivå och statliga transfereringar. Vid
bedömningen av särskilt tillfälliga stödområden bör också arbetslösheten
spela en stor roll och EG-kommissionen använder dessutom
bruttoregionprodukt per capita som ett viktigt kriterium.

I detta sammanhang kan påpekas att de regionalpolitiska problemens
svårighetsgrad, kombinerade med förbättrade kommunikationer m.m. gör
det nödvändigt, och möjligt, att i än högre grad än för närvarande,
bedöma och åtgärda större problem med utgångspunkt från lokala
arbetsmarknader i stället för från enskilda kommuner.

Med lokala arbetsmarknader avses i detta sammanhang områden inom
vilka människor kan bo och arbeta utan att behöva göra långa resor
mellan bostad och arbetsplats. NUTEK har delat in Sverige i 108 lokala

Prop. 1997/98:62

114

arbetsmarknader utifrån faktisk arbetspendling mellan kommuner. Det är
stora skillnader på de lokala arbetsmarknadernas storlek. Den minsta,
Sorsele, har cirka 3 300 invånare, den största, Stockholm, över 1,8
miljoner. Denna skillnad illustrerar också att förutsättningarna för
näringslivet är mycket olika i olika områden.

I norra Sverige omfattar de lokala arbetsmarknaderna oftast en enskild
kommun, medan de i södra Sverige med dess mindre avstånd ofta
omfattar flera kommuner.

Dessa lokala arbetsmarknader har också nyligen godtagits av EG-
kommissionen som i princip minsta enheter vid analys av svenska
regionalpolitiska stödområden.

Regeringen har under hela år 1997 diskuterat med EG-kommissionen
om att regionalpolitiskt företagsstöd även skall fa lämnas i den s.k.
Fyrstadsregionen (Lysekils, Trollhättans, Uddevalla och Vänersborgs
kommuner) samt i KAK-regionen (Köpings, Arboga och Kungsörs
kommuner) och i Fellingsbro församling i Örebro län. Förhandlingarna
har resulterat i att kommissionen godkänt att det tillfälliga stödområdet
utökas med Arboga kommun.

6.3.3 Regionalt utvecklingsstöd

Regeringens förslag: Stödformen regionalt utvecklingslån skall
upphöra. Kreditbehovet skall i stället tillgodoses främst genom lån från
Stiftelsen Norrlandsfonden och ALMI Företagspartner AB. Utestående
lånefordringar avseende lokaliseringslån och regionala utvecklingslån,
som beviljats enligt förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt
företagsstöd och motsvarande äldre förordningar, skall överföras till
Norrlandsfonden mot ersättning till staten. Förvaltningen av dessa
lånefordringar innebär myndighetsutövning, vilket kräver stöd i lag.
Sådana bestämmelser tas in i en särskild lag.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens förslag: Regionalt utvecklingsstöd, dvs.
regionalt utvecklingbidrag och regionalt utvecklingslån, kan lämnas för i
princip alla konkurrensutsatta verksamheter som kan påverkas i fråga om
lokalisering eller omfattning. För att få stöd måste en verksamhet
uppfylla bl.a. följande allmänna villkor:

- Den måste bedömas fa en tillfredsställande lönsamhet och ge de
anställda en varaktig sysselsättning.

- Minst 40 procent av det antal arbetsplatser som tillkommer till följd
av stödet skall förbehållas vartdera könet. Om det finns särskilda skäl
kan dock undantag medges.

- De anställda måste uppbära lön och ha andra anställningsförmåner
som är minst likvärdiga med vad som följer av kollektivavtal.

- Stödmottagaren måste ha auktoriserad eller godkänd revisor.

- De anställda skall tillförsäkras en tillfredställande arbetsmiljö.

115

Regionalt utvecklingsstöd lämnas efter individuell prövning av varje
enskilt ärende. Stöd far inte lämnas med högre belopp än vad som behövs
for att investeringen skall komma till stånd.

Ett regionalt utvecklingsbidrag far i samband med investeringar i
byggnader och maskiner m.m. uppgå till högst 35 % av utgifterna for
investeringarna inom stödområde 1. Till små och medelstora foretag kan
högre bidrag lämnas dock högst 40 %. I stödområde 2 och i tillfälliga
stödområden kan bidrag lämnas med högst 20 %, förutom inom vissa
områden där procentsatsen är höjd till 35 %. I undantagsfall kan regionalt
utvecklingsbidrag lämnas med högre belopp, upp till 50 %, men detta
kräver numera EG-kommissionens godkännande.

Ett regionalt utvecklingsbidrag kan även lämnas i samband med
immateriella investeringar. Med immateriella, även kallade mjuka
investeringar, avses i detta sammanhang främst åtgärder för
produktutveckling, marknadsföring, utbildning eller liknande som ligger
utanför ett företags löpande drift. Regionalt utvecklingsbidrag i samband
med immateriella investeringar kan lämnas med samma stödnivåer som i
samband med investeringar i byggnader, maskiner och dylikt. Regionalt
utvecklingsbidrag kan i samband med immateriella investeringar även
lämnas i form av ett villkorslån, vars återbetalning är beroende av
investeringens framtida lönsamhet, eller i form av ett villkorligt bidrag
kopplat till att staten förbehåller sig en del av investeringens avkastning.
Ett sådant regionalt utvecklingsbidrag skall enligt regeringens
föreskrifter i första hand lämnas för större, väl avgränsade,
investeringsprojekt.

Regionalt utvecklingslån utgör ett komplement till regionalt
utvecklingsbidrag och används när inte tillräcklig finansiering kan
erhållas på den allmänna kreditmarknaden. Ett regionalt utvecklingslån
kan, tillsammans med ett eventuellt regionalt utvecklingsbidrag, lämnas
med högst 70 % av stödberättigade utgifter i stödområde 1 och med högst
50 % i stödområde 2 och i tillfälliga stödområden. I undantagsfall kan
regionalt utvecklingslån lämnas med högre andel.

Det tidigare kravet på sysselsättningsökning för i princip varje enskilt
stödärende har sedan den 1 januari 1997 ersatts med föreskriften att en
helhetsbedömning skall göras i varje enskilt projekt, där möjligheten
finns för beslutsmyndigheten att i större utsträckning än tidigare göra
överväganden beträffande andra aspekter. De beslutande myndigheterna
har istället tilldelats ett effektivitetsmål i form av genomsnittlig
subvention per nytt arbetstillfälle som förbättrar uppföljningen och ökar
målstyrningen.

På grunder som utvecklas senare i denna proposition (avsnitt 8.2.1)
anser regeringen att det är viktigt att länsstyrelserna och de regionala
självstyrelseorganen i sin stödverksamhet även beaktar behovet av att
underlätta för privata finansiärer och småföretag att etablera kontakt och
eventuellt sluta avtal om finansiella insatser i företagen.

Prop. 1997/98:62

116

Avskaffandet av regionala utvecklingslän, m.m.

Den regionalpolitiska låneverksamheten omfattar fr.o.m. budgetåret 1998
lokaliseringslån, som beviljats t.o.m budgetåret 1995/96, samt regionala
utvecklingslån, som fr.o.m. budgetåret 1997 ersatt lokaliseringslån. De
båda låneformema regleras i förordningen (1990:642) om
regionalpolitiskt företagsstöd eller äldre förordningar. Vidare ingår
regionala utvecklingslån, som fr.o.m. budgetåret 1997 ersatt
kreditgarantier inom landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service,
som fr.o.m. 1998 benämns landsbygdslån. Sistnämnda låneform regleras
i förordningen (1994:577) om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell
service.

Fr.o.m. 1998 lämnas således regionala utvecklingslän endast enligt
förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd. Dessa
beviljas av berörda länsstyrelser och självstyrelseorgan, NUTEK och
regeringen.

De regionala utvecklingslån, som under budgetåret 1997 beviljades
enligt förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd,
redovisas i följande tabell. Dessa uppgick till totalt drygt 100 miljoner
kronor, varav ca 84 miljoner avser de fem nordligaste länen. De beviljade
lånen var 74 till antalet, vilket motsvarar i genomsnitt fem lån per
beslutsinstans.

Under budgetåret 1997 beviljade regionala utvecklingslån, enligt
förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd, fördelade
länsvis och efter beslutsinstans (tusental kr).

Län	Beslutsinstans		Regeringen	Summa
Län	Länsstyrelsen	NUTEK	Regeringen	Summa
Östergötland	471	-	-	471
Kalmar	1 865	-		1 865
Blekinge	5 035	-		5 035
Älvsborg	-	-		-
Skaraborg	3 215	-		3 215
Värmland	1 150	-		1 150
Örebro	2 355	2 160		4 515
Västmanland	-	-		-
Dalarna	1 070	740		1 810
Gävleborg	1 650	-		1 650
Västernorrland	11 270	18 048		29 318
Jämtland	9 589	3 610		13 199
Västerbotten	19 453	1 225		20 678
Norrbotten	15 534	-	4 000	19 534
Summa	72 657	25 783	4 000	102 440

Stiftelsen Norrlandsfonden bedriver verksamhet med lån m.m. som
liknar de regionala utvecklingslänen. Norrlandsfondens verksamhet har
till ändamål att främja främst små och medelstora företags utveckling i

Prop. 1997/98:62

117

de fem norrlandslänen. Norrlandsfonden kan erbjuda företagen i Prop. 1997/98:62
huvudsak tre former av finansiering, nämligen lån, villkorslån och
garantier.

ALMI Företagspartner AB och Stiftelsen Industrifonden bedriver en
liknande låneverksamhet över hela landet. Dock är storleken på de
projekt som man finansierar något olika. ALMI vänder sig främst till de
mindre projekten och Industrifonden till de något större.
Norrlandsfonden finansierar främst lån i ett segment däremellan.

Riskfylld utlåning till små och medelstora företag kräver betydande
kompetens, vilken lättare kan upprätthållas och vidareutvecklas av organ
med viss omfattning på sin verksamhet. De länsstyrelser och regionala
självstyrelseorgan som beviljar regionala utvecklingslån är relativt små
aktörer vad gäller sådan utlåning. Allt mer uppmärksammas också vikten
av att småföretagen far tillgång till ”kompetent kapital”, dvs. att
finansiering kombineras med tillförsel av ökad kompetens och kontakter.
Mot bakgrund härav är det regeringens bedömning att antalet aktörer
behöver minskas och att förutsättningar skapas för kvarvarande aktörer
att vidareutveckla sin verksamhet.

De lånebehov som för närvarande tillgodoses genom regionala
utvecklingslån föreslås därför i fortsättningen täckas främst genom
Norrlandsfonden och ALMLs regionala dotterbolag. Därmed kan
stödformen regionala utvecklingslån upphöra som stödform, vilket
förenklar det regionalpolitiska företagsstödssystemet.

För att detta inte skall minska möjligheterna att erhålla lånefinansiering
av regionalpolitiskt angelägna projket i norra Sverige behöver
Norrlandsfondens kapital förstärkas. Denna förstärkning föreslås ske
genom att Norrlandsfonden får ett kapitaltillskott på 200 miljoner kr (se
avsnitt 6.3.4).

Vidare föreslås att staten till Norrlandsfonden överför samtliga
utestående lokaliseringslån och regionala utvecklingslån, som har
beviljats och utbetalats enligt förordningen (1990:642) om
regionalpolitiskt företagsstöd och tidigare förordningar. Det bokförda
värdet av utestående lånefordringar efter nedskrivning av kapitalfordran
uppgick den 31 december 1997 till ca 295 miljoner kronor och upplupna
räntor till ca 4 miljoner kronor, dvs. totalt närmare 300 miljoner kronor.
Det skall vara en uppgift för regeringen att efter värdering av lånen
förhandla med Norrlandsfonden om ersättning till staten för dessa lån.
Överlåtelsen medför att Norrlandsfonden blir borgenär i förhållande till
låntagarna, sedan dessa underrättats om överlåtelsen, och att fonden
kommer att svara för förvaltningen av lånen.

Detta innebär att Norrlandsfonden kommer att förvalta äldre av staten i
offentligrättslig ordning beviljade lån med tillämpning av de för lånen
gällande bestämmelserna. Fonden kommer därmed att i vissa avseenden
handha myndighetsutövning gentemot enskild. Enligt 11 kap 6 §
regeringsformen kan förvaltningsuppgift överlämnas till bl.a. stiftelse.
Att överlämna förvaltningsuppgift som innebär myndighetsutövning till
ett enskilt organ kräver dock stöd i lag. Förslag till sådan lag läggs nu
fram (se avsnitt 2.2). Den verksamhet som enligt regeringens förslag
skall överlämnas till Norrlandsfonden avser förvaltning av befintliga och

118

utbetalda lån. I förvaltningen av lånen ingår moment som har Prop. 1997/98:62
myndighetsutövande karaktär, t.ex. ändring av lånevillkoren. Den
berörda författningen innehåller regler om ordningen för hur beslut fattas
och om förutsättningar för att säga upp lån till omedelbar betalning.
Dessa regler kommer att göras tillämpliga på Norrlandsfondens
verksamhet. Någon ytterligare långivning kommer däremot inte att ske
av Norrlandsfonden avseende de nu aktuella lånen. Det är en uppgift för
regeringen att göra erforderliga ändringar i berörda förordningar.

Med hänsyn till Norrlandsfondens myndighetsutövande funktion och
till att handhavandet av verksamheten rör allmänna medel bör principen
om handlingsoffentlighet gälla för stiftelsen. Enligt 1 kap 8 §
sekretesslagen (1980:100) kan enskilda organ som anges i en särskild
bilaga till lagen jämställas med myndigheter i fråga om rätten att ta del
av allmänna handlingar. Regeringen föreslår därför att Norrlandsfonden
bör tas upp i bilagan till sekretesslagen vad gäller verksamheten med
statligt reglerade lokaliseringslån och regionala utvecklingslån.

Efter den 31 december 1998 upphör möjligheten att ansöka om
regionalt utvecklingslån. Företagen kan då i stället vända sig till
Norrlandsfonden, ALMI Företagspartner AB eller Industrifonden för att
ansöka om lån i den verksamhet som dessa organ bedriver idag.

De planerade åtgärderna avseende de regionala utvecklingslänen och
Norrlandsfondens verksamhet skall enligt regeringens bedömning
anmälas till EG-kommissionen i enlighet med Romfördragets regler om
statligt stöd. Verkställandet av åtgärderna måste i enlighet med dessa
regler avvakta kommissionens godkännande.

ALMI Företagspartner AB:s kapital, som den 31 december 1997
uppgick till ca 4 miljarder kronor, bedöms, trots en lägre likviditet, som
tillräckligt för att bolaget för närvarande tillsammans med Industrifonden
skall kunna ersätta den begränsade verksamheten med regionalt
utvecklingslån i de regionalpolitiska stödområdena utanför de fem
norrlandslänen samt tillgodose den ytterligare efterfrågan på lån som
kommer att riktas till ALMI Företagspartner AB i de fem norrlandslänen.

Stiftelsen Industrifondens kapital, som uppgår till cirka 3,5 miljarder
kronor, bedöms också som tillräckligt för att fonden skall kunna
tillgodose tillkommande låneefiterfrågan som riktas till fonden.

Därtill finns landsbygdsstödet som är en stödform avsedd för små och
medelstora företag i regionalpolitiskt prioriterade områden. Stödformen
består bl.a. av landsbygdsbidrag och landsbygdslån. Denna låneform
fungerar som regionalt utvecklingslån inom regionalt utvecklingsstöd.
Lånen kan lämnas för såväl materiella som immateriella investeringar.
Beslut om landsbygdsstöd skall liksom hittills fattas av länsstyrelse eller
i förekommande fall regionalt självstyrelseorgan.

119

6.3.4 Stiftelsen Norrlandsfonden

Prop. 1997/98:62

Regeringens förslag: Stiftelsen Norrlandsfonden skall genom ett
kapitaltillskott förstärkas som risklånefmansiär i norra Sverige.
Norrlandsfondens återstående återbetalning till staten av en del av sitt
kapital för åren 1996 och 1997 skall räknas av häremot. Regeringen
avser att i budgetpropositionen för år 1999 återkomma till
anslagsfrågorna.

Skälen för regeringens förslag: Stiftelsen Norrlandsfonden har till
ändamål att genom finansiering, främja främst små och medelstora
företags utveckling i Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län samt från och med mitten av år 1995 även i Gävleborgs
län. Särskild uppmärksamhet skall ägnas företag i Norrbottens län och i
inlandskommunerna.

Norrlandsfonden skall finansiera etablering, utveckling och expansion
av näringslivet inom sitt verksamhetsområde. Fonden kan också ta
initiativ till, och i begränsad omfattning finansiera, utredningar och
forskning av betydelse för näringslivet inom sitt verksamhetsområde.
Eventuella ändringar i stiftelsens stadgar fastställs av regeringen efter
förslag av fondens styrelse.

Enligt stiftelsens stadga skall Norrlandsfonden i sin verksamhet beakta
de regional- och näringspolitiska mål som har fastställts av riksdagen.
Regeringen har i budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1,
utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling, avsnitt 3.2.8)
lämnat en redovisning om Norrlandsfonden och dess verksamhet.

Som tidigare redovisats (avsnitt 6.3.3.) bedömer regeringen att antalet
statliga aktörer vad gäller risklåneverksamhet behöver minskas och att
förutsättningar skapas för kvarvarande aktörer att vidareutveckla sin
verksamhet. Regeringen har därför tidigare föreslagit att stödformen
regionalt utvecklingslån, enligt förordningen (1990:642) om
regionalpolitiskt företagsstöd, skall avskaffas och motsvarande
lånebehov i stället tillgodoses av främst ALMI Företagspartner AB och
Stiftelsen Norrlandsfonden.

För att detta skall bli möjligt krävs att Norrlandsfondens kapital, som
enligt preliminära uppgifter uppgick till cirka 650 miljoner kronor den 31
december 1997, förstärks. Denna förstärkning föreslås i första hand ske
genom ett kapitaltillskott på 280 miljoner kronor. Efter viss tid skall en
förnyad bedömning göras över hur kapitalbehovet utvecklar sig för
fonden. Detta kapitaltillskott bör emellertid reduceras i enlighet med vad
som närmare redovisas i det följande.

Norrlandsfonden har sitt huvudkontor i Luleå. Under år 1996 har ett
kontor inrättats även i Sundsvall. Om fonden inrättar ett flertal kontor i
olika delar av Norrland skulle de begränsade resurserna splittras.
Regeringen ser dock som önskvärt, att fonden ser över sin organisation
med sikte på en ökad närvaro även i Jämtlands län.

Regeringen har fortlöpande haft överläggningar med Norrlandsfonden,
mot bakgrund av riksdagens beslut, om att sammanlagt 200 miljoner

120

kronor av fondens kapital skall betalas in till staten under perioden 1993-
1997 (prop. 1991/92:51, bet. 1991/92:NU14, rskr. 1991/92:93).

Efter förslag i budgetpropositionen år 1993 beslutade riksdagen att 80
miljoner kr av beloppet avseende åren 1993 och 1994 inte behövde
betalas in. Riksdagen har senare även beslutat att Norrlandsfonden inte
behöver återbetala 40 miljoner kr av sitt stiftelsekapital avseende år 1995
(prop. 1994/95:161, bet. 1994/95:AU13, rskr. 1994/95:425). Därefter
återstår ett krav på inbetalning av 80 miljoner kronor.

Norrlandsfonden har i en skrivelse den 16 december 1996 ansökt om
respit med att verkställa inbetalningen av 40 miljoner kronor avseende år

1996 i avvaktan på en undersökning om de juridiska aspekterna på en
sådan återbetalning av fondens stiftelsekapital.

Enligt regeringens bedömning har Norrlandsfonden en viktig roll i
näringslivsutvecklingen i norra Sverige. Genom att fonden kan medverka
i hela utvecklingskedjan från idé till marknadsfardig produkt har den en
unik ställning som finansiär av större projekt i de fem norrlandslänen.
Därigenom kompletterar fonden också övriga aktörer på
kapitalmarknaden. Fonden ägnar särskild uppmärksamhet åt små och
medelstora företag i inlandet för att främja deras utveckling. För
företagen i inlandet är fonden en dominerande finansiär av riskvilligt
lånekapital.

Regeringen föreslår att de inbetalningar till staten av Norrlandsfondens
stiftelsekapital avseende 40 miljoner kronor för vardera åren 1996 och

1997 som fonden inte fullgjort, skall anses fullgjorda genom att 80
miljoner kr avräknas från det tidigare föreslagna kapitaltillskottet på 280
miljoner kr. Därmed blir det kapitaltillskott som kommer att tillföras
fonden år 1999 netto 200 miljoner kr. Kapitaltillskottet avses finansieras
genom en permanent neddragning av anslaget under utgiftsområde 19
Regional utjämning och utveckling A 2. Regionalpolitisk låneverksamhet
med 280 miljoner kronor. Regeringen avser att i budgetpropositionen för
år 1999 återkomma till anslagsfrågorna.

6.3.5 Nedsättning av socialavgifter

Regeringens förslag: Systemet med nedsättning av socialavgifter som
stöd till näringslivet behålls med den förändringen att vissa branscher
skall upphöra att vara nedsättningsberättigade fr.o.m. den 1 januari 1999.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens förslag: Nedsättning av socialavgifter är en
regionalpolitisk stödform vars syfte är att kompensera företagen i
Norrlands inland för bestående konkurrensnackdelar i form av liten lokal
marknad, gleshet, ogynnsamma väderleksförhållanden och långa avstånd.
Dessa nackdelar medför bl.a. höga kontakt- och transportkostnader för
företagen. Stödet bidrar till tillväxt i näringslivet i de regionalpolitiskt
högst prioriterade regionerna och inriktas i första hand på verksamheter
som riktar sig mot även andra marknader än de lokala. Nedsättningen är
åtta procentenheter.

121

Stödformen är ännu inte godkänd av EG-kommissionen. Under de
pågående överläggningarna har den svenska regeringen ställt sig positiv
till kommissionens föreslag att företag som bryter eller utvinner
mineraliska produkter bör uteslutas från nedsättning, såvida inte liknande
brytning eller utvinning av mineraliska produkter även sker i andra
regioner i Sverige. Regeringen föreslår därför att nedsättningen skall
anpassas till kommissionens förslag. Det bör understrykas att enligt nu
gällande regler är malmgruvor undantagna från nedsättning.

Utgifterna för stödformen ökar successivt eftersom nedsättningen är
direkt knuten till företagens lönesummor. För att utgifterna för
stödformen skall rymmas inom tillgängliga ramar föreslår regeringen
vissa begränsningar i de verksamheter som är berättigade till nedsättning.
Stödets huvudinriktning mot näringsgrenar som kan expandera, t.ex.
industri- och tjänsteföretag med vidareförädling av varor och tjänster,
behålls. Jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan
personlig serviceverksamhet föreslås inte längre ingå i systemet med
nedsättning av socialavgifter. Dessa förändringar föreslås träda i kraft
den 1 januari 1999.

Regeringen avser att senare återkomma med de eventuella ytterligare
förslag till förändringar som kan föranledas av EG-kommissionens
ställningstagande.

Såsom aviserades i budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1,
utgiftsområde 19) avser regeringen att låta utvärdera vilka tillväxt- och
sysselsättningseffekter stödformen har på näringslivet i berörda regioner.
Utvärderingen skall vidare belysa stödformens effektivitet jämfört med
övriga regionalpolitiska stödformer och andra statliga åtgärder riktade till
näringslivet i dessa områden.

6.3.6 Transportbidrag

Regeringens förslag: För att reducera kostnaderna skall
transportbidragszon 1 upphöra samtidigt som kravet på lägsta
transportavstånd höjs till 401 km. Transportbidragszon 5 utvidgas till att
även omfatta Edsele, Junsele, Ramsele och Ådals-Lidens församlingar i
Sollefteå kommun samt före detta Solbergs kyrkobokföringsdistrikt i
Ömsköldsviks kommun.

Transportbidraget utvidgas till att även omfatta transportkostnader med
fartyg till annan hamn på betydande avstånd från ursprungshamnen.
Bidrag för landtransporter till hamnar skall även kunna lämnas för
transport till hamnar i grannländer om det leder till mer rationella
transporter.

För transport av oförädlade trävaror skall stöd lämnas upp till en viss
volym per helår i transportbidragszon 2 och 4. Däremot lämnas
transportbidrag för förädlade trävaror utan begränsning. Möjlighet ges att
lämna bidrag till sådana särlösningar för vissa grupper av företag som
medför totalt sett lägre transportkostnader och bidrag. Det bör ankomma
på regeringen att i fortsättningen avgöra viktgränsen per sändning.

Prop. 1997/98:62

122

Underlagsrapporter: En av regeringen utsedd utredare har lämnat sitt
betänkande Konkurrensneutralt transportbidrag (SOU 1997:94).
Utredaren föreslår att transportbidragets syfte preciseras för att underlätta
uppföljning och analys av bidragets effekter. Generellt saknas kunskap
om transportmarknadens konkurrenssituation, struktur och
kostnadsrelationer i norra Sverige samt i viss mån även kunskap om
företagens värderingar av transportslagens egenskaper och
infrastrukturens kvalitet.

Utredaren anser att bidraget bör utvidgas till att omfatta även kostnader
för sjötransporter och flygfrakt. Därmed förbättras
konkurrensneutraliteten mellan land-, sjö- och flygtransporter. På så sätt
skapas bättre förutsättningar för företagen att hitta kostnadseffektiva
lösningar på godstransportmarknaden. Transportbidraget för sjöfart bör
omfatta transportkostnader på svenskt vatten till annan hamn på
betydande avstånd från ursprungshamnen. Utredaren föreslår att
avståndet måste vara större än 40 mil. Vidare föreslås att bidraget endast
kan lämnas för transporter från hamnar inom transportbidragsområdet
och differentieras med avseende på hamnens läge enligt nedanstående
tabell.

Prop. 1997/98:62

Hamnar	Sjötransportbidrag i kronor/ton
Norr om Umeå kommun	40
Från och med Umeå kommun
till och med Kramfors kommun	30
Söder om Kramfors kommun	20

Det nuvarande hamntransportstödet bör namnändras till
hamntransportbidrag och göras konkurrensneutralt med avseende på
leveranser till svenska och norska hamnar samtidigt som det särskilda
bidrag på tio kronor som utgått för hanteringskostnader i hamnar
avskaffas.

Utredaren föreslår att företag som utnyttjar flygfrakt ska kunna söka
transportbidrag i form av ett flygplatstransportbidrag. Bidraget bör
utformas analogt med hamntransportbidraget. NUTEK bör fa i uppgift att
studera utvecklingen av fraktflyg i transportbidragsområdet och ge
förslag till lämpliga åtgärder för att stimulera dess utveckling.

Transportbidraget skall ge incitament till vidareförädling. Utredaren
anser att trä- och livsmedelsindustrin historiskt har missgynnats i
jämförelse med andra branscher. Därför föreslår utredaren att bidrag även
skall lämnas för intransporter av visst trävirke, maskiner, verktyg,
råvaror och andra material som inte framställs inom bidragsområdet.
Uppdelningen i bulksågverk och andra sågverk bör slopas.

Vidare anser utredaren att förädlingskravet bör öka för
sågverksindustrin eftersom det är lågt ställt i jämförelse med andra
råvaror. Eftersom det skulle få dramatiska konsekvenser för redan svaga
inlandskommuner rekommenderar utredaren att bidraget till sågverk
behålls i befintligt skick. Utredaren föreslår dock att en strukturutredning

123

tillsätts för att belysa sågverksindustrins problem och ge förslag till
lämpliga åtgärder.

För att underlätta för små och medelstora företag samt kvinnors
företagande föreslås att gränsen för minsta vikt på 100 kg avskaffas helt.
Detta medför, tillsammans med ett bidrag för flygfrakt och expressgods,
att verksamheter som fordrar snabba transporter av lätta försändelser kan
dra nytta av transportbidraget.

Utredaren vill minska de tröskeleffekter som uppstår vid gränsen
mellan olika stödzoner. För att även stödja transporter inom regionen
föreslås stödnivåema i zon 5 öka från 5 till 10% (vid transportavståndet
251-400 km) respektive 30 till 35% (401-700 km).

Utredaren föreslår en ökad flexibilitet vad gäller
ansökningsförfarandet. Gränsen för lägsta bidragsgrundande
transportkostnad bör vara 25 000 kronor per ansökningstillfälle.
Utredaren anser att företagen bör kunna välja att ansöka halvårsvis,
årsvis eller vartannat år. Ansökningstiden bör utsträckas till tre månader
efter utgången av respektive ansökningsperiod, istället för de två
månader som gäller idag.

Norge, Sverige och Finland har transportbidragssystem som gynnar
transporter i nord-sydlig riktning. Utredaren anser att för att även
stimulera transporter i öst-västlig riktning bör det utredas om det är
möjligt att införa ett samnordiskt transportbidrag. I det sammanhanget
bör även farjetrafiken analyseras.

Utredaren föreslår en försöksverksamhet med selektiva bidrag till
persontransporter med flyg. Utredaren har inte funnit stöd för bidrag till
datakommunikation.

De föreslagna förändringarna innebär enligt utredaren att företagen far
möjlighet att reducera sina transportkostnader eftersom konkurrensen
ökar på transportmarknaden, vilket i sin tur medför minskade
bidragskostnader. Samtidigt innebär förslagen ökade budgetkostnader för
bidrag till sjö- respektive flygfrakt samt för bidrag till företag som idag
exkluderas på grund av viktgränsen. Sammantaget bedömer utredaren att
kostnaderna för bidraget kommer att öka. Utredaren har inte lämnat
förslag till hur förändringarna skall finansieras.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna bifaller utredarens
förslag att precisera syftet med transportbidraget. Majoriteten av
remissinstanserna, bl.a. Banverket, Folkrörelserådet, Arvika kommun,
Jämtlands läns landsting, är också positiva till att anpassa
transportbidraget så att det blir konkurrensneutralt. Vid införandet av ett
transportbidrag för sjötransporter är flera remissinstanser kritiska till den
geografiska utformningen och subventionsnivån. Hudiksvalls kommun
och Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar att uppdelningen mellan
bulksågverk och andra sågverk försvinner. Skogsindustrierna har också
påpekat att begreppet inte återspeglar dagens verksamhet. Vad gäller
förädlingsgrad och sjötransporter påpekar Östersunds kommun att det är
ett sammankopplat problem. Sjöfart gynnar stordrift, standardisering och
bulkproduktion istället för småskalighet, specialisering, kundanpassning
och vidareförädling. SIR, Glesbygdsverket m.fl. är positiva till att slopa
den lägsta viktgränsen på 100 kg per sändning.

Prop. 1997/98:62

124

Flera remissinstanser har, med utgångspunkt i utredarens förslag om
minskade tröskeleffekter mellan kust och inland, synpunkter på hur
transportbidragszonema bör utformas. Exempelvis föreslår Länsstyrelsen
i Värmlands län att transportbidragsområdet i länet bör överensstämma
med det regionalpolitiska stödområdet. Norrland Center AB anser att en
försöksverksamhet med bidrag till persontransporter bör bedrivas i
samtliga norrländska län med inriktning mot företagsetableringar inom
tjänstesektorn. Glesbygdsverket och Västerbottens läns landsting hävdar
att även datakommunikation bör vara stödberättigad. NUTEK bedömer
att ett genomförande av utredarens förslag skulle innebära att
anslagsnivån måste höjas markant. En sammanställning av remissvaren
finns att tillgå hos Närings- och handelsdepartementet.

Skälen för regeringens förslag: Transportbidraget infördes år 1971.
Bidragsområdet består av fem olika zoner. Zon 1 omfattar inom Dalarnas
län kommunerna Malung, Orsa, Vansbro och Älvdalen, inom Gävleborgs
län kommunerna Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker och
Söderhamn, samt inom Värmlands län kommunerna Arvika, Eda, Sunne,
Säffle, Torsby och Årjäng. Zon 2 omfattar samtliga kommuner i
Västemorrlands län. Zon 3 omfattar samtliga kommuner i Jämtlands län
utom Strömsunds kommun. Zon 4 omfattar inom Västerbottens län
kommunerna Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå, Umeå och Vännäs,
inom Norrbottens län kommunerna Boden, Luleå, Piteå och Älvsbyn.
Zon 5 omfattar inom Jämtlands län Strömsunds kommun, inom
Västerbottens län kommunerna Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå,
Norsjö, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Vindeln och Åsele, samt inom
Norrbottens län kommunerna Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare,
Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertomeå.

Bidrag lämnas för transporter med tåg eller lastbil. Stödnivåema
varierar mellan 5 och 45 % av de bidragsberättigade
transportkostnaderna, beroende på i vilken zon verksamheten bedrivs
samt transportavståndet. Transportsträckan måste uppgå till minst 251
km.

Nuvarande transportbidragsnivåer i procent av transportkostnaderna:

Prop. 1997/98:62

Transportavstånd (km)	Zon 1	Zon 2	Zon 3 Zon 4 Zon 5
251-400	5	5	5 5 5
401-700	5	15	25 30 30
701-	5	15	25 30 45

Transportbidraget uppfattas positivt bland företag på grund av bl.a.
dess förutsägbarhet och kalkylerbarhet samt dess relativt enkla
administration. I samband med att EG-kommissionen godkände
transportbidraget i mars 1997 framhölls också vikten av förutsägbarhet
och transparens.

Enligt tidigare beslut av statsmakterna skall transportbidraget främja
en samhällsekonomisk och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet.
Den särskilde utredaren, vars uppgift har varit att utreda
transportbidraget, förordar att syftet med bidraget preciseras. Syftet bör

125

enligt utredaren vara att ”kompensera för kostnadsnackdelar till följd av
transportavstånd och bristande infrastruktur med syfte att stimulera till
höjd förädlingsgrad inom transportbidragsområdets näringsliv”.
Regeringen delar utredarens uppfattning men vill dessutom framhålla att
den låga befolkningstätheten och merkostnader till följd av klimatet är
ytterligare faktorer som bör beaktas. Regeringen anser därför att syftet
skall vara att kompensera för kostnadsnackdelar till följd av bl.a.
transportavstånd, låg befolkningstäthet och bristande infrastruktur samt
att stimulera till höjd förädlingsgrad i transportbidragsområdets
näringsliv.

För att reducera kostnaderna föreslår regeringen att
transportbidragszon 1 upphör samtidigt som lägsta bidragsgrundande
transportavstånd höjs till 401 km. Besparingen beräknas till 36 miljoner
kr per år. Eftersom bidragsnivån endast är 5 % i zon 1 respektive
avståndsklassen 251^100 km bedömer regeringen att bidraget är av
mindre betydelse för de berörda företagen. Transportbidrag bör således
fortsättningsvis lämnas enligt följande tabell.

Prop. 1997/98:62

Transportavstånd (km)	Zon 2	Zon 3	Zon 4	Zon 5
401-700	15	25	30	30
701-	15	25	30	45

Regeringen finner att de höjningar av bidragsnivåema i zon 5 som
utredaren har föreslagit inte kan prioriteras. Detsamma gäller förslaget att
utvidga omfattningen av stödberättigade produkter inom träförädlings-
och livsmedelsindustrin. Däremot bör zon 5 utvidgas till att omfatta även
Edsele, Junsele, Ramsele och Ådals-Lidens församlingar i Sollefteå
kommun samt före detta Solbergs kyrkobokföringsdistrikt i
Ömsköldsviks kommun eftersom detta innebär en högre grad av
överensstämmelse med de regionalpolitiska stödområdena.

Trävaruindustrin, främst sågverk, är idag den största mottagaren av
transportbidrag. En stor del av dessa transporter sker inte
kostnadseffektivt enligt utredaren, vilket beror på transportbidragets
konstruktion. Företagen väljer i större utsträckning att frakta godset med
lastbil eller järnväg på sjöfartens bekostnad. Genom att utvidga
transportbidraget till att omfatta sjöfart förbättras konkurrensneutraliteten
mellan transportslagen. Företagen far på så sätt ökade möjligheter att
välja den effektivaste transportlösningen, vilket även gagnar staten i form
av minskade utgifter.

Regeringen föreslår därför att transportbidraget fortsättningsvis bör
även omfatta transportkostnader med fartyg till annan hamn på
betydande avstånd från ursprungshamnen. Regeringen ansluter sig till
utredarens förslag att bidraget endast kan lämnas för transporter från
hamnar inom bidragsområdet, att transportavståndet till sjöss måste vara
större än 400 km och att bidraget i princip bör differentieras med
avseende på hamnens geografiska läge. Regeringen anser dock inte att
transporter i egen regi bör exkluderas i fråga om sjötransporter såsom
utredaren föreslagit. Eftersom subventionsnivån knyts till godsvikten

126

istället för fraktkostnaden, bör risken för missbruk av bidraget vara
mindre än vid landtransporter.

Regeringen avser att uppdra åt NUTEK att följa utvecklingen vad
gäller det nu föreslagna stödet till transporter till sjöss. Regeringen
föreslår att bidrag för landtransporter till hamn i fortsättningen skall
lämnas för transporter till hamnar belägna inom stödområdet, dvs. längs
Norrlandskusten, samt till hamnar i grannländer om det leder till mer
rationella transporter. Genom att transporter till utländska hamnar blir
bidragsberättigade ökar incitamenten för företag i bl.a. inlandet att
transportera till närmast lämpliga hamn. Det bör vara en uppgift för
regeringen att avgöra vilka utländska hamnar som avses.

Bidrag för landtransporter till hamn inom stödområdet kan kombineras
med transportbidrag för sjötransporter. Dock bör det särskilda bidrag på
10 kronor per m³ som införts inom ramen för nu gällande regler för
hanteringskostnader i hamnar avskaffas.

Utredaren konstaterar att förädlingskraven för varor som får
transportbidrag är lägre inom trävaruindustrin, främst sågverken, än inom
övriga branscher. Samtidigt bedömer utredaren att det inte är möjligt att
snabbt reducera transportbidraget till sågverken. Vidare föreslår
utredaren att uppdelningen mellan bulksågverk och andra sågverk slopas
eftersom motsvarande storleksbegränsning inte finns inom någon annan
bransch. Regeringen instämmer i att den nuvarande konstruktionen kan
snedvrida konkurrensen. Samtidigt innebär det en kostnadsökning för
staten om alla sågverk blir bidragsberättigade fullt ut. Det kan därför vara
lämpligt att lämna bidrag för transporter av oförädlade trävaror upp till
30 000 m³ per helår i transportbidragszonema 2 och 4. Det bör
fortsättningsvis vara en fråga för regeringen att besluta om vilken volym
av oförädlade trävaror som skall vara stödberättigad.

För förädlade trävaror bör transportbidrag kunna lämnas utan
begränsningar i alla transportbidragszoner. Ingen begränsning bör heller
införas för sågade trävaror inom zonerna 3 och 5. Regeringen avser att
uppdra åt NUTEK att närmare fastställa vad som är att betrakta som
vidareförädling inom sågverksindustrin.

Regeringen vill även informera riksdagen om att regeringen i
regleringsbrev för budgetåret 1998 uppdragit åt NUTEK att uppdatera
och revidera de nuvarande allmänna råden för godstransportstöd.

Även om konkurrensneutraliteten skulle förbättras mellan
transportslagen anser regeringen det inte styrkt att det för närvarande
finns ett behov av att transportbidraget utvidgas till att omfatta kostnader
för flygfrakt och expressgods. Detsamma gäller för persontransporter.
Utredarens uppfattning vad gäller transportbidrag till datakommunikation
är att infrastruktur och kompetensuppbyggnad bör prioriteras framför
driftstöd. Regeringen anser att datakommunikation är ett prioriterat
område men att frågan inte kunnat analyseras i tillräcklig omfattning.
Frågan kommer därför att beredas ytterligare.

Vidare anser regeringen att det är viktigt att stimulera företagens
möjligheter att skapa flexibla transportlösningar för att åstadkomma
rationella och effektiva transporter. Stöd bör därför kunna lämnas till
sådana särlösningar för vissa grupper av företag som medför totalt sett

Prop. 1997/98:62

127

lägre transportkostnader och bidrag. Särlösningarna får inte innebära en
ökad belastning på anslaget. Regeringen anser att exempelvis frågan om
s.k. CECA-gods (vissa järn- och stålvaror som omfattas av prisreglema
inom ramen för Europeiska kol- och stålgemenskapen) bör kunna
hanteras på detta sätt.

För att underlätta för småföretag avser regeringen sänka den nuvarande
viktgränsen på 100 kg per sändning till 20 kg i transportbidragszonema 3
och 5. Oförändrade villkor bör gälla i zonerna 2 och 4. Regeringen anser
att en differentiering av viktgränsen är motiverad med hänsyn till
inlandets sämre förutsättningar. Det bör vara en fråga för regeringen att
avgöra viktgränsen per sändning. Regeringen vill också informera
riksdagen om att ansökningstiden för transportbidrag avses förlängas till
tre månader, från nuvarande två månader. Däremot bedömer regeringen
att det inte är lämpligt att låta företagen vänta på transportbidraget i den
utsträckning som årsvisa ansökningar eller ansökningar vartannat år
skulle medföra.

Regeringen vill informera riksdagen om att föreslagna förändringar av
transportbidraget kommer att anmälas till EG-kommissionen och träda i
kraft den 1 januari 1999 under förutsättning att kommissionen lämnar sitt
godkännande.

De föreslagna reformerna av transportbidraget jämte kostnaderna för
utvärdering av transportbidraget och studier av transportmarknaden kan
finansieras genom de kostnadsreduktioner som regeringen förordar.
Anslagsbehovet beräknas således uppgå till 336 miljoner kronor, vilket är
det belopp som riksdagen beslutat om för innevarande budgetår (prop.
1997/98:1, utgiftsområde 19, bet. AU 1997/98:AU2, rskr. 1997/98:128).

Regeringen har också under hösten haft en dialog med kommissionen
angående nya rambestämmelser för statligt stöd till
motorfordonsindustrin som skall träda i kraft 1 januari 1998 och gälla
under en treårsperiod. Sverige var den enda medlemsstaten som motsatte
sig införandet av nya rambestämmelser. Sverige har dock accepterat
rambestämmelserna efter att kommissionen gjort vissa förtydliganden
vad gäller själva definitionen av motorfordonsindustrin.

6.4 EG:s strukturfonder

Regeringens bedömning: Sveriges medlemskap i EU och möjligheter
att ta del av den gemensamma regional- och strukturpolitiken har
inneburit en betydande ökning av resurserna för regionalt och lokalt
utvecklingsarbete.

Skälen för regeringens bedömning: EG:s gemensamma regional- och
strukturpolitik är det viktigaste instrumentet inom gemenskapen för att
minska de regionala obalanserna och skillnaderna i ekonomisk
utveckling mellan regionerna. EG:s strukturfonder förstärktes inför
innevarande programperiod (1994-1999) också bl.a. för att motverka de
regionala obalanser inom unionen som skapandet av den inre marknaden
bedöms medföra. För innevarande programperiod uppgår beloppet som

Prop. 1997/98:62

128

disponeras för regional- och strukturpolitiken till ca 1 300 miljarder Prop. 1997/98:62
kronor i 1994 års penningvärde enligt en kurs på 8,50 kronor. Av dessa
medel, exklusive medel till sammanhållningsfonden, avsätts ca 90
procent till sju olika mål för strukturpolitiken. Vidare avsätts nio procent
av medlen till ett antal gemenskapsinitiativ samt en procent till s.k.

pilotprojekt.

Sverige omfattas sedan år 1995 av EG:s gemensamma regional- och
strukturpolitik. Det innebär att Sverige för perioden 1995-1999 tillförs
sammanlagt 1,42 miljarder ecu eller ca 12 miljarder kronor från EG:s
strukturfonder. Dessa medel skall användas för åtgärder i vissa regioner
inom' målen 2, 5b och 6 (ca 39 % av beloppet), för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom målen 3 och 4 (ca 37 %) samt för
vissa åtgärder i lantbruks- och fiskerisektorema inom mål 5a (ca 11 %).
Övriga medel skall användas för s.k. gemenskapsinitiativ (9 %) och för
pilotprojekt (1 %). Möjligheterna att ta del av den gemensamma
regional- och strukturpolitiken har inneburit en kraftig ökning av
resurserna för regionalt och lokalt utvecklingsarbete.

En förutsättning för att medlen från strukturfonderna skall kunna
utnyttjas är att de medfinansieras med nationella offentliga medel samt
att privata medel i regel tillkommer.

Medel för EG:s regionalpolitik- och strukturpolitik i Sverige
kanaliseras via fyra strukturfonder till de sex olika målen och nio av
initiativen beroende på inriktning och ändamål. Fondema är Europeiska
regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Europeiska
utvecklings- och garantifonden för jordbruket och Fonden för fiskets
utveckling.

I detta avsnitt lämnas en beskrivning av de olika programmen inom
strukturfonderna som berör Sverige. I de följande avsnitten redovisas
dels det aktuella läget vad gäller genomförandet av nu pågående
strukturfondsprogram, dels vissa frågor avseende nästa programperiod.

Geografiska mål

Mål 2: Åtgärder för förnyelse i områden som drabbats av eller hotas av
industriell tillbakagång. Detta mål omfattar fem områden: Norra
Norrlandskusten, Ångermanlandskusten, Bergslagen, Fyrstad och
Blekinge. 11 län och 39 kommuner ligger delvis inom målområde 2 och
ca 965 000 personer (11 procent av befolkningen) bor inom området.
Åtgärdena delfinansieras av Regional- och Socialfondema.

Mål 5b: Åtgärder för utveckling av landsbygdsområden. Detta mål
omfattar fem områden: Västerbotten/Gävle/Dala, Västra Sverige,
Sydöstra Sverige, Gotland och Skärgården. Förutom Skärgården ligger
11 län och 48 kommuner delvis inom målområde 5b och ca 757 000
personer (9 procent av befolkningen) bor inom området. Åtgärdena
delfinansieras av Regional- och Socialfondema samt av Jordbruksfonden.

Mål 6: Åtgärder i de mest glesbefolkade områdena. Detta mål omfattar
hela Jämtlands län och de mest glesbefolkade delarna av Norrbottens,
Västerbottens, Västemorrlands, Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands

129

5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

län. 43 kommuner i 7 län berörs och ca 450 000 personer (5 procent av Prop. 1997/98:62
befolkningen) bor inom området. Åtgärderna delfinansieras av Regional-,

Social-, Jordbruks- och Fiskefondema.

Omfattning av de geografiska målområdena

Mål

Källa: Statskontoret

Horisontella mål

De övriga målen, de s.k. horisontella målen 3, 4 och 5a, omfattar hela
landet. Deras andel av de totala medlen från EG:s strukturfonder till
målprogrammen utgör 48 procent dvs. ca 5,7 miljarder kronor för
programperioden 1995-1999.

Mål 3: Åtgärder för att minska långtidsarbetslösheten och underlätta
för ungdomar och dem som riskerar utslagning att komma tillbaka till
arbetsmarknaden. Åtgärderna delfinansieras av Socialfonden.

Mål 4: Stimulans till en ökad förändringsvilja och till genomförandet
av kompetensutveckling hos de anställda i små- och medelstora företag.
Åtgärderna delfinansieras av Socialfonden.

130

Mål 5a: Åtgärder för att främja ett effektivare jord- och skogsbruk och
en rationellare fiskenäring. Åtgärderna delfinansieras av Jordbruks- och
Fiskefondema.

Mål 6-programmet innehåller även mål 3, 4 och 5a-insatser. Dessa
återfinns som särskilda åtgärder inom mål 6-programmet.

För de geografiskt avgränsade målen 2 och 5b finns ett samlat
programdokument (SPD) framtaget för respektive delområde, fem
stycken vardera. För målen 3, 4 och 6 finns vardera ett SPD. För mål 5a
har två programdokument tagits fram, ett för jord- och skogsbruk och ett
för fiske. Vissa åtgärder inom mål 5a styrs enbart av förordningar och
inte av något SPD. Totalt finns således 15 SPD.

Gemenskapsinitiativ

Sverige deltar i nio gemenskapsinitiativ. Totalt har nio procent av medlen
inom EG:s strukturfonder avsatts för initiativen. För Sveriges del betyder
det ca 1,1 miljarder kronor för perioden 1995-1999. De flesta initiativen
är geografiskt avgränsade, men två, Adapt och Employment, omfattar
hela landet. Gemenskapsinitiativen har motsvarande programdokument
som målen, men dessa kallas operativa program (OP).

Interreg II A: Åtgärder för att öka det gränsregionala samarbetet.
Interreg II A syftar till att stärka och utveckla det gränsregionala
samarbetet mellan regioner i Sverige, Danmark, Finland, Norge och
Ryssland. Sverige berörs av åtta Interreg II A-program. Åtgärderna
delfinansieras av Regional- och Socialfondema samt i vissa program
även av Jordbruksfonden.

Interreg II C: Sverige deltar också i gemenskapsintitiativet Interreg II
C, som syftar till att stödja transnationellt gränsöverskridande samarbete
för regional utvecklingsplanering. Sverige ingår i två program som rör
Östersjön respektive Nordsjön. Åtgärderna delfinansieras av
Regionalfonden.

Konver: Åtgärder för att bidra till ekonomisk utveckling i regioner som
är starkt beroende av försvarssektom. Två kommuner, Karlskoga och
Karlsborg, är berörda av detta initiativ. Åtgärderna delfinansieras av
Regional- och Socialfondema.

Leader II: Åtgärder för att genom lokal kraftsamling utveckla
landsbygden. Initiativet berör vissa områden inom mål 5b och mål 6.
Åtgärderna delfinansieras av Regional- och Socialfondema samt
J ordbruksfonden.

Pesca: Åtgärder inom fiskerinäringen för att mildra de sociala och
ekonomiska konsekvenserna som strukturomvandlingen inom
fiskerinäringen ger upphov till. Fem områden med totalt 16 kommuner
berörs av initiativen: Norrlandskusten, ostkusten, sydkusten, västkusten
samt insjön Vänern. Åtgärderna delfinansieras av Regional- och
Socialfondema samt Fiskefonden.

Småföretagsinitiativet (SME): Åtgärder för att utveckla
småföretagandet. Berör samma områden som mål 2, mål 5b och mål 6.
Åtgärderna delfinansieras av Regional- och Socialfondema.

Prop. 1997/98:62

131

Urban: Åtgärder för att lösa problem i storstadsområden. I Sverige
berörs ett antal stadsdelar i Malmö kommun. Åtgärderna delfinansieras
av Regional- och Socialfondema.

Adapt: Åtgärder för att stärka de anställdas förmåga att klara av
strukturförändringar och skapa nya arbetstillfällen. Adapt och
Employment (nedan) är transnationella, vilket innebär att projekten
genomförs i partnerskap mellan liknande projekt i minst tre
medlemsländer. Åtgärderna delfinansieras av Socialfonden.

Employment: Åtgärder för att öka möjligheterna till arbete för
handikappade, utsatta grupper och ungdomar samt för att öka
jämställdheten på arbetsmarknaden. Åtgärderna delfinansieras av
Socialfonden.

Pilotprojekt: EG-kommissionen har möjlighet att genom egna beslut
bl.a. stödja pilotprojekt i medlemsländerna med upp till 1 % av
respektive fonds budget. Reglerna för dessa projekt återfinns i de olika
förordningarna för de olika fondema t.ex ett pilotprojekt under den
Regionala fonden benämns också som ett artikel 1 O-projekt.

Områdespakter för sysselsättning: Bred samverkan som omfattar fler
än de traditionella partema för att förstärka sysselsättningen i en region.
De regioner som deltar är Jämtlands län, Värmlands län, Kalmar län samt
Strömstads kommun, Stockholms kommun (fyra stadsdelar) och
Öresundsregionen.

6.4.1 Genomförande av nuvarande strukturfondsprogram

Regeringens bedömning: Takten i genomförandet av

strukturfondsprogrammen är tillfredsställande. Skillnaderna mellan olika
program är dock betydande.

Underlagsrapporter: Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)
lämnar löpande rapporter om utvecklingen i genomförandet av
strukturfondsprogrammen för den Europeiska regionala
utvecklingsfonden. NUTEK har även vid tre tillfallen samordnat
rapporteringen från Arbetsmarknadsstyrelsen och Statens jordbruksverk
avseende övriga fonder samt rapporter från de länsstyrelser som ansvarar
för utbetalningar för vissa program under gemenskapsinitiativet Interreg
II A.

Oberoende utvärderare har lagt fram rapporter till
övervakningskommittéerna för flertalet program i målen 2, 3, 4, 5b och 6
samt initiativet Leader II.

På regeringens uppdrag har Riksrevisionsverket (RRV) och
Statskontoret redovisat flera rapporter avseende strukturfonderna. RRV
har bl.a. redovisat rapporter om berörda centrala myndigheters
administrativa rutiner och samordningen av administrationen avseende
strukturfonderna. Statskontoret har bl.a. redovisat en rapport om
genomförandeorganisationen vad gäller strukturfonderna (1997:13).

Riksdagens revisorer har under hösten lagt fram en rapport om
Regionalpolitiskt stöd efter EU-medlemskapet (1997/98:1).

Prop. 1997/98:62

132

I sin årsrapport avseende 1996 gör Europeiska revisionsrätten Prop. 1997/98:62
iakttagelser om strukturfondernas användning under år 1996.

Skälen för regeringens bedömning: Den första delen av
programperioden, dvs. åren 1995 och 1996, ägnades huvudsakligen åt att
utarbeta förslag till program för de olika områdena, förhandla om dessa
med EG—kommissionen och inrätta nya beslutsorgan m.m. Det innebar
att verksamheten i form av beslut om stöd till enskilda projekt inom de
olika programmen successivt kom igång först under år 1996 och i vissa
fall, som för programmen Interreg II A, i början av år 1997.

Regeringen har föreslagit EG-kommissionen att ca 477 miljoner
kronor, som inte tagits i anspråk inom mål 5a, skall omfördelas till andra
mål och verksamheter. Förslaget innebär bl.a. att mål 6-programmet
tillförs ytterligare ca 370 miljoner kronor och 5b-programmen ytterligare
65 miljoner kronor varav programmet för 5b Gotland ca 17 miljoner
kronor. För ett pilotprojekt, s.k. artikel 10-projekt, avsätts ca 42 miljoner
kronor. Projektet avser samverkan mellan regioner i Syd- och
Mellansverige och Baltikum. Denna omförhandling innebär ett
betydande resurstillskott för mål 6-området och vissa andra glesbygds-
och landsbygdsområden. EG-kommissionen har nyligen fattat beslut om
denna omfördelning. Dessa medel ingår därför inte i nedanstående tabell.
Tabellen omfattar inte heller de medel (1 %) som är avsatta för
pilotprojekt och som EG-kommissionen beslutar om.

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade
genom beslut och utbetalade medel per målområde och
gemenskapsinitiativ

Målområde och Gemenskapsinitiativ	Medel (ram) från strukturfonderna 1995-1999, mkr	Beslutade medel okt. 1997 % av ram	Utbet. medel dec. 1997 % av ram
Mål 2	1 360	45	8
Mål 5b	1 199	41	7
Mål 6	2 142	48	19
Mål 3	2 949	73	30
Mål 4	1 470	41	12
Mål 5a j-bruk	952	56	47
Mål 5 a fiske	340	52	36
Interreg IIA	343	26	2
Övr.gem.sk.initiativ	693	50	9
Total/medel	11 448	53	20

Källa: Bearbetat material från NUTEK. Omräkningskurs från ecu = 8,50 kr. Beslutsläget
för 5a jordbruk, mål 4 och vissa gemenskapsinitiativ avser december 1997. Utbetalningarna
från Socialfonden avser oktober förutom mål 3 som avser november.

Av tabellen framgår att fram till slutet av år 1997 hade ca 50 procent
av strukturfondsmedlen ianspråktagits genom beslut om stöd till olika
projekt. Med hänsyn till att verksamheten inte kom igång förrän under år
1996 och därmed knappt hälften av den faktiska programperioden har

133

gått, är takten i genomförandet av programmen, mätt på detta sätt, enligt
regeringens bedömning tillfredsställande.

Programmen inom de horisontella målen (3, 4, 5a) och mål 6 kom
igång tidigast. Därefter startade programmen inom mål 2 och ytterligare
något senare inom mål 5b. Sist igång var flertalet av
gemenskapsinitiativen. De skilda tidpunkterna för igångsättning är ett
resultat av att EG-kommissionen behandlade och godkände de olika
programmen i nämnd ordning. Skillnaderna i starttidpunkt återspeglas
också väl i tabellen. Genomsnittssiffran för övriga gemenskapsinitiativ
bärs upp av att hela beslutsutrymmet är intecknat vad gäller initiativen
Adapt och Employment (se tabell nedan).

Den nationella offentliga medfinansieringen för beslutade projekt
uppgår till ca 9 miljarder kronor. Besluten beräknas medföra privata
insatser med ca 5,8 miljarder kronor. Totalt beräknas besluten således
medföra åtgärder för drygt 20 miljarder kronor.

För de geografiska målprogrammen uppgår antalet registrerade beslut,
Socialfonden exkluderad, vid årsskiftet till knappt 3 400. Antalet fattade
beslut var något högre i mål 5b jämfört med de andra målområdena. I
genomsnitt var totalkostnaden för ett projekt ca 2,2 miljoner kronor.

Nivån på utbetalningarna är lägre eftersom medel till projekt endast
kan utbetalas efter redovisning av nedlagda utgifter. I övrigt följer dock
utbetalningarna det mönster som redovisats för beslutsfattandet.
Utbetalningarna beräknas öka under år 1998, särskilt i de geografiska
målprogrammen och gemenskapsinitiativen, enligt de prognoser och
beräkningar som lämnats av de utbetalande myndigheterna.

Mål 6-programmet godkändes av EG-kommissionen i november

1995. Genomförandet av programmet kunde därför starta i början av år

1996. Strukturfonderna svarar för 50 % av den offentliga finansieringen
av programmet. Fördelningen på de olika fondema är Regionalfonden
49 %, Socialfonden 25 %, Jordbruksfonden 24 % och Fiskefonden 2 %. I
oktober 1997 hade nära hälften av medlen för hela programperioden eller
drygt 48 % intecknats genom beslut. För Regionalfondens del var drygt
58 % av medlen intecknade. Fiskefonden hade den minsta andelen
intecknade medel med knappt 30 %. Tillsammans med nationell offentlig
och privat medfinansiering hade i oktober 1997 beslutats om åtgärder i
mål 6-området för drygt 2 700 miljoner kronor. Strukturfonderna svarade
för drygt 1 000 miljoner kronor. Fram till årsskiftet uppgick antalet
registrerade beslut, Socialfonden exkluderad, inom mål 6 till ca 1 100
vilket innebär en genomsnittlig totalkostnad på ca 1,8 miljoner kronor
per projekt, varav EG-medlen i genomsnitt svarade för ca 680 000
kronor.

I december 1997 hade drygt 400 miljoner kronor betalats ut från
strukturfonderna till de enskilda projekten i mål 6. Det motsvarar ca
20 % av medlen för hela programperioden eller ca 40 % av de medel som
var intecknade genom beslut i oktober samma år.

Vid övervakningskommitténs möte i november 1997 beslutades om en
rad förändringar av programmet för att öka flexibiliteten i genomförandet
men med bibehållande av programmets syfte och inriktning.

Prop. 1997/98:62

134

Mål 3 redovisar en hög genomförandegrad. I oktober 1997 var 73 % av Prop. 1997/98:62
socialfondsmedlen intecknade genom beslut som omfattar närmare 1 000
projekt.

I mål 4 var 41 % av medelsramen för Socialfonden intecknat genom
beslut i oktober 1997. Dessa beslut avser ca 14 000 företag.

Målen 5a jordbruk och 5a fiske omfattar till viss del stöd för jordbruks-
och fiskeföretag som uppfyller vissa stödvillkor vilket innebär en relativt
hög nivå både vad avser beslut och utbetalningar.

TabelkTilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade
genom beslut och utbetalade medel för olika program inom mål 2

Mål 2	Medel (ram) från strukturfonderna 1995-1999,mkr	Beslutade medel okt. 1997, % av ram	Utbet. medel dec. 1997, % av ram
Norra Norrlands-
kusten	306	38	6
Ångermanlands-
kusten	153	51	14
Bergslagen	570	44	8
Fyrstad	204	50	8
Blekinge	127	48	11
Totalt/medel	1360	45	8

Källa: Bearbetat material från NUTEK. I mål 2 finansieras strukturfonderna av
Regionalfonden till 77 procent och med 23 procent från Socialfonden.

De fem mål 2-programmen godkändes av EG-kommissionen i slutet
av år 1995. Det innebar att det reella beslutsfattandet kom igång först
under det första halvåret 1996. I maj 1997 var ca 33 % av medlen från
strukturfonderna intecknade genom beslut. Genom de beslut som fattats
till och med oktober 1997, totalt ca 600 miljoner kronor, har nära hälften
av medlen från Regionalfonden intecknats i mål 2. Motsvarande tal för
Socialfonden var ca 30 procent.

Den nationella offentliga medfinansieringen av programmen svarade
för ca 1 400 miljoner kronor. Mål 2-programmen är i hög grad inriktade
på åtgärder för att stärka näringslivet i dessa områden. Den tillkommande
privata andelen beräknas enligt besluten uppgå till ca 1 200 miljoner
kronor. Totalt beräknas besluten finansiera åtgärder i mål 2 på nära 3 300
miljoner kronor. Fram till årskiftet uppgick antalet registrerade beslut,
Socialfonden exkluderad, inom mål 2 till ca 1000 vilket innebär en
genomsnittlig totalkostnad på ca 2,7 miljoner kronor per projekt, varav
EG-medlen i genomsnitt svarade för ca 500 000 kronor.

Vid de möten i övervakningskommittéerna som ägde rum under hösten
1997 fattades beslut om att föreslå EG-kommissionen ändringar i
programmen för mål 2 för att underlätta genomförandet under de
kvarvarande åren (avsnitt 6.4.2).

135

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade Prop. 1997/98:62
genom beslut och utbetalade medel for olika program inom mål 5b,

Mål 5b	Medel (ram) från strukturfonderna 1995-1999, mkr	Beslutade medel okt. 1997, % av ram	Utbet. medel dec. 1997, % av ram
Västerbotten/
Gävle/Dala	365	32	4
Västra Sverige	261	63	8
Gotland	95	34	11
Sydöstra Sverige	417	40	10
Skärgården	61	23	2
Total/medel	1 199	41	7

Källa: Bearbetat material från NUTEK. I mål 5b finansieras strukturfonderna av
Regionalfonden med 50 procent, Socialfonden med 21 procent och Jordbruksfonden,
utvecklingssektionen med 29 procent.

Mål 5b-programmen godkändes av EG-kommissionen i maj 1996. Det
innebar att det reella beslutsfattandet kom igång under slutet av år 1996,
vilket är förklaringen till att beslutsfattandet är något lägre i mål 5b
jämfört med mål 2 och mål 6. Beslutsfattandet har dock ökat under 1997
varför skillnaderna nu i stort utjämnats. Som framgår av tabellen
föreligger det emellertid stora skillnader mellan de olika
beslutsgrupperna. Genom de beslut som fattats t.o.m oktober 1997 har i
genomsnitt drygt 40 procent, eller nästan en halv miljard kronor av
strukturfondsmedlen intecknats genom beslut. Till detta kommer en
nationell offentlig medfinansiering på närmare 1 200 miljoner kronor och
en privat medfinansiering på drygt 1 100 miljoner kronor. Totalt innebär
de beslut som hittills tagits att åtgärder för närmare 2 800 miljoner
kronor kommer att göras i de svenska 5b-regionema. Fram till årskiftet
uppgick antalet registrerade beslut, Socialfonden exkluderad, inom mål
5b till ca 1200 vilket innebär en genomsnittlig totalkostnad på ca 2,2
miljoner kronor per projekt, varav EG-medlen i genomsnitt svarade för
ca 360 000 kronor.

Vid möten i övervakningskommittéerna i slutet av 1997 beslutade flera
av kommittéerna att föreslå EG-kommissionen vissa ändringar i
programmen för att underlätta och påskynda genomförandet (avsnitt
6.4.2).

136

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade
genom beslut och utbetalade medel för gemenskapsinitiativen
Interreg II A

Prop. 1997/98:62

Gemenskaps- initiativ Interreg IIA	Medel (ram) från strukturfonderna 1995-1999, mkr	Beslutade medel okt. 1997, % av ram	. Utbet. medel dec. 1997, % av ram
Öresund	51	35	4
Bohus/Dalsland/
Östfold	47	31	3
V ärmland/Dalama/
Hedmark	38	30	1
J ämtland-Tröndelag	47	24	5
Kvarken-Mittskandia	56	23	1
Nordkalotten	104	22	0
Totalt/medel	343	26	2

Källa: Bearbetat material från NUTEK. I Interreg II A finansieras strukturfonderna av
Regionalfonden till 64 procent, Socialfonden till 27 procent och Jordbruksfonden,
utvecklingssektionen med 9 procent.

I tabellen redovisas sex av de åtta Interreg II A-program som berör
Sverige. Genom en överenskommelse mellan Sverige, Finland och EG-
kommissionen har utbetalningsansvaret för strukturfondsmedlen för de
fyra berörda programmen delats mellan länderna. Uppdelning av
program till respektive land har bl.a. utgått ifrån att medlen fördelas
jämnt mellan länderna. För två av Interreg II A-programmen, Kvarken-
Mittskandia och Nordkalotten, överförs alla strukturfondsmedel till
Sverige som även svarar för utbetalningar till projekt som initierats från
finsk sida. Det innebär att samtliga strukturfondsmedel för dessa program
redovisas i tabellen. För Interreg II A-programmen, Skärgården och
Barents, överförs alla strukturfondsmedel till Finland. Genomförandet av
de två program som Finland svarar för har utvecklats på motsvarande sätt
som de svenska programmen.

Vad gäller Interreg II A har fondansvaret för fem av programmen som
rör Sverige, Norge och Finland överförts från de centrala myndigheterna
till de berörda länsstyrelserna i Västra Götalands, Värmlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, vilket innebär att dessa betalar ut
strukturfondsmedlen i Sverige. Decentraliseringen har under ett
uppbyggnadsskede lett till en viss fördröjning av utbetalningarna.

Utöver Interreg II A deltar Sverige också i arbetet inom Interreg II C
som är inriktade på samarbete kring Östersjön respektive Nordsjön. De
två Interreg II C-programmen godkändes av EG-kommissionen i
december 1997 varför de startade sin operativa fas först i början av år
1998. Strukturfondsmedlen avseende Sverige för dessa program omfattar
ca 60 miljoner kronor. Till detta kommer en lika stor svensk
medfinansiering samt vissa privata medel.

137

Beträffande Öresundsregionen vill regeringen särskilt anföra att det i
regionen finns stora möjligheter för framväxt av konkurrenskraftiga
kluster och därmed tillväxt och sysselsättning. Samtidigt finns en rad
hinder såsom olikheter i arbets- och sociallagstiftningen mellan länderna
som hämmar utvecklingen. En ökad integration är en förutsättning för att
regionen skall kunna utvecklas på bästa möjliga sätt. Regeringen avser
därför att initiera ett arbete för att belysa hinder och möjligheter för en
närmare integration i Öresundsregionen. Målet är att skapa förutsättning
för framväxten av en väl fungerande inre marknad i Öresundsregionen.
Arbetet kommer att ske i samarbete med den danska regeringen.

EG-kommissionen har vidare nyligen godkänt ett pilotprojekt, ett s.k.
Artikel 1 O-projekt inom Regionalfonden, där Sverige medverkar
tillsammans med Skottland, Finland och Norge. Projektet benämns Norra
periferin och innebär samverkan mellan mål 6-områdena i Sverige och
Finland, de nordligaste fylkena i Norge samt Highlands and Islands-
området (mål 1) och vissa andra områden i Skottland. Projektet omfattar
ca 85 miljoner kronor för samtliga medverkande regioner varav
strukturfonderna svarar för hälften. Någon uppdelning av medlen på de
olika länderna görs inte i detta projekt.

Prop. 1997/98:62

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade
genom beslut och utbetalade medel för övriga gemenskapsinitiativ

Övriga Gemenskaps- initiativ	Medel (ram) från strukturfonderna 1995-1999, mkr	Beslutade medel okt.1997, % av ram	Utbet. medel dec. 1997, % av ram
Adapt	110	100	11
Employment	196	100	29
Konver	28	28	0
Leader II 5b	103	12	1
Leader II 6	34	4	0
Pesca	34	11	1
SME	146	9	0
Urban	42	5	1
Totalt/medel	693	50	9

Källa: Bearbetat material från NUTEK. Beslutsläget för gemenskapsinitiativen Adapt,

Employment och Leader avser december 1997.

Inom gruppen övriga gemenskapsinitiativ finns stora variationer
mellan olika program. De horisontella (rikstäckande) programmen Adapt
och Employment, som avser kompetensutveckling och
arbetsmarknadsinriktade åtgärder, kom tidigt igång. För dessa initiativ
har en andra och sista ansökningsomgång genomförts under december
1997 och programmens avsatta medel är intecknade genom beslut.
Övriga initiativ har startat senare, vilket återspeglas av en lägre
beslutnivå.

138

Områdespakter för sysselsättning

Omådespakter för sysselsättning är ett initiativ från EG-kommissionen
där tanken är att med en bred samverkan, som omfattar fler än de
traditionella parterna, genomfora ett utvecklingsprogram för ökad
sysselsättning i regionen. I Sverige har regeringen utsett sex regioner att
delta i en försöksverksamhet. Regionerna arbetar för närvarande på att ta
fram arbetsprogram. En viktig finansieringskälla för områdespaktemas
program utgör de medel som redan inryms i de berörda
strukturfondsprogrammen. Utöver vissa resurser från EG-kommissionen
har dessutom de övervakningskommittéer som inom sina målområden
berörs av områdespaktema möjliggjort att uppemot 100 miljoner kronor
av EG-medel från främst målen 3 och 4, huvudsakligen från de
indexeringsmedel som tillförts programmen, kan användas för detta
arbete. Till denna summa kommer även svensk nationell
medfinansiering. Totalt ca 90 områdespakter i de olika medlemsländerna
ingår i ett nätverk för att utbyta erfarenheter.

Utvärderingar och rapporter

I genomförandeorganisationen för strukturfondsprogrammen är det
övervakningskommittéerna som bl.a. har ett ansvar att följa utvecklingen
av programmen. Kommittéerna är sammansatta av företrädare för
departement, (i vissa fall även centrala myndigheter) regionala och lokala
organ, arbetsmarknadens parter, intresseorganisationer och EG-
kommissionen. På uppdrag av respektive övervakningskommitté har
oberoende utvärderare under hösten 1997 lagt fram rapporter om
genomförandet fram till halvtid för flertalet program i målen 2, 5b och 6
samt initiativet Leader II. Nedan anges huvudsakligen utvärderamas
bedömningar på genomförandet av strukturfondsprogrammen medan
bedömningar som avser medfinansieringsfrågor och organisationsfrågor
behandlas i de följande avsnitten. De utvärderingar som har gjorts för
målen 3 och 4 samt gemenskapsinitiativen Adapt och Employment har
regeringen tidigare redovisat i prop. 1997/98:1 utgiftsområde 14.
Anslaget Europeiska Socialfonden. För Interreg II A-programmen,
liksom för ett flertal andra initiativ, avses motsvarande rapporter läggas
fram under hösten 1998.

I stort sett samtliga utvärderare bedömer att programmen för målen 2,
5b och 6 i stor utsträckning motsvarar den problembild som respektive
region uppvisar och att programmens huvudinriktning bör hållas intakt.
Vissa förändringar föreslås av utvärderama. Bl.a. bör beslutsgrupperna
för vissa program fokusera mer på insatser som främjar entreprenörskap
och kommersiellt livskraftiga projekt. Även ökad användning av
ramprogram lyfts fram av vissa utvärderare. Ramprogrammen ger vissa
uppenbara fördelar för företagen genom att den offentliga
medfinansieringen är ordnad i förväg och innebär ”en dörr in”. En ökad
användning av ramprogram förordas också av Riksdagens revisorer i sin
rapport bl.a. för att det innebär ett enklare förfarande för den sökande.
Stöd till potentiella sökanden anser flera utvärderare tillsammans med

Prop. 1997/98:62

139

Statskontoret vara en möjlighet för att bl.a. utveckla större projekt eller
samordna ett antal mindre projekt.

I det fortsatta arbetet med programmen anser flera av utvärderama att
resurser bör avsättas för löpande uppföljning av projekten för att kunna
bedöma projektens resultat och måluppfyllelse.

Sammanfattningsvis är de geografiskt avgränsade målen (2, 5b och 6)
starkt inriktade på åtgärder för att förbättra företagsklimatet, tillväxten
och nyföretagandet. Med denna inriktning av programmen är bl.a.
tillkomsten av nya arbetstillfällen en viktig resultatindikator. De
geografiskt avgränsade målen skall enligt målsättningarna i respektive
program bidra till att skapa nya eller bevara sammanlagt ca 40 000
arbetstillfällen. De projekt som hittills beslutats om förväntas, enligt
uppgifter som redovisats i ansökningarna om stöd, bidra till att skapa nya
eller bevara drygt 29 000 arbetstillfällen.

Överlag anser utvärderama att det är för tidigt att dra några
långtgående slutsatser om programmens effekter. Bl.a. har utvärderama
pekat på att den fördröjning av programmen som skedde inledningsvis,
har inneburit att utvärderingen i vissa sammanhang snarare har analyserat
en uppbyggnadsperiod än genomförandets resultat i halvtid. Delvis
beroende på hur långt arbetet fortskridit i respektive program varierar
utvärderamas bedömningar av potentialen i fattade beslut vad avser bl.a.
sysselsättningseffekter. Inom flera av programmen har beslutsgrupperna
tagit beslut om en löpande uppföljning av hittills beslutade projekt för att
kunna bedöma effekterna bl.a vad avser sysselsättning och tillkomsten av
nya företag. En mer sammanfattande bedömning av programmens
effekter kommer att lämnas i den slutliga programutvärderingen som
avses upphandlas av respektive övervakningskommitté och redovisas
efter programperiodens slut.

Organisation av genomförandet av strukturfondsprogrammen

Många myndigheter medverkar på olika sätt i genomförandet av
strukturfondsprogrammen. I prop. 1994/95:40 om budgeteffekter av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen m.m., (bet. 1994/95:FiU5,
rskr. 1994/95:67), redovisar regeringen huvuddragen i de
utbetalningsansvariga myndigheternas ansvarsområden i detta arbete.
Arbetsmarknadsverket, Jordbruksverket, Fiskeriverket och Närings- och
teknikutvecklingsverket har givits ett fondansvar, vilket bl.a. innebär att
svara för rekvisition av medel från EG-kommissionen, utbetalning av
fondmedel till enskilda projekt, samt redovisningar av
medelsförbrukning m.m. till regeringen och EG-kommissionen.
Fondansvaret innebär också ett ansvar gentemot EG-kommissionen att
medlen används på ett sätt som är förenligt med EG:s regler. Medlen från
de olika strukturfonderna redovisas på statsbudgeten under berört
utgiftsområde.

Vad gäller det konkreta programarbetet kan enligt propositionen även
andra myndigheter än de fondansvariga myndigheterna komma att ges ett
operativt ansvar för att genomföra ett enskilt program. Vidare sägs i

Prop. 1997/98:62

140

propositionen att det fortsatta arbetet får utvisa hur den närmare Prop. 1997/98:62
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter bör utformas.

För program inom vissa av de horisontella målen och
gemenskapsinitiativ kopplade till dessa har genomförandeansvaret lagts
på berörda befintliga sektorsmyndigheter. Mål 5a-programmen
genomförs således av Jordbruks- respektive Fiskeriverket samt berörda
enheter på länsstyrelserna. Ansvaret för mål 3 har lagts på
Arbetsmarknadsverket med länsarbetsnämnderna i viktiga operativa
roller.

En ny myndighet, Svenska EU-programkontoret för utbildning och
kompetensutveckling, har bildats med bl.a. ansvar för genomförandet av
mål 4 samt gemenskapsinitiativen Adapt och Employment.

Även för de geografiskt avgränsade strukturfondsprogrammen, främst
de under målen 2, 5b och 6 samt gemenskapsinitiativet Interreg, har
inrättats särskilda myndigheter benämnda beslutsgrupper. Dessa
beslutsgrupper har givits operativa uppgifter bl.a. i fråga om beslut om
stöd till enskilda projekt m.m. Roll- och ansvarsfördelningen mellan
beslutsgrupperna och de utbetalande (fondansvariga) myndigheterna
regleras i förordningen (1995:1325) med instruktion för beslutsgrupper.

I en rad utvärderingar och andra studier har bl.a. olika aspekter på de
valda organisationslösningarna för genomförandet av
strukturfondsprogrammen behandlats. I det följande sammanfattas
huvuddragen i de bedömningar, slutsatser och förslag avseende de
geografiskt avgränsade programmen som redovisats i rapporter från
dessa studier.

RRV framhåller i sin rapport med anledning av uppdraget rörande
regionalfonden att det i ovan nämnda förordning föreligger en konflikt
mellan en beslutsgrupps beslut och den utbetalande myndighetens
kontrollskyldighet, inklusive skyldighet att vid upptäckt av felaktighet
inte betala ut ett beslutat stöd. Den nu gällande ordningen medför enligt
RRV vissa oklarheter beträffande ansvarsfördelningen mellan två olika
myndigheter och hanteringen av ett redan fattat beslut.
Ansvarsfördelningen mellan de berörda myndigheterna bör därför
tydliggöras så att konfliktsituationer undanröjs. RRV menar vidare att
samordningen mellan de centrala fondansvariga myndigheterna bör
stärkas och tydliggöras. Liknande synpunkter redovisas i vissa av
utvärderingsrapporterna som gjorts på uppdrag av
övervakningskommittéer.

Statskontoret menar att den nya organisationen med beslutsgrupper har
många kvaliteter och pekar särskilt på den lokala och regionala
förankringen av verksamheten. Samtidigt konstaterar man att det finns
både principiella och praktiska problem i genomförandeorganisationen.
Man pekar bl.a. på otydlighet i ansvarsförhållanden, komplex
organisation och brister i samordning och rutiner. Statskontoret förordar
dock att den nuvarande organisationen bibehålls under den innevarande
programperioden, dvs. till och med år 1999. Vissa förbättringar av de
administrativa rutinerna, liksom förbättrad samordning mellan de
centrala myndigheterna, bör emellertid genomföras. Inför nästa

141

programperiod menar Statskontoret att även andra alternativ till den
nuvarande organisationen bör övervägas.

Även Riksdagens revisorer anser att beslutsgruppernas roll,
sammansättning och ansvar bör prövas infor nästa programperiod.
Revisorerna menar att det inte är självklart att samma beslutsmodell
tillämpas i hela landet.

Enligt regeringens bedömning har verksamheten med
strukturfondsprogrammen inneburit en betydande vitalisering av det
regionala utvecklingsarbetet. Samverkan mellan olika aktörer har
stimulerats, delvis nya finansieringslösningar där statliga och kommunala
medel i högre grad än tidigare samverkar har utvecklats etc. Den roll och
det inflytande som kommuner och landsting har i beslutsgrupperna
tillsammans med de viktigaste statliga aktörema/medfinansiärema på den
regionala nivån, är en viktig förklaring till detta. Den lokala och
regionala förankringen av utvecklingsarbetet har förbättrats. I detta
avseende har enligt regeringens mening den valda organisationen för de
geografiskt avgränsade programmen med beslutsgrupperna som en viktig
aktör fungerat väl.

I vissa andra avseenden, det gäller t.ex. i fråga om administrativa
rutiner och samspelet mellan de många berörda myndigheterna, har
organisationen inte fungerat så väl som hade varit önskvärt, även om
förhållandena successivt har förbättrats. Det finns därför skäl att redan
under den innevarande programperioden men också, som ett led i
förberedelserna för den kommande programperioden, noggrant värdera
de erfarenheter som den hittillsvarande verksamheten har givit och
utifrån en sådan analys bl.a. bedöma vilka förändringar som bör
genomföras. Det gäller t.ex. förändringar i roll- och ansvarsfördelningen
mellan olika myndigheter liksom medverkan av andra aktörer. Inför den
kommande programperioden avser regeringen att stimulera en bred
diskussion om dessa frågor, där olika organisationslösningar kan
diskuteras. Detta ligger i linje med den uppfattning som Riksdagens
revisorer har redovisat att det kan finnas fördelar med att pröva olika
beslutsmodeller i olika program och i olika delar av landet. Oavsett vilka
lösningar som slutligen kommer att väljas skall de tillgodose högt ställda
krav på såväl effektiv och säker administration som regionalt och lokalt
inflytande i genomförandet av programmen. I berörda regioner/län är det
också viktigt att ansvaret för såväl utformning som genomförande av de
geografiska strukturfondsprogrammen på ett effektivt sätt samordnas
med motsvarande ansvar och arbete när det gäller de regionala
tillväxtavtal som behandlas i avsnitt 9.3.

För den tid som återstår av innevarande programperiod kommer
regeringen att ta initiativ till att åstadkomma förenklingar och
effektiviseringar av verksamheten.

Prop. 1997/98:62

Den Europeiska revisionsrätten

Den Europeiska revisionsrättens granskning av strukturfondernas
användning avseende år 1996 har i Sverige främst avsett mål 6 och

142

projekt finansierade av Regionalfonden. Revisionsrätten framhåller i sin
rapport att de begränsade utbetalningar som konstaterats bl.a. i Sverige
främst beror på tidpunkten för godkännandet av programmen. För
Sveriges del förklaras den låga utbetalningsnivån även av införandet av
ett nytt administrativt system för de myndigheter som ansvarar för att ta
emot och fördela gemenskapsmedlen. Utbetalningarna görs dessutom på
grundval av styrkta utgifter och inte i form av förskott. Den första
utbetalningen av strukturfondsmedel till en slutlig stödmottagare ägde
rum först i juli 1996.

I sitt yttrande över revisionsrättens årsrapport anförde EG-
kommissionen att tillämpningen av EG:s regelverk i de nya
medlemsstaterna oundvikligen krävde att nya administrativa system
installerades och att de nationella systemen anpassades för att betala ut
gemenskapsmedel och redovisa dessa utgifter. I Sverige kan
fördröjningen bl.a. förklaras av att det system som infördes är mycket
decentraliserat i syfte att fa med regionala och lokala myndigheter i ett
partnerskap och utveckla ett arbetssätt där initiativet kommer nedifrån.
Sverige har också insisterat på strikt finansiell kontroll i
överensstämmelse med nationella bestämmelser. EG-kommissionen
anser inte att det finns några större problem med att kunna ianspråkta de
tilldelade strukturfondsmedlen för mål 6.

6.4.2 Nationell medfinansiering

Regeringens bedömning: Den nationella medfinansieringen av
programmen har hittills varit tillräcklig och fungerat väl. Det gäller
även för de program, främst de geografiskt avgränsade, där
medfinansieringen inte är garanterad i förväg genom särskilt avsatta
medel. För dessa program förväntas efterfrågan på medfinansiering
från de offentliga finansiärerna öka under de sista åren av
programperioden. Under hösten 1997 har de flesta
övervakningskommittéer för målen 2, 5b och 6 beslutat om ändringar
i programmen för att underlätta medfinansieringen för åren 1998 och
1999.

Prop. 1997/98:62

Underlagsrapporter: På regeringens uppdrag har Statskontoret
redovisat en rapport om den svenska medfinansieringen (1997:12).
Under hösten 1997 har Riksrevisionsverket (RRV) i en rapport belyst
länsstyrelsernas medfinansiering av EG:s strukturfondsprogram (RRV
1997:44). Vidare har Riksdagens revisorer under hösten lagt fram en
rapport (1997/98:1) om Regionalpolitiskt stöd efter EU-medlemskapet
som bl.a. berör medfmansieringsfrågan. Även en arbetsgrupp tillsatt av
NUTEK har behandlat medfmansieringsfrågan.

Utvärderingsrapporter har lagts fram av oberoende utvärderare för
flertalet program i målen 2, 3, 4, 5b och 6 samt initiativet Leader II.

143

Skälen for regeringens bedömning: Såväl regeringen som riksdagen
har betonat vikten av att återflödet från strukturfonderna tillgodogörs
fullt ut. En förutsättning för att få beslut om strukturfondsfmansiering till
ett projekt är, som tidigare nämnts, att det finns en nationell offentlig
medfinansiering. Med nationella offentliga medel avses såväl statliga
som kommunala och landstingskommunala medel. Även vissa andra
offentligrättsliga organ, t.ex. Telia AB, hushållningssällskapen m.fl. kan
vara offentliga medfinansiärer.

Till detta kommer även en betydande privat andel. För
gemenskapsinitiativen Adapt och Employment kan även privata medel
räknas som nationell medfinansiering. För vissa av målen svarar staten
för hela eller stora delar av den offentliga medfinansieringen. Det gäller
målen 3,4 och 5a för vilka medel anvisas över statsbudgeten.

För de geografiskt avgränsade målen och gemenskapsinitiativen är
situationen annorlunda. Av den totala offentliga finansieringen i mål 2
och 5b svarar den nationella offentliga finansieringen i genomsnitt för
knappt 70 procent medan strukturfonderna svarar för drygt 30 procent. I
mål 6 svarar den nationella offentliga medfinansieringen och
strukturfonderna för hälften var av den offentliga finansieringen. Även
här svarar staten för en betydande del av medfinansieringen. Det är
däremot de enskilda statliga myndigheterna som, inom tilldelade anslag,
avgör om och i vilken utsträckning de vill delta i finansieringen av
strukturfondsprojekt. För länsstyrelserna och självstyrelseorganen gäller
dock att de skall prioritera medfinansiering av strukturfondsprojekt.
Utöver staten är också kommuner och landsting viktiga medfinansiärer i
de geografiskt avgränsade programmen. En viktig fördel med den valda
finansieringsmodellen i dessa program är att lokala och regionala
prioriteringar får ett betydande genomslag när det gäller vilka projekt
som finansieras. Vidare är det möjligt för myndigheter, vars verksamhet
ligger i linje med strukturfondsprogrammens inriktning, att förmera sina
resurser genom att för konkreta projekt söka medel från programmen. En
nackdel med den beskrivna modellen är självfallet att medfinansieringen
av ett program i sin helhet inte är garanterad på förhand.

Prop. 1997/98:62

Tabell: Fördelning av den offentliga medfinansieringen for beslutade
projekt inom de geografiska målområdena, procent

Geogra-	Beslut	Kom-	Lands- Länsstyrelse	Övrig	To-
fiska mål	mkr	mun %	ting % A 1-anslag % statlig %		talt
Mål 2	1151	30	6 29	35	100
Mål 5b	986	25	7 35	33	100
Mål 6	822	24	7 32	37	100
Totalt/medel	2959	26	7 32	35	100

Siffrorna i tabellen baseras på uppgifter från NUTEK hämtade ur den
nationella databasen per den 16 december 1997 och avser därför endast
projekt finansierade av den Regionala fonden eller Jordbruksfonden. Om
projekt finansierade av Socialfonden, med stor andel statlig finansiering,

144

medtagits i tabellen skulle den statliga andelen öka ytterligare. Övrig Prop. 1997/98:62
statlig finansiering utgörs av medel från universitet och högskola,
forskningsinstitut, statliga myndigheter, statliga företag m.fl.

Finansieringsandelama för de nämnda kategorierna varierade stort
inom och mellan olika program. Av den totala nationella offentliga
finansieringen svarade i genomsnitt således kommunerna för 26 procent,
landstingen för 7 procent medan staten svarade för 67 procent, varav
länsstyrelserna genom A 1—anslaget svarade för 32 procent.

I de program som redovisade en stor andel övrig statlig finansiering
svarade universitet och högskolor för en betydande del.

Rapporter och utvärderingar

Statskontoret konstaterar i sin rapport att den svenska offentliga
medfinansieringen för programmen fram till juni 1997 varit tillräcklig
samt att organisationen bedöms som väl anpassad för att klara en bred
finansiering. Statskontoret anser emellertid att det är viktigt med fortsatt
uppföljning av medfinansieringen eftersom länsstyrelserna har fatt lägre
anslag samtidigt som kommunerna och landstingen hävdar att den
ekonomiska situationen är sådan att möjligheterna att bidra till
finansieringen av olika projekt kommer att minska.

För att förbättra möjligheterna till medfinansiering, och därmed
underlätta att genomföra programmen fullt ut, föreslår Statskontoret i sin
rapport att bl.a. följande åtgärder övervägs: öka strukturfondernas
finansieringsandel, ge olika former av stöd till sökande, aktivera
befintliga källor för finansiering, anpassa programmen och integrera fler
nationella stödformer i strukturfondsprogrammen.

Riksrevisionsverket har i sin studie av vissa länsstyrelsers medverkan i
medfinansieringen av strukturfondsprojekt gjort liknande bedömningar.
Riksdagens revisorer har i sin rapport också berört frågan om en ökad
finansieringsandel från strukturfonderna.

En arbetsgrupp tillsatt av NUTEK har särskilt analyserat möjligheterna
till att aktivera andra offentliga källor som kan användas som
medfinansiering.

Även de oberoende utvärderama har i sina rapporter över målen 2, 5b
och 6 tagit upp frågan om förbättrade möjligheter till medfinansiering.
Med utgångspunkt från dessa rapporter och de erfarenheter som vuxit
fram hos genomförandeorganisationen har förslag till förändringar av
programmen diskuterats under hösten i övervakningskommittéerna.
Kommittéerna har vid dessa möten tagit beslut om ändringar i
programmen som kan börja gälla efter kommissionens fastställande.
Regeringen bedömer att ändringarna i programmen kommer att
underlätta genomförandet under de kvarvarande åren.

Förändringar av programmen

För mål 2 har samtliga övervakningskommittéer tillstyrkt förslag från
beslutsgrupperna om att höja strukturfondernas finansieringsandel av de

145

offentliga utgifterna för flertalet åtgärder i programmen. För den Prop. 1997/98:62
resterande perioden kommer således strukturfondernas andel av de
offentliga utgifterna för dessa åtgärder att öka upp till 50 procent. Detta
innebär att kravet på den nationella offentliga medfinansieringen kommer
att minska. Detta far till följd att omfattningen av programmen kommer
att minska samtidigt som möjligheterna ökar för projekt att hitta en
nationell offentlig medfinansiering för åren 1998 och 1999. Vidare har
kommittéerna tillstyrkt förslag om omfördelningar av medel mellan
programmens olika ändamål och sammanslagningar av åtgärder för att få
en flexiblare hantering. För de områden i mål 2, som ingår i det
nationella stödområdet, har beslut tagits om att föreslå EG-
kommissionen att den nationella stödformen regionalt utvecklingsbidrag
skall kunna medfinansiera strukturfondsprogrammen. Kommittéerna har
också beslutat om fördelning av indexeringsmedel, som årligen
tillkommer varje program.

I mål 5b har alla övervakningskommittéerna, förutom i Sydöstra
Sverige, haft möten och tagit ställning till eventuella förändringar av
programmen. Bl.a. för att underlätta medfinansieringen har EG:s
finansieringsandel höjts i tre av programmen. Dessutom kompletteras
vissa åtgärder med ytterligare målgrupper och stödmottagare. Eftersom
5b-programmet Västra Sverige vad gäller beslutade medel utvecklats väl
har det inte funnits anledning att föreslå några ändringar i detta.

För mål 6 har övervakningskommittén beslutat om sammanslagning av
vissa åtgärder samt omfördelning av medel mellan andra åtgärder, vilket
ökar flexibiliteten i programmet. Liksom för mål 2 kommer det att bli
möjligt, när EG-kommissionen fastställt förändringarna av programmen,
att i de delar av regionen som ingår i det nationella stödområdet använda
regionalt utvecklingsbidrag som medfinansiering av projekt som riktar
sig till företag. Vidare har finansieringsgraden från strukturfonderna höjts
till maximalt 75 % när det gäller åtgärder för lokal utveckling samt
utveckling av rennäringen. I mål 6 har övervakningskommittén även
beslutat om fördelning av indexeringsmedel som årligen tillkommer
programmet.

För flertalet gemenskapsinitiativ äger halvtidsavstämning av
programmen rum under hösten 1998. Statskontoret har i sin rapport pekat
på att flertalet av dessa kan komma att möta en ökad konkurrens om
medel tillgängliga för nationell medfinansiering eftersom besluten om
dessa program kom senare. Den nationella offentliga medfinansieringen
har dock hittills inte varit något problem i dessa program.

Halvtidsutvärdering har genomförts för de bägge Leader-programmen.
Utvärderarens slutsatser har hittills inte lett till några förslag till
förändringar av programmen.

Regeringen kommer i avsnitt 9 att redovisa huvuddragen i en ny
regional näringspolitik. Det är angeläget att de omfattande resurser i form
av strukturfondsmedel som finns tillgängliga i de olika programmen ses
som en betydelsefull och integrerad del av en sådan politik. Det innebär
att insatserna i berörda regioner kan göras kraftfullare samtidigt som
medfinansieringen av programmen bättre säkerställs.

146

6.4.3 Nästa programperiod

Regeringens bedömning: En ny period för EG:s regional- och
strukturpolitik avses gälla för åren 2000-2006. En koncentration av
insatserna bör eftersträvas. Sverige bör inrikta sig på att inom ramen för
en minskad totalbudget fa ett i relation till andra medlemsländer rättvist
återflöde av strukturfondsmedel och medverka till en ökad
decentralisering av programarbete m.m. för olika regional- och
strukturpolitiska åtgärder.

De regional- och strukturpolitiska åtgärderna bör inriktas på att
åstadkomma regional balans, understödja sysselsättningstillväxt, stärka
konkurrenskraften hos främst småföretagen och på kompetensutveckling.
EG:s regional- och strukturpolitik bör medverka till en hållbar utveckling
och till lika möjligheter för män och kvinnor.

Samordningen med den nationella regionalpolitiken bör öka. EG-
kommissionen väntas våren 1998 lägga fram ett förslag till nya
förordningar för EG:s regional- och strukturpolitik för perioden 2000-
2006. Dessa förslag kommer tillsammans med övriga förslag i Agenda
2000 att behandlas i ministerrådet. I dessa förhandlingar kommer
regeringen att beakta de erfarenheter som finns i Sverige av EG:s
regional- och strukturpolitiska åtgärder och de synpunkter som framförts
med anledning härav.

Skälen för regeringens bedömning: EG-kommissionens förslag till
inriktning m.m. av strukturfondernas användning för perioden 2000-
2006 redovisades i juli 1997 (meddelande ”Agenda 2000 - for a stronger
and wider Union”). Kommissionens meddelande innehåller också
finansiella perspektiv för perioden, riktlinjer för en reformering av
jordbrukspolitiken, länderaviser m.m. för de länder som är kandidater för
medlemskap i EU.

När det gäller budgeten föreslår kommissionen att taket för perioden
2000-2006 skall utgöra 1,27 % av BNI för nuvarande medlemsländer,
varav 0,46 % skall avse regional- och strukturpolitiska åtgärder, dvs.
detsamma som skall gälla för år 1999. Detta betyder att strukturpolitiken
skulle disponera totalt ca 275 miljarder ecu (1997 års priser). Det belopp
som disponeras för innevarande programperiod (1993-1999) är 200
miljarder ecu (1997 års priser). Av det totala beloppet för den kommande
programperioden föreslås 45 miljarder ecu reserveras för nya
medlemsländer.

Kommissionens förslag i Agenda 2000 vad gäller regional- och
strukturpolitiken inriktas på koncentration, effekti visering och
förenkling. Antalet mål föreslås minska från nuvarande sju till tre och
gemenskapsinitiativen från nuvarande tretton till tre. Av de föreslagna
nya målen är två geografiska och ett horisontellt. De tre föreslagna
gemenskapsinitiativen inriktas på gränsöverskridande och transnationellt
samarbete, landsbygdsutveckling samt mänskliga resurser. Beträffande
de geografiska målen är kommissionens uppfattning att omfattningen
skall reduceras under programperioden från nuvarande 51 % till ca 35-
40 % av folkmängden i unionens nuvarande medlemsländer. Insatserna

Prop. 1997/98:62

147

skall koncentreras till de ekonomiskt minst utvecklade länderna och
regionerna. Två tredjedelar av strukturfondsmedlen föreslås anslås för
dessa områden (ett nytt mål 1). Åtgärderna skall främst inriktas på
insatser för långsiktig sysselsättning, ökad konkurrenskraft och
kompetensutveckling. Detta skall ske med hänsynstagande till bl.a.
miljö- och jämställdhetsaspekter. Förenklingar föreslås beträffande
budgethantering, programarbete m.m.

Det nya mål 1 föreslås omfatta regioner med en BNP/invånare, som är
lägre än 75 % av EU-genomsnittet. Det nya mål 1 skall därutöver
omfatta mycket perifera regioner och enligt särskilda överenskommelser
nuvarande mål 6, dvs. regioner med mycket låg befolkningstäthet. För
regioner i nuvarande mål 1, som inte uppfyller angivna kriterier, föreslås
en särskild nedtrappningsmekanism att gälla för stödet.

Det nya mål 2 föreslås omfatta regioner med stora behov av
omstrukturering till följd av deras ekonomiska och sociala situation. Det
betyder regioner där stora förändringar sker inom industri-, tjänste- och
fiskesektorema samt i landsbygdsområden på tillbakagång och
stadsområden med omfattande sysselsättnings- och sociala problem. För
de regioner som idag omfattas av mål 2 eller mål 5b men som inte
kommer att uppfylla nya kriterier föreslår kommissionen ett begränsat
strukturfondsstöd under en övergångsperiod.

Det nya mål 3 föreslås omfatta områden utanför de geografiska
målområdena och åtgärderna inriktas på att motverka negativa
konsekvenser av ekonomiska och sociala förändringar, utveckling av
utbildningssystem och livslångt lärande samt bekämpning av arbetslöshet
och social utslagning.

Den sammanhållningsfond som inrättades år 1993 för medfinansiering
av transeuropeiska nätverk och miljöprojekt i Grekland, Spanien,
Portugal och Irland föreslås bestå som hittills. Inom den totala finansiella
ramen för regional- och strukturpolitiken föreslår kommissionen att ca 3
miljarder ecu/år anslås till denna fond.

Beträffande de länder som kandiderar för medlemskap i EU föreslås en
åtgärdsram på 45 miljarder ecu. Av denna ram avser 38 miljarder ecu
insatser från strukturfonderna och sammanhållningfonden från den dag
då landet blir medlem. För förberedelser inför ett medlemskap avsätts
resterande belopp, 7 miljarder ecu, att kunna användas av
kandidatländerna från år 2000.

Kommissionen kommer att utarbeta ett förslag till regelverk för
regional- och strukturpolitiken som skall gälla från år 2000 (kriterier för
områdesavgränsningar, stödberättigade åtgärder, administrativa rutiner
m.m.). Kommissionen förväntas lägga fram sitt förslag om nytt regelverk
för rådet under våren år 1998 varefter förhandlingar om detta regelverk
påbörjas i ministerrådet.

De övergripande förslag som kommissionen hittills redovisat stämmer
i de flesta avseenden väl med de ståndpunkter som den svenska
regeringen intagit. Det viktigaste undantaget är budgeten där regeringen
förordar en reducering för regional- och strukturpolitiken.

En annan fråga som kommissionen nu arbetar med är nya
områdesavgränsningar för nationella regionalpolitiska företagsstöd.

Prop. 1997/98:62

148

Kommissionens strävan är att minska områdena och nivåerna for
statsstöd och samtidigt behålla skillnaden i stödnivåer mellan olika
regioner (statsstöd enligt artiklarna 92(3)a och 92(3)c i Romfördraget).
Frågan kommer att behandlas vidare under år 1998.

Regeringen anser att EG:s regional- och strukturpolitik är mycket
viktig. Den ger ett betydande mervärde för EU och medlemsstaterna.
Regeringen delar huvuddragen i kommissionens förslag i Agenda 2000.
Regeringen anser dock att budgeten för strukturpolitiken bör minska.
Regeringen är också inriktad på att stödja kommissionens ambitioner att
koncentrera, effektivisera och förenkla strukturpolitiken. Detta är viktigt
inte minst mot bakgrund av utvidgningen som kan förutsättas komma att
påbörjas under nästa programperiod

EG:s regional- och strukturpolitik bör inriktas på att åstadkomma
regional balans. Vad gäller åtgärdsinriktningen bör i första hand
tillkomsten av varaktig sysselsättning, förstärkning av främst
småföretagens konkurrenskraft och kompetensutveckling av
arbetskraften prioriteras. De regional- och strukturpolitiska insatserna bör
medverka till en långsiktigt hållbar utveckling och miljöanpassning
genom bl.a. utvecklade miljöbedömningar. Insatserna bör också
genomföras med beaktande av lika möjligheter för män och kvinnor.

Strukturpolitiken skall bidra till att förverkliga den nationella
sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken som den bedrivs utifrån den
nationella handlingsplanen och de riktlinjer som beslutades den 15
december 1997 vid toppmötet i Luxemburg.

EG:s regional- och strukturpolitik bör bedömas i ljuset av att Sverige
1996 var en av de största nettobetalama till EG-budgeten och att avgiften
till EU-budgeten kan bedömas öka mer än återflödet, som i huvudsak
gäller EG:s jordbrukspolitik samt regional- och strukturpolitik, under den
kommande budgetperioden.

Vid behandlingen av förslagen i Agenda 2000 om regional- och
strukturpolitiken inriktar sig regeringen på följande mål:

- att budgeten för strukturfonderna bör minska, även efter inträde av
nya medlemsstater i gemenskapen,

- att politiken bör koncentreras såväl geografiskt som beträffande typer
av åtgärder med beaktande av närhetsprincipen,

- att verka för förenklingar beträffande rutiner för genomförandet av
EG:s regional- och strukturpolitik,

- att inom ramen för en reducerad totalbudget öka återflödet till
Sverige i relation till andra medlemsländer,

- att få samma status för glesbefolkade regioner inom det nya mål 1
som de länder/regioner har som kvalificerar enligt kriteriet BNP/invånare
<75 % av genomsnittet inom EU,

- att redovisa behov av insatser inom ramen för det nya mål 2, däri
inkluderat skärgårdsområden,

- att verka för att det nya mål 3 far en inriktning som innebär att det
blir ett verksamt medel för att öka förutsättningarna för en långsiktigt
positiv sysselsättningsutveckling och minskad arbetslöshet,

- att verka för att medlemsländer och regioner far ett så stort inflytande
som möjligt, t.ex. genom att inom ett gemensamt regelverk kunna göra

Prop. 1997/98:62

149

geografiska prioriteringar och bestämma inriktningen vad gäller åtgärder
i olika regioner,

— att lika möjligheter för män och kvinnor beaktas, samt

- att medverka till en hållbar utveckling och miljöanpassning.

Den här inriktningen kommer att kräva ett konstruktivt samarbete med
kommissionen och andra medlemsländer. Detta kommer att ske med
utgångspunkt i en bred förankring hos de organ som i Sverige arbetar
med och berörs av EG-finansierade regional- och strukturpolitiska
åtgärder.

Enligt regeringens bedömning är det angeläget med ett ökat samband
mellan den nationella regionalpolitiken och EG:s regional- och
strukturpolitik. Genom ett sådant samband kan en kraftsamling och
viktiga synergieffekter uppnås. Detta behöver dock inte betyda att ett
sådant samband skall tolkas alltför strikt. Eftersom en reformering av
EG-politiken på området just nu diskuteras och inriktning,
resursfördelning m.m. kommer att läggas fast under åren 1998 eller 1999,
bör behovet av samspel med den nationella regionalpolitiken beaktas
under de kommande förhandlingarna.

Erfarenheterna från innevarande programperiod bör vara till god
vägledning för hur strukturfondsarbetet bör bedrivas under nästa
programperiod.

6.5 Glesbygds- och landsbygdspolitik

Glesbygds- och landsbygdspolitiken är en viktig del av regionalpolitiken.
I det följande lämnas därför en samlad redovisning av insatser för gles-
och landsbygdens utveckling.

6.5.1 Allmänna riktlinjer

Regeringens bedömning: För att en ekonomisk tillväxtpolitik skall bli
framgångsrik är det nödvändigt att landets resurser tas till vara även i
gles- och landsbygd.

Särskilda åtgärder skall i första hand riktas mot glesbygdsområden och
mot skärgården.

Prop. 1997/98:62

Underlagsrapporter: I Glesbygdsverkets rapport ”Förnyelsens
landskap - bygdepolitik för 2000-talet ”, som bl.a. bygger på förslag från
1996 års landsbygdsriksdag och ett brett samråd med Folkrörelserådet
Hela Sverige skall leva, byautvecklare, företrädare för kommuner och
länsstyrelser, framförs en rad förslag till en framtidsinriktad
bygdepolitik. Förslagen går i sina huvuddrag ut på att:

- öka det lokala inflytandet,

- mobilisera och bygga upp såväl den egna som den gemensamma
kapaciteten hos enskilda och företagare i bygderna,

- ställa om till långsiktigt uthålliga bygder,

150

- decentralisera och integrera arbetsmarknads- och regionalpolitiken
samt förstärka otraditionella insatser och

- fördela statens resurser rättvist för att garantera likvärdig men lokalt
anpassad infrastruktur och service.

I rapporten redovisas en kraftig ökning av antalet lokala
utvecklingsgrupper. För närvarande finns det cirka 3 400 grupper varav
närmare 3 000 i gles- och landsbygd. Enligt en undersökning av de lokala
utvecklingsgrupperna år 1995 fanns det cirka 70 000 aktiva personer som
aktivt satsade cirka 900 miljoner kronor per år i form av egen arbetstid
och kapital.

Glesbygdsverket har utarbetat ett förslag till Nationellt strategiskt
handlingsprogram för skärgården. Handlingsprogrammet anlägger en
helhetssyn på utvecklingsmöjligheterna i skärgården och omfattar fem
insatsområden; Mark och vatten, Näringsliv och försörjning, Bostäder,
Service och kommunikationer samt Lokalt utvecklingsarbete och
samhällsplanering. Inom vart och ett av insatsområdena föreslås såväl
strategiska mål som delmål samt inom dessa en eller flera åtgärder.

Remissinstanserna: Den sammantagna bilden av remissvaren på
rapporten Förnyelsens landskap är en övervägande positiv bedömning av
analys och förslag i utredningen. Boverket, NUTEK, länsstyrelserna i
Värmland och Norrbottens län, Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva
och SmåKom ställer sig i huvudsak bakom centrala delar i utredningen.
Det finns ett betydande medhåll kring åtgärderna som syftar till ökat
lokalt inflytande, att stärka enskildas, företags och bygders förmåga till
försörjning, att bygga om till bärkraftiga bygder samt infrastruktur och
service. Däremot har flera invändningar från framför allt
Arbetsmarknadsstyrelsen och fackliga organisationer riktats mot
förslagen till lokalt integrerad arbetsmarknads- och regionalpolitik.

Ett antal remissinstanser pekar på brister i analysdelama, bl.a. att
målkonflikter inte analyserats, att t.ex. forsknings- och
utvecklingsbehoven inte tillräckligt belysts samt att stad-land
perspektivet borde lyfts fram. Övriga anser att utredningen innehåller en
utförlig och genomarbetad översyn av gles- och landsbygdsutveckling.
Den skarpaste kritiken kommer från Statskontoret som hävdar att
utredningen brister i bedömning av bl.a. förslagens statsfinansiella
konsekvenser.

Skogsstyrelsen pekar på ungdomars och kvinnors roll för utvecklingen
och på behovet av kompetensutveckling.

Ungdomsstyrelsen framhåller att det finns ett behov av att stödja lokalt
utvecklingsarbete, riktat mot att utveckla former for ungdomars
deltagande i lokal samhällsplanering. Styrelsen anser att regeringen bör
överväga inrättandet av särskilda regionala resurscentra för ungdomar
likt de som tidigare inrättats for kvinnor. Vidare anser styrelsen att det
finns ett behov av att se över arbetet med EG:s strukturfonder så att
ungdomsperspektivet tas till vara.

Flera remissinstanser uttrycker tveksamhet till förslaget om ett
Nationellt forum för bygdeutveckling (NFB).

Skälen för regeringens bedömning: Som redovisats i
Glesbygdsverkets rapport är utvecklingstendenserna i gles- och

Prop. 1997/98:62

151

landsbygd inte likartade. Olika regioner har olika förutsättningar. I en
tillväxtinriktad politik för hela landet är det nödvändigt att såväl
glesbygdens som landsbygdens resurser tas till vara. Eftersom den
nationella utvecklingen utgör den samlade effekten av varje bygds
förmåga att ta till vara sina resurser och möjligheter, bör inriktningen
vara att ge alla ortstyper möjlighet att utvecklas. Utvecklingen kan inte
administreras fram uppifrån, utan de lokala förutsättningarna och
initiativen måste tas till vara fullt ut.

I avsnitt 4.4 har visats, att de svåraste regionalpolitiska problemen
finns i landets norra och inre delar samt i skärgården, dvs. i huvudsak
sådana områden som Glesbygdsverket benämner gles- och
landsbygdsområden. Dessa är därför högst prioriterade vad gäller olika
åtgärder. Många problem av glesbygdskaraktär finns även i sådana
områden som Glesbygdsverket har klassificerat som tätortsnära
landsbygd. Tätortsnära landsbygdsområden i kommuner som är
regionalpolitiskt prioriterade genom att de är nationella stödområden,
strukturfondsområden, eller prioriterade av respektive länsstyrelse och
självstyrelseorgan omfattas också av regionalpolitiska åtgärder. Insatser i
övriga tätortsnära landsbygdsområden är primärt en kommunal uppgift.

I enlighet med regeringens riktlinjer har länsstyrelserna under en följd
av år givit hög prioritet åt landsbygdsutveckling, bl.a. genom
landsbygdsstöd och program för landsbygdsutveckling. Många
kommuner har också aktiverats i detta arbete. Det är angeläget att även
länsstyrelserna och de nya självstyrelseorganen arbetar vidare med gles-
och landsbygdsinsatser. Sedan ett par år pågår också ett omfattande
arbete med glesbygds- och landsbygdsutveckling inom ramen för EG:s
strukturfonder. Detta sker dels genom arbetet med mål 6, dels genom
arbetet inom fem mål 5b-områden; mål 5b Västra Sverige, mål 5b
Sydöstra Sverige, mål 5b Västerbotten/Gävle/Dalama, mål 5b Gotland
samt mål 5b Skärgården i Sverige. Genom gemenskapsinitiativet Leader
II, inom EG:s strukturfonder, har dessutom, genom de s.k. LAG-
gruppema (Local Action Groups), nya samverkansformer på regional och
lokal nivå utvecklats.

Glesbygds- och landsbygdsområden har, som tidigare framhållits,
olika utvecklingsförutsättningar. Vad de ofta har gemensamt är bristen på
arbetstillfällen för framför allt kvinnor. I avsnitt 7.3 redovisas insatser för
att bättre ta till vara kvinnors resurser i det regionala utvecklingsarbetet.

En annan viktig grupp för den framtida utvecklingen av gles- och
landsbygden är ungdomarna. Det gäller att på olika sätt ge dem
möjligheter att stanna i sin hembygd, eller återvända efter studier, och
utveckla denna bl.a. genom eget företagande och genom ökad delaktighet
i olika utvecklingsprocesser. Inom kort avser regeringen att lämna en
proposition till riksdagen om mål för den framtida ungdomspolitiken.
Målet är att underlätta ungas självständighet, deras möjlighet till makt,
inflytande och delaktighet samt ta till vara unga som en verklig resurs för
samhällsutvecklingen. I avsnitt 6.2.3 har redovisats vilka åtgärder
regeringen avser att vidta då det gäller organisatoriska förändringar i den
statliga förvaltningen. Dessa åtgärder har naturligtvis stor betydelse inte
minst för gles- och landsbygden.

Prop. 1997/98:62

152

Skärgården

Den svenska skärgården är unik.

Ett genombrott för svensk skärgårdspolitik inträffade i och med
Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen. Genom att skärgården -
definierad som samtliga svenska öar med bofast befolkning utan fast
landförbindelse - blev ett mål 5b-område erkändes på allvar skärgårdens
speciella problem i ett regionalpolitiskt sammanhang. I de förhandlingar
om strukturfondernas framtid som nu förestår kommer den svenska
regeringen hävda att skärgården även fortsättningsvis skall behandlas
som ett sammanhållet programområde.

Glesbygdsverket skall enligt sin instruktion verka för goda
levnadsförhållanden och utvecklingsmöjligheter i bl.a. skärgården.
Glesbygdsverket har därför i brett samråd med såväl regionala och lokala
intressenter som representanter för skärgårdsbefolkningen utarbetat ett
förslag till Nationellt strategiskt handlingsprogram för skärgården.
Programmet är främst fokuserat på frågor som berör möjligheterna att bo
och arbeta i skärgården. Olika sektorsintressen har vägts in, men
programmet har prioriterat den övergripande målsättningen att verka för
en levande skärgård med bofast befolkning. Visionen är ”ett socialt,
ekonomiskt och ekologiskt bärkraftigt samhälle, som ger kvinnor och
män i olika livsformer och med olika krav på levnadsvillkor, möjlighet
att bo och arbeta i skärgården”. Skärgården omfattar enligt programmet
cirka 85 000 invånare på öar och i kustområden.

För närvarande genomförs utvecklingsinsatser i skärgården bl.a.
genom EG:s strukturfondsprogram mål 5b Skärgården. Det skall dock
nämnas att Glesbygdsverkets definition på skärgård i det Nationella
handlingsprogrammet för skärgården är betydligt vidare än vad som
gäller för strukturfondsprogrammet. Det senare omfattar samtliga
bebodda öar utan fast landförbindelse, med ca 30 000 invånare. Flera av
de åtgärder som föreslås i handlingsprogrammet bör kunna genomföras
på regional, kommunal eller lokal nivå och i vissa fall också bli
medfinansierade via EG:s strukturfonder, andra frågor är en uppgift för
regering och riksdag. Programmet innehåller omfattande förslag till
åtgärder inom en rad politikområden. För att med utgångspunkt från
programmet kunna utforma en kraftfull och samordnad politik krävs
dock först en uppföljning och redovisning av vad som gjorts och vad som
ytterligare behöver göras. Regeringen har uppdragit åt Glesbygdsverket
att senast den 31 december 1998 lämna en sådan redovisning.

Liksom i övriga glesbygds- och landsbygdsområden krävs det en god
näringslivsstruktur för att en levande skärgård skall kunna upprätthållas.
Traditionellt har stat och kommuner varit viktiga arbetsgivare i
skärgården. Strukturförändringar, behov av rationaliseringar och nya
tekniska möjligheter att bedriva verksamhet på mindre avståndsberoende
sätt har inneburit minskad statlig verksamhet bl.a. inom Sjöfartsverket
och Kustbevakningen.

Med hänsyn till den särskilda situationen i skärgården bör alla
förutsättningar att behålla och utveckla olika funktioner genom
samordning av flera statliga verksamheter tas till vara. Ny

Prop. 1997/98:62

153

distansöverbryggande teknik kan bidra till att förbättra skärgårdens
förutsättningar, inte bara för offentlig verksamhet, utan även för
näringslivets villkor. Regeringen har därför uppdragit åt Länsstyrelsen i
Stockholms län att finna former för en fortsatt och utvecklad statlig
verksamhet i Stockholms skärgård.

Skärgårdarnas Riksförbund samordnar ett 15-tal regionala
intresseorganisationer för skärgården. Det har därmed stor betydelse för
att hålla samman olika skärgårdsintressenter. Organisationen har i ökad
utsträckning anlitats som remissinstans och expertorgan i
skärgårdsfrågor. Detta arbete sker till övervägande delen helt ideellt.
Skärgårdarnas Riksförbund är även representerade i
övervakningskommittén för mål 5b Skärgården inom EG:s
strukturfonder. För att möjliggöra en fördjupad samverkan mellan olika
organisationer i skärgården avser regeringen att tills vidare stödja
Skärgårdarnas Riksförbund med en halv miljon kronor årligen.
Finansieringen sker inom ramen för anslaget för regionalpolitiska
åtgärder.

Berörda länsstyrelser har i december 1997 fatt regeringens uppdrag att
upprätta regionala miljö- och hushållningsprogram för landets större
skärgårdsområden. Programmen syftar bl.a. till att ta till vara de
utvecklingsmöjligheter och den potential för ökad sysselsättning och
tillväxt som ligger i resurshushållning och miljöanpassning. Även
ekonomiska förutsättningar och villkor för utvecklingsstöd skall
analyseras. Arbetet med de regionala miljö- och
hushållningsprogrammen skall ske i samarbete med berörda kommuner
och lokala organisationer m.fl. samt, i de fall detta är aktuellt, med
berörda regionala självstyrelseorgan.

I följande avsnitt redovisar regeringen frågor rörande
sysselsättningsfrämjande åtgärder, service och det lokala
utvecklingsarbetet. Slutligen aviseras att gles- och landsbygdens
förutsättningar och utvecklingsmöjligheter skall utredas.

6.5.2 Sysselsättningsfrämjande åtgärder

Regeringens bedömning: Att småföretagen utvecklas är viktigt för att
skapa ny sysselsättning i glesbygd och landsbygd. Nyföretagande och
kooperativt företagande bör stimuleras. Lånemöjlighetema för unga ent-
reprenörer i vissa glesbygds- och landsbygdsområden bör förbättras.

Ett konkret åtgärdsprogram för att främja kunskapsintensiv produktion
i glesbygd och landsbygd bör utarbetas.

Ytterligare 5 miljoner kronor anslås för att främja export av svenska
livsmedelsprodukter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer att användas för småskalig
turismutbildning, fiskevårdande åtgärder och för vidareutveckling av ett
nationellt trav- och galoppcentrum.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens bedömning: Landsbygdsstödet är en effektiv
stödform. Som redovisats i budgetpropositionen för 1998 har lands-

15'

bygdsstödet medverkat till att under budgetåret 1995/96 skapa cirka
5 100 nya arbetstillfällen till en genomsnittlig kostnad på cirka 111 000
kronor per arbetstillfälle. De utredningar som presenterats har inte före-
slagit några förändringar av stödformen. Regeringen har nyligen beslutat
om en mindre ändring i förordningen om landsbygdsstöd för att medge
möjligheten till investeringar i kompletterande verksamhet till jordbruks-
produktion.

Det är länsstyrelsen i varje län som avgränsar gles- och landsbygdsom-
råden. Genom riksdagens beslut om försöksverksamhet med ändrad re-
gional ansvarsfördelning från 1998 i Kalmar, Skåne och Gotlands län
samt från 1999 i Västra Götalands län har ansvaret för arbetet med regio-
nal utveckling i dessa regioner, inkluderande ansvaret för de regionalpo-
litiska företagsstöden, flyttats över till s.k. självstyrelseorgan i dessa län.

Glesbygdsverket har i uppdrag att svara för att det utvecklas en enhet-
lig praxis inom området. I förordningen om landsbygdsstöd har länssty-
relserna ålagts en samrådsskyldighet med Glesbygdsverket. Verket har
analyserat de avgränsningar och prioriteringar som gjorts av länsstyrel-
serna. Av Glesbygdsverkets rapport Förnyelsens landskap framgår att nio
länsstyrelser har justerat sina stödområdesgränser mellan 1994 och till
utgången av 1996. De förändringar som skett har, med några fa undantag,
varit av marginell karaktär. Enligt riksdagens tidigare utfärdade riktlinjer
skall landsbygdsstöd kunna lämnas i områden på långt avstånd från
större tätorter, men hänsyn kan tas till specifika förhållanden i vaije om-
råde. Regeringen avser att uppdra åt länsstyrelserna och självstyrelse-
organen att se över sina avgränsningar i landsbygdsstödet och därvid be-
akta de grundläggande principer som riksdagen tidigare lagt fast.

I landets glesbygds- och landsbygdsområden är behovet av företags-
fömyelse stort. Även om det i många av dessa områden finns en tradition
av småföretagande är det viktigt att entreprenörsandan kan utvecklas.
Genom medel från bl.a. EG:s strukturfonder görs en rad insatser med
denna inriktning. Särskilt kan nämnas det arbete som bedrivs inom ramen
för gemenskapsinitiativet Leader II av de s.k. LAG-gruppema.

För att ytterligare stärka entreprenörsandan och förstärka de stödfor-
mer som finns i gles- och landsbygdsområden har regeringen bl.a. före-
slagit EG-kommissionen att cirka 75 miljoner kronor (nio miljoner ecu)
av outnyttjade medel inom mål 5a överförs till att förstärka lånemöjlig-
hetema för unga entreprenörer i mål 6 och mål 5b-områden. Lånen
kommer att administreras av ALMI. Kommissionen godkände förslaget
den 28 januari 1998.

Den kooperativa företagsformen har varit framgångsrik när det gäller
att främja ny sysselsättning i gles- och landsbygder. Regeringen har un-
der de senaste åren tagit en rad initiativ för att säkerställa att kooperativa
företag ges samma utvecklingsmöjligheter som andra företagsformer.
Riksdagen har beslutat att för innevarande år öka stödet till information
och rådgivning om den kooperativa företagsformen genom de lokala ko-
operativa utvecklingscentra, som finns i vaije län, med 10 miljoner kro-
nor till ett årligt anslag på 16,5 miljoner kronor. För att följa upp detta
skall länsstyrelserna respektive självstyrelseorganen redovisa vilka stöd
som har givits till kooperativ verksamhet. Utöver detta har regeringens

Prop. 1997/98:62

155

Kooperativa råd fått en ny arbetsinriktning. En huvuduppgift är att sti-
mulera till ökad sysselsättning genom nyetablering av kooperativa fore-
tag. Regeringen har vidare tagit initiativ som syftar till att sprida infor-
mation om den kooperativa företagsformen för att bl.a. underlätta etable-
ringen i gles- och landsbygder. Regeringen har nyligen givit Arbets-
marknadsstyrelsen i uppdrag att föreslå åtgärder som säkerställer att den
kooperativa företagsformen jämställs med andra företagsformer inom
arbetsmarknadspolitiken.

Regeringen tillsatte under våren 1997 en arbetsgrupp för att utreda
vissa frågor på konkurrenslagens område, bl.a. frågan om lagens tillämp-
ning när det gäller små företag och bl.a. uppmärksamma de särskilda för-
utsättningar för konkurrens som kan finnas i olika delar av landet. Analy-
sen bör även omfatta frågan om hur eventuella förändringar i dessa regler
inverkar på glesbygdshandeln. Den konkurrensrättsliga neutraliteten
mellan olika företagsformer skall också uppmärksammas. Arbetsgruppen
skall lägga fram sina överväganden under hösten 1998.

För att det skall kunna skapas arbetstillfällen inom kunskapsinriktade
tjänster i glesbygds- och landsbygdsområden är det nödvändigt att dessa
orter far likvärdiga förutsättningar att utnyttja modem teknik och att den
nya teknikens möjligheter tas till vara. Det sker en snabb tillväxt av sys-
selsättningen inom kunskapsintensiv produktion. Institutet för framtids-
studier beräknar att hälften av alla yrkesverksamma kommer att vara sys-
selsatta inom den sektom år 2010. Tillväxten av kunskapsintensiva jobb
är begränsad i gles- och landsbygdsområden. Dessa områden måste där-
för i ökad utsträckning få del av tillväxten inom kunskapsintensiv pro-
duktion för att öka sysselsättningen. Regeringen avser därför ge Gles-
bygdsverket i uppdrag, att i samarbete med NUTEK ta fram ett konkret
åtgärdsprogram för att utveckla den kunskapsintensiva produktionen i
glesbygds- och prioriterade landsbygdsområden.

Jord- och skogsbruket har av naturliga skäl stor betydelse för syssel-
sättningen i glesbygds- och landsbygdsområden. Andelen sysselsatta i
dessa näringar är i och för sig relativt begränsad, men genom att de förser
andra näringsgrenar med råvaror är deras betydelse för den totala nä-
ringsverksamheten större. Livsmedelsindustrin är t.ex. Sveriges näst
största industrigren mätt i produktionsvärde och den tredje största i fråga
om antalet sysselsatta. Jord- och skogsbruket utgör dessutom en viktig
bas för nyföretagande i gles- och landsbygder inom småskalig trä- och
livsmedelsförädling samt turism där ett öppet och levande landskap med
miljövänlig produktion ger en bra grund för nya arbetstillfällen. För gles-
bygden är det därför viktigt med en ökad vidareförädling och att jord-
och skogsbruket inte behandlas som enbart råvaruproducent till industrin.

Regeringen anslog år 1992 för en fyraårsperiod 60 miljoner kronor för
exportfrämjande åtgärder för svenska förädlade livsmedel. Medlen har
disponerats av Jordbruksverket, som administrerar ett projekt benämnt
Food from Sweden för detta ändamål.

År 1995 anslog riksdagen ytterligare 17 miljoner kronor till projektet
för fortsatt verksamhet. I den till regeringen avlämnade utredningen ”En
livsmedelsstrategi för Sverige” (SOU 1997:167) föreslås att Food from

Prop. 1997/98:62

Sweden skall fortsätta och vidareutveckla sina insatser mot bakgrund av Prop. 1997/98:62
att verksamheten har varit en bra plattform för exportarbetet.

För verksamheten under år 1998 har regeringen avsatt 5 miljoner kro-
nor från anslaget F 6. Exportfrämjande åtgärder, utgiftsområde 23 Jord-
och skogsbruk, fiske med anslutande näringar. Avsikten är att LRF skall
bidra till finansieringen av projektet under år 1998 med en summa som är
lika stor som statens sammanlagda insats för år 1998.

Kostnaderna för verksamheten under år 1998 beräknas till sammanlagt
20 miljoner kronor. Regeringen avser därför att avsätta ytterligare 5 mil-
joner kronor till projektet för år 1998 under förutsättning att LRF bidrar
med sammanlagt 10 miljoner kronor. Dessa 5 miljoner kronor finansieras
via programmet för regional näringspolitik och särskilda regionalpoli-
tiska projekt.

Inom jordbrukssektorn finns institutioner tillhörande Sveriges lant-
bruksuniversitet (SLU), som har stor regionalpolitisk betydelse, men nu
hotas av nedläggning eller förflyttning på grund av kraftiga besparingsåt-
gärder inom universitetet. Ett exempel är institutionen för norrländsk
jordbruks vetenskap i Röbäcksdalen utanför Umeå. Institutionen bedriver
verksamhet även vid andra orter i Norrland. Det finns ett stort behov av
forskning och utveckling inom institutionens verksamhetsområden, t.ex.
inom det norrländska jord- och trädgårdsbruket samt kring den biobase-
rade energiframställningen. Institutionens möjlighet att leva kvar, om
besparingskravet på SLU gör att man inte längre klarar att basfinansiera
verksamheten, är starkt ifrågasatt. SLU:s styrelse har emellertid uppdra-
git åt rektor att utreda möjligheten för en annan organisations- och finan-
sieringsform. Regeringen anser att utredningen är angelägen för att ytter-
ligare utveckla branschens och regionens ansvar för verksamheten. I av-
vaktan på styrelsens diskussioner i frågan och utredningens resultat avser
regeringen lämna engångsvis förstärkning av basfinansieringen med 5
miljoner kronor. Förstärkningen finansieras via programmet för regional
näringspolitik och särskilda regionalpolitiska projekt.

Turismen har en stor sysselsättningspotential i glesbygds- och lands-
bygdsområden. De nationella insatser som har gjorts för att marknadsföra
Sverige som turistland får effekter även i gles- och landsbygdsområden.
Glesbygdsverket har utarbetat ett handlingsprogram för småskalig tu-
rism. Likaledes betonas i det nationella skärgårdsprogrammet vikten av
den småskaliga och lokalt utvecklade turistnäringen. En viktig insats för
att främja en småskalig landsbygdsturism är utbildning av lokala resurs-
personer samt utbildning av lokala turistguider för upplevelseturism i
gles- och landsbygden. Särskilda utbildningsplaner finns framtagna,
varav en är anpassad för den samiska ursprungsbefolkningen. Regeringen
avser att inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen, och till en kostnad
om 4,6 miljoner kronor, på försök initiera dessa utbildningar i regional-
politiskt prioriterade områden.

För att ta till vara den potential som finns i sjöar och vattendrag kan en
intensifierad fiskevård bidra till en ekologisk hållbar utveckling och ökad
sysselsättning. Regeringen avser att inom ramen för medel för individu-
ellt anställningsstöd och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder göra en
insats för återställnings- och rensningsåtgärder i vattendrag, röjning av

157

vandringsvägar för fisk och iordningställande av fiskeplatser m.m till en
kostnad om högst 20 miljoner kronor. Härigenom skapas sysselsättning
på såväl kort som lång sikt och arbetstillfällena är ofta av sådan art att de
kan ge sysselsättning åt arbetslösa som saknar särskild kompetens och
erfarenhet. Denna typ av arbetstillfällen finns främst i glesbygds- och
landsbygdsområden.

Hästsport i olika former har en stor omfattning och ger sysselsättning
åt många personer. I Wången i Jämtland finns en trav- och galoppskola.
För att utveckla denna verksamhet har regeringen för avsikt att med
arbetsmarknadspolitiska medel på cirka 30 miljoner kronor skapa såväl
kortsiktiga som långsiktiga arbetstillfällen. Utöver arbetstillfällen under
investeringsfasen beräknas satsningen på sikt kunna skapa mellan 30-35
arbetstillfällen. Till detta beräknas ungefär det dubbla antalet
arbetstillfällen i kringnäringar.

6.5.3 Service

Regeringens bedömning: Arbetet med att utveckla samordnade ser-
vicelösningar bör intensifieras.

Regeringen avser att initiera tillkomsten av en databas över föränd-
ringar i tillgången till service i gles- och landsbygd och hur dess konse-
kvenser löpande kan följas upp och rapporteras.

Regeringen avser att uppdra åt Konsumentverket att initiera ytterligare
projekt med innebörd att öka samordningslösningar i varudistributionen.

Kvarvarande helårsbebodda hushåll i gles- och landsbygd som idag
saknar tillgång till elektricitet bör fa en tillfredsställande elförsörjning.

Underlagsrapporter: I Glesbygdsverkets och Konsumentverkets rap-
port ”Service i gles- och landsbygd " redovisas ett antal förslag till åtgär-
der som i huvudsak går ut på att:

- stimulera framtagande av lokala servicestrategier,

- stimulera till ökad samverkan mellan kommuner, byalag och nä-
ringsliv vid formande och genomförande av lokala servicestrategier,

- förstärka de statliga aktiebolagens regionalpolitiska ansvarstagande
genom att precisera en lägsta garanterad servicenivå och genom att ge
dem ett tydligare ansvar att medverka i samordnade servicelösningar,

- förstärka länsstyrelsernas uppdrag att verka för samordnad service i
gles- och landsbygden,

- skapa bättre förutsättningar för dagligvaruhandeln och stärka dess
roll som bygdens centrum för samordnad service genom möjlighet till
förhöjda stödnivåer vid utökning av antalet servicefunktioner samt ge-
nom ett förbättrat servicebidrag och hemsändningsbidrag,

- stödja byskolorna, för att bromsa nedläggnings vågen och för att ut-
veckla skolornas roll som en resurs i det lokala samhällets utveckling
samt

- grundläggande garanterade telekommunikationer skall också om-
fatta överföring som kräver hög kapacitet såsom bild- och datakommuni-
kation.

Prop. 1997/98:62

158

I rapporten föreslås också att statens avtal med och direktiv till myn-
digheter och statliga bolag bör kompletteras med krav om att de skall
verka för samordnade servicelösningar i gles- och landsbygd. Det fram-
hålls också att det är viktigt att länsstyrelserna får ett ökat ansvar att sam-
råda med servicegivama och pröva olika samordningslösningar. Av ver-
kens rapport framgår bl.a. att drygt 100 av landets 600 skolor med
mindre än 50 elever är nedläggningshotade. I rapporten föreslås vidare
att de båda verken gemensamt får i uppdrag att utveckla och upprätthålla
en databas med uppgifter om hushållens tillgång till service.

Konsumentverket fick i oktober 1994 i uppdrag att inventera och ge-
nom pilotprojekt finna samordningslösningar på lanthandelns distribu-
tionsproblem samt att utveckla och organisera utbildning för lanthand-
lare. Verket har i december 1996 redovisat arbetet.

Remissinstanserna: Med undantag av några få remissinstanser till-
styrks förslaget om ett tydligt samordningsansvar för länsstyrelserna.
Flertalet länsstyrelser understryker dock, att ett utökat ansvar förutsätter
extra resurser. Några kommuner påpekar att förslaget inte får medföra en
kostnadsövervältring från staten till kommunerna.

Statskontoret efterlyser en analys av vilka konsekvenser det medför att
de boende själva är engagerade och tar aktivt ansvar för utvecklingen av
sin närmiljö.

Apoteksbolaget avstyrker såväl förslaget om att länsstyrelserna skall
ges möjlighet till rådrum som förslaget om garanterad servicenivå.

Flera remissinstanser framhåller att det vid preciseringen av en högsta
servicenivå är viktigt att beakta de specifika förhållanden som råder i
skärgårdsområdena.

Post- och telestyrelsen hänvisar till en pågående översyn av postlagen.
Vad gäller teleområdet påpekas att utvecklingen på området är så dyna-
misk att det inte är lämpligt med en så statisk reglering som föreslås.
Post- och telestyrelsen pekar också på existerande möjligheter att kom-
munerna själva eller genom mäklare upp graderar sina förbindelser till
konkurrenskraftiga priser hos lämpliga teleoperatörer. Intressenterna i ett
område kan dela på kostnaderna för överföring som kräver hög kapacitet.
Telia AB bedömer att nuvarande nivå på telesystemet är väl avvägt och
att en rikstäckande utbyggnad blir mycket kostsam.

Posten AB föreslår att Glesbygdsverket tilldelas uppgiften att precisera
i vilka avseenden olika regelsystem behöver förändras för att säkerställa
grundläggande servicenivåer.

De remissinstanser som yttrat sig över förslaget om samordning av
varuleveranser till glesbygdshandeln är positiva till detta.

Länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands län, Gotlands kom-
mun, Landsbygdsforum i Skara samt Posten AB har yttrat sig över och
tillstyrker förslaget om att Glesbygdsverket och Konsumentverket ge-
mensamt far i uppdrag att utveckla och upprätthålla en databas med upp-
gifter om hushållens tillgång till service.

Post- och telestyrelsen menar att förslaget är godtagbart, men pekar på
att den redan har en databas som redovisar servicenivåerna inom post-
och teleområdet. Styrelsen ser därför att ett eventuellt uppdrag i denna

Prop. 1997/98:62

159

riktning kompletteras med en tydlig gränsdragning mellan respektive
myndighets ansvarsområde.

Skälen för regeringens bedömning: En databas med uppgifter om
hushållens tillgång till service skall upprättas. Syftet med en sådan data-
bas är dels att möjliggöra uppföljningar av hur de avtal om servicenivåer
som ingås efterlevs i praktiken, dels att den skall kunna utgöra ett viktigt
instrument för att utveckla samordnade servicestrategier. Inte minst läns-
styrelsernas och kommunernas arbete med stöd till kommersiell service
bör kunna effektiviseras med bakgrundsfakta av denna typ.

Regeringen avser att senare ta ställning till den närmare utformningen
av en sådan databas.

Post- och telestyrelsen administrerar en databas där hushållens tillgång
till post- och teletjänster i landet redovisas. Relevanta data från det sys-
temet skall i framtiden kunna användas i den mer heltäckande databasen.

Tillgången till vissa typer av service är en nödvändig förutsättning för
skäliga levnadsvillkor i gles- och landsbygden. Med service avses i detta
sammanhang dels kommersiell service, dvs. tillgång till dagligvaror och
drivmedel, dels service som postala tjänster och banktjänster och service
som vissa statliga bolag tillhandahåller.

Utbudet av såväl offentlig som kommersiell service minskar stadigt i
de mest glesbefolkade delarna av landet. Av verkens rapport framgår att
180 dagligvarubutiker i kategorin ”den sista butiken på orten” har lagts
ned under de senaste två åren. Behovet av fungerande samordningslös-
ningar blir därför allt större. För att överleva blir det nödvändigt för den
enskilde handlaren att i möjligaste mån komplettera sitt utbud med olika
slags tilläggstjänster. Det är idag inte ovanligt att lanthandeln förser orts-
befolkningen med tillgång till läkemedel (ombudsverksamhet), varor ur
Systembolagets sortiment (utlämningsställe), post-i-butik, on-line
tjänster från AB Svenska spel, ATG, m.m.

Samordningslösningar av detta slag kan ske i olika former och det
finns inte någon generell modell för vad vidgade servicefunktioner kan
innehålla. Detta måste bygga på de lokala förutsättningar som finns på
orten.

De statliga bolagens verksamheter styrs bl.a. av de åtaganden de har
genom särskilda avtal med staten. Dessa avtal kan innehålla olika typer
av regler rörande de servicenivåer som skall gälla för respektive bolag.
Som ett exempel kan nämnas Posten AB som har ett åtagande att antalet
hushåll som inte erhåller daglig postleverans (för närvarande ca 1500
hushåll) inte far öka. Det finns dock inga generella krav och typen av
serviceåtagande kan skilja sig åt mellan bolagen.

Den lokala handlarens möjligheter att erbjuda tilläggstjänster styrs dels
av förutsättningarna att få tillgång till tilläggstjänster, dels av möjlighe-
terna att finna finansiering till de investeringar som ofta krävs för att
kunna genomföra kompletteringar av serviceutbudet.

En väg att finna finansiering för denna typ av investeringar är stöd till
kommersiell service i gles- och landsbygd. Stödet lämnas av länsstyrel-
serna och självstyrelseorganen och syftet med stödformen, som funnits i
närmare 25 år, är att bidra till att ett väl spritt butiksnät finns över hela
landet. Stödet har generellt förstärkts genom åren. Senast i samband med

Prop. 1997/98:62

16C

beslut om budgetpropositionen for år 1998 (prop. 1997/98:1 utgifitsom- Prop. 1997/98:62
råde 19, bet. 1997/98:AU2, rskr. 1997/98:128). En möjlighet att möta
den negativa utvecklingen med butiksnedläggningar, och därmed sam-
manhängande försämringar i serviceutbudet, är att prioritera stöd till
kommersiell service som innebär samordningslösningar.

Utöver det formaliserade remissförfarande som sker hos länsstyrelser
och självstyrelseorgan vid stöd till kommersiell service är det angeläget
att samråd sker med lokala utvecklingsgrupper och liknande organ. Väl
fungerande och långsiktigt uthålliga lösningar förutsätter ofta breda sam-
förståndslösningar där den enskilde handlaren, den lokala utvecklings-
gruppen, kommunen och olika servicegivare är viktiga parter.

Länsstyrelsen och självstyrelseorganet är den myndighet som beslutar i
det enskilda ärendet och regeringen avser inte att ändra sina riktlinjer om
prioritering av samordningslösningar. Det är angeläget att länsstyrelserna
och självstyrelseorganen utvecklar metoder för breda samförståndslös-
ningar och regionala servicestrategier. Samtidigt skulle berörda länssty-
relser, självstyrelseorgan och kommuner fa tillgång till ett förbättrat un-
derlag om ovan föreslagna databas förverkligades.

Tillgänglighet till service och infrastruktur är nödvändigt för att kvin-
nor och män skall kunna bo kvar i gles- och landsbygden. En viktig för-
utsättning för att det skall kunna finnas en acceptabel servicenivå är att
utkomst- och boendemöjligheterna förbättras. I avsnitt 6.5.2 har redovi-
sats insatser för att förbättra utkomstmöjligheterna i glesbygds- och
landsbygdsområden. För att dessa områden skall hållas levande är det
dessutom viktigt med ett varierat boende med olika upplåtelseformer.

Samordnad varudistribution

Konsumentverkets rapport om lanthandelns distributionsproblem visar
att lanthandeln har vissa problem med alltför sällan levererade produkter
för en eller flera varugrupper och att man har problem med kyltranspor-
ter. Problemen med bruten kylkedja är vanligast i Norrlands inland och i
Värmland/Dalsland. Konsumentverket har initierat en försöksverksamhet
i Västerbottens län, som nu pågått i drygt ett år. Erfarenheterna av hittills
bedriven försöksverksamhet är i allt väsentligt goda.

Regeringen bedömer att den påbörjade försöksverksamheten är kost-
nadseffektiv, kvalitetshöjande och miljöbesparande. Genom projektet har
servicenivån kunnat upprätthållas och till och med förbättrats. Rege-
ringen avser därför att uppdra åt Konsumentverket att initiera ytterligare
projekt som förutsätts samfinansieras av berörda regioner och struktur-
fonder.

Restelektrifiering

Staten har sedan 1940-talet med olika stödåtgärder medverkat till ut-
byggnaden av eldistributionen på gles- och landsbygden. Genom de stat-
liga insatserna för gles- och landsbygdens elektrifiering har genom åren
ca 100 000 hushållsfastigheter fatt tillgång till elström genom anslutning

161

6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

till det ordinarie elnätet. Syftet med stödet har varit att förbättra levnads-
villkoren for dem som sedan länge är bofasta i gles- och landsbygden. I
normala fall är anslutningskostnaderna till el inte så stora att de kan anses
vara oskäligt betungande for hushållen. I glesbygden, inte minst i skogs-
och fjällbygderna, kan dock anslutningskostnaderna i vissa fall bli oöver-
stigligt stora for det enskilda hushållet. I vissa fall har, trots de statliga
stödinsatserna, ännu ingen anslutning till det ordinarie elnätet skett. En-
ligt en kartläggning som genomfördes år 1991 av dåvarande Statens
energiverk fanns 204 oelektrifierade helårsbebodda fastigheter. En kart-
läggning som genomfördes av NUTEK hösten 1995 visade att antalet
hade sjunkit till 142. Hösten 1996 hade antalet sjunkit till 137.

Enligt regeringens bedömning är en tillfredsställande tillgång till elek-
tricitet en viktig förutsättning för ett fortsatt boende och en framtida ut-
veckling av de aktuella fastigheterna och berörda bygder. Av det skälet
bör de kvarvarande helårsbebodda hushåll i gles- och landsbygden som
idag saknar en tillfredsställande tillgång till elektricitet beredas tillfälle
att till en rimlig kostnad anslutas till elnätet eller på annat sätt fa en till-
fredsställande elförsörjning. För att möjliggöra detta bör ett tidsbegränsat
statligt stödsystem inrättas fr.o.m. år 1999. Regeringen avser att i sam-
band med budgetpropositionen for år 1999 återkomma till riksdagen med
närmare förslag rörande ett sådant stödsystem och dess finansiering.

Försöksverksamhet med medborgarkontor

Sedan den 1 juli 1994 pågår en försöksverksamhet med s.k. medborgar-
kontor, som innebär en delvis ny syn på hur den offentliga verksamheten
kan organiseras på lokal nivå. Inom inrikesdepartementet finns en arbets-
grupp (1997:A) med uppgift att följa och stödja arbetet. Syftet med för-
söket är att få ytterligare kunskaper om och erfarenheter av hur ett orga-
niserat samarbete över kommunala och statliga myndighetsgränser kan
utformas. Riksdagen beslöt den 28 maj 1997 att utvidga försöksverksam-
heten till att även omfatta myndighetsutövning vid medborgarkontor.
Försöksverksamheten skall pågå till den 1 juli 2002. Verksamheten vid
medborgarkontor är främst inriktad på information, administrativ service
och handläggning av frekventa, okomplicerade och regelstyrda ärenden.
Försöksverksamheten skall visa om medborgarkontor kan innebära en
institutionell förnyelse av offentlig verksamhet, om de leder till en för-
bättrad och mer tillgänglig service för medborgarna, om de ger möjlig-
heter att genom sektorsövergripande arbetssätt förbättra och effektivisera
verksamheterna, om den samverkan som krävs mellan olika kommunala
och statliga myndigheter kan vara ett sätt att bibehålla offentlig service i
gles- och landsbygder samt om de också kan innebära en förstärkning av
den lokala demokratin.

6.5.4 Det lokala utvecklingsarbetet

Regeringens bedömning: Lokala initiativ är viktiga för att alla resurser
skall tas till vara. Detta arbete bör understödjas och utvecklas på alla ni-
våer. Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva bör få resurser så att dess

Prop. 1997/98:62

162

verksamhet kan utvecklas. Ytterligare medel bör avsättas till Glesbygds-
verket för LAG-gruppemas verksamhet inom EG:s strukturfonder, ge-
menskapsinitiativet Leader II.

Skälen för regeringens bedömning: I Sverige bedrivs sedan lång tid
ett aktivt lokalt utvecklingsarbete, som utvecklades i samband med
krisåren runt 1980 då den negativa utvecklingen i många regioner ledde
till att människor började tappa tilltron till samhällets förmåga att lösa
problem. I många orter med strukturproblem växte det upp rörelser som
försökte finna alternativa vägar att lösa de lokala problemen. Denna ut-
veckling blev tydligast i gles- och landsbygdsområden, där många män-
niskor insåg att centralt och regionalt producerade lösningar inte alltid
var avpassade för den lilla ortens problem.

Ur denna rörelse bildades lokala utvecklingsgrupper som så små-
ningom gemensamt organiserade sig år 1988 i Folkrörelserådet Hela Sve-
rige skall leva. Rådet består av drygt 50 folkrörelseorganisationer.

Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva har aktivt verkat för tillkoms-
ten av lokala utvecklingsgrupper. År 1988 fanns det cirka 500 lokala ut-
vecklingsgrupper. Antalet har nu ökat till cirka 3 400, varav knappt 3 000
i gles- och landsbygdsområden. Utöver de grupper som finns inom Folk-
rörelserådet finns det många andra grupper och organisationer som arbe-
tar med lokal utveckling. Hit hör t.ex. bildningsförbund, hembygds- och
idrottsföreningar.

Regeringen bedömer att det är viktigt att det lokala utvecklingsarbetet
kan fortsätta och utvecklas.

Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva har regelbundet organiserat
s.k. landsbygdsriksdagar. Den femte landsbygdsriksdagen hölls i februari
1998. Antalet deltagare uppgick till ca 1 200 och representerade lokala
utvecklingsgrupper, rådets medlemsorganisationer, kommuner, länssty-
relser och andra myndigheter. Landsbygdsriksdagen är en bred manifes-
tation över det lokala utvecklingsarbetet och besluten från riksdagen har
överlämnats till regeringen. Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva hade
inför landsbygdsriksdagen sammanställt en rapport över vad som hänt
med förslagen från landsbygdsriksdagen år 1996. Rapporten visar att
många förslag har tillgodosetts.

Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva har genom sin breda förank-
ring blivit en viktig samtalspartner, och fått inflytande, i frågor om regio-
nal och lokal utveckling. Regeringen har t.ex. låtit rådet nominera leda-
möter till övervakningskommittéer för EG:s strukturfonder.

Flertalet länsstyrelser (17 st) har antagit eller är på väg att anta pro-
gram för landsbygdsutveckling medan relativt få kommuner har tagit
fram sådana. Programmen är av mycket varierande art. Lokal utveckling,
stöd till företagande på landsbygden, ökade utbildningsmöjligheter, åt-
gärder för att kvinnor och ungdomar skall kunna bo kvar på landsbygden,
servicefrågor, kultur- och miljöfrågor är vanliga inriktningar i program-
men. De har i allmänhet tagits fram i samverkan mellan länsstyrelser,
kommuner, företrädare för byutvecklingsgrupper och andra landsbygds-
organisationer. En brist i många program är att det saknas ansvarsfördel-
ning och finansiering för de åtgärder som föreslås. Därmed riskerar pro-

Prop. 1997/98:62

163

grammen att få låg effekt. I de program som har utarbetats under de se-
naste åren är de här aspekterna bättre beaktade. Programmen bör kunna
utgöra en viktig utgångspunkt i formandet av regional näringspolitik och
de tillväxtavtal som behandlas i avsnitt 9.

De kommunala och regionala landsbygdsprogrammen, men också
framtida strukturfondsprogram, kan utvecklas ytterligare i syfte att sti-
mulera ett ökat lokalt inflytande. De behöver i högre grad inriktas på åt-
gärder som dels uppmuntrar aktörerna i olika bygder att i bred samverkan
utarbeta och genomföra strategier för bygdernas utveckling, dels utveckla
metoderna för en ökad dialog mellan bygder och framför allt den regio-
nala och kommunala samhällsplaneringen. Glesbygdsverket har från tidi-
gare projekt erfarenheter på detta område. En utgångspunkt för detta ar-
bete bör vara regionalt och kommunalt förankrade åtaganden. I detta ar-
bete bör även beaktas hur de nationella miljökvalitetsmålen kan uppnås.

För att stimulera det lokala utvecklingsarbetet har länsstyrelserna i 14
län finansierat, utvecklat och infört olika system med s.k. bygdepeng. I
vissa län har även kommuner medverkat i finansieringen. Hittillsvarande
resultat visar på goda effekter med mycket små medel. I de byar som
saknar ett organiserat lokalt arbete stimulerar bygdepengen till att starta
samverkans grupper, byalag och andra former av föreningar samt att prio-
ritera vad som är viktiga utvecklingsinsatser. Det är i första hand en fråga
för länsstyrelser, självstyrelseorgan och kommuner att finna former för
ett eventuellt fortsatt eller utvidgat stöd.

I den utvärdering som gjorts av Byapolitikprojektet framhålls att rela-
tionen mellan kommuner och lokala grupper har förbättrats. Eftersom ett
framgångsrikt utvecklingsarbete bygger på en ömsesidig förståelse och
respekt för varandras förutsättningar, och att all utveckling börjar på den
lokala nivån, är det viktigt att den attitydförändring som har uppnåtts
genom projektet kan fortsätta. Det aktiva engagemanget av många med-
borgare är viktigt för att uppnå resultat i utvecklingsarbetet i gles- och
landsbygden. För att engagemanget skall kunna tas till vara fullt ut är det
viktigt att detta kan hanteras på olika nivåer. Andra betydelsefulla as-
pekter att beakta i detta sammanhang är kvinnors, mäns och olika gene-
rationers skilda utgångspunkter för att bedriva ett lokalt utvecklingsar-
bete. Genom Glesbygdsverkets verksamhetsplan har regeringen erfarit att
verket, tillsammans med Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva och
Svenska Kommunförbundet har för avsikt att utveckla ett nationellt ut-
bildningsprogram. Programmet är avsett för lokala politiker och tjänste-
män. Syftet är att främja såväl det lokala utvecklingsarbetet som demo-
kratin.

Regeringen anser att arbetet med gemenskapsinitiativet Leader II,
inom EG:s strukturfonder, på ett värdefullt sätt bidrar till att främja lokal
utveckling på landsbygden. Detta sker främst genom att hitta nya och
bättre sätt att stödja utvecklingsprocesser och att kunna sprida dessa erfa-
renheter till andra områden. Inom det svenska Leader Il-arbetet lyfts
behovet av entreprenörskap fram. Det handlar om viljan och kunnandet
att forma sin egen framtid i ett långsiktigt och bärkraftigt sammanhang.
Programmen genomförs av s.k. LAG-grupper, i vilka många olika aktö-
rer ingår, t.ex. företrädare för lokala grupper, företagare och offentliga

Prop. 1997/98:62

164

organisationer. LAG-gruppema utsågs av regeringen under hösten 1996
och det reella arbetet i dessa grupper startade under 1997. De arbetar
över ett begränsat geografiskt område som är större än en kommun, men
oftast mindre än ett län. Av LAG-gruppemas analyser av sina regioners
starka och svaga sidor framgår att entreprenörsandan där är förhållande-
vis låg. Vid en utvärdering av arbetet har det bedömts som viktigt att
LAG-gruppema fortsättningsvis i ökad utsträckning inriktar sitt arbete
på att skapa ett bättre entreprenörsklimat. Ett antal LAG-grupper haft
svårt att fullt ut klara finansieringen av projekten inom sina respektive
Leader-program. Regeringen avser därför att avsätta ytterligare medel
till Glesbygdsverket för stöd till LAG-gruppemas verksamhet. Dessa
medel finansieras via programmet för regional näringspolitik och sär-
skilda regionalpolitiska projekt.

Glesbygdsverket och Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva svarar
för det svenska Leademätverket. Nätverket skall svara för uppföljning,
kunskapsspridning och erfarenhetsutbyte mellan de olika LAG-grup-
pema. Det svenska Leademätverket är anslutet till ett europeiskt nätverk
med samma syfte. EG-kommissionen bidrar med hälften av kostnaderna
för nätverket. Det svenska Leademätverket är ett viktigt organ för att
sprida kunskaper och erfarenheter av det innovativa arbete som sker
inom Leader II.

Förutom det ovan nämnda Leademätverket finns det s.k. BygdeNet
som en viktig informationslänk vad gäller lokalt utvecklingsarbete.

Erfarenheterna från det lokala utvecklingsarbetet visar att ett brett en-
gagemang är viktigt för att lösa olika problem. Utvecklingsarbetet bör i
så stor utsträckning som möjligt bygga på ett nedifrån-perspektiv där
människors behov, kreativitet och engagemang är viktiga komponenter.

Glesbygdsverket anser att det behövs ett nationellt centralt forum -
Nationellt Forum för Bygdepolitik (NFB) - för att stimulera bygdeut-
vecklingen, förändra attityd- och rollfördelningar, följa upp och sprida
erfarenheter m.m. Detta skulle bl.a. bygga vidare på det svenska Leader-
nätverket. Innan regeringen tar ställning till ytterligare administrativa
strukturer på central nivå bör erfarenheterna från arbetet med detta nät-
verk utvärderas.

I Glesbygdsverkets rapport - Förnyelsens landskap - bygdepolitik för
2000-talet - föreslås att lokala aktörer får initiativrätt inom ramen för
plan- och bygglagen. När det gäller de planer som regleras i denna lag
finns det inget förbud att ta initiativ till att planering påbörjas. Det är
dock kommunen som har den exklusiva rätten att besluta om planer. I
Sydlänsprojektet Medborgarinflytande och kommunal planering pågår ett
utvecklingsarbete för att planeringsprocessen skall kunna möta de an-
språk som ett vidgat medborgarinflytande i samhällsplaneringen reser.
De processer, lokala utvecklingsarbeten, som pågår i nio medverkande
kommuner utvärderas för närvarande av bl.a. Boverket. Den rapport, som
beräknas vara klar under våren 1998, planeras innehålla förslag till hur
medborgarinflytandet bättre kan komma till uttryck i kommunal plane-
ring och hur lokalt utvecklingsarbete på ett bättre sätt kan fa stöd genom
kommunal planering.

Prop. 1997/98:62

165

För att ytterligare stimulera det lokala utvecklingsarbetet har rege-
ringen beslutat lämna bidrag till ett projekt i Norrbottens län med inrikt-
ning på att mobilisera lokala resurser. Projektet kommer att pågå under
en treårsperiod och är inriktat mot att stimulera ny företagsamhet, ut-
veckla nya former av service och underlätta ett ökat medborgarengage-
mang i samhällsbyggandet.

Att ta till vara olika kompetenser och perspektiv är nödvändigt för ett
effektivt utvecklingsarbete. Lokala grupper bör kunna tillföra erfarenhe-
ter och därmed påverka användningen av olika utvecklingsmedel i t.ex.
arbetsförmedlingsnämnder, samrådsorgan kring den nya regionala nä-
ringspolitiken, kommunernas arbete med lokala investeringsprogram för
en ekologisk omställning av samhället och i de territoriella sysselsätt-
ningspakter som har initierats av EG-kommissionen. Några formella
regelförändringar för detta inflytande bedöms inte nödvändigt eftersom
möjligheten att knyta samråds- eller beredningsgrupper till olika beslu-
tande organ finns. Vad det ytterst handlar om är att de beslutande orga-
nen aktivt tar till sig de lokala gruppernas erfarenheter, kompetens och
synpunkter i ett väl fungerande partnerskap.

En stor del av tillgängliga utvecklingsresurser är decentraliserade till
länsnivån och en mycket stor del av utvecklingsarbetet sker i länen och i
kommunerna. Det är viktigt att de lokala utvecklingsgruppernas erfaren-
heter och kompetens tas till vara och att man kan finna lämpliga samver-
kansformer på läns- och kommunnivå. Regeringen anser att Folkrörel-
serådet Hela Sverige skall leva har en viktig roll i arbetet med att främja
lokal utveckling, i kunskapsuppbyggnad och informationsspridning till
regionala och lokala grupper. Regeringen har därför beviljat Folkrörel-
serådet Hela Sverige skall leva utökade resurser för år 1998 och har för
avsikt att under kommande år, inom ramen för anslaget för regionalpoli-
tiska åtgärder, bevilja rådet 9,5 miljoner kronor årligen. Det kan därmed
fortsätta sitt arbete med att främja lokal utveckling och bygga upp väl
fungerande regionala samverkansorgan för den ideella sektorn som en
betydelsefull länk i det regionala och lokala partnerskapet. En del av
dessa medel skall användas för att stödja sådan regional samverkan.

Regeringen har i februari 1997 uppdragit åt Forskningsrådsnämnden,
Glesbygdsverket, Skogs- och jordbrukets forskningsråd och Statens in-
stitut för regionalforskning att gemensamt utarbeta ett forsknings- och
utvecklingsprogram om landsbygdsutveckling. Med anledning av upp-
draget har nämnda myndigheter och forskningsråd i januari 1998 in-
kommit med förslag till ett brett och omfattande forskningsprogram om
landsbygd och landsbygdsutveckling som beräknas pågå under fyra år
och bidra till ökad kunskap om de processer som bidrar till förändring-
arna av landsbygden i olika delar av Sverige. Denna forskning kommer
att bedrivas i nära samarbete med forskningen inom motsvarande områ-
den inom EU och respektive medlemslands egen forskning.

Begreppet social ekonomi används ofta i regionalpolitiska samman-
hang och i det lokala utvecklingsarbetet. Social ekonomi är en officiell
term inom den europeiska unionen. Regeringen har nyligen beslutat att
tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att kartlägga villkoren för den sociala

Prop. 1997/98:62

166

ekonomins betydelse i samhället, inte minst i glesbygds- och lands-
bygdsområden.

Det är som tidigare nämnts angeläget att den nya teknikens möjligheter
tas till vara, bl.a. genom fortsatt utveckling och utnyttjande av olika di-
stansutbildningar. Genom de resurser som ställts till kommunernas för-
fogande inom ramen för kunskapslyftet har möjligheterna till kompe-
tenshöjande insatser ökat. Bl.a. har olika former av lokalt anpassade stu-
diecentra byggts upp. Ett sätt att utveckla lokalt anpassade studiecentra är
att bredda funktionen hos befintliga kunskapscentra som exempelvis bib-
liotek och skola. Dessa kan i många fall utgöra en bra grund för framtida
kompetenshöj ande insatser för invånare i gles- och landsbygden. En ut-
veckling av distansutbildning på grundläggande och gymnasial nivå till-
sammans med olika former av företagarutbildningar är särskilt viktiga i
gles- och landsbygd. Vidare vill regeringen erinra om de insatser för de-
centraliserad utbildning och distansutbildning som föreslagits i avsnitt
6.2.2.

Prop. 1997/98:62

6.5.5 Utredning av glesbygdens och landsbygdens framtida utveck-
lingsmöjligheter

Regeringens bedömning: Regeringen avser att ytterligare utreda gles-
bygdens och landsbygdens framtida utvecklingsmöjligheter.

Skälen för regeringens bedömning: Glesbygdsverket har i sina un-
derlagsrapporter pekat på behoven av att ytterligare analysera och ut-
veckla åtgärdsförslag inom ett antal områden som rör gles- och lands-
bygdens förutsättningar att utvecklas. Likaledes framfördes önskemål om
en fördjupad landsbygdsutredning vid 1998 års landsbygdsriksdag.

Områden som bör belysas är olika näringars roll för tillväxt och syssel-
sättning på landsbygden, landsbygdens roll i omställningen mot ett eko-
logiskt hållbart samhälle, behov av kompetensutveckling, kvinnor och
ungdomars situation, metoder för att öka det lokala inflytandet, interna-
tionella jämförelser etc.

Vidare bör bestämmelser och avtal som reglerar statliga servicegivares
åtaganden att verka för samordnade servicelösningar i gles- och lands-
bygdsområden ses över. Syftet med en sådan översyn är bl.a. att tydligt
söka belysa de målkonflikter som kan uppstå t.ex. då länsstyrelserna och
självstyrelseorganen skall utföra sin samordningsuppgift och överväga
eventuella ändringar gällande serviceåtaganden.

En annan aspekt, som Glesbygdsverket vid tidigare tillfällen framfört,
är att staten bör överväga att fastställa en lägsta acceptabel servicenivå
för ett antal bastjänster i gles- och landsbygd. En sådan utredning bör
dels innehålla en översyn av nuvarande åtaganden och det eventuella be-
hov av förändringar som kan behövas, dels belysa olika sektorers behov
av service och infrastruktur för fortsatt verksamhet och utveckling, kost-
nader och finansiering.

167

Exempel på ytterligare aspekter som behöver belysas är villkoren och
utvecklingsmöjligheterna för enpersonsföretagandet och övrigt mikrofö-
retagande.

Regeringen vill i det sammanhanget erinra om att en av regeringen ut-
sedd arbetsgrupp inom Närings- och handelsdepartementet för närva-
rande ser över om konkurrenslagens utformning och tillämpning ger till-
räckligt utrymme för små företags samhällsnyttiga behov av samverkan.
I gruppens uppdrag ingår att särskilt belysa glesbygdsaspekter. I en
kommande utredning om glesbygdens och landsbygdens framtida ut-
vecklingsmöjligheter skall samråd ske med arbetsgruppen i frågor med
konkurrensaspekter.

Bland de förslag till åtgärder för landsbygdsutveckling, som formule-
rades av landsbygdsriksdagen, återfanns transportservice och skolans roll
i den lokala utvecklingen. Båda dessa aspekter har tidigare belysts i
Glesbygdsverkets rapport Förnyelsens landskap och bör ytterligare utre-
das.

Regeringen avser att återkomma med närmare direktiv för att ytterli-
gare utreda glesbygdens och landsbygdens framtida utvecklingsmöjlig-
heter.

Prop. 1997/98:62

7 Regionalt utvecklingsarbete

7.1 Allmänna utgångspunkter

Sveriges regioner har, som tidigare redovisats (avsnitt 4), olika förutsätt-
ningar för sitt näringsliv. Detta bl.a. på grund av skillnader i natur och
klimat, olika befolkningstäthet, infrastruktur, utbildningsnivå, historisk
näringsstruktur och kulturell bakgrund. Regioner med likartade förutsätt-
ningar, som tillhör samma ”regionfamilj”, uppvisar samtidigt olika re-
sultat beträffande inkomster och produktion.

Generellt sett är förutsättningarna för ett växande och differentierat nä-
ringsliv gynnsammare i befolkningsmässigt stora och väl sammanhäng-
ande arbetsmarknader. Ett dynamiskt näringsliv beror emellertid också
på vilka värderingar och attityder som finns till företagande. I sådana fall
spelar regionens storlek mindre roll, i stället är kulturella skillnader och
företagartradition av större betydelse. Att det i vissa regioner finns gott
om företagare som förebilder ger ofta i sig en själv genererande utveck-
lingseffekt genom ett stort ny företagande.

Enligt regeringens bedömning behöver varje region ges bättre förut-
sättningar att stimulera utveckling utifrån sin unika näringslivskultur som
bygger på de ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga förhållan-
den som kännetecknar regionen. Traditioner, men också medvetna åtgär-
der för att åstadkomma en utveckling i denna riktning, har visat sig
kunna bidra till att bygga starka näringslivskulturer. En sådan utveckling
kan bara ske i nära samverkan mellan en regions olika aktörer och måste
alltså i första hand utgå från den lokala och regionala nivån.

168

Utvecklad sektorssamordning förbättrar regionernas utveckling

De politiska och administrativa systemen präglas i de flesta länder av en
relativt långt gående specialisering och därav följande sektorisering. Det
gäller också for Sverige. För att det från regionala utgångspunkter på ett
mera påtagligt sätt skall vara möjligt att påverka politiken inom alla sek-
torer av betydelse för den regionala utvecklingen, är det nödvändigt att
utveckla och pröva ett system som går över olika sektorsgränser.

Insikten om behovet av en utvecklad sektorsamordning ökar kontinu-
erligt. Internationellt är det av EG-kommissionen initierade arbetet med
en ”Regional utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv - ESDP
(European Spatial Development Perspective)” ett exempel på detta. I
ESDP-arbetet sammanförs sålunda regionalekonomisk och fysisk plane-
ring i ett gemensamt utvecklingsperspektiv. De övergripande målen för
detta arbete är ekonomisk och social sammanhållning (balanserad ut-
veckling), långsiktigt hållbar utveckling (ekonomisk, social och ekolo-
gisk) och ökad konkurrenskraft.

För att nå dessa mål behövs utvecklingsplanering, inte bara över sek-
torsgränser utan också mellan nationer, regioner och kommuner. ESDP
är en frivillig planeringsansats inom ramen för EU-samarbetet vilken för
närvarande förankras genom samrådsseminarier i och mellan medlems-
länderna och inom EG-kommissionens olika generaldirektorat. Genom
det tvärsektoriella och gränsöverskridande angreppssättet kan ESDP bli
en inspirationskälla för utvecklingsarbete på olika nivåer också i Sverige.

Försök med ändrat regionalt utvecklingsansvar

Genom riksdagens beslut om försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning i Kalmar, Skåne och Gotlands län har ansvaret för ar-
betet med regional utveckling och för att samordna och besluta om läns-
plan för regional transportinfrastruktur flyttats från länsstyrelsen till re-
gionförbund och i Gotlands län till kommunen (prop. 1996/97:36, bet.
1996/97:KU4, rskr. 1996/97:77 samt prop. 1996/97:108, bet.
1996/97:BoU13, rskr. 1996/97:228). Fortsättningsvis benämns region-
förbunden och Gotlands kommun självstyrelseorgan. Detta innebär att
det är självstyrelseorganen som ansvarar för att en regional utvecklings-
strategi utarbetas i dessa län. Självstyrelseorganen har ansvaret för att
samla berörda aktörer i länet och verka för en förbättrad samordning och
samverkan för länets utveckling. Länsstyrelsens roll i försökslänen är i
första hand att bidra till självstyrelseorganens arbete för regional utveck-
ling, dels med tilldelade resurser för regional projektverksamhet, dels
genom att verka för en samordning av statliga aktörer i länet. Från och
med den 1 januari 1999 omfattas också Västra Götalands län av försöks-
verksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning.

Prop. 1997/98:62

169

Prop. 1997/98:62

7.2 Regionala utvecklingsstrategier

Regeringens bedömning: Det regionala utvecklingsarbetet bör också i
framtiden baseras på en långsiktig övergripande utvecklingsstrategi för
varje län. Det pågående arbetet bör fördjupas. Partnerskap samt lokal och
regional demokratisk förankring bör utvecklas ytterligare. Ansvaret för
genomförande, uppföljning och utvärdering av utvecklingsstrategin bör
tydliggöras.

Ansvaret för det regionala utvecklingsarbetet ligger primärt hos läns-
styrelserna respektive självstyrelseorganen. Kopplingen mellan den re-
gionala och den centrala nivåns insatser bör förstärkas med de regionala
utvecklingsstrategierna som grund.

Underlagsrapporter: I NUTEK:s rapport ”Förutsättningar för region-
politik” (R1997:19) konstateras att alla delar av landet måste fungera väl
utifrån sina förutsättningar. Detta gäller inte bara små eller mindre fram-
gångsrika regioner. Även landets starka och mest produktiva regioner
måste stärkas och bättre utnyttja sina förutsättningar för att kunna klara
konkurrensen med regioner i andra länder.

I NUTEK: s rapport ”Länsstrategier i regionalt utvecklingsarbete”
(R 1997:11) beskrivs och analyseras länsstrategiprocessen. Vidare dis-
kuteras möjligheterna för länsstrategiema att vara ett fungerande arbets-
verktyg i det regionala utvecklingsarbetet. Av analysen framgår att läns-
strategiarbetet under den tid som studerats genomförts på ett ambitiöst
sätt med bred uppslutning i länen. Betoningen har legat på ett processin-
riktat arbetssätt och samverkan mellan länets aktörer. NUTEK pekar
samtidigt på att strategier för genomförande samt modeller för finansie-
ring och ansvarsfördelning mellan involverade parter kan utvecklas yt-
terligare.

NUTEK konstaterar vidare att länsstrategiema innehållsmässigt är lik-
artade i alla län. Länsstrategiema formuleras i dag på en övergripande
nivå och utan att avtal sluts vilket innebär att inblandade parter kan ac-
ceptera dokumentet utan att behöva göra avkall på sina egna priorite-
ringar.

När ett stort antal offentliga aktörer vidtar åtgärder som avser att stärka
förutsättningarna för utveckling inom olika områden, oftast med utfall på
den regionala nivån, krävs betydande samordning för att åtgärderna ska
genomföras så effektivt som möjligt. Det gäller både för regionerna och
för nationen som helhet.

För att de långsiktiga regionala utvecklingsstrategierna ska kunna spela
en mer central roll krävs enligt NUTEK bättre förutsättningar för det re-
gionala utvecklingsarbetet. Förutsättningar NUTEK nämner är:

- en ökad uthållighet i det långsiktiga regionala utvecklingsarbetet, där
länsstrategiema är ett första samlande dokument för allt utvecklingsar-
bete i länet,

170

- tillräckliga resurser på både regional och nationell nivå for att kunna Prop. 1997/98:62
driva det långsiktiga arbetet, samt

- en bättre samordning mellan sektorer samt mellan den centrala och
regionala nivån.

Remissinstanserna: Flertalet kommuner instämmer i att Sverige be-
höver en kraftfull regional utvecklingspolitik. Flera av remissvaren indi-
kerar dock en rädsla för att detta kan komma att gynna storstadsregio-
nerna på glesbygdens bekostnad. Stockholms stad anser att en positiv
utveckling för huvudstaden också innebär en positiv utveckling för lan-
det.

En närmast genomgående uppfattning bland remissinstanserna är att
sektorsamordning på central och regional/lokal nivå måste ses som något
positivt. Det finns anledning till samverkan över sektorsgränsema fram-
förallt inom områden som fysisk planering och utbildning. Enligt länssty-
relsen i Göteborgs och Bohus län krävs det att statens egna myndigheter
samordnar sina verksamheter för att statens resurser optimalt skall främja
regionens utveckling.

Skälen för regeringens bedömning: Länsstrategiema är en viktig del
av det regionala utvecklingsarbetet. Länsstyrelserna har av regeringen
fatt i uppdrag att basera sitt regionala utvecklingsarbete på en långsiktig
sektorsövergripande utvecklingsstrategi för länet. Strategin skall utarbe-
tas i bred samverkan med övriga aktörer i länet. I dag pågår, med något
undantag, regionalt strategiarbete i alla län. Regeringen har i förord-
ningen (1988:877) om regionalt utvecklingsarbete lämnat närmare rikt-
linjer för arbetet.

Länsstrategiema skall tas fram i ett brett partnerskap. Därmed skapas
ett gemensamt och återkommande forum där regionens aktörer kan dis-
kutera framtidsfrågor. Strategiarbetet ger på så sätt de regionala aktörerna
större möjligheter att hantera frågor inför framtiden.

Behovet av att arbeta med långsiktiga sektorsövergripande strategier i
det regionala utvecklingsarbetet är växande. Samhället befinner sig i en
brytningstid då många förändringsprocesser pågår. Utvecklingen sker i
snabb takt. Denna snabba utveckling sker samtidigt som det finns pro-
blem på arbetsmarknaden och i ett läge där en sanering av statens finan-
ser genomförts. De beslut, som också fortsättningsvis kommer att behöva
tas för att lösa mer kortsiktiga problem på såväl central som regional
nivå, kan bara ges strategisk betydelse om de kopplas till en långsiktig
utvecklingsstrategi.

I försökslänen är det självstyrelseorganen som har det övergripande
och samlande ansvaret för utvecklingsstrategierna. Detta innebär att de
ansvarar för dels hur de använder de av regeringen tilldelade regionala
utvecklingsmedlen dels för samverkan och samordning med andra aktö-
rer så att länet som helhet far en god utveckling.

Länsstyrelsens roll i försökslänen är att, dels med tilldelade resurser
för regional projektverksamhet för vissa ändamål arbeta för regional ut-
veckling, dels att i sin roll som samordnare för statlig verksamhet kon-
struktivt delta i arbetet med länets utvecklingsstrategi.

171

Utveckling av det regionala strategiarbetet

Det omfattande utredningsunderlag som nu tagits fram visar att det re-
gionala strategiarbetet kan utvecklas och fördjupas ytterligare.

Regeringen har med stöd av riksdagens beslut om propositionen In-
frastrukturinriktning för framtida transporter (prop. 1996/97:53, bet.
1996/97:TU7, rskr. 1996/97:174) utvecklat formerna för planeringen av
investeringar i transportinfrastrukturen så att ett större helhetsansvar för
prioriteringar av åtgärder tas regionalt. Länsstyrelserna respektive de re-
gionala självstyrelseorganen har nu ansvaret att samordna och förankra
de regionala transportplanerna så att de effektivt kan bidra till den av
riksdagen beslutade nationella inriktningen. Syftet med att regionalisera
planeringsansvaret har varit att nå en anpassning till regionala behov och
näringsstrukturer samt öka samordningen mellan olika statliga åtgärder
av regionalt intresse.

För att den nya regionala infrastrukturplaneringen skall kunna utveck-
las ytterligare har regeringen i propositionen Transportpolitik för en håll-
bar utveckling (prop. 1997/98:56) aviserat att planeringen bör kopplas till
pågående regionalt strategiarbete där de preliminärt föreslagna nationella
målen bryts ned till möjliga regionala prioriteringar avpassade efter re-
gionala förutsättningar och behov. De regionala strategierna avses bl.a.
ligga till grund för en riksdagsbehandling av inriktningen av infrastruktu-
rens utveckling. Det nationella beslutet kan därmed i ökad utsträckning
tas med hänsyn till olika regionala förutsättningar.

Ett bättre underlag behövs för bedömningar av miljö- och hushåll-
ningsfrågomas betydelse för den regionala utvecklingen och hur dessa
bör kopplas till de övergripande regionala utvecklingsstrategierna. Läns-
styrelserna bör därför inleda ett arbete med regionala miljö- och hushåll-
ningsprogram som kan ge vägledning till ansträngningarna att främja en
hållbar utveckling i länen och till de utvecklingsmöjligheter och den po-
tential för ökad sysselsättning och tillväxt som finns i resurshushållning
och miljöanpassning.

Ett underlag för bedömning av väsentliga regionala miljöfrågor är de
ansökningar om stöd till lokala investeringsprogram som i stort sett alla
kommuner tagit fram. Investeringsprogrammen utgår från de lokala be-
hov som föreligger och åtgärderna syftar till att driva samhället mot en
ekologisk hållbar utveckling.

Länsstrategiema för jämställdhet är ett led i utvecklingen av det regio-
nala strategiarbetet ur ett könsperspektiv. Strategierna som omfattar läns-
styrelsernas utåtriktade verksamhet betonar vikten av ett könsperspektiv i
det regionala utvecklingsarbetet.

En kompletterande modell för arbete med regionala utvecklingsstrate-
gier håller sedan år 1995 på att etableras i Sverige genom medlemskapet i
den Europeiska Unionen. Alla åtgärder inom EG:s strukturfonder styrs
av särskilda programdokument. De regionalt inriktade programmen (Mål
2, 5b, 6 samt Interreg) förutsätter en fördjupad samverkan mellan regio-
nens centrala aktörer och ett gemensamt genomförande av de åtgärder
som prioriterats i programmen. Programmen samfinansieras av stat,

Prop. 1997/98:62

172

kommun, landsting och EG:s strukturfonder och genererar också bety-
dande utvecklingssatsningar från näringslivet.

Nya, ibland mycket långtgående, krav ställs på dokumentation, upp-
följning och utvärdering. Breda partnerskap har upprättats med god lokal
och regional förankring. Befintliga arbetssätt har genom detta kunnat
utvecklas.

Riksdagen har behandlat frågan om sambandet mellan nationell regio-
nalpolitik och strukturfondsfrågor (prop. 1997/98:1 utgiftsområde 19 bet.
AU 1997/98 :AU2, rskr. 1997/98:128). Där betonas att samordningen bör
öka mellan nationella insatser och sådana åtgärder som genomförs inom
ramen för strukturfondsprogrammen.

Regeringen har konstaterat att arbetet med de regionala programmen
inom EG:s strukturfonder har visat på vägar att öka den lokala och regio-
nala demokratiska förankringen i det regionala utvecklingsarbetet. Det
har också inneburit ett breddat partnerskap och en förbättrad uppföljning
och utvärdering av de insatser som sker. Sammantaget har viktiga regio-
nala utvecklingsinsatser kunnat genomföras delvis som ett komplement
till den nationella politiken.

Regeringen avser att lämna ytterligare riktlinjer för det regionala ut-
vecklingsarbetet så att frågor om prioritering, målbeskrivning, finansie-
ring, dokumentation, uppföljning och utvärdering görs tydligare i fram-
tiden. Strategierna skall som tidigare utformas i ett brett partnerskap. Re-
gionens val av genomförandeorganisation och ansvarsfördelning inom
denna samt vilka insatser som prioriteras och hur de finansieras av de
olika aktörerna skall beskrivas utifrån de förutsättningar som finns i re-
spektive region. De regionala utvecklingsstrategierna måste vara väl för-
ankrade på lokal och regional nivå.

Huvudsyftet med de regionala utvecklingsstrategierna är att de skall
vara underlag för olika planeringsprocesser, t.ex. infrastrukturplane-
ringen. De regionala utvecklingsstrategierna ska bl.a. därför ha en tydlig
koppling till användningen av statens samlade resurser för regional ut-
veckling som tidigare definierats (avsnitt 4.5) och till de frågor som ovan
angetts om utvecklingen av det regionala strategiarbetet. En tätare dialog
mellan den nationella och regionala nivån behövs för att stämma av re-
gionernas avvägningar gentemot den centrala nivåns riktlinjer.

Den ökade vikt som avses läggas vid strategiarbetet ställer krav på
ökade kunskaper bl.a. i fråga om genomförande, uppföljning och utvär-
dering av utvecklingsstrategin.

Regeringen återkommer senare (avsnitt 9) med förslag till en utvecklad
regional näringspolitik med bl.a. regionala tillväxtavtal. Dessa avtal bör
ta sin utgångspunkt i de regionala utvecklingsstrategierna och vara en
konkretisering av dessa vad avser användningen av resurser för att främja
tillväxt och sysselsättning.

7.3 Resurscentra för kvinnor

Prop. 1997/98:62

Regeringens bedömning: Det behövs även i fortsättningen särskilda
insatser för kvinnor inom regionalpolitiken, både för att förstärka

173

kvinnors situation på arbetsmarknaden och för att tillvarata deras ini-
tiativ och kompetens i det regionala utvecklingsarbetet. Regeringen
avser att för 1998 och 1999 anslå medel för att finansiera det natio-
nella resurscentrum och att stödja de regionala resurscentra för kvin-
nor som byggts upp under de senaste åren.

Prop. 1997/98:62

Underlagsrapporter: NUTEK. och Glesbygdsverket inkom med en
rapport i april 1997. Där framhålls bland annat att resurscentra för kvin-
nor måste ges ekonomiska förutsättningar genom att särskilda medel an-
visas till länsstyrelserna. Vidare föreslås att den centralt samordnande
funktionen skall ha liknande funktioner som idag: samordning, rådgiv-
ning, utbildning, forskning, information och administration. Glesbygds-
verket anser att det nationella resurscentrumet bör fa en mer fristående
placering.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen uppdrog i september
år 1994 åt NUTEK att, tillsammans med Glesbygdsverket, bygga upp ett
nationellt resurscentrum för kvinnor (NRC). Dessutom ålades länsstyrel-
serna att verka för att regionala resurscentra för kvinnor (RRC) byggs
upp i landet.

Det nationella resurscentrumet ingår i NUTEK:s organisation. Det har
fyra uttalade syften med sin verksamhet. Kvinnor skall kunna ta i anspråk
sin del av samhällets resurser. Kvinnors kompetens skall tas tillvara i
samhället. Människors insatser skall värderas lika oavsett kön. Lands-
och glesbygdskvinnoma skall speciellt uppmärksammas.

Nationellt resurscentrum har under den hittillsvarande projektperioden
arbetat med fem långsiktiga mål. NRC skall enligt dessa ha:

- bidragit till att höja kompetensen hos de som arbetar med regionala
resurscentra,

- ökat insikten om samhällsplanering med ett kvinno- och ett
könsperspektiv på regional och lokal utveckling,

- bidragit till att samhällets resurser har kommit kvinnor till del i större
utsträckning än tidigare,

- bidragit till att initiera en diskussion om hur genusperspektivet skall
omsättas inom de olika sektorer som den regionala utvecklingsplane-
ringen arbetar med,

- bidragit till att kunskapsuppbyggnaden både i forskning och utred-
ningsarbete i ökad utsträckning utgår från ett genusperspektiv.

Det finns idag regionala och lokala resurscentra i flertalet län. Vaije
centrum har utformats från lokala behov och många centra är fortfarande
under uppbyggnad. Många av dessa har startat som ett projekt inom EG:s
strukturfondsprogram, eller som en utveckling av verksamheten med
kvinnliga affärsrådgivare.

Totalt anslogs till regionala och lokala resurscentra under år 1997 upp-
skattningsvis nära 60 miljoner kronor från olika finansärer där länsstyrel-
serna bidrog med närmare 40 procent och EU-medel svarade för närmare
30 procent. Andra finansiärer var länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingar,

174

kommuner, landsting, ALMI Företagspartner AB samt olika bildnings-
förbund.

Verksamheten med resurscentra har gett goda resultat. Regeringen be-
dömer dock att särskilda insatser bör göras ännu en period. I december
1997 beslutade därför regeringen att initiera ett tvåårigt program som
syftar till att fortsatt stimulera tillväxtorienterade utvecklingsprojekt med
ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Det bygger på följande principer:

- Försöksverksamheten med NRC skall fortsätta under åren 1998 och
1999 och främst inriktas mot att, dels stödja och samordna regionala och
lokala resurscentras verksamheter, dels sprida information. NUTEK bör
även under denna period, i samråd med Glesbygdsverket, ansvara för
NRC. Till NUTEK:s förfogande för att bedriva NRC har regeringen an-
visat 3 miljoner kronor för år 1998 och avser att anvisa motsvarande re-
surser även för år 1999. Finansiering sker inom ramen för anslaget för
regionalpolitiska åtgärder.

- Regeringen har också avsatt 16,5 miljoner kronor för 1998 för stöd
till projekt vid regionala och lokala resurscentra. Medlen skall användas
till att stödja tillväxtinriktat utvecklingsarbete med inriktning på närings-
liv och sysselsättning. En förutsättning för att NUTEK skall bevilja me-
del är att länsstyrelserna och/eller andra organ medfinansierar motsva-
rande belopp. NUTEK skall samråda med Glesbygdsverket i dessa frå-
gor.

Ett syfte med denna uppläggning är att skapa incitament för länsstyrel-
ser och andra organ att stödja utvecklingsarbetet. Ett annat syfte är att
stärka de centrala och regionala statliga organens förmåga att kunna
hantera projekt som rör kvinnor. Vidare stärks möjligheten för kvinnor
att i större utsträckning kunna ta del av de statliga resurser som står till
förfogande för regionalt och lokalt utvecklingsarbete och därigenom, på
lika villkor som män, i framtiden kunna agera i det regionala utveck-
lingsarbetet.

Inom regionalpolitikens område finns två insatser som är speciellt rik-
tade till kvinnor, dels resurscentranätverket, dels ett projekt med kvinn-
liga affarsrådgivare. För att effektivisera dessa insatser bör NUTEK ar-
beta för att finna lösningar som gör att dessa båda verksamheter i större
utsträckning än hittills samordnas.

8 Näringspolitik

Regeringen har tidigare framhållit vikten av att öka det regionala och
lokala inflytandet över delar av näringspolitiken. I avsnitt 9 presenteras
förslag till hur en förstärkt regional näringspolitik kan utvecklas. Även i
fortsättningen kommer dock nationella mål och riktlinjer att behöva fast-
ställas som en bas för näringspolitiken. Som en bakgrund till den regio-
nala näringspolitiken, och också i form av ett antal förutsättningar, vill
regeringen därför redovisa ett antal överväganden beträffande några vik-
tiga näringspolitiska frågor.

Prop. 1997/98:62

175

Prop. 1997/98:62

8.1 Allmänna utgångspunkter

Regeringens bedömning: Näringspolitik handlar idag i hög grad om att
skapa bra produktionsbetingelser för företagen. De näringspolitiska ut-
gångspunkterna är att i första hand stödja de allmänna förutsättningarna
för företagsamhet. Att säkerställa ett stabilt och överskådligt regelverk,
främja konkurrens på lika villkor, främja olika marknaders funktionssätt
stärker drivkrafterna för tillväxt. Huvuddragen i näringspolitiken bör vara
att identifiera och undanröja tillväxthinder, att bygga system för långsik-
tig kompetensförsörjning samt att på ett effektivt och flexibelt sätt ut-
nyttja och utveckla samhällets resurser till förmån för såväl kvinnor som
män.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens övergripande mål
för näringspolitiken är att den skall skapa goda förutsättningar för nä-
ringslivets uthålliga tillväxt och internationella konkurrenskraft så att
sysselsättning och välfärd främjas. Detta innebär att näringspolitiken
fyller en viktig funktion för att tillgodose regeringens långsiktiga mål om
full sysselsättning och ökad ekonomisk tillväxt. Att stödja de allmänna
förutsättningarna för företagsamhet och stärka drivkrafterna för tillväxt
är långsiktiga processer, som kräver kunskap om och lyhördhet för ut-
vecklingen i omvärlden. I takt med att näringspolitiken allt mer inriktas
mot rambetingelser blir det svårare att dra tydliga gränser mellan nä-
ringspolitik och andra politikområden.

Många politikområden påverkar näringslivets förutsättningar. Exempel
på områden som ger nationella villkor är finans-, penning-, skatte- och
energipolitiken. Andra områden, som delvis ger nationella villkor, men
också i sin tillämpning har stor betydelse i ett regionalt perspektiv är
transport-, utbildnings-, forsknings-, regional-, arbetsmarknads-, kultur-
och miljöpolitiken. Det finns idag behov av ökad samordning av de nä-
rings- och tillväxtrelaterade frågorna i dessa och andra politikområden.
Det finns också behov av att ytterligare utveckla politiken en långsiktig
hållbar ekonomisk tillväxt, inbegripet den ekologiska dimensionen. Re-
geringen arbetar för närvarande med att analysera näringspolitikens i
stora delar horisontellt samordnande roll för att kunna utveckla och
stärka det tillväxtorienterade arbetet på såväl nationell som regional nivå.
I avsnitt 9.3 presenteras en ny regional näringspolitik.

Det är angeläget att föra en öppen dialog med näringslivet och att i
samverkan skapa positiva förväntningar och ett långsiktigt fördelaktigt
näringsklimat. Näringspolitiken utvecklas ständigt och måste anpassas
till omvärldsförändringar för att vara effektiv. Detta gäller även för de
metoder som används för att analysera näringslivet och tillväxtens be-
tingelser. De förändringar i omvärlden, som beskrevs i avsnitt 4, innebär
bland annat att näringslivets konkurrenskraft i ökande grad är beroende
av förmågan till kundanpassning av produkter och tjänster. Detta kräver
teknisk och annan kompetens samt samarbete i nätverk. Betydelsen av
lokal närvaro och fungerande nätverk mellan kund, producent och leve-

176

rantör ökar för att förstå marknadens krav och behov. Samtidigt krävs
större, ibland internationella, nätverk för att säkerställa kompetensför-
sörjningen. Förståelse för hur dessa nätverk fungerar är en viktig förut-
sättning för att kunna forma en bra näringspolitik. Regeringen bedriver
tillsammans med Industriförbundet och NUTEK ett projekt om indust-
riella system, som på sikt kan bidra till en mer effektiv närings- och re-
gionalpolitik.

Viktiga uppgifter för näringspolitiken är vidare att verka för positiva
attityder till företagande och entreprenörskap, för inflöde och tillvara-
tagande av innovationer och kunskap från andra länder samt för ett gott
utnyttjande och utvecklande av den stora och viktiga resurs som finns i
form av kompetens hos olika grupper. En viktig aspekt här är att ta till-
vara kvinnors och mäns kunskap och kompetens i företagande och ar-
betsliv i lika stor utsträckning. De ekonomier, branscher och företag som
växer snabbast är de inom vilka ny teknik och flexibla organisations-
former utnyttjas för att höja produktivitet och konkurrenskraft. I vilken
utsträckning så sker beror i hög grad på om regelverk och andra grund-
läggande villkor medger framväxt av nya företag och branscher samt om
det finns institutioner och incitament som gör att arbetskraftens kompe-
tens uppgraderas för att möta nya behov. Idag tillämpar allt fler företag
flexibla organisationsformer i vilka humankapitalet, det vill säga män-
niskan, hennes kunskap och kompetens, är den viktigaste tillgången.
Samtidigt blir individens livslånga lärande i allt större utsträckning en
förutsättning för företagens utveckling och konkurrenskraft. Detta kräver
framtida förändring av regelverk och ökad kunskap om hur immateriellt
kapital, såsom investeringar i kompetens, skall värderas.

Den internationella konkurrensen inom näringslivet tilltar. Detta inne-
bär ett ökat omvandlingstryck i ekonomin, som i ett längre perspektiv
kan bidra till att näringslivets långsiktiga konkurrens- och utvecklings-
kraft förstärks. Kravet på anpassning och omställning till ändrade kon-
kurrensförutsättningar innebär att marknaderna för arbetskraft och kapital
måste fungera så effektivt och flexibelt som möjligt. Åtgärder som mins-
kar tröghetema i marknadsekonomins funktionssätt, bland annat om- och
avregleringar av olika marknader, blir i denna situation nödvändiga.

En väl fungerande konkurrens är ett medel att sätta press på kostnader
och priser i företagen till nytta för konsumenterna. Konkurrensen leder
normalt till att de inhemska producenterna tvingas utveckla sina starka
sidor och att kompetens byggs upp inom näringslivet. En nationell och
lokal konkurrens skapar en grogrund för att företag skall kunna växa
fram och ger förutsättningar för internationell konkurrenskraft samt för
långsiktig ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

I den allt mer intemationaliserade ekonomin kan enskilda stater ut-
forma mer eller mindre effektiva spelregler. Länder präglas av institutio-
ner och regelverk som till exempel specifika lagar, regleringar, skatter,
incitament, materiell- och immateriell infrastruktur och andra direkt eller
indirekt politiskt formade förhållanden. Dessa institutionella förhållanden
påverkar människors och företags möjligheter och villkor och är därmed
av betydelse för hela ekonomins utveckling. Utformningen av spelregler

Prop. 1997/98:62

177

och institutionella ramar påverkar hur effektivt nationellt bundna pro-
duktionsresurser kan utnyttjas.

Sverige är starkt beroende av handel med omvärlden. Genom medlem-
skapet i EU deltar vi i och kan påverka utvecklingen av vår nya hemma-
marknad, den inre marknaden, som utgör navet i det europeiska samar-
betet. Den inre marknaden är en marknad som består av drygt 375 miljo-
ner människor och där varor, tjänster, personer och kapital kan röra sig
fritt över gränserna. Den medför att Sverige på samma villkor som övriga
medlemsstater i EU konkurrerar på den globala handelsarenan. Den inre
marknaden spelar vidare en viktig roll för ekonomisk tillväxt och social
utveckling. En väl fungerande inre marknad är alltså viktig för utveck-
lingen i Sverige. Under år 1998 kommer ett viktigt arbete vara att ge-
nomföra den av Europeiska rådet i Amsterdam godkända handlingspla-
nen för den inre marknaden med dess fyra mål för effektivisering av re-
gelverket, hantering av snedvridande konkurrens, avskaffande av sekto-
riella hinder samt säkerställande av att den inre marknaden är till nytta
för medborgarna.

Vilken region eller vilket land företagen väljer att investera i kommer i
allt högre grad att styras av de grundläggande produktionsförutsättning-
ama. Samtidigt skapar ett långsiktigt bra näringsklimat förutsättningar
för nödvändiga och ökade investeringar av inhemska företag och ett ökat
inflöde av investeringar och kunskaper från utländska företag. Närings-
politiken måste inriktas både mot att förstärka dagens styrkefaktorer och
att vara tillräckligt flexibel för att ta till vara potentialen i nya framväx-
ande produkter och marknader.

Prop. 1997/98:62

8.2 Vissa näringspolitiska frågor

Regeringens bedömning: Inom ramen för näringspolitiken bedrivs
främst aktiviteter som syftar till att underlätta etablering och utveckling
av småföretag, främja utländska investeringar, export, forskning och ut-
veckling och en väl fungerande konkurrens.

Småföretagsutveckling

Inom ramen för näringspolitiken bedrivs flera aktiviteter som syftar till
att underlätta utveckling och tillväxt inom småföretagssektom, så att an-
talet livskraftiga och växande småföretag kan öka. Statliga näringspoli-
tiska åtgärder har bedömts kunna kompensera vissa ofullkomligheter på
marknaden för främst rådgivning och riskfinansiering.

ALMI Företagspartner AB (ALMI) och dess 22 dotterbolag tillhanda-
håller allmän information till företag och blivande företagare samt råd-
givning i främst strategiska frågor till enskilda företag med tillväxtpoten-
tial. Som närmare framgår av avsnitt 8.2.1 bedriver ALMI även en om-
fattande utlåning med högt risktagande, riktad till mindre företag.

Även NUTEK har viktiga uppgifter inom småföretagspolitiken, bl.a.
när det gäller s.k. såddfinansiering till enskilda företag och uppfinnare

178

samt bidrag till vissa organisationer på området. Dessutom bedriver NU-
TEK informationsverksamhet bl.a. genom en särskild telefonservice till
nyetablerare genom den s.k. Startlinjen och till småföretag som vill ut-
veckla sitt miljöarbete genom projektet Miljöstyrning i småföretag.

Ett projekt med affårsrådgivare för kvinnor som bedrivs av NUTEK är
ett exempel på en särskild insats för att stärka kvinnors möjligheter. Ur-
sprungligen riktade sig projektet till 62 kommuner i de regionalpolitiska
stödområdena. Många av affårsrådgivama i dessa kommuner är numera
knutna till kommunernas näringslivsorgan eller andra permanenta organ
som har till uppgift att stärka näringslivet. NUTEK har nu gått vidare i
detta arbete och avser att utvidga antalet affårsrådgivare genom att kom-
munerna i de geografiska strukturfondsområdena och i de tillfälliga stöd-
områdena i södra Sverige erbjudits att delta i ett tvåårigt projekt. I hela
landet är det för närvarande ca 110 kommuner som har affårsrådgivare
för kvinnor.

NUTEK har under senare år också arrangerat internationella kontakt-
mässor och har tillsammans med övriga åtta s.k. Euro Info Centers (EIC)
i Sverige arbetat med att förbättra informationen till småföretagen om
internationaliseringen och den inre marknaden. Andra exempel är insat-
ser för att förbättra tekniköverföringen till de mindre företagen från in-
stitut och högskolor.

Av väsentlig betydelse för småföretagens internationalisering är också
den rådgivningsverksamhet som bedrivs genom Sveriges Exportråd i
Sverige och på flera utlandsmarknader. Exportrådet samarbetar med
ALMI genom regionala Exportcentra som ger råd och service till småfö-
retag.

Småföretagsdelegationen

Som ett led i arbetet med att främja ökad sysselsättning och ekonomisk
tillväxt i småföretag tillsatte regeringen i oktober 1996 den s.k. Småfö-
retagsdelegationen (N 1996:04) med uppdrag att identifiera problem och
föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och till-
växt i småföretag. Delegationens arbete baseras på en bred dialog med
näringslivets organisationer, fackliga organisationer, statliga myndigheter
och kommuner.

Småföretagsdelegationen överlämnade i december 1997 till regeringen
rapporten Enklare och bättre regler (SOU 1997:186). Rapporten inne-
håller en rad förslag till förändringar av olika regler och regleringar. Un-
der våren 1998 skall delegationen lämna ytterligare förslag till regel-
förenklingar och presentera delrapporter om vissa särskilda frågor såsom
kompetensförsörjning och riskkapitalförsörjning.

Regeringen anser att Småföretagsdelegationen ger ett viktigt bidrag till
arbetet med att förenkla och modernisera regelverket för småföretagen.
Flera av delegationens förslag kräver dock ytterligare beredning av rege-
ringen och berörda myndigheter.

Prop. 1997/98:62

179

Design

En god design har stor betydelse för industriella framgångar, inte minst
på exportmarknaden, och bidrar väsentligt till utvecklingen av den
svenska ekonomin och arbetsmarknaden. Vi befinner oss idag i ett läge
med en hårdnande internationell konkurrens där gränserna mellan vara
och tjänst blir alltmer flytande. Särskiljande egenskaper blir allt viktigare
för att skapa en konkurrenskraftig produkt. Vid sidan av pris och kvalitet
blir produkternas funktion, material, ergonomi, miljöpåverkan, form och
farg, dvs. design, viktiga konkurrensmedel. Att utnyttja design i produkt-
utvecklingsprocessen kan vara en metod för att uppnå detta. Design kan
även vara ett effektivt instrument för att stimulera till miljöanpassade
produkter.

Staten stöder designfrämjande verksamhet främst genom Stiftelsen
Svensk Industridesign (SVID). SVID har ett samarbetsavtal med ALMI
och har etablerat en regional organisation med fyra kontor i landet som
samverkar med ALMLs dotterbolag. SVID:s kunskap och kompetens
efterfrågas i allt högre grad av såväl enskilda företag som av myndigheter
och organisationer som arbetar med företagsutveckling. SVID:s regionala
organisation har idag mycket begränsade resurser för att möta denna ef-
terfrågan. Regeringen anser därför att det är angeläget att förstärka orga-
nisationen bl.a. genom att designfrågorna far en naturlig plats i en regio-
nal näringspolitik.

Det är önskvärt att även mer generellt vidareutveckla det statliga de-
signfrämjandet. En uppgift bör vara att bidra till att bilda nätverk mellan
aktörer som arbetar med design och företagsutveckling. Länsstyrelserna
har möjlighet att med sina regionala utvecklingsmedel finansiera insatser
för att förstärka sådana regionala nätverk, etablera regional utställnings-
verksamhet och öka rådgivningen till småföretag etc. Exempel på sådana
insatser finns i flera län. Det är också av stor vikt att det sker en ökad
samverkan mellan näringslivet och bl.a. högskolorna. Utbildning och
forskning om design byggs ut vid flera universitet och högskolor i sam-
arbete med näringslivet. EU-bidrag har också anslagits för detta ända-
mål, bl.a. vid Luleå tekniska universitet.

Den designfrämjande verksamheten har främst rört varuproducerande
företag. Omstruktureringen av näringslivet med ett ökande antal tjänste-
företag innebär emellertid ett delvis nytt behov av designrådgivning. Va-
rumärken och gestaltning av trycksaker och övrigt informationsmaterial
ger företaget en visuell identitet. Regeringen anser därför att verksam-
heten på sikt bör utökas till att omfatta även rådgivning vad gäller andra
designkompetenser. Att företag har en tydlig identitet är av stor vikt
framför allt på den internationella marknaden, och den sverigefrämjande
verksamheten bör kunna bedrivas i samverkan med designfrämjandet.

Regeringen avser att senare till riksdagen redovisa förslag och bedöm-
ningar avseende bl.a. formgivning och design.

Prop. 1997/98:62

180

Främjande av utländska investeringar, m.m. Prop. 1997/98:62

Näringslivets allt påtagligare globalisering innebär bl.a. att företagen har
möjlighet att förlägga verksamheter till olika länder. Företagen kommer
inför ett investeringsbeslut i en valsituation där de bl.a. har behov av att
fa information om investeringsförutsättningama i möjliga investe-
ringsländer. I åtskilliga fall uppstår också en konkurrenssituation mellan
stater som önskar stärka sin ekonomi och öka sin sysselsättning genom
investeringar från utlandet.

Detta har bl.a. lett till att riksdagen beslutat att bilda en särskild myn-
dighet, Delegationen for utländska investeringar i Sverige, med uppgift
att bidra till att utländska foretag genomfor nyinvesteringar och nyetable-
ringar i Sverige samt att samverka med svenska foretag i landet. Delega-
tionen, som är mest känd under sin engelska beteckning, Invest in
Sweden Agency (ISA) har nu verkat i två år. ISA har bl.a. som strategi
att verka för att öka de utländska investeringarna i Sverige genom att
utgå från de styrkefaktorer som finns i landets regioner samt att fa till
stånd en samverkan mellan de nationella och de regionala och lokala ak-
törerna för att nå detta mål.

ISA:s investeringsfrämjande verksamhet avser rådgivning, utbildning,
utredning och information samt projekt för bearbetning av utländska fö-
retag.

Beträffande den aktuella projektverksamheten kan följande nämnas.
För närvarande befinner sig sju projekt i en operativ, internationell sök-
process riktad till olika marknader i Nordamerika, Asien och Europa.
Närmare 30 regionala och kommunala partner är engagerade i dessa sju
projekt. Härtill kommer även sex kommersiella samarbetspartner. Ytter-
ligare ett antal projekt med deltagande av regionala och lokala aktörer
förbereds.

Härutöver har ISA tillsammans med ALMI, Kommunförbundet och ett
sjuttiotal kommuner samt vissa länsstyrelser inlett en aktivitet, benämnd
”investeringssamverkan”, för att bl.a. fa till stånd ett effektivt samarbete
mellan berörda nationella, regionala och lokala aktörer som är engage-
rade i investeringsfrämjande åtgärder gentemot utlandet.

ISA:s verksamhet har nyligen utvärderats. Utvärderingen ger vid han-
den att myndighetens utrednings- och informationsverksamhet håller
hög klass. Beträffande projektverksamheten framhålls särskilt att lokala
myndigheter och organisationer i högre grad måste involveras i investe-
ringsfrämjandet och tidigt i processen vara med och ta ansvaret för en-
skilda projekt. Utvärderingen stöder ISA:s strategi att Sverige huvudsak-
ligen skall konkurrera om internationella investeringsprojekt som passar
in i svenska s.k. kompetensblock. Det vill säga industriella kluster, tek-
niskt avancerade områden där Sverige har komperativa fördelar och re-
presenterar en intressant marknad, t.ex. träförädling och mineralpro-
spektering.

Regeringen anser att det nu är minst lika viktigt som när ISA bildades
att fa till stånd en ökning av de utländska investeringarna i Sverige. Detta
främst för att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i lan-
det. Detta gäller även i hög grad i regionalpolitiskt prioriterade områden.

181

Regeringen ställer sig helt bakom ISA:s strategi att i sin projektverk-
samhet utgå från de styrkefaktorer som finns i landets regioner. Rege-
ringen anser dock att det i vissa fall kan vara berättigat att ISA även en-
gagerar sig i utländska investeringar, som inte helt passar in i de s.k.
kompetensblock, som ISA identifierat över hela landet. Det kan t.ex. vara
viktigt att ISA:s kapacitet utnyttjas för att fa till stånd intressanta investe-
ringar i regionalpolitiskt prioriterade områden även utanför kompetens-
blocken. Regeringen har också anslagit särskilda medel för myndighetens
verksamhet i dessa områden.

I vissa fall kan det vidare, enligt regeringens bedömning, vara nödvän-
digt att mobilisera större resurser än de som olika myndigheter och andra
organ nu har för att underlätta utländska företags investeringar i Sverige.
Det gäller i första hand stora för hela landet strategiska investeringar,
som annars inte skulle komma till stånd.

Regeringen överväger att i sådana ärenden, utifrån de enskilda förut-
sättningarna i varje ärende, organisera sitt arbete inom olika politikområ-
den så att den på ett så effektivt sätt som möjligt kan bidra till att en in-
vestering, i den mån en sådan bedöms vara samhällsekonomiskt lönsam,
kommer till stånd.

Liksom när det gäller andra företagsinvesteringar är det bl.a. från sys-
selsättningssynpunkt angeläget att även stora strategiska investeringar
kan ske i något av de regionalpolitiska stödområdena. I dessa finns större
möjligheter att främja en investering genom t.ex. olika former av före-
tagsstöd. Även när det gäller investeringar utanför regionalpolitiska stöd-
områden kan regeringen naturligtvis engagera sig på detta sätt. Det kan
t.ex. gälla investeringar i orter som drabbats av en kraftig sysselsätt-
ningsminskning men ändå inte, t.ex. på grund av EG-kommissionens
regler, kunnat inplacerats i stödområde.

Sverigefrämjande åtgärder

Globaliseringen och tillgången till den inre marknaden innebär nya och
förbättrade möjligheter för exporten som spelar en mycket viktig roll i
den svenska ekonomin. Det statliga sverigefrämjandet är ett betydelse-
fullt instrument i närings- och handelspolitiken. I Sverige är Sveriges
Exportråd (som finansieras gemensamt av staten och näringslivet) det
centrala organet på detta område. Verksamheten är koncentrerad till två
kärnområden, exportservice och exportutveckling. De små och medel-
stora företagen är prioriterade i verksamheten.

Sverigefrämjande åtgärder är mycket viktiga för företag i regionalpoli-
tiskt prioriterade regioner och regeringen har på senare år anslagit sär-
skilda medel för Exportrådets verksamhet i dessa områden. Exportrådet
samarbetar, som tidigare nämnts, med ALMI genom regionala export-
centra som ger råd och service till småföretag. Rådet samarbetar också
med andra parter i Sverige, t.ex. regionala handelskammare. Det är önsk-
värt att Exportrådets kompetens tas tillvara av t.ex. länsstyrelser och
kommuner när det gäller sverigefrämjande insatser. Utomlands bedrivs
det statliga sverigefrämjandet såväl inom Exportrådets utlandsorganisa-

Prop. 1997/98:62

182

tion som inom utrikesförvaltningen där det utgör en mycket viktig ar-
betsuppgift.

Politiken för forskning och utveckling

De gällande målen för forskningen i Sverige beslutades av riksdagen år
1996 (prop. 1996/97:5, bet. 1996/97:UbU3, rskr. 1996/97:99). Forsk-
ningen skall bl.a. leda till en hög allmän utbildningsnivå och främja den
kulturella utvecklingen men även bidra till ekonomisk utveckling, effek-
tivitet i näringslivet och offentlig sektor samt till samhällets omställning
mot en hållbar utveckling och därigenom också främja sysselsättning och
välfärd. Även riktlinjer för forskningspolitiken fastlades, där bl.a. följan-
de punkter är av särskilt intresse i detta sammanhang, nämligen att forsk-
ningens inriktning skall svara mot behoven i samhället, att högskolans
samverkan med det omgivande samhället skall öka och att alla universitet
och högskolor skall förfoga över egna forskningsresurser.

Detta har präglat forskningspolitiken. Högskolan har därmed fatt en
tredje uppgift vid sidan av forskning och utbildning, nämligen att sam-
verka med det omgivande samhället, inte minst näringslivet. Insatser för
att stärka samverkan mellan högskolan och näringslivet görs även av
NUTEK i samverkan med bl.a. Stiftelsen för kunskaps- och kompe-
tensutveckling (KK-stiftelsen). Universitets och högskolors roll i den
regionala utvecklingen har därmed kommit att förstärkas, vilket är av
särskilt stor betydelse i dag då utveckling och förnyelse av kunskap och
kompetens har så stor betydelse för näringslivets konkurrenskraft och
utveckling. Universitet och högskolor ingår som delar i ett system med
internationella förgreningar. Mindre och medelstora högskolor har sam-
verkan med mer resursstarka universitet och alla har, vilket är naturligt i
vetenskapens värld, internationella nätverk. Varje högskola har alltså
tillgång till den internationella kunskapsfronten på många områden och
denna är därmed tillgänglig i varje del i Sverige.

Sverige satsar totalt sett mycket resurser på forskning och utveckling i
förhållande till folkmängden. Företagens forskning utgör den största de-
len av de totala svenska insatserna. Några stora koncerner svarar för hu-
vuddelen av näringslivets FoU. De företag som konkurrerar på en inter-
nationell marknad måste i allt högre grad investera i forskning och ut-
veckling för att hålla sig kvar vid fronten. Många företag kommer därför
att i vissa avseenden ligga före forskningsinstitutioner vid universitet
eller forskningsinstitut och utgör i den meningen en viktig resurs för att
utveckla ny kunskap. Dessa företags regionala representation är betydel-
sefull för spridning av kunskap och kompetens. Deras underleverantörs-
relationer kan bidra till att utveckla de mindre och medelstora företagen
som i sin tur kan få hjälp att klara högre krav genom samverkan med
högskolan, andra företag eller forskningsinstitut.

Det finns ett tjugotal industriforskningsinstitut i Sverige. De är oriente-
rade mot i vissa fall en viss bransch och i andra fall mot ett visst kun-
skapsområde. Inom sitt område utför institutet forskning och utveckling
av intresse för företagen. Det sker dels i kollektiva program där projekten

Prop. 1997/98:62

183

är samfinansierade mellan staten och vissa foretag, dels som uppdrags-
forskning där det beställande företaget betalar hela kostnaden. Instituten
är huvudsakligen lokaliserade till de större högskolorna eller universite-
ten men deras verksamhet sträcker sig över hela landet. Inte minst gäller
detta de särskilda insatser som flera av instituten gör i ett särskilt pro-
gram där de söker upp mindre företag som är verksamma inom institutets
kunskapsområde men som av olika skäl inte tagit till sig ny kunskap eller
teknik.

Sverige har mycket hög kompetens inom flera kunskapsområden. Hu-
vuddelen av den offentligt finansierade forskningen utförs vid universitet
och högskolor. Regeringen har särskilt uppmärksammat betydelsen av att
näringslivet på ett aktivt sätt far del av de kunskaperna, men också att
näringslivets problem mer direkt kan initiera relevant forskning vid hög-
skolan. Regeringen bedömer att samverkan mellan näringslivet och
forskningen vid högskolor och universitet är av vitalt intresse för landets
ekonomiska utveckling och företagens framtida konkurrenskraft. Flera av
regeringens program syftar till att öka samverkan mellan högskolan och
näringslivet. Vid sidan av de redan nämnda industriforskningsinstituten
bör nämnas satsningen på kompetenscentra vilka är samgrupperingar av
forskare, ibland på olika institutioner vid en högskola, och ett antal före-
tag som gemensamt bearbetar vissa problem, ofta av mycket grundläg-
gande karaktär.

Regeringen anser vidare att det finns ett ökat behov av forskning i frå-
gor som rör skärningspunkter mellan jämställdhet och regionalpolitik.
Regeringen avser att fördjupa bevakningen av dessa frågor genom att
förstärka ett pågående forskningsprogram kallat ”Den regionala utveck-
lingsprocessen ur ett jämställdhetsperspektiv”, som genomförs av Statens
institut för regionalforskning (SIR). Bland annat kommer frågor om
kvinnors företagande och ställning på arbetsmarknaden att ytterligare
belysas. Forskningen kommer att genomföras av SIR i samråd med Rådet
för arbetslivsforskning.

Forskning, utveckling och kompetenshöjning för livsmedelsindustrins förny-
else och expansion

Regeringens bedömning: En samordning och förstärkning av forsk-
ningsforskningsresursema på livsmedelsområdet behövs för att stärka
den svenska industrinära livsmedelsforskningen. Regeringen avser därför
att, efter beaktande av remissinstansernas synpunkter, återkomma i bud-
getpropositionen för år 1999 med ett eventuellt förslag till ett nationellt
samlat forsknings-, utvecklings- och teknikspridningsprogram med hu-
vudsyfte att bidra till industriell förnyelse och kompetenshöjning i före-
tagen.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens bedömning: Svensk livsmedelsindustri är lan-
dets tredje största industrinäring. Antalet sysselsatta är ca 60 000 personer
och indirekt sysselsätts ett ännu större antal. De delbranscher som domine-
rar sysselsättningsmässigt är bagerinäringen, respektive slakteri- och char-
kuteriindustrin. Små och medelstora företag finns i köttindustrin, bagerinä-

184

ringen samt socker-, choklad-, och konfektyrindustrin. Livsmedelssektorn
spelar generellt sett en mycket viktig roll i områden av glesbygdskaraktär.

Livsmedelsbranschen är mycket heterogen vad gäller storlek på foretag,
ägarförhållanden och kompetens. Andelen små företag är förhållandevis
stor. Mottagarkompetensen för ny kunskap och utvecklingsförutsättning-
ama varierar starkt mellan olika delbranscher inom industrin. Vissa företag
ingår i utländska koncerner med stora forsknings- och utvecklingsresurser.
Andra, särskilt mindre företag, har ingen eller endast någon enstaka hög-
skoleutbildad anställd. Inom de mindre företagen upplevs ofta avståndet till
högskolor och andra kunskapsinstitut som stort.

Stora delar av svensk livsmedelsindustri har under lång tid levt under
stabila, skyddade och reglerade förhållanden. Förändringstrycket har varit
begränsat. Nu ställs emellertid nya krav från både konsumenter och myn-
digheter bl.a. genom EU-medlemskap och nya regler. I arbetet med att
förnya produkter och processer finns behov av fördjupade kunskaper för
att möjliggöra en fullständig kontroll över hela kedjan från råvara till pro-
dukt.

I utredningen En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167) föreslås
ett nationellt samlat forskningsprogram vars huvudsyfte skall vara att bidra
till industriell förnyelse och kompetenshöjning inom livsmedelsföretagen
samtidigt som det skall medverka till en kompetenshöjning vid svenska
högskolor och universitet. Enligt utredningen kan detta ske genom att åt-
gärder inriktas mot industriella problemställningar och genom att tillämpa
olika samverkansformer mellan aktörerna. Utredningen är under våren fö-
remål för remissbehandling.

Regeringen medgav i beslut i juli 1997 att Teknikbrostiftelsema i Lund
respektive Göteborg ägde rätt att sälja sitt innehav av aktier i AB Bure un-
der förutsättning att 25 % av uppkommen reavinst användes till särskilda
insatser riktade mot livsmedelsindustrin med särskild inriktning till små-
och medelstora företag. Totalt beräknas försäljningarna inbringa ett belopp
på ca 39 miljoner kronor som kan disponeras för detta ändamål. Ett pro-
gram för insatser för kunskapsöverföring och teknikspridning till små- och
medelstora företag är för närvarande under planering av de respektive Tek-
nikbrostiftelsema i samråd med Institutet för livsmedel och bioteknik.

Svensk livsmedelsforskning är av avgörande betydelse för industrins
utveckling mot en internationellt konkurrenskraftig produktion som bidrar
till att upprätthålla sysselsättningen i landet. Det är av vikt att en ökande
andel av den forskning som bedrivs inriktas mot att tillfredsställa indust-
rins behov i såväl stora som små och medelstora företag.

Prioriterade insatser för forskning och utveckling bör inriktas mot:

- Att hitta nya mekanismer och åtgärder för att effektivisera samspelet
mellan forskningsinstitutioner och företag, med speciell inriktning mot att
ge de små och medelstora företagen förutsättningar att förbättra sin pro-
duktutveckling.

- Att via insatser för kunskaps- och tekniköverföring stärka de små och
medelstora företagens konkurrenskraft.

- Att behålla och utveckla en konkurrenskraftig, miljöanpassad och
kostnadseffektiv produktionsapparat.

Prop. 1997/98:62

185

— Att öka förutsättningarna för att utveckla produkter med unika egen-
skaper, som uppfyller framtida konsumenttrender.

Regeringen anser att en samordning och förstärkning av de svenska in-
satserna för livsmedelsforskning är av stor betydelse för att stödja bran-
schens långsiktiga utveckling. Regeringen avser därför att, efter beaktande
av remissinstansernas synpunkter, återkomma i budgetpropositionen för
1999 med ett eventuellt förslag på utformning av ett nationellt samlat
forsknings-, utvecklings- och teknikspridningsprogram med huvudsyfte att
bidra till industriell förnyelse och kompetenshöjning i företagen.

Konkurrenspolitiken

En väl fungerande konkurrens kräver i princip att flera aktörer är aktiva
på samma marknad och att de där kan verka under konkurrensneutrala
villkor. Samtidigt är möjligheten för nya aktörer att träda in på en mark-
nad en mycket viktig faktor för upprätthållande av konkurrenstryck och
därmed dynamiken inom näringslivet. Nya aktörer möter ofta hinder un-
der etableringsfasen, bl.a. bristande tillgång till kapital. Inom varu- och
tjänsteproduktion finns ofta skalfördelar, som många gånger förstärks av
offentliga regleringar, som kan vara lättare att hantera för de etablerade,
särskilt de större, företagen.

Små företag kan ha särskilda behov av att samverka med varandra.
Även om konkurrensreglerna har ett småföretagsperspektiv anser rege-
ringen att det är angeläget att säkerställa att tillämpningen av konkurrens-
reglerna inte förhindrar sådan samverkan mellan småföretag som kan
vara till nytta för samhällsekonomin och konsumenterna. Regeringen har
tillsatt en interdepartemental arbetsgrupp som arbetar med dessa frågor.

Regionalpolitiska insatser främjar och underlättar nyetablering, vilket
även är av intresse ur konkurrenspolitisk synpunkt. Samtidigt är det na-
turligtvis viktigt att insatserna inte på ett otillbörligt sätt snedvrider kon-
kurrensen. Detta gäller särskilt om offentliga aktörer agerar på funge-
rande konkurrensmarknader, eller om stöd lämnas för nyetablering till
aktörer, som avser att bearbeta en marknad med redan väl fungerande
konkurrens, i synnerhet om det gäller en marknad som befinner sig i en
stagnationsfas. Sådana insatser kan leda till att etablerade aktörer, som
idag kan överleva med befintlig pris- och kostnadsbild, konkurreras ut av
aktörer som erhåller stöd. Detta är speciellt viktigt att beakta när markna-
den för en vara eller tjänst är nationell eller regional. Vid stödinsatser
måste även de begränsningar iakttas som följer av EU-medlemskapet
och WTO:s regler och detta oberoende av om marknaden är regional,
nationell eller internationell. I bestämmelserna om regionalpolitiskt fö-
retagsstöd finns också angivet att beslutande myndighet bl.a. skall ta hän-
syn till konkurrensförhållandena när storleken av ett stöd bestäms. Gene-
rellt gäller givetvis att de begränsningar som åläggs statsmakterna genom
EU-medlemskapet och WTO-avtalet måste iakttas. En av länsstyrelser-
nas uppgifter är att verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig
sektor. Detta ger länsstyrelserna en möjlighet att följa stödgivningens
eventuella konkurrenssnedvridande effekter. Länsstyrelserna har under år

Prop. 1997/98:62

186

1998 i uppdrag att ta fram en gemensam checklista och åtgärder i övrigt Prop. 1997/98:62
för att åstadkomma att konkurrensaspekter beaktas vid myndighetens
stödgivning i enskilda fall.

8.2.1 Riskfinansiering

Regeringens bedömning: Statliga insatser kan i vissa fall kompensera
för brister i det privata utbudet av riskfinansiering och därmed underlätta
för små och medelstora företag att bidra till ekonomisk tillväxt och ökad
sysselsättning. Det finns bl.a. behov av ökade resurser för riskfylld finan-
siering till unga teknikföretag (s.k. såddkapital). Regeringen avser att
under år 1998 ta ställning till denna fråga och hur en eventuell ökad in-
sats skall kunna finansieras.

Vissa småföretag har behov av stöd för att utarbeta prospekt för att
söka privat ägarkapital.

NUTEK och andra statliga organ bör i ökad utsträckning genom bl.a.
kontaktmöten förmedla privat ägarkapital från riskkapitalbolag till små
och medelstora företag.

ALMI Företagspartner AB bör erbjuda lån på fördelaktiga villkor till
unga företagare. Medel för sådana ungdomslån tillförs från EG:s struk-
turfonder för användning i de områden som ingår i målen 5b och 6.

ALMI bör intensifiera användningen av lånegarantier för att öka små-
företagens tillgång på lånekapital.

Skälen för regeringens bedömning: I det föregående har regeringen
belyst den allmänna bakgrunden till vissa näringspolitiska åtgärder och
behovet av statliga insatser för att komma till rätta med ofullkomligheter
på marknaden för främst rådgivning och riskfinansiering. Vidare har en
redogörelse lämnats för bl.a. vissa rådgivningsinsatser som bedrivs av
statliga organ. I detta avsnitt tar regeringen upp vissa frågor med anknyt-
ning till småföretagens kapitalsituation.

Staten kompletterar marknaden för riskfinansiering

För att nå ökad tillväxt i småföretagssektom och därmed fler arbetstill-
fällen har tillgången till riskfinansiering en avgörande betydelse. Av stor
vikt, inte minst för snabbväxande småföretag, är också att finansiering
kombineras med tillförsel av ökad kompetens och kontakter, där resulta-
tet ibland kallas ”kompetent kapital”.

Ett exempel på en bristsituation som ofta nämns i debatten är en alltför
begränsad tillgång på uthålligt kapital när unga teknikbaserade företag
skall finansiera sina utvecklingsprojekt. Men en god kapitaltillförsel har
stor betydelse även för andra typer av småföretag än de snabbast väx-
ande.

Inom närings- och regionalpolitiken finns idag ett flertal former av
riskfinansiering som alla har till syfte att komplettera de privata markna-
derna för lån, garantier och egenkapitalförsörjning. En förutsättning för
en framgångsrik näringspolitik är också att det finns en samlad helhets-

187

syn på företagsutveckling hos de statliga aktörerna. Vidare är det av stor
vikt att de statliga insatserna på finansieringsområdet inte leder till att
konkurrensen snedvrids eller motverkar processen med att skapa gene-
rellt förbättrade ramvillkor för företagen.

Regeringen anser det viktigt att de statliga organen — vid sidan av sin
egen långivning m.m. - också arbetar aktivt med att förmedla kapital från
privata finansiärer till småföretagssektom. ALMI Företagspartner AB
fullgör i stor utsträckning en sådan mäklarfunktion.

De statliga åtgärderna för riskfinansiering skall i huvudsak vara gene-
rellt utformade. Men en fungerande kapitalförsörjning är även en viktig
del av en regional näringspolitik, vilket regeringen återkommer till
(avsnitt 9). En ökad samverkan mellan berörda aktörer på olika nivåer
bör kunna bidra till en bättre försörjning med riskfinansiering utifrån re-
gionernas behov.

I det följande redogör regeringen först för några statliga insatser som
görs inom näringspolitiken när det gäller låne- och ägarkapital. Därefter
behandlas vissa förändringar i den statliga medelsarsenalen.

Lånekapital

Småföretagen kan i många fall med lämpliga krediter växa och anställa
fler människor. Många små och medelstora företag saknar dock det låne-
kapital som är nödvändigt för deras utveckling. Det kan exempelvis bero
på att de har bristfälliga lånesäkerheter. Vidare har bankerna ofta svårt att
utvärdera nystartade och andra små företags möjligheter till lönsamhet
och tillväxt, vilket från samhällets synpunkt leder till en fördelning av
resurserna som riskerar att inte vara optimal.

Effekterna av denna typ av marknadsimperfektion kan staten medverka
till att minska genom att erbjuda lån med hög risknivå. Staten bidrar där-
för på en rad sätt med att komplettera marknaden för lånekapital. Det kan
ske utan att lämna direkta subventioner till företagen i form av bidrag
eller räntestöd. Det handlar i regel om att dela risken med företagen men
i allt väsentligt även att ta betalt för risken. I samtliga fall där statliga
organ går in med krediter krävs att också banker eller andra privata lån-
givare finansierar en väsentlig del av lånebehovet.

Olika former av lån från ALMI utgör exempel på sådana statliga insat-
ser. ALMI-koncemen arbetar med lån till dels växande småföretag, dels
personer som startar helt nya företag, dels kvinnor som utvecklar sina
befintliga eller nya företag. ALMI kan även lämna garantier för bl.a. lån.

Stiftelsen Norrlandsfonden har möjlighet att lämna skilda slag av lån
med hög risk samt lånegarantier till främst småföretag i de fem norr-
landslänen.

Stiftelsen Industrifonden arbetar med att dels finansiera industriföre-
tags produktutvecklings- och marknadsföringsprojekt med bl.a. risklån
och garantier, dels förstärka småföretags ägarkapital.

Stiftelsen Innovationscentrum har tilldelats 500 miljoner kronor från de
f.d. löntagarfonderna. Medlen används främst för stöd till uppfinnare och

Prop. 1997/98:62

188

innovatörer för produktutveckling i mycket tidiga skeden. Stödet lämnas
i form av bl.a. villkorliga lån.

Även NUTEK bedriver en verksamhet med riskfylld finansiering till
teknikbaserade företag och innovatörer, s.k. såddkapital. På så sätt kan
unga högteknologiska företag fa bättre möjligheter att utnyttja sin poten-
tial att växa snabbt. Stödet lämnas främst som lån med villkorlig återbe-
talningsskyldighet och kapital mot royalty. NUTEK disponerar ca 40
miljoner kronor per år för detta ändamål.

Vid sidan av dessa näringspolitiska låneformer finns bidrags- och låne-
former även inom ramen för regionalpolitiken (avsnitt 6.3).

Ägarkapital

Små och medelstora företag har generellt sett betydligt lägre soliditet än
stora företag. Den låga andelen eget kapital leder till att företagen är sår-
bara vid tillfälliga nedgångar i försäljning och lönsamhet samt att de har
svårt att attrahera lånekapital från bl.a. banker. Av särskild betydelse är
därför frågan om staten på något sätt kan och bör bidra till att stärka soli-
diteten i småföretagen.

Den privata marknaden för verkligt riskkapital, i betydelsen ägarkapi-
tal, har ökat i Sverige under senare år. Tillgången på resurser i denna
sektor har utvecklats positivt, när det gäller såväl kapital som antalet ak-
törer. Det tycks dock fortfarande råda brist på kapitalinsatser och aktörer
som är beredda att ta risken att investera i företag som befinner sig i
mycket tidiga skeden av sin utveckling. Ett av skälen till en sådan tvek-
samhet hos finansiärerna är att det är mycket kostsamt att utvärdera
denna typ av projekt, vare sig det gäller små eller stora engagemang, och
att det därför sällan lönar sig för privata kapitalplacerare att utvärdera
investeringsprojekt som gäller mycket små företag. Andra förklaringar är
bristen på information när det gäller olika småföretag och deras utveck-
lingsprojekt samt att Sverige utgör en mycket begränsad marknad.

Svårigheterna att fa fram tillräckligt omfattande privata kapitalinsatser
har föranlett staten att ta vissa initiativ för att kompensera för bristerna i
marknaden. På grundval av analyser av bl.a. NUTEK är regeringens be-
dömning att tillväxten i näringslivet och samhällsekonomin i stort kan
förbättras genom vissa statliga åtgärder.

Staten har under senare år vidtagit i huvudsak två slags åtgärder för att
underlätta för småföretag att fa tillgång till externt ägarkapital. För det
första gäller det insatser som tar sikte på att mer allmänt förbättra för-
hållandena för aktörer som avser att tillhandahålla riskkapital inom små-
företagssektom. Bl.a. Folkrörelserådet har lämnat förslag om s.k. regio-
nala börser. NUTEK har på regeringens uppdrag gjort en kartläggning av
bl.a. vissa aktörer på denna marknad liksom möjligheterna för investerare
och andra aktörer att handla med småföretagsaktier på organiserade
marknader. NUTEK har redovisat vissa förslag på skatteområdet som för
närvarande bereds i Regeringskansliet. Vidare har NUTEK nyligen be-
slutat om vissa bidrag för att stimulera tillkomsten av auktoriserade

Prop. 1997/98:62

189

marknadsplatser och minska kostnaderna för småföretag som deltar i
verksamheten.

Vidare har vissa lättnader i dubbelbeskattningen införts, vilket kan un-
derlätta för privata intressenter att investera i mindre företag.

Som en andra typ av åtgärd har staten också gått in med direkt riktade
insatser för att komplettera den privata marknaden. Stiftelsen Industri-
fonden har sedan år 1996 möjlighet att gå in som minoritetsägare i små
och medelstora företag och därmed förstärka företagens kapitalbas. Det
sker dels i fondens egen verksamhet, dels genom sådana regionala risk-
kapitalbolag som fonden äger helt eller delvis, exempelvis Malmöhus
Invest AB och Bergslagsinvest AB. Fonden har nyligen tillsammans med
andra intressenter bildat två nya bolag med liknande syften, Arbustum
AB med säte i Arboga och Emano AB med säte i Umeå. Denna verk-
samhet innebär att fonden spelar en ökande roll för utvecklingen i olika
regioner.

Den 6:e AP-fonden har ett kapital på sammanlagt drygt 10 miljarder
kronor. Fonden har bl.a. möjlighet att investera i aktier i småföretag, di-
rekt eller genom andra aktörer på kapitalmarknaden. 6:e AP-fonden har
engagerat en del av sina resurser i bl.a. regionala riskkapitalbolag i Kal-
mar och Jämtlands län.

Teknikbrostiftelsen i Lund har nyligen avsatt 50 miljoner kronor i ett
nytt riskkapitalbolag i södra Sverige som skall erbjuda finansiering för
kunskapsbaserade företag i relativt tidiga faser.

Europeiska kommissionen har på olika sätt uppmärksammat behovet
av insatser för att öka tillgången på ägarkapital i småföretagssektom.
Kommissionen har medverkat till att skapa den europeiska småföretags-
börsen EASDAQ. Inom ramen för EU:s verksamhet på forskningsområ-
det har en försöksverksamhet (I-TEC) inletts som syftar till att stimulera
privata riskkapitalbolag att utvärdera och satsa medel i unga teknikbase-
rade företag. Europeiska rådets möten i Amsterdam och Luxemburg un-
der år 1997 har medfört att Europeiska Investeringsbanken (EIB) till-
sammans med Europeiska Investeringsfonden (EIF) satsar minst 125
miljoner ECU i syfte att stödja utveckling av högteknologiska och
snabbväxande små och medelstora företag. Detta stöd lämnas genom in-
vesteringar i specialiserade riskkapitalbolag i medlemsländerna. Som
komplement väntas gemenskapen under år 1998 besluta om stöd till risk-
kapitalbolag som är inriktade på nystartade företag och/eller innovativa
små och medelstora företag.

Vidare kommer stöd att lämnas för gränsöverskridande samver-
kansprojekt mellan små och medelstora företag. Därutöver avser gemen-
skapen att tillföra medel för att genom garantigivning underlätta för de
institut som finansierar små och medelstora företag. Diskussioner förs
dessutom mellan medlemsländerna och kommissionen om en förlängning
av ett pilotprojekt med inriktning på såddkapital (Seed Capital Action)
genom vilken kommissionen kan komma att stödja bildandet av såddka-
pitalbolag som vänder sig till små och medelstora företag. Svenska små-
företag har i princip samma möjlighet som företag i övriga Europa att
direkt och indirekt fa del av dessa insatser.

Prop. 1997/98:62

190

Förändring av statliga insatser

Under senare år har flera utredningar och propositioner berört finansie-
ringen för mindre foretag. Regeringen har dock ansett det angeläget att
ytterligare belysa vilka behov som små och medelstora foretag har av
olika former av riskfinansiering och inom vilka delsektorer dessa behov
är svagt tillgodosedda. Således har Småföretagsdelegationen (N 1996:04)
i uppdrag att bl.a. kartlägga frågor kring de små företagens tillgång till
olika former av insatser för företagsutveckling och lämna förslag till
konkreta åtgärder. Enligt vad regeringen har erfarit avser delegationen att
under våren 1998 lägga fram en rapport om riskkapitalförsörjning för
småföretag.

Enligt bedömare bör resurserna för s.k såddkapital ökas för att ytterli-
gare förbättra tillgången på riskfinansiering i tidiga utvecklingsskeden.
Genom att med riskdelning stimulera unga företag med stor tillväxt-
potential att ta till vara sina möjligheter till utveckling kan samhället bi-
dra till en ökad försäljning av svenska produkter och tjänster - såväl
inom som utanför landet - och i förlängningen en ökad sysselsättning.
Redan idag görs begränsade insatser på detta område genom NUTEK,
Stiftelsen Innovationscentrum och ALMI. Det finns enligt NUTEK:s
bedömning skäl att öka utbudet av sådana insatser. Regeringen kommer
senare i år att redovisa en bedömning av behovet av ökade resurser för
detta ändamål och hur denna insats skall kunna finansieras. Dessutom,
som närmare redovisas i avsnitt 9.2, föreslår regeringen att anslaget A 1.
Regionalpolitiska åtgärder fortsättningsvis även skall kunna användas till
att täcka s.k. såddfinansiering i enlighet med förordningen (1995:1254)
om statligt stöd till teknisk forskning, industriellt utvecklingsarbete och
uppfinnarverksamhet.

Regeringen vill erinra om att Industrifonden har vissa möjligheter att
inom ramen för sin verksamhet och gällande avkastningkrav avdela be-
gränsade resurser för denna typ av riskfylld finansiering av relativt tidiga
utvecklingsprojekt i mycket små teknikbaserade företag.

En annan åtgärd som med begränsat statligt stöd kan medföra att fler
växande företag kan fa tillgång till riskkapital är att underlätta för privata
finansiärer och småföretag att etablera kontakt och eventuellt sluta avtal
om finansiella insatser i företagen. Stöd för företagens interna utveck-
lingsarbete kan göra företagen mogna att bredda sin ägarkrets via bl.a.

s. k. private placements och nyemissioner på någon marknadsplats. En
verksamhet med stöd till aktiviteter av detta slag har påbörjats av bl.a.
Stiftelsen Innovationscentrum. Regeringen avser att senare under året
redovisa en bedömning av hur en ökad sådan verksamhet skall kunna
organiseras och finansieras. Såvida det blir aktuellt med statsbidrag -

t. ex. i form av konsultcheckar - till småföretag för att utarbeta sådan in-
formation bedöms dessa utgöra vad som av EG-kommissionen betraktas
som s.k. försumbart stöd.

Genom initiativ av bl.a. NUTEK har vid några tillfallen anordnats
kontaktmöten mellan småföretag och riskkapitalbolag. Ett sådant möte är
ett forum där såväl riskkapitalbolag som småföretag med tillväxtpotential
presenterar sig själva, varefter en rad enskilda möten hålls för att utröna

Prop. 1997/98:62

191

möjligheterna att göra konkreta affärer. De kan leda fram till avtal som
reglerar att riskkapitalbolagen investerar i de rörelsedrivande företagen
och därmed tillför dem ökat eget kapital och kompetens. Detta slags
kontaktverksamhet förekommer i högre grad i USA, bl.a. inom ramen för
samarbetsprojektet CONNECT i området kring San Diego i Kalifornien,
samt i andra länder med en väl utvecklad privat riskkapitalmarknad.

Enligt regeringens mening är det angeläget att denna typ av verksam-
het kan utvecklas vidare i Sverige och att sådana kontaktmöten kan hållas
i olika delar av landet. Regeringen avser därför att ta initiativ till att så-
dan verksamhet byggs ut i samarbete mellan berörda organ inom ramen
för befintliga resurser.

En fråga som har berörts i debatten är om privata riskkapitalbolag som
satsar särskilt på småföretag i tidiga skeden skall fa del av vissa stödin-
satser från samhället. Som redan framhållits har en liknande ordning in-
förts på europeisk nivå. Regeringen avser dock inte att nu föreslå några
ytterligare åtgärder för att stödja privata riskkapitalbolag, utöver de lå-
nemöjligheter som finns inom regionalpolitiken. Bedömningen görs mot
bakgrund av den successiva framväxten av en allt större privat svensk
riskkapitalmarknad samt de statliga initiativ som har tagits genom dels
NUTEKrs kartläggning av och stöd till organiserade marknadsplatser för
aktier, dels de direkta kapitalinsatserna via Industrifonden och 6:e AP-
fonden.

Industrifonden har ett kapital på ca 3,5 miljarder kronor, varav för när-
varande mer än hälften består av likvida medel. Regeringen förordar ett
närmare samarbete mellan Industrifonden och ALMI, som innebär att
ALMI i högre grad kan arbeta med att finna lämpliga små och medelstora
företag med behov av den typ av resurser för produkt- och marknadsut-
veckling som Industrifonden kan erbjuda. På så sätt tillförs fler småföre-
tag riskfinansiering, vilket hjälper dem att växa och vidareutvecklas.

Unga kvinnor och män som startar eget kan ha särskilda problem att få
tillräckligt stora lån för att utveckla sina företag. Nya företag saknar av
naturliga skäl dokumenterad lönsamhet och ofta även utarbetade affärs-
planer. Unga människor har dessutom begränsade erfarenheter från ar-
betslivet och farre potentiella affärskontakter än något äldre nyföretagare
och kan därför ha svårare att fa krediter. Inom Almi-koncemen finns
idag ett särskilt program för rådgivning åt denna typ av nyföretagare.

Det kan enligt regeringens mening vara befogat att därutöver öka till-
gången på särskilda låneresurser för unga entreprenörer. Villkoren för
sådana lån bör i stora drag överensstämma med dem som gäller för lån
till kvinnliga företagare, dvs. vissa möjligheter till amorteringsfrihet och
ränteuppskov under de första åren då likviditeten ofta är som mest an-
strängd. EG-kommissionen har, efter förslag från den svenska rege-
ringen, omfördelat 46 miljoner ecu av strukturfondsmedel, varav högst 9
miljoner ecu kan användas för att förstärka lånemöjlighetema för unga
entreprenörer i svenska mål 5 b- och mål 6-områden.

Ett sådant lånesystem bör rikta sig till personer i ål drama 18-35 år,
men prioritet bör ges till ungdomar mellan 18 och 25 år. Regeringen har
erfarit att ALMI avser att avgränsa en del av sina lånemedel för detta
ändamål, vilket kommer att räknas som offentlig svensk medfinansiering.

Prop. 1997/98:62

192

Sedan strukturfondsmedel förts över till ALMI innebär det att ALMI kan Prop. 1997/98:62
disponera upp till ca 200 miljoner kronor för lån till unga företagare i
målområdena 5b och 6. Omfattningen av låneverksamheten blir dock
beroende av efterfrågan. De särskilda ungdomslånen med finansiering
från strukturfonderna kommer att kunna användas endast i målområdena
5b och 6, men motsvarande lån bör finnas tillgängliga även i övriga delar
av landet och skall då finansieras helt med ALMI:s ordinarie medel.

I den näringspolitiska debatten har under senare år lämnats ett flertal
förslag om nya möjligheter för staten att lämna lånegarantier till förmån
för små och medelstora företag. Exempelvis har skilda garantisystem
föreslagits av Svenska Arbetsgivareföreningen, Företagsstödsutredningen
(SOU 1996:69) och nu senast av den konsult som på uppdrag av Närings-
och handelsdepartementet under hösten 1997 har belyst småföretagens
riskkapitalsituation.

Regeringen kan konstatera att det redan idag finns vissa möjligheter
för små företag att erhålla garantier från statliga organ. Såväl ALMI som
Industrifonden och Norrlandsfonden kan teckna garantier för företagens
banklån eller andra förpliktelser. Samtliga dessa organ har möjlighet att
redan idag utöka garantiverksamheten inom befintliga ramar. Regeringen
anser därför inte att det är befogat att nu lägga fram förslag till någon ny
stödform.

ALMI-koncemen har använt garantiinstrumentet relativt sparsamt. Det
hänger samman med den hittills goda tillgången på medel för direkt utlå-
ning. En allt större andel - för närvarande ca 40 % - av ALMI:s totala
finansieringsresurser på ca 4 miljarder kronor har dock kommit att bindas
i relativt långfristiga lån på speciella villkor till nya företagare och
kvinnliga entreprenörer. Dessutom har de likvida medlen för ny utlåning
sjunkit till ca 1 miljard kronor. Koncernen har kompenserat detta med att
dels verka för att övriga låntagare betalar tillbaka sina lån inom några fa
år, dels kräva att bankerna går in med betydligt större belopp än ALMI
till enskilda företag. Den allt lägre likviditeten i kombination med ett
sjunkande ränteläge begränsar ALMI:s möjligheter att lämna lån i fram-
tiden. Därutöver kan efterfrågan på lån från ALMI komma att öka något i
vissa regioner till följd av att de regionala utvecklingslänen avskaffas
(avsnitt 6.3.3).

Det är samtidigt enligt regeringens mening inte nu möjligt att över
statsbudgeten tillföra nya medel till ALMI för denna verksamhet. Med en
utökad garantiverksamhet inom ALMI kan småföretagen tillföras större
lånevolymer och därmed bättre utvecklingsmöjligheter utan direkt ökade
kostnader för staten.

En viss osäkerhet angående riktlinjerna för garantiverksamheten kan
också ha påverkat den mycket måttliga nivån. ALMI ersatte den 1 juli
1994 de länsvisa utvecklingsfonderna, som disponerade motsvarande
finansieringsmöjligheter. Dessa stiftelser kunde lämna garantier på högst
25 % av sitt totala kapital. Någon liknande begränsning har inte uttalats
vad gäller finansieringsverksamheten i ALMI. Regeringen anser att det
inte heller nu är befogat att införa någon sådan begränsning. ALMI bör
således i sin garantiverksamhet inte vara låst vid andra beloppsbegräns-
ningar än de som kan följa av kravet att inte äventyra koncernens kapital.

7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

Det ankommer på ALMI:s moderbolag att besluta om eventuella restrik-
tioner för enskilda regionala ALMI-bolags verksamhet i detta hänseende.

ALMI:s totala kapital uppgår som nämnts till ca 4 miljarder kronor.
Det är önskvärt att ALMI successivt under de närmaste åren intensifierar
sitt arbete med att lämna garantier, förutsatt att efterfrågan finns bland
småföretagen. Det innebär i så fall att ytterligare ca 4 miljarder kronor på
sikt kan komma att tillföras småföretagssektom i form av lån med hög
risk. Dessa lån bör i sin tur kunna medföra att bankerna är beredda att
lämna sedvanliga lån på kanske det tredubbla beloppet. En sådan ökning
av utlåningen till små och medelstora företag skulle kunna leda till bety-
dande investeringar och flera nya arbetstillfällen.

Regeringen vill för riksdagens information anmäla att en mindre för-
ändring skall göras i den förordning som reglerar ALMI:s finansierings-
verksamhet. Nuvarande regler för garantiverksamheten innebär att varje
garanti av ALMI avser s.k. proprieborgen, dvs. ALMI svarar för bank-
lånet såsom för egen skuld. Det innebär i praktiken att banken kan vända
sig direkt till ALMI för att få betalt, så snart företaget råkar i ekonomiska
svårigheter. Det är enligt regeringens mening mer rimligt att ALMI vid
behov får teckna s.k. enkel borgen. I sådana fall åligger det banken att
vid obeståndssituationer först utnyttja bl.a. de lämnade lånesäkerhetema
för att fa betalt och först i sista hand kunna utnyttja ALMI:s garanti.
Även Industrifonden bör på motsvarande sätt fa möjlighet att välja mel-
lan olika former av borgen.

Det är också viktigt att ALMI vid sidan av sin egen låne- och garanti-
verksamhet fortsätter att arbeta aktivt med att förmedla privat ägar- och
lånekapital till småföretagen.

ALMI har under senare år intensifierat sin samverkan med lokala ko-
operativa utvecklingscentra för att även småföretag som startar i koope-
rativ form skall fa råd och service. Regeringen förutsätter att ALMI be-
handlar sådana företag på samma villkor som andra företag även när det
gäller låneansökningar.

Regeringen vill också erinra om att en utredare nyligen har fatt i upp-
drag att belysa invandrarföretagamas speciella situation på kreditmark-
naden. Dessa företagare kan söka lån från exempelvis ALMI. Det är där-
för inte aktuellt att införa någon särskild statlig låneform för invandrarfö-
retagare.

Prop. 1997/98:62

9 Regional näringspolitik

9.1 Utgångspunkter

Regeringens bedömning: Den regionala näringspolitiken bör utvecklas.
Den bör utgå ifrån varje regions specifika möjligheter och förutsättningar
samt bygga på en nära samverkan mellan olika aktörer och politikområ-
den.

19*

Skälen för regeringens bedömning: Skillnaderna är stora mellan
olika regioner vad beträffar förutsättningarna för näringslivets utveckling
och tillväxt. Det finns en outnyttjad tillväxt- och sysselsättningspotential
i landets alla delar som på ett bättre sätt kan stimuleras och tas tillvara.
Det finns också skillnader mellan olika regioners förmåga att använda
sina grundläggande produktionsförutsättningar. I vissa fall bör dessa
kunna utnyttjas bättre.

Inom ett flertal politikområden avsätts statliga resurser, vilka på olika
sätt påverkar regionernas förutsättningar för en positiv utveckling av till-
växt och sysselsättning. En regional näringspolitik syftande till samord-
ning och effektivisering av näringslivsfrämjande åtgärder inom olika po-
litikområden bör därför utvecklas. Utgångspunkterna för den regionala
näringspolitiken skall vara de nationella målen för respektive politikom-
råde och de specifika förutsättningarna i landets olika regioner. Den regi-
onala näringspolitiken skall utformas med utgångspunkt i att ekonomisk
och social utveckling för både kvinnor och män och skydd av miljön är
inbördes beroende och ömsesidigt förstärkande delar av en hållbar ut-
veckling.

Som föreslogs i avsnitt 5 skall det övergripande målet för den regio-
nala näringspolitiken vara att utifrån de förutsättningar som finns i varje
region stimulera en hållbar ekonomisk tillväxt som kan bidra till fler och
växande företag och därmed ökad sysselsättning för både kvinnor och
män.

Utvecklingsarbete för en regional näringspolitik

Med utgångspunkt i propositionen 1995/96:222 om vissa åtgärder för att
halvera arbetslösheten till år 2000 m.m. gav regeringen i september 1996
landshövdingarna i uppdrag att samordna regionala åtgärder för syssel-
sättning och tillväxt. Syftet var att engagera en bred grupp regionala in-
tressenter i utformningen av en regionalt samordnad politik för tillväxt
och sysselsättning. De rapporter som landshövdingarna lämnade i slutet
av år 1996 bildade underlag för regeringsbeslut våren 1997 om ytterli-
gare 493 miljoner kronor till konkreta projekt och åtgärder syftande bl.a.
till att stimulera nyföretagande och befintliga företags expansion. Många
projekt har börjat genomföras. Det är dock för tidigt att uttala sig om re-
sultaten.

Under år 1997 har fördjupade samtal förts mellan företrädare för Rege-
ringskansliet och för olika länsorgan, näringslivet och representanter för
centrala och regionala intresseorganisationer och myndigheter. Det finns
ett mycket stort engagemang hos de som deltagit i samarbetet för att på
ett bättre sätt än hittills ta tillvara regionala och lokala utvecklingsmöj-
ligheter.

Företrädare för olika organ, särskilt på den regionala nivån, har under-
strukit betydelsen av att synliggöra de resurser som det offentliga ställer
till förfogande för olika ändamål och som har betydelse för den regionala
utvecklingen. Vikten av ökad flexibilitet i fråga om dessa resursers an-
vändning och möjlighet till regionala och lokala avvikelser från nationellt

Prop. 1997/98:62

195

uppsatta regelverk och beslutsordningar har lyfts fram. Flera län pekar
också på behovet av en mer strukturerad förhandlingsordning vad beträf-
far utvecklingsresursernas användning.

Regional näringspolitik för tillväxt och sysselsättning

Inom en rad politikområden avsätts resurser som påverkar näringslivets
förutsättningar och utveckling. I avsnitt 4.5 redovisade regeringen att
statens samlade resurser för regional utveckling, med den angivna av-
gränsningen, uppgår till drygt 70 miljarder kronor för budgetåret 1998.
Stora delar av dessa resurser används primärt för att finansiera långsik-
tiga strukturella åtaganden. Det handlar bl.a. om den utbildning och
forskning som bedrivs vid universitet och högskolor och om investe-
ringar inom infrastrukturområdet.

En del av de medel och åtgärder som redovisades har en mer direkt på-
verkan på näringslivets utveckling. Regeringen bedömer att använd-
ningen av sådana statliga resurser - i fortsättningen benämnt det regio-
nala tillväxtkapitalet - i större utsträckning än vad som för närvarande
sker bör anpassas till det regionala och lokala näringslivets behov och
förutsättningar.

Med det regionala tillväxtkapitalet avses således statliga resurser som
mer direkt syftar till att förbättra förutsättningarna för tillväxt och syssel-
sättning. För en betydande del av det regionala tillväxtkapitalet fattas
beslut om användningen på den regionala och den lokala nivån. För
andra delar tas besluten centralt men de konkreta åtgärderna genomförs
regionalt eller lokalt.

I det följande lämnas exempel på hur flera angränsande politikområden
på olika sätt medverkar till att förbättra näringslivets förutsättningar på
lokal och regional nivå och som därför är viktiga i en samordnad regional
näringspolitik. Exempel på frågor som inte hanteras inom en regional
näringspolitik är skattefrågor och de ovan nämnda långsiktiga struktu-
rella åtagandena.

Småföretagspolitiken. Målet är att bidra till en ökad etablering av nya
företag och en starkare tillväxt i de små och medelstora företag som re-
dan är etablerade. En stor del av ansvaret för genomförandet av politiken
är decentraliserat till den regionala nivån genom ALMI Företagspartner
AB med dotterbolag. Även länsstyrelserna har vissa uppgifter inom om-
rådet. På central nivå har NUTEK ett nationellt uppdrag att främja små-
företagsutveckling.

Designfrämjande. Målet är bl.a. att bidra till att små och medelstora fö-
retag kan öka sin konkurrenskraft genom förbättrad design av varor och
tjänster. Bidrag utgår till Stiftelsen Svensk Industridesign (SVID) som
bedriver verksamhet från fyra orter i landet.

Exportfrämjande. Syftet är att skapa nationell tillväxt genom att ut-
nyttja den potential som finns på marknader utanför Sverige. De delar av
exportpolitiken som här avses är de exportfrämjande åtgärder som ge-
nomförs i olika regioner för att öka svensk export och den hjälp som ges
till oerfarna exportörer att komma igång. På regional nivå handlar det om

Prop. 1997/98:62

196

att utnyttja den potential som finns i form av möjligheter att öka exporten
från regionens exportföretag. Exportrådet bedriver verksamhet över hela
landet bl.a. genom exportcentra, vilket är ett samarbete med ALMI och
handelskamrama.

Investeringsfrämjande. Syftet är att öka den ekonomiska tillväxten ge-
nom att attrahera nya investeringar och att försöka förmå befintliga in-
vesterare att expandera i Sverige. Utgångspunkterna är att olika delar av
landet har skilda förutsättningar att dra till sig olika typer av investe-
ringar. Delegationen för utländska investeringar i Sverige (ISA) samver-
kar med län och kommuner, bl.a. för att stärka de lokala och regionala
resurserna för investeringsfrämjande.

Turistpolitiken. Sverige skall ha en hög attraktionskraft som turistland
och en långsiktigt konkurrenskraftig turistnäring. Turistpolitiken skall
bl.a. medverka till att stärka näringens utveckling i landets olika delar
samt medverka till förbättrad samordning mellan staten, regionala organ,
kommuner och turistnäringen. Turistdelegationen har bl.a. till uppgift att
tillsammans med lokala och regionala aktörer bidra till att utveckla tu-
rismen i Sverige. Sveriges Rese- och Turistråd AB ansvarar för interna-
tionell marknadsföring.

Teknikpolitiken syftar till att bidra till att höja kompetensen i företagen,
främst rörande tillämpningen av teknisk och vetenskaplig kunskap.
NUTEK har det övergripande ansvaret för teknikpolitikens genomfö-
rande. På den regionala nivån stödjer myndigheten bl.a. ett utökat samar-
bete mellan högskolorna och näringslivet. NUTEK genomför även pro-
gram för teknikspridning.

De särskilda regionalpolitiska medlen syftar till att utjämna konkur-
rensnackdelar i regioner där näringslivet har små lokala marknader och
långa avstånd till större marknader eller där omfattande strukturomvand-
lingar slår hårt mot hela arbetsmarknaden. Regionalpolitiska åtgärder
genomförs dessutom inom ramen för EG:s strukturfondsprogram. Läns-
styrelserna, självstyrelseorganen och NUTEK bär huvudansvaret för den
nationella regionalpolitikens genomförande.

Arbetsmarknadspolitiken. Målet är en väl fungerande arbetsmarknad
för hela Sverige. Den del av arbetsmarknadspolitikens resurser som kan
samordnas inom ramen för en regional näringspolitik utgörs av kostnader
för köp av utbildning och de kringkostnader som uppstår i samband med
utbildningar och andra åtgärdsformer, t.ex. finansiering av mentorer för
arbetslösa som startar egna företag. Medlen är till stor del en förutsätt-
ning för att lokalt beslutade åtgärder skall kunna genomföras. De åtgär-
der som genomförs inom ramen för strukturfondsprogrammen och som
finansieras av EG:s socialfond, är också betydelsefulla i sammanhanget,
även om det styrs av ett särskilt regelverk.

Vuxenutbildningen. Målen för den femåriga satsningen på kunskaps-
lyftet är att höja utbildningsnivån hos de människor, i första hand ar-
betslösa, som har mindre än tre års gymnasieutbildning samt att förnya
och utveckla vuxenutbildningen. Kommunerna ansvarar för planering,
organisation och genomförande av huvuddelen av utbildningen. Den
kvalificerade yrkesutbildningen är en försöksverksamhet för eftergymna-
sial utbildning som sker i nära samverkan med lokalt och regionalt nä-

Prop. 1997/98:62

197

ringsliv i syfte att bättre anpassa utbildningsutbudet till arbetslivets nya Prop. 1997/98:62
krav. Kommittén for kvalificerad yrkesutbildning är ansvarig for genom-
förande och uppföljning.

Miljöpolitiken. Sverige skall vara en pådrivande kraft och ett fore-
gångsland for en ekologiskt hållbar utveckling. Den del av miljöpolitiken
som närmast berör den regionala näringspolitiken är de lokala investe-
ringsprogrammen och den s.k. Kretsloppsmiljarden. Ansvaret for genom-
förandet ligger på kommunerna, länsstyrelserna och regeringen.

Kooperativ utveckling. Målet är att stimulera en utveckling av koope-
rativa företag genom att ge allmänheten tillgång till information och råd-
givning om den kooperativa företagsformen. Större delen av ansvaret for
genomförandet av åtgärder ligger på 23 lokala kooperativa utvecklings-
centra (LKU).

Jordbruks- och landsbygdsområdet. Den regionala näringspolitiken be-
rör främst jordbrukssektorn och landsbygden genom de åtgärder som
genomförs inom ramen for de regionala strukturfondsprogrammen och
som finansieras av utvecklingssektionen i EG:s jordbruksfond. Syftet kan
t.ex. vara att utveckla och diversifiera näringslivet på landsbygden.

Avsikten med denna redovisning är att ge en översiktlig bild av de mål
som finns for tillväxt- och sysselsättningsfrämjande åtgärder inom ett
antal politikområden samt att peka på vilka aktörer som ansvarar for ge-
nomförandet av politiken. De politiska målen för flertalet av dessa om-
råden ligger relativt fasta över tiden. Resurserna varierar däremot mellan
budgetåren. Detta beror bl.a. på att vissa insatser görs under en begränsad
tidsperiod. Exempel på sådana är den s.k. småföretagsmiljarden, kun-
skapslyftet och de lokala investeringsprogrammen inom miljöområdet.
Dessutom är storleken på vissa anslag, exempelvis medel for arbets-
marknadspolitiska åtgärder, i hög grad konjunkturberoende.

Enligt regeringens beräkningar finns det inom de nämnda politikområ-
dena for budgetåren 1997 och 1998 sammantaget ca 13 miljarder kronor
som kan sägas tillhöra det regionala tillväxtkapitalet. Det handlar exem-
pelvis for år 1997 om ca 5,6 miljarder kronor inom det arbetsmarknads-
politiska området, 3,5 miljarder kronor for regional utjämning och ut-
veckling, 2,7 miljarder kronor inom vuxenutbildningen, 450 miljoner
kronor till teknikpolitik, ca 270 miljoner kronor till åtgärder inom jord-
brukspolitiken, ca 200 miljoner kronor för småforetagspolitik samt ca 90
miljoner kronor inom miljöpolitiken. En uppskattning for år 1998 visar
bl.a. på resurser inom arbetsmarknadspolitiken motsvarande 4,7 miljar-
der kronor, inom vuxenutbildningen 3,5 miljarder kronor och till åtgärder
inom miljöpolitiken ca 900 miljoner kronor. I övrigt är beloppen i huvud-
sak av samma storleksordning som år 1997.

Ett överslag på länsnivå visar att det sammanlagda regionala tillväxt-
kapitalet år 1997 i flertalet län låg i intervallet 250-500 miljoner kronor.

Det är väsentligt att understryka att de resurser som redovisas är
exempel som illustrerar det regionala tillväxtkapitalets sammansättning
och storlek under endast två budgetår.

Förutom de mål, medel och aktörer som har redovisats finns det ytter-
ligare resurser och organ som bör uppmärksammas vid utformningen av
en regional näringspolitik. Som tidigare nämndes har universitet och

198

högskolor en mycket viktig roll för det regionala näringslivets utveck-
ling, både vad gäller utbildning, kompetensutveckling och tillämpning av
forskningsresultat. Delar av transportpolitiken och programmet för
energiomställning påverkar också förutsättningarna liksom inriktning och
fördelning av resurser från de s.k. löntagarfondsstiftelsema. Starta-eget
bidraget och s.k. otraditionella åtgärder är exempel på individrelaterade
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är av betydelse för sysselsätt-
ningen och tillväxten.

Aktörer

Som framgått finns det ett antal aktörer som är ansvariga för genomfö-
randet av den politik som nyss beskrivits. Respektive verksamhet styrs
och administreras enligt särskilda regelverk.

En fördel med många skilda organ är den höga specialistkompetens de
besitter. Det ger en stor bredd i det serviceutbud som samhället därmed
kan erbjuda näringsliv och medborgare.

Riskerna med ett stort antal aktörer som verkar inom närliggande om-
råden är dock att verksamheterna kan överlappa varandra och skapa
otydlighet. Det kan leda till sämre effektivitet i resursutnyttjandet. Före-
komsten av många regler som i och för sig kan vara väl motiverade i
varje enskilt fall, kan ha en hämmande effekt och minska möjligheterna
till flexibilitet och samordning i användningen av resurserna.

För exempelvis en företagare som söker rådgivning eller finansiering
finns det ett antal olika ställen att vända sig till såväl inom som utom den
statliga sektorn. Olika former av finansiering erbjuds således av länssty-
relserna, självstyrelseorganen, ALMI, NUTEK, olika beslutsgrupper för
EG:s strukturfondsprogram, Stiftelsen Industrifonden, Stiftelsen Innova-
tionscentrum och Stiftelsen Norrlandsfonden. Rådgivning och informa-
tion kan erhållas från bl.a. ALMI, NUTEK, Exportcentra och kommu-
nernas näringslivssekretariat. För den enskilde företagaren kan det vara
både dyrt och tidskrävande att sätta sig in i vilka typer av tjänster som
dessa aktörer ställer till förfogande. Genom att samordna exempelvis
administrativa rutiner för projektansökningar kan möjligheterna för en
företagare att utnyttja tjänsterna förbättras.

En bättre samordning och samsyn på de olika aktörernas roller och
verksamhet kan också leda till förbättrade möjligheter att följa upp de
samlade effekterna av de insatser som görs.

På flera håll i Sverige, och även internationellt, tas initiativ till att be-
gränsa krångel och byråkrati för företagare som söker olika slags tjänster
från offentliga företrädare. Ett exempel är att ett antal aktörer som har
angränsande utbud av tjänster går ihop och erbjuder sökande företag ”en
dörr in” till samtliga. Detta ger företagaren en samlad bild av utbudet
vilket underlättar kontakterna och spar tid. Det leder också till att aktö-
rerna bakom den ”gemensamma dörren” samverkar på ett mer effektivt
sätt. Företagens behov och utvecklingsidéer blir den samlande utgångs-
punkten. Riskerna för överlappning och konkurrens mellan de deltagande

Prop. 1997/98:62

199

organens verksamheter minskar. ”Tillskottet” i Östergötland och Mål 2
Fyrstad utgör exempel på pågående initiativ.

Regeringen bedömer att offentliga aktörers möjligheter att erbjuda fö-
retagen ”en dörr in” bör uppmuntras. Det är i första hand det lokala och
regionala näringslivets efterfrågan och behov som skall styra det offent-
ligas utbud av tjänster som rör näringslivets förutsättningar. Förslag som
kan underlätta denna typ av lösningar kan utformas inom ramen för de
regionala tillväxtavtal som föreslås i avsnitt 9.3.

Prop. 1997/98:62

9.2 Förslag till mer flexibel medelsanvändning på regional
nivå

Regeringens förslag: Anslaget under utgiftsområde 19 Regional utjäm-
ning och utveckling A 1. Regionalpolitiska åtgärder skall även kunna
användas till s.k. såddfinansiering.

Regeringens bedömning: Regeringen avser att initiera ytterligare för-
sök med ökat regionalt och lokalt självbestämmande inom arbetsmark-
nadspolitiken i fyra län.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Inom olika politi-
kområden prövar regeringen möjligheterna att öka det lokala och regio-
nala inflytandet över inriktning och beslut om de tillväxt- och sysselsätt-
ningsfrämjande medlens användning.

De regionalpolitiska medlen utgör en viktig resurs i den regionala nä-
ringspolitiken. Inom ramen för anslaget A 1. Regionalpolitiska åtgärder
har bl.a. länsstyrelserna redan idag en stor frihet att prioritera mellan
olika ändamål, t.ex. mellan regional projektverksamhet och medfinansie-
ring av strukturfondsprogram samt ett antal olika former av företagsstöd.
Regeringen bedömer dock att det finns skäl att pröva ytterligare möjlig-
heter att vidga användningen av anslaget. Som framgått i avsnitt 8.2.1
bedömer regeringen att det finns behov av ökade resurser för riskfylld
finansiering till unga teknikföretag, s.k. såddkapital. Regeringen föreslår
därför att anslaget A 1. Regionalpolitiska åtgärder fortsättningsvis även
skall kunna användas till s.k. såddfinansiering i enlighet med förord-
ningen (1995:1254) om statligt stöd till teknisk forskning, industriellt
utvecklingsarbete och uppfinnarverksamhet.

Detta innebär att länsstyrelserna och, i försökslänen, självstyrelseorga-
nen ges möjlighet att disponera medel för detta ändamål. NUTEK har
den samlade nationella kompetensen inom området och är den myndighet
som fattar beslut om såddfinansiering. I riktlinjerna för länsstyrelsernas
användning av medlen avser regeringen därför att närmare precisera
NUTEK:s roll i sådana beslut.

Inom arbetsmarknadspolitiken har under år 1997 försöksverksamhet
om regionalt och lokalt självbestämmande bedrivits i 28 kommuner. De
medverkande har på en rad olika sätt haft möjlighet att påverka medels-
användningen på ett sätt som anpassats till lokala förutsättningar. Erfa-
renheterna är goda. Målet för verksamheten är att söka nya former för
lokal samverkan mellan stat och kommun för att effektivisera använd-

200

ningen av offentliga medel. Regeringen har nyligen beslutat om en för-
söksverksamhet i Skåne län med friare användning av medel inom ar-
betsmarknadspolitikens ram.

Som ett led i arbetet med att fortsätta anpassningen av den tillväxt- och
sysselsättningsfrämjande politiken till regionala och lokala förhållanden
samt att vidareutveckla formerna för mål- och resultatstyrning, avser re-
geringen att pröva försöksverksamhet med friare användning av arbets-
marknadspolitiska medel i fyra län.

De s.k. skogslänen är särskilt hårt drabbade av långsiktiga strukturella
problem. Arbetslösheten är högre än i övriga landet och befolkningsut-
vecklingen ogynnsam. Det är troligt att dessa delar av landet inte påtag-
ligt kommer att kunna tillgodogöra sig den sysselsättningsökning som är
på gång. För att vända den negativa utvecklingstrenden är det nödvändigt
att pröva olika lösningar med utgångspunkt från de medel som står till
förfogande. Detta är ett led i regeringens arbetsmarknadspolitik, som ef-
ter hand inriktats på ökad flexibilitet och ökad lokal anpassning, att pröva
friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel i län med olika slags
arbetsmarknader.

Regeringen avser därför att bedriva denna försöksverksamhet i Värm-
lands, Dalarnas, Gävleborgs och Jämtlands län.

Prop. 1997/98:62

9.3 Regionala tillväxtavtal

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner ett program för utarbetande
av regionala tillväxtavtal. Programmet syftar till att åstadkomma bättre
samverkan mellan organ som arbetar med tillväxt- och sysselsättnings-
främjande åtgärder på såväl lokal och regional som på central nivå.

Länsstyrelserna och, i försökslänen, självstyrelseorganen, kommer att
erbjudas att initiera, driva och samordna arbetet tillsammans med det
”regionala partnerskapet”.

De regionala tillväxtavtalen skall utarbetas stegvis i tre etapper. Under
den första och andra etappen utförs dels en analys av regionens styrkor
och svagheter, dels utarbetas ett utkast till program som bl.a. anger mål,
prioriteringar, genomförande och möjlig finansiering. I samband med
detta kommer deltagande aktörer att ha möjlighet att lämna förslag till
ändringar i regelverk, beslutsordningar m.m. i syfte att uppnå ökad flexi-
bilitet vad avser arbetssätt och medelsanvändning inom ramen för avta-
len. Under den tredje etappen genomförs förhandlingar mellan statens
företrädare och övriga aktörer om programmets slutliga innehåll och fi-
nansiering. Därefter sluts ett regionalt tillväxtavtal som skall löpa under
tre år. De första avtalen beräknas träda i kraft år 2000.

Underlagsrapporter: De två förslag till modeller för en ny regionpo-
litik som presenteras i NUTEK:s rapport ”Förutsättningar för regionpoli-
tik” samt REKO-STAT-utredningens förslag om regionala programdo-
kument utgår från likartade grundtankar som regeringens förslag men har
delvis en annan utformning.

201

Remissinstanserna: De flesta som har yttrat sig över NUTEK:s rap-
port bedömer det som svårt att ta ställning för eller emot de två förslagen.

Flera remissinstanser lyfter i sina yttranden över REKO-STAT-utred-
ningen fram betydelsen av att skapa en tydligare rollfördelning mellan
centrala, regionala och lokala beslutsfattare vad gäller det regionala ut-
vecklingsarbetet. Länsstyrelserna i Skåne, Kalmar, Jämtlands och Väs-
temorrlands län anser att detta kan ske i form av framförhandlade ut-
vecklingsprogram eller kontrakt mellan de parter som är involverade.
Liknande synsätt redovisas även från andra remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag: Den viktigaste förutsättningen för att
bedriva en effektiv regional näringspolitik är ett väl fungerande samspel
mellan näringslivets efterfrågan på rådgivning, kompetensförsörjning,
riskfinansiering, investeringsstöd m.m. och det serviceutbud som skilda
offentliga aktörer erbjuder.

Framtagandet och genomförandet av EG:s strukturfondsprogram har i
Sverige resulterat i att delvis nya arbetsformer för tillväxt- och syssel-
sättningsfrämjande åtgärder har utvecklats. Programmen för de geogra-
fiska målområdena utarbetas och genomförs av ett brett partnerskap be-
stående av företrädare för olika regionala och lokala aktörer. Arbetssättet
har bl.a. inneburit nya samarbetsformer och diskussioner om val av åt-
gärder och hur dessa skall prioriteras. Mål- och resultatstyrningen och
uppföljningen av insatser har blivit effektivare. Det finns skäl att, bl.a.
utifrån erfarenheterna av strukturfondsarbetet, vidareutveckla olika for-
mer av programarbete inom ramen för den regionala näringspolitiken.

Den tillväxt- och sysselsättningsfrämjande politiken bör fortsätta att
utvecklas i en riktning som leder till ökad anpassning till regionala och
lokala förhållanden. En ökad delegering av ansvar och ökade möjligheter
till flexibla lösningar på regional och lokal nivå ställer dock högre krav
på mål- och resultatstyrning och på samordning av skilda aktörers plane-
ring, genomförande, finansiering, redovisning och utvärdering av insat-
ser.

Nyckeln till ökad tillväxt och sysselsättning finns i företags och företa-
gares förmåga att vidareutveckla och förädla produkter, tjänster och
idéer. Statens och andra offentliga aktörers uppgift är bl.a. att medverka
till att goda förutsättningar och bra ramvillkor för att bedriva näringslivs-
verksamhet skapas.

En nödvändig förutsättning för att detta skall kunna åstadkommas är
att det finns en helhetssyn på vilka de huvudsakliga problemen är och
vilka möjligheter som finns för att åstadkomma en bra utveckling. Inom
den statligt finansierade sfären och bland övriga offentliga aktörer finns
det sammantaget en stor kompetens. Det handlar om allt ifrån verksam-
het som har till uppgift att ta fram regionala utvecklingsprognoser till
exportrådgivning, finansiering av såddkapital och olika former av ut-
bildning för att här endast nämna några. Inom de kommunala förvalt-
ningarna finns mycket breda kunskaper, inte minst beträffande det lokala
näringslivets villkor.

Prop. 1997/98:62

202

Strategi för utarbetande av regionala tillväxtavtal

Förutsatt riksdagens godkännande avser regeringen att initiera ett pro-
gram för utarbetande av regionala tillväxtavtal. De regionala tillväxtav-
talen syftar till att åstadkomma en bättre samverkan och helhetssyn mel-
lan de olika organ som arbetar med tillväxt- och sysselsättningsfrämjande
åtgärder på såväl lokal och regional som på central nivå. Avtalen skall
fungera som ett instrument för att optimalt utnyttja de resurser som staten
och andra aktörer ställer till förfogande. Inriktningen på avtalen skall
präglas av företagens efterfrågan och de regionala och lokala behoven av
tillväxt- och sysselsättningsfrämjande insatser. Näringslivets medverkan
är därför av avgörande betydelse. Jämställdhet mellan kvinnor och män
samt sociala och ekologiska aspekter skall beaktas. Avtalen skall främja
en hållbar utveckling.

Det är naturligt att arbetet med tillväxtavtalen samordnas på den regio-
nala nivån. Regeringen avser därför att under våren 1998 erbjuda länssty-
relserna och, i försökslänen, självstyrelseorganen möjlighet att initiera,
driva och samordna arbetet. I anslutning till detta kommer regeringen att
uppdra åt de statliga myndigheter som bedriver tillväxt- och sysselsätt-
ningsfrämjande verksamhet att medverka i överläggningar kring avtalens
innehåll, genomförande och finansiering. Regeringen avser att ge organ
som delvis uppbär statlig finansiering, möjlighet att genom avtal eller
andra former träffa överenskommelser om deras medverkan. Det är av
stor betydelse att den samlade kompetens och den nationella och ofta
internationella överblick som dessa aktörer besitter, utnyttjas i arbetet
med avtalen.

En första uppgift för de länsstyrelser respektive självstyrelseorgan som
avser att vara med, är att bjuda in det ”regionala partnerskapet” dvs. nä-
ringsliv, kommuner, landsting, stiftelser, handelskammare, fackföre-
ningar, representanter från lokala utvecklingsgrupper, m.fl., att med-
verka.

Tillväxtavtalen skall godkännas av regeringen. Bland de krav som
skall vara uppfyllda är att de åtgärder som finansieras genom avtalen in-
nebär att förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning stärks i regio-
nerna samt att medverkande aktörers insatser är väl samordnade.

Regeringen bedömer att de första avtalen kan träda i kraft den 1 januari
år 2000 och gälla i tre år. Detta ger tillräcklig tid för förberedelser och
genomförande av förhandlingar. Tidpunkten sammanfaller med inled-
ningen av EG:s nästa strukturfondsperiod vilket innebär att programar-
betet vad gäller strukturfondsprogrammen bör kunna samordnas med
utformningen av tillväxtavtal i berörda regioner. En närmare redogörelse
för processen med de kommande strukturfondsprogrammen lämnas i av-
snitt 6.4.3.

Tre etapper för framtagande av regionala tillväxtavtal

Framtagandet av tillväxtavtalen föreslås ske i tre etapper. För de parter
som har för avsikt att ingå överenskommelser med början år 2000 bör

Prop. 1997/98:62

203

etapp ett och två genomföras under år 1998. Förhandlingar om avtalens
slutliga innehåll och finansiering sker under den tredje etappen, år 1999.

Den första etappen är en identifieringfas. De länsstyrelser respektive
självstyrelseorgan som antar regeringens erbjudande skall tillsammans
med det ”regionala partnerskapet” göra en analys av regionens styrkor,
svagheter, möjligheter och begränsningar. De regionala utvecklingsstra-
tegierna bör vara en naturlig utgångspunkt för detta arbete. Avtalets geo-
grafiska avgränsning avgörs av de parter som avser att ingå överens-
kommelsen. Ett avtal kan omfatta del av län, hela län eller olika former
av länsöverskridande samarbete.

De analyser som genomförs under den första etappen kommer att ligga
till grund för det programarbete som skall genomföras under den andra
etappen, vilken bl.a. skall resultera i att mål formuleras och att priorite-
ringar anges för de åtgärder som skall utföras inom ramen för avtalet.
Finansieringsfrågorna skall också diskuteras. Deltagande parter förutsätts
precisera hur de avser att medverka till avtalens finansiering och genom-
förande. I detta skede identifieras respektive regions tillväxtkapital.

Det är väsentligt att kretsen av aktörer vidgas under den här etappen.
Centrala myndigheter samt organ som delvis finansieras av statliga me-
del och som bedriver tillväxt- och sysselsättningsfrämjande verksamhet
kan, med utgångspunkt från de överläggningar som förts, bidra till avta-
lens innehåll och genomförande eller finansiering. De regionala tillväxt-
avtalen bör öppna för en ömsesidig möjlighet för centrala och regionala
aktörer att få fördjupade insikter i varandras verksamheter. Därmed kan
betydande mervärden skapas, både vad avser kunskapsutbyte mellan
olika organ och nya möjligheter att samordna resurser. Andra centrala
aktörer, exempelvis de s.k. löntagarfondsstiftelsema bör ses som potenti-
ella deltagare i det här samarbetet.

En väsentlig förutsättning för att kunna öka samordningen och anpass-
ningen av åtgärder till skilda regionala och lokala förhållanden är att det
finns en viss flexibilitet i villkoren för hur resurser kan användas och att
beslut som rör medelsanvändningen fattas på lämplig administrativ nivå.
I samband med den andra etappen avser regeringen att ge de parter som
deltar i arbetet möjlighet att lämna förslag som syftar till att öka flexibi-
liteten i befintliga regelverk för tillväxt- och sysselsättningsfrämjande
åtgärder. Förslag till förändringar kan handla om att flytta beslutsrätten
över lån, bidrag eller motsvarande från en aktör till en annan. Det kan
också avse justeringar av villkoren för medlens användning för att nå
ökad flexibilitet. Berörda parter skall vara överens om förslagen. En
övergripande ambition är att tydliga mål i ökad utsträckning skall ersätta
detaljerade regler. Regeringen återkommer med förutsättningar, villkor
och riktlinjer för parternas möjlighet att lämna förslag till förändringar.

På motsvarande sätt som den statliga organisationen ser över möjlig-
heter till ökad flexibilitet vad gäller arbetssätt och medelsanvändning bör
övriga aktörer, exempelvis kommuner och landsting, vilka önskar att
ingå tillväxtavtal också överväga att göra liknande översyner.

I samband med att den andra etappen avslutas kommer regeringen att
göra en avstämning med berörda länsstyrelser respektive självstyrelse-
organ. Syftet är att bedöma de underlag i form av bakgrundsanalyser,

Prop. 1997/98:62

204

programinnehåll och finansiering (tillväxtkapitalet) som tagits fram.
Detta är också tillfallet for avstämning av eventuella förslag till föränd-
ringar i beslutsordningar m.m. De eventuella förslag som kräver riksda-
gens ställningstagande avser regeringen att lämna under år 1999.

Med utgångspunkt från slutsatserna från den andra etappen kommer
regeringen inför den tredje etappen att utfärda riktlinjer för hur förhand-
lingarna om avtalens slutliga innehåll skall genomföras. För de parter
som har för avsikt att ingå tillväxtavtal fr.o.m. år 2000 kommer förhand-
lingsarbetet att slutföras i samband med att statsbudgeten för budgetåret
2000 fastställs. De delar som berör den statliga finansieringen skall god-
kännas av regeringen och i förekommande fall av riksdagen. Den slutliga
finansieringen för påföljande år läggs på motsvarande sätt fast i samband
med beslut om statsbudgeten och dess fördelning.

Tillväxtavtalens genomförande kommer att följas upp löpande och ut-
värderas efter avtalsperiodens utgång.

9.4 Åtgärder för bättre regional balans mellan utbud och
efterfrågan på arbetskraft

Regeringens bedömning: Den regionala samverkan syftande till en
bättre balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft bör förstär-
kas, bland annat genom regionala kompetensråd.

Prop. 1997/98:62

Skälen för regeringens bedömning: Näringslivets struktur och ut-
vecklingsförutsättningar ser olika ut i skilda regioner. Gemensamt för
samtliga delar av landet är dock vikten av tillgång till arbetskraft som
besitter den specifika kompetens som det regionala näringslivet efterfrå-
gar. Brist på arbetskraft med relevant kompetens riskerar annars bli en
flaskhals som både hindrar företagens möjlighet att växa och påverkar
sysselsättningsutvecklingen negativt.

Ett utvecklat samspel mellan utbildningsväsende och arbetsmarknad i
nya samverkansformer bedöms vara av stor vikt i samtliga regioner för
att komma till rätta med flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden. Rege-
ringen bedömer därför att det finns ett stort behov av att på regional nivå
skapa en arena där, i första hand, arbetsmarknadens parter och olika ut-
bildningsanordnare träffas.

Syftet är att snabbare kunna identifiera specifika områden där det rå-
der, eller befaras uppstå, brist på arbetskraft och ge berörda aktörer möj-
lighet att tidigt vidta åtgärder. Utbildningsanordnama kan härigenom
snabbt anpassa sitt utbildningsutbud till det regionala näringslivets be-
hov, samtidigt som arbetslivets egen kompetensutveckling kan stimule-
ras. Det handlar i stor utsträckning om att åstadkomma en handlingsin-
riktad samverkan.

Regeringen anser att den sysselsättnings- och tillväxtfrämjande verk-
samheten i vaije län bör förstärkas med regionala kompetensråd. Rådens
uppgift skall vara att utifrån en samlad bild av de regionala utbildnings-
behoven, med betoning på analys av flaskhalsproblem, ge förslag på
kort- och långsiktiga åtgärder utgående från arbetslivets behov. Det kan

205

exempelvis avse kompetensutveckling av befintlig personal, rekryte-
ringsåtgärder eller anpassningar av utbildningsutbudet. Råden skall
också sprida information och ge kunskap om forändringsprocesser, ar-
betsorganisations- och ledarskapsfrågor anpassade till de regionala och
lokala förutsättningarna. Råden skall vidare följa upp de konkreta åtgär-
der och åtaganden som förslagen resulterar i.

Lämpliga underlag för rådens bedömningar bör vara befintliga regio-
nala prognoser över näringslivets efterfrågan, bl.a. länsarbetsnämndernas
rapporter, faktaunderlag från arbetsgivar-, bransch- och arbetstagarorga-
nisationer, information från utbildningsansvariga samt andra relevanta
framtidsbedömningar. Särskilt angeläget är att den kunskap om lokal
efterfrågan och lokalt utbildningsutbud som arbetsförmedlingsnämnderna
besitter tas tillvara.

I råden bör ingå dels företrädare för näringsliv, offentliga arbetsgivare
och arbetstagarorganisationer dels utbildningsanordnare med ansvar för
dimensionering och inriktning av utbildning. Till den senare kategorin
hör bl.a. företrädare för högskola, kvalificerad yrkesutbildning, kommu-
ner, länsarbetsnämnder samt beslutsgrupper för strukturfondsprogram.
Länsstyrelserna, vilka har det övergripande ansvaret för sektorssamord-
ning och regional utveckling, bör också ingå i råden. I försökslänen inne-
fattar detta även självstyrelseorganen. Om det bedöms nödvändigt skall
råden knyta till sig arbetsgrupper, exempelvis för specifika branscher.

Regeringen avser att genom Arbetsmarknadsstyrelsen, ge länsarbets-
nämnderna i uppdrag att tillsammans med de parter som nyss nämndes,
besluta om vilken av dessa som skall ha till uppgift att samla relevanta
aktörer till regionala kompetensråd. Det organ som tar på sig ansvaret bör
också svara för nödvändig kanslifunktion.

Som ytterligare ett led i strävandena att uppnå en bättre balans mellan
utbud och efterfrågan på arbetskraft avser regeringen att i några län initi-
era försök som syftar till att utvidga kontakterna mellan arbetsgivare och
arbetsförmedlingar. Genom aktiv uppsökande verksamhet hos företag
skall nya kunskaper om näringslivets behov av arbetskraft inhämtas.
Målen är att förbättra länsarbetsnämndernas information om lediga arbe-
ten, knyta kontakter för eventuella sommarjobb samt ge arbetsförmed-
lingarna information om framtida rekryteringar.

10 Program för regional näringspolitik och
särskilda regionalpolitiska projekt

Under arbetet med den nya regionala näringspolitiken har ett stort antal
olika parter över hela landet tagit fram förslag till projekt, som bedöms
förbättra förutsättningarna att skapa nya arbetstillfällen. Det gäller dels
projekt som förbättrar förutsättningarna i hela landet, dels projekt som
främst är inriktade mot de mest utsatta regionerna.

Riksdagen beslöt därför under hösten 1997, på regeringens förslag, att
bemyndiga regeringen att disponera högst 500 miljoner kronor inom
ramen för anslaget A 1. Regionalpolitiska åtgärder för att genomföra ett

Prop. 1997/98:62

206

program for regional näringspolitik och särskilda regionalpolitiska Prop. 1997/98:62
åtgärder (prop. 1997/98:1, förslag till tilläggsbudget, bet. 1997/98:FiUl 1,
rskr. 1997/98:46).

Inom Närings- och handelsdepartementet har tillsatts en särskild
beredningsgrupp med uppgift att bl.a. planera detta program.

Som en övergripande riktlinje för programmet gäller att den
sammantagna geografiska fördelningen av medlen inom programmet i
stort bör återspegla fördelningen av de medel som omfördelats från olika
län för detta ändamål. Vidare skall särskilt beaktas möjligheterna att
använda medlen som medfinansiering av EG:s strukturfondsprogram. En
annan viktig bedömningsgrund är naturligtvis åtgärdernas positiva
inverkan på den ekonomiska tillväxten.

Ambitionen är härutöver bl.a. att programmet skall medverka till att
realisera åtgärder som på grund av begränsade medel annars inte kommit
till stånd och att det skall innehålla insatser som lämpligen initieras på
central nivå.

Såsom viktiga områden för åtgärder har identifierats bl.a. insatser för
att öka småföretags export, för att öka de utländska investeringarna i
Sverige, för att öka näringslivets kompetens t.ex. genom användning av
modem informationsteknik samt för att förnya arbetet med att stimulera
tjänsteföretag att etablera sig i regionalpolitiska stödområden. Härutöver
övervägs bl.a. utvecklingsåtgärder för gles- och landsbygden.

Åtgärderna planeras att igångsättas successivt under år 1998.
Regeringen räknar härvid med att vissa åtgärder kommer att fa betydelse
för företag i hela landet, i många fall med tyngdpunkt i regionalpolitiskt
prioriterade områden. Även för andra mer avgränsade projekt strävar
regeringen efter att goda sådana skall kunna identifieras och förverkligas
med särskild tyngdpunkt i dessa områden.

Inom ramen för stöd till att öka småföretags export avser regeringen
som tidigare (avsnitt 6.5.2) nämnts att anslå 5 miljoner kronor som stöd
till export av svenska livsmedel.

Beträffande insatser för att öka näringslivets kompetens avser
regeringen att bl.a. pröva möjligheterna att underlätta för små företag att
utveckla sin kompetens med hjälp av distansutbildning.

Exempel på projekt som just nu studeras som utvecklingsåtgärder för
gles- och landsbygden är ytterligare medel till s.k. LAG-grupper inom
EG:s strukturfondsprogram Leader (avsnitt 6.5.4).

Tidigare i denna proposition har regeringen angivit att den avser att
använda delar av dessa medel till vissa andra projekt som passar väl in i
programmet: Vidare projektering för utbyggnad av Luleå-Kallax
flygplats, 10 miljoner kronor (avsnitt 6.2.2.2), utveckling av
distansutbildning baserad på modem informationsteknik, 50 miljoner
kronor (avsnitt 6.2.23), genomförandet av en kulturvision, 30 miljoner
kronor (avsnitt 6.2.2.4) samt engångsvis förstärkning av
basfinansieringen vid institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap i
Röbäcksdalen, 5 miljoner kronor (avsnitt 6.5.2).

I denna proposition nämnda belopp som avses tas i anspråk från detta
program uppgår således till sammanlagt 100 miljoner kronor.

207

Regional utveckling

Bilaga 1 Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Innehållsförteckning

Tabell 1 : Befolkningsutveckling inom olika stöd- och målområden
1961 - 1997

Tabell 2 : Befolkning, yta och befolkningstäthet i län och lokala
arbetsmarknadsregioner åren 1970 och 1997

Tabell 3 : Befolkningsutveckling inom lokala arbetsmarknadsregioner
1991-1994 och 1995-1997

Tabell 4 : Flyttnings- och födelseöverskott i län och lokala arbets-
marknadsregioner under perioderna 1991-94 och 1995-97

Tabell 5 : Sysselsättningsutveckling inom olika sektorer med
fördelning på olika typer av stödområden 1991 - 1995

Tabell 6 : Sysselsättningsutvecklingen totalt inom lokala arbets-
marknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 7 : Sysselsättningsutveckling inom jord- och skogsbruk i län
och lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 8 : Sysselsättningsutveckling inom tillverkning och utvinning i
län och lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 9 : Sysselsättningsutveckling inom byggverksamhet i län och
lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 10 : Sysselsättningsutvecklinginom handel och kommunikation
i län och lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 11 : Sysselsättningsutveckling inom finansiell verksamhet och
företagstjänster i län och lokala arbetsmarknadsregioner under perioden
1987-95

Tabell 12 : Sysselsättningsutveckling inom utbildning och forskning i
län och lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 13 : Sysselsättningsutveckling inom vård och omsorg i län och
lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 14 : Sysselsättningsutveckling inom personliga och kulturella
tjänster i län och lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 15 : Sysselsättningsutveckling inom offentlig verksamhet i län
och lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987-95

Tabell 16 : Arbetslöshet (inkl.åtgärder) inom lokala arbetsmarknads-
regioner år 1990 samt åren 1994 - 1997

Tabell 17 : Redovisning av vilka kommuner som ingår i resp lokal
arbetsmarknadsregion samt något om den metodik som använts vid
avgränsningen av arbetsmarknadsregionema

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Stöd-/målområde Antal invånare (1 OOO-tal) Förändring antal invånare (1 000-tal) Relativ förändring per år (%)

1960 1970 1980 1990 1994 1997 1961-70 1971-80 1981-901991-941995-97 1961-97 1961-70 1971-80 1981-90 1991-941995-97 1961-97

9 9 9 9 9“ °' 9 ° 9

V- CO T- t— OO

V ® v o

CO CO CO o

9 o o o

04 CO T-

o o o o” co

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 2 : Antal invånare och befolkningstäthet i län, länsgrupper och lokala arbetsmark-
nadsregioner åren 1970 och 1997

Län/länsgrupp/lokal Antal invånare Befolkningstäthet (inv./km2)

arbetsmarknadsregion	1970	1997 Yta(km2)		1970	1997
Län/länsgrupper:
Stockholms län	1476704	1762800	6490,0	227,5	271,6
Uppsala län	217292	290465	6989,1	31,1	41,6
Södermanlands län	248270	256829	6062,4	41,0	42,4
Östergötlands län	382205	414358	10562,0	36,2	39,2
Jönköpings län	299362	311178	9943,5	30,1	31,3
Kronobergs län	166852	179022	8457,9	19,7	21,2
Kalmar län	240856	240127	11170,9	21,6	21,5
Gotlands län	53780	57782	3140,1	17,1	18,4
Blekinge län	153516	151651	2941,3	52,2	51,6
Skåne län	982698	1116553	11027,1	89,1	101,3
Hallands län	199728	271327	5454,3	36,6	49,7
Göteborgs och Bohus	715201	778821	5140,7	139,1	151,5
Älvsborgs län	402242	447125	11395,3	35,3	39,2
Skaraborgs län	258438	276535	7937,0	32,6	34,8
Värmlands län**	284498	280154	17586,0	16,2	15,9
Örebro län	275492	275143	8516,7	32,3	32,3
Västmanlands län	261564	258553	6301,7	41,5	41,0
Dalarnas län**	277201	285190	28193,2	9,8	10,1
Gävleborgs län**	293430	284611	18191,7	16,1	15,6
Västemorrlands län**	267450	254316	21678,2	12,3	11,7
Jämtlands län**	131304	133115	49443,4	2,7	2,7
Västerbottens län**	233133	259163	55401,2	4,2	4,7
Norrbottens län**	255156	262271	98910,7	2,6	2,7
Riket	8076529	8847089	410934,2	19,7	21,5
storstadslän*	3174603	3658174	22657,8	140,1	161,5
skogslän**	1742172	1758820	289404,4	6,0	6,1
övriga län	3159754	3430095	98872,0	32,0	34,7

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	1503726	1828517	8037,1	187,1	227,5
AR Uppsala	214292	278144	7807,6	27,4	35,6
AR Nyköping	72926	60310	1454,7	50,1	41,5
AR Katrineholm	42476	42478	1386,7	30,6	30,6
AR Eskilstuna	112233	105339	1814,5	61,9	58,1
AR Linköping	213755	242327	5927,2	36,1	40,9
AR Norrköping	164047	167808	3956,4	41,5	42,4
AR Gnosjö	7676	10141	422,4	18,2	24,0
AR Gislaved	26062	30131	1140,7	22,8	26,4
AR Jönköping	128338	144760	2846,7	45,1	50,9
AR Nässjö	33564	30105	934,1	35,9	32,2
AR Värnamo	29273	31665	1221,7	24,0	25,9

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/länsgrupp/lokal arbetsmarknadsregion	Antal invånare 1970	1997 Yta(km2)		Befolkningstäthet (inv./km2)
Län/länsgrupp/lokal arbetsmarknadsregion	Antal invånare 1970	1997 Yta(km2)		1970	1997
AR Sävsjö	11507	11623	679,0	16,9	17,1
AR Vetlanda	28826	27326	1506,6	19,1	18,1
AR Eksjö	18190	17381	802,0	22,7	21,7
AR Tranås	29913	29146	1600,4	18,7	18,2
AR Älmhult	29786	30446	1328,1	22,4	22,9
AR Markaryd	11821	10331	519,4	22,8	19,9
AR Växjö	113486	125517	5290,2	21,5	23,7
AR Ljungby	26285	27463	1754,5	15,0	15,7
AR Hultsfred	19591	15913	1125,5	17,4	14,1
AR Emmaboda	11772	10100	689,1	17,1	14,7
AR Kalmar	102652	112176	3948,9	26,0	28,4
AR Oskarshamn	47406	47235	2397,7	19,8	19,7
AR Västervik	42297	38894	1870,5	22,6	20,8
AR Vimmerby	17138	15809	1139,3	15,0	13,9
AR Gotland	53780	57782	3140,1	17,1	18,4
AR Olofström	17567	14647	391,7	44,8	37,4
AR Karlskrona	88891	89327	1872,2	47,5	47,7
AR Karlshamn	31894	31100	491,2	64,9	63,3
AR Kristianstad	49971	76963	937,6	53,3	82,1
AR Simrishamn	22293	28257	215,3	103,5	131,2
AR Hässleholm	20411	23297	744,7	27,4	31,3
AR Malmö	684737	740039	5557,6	123,2	133,2
AR Helsingborg	205924	249839	3323,9	62,0	75,2
AR Hylte	10978	10667	951,0	11,5	11,2
AR Halmstad	89162	106888	1904,9	46,8	56,1
AR Falkenberg	31834	39115	1115,3	28,5	35,1
AR Varberg	38877	52366	872,9	44,5	60,0
AR Göteborg	747340	872426	5153,4	145,0	169,3
AR Lysekil	23147	24882	349,9	66,2	71,1
AR Uddevalla	74611	79160	2779,8	26,8	28,5
AR Strömstad	9586	10889	481,8	19,9	22,6
AR Bengtsfors	17462	16422	1620,3	10,8	10,1
AR Trollhättan	129633	140535	3084,5	42,0	45,6
AR Borås	159072	159235	4397,8	36,2	36,2
AR Mariestad	42020	40602	1461,6	28,7	27,8
AR Lidköping	46826	50327	1094,5	42,8	46,0
AR Skövde	119092	127206	3126,6	38,1	40,7
AR Tidaholm	12694	13099	521,4	24,3	25,1
AR Torsby	16926	14341	4186,8	4,0	3,4
AR Munkfors	5720	4484	141,1	40,5	31,8
AR Årjäng	9988	9823	1417,0	7,0	6,9
AR Sunne	14056	13743	1297,3	10,8	10,6
AR Karlstad	111080	127596	2319,4	47,9	55,0
AR Kristinehamn	27780	25350	746,8	37,2	33,9
AR Filipstad	16253	12311	1545,7	10,5	8,0
AR Hagfors	19533	14819	1834,5	10,6	8,1
AR Arvika	37291	35522	2484,2	15,0	14,3
AR Säffle	33695	30305	1699,6	19,8	17,8
AR Laxå	9472	6810	564,6	16,8	12,1
AR Hällefors	11907	8419	995,6	12,0	8,5

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/länsgrupp/lokal arbetsmarknadsregion	Antal invånare 1970	1997 Y	ta(km2)	Befolkningstäthet (inv./km2)
Län/länsgrupp/lokal arbetsmarknadsregion	Antal invånare 1970	1997 Y	ta(km2)	1970	1997
AR Örebro	195109	210560	5520,2	35,3	38,1
AR Karlskoga	57181	48327	1251,3	45,7	38,6
AR Västerås	166380	172500	2644,1	62,9	65,2
AR Fagersta	29127	24383	1354,0	21,5	18,0
AR Köping	52759	47917	1134,5	46,5	42,2
AR Vansbro	9004	7502	1550,5	5,8	4,8
AR Malung	12212	11120	4106,5	3,0	2,7
AR Mora	33062	35937	11484,6	2,9	3,1
AR Falun	131580	151101	7144,7	18,4	21,1
AR Hedemora	16854	16459	838,1	20,1	19,6
AR Avesta	28083	23259	615,0	45,7	37,8
AR Ludvika	53838	45811	3033,2	17,7	15,1
AR Hofors	15644	11194	411,0	38,1	27,2
AR Ljusdal	22489	20370	5294,5	4,2	3,8
AR Gävle	145085	144094	4047,7	35,8	35,6
AR Söderhamn	31826	28549	1062,2	30,0	26,9
AR Bollnäs	40896	40546	3709,4	11,0	10,9
AR Hudiksvall	47745	48917	3875,3	12,3	12,6
AR Härnösand	26933	26789	1064,7	25,3	25,2
AR Sundsvall	123473	124411	7058,2	17,5	17,6
AR Kramfors	29090	22723	1703,4	17,1	13,3
AR Sollefteå	27580	23276	5433,7	5,1	4,3
AR Örnsköldsvik	60374	57117	6418,3	9,4	8,9
AR Strömsund	18476	14822	10545,5	1,8	1,4
AR Åre	9614	9928	7330,8	1,3	1,4
AR Härjedalen	12729	11791	11404,7	1,1	1,0
AR Östersund	90485	96574	20162,5	4,5	4,8
AR Storuman	8761	7318	7484,5	1,2	1,0
AR Sorsele	4313	3326	7493,9	0,6	0,4
AR Dorotea	4099	3489	2802,5	1,5	1,2
AR Vilhelmina	8676	8273	8120,4	1,1	1,0
AR Äsele	5297	3849	4315,1	1,2	0,9
AR Umeå	104894	136417	9347,0	11,2	14,6
AR Lycksele	19404	17423	7246,3	2,7	2,4
AR Skellefteå	77586	79068	8591,4	9,0	9,2
AR Arvidsjaur	8329	7543	5708,2	1,5	1,3
AR Arjeplog	4369	3568	12945,0	0,3	0,3
AR Jokkmokk	8032	6418	18143,7	0,4	0,4
AR Överkalix	6048	4415	2790,5	2,2	1,6
AR Kalix	18144	18559	1799,1	10,1	10,3
AR Övertorneå	7365	5959	2374,0	3,1	2,5
AR Pajala	10793	7847	7886,1	1,4	1,0
AR Gällivare	25408	21366	15996,0	1,6	1,3
AR Luleå	127233	150712	10903,0	11,7	13,8
AR Haparanda	8901	10613	918,3	9,7	11,6
AR Kiruna	30534	25271	19446,8	1,6	1,3
RIKET	8076355	8847089	410934,2	19,7	21,5

Källa : Bearbetningav SCB:s befolknings- och arealstatistik. Uppgifterna för är 1997
är preliminära.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 3 : Befolkningsutveckling inom lokala arbetsmarknadsregioner 1991-94
och 1995-97

Lokal arbetsmark- nadsregion	Antal invånare		Arlig förändring
	Antal invånare		antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97
	1990 1	997prel.	antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97
AR Stockholm	1683713	1828517	22521	18240	1,3	1,0
AR Uppsala	257958	278144	4154	1190	1,6	0,4
AR Nyköping	60516	60310	-4560	-131	0,1	-0,2
AR Katrineholm	42701	42478	173	-305	0,4	-0,7
AR Eskilstuna	107157	105339	19	-631	0,0	-0,6
AR Linköping	232710	242327	2324	108	1,0	0,0
AR Norrköping	165968	167808	835	-500	0,5	-0,3
AR Gnosjö	9855	10141	-6	103	-0,1	1,1
AR Gislaved	29238	30131	136	117	0,5	0,4
AR Jönköping	140790	144760	829	218	0,6	0,2
AR Nässjö	30767	30105	-9	-209	0,0	-0,7
AR Värnamo	31315	31665	71	22	0,2	0,1
AR Sävsjö	12086	11623	-21	-126	-0,2	-1,1
AR Vetlanda	28023	27326	-31	-192	-0,1	-0,7
AR Eksjö	18124	17381	-2	-245	0,0	-1,4
AR Tranås	29298	29146	83	-161	0,3	-0,5
AR Älmhult	31027	30446	-3	-190	0,0	-0,6
AR Markaryd	11093	10331	-91	-133	-0,8	-1,2
AR Växjö	123354	125517	766	-300	0,6	-0,2
AR Ljungby	27490	27463	38	-60	0,1	-0,2
AR Hultsfred	17020	15913	-7	-359	0,0	-2,1
AR Emmaboda	10689	10100	-45	-136	-0,4	-1,3
AR Kalmar	109988	112176	645	-131	0,6	-0,1
AR Oskarshamn	47630	47235	99	-264	0,2	-0,5
AR Västervik	39908	38894	-35	-292	-0,1	-0,7
AR Vimmerby	15867	15809	81	-128	0,5	-0,8
AR Gotland	57108	57782	282	-152	0,5	-0,3
AR Olofström	15054	14647	-14	-117	-0,1	-0,8
AR Karlskrona	87959	89327	493	-201	0,6	-0,2
AR Karlshamn	31543	31100	-4	-143	0,0	-0,5
AR Kristianstad	74120	76963	665	62	0,9	0,1
AR Simrishamn	27979	28257	64	8	0,2	0,0
AR Hässleholm	23189	23297	66	-52	0,3	-0,2
AR Malmö	702867	740039	6790	3338	1,0	0,5
AR Helsingborg	241358	249839	1910	280	0,8	0,1
AR Hylte	11143	10667	9	-171	0,1	-1,5
AR Halmstad	102722	106888	858	245	0,8	0,2
AR Falkenberg	37622	39115	343	41	0,9	0,1
AR Varberg	49018	52366	599	318	1,2	0,6
AR Göteborg	821950	872426	8242	5837	1,0	0,7
AR Lysekil	24929	24882	105	-156	0,4	-0,6
AR Uddevalla	78140	79160	417	-216	0,5	-0,3
AR Strömstad	10846	10889	27	-21	0,2	-0,2
AR Bengtsfors	17343	16422	-96	-179	-0,6	-1,1

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Lokal arbetsmark- nadsregion	Antal invånare 1990 1997prel.		Arlig förändring
Lokal arbetsmark- nadsregion	Antal invånare 1990 1997prel.		antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97
AR Trollhättan	140269	140535	457	-520	0,3	-0,4
AR Borås	157801	159235	657	-397	0,4	-0,2
AR Mariestad	41611	40602	46	-398	0,1	-1,0
AR Lidköping	49299	50327	298	-54	0,6	-0,1
AR Skövde	126621	127206	386	-319	0,3	-0,2
AR Tidaholm	13283	13099	20	-88	0,2	-0,7
AR Torsby	15105	14341	-77	-152	-0,5	-1,0
AR Munkfors	4816	4484	-33	-67	-0,7	-1,4
AR Årjäng	10235	9823	-60	-58	-0,6	-0,6
AR Sunne	13564	13743	94	-65	0,7	-0,5
AR Karlstad	124343	127596	917	-138	0,7	-0,1
AR Kristinehamn	25865	25350	52	-241	0,2	-0,9
AR Filipstad	13341	12311	-83	-233	-0,6	-1,8
AR Hagfors	16121	14819	-142	-245	-0,9	-1,6
AR Arvika	36442	35522	-34	-262	-0,1	-0,7
AR Säffle	31400	30305	-53	-295	-0,2	-0,9
AR Laxå	7622	6810	-92	-149	-1,2	-2,0
AR Hällefors	9346	8419	-109	-163	-1,2	-1,8
AR Örebro	203487	210560	1477	388	0,7	0,2
AR Karlskoga	50869	48327	-167	-624	-0,3	-1,2
AR Västerås	169590	172500	819	-122	0,5	-0,1
AR Fagersta	25764	24383	-67	-371	-0,3	-1,5
AR Köping	49538	47917	-30	-500	-0,1	-1,0
AR Vansbro	7901	7502	-54	-61	-0,7	-0,8
AR Malung	11605	11120	-28	-125	-0,2	-1,1
AR Mora	36253	35937	124	-270	0,3	-0,7
AR Falun	148918	151101	902	-475	0,6	-0,3
AR Hedemora	16855	16459	49	-197	0,3	-1,2
AR Avesta	24832	23259	-139	-339	-0,6	-1,4
AR Ludvika	49191	45811	-346	-665	-0,7	-1,4
AR Hofors	12028	11194	-119	-119	-1,0	-1,0
AR Ljusdal	21163	20370	-46	-203	-0,2	-1,0
AR Gävle	144221	144094	246	-371	0,2	-0,3
AR Söderhamn	29624	28549	-13	-341	0,0	-1,2
AR Bollnäs	41652	40546	-53	-298	-0,1	-0,7
AR Hudiksvall	49869	48917	62	-400	0,1	-0,8
AR Härnösand	27446	26789	30	-259	0,1	-0,9
AR Sundsvall	124935	124411	283	-552	0,2	-0,4
AR Kramfors	24555	22723	-198	-347	-0,8	-1,5
AR Sollefteå	24840	23276	-152	-319	-0,6	-1,3
AR Örnsköldsvik	59379	57117	-179	-515	-0,3	-0,9
AR Strömsund	16093	14822	-142	-234	-0,9	-1,5
AR Åre	9975	9928	35	-62	0,4	-0,6
AR Härjedalen	12491	11791	-73	-136	-0,6	-1,1
AR Östersund	97167	96574	324	-630	0,3	-0,6
AR Storuman	7735	7318	-69	-47	-0,9	-0,6
AR Sorsele	3547	3326	-31	-33	-0,9	-1,0
AR Dorotea	3752	3489	-30	-48	-0,8	-1,3
AR Vilhelmina	8509	8273	-5	-72	-0,1	-0,8

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Lokal arbetsmark- nadsregion	Antal invånare		Arlig förändring
Lokal arbetsmark- nadsregion	1990 1	997prel.	antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97
AR Asele	4114	3849	-26	-53	-0,6	-1,3
AR Umeå	125351	136417	2034	977	1,6	0,7
AR Lycksele	18331	17423	-32	-260	-0,2	-1,4
AR Skellefteå	80629	79068	111	-668	0,1	-0,8
AR Arvidsjaur	8081	7543	-27	-144	-0,3	-1,8
AR Arjeplog	3753	3568	-19	-36	-0,5	-1,0
AR Jokkmokk	6726	6418	-38	-52	-0,6	-0,8
AR Överkalix	4744	4415	-18	-85	-0,4	-1,8
AR Kalix	19241	18559	-33	-183	-0,2	-1,0
AR Övertorneå	6093	5959	17	-67	0,3	-1,1
AR Pajala	8424	7847	-37	-144	-0,4	-1,7
AR Gällivare	22421	21366	-22	-322	-0,1	-1,4
AR Luleå	147586	150712	1019	-317	0,7	-0,2
AR Haparanda	10517	10613	131	-143	1,2	-1,3
AR Kiruna	26149	25271	6	-301	0,0	-1,1
Riket	8590630	8847089	56438	10236	0,7	0,1

Källa :Bearbetning av SCB:s befolkningsstatistik. Uppgifterna för år 1997 är preliminära.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 4 : Arliga flyttnings- och födelseöverskott i län och lokala arbetsmarknads-
regioner 1991-94 och 1995-97

Län/lokal arbetsmark- Totala flyttningsöverskott Födelseöverskott

nadsregion Ärlig förändring Årlig förändring

antal antal % % antal antal % %

1991-94 1995-97 1991-94 1995-97 1991-94 1995-97 1991-94 1995-97

Stockholms län
Uppsala län
Södermanlands län
Östergötlands län
Jönköpings län
Kronobergs län
Kalmar län
Gotlands län
Blekinge län
Skåne län
Hallands län
Göteborgs och Bohus län
Älvsborgs län
Skaraborgs län
Värmland
Örebro län
Västmanlands län
Dalarnas län
Gävleborgs län
Västemorrlands län
Jämtlands län
Västerbottens län
Norrbottens län

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm
AR Uppsala
AR Nyköping
AR Katrineholm
AR Eskilstuna
AR Linköping
AR Norrköping
AR Gnosjö
AR Gislaved
AR Jönköping
AR Nässjö
AR Värnamo
AR Sävsjö
AR Vetlanda
AR Eksjö
AR Tranås
AR Älmhult
AR Markaryd
AR Växjö
AR Ljungby
AR Hultsfred
AR Emmaboda
AR Kalmar
AR Oskarshamn
AR Västervik
AR Vimmerby
AR Gotland

7436	12312	0,5	0,7
2672	322	1,0	0,1
573	-769	0,2	-0,3
2047	-501	0,5	-0,1
150	-376	0,0	-0,1
345	-522	0,2	-0,3
619	-681	0,3	-0,3
164	-67	0,3	-0,1
545	-72	0,4	0,0
7243	3611	0,7	0,3
2301	774	0,9	0,3
3332	3775	0,5	0,5
688	-937	0,2	-0,2
73	-915	0,0	-0,3
597	-992	0,2	-0,3
813	-253	0,3	-0,1
124	-1080	0,0	-0,4
475	-1288	0,2	-0,4
209	-845	0,1	-0,3
-87	-1154	0,0	-0,4
199	-651	0,1	-0,5
1059	-357	0,4	-0,1
194	-1668	0,1	-0,6
8199	12302	0,5	0,7
2530	326	1,0	0,1
84	-57	0,1	-0,1
73	-231	0,2	-0,5
-126	-526	-0,1	-0,5
1482	-60	0,6	0,0
571	-432	0,3	-0,3
-83	68	-0,8	0,7
-34	33	-0,1	0,1
267	63	0,2	0,0
-37	-147	-0,1	-0,5
-47	27	-0,1	0,1
-25	-91	-0,2	-0,8
-51	-119	-0,2	-0,4
-31	-172	-0,2	-0,9
84	-103	0,3	-0,3
-48	-111	-0,2	-0,4
-73	-110	-0,7	-1,0
481	-295	0,4	-0,2
-39	-41	■0,1	-0,1
17	-278	0,1	-1,6
-44	-87	-0,4	-0,8
499	89	0,5	0,1
118	-155	0,2	-0,3
-36	-164	-0,1	-0,4
64	-95	0,4	-0,6
164	-67	0,3	■0,1

9190	5704	0,6	0,3
1766	939	0,7	0,3
469	-225	0,2	-0,1
1090	78	0,3	0,0
888	-66	0,3	0,0
372	-48	0,2	0,0
116	-636	0,0	-0,3
118	-88	0,2	-0,2
66	-385	0,0	-0,3
2087	-25	0,2	0,0
1031	309	0,4	0,1
2785	957	0,4	0,1
1401	54	0,3	0,0
707	-216	0,3	-0,1
-3	-791	0,0	-0,3
258	-312	0,1	-0,1
692	11	0,3	0,0
64	-719	0,0	-0,2
-122	-835	0,0	-0,3
-129	-837	0,0	-0,3
-61	-409	0,0	-0,3
882	151	0,4	0,1
786	-121	0,3	0,0
9521	5851	0,6	0,3
1610	853	0,6	0,3
86	-76	0,1	-0,1
98	-76	0,2	-0,2
137	-106	0,1	-0,1
836	167	0,4	0,1
258	-76	0,2	0,0
78	35	0,8	0,4
168	81	0,6	0,3
553	154	0,4	0,1
28	-61	0,1	-0,2
118	-6	0,4	0,0
5	-35	0,0	-0,3
21	-72	0,1	-0,3
28	-73	0,2	-0,4
0	-58	0,0	-0,2
21	-34	0,1	-0,1
-19	-21	-0,2	-0,2
285	0	0,2	0,0
78	-19	0,3	-0,1
-25	-82	-0,1	-0,5
-1	-49	0,0	-0,5
141	-222	0,1	-0,2
-17	-111	0,0	-0,2
1	-138	0,0	-0,3
17	-33	0,1	-0,2
118	-88	0,2	-0,2

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Totala flyttningsöverskott Födelseöverskott

nadsregion Årlig förändring Årlig förändring

	antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97	antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97
AR Olofström	-63	-90	-0,4	-0,6	49	-27	0,3	-0,2
AR Karlskrona	480	52	0,5	0,1	11	-254	0,0	-0,3
AR Karlshamn	2	-72	0,0	-0,2	-5	-70	0,0	-0,2
AR Kristianstad	326	9	0,3	0,0	254	-33	0,2	0,0
AR Simrishamn	227	-67	0,7	-0,2	-95	-127	-0,3	-0,4
AR Hässleholm	67	-173	0,1	-0,3	96	-56	0,2	-0,1
AR Malmö	5007	3469	0,9	0,6	1545	447	0,3	0,1
AR Helsingborg	1766	693	0,6	0,2	306	-261	0,1	-0,1
AR Hylte	-7	-143	-0,1	-1,3	17	-28	0,1	-0,2
AR Halmstad	654	282	0,6	0,3	205	-38	0,2	0,0
AR Falkenberg	246	38	0,7	0,1	95	3	0,3	0,0
AR Varberg	406	257	0,8	0,5	193	60	0,4	0,1
AR Göteborg	4325	4086	0,5	0,5	3869	1740	0,5	0,2
AR Lysekil	148	-55	0,6	-0,2	-42	-102	-0,2	-0,4
AR Uddevalla	244	-136	0,3	■0,2	172	-80	0,2	-0,1
AR Strömstad	18	12	0,2	0,1	8	-33	0,1	-0,3
AR Bengtsfors	-43	-103	-0,2	-0,6	-50	-76	-0,3	-0,5
AR Trollhättan	-3	-463	0,0	-0,3	463	-59	0,3	0,0
AR Borås	311	-301	0,2	-0,2	341	-99	0,2	-0,1
AR Mariestad	-12	-326	0,0	-0,8	59	-72	0,1	-0,2
AR Lidköping	148	-41	0,3	-0,1	150	-16	0,3	0,0
AR Skövde	51	-250	0,0	-0,2	335	-68	0,3	-0,1
AR Tidaholm	-3	-69	0,0	-0,5	23	-19	0,2	-0,1
AR Torsby	9	-43	0,1	-0,3	-86	-110	-0,6	-0,7
AR Munkfors	-5	-27	-0,1	-0,6	-29	-39	-0,6	-0,8
AR Årjäng	-38	-23	-0,4	-0,2	-21	-36	-0,2	-0,4
AR Sunne	114	-13	0,8	-0,1	-20	-52	-0,1	-0,4
AR Karlstad	484	-155	0,4	-0,1	430	19	0,3	0,0
AR Kristinehamn	63	-146	0,2	-0,6	-12	-95	0,0	-0,4
AR Filipstad	-29	-146	-0,2	-1,1	-54	-88	-0,4	-0,7
AR Hagfors	-71	-125	-0,4	-0,8	-71	-120	-0,4	-0,8
AR Arvika	77	-95	0,2	■0,3	-113	-167	-0,3	-0,5
AR Säffle	6	-160	0,0	-0,5	-59	-136	-0,2	-0,4
AR Laxå	-87	-117	-1,1	-1,6	-5	-31	-0,1	-0,4
AR Hällefors	-67	-97	-0,7	-1,1	-43	-66	-0,5	-0,7
AR Örebro	1119	421	0,6	0,2	354	-35	0,2	0,0
AR Karlskoga	-154	-472	-0,3	-0,9	-16	-153	0,0	-0,3
AR Västerås	191	-324	0,1	-0,2	627	199	0,4	0,1
AR Fagersta	-39	-266	-0,1	-1,0	-28	-105	-0,1	-0,4
AR Köping	-96	-424	-0,2	-0,9	64	-74	0,1	-0,1
AR Vansbro	2	-1	0,0	0,0	-52	-59	-0,7	-0,8
AR Malung	14	-80	0,1	■0,7	-42	-44	-0,4	-0,4
AR Mora	120	-153	0,3	-0,4	5	-116	0,0	-0,3
AR Falun	581	-334	0,4	-0,2	319	-146	0,2	-0,1
AR Hedemora	50	-153	0,3	-0,9	-1	-44	0,0	-0,3
AR Avesta	-88	-196	-0,4	-0,8	■49	-143	-0,2	-0,6
AR Ludvika	-203	-452	-0,4	-0,9	-143	-214	-0,3	-0,4
AR Hofors	-92	-72	-0,8	-0,6	-28	-47	-0,2	-0,4
AR Ljusdal	47	-76	0,2	-0,4	-94	-127	-0,4	-0,6
AR Gävle	124	-102	0,1	-0,1	123	-268	0,1	-0,2
AR Söderhamn	25	-224	0,1	-0,8	-39	-118	-0,1	-0,4
AR Bollnäs	-9	-160	0,0	-0,4	-45	-137	-0,1	-0,3
AR Hudiksvall	102	-227	0,2	-0,5	-39	-174	-0,1	-0,3
AR Härnösand	61	-154	0,2	-0,6	-31	-105	-0,1	-0,4
AR Sundsvall	145	-367	0,1	-0,3	137	-184	0,1	-0,1
AR Kramfors	-38	-143	-0,2	-0,6	-160	-202	-0,7	-0,8
AR Sollefteå	-60	-141	-0,2	-0,6	-93	-179	-0,4	-0,7

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Totala flyttningsöverskott Födelseöverskott

nadsregion Arlig förändring Arlig förändring

	antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97	antal 1991-94	antal 1995-97	% 1991-94	% 1995-97
AR Örnsköldsvik	-196	-349	-0,3	-0,6	18	-167	0,0	-0,3
AR Strömsund	-49	-112	-0,3	-0,7	-94	-122	-0,6	-0,8
AR Are	31	-48	0,3	-0,5	4	-14	0,0	-0,1
AR Härjedalen	-18	-51	-0,1	-0,4	-56	-84	-0,4	-0,7
AR Östersund	234	-440	0,2	-0,4	84	-189	0,1	-0,2
AR Storuman	-53	-31	-0,7	-0,4	-15	-16	■0,2	-0,2
AR Sorsele	-12	-3	-0,3	-0,1	-19	-30	-0,5	-0,9
AR Dorotea	-13	-23	-0,4	-0,6	-16	-25	-0,4	-0,7
AR Vilhelmina	9	-47	0,1	-0,6	-14	-23	-0,2	-0,3
AR Asele	-2	-21	-0,1	-0,5	-24	-33	-0,6	-0,8
AR Umeå	1233	583	1,0	0,4	797	391	0,6	0,3
AR Lycksele	-82	-210	-0,4	-1,2	47	-50	0,3	-0,3
AR Skellefteå	-20	-605	0,0	-0,7	125	-64	0,2	-0,1
AR Arvidsjaur	-3	-96	0,0	-1,2	-24	-47	-0,3	-0,6
AR Arjeplog	-7	-20	-0,2	-0,5	-13	-16	-0,4	-0,4
AR Jokkmokk	-37	-24	-0,5	-0,4	-1	-27	0,0	-0,4
AR Överkalix	10	-39	0,2	-0,8	-28	-46	-0,6	-1,0
AR Kalix	-48	-153	-0,3	-0,8	14	-29	0,1	-0,2
AR Övertomeå	33	-34	0,5	-0,6	-17	-32	■0,3	-0,5
AR Pajala	7	-87	0,1	-1,1	-40	-57	-0,5	-0,7
AR Gällivare	-115	-285	-0,5	-1,3	94	-37	0,4	-0,2
AR Luleå	401	-466	0,3	-0,3	618	152	0,4	0,1
AR Haparanda	112	-110	1,1	-1,0	15	-32	0,1	-0,3
AR Kiruna	-161	-353	-0,6	-1,3	170	51	0,6	0,2
Riket	31768	7667	0,4	0,1	24453	2491	0,3	0,0

Källa : Bearbetning av SCB:s befolkningsstatistik. Uppgifterna för år 1997 är preliminära

Tabell 5 : Sysselsättningsutveckling inom olika sektorer med fördelning pä olika stödområden 1991-1995

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 6 : Sysselsättningsutveckling inom lokala arbetsmarknadsregioner under perioden 1987 -1995

Lokal arbetsmark- Antal sysselsatta totalt Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	1986	1990	1993	1995	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95 1!	% 991-93	% 1994-95	% 1987-95
AR Stockholm	929727	964284	828481	858407	-45268	14963	-7924	-4,7	1,8	-0,9
AR Uppsala	117954	124791	106575	107836	-6072	631	-1124	-4,9	0,6	-1,0
AR Nyköping	35913	36083	25138	25151	-3648	7	-1196	-10,1	0,0	-3,3
AR Katrineholm	19635	20454	17179	17508	-1092	165	-236	-5,3	1,0	-1,2
AR Eskilstuna	52859	54260	42379	42505	-3960	63	-1150	-7,3	0,1	-2,2
AR Linköping	114602	118617	100369	102627	-6083	1129	-1331	-5,1	1,1	-1,2
AR Norrköping	84282	85332	69789	70987	-5181	599	-1477	-6,1	0,9	-1,8
AR Gnosjö	5459	5838	5145	5838	-231	347	42	-4,0	6,7	0,8
AR Gislaved	15930	16028	14029	15008	-666	490	-102	-4,2	3,5	-0,6
AR Jönköping	68696	72466	60584	63281	-3961	1349	-602	-5,5	2,2	-0,9
AR Nässjö	14941	15199	12374	12661	-942	144	-253	-6,2	1,2	-1,7
AR Värnamo	17510	17921	15488	15941	-811	227	-174	-4,5	1,5	-1,0
AR Sävsjö	5397	5671	4387	4457	-428	35	-104	-7,5	0,8	-1,9
AR Vetlanda	13637	14159	11279	11588	-960	155	-228	-6,8	1,4	-1,7
AR Eksjö	9150	9616	8469	8274	-382	-98	-97	-4,0	-1,2	-1,1
AR Tranås	13073	13077	10858	11303	-740	223	-197	-5,7	2,0	-1,5
AR Älmhult	13976	14143	12243	12748	-633	253	-136	-4,5	2,1	-1,0
AR Markaryd	5563	5507	4445	4609	-354	82	-106	-6,4	1,8	-1,9
AR Växjö	62411	63758	54196	57139	-3187	1472	-586	-5,0	2,7	-0,9
AR Ljungby	14184	14870	12496	13021	-791	263	-129	-5,3	2,1	-0,9
AR Hultsfred	8333	8487	6639	6615	-616	-12	-191	-7,3	-0,2	-2,3
AR Emmaboda	5683	5776	4628	4791	-383	82	-99	-6,6	1,8	-1,7
AR Kalmar	53252	55945	47275	47746	-2890	236	-612	-5,2	0,5	-1,1
AR Oskarshamn	22259	22597	19518	20952	-1026	717	-145	-4,5	3,7	-0,7
AR Västervik	18979	19144	15808	15961	-1112	77	-335	-5,8	0,5	-1,8
AR Vimmerby	7239	7931	6172	6468	-586	148	-86	-7,4	2,4	-1,2
AR Gotland	27904	28200	24313	24945	-1296	316	-329	-4,6	1,3	-1,2
AR Olofström	9217	9384	7803	8376	-527	287	-93	-5,6	3,7	-1,0
AR Karlskrona	41024	42322	36525	37016	-1932	246	-445	-4,6	0,7	-1,1
AR Karlshamn	15702	15868	12934	13336	-978	201	-263	-6,2	1,6	-1,7
AR Kristianstad	55345	57794	48886	50702	-2969	908	-516	-5,1	1,9	-0,9
AR Simrishamn	14300	14704	12008	12254	-899	123	-227	-6,1	1,0	-1,6
AR Hässleholm	26328	27154	22294	23376	-1620	541	-328	-6,0	2,4	-1,2
AR Malmö	286522	300198	251065	255549	-16378	2242	-3441	-5,5	0,9	-1,2
AR Helsingborg	130796	137833	114672	117359	-7720	1344	-1493	-5,6	1,2	-1,1
AR Hylte	5270	5480	4565	4733	-305	84	-60	-5,6	1,8	-1,1
AR Halmstad	48660	51562	43362	44632	-2733	635	-448	-5,3	1,5	-0,9
AR Falkenberg	17117	18324	15715	16053	-870	169	-118	-4,7	1,1	-0,7
AR Varberg	24070	24721	21439	21874	-1094	218	-244	-4,4	1,0	-1,0
AR Göteborg	417104	435270	361108	375223	-24721	7058	-4653	-5,7	2,0	-1,1
AR Lysekil	10520	11163	9237	9687	-642	225	-93	-5,8	2,4	-0,9
AR Uddevalla	35715	38161	31180	31621	-2327	221	-455	-6,1	0,7	-1,3
AR Strömstad	4628	4840	4046	4124	-265	39	-56	-5,5	1,0	-1,2
AR Bengtsfors	8864	8838	7017	7380	-607	182	-165	-6,9	2,6	-1,9
AR Trollhättan	71252	71965	58109	58824	-4619	358	-1381	-6,4	0,6	■1,9
AR Borås	79849	80856	67768	69782	-4363	1007	-1119	-5,4	1,5	-1,4
AR Mariestad	19693	20239	16123	16154	-1372	16	-393	-6,8	0,1	-2,0
AR Lidköping	23424	24365	20693	21786	-1224	547	-182	-5,0	2,6	-0,8
AR Skövde	65658	68148	57854	58653	-3431	400	-778	-5,0	0,7	-1,2
AR Tidaholm	6355	6691	5264	5409	-476	73	-105	-7,1	1,4	-1,7
AR Torsby	7203	7171	5882	6049	-430	84	-128	-6,0	1,4	-1,8
AR Munkfors	2408	2222	1997	2128	-75	66	-31	-3,4	3,3	-1,3
AR Årjäng	4544	4576	3511	3751	-355	120	-88	-7,8	3,4	-1,9
AR Sunne	5951	5884	4942	5257	-314	158	-77	-5,3	3,2	-1,3
AR Karlstad	64059	67034	56655	57404	-3460	375	-739	-5,2	0,7	-1,2
AR Kristinehamn	13583	12628	10094	10590	-845	248	-333	-6,7	2,5	-2,4
AR Filipstad	6375	6626	4978	5070	-549	46	-145	-8,3	0,9	-2,3

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Lokal arbetsmark- nadsregion	Antal sysselsatta totalt			1995	Arlig förändring			Arlig förändring
	Antal sysselsatta totalt				antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
	1986	1990	1993		antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
AR Hagfors	7933	7674	5753	5657	-640	-48	-253	-8,3	-0,8	-3,2
AR Arvika	16824	16699	13536	14216	-1054	340	-290	-6,3	2,5	-1,7
AR Säffle	14607	14828	12165	12565	-888	200	-227	-6,0	1,6	-1,6
AR Laxå	4185	4286	3310	3424	-325	57	-85	-7,6	1,7	-2,0
AR Hällefors	4528	4266	3172	3138	-365	-17	-154	-8,5	-0,5	-3,4
AR Örebro	99074	103829	87722	90130	-5369	1204	-994	-5,2	1,4	-1,0
AR Karlskoga	25285	24169	19878	20250	-1430	186	-559	-5,9	0,9	-2,2
AR Västerås	86866	88619	73010	74577	-5203	784	-1365	-5,9	1,1	-1,6
AR Fagersta	12064	12306	9900	10127	-802	114	-215	-6,5	1,1	•1,8
AR Köping	24663	24820	20162	20452	-1553	145	-468	-6,3	0,7	-1,9
AR Vansbro	3380	3426	2724	2872	-234	74	-56	-6,8	2,7	-1,7
AR Malung	5876	6214	5029	5332	-395	152	-60	-6,4	3,0	-1,0
AR Mora	17196	17998	15078	15181	-973	52	-224	-5,4	0,3	-1,3
AR Falun	70493	74551	62310	63906	-4080	798	-732	-5,5	1,3	-1,0
AR Hedemora	8067	8095	6636	6568	-486	-34	-167	-6,0	-0,5	-2,1
AR Avesta	11520	12208	9927	10051	-760	62	-163	-6,2	0,6	-1,4
AR Ludvika	22557	22089	17399	18403	-1563	502	-462	-7,1	2,9	-2,0
AR Hofors	5986	5973	4658	4900	-438	121	-121	-7,3	2,6	-2,0
AR Ljusdal	9191	9199	7704	7866	-498	81	-147	-5,4	1,1	-1,6
AR Gävle	73328	74786	62042	64179	-4248	1069	-1017	-5,7	1,7	-1,4
AR Söderhamn	14313	14724	11906	12206	-939	150	-234	-6,4	1,3	-1,6
AR Bollnäs	19831	19802	15843	16621	-1320	389	-357	-6,7	2,5	-1,8
AR Hudiksvall	22837	23562	19392	20061	-1390	335	-308	-5,9	1,7	-1,4
AR Härnösand	14691	14106	11780	11597	-775	-92	-344	-5,5	-0,8	-2,3
AR Sundsvall	63682	66755	55672	57009	-3694	669	-741	-5,5	1,2	-1,2
AR Kramfors	10998	11079	8990	8867	-696	-62	-237	-6,3	-0,7	-2,2
AR Sollefteå	11633	11398	9766	9642	-544	-62	-221	-4,8	-0,6	-1,9
AR Örnsköldsvik	29624	29562	24274	24791	-1763	259	-537	-6,0	1,1	-1,8
AR Strömsund	7109	6996	5553	5597	-481	22	-168	-6,9	0,4	-2,4
AR Are	4490	4619	3865	4207	-251	171	-31	-5,4	4,4	-0,7
AR Härjedalen	5742	5744	4814	5021	-310	104	-80	-5,4	2,1	-1,4
AR Östersund	48340	50151	41734	42254	-2806	260	-676	-5,6	0,6	-1,4
AR Storuman	3468	3428	2785	2710	-214	-38	-84	-6,3	-1,3	-2,4
AR Sorsele	1587	1470	1202	1293	-89	46	-33	-6,1	3,8	-2,1
AR Dorotea	1463	1520	1148	1253	-124	53	-23	-8,2	4,6	-1,6
AR Vilhelmina	3660	3533	3004	3036	-176	16	-69	-5,0	0,5	-1,9
AR Asele	1780	1725	1409	1418	-105	5	-40	-6,1	0,3	-2,3
AR Umeå	62811	66968	57779	59459	-3063	840	-372	-4,6	1,5	-0,6
AR Lycksele	9359	9454	7583	7635	-624	26	-192	-6,6	0,3	-2,0
AR Skellefteå	40099	40757	33577	33905	-2393	164	-688	-5,9	0,5	-1,7
AR Arvidsjaur	3766	3563	2908	2935	-218	14	-92	-6,1	0,5	-2,5
AR Arjeplog	1863	1787	1528	1549	-86	11	-35	-4,8	0,7	-1,9
AR Jokkmokk	3592	3156	2619	2669	-179	25	-103	-5,7	1,0	-2,9
AR Överkalix	1981	1992	1656	1570	-112	-43	-46	-5,6	-2,6	-2,3
AR Kalix	9088	9038	7245	7235	-598	-5	-206	-6,6	-0,1	-2,3
AR Övertorneå	2302	2380	1911	1911	-156	0	-43	-6,6	0,0	-1,9
AR Pajala	3389	3204	2568	2480	-212	-44	-101	-6,6	-1,7	-3,0
AR Gällivare	12256	11094	9516	9295	-526	-111	-329	-4,7	-1,2	-2,7
AR Luleå	76046	78997	66546	67328	-4150	391	-969	-5,3	0,6	-1,3
AR Haparanda	3687	4027	3200	3310	-275	55	-42	-6,8	1,7	-1,1
AR Kiruna	13820	13774	11603	11745	-724	71	-231	-5,3	0,6	-1,7
Riket	4313014	4458575	3733473	3836922	-241701	51725	-52899	-5,4	1,4	-1,2

Källa : ARSYS^SCB) för resp, år (avser såväl hel- som deltidsarbetande). En ny modell för avgränsning av förvärvsarbetande

år 1993 innebar en ca 3 % lägre sysselsättningsnivå i riket än tidigare år. Detta gör att jämförelser med tidigare år tenderar
att t.ex. överskatta storleken av sysselsättningsminskningar något

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 7 : Sysselsättningsutveckling inom jorcf- och skogsbruk i län/lokala arbetsmarknadsregioner
under perioden 1987 -1995

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom jord- andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion och skogsbruk total syss antal antal antal % % %

1986 1990 1995 (%) 1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-95 1987-95

Län:

Stockholms län	4928	4986	3516	0,4	-509	29	-157	-10,2	0,8	-3,2
Uppsala län	6034	4964	3215	2,9	-519	-96	-313	-10,5	-2,8	-5,2
Södermanlands län	5309	4483	3188	3,2	-403	-43	-236	-9,0	-1,3	-4,4
Östergötlands län	9197	7546	5092	2,9	-813	-8	-456	-10,8	-0,1	-5,0
Jönköpings län	8163	6325	3831	2,7	-804	-41	-481	-12,7	-1,0	-5,9
Kronobergs län	5913	4433	2467	3,0	-604	-78	-383	-13,6	-3,0	-6,5
Kalmar län	8934	7349	4528	4,4	-872	-102	-490	-11,9	-2,2	-5,5
Gotlands län	3584	3160	2063	8,3	-320	-69	-169	-10,1	-3,1	-4,7
Blekinge län	3546	2882	1639	2,5	-382	-48	-212	-13,3	-2,8	-6,0
Skåne län	24973	20890	14122	3,1	-2276	31	-1206	-10,9	0,2	■4,8
Hallands län	8806	7136	4655	4,5	-832	8	-461	-11,7	0,2	-5,2
Göteborgs och Bohus	4945	3833	2399	0,7	-519	62	-283	-13,5	2,7	-5,7
Älvsborgs län	9886	7605	4372	2,5	-973	-157	-613	-12,8	-3,4	-6,2
Skaraborgs län	11347	9016	6048	5,1	-1021	47	-589	-11,3	0,8	-5,2
Värmland	7557	5719	3184	2,7	-780	-98	-486	-13,6	-2,9	-6,4
Örebro län	5146	4130	2926	2,5	-439	56	-247	-10,6	2,0	-4,8
Västmanlands län	4586	3685	2521	2,3	-393	8	-229	-10,7	0,3	-5,0
Dalarnas län	6569	6052	3610	3,0	-714	-150	-329	-11,8	-3,8	-5,0
Gävleborgs län	6988	5865	3561	2,9	-691	-116	-381	-11,8	-3,0	-5,4
Västemorrlands län	6275	6172	2925	2,6	-1019	-95	-372	-16,5	-3,0	-5,9
Jämtlands län	5277	4710	2788	4,9	-583	-87	-277	-12,4	-2,9	-5,2
Västerbottens län	7390	5966	3347	3,0	-773	-150	-449	-13,0	-4,1	-6,1
Norrbottens län	5629	4303	2268	2,0	-550	-193	-373	-12,8	-7,3	-6,6
Riket	170982	141210	88265	2,3	-16790	-1288	-9191	-11,9	-1,4	-5,4

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	5521	5442	4166	0,5	-444	28	-151	-8,2	0,7	-2,7
AR Uppsala	6619	5453	3497	3,2	-589	-94	-347	-10,8	-2,6	-5,2
AR Nyköping	1633	1242	594	2,4	-190	-39	-115	-15,3	-5,7	-7,1
AR Katrineholm	1279	1034	778	4,4	-85	-1	-56	-8,2	-0,1	-4,4
AR Eskilstuna	1914	1840	1241	2,9	-201	3	-75	-10,9	0,2	-3,9
AR Linköping	5729	4831	3272	3,2	-518	-2	-273	-10,7	-0,1	-4,8
AR Norrköping	3116	2449	1646	2,3	-261	-10	-163	-10,7	-0,6	-5,2
AR Gnosjö	154	107	42	0,7	-21	-2	-12	-19,3	-3,3	-8,1
AR Gislaved	684	509	274	1,8	-71	-12	-46	-13,9	-3,9	-6,7
AR Jönköping	2761	2111	1270	2,0	-284	6	-166	-13,5	0,5	-6,0
AR Nässjö	794	618	394	3,1	-78	6	-44	-12,7	1,4	-5,6
AR Värnamo	797	569	319	2,0	-83	-1	-53	-14,5	-0,3	-6,7
AR Sävsjö	606	456	247	5,5	-63	-10	-40	-13,8	-3,7	-6,6
AR Vetlanda	1341	1006	623	5,4	-117	-16	-80	-11,7	-2,4	-5,9
AR Eksjö	644	534	391	4,7	-48	0	-28	-8,9	0,0	-4,4
AR Tranås	1114	988	675	6,0	-105	1	-49	-10,6	0,1	-4,4
ARÄlmhult	860	656	338	2,7	-98	-12	-58	-15,0	-3,2	-6,7
AR Markaryd	298	198	123	2,7	-29	6	-19	-14,6	5,4	-6,5
AR Växjö	4005	3030	1670	2,9	-411	-63	-259	-13,6	-3,5	-6,5
AR Ljungby	1100	857	495	3,8	-113	-12	-67	-13,2	-2,2	-6,1
AR Hultsfred	740	557	281	4,2	-86	-9	-51	-15,4	-3,0	-6,9
AR Emmaboda	394	250	115	2,4	-45	-1	-31	-17,9	-0,4	-7,9
AR Kalmar	4463	3784	2476	5,2	-423	-19	-221	-11,2	-0,8	-4,9
AR Oskarshamn	1433	1131	609	2,9	-145	-44	-92	-12,8	-6,3	-6,4
AR Västervik	1155	1034	664	4,2	-103	-30	-55	-10,0	-4,1	-4,7
AR Vimmerby	749	593	383	5,9	-70	0	-41	-11,8	0,0	-5,4
AR Gotland	3584	3160	2063	8,3	-320	-69	-169	-10,1	-3,1	-4,7

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom jord- andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion och skogsbruk total syss antal antal antal % % %

	1986	1990	1995	(%)	1991-93	1994-95	1987-95	1991-93	1994-95	1987-95
AR Olofström	331	295	159	1,9	-38	-12	-19	-12,8	-6,3	-5,8
AR Karlskrona	1874	1610	837	2,3	-232	-38	-115	-14,4	-4,2	-6,1
AR Karlshamn	554	391	229	1,7	-49	-8	-36	-12,5	-3,1	-6,5
AR Kristianstad	3984	3206	2361	4,7	-281	-1	-180	-8,8	0,0	-4,5
AR Simrishamn	2411	2000	1310	10,7	-244	21	-122	-12,2	1,6	-5,1
AR Hässleholm	1879	1487	912	3,9	-177	-23	-107	-11,9	-2,4	-5,7
AR Malmö	10050	9044	5730	2,2	-1090	-22	-480	-12,1	-0,4	-4,8
AR Helsingborg	7086	5431	4064	3,5	-500	67	-336	-9,2	1,7	-4,7
AR Hylte	475	349	139	2,9	-61	-14	-37	-17,5	-8,1	-7,9
AR Halmstad	3283	2730	1831	4,1	-293	-11	-161	-10,7	-0,6	■4,9
AR Falkenberg	2101	1741	1139	7,1	-200	-1	-107	-11,5	0,0	-5,1
AR Varberg	2031	1636	1012	4,6	-210	3	-113	-12,8	0,2	-5,6
AR Göteborg	5696	4365	2883	0,8	-523	44	-313	-12,0	1,6	-5,5
AR Lysekil	344	236	140	1,4	-39	11	-23	-16,7	9,3	-6,6
AR Uddevalla	2378	1887	1076	3,4	-285	22	-145	-15,1	2,1	-6,1
AR Strömstad	299	229	146	3,5	-35	11	-17	-15,3	8,9	-5,7
AR Bengtsfors	749	488	222	3,0	-89	1	-59	-18,3	0,5	-7,8
AR Trollhättan	4696	3535	2293	3,9	-428	21	-267	-12,1	0,9	-5,7
AR Borås	3931	3090	1592	2,3	-392	-161	-260	-12,7	-8,4	-6,6
AR Mariestad	1373	1156	727	4,5	-133	-15	-72	-11,5	-1,9	-5,2
AR Lidköping	1977	1505	1121	5,1	-147	29	-95	-9,8	2,7	-4,8
AR Skövde	4439	3667	2413	4,1	-419	2	-225	-11,4	0,1	-5,1
AR Tidaholm	587	496	393	7,3	-43	13	-22	-8,7	3,5	-3,7
AR Torsby	993	768	542	9,0	-73	-4	-50	-9,5	-0,7	-5,0
AR Munkfors	42	40	32	1,5	-5	4	-1	-13,3	16,7	-2,6
AR Årjäng	512	315	159	4,2	-52	0	-39	-16,5	0,0	-7,7
AR Sunne	811	486	272	5,2	-53	-27	-60	-11,0	-8,3	-7,4
AR Karlstad	1938	1386	747	1,3	-178	-53	-132	-12,8	-6,2	-6,8
AR Kristinehamn	503	380	241	2,3	-45	-2	-29	-11,9	-0,6	-5,8
AR Filipstad	288	336	143	2,8	-78	21	-16	-23,2	20,1	-5,6
AR Hagfors	640	503	144	2,5	-101	-28	-55	-20,1	-14,0	-8,6
AR Arvika	969	824	367	2,6	-152	-1	-67	-18,4	-0,3	-6,9
AR Säffle	1010	787	601	4,8	-57	-8	-45	-7,2	-1,2	■4,5
AR Laxå	274	220	120	3,5	-32	-3	-17	-14,4	-2,0	-6,2
AR Hällefors	273	115	54	1,7	-7	-21	-24	-5,8	-21,6	-8,9
AR Örebro	4138	3400	2446	2,7	-357	59	-188	-10,5	2,5	-4,5
AR Karlskoga	480	404	323	1,6	-36	14	-17	-8,9	4,6	-3,6
AR Västerås	2264	1916	1319	1,8	-209	15	-105	-10,9	1,1	-4,6
AR Fagersta	418	286	166	1,6	-32	-13	-28	-11,1	-6,5	-6,7
AR Köping	1169	863	659	3,2	-73	8	-57	-8,5	1,2	-4,8
AR Vansbro	286	305	112	3,9	-50	-22	-19	-16,3	-14,1	-6,8
AR Malung	487	456	191	3,6	-87	-2	-33	-19,2	-0,8	-6,8
AR Mora	1256	1239	823	5,4	-103	-53	-48	-8,3	-5,7	-3,8
AR Falun	2760	2469	1441	2,3	-316	-40	-147	-12,8	-2,6	-5,3
AR Hedemora	577	568	398	6,1	-50	-10	-20	-8,9	-2,3	-3,4
AR Avesta	432	366	265	2,6	-31	-5	-19	-8,4	-1,6	-4,3
AR Ludvika	848	707	416	2,3	-86	-17	-48	-12,2	-3,7	-5,7
AR Hofors	157	124	101	2,1	-21	20	-6	-16,7	31,5	-4,0
AR Ljusdal	1159	870	601	7,6	-66	-36	-62	-7,5	-5,3	-5,3
AR Gävle	2001	1741	954	1,5	-248	-21	-116	-14,3	-2,1	-5,8
AR Söderhamn	436	547	302	2,5	-82	1	-15	-15,0	0,2	-3,4
AR Bollnäs	1680	1299	870	5,2	-126	-26	-90	-9,7	-2,8	-5,4
AR Hudiksvall	1595	1326	753	3,8	-150	-62	-94	-11,3	-7,1	-5,9
AR Härnösand	419	303	142	1,2	-55	2	-31	-18,0	1,1	-7,3
AR Sundsvall	2126	1898	1100	1,9	-225	-62	-114	-11,9	-5,0	-5,4
AR Kramfors	855	698	499	5,6	-85	29	-40	-12,2	6,4	-4,6
AR Sollefteå	1276	972	562	5,8	-108	-43	-79	-11,1	-6,6	-6,2
AR Örnsköldsvik	1599	2301	622	2,5	-546	-21	-109	-23,7	-3,1	-6,8
AR Strömsund	835	747	507	9,1	-76	-7	-36	-10,1	-1,3	-4,4
AR Are	428	340	223	5,3	-26	-20	-23	-7,5	-7,6	-5,3
AR Härjedalen	547	480	296	5,9	-66	7	-28	-13,7	2,3	-5,1
AR Östersund	3467	3143	1762	4,2	-416	-67	-189	-13,2	-3,5	-5,5

8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

Rättelse: S. 31 Tillkommit tabell 12

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom jord- andel av Årlig förändring Arlig förändring

nadsregion	och skogsbruk		total syss antal			antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
nadsregion	1986	1990	1995	(%)	1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
AR Storuman	320	266	132	4,9	-27	-26	-21	-10,3	-14,1	-6,5
AR Sorsele	292	194	95	7,3	-27	-9	-22	-14,1	-7,6	-7,5
AR Dorotea	93	89	48	3,8	-8	-9	-5	-8,6	-13,6	-5,4
AR Vilhelmina	324	333	162	5,3	-34	-35	-18	-10,1	-15,1	-5,6
AR Asele	270	166	110	7,8	-18	-2	-18	-10,6	-1,3	-6,6
AR Umeå	3285	2626	1448	2,4	-372	-31	-204	-14,2	-2,1	-6,2
AR Lycksele	1026	792	453	5,9	-89	-36	-64	-11,2	-6,9	-6,2
AR Skellefteå	1780	1500	899	2,7	-199	-3	-98	-13,2	-0,3	-5,5
AR Arvidsjaur	423	251	130	4,4	-34	-10	-33	-13,5	-6,4	-7,7
AR Arjeplog	270	151	71	4,6	-14	-19	-22	-9,5	-17,1	-8,2
AR Jokkmokk	300	237	106	4,0	-17	-40	-22	-7,2	-21,5	-7,2
AR Överkalix	188	164	120	7,6	-12	-5	-8	-7,1	-3,5	-4,0
AR Kalix	549	337	229	3,2	-51	22	-36	-15,0	11,9	-6,5
AR Övertorneå	277	221	120	6,3	-29	-8	-17	-13,0	-5,6	-6,3
AR Pajala	494	385	145	5,8	-58	-34	-39	-15,0	-15,8	-7,8
AR Gällivare	369	230	60	0,6	-40	-25	-34	-17,4	-22,7	-9,3
AR Luleå	2322	1929	1154	1,7	-234	-37	-130	-12,1	-3,0	-5,6
AR Haparanda	166	141	79	2,4	-16	-7	-10	-11,6	-7,1	-5,8
AR Kiruna	271	257	54	0,5	-45	-34	-24	-17,6	-27,7	-8,9
Riket	170982	141210	88265	2,3	-16790	-1288	-9191	-11,9	-1,4	-5,4

Källa : ARSYS (SCB) för resp, år (avser såväl hel- som deltidsarbetande). En ny modell för avgränsnmg av förvärvsarbetande
år 1993 innebar en ca 3 % lägre sysselsättningsnivå i riket än tidigare år. Detta gör att jämförelser med tidigare år tenderar
att t.ex. överskatta storleken av sysselsättningsminskningar något.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 8 : Sysselsättningsutveckling inom tillverkning och utvinning i län/lokala arbetsmarknads-
regioner 1987 -1995

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom tillverk andel av Arlig förändring Årlig förändring

nadsregion ning och utvinning total syss antal antal antal % % %

1986 1990 1995 (%) 1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-95 1987-95

Län:

Stockholms län	122452	117639	100990	12,0	-8358	4213	-2385	-7,1	4,6	-1,9
Uppsala län	18307	18530	14449	13,0	-1794	651	-429	-9,7	4,9	-2,3
Södermanlands län	33901	32459	23804	23,6	-3494	914	-1122	-10,8	4,2	-3,3
Östergötlands län	52155	51010	42352	24,2	-3937	1576	-1089	-7,7	4,0	-2,1
Jönköpings län	50259	49506	42821	30,2	-4010	2672	-826	-8,1	7,1	-1,6
Kronobergs län	25755	25590	22590	27,4	-1913	1370	-352	-7,5	6,9	-1,4
Kalmar län	32877	33667	27402	26,7	-2937	1273	-608	-8,7	5,1	-1,9
Gotlands län	3659	4100	3792	15,2	-200	146	15	-4,9	4,2	0,4
Blekinge län	21588	22002	17173	26,6	-2120	766	-491	-9,6	4,9	-2,3
Skåne län	113149	114476	92090	20,1	-9387	2888	-2340	-8,2	3,3	-2,1
Hallands län	23857	25070	20014	19,3	-2261	863	-427	-9,0	4,7	-1,8
Göteborgs och Bohus	91846	82253	67527	18,8	-6833	2887	-2702	-8,3	4,7	-2,9
Älvsborgs län	61945	57283	47725	27,3	-4494	1963	-1580	-7,8	4,5	-2,6
Skaraborgs län	37444	39748	34752	29,3	-3269	2406	-299	-8,2	8,0	-0,8
Värmland	34292	33018	27347	23,0	-2861	1456	-772	-8,7	6,0	-2,3
Örebro län	34979	34414	28386	24,1	-3240	1846	-733	-9,4	7,5	-2,1
Västmanlands län	38760	37507	29606	27,1	-3486	1279	-1017	-9,3	4,7	-2,6
Dalarnas län	35189	32401	26241	21,8	-3243	1784	-994	-10,0	7,9	-2,8
Gävleborgs län	36182	35234	30283	24,6	-2717	1600	-655	-7,7	5,9	-1,8
Västemorrlands län	27928	25811	21378	19,1	-1952	712	-728	-7,6	3,6	-2,6
Jämtlands län	8683	9078	7075	12,4	-873	309	-179	-9,6	4,8	-2,1
Västerbottens län	23395	23273	18789	17,0	-2268	1160	-512	-9,7	7,0	-2,2
Norrbottens län	22685	21116	18460	16,5	-1386	751	-469	-6,6	4,4	-2,1
Riket	951287	925185	765046	19,9	-77033	35480	-20693	-8,3	5,1	-2,2

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	125216	120879	104617	12,2	-8344	4385	-2289	-6,9	4,6	-1,8
AR Uppsala	17704	17795	13853	12,8	-1725	617	-428	-9,7	4,9	-2,4
AR Nyköping	8662	8637	5085	20,2	-1022	-243	-397	-11,8	-4,4	•4,6
AR Katrineholm	6076	6391	4925	28,1	-760	407	-128	-11,9	9,9	-2,1
AR Eskilstuna	16831	14872	10636	25,0	-1819	610	-688	-12,2	6,5	-4,1
AR Linköping	30197	30530	25020	24,4	-2457	931	-575	-8,0	4,0	-1,9
AR Norrköping	21647	20231	17076	24,1	-1471	629	-508	-7,3	4,0	-2,3
AR Gnosjö	3454	3607	3964	67,9	-126	367	57	-3,5	11,4	1,6
AR Gislaved	8433	7954	7841	52,2	-365	492	-66	-4,6	7,2	-0,8
AR Jönköping	17335	17025	14598	23,1	-1499	1036	-304	-8,8	8,3	-1,8
AR Nässjö	4346	4370	3231	25,5	-456	115	-124	-10,4	3,8	-2,9
AR Värnamo	6247	6136	5406	33,9	-470	340	-93	-7,7	7,2	-1,5
AR Sävsjö	1811	1965	1464	32,8	-208	62	-39	-10,6	4,6	-2,1
AR Vetlanda	5337	5408	4219	36,4	-568	258	-124	-10,5	7,0	-2,3
AR Eksjö	1556	1581	1148	13,9	-179	53	-45	-11,3	5,0	-2,9
AR Tranås	4131	3833	3314	29,3	-287	171	-91	-7,5	5,8	-2,2
AR Älmhult	4298	4471	3772	29,6	-365	198	-58	-8,2	5,8	-1,4
AR Markaryd	2390	2438	1898	41,2	-245	98	-55	-10,1	5,8	-2,3
AR Växjö	15739	15374	13610	23,8	-1148	840	-237	-7,5	7,0	-1,5
AR Ljungby	5236	5301	5102	39,2	-274	312	-15	-5,2	7,0	-0,3
AR Hultsfred	3215	3045	2477	37,4	-269	119	-82	-8,8	5,3	-2,6
AR Emmaboda	2671	2841	2365	49,4	-228	104	-34	-8,0	4,8	-1,3
AR Kalmar	12600	13214	10147	21,3	-1081	89	-273	-8,2	0,9	-2,2
AR Oskarshamn	6703	6631	6246	29,8	-536	612	-51	-8,1	12,2	-0,8
AR Västervik	5479	5294	4188	26,2	-518	224	-143	-9,8	6,0	-2,6
AR Vimmerby	2209	2642	1979	30,6	-305	126	-26	-11,5	7,3	-1,2
AR Gotland	3659	4100	3792	15,2	-200	146	15	-4,9	4,2	0,4

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom tillverk andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	ning och utvinning		total syss antal			antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
nadsregion	1986	1990	1995	(%)	1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
AR Olofström	5414	5599	5071	60,5	-403	340	-38	-7,2	7,7	-0,7
AR Karlskrona	9667	10167	7248	19,6	-1054	121	-269	-10,4	1,7	-2,8
AR Karlshamn	4699	4387	3401	25,5	-459	196	-144	-10,5	6,5	-3,1
AR Kristianstad	13666	14236	11797	23,3	-1292	719	-208	-9,1	6,9	-1,5
AR Simrishamn	2739	2759	2205	18,0	-258	111	-59	-9,4	5,6	-2,2
AR Hässleholm	7679	7810	6786	29,0	-680	508	-99	-8,7	8,8	-1,3
AR Malmö	56732	57113	44349	17,4	-4891	955	-1376	-8,6	2,3	-2,4
AR Helsingborg	32233	32413	26614	22,7	-2352	628	-624	-7,3	2,5	-1,9
AR Hylte	2363	2448	2290	48,4	-115	94	-8	-4,7	4,5	-0,3
AR Halmstad	10518	11105	8646	19,4	-1173	530	-208	-10,6	7,0	-2,0
AR Falkenberg	4560	4675	3841	23,9	-315	55	-80	-6,7	1,5	-1,8
AR Varberg	4272	4481	3526	16,1	-442	185	-83	-9,9	5,9	-1,9
AR Göteborg	96228	86498	71582	19,1	-7072	3151	-2738	-8,2	4,8	-2,8
AR Lysekil	3698	3579	3130	32,3	-271	182	-63	-7,6	6,6	-1,7
AR Uddevalla	6306	6440	4311	13,6	-676	-51	-222	-10,5	-1,1	-3,5
AR Strömstad	931	875	687	16,7	-94	47	-27	-10,7	7,8	-2,9
AR Bengtsfors	3674	3719	3374	45,7	-290	263	-33	-7,8	9,2	-0,9
AR Trollhättan	23810	22937	17951	30,5	-1946	426	-651	-8,5	2,5	-2,7
AR Borås	22555	19804	17545	25,1	-1473	1080	-557	-7,4	7,0	-2,5
AR Mariestad	5745	6243	4884	30,2	-583	195	-96	-9,3	4,3	-1.7
AR Lidköping	6839	7227	6434	29,5	-545	421	-45	-7,5	7,5	-0,7
AR Skövde	17049	17912	16182	27,6	-1359	1173	-96	-7,6	8,5	-0,6
AR Tidaholm	2623	2755	2011	37,2	-299	77	-68	-10,9	4,1	-2,6
AR Torsby	1110	1370	866	14,3	-175	11	-27	-12,8	1,2	-2,4
AR Munkfors	975	840	853	40,1	-47	77	-14	-5,6	10,9	-1,4
AR Årjäng	1229	1280	974	26,0	-150	72	-28	-11,7	8,6	-2,3
AR Sunne	1290	1305	1172	22,3	-110	99	-13	-8,5	10,2	-1,0
AR Karlstad	12410	12247	10212	17,8	-861	275	-244	-7,0	2,8	-2,0
AR Kristinehamn	4152	3359	2682	25,3	-335	165	-163	-10,0	7,0	-3,9
AR Filipstad	2262	2404	1974	38,9	-233	135	-32	-9,7	7,9	-1,4
AR Hagfors	2578	2437	1840	32,5	-242	65	-82	-9,9	3,8	-3,2
AR Arvika	5173	4689	4303	30,3	-408	420	-97	-8,7	12,1	-1,9
AR Säffle	4510	4140	3594	28,6	-309	190	-102	-7,5	5,9	-2,3
AR Laxå	2126	2279	1831	53,5	-224	113	-33	-9,8	7,0	-1,5
AR Hällefors	1657	1626	990	31,5	-226	21	-74	-13,9	2,2	-4,5
AR Örebro	19980	20851	17744	19,7	-2107	1608	-248	-10,1	11,1	-1,2
AR Karlskoga	10763	9419	7575	37,4	-691	115	-354	-7,3	1,6	-3,3
AR Västerås	23352	22775	17887	24,0	-2131	752	-607	-9,4	4,6	-2,6
AR Fagersta	4420	4198	3710	36,6	-330	252	-79	-7,9	7,8	-1,8
AR Köping	9805	9404	7276	35,6	-880	256	-281	-9,4	3,8	-2,9
AR Vansbro	1063	965	878	30,6	-100	107	-21	-10,4	16,1	-1,9
AR Malung	1407	1284	1019	19,1	-150	93	-43	-11,7	11,1	-3,1
AR Mora	3776	3782	2938	19,4	-347	99	-93	-9,2	3,6	-2,5
AR Falun	15824	15018	11960	18,7	-1388	553	-429	-9,2	5,1	-2,7
AR Hedemora	2154	2192	1666	25,4	•218	65	-54	-10,0	4,2	-2,5
AR Avesta	3787	3645	3021	30,1	-272	96	-85	-7,5	3,4	-2,2
AR Ludvika	8075	6233	5398	29,3	-814	804	-297	-13,1	21,2	-3,7
AR Hofors	2926	2786	2226	45,4	-264	116	-78	-9,5	5,8	-2,7
AR Ljusdal	1571	1693	1085	13,8	-229	40	-54	-13,5	4,0	-3,4
AR Gävle	18321	18362	16299	25,4	-1164	715	-225	-6,3	4,8	-1,2
AR Söderhamn	3901	3507	3002	24,6	-329	241	-100	-9,4	9,5	-2,6
AR Bollnäs	4692	4313	3602	21,7	-407	256	-121	-9,4	8,3	-2,6
AR Hudiksvall	6125	5757	4929	24,6	-445	254	-133	-7,7	5,7	-2,2
AR Härnösand	1727	1729	1314	11,3	-204	98	-46	-11,8	8,8	-2,7
AR Sundsvall	12354	12084	9698	17,0	-940	218	-295	-7,8	2,3	-2,4
AR Kramfors	3066	2684	1908	21,5	-318	90	-129	-11,9	5,2	-4,2
AR Sollefteå	956	1061	823	8,5	-122	64	-15	-11,5	9,2	-1,5
AR Örnsköldsvik	9825	8253	7635	30,8	-368	243	-243	-4,5	3,4	-2,5
AR Strömsund	983	1171	790	14,1	-158	47	-21	-13,5	6,7	-2,2
AR Are	352	424	411	9,8	-38	50	7	-8,9	16,1	1,9
AR Härjedalen	780	854	623	12,4	-73	-6	-17	-8,5	-0,9	-2,2
AR Östersund	6568	6629	5251	12,4	-605	218	-146	-9,1	4,5	-2,2

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom tillverk andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	ning och utvinning		total syss antal			antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
nadsregion	1986	1990	1995	(%)	1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
AR Storuman	439	400	386	14,2	-36	48	-6	-9,1	16,3	-1,3
AR Sorsele	171	161	239	18,5	-6	48	8	-3,7	33,6	4,4
AR Dorotea	423	432	324	25,9	-66	46	-11	-15,4	19,5	-2,6
AR Vilhelmina	622	371	277	9,1	-27	-7	-38	-7,3	-2,2	-6,2
AR Asele	261	326	266	18,8	-39	29	1	-12,0	13,6	0,2
AR Umeå	8411	9386	8234	13,8	-811	640	-20	-8,6	9,2	-0,2
AR Lycksele	1699	1604	1154	15,1	-198	72	-61	-12,3	7,1	-3,6
AR Skellefteå	11369	10593	7909	23,3	-1085	286	-384	-10,2	3,9	-3,4
AR Arvidsjaur	416	430	399	13,6	-16	9	-2	-3,8	2,4	-0,5
AR Arjeplog	360	351	291	18,8	-21	1	-8	-5,9	0,3	-2,1
AR Jokkmokk	317	431	305	11,4	-64	33	-1	-14,8	13,8	-0,4
AR Överkalix	336	392	290	18,5	-38	6	-5	-9,7	2,2	-1,5
AR Kalix	2162	2172	1489	20,6	-257	44	-75	-11,8	3,1	-3,5
AR Övertorneå	278	335	258	13,5	-35	14	-2	-10,4	6,1	-0,8
AR Pajala	283	303	312	12,6	-2	7	3	-0,6	2,3	1,1
AR Gällivare	2512	2296	2046	22,0	-120	55	-52	-5,2	2,8	-2,1
AR Luleå	12333	10627	9726	14,4	-565	397	-290	-5,3	4,4	-2,3
AR Haparanda	429	604	387	11,7	-68	-7	-5	-11,2	-1,7	-1,1
AR Kiruna	3259	3175	2957	25,2	-201	193	-34	-6,3	7,5	-1,0
Riket	951287	925185	765046	19,9	-77033	35480	-20693	-8,3	5,1	-2,2

Källa : ÄRSYS (SCB) för resp, år (avser såväl hel- som deltidsarbetande). En ny modell för avgränsning av förvärvsarbetande
år 1993 innebar en ca 3 % lägre sysselsättningsnivå i riket än tidigare år. Detta gör att jämförelser med tidigare år tenderar
att t.ex. överskatta storleken av sysselsättningsminskningar något.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 9 : Sysselsättningsutveckling inom byggverksamhet i län/lokala arbetsmarknadsregioner 1987-95

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom byggverk- andel av Årlig förändring Arlig förändring

nadsregion samhet total sys antal antal antal % % %

1986 1990 1993 1995 (%) 1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-95 1987-95

Län:

Stockholms län	52487	56329	42679	43142	5,1	-4550	232	-1038	-8,1	0,5	-2,0
Uppsala län	8293	9593	7724	7332	6,6	-623	-196	-107	-6,5	-2,5	-1,3
Södermanlands län	7077	8544	6585	6263	6,2	-653	-161	-90	-7,6	-2,4	-1,3
Östergötlands län	11734	12759	9510	9945	5,7	-1083	218	-199	-8,5	2,3	-1,7
Jönköpings län	8342	9454	7419	7159	5,1	-678	-130	-131	-7,2	-1,8	-1,6
Kronobergs län	4833	5392	4344	4694	5,7	-349	175	-15	-6,5	4,0	-0,3
Kalmar län	6390	6878	5577	5703	5,6	-434	63	-76	-6,3	1,1	-1,2
Gotlands län	1770	1809	1483	1357	5,4	-109	-63	-46	-6,0	-4,2	-2,6
Blekinge län	3949	4179	3324	3213	5,0	-285	-56	-82	-6,8	-1,7	-2,1
Skåne län	31941	34959	26425	26134	5,7	-2845	-146	-645	-8,1	-0,6	-2,0
Hallands län	7078	8171	6657	6658	6,4	-505	1	-47	-6,2	0,0	-0,7
Göteborgs och Bohus	25718	28984	20151	20771	5,8	-2944	310	-550	-10,2	1,5	-2,1
Älvsborgs län	12463	13892	10264	10300	5,9	-1209	18	-240	-8,7	0,2	-1,9
Skaraborgs län	7334	8216	6087	6253	5,3	-710	83	-120	-8,6	1,4	-1,6
Värmland	9147	9251	6920	7055	5,9	-777	68	-232	-8,4	1,0	-2,5
Örebro län	8348	9637	7705	7339	6,2	-644	-183	-112	-6,7	-2,4	-1,3
Västmanlands län	9267	9721	7017	7196	6,6	-901	90	-230	-9,3	1,3	-2,5
Dalarnas län	9221	11611	8452	9066	7,5	-1053	307	-17	-9,1	3,6	-0,2
Gävleborgs län	9294	10681	7270	8078	6,6	-1137	404	-135	-10,6	5,6	-1,5
Västemorrlands län	9995	10457	7588	7819	7,0	-956	116	-242	-9,1	1,5	-2,4
Jämtlands län	4132	4774	3411	3327	5,8	-454	-42	-89	-9,5	-1,2	-2,2
Västerbottens län	8110	9310	6826	6764	6,1	-828	-31	-150	-8,9	-0,5	-1,8
Norrbottens län	9900	10434	8311	8250	7,4	-708	-31	-183	-6,8	-0,4	-1,9
Riket	266823	295035	221729	223818	5,8	-24435	1045	-4778	-8,3	0,5	-1,8

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	53782	57940	44321	44675	5,2	-4540	177	-1012	-7,8	0,4	-1,9
AR Uppsala	7819	9204	7569	7097	6,6	-545	-236	-80	-5,9	-3,1	-1,0
AR Nyköping	2349	2564	1528	1584	6,3	-345	28	-85	-13,5	1,8	-3,6
AR Katrineholm	1278	1461	1147	1137	6,5	-105	-5	-16	-7,2	-0,4	-1,2
AR Eskilstuna	2738	3594	2718	2458	5,8	-292	-130	-31	-8,1	-4,8	-1,1
AR Linköping	5931	6829	5366	5544	5,4	-488	89	-43	-7,1	1,7	-0,7
AR Norrköping	5717	5825	4085	4349	6,1	-580	132	-152	-10,0	3,2	-2,7
AR Gnosjö	203	239	163	164	2,8	-25	1	-4	-10,6	0,3	-2,1
AR Gislaved	745	887	573	588	3,9	-105	8	-17	-11,8	1,3	-2,3
AR Jönköping	4143	4495	3573	3254	5,1	-307	-160	-99	-6,8	-4,5	-2,4
AR Nässjö	749	1087	1043	1122	8,9	-15	40	41	-1,3	3,8	5,5
AR Värnamo	831	882	672	677	4,2	-70	3	-17	-7,9	0,4	-2,1
AR Sävsjö	263	332	244	271	6,1	-29	14	1	-8,8	5,5	0,3
AR Vetlanda	703	692	565	552	4,8	-42	-7	-17	-6,1	-1,2	-2,4
AR Eksjö	372	401	364	308	3,7	-12	-28	-7	-3,1	-7,7	-1,9
AR Tranås	738	929	586	550	4,9	-114	-18	-21	-12,3	-3,1	-2,8
AR Älmhult	697	743	656	604	4,7	-29	-26	-10	-3,9	-4,0	-1,5
AR Markaryd	327	388	251	260	5,6	-46	5	-7	-11,8	1,8	-2,3
AR Växjö	3315	3828	3087	3444	6,0	-247	179	14	-6,5	5,8	0,4
AR Ljungby	734	689	564	576	4,4	-42	6	-18	-6,0	1,1	-2,4
AR Hultsfred	430	473	351	339	5,1	-41	-6	-10	-8,6	-1,7	-2,4
AR Emmaboda	268	277	216	208	4,3	-20	-4	-7	-7,3	-1,9	-2,5
AR Kalmar	2992	3301	2635	2607	5,5	-222	-14	-43	-6,7	-0,5	-1,4
AR Oskarshamn	1321	1338	1231	1341	6,4	-36	55	2	-2,7	4,5	0,2
AR Västervik	941	991	814	865	5,4	-59	26	-8	-6,0	3,1	-0,9
AR Vimmerby	438	498	330	343	5,3	-56	7	-11	-11,2	2,0	-2,4
AR Gotland	1770	1809	1483	1357	5,4	-109	-63	-46	-6,0	-4,2	-2,6

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom byggverk- andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion samhet total sys antal antal antal % % %

	1986	1990	1993	1995	(%)	1991-93 1994-95 1987-95			1991-93 1994-95 1987-95
AR Olofström	315	297	213	216	2,6	-28	2	-11	-9,4	0,7	-3,5
AR Karlskrona	2104	2307	1848	1668	4,5	-153	-90	-48	-6,6	-4,9	-2,3
AR Karlshamn	966	965	818	867	6,5	-49	25	-11	-5,1	3,0	-1,1
AR Kristianstad	3445	3763	3039	3198	6,3	-241	80	-27	-6,4	2,6	-0,8
AR Simrishamn	796	951	716	660	5,4	-78	-28	-15	-8,2	-3,9	-1,9
AR Hässleholm	1738	1851	1545	1519	6,5	-102	-13	-24	-5,5	-0,8	-1,4
AR Malmö	17261	18514	14159	13938	5,5	-1452	-111	-369	-7,8	-0,8	-2,1
AR Helsingborg	9025	10234	7197	7091	6,0	-1012	-53	-215	-9,9	-0,7	-2,4
AR Hylte	322	338	216	285	6,0	-41	35	-4	-12,0	16,0	-1,3
AR Halmstad	2700	3242	2784	2720	6,1	-153	-32	2	•4,7	-1,1	0,1
AR Falkenberg	1151	1257	978	923	5,7	-93	-28	-25	-7,4	-2,8	-2,2
AR Varberg	1627	1855	1370	1471	6,7	-162	51	-17	-8,7	3,7	-1,1
AR Göteborg	27325	29883	21732	22309	5,9	-2717	289	-557	-9,1	1,3	-2,0
AR Lysekil	799	901	550	610	6,3	-117	30	-21	-13,0	5,5	-2,6
AR Uddevalla	2629	3230	2073	2195	6,9	-386	61	-48	-11,9	2,9	-1,8
AR Strömstad	313	397	283	246	6,0	-38	-19	-7	-9,6	-6,5	-2,4
AR Bengtsfors	393	421	324	268	3,6	-32	-28	-14	-7,7	-8,6	-3,5
AR Trollhättan	4094	4442	3136	3194	5,4	-435	29	-100	-9,8	0,9	-2,4
AR Borås	4288	5515	3981	3940	5,6	-511	-21	-39	-9,3	-0,5	-0,9
AR Mariestad	1280	1330	963	1000	6,2	-122	19	-31	-9,2	1,9	-2,4
AR Lidköping	1394	1530	1098	1232	5,7	-144	67	-18	-9,4	6,1	-1,3
AR Skövde	3286	3799	2884	2828	4,8	-305	-28	-51	-8,0	-1,0	-1,5
AR Tidaholm	295	367	234	233	4,3	-44	-1	-7	-12,1	-0,2	-2,3
AR Torsby	483	461	328	371	6,1	-44	22	-12	-9,6	6,6	-2,6
AR Munkfors	102	80	51	68	3,2	-10	9	-4	-12,1	16,7	-3,7
AR Årjäng	246	345	199	225	6,0	-49	13	-2	-14,1	6,5	-0,9
AR Sunne	430	471	356	395	7,5	-38	20	-4	-8,1	5,5	-0,9
AR Karlstad	5062	4831	3768	3705	6,5	-354	-32	-151	-7,3	-0,8	-3,0
AR Kristinehamn	567	631	478	479	4,5	-51	1	-10	-8,1	0,1	-1,7
AR Filipstad	340	393	249	246	4,9	-48	-2	-10	-12,2	-0,6	-3,1
AR Hagfors	381	430	311	298	5,3	-40	-7	-9	-9,2	-2,1	-2,4
AR Arvika	901	1011	701	774	5,4	-103	37	-14	-10,2	5,2	-1,6
AR Säffle	853	842	657	619	4,9	-62	-19	-26	-7,3	-2,9	-3,0
AR Laxå	150	146	109	125	3,7	-12	8	-3	-8,4	7,3	-1,9
AR Hällefors	226	202	147	157	5,0	-18	5	-8	-9,1	3,4	-3,4
AR Örebro	6573	7719	6289	5837	6,5	-477	-226	-82	-6,2	-3,6	-1,2
AR Karlskoga	1425	1485	1068	1186	5,9	-139	59	-27	-9,4	5,5	-1,9
AR Västerås	6790	6822	4950	5089	6,8	-624	70	-189	-9,1	1,4	-2,8
AR Fagersta	651	856	498	609	6,0	-119	56	-5	-13,9	11,1	-0,7
AR Köping	1375	1464	1081	1048	5,1	-128	-17	-36	-8,7	-1,5	-2,6
AR Vansbro	203	261	213	195	6,8	-16	-9	-1	-6,1	-4,2	-0,4
AR Malung	393	501	269	315	5,9	-77	23	-9	-15,4	8,6	-2,2
AR Mora	1296	1436	1272	1113	7,3	-55	-80	-20	-3,8	-6,3	-1,6
AR Falun	4830	6029	4368	4955	7,8	-554	294	14	-9,2	6,7	0,3
AR Hedemora	476	591	436	405	6,2	-52	-16	-8	-8,7	-3,6	-1,7
AR Avesta	816	943	704	752	7,5	-80	24	-7	-8,4	3,4	-0,9
AR Ludvika	1341	2062	1352	1493	8,1	-237	71	17	-11,5	5,2	1,3
AR Hofors	285	273	213	221	4,5	-20	4	-7	-7,3	1,9	-2,5
AR Ljusdal	760	820	574	642	8,2	-82	34	-13	-10,0	5,9	-1,7
AR Gävle	5244	5818	3962	4534	7,1	-619	286	-79	-10,6	7,2	-1,5
AR Söderhamn	918	1266	856	868	7,1	-137	6	-6	-10,8	0,7	-0,6
AR Bollnäs	1126	1292	853	967	5,8	-146	57	-18	-11,3	6,7	-1,6
AR Hudiksvall	1303	1494	1005	1082	5,4	-163	39	-25	-10,9	3,8	-1,9
AR Härnösand	1075	1088	974	859	7,4	-38	-58	-24	-3,5	-5,9	-2,2
AR Sundsvall	5423	5792	3759	3953	6,9	-678	97	-163	-11,7	2,6	-3,0
AR Kramfors	731	742	565	645	7,3	-59	40	-10	-8,0	7,1	-1,3
AR Sollefteå	833	849	653	698	7,2	-65	23	-15	-7,7	3,4	-1,8
AR Örnsköldsvik	1933	1986	1637	1664	6,7	-116	14	-30	-5,9	0,8	-1,5
AR Strömsund	415	482	344	289	5,2	-46	-28	-14	-9,5	-8,0	-3,4
AR Are	321	334	214	222	5,3	-40	4	-11	-12,0	1,9	-3,4
AR Härjedalen	386	429	304	325	6,5	-42	11	-7	-9,7	3,5	-1,8
AR Östersund	3010	3529	2549	2491	5,9	-327	-29	-58	-9,3	-1,1	-1,9

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom byggverk- andelav Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	samhet 1986	1990	1993	total sys 1995 (%)		antal antal antal % % % 1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-95 1987-95
AR Storuman	294	286	244	171	6,3	-14	-37	-14	-4,9	-15,0	-4,6
AR Sorsele	112	149	66	68	5,3	-28	1	-5	-18,6	1,5	-4,4
AR Dorotea	93	87	51	48	3,8	-12	-2	-5	-13,8	-2,9	-5,4
AR Vilhelmina	265	282	275	287	9,5	-2	6	2	-0,8	2,2	0,9
AR Asele	73	80	60	50	3,5	-7	-5	-3	-8,3	-8,3	-3,5
AR Umeå	4193	5000	3610	3657	6,2	-463	24	-60	-9,3	0,7	-1,4
AR Lycksele	481	645	456	381	5,0	-63	-38	-11	-9,8	-8,2	-2,3
AR Skellefteå	2599	2781	2064	2102	6,2	-239	19	-55	-8,6	0,9	-2,1
AR Arvidsjaur	315	272	183	196	6,7	-30	7	-13	-10,9	3,6	-4,2
AR Arjeplog	118	121	106	68	4,4	-5	-19	-6	-4,1	-17,9	-4,7
AR Jokkmokk	607	229	176	187	7,0	-18	6	-47	-7,7	3,1	-7,7
AR Överkalix	104	141	109	89	5,7	-11	-10	-2	-7,6	-9,2	-1,6
AR Kalix	603	627	523	512	7,1	-35	-6	-10	-5,5	-1,1	-1,7
AR Övertomeå	104	177	125	79	4,1	-17	-23	-3	-9,8	-18,4	-2,7
AR Pajala	228	210	172	141	5,7	-13	-16	-10	-6,0	-9,0	-4,2
AR Gällivare	931	736	575	666	7,2	-54	46	-29	-7,3	7,9	-3,2
AR Luleå	5780	6594	5192	5273	7,8	-467	41	-56	-7,1	0,8	-1,0
AR Haparanda	307	322	202	214	6,5	-40	6	-10	-12,4	3,0	-3,4
AR Kiruna	803	1005	948	825	7,0	-19	-62	2	-1,9	-6,5	0,3
Riket	266823	295035	221729	223818	5,8	-24435	1045	-4778	-8,3	0,5	-1,8

Källa : ARSYS (SCB) för resp, år (avser såväl hel- som deltidsarbetande). En ny modell för avgränsning av förvärvsarbetande
år 1993 innebar en ca 3 % lägre sysselsättningsnivå i riket än tidigare år. Detta gör att jämförelser med tidigare år tenderar
att t.ex. överskatta storleken av sysselsättningsminskningar något.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 10 : Sysselsättningsutveckling inom handel och kommunikation i län/lokala arbetsmarknads-
regioner 1987 -1995

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom handel och andel av Årlig förändring Årlig förändring

nadsregion kommunikation total syss antal antal antal % % %

1986 1990 1993 1995 (%) 1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-95 1987-95

Län:

Stockholms län	220361	224176	183256	187311	22,3	-13640	2028	-3672	-6,1	1,1	-1,7
Uppsala län	19315	19682	16237	16375	14,8	-1148	69	-327	-5,8	0,4	-1,7
Södermanlands län	18197	18720	14616	15161	15,0	-1368	273	-337	-7,3	1,9	-1,9
Östergötlands län	32160	33216	27779	28871	16,5	-1812	546	-365	-5,5	2,0	-1,1
Jönköpings län	25515	26884	23530	24741	17,5	-1118	606	-86	-4,2	2,6	-0,3
Kronobergs län	15476	16405	14593	15540	18,8	-604	474	7	-3,7	3,2	0,0
Kalmar län	17239	18079	14948	15395	15,0	-1044	224	-205	-5,8	1,5	-1,2
Gotlands län	4195	4306	3538	3622	14,5	-256	42	-64	-5,9	1,2	-1,5
Blekinge län	9555	9902	8439	8836	13,7	-488	199	-80	-4,9	2,4	-0,8
Skåne län	101539	106011	86689	89596	19,5	-6441	1454	-1327	-6,1	1,7	-1,3
Hallands län	19963	21588	18727	19624	18,9	-954	449	-38	-4,4	2,4	-0,2
Göteborgs och Bohus	91813	92145	75572	80269	22,3	-5524	2349	-1283	-6,0	3,1	-1,4
Älvsborgs län	33475	34998	28607	29118	16,7	-2130	256	-484	-6,1	0,9	-1,4
Skaraborgs län	18897	20005	16814	16928	14,2	-1064	57	-219	-5,3	0,3	-1,2
Värmland	23134	23411	19030	19658	16,5	-1460	314	-386	-6,2	1,7	-1,7
Örebro län	21121	21572	18153	19013	16,2	-1140	430	-234	-5,3	2,4	-1,1
Västmanlands län	19323	19801	16190	16396	15,0	-1204	103	-325	-6,1	0,6	-1,7
Dalamas län	22254	23299	18641	18784	15,6	-1553	72	-386	-6,7	0,4	-1,7
Gävleborgs län	23141	23320	18339	18896	15,4	-1660	279	-472	-7,1	1,5	-2,0
Västemorrlands län	24032	24143	19587	20131	18,0	-1519	272	-433	-6,3	1,4	-1,8
Jämtlands län	11293	11541	9407	9545	16,7	-711	69	-194	-6,2	0,7	-1,7
Västerbottens län	20929	21323	17930	18278	16,5	-1131	174	-295	-5,3	1,0	-1,4
Norrbottens län	22698	23258	18503	18215	16,3	-1585	-144	-498	-6,8	-0,8	-2,2
Riket	815625	837785	689125	710303	18,5	-49553	10589	-11702	-5,9	1,5	-1,4

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	222543	226524	186243	190550	22,2	-13427	2154	-3555	-5,9	1,2	-1,6
AR Uppsala	18796	19263	15875	15747	14,6	-1129	-64	-339	-5,9	-0,4	-1,8
AR Nyköping	6568	6250	4114	4367	17,4	-712	127	-245	-11,4	3,1	-3,7
AR Katrineholm	2505	2613	2180	2148	12,3	-144	-16	-40	-5,5	-0,7	-1,6
AR Eskilstuna	7651	8225	6028	6336	14,9	-732	154	-146	-8,9	2,6	-1,9
AR Linköping	16674	17285	14619	15192	14,8	-889	287	-165	-5,1	2,0	-1,0
AR Norrköping	15342	15770	13027	13547	19,1	-914	260	-199	-5,8	2,0	-1,3
AR Gnosjö	507	512	508	545	9,3	-1	19	4	-0,3	3,6	0,8
AR Gislaved	2012	2159	1978	2087	13,9	-60	55	8	-2,8	2,8	0,4
AR Jönköping	12037	13375	11413	12285	19,4	-654	436	28	-4,9	3,8	0,2
AR Nässjö	3456	3242	2642	2609	20,6	-200	-17	-94	-6,2	-0,6	-2,7
AR Värnamo	2643	2810	2582	2743	17,2	-76	81	11	-2,7	3,1	0,4
AR Sävsjö	731	794	680	633	14,2	-38	-24	-11	-4,8	-3,5	-1,5
AR Vetlanda	1843	2048	1805	1810	15,6	-81	3	-4	-4,0	0,1	-0,2
AR Eksjö	1167	1174	1016	1095	13,2	-53	40	-8	-4,5	3,9	-0,7
AR Tranås	1938	1948	1723	1810	16,0	-75	44	-14	-3,9	2,5	-0,7
AR Älmhult	3802	3599	3382	3591	28,2	-72	105	-23	-2,0	3,1	-0,6
AR Markaryd	815	820	653	683	14,8	-56	15	-15	-6,8	2,3	-1,8
AR Växjö	10236	11175	9908	10658	18,7	-422	375	47	-3,8	3,8	0,5
AR Ljungby	1639	1800	1519	1591	12,2	-94	36	-5	-5,2	2,4	-0,3
AR Hultsfred	949	1018	778	768	11,6	-80	-5	-20	-7,9	-0,6	-2,1
AR Emmaboda	597	607	587	583	12,2	-7	-2	-2	-1,1	-0,3	-0,3
AR Kalmar	9091	9782	8004	8099	17,0	-593	48	-110	-6,1	0,6	-1,2
AR Oskarshamn	3101	3153	2636	2859	13,6	-172	112	-27	-5,5	4,2	-0,9
AR Västervik	2307	2297	1948	2109	13,2	-116	81	-22	5,1	4,1	-1,0
AR Vimmerby	1194	1222	995	977	15,1	-76	-9	-24	-6,2	-0,9	-2,0
AR Gotland	4195	4306	3538	3622	14,5	-256	42	-64	-5,9	1,2	-1,5

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom handel och andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion kommunikation total syss antal antal antal % % %

	1986	1990	1993	1995	(%)	1991-93	1994-95	1987-95 1991-93 1994-95 1987-95
AR Olofström	812	842	758	695	8,3	-28	-32	-13	-3,3	-4,2	-1,6
AR Karlskrona	5176	5420	4671	4939	13,3	-250	134	-26	-4,6	2,9	-0,5
AR Karlshamn	2463	2584	2140	2261	17,0	-148	61	-22	-5,7	2,8	-0,9
AR Kristianstad	8789	8948	7415	7701	15,2	-511	143	-121	-5,7	1,9	-1,4
AR Simrishamn	2481	2590	2117	2130	17,4	-158	7	-39	-6,1	0,3	-1,6
AR Hässleholm	4445	4594	3696	3888	16,6	-299	96	-62	-6,5	2,6	-1,4
AR Malmö	58162	61157	50143	51664	20,2	-3671	761	-722	-6,0	1,5	-1,2
AR Helsingborg	27750	28789	23319	24171	20,6	-1823	426	-398	-6,3	1,8	-1,4
AR Hy Ite	505	509	459	439	9,3	-17	-10	-7	-3,3	-2,2	-1,5
AR Halmstad	9039	9589	7768	8229	18,4	-607	231	-90	-6,3	3,0	-1,0
AR Falkenberg	3096	3480	2979	3152	19,6	-167	87	6	-4,8	2,9	0,2
AR Varberg	3995	4298	3877	3934	18,0	-140	29	-7	-3,3	0,7	-0,2
AR Göteborg	93506	94942	78432	83564	22,3	-5503	2566	-1105	-5,8	3,3	-1,2
AR Lysekil	1568	1711	1384	1341	13,8	-109	-22	-25	-6,4	-1,6	-1,6
AR Uddevalla	7041	6971	5690	5746	18,2	-427	28	-144	-6,1	0,5	-2,0
AR Strömstad	1097	980	830	915	22,2	-50	43	-20	-5,1	5,1	-1,8
AR Bengtsfors	965	991	838	793	10,7	-51	-23	-19	-5,1	-2,7	-2,0
AR Trollhättan	9287	9436	7551	7789	13,2	-628	119	-166	-6,7	1,6	-1,8
AR Borås	16267	16758	14274	14299	20,5	-828	13	-219	■4,9	0,1	-1,3
AR Mariestad	2580	2410	2020	2056	12,7	-130	18	-58	-5,4	0,9	-2,3
AR Lidköping	3182	3431	2956	3067	14,1	-158	56	-13	-4,6	1,9	-0,4
AR Skövde	9843	10383	8775	8656	14,8	-536	-60	-132	-5,2	-0,7	-1,3
AR Tidaholm	604	650	516	531	9,8	-45	8	-8	-6,9	1,5	-1,3
AR Torsby	933	964	850	854	14,1	-38	2	-9	-3,9	0,2	-0,9
AR Munkfors	252	272	222	234	11,0	-17	6	-2	-6,1	2,7	-0,8
AR Årjäng	821	763	651	698	18,6	-37	24	-14	-4,9	3,6	-1,7
AR Sunne	856	899	744	791	15,0	-52	24	-7	-5,7	3,2	-0,8
AR Karlstad	12654	13118	10739	11259	19,6	-793	260	-155	-6,0	2,4	-1,2
AR Kristinehamn	1932	1879	1528	1578	14,9	-117	25	-39	-6,2	1,6	-2,0
AR Filipstad	854	838	613	577	11,4	-75	-18	-31	-8,9	-2,9	-3,6
AR Hagfors	958	952	721	654	11,6	-77	-34	-34	-8,1	-4,6	-3,5
AR Arvika	2547	2481	2040	2064	14,5	-147	12	-54	-5,9	0,6	-2,1
AR Säffle	2027	2245	1477	1530	12,2	-256	27	-55	-11,4	1,8	-2,7
AR Laxå	405	418	301	327	9,6	-39	13	-9	-9,3	4,3	-2,1
AR Hällefors	477	441	346	366	11,7	-32	10	-12	-7,2	2,9	-2,6
AR Örebro	17298	17896	15091	15708	17,4	-935	309	-177	-5,2	2,0	-1,0
AR Karlskoga	2814	2713	2335	2497	12,3	-126	81	-35	-4,6	3,5	-1,3
AR Västerås	14225	14545	12149	12363	16,6	-799	107	-207	-5,5	0,9	-1,5
AR Fagersta	1438	1345	1022	991	9,8	-108	-16	-50	-8,0	-1,5	-3,5
AR Köping	3073	3248	2426	2473	12,1	-274	24	-67	-8,4	1,0	-2,2
AR Vansbro	475	492	409	379	13,2	-28	-15	-11	-5,6	-3,7	-2,2
AR Malung	1146	1144	1126	876	16,4	-6	-125	-30	-0,5	-11,1	-2,6
AR Mora	2760	2703	2305	2348	15,5	-133	22	-46	-4,9	0,9	-1,7
AR Falun	12640	13351	10479	10647	16,7	-957	84	-221	-7,2	0,8	-1,8
AR Hedemora	988	986	738	748	11,4	-83	5	-27	-8,4	0,7	-2,7
AR Avesta	1570	1795	1483	1568	15,6	-104	43	0	-5,8	2,9	0,0
AR Ludvika	3000	3112	2313	2436	13,2	-266	62	-63	-8,6	2,7	-2,1
AR Hofors	620	606	432	441	9,0	-58	5	-20	-9,6	1,0	-3,2
AR Ljusdal	1514	1515	1385	1324	16,8	-43	-31	-21	-2,9	-2,2	-1,4
AR Gävle	12664	12367	9682	10016	15,6	-895	167	-294	-7,2	1,7	-2,3
AR Söderhamn	2079	2161	1685	1771	14,5	-159	43	-34	-7,3	2,6	-1,6
AR Bollnäs	3119	3363	2457	2484	14,9	-302	14	-71	-9,0	0,5	-2,3
AR Hudiksvall	3542	3674	2960	3128	15,6	-238	84	-46	-6,5	2,8	-1,3
AR Härnösand	2035	1806	1349	1296	11,2	-152	-27	-82	-8,4	-2,0	-4,0
AR Sundsvall	13829	14478	11694	12174	21,4	-928	240	-184	-6,4	2,1	-1,3
AR Kramfors	1593	1648	1296	1293	14,6	-117	-2	-33	-7,1	-0,1	-2,1
AR Sollefteå	1779	1682	1417	1378	14,3	-88	-20	-45	-5,3	-1,4	-2,5
AR Örnsköldsvik	4796	4529	3831	3990	16,1	-233	80	-90	-5,1	2,1	-1,9
AR Strömsund	1175	1111	883	932	16,7	-76	25	-27	-6,8	2,8	-2,3
AR Are	648	804	616	704	16,7	-63	44	6	-7,8	7,1	1,0
AR Härjedalen	937	952	857	865	17,2	-32	4	-8	-3,3	0,5	-0,9
AR Östersund	8533	8674	7051	7044	16,7	-541	-4	-165	-6,2	0,0	-1,9

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom handel och andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	kommunikation		1993	total syss antal			antal 1994-95	antal 1987-95 T	% 991-93 1!	% 994-95 1	% 987-95
nadsregion	1986	1990	1993	1995	(%)	1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95 T	% 991-93 1!	% 994-95 1	% 987-95
AR Storuman	635	548	429	404	14,9	-40	-13	-26	-7,2	-2,9	-4,0
AR Sorsele	216	232	182	187	14,5	-17	3	-3	-7,2	1,4	-1,5
AR Dorotea	209	201	155	163	13,0	-15	4	-5	-7,6	2,6	-2,4
AR Vilhelmina	632	642	521	639	21,0	-40	59	1	-6,3	11,3	0,1
AR Asele	275	270	235	230	16,2	-12	-3	-5	-4,3	-1,1	-1,8
AR Umeå	10926	11490	9832	10013	16,8	-553	91	-101	■4,8	0,9	-0,9
AR Lycksele	1403	1396	1087	1242	16,3	-103	78	-18	-7,4	7,1	-1,3
AR Skellefteå	6633	6544	5489	5400	15,9	-352	-45	-137	-5,4	-0,8	-2,1
AR Arvidsjaur	627	605	471	492	16,a	-45	11	-15	-7,4	2,2	-2,4
AR Arjeplog	249	263	226	217	14,0	-12	-5	-4	-4,7	-2,0	-1,4
AR Jokkmokk	461	442	331	309	11,6	-37	-11	-17	-8,4	-3,3	-3,7
AR Överkalix	329	377	287	257	16,4	-30	-15	-8	-8,0	-5,2	-2,4
AR Kalix	1343	1374	1031	1022	14,1	-114	-5	-36	-8,3	-0,4	-2,7
AR Övertomeå	301	325	247	296	15,5	-26	25	-1	-8,0	9,9	-0,2
AR Pajala	509	518	374	374	15,1	-48	0	-15	-9,3	0,0	-2,9
AR Gällivare	1908	1840	1532	1470	15,8	-103	-31	-49	-5,6	-2,0	-2,6
AR Luleå	13838	14386	11682	11556	17,2	-901	-63	-254	-6,3	-0,5	-1,8
AR Haparanda	690	695	500	530	16,0	-65	15	-18	-9,4	3,0	-2,6
AR Kiruna	2443	2433	1822	1692	14,4	-204	-65	-83	-8,4	-3,6	-3,4
Riket	815625	837785	689125	710303	18,5	-49553	10589	-11702	-5,9	1,5	-1,4

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 11 Sysselsättningsutveckling inom finansiell verksamhet och företagstjänster i län/lokala
arbetsmarknadsregioner 1987 -1995

Län/lokal arbetsmark- nadsregion	Antal sysselsatta inom finansiell verksamhet och företagstjänster				andel av total sys (%)	Arlig förändring		Ärlig förändring
						antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
	1986	1990	1993	1995		antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
Län: Stockholms län	130754	155031	140890	151262	18,0	-4714	5186	2279	-3,0	3,7	1,7
Uppsala län	9052	10941	10021	10419	9,4	-307	199	152	-2,8	2,0	1,7
Södermanlands län	8440	9172	8008	8279	8,2	-388	136	-18	-4,2	1,7	-0,2
Östergötlands län	12939	15440	14461	15300	8,8	-326	420	262	-2,1	2,9	2,0
Jönköpings län	8581	10202	9858	9512	6,7	-115	-173	103	-1,1	-1,8	1,2
Kronobergs län	5319	6491	6411	6337	7,7	-27	-37	113	-0,4	-0,6	2,1
Kalmar län	5827	6714	6691	6728	6,6	-8	19	100	-0,1	0,3	1,7
Gotlands län	1258	1499	1463	1365	5,5	-12	-49	12	-0,8	-3,3	0,9
Blekinge län	3869	5115	4715	4876	7,5	-133	81	112	-2,6	1,7	2,9
Skåne län	38529	46035	43020	44042	9,6	-1005	511	613	-2,2	1,2	1,6
Hallands län	6498	7945	7614	7435	7,2	-110	-90	104	-1,4	-1,2	1,6
Göteborgs och Bohus	38145	47420	42580	43330	12,1	-1613	375	576	-3,4	0,9	1,5
Älvsborgs län	10974	12893	11923	11584	6,6	-323	-170	68	-2,5	-1,4	0,6
Skaraborgs län	6533	7521	7268	6954	5,9	-84	-157	47	-1,1	-2,2	0,7
Värmland	8474	10267	9075	9033	7,6	-397	-21	62	-3,9	-0,2	0,7
Örebro län	9151	10228	9823	9025	7,7	-135	-399	-14	-1,3	-4,1	-0,2
Västmanlands län	9633	11543	10943	10885	10,0	-200	-29	139	-1,7	-0,3	1,4
Dalarnas län	7677	9780	9882	8781	7,3	34	-551	123	0,3	-5,6	1,6
Gävleborgs län	9247	10668	9678	9597	7,8	-330	-41	39	-3,1	-0,4	0,4
Västemorrlands län	8439	9778	9132	9198	8,2	-215	33	84	-2,2	0,4	1,0
Jämtlands län	3401	4363	4118	4770	8,4	-82	326	152	-1,9	7,9	4,5
Västerbottens län	7948	9420	8504	8541	7,7	-305	19	66	-3,2	0,2	0,8
Norrbottens län	7964	11493	8755	9106	8,1	-913	176	127	-7,9	2,0	1,6
Riket	358652	429959	394833	406359	10,6	-11709	5763	5301	-2,7	1,5	1,5

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	131564	156028	142220	152649	17,8	-4603	5215	2343	-2,9	3,7	1,8
AR Uppsala	8722	10539	9639	9885	9,2	-300	123	129	-2,8	1,3	1,5
AR Nyköping	3235	3116	2387	2732	10,9	-243	173	-56	-7,8	7,2	-1,7
AR Katrineholm	886	1034	979	917	5,2	-18	-31	3	-1,8	-3,2	0,4
AR Eskilstuna	3871	4452	3670	3696	8,7	-261	13	-19	-5,9	0,4	-0,5
AR Linköping	7684	9085	8544	9442	9,2	-180	449	195	-2,0	5,3	2,5
AR Norrköping	5204	6334	5872	5816	8,2	-154	-28	68	-2,4	-0,5	1,3
AR Gnosjö	83	175	158	137	2,3	-6	-11	6	-3,2	-6,6	7,2
AR Gislaved	493	625	749	674	4,5	41	-38	20	6,6	-5,0	4,1
AR Jönköping	5145	5958	5686	5370	8,5	-91	-158	25	-1,5	-2,8	0,5
AR Nässjö	685	745	774	774	6,1	10	0	10	1,3	0,0	1,4
AR Värnamo	959	1129	984	980	6,1	-48	-2	2	-4,3	-0,2	0,2
AR Sävsjö	186	182	173	190	4,3	-3	9	0	-1,6	4,9	0,2
AR Vetlanda	433	636	622	555	4,8	-5	-34	14	-0,7	-5,4	3,1
AR Eksjö	335	389	406	380	4,6	6	-13	5	1,5	-3,2	1,5
AR Tranås	587	664	601	739	6,5	-21	69	17	-3,2	11,5	2,9
AR Älmhult	630	798	800	820	6,4	1	10	21	0,1	1,3	3,4
AR Markaryd	193	213	201	180	3,9	-4	-11	-1	-1,9	-5,2	-0,7
AR Växjö	4129	4964	4965	4934	8,6	0	-16	89	0,0	-0,3	2,2
AR Ljungby	611	772	687	619	4,8	-28	-34	1	-3,7	-4,9	0,1
AR Hultsfred	241	335	332	243	3,7	-1	-45	0	-0,3	-13,4	0,1
AR Emmaboda	156	191	207	225	4,7	5	9	8	2,8	4,3	4,9
AR Kalmar	3083	3534	3473	3649	7,6	-20	88	63	-0,6	2,5	2,0
AR Oskarshamn	1077	1232	1310	1286	6,1	26	-12	23	2,1	-0,9	2,2
AR Västervik	927	1111	1042	956	6,0	-23	-43	3	-2,1	-4,1	0,3
AR Vimmerby	343	311	327	369	5,7	5	21	3	1,7	6,4	0,8
AR Gotland	1258	1499	1463	1365	5,5	-12	-49	12	-0,8	-3,3	0,9

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom finansiell andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion verksamhet och företagstjänster total sys antal antal antal % % %

	1986	1990	1993	1995	(%)	1991-93	1994-95	1987-95	1991-93	1994-95	1987-95
AR Olofström	247	274	294	238	2,8	7	-28	-1	2,4	-9,5	-0,4
AR Karlskrona	2338	3041	3090	3320	9,0	16	115	109	0,5	3,7	4,7
AR Karlshamn	836	1343	937	907	6,8	-135	-15	8	-10,1	-1,6	0,9
AR Kristianstad	3383	3682	3459	3244	6,4	-74	-108	-15	-2,0	-3,1	-0,5
AR Simrishamn	730	904	791	824	6,7	-38	17	10	-4,2	2,1	1,4
AR Hässleholm	1325	1506	1589	1667	7,1	28	39	38	1,8	2,5	2,9
AR Malmö	25009	29528	27650	28590	11,2	-626	470	398	-2,1	1,7	1,6
AR Helsingborg	8286	10616	9683	9912	8,4	-311	115	181	-2,9	1,2	2,2
AR Hylte	137	230	184	168	3,5	-15	-8	3	-6,7	-4,3	2,5
AR Halmstad	3375	3547	3334	3091	6,9	-71	-122	-32	-2,0	-3,6	-0,9
AR Falkenberg	663	858	1037	929	5,8	60	-54	30	7,0	-5,2	4,5
AR Varberg	1201	1422	1444	1537	7,0	7	47	37	0,5	3,2	3,1
AR Göteborg	38735	49165	43735	44483	11,9	-1810	374	639	-3,7	0,9	1,6
AR Lysekil	358	457	475	450	4,6	6	-13	10	1,3	-2,6	2,9
AR Uddevalla	2567	2806	2685	2764	8,7	-40	40	22	-1,4	1,5	0,9
AR Strömstad	198	287	267	257	6,2	-7	-5	7	-2,3	-1,9	3,3
AR Bengtsfors	218	253	252	243	3,3	0	-5	3	-0,1	-1,8	1,3
AR Trollhättan	3301	3855	3716	3565	6,1	-46	-76	29	-1,2	-2,0	0,9
AR Borås	4982	5488	5092	4950	7,1	-132	-71	-4	-2,4	-1,4	-0,1
AR Mariestad	937	1185	959	861	5,3	-75	-49	-8	-6,4	-5,1	-0,9
AR Lidköping	1157	1206	1082	1129	5,2	■41	24	-3	-3,4	2,2	-0,3
AR Skövde	3632	4160	4283	4141	7,1	41	-71	57	1,0	-1,7	1,6
AR Tidaholm	175	246	250	205	3,8	1	-23	3	0,5	-9,0	1,9
AR Torsby	158	225	185	183	3,0	-13	-1	3	-5,9	-0,5	1,8
AR Munkfors	74	86	112	73	3,4	9	-20	0	10,1	-17,4	-0,2
AR Årjäng	110	136	136	160	4,3	0	12	6	0,0	8,8	5,1
AR Sunne	202	320	307	321	6,1	-4	7	13	-1,4	2,3	6,5
AR Karlstad	5326	6622	5910	5875	10,2	-237	-18	61	-3,6	-0,3	1,1
AR Kristinehamn	685	759	695	660	6,2	-21	-18	-3	-2,8	-2,5	-0,4
AR Filipstad	250	270	241	225	4,4	-10	-8	-3	-3,6	-3,3	-1,1
AR Hagfors	401	456	385	387	6,8	-24	1	-2	-5,2	0,3	-0,4
AR Arvika	803	927	682	673	4,7	-82	-5	-14	-8,8	-0,7	-1,8
AR Säffle	644	744	698	689	5,5	-15	-5	5	-2,1	-0,6	0,8
AR Laxå	149	135	176	115	3,4	14	-31	-4	10,1	-17,3	-2,5
AR Hällefors	222	231	232	176	5,6	0	-28	-5	0,1	-12,1	-2,3
AR Örebro	7098	8051	8100	7313	8,1	16	-394	24	0,2	-4,9	0,3
AR Karlskoga	1650	1722	1286	1406	6,9	-145	60	-27	-8,4	4,7	-1,6
AR Västerås	7783	9109	8472	8573	11,5	-212	51	88	-2,3	0,6	1,1
AR Fagersta	576	724	658	540	5,3	-22	-59	-4	-3,0	-9,0	-0,7
AR Köping	1102	1532	1636	1611	7,9	35	-13	57	2,3	-0,8	5,1
AR Vansbro	122	118	103	90	3,1	-5	-7	-4	-4,2	-6,3	-2,9
AR Malung	219	368	320	336	6,3	-16	8	13	-4,3	2,5	5,9
AR Mora	635	742	660	768	5,1	-27	54	15	-3,7	8,2	2,3
AR Falun	4660	6093	5976	5686	8,9	-39	-145	114	-0,6	-2,4	2,4
AR Hedemora	402	420	354	317	4,8	-22	-19	-9	-5,2	-5,2	-2,3
AR Avesta	676	762	684	671	6,7	-26	-7	-1	-3,4	-1,0	-0,1
AR Ludvika	1056	1422	1878	1000	5,4	152	-439	-6	10,7	-23,4	-0,6
AR Hofors	369	457	325	304	6,2	-44	-11	-7	-9,6	-3,2	-2,0
AR Ljusdal	411	569	535	642	8,2	-11	54	26	-2,0	10,0	6,2
AR Gävle	5850	6378	5959	5929	9,2	-140	-15	9	-2,2	-0,3	0,2
AR Söderhamn	757	923	895	782	6,4	-9	-57	3	-1,0	-6,3	0,4
AR Bollnäs	810	1006	946	987	5,9	-20	21	20	-2,0	2,2	2,4
AR Hudiksvall	1190	1488	1219	1195	6,0	-90	-12	1	-6,0	-1,0	0,0
AR Härnösand	885	983	975	807	7,0	-3	-84	-9	-0,3	-8,6	-1,0
AR Sundsvall	5099	6014	5544	5632	9,9	-157	44	59	-2,6	0,8	1,2
AR Kramfors	422	421	696	674	7,6	92	-11	28	21,8	-1,6	6,6
AR Sollefteå	475	514	538	557	5,8	8	10	9	1,6	1,8	1,9
AR Örnsköldsvik	1558	1846	1379	1528	6,2	-156	75	-3	-8,4	5,4	-0,2
AR Strömsund	256	346	333	459	8,2	-4	63	23	-1,3	18,9	8,8
AR Are	167	311	296	334	7,9	-5	19	19	-1,6	6,4	11,1
AR Härjedalen	252	294	254	414	8,2	-13	80	18	-4,5	31,5	7,1
AR Östersund	2726	3412	3235	3563	8,4	-59	164	93	-1,7	5,1	3,4

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom finansiell andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	verksamhet och företagstjänster				total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
nadsregion	1986	1990	1993	1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95	% 1987-95
AR Storuman	106	144	180	192	7,1	12	6	10	8,3	3,3	9,0
AR Sorsele	34	60	62	49	3,8	1	-7	2	1,1	-10,5	4,9
AR Dorotea	43	78	79	73	5,8	0	-3	3	0,4	-3,8	7,8
AR Vilhelmina	157	163	138	164	5,4	-8	13	1	-5,1	9,4	0,5
AR Asele	65	92	82	69	4,9	-3	-7	0	-3,6	-7,9	0,7
AR Umeå	4074	5045	4335	4391	7,4	-237	28	35	-4,7	0,6	0,9
AR Lycksele	558	552	560	509	6,7	3	-26	-5	0,5	-4,6	-1,0
AR Skellefteå	2911	3286	3068	3094	9,1	-73	13	20	-2,2	0,4	0,7
AR Arvidsjaur	140	176	192	215	7,3	5	12	8	3,0	6,0	6,0
AR Arjeplog	127	139	133	132	8,5	-2	-1	1	-1,4	-0,4	0,4
AR Jokkmokk	85	144	125	126	4,7	-6	1	5	-4,4	0,4	5,4
AR Överkalix	42	58	78	63	4,0	7	-8	2	11,5	-9,6	5,6
AR Kalix	355	342	322	334	4,6	-7	6	-2	-1,9	1,9	-0,7
AR Övertorneå	63	84	82	97	5,1	-1	8	4	-0,8	9,1	6,0
AR Pajala	83	146	149	124	5,0	1	-13	5	0,7	-8,4	5,5
AR Gällivare	653	639	561	508	5,5	-26	-27	-16	-4,1	-4,7	-2,5
AR Luleå	5340	8388	5694	6066	9,0	-898	186	81	-10,7	3,3	1,5
AR Haparanda	175	202	211	172	5,2	3	-20	0	1,5	■9,2	-0,2
AR Kiruna	901	1175	1208	1269	10,8	11	31	41	0,9	2,5	4,5
Riket	358652	429959	394833	406359	10,6	-11709	5763	5301	-2,7	1,5	1,5

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 12 : Sysselsättningsutveckling inom utbildning och forskning i län/lokala arbetsmark-
nadsregioner 1987-95

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom utbildning andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	forsknini 1986	9 1990	1993	1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95 1	% 991-93	% 1994-95	% 1987-95
Län: Stockholms län	60863	58168	73351	59399	7,1	5061	-6976	-163	8,7	-9,5	-0,3
Uppsala län	15114	14692	13968	14460	13,1	-241	246	-73	-1,6	1,8	-0,5
Södermanlands län	7188	7298	7906	7390	7,3	203	-258	22	2,8	-3,3	0,3
Östergötlands län	12956	14468	13523	14340	8,2	-315	409	154	-2,2	3,0	1,2
Jönköpings län	8837	8949	8935	8592	6,1	-5	-172	-27	-0,1	-1,9	-0,3
Kronobergs län	6232	5368	5350	5450	6,6	-6	50	-87	-0,1	0,9	-1,4
Kalmar län	7677	7149	7014	7200	7,0	-45	93	-53	-0,6	1,3	-0,7
Gotlands län	1768	1785	1716	1805	7,2	-23	45	4	-1,3	2,6	0,2
Blekinge län	4223	4322	4307	4045	6,3	-5	-131	-20	-0,1	-3,0	-0,5
Skåne län	32206	33562	34798	35106	7,7	412	154	322	1,2	0,4	1,0
Hallands län	7007	7100	7022	7599	7,3	-26	289	66	-0,4	4,1	0,9
Göteborgs och Bohus	26632	28239	26801	27328	7,6	-479	264	77	-1,7	1.0	0,3
Älvsborgs län	13285	12951	11953	12808	7,3	-333	428	-53	-2,6	3,6	-0,4
Skaraborgs län	8068	7702	7604	7805	6,6	-33	101	-29	-0,4	1,3	-0,4
Värmland	9271	8359	7947	8399	7,1	-137	226	-97	-1,6	2,8	-1,0
Örebro län	8317	8484	8516	8902	7,6	11	193	65	0,1	2,3	0,8
Västmanlands län	8374	7906	7268	7727	7,1	-213	230	-72	-2,7	3,2	-0,9
Dalarnas län	12423	11312	8552	9152	7,6	-920	300	-363	-8,1	3,5	-2,9
Gävleborgs län	8690	8069	7719	8197	6,7	-117	239	-55	-1,4	3,1	-0,6
Västemorrlands län	8871	8641	8445	7640	6,8	-65	-403	-137	-0,8	-4,8	-1,5
Jämtlands län	3892	4131	4275	4480	7,8	48	103	65	1,2	2,4	1,7
Västerbottens län	13697	12417	11883	12433	11,2	-178	275	-140	•1,4	2,3	-1,0
Norrbottens län	11251	10731	9350	9772	8,7	-460	211	-164	■4,3	2,3	-1,5
Riket	296842	291803	298203	290029	7,6	2133	-4087	-757	0,7	-1,4	-0,3

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	62178	59276	74842	61052	7,1	5189	-6895	-125	8,8	-9,2	-0,2
AR Uppsala	14939	14344	13688	14147	13,1	-219	230	-88	-1,5	1,7	-0,6
AR Nyköping	2244	2185	2405	1682	6,7	73	-362	-62	3,4	-15,0	-2,8
AR Katrineholm	1279	1386	1396	1460	8,3	3	32	20	0,2	2,3	1,6
AR Eskilstuna	2857	3080	2939	2968	7,0	-47	15	12	-1,5	0,5	0,4
AR Linköping	8713	9462	8878	9448	9,2	-195	285	82	-2,1	3,2	0,9
AR Norrköping	4164	4906	4559	4806	6,8	-116	124	71	-2,4	2,7	1,7
AR Gnosjö	78	71	188	196	3,4	39	4	13	54,9	2,1	16,8
AR Gislaved	755	716	804	731	4,9	29	-37	-3	4,1	-4,5	-0,4
AR Jönköping	4282	4532	4430	4099	6,5	-34	-166	-20	-0,8	-3,7	-0,5
AR Nässjö	754	835	843	873	6,9	3	15	13	0,3	1,8	1,8
AR Värnamo	909	865	840	874	5,5	-8	17	-4	-1,0	2,0	-0,4
AR Sävsjö	292	254	281	281	6,3	9	0	-1	3,5	0,0	-0,4
AR Vetlanda	925	895	842	868	7,5	-18	13	-6	-2,0	1,5	-0,7
AR Eksjö	787	687	567	516	6,2	-40	-26	-30	-5,8	-4,5	-3,8
AR Tranås	592	661	702	676	6,0	14	-13	9	2,1	-1,9	1,6
AR Älmhult	640	673	653	715	5,6	-7	31	8	-1,0	4,7	1,3
AR Markaryd	366	324	352	343	7,4	9	-5	-3	2,9	-1,3	-0,7
AR Växjö	4703	3918	3907	3971	6,9	-4	32	-81	-0,1	0,8	-1,7
AR Ljungby	823	780	765	776	6,0	-5	6	-5	-0,6	0,7	-0,6
AR Hultsfred	511	553	547	573	8,7	-2	13	7	-0,4	2,4	1.3
AR Emmaboda	212	244	216	190	4,0	-9	-13	-2	-3,8	-6,0	-1,2
AR Kalmar	3826	3435	3420	3485	7,3	-5	33	-38	-0,1	1,0	-1,0
AR Oskarshamn	1442	1299	1282	1321	6,3	-6	20	-13	-0,4	1,5	-0,9
AR Västervik	1335	1195	1107	1161	7,3	-29	27	-19	-2,5	2,4	-1,4
AR Vimmerby	351	423	442	470	7,3	6	14	13	1,5	3,2	3,8
AR Gotland	1768	1785	1716	1805	7,2	-23	45	4	-1,3	2,6	0,2

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom utbildning andel av Arlig förändring Årlig förändring

nadsregion forskning total sys antal antal antal % % %

	1986	1990	1993	1995	(%)	1991-93	1994-95 1987-95 1991-93			1994-95	1987-95
AR Olofström	559	484	423	448	5,3	-20	13	-12	-4,2	3,0	-2,2
AR Karlskrona	2443	2472	2683	2378	6,4	70	-153	-7	2,8	-5,7	-0,3
AR Karlshamn	884	981	834	816	6,1	-49	-9	-8	-5,0	-1,1	-0,9
AR Kristianstad	3367	3355	3168	3462	6,8	-62	147	11	-1,9	4,6	0,3
AR Simrishamn	1032	895	835	768	6,3	-20	-34	-29	-2,2	-4,0	-2,8
AR Hässleholm	1551	1643	1454	1472	6,3	-63	9	-9	-3,8	0,6	-0,6
AR Malmö	18992	19737	21291	21512	8,4	518	111	280	2,6	0,5	1,5
AR Helsingborg	7301	7990	8090	7940	6,8	33	-75	71	0,4	-0,9	1,0
AR Hylte	220	205	226	239	5,0	7	7	2	3,4	2,9	1,0
AR Halmstad	2967	2988	3066	3356	7,5	26	145	43	0,9	4,7	1,5
AR Falkenberg	946	1030	1041	1083	6,7	4	21	15	0,4	2,0	1,6
AR Varberg	1575	1531	1377	1350	6,2	-51	-14	-25	-3,4	-1,0	-1,6
AR Göteborg	28210	29552	28001	29219	7,8	-517	609	112	-1,7	2,2	0,4
AR Lysekil	673	627	647	643	6,6	7	-2	-3	1,1	-0,3	-0,5
AR Uddevalla	2406	2675	2597	2764	8,7	-26	84	40	-1,0	3,2	1,7
AR Strömstad	275	301	250	248	6,0	-17	-1	-3	-5,6	-0,4	-1,1
AR Bengtsfors	449	443	398	350	4,7	-15	-24	-11	-3,4	-6,0	-2,4
AR Trollhättan	4591	4129	3831	3946	6,7	-99	58	-72	-2,4	1,5	-1,6
AR Borås	4787	4928	4474	4743	6,8	-151	135	-5	-3,1	3,0	-0,1
AR Mariestad	1200	1034	979	1021	6,3	-18	21	-20	-1,8	2,1	-1,7
AR Lidköping	1218	1293	1369	1276	5,9	25	-47	6	2,0	-3,4	0,5
AR Skövde	4110	3859	3803	3997	6,8	-19	97	-13	-0,5	2,6	-0,3
AR Tidaholm	349	336	353	370	6,8	6	9	2	1,7	2,4	0,7
AR Torsby	500	571	489	589	9,7	-27	50	10	-4,8	10,2	2,0
AR Munkfors	161	155	171	159	7,5	5	-6	0	3,4	-3,5	-0,1
AR Årjäng	279	303	288	288	7,7	-5	0	1	-1,7	0,0	0,4
AR Sunne	319	295	295	333	6,3	0	19	2	0,0	6,4	0,5
AR Karlstad	5061	4186	3994	3805	6,6	-64	-95	-140	-1,5	-2,4	-2,8
AR Kristinehamn	351	301	178	705	6,7	-41	264	39	-13,6	148,0	11,2
AR Filipstad	407	391	371	332	6,5	-7	-20	-8	-1,7	-5,3	-2,0
AR Hagfors	612	454	356	351	6,2	-33	-3	-29	-7,2	-0,7	-4,7
AR Arvika	988	937	1041	1083	7,6	35	21	11	3,7	2,0	1,1
AR Säffle	953	1143	1024	1048	8,3	-40	12	11	-3,5	1,2	1,1
AR Laxå	170	169	179	153	4,5	3	-13	-2	2,0	-7,3	-1,1
AR Hällefors	331	233	220	211	6,7	-4	-5	-13	-1,9	-2,0	-4,0
AR Örebro	6354	6665	6954	7313	8,1	96	180	107	1,4	2,6	1,7
AR Karlskoga	1536	1503	1286	1310	6,5	-72	12	-25	-4,8	0,9	-1,6
AR Västerås	5506	5413	4848	5230	7,0	-188	191	-31	-3,5	3,9	-0,6
AR Fagersta	838	838	778	771	7,6	-20	-4	-7	-2,4	-0,4	-0,9
AR Köping	1466	1299	1300	1348	6,6	0	24	-13	0,0	1,8	-0,9
AR Vansbro	191	180	160	190	6,6	-7	15	0	-3,7	9,4	-0,1
AR Malung	386	330	323	348	6,5	-2	13	-4	-0,7	3,9	-1,1
AR Mora	2606	2425	1135	1103	7,3	-430	-16	-167	-17,7	-1,4	-6,4
AR Falun	5212	4621	4525	4838	7,6	-32	157	-42	-0,7	3,5	-0,8
AR Hedemora	801	744	743	711	10,8	0	-16	-10	0,0	-2,2	-1,2
AR Avesta	624	653	613	665	6,6	-13	26	5	-2,0	4,2	0,7
AR Ludvika	2727	2490	1162	1417	7,7	-443	128	-146	-17,8	11,0	-5,3
AR Hofors	307	308	267	300	6,1	-14	17	-1	■4,4	6,2	-0,3
AR Ljusdal	694	566	573	581	7,4	2	4	-13	0,4	0,7	-1,8
AR Gävle	4705	4283	4054	4394	6,8	-76	170	-35	-1,8	4,2	-0,7
AR Söderhamn	679	677	656	738	6,0	-7	41	7	-1,0	6,3	1,0
AR Bollnäs	1300	1205	1197	1150	6,9	-3	-24	-17	-0,2	-2,0	-1,3
AR Hudiksvall	1237	1273	1269	1352	6,7	-1	42	13	-0,1	3,3	1,0
AR Härnösand	1304	1259	1251	1133	9,8	-3	-59	-19	-0,2	-4,7	-1,5
AR Sundsvall	3998	3553	3566	3539	6,2	4	-14	-51	0,1	-0,4	-1,3
AR Kramfors	767	887	778	591	6,7	-36	-94	-20	-4,1	-12,0	-2,5
AR Sollefteå	744	728	609	622	6,5	-40	7	-14	-5,4	1,1	-1,8
AR Örnsköldsvik	2058	2214	2241	1755	7,1	9	-243	-34	0,4	-10,8	-1,6
AR Strömsund	604	561	486	449	8,0	-25	-19	-17	-4,5	-3,8	-2,9
AR Are	277	280	288	295	7,0	3	4	2	1,0	1,2	0,7
AR Härjedalen	405	437	360	351	7,0	-26	-5	-6	-5,9	-1,3	-1,5
AR Östersund	2606	2853	3141	3385	8,0	96	122	87	3,4	3,9	3,3

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom utbildning andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	forskning 1986	1990	1993	1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal % 1987-95 1991-93		% % 1994-95 1987-95
AR Storuman	251	308	232	217	8,0	-25	-8	-4	-8,2	-3,2	-1,5
AR Sorsele	101	94	91	91	7,0	-1	0	-1	-1,1	0,0	-1,1
AR Dorotea	148	78	68	75	6,0	-3	4	-8	-4,3	5,1	-5,5
AR Vilhelmina	353	339	318	300	9,9	-7	-9	-6	-2,1	-2,8	-1,7
AR Asele	142	95	112	91	6,4	6	-11	-6	6,0	-9,4	-4,0
AR Umeå	9588	8094	7878	8411	14,1	-72	267	-131	-0,9	3,4	-1,4
AR Lycksele	711	780	611	610	8,0	-56	-1	-11	-7,2	-0,1	-1,6
AR Skellefteå	2403	2629	2573	2638	7,8	-19	33	26	-0,7	1,3	1,1
AR Arvidsjaur	362	340	209	217	7,4	-44	4	-16	-12,8	1,9	-4,5
AR Arjeplog	86	134	92	86	5,6	-14	-3	0	-10,4	-3,3	0,0
AR Jokkmokk	258	227	183	204	7,6	-15	11	-6	-6,5	5,7	-2,3
AR Överkalix	160	129	114	110	7,0	-5	-2	-6	-3,9	-1,8	-3,5
AR Kalix	778	810	694	701	9,7	-39	4	-9	-4,8	0,5	-1,1
AR Övertomeå	380	392	284	289	15,1	-36	3	-10	-9,2	0,9	-2,7
AR Pajala	559	429	272	276	11,1	-52	2	-31	-12,2	0,7	-5,6
AR Gällivare	758	667	638	669	7,2	-10	16	-10	-1,4	2,4	-1,3
AR Luleå	6171	5913	5375	5816	8,6	-179	221	-39	-3,0	4,1	-0,6
AR Haparanda	533	539	525	516	15,6	-5	-5	-2	-0,9	-0,9	-0,4
AR Kiruna	1206	1151	964	888	7,6	-62	-38	-35	-5,4	-3,9	-2,9
Riket	296842 291803		298203	290029	7,6	2133	-4087	-757	0,7	-1,4	-0,3

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 13 : Sysselsättningsutveckling inom vård och omsorg i län/lokala arbetsmarknadsregioner 1987-95

Län/lokal arbetsmark- nadsregion	Antal sysselsatta inom vård				andel av total sys (%)	Årlig förändring		Årlig förändring
	och omsorg		1993	1995		antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1	% 987-95
	1986	1990	1993	1995		antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1	% 987-95
Län: Stockholms län	158218	166303	130232	129310	15,4	-12024	-461	-3212	-7,2	-0,4	-2,0
Uppsala län	25849	30208	26548	26093	23,6	-1220	-228	27	-4,0	-0,9	0,1
Södermanlands län	20409	23512	23104	21367	21,2	-136	-869	106	-0,6	-3,8	0,5
Östergötlands län	39353	43163	37839	33230	19,0	-1775	-2305	-680	-4,1	-6,1	-1,7
Jönköpings län	27546	30898	29154	27835	19,6	-581	-660	32	-1,9	-2,3	0,1
Kronobergs län	15926	18592	16826	15911	19,3	-589	-458	-2	-3,2	-2,7	0,0
Kalmar län	21112	23853	23417	21401	20,9	-145	-1008	32	-0,6	-4,3	0,2
Gotlands län	5456	5910	5540	5276	21,2	-123	-132	-20	-2,1	-2,4	-0,4
Blekinge län	14167	14296	14305	14030	21,7	3	-138	-15	0,0	-1,0	-0,1
Skåne län	93548	108128	96309	88805	19,4	-3940	-3752	-527	-3,6	-3,9	-0,6
Hallands län	19916	24170	23770	22247	21,4	-133	-762	259	-0,6	-3,2	1,3
Göteborgs och Bohus	70615	78883	69238	65475	18,2	-3215	-1882	-571	-4,1	-2,7	-0,8
Älvsborgs län	34859	43190	39120	37574	21,5	-1357	-773	302	-3,1	-2,0	0,9
Skaraborgs län	25769	28476	26321	23548	19,8	-718	-1387	-247	-2,5	-5,3	-1,0
Värmland	27048	31535	29172	27027	22,7	-788	-1073	-2	-2,5	-3,7	0,0
Örebro län	29041	31442	28245	26410	22,5	-1066	-918	-292	-3,4	-3,2	-1,0
Västmanlands län	22251	24753	23538	21573	19,8	-405	-983	-75	-1,6	-4,2	-0,3
Dalarnas län	23366	27316	28325	26734	22,2	336	-796	374	1,2	-2,8	1,6
Gävleborgs län	28536	32234	28796	27200	22,1	-1146	-798	-148	-3,6	-2,8	-0,5
Västemorrlands län	24599	28363	25544	24389	21,8	-940	-578	-23	-3,3	-2,3	-0,1
Jämtlands län	15324	16639	14330	13392	23,5	-770	-469	-215	-4,6	-3,3	-1,4
Västerbottens län	24802	29932	28763	27374	24,7	-390	-695	286	-1,3	-2,4	1,2
Norrbottens län	25714	28910	27629	25880	23,1	-427	-875	18	-1,5	-3,2	0,1
Riket	793424	890706	796065	752081	19,6	-31547	-21992	-4594	-3,5	-2,8	-0,6

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	160111	168464	133846	132833	15,5	-11539	-507	-3031	-6,8	-0,4	-1,9
AR Uppsala	25366	29853	26205	25686	23,8	-1216	-260	36	-4,1	-1,0	0,1
AR Nyköping	5433	6479	4839	4972	19,8	-547	67	-51	-8,4	1,4	-0,9
AR Katrineholm	3778	4206	4426	4113	23,5	73	-157	37	1,7	-3,5	1,0
AR Eskilstuna	9719	11125	10792	9355	22,0	-111	-719	-40	-1,0	-6,7	-0,4
AR Linköping	24177	25300	22753	19814	19,3	-849	-1470	-485	-3,4	-6,5	-2,0
AR Norrköping	14921	17590	14812	13175	18,6	-926	-819	-194	-5,3	-5,5	-1,3
AR Gnosjö	400	503	513	459	7,9	3	-27	7	0,7	-5,3	1,6
AR Gislaved	1439	1843	1670	1719	11,5	-58	25	31	-3,1	1,5	2,2
AR Jönköping	13475	15009	13507	12944	20,5	-501	-282	-59	-3,3	-2,1	-0,4
AR Nässjö	2544	2805	2452	2386	18,8	-118	-33	-18	-4,2	-1,3	-0,7
AR Värnamo	3605	3856	3992	3365	21,1	45	-314	-27	1,2	-7,9	-0,7
AR Sävsjö	928	1105	1009	958	21,5	-32	-26	3	-2,9	-2,5	0,4
AR Vetlanda	1687	1973	1894	1854	16,0	-26	-20	19	-1,3	-1,1	1,1
AR Eksjö	2458	2982	3079	2979	36,0	32	-50	58	1,1	-1,6	2,4
AR Tranås	2285	2237	2290	2118	18,7	18	-86	-19	0,8	-3,8	-0,8
AR Älmhult	1583	1704	1794	1752	13,7	30	-21	19	1,8	-1,2	1,2
AR Markaryd	579	635	847	721	15,6	71	-63	16	11,1	-7,4	2,7
AR Växjö	12072	14013	12411	11594	20,3	-534	-409	-53	-3,8	-3,3	-0,4
AR Ljungby	2442	3182	2661	2692	20,7	-174	16	28	-5,5	0,6	1,1
AR Hultsfred	1458	1594	1409	1275	19,3	-62	-67	-20	-3,9	■4,8	-1,4
AR Emmaboda	823	828	746	699	14,6	-27	-24	-14	-3,3	-3,2	-1,7
AR Kalmar	9430	10962	11031	9749	20,4	23	-641	35	0,2	-5,8	0,4
AR Oskarshamn	3855	4337	4348	4246	20,3	4	-51	43	0,1	-1,2	1,1
AR Västervik	4508	4884	4692	4314	27,0	-64	-189	-22	-1,3	-4,0	-0,5
AR Vimmerby	1038	1248	1191	1118	17,3	-19	-37	9	-1,5	-3,1	0,9
AR Gotland	5456	5910	5540	5276	21,2	-123	-132	-20	-2,1	-2,4	-0,4

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom vård andel av Arlig förändring Ärlig förändring

nadsregion	och omsorg				total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95 1	% 991-93	% 1994-95 1	% 987-95
nadsregion	1986	1990	1993	1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95 1	% 991-93	% 1994-95 1	% 987-95
AR Olofström	890	880	945	898	10,7	22	-24	1	2,5	-2,5	0,1
AR Karlskrona	9049	8968	8937	9061	24,5	-10	62	1	-0,1	0,7	0,0
AR Karlshamn	3389	3497	3357	2971	22,3	-47	-193	-46	-1,3	-5,7	-1,4
AR Kristianstad	10694	12974	12683	11660	23,0	-97	-512	107	-0,7	-4,0	1,0
AR Simrishamn	2357	2780	2804	2733	22,3	8	-36	42	0,3	-1,3	1,8
AR Hässleholm	4367	5170	4770	4857	20,8	-133	44	54	-2,6	0,9	1,2
AR Malmö	53876	62502	54559	48937	19,1	-2648	-2811	-549	-4,2	-5,2	-1,0
AR Helsingborg	22343	24711	21672	20870	17,8	-1013	-401	-164	-4,1	-1,9	-0,7
AR Hylte	545	1009	907	878	18,6	-34	-15	37	-3,4	-1,6	6,8
AR Halmstad	9116	10906	10205	9657	21,6	-234	-274	60	-2,1	-2,7	0,7
AR Falkenberg	2565	3245	3095	3097	19,3	-50	1	59	■1,5	0,0	2,3
AR Varberg	5193	5641	5705	5186	23,7	21	-260	-1	0,4	-4,5	0,0
AR Göteborg	73271	82393	72588	68225	18,2	-3268	-2182	-561	-4,0	-3,0	-0,8
AR Lysekil	1487	2000	1935	1790	18,5	-22	-73	34	-1,1	-3,7	2,3
AR Uddevalla	7504	8840	8596	8440	26,7	-81	-78	104	-0,9	-0,9	1,4
AR Strömstad	614	855	815	727	17,6	-13	-44	13	-1,6	-5,4	2,0
AR Bengtsfors	1472	1739	1506	1384	18,8	-78	-61	-10	■4,5	-4,1	-0,7
AR Trollhättan	11336	15066	13319	12455	21,2	-582	-432	124	-3,9	-3,2	1,1
AR Borås	13484	16009	14835	14592	20,9	-391	-122	123	■2,4	-0,8	0,9
AR Mariestad	3512	4339	3812	3154	19,5	-176	-329	-40	-4,0	-8,6	-1,1
AR Lidköping	4659	5017	4758	4308	19,8	-86	-225	-39	-1,7	-4,7	-0,8
AR Skövde	13570	14378	13379	12396	21,1	-333	-492	-130	-2,3	-3,7	-1,0
AR Tidaholm	918	1020	947	860	15,9	-24	-44	-6	-2,4	-4,6	-0,7
AR Torsby	1815	1940	1911	1801	29,8	-10	-55	-2	-0,5	-2,9	-0,1
AR Munkfors	399	467	473	431	20,3	2	-21	4	0,4	-4,4	0,9
AR Årjäng	630	769	754	744	19,8	-5	-5	13	-0,7	-0,7	2,0
AR Sunne	969	1150	1108	1043	19,8	-14	-33	8	-1,2	-2,9	0,8
AR Karlstad	11522	14475	13185	12391	21,6	-430	-397	97	-3,0	-3,0	0,8
AR Kristinehamn	3442	3412	2947	2741	25,9	-155	-103	-78	-4,5	-3,5	-2,3
AR Filipstad	1213	1386	1221	1019	20,1	-55	-101	-22	-4,0	-8,3	-1,8
AR Hagfors	1398	1588	1504	1300	23,0	-28	-102	-11	-1,8	-6,8	-0,8
AR Arvika	3538	3884	3602	3162	22,2	-94	-220	-42	-2,4	-6,1	-1,2
AR Säffle	2813	3240	3128	3044	24,2	-37	-42	26	-1,2	-1,3	0,9
AR Laxå	477	619	577	490	14,3	-14	-44	1	-2,3	-7,5	0,3
AR Hällefors	757	924	868	833	26,5	-19	-18	8	-2,0	-2,0	1,1
AR Örebro	23386	25073	22164	20799	23,1	-970	-683	-287	-3,9	-3,1	-1,2
AR Karlskoga	4118	4556	4457	4128	20,4	-33	-165	1	-0,7	-3,7	0,0
AR Västerås	15390	16654	16030	14755	19,8	-208	-638	-71	-1,2	-4,0	-0,5
AR Fagersta	2184	2686	2495	2172	21,4	-64	-162	-1	-2,4	-6,5	-0,1
AR Köping	4123	4595	4125	3849	18,8	-157	-138	-30	-3,4	-3,3	-0,7
AR Vansbro	585	651	696	696	24,2	15	0	12	2,3	0,0	2,1
AR Malung	707	882	916	935	17,5	11	10	25	1,3	1,0	3,6
AR Mora	2050	2802	3805	3707	24,4	334	-49	184	11,9	-1,3	9,0
AR Falun	13663	15597	15037	14230	22,3	-187	-404	63	-1,2	-2,7	0,5
AR Hedemora	1887	1939	1835	1694	25,8	-35	-71	-21	-1,8	-3,8	-1,1
AR Avesta	2295	2649	2292	2113	21,0	-119	-90	-20	-4,5	-3,9	-0,9
AR Ludvika	2684	3410	4331	3859	21,0	307	-236	131	9,0	-5,4	4,9
AR Hofors	767	930	899	812	16,6	-10	-44	5	-1,1	-4,8	0,7
AR Ljusdal	1903	2051	2038	1901	24,2	-4	-69	0	-0,2	-3,4	0,0
AR Gävle	13132	15611	13514	12859	20,0	-699	-328	-30	-4,5	-2,4	-0,2
AR Söderhamn	3353	3380	3151	2701	22,1	-76	-225	-72	-2,3	-7,1	-2,2
AR Bollnäs	4969	5149	4571	4546	27,4	-193	-13	-47	-3,7	-0,3	-0,9
AR Hudiksvall	5035	5827	5287	4989	24,9	-180	-149	-5	-3,1	-2,8	-0,1
AR Härnösand	2955	3732	2869	2847	24,5	-288	-11	-12	-7,7	-0,4	-0,4
AR Sundsvall	12304	13829	12562	12131	21,3	-422	-216	-19	-3,1	-1,7	-0,2
AR Kramfors	1973	2458	2282	1841	20,8	-59	-221	-15	-2,4	-9,7	-0,7
AR Sollefteå	2711	3029	3050	3013	31,2	7	-19	34	0,2	-0,6	1,2
AR Örnsköldsvik	4656	5315	4781	4557	18,4	-178	-112	-11	-3,3	-2,3	-0,2
AR Strömsund	1666	1670	1541	1366	24,4	-43	-88	-33	-2,6	-5,7	-2,0
AR Are	959	1028	834	751	17,9	-65	-42	-23	-6,3	-5,0	-2,4
AR Härjedalen	974	1141	1116	1050	20,9	-8	-33	8	-0,7	-3,0	0,9
AR Östersund	11725	12800	10839	10225	24,2	-654	-307	-167	-5,1	-2,8	-1,4

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom vård andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	och omsorg				total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1	% 987-95
nadsregion	1986	1990	1993	1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1	% 987-95
AR Storuman	510	628	573	556	20,5	-18	-9	5	-2,9	-1,5	1,0
AR Sorsele	263	329	354	313	24,2	8	-21	6	2,5	-5,8	2,1
AR Dorotea	277	355	344	318	25,4	-4	-13	5	-1,0	-3,8	1,6
AR Vilhelmina	635	754	675	639	21,0	-26	-18	0	-3,5	-2,7	0,1
AR Asele	363	405	385	370	26,1	-7	-8	1	-1,6	-1,9	0,2
AR Umeå	13076	16039	15802	15209	25,6	-79	-297	237	-0,5	-1,9	1,8
AR Lycksele	2165	2514	2397	2263	29,6	-39	-67	11	-1,6	-2,8	0,5
AR Skellefteå	7513	8908	8233	7706	22,7	-225	-264	21	-2,5	-3,2	0,3
AR Arvidsjaur	543	628	656	594	20,2	9	-31	6	1,5	-4,7	1,0
AR Arjeplog	277	295	284	281	18,1	-4	-2	0	-1,2	-0,5	0,2
AR Jokkmokk	531	578	620	560	21,0	14	-30	3	2,4	-4,8	0,6
AR Överkalix	310	383	414	371	23,6	10	-22	7	2,7	-5,2	2,2
AR Kalix	1986	2219	2055	1947	26,9	-55	-54	-4	-2,5	-2,6	-0,2
AR Övertomeå	437	480	484	469	24,5	1	-8	4	0,3	-1,5	0,8
AR Pajala	542	655	704	665	26,8	16	-20	14	2,5	-2,8	2,5
AR Gällivare	3260	3124	2959	2401	25,8	-55	-279	-95	-1,8	-9,4	-2,9
AR Luleå	15198	17624	16586	15829	23,5	-346	-379	70	-2,0	-2,3	0,5
AR Haparanda	694	806	708	680	20,5	-33	-14	-2	■4,1	-2,0	-0,2
AR Kiruna	1936	2118	2159	2083	17,7	14	-38	16	0,6	•1,8	0,8
Riket	793424	890706	796065	752081	19,6	-31547	-21992	-4594	-3,5	-2,8	-0,6

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 14 : Sysselsättningsutveckling inom personliga och kulturella tjänster i län/lokala arbetsmark-
nadsregioner 1987-95

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom personliga andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion och kulturella tjänster total sys antal antal antal % % %

1986 1990 1993 1995 (%) 1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-951987-95

Län:

Stockholms län	72435	78181	66032	72906	8,7	-4050	3437	52	-5,2	5,2	0,1
Uppsala län	5806	6624	6131	6665	6,0	-164	267	95	-2,5	4,4	1,6
Södermanlands län	5518	6151	5524	5633	5,6	-209	55	13	-3,4	1,0	0,2
Östergötlands län	11264	9853	9055	9437	5,4	-266	191	-203	-2,7	2,1	-1,8
Jönköpings län	5933	7036	6979	7077	5,0	-19	49	127	-0,3	0,7	2,1
Kronobergs län	3451	3957	3904	3974	4,8	-18	35	58	-0,4	0,9	1,7
Kalmar län	4331	5173	5168	5375	5,2	-2	104	116	0,0	2,0	2,7
Gotlands län	1897	1910	1954	2067	8,3	15	57	19	0,8	2,9	1,0
Blekinge län	3139	3463	2917	3107	4,8	-182	95	-4	-5,3	3,3	-0,1
Skåne län	23905	28034	24125	25177	5,5	-1303	526	141	-4,6	2,2	0,6
Hallands län	4298	5311	5338	5593	5,4	9	128	144	0,2	2,4	3,3
Göteborgs och Bohus	23284	25792	21947	23840	6,6	-1282	947	62	-5,0	4,3	0,3
Älvsborgs län	7237	8685	8026	7907	4,5	-220	-60	74	-2,5	-0,7	1,0
Skaraborgs län	5266	5970	5748	5782	4,9	-74	17	57	-1,2	0,3	1,1
Värmland	6393	6970	6623	6940	5,8	-116	159	61	-1,7	2,4	1,0
Örebro län	5727	6305	5861	5925	5,0	-148	32	22	-2,3	0,5	0,4
Västmanlands län	7116	7471	5428	5665	5,2	-681	119	-161	-9,1	2,2	-2,3
Dalarnas län	7026	7999	7527	8011	6,7	-157	242	109	-2,0	3,2	1,6
Gävleborgs län	6909	7198	6356	6584	5,4	-281	114	-36	-3,9	1,8	-0,5
Västemorrlands län	6251	6815	6194	6398	5,7	-207	102	16	-3,0	1,6	0,3
Jämtlands län	4211	4378	4059	4589	8,0	-106	265	42	-2,4	6,5	1,0
Västerbottens län	6182	6999	6146	6658	6,0	-284	256	53	-4,1	4,2	0,9
Norrbottens län	8266	7827	6961	7684	6,9	-289	362	-65	-3,7	5,2	-0,8
Riket	235845	258102	228003	242994	6,3	-10033	7496	794	-3,9	3,3	0,3

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	73235	79191	67237	74258	8,7	-3985	3511	114	-5,0	5,2	0,2
AR Uppsala	5619	6355	5934	6376	5,9	-140	221	84	-2,2	3,7	1,5
AR Nyköping	1635	1875	1353	1429	5,7	-174	38	-23	-9,3	2,8	-1,4
AR Katrineholm	849	802	782	791	4,5	-7	5	-6	-0,8	0,6	-0,8
AR Eskilstuna	2422	2774	2445	2372	5,6	-110	-37	-6	-4,0	-1,5	-0,2
AR Linköping	5120	5394	5075	5292	5,2	-106	109	19	-2,0	2,1	0,4
AR Norrköping	6102	4409	3915	4097	5,8	-165	91	-223	-3,7	2,3	-3,7
AR Gnosjö	120	147	175	141	2,4	9	-17	2	6,3	-9,7	1,9
AR Gislaved	464	474	512	553	3,7	13	21	10	2,7	4,0	2,1
AR Jönköping	3354	4077	3996	4043	6,4	-27	24	77	-0,7	0,6	2,3
AR Nässjö	512	510	480	513	4,1	-10	17	0	-2,0	3,4	0,0
AR Värnamo	471	591	580	541	3,4	-4	-20	8	-0,6	-3,4	1,7
AR Sävsjö	172	192	182	180	4,0	-3	-1	1	-1,7	-0,5	0,5
AR Vetlanda	392	446	455	471	4,1	3	8	9	0,7	1,8	2,2
AR Eksjö	271	387	374	387	4,7	-4	7	13	-1,1	1,7	4,8
AR Tranås	421	562	579	574	5,1	6	-3	17	1,0	-0,4	4,0
AR Älmhult	324	426	424	392	3,1	-1	-16	8	-0,2	-3,8	2,3
AR Markaryd	240	277	176	136	3,0	-34	-20	-12	-12,2	-11,4	-4,8
AR Växjö	2588	2947	2950	3087	5,4	1	69	55	0,0	2,3	2,1
AR Ljungby	468	525	542	524	4,0	6	-9	6	1,1	-1,7	1,3
AR Hultsfred	248	271	321	280	4,2	17	-21	4	6,2	-6,4	1,4
AR Emmaboda	190	180	181	168	3,5	0	-7	-2	0,2	-3,6	-1,3
AR Kalmar	2211	2709	2724	2987	6,3	5	132	86	0,2	4,8	3,9
AR Oskarshamn	743	865	889	878	4,2	8	-6	15	0,9	-0,6	2,0
AR Västervik	647	737	666	654	4,1	-24	-6	1	-3,2	-0,9	0,1
AR Vimmerby	292	411	387	408	6,3	-8	11	13	-1,9	2,7	4,4
AR Gotland	1897	1910	1954	2067	8,3	15	57	19	0,8	2,9	1,0

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta inom personliga andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	och kulturella tjänster			1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1!	% 987-95
nadsregion	1986	1990	1993	1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1!	% 987-95
AR Olofström	233	300	266	310	3,7	-11	22	9	-3,8	8,3	3,7
AR Karlskrona	1932	2170	1800	1976	5,3	-123	88	5	-5,7	4,9	0,3
AR Karlshamn	672	656	599	606	4,5	-19	4	-7	-2,9	0,6	-1,1
AR Kristianstad	2080	2637	2239	2390	4,7	-133	76	34	-5,0	3,4	1,7
AR Simrishamn	498	621	646	648	5,3	8	1	17	1,3	0,2	3,3
AR Hässleholm	1042	1021	874	861	3,7	-49	-7	-20	-4,8	-0,7	-1,9
AR Malmö	14516	17211	14347	15240	6,0	-955	447	80	-5,5	3,1	0,6
AR Helsingborg	5902	6663	6083	6088	5,2	-193	3	21	-2,9	0,0	0,4
AR Hylte	78	111	143	127	2,7	11	-8	5	9,6	-5,6	7,0
AR Halmstad	2242	2652	2623	2802	6,3	-10	90	62	-0,4	3,4	2,8
AR Falkenberg	597	791	828	848	5,3	12	10	28	1,6	1,2	4,7
AR Varberg	801	989	1026	1070	4,9	12	22	30	1,2	2,1	3,7
AR Göteborg	23294	25721	22022	23616	6,3	-1233	797	36	-4,8	3,6	0,2
AR Lysekil	417	591	547	645	6,7	-15	49	25	■2,5	9,0	6,1
AR Uddevalla	1604	2054	1914	1953	6,2	-47	20	39	-2,3	1,0	2,4
AR Strömstad	319	326	316	377	9,1	-3	31	6	-1,0	9,7	2,0
AR Bengtsfors	238	285	261	213	2,9	-8	-24	-3	-2,8	-9,2	-1,2
AR Trollhättan	2370	2891	2587	2590	4,4	-101	2	24	-3,5	0,1	1,0
AR Borås	3061	3610	3340	3379	4,8	-90	20	35	-2,5	0,6	1,2
AR Mariestad	658	810	774	653	4,0	-12	-61	-1	-1,5	-7,8	-0,1
AR Lidköping	812	887	877	1024	4,7	-3	74	24	-0,4	8,4	2,9
AR Skövde	2975	3233	3061	3101	5,3	-57	20	14	-1,8	0,7	0,5
AR Tidaholm	183	231	182	191	3,5	-16	5	1	-7,1	2,5	0,5
AR Torsby	287	333	354	370	6,1	7	8	9	2,1	2,3	3,2
AR Munkfors	113	124	129	147	6,9	2	9	4	1,3	7,0	3,3
AR Årjäng	185	200	206	206	5,5	2	0	2	1,0	0,0	1,3
AR Sunne	475	461	486	540	10,3	8	27	7	1,8	5,6	1,5
AR Karlstad	3225	3659	3504	3737	6,5	-52	117	57	-1,4	3,3	1,8
AR Kristinehamn	402	468	408	402	3,8	-20	-3	0	-4,3	-0,7	0,0
AR Filipstad	330	252	248	229	4,5	-1	-10	-11	-0,5	-3,8	-3,4
AR Hagfors	402	309	257	271	4,8	-17	7	-15	-5,6	2,7	-3,6
AR Arvika	606	744	680	687	4,8	-21	4	9	-2,9	0,5	1,5
AR Säffle	561	637	570	561	4,5	-22	-5	0	-3,5	-0,8	0,0
AR Laxå	166	144	126	107	3,1	-6	-10	-7	-4,2	-7,5	-3,9
AR Hällefors	229	267	150	146	4,7	-39	-2	-9	-14,6	-1,3	-4,0
AR Örebro	4332	4849	4756	4902	5,4	-31	73	63	-0,6	1,5	1,5
AR Karlskoga	919	955	766	710	3,5	-63	-28	-23	-6,6	-3,7	-2,5
AR Västerås	5641	5913	3966	4190	5,6	-649	112	-161	-11,0	2,8	-2,9
AR Fagersta	494	555	466	470	4,6	-30	2	-3	-5,3	0,4	-0,5
AR Köping	819	811	782	812	4,0	-10	15	-1	-1,2	1,9	-0,1
AR Vansbro	121	146	145	134	4,7	0	-6	1	-0,2	-3,8	1,2
AR Malung	590	618	603	921	17,3	-5	159	37	-0,8	26,4	6,2
AR Mora	1078	1187	1061	1164	7,7	-42	52	10	-3,5	4,9	0,9
AR Falun	3606	4297	4057	4203	6,6	-80	73	66	-1,9	1,8	1,8
AR Hedemora	271	284	285	260	4,0	0	-13	-1	0,1	-4,4	-0,5
AR Avesta	449	490	444	435	4,3	-15	-5	-2	-3,1	-1,0	-0,3
AR Ludvika	1033	1126	1045	999	5,4	-27	-23	-4	-2,4	-2,2	-0,4
AR Hofors	245	236	217	237	4,8	-6	10	-1	-2,7	4,6	-0,4
AR Ljusdal	426	492	469	561	7,1	-8	46	15	-1,6	9,8	3,5
AR Gävle	4206	3966	3480	3527	5,5	-162	24	-75	-4,1	0,7	-1,8
AR Söderhamn	669	726	594	629	5,2	-44	18	-4	-6,1	2,9	-0,7
AR Bollnäs	716	811	773	776	4,7	-13	2	7	-1,6	0,2	0,9
AR Hudiksvall	808	1118	973	1025	5,1	-48	26	24	-4,3	2,7	3,0
AR Härnösand	656	736	751	706	6,1	5	-23	6	0,7	-3,0	0,8
AR Sundsvall	3154	3445	3068	3322	5,8	-126	127	19	-3,6	4,1	0,6
AR Kramfors	540	594	531	577	6,5	-21	23	4	-3,5	4,3	0,8
AR Sollefteå	707	734	645	610	6,3	-30	-18	-11	-4,0	-2,7	-1,5
AR Örnsköldsvik	1194	1306	1199	1183	4,8	-36	-8	-1	-2,7	-0,7	-0,1
AR Strömsund	286	282	272	268	4,8	-3	-2	-2	-1,2	-0,7	-0,7
AR Are	775	708	735	888	21,1	9	77	13	1,3	10,4	1,6
AR Härjedalen	541	533	533	569	11,3	0	18	3	0,0	3,4	0,6
AR Östersund	2609	2855	2519	2864	6,8	-112	173	28	-3,9	6,8	1,1

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta Inom personliga andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion	och kulturella tjänster			1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1!	% 987-95
nadsregion	1986	1990	1993	1995	total sys (%)	antal 1991-93	antal 1994-95	antal 1987-95	% 1991-93	% 1994-95 1!	% 987-95
AR Storuman	233	299	271	257	9,5	-9	-7	3	-3,1	-2,6	1,1
AR Sorsele	84	63	70	99	7,7	2	15	2	3,7	20,7	2,0
AR Dorotea	55	74	50	59	4,7	-8	5	0	-10,8	9,0	0,8
AR Vilhelmina	297	207	239	253	8,3	11	7	-5	5,2	2,9	-1,6
AR Asele	110	117	93	91	6,4	-8	-1	-2	-6,8	-1,1	-1,9
AR Umeå	3276	3725	3162	3532	5,9	-188	185	28	-5,0	5,9	0,9
AR Lycksele	434	514	383	425	5,6	-44	21	-1	-8,5	5,5	-0,2
AR Skellefteå	1693	2000	1878	1942	5,7	-41	32	28	-2,0	1,7	1,6
AR Arvidsjaur	208	222	203	216	7,4	-6	7	1	-2,9	3,2	0,4
AR Arjeplog	138	175	177	208	13,4	1	16	8	0,4	8,8	5,6
AR Jokkmokk	235	245	225	307	11,5	-7	41	8	-2,7	18,2	3,4
AR Överkalix	97	115	100	110	7,0	-5	5	1	-4,3	5,0	1,5
AR Kalix	364	292	344	368	5,1	17	12	0	5,9	3,5	0,1
AR Övertomeå	163	129	131	148	7,7	1	9	-2	0,5	6,5	-1,0
AR Pajala	211	178	154	173	7,0	-8	10	-4	-4,5	6,2	-2,0
AR Gällivare	863	736	611	754	8,1	-42	72	-12	-5,7	11,7	-1,4
AR Luleå	4711	4459	3971	4225	6,3	-163	127	-54	-3,6	3,2	-1,1
AR Haparanda	198	226	190	206	6,2	-12	8	1	-5,3	4,2	0,4
AR Kiruna	1078	1050	855	969	8,3	-65	57	-12	-6,2	6,7	-1,1
Riket	235845	258102	228003	242994	6,3	-10033	7496	794	-3,9	3,3	0,3

Källa : ARSYS (SCB) för resp, år (avser såväl hel- som deltidsarbetande). En ny modell för avgränsning av förvärvsarbetande
år 1993 innebaren ca 3 % lägre sysselsättningsnivå i riket än tidigare år. Detta gör att jämförelser med tidigare år tenderar
att t.ex. överskatta storleken av sysselsättningsminskningar något.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabelt 15 : Sysselsättningsutveckling inom offentlig verksamhet i iän/lokala arbetsmarknadsregioner 1987-95

Län/lokal arbetsmark-
nadsregion

Antal sysselsatta inom offentlig andel av Arlig förändring Arlig förändring

verksamhet total syss antal antal antal % % %

1986 1990 1993 1995 (%) 1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-95 1987-95

Län:

Stockholms län	60707	56330	52127	54205	6,5	-1401	1039	-722	-2,5	2,0	-1,2
Uppsala län	7218	7192	7521	7591	6,9	110	35	41	1,5	0,5	0,6
Södermanlands län	7433	6269	5666	6347	6,3	-201	341	-121	-3,2	6,0	-1,6
Östergötlands län	10981	10269	9738	10345	5,9	-177	304	-71	-1,7	3,1	-0,6
Jönköpings län	6682	6680	6111	6454	4,6	-190	172	-25	-2,8	2,8	-0,4
Kronobergs län	4101	3220	2773	3184	3,9	-149	206	-102	-4,6	7,4	-2,5
Kalmar län	5004	4530	3799	4534	4,4	-244	368	-52	-5,4	9,7	-1,0
Gotlands län	2717	2431	2102	2533	10,2	-110	216	-20	-4,5	10,3	-0,8
Blekinge län	5699	5761	5446	5416	8,4	-105	-15	-31	-1,8	-0,3	-0,6
Skåne län	32299	24027	22294	24532	5,4	-578	1119	-863	-2,4	5,0	-2,7
Hallands län	5230	4904	4697	4861	4,7	-69	82	-41	-1,4	1,7	-0,8
Göteborgs och Bohus	16701	16772	15244	17516	4,9	-509	1136	91	-3,0	7,5	0,5
Älvsborgs län	10024	7070	6957	6695	3,8	-38	-131	-370	-0,5	-1,9	-3,7
Skaraborgs län	7953	7770	7117	7293	6,1	-218	88	-73	-2,8	1,2	-0,9
Värmland	7929	6880	6136	6680	5,6	-248	272	-139	-3,6	4,4	-1,8
Örebro län	7235	6573	5822	5758	4,9	-250	-32	-164	-3,8	-0,5	-2,3
Västmanlands län	5170	4504	4290	4378	4,0	-71	44	-88	-1,6	1,0	-1,7
Dalarnas län	7462	6796	6135	6372	5,3	-220	119	-121	-3,2	1,9	-1,6
Gävleborgs län	7153	6732	6647	6833	5,6	-28	93	-36	-0,4	1,4	-0,5
Västemorrlands län	8159	7667	7615	7907	7,1	-17	146	-28	-0,2	1,9	-0,3
Jämtlands län	5154	4892	4575	4654	8,2	-106	40	-56	-2,2	0,9	-1,1
Västerbottens län	6371	5786	5199	5241	4,7	-196	21	-126	-3,4	0,4	-2,0
Norrbottens län	11190	9796	8822	8674	7,7	-325	-74	-280	-3,3	-0,8	-2,5
Riket	248572	222851	206833	218003	5,7	-5339	5585	-3397	-2,4	2,7	-1,4

Lokala arbetsmarknadsregioner:

AR Stockholm	62191	57678	53647	56080	6,5	-1344	1217	-679	-2,3	2,3	-1,1
AR Uppsala	7139	7070	7362	7511	7,0	97	75	41	1,4	1,0	0,6
AR Nyköping	2723	2272	1646	1766	7,0	-209	60	-106	-9,2	3,6	-3,9
AR Katrineholm	875	707	656	759	4,3	-17	52	-13	-2,4	7,9	-1,5
AR Eskilstuna	2435	2060	1997	2098	4,9	-21	51	-37	-1,0	2,5	-1,5
AR Linköping	5958	5630	5793	6531	6,4	54	369	64	1,0	6,4	1,1
AR Norrköping	5004	4626	3934	3752	5,3	-231	-91	-139	-5,0	-2,3	-2,8
AR Gnosjö	231	241	84	88	1,5	-52	2	-16	-21,7	2,4	-6,9
AR Gislaved	227	239	260	292	1,9	7	16	7	2,9	6,2	3,2
AR Jönköping	3721	3408	3039	3936	6,2	-123	449	24	-3,6	14,8	0,6
AR Nässjö	316	304	371	265	2,1	22	-53	-6	7,3	-14,3	-1,8
AR Värnamo	459	531	570	483	3,0	13	-44	3	2,4	-7,6	0,6
AR Sävsjö	79	80	82	64	1,4	1	-9	-2	0,8	-11,0	-2,1
AR Vetlanda	333	378	424	315	2,7	15	-55	-2	4,1	-12,9	-0,6
AR Eksjö	1079	1117	1056	885	10,7	-20	-86	-22	-1,8	-8,1	-2,0
AR Tranås	357	518	354	487	4,3	-55	67	14	-10,6	18,8	4,0
ARÄlmhult	315	392	277	322	2,5	-38	23	1	-9,8	8,1	0,2
AR Markaryd	93	32	26	141	3,1	-2	58	5	-6,3	221,2	5,7
AR Växjö	3337	2495	2167	2457	4,3	-109	145	-98	-4,4	6,7	-2,9
AR Ljungby	478	433	405	413	3,2	-9	4	-7	-2,2	1,0	-1,5
AR Hultsfred	221	207	165	192	2,9	-14	14	-3	-6,8	8,2	-1,5
AR Emmaboda	123	114	98	111	2,3	-5	7	-1	-4,7	6,6	-1,1
AR Kalmar	2993	2729	2204	2887	6,0	-175	342	-12	-6,4	15,5	-0,4
AR Oskarshamn	710	648	617	602	2,9	-10	-8	-12	-1,6	-1,2	-1,7
AR Västervik	760	633	520	541	3,4	-38	11	-24	-6,0	2,0	-3,2
AR Vimmerby	197	199	195	201	3,1	-1	3	0	-0,7	1,5	0,2
AR Gotland	2717	2431	2102	2533	10,2	-110	216	-20	-4,5	10,3	-0,8
AR Olofström	157	187	167	191	2,3	-7	12	4	-3,6	7,2	2,4

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal sysselsatta Inom offentlig andel av Arlig förändring Arlig förändring

nadsregion verksamhet total syss antal antal antal % % %

	1986	1990	1993	1995	(%)	1991-93 1994-95 1987-95 1991-93 1994-95 1987-95
AR Karlskrona	4788	4905	4638	4520	12,2	-89	-59	-30	-1,8	-1,3	-0,6
AR Karlshamn	514	472	491	531	4,0	6	20	2	1,3	4,1	0,4
AR Kristianstad	4037	3139	2867	3606	7,1	-91	370	-48	-2,9	12,9	-1,2
AR Simrishamn	422	351	322	440	3,6	-10	59	2	-2,8	18,3	t 0,5
AR Hässleholm	1454	1171	1060	967	4,1	-37	-47	-54	-3,2	-4,4	-3,7
AR Malmö	20851	13521	12232	13368	5,2	-430	568	-831	-3,2	4,6	-4,0
AR Helsingborg	5653	5910	5861	6176	5,3	-16	158	58	-0,3	2,7	1,0
AR Hylte	117	102	95	102	2,2	-2	4	-2	-2,3	3,7	-1,4
AR Halmstad	3166	3035	2807	2958	6,6	-76	76	-23	-2,5	2,7	-0,7
AR Falkenberg	445	429	478	465	2,9	16	-7	2	3,8	-1,4	0,5
AR Varberg	888	627	623	650	3,0	-1	14	-26	-0,2	2,2	-3,0
AR Göteborg	16359	16706	15589	17713	4,7	-372	1062	150	-2,2	6,8	0,9
AR Lysekil	612	443	350	398	4,1	-31	24	-24	-7,0	6,9	-3,9
AR Uddevalla	1727	1585	1149	1286	4,1	-145	69	-49	-9,2	6,0	-2,8
AR Strömstad	241	244	313	244	5,9	23	-35	0	9,4	-11,0	0,1
AR Bengtsfors	209	168	169	254	3,4	0	43	5	0,2	25,1	2,4
AR Trollhättan	4966	2743	2640	2297	3,9	-34	-172	-297	-1,3	-6,5	-6,0
AR Borås	3258	2714	2773	2802	4,0	20	15	-51	0,7	0,5	-1,6
AR Mariestad	1441	988	876	1118	6,9	-37	121	-36	-3,8	13,8	-2,5
AR Lidköping	1424	1573	1392	1603	7,4	-60	106	20	-3,8	7,6	1,4
AR Skövde	4345	4432	4008	3533	6,0	-141	-238	-90	-3,2	-5,9	-2,1
AR Tidaholm	399	398	427	449	8,3	10	11	6	2,4	2,6	1,4
AR Torsby	283	162	186	263	4,3	8	39	-2	4,9	20,7	-0,8
AR Munkfors	94	14	16	28	1,3	1	6	-7	4,8	37,5	-7,8
AR Årjäng	197	178	137	157	4,2	-14	10	-4	-7,7	7,3	-2,3
AR Sunne	191	161	201	195	3,7	13	-3	0	8,3	-1,5	0,2
AR Karlstad	5059	4420	3557	4063	7,1	-288	253	-111	-6,5	7,1	-2,2
AR Kristinehamn	875	824	1004	797	7,5	60	-104	-9	7,3	-10,3	-1,0
AR Filipstad	160	119	123	169	3,3	1	23	1	1,1	18,7	0,6
AR Hagfors	192	230	191	178	3,1	-13	-7	-2	-5,7	-3,4	-0,8
AR Arvika	563	495	485	587	4,1	-3	51	3	-0,7	10,5	0,5
AR Säffle	476	455	431	425	3,4	-8	-3	-6	-1,8	-0,7	-1,2
AR Laxå	105	67	60	87	2,5	-2	14	-2	-3,5	22,5	-1,9
AR Hällefors	125	98	87	73	2,3	-4	-7	-6	-3,7	-8,0	-4,6
AR Örebro	6226	5708	5029	4951	5,5	-226	-39	-142	-4,0	-0,8	-2,3
AR Karlskoga	719	667	601	603	3,0	-22	1	-13	-3,3	0,2	-1,8
AR Västerås	3477	3197	3041	3074	4,1	-52	17	-45	-1,6	0,5	-1,3
AR Fagersta	494	314	307	282	2,8	-2	-13	-24	-0,7	-4,1	-4,8
AR Köping	1120	911	870	875	4,3	-14	3	-27	-1,5	0,3	-2,4
AR Vansbro	189	98	92	105	3,7	-2	7	-9	-2,0	7,1	-4,9
AR Malung	272	277	240	153	2,9	-12	-44	-13	-4,5	-18,1	-4,9
AR Mora	911	808	733	721	4,7	-25	-6	-21	-3,1	-0,8	-2,3
AR Falun	4628	4440	4005	4233	6,6	-145	114	-44	-3,3	2,8	-0,9
AR Hedemora	231	143	142	207	3,2	0	33	-3	-0,2	22,9	-1,2
AR Avesta	456	372	333	308	3,1	-13	-13	-16	-3,5	-3,8	-3,6
AR Ludvika	884	719	648	701	3,8	-24	27	-20	-3,3	4,1	-2,3
AR Hofors	130	133	132	124	2,5	0	-4	-1	-0,3	-3,0	-0,5
AR Ljusdal	251	253	239	323	4,1	-5	42	8	-1,8	17,6	3,2
AR Gävle	4632	4094	4103	3956	6,2	3	-74	-75	0,1	-1,8	-1,6
AR Söderhamn	839	1037	918	944	7,7	-40	13	12	-3,8	1,4	1,4
AR Bollnäs	522	514	533	610	3,7	6	39	10	1,2	7,2	1,9
AR Hudiksvall	853	787	800	952	4,7	4	76	11	0,6	9,5	1,3
AR Härnösand	2315	2051	2045	2183	18,8	-2	69	-15	-0,1	3,4	-0,6
AR Sundsvall	3173	3183	3295	3493	6,1	37	99	36	1,2	3,0	1,1
AR Kramfors	610	519	478	547	6,2	-14	35	-7	-2,6	7,2	-1,1
AR Sollefteå	1296	1074	956	841	8,7	-39	-58	-51	-3,7	-6,0	-3,9
AR Örnsköldsvik	765	840	841	843	3,4	0	1	9	0,0	0,1	1,1
AR Strömsund	308	204	195	271	4,8	-3	38	-4	-1,5	19,5	-1,3
AR Are	172	124	121	157	3,7	-1	18	-2	-0,8	14,9	-1,0
AR Härjedalen	302	255	240	262	5,2	-5	11	-4	-2,0	4,6	-1,5
AR Östersund	4372	4309	4019	3964	9,4	-97	-28	-45	-2,2	-0,7	-1,0
AR Storuman	271	219	179	203	7,5	-13	12	-8	-6,1	6,7	-2,8

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- nadsregion	Antal sysselsatta inom offentlig				andel av total syss (%)	Arlig förändring		antal 1987-95	Årlig förändring
	verksamhet			1995		antal 1991-93	antal 1994-95		% 1991-93 1	% 994-95 1!	% 987-95
	1986	1990	1993	1995		antal 1991-93	antal 1994-95		% 1991-93 1	% 994-95 1!	% 987-95
AR Sorsele	120	73	72	94	7,3	0	11	-3	-0,5	15,3	-2,4
AR Dorotea	70	64	70	89	7,1	2	10	2	3,1	13,6	3,0
AR Vilhelmina	181	307	177	187	6,2	-43	5	1	-14,1	2,8	0,4
AR Asele	85	82	66	70	4,9	-5	2	-2	-6,5	3,0	-2,0
AR Umeå	3584	3568	3367	3308	5,6	-67	-30	-31	-1,9	-0,9	-0,9
AR Lycksele	372	325	296	308	4,0	-10	6	-7	-3,0	2,0	-1,9
AR Skellefteå	1688	1148	972	982	2,9	-59	5	-78	-5,1	0,5	-4,6
AR Arvidsjaur	471	443	381	369	12,6	-21	-6	-11	-4,7	-1,6	-2,4
AR Arjeplog	69	33	39	109	7,0	2	35	4	6,1	89,7	6,4
AR Jokkmokk	197	144	131	159	6,0	-4	14	-4	-3,0	10,7	-2,1
AR Överkalix	270	131	97	103	6,6	-11	3	-19	-8,7	3,1	-6,9
AR Kalix	501	498	446	408	5,6	-17	-19	-10	-3,5	-4,3	-2,1
AR Övertorneå	193	128	143	100	5,2	5	-22	-10	3,9	-15,0	-5,4
AR Pajala	294	233	162	174	7,0	-24	6	-13	-10,2	3,7	■4,5
AR Gällivare	494	433	399	465	5,0	-11	33	-3	-2,6	8,3	-0,7
AR Luleå	6829	6548	6009	5695	8,5	-180	-157	-126	-2,7	-2,6	-1,8
AR Haparanda	356	353	283	414	12,5	-23	66	6	-6,6	23,1	1,8
AR Kiruna	1516	852	732	678	5,8	-40	-27	-93	-4,7	-3,7	-6,1
Riket	248572	222851	206833	218003	5,7	-5339	5585	-3397	-2,4	2,7	-1,4

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 16 : Antal och andel arbetslösa (inkl.personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder) i arbetsmark-
nadsregioner under perioden 1990 -1997

Län/lokal arbetsmark- Antal arbetslösa inkl.personer i arbetsmark- andel av befolkningen 16-64 år (%)

nadsregion nadspolitiska åtgärder

	1990	1994	1995	1996	1997	1990	1994	1995	1996	1997
AR Stockholm	14121	93981	91264	89529	85628	1,28	8,23	7,90	7,67	7,24
AR Uppsala	3256	16612	16055	16773	16109	2,01	9,57	9,14	9,47	9,06
AR Nyköping	728	3534	3398	3641	3745	1,48	9,37	9,03	9,75	10,07
AR Katrineholm	465	2380	2448	2578	2487	1,81	9,18	9,41	9,99	9,73
AR Eskilstuna	1759	7799	7957	8516	8843	2,62	11,67	11,92	12,86	13,46
AR Linköping	2987	13700	12667	13115	13717	2,07	9,14	8,39	8,66	9,04
AR Norrköping	2007	11006	10673	10552	11756	1,95	10,63	10,18	10,05	11,21
AR Gnosjö	55	250	234	261	206	0,89	4,10	3,85	4,22	3,32
AR Gislaved	196	1041	916	984	894	1,08	5,67	5,00	5,36	4,87
AR Jönköping	1784	8965	7916	8533	7638	2,07	10,23	8,97	9,61	8,58
AR Nässjö	286	1860	1635	1736	1649	1,55	10,28	9,07	9,73	9,35
AR Värnamo	177	1308	1151	1208	983	0,91	6,77	5,97	6,27	5,11
AR Sävsjö	70	802	761	861	775	1,02	11,65	11,06	12,60	11,44
AR Vetlanda	186	1994	1661	1763	1596	1,11	12,06	10,01	10,64	9,73
AR Eksjö	168	977	953	1021	909	1,60	9,33	9,07	9,84	8,83
AR Tranås	412	1822	1806	1972	1745	2,41	10,62	10,46	11,49	10,19
AR Älmhult	198	1201	1089	1272	1212	1,12	6,83	6,19	7,23	6,95
AR Markaryd	108	589	439	535	537	1,62	9,23	6,89	8,47	8,59
AR Växjö	1582	7544	6649	6866	6170	2,09	9,73	8,51	8,80	7,92
AR Ljungby	231	1409	1181	1201	1012	1,38	8,31	6,97	7,10	6,00
AR Hultsfred	162	1146	1011	1070	1069	1,62	11,75	10,29	11,04	11,39
AR Emmaboda	93	506	437	465	405	1,42	8,07	7,00	7,55	6,65
AR Kalmar	1307	6965	6901	7531	7415	1,97	10,26	10,12	11,01	10,84
AR Oskarshamn	664	2525	2300	2725	2790	2,30	8,74	7,92	9,39	9,66
AR Västervik	514	2950	2884	3047	2840	2,15	12,42	12,13	12,87	12,11
AR Vimmerby	173	1221	1144	1177	1052	1,81	12,75	11,88	12,34	11,08
AR Gotland	1008	3115	3241	3539	3591	2,88	8,84	9,14	9,98	10,11
AR Olofström	282	969	881	872	792	2,89	10,25	9,34	9,36	8,62
AR Karlskrona	1783	6352	5930	6457	6762	3,36	11,68	10,77	11,72	12,26
AR Karlshamn	555	1955	1851	1842	1982	2,79	9,89	9,37	9,39	10,16
AR Kristianstad	1638	6849	6078	6755	6657	2,32	9,52	8,42	9,34	9,21
AR Simrishamn	426	1715	1548	1627	1664	2,27	8,97	8,15	8,62	8,88
AR Hässleholm	727	2955	2474	2828	3230	2,11	8,56	7,13	8,16	9,38
AR Malmö	8837	40861	40576	42723	44236	2,40	10,69	10,47	10,94	11,25
AR Helsingborg	3695	18410	17472	18253	20022	2,14	10,41	9,76	10,15	11,13
AR Hylte	96	415	358	408	431	1,47	6,53	5,61	6,53	6,97
AR Halmstad	1238	6647	6731	6828	6890	1,97	10,27	10,30	10,39	10,49
AR Falkenberg	385	2279	2256	2414	2494	1,74	9,93	9,75	10,45	10,76
AR Varberg	548	3308	2961	3171	3380	1,86	10,65	9,46	10,04	10,65
AR Göteborg	10456	55171	50781	53200	55144	1,99	10,24	9,31	9,67	9,93
AR Lysekil	462	1815	1662	1692	1700	3,20	12,29	11,25	11,47	11,57
AR Uddevalla	1193	6356	5720	5832	5254	2,51	13,28	11,94	12,23	11,08
AR Strömstad	181	810	734	757	719	2,80	12,43	11,21	11,75	11,14
AR Bengtsfors	204	1029	875	1108	932	2,02	10,48	9,01	11,49	9,76
AR Trollhättan	1763	10264	9588	10477	9296	2,04	11,89	11,08	12,15	10,82
AR Borås	2022	9539	8935	10001	9022	2,09	9,78	9,16	10,28	9,30
AR Mariestad	544	2783	2706	3107	2740	2,14	11,01	10,77	12,45	11,11
AR Lidköping	503	3301	2882	3106	2732	1,69	10,80	9,41	10,15	8,92
AR Skövde	1605	8206	7619	8317	7501	2,07	10,52	9,75	10,63	9,61
AR Tidaholm	134	1088	981	1109	916	1,67	13,53	12,15	13,93	11,57
AR Torsby	476	1210	1174	1311	1231	5,45	14,05	13,84	15,63	14,79
AR Munkfors	205	338	334	374	377	7,26	12,41	12,34	14,10	14,45
AR Årjäng	232	879	781	771	661	3,83	14,78	13,33	13,31	11,41
AR Sunne	270	1085	1045	1094	1102	3,44	13,39	12,99	13,61	13,83
AR Karlstad	2038	7769	7330	7623	8631	2,58	9,61	8,99	9,35	10,59
AR Kristinehamn	477	1764	1563	1554	1832	2,98	11,16	9,87	9,95	11,80
AR Filipstad	220	905	882	1015	1028	2,79	11,84	11,67	13,74	14,14
AR Hagfors	548	1287	1136	1274	1435	5,52	13,69	12,37	14,12	16,24

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Län/lokal arbetsmark- Antal arbetslösa inkl.personer i arbetsmark- andel av befolkningen 16-64 år (%)

nadsregion nadspolitiska Åtgärder

	1990	1994	1995	1996	1997	1990	1994	1995	1996	1997
AR Arvika	710	2451	2203	2387	2393	3,26	11,38	10,29	11,25	11,34
AR Säffle	627	2165	1903	2158	2054	3,32	11,69	10,31	11,82	11,36
AR Laxå	117	480	394	447	402	2,44	10,88	9,09	10,58	9,76
AR Hällefors	214	878	872	952	857	3,76	16,43	16,58	18,60	17,03
AR Örebro	3338	13845	13211	14195	14375	2,68	10,85	10,26	10,97	11,06
AR Karlskoga	1509	4291	3924	4164	3825	4,81	13,96	12,88	13,88	12,89
AR Västerås	2506	12091	11900	12474	12962	2,30	11,02	10,84	11,38	11,85
AR Fagersta	428	1677	1519	1601	1671	2,74	10,81	9,94	10,63	11,20
AR Köping	775	3672	3419	3425	3627	2,51	11,95	11,19	11,34	12,19
AR Vansbro	144	693	643	715	595	3,19	15,43	14,48	16,30	13,56
AR Malung	199	929	860	896	771	2,80	13,40	12,34	13,06	11,29
AR Mora	669	2701	2815	3186	3151	3,12	12,48	12,90	14,69	14,64
AR Falun	2165	10804	10448	11298	10724	2,41	11,71	11,26	12,16	11,53
AR Hedemora	194	1066	1071	1274	1139	1,94	10,46	10,52	12,64	11,44
AR Avesta	321	1736	1698	1620	1477	2,14	11,95	11,72	11,32	10,42
AR Ludvika	1348	3863	3962	4200	4090	4,57	13,48	13,88	14,93	14,73
AR Hofors	190	645	565	597	582	2,50	9,16	8,19	8,81	8,75
AR Ljusdal	638	1471	1539	1841	1877	5,19	11,97	12,64	15,30	15,80
AR Gävle	2583	10267	10069	10660	10799	2,83	11,28	11,06	11,71	11,89
AR Söderhamn	687	2778	2563	2783	2631	3,77	15,29	14,27	15,68	15,02
AR Bollnäs	983	3629	3189	3296	3498	3,92	14,62	12,85	13,35	14,24
AR Hudiksvall	1156	3908	3753	3867	4194	3,85	12,93	12,40	12,84	14,03
AR Härnösand	437	1819	1543	1654	1798	2,63	10,83	9,13	9,84	10,73
AR Sundsvall	1927	8786	8691	9187	9705	2,42	11,00	10,88	11,59	12,28
AR Kramfors	468	1717	1542	1601	1750	3,28	12,35	11,28	11,88	13,14
AR Sollefteå	566	1617	1608	1669	1847	3,95	11,56	11,61	12,21	13,60
AR Örnsköldsvik	960	4326	4020	3831	4009	2,63	12,12	11,35	10,90	11,48
AR Strömsund	438	1357	1394	1490	1302	4,75	15,33	15,91	17,23	15,28
AR Are	144	599	591	729	719	2,44	9,98	9,70	11,94	11,82
AR Härjedalen	299	935	875	938	946	4,07	13,12	12,33	13,35	13,68
AR Östersund	1286	6111	6132	6753	7235	2,18	10,17	10,18	11,24	12,11
AR Storuman	304	670	621	691	674	6,36	14,80	14,01	15,59	15,37
AR Sorsele	104	203	178	222	229	5,29	10,70	9,48	11,83	12,41
AR Dorotea	115	357	321	345	340	5,43	16,90	16,03	17,27	17,46
AR Vilhelmina	472	837	812	841	766	9,48	17,05	16,70	17,48	16,01
AR Asele	115	270	305	324	278	4,92	11,90	13,82	14,72	12,92
AR Umeå	1837	7670	7233	7780	8050	2,31	9,09	8,43	8,92	9,14
AR Lycksele	345	1282	1267	1279	1330	3,10	11,70	11,61	11,87	12,48
AR Skellefteå	1460	6050	5918	6365	6278	2,96	12,19	11,95	12,98	12,94
AR Arvidsjaur	310	711	750	845	811	6,29	15,07	15,77	18,29	17,82
AR Arjeplog	130	287	268	306	263	5,67	13,10	12,47	14,24	12,57
AR Jokkmokk	217	631	638	723	648	5,12	15,89	16,18	18,48	16,56
AR Överkalix	222	479	514	621	543	7,96	17,51	19,13	23,74	21,12
AR Kalix	758	2149	2037	2277	2084	6,34	18,07	17,28	19,46	18,09
AR Övertomeå	328	667	646	733	702	9,37	18,88	18,49	21,42	20,69
AR Pajala	609	923	934	1056	1034	12,15	18,86	19,48	22,52	22,52
AR Gällivare	945	1952	2098	2135	2138	6,30	13,34	14,53	15,05	15,35
AR Luleå	3634	12267	12560	13681	13246	3,80	12,53	12,78	13,98	13,55
AR Haparanda	600	1151	1206	1358	1329	9,34	17,09	17,93	20,57	20,44
AR Kiruna	1604	2561	2634	2971	2827	8,90	14,62	15,26	17,57	16,92
Riket	120567	559939	534468	560812	558142	2,24	10,22	9,70	10,15	10,07

Källa : Bearbetning av uppgifter från AMS register över arbetsökanden

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Tabell 17 : Lokala arbetsmarknadsregioner

Indelningen är gjord av SCB med bas i pendlmgsrelationer mellan kommuner för år 1991.
Antalet regioner har, efter samråd mellan NUTEK och SCB, minskat från ett ursprungligt
kömingsresultat på 112 till 108 regioner. Vid avgränsningen av lokala arbetsmarknader utgör
kommunen minsta byggstenen. Dessutom får varje kommun förekomma endast i en lokal
arbetsmarknad. Statistikkällan vid indelningen i lokala arbetsmarknader utgörs av den årliga
regionala sysselsättningsstatistiken (ARSYS), som bl.a. grundas på statistik från
kontrolluppgifterna.

Avgränsningen av de lokala arbetsmarknaderna bygger helt på faktiska pendlingsströmmar
och görs i två steg. Först avgörs vilka kommuner som kan betraktas som "oberoende"
kommuner. Därefter förs övriga kommuner till sin "oberoende" kommun.

Vid bestämmningen av vilka kommuner som skall klassas som oberoende skall dels andelen
utpendlare från kommunen av antalet förvärvsarbetande i kommunen vara högst 20 % dels
andelen utpendlare till någon enstaka kommun vara högst 7,5 %.

En kommun som klassats som ej oberoende förs till den kommun till vilken den största
pendlingsströmmen föreligger och ingår därmed i den kommunens lokala arbetsmarknad.

Nr Lokal arbetsmark-

nadsregion Kommunkod Ingående kommun (er)

1 Stockholm

0114
0115
0117
0120
0123
0125
0126
0127
0128
0136
0138
0139
0160
0162
0163
0180
0181
0182
0183
0184
0186
0187
0188
0191
0192
0305
0461
0486
0488

UPPLANDS-VÄSBY
VALLENTUNA
ÖSTERÅKER
VÄRMDÖ
JÄRFÄLLA
EKERÖ
HUDDINGE
BOTKYRKA
SALEM
HANINGE
TYRESÖ
UPPLANDS-BRO
TÄBY
DANDERYD
SOLLENTUNA
STOCKHOLM
SÖDERTÄLJE
NACKA
SUNDBYBERG
SOLNA

LIDINGÖ
VAXHOLM
NORRTÄLJE
SIGTUNA
NYNÄSHAMN
HÅBO
GNESTA
STRÄNGNÄS
TROSA

Nr Arbetsmarknads-

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

regionKommunkod Ingående kommun (er)

2	Uppsala	0360	TIERP
		0380	UPPSALA
		0381	ENKÖPING
		0382	ÖSTHAMMAR
		1917	HEBY
3	Nyköping	0480	NYKÖPING
		0481	OXELÖSUND
4	Katrineholm	0428	VINGÅKER
		0483	KATRINEHOLM
5	Eskilstuna	0482	FLEN
		0484	ESKILSTUNA
6	Linköping	0509	ÖDESHÖG
		0513	KINDA
		0560	BOXHOLM
		0561	ÅTVIDABERG
		0580	LINKÖPING
		0583	MOTALA
		0584	VADSTENA
		0586	MJÖLBY
7	Norrköping	0562	FINSPÅNG
		0563	VALDEMARSVIK
		0581	NORRKÖPING
		0582	SÖDERKÖPING
8	Gnosjö	0617	GNOSJÖ
9	Gislaved	0662	GISLAVED
10	Jönköping	0665	VAGGERYD
		0680	JÖNKÖPING
		0642	MULLSJÖ
		0643	HABO
11	Nässjö	0682	NÄSSJÖ
12	Värnamo	0683	VÄRNAMO
13	Sävsjö	0684	SÄVSJÖ
14	Vetlanda	0685	VETLANDA
15	Eksjö	0686	EKSJÖ
16	Tranås	0512	YDRE
		0604	ANEBY
		0687	TRANÅS
17	Älmhult	0765	ÄLMHULT
		1163	OSBY
18	Markaryd	0767	MARKARYD
19	Växjö	0760	UPPVIDINGE
		0761	LESSEBO
		0763	TINGSRYD
		0764	ALVESTA
		0780	VÄXJÖ
20	Ljungby	0781	LJUNGBY
21	Hultsfred	0860	HULTSFRED
22	Emmaboda	0862	EMMABODA
23	Kalmar	0834	TORSÅS
		0840	MÖRBYLÅNGA
		0880	KALMAR

Arbetsmarknads-
regionKommunkod Ingående kommun (er)

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

0881

0885

Oskarshamn	0821
Västervik	0861 0882 0883
Vimmerby	0884
Gotland	0980
Olofström	1060
Karlskrona	1080
Karlshamn	1081 1082
Kristianstad	1083
Simrishamn	1256 1272 1290 1270
Hässleholm	1291 1275
Malmö	1293 1230
Helsingborg	1231 1233 1261 1262 1263 1264 1265 1266 1267 1280 1281 1285 1286 1287 1257
Hylte	1276 1277 1278 1292 1214 1260 1282 1283 1284 1315
Halmstad	1380
Falkenberg	1381 1382
Varberg	1383
Göteborg	1384

NYBRO
BORGHOLM
HÖGSBY
MÖNSTERÅS
OSKARSHAMN
VÄSTERVIK
VIMMERBY
GOTLAND
OLOFSTRÖM
KARLSKRONA
RONNEBY
KARLSHAMN
SÖLVESBORG
ÖSTRA GÖINGE
BROMÖLLA
KRISTIANSTAD
TOMELILLA
SIMRISHAMN
PERSTORP
HÄSSLEHOLM
STAFFANSTORP
BURLÖV
VELLINGE
KÄVLINGE
LOMMA
SVEDALA
SKURUP
SJÖBO

HÖRBY
HÖÖR
MALMÖ
LUND
ESLÖV
YSTAD
TRELLEBORG
ÖRKELLJUNGA
KLIPPAN
ÅSTORP
BÄSTAD
ÄNGELHOLM
SVALÖV

BJUV
LANDSKRONA
HELSINGBORG
HÖGANÄS
HYLTE
HALMSTAD
LAHOLM
FALKENBERG
VARBERG
KUNGSBACKA

Arbetswarknads-
regionKommunkod Ingående kommun (er)

Lysekil

Uddevalla

Strömstad

Bengstfors

Trollhättan

Borås

Maries tad

Lidköping

Skövde

Tidaholm

Torsby

Munkfors

Årjäng

Sunne

1401

1402
1407
1415
1419
1421

1480

1481

1482

1440

1441

1442
1463

1489
1427

1484
1430
1435

1485
1439

1486
1438

1460

1461

1462

1487

1488

1444

1445

1470
1452

1465

1466

1490

1491
1447
1473

1493

1471

1494

1446

1472

1495

1496

1497
1499

1498
1737
1762

1765

1766

HÄRRYDA
PARTILLE
ÖCKERÖ
STENUNGSUND
TJÖRN
ORUST
GÖTEBORG
MÖLNDAL
KUNGÄLV

ALE
LERUM
VÅRGÅRDA
MARK
ALINGSÅS
SOTENÄS
LYSEKIL
MUNKED AL
TANUM
UDDEVALLA
FÄRGELANDA
STRÖMSTAD
DALS-ED
BENGTSFORS
MELLERUD
LILLA EDET
VÄNERSBORG
TROLLHÄTTAN
GRÄSTORP
ESSUNGA
VARA
TRANEMO
SVENLJUNGA
HERRLJUNGA
BORÅS
ULRICEHAMN
GULLSPÅNG
TÖREBODA
MARIESTAD
GÖTENE
LIDKÖPING
KARLSBORG
TIBRO
SKARA
SKÖVDE
HJO
FALKÖPING
TIDAHOLM
TORSBY
MUNKFORS
ÅRJÄNG
SUNNE

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

Nr Arbetsmarknads-

regionKommunkod Ingående kommun (er)

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

55	Karlstad	1715	KIL
		1761	HAMMARÖ
		1763	FORSHAGA
		1764	GRUMS
		1780	KARLSTAD
56	Kristinehamn	1781	KRISTINEHAMN
57	Filipstad	1782	FILIPSTAD
58	Hagfors	1783	HAGFORS
59	Arvika	1730	EDA
		1784	ARVIKA
60	Säffle	1492	ÅMÅL
		1785	SÄFFLE
61	Laxå	1860	LAXÅ
62	Hällefors	1863	HÄLLEFORS
63	Örebro	1861	HALLSBERG
		1880	ÖREBRO
		1881	KUMLA
		1882	ASKERSUND
		1884	NORA
		1885	LINDESBERG
64	Karlskoga	1760	STORFORS
		1862	DEGERFORS
		1883	KARLSKOGA
65	Västerås	1907	SURAHAMMAR
		1961	HALLST AHAMMAR
		1980	VÄSTERÅS
		1981	SALA
66	Fagersta	1904	SKINNSKATTEBERG
	Fagersta	1962	NORBERG
		1982	FAGERSTA
67	Köping	1960	KUNGSÖR
		1983	KÖPING
		1984	ARBOGA
68	Vansbro	2021	VANSBRO
69	Malung	2023	MALUNG
70	Mora	2034	ORSA
		2039	ÄLVDALEN
		2062	MORA
71	Falun	2026	GAGNEF
		2029	LEKSAND
		2031	RÄTTVIK
		2080	FALUN
		2081	BORLÄNGE
		2082	SÄTER
72	Hedemora	2083	HEDEMORA
73	Avesta	2084	AVESTA
74	Ludvika	1864	LJUSNARSBERG
		2061	SMEDJEBACKEN
		2085	LUDVIKA
75	Hofors	2104	HOFORS
76	Ljusdal	2161	LJUSDAL

9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

Omtryck

Nr Arbetsmarknads-

regionKornmunkod Ingående kommun (er)

Prop. 1997/98:62

Bilaga 1

77	Gävle	0319	ÄLVKARLEBY
		2101	OCKELBO
		2180	GÄVLE
		2181	SANDVIKEN
78	Söderhamn	2182	SÖDERHAMN
79	Bollnäs	2121	OVANÅKER
		2183	BOLLNÄS
80	Hudiksvall	2132	NORDANSTIG
		2184	HUDIKSVALL
81	Härnösand	2280	HÄRNÖSAND
82	Sundsvall	2260	ÅNGE
		2262	TIMRÅ
		2281	SUNDSVALL
83	Kramfors	2282	KRAMFORS
84	Sollefteå	2283	SOLLEFTEÅ
85	Örnsköldsvik	2284	ÖRNSKÖLDSVIK
86	Strömsund	2313	STRÖMSUND
87	Are	2321	ÅRE
88	Härjedalen	2361	HÄRJEDALEN
89	Östersund	2303	RAGUNDA
		2305	BRÄCKE
		2309	KROKOM
		2326	BERG
		2380	ÖSTERSUND
90	Storuman	2421	STORUMAN
91	Sorsele	2422	SORSELE
92	Dorotea	2425	DOROTEA
93	Vilhelmina	2462	VILHELMINA
94	Asele	2463	ÅSELE
95	Umeå	2401	NORDMALING
		2403	BJURHOLM
		2404	VINDELN
		2409	ROBERTSFORS
		2460	VÄNNÄS
		2480	UMEÅ
96	Lycksele	2418	MALÅ
		2481	LYCKSELE
97	Skellefteå	2417	NORSJÖ
		2482	SKELLEFTEÅ
98	Arvidsjaur	2505	ARVIDSJAUR
99	Arjeplog	2506	ARJEPLOG
100	Jokkmokk	2510	JOKKMOKK
101	Överkalix	2513	ÖVERKALIX
102	Kalix	2514	KALIX
103	Övertomeå	2518	ÖVERTORNEÅ
104	Pajala	2521	PAJALA
105	Gällivare	2523	GÄLLIVARE
106	Luleå	2560	ÄLVSBYN
		2580	LULEÅ
		2581	PITEÅ
		2582	BODEN
107	Haparanda	2583	HAPARANDA
108	Kiruna	2584	KIRUNA

Sammanfattning av betänkande (SOU 1997:13)
”Regionpolitik för hela Sverige”

De senaste femton åren, och särskilt 1990-95, har inneburit stora föränd-
ringar inom den statliga sektorn. Effektiviseringar, decentraliseringar,
bolagiseringar samt införande av mål- och resultatstyrning är några kon-
kreta exempel. Verksamheter som förts över från statligt huvudmanna-
skap till landstings- och primärkommuner är andra.

REKO-STAT:s primära syfte har varit att uppmärksamma de konflik-
ter gentemot regionala balans- och tillväxtmål som uppkommer vid
strukturella och andra förändringar i statens verksamhet. Syftet har också
varit att peka på möjligheter till samordning som kan leda till en mera
balanserad regional utveckling.

1. Effekter av statens rationaliseringar

Utredningen har valt att spegla effekterna utifrån ett antal typregioner.
Av dessa kan man särskilja två som utsatts för särskilda påfrestningar i
samband med förändringar i den statliga organisationen: svagväxande
regioncentra samt ensidiga småorter i alla delar av landet.

Ett antal faktorer räknas upp som sammantaget kan sägas ha bidragit
till ett i någon mening negativt regionalt utfall. Detta innefattar rationali-
seringen av den statliga sektorn, bolagiseringar. allmänna besparingsbe-
ting samt överflyttande av verksamheters huvudmannaskap till kommu-
ner/landsting. Sammanfattningsvis ska detta ha lett till tre mer eller
mindre påtagliga effekter:

1) Den offentliga servicens geografiska fördelning har försämrats,

2) Sysselsättningstillfällen har minskat och

3) Det finns brister i den centrala överblicken av de sammantagna re-
gionala effekterna av pågående samt planerade förändringar av statens
verksamhet.

I reda siffror har antalet statligt anställda minskat med ca 64 000 per-
soner, eller ca 20 %. under perioden 1980-95. Länens beroende av dessa
arbetstillfällen varierar kraftigt. I Uppsala län var andelen statligt anställ-
da 1995 11 %, motsvarande siffra för Älvsborgs län var endast hade

2,5 %'. Genomsnittet för riket uppgick till 5,6 %.

Vad gäller könsfördelningen har personalneddragningarna totalt sett
varit jämnt fördelade, andelen kvinnor som förlorat sysselsättningen är
något högre i regioncentra medan andelen män som förlorat arbetet varit
betydligt högre i småregionema.

Studien visar att statlig verksamhet är en viktig arbetsmarknad för per-
soner med längre utbildning. Idag har fler än 40 % av de statligt anställda
någon form av eftergymnasial utbildning. I alla ortstyper har antalet
statsanställda med högre utbildning ökat.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 2

‘Staten i omvandling. Statskontoret 1996:15

Utredaren har undersökt utfallet på tre marknader som avreglerats;
posten, telemarknaden samt inrikesflyget. Tre slutsatser har dragits av
undersökningen, de svagaste marknaderna kan sägas ha blivit missgyn-
nade, konkurrensen tenderar till att handla om jakt på lukrativa mark-
nadsdelar och på de marknader konkurrensen fungerat har detta lett till
lägre priser.

Vidare har konsekvenserna av organisatoriska förändringar inom väg-
verket, polisen och försäkringskassorna undersökts. Generellt gäller att
funktioner för ledning, uppföljning och kontroll alltmer tenderar att för-
läggas till regioncentra.

2. Mål och medel i regionalpolitiken

Regionalpolitik kan beskrivas i form av två perspektiv; I balansperspek-
tivet eftersträvas status quo snarare än utveckling. Syftet är att skapa
möjligheter för människor att kunna stanna kvar i hembygden och där
finna möjligheter till sysselsättning. Tillväxtperspektivet tar snarare ut-
gångspunkt i ett mer långsiktigt strategiarbete där regionen genom ett
konsekvent arbete strävar efter att skapa ekonomiskt uthålliga lösningar.

Den stora regionalpolitiken har tidigare bidragit positivt till en geogra-
fisk utjämning av levnadsvillkoren. Statens pressade budgetläge i kombi-
nation med ökad internationell konkurrens ställer nu nya krav på region-
politiken.

REKO-STAT menar att regionerna i större utsträckning själva bör
svara för problemformulering, lokal och regional mobilisering samt ge-
nomförande av utvecklingsprojekt.

En dylik decentralisering ställer samtidigt krav på en tydligare kom-
petensfördelning mellan de olika nivåerna. Utredaren visar att lyckat
mellanregionalt/lokalt arbete i många fall är sakinriktat. I det konkreta
ärendet går det ofta bra att nå samsyn mellan olika aktörer, det är svårare
när det handlar om mer långsiktigt, strategiskt arbete. Detta beror på att
det kortsiktiga perspektivet ofta kan vara mer lockande - och framförallt
mer synligt. Statens roll blir då att agera korrigerare för att undvika situ-
ationer där regioner, på ett för helheten ogynnsamt sätt, börjar konkurrera
med varandra.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 2

3. Riktlinjer för en konstruktiv regionpolitik

En förutsättning för lyckat regionpolitiskt arbete är en bättre sektorssam-
ordning. Detta krav lyfter i sin tur fram två grundläggande problem; mål-
konflikter respektive definition och värdering av regionalpolitiska mål.
Den centrala nivån utpekas som relativt svag då det gäller reell samord-
ning. En förutsättning för att kunna åstadkomma en förbättring är tydliga
politiska viljemarkeringar. Utredningen lyfter bl.a. fram följande förslag
till förändringar:

Det finns behov av ett större inslag av tvärsektoriellt samarbete på
central nivå. På regional nivå finns en, om än avlövad, tvärsektoriell
kompetens på Länsstyrelserna. På central nivå saknas motsvarande sam-

manhållande organ. Utredningen för fram ett förslag om en stark sam-
ordningsfunktion på den centrala nivån utan att precisera dess former.

Ett kvalificerat centralt uppföljningsansvar bör införas. Detta kräver i
sin tur ett fungerande informations- och analyssystem som omsluter hela
vidden av statens verksamhets- och influensområden. Utredaren föreslår
ett inrättande av ett fristående organ för regionalpolitisk analys med
syfte att tillvarata ovan nämnda uppgift.

Den enskilt viktigaste förklaringen till den idag existerande regionala
balansen består i välfärdssamhällets växt. Staten besparingar far extra
negativa konsekvenser i framförallt den nordvästra delen av landet. Kon-
sekvenserna tenderar i sin tur leda till krav på återupprättad välfärdsstat.
För att kunna hantera dessa krav måste staten tydligare precisera grän-
serna för sin verksamhet.

Ambitionen för den centrala nivån bör, på bekostnad av detaljstyrning,
vara inriktad på åstadkomma bättre system för målformulering, strategi-
arbete och uppföljningsarbete.

Utredaren beskriver begreppet regionpolitik som en samordnad men
geografiskt differentierad statlig politik i syfte att uppnå både mellanre-
gional balans och samtidigt stimulera tillväxt i varje region.

På vilket sätt kan staten styra sina verksamheter så att såväl regional
balans som nationell tillväxt främjas på lång sikt? Uppgiften kräver åt-
gärder som gör att varje regions speciella potential tas tillvara. Detta för-
utsätter i sin tur regionernas aktiva deltagande.

I kombination med en förbättrad central samordningsfunktion måste
beslut och befogenheter decentraliseras i större utsträckning. Utredaren
föreslår att regionerna borde utforma programdokument som till formen
skulle kunna likna EU:s programplaneringsdokument (SPD). I dessa
skulle en samlad syn på exempelvis regionens kommunikations-, utbild-
nings-, arbetsmarknads- och näringspolitiska mål kunna ställas samman.
Dokumentet skulle därefter, i dialogen mellan regional och central nivå,
kunna användas som ett instrument i budgetprocessen.

Idag är det ofta mindre relevant att tala om homogena
"problemregioner". Problembilderna skiljer sig ofta kraftigt åt på kom-
munnivå och ibland redan t.o.m. på kommundelsnivå. En ny politik be-
höver utveckla metoder för bemästrande av geografiskt fragmenterade
problembilder samt att borga för bästa möjliga samordning av geogra-
fiskt splittrade resurser.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 2

Remissammanställning ”Regionpolitik för hela Sve-
rige” (SOU 1997:13)

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

1 Inledning

REKO-STAT-utredningen har i betänkandet ”Regionpolitik for hela
Sverige” (SOU 1997:13) analyserat de regionala konsekvenserna av för-
ändringar i den statliga sektorn. Landshövding Lars Eric Ericsson har
varit särskild utredare. Sekreterare har varit forskningsledaren Lars Olof
Persson och biträdande sekreterare avdelningsdirektören Bo Wictorin.
Utredningen remissbehandlades under våren 1997.

Remissyttranden har avgetts av Domstolsverket, Riksåklagaren, Riks-
polisstyrelsen, Kommerskollegium, Svenska handelskammarförbundet,
Överstyrelsen för Civil Beredskap, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsver-
ket, Jämställdhetsombudsmannen, Statens järnvägar, Banverket, Vägver-
ket, Kommunikationsforskningsberedningen, Sjöfartsverket, Luftfarts-
verket, Posten AB, Telia AB, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Högskoleverket, Skolverket,
Stockholms universitet, Uppsala universitet, Högskolan i Gäv-
le/Sandviken, Linköpings universitet, Högskolan i Karlskrona/Ronneby,
Göteborgs universitet, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Trollhät-
tan/Uddevalla, Umeå universitet. Centrum för regionalvetenskaplig
forskning vid Umeå universitet, Luleå tekniska universitet, Mitthögsko-
lan, Jordbruksverket, Fiskeriverket, Sametinget, Arbetsmarknadsstyrel-
sen, Statens Kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Glesbygdsverket, Statens
institut för regionalforskning, Närings- och teknikutvecklingsverket,
Konkurrensverket, Skogsstyrelsen, Vattenfall AB, ALMI Företagspartner
AB, Konsumentverket, Boverket, Ungdomsstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro-
nobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kommu-
nerna i Stockholm, Norrtälje, Tierp, Eskilstuna, Linköping, Gislaved,
Nässjö, Uppvidinge, Växjö, Hultsfred, Västervik, Gotland, Ronneby,
Malmö, Göteborg, Uddevalla, Karlsborg, Arvika, Karlstad, Torsby, Karl-
skoga, Arboga, Hallstahammar, Borlänge, Ludvika, Rättvik, Bollnäs,
Gävle, Ljusdal. Ovanåker. Sandviken, Söderhamn. Härnösand, Sollefteå,
Ånge, Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Strömsund, Östersund, Skel-
lefteå, Storuman, Umeå, Arvidsjaur, Boden, Gällivare och Luleå, lands-
tingen i Stockholms, Kalmar, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Statens Lantmäteriverk, Svenska Kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Tjänste-
männens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Landsorganisationen, Norrlandsförbundet, Folkrörelserådet Hela Sverige
ska leva och Svenska Åkeriförbundet.

Dessutom har yttranden inkommit från kommunerna i Hofors, Smed-
jebacken, Ockelbo, Tingsryd och Övertomeå, landstingen i Kronobergs
och Västmanlands län, Kommunförbundet i Norrbottens, Västerbottens,
Västemorrlands, Gävleborgs, Dalarna, Värmlands och Jämtlands län,
Kommunalförbundet i Dalsland och De små kommunernas samverkan.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

2 Allmänna synpunkter

Följande remissinstanser anger att de i huvudsak är positiva till betän-
kandets kartläggning av de regionala konsekvenserna av förändringar i
den statliga sektom: Kommerskollegium, Svenska Handelskammarför-
bundet, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Mitthögskolan, Gles-
bygdsverket, Statens institut för regionalforskning, Konsumentverket,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Skåne, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, kommunerna i Stockholm, Norrtälje, Eskilstuna,
Linköping, Gislaved, Nässjö, Tingsryd, Hultsfred, Västervik, Gotland,
Ronneby, Malmö, Göteborg, Uddevalla, Torsby, Karlskoga, Hall-
stahammar, Borlänge, Rättvik, Ljusdal, Ovanåker, Söderhamn, Härnö-
sand, Berg, Härjedalen, Krokom, Strömsund, Östersund, Umeå och
Skellefteå, Landstinget i Kalmar län, Kommunförbundet i Norrbottens,
Västerbottens, Västemorrlands, Gävleborgs, Dalarna, Värmlands och
Dalsland län, Kommunalförbundet i Dalsland, Statens Lantmäteriverk,
Svenska Kommunförbundet, Sveriges Industriförbund, Norrlandsförbun-
det, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och De små kommunernas
samverkan.

Socialstyrelsen anger att betänkandet innehåller en intressant diskus-
sion som inriktats mot att maximalt tillvarata lokala resurser och förut-
sättningar. Det handlar om att på lokal nivå finna de speciella förutsätt-
ningarna som kan innehålla en utvecklingskraft. Vilken roll socialbidra-
gen, både de ekonomiska resurserna och inverkan genom regelsystemets
utformning, skulle kunna spela i ett sådant sammanhang diskuteras inte
alls i utredningen. Här finns enligt Socialstyrelsen en väsentlig uppgift i
skärningen mellan regionalpolitik och socialpolitik samt nationell och
lokal politik.

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) påpekar att konsekvenserna för
kvinnor och män inte sannolikt är desamma, inte heller de insatser som
behöver göras för att stötta kvinnor respektive män regionalt. Det är en-
ligt JämO nödvändigt att komplettera materialet med en analys av even-
tuella jämställdhetspolitiska konsekvenser, särskilt med tanke på att
många kvinnor arbetar i den offentliga sektorn. Det är även viktigt att de
grupper som beslutar och utformar regionpolitiken består av både kvin-
nor och män.

Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) delar utredningens di-
agnos vad gäller de hittillsvarande effekterna av mål- och resultatstyr-
ningen av de statliga verksamheterna. Att denna styrning under senare år
förstärkt sektorstänkandet och försvårat möjligheterna att samordna det

statliga handlandet i en regionalpolitisk önskvärd riktning är obestridligt.
KFB tror inte att försvagningen av de regionalpolitiska hänsynen följer
av införandet av mål- och resultatstyrningen. Den beror snarare på att de
mer företagsekonomiskt inriktade argumenten för den egna sektorns ef-
fektivitet fått ökad vikt på bekostnad av de regionalpolitiska hänsynen.

Statskontoret delar utredningens uppfattning att beslut om omorganise-
ring och lokalisering av statsförvaltningens olika myndigheter har direkt
och indirekt regionalpolitisk betydelse. Effekterna är dock beroende av
vilken typ av verksamhet som betraktas. Statskontoret anser att det hade
varit värdefullt om de konsekvenser, som utredningen beskriver i termer
av grundläggande välfärd, direkt och indirekt sysselsättning, servicens
tillgänglighet för hushållen, tillväxtbetingelser för företagen samt graden
av mobilisering av regionala resurser, tydligare hade relaterats till olika
typer av verksamheter. Enligt Statskontoret bör sektorsintegrerande in-
slag finnas både på regional och central nivå. Den centrala myndighets-
nivån skulle därmed kunna ”renodlas” till företrädare för sektoriellt tän-
kande och specialiserad ämneskompetens. Vad gäller den lokala, indi-
vidorienterade nivån skulle samtidigt helt nya och ”avsektoriserade”
strukturer enligt t.ex. konceptet ”medborgarkontor” kunna utvecklas och
prövas mer aktivt.

Uppsala universitet anser att utredningen väljer att ge en väl förenklad
bild av det samhälle vi lever i. Den regionala utvecklingen och de regio-
nala arbetsmarknaderna består ju inte endast av den offentliga sektorn,
vilket man far intrycket av när man läser utredningen. Att i diskussionen
om regional utveckling i princip helt utelämna de aktörer och institutio-
ner, t.ex. det privata näringslivet, som samverkar med staten är enligt
Uppsala universitet inte tillfredsställande.

Uppsala universitetet hävdar vidare att socialförsäkringssystemet är ett
viktigt inslag i den stora regionalpolitiken med transfereringar från regi-
oner med många höginkomsttagare till andra delar av landet, detsamma
gäller den kommunala skatteutjämningen. Av de totala skatteintäkterna i
glesbygdskommunerna svarade utjämningsbidraget år 1994 för 43 pro-
cent. Statliga stimulansåtgärder på bostadsmarknaden i form av bostads-
bidrag och räntebidrag medför indirekta regionalpolitiska effekter. Rän-
tebidragen är nu stadd i en drastisk avveckling vilket skapar nackdelar
för de mindre expansiva delarna av Sverige. Utredningen borde enligt
universitetet analyserat dessa konsekvenser. På samma sätt borde man ha
analyserat effekterna av de befintliga bostadsbidragen eftersom dess för-
ändringar medför fördelningseffekter mellan regioner och hushåll av
skilda slag.

Sametinget anser att bolagiseringen av statens verksamheter och dess
effekter på samema och samemas rättigheter borde ha tagits upp i utred-
ningen.

Konsumentverket och Glesbygdsverket anser att det är viktigt att i de
regionalpolitiska analyserna och åtgärdsförslagen ta in och värdera de
miljömässiga aspekterna, något som utredningen inte explicit behandlar.

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) ifrågasätter hur breda
slutsatser man kan dra av utredningens arbete. Skälet till denna tveksam-
het är att beslutsfattande och ekonomisk makt inom den offentliga sek-
56

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

tom till stor del finns inom kommuner och landsting. Modeller som tas
fram utifrån ett huvudsakligt centralstatligt perspektiv, blir därmed auto-
matiskt av begränsat värde. Utredningen ägnar, i enlighet med direktiven,
stort utrymme åt de direkta sysselsättningseffekterna av förändringarna i
den statliga sektom. För NUTEK framstår det dock som självklart att
statens primära uppgift vad gäller regional utveckling är att skapa en re-
gional miljö som uppmuntrar till regional utveckling (särskilt viktiga är
utbildningssystemet och kommunikationsinfrastrukturen) och etablera
spelregler i form av institutioner, tydliga spelregler och samarbetsformer
som underlättar näringslivets förnyelse.

Boverket finner det anmärkningsvärt att utredningen förbiser den
grundläggande roll som fysisk planering har för en bärkraftig och integ-
rerande samhällsplanering. Olika regionalpolitiska målsättningar är ofta
en given utgångspunkt för överväganden inom den fysiska planeringen.
Och omvänt kan förhållanden som klarläggs inom den fysiska planering-
en bli avgörande för regionalpolitikens inriktning. Detta innebär att regi-
onalpolitiken befinner sig i en konstant växelverkan med den fysiska pla-
neringen. Därför är det enligt Boverket särskilt angeläget att åstadkomma
en bättre samordning mellan de geografiskt inriktade planeringsformema
fysisk och regionalpolitisk planering. Boverket anser vidare att ett fram-
gångsrikt miljöarbete kräver att alla berörda samhällsområden bidrar. I
detta avseende är det väsentligt att det tas miljöhänsyn i utvecklingspla-
ner för alla samhällssektorer för att åstadkomma en god miljöstyrning.
Detta medför att hållbarhetsbegreppet även måste få sitt genomslag inom
regionalpolitiken.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att utredningen i alltför hög grad
arbetat med att byta namn på existerande begrepp. Det är svårt för att inte
säga omöjligt att veta hur gränsen går mellan den stora regionalpolitiken
och regionpolitiken. Länsstyrelsen är även kritisk till att den enkät som
utredningen ställde till länsstyrelserna om bland annat hur sektorssam-
ordningen bedrivs i länen inte har behandlats i utredningen. En fullstän-
dig sammanställning av svaren hade kunnat ge en värdefull provkarta hur
olika former för regional samverkan kan gå till.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det hade varit värdefullt om utred-
ningen hade haft möjlighet att studera om sysselsättningen istället till-
förts den privata sektorn i de regioner som berörts av statliga förändring-
ar. Det kan vara så att de tidigare statliga uppgifterna nu tagits över av
andra huvudmän.

Stockholms kommun anser att en huvudstad har funktioner som hör
huvudstaden till men som också innebär kontakter och service för hela
Sveriges befolkning och inte enbart för de som bor i Stockholm. Det är
något utredningen överhuvudtaget inte tar upp och som bör belysas yt-
terligare. Att satsa på tillväxt och sysselsättning i Stockholmsområdet
innebär inget hot. utan snarare ett stöd för utvecklingen i det övriga lan-
det.

Östersunds kommun anser att utredningen borde ha följt utvecklingen i
de bolagiserade verken efter bolagiseringen. Det skulle tydligare visat att
det är glesbygd, landsbygd och mindre städer som har förlorat på bekost-
nad av storstäderna och universitetsstäderna.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

Arvika kommun anser att den omorientering som antyds i utredningen
när de talar om regionpolitik utan att närmare precisera motiven reser en
rad frågor snarare än tydliggör kursen. Arvika kommun ställer sig frågan
om staten, i syfte att optimera tillväxten, i första hand kommer att inrikta
insatserna på kraftfulla regioner och lämna den inomregionala utjäm-
ningen till dessa.

Enligt Karlskoga kommun skymmer den omfattande bolagiseringen av
de affarsdrivande verken en del av den koncentration som skett av ar-
betstillfällenas geografiska lokalisering.

Landstingsförbundet, Jämtlands läns landsting och Gotlands kommun
påpekar att begreppet regionpolitik som utredningen använder sig av har
sedan några år använts av bland annat landstingen för att beskriva den
politik som regionens egna folkvalda organ utformar och genomför för
den egna regionens utveckling.

Enligt Stockholms läns landsting präglas betänkandet av ett ovanifrån-
perspektiv som känns rätt främmande i dagens samhälle. I framtiden bör
regionalpolitiken i större utsträckning bygga på lokala och regionala ini-
tiativ som utgår från de regionala och lokala politiska församlingarna.
Gällivare kommun anser att betänkandets slutsatser är vällovliga men har
ett allt för stort centralistiskt perspektiv.

Svenska Kommunförbundet anser att utredningen förbiser den statliga
sektoriseringens negativa konsekvenser på den lokala nivån. Det är
kommunerna som tvingas att ta på sig ansvaret att lindra konsekvenserna
för medborgarna. De menar att det hade varit belysande om utredningen
ägnat åtminstone ett kapitel om regionpolitiken sedd ur det lokala per-
spektivet. Svenska Kommunförbundet har svårt att se kopplingarna mel-
lan analyserna och de överväganden som görs. Avsaknaden av konkreta
förslag är även en brist i utredningen. De ifrågasätter också det nya i att
få myndigheter att ta regionalpolitiska hänsyn i sin verksamhetsplanering
och sitt beslutsfattande. Denna ambition har funnits länge hos myndig-
heterna.

Sveriges Industriförbund (SI) tolkar utredningens definition av region-
politik som att sektorspolitiken skall samordnas för att i ett långsiktigt
perspektiv underordnas regionpolitiska mål. Enligt SI behöver sek-
torspolitiken på en lång rad områden emellertid samordnas med närings-
politiken och kan ses som delar av denna politik. Här kan således en
målkonflikt uppstå. Om utredaren vidare anser att den långsiktiga nä-
ringspolitiken i någon bemärkelse skall vara underordnad regionpolitiska
mål så kan SI se stora risker med ett sådant synsätt. En näringspolitik
som utformas med regionpolitiska mål som restriktioner blir rigid och
kan verka hämmande på den förnyelse och utveckling av näringslivet
som är önskvärt och nödvändigt i ett nationellt perspektiv.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att även om utredningen
på ett förtjänstfullt sätt har analyserat en rad funktioner har Folkrörel-
serådet ändå en känsla av att utredningen lämnat många vardagliga pro-
blem utanför. För att ha en levande bygd kvar i vårt land måste man lära
sig att värdera de många små insatserna antingen de görs av myndigheter
eller av de människor som bor och verkar i dessa bygder.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

2.1 Tillväxt- och balansperspektivet

Riksrevisionsverket finner att utredningens analys och slutsatser nästan
uteslutande behandlar tillväxtfrågan. Balansperspektivet, liksom avväg-
ningen mellan tillväxt och balans, ges däremot begränsat utrymme. Detta
trots att utredaren menar att den statliga regionpolitiken både skall skapa
tillväxt i varje region (tillväxtperspektivet) och skapa likvärdiga förhål-
landen mellan olika regioner (balansperspektivet).

Statskontoret framhåller att statsförvaltningens struktur, organisering
och lokalisering som ett regionalpolitiskt instrument främst bör ses ur
tillväxtperspektivet. Den rent sysselsättningsomfördelande potentialen i
omlokaliseringar av statliga myndigheter är marginell eftersom staten
som arbetsgivare endast svarar för fem procent av den totala sysselsätt-
ningen i landet.

Mitthögskolan konstaterar att det ligger en viss konflikt mellan balans-
och tillväxtperspektivet. Balansperspektivet refererar till ett tidigare re-
gionalpolitiskt synsätt medan tillväxtperspektivet representerar dagens
nytänkande och bättre korrelerar med ett synsätt där mellanregional ba-
lans under alla förhållanden inte kan garanteras.

Konsumentverket och Glesbygdsverket anser att det är viktigt att upp-
märksamma att det lätt kan uppstå konflikter i prioriteringen mellan att
främja utvecklingen i alla regioner och samtidigt minska negativa verk-
ningar av olika typer av strukturomvandlings- och utarmningsförlopp i
utsatta regioner.

Uppsala universitet påpekar att det saknas tydliga definitioner av be-
greppet tillväxt och det saknas en seriös hantering av målkonflikten mel-
lan tillväxt och fördelning/balans, där den ena ofta står i vägen för den
andre.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län finner att utredningen tycks före-
språka tillväxtperspektivet framför balansperspektivet. Enligt länsstyrel-
sen är det angeläget att båda perspektiven tillämpas. Enbart tillväxtpers-
pektivet kan innebära att den centrala nivån avhänder sig ansvaret för den
regionala utvecklingen, en ordning som resursstarka regioner givetvis
tjänar på till skillnad från mindre välutrustade lokala arbetsmarknader.
Vidare har det enligt länsstyrelsen även visat sig att stora regionala oba-
lanser försvårar möjligheterna att upprätthålla en hög tillväxt i hela eko-
nomin.

Kommunerna i Borlänge, Falun, Ludvika, Smedjebacken, Hofors,
Ockelbo, Sandviken och Gävle anför att ”balansperspektivet” alltför
länge har präglat den svenska regionalpolitiken. I ett mer långsiktigt ut-
vecklingsperspektiv är naturligtvis denna relativt statiska strategi sanno-
likt föga framgångsrik. Kommunerna förespråkar en mer dynamisk och
framtidsinriktad politik, d.v.s. tillväxtperspektivet.

2.2 EU-perspektivet

Enligt Riksrevisionsverket ges förändringar som i grunden påverkar för-
utsättningarna för regionpolitiken och statens roll otillräcklig belysning i

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

utredningen. Det gäller exempelvis internationaliseringen och Sveriges
medlemskap i EU. Region- och sysselsättningsfrågor är enligt RRV inte
längre enbart nationella frågor utan ett ansvarstagande för unionen. En
försöksverksamhet inleds den 1 juli 1997 i fyra län där särskilda region-
förbund övertar vissa statliga uppgifter från länsstyrelserna när det gäller
det regionala utvecklingsansvaret. Mycket talar enligt RRV för att denna
utveckling kommer att fortsätta och i grunden förändra förutsättningarna
för staten och dess roll i regionpolitiken.

Arbetsmarknadsstyrelsen tycker att utredningen bara har framhållit
fördelarna med EU-stödet, det s.k. partnerskapet, men inte närmare
kommenterat bristerna i systemet, d.v.s. detaljstyrningen med de omfat-
tande och krångliga regelverken, låsningarna mellan åtgärderna m.m.
Strukturfonderna riskerar att skapa ett alltför kortsiktigt tänkande i för-
hållande till de långsiktiga regionalpolitiska målsättningarna.

Boverket framhåller att vissa ämnen inte har en självklar beredningsin-
stans i Sverige då de berör flera departement och/eller myndigheter. T.ex.
har det genom EU-medlemskapet tillkommit nya statliga arbetsuppgifter
som på olika sätt berör gränssnitten mellan fysisk planering och andra
verksamhetsområden. Ett exempel på detta är ”spatial planning” (rumslig
utvecklingsplanering).

Karlstads kommun påpekar att det är uppenbart att genom integratio-
nen inom EU och den alltmer öppna marknadsekonomin kommer huvud-
delen av de beslut som påverkar utvecklingen i en region att fattas av
andra aktörer än staten och kommunerna. Det synsätt som genomsyrar
utredningen är däremot att staten genom olika åtgärder gärna i samord-
nad form på riks- och regionalnivå kan styra och påverka utvecklingen i
hela landet.

Stockholms läns landsting saknar det europeiska perspektivet i betän-
kandet, där staten inte är den enda aktören gentemot unionens institutio-
ner. Stockholmsregionen upplever sina konkurrenter vara huvud- och
storstäder i Östersjöområdet och Europa, inte andra regioner eller städer i
Sverige. Från ekonomiska utgångspunkter blir det nationella perspektivet
allt mindre relevant för den regionala utvecklingen.

De små kommunernas samverkan (Småkom) föreslår att regeringen
tillsammans med Svenska Kommunförbundet och Småkom tillsätter en
gemensam kommission för att under ett halvår ta ett helhetsgrepp över
den regionala utvecklingen och föreslå olika typer av dels akuta och dels
mer långsiktiga insatser där EU-stödsförändringar finns med i båda tids-
perspektiven.

2.3 Befolkningsminskningama

Norrbottens, Västerbottens, Västemorrlands, Gävleborgs, Dalarnas,
Värmlands och Jämtlands kommunförbund samt Umeå kommun finner
det otillfredsställande att utredningen inte gjort någon konsekvensanalys
eller ens diskuterat regionala konsekvenser med utgångspunkt i de om-
fattande och accelererande befolkningsminskningama i skogslänen i syn-

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

nerhet som staten kan anses vara ”medskyldig” p.g.a. dess verksamhets-
förändringar på regional nivå.

Även Arvika, Torsby, och Skellefteå kommuner tar upp problemet
med befolkningsminskningen i skogslänen som de anser borde ha belysts
i utredningen. Storumans kommun instämmer samt anser att besparingar
och omstruktureringar i den statliga verksamheten har påskyndat befolk-
ningsminskningen inte minst i Mål-6 området.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

3 Central samordningsfunktion

Enligt utredningen finns behov av ett större inslag av tvärsektoriellt sam-
arbete på central nivå. På regional nivå finns en, om än avlövad, tvär-
sektoriell kompetens på länsstyrelserna. På central nivå saknas motsva-
rande sammanhållande organ som har ansvar för helheten, för priorite-
ringar mellan olika sektorsområden och där målkonflikter mellan olika
områden kan artikuleras. Utredningen för fram ett förslag om en stark
samordningsfunktion på den centrala nivån utan att precisera dess for-
mer.

Följande remissinstanser instämmer i huvudsak med utredningens för-
slag om behovet av en starkare samordningsfunktion på den centrala ni-
vån: Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Kommunikationsforsknings-
beredningen, Posten AB, Mitthögskolan. Glesbygdsverket, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Konsumentverket, länsstyrelserna i Söderman-
lands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge. Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län. Kommunförbundet i Värm-
lands, Dalarnas, Gävleborgs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, kommunerna i Tierp, Tingsryd. Nässjö. Karlsborg,
Torsby, Ån ge. Berg, Strömsund, Umeå. Skellefteå, Storuman och Boden,
Stockholms och Västerbottens Läns Landsting samt Statens Lantmäteri-
verk.

Svenska Handelskammarförbundet delar inte utredningens åsikt om
behovet av en central samordningsfunktion. Enligt förbundet hindrar
dock detta inte att de regionala effekterna av centrala statliga beslut upp-
märksammas.

Banverket instämmer i de två problem som utredningen tar upp angå-
ende regional utveckling. Det ena gäller målkonflikten mellan sektorsor-
gan, exempelvis trafikverkens, ursprungliga målsättningar och andra
hänsynstaganden som de förväntas tillgodose. Det andra problemet
handlar om den oklarhet som råder om hur det för närvarande inte finns
organ inom svensk regionalpolitik som har sin uppgift att definiera re-
gionalpolitik. Det första problemet som enligt Banverket måste lösas är
att målen för regionalpolitiken måste uttryckas på ett sådant sätt att mål-
uppfyllelsen i någon bemärkelse kan mätas. Då kan också målkonflikter
göras tydliga, vilket i sig är en förutsättning för att kunna hantera dem
och ta ställning till dem. För att styrmedel skall bli verkningsfulla behövs
definitioner av vad som skall uppnås.

Sjöfartsverket anser att det förefaller rimligt att utveckla samordningen
i det statliga agerandet vid förändringar av statliga verksamheter av det
slag som utredningen har studerat. Önskemålet om samverkan och cen-
tral styrning kan inte undanröja det faktum att vissa rationaliseringar ge-
nomförs därför att den enskilda funktionen helt enkelt inte behövs efter-
som uppgifterna försvinner. Det är samtidigt viktigt att statens ekono-
miska ansvar preciseras i de fall en central styrning från statens sida
skulle föranleda inskränkningar i möjligheterna för de statliga affarsdri-
vande verken eller statliga bolag att driva en kostnadseffektiv verksam-
het. Det är därför av intresse att också de ekonomiska konsekvenserna av
regional samverkan belyses och hur dessa kostnader skall täckas. Denna
fråga har sin särskilda relevans i de fall tjänster tillhandahålls på en kon-
kurrensutsatt marknad.

Det är enligt Riksrevisionsverket (RRV) osäkert om staten har förut-
sättningar att spela den centrala sammanhållande och utvecklande roll i
regionerna som utredningen föreställer sig. Vidare anser RRV att det
planeringstänkande som präglar delar av utredningens resonemang, ex-
empelvis tillskapandet av långsiktiga detaljerade regionala planerings-
program och en central samordnande enhet som skall bidra till att
”möblera hela Sverige”, i långa stycken framstår som otidsenlig.

Riksantikvarieämbetet avvisar bestämt tanken på att inrätta en ny cen-
tral samordningsfunktion under regeringen. Målen för regionalpolitiken
kan inte på något vis betraktas som överordnade målen inom andra poli-
tikområden. Den slutliga avvägningen och samordningen vid konflikter
måste hanteras av regeringen.

Statens institut för regionalforskning (SIR) anser att det finns anled-
ning att resa frågetecken kring förslaget om en central statlig samord-
ningsfunktion. Samtidigt som vikten av en decentraliserad stat och loka-
la/regionala processer framhålls, förespråkas en central kontroll av ut-
vecklingen. SIR ställer sig frågan om inte den centrala funktion som nu
föreslås egentligen är designad att hantera en omvandling som i mångt
och mycket redan är genomförd eller i full färd med att genomföras.
Kanske är det på samma gång just detta faktum som gör funktionen möj-
lig - de tunga besluten och de stora förändringarna är genomförda utan
centralstatlig inblandning, och nu kan mindre förändringar i serviceutbu-
det korrigeras centralt, vilket sannolikt är mindre provokativt. Man bör
enligt SIR även fråga sig för vilka statliga verksamheter det är rimligt att
låta regionalpolitiska hänsyn styra utvecklingen. Det finns otvetydigt en
motsättning mellan att garantera det statliga ansvaret för regional balans
och utveckling, och låta ansvaret för insatserna och genomförandet base-
ra sig på lokalt och regionalt engagemang. Varje förslag hur central ko-
ordinering och kontroll skall garanteras måste därför genomsyras av stor
försiktighet för att de nödvändigt decentraliserade processerna inte skall
kvävas.

Skogsstyrelsen anser att den pågående omstruktureringen av statlig
verksamhet med en betoning på återgång till kärnverksamheterna mot-
verkar samverkan mellan sektorerna som kan ge eftersträvande synergi-
effekter. Enligt Skogsstyrelsen sker samverkan mellan olika företag,
myndigheter och organisationer ofta inom ett arbetsfält där man har ett

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

gemensamt intresse. När man i allt större utsträckning går tillbaka till
kärnverksamheten innebär det att verksamhetsområden snävas in och
kontaktytorna mot andra verksamheter minskar. Samverkansbehoven och
möjligheterna avtar. Det är även enligt Skogsstyrelsen alltför sällan som
den enskilda myndigheten far någon slags ”belöning” som står i propor-
tion till den insats man gör för det gemensammas bästa.

Boverket delar utredningens syn på att en central statlig samordnings-
funktion skulle möjliggöra en återkoppling och ett stärkande av den nöd-
vändiga dialogen mellan den centrala och regionala nivån. Det finns
ökande möjligheter att samordna olika verksamheter genom den nya in-
formations- och telekommunikationstekniken och Boverket pläderar för
att staten skall bli pådrivande i teknologianvändningen. Boverket föreslår
därför att det genomförs en försöksverksamhet som syftar till att använda
den nya tekniken till att utveckla bättre anpassade kommunikationsfor-
mer mellan dels Regeringskansliet och några utlokaliserade verk, dels
mellan statliga myndigheter på nationell nivå som är geografiskt fjärma-
de men ämnesmässigt näraliggande. Erfarenheter av en sådan försöks-
verksamhet kan läggas till grund för uppbyggandet av ett omfattande
statligt intranet.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län förordar att den föreslagna sam-
ordningsfunktionen ges en stark ställning och knyts till statsrådsbered-
ningen. Därmed förhåller den sig neutral till fackdepartementen samtidigt
som den far en organisatorisk överordnad och sektorsövergripande status.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Västemorrlands län poängterar att
länsstyrelsen redan idag har uppgiften att svara för statens helhetssyn.
Denna uppgift har urholkats genom att de centrala myndigheterna inte
längre anser sig vilja fullfölja den skyldighet till samråd med berörda
länsstyrelser som de enligt förordningen om regionalt utvecklingsarbete
har. Regeringen bör därför enligt länsstyrelserna strama upp den idag
gällande förordningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att samordningen mellan olika
sektorsintressen är för svag, särskilt på den centrala nivån. Det fordras en
stark politiskt vilja för att åstadkomma en samordning.

Kommunerna i Borlänge, Falun, Ludvika, Smedjebacken, Hofors,
Ockelbo, Sandviken och Gävle anser att ett departement skulle kunna fa
övergripande samordningsansvar för den stora regionalpolitiken och att
detta departement far erforderliga resurser härför under ledning av för-
slagsvis en särskilt ansvarig statssekreterare.

Arvika kommun anser att en förstärkt central samordning kan bli nöd-
vändig. En sådan samordning är dock beroende av att man klargör vilka
mål som finns såväl för helheten som för respektive sektor utifrån ett
regionalpolitiskt perspektiv.

Jämtlands läns landsting anser att ett av departementen bör fa huvud-
ansvaret för regionala insatser och samordning. Regeringen bör ge en av
ministrarna ett särskilt ansvar för regionalpolitiken.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

4 Fristående organ för regionalpolitisk analys

Utredningen anser att ett kvalificerat centralt uppföljningsansvar bör in-
föras. Detta kräver i sin tur ett fungerande informations- och analyssys-
tem som omsluter hela vidden av statens verksamhets- och influensom-
råden. Det skall även vara möjligt att sammanställa och värdera regionala
konsekvensbeskrivningar av planerade förändringar i statliga myndighe-
ter och verk. Utredningen föreslår ett inrättande av ett fristående organ
för regionalpolitisk analys med syfte att tillvarata ovan nämnda uppgift.

Följande remissinstanser instämmer i huvudsak med utredningens för-
slag om behovet av att inrätta ett organ för regionalpolitisk analys som
skall bedriva ett centralt uppföljningsansvar: Posten AB, Uppsala univer-
sitet, Göteborgs universitet, Mitthögskolan, länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens län, Kommunför-
bundet i Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs, Västemorrlands, Västerbot-
tens och Norrbottens län, kommunerna i Tierp, Gotland, Smedjebacken,
Falun, Borlänge. Ludvika, Ockelbo, Hofors, Gävle, Sandviken, Ånge,
Krokom, Strömsund, Berg, Storuman, Umeå och Skellefteå samt Väster-
bottens Läns Landsting.

Statskontoret ifrågasätter behovet av ett informationssystem som kon-
tinuerligt fångar upp och registrerar förändringar inom den offentliga
sektorns och de olika myndigheternas uppbyggnad. Information om stats-
förvaltningens organisation ur ett regionalt perspektiv bör enligt
Statskontorets uppfattning främst belysa tillväxtperspektivet. Därför kan
behovet av återkommande totalredovisningar på detaljerad nivå ifråga-
sättas. Som analysunderlag för beskrivning av utvecklingstendenserna
kan ett mer detaljerat informationsunderlag vara av värde, men det bör
huvudsakligen bygga på befintlig statistik.

Statistiska centralbyrån (SCB) tillstyrker förslaget att ett kvalificerat
centralt uppföljningsansvar för regionalpolitiken tilldelas en central in-
stans. Därmed torde förutsättningarna för uppbyggnaden av ett informa-
tionssystem ytterligare förbättras. NUTEK:s upphandling av SCB:s nya
analys- och prognossystem, det s.k. RAPS-projektet (Regionalt analys-
och prognossystem), utgör en grund i ett sådant system.

Riksrevisionsverket efterlyser iakttagelser som visar att de samver-
kansformer som föreslås verkligen är de insatser som krävs för att nä-
ringslivet skall utvecklas i regionerna. Det skulle även behövas en mer
utförlig diskussion om vilka grupperingar och nätverk som finns idag. En
viktig fråga är hur de ”kunskapscentra” och ”arenor” som utredningen
föreslår förhåller sig till dessa nätverk och grupperingar och hur de nya
nätverken (som exempelvis utvecklats genom EU-medlemskapet) påver-
kar förutsättningar för staten att inta den samordnade och planerade roll
som utredningen föreslår.

Konsumentverket (KOV) och Glesbygdsverket (GBV) håller med ut-
redningen om att det behövs en förstärkt och mer systematisk uppfölj-
ning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna. Detta ställer krav

på erforderligt faktaunderlag. Inom serviceområdet anser KOV och GBV
att det behöver utvecklas bättre metoder för att kunna följa servicens ut-
veckling och se hur bland annat de statliga servicegivama följer sina åta-
ganden. Verken är beredda att medverka i ett sådant arbete.

Statens institut för regionalforskning ställer sig frågan hur denna in-
formation är tänkt att användas, d.v.s. vilken grad av centralstatlig kon-
troll och styrning olika statliga verksamheter skall utsättas för, och hur
långtgående koordineringen gentemot andra verksamheter skall vara.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att flera departement i samförstånd
kan fungera som ”kunskapscentra för regional utveckling”.

Norrlandsförbundet konstaterar att diskussionen om regionalpolitiken
har varit tämligen ytlig alltsedan de stora s.k. länsprogramomgångama
lades ner på 1980-talet. Dessa fungerade förvisso inte som instrument för
prioritering av t.ex. infrastrukturverkens investeringar men höll igång en
levande debatt kring begreppet regionalpolitik. Förbundet instämmer mot
denna bakgrund i vikten av att det finns organ som kan fungera som
”kunskapscentra för regional utveckling”.

5 Centralisering av statens verksamheter

Under 1990-talet har stora förändringar skett när det gäller lokalisering-
en av den statliga förvaltningen. Detta har dels lett till ökad obalans
mellan länen där framförallt storstadslänen far allt fler funktioner förlag-
da till sig, och dels inom länen där regioncentra växer i betydelse. För-
ändringarna har genomförts inom ramen för det egna verksamhetsområ-
det. Det samlade utfallet av dessa förändringar bör uppmärksammas bätt-
re.

5.1 Allmänna synpunkter på centraliseringen av statens verk-
samheter

Riksåklagaren vill framhålla att kravet på servicetillgänglighet måste
sättas i relation till de resurser som statsmakterna tilldelar för verksam-
heten. Omlokaliseringar inom åklagarväsendet har inneburit viss kon-
centration framför allt på lokal nivå. Dessa omlokaliseringar har dock
endast marginell betydelse från regionalpolitisk utgångspunkt.

Konsumentverket (KOV) och Glesbygdsverket delar utredningens
uppfattning att små orter med dåligt differentierad näringslivs- och servi-
cestruktur i hela landet är särskilt utsatta och att särskilt uppmärksamhet
bör riktas mot dessa orter. Det är enligt KOV betydelsefullt att förstärka
den lokala nivåns möjligheter att påverka servicens utformning och om-
fattning. KOV eftersträvar lösningar på serviceproblem som är lokalt
anpassade och motsvarar befolkningens behov.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län borde modem data- och kommuni-
kationsteknik kunna bädda för ”en ny våg” av decentralisering av statliga
verksamheter. Detta på ett sätt och i en omfattning som, på grund av ra-

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

dikalt annorlunda förutsättningar för distansoberoende verksamhet, kan-
ske inte var tänkbart för t.ex. tio år sedan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län konstaterar att från år 1990 har 19 statli-
ga myndigheter eller delar av verksamheter, främst ledningsfunktioner,
dragits in eller flyttats alternativt föreslås flyttas från länet. Staten har
således på ett aktivt sätt bidragit till den bekymmersamma utvecklingen
och uppfattas ha frångått sitt ansvar för utvecklingen i länet. Förutom den
direkta sysselsättningseffekten medför utvecklingen en betydande nega-
tiv effekt på arbetsmarknaden för personer med högre utbildning.

Tingsryds kommun anser att det ur resurs- och regionalpolitiskt syn-
punkt är djupt oroande att sektoriseringen och centraliseringen fortsätter.
Mest lidande av denna pågående process är sannolikt de mindre kommu-
nerna, där ofta också en negativ befolkningsutveckling ytterligare försvå-
rar möjligheterna till positiv utveckling och framtidstro.

Göteborgs kommun anser att utredningen borde kompletteras med en
mer djupgående analys, gärna med internationella jämförelser, bland an-
nat beträffande konsekvenserna - för landets regioner och landet som
helhet - av den ensidiga koncentration av viktiga nationella funktioner
och politisk makt till Stockholmsregionen. En övergång till en polycent-
risk, flerkämig struktur med en bättre balanserad lokalisering av viktiga
nationella organ till ett begränsat antal naturliga huvudorter bör enligt
Göteborgs kommun gå hand i hand med etablerandet av kraftfulla regio-
ner i landet.

Karlsborgs kommun anser att klyftan mellan starka och svaga regioner,
regionala centra och glesbygden samt storstäder och landsbygdslän
kommer att öka ytterligare. Det är mycket viktigt att staten i sin planering
och med regionala insatser försöker motverka dessa ökade klyftor så att
landsbygdens speciella värden och förutsättningar tas tillvara.

Arboga kommun menar att centraliseringen av statens verksamheter
även har en motsvarighet inom den privata sektorn. En specialisering
inom företagssfaren har inneburit att företagen blir mer och mer beroende
av varandra vilket medför att företagen även velat koncentrera sig till
samma platser och därmed sker en koncentration av företag till storstads-
regionerna. Däremot anser Arboga kommun att en fortsatt centralisering
av den offentliga sektorn inte kan accepteras.

Söderhamns kommun påpekar att det kvalifikationsmässiga gapet
mellan statligt sysselsatta i småorter och stadsregioner ökar. På så sätt
bidrar staten till en geografisk tudelning av kunskapssamhället.

Strömsunds och Bergs kommuner anser att man bör tillsätta en särskild
delegation som får i uppdrag att lämna konkreta förslag som syftar till att
motverka den koncentration som nu sker till storstäderna och vissa cent-
rala centra, samt verkar för åtgärder som skapar förutsättningar för regio-
nal och inomregional balans. Bergs kommun föreslår även att det bör ske
en lämplig statlig utlokalisering till regionala centra och kommuncentra,
som betjänar stora omland.

Landstinget i Kronobergs län saknar en idé och en vilja från statens
sida att aktivt medverka till mellanregional balans. Det kan staten göra
genom att styra sina egna arbetstillfällen så att de sprids över landet på

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

ett ändamålsenligt sätt. När nya myndigheter inrättas, exempelvis den
nya energimyndigheten, bör dessa förläggas utanför storstadsregionerna.

Svenska Kommunförbundet anser att på grund av förändringarna i
statens verksamheter har stora hål uppstått i ett redan skört nät av servi-
cefunktioner. De är inte övertygade om att myndigheterna anstränger sig
tillräckligt för att finna lösningar som åtminstone delvis kan tillgodose
medborgarnas och samhällets samlade behov.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva förordar en fjärde inflytelseni-
vå, den lokala. Den finns redan delvis genom alla de utvecklingsgrupper
som är verksamma runt om i landet men det vore enligt Folkrörelserådet
en styrka om en sådan organisation blev accepterad från myndighetshåll.
Rådet är övertygad om att en sådan ordning skulle stärka förutsättningar-
na för kommundelar som annars skulle dräneras på all verksamhet.

5.2 Statliga verksamheters lokalisering och dess betydelse för
andra verksamheter

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anser att det oftast är de små orterna
som drabbas hårt vid nedskärningar och i mindre orter har enskilda of-
fentliga verksamheter stor betydelse för ortens fortlevnad och utveckling.
Slås en verksamhet ut far det ofta negativa följdverkningar genom att
andra verksamheter också försvinner från orten. Offentlig verksamhet
har, enligt AMS i detta sammanhang ett viktigt ansvar och inte minst
eftersom att dessa till stor del fungerar som basfunktioner för att möjlig-
göra utveckling av annan verksamhet på små orter.

Norrtälje kommun anser att de långsiktiga effekterna av neddragningen
av statliga verksamheter för Norrtälje kommun är att beroendet av Stock-
holm förstärks. Underlaget och förutsättningarna för det lokala närings-
och kulturlivet utarmas. Kostnaderna för kommunen kan sammanfattas
som urholkat företagsklimat, sämre statlig service p.g.a. bristande lokal
förankring, ökad arbetspendling och miljöbelastning samt sociala kostna-
der till följd av en svagare arbetsmarknad. I det längre perspektivet kan
det enligt kommunen vara eftersträvansvärt att samordna all offentlig
service i ett medborgarkontor.

Gislaveds kommun anser att neddragningarna i statens verksamheter
har lett till en uttunning av service, som gör deras näringsliv ännu mera
ensidigt, och som tar bort de stödjande funktioner som statens verksam-
het i sig utgör för huvudnäringen industri.

Ronneby kommun framhåller att små kommuner men även mellanstora
kommuner i anslutning till residensstäder och andra regionala centra har
förändringama/indragningama/effektiviseringen inom de statliga myn-
digheterna och verken medfört en uttunning av närservice och kostnads-
ökningar främst av restids- och resekostnadskaraktär.

Karlskoga kommun anser att, i Karlskoga som har karaktären av
landsdelscentra, finns risker att servicen blir så urholkad att tillsammans
med offentlig service också privata serviceföretag, som advokatbyråer
och redovisningsbyråer, försvinner.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

Enligt Östersunds kommun är statlig verksamhet i regionerna en pri-
mär verksamhet som genererar annan privat och offentlig verksamhet.

Arvidsjaurs kommun anser att indragningar av statligt anställda i in-
landet inte bara innebär att arbetstillfällen försvinner, vilket i sig är en
katastrof, utan också att viktig kompetens försvinner från orten eftersom
statligt anställda överlag har en högre utbildningsnivå än genomsnittet av
arbetstagarna. Härmed minskar attraktionskraften för företagsetablering-
ar. Den nivå av samhällsservice, utbildning, nyttjande av modem IT-
teknik som finns och byggts upp av kommunerna förpliktigar, enligt Ar-
vidsjaurs kommun staten att ta ansvar för att verksamheter utlokaliseras
till inland och glesbygd.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

6 Tydligare gränser för statens verksamhet

Staten måste enligt utredningen tydligare precisera gränserna för sin
verksamhet det vill säga fastlägga ramarna för statens ansvar för regional
utveckling och utjämning i tider av neddragningar i den offentliga sek-
tom och förtydliga rollfördelningen mellan olika aktörer. De mer eller
mindre bolagiserade verken har en tendens att betrakta sig som företag
med endimensionella vinstmål. Staten behöver visa en trovärdig hållning
till detta problem genom att redovisa hur långt dess ansvar gentemot de
drabbade orterna räcker.

Följande remissinstanser anser att staten bör garantera en lägsta ac-
ceptabel servicenivå: Glesbygdsverket, Konsumentverket, länsstyrelserna
i Jämtlands och Norrbottens län, Kommunförbundet i Jämtlands län,
Krokoms och Bergs kommuner samt Norrlandsförbundet.

Följande remissinstanser anser att staten tydligare bör definiera och
precisera kritiska gränser för sitt serviceansvar: Länsstyrelserna i Söder-
manlands och Kronobergs län, Kommunalförbundet i Dalsland, Tierps,
Gotlands, Arvika, och Strömsunds kommun, Landstinget i Västmanlands
län och De små kommunernas samverkan.

Statens institut för regionalforskning, länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, Eskilstuna kommun samt Sveriges
akademikers centralorganisation delar utredningens uppfattning om vik-
ten av att fastlägga ramarna för statens ansvar för regional utveckling och
utjämning.

Riksförsäkringsverket anser att tillgänglighet och service inte alltid be-
höver betyda geografisk närhet. För att upprätthålla service på orter där
befolkningsunderlaget är för litet kan sambruk av lokaler och viss utrust-
ning samt utförande av vissa tjänster vid medborgarkontor vara alternati-
va lösningar. I takt med att försäkringskassorna själva beslutar om kon-
torsnätets utformning finns det enligt Riksförsäkringsverket skäl att från
centralt håll formulera gemensamma mål hur den ömsesidiga kontakten
med medborgarna bör upprätthållas samt vissa grundläggande kriterier
för etablering av servicepunkter.

Konsumentverket (KOV) och Glesbygdsverket (GBV) föreslår att sta-
tens avtal med och direktiv till myndigheter och statliga bolag bör

kompletteras med krav om att de skall verka for samordnade servicelös-
ningar i gles- och landsbygd. De anser också att det är viktigt att länssty-
relserna får ett ökat ansvar att samråda med servicegivama och pröva
olika samordningslösningar. Inom serviceområdet anser KOV och GBV
att kommuner, byalag och det lokala näringslivet som vill utveckla sam-
ordnade servicelösningar bör kunna söka projektmedel hos länsstyrelser-
na.

Länsstyrelsen i Skåne län anser att för att skapa förutsättningar för en
effektiv samordnad regionalpolitik och näringspolitik krävs ett tydligt
övergripande mål för den statliga verksamheten. Detta mål, som bör ge
uttryck för de politiska prioriteringarna, bör vara styrande även för de
statliga myndigheterna. Ansvaret för den regionala samordningen inom
den statliga sektorn bör enligt länsstyrelsen lämpligen läggas på respekti-
ve länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det är viktigt att staten tar
ansvar för att dess egen verksamhet är tillgänglig i hela landet.

Enligt Karlstads kommun måste den centrala statsmakten klargöra för
olika myndigheter vilket regionalpolitiskt ansvar som åvilar dem. I annat
fall finns risk för att delar av vårt land utarmas på samhällelig service,
vilket försvårar eller hindrar utvecklingen av det lokala näringslivet. Det
är enligt kommunen viktigt att det i varje större region åtminstone finns
en ort som kan erbjuda en omfattande samhällsservice och en differentie-
rad arbetsmarknad, vilket gagnar utvecklingen i hela regionen.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva vill starkt understryka utred-
ningens synpunkter gällande att staten behöver visa trovärdighet genom
att redovisa hur långt deras ansvar gentemot småorter och glest befolkade
utkantsorter sträcker sig.

7 Regionala programdokument

I kombination med en förbättrad central samordningsfunktion måste be-
slut och befogenheter decentraliseras i större utsträckning. Utredaren
föreslår att regionerna borde utforma programdokument som till formen
skulle kunna likna EU:s programplaneringsdokument (SPD). I dessa
programdokument (eller regionala petitor) skulle en samlad syn på ex-
empelvis regionens kommunikations-, utbildnings-, arbetsmarknads- och
näringspolitiska mål kunna ställas samman. Dokumentet skulle därefter, i
dialogen mellan regional och central nivå, kunna användas som ett in-
strument i budgetprocessen.

Vägverket anser att det inte finns skäl för att skapa regionala petitor,
som processas i förhandlingar där nationella och regionala krav vägs
samman.

Göteborgs universitet för fram förslaget att varje form av speciella
statliga anslag i regionalpolitiskt syfte skall förutsätta ett konkret lo-
kalt/regionalt engagemang i någon form. Detta förslag är kopplat till re-
gionalsatsningar inom EU där huvudprincipen är att satsningar av EU-

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

medel måste kombineras med samtida nya satsningar (”egeninsatser”),
gärna från aktörer inom regionen.

Riksantikvarieämbetet anser att det är väsentligt att utveckla ett part-
nerskap i formaliserade former mellan staten och de regionala och lokala
beslutsfattarna och privata aktörer genom ett gemensamt programarbete
för att profilera en funktionell regions utveckling.

Statens institut för regionalforskning (SIR) undrar om man kan tänka
sig ett ökat inslag av efterfrågestyming av de regionalpolitiska insatser-
na, där lokala och regionala konstellationer får lyfta fram sina behov och
föreslå de åtgärder de anser vara relevanta. Regioner som formår identi-
fiera sina problem och dessutom formulera vad de ser som lösningen på
problemen skulle då enligt SIR kunna uppbringa regionalpolitiska stöd.

Länsstyrelsen i Kalmar län vill starkt betona behovet av en fördjupad
dialog mellan staten, företrädd på den regionala nivån, och den regionala
och lokala nivån i regionen. Det är enligt länsstyrelsen nödvändigt att det
skapas klara spelregler far hur en dialog skall utformas. En möjlighet
vore någon form av kontrakt i enlighet med den franska modellen. Stat
och region enar sig om att gemensamt svara för genomförande av en
långtidsplan. Varje part satsar sina resurser och tar ansvar för de insatser
som man i planeringen har bundit upp sig för.

Länsstyrelsen i Skåne län anser att oberoende av hur ansvarsfrågorna
löses bör samordningen mellan aktörer på olika nivåer baseras på ge-
nomtänkta och väl förankrade regionala utvecklingsprogram och precise-
rade former för deras genomförande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker en tydligare förhandlingsord-
ning mellan den centrala och regionala nivån, ett tydliggörande av roll-
fördelningen mellan olika aktörer samt att regionen ges mandat att för-
handla fram ett regionalt program för viktigare sektorsområden.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län förordar att ett länsutvecklingspro-
gram upprättas vart tredje år i bred samverkan mellan olika sektorer.
Detta program skall utgöra beslutsunderlag för regering och riksdag.

Tierps kommun delar uppfattningen att det kan vara en möjlighet att
skapa en tydligare styrning och beslutsprocess genom någon form av
regionala budgetar och verksamhetsplaner. I första hand inom kommuni-
kations-, utbildnings- och arbetsmarknadsområdena. I sammanhanget bör
enligt kommunen beaktas att det mesta av både samhällsbyggande och
det sociala ansvaret för medborgarna åvilar de enskilda kommunerna. Av
det skälet är det viktigt att rollfördelningen mellan alla aktörer görs tydli-
gare än i dag.

Malmö kommun instämmer i utredningens förslag att en möjlighet att
skapa en tydligare budget- och förhandlingsordning vore att regionala
petitor. i linje med fastställda mål gjordes för i första hand kommunika-
tions-, utbildnings- och arbetsmarknadsområdena.

Strömsunds kommun anser att det är av stor vikt att även kommuner-
nas ansvarstagande och förhandlingsmandat i det regionala och lokala
utvecklingsarbetet läggs fast. Det är först då en region har klara förhand-
lingsmandat, som det blir riktigt verkningsfullt att träffa avtal även med
privata entreprenörer om medverkan i den regionala utvecklingen.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

Landstinget i Jämtlands län anser att regeringen bör ge direktvalda re-
gionala och lokala organ förhandlingsmandat att med staten som för-
handlingspart på exempelvis kontraktsbasis utarbeta en långsiktig re-
gionpolitik.

Landstinget i Norrbottens län anser att regionerna genom folkvalda re-
gionala och lokala organ bör svara för mobiliseringen av länets resurser.

Enligt Landstingsförbundet möjliggör inte den föreslagna utvecklingen
av ett statligt förhandlingssystem en nödvändig flexibilitet i den allt vik-
tigare internationella dimensionen.

8 Regionala konsekvenser av avregleringen av de
tre infrastrukturrelaterade kommunikations-
tjänsterna posten, telemarknaden och inrikes-
flyget

Inom utredningens ram har genomförts särskilda studier av de regionala
konsekvenserna av avregleringen av de tre infrastrukturrelaterade kom-
munikationstjänsterna posten, telemarknaden och inrikesflyget. Resulta-
ten pekar enligt utredningen på följande erfarenheter. För det första tycks
de tidigare monopolen nu missgynna de svagaste marknaderna. På alla
tre områdena finns det fortfarande kvar en dominerande aktör på små och
glest befolkade orter och konkurrensen fungerar dåligt. För det andra
finns det en tendens att konkurrensen på större marknader i första hand
tar sig uttryck i en kamp om speciellt lukrativa marknadsdelar. För det
tredje har konkurrensen, där den fungerat, inneburit ett generellt tryck
mot lägre priser.

8.1 Avregleringama har negativa effekter

Socialstyrelsen tar upp att i studier av förändringar av statliga verksam-
heter konstateras att en huvudtendens vid ökad marknadsorientering och
prioritering av en verksamhets grundfunktion är en minskad likformighet
i serviceutbudets geografiska spridning. Detta gynnar enligt Socialstyrel-
sen de starkaste marknadssegmenten och regionerna.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län menar att avregleringama vad gäl-
ler främst post, tele och flyg innebär att konkurrens uppstår enbart i stör-
re befolkningskoncentrationer, vilket i sin tur leder till högre avgif-
ter/priser i de områden som inte är konkurrensutsatta.

Kommunerna i Borlänge, Falun, Ludvika, Smedjebacken, Hofors,
Ockelbo, Sandviken och Gävle anser att de tidigare monopolen missgyn-
nar de svagaste marknaderna vilket är mest påtagligt vad avser inrikes-
flyget. På små och glest befolkade orter finns det fortfarande kvar en
dominerande aktör och konkurrensen fungerar dåligt. Priset på t.ex. tele-
tjänster utöver basutbudet innebär en klar konkurrensnackdel för företag
på sådana orter och utgör dessutom ett hinder för nyetableringar. Utgles-
ningen av postkontorsnäten har gett negativa effekter på serviceutbudet i
71

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

främst de större tätorterna. Kommunerna anser vidare att staten måste ta
ett ansvar för att en erforderlig servicenivå kan upprätthållas till lika pri-
ser över hela landet för teletjänster, postservice och inrikesflyg. Det stat-
liga ansvaret måste definieras och utökas.

Norrtälje kommun ser uppenbara risker med att servicen till gles-
bygdsområdena kan försämras genom bolagiseringen av Posten och Te-
leverket. Det är väsentligt att dessa bolags verksamheter regleras så att
inte landsbygd och skärgård prioriteras ned till förmån för mer lönsamma
marknadssegment.

Tingsryds kommun anser i många stycken att den genomförda avregle-
ringen och bolagiseringen inte har bidragit till landsbygdsutveckling i
den utsträckning som förhoppningarna vid reformens inledning påvisade.

Rättviks och Luleå kommuner anser att de tidigare monopolen miss-
gynnar de svagaste marknaderna. Det gäller enligt Luleå kommun i första
hand inrikesflyget men även i viss grad post- och telemarknaderna.

Ljusdals kommun vill med skärpa påtala vikten av att staten ikläder sig
ett ansvar för att motverka regional obalans inom bland andra post- och
telemarknaderna. De statliga affärsverken och bolagen har, även i en
konkurrensutsatt situation, ett ansvar för att bidra till regional balans med
enhetstaxor i hela landet.

Härjedalens kommun anser att taxor och serviceanpassningar har an-
passats för storstadsregioner och fatt motsatt effekt i glest bebodda delar
av landet. Härjedalens kommun kan inte tillgodogöra sig de konkurrens-
fördelar som kan bli effekten av avregleringar.

Östersunds kommun instämmer i utredningens slutsats att avreglering-
ar och förändringar i den regionala organisationen ger sämre service och
högre kostnader för de lokala nyttjama/kundema. Men vill tillägga att
kommunen även ifrågasätter lönsamheten eller kostnadseffektiviteten i
åtgärderna.

Norrlandsförbundet anser att konsekvenserna av avregleringen av inri-
kesflyget slagit olika. För Norrbottens del har det blivit negativt medan
t.ex. Västernorrland delvis har blivit förskonat från starka prishöjningar
som konsekvens av avregleringen. På mindre linjer har uppstått en insta-
bilitet i trafiken som bidragit till stora svängningar i passagerarvolymen.
Priserna från Norrlands inland till Stockholm har enligt Norrlandsför-
bundet ökat avsevärt vilket påverkar näringslivets konkurrenskraft myck-
et negativt. Resor inom Norrland har blivit dyrare. Från regionalpolitisk
synpunkt har de sammantagna effekterna inneburit många steg tillbaka
till nackdel för Norrlands inland. På sikt är Norrlandsförbundet oroliga
för utvecklingen särskilt inom Postens område. För att på sikt tillse att
konkurrensens effekter far en bättre spridning kan idén om en särskild
myndighet för infrastrukturdelama inom tjänsteproduktionen och ett
konkurrensneutralt finansieringssystem för dessa vara ett alternativ.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva påstår att Posten AB:s service
drastiskt har förändrats sedan bolagiseringen. Utredningen nämner inget
om bolagets åtgärd att avkräva tusentals abonnenter höga årliga avgifter
för att fa samma postservice som tidigare. Överhuvudtaget har avregle-
ringen av statliga verk medfört försämringar inom flera områden. Utöver
Posten gäller detta också elförsörjningen och televerksamheten. Samtliga
72

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

dessa tre utgör grunden i företagsverksamheten och denna i sin tur förut-
sättningen för människors utkomstmöjligheter. Dessa frågor måste hante-
ras med större fasthet än som enligt Folkrörelserådets mening sker idag.
Avregleringama och konkurrensutsättningar av tidigare offentliga servi-
ceuppgifter måste ske i sådan takt och med sådan inriktning att service-
nivån på landsbygden inte försämras. Tvärtom måste i många fall servi-
cenivån höjas för att landsbygden aktivt skall få rimliga förutsättningar
att medverka till att skapa tillväxt och utveckling i hela Sverige.

8.2 Avregleringama har positiva effekter

Konkurrensverket drar slutsatsen av dels det presenterade materialet i
utredningen, dels egna undersökningar, att de avregleringar som skett på
post-, tele- och inrikesflygmarknadema far betraktas som framgångsrika.
Inom vissa delar av de olika marknaderna krävs korrigeringar i regelver-
ken men i det stora hela kan marknaden sägas fungera bättre än vad de
hade gjort om de fortfarande hade varit reglerade. Inte minst viktigt är att
ett ökat konkurrenstryck har lett till att företagens interna effektivitet och
innovationskraft ökat, vilket enligt Konkurrensverket är liktydigt med
samhällsekonomiska vinster.

Konkurrensverket anser samtidigt, i likhet med utredningen, att avreg-
leringamas konsekvenser är stark beroende av hur långt och på vilket sätt
marknaderna har avreglerats. Avregleringar bör överlag planeras mycket
noggrant, eftersom brister i genomförandet kan få allvarliga konsekven-
ser som dessutom kan vara svåra att åtgärda i efterhand. För att man så
tidigt som möjligt skall kunna ta ställning till behovet av och formen för
kompensationen till vissa grupper, är det enligt Konkurrensverket viktigt
att en avreglerings fördelningsmässiga effekter diskuteras och om möjligt
tydliggörs innan avregleringen genomförs.

Enligt Konkurrensverket kan staten ta ett ansvar för att konkurrensens
positiva effekter för medborgarna kan få en bättre geografisk spridning,
exempelvis genom att så långt möjligt åtskilja tillhandahållandet av nöd-
vändig infrastruktur från övriga tjänster. Utredningen presenterar enligt
Konkurrensverket en syn som ligger i linje med verkets uppfattning.
Konkurrensens positiva effekter kan fa en bättre spridning genom att in-
frastrukturen i tjänsteproduktionen hanteras av en särskild myndighet.
Konkurrensverkets principiella uppfattning är att nödvändig infrastruktur
så långt möjligt bör åtskiljas från övriga tjänster genom bildandet av se-
parata organ som är helt fristående från samtliga tjänsteproducenter som
verkar på den berörda marknaden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det är angeläget att slå fast
statens ansvar och långsiktiga åtaganden för hela Sverige beträffande
infrastrukturanläggningar. Konkurrensutsättningen av verksamheterna
vid dessa anläggningar är dock sannolikt i de flesta fall det mest lämpliga
för att uppnå maximal effektivitet.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

8.3 Övriga synpunkter på avregleringama

Luftfartsverket anser att utredningens konsekvensanalyser av avregle-
ringen av inrikesflygmarknaden överensstämmer i stort med Luftfarts-
verkets syn. Luftfartsverket anser att avregleringen inneburit såväl for-
som nackdelar men att fördelarna trots allt överväger. De nackdelar som
främst drabbat glesbygdsområdena bör emellertid föranleda åtgärder från
statens sida i högre grad än hittills.

Posten AB instämmer i stort i den beskrivning som gjorts av konsek-
venserna av avregleringen av postmarknaden. De instämmer även i på-
ståendet att den s.k. ”russinplockningen” begränsar konkurrensens posi-
tiva effekter och på sikt hotar utbudet i vissa regioner. Men de instämmer
inte i påståendet att bolagiseringen som sådan drabbat sysselsättningen
for lands- och glesbygden och storindustriortema. Huvudmotivet för
gjorda rationaliseringar är förändrad efterfrågan och behovet av att klara
fastställda avkastningskrav. Posten AB har inte kunnat erbjuda alternati-
va postala sysselsättningar eftersom den totala postverksamheten minskat
bl.a. på grund av införandet av ny teknik som bidragit till minskat perso-
nalbehov.

Telia AB vill komplettera utredningen som drar slutsatsen att det var
bolagiseringen av Telia AB som medförde att verksamheten koncentre-
rades och att antalet anställda minskade. Under 1992, då Telia AB fortfa-
rande var ett affärsverk, genomfördes en större omorganisation inom Te-
lia AB. Omorganisationen medförde att verksamheten koncentrerades
och antalet anställda minskade. Åtgärden föranleddes inte av den därpå
följande bolagiseringen, utan genomfördes på grund av den tekniska ut-
vecklingen och den ökande konkurrensen inom teleområdet. Telia AB
vill även komplettera och korrigera utredningens beskrivning av den re-
gulatoriska utvecklingen inom EU. Den 1 januari 1998 skall i princip alla
hinder mot etablering av televerksamhet i medlemsstaterna vara borttag-
na. En av de viktigaste förändringarna till följd av den nyligen reviderade
telelagen är att Telia AB inte längre skall särbehandlas av staten. Utred-
ningen berör även begreppet samhällsomfattande tjänster vilket avses en
specificerad uppsättning tjänster som alla människor i ett land skall ha
tillgång till. Det är enligt Telia AB inte säkert att alla människor i Sverige
vill ha tillgång till en mer avancerad teknik. En rikstäckande utbyggnad
av mer avancerad teknik skulle bli mycket kostsam och bör därmed ske
på platser där det finns en efterfrågan och alltså vara marknadsdriven.

Uppsala universitet instämmer med utredningens uppfattning att det är
hög tid att klart fastslå vilka regionalpolitiska krav som skall ställas på
marknadsanpassade och konkurrensutsatta verksamheter som post, tele-
verk och järnväg. Utredningen väjer dock enligt Uppsala universitet de
större och principiella frågorna. T.ex. hur skall en statsmakt som frånsä-
ger sig ansvaret för förvaltningsapparater och styrmedel kunna föra en
verkningsfull regionalpolitik, hur skall en nationell regionalpolitik se ut,
och är en sådan möjlig utanför eller inom ramen för det nya EU-
integrerade strukturfondssystemet. Uppsala universitet ställer sig också
frågan hur ansvarsförhållandet mellan de nationella demokratiska insti-
tutionerna och den regionala/kommunala självstyrelsen, mellan folkvalda

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

och administratörer, och mellan dessa och enskilda organisationer och
näringslivet skall gestaltas.

Statens kulturråd konstaterar att skillnaderna i pris för att komma åt
mer avancerade teletjänster som ISDN och höghastighetsförbindelser kan
vara hinder för etablerandet av nya tjänster på små orter och i glesbygd,
vilket därmed motverkar intentionerna med regionalpolitiken. Förutsätt-
ningarna att utveckla kulturlivet genom Internet begränsas också.

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) vill framhålla att det
gått alltför kort tid för att kunna dra några långtgående slutsatser av de
hittills genomförda avregleringamas regionala konsekvenser. I likhet
med utredningen vill NUTEK framhålla att det är viktigt att slå vakt om
och helst förbättra den regionala servicen. Staten bör, med utgångspunkt
från att telekommunikationerna anses ge nya utvecklingsmöjligheter för
bland annat gles- och landsbygdsregioner, ha en tydlig uppfattning om
hur teknik och tjänster skall kunna göras tillgängliga till ett rimligt pris i
regioner med ett svagare marknadsunderlag.

Skogsstyrelsen anser att statliga regleringar i vissa fall kan vara ett
hinder för effektivitet och tillväxt men att det därav inte går att dra den
generella slutsatsen att statliga regleringar är olämpliga. Avregleringama
har enligt Skogsstyrelsen i vissa fall mera varit uttryck för en uttalad po-
litisk vilja än resultatet av en grundlig analys av det enskilda fallet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att för att på sikt tillse att konkur-
rensens effekter far en bättre spridning kan idén om en särskild myndig-
het för infrastrukturdelama inom tjänsteproduktionen och ett konkur-
rensneutralt finansieringssystem för dessa vara ett alternativ.

Stockholms kommun anser att konsekvenserna av avregleringama på
post-, tele- och inrikesflygmarknaden inte har gynnat Stockholmsregio-
nen på andra regioners bekostnad. Stockholmsregionen har inte sluppit
negativa konsekvenser.

Stockholms läns landsting påstår att avregleringen av infrastrukturmo-
nopolen kommer att leda till stora skillnader i servicetillgänglighet om
inte staten i egenskap av beställare medverkar till en mer balanserad ut-
veckling. Detta kommer att kosta pengar. Att bromsa avregleringen leder
enligt Stockholms läns landsting bara till att svenska infrastrukturföretag
far svårare att konkurrera på internationella marknader och att Sverige
därmed inte utnyttjar en viktig relativ marknadsfördel inom ett område
med många internationellt framgångsrika företag.

9 Högre utbildning

Utredningen anser att hela utbildningssystemet, särskilt den högre utbild-
ningen, har en nyckelroll när det gäller regional utveckling. I dagens de-
batt betonas olika fördelar med att lokalisera en högskola till en viss ort
eller region. I synnerhet betonas kompetensförsörjningsaspekter för regi-
onens näringsliv. Uppmärksamhet ges också åt forskningens betydelse
och kunskapsspridning till näringslivet (i första hand till mindre företag).

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

Den högre utbildningen kan även ses som en allmän regional utveck-
lingsresurs (problemlösare) och ha positiva effekter för kulturklimatet.

9.1 Den högre utbildningens roll för regional utveckling

Mitthögskolan anser att ökningen av antalet anställda och studerande vid
högskolor och universitet har fått positiva regionala konsekvenser för
närregionema. Den har även givit positiva effekter för sysselsättning och
kompetenshöjning inom regionerna. De positiva effekterna är starkast i
de största universitetsstäderna. Dock har den ökande satsningen på små
och medelstora högskolor fatt en starkt utvecklande effekt på arbetsliv
och regionstruktur inom de områden där högskolorna verkar. Denna cent-
rala satsning har alltså burit frukt som regional utjämningsfaktor och bi-
dragit till att bibehålla den mellanregionala balansen. Därtill har den en-
ligt Mitthögskolan haft tillväxtfrämjande effekter inom berörda områden.
Mitthögskolan delar vidare utredningens åsikt att ett mer decentraliserat
högskolesystem inte generellt sett synes medföra några nackdelar ur ef-
fektivitetssynpunkt. Sannolikt måste dock ett bredare utbud vid högsko-
lor och universitet matchas mot behovet av allt starkare specialisering i
internationellt perspektiv.

Länsstyrelsen i Kalmar län, kommunerna i Ljusdal, Skellefteå och Lu-
leå, Västerbottens läns landsting och Kommunförbundet i Dalsland fin-
ner den högre utbildningen mycket betydelsefull för den regionala ut-
vecklingen.

Länsstyrelsen i Blekinge län vill framhålla den positiva effekt den
statliga högskolan haft och har för Blekinge.

Uppvidinge kommun anser att den högre utbildningen i större ut-
sträckning måste bli en del i den lokala utvecklingen. Staten måste på alla
sätt bidra till att den högre utbildningen blir en resurs även för de mindre
kommunerna och de lokala arbetsmarknaderna.

9.2 Utlokalisering av högskoleutbildningar

Gislaveds och Nässjö kommuner anser att utvecklingsmöjligheterna på
lokal nivå skulle stärkas, om t.ex. en utlokalisering av högskoleutbild-
ningar genomförs. Högskoleutbildningar har stor betydelse för möjlig-
heterna att vidareutbilda personal i arbetslivet. För människor som står
mitt i livet, är tiden en begränsad resurs, och utbildning måste därför fin-
nas lätt tillgänglig på hemmaplan.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anser att utvecklingen av de regio-
nala högskolorna har varit mycket viktig för den regionala kunskapsupp-
byggnaden även om mycket återstår innan denna uppbyggnad gett påtag-
liga effekter på lokalplanet utanför regioncentra. Utlokaliseringen av den
högre utbildningen har enligt LRF i alltför stor utsträckning stannat vid
utvalda regioncentra. Detta visar på vikten av kompletterande utbild-
ningsformer som kan nå ut i hela landet.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

9.3 Fördelning av högskoleresurser i landet

Högskolan i Karlskrona/Ronneby anser att utredningen borde ha belyst
hur jämt/ojämnt staten har fördelat sina högskoleresurser per capita räk-
nat över länen. Enligt Högskolan föreligger stora skillnader i fördelning
där universitetslänen har fem till tio gånger mer pengar i statlig högsko-
le/universitetsverksamhet per invånare än i icke universitetslän.

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) konstaterar i likhet
med utredningen att trots den kraftiga expansionen av de mindre hög-
skolorna är deras andel av den samlade högskolesektorns totala resurser
fortfarande liten. En orsak till detta är enligt NUTEK:s bedömning att de
regionala högskolornas verksamhet har ett starkt fokus på mindre kost-
nadskrävande utbildningar, främst inom det samhällsvetenskapliga om-
rådet. Det är enligt NUTEK fortfarande en fråga om det mer geografiskt
spridda utbildningssystemet vi har idag också lett till en ökad utjämning
vad gäller olika arbetsmarknaders möjligheter att rekrytera välutbildad
arbetskraft.

9.4 Decentraliserad utbildning

Svenska Handelskammarförbundet anser att den högre utbildningens
organisation och geografiska fördelning har stora regionala effekter.
Överordnat är dock att ytterligare satsningar måste göras på högre utbild-
ning i alla delar av landet. Tillgång till välutbildad arbetskraft är enligt
Handelskammarförbundet en av de allra viktigaste förutsättningarna inte
bara för våra internationellt verksamma företag. Vidare anser Handels-
kammarförbundet att ökade satsningar måste göras på utbildningar som
riktar sig mot näringslivets framtida behov. Behovet av breddutbildning
far inte sättas i motsats till toppkvalitet på högre utbildning och forsk-
ning.

Stockholms universitet delar utredningens syn att det är till fördel för
näringslivets försörjning med arbetskraft att ha tillgång till regionala
högskolor. Samtidigt ser de en fara i att resurserna sprids ut på för många
enheter. Den främsta faran ligger i att högskoleundervisningen blir för
tunn om den inte har en tillräcklig forskningsanknytning. Det är oaccep-
tabelt, som nu sker, att resurserna vid de större universiteten dras ned,
samtidigt som pengarna fördelas ut regionalt. Stockholms universitet
anser att den förstärkning som måste ske inte kan ske på de större univer-
sitetens bekostnad. De mindre högskolornas forskningsanknytning skulle
förstärkas om samarbetet mellan de större universiteten och de mindre
högskolorna utvecklades. Tendenser är idag att statsmakternas högskole-
politik istället för att ena små och stora enheter splittrar och skapar ett
sämre klimat för samarbete.

Uppsala universitet anser att utredningen på ett tillfredsställande sätt
beskriver den delikata valsituationen mellan å ena sidan en breddning av
utbudet och å andra sidan en specialisering, som innebär att fa blir dukti-
gare på specifika frågor. Detta är enligt Uppsala universitet en av de vik-
tigaste frågorna som behandlas i utredningen. Även om universitet kan

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

grenar och kurser for att tillfredsställa lokala behov och att öka möjlig-
heterna till en närmare samverkan mellan kommunens utbildningsbehov
och det lokala näringslivet.

Stockholms kommun anser att det finns en påtaglig diskrepans mellan
näringslivets kompetensbehov, antalet elever som går direkt från gymna-
sieskolan till högre utbildning, högskolans kapacitet att ta emot studeran-
de och antalet platser som är tilldelade högskolorna i Stockholmsregio-
nen.

Kommunerna i Hultsfred och Västervik anser att det som ett inslag i
regionalpolitiken borde ingå att kommuner utanför högskoleorterna till-
delas en del av studentpengen. Därigenom skulle kommunerna av hög-
skolorna kunna beställa högskoleutbildning enligt kommunens egna ut-
vecklingsambitioner. Utbildningen kan bedrivas som utlokaliserad hög-
skoleutbildning eller på distans. På så sätt skulle det kommunala utveck-
lingsarbetet stimuleras och utbildningen bli en del av kommunens nä-
ringspolitik.

10 Övriga frågor

10.1 Olika regionindelningar för statliga verksamheter

Enligt Statens järnvägar (SJ) är SJ:s organisation anpassad till de olika
verksamheternas krav och följaktligen inte baserad på de regioner som
formas av länsindelningen. SJ vill framhålla att en verksamhetsbaserad
definition av en region varierar från fall till fall, samtidigt som sam-
hällsutvecklingen i allt högre grad leder till att regioner inte längre enty-
digt kan definieras.

Banverket poängterar att person- och godstransporter på järnväg ofta
bedrivs i relationer som går över länsgränsema. För järnvägens del är
länen för små. Järnvägen är ett system som förutsätter helhetssyn och ett
nationellt perspektiv för att det skall fungera och utnyttjas effektivt. Detta
kan dock enligt Banverket kombineras med samråd och inflytande för
den regionala och lokala nivån.

Vägverket konstaterar att de organisatoriska förändringarna i Vägver-
ket med dels en regionalisering, dels en rolluppdelning i en bestäl-
lar/utförarmodell kan ha medfört vissa nackdelar för bland annat länssty-
relser och kommuner. Samtidigt kan konstateras att många fördelar har
uppnåtts jämfört med tidigare organisation. Bland annat har kvaliteten i
den strategiska vägtransportplaneringen ökat genom att planeringsregio-
nen har vidgats till att omfatta flera län. Den starkare regionala organisa-
tionen har breddat verkets kunskapsbas, decentraliserat uppgifter och
delegerat beslutsbefogenheter och därigenom lyckats skapa en större ac-
ceptans och förståelse för angelägna åtgärder inom hela vägtransportsys-
temet. I samverkan med länsstyrelser, kommuner och andra aktörer har
verket kunnat argumentera kraftfullt för att fa ökade medel till i första
hand underhållsåtgärder på vägnätet.

Boverket vill ur sektorssynpunkt påpeka att det är olyckligt att statliga
myndigheter som har en regional organisation inte anpassar den till en
79

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

sägas tala i egen sak när det gäller en förståelse för högkvalitativ forsk-
ning och denna forsknings behov av centraliserade resurser anser de att
detta är betydelsefullt. Man kan gärna pröva decentralisering inom be-
gränsade områden där det finns lokala förutsättningar för högkvalitativ
forskning men man bör i huvudsak bygga vidare på den kompetens som
finns i de större miljöerna. Små miljöer far inte frikopplas från den stän-
digt pågående kvalitetskontroll som finns i de större miljöerna.

Luleå tekniska universitet (LTU) anser att det kan uppstå negativa ef-
fekter av att förlägga högskoleexpansionen till små och medelstora hög-
skolor. Med fler aktörer på marknaden konkurrerande om samma stu-
denter kommer de vanliga marknadsmekanismerna att leda till att utbudet
anpassas till genomsnittssökanden, det vill säga till en större koncentra-
tion till de vanliga utbildningsalternativen. LTU anser samtidigt att det är
en angelägen utmaning för t.ex. LTU att öka sitt engagemang på små
orter.

Enligt landstingen i Västerbottens och Norrbottens län samt i kommu-
nerna i Ljusdal och Gällivare måste staten ge större möjlighet till di-
stansutbildning. Enligt Norrbottens läns landsting skulle detta kunna
åstadkomma ett kunskapslyft i glesbygden, underlätta samarbetet med
det omgivande samhället och stimulera till ökad regional rekrytering.

Arboga kommun anser att statens insatser inom utbyggnaden av hög-
skoleutbildning måste samordnas med de lokala planerna och skapa möj-
ligheter även för mindre orter än regioncentra att utbilda inom den efter-
gymnasiala sektorn, för att klara det lokala näringslivets behov av utbil-
dad arbetskraft.

9.5 Övriga synpunkter om högre utbildning

Högskoleverket anser att ett skäl till att sambanden mellan det regionala
utbudet av utbildning och den regionala utvecklingen inte är entydiga kan
vara att högskolans uppgifter och målsättning inte i första hand varit att
främja närregionens näringslivsutveckling. För de mindre och medelstora
högskolorna är en väsentlig del av utbudet enligt Högskoleverket inriktat
mot att försörja den offentliga sektorn med välutbildad personal (ofta
lärarutbildningar) snarare än näringslivet i en bred bemärkelse. Sö-
dertörns högskola i södra delarna av Stockholm kan ses som ett exempel
på en högskola vars syfte bl.a. är att fungera som motor i den regionala
näringslivsutvecklingen. Liknande målsättningar finns bakom planering-
en av högskolan i Malmö och högskoleutbildningen i Norrköping.

Skolverket poängterar att det förändrade ansvarsförhållandet mellan
stat och skolhuvudman (oftast kommun) har givit de ansvariga i kommu-
ner och landsting större möjligheter än tidigare att anpassa sin skolverk-
samhet till lokala och regionala villkor, behov och önskemål. Möjlighe-
terna att erbjuda t.ex. högre yrkesutbildning i samverkan med andra aktö-
rer än det offentliga skolväsendet eller i samverkan med detta är större.
Gymnasieskolans förändring är ytterligare ett exempel. Staten har enligt
Skolverket inte endast överlåtit etableringsrätten av gymnasieutbildning
till kommunerna, utan den nya programstrukturen medger både lokala

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

för samhällsplaneringen enhetlig regional indelning. Statliga myndighe-
ters beslut att förändra indelningen av den regionala organisationen tar
alldeles för små hänsyn till de följder som drabbar andra myndigheter.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands. Jönköpings. Kalmar,
Västmanlands, Västemorrlands och Norrbottens län anser att de olika
regionindelningama (ofta stora regioner) som genomförts för statliga
verksamheter försvårar länsstyrelsernas samordningsansvar.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att omorganisationen av statliga
myndigheters verksamhet i större regioner innebär att servicen till en-
skilda och företag blir sämre särskilt i mindre orter och på landsbygden.

Kommunerna i Gislaved, Ronneby och Karlstad samt Norrlandsför-
bundet anser att de olika regionindelningama försvårar samordningen på
länsnivå och kommunal nivå.

Luleå kommun menar att koncentrationstendensema inom förvaltning
och bolag har inneburit att större regioner har bildats utan någon hänsyn
till regionalpolitiska intentioner. Allt större regioner för olika verksam-
heter innebär att man fjärmar sig alltmer från det lokala inflytandet.

10.2 Kommunerna

Kommunerna i Hultsfred, Västervik och Uppvidinge anser att det skulle
vara önskvärt om kommunerna ges ett större ansvar och vidgade befo-
genheter inom arbetsmarknadspolitiken. Detta kan enligt kommunerna
ske t.ex. genom att en del av de medel som ställs till arbetsmarknadspoli-
tikens förfogande far användas till insatser för näringslivsutveckling i
kommunerna.

Växjö kommun anser att staten snarast bör följa utredningens förslag
att föra en aktiv dialog med övriga aktörer, bl.a. kommunerna.

Strömsunds kommun vill påpeka att det finns en stark tendens till att
ett allt större ekonomiskt ansvar läggs på kommunerna även i frågor som
primärt är statligt ansvarstagande.

Enligt Svenska Kommunförbundet måste kommunerna tillerkännas ett
ökat inflytande i såväl planering som genomförande av åtgärdsprogram
för tillväxt och regional utveckling.

De små kommunernas samverkan anser att varje kommun inom de
samlade stödområdena bör få använda cirka ett par miljoner kronor årli-
gen för att på egen hand fatta beslut om viktiga detaljärenden och för
frågor där det behövs extra snabba och smidiga beslut.

10.3 Skatteutjämningssystemet

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det behövs ekonomisk stöd från
staten för utvecklingsarbetet med EU:s strukturfonder i de kommuner
som har en svagare ekonomi och sämre geografisk belägenhet. Detta stöd
bör samordnas med den kommunala skatteutjämningen så att inte vissa
kommuner blir kraftigt överkompenserade med bidrag från olika håll.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

Kommunerna i Borlänge, Falun, Ludvika. Smedjebacken, Hofors,
Ockelbo, Sandviken och Gävle anser att när förslaget till nytt skatteut-
jämningssystem lades fram omgärdades det av ett finmaskigt skyddsnät
mot kritiska röster i den meningen att utredningen påstods bygga på ett
antal objektiva kriterier som sammantaget visade att den gamla utjäm-
ningen var orättvis. Enligt dessa kommuner stämmer inte detta. Valet av
kriterier var tendentiöst och för varje enskild verksamhet har man kon-
sekvent valt variabler som gynnar storstäderna på bekostnad av t.ex.
kommunerna i skogslänen.

Landstingen i Västerbottens och Norrbottens län anser att de ökade re-
gionala klyftorna talar for att det nya skatteutjämningssystemet bör ut-
värderas ordentligt.

10.4 Övriga kommentarer

För Sametinget kan ytterligare effektivisering ske av samefrågorna i
statsförvaltningen genom exempelvis att Sametinget erhåller sektor-
sansvar inom centrala områden som berör samema som exempelvis ren-
näring.

Statens kulturråd framhåller att kulturen inte bara har en strategisk re-
gionalpolitisk betydelse utan att det även visat sig att kulturinsatser kan
vara betydelsefulla för att motverka och t.o.m. vända en negativ utveck-
ling i en bygd.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) ser det som en brist att den resurs som
kulturmiljön och kulturarvet skulle kunna utgöra i det regionala utveck-
lingsarbetet idag inte tas tillvara i tillräcklig omfattning.

Boverket instämmer i utredningens tankar om behovet av
’regionförstoring” i syfte att skapa mer livskraftiga, mångsidiga och bätt-
re fungerande regioner. Annars är risken att stora delar av landet utanför
storstadsområdena och vissa större regioncentra på sikt kommer att få en
försämrad försörjnings- och servicestruktur.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att den stora regionalpolitikens djupt
rotade sektorstänkande, kombinerat med en alltför centralt reglerad de-
taljstyrning av den lilla regionalpolitiken, bidragit till att begränsa ut-
rymmet för ett flexibelt och behovsanpassat utnyttjande av statens sam-
lade resurser på regional nivå. Det arbete som nu pågår med att definiera
det regionala utvecklingskapitalet m.m., inom ramen för landshövdinge-
uppdraget, och där flera departement är inblandade, är ett steg i rätt rikt-
ning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, kommunerna i Krokom och Östersund
samt Kommunförbundet i Jämtlands län föreslår att en ny utlokalise-
ringsutredning tillsätts för att motverka ytterligare koncentration av stat-
lig sysselsättning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, kommunerna i Bräcke, Berg och Öster-
sund, Kommunförbundet i Jämtlands län och Jämtlands läns landsting
föreslår att det i Jämtland görs ett försök med en samordning av merpar-
ten av den statliga verksamheten i länet under en huvudman - länsstyrel-
sen.

10 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 62

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

ClmfrvrV

Länsstyrelsen i Jämtlands län, kommunerna i Östersund, Berg, Bräcke
och Krokom samt Jämtlands läns landsting, föreslår att riksdagen beslu-
tar att tills vidare inte tillåta de statliga myndigheterna att uttunna servi-
cen genom förändringar i den regionala organisationen. Frysningen skall
gälla i avvaktan på att en samordnad regionpolitik utformas.

Stockholms kommun vill framhålla behovet av en målmedveten statlig
storstadspolitik och en konkretiserad integrationspolitik i regionpolitiken.
Orsaken till detta är att arbetslösheten bland människor med invandrar-
bakgrund i stockholmsområdet är dubbelt så stort jämfört med genom-
snittet i Sverige.

Rättviks kommun hänvisar till att utredningen framhåller att regionala
levnadsvillkor i allt mindre grad kan ske via bidragssystem utan alltmer
måste ske genom jobben. Den lågutbildade och av olika skäl ortsbundna
arbetskraften tenderar att bli kvar på småorter vilket kan bidra till att fö-
retag som söker billig lågutbildad arbetskraft etablerar sig på landsbyg-
den. Det finns i en sådan utveckling en påtaglig risk att vi skapar ett Sve-
rige som är ekonomiskt, socialt och kunskapsmässigt ojämlikt.

Sandvikens kommun anser att man inte minst i ett regionalpolitiskt
sammanhang måste studera vad man gör i andra länder och se vad vi kan
lära oss, då vi som nation och regioner utsätts för en internationell kon-
kurrens. Ur ett tillväxtperspektiv är det viktigt att samla likartad statlig
verksamhet på orter utanför storstadsområdena för att skapa
”utvecklingsmiljöer”. Borlänge är ett bra exempel med såväl Vägverket
som Banverket. Denna typ av ”utvecklingsmiljöer” bör stärkas.

Enligt Ånge kommun måste politiska styrmedel skapas för att garante-
ra balans mellan och inom regioner. Staten måste behålla, stärka och ut-
veckla sitt ägande över verksamheter som är avgörande för samhällsut-
vecklingen.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 3

Sammanfattning av bet. (SOU 1997:94)
”Konkurrensneutralt transportbidrag”

Prop. 1997/98:62

Bilaga 4

1 Bakgrund samt utredningens uppdrag

Det regionalpolitiska transportstödet infördes redan 1971. Syftet är att
”främja en samhällsekonomiskt och i övrigt lämplig lokalisering av nä-
ringslivet”. Bidraget är en delvis kompensation för de merkostnader
långa avstånd medför, Sverige blir genom stödet ”rundare”. Transportbi-
draget utgår för kostnader i samband med uttransporter av gods som har
genomgått en ”betydande bearbetning”, samt för intransporter av gods
som skall genomgå en ”betydande bearbetning”. Genom kravet på vida-
reförädling stimulerar bidraget industriell utveckling i stödområdet. En-
dast transporter som sker via järnväg eller yrkesmässig trafik (lastbil) är
stödberättigade. 1986 infördes ett hamntransportbidrag för att motverka
snedvridningar i konkurrensen. Hamntransportbidraget lämnas för trans-
porter på land till hamnar längs norrlandskusten samt till hamnar vid
Mälaren och Vänern.

Utredningens uppdrag bestod i att kartlägga och analysera förutsätt-
ningarna för. samt effekterna av en utvidgning av transportbidraget till
andra transportslag än de nu stödberättigade. Behovet av stöd till sjö-,
flyg- och persontransporter samt för telekommunikation skall kartläggas
samtidigt som konkurrensförutsättningarna och integrationen mellan
olika transportslag skall analyseras.

Konsekvenserna av de icke-neutraliteter som finns är att företagen
drabbas av högre transportkostnader.

2 Motiv for bidrag till godstransporter

Utredningen har identifierat tre olika motiv till att ge regionalpolitiskt
stöd till godstransporter: det trafikpolitiska, det handels-
/fördelningspolitiska och det lokaliseringspolitiska motivet.

Transportbidraget kan ses som ett trafikpolitiskt redskap. Det kan vara
bättre samhällsekonomiskt att ge ett företag i glesbygd bidrag som kom-
pensation för en dålig infrastruktur, än att investera stora summor för att
förbättra kommunikationerna. I detta sammanhang konstaterar utred-
ningen att det ur trafikpolitisk synvinkel också är motiverat att inte ge
bidrag till transporter i egen regi, eftersom det bidrar till att bevara en
dåligt fungerande transportmarknad med höga transportkostnader som
följd.

Transportbidraget kan också ses som ett handels-/fördelningspolitiskt
redskap. Genom att påverka handeln och fördelningen av dess vinster
mellan olika regioner till stödområdets förmån, stimuleras det lokala nä-
ringslivets utveckling.

Slutligen kan transportbidraget uppfattas som ett lokaliseringspolitiskt
redskap. Transportbidraget kan ge incitament till foretag med lättrörlig
produktion att etablera sig i stödområdet. Till skillnad från andra regio-
nalpolitiska företagsstöd ges transportbidraget även till foretag längs
norrlandskusten. Infrastrukturen, den lokala avsättningsmarknaden och
möjligheten att rekrytera kvalificerad personal gör det enklare att locka
foretag att etablera sig, vilket även får positiva konsekvenser för närings-
livet i andra delar av stödområdet.

Utredningen konstaterar också att det saknas kunskap om svensk
transportmarknad och transportbidragets (och andra bidrags) konsekven-
ser. Utredningen föreslår därför en satsning på integrerad transport- och
regionalvetenskaplig forskning för att i framtiden kunna göra seriösa ut-
värderingar av regionalpolitiska stöd.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 4

3 Utredningens överväganden och förslag

Utredningen anser att bidragets motivering måste preciseras. Motivet bör
uttryckligen vara att kompensera för kostnadsnackdelar till följd av
transportavstånd och bristande infrastruktur med syfte att stimulera till
höjd förädlingsgrad i transportbidragsområdets näringsliv.

Utredningen föreslår att hamntransportbidraget kvarstår, men att den
”tio-krona” som i vissa fall utbetalas för hantering av gods i hamn av-
skaffas. Hamntransportbidraget bör även omfatta transporter mot hamnar
i Nordnorge, förslagsvis hamnar från Trondheim och norrut. Bidrag bör
dock endast lämnas för den svenska transportsträckan. För transporter till
sjöss bör ett sjötransportbidrag till hamnar längs norrlandskusten införas,
se nedanstående tabell. För att bidrag skall lämnas skall hamnen finnas
på betydande avstånd från ursprungshamnen, dvs minst 40 mils avstånd.

Hamnar	Sjötransportbidrag i kronor/ton
Norr om Umeå kommun	40
Umeå kommun till och med Kram-	30
fors kommun
Söder om Kramfors kommun	20

Vidare föreslår utredningen att ett bidrag till flygfrakt införs, utformat
på samma sätt som sjötranspoftbidraget. Analogt bör också ett flygplat-
stransportbidrag införas. Utredningen har dock inte specificerat utform-
ningen, storleken eller konsekvenserna av ett sådant bidrag.

Transportbidraget skall ge incitament till vidareförädling. Dock ställs
det idag olika krav på bulksågverk och andra sågverk, vilket utredningen
inte har funnit några skäl för. Särskiljningen uttrycker en vilja att stödja
mindre företag inom en specifik bransch. Sågat och möjligen även hyvlat
virke anses av utredningen vara alltför lågt ställda förädlingskrav. Utre-
darna bedömer det inte möjligt att avskaffa stödet till köpsågverken innan
de strukturproblem som finns analyserats och åtgärdats. Sammanfatt-
ningsvis rekommenderar utredningen att bidraget till sågverk behålls i

befintligt skick tills dess att en strukturutredningen genomförts och
lämpliga åtgärder vidtagits.

Den befintliga viktgränsen på 100 kg anses av utredningen motverka
ambitionen att höja förädlingsgraden, differentiera produkter och öka
kundanpassningen med utveckling av logistiska system baserade på små,
täta sändningar och snabba leveranser. Bidrag bör också kunna lämnas
till expressgodsförmedling. För att underlätta för små och medelstora
företag samt kvinnors företagande föreslås att gränsen för minsta vikt på
100 kg avskaffas helt. Detta medför, tillsammans med bidraget till flyg-
frakt och expressgods, att verksamheter som fordrar snabba transporter
av lätta försändelser kan dra nytta av transportbidraget.

Utredningen föreslår en ökad flexibilitet vad gäller ansökningsförfa-
randet. Företagen bör kunna välja att registrera sig som halvårs-, helårs-
eller vartannatårssökande. Större transportörer söker då halvårsvis medan
mindre transportörer endast söker vartannat år. Ansökningstiden bör för-
längas från de nuvarande två månaderna efter respektive period, till tre
månader.

Utredningen anser att trä- och livsmedelsindustrin historiskt har miss-
gynnats i jämförelse med andra branscher. Därför föreslår utredningen att
bidrag skall ges för intransporter av träslag, maskiner, verktyg, råvaror
och andra material som inte framställs inom bidragsområdet.

Under den begränsade tid utredningen har haft till förfogande, har det
inte belagts att transportbidraget missbrukas systematiskt. Genom att
egentransporter utesluts samt att bidraget endast ger en delvis kompensa-
tion, finns incitament för företagen att hålla nere transportkostnaderna.
Utredningen föreslår att NUTEK bör ha möjlighet att driva ärenden som
innehåller felaktiga och icke—verifierbara uppgifter till rättslig bedöm-
ning.

Utredningen vill minska de tröskeleffekter som uppstår vid gränsen
mellan olika stödzoner. För att även stödja transporter inom regionen
föreslås stödnivåema i zon 5 öka från 5 till 10 % (vid transportavståndet
251-400 km) respektive 30 till 35 % (401-700 km).

Norge, Sverige och Finland har transportbidragssystem som gynnar
transporter i nord-sydlig riktning. Utredningen anser att för att även sti-
mulera transporter i öst-västlig riktning bör det utredas om det är möjligt
att införa ett samnordiskt transportbidrag där de tre ländernas godsmark-
nader ses som ett integrerat transportsystem. I det sammanhanget bör
även färjetrafiken analyseras.

Utredningen föreslår en försöksverksamhet med selektiva bidrag till
persontransporter med flyg. Utredningen har inte funnit stöd för bidrag
till datakommunikation.

De föreslagna förändringarna innebär enligt utredningen att företagen
far möjlighet att reducera sina transportkostnader eftersom konkurrensen
ökar på transportmarknaden, vilket i sin tur medför minskade bidrags-
kostnader. Samtidigt innebär förslagen ökade budgetkostnader för bidrag
till sjö- respektive flygfrakt samt för bidrag till företag som idag exklude-
ras pga viktgränsen. Sammantaget bedömer utredningen att kostnaderna
för bidraget kommer att öka.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 4

Remissammanställning av bet. (SOU 1997:94)
”Konkurrensneutralt transportbidrag”

Transportbidragets motiv

Utredningen föreslår att bidragets motivering skall preciseras till att
kompensera för kostnadsnackdelar till följd av transportavstånd och
bristande infrastruktur med syfte att stimulera till höjd förädlingsgrad i
transportbidragsområdets näringsliv.

De flesta remissinstanser, bl.a. Svenska Åkeriförbundet, Vägverket,
Arvika kommun och Landstinget Västernorrland bifaller utredningens
förslag. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anser att trans-
portbidragets syfte även bör stimulera miljövänliga transporter. Folkrö-
relserådet - Hela Sverige skall leva tycker att syftet bör kompletteras
med motivet att aktivt stimulera och främja lokalisering av varu- och
kunskapsproducerande företag till lands- och glesbygd. Länsstyrelsen
Värmland poängterar vikten av fortsatt satsning på integrerad transport-
och regionalvetenskaplig forskning för att effekterna av de regionalpoli-
tiska verktygen skall kunna utvärderas och utvecklas. Konkurrensverket
konstaterar att frågan om huruvida transportbidrag är det effektivaste
sättet att uppnå syftet inte legat inom utredningens uppdrag. Detta borde
ha varit utgångspunkten i en översyn av transportbidraget. Först därefter
är det meningsfullt att utreda och analysera utformningen av systemet.
Företagarnas Riksorganisations principiella inställning till företagsstöd är
att de är konkurrensbegränsande och att de därför bör avvecklas och
växlas mot sänkta arbetsgivaravgifter. Företagarnas Riksorganisation i
Västerbottens län anser dock att ett väl avvägt transportbidrag medverkar
till att utjämna företagens långa transportsträckor ut på de olika delmark-
naderna.

Utveckla transportmarknader och infrastruktur för ett dynamiskt
näringsliv

Ökad kunskap

Utredningen har konstaterat att tidigare analyser av transportbidraget
brister i fullständighet. Ökad kunskap är därför en förutsättning för fram-
gångsrik måluppfyllelse. Det gäller bl.a. transportmarknadens konkur-
renssituation, struktur och kostnadsrelationer i regionen.

Sveriges Redareförening instämmer i att det finns en kunskapsbrist.
För att avhjälpa den bör en integrerad transport- och regionalforskning
inledas. Den bör inkludera samhällsekonomiska kalkyler på både trans-
portslagsnivå och på intermodala transportupplägg. Dessutom borde in-
dustrins behov uppmärksammas. Vägverket framhåller att det behövs
ökad kunskap om transportbidragets effekter, ett led i detta är kombine-
rade regional- och trafikpolitiska analyser. Vägverket tror sig kunna bidra
i detta arbete med en investerings- och underhållsinriktning sär särskild
vikt ges till stödområden med en svag väginfrastruktur. Statens Järnvägar

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

(SJ) föreslår att inga ändringar skall göras nu, utan invänta en ny fördju-
pad utredning. Statens institut för regional forskning (SIR) saknar en
analys av transportbidraget i relation till övriga regionalpolitiska medel.

Egna transporter

Utredningen anser att även fortsättningsvis bör yttersta restriktivitet till-
lämpas för transporter i egen regi. På så sätt stimuleras fler aktörer att
agera på transportmarknaden.

SIR, NUTEK och Östersunds kommun tillstyrker utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Jämtland hävdar att utredningen har en övertro på trans-
portbidragets förmåga att skapa nyetableringar men anser ändå att trans-
portbidrag ej bör beviljas till egna transporter. Folkrörelserådet anser att
transporter i egen regi måste tillåtas i de fall fullgoda alternativ saknas på
den regionala transportmarknaden, för att kunna tillgodose kundens krav.
Glesbygdsverket påpekar att undantag bör göras för företag som inte utan
problem kan utnyttja befintliga transportföretag, exempelvis snabba och
specialiserade leveranser åt livsmedelsindustrin. Sveriges Hamn- och
Stuveriförbund anser att egna transporter måste tillåtas till sjöss. I stort
sett samtliga stuverier och hamnbolag längs norrlandskusten är hel- eller
delägda av skogsindustrin. Skogsindustrierna är också kritiska till utred-
ningens förslag vad gäller egentransporter till sjöss. Samtliga av
Skogsindustriernas medlemsföretag som är verksamma inom stödområ-
det har intressen i hamnverksamhet, stuverier eller rederier. Om dessa
företag utesluts från ett sjötransportbidrag sker ingen omstyming av
transport fl ödena.

Vad gäller den s.k. CECA-dispensen anser Norrbottens läns Landsting
och Länsstyrelsen i Norrbottens län att den bör bibehållas. Mekaniska
Verkstäders Riksförbund hävdar att dispensen måste permanentas efter-
som inga nya fraktföretag kommer att skapas genom ett slopat transport-
bidrag. Istället far de norrländska företagen ökade kostnader och därmed
sämre konkurrenskraft jämfört med sina kollegor söder om bidragsområ-
det. Även lokala lagerhållare har en viktig funktion för verkstadsföreta-
gen. Stål- och Metallföreningen påpekar att det inte är kostnadseffektivt
och rationellt att tvinga fram nya företagsbildningar. Stål- och Metallfö-
reningen anser att utredningen inte redovisat några skäl till varför stål-
grossisternas fakturor inte kan utgöra underlag för ansökan om transport-
bidrag från stålgrossistema kunder. Det är inte heller klarlagt hur upphö-
randet av dispensen påverkar Sveriges åtaganden i CECA-avtalet. Om
dispensen försvinner måste branschen ges åtminstone sex månaders var-
sel för att bilda åkeriföretag. NUTEK ser inga skäl till att förlänga dis-
pensen för CECA-varor.

Konkurrensneutralitet mellan land- och sjötransporter

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

Införande av ett sjötransportbidrag

Enligt utredarna är inte hamntransportbidraget tillräckligt för att åstad-
komma konkurrensneutralitet mellan land- och sjötransporter. Utred-
ningen förordar därför införandet av ett sjötransportbidrag för transport-
kostnader på svenskt vatten till annan hamn på betydande avstånd (minst
40 mil) från ursprungshamnen.

Majoriteten av remissinstanserna, t.ex. Banverket, Folkrörelserådet,
Sjöfartsverket, Arvika kommun, Sundsvalls kommun, Länsstyrelsen
Gävleborg, Jämtlands läns Landsting stödjer principen om konkurrens-
neutralitet. Luleå kommun välkomnar förslaget om sjötransportbidrag
eftersom det stärker Luleå kommuns ambition att bli ett kommunika-
tionscentrum i Barentsregionen med Luleå hamn som en viktig faktor.
Länsstyrelsen Dalarnas län delar utredningens uppfattning men påpekar
vikten av att en grundlig analys görs innan subventionsnivån för sjö-
respektive flygfrakter avgörs så att det blir så neutralt som möjligt i för-
hållande till landtransporter.

Sågverken i övre Norrland (Sågab) hävdar att påståendet att landtrans-
porter sker på bekostnad av sjötransporter är felaktigt. Enligt Sågab
transporteras mindre än 1 % av godsvolymen hos sågverk i övre Norr-
land via lastbil till västkusthamnar när möjlighet funnits att transportera
godset till en hamn i Norrland. Transport av gods till västkusthamn via
lastbil sker endast när sjötransport med korrekt destination saknas i norra
Sverige. I dessa fall är transportbidrag nödvändigt. Länsstyrelsen i Jämt-
lands län är tveksam till införandet av ett sjötransportbidrag. Länsstyrel-
sen anser att det befintliga hamntransportbidraget sannolikt är tillräckligt
för att utjämna konkurrensen vid val mellan sjö- och landtransport.
Mycket gods skeppas redan idag via norrlandshamnama oavsett om
hamntransportbidrag lämnas eller ej. Utredningens statistik visar därför
inte de egentliga transportflödena. Det finns ett betydande mörkertal vad
gäller de sjötransporter som skulle kunna utnyttja ett sjötransportbidrag
utan att ändra sina transportmönster. Ett sjötransportbidrag kan därför bli
mycket kostsamt. En fortsatt analys är därför nödvändig innan sjöfart
inkluderas i transportbidraget. Östersunds kommun påpekar att föräd-
lingsgrad och sjöfart är ett sammankopplat problem. Sjöfart gynnar stor-
drift, standardisering och bulkproduktion i stället för småskalighet, spe-
cialisering, kundanpassning och vidareförädling. Bidrag till sjöfart mot-
verkar därför transportbidragets syfte.

Geografisk avgränsning och subventionsnivå

Sjötransportbidraget föreslås differentieras med avseende på hamnens
läge inom transportbidragsområdet så att transportkostnader från hamnar
norr om Umeå kommun ersätts med 40 kr per ton, från och med Umeå
kommun till och med Kramfors kommun ersätts med 30 kr per ton och
söder om Kramfors kommun ersätts med 20 kr per ton.

Sjöfartsverket tycker att utformningen av sjötransportbidraget duger
tillsvidare, men noterar att endast uttransporter med sjöfart föreslås bli
stödberättigade enligt utredningen, ej intransporter.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

Flera remissinstanser är kritiska till den geografiska utformningen och
subventionsnivån. Länsstyrelsen Västemorrlands län anser att gränsen
mellan 20 och 30 kr per ton bör gå söder om Sundsvall, i allafall söder
om Härnösand eftersom den nu föreslagna gränsen skär mitt i ett skepp-
ningsdistrikt. SJ hävdar att utredarnas förslag i vissa fall innebär en över-
kompensation gentemot landtransporter. En utvidgad konkurrens till sjö-
fart riskerar att slå ut järnvägen i inlandet vilket leder till mindre konkur-
rens på sikt och därmed dyrare transporter. Sveriges Hamn- & Stuveri-
förbund anser att subventionsnivån är för låg eftersom järnvägen sub-
ventioneras så mycket ändå. Hela Norrland bör dessutom innefattas,
istället för Kramfors bör Härnösands kommungräns användas. Stödnivån
bör helst vara oberoende av fraktsätt, ett fast belopp bör knytas till re-
spektive stödzon samtidigt som det sker en differentiering mellan volym
och vikt. Sveriges Redareförening anser att ersättningsnivån är för låg
och att ungefär det dubbla vore lagom. Därefter är en kontinuerlig upp-
följning och justering av beloppen nödvändig. Vidare borde sydgränsen
gå vid Gävle eftersom förslaget skär mitt i ett skeppningsdistrikt. Lands-
tinget Västernorrland anser att zonindelningen är godtycklig bl.a. med
tanke på att Härnösand är en del av Ådalen och dess stuveriföretag opere-
rar från Härnösand till Bollstabruk. Umeå kommun är tveksam till att
bidrag inte skall utgå till företag som har intressen i hamnverksamhet,
stuveriverksamhet och rederier eftersom det riskerar att inskränka möj-
ligheten att åstadkomma en rationell transportapparat. NUTEK anser att
bidragsdifferensen bör vara mindre än 10 kr per ton då skillnaden mellan
närliggande hamnar bör vara så liten som möjligt. Det skulle exempelvis
kunna lösas med fler än tre zoner för sjötransportbidraget.

Konkurrensneutralt hamntransportbidrag

Utredningen föreslår att bidragets konstruktion bibehålls men att det görs
konkurrensneutralt med avseende på svenska och norska hamnar. Endast
norska hamnar från och med Trondheim och norrut skall omfattas. Lik-
som tidigare bör endast den svenska delen av transportsträckan vara
stödberättigad.

Hudiksvalls kommun anser att bidraget bör utformas så att det ger in-
citament till att transportera till närmaste isfria hamn, ej som idag där
södra hamnar gynnas på bekostnad av norrlandshamnama. Umeå kom-
mun, Sjöfartsverket, SIR, Kiruna kommun, Jämtlands läns Landsting,
Landstinget Västernorrland m.fl. tillstyrker att även transporter till nors-
ka hamnar skall vara stödberättigade. Folkrörelserådet, Östersunds kom-
mun och Glesbygdsverket hävdar att även den norska delen av
vägsträckan bör vara bidragsberättigad.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att ett bibehållet hamntransportbi-
drag tillsammans med ett ev sjötransportbidrag blir för mycket. Luleå
kommun avstyrker förslaget om att även norska hamnar skall omfattas
eftersom det kommer att ske på svenska hamnars bekostnad. Sundsvalls
kommun och Sveriges Hamn- & Stuveriförbund är också negativa till att
inkludera norska hamnar. NUTEK påpekar att utredningens förslag är

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

svårt att genomfora i praktiken eftersom EU bl.a. förbjuder exportstöd.
Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker forslaget om hamntransportbi-
drag till norska hamnar i avvaktan på en analys av de nationella trans-
portbidragen i Norden. (Reservation 1st Norrbotten: hamntransportbidrag
till norska hamnar, utan dröjsmål).

Konkurrensneutralitet mellan fraktflyg och ytbaserade trans-
porter

Utredningen föreslår att ett bidrag till företag som utnyttjar fraktflyg in-
förs som ett flygplatstransportbidrag till närmast lämplig fraktflygplats
inom transportbidragsområdet.

Flertalet av remissinstanserna tillstyrker utredarnas förslag, bl.a. Folk-
rörelserådet, SIR, Arvika kommun, Malungs kommun, Länsstyrelsen
Gävleborg, Jämtlands läns Landsting och Glesbygdsverket. Lantbrukar-
nas Riksförbund (LRF) påpekar att ett utvidgat bidrag till flyg- och sjö-
frakt inte far innebära att landtransportema far ett minskat stöd.

Konkurrensverket anser att ett flygplatstransportbidrag på samma sätt
som hamntransportbidraget inte är tillräckligt för att uppnå konkurrens-
neutralitet. Östersunds och Umeå kommun anser att även själva flyg-
transporten bör vara stödberättigad. Landstinget Västernorrland påpekar
att utformningen måste preciseras.

Norrlandshandelskamramas Trafikpolitiska Råd (NTR) anser att be-
greppet fraktflygplats måste definieras. NUTEK anser att införandet av
ett flygplatstransportbidrag inte är av avgörande betydelse för näringsli-
vet inom stödområdet då kostnaden för fraktflyg är större än kostnaden
för transporten fram till flygplatsen. NUTEK förordar istället ett bidrag
till själva flygfrakten.

Konkurrensneutralitet och förädling i trävaruindustrin

Bulksågverk

Enligt utredningen bör uppdelningen av bulksågverk och andra sågverk
avskaffas eftersom motsvarande uppdelning inte finns inom någon annan
bransch.

Hudiksvalls kommun, Länsstyrelsen Gävleborg, Skogsindustrierna
förordar att uppdelningen försvinner.

Bl.a. SIR, LRF, Norrbottens läns landsting och Länsstyrelsen i Norr-
bottens län anser att uppdelningen skall behållas. Centrala sågverksföre-
ningen anser att uppdelningen skall behållas eftersom bulksågverken re-
dan är gynnade av moderna hamnar. Istället bör man satsa på bättre in-
frastruktur för inlandssågverken. Malungs kommun anser också att upp-
delningen skall finnas kvar då hela förädlingskedjan av skogsråvara sker
vid råvarukällan, dvs. i inlandet, och att bulksågverkens köp och utfors-
ling av råvaran inte bidrar till inlandets utveckling. NUTEK hävdar att
det krävs en temporär lösning i avvaktan på en ev utredning, exempelvis
att alla kustsågverk får stöd upp till en viss gräns (30 000 kubik) per
90

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

halvår. Bulksågverken far då visst stöd samtidigt som andra sågverk på Prop. 1997/98:62
gränsen till bulksågverk far mindre än med nuvarande regler. Bilaga 5

Förädlingsgrad

Utredningen anser att förädlingskraven är lägre inom denna sektor än
inom övriga branscher. Utredningen anser dock att det inte är möjligt att
snabbt reducera transportbidraget till sågverken varför en strukturutred-
ning bör tillsättas. Strukturutredningen bör föreslå åtgärder för en an-
passning av regionens sågverksmarknad till en situation med reducerade
transportbidrag. Vidare bör verksamhet inom trähus-, möbel- och bygg-
nadssnickerier omfattas av transportbidrag för intransporter av varor som
inte produceras inom transportbidragsområdet.

Länsstyrelsen Västemorrlands län anser att transportbidraget ger ut-
rymme för vidareförädling vilket redan har påbörjats. Sågab anser att
bidraget bör vara oförändrat eftersom ökade krav gynnar bulksågverk på
bekostnad av små inlandssågverk. Länsstyrelsen Dalamas län välkomnar
skärpta krav på förädling. Hudiksvalls komun anser att bidrag bör utgå
till specialsågat, exempelvis märgfritt avspänt virke i stället för hyvlat
virke som utredningen föreslår. Skogsindustrierna framhåller vikten av
att finna en klar och avgränsad definition på förädling. Ett sätt kan vara
att definiera vidareförädling utifrån kundanpassning av virket. SIR anser
att stödet till inlandssågverken skall behållas. Vad gäller intransporter
tillstyrker SIR utredningens förslag. Östersunds kommun anser att lägre
vidareförädlingskrav bör ställas på inlandet i jämförelse med kusten.
Sundsvalls kommun, Landstinget Västernorrland, NTR och SJ anser att
en strukturutredning bör genomföras innan ev förändringar sker av stödet
exempelvis i kravet på vidareförädling. Centrala Sågverksföreningen
anser att en utredning inte bör fokusera bidrag utan sänkta arbetsgivarav-
gifter som lösning.

Höjd förädlingsambition inom livsmedelsindustrin

Företag som säljer lågt bearbetade eller obearbetade produkter av råvaror
som bär och kött ska inte erhålla uttransportbidrag enligt utredningen.
Däremot bör bidrag kunna lämnas till intransporter av varor inom livs-
medelssektorn som inte produceras inom transportbidragsområdet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Malungs kommun bifaller utredningens
förslag. NUTEK instämmer i att lågt förädlade livsmedelsprodukter bör
undantas. Dessutom noterar NUTEK att det kan uppstå kontrollproblem
vad gäller om en vara produceras inom bidragsområdet eller ej. Intrans-
portbidrag bör därför endast lämnas till högt förädlade varor. Företagar-
nas riksorganisation i Västerbottens län samt Glesbygdsverket påpekar
också vikten av att stimulera vidareförädling. Glesbygdsverket anser
även att bidraget till små livsmedelsproducenter bör höjas för att stimule-
ra till ökad lokal vidareförädling. Folkrörelserådet hävdar däremot att
även lågt eller obearbetade varor bör kunna fa transportbidrag, åtminsto-
ne under en övergångsperiod. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser ock-
91

så att bidrag till uttransporter av kött och bär bör kvarstå eftersom det är
en konsumentnära produktion som stödjer företag på Nordkalotten och
Barentsregionen.

Ökad kundanpassning av företagens transporter

Utredningen föreslår att den lägsta viktgränsen om 100 kg transportgrun-
dad vikt missgynnar kundanpassade leveranser samt företag som trans-
porterar lätta vikter. Viktgränsen bör därför avskaffas helt. Vidare bör
även expressgods som i övrigt uppfyller kraven i förordningen erhålla
bidrag.

Alla remissinstanser som har kommenterat detta förslag är positiva,
exempelvis Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen Gävleborg,
Sundsvalls kommun, Östersunds kommun, Malungs kommun, Väster-
bottens läns Landsting. Folkrörelserådet, SIR , Glesbygdsverket och
Umeå kommun anser dessutom att även expressgods bör vara stödberät-
tigat. NTR påpekar att begreppet expressgods måste definieras.

Minskade tröskeleffekter mellan kust och inland

Utredningen föreslår att transportbidragszonema ändras så att Sollefteå
kommun och Skorped, Anundsjö, Bjöma och Trehömingsjö församlingar
inom Ömsköldsviks kommun förs till zon tre vilket skulle minska trös-
keleffektema mellan zon två och fem. Utredningen anser att de två lägsta
avståndsklassema inom zon fem bör höjas till 10 respektive 35 %.

Folkrörelserådet tillstyrker utredarnas förslag. Länsstyrelsen Väster-
norrlands län anser att ovan nämnda områden bör ingå i zon fyra istället
tillsammans med Ånge kommun. SIR påpekar att även zon tre har pro-
blem och att speciellt problematiken kring kust kontra inland måste upp-
märksammas. Länsstyrelsen Västemorrlands län anser att situationen
längs större delen av Norrlandskusten kräver att investeringar såsom
Botnia-banan respektive Höga Kustenbron kommer till stånd samt
kompletteras med regionalpolitiska insatser som ex. transportbidraget.
Länsstyrelsen i Jämtland anser också att inlandet måste prioriteras fram-
för kusten, därför bör hela Norrlands inland ingå i zon fem alternativt byt
plats på zon tre och fyra. Östersunds kommun hävdar att utredningens
förslag inte är tillräckligt. Zon tre borde ha högre stödnivå än zon fyra
eftersom infrastrukturen är sämre. 10 % är den lägsta acceptabla bidrags-
gränsen, därför bör bidragsnivåer på 5 % antingen höjas eller sänkas till
noll. Jämtlands läns Landsting anser att zonindelningen måste ses över
med anledning av Botnia-banans färdigställande till förmån för inlandet.
Jämtlands läns Landsting hänvisar till Banverkets utredning som anger
att transportkostnaderna utefter kusten kommer att sjunka med 10%.
Länsstyrelsen Värmland föreslår att transportbidragsområdet i Värm-
lands län anpassas så att det blir identiskt med området för regionalpoli-
tiska företagsstödet.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

Småföretagsanpassning av rutinerna för transportbidrag

Utredningen föreslår att lägsta bidragsgrundande fraktkostnad skall vara
25 000 kr per ansökningstillfälle. Företag skall kunna registrera sig som
halvårsvis, årsvis eller vartannat år sökande, i intervaller om två år. An-
sökningsperioden bör utsträckas till tre månader.

Sundsvalls kommun, Norrbottens läns landsting, Länsstyrelsen i Norr-
bottens län och Glesbygdsverket tillstyrker förslaget om sänkt bidrags-
grundande fraktkostnad. Folkrörelserådet anser att fraktkostnaden bör
sänkas till 5 000 kr per ansökningstillfälle och att länsstyrelsen bör överta
administrationen. NUTEK hävdar att en bidragsgräns på lägst 5 000 kr
bör införas istället, i andra hand kan fraktkostnaden sänkas.

Hudiksvalls kommun, SIR, Arvika kommun, Norrbottens läns lands-
ting, Östersunds kommun m.fl. uttrycker sitt stöd för utredarnas förslag
om småföretagsanpassning. Sågab och Övertomeå kommun skulle gärna
se att transportbidrag endast lämnas till små och medelstora företag
(maximalt 500 anställda). Glesbygdsverket och Jämtlands läns Landsting
efterlyser enklare administrativa rutiner. NUTEK anser att förslaget om
halvårsvis osv. sökande är byråkratiskt och föredrar det befintliga syste-
met. Vidare anser NUTEK att förslaget om förlängd ansökningstid är
positivt. Länsstyrelsen i Jämtland föreslår att företagen skall kunna ansö-
ka under en löpande tvåårsperiod, med maximalt fyra ansökningar under
perioden och minsta fraktkostnad 25 000 kr per ansökan. Länsstyrelsen
Värmland påpekar att föreslagna förändringar är angelägna för att hjälpa
fram de kvinnliga entreprenörerna.

Persontransporter och datakommunikation viktiga för företa-
gen

Utredningen förordar en försöksverksamhet med selektiva bidrag till per-
sontransportkostnader för att stimulera till lokalisering och förädling in-
om transportbidragsområdet. Utrymmet bör ges inom ramen för länsan-
slagen i de två nordligaste länen. Vidare anser utredningen att in-
frastruktur och kompentensuppbyggnad inom företagen prioriteras istäl-
let för driftbidrag till datakommunikation.

SIR anser det intressant med försöksverksamhet för persontransporter
men är tveksam till om det bör omfatta de två nordligaste länen som hel-
het då inlandet har en svårare situation än kusten. Länsstyrelsen i Jämt-
lands län anser att försöksverksamheten bör bedrivas inom alla län i bi-
dragsområdet. Kiruna kommun påpekar att försöksverksamheten bör
gälla under åtminstone en femårsperiod eller motsvarande den tid nyord-
ningen av EU:s strukturfonder är i kraft. Östersunds kommun anser att i
första hand bör utbyggnaden av kommunikationsnäten stimuleras. En
försöksverksamhet bör dock även omfatta Jämtlands län samt endast krä-
va minimala administrativa rutiner. Umeå kommun är positiva till utred-
ningens förslag men anser att länsanslaget inte kan täcka dessa kostnader,
nya medel måste fram. Länsstyrelsen i Norrbottens län tycker att grund-
tanken är bra, dock ej selektivitet eftersom det redan prövats. Istället bör

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

staten påverka turutbud och priser för den regionala trafiken i Norrland
liksom kopplingen mellan regionen och det nationella flygnavet på Ar-
landa för att återskapa folkflyget. Norrland Center AB hävdar att för att
etableringar av tjänsteföretag skall komma till stånd och fungera i gles-
bygden fordras mycket resande mellan huvudkontoret i storstaden och
det etablerade kontoret i landsorten, upp till 5 % av årskostnaderna.

Därför bör samtliga norrländska län ingår i försöksverksamheten med
inriktning mot företagsetableringar inom tjänstesektorn.

SIR anser liksom utredningen att driftbidrag inte bör utgå till IT. Läns-
styrelsen i Jämtlands län anser att frågan bör utredas vidare. Glesbygds-
verket hävdar att dyra anslutningskostnader till ISDN motiverar en kost-
nadsutjämning. Västerbottens läns Landsting anser att telekommunika-
tioner bör ingår som underlag för transportbidrag. Norrland Center AB
påpekar att det pågår teknikförändringar som medför högre driftskostna-
der och lägre investeringskostnader. Data- och telekommunikationskost-
nader för exempelvis ett callcenter är ca 10-15 % av årskostnaderna, vil-
ket skall jämföras med utredningens uppgift om 1-4 % av de datorinten-
siva företagens omsättning. Regeringen bör därför göra en fördjupad ut-
värdering av den nya teknikens påverkan på driftskostnaderna.

Ett marknadsneutralt transportbidrag för den nordiska trans-
portmarknaden

Utredningen föreslår att de nationella transportbidragen i Norden analy-
seras som ett integrerat transportsystem. Syftet bör vara att belysa huru-
vida det samlade bidraget är ickeneutralt med avseende på transporter
mellan länderna samt om ett nordiskt transportbidrag som inte motverkar
integration mellan öst-västliga marknader kan formuleras. Även frågan
om den transnationella farjetrafikens integration i transportbidrag bör
belysas.

Folkrörelserådet, SIR, Kiruna kommun, Sundsvalls kommun stödjer
utredarnas förslag. Länsstyrelsen Västemorrlands län anser att även far-
jetransporter i Bottenhavet bör ingå i en analys. Sveriges Redareförening
att man vid en analys måste beakta olikheter i behandlingen av transport-
slagen länderna emellan. Östersunds kommun anser att även Atlantbanan
bör analyseras (snabbtåg mellan Östersund och Trondheim). Malungs
kommun påpekar att en analys även måste beakta de södra delarna av
stödområdet.

Förslagens statsfinansiella konsekvenser

Även om utredningen hävdar att fler stödberättigade transportslag medför
ökade möjligheter för företagen att finna billiga transportlösningar, inne-
bär förslagen sammantaget troligtvis en ökad kostnad för staten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att utredningens förslag medför
högre kostnader. Kusten gynnas på bekostnad av inlandet. Därför bör
bidraget begränsas till små och medelstora företag. Företagarnas Riksor-

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

ganisation påpekar att budgetkonsekvenserna är mycket osäkra och att ev
förändringar kommer att kräva noggrann uppföljning. På sikt bör bidra-
get fasas ut. NUTEK beklagar att utredningen inte ägnat denna fråga mer
uppmärksamhet. Ett genomförande av utredningens förslag skulle enligt
NUTEK:s bedömning medföra att anslagsnivån måste höjas markant.

Prop. 1997/98:62

Bilaga 5

Närings- och handelsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,

Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros

Föredragande: statsrådet Sundström

Prop. 1997/98:62

Regeringen beslutar proposition 1997/98:62 Regional tillväxt - för arbete
och välfärd.

Eländers Gotab 56234, Stockholm 1998

Regeringens proposition1997/98:62

Regional tillväxt - för arbete och välfärd

Propositionens huvudsakliga innehåll

Innehål Isförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:912) omnedsättning av socialavgifter

2.2 Förslag till lag om rätt för Stiftelsen Norrlandsfonden attbesluta i frågor om förvaltningen av regionala utvecklingslån

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

3 Ärendet och dess beredning

Lagrådet

4 Näringslivets utvecklingsförutsättningar inför2000-talet, nationellt och regionalt

4.1 Inledning

Nya förutsättningar för regionalpolitik

Välfärdssystemet bidrar till regional balans

Alla regioner är beroende av en hög tillväxt

Regional näringspolitik for ökad ekonomisk tillväxt

Kraftfulla insatser för regional utveckling

Nya möjligheter till utbildning i hela landet

Tidigareläggning av infrastrukturinvesteringar

Särskilda åtgärder i gles- och landsbygd

4.2 En intemationaliserad ekonomi

4.2.1 Skärpt internationell konkurrens

4.2.2 Spelregler for internationell handel

4.2.3 Direktinvesteringarna har fått en mer framträdande roll

4.2.4 Europasamarbetets utveckling

4.2.5 Regionalpolitik för ekonomisk och ekologisk hållbar utveck-ling

4.3 Näringslivets organisation och lokalisering

Specialisering och nätverk

Industriella kluster

Varierande krav på det regionala utbudet

Produktlivscykelns olika faser

4.4 Regionala förutsättningar och utvecklingstendenser

4.4.1 Regioner i ömsesidigt beroende

4.4.2 Den regionala utvecklingen

Tabell 1: Antal sysselsatta totalt samt sysselsättningsutvecklingen i Prop. 1997/98:62länen och vissa länsgrupper under perioden 1987-95

Tabell 2: Sysselsättningsutvecklingen inom olika regionalpolitiska Prop. 1997/98:62stödområden under perioderna 1991-93 och 1994-95

Tabell 3: Antal och andel arbetslösa (inkl, personer i arbetsmark- Prop. 1997/98:62nadspolitiska åtgärder) , länsvis, åren 1990, 1994 och 1997

Tabell 6: Befolkningsutvecklingen i länen och vissa länsgrupperunder perioden 1971-97

Tabell 8: Olika typer av flyttningsöverskott för vissa län underperioden 1995-97

Tabell 10: Åldersstrukturen inom vissa länsgrupper och olika Prop. 1997/98:62stödområden m.m. åren 1970 och 1996 (%)

4.4.3 Regionfamiljer - ett viktigt närings- och regionalpolitisktanalysverktyg

Indelningen av de 108 lokala arbetsmarknadsregionema iregionfamiljer

4.5 Statens samlade resurser för regional utveckling

5 Mål och riktlinjer

6 Regionalpolitik

6.1 Allmänna utgångspunkter

Skälen för regeringens bedömning:

6.2 Statens betydelse för utvecklingen i utsatta regioner

6.2.1 Allmänna riktlinjer

6.2.2 Insatser med regionalpolitisk betydelse inom vissa statligasektorer

6.2.2.1 Den kommunala ekonomin

6.2.2.2 Infrastrukturen för kommunikationer

Skälen för regeringens bedömning:

Inrikesflyget

6.2.2.3 Utbildning

Ö.2.2.4 Kultur

6.2.3 Ökad helhetssyn på organisatoriska förändringar i denstatliga förvaltningen

6.3 De särskilda regionalpolitiska medlen

6.3.1 Allmänna riktlinjer

6.3.2 Stödområdesfrågor

6.3.3 Regionalt utvecklingsstöd

6.3.4 Stiftelsen Norrlandsfonden

6.3.5 Nedsättning av socialavgifter

6.3.6 Transportbidrag

6.4 EG:s strukturfonder

6.4.1 Genomförande av nuvarande strukturfondsprogram

TabelkTilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknadegenom beslut och utbetalade medel för olika program inom mål 2

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade Prop. 1997/98:62genom beslut och utbetalade medel for olika program inom mål 5b,

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknadegenom beslut och utbetalade medel för övriga gemenskapsinitiativ

6.4.2 Nationell medfinansiering

Tabell: Fördelning av den offentliga medfinansieringen for beslutadeprojekt inom de geografiska målområdena, procent

6.4.3 Nästa programperiod

6.5 Glesbygds- och landsbygdspolitik

6.5.1 Allmänna riktlinjer

6.5.2 Sysselsättningsfrämjande åtgärder

6.5.3 Service

6.5.4 Det lokala utvecklingsarbetet

6.5.5 Utredning av glesbygdens och landsbygdens framtida utveck-lingsmöjligheter

7 Regionalt utvecklingsarbete

Regeringens proposition
1997/98:62

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:912) om
nedsättning av socialavgifter

2.2 Förslag till lag om rätt för Stiftelsen Norrlandsfonden att
besluta i frågor om förvaltningen av regionala utvecklingslån

4 Näringslivets utvecklingsförutsättningar inför
2000-talet, nationellt och regionalt

4.2.5 Regionalpolitik för ekonomisk och ekologisk hållbar utveck-
ling

Tabell 1: Antal sysselsatta totalt samt sysselsättningsutvecklingen i Prop. 1997/98:62
länen och vissa länsgrupper under perioden 1987-95

Tabell 2: Sysselsättningsutvecklingen inom olika regionalpolitiska Prop. 1997/98:62
stödområden under perioderna 1991-93 och 1994-95

Tabell 3: Antal och andel arbetslösa (inkl, personer i arbetsmark- Prop. 1997/98:62
nadspolitiska åtgärder) , länsvis, åren 1990, 1994 och 1997

Tabell 6: Befolkningsutvecklingen i länen och vissa länsgrupper
under perioden 1971-97

Tabell 8: Olika typer av flyttningsöverskott för vissa län under
perioden 1995-97

Tabell 10: Åldersstrukturen inom vissa länsgrupper och olika Prop. 1997/98:62
stödområden m.m. åren 1970 och 1996 (%)

4.4.3 Regionfamiljer - ett viktigt närings- och regionalpolitiskt
analysverktyg

Indelningen av de 108 lokala arbetsmarknadsregionema i
regionfamiljer

6.2.2 Insatser med regionalpolitisk betydelse inom vissa statliga
sektorer

6.2.3 Ökad helhetssyn på organisatoriska förändringar i den
statliga förvaltningen

TabelkTilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade
genom beslut och utbetalade medel för olika program inom mål 2

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade Prop. 1997/98:62
genom beslut och utbetalade medel for olika program inom mål 5b,

Tabell: Tilldelade medel från strukturfonderna, medel intecknade
genom beslut och utbetalade medel för övriga gemenskapsinitiativ

Tabell: Fördelning av den offentliga medfinansieringen for beslutade
projekt inom de geografiska målområdena, procent

6.5.5 Utredning av glesbygdens och landsbygdens framtida utveck-
lingsmöjligheter

9.2 Förslag till mer flexibel medelsanvändning på regional
nivå

9.4 Åtgärder för bättre regional balans mellan utbud och
efterfrågan på arbetskraft

10 Program för regional näringspolitik och
särskilda regionalpolitiska projekt

Sammanfattning av betänkande (SOU 1997:13)
”Regionpolitik för hela Sverige”

Remissammanställning ”Regionpolitik för hela Sve-
rige” (SOU 1997:13)

5.1 Allmänna synpunkter på centraliseringen av statens verk-
samheter

5.2 Statliga verksamheters lokalisering och dess betydelse för
andra verksamheter

Sammanfattning av bet. (SOU 1997:94)
”Konkurrensneutralt transportbidrag”

Remissammanställning av bet. (SOU 1997:94)
”Konkurrensneutralt transportbidrag”

Konkurrensneutralitet mellan fraktflyg och ytbaserade trans-
porter

Persontransporter och datakommunikation viktiga för företa-
gen

Ett marknadsneutralt transportbidrag för den nordiska trans-
portmarknaden