Prop.
1997/98:54
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 januari 1998
Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)
1 propositionen föreslås vissa justeringar av teknisk karaktär i 1995 års
lagstiftning om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv.
Ett svenskt försäkringsbolag, som avser att delta i ett koassuransavtal
(samförsäkring) avseende stora risker belägna i ett annat EES-land, skall
enligt lagförslaget inte behöva underrätta Finansinspektionen om detta i
annat fall än när bolaget är den ledande försäkringsgivaren i avtalet.
Beslut om överlåtelser av direktförsäkringsbestånd, där det ingår risker
som är belägna i eller åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land,
skall offentliggöras även i det berörda landet.
Bestämmelserna om återförsäkringsbolags registerskyldighet justeras
så att det klart framgår dels att återförsäkringsbolag som meddelar livför-
säkring och lång skadeförsäkring skall skuldtäcka och föra register för att
tillvarata återförsäkringstagamas förmånsrätt, dels att övriga återförsäk-
ringsbolag inte behöver skuldtäcka eller föra register. Registerskyldiga
återförsäkringsbolag skall även, i syfte att tillvarata återförsäkringstagar-
nas förmånsrätt, iaktta placeringsreglema i tillämpliga delar.
Tidsfristen för förverkande av koncession i de fall verksamheten inte
påbörjas inom viss tid föreslås till ett år och räknas från det att bolaget
beviljades koncessionen. Koncessionen får också förverkas om bolaget
begär det före denna årsfrist.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i skuldtäckningsreglema.
Det föreslås att fordringar på premier för skadeförsäkring, som avser viss
premieperiod (terminspremiefordringar) och som inte förfallit till betal-
ning, godtas för skuldtäckning under vissa förutsättningar. Slutligen in-
1 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 54
förs en särskild dispensregel som medger även andra än tillfälliga un- Prop. 1997/98:54
dantag från vissa skuldtäckningsregler om det finns synnerliga skäl.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 1998.
Prop. 1997/98:54
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................4
2 Lagtext....................................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)...........................................................................5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige..........................13
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige............................................................................15
3 Ärendet och dess beredning..................................................................18
4 Vissa frågor om skuldtäckningstillgångar............................................20
4.1 Bakgrund...................................................................................20
4.2 Terminspremiefordran som skuldtäckningstillgång..................20
4.3 En utvidgad dispensmöjlighet från tillgångsbegränsningama ..23
5 Underrättelse om gränsöverskridande koassuransverksamhet.............27
6 Offentliggörande av beståndsöverlåtelser med EES-anknytning.........30
7 Skuldtäcknings- och registerskyldighet i återförsäkringsbolag............35
8 Förverkande av koncession när verksamheten inte påbörjats..............38
9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser........................................40
10 Ekonomiska konsekvenser.................................................................41
11 Författningskommentar......................................................................42
11.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713).........................................................................42
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-
försäkringsgivares verksamhet i Sverige..........................45
11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för
utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse
i Sverige............................................................................45
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser avseende Promemoria om
vissa justeringar i lagstiftningen om genomförande av EG:s
försäkringsdirektiv................................................................47
Bilaga 2 Lagrådets yttrande ................................................................48
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 januari 1998......49
Rättsdatablad...........................................................................................50
Prop. 1997/98:54
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige,
3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige.
Prop. 1997/98:54
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)
Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)'
dels att 2 a kap. 4 §, 7 kap. 9, 10, 10 b, 10 g och 11 §§, 8 kap. 7 §, 9
kap. 15 §, 14 kap. 26 b § och 19 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 kap. 6 a §, av föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a kap.
4§
Om ett försäkringsbolag avser att från Sverige eller från en sekundäretab-
lering i ett annat land inom EES meddela försäkringar för risker belägna i
eller för åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land, och detta
skall ske på annat sätt än genom en sekundäretablering i det landet
(gränsöverskridande verksamhet), skall bolaget underrätta Finansinspek-
tionen om det. I underrättelsen skall det anges vilket eller vilka slag av
risker eller åtaganden försäkringarna skall omfatta.
Bestämmelserna i första stycket
gäller inte när bolag i annan egen-
skap än ledande försäkringsgivare
deltar i koassuransavtal (samför-
säkring) avseende stora risker.
Med stora risker avses
1. de försäkringar som anges i
2 kap. 3 a § första stycket 4-7 och
11-12,
2. de försäkringar som anges i
2 kap. 3 a § första stycket 14-15,
om försäkringstagaren är närings-
idkare och den försäkrade risken
avser näringsverksamheten, och
3. de försäkringar som anges i
2 kap. 3 a § första stycket 3, 8-10,
13 och 16, om försäkringstagaren
är näringsidkare och minst två av
följande förutsättningar är uppfyll-
da enligt senast fastställda resultat-
och balansräkning:
a) försäkringstagaren har en
Lagen omtryckt 1995:1567.
|
balansomslutning som uppgår till Prop. 1997/98:54 6 200 000 ecu, b) försäkringstagaren har en c) försäkringstagaren har haft i Om försäkringstagaren ingår i en 7 kap. 9§ |
Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha till-
gångar till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för
egen räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en återför-
säkringsgivare har ställt hos bolaget, placerade i enlighet med 9 a-
|
10 e §§ (skuldtäckning). |
Om ett annat försäkringsbolag (1970:979). För sådana tillgångar |
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de för-
säkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och
med avdrag för avgiven återförsäkring.
Om avgiven återforsäkring inte bidrar till att minska bolagets riskta-
gande, får Finansinspektionen för visst fall bestämma att avdrag inte får
göras för sådan återforsäkring.
Ett försäkringsbolag skall till Finansinspektionen lämna uppgift om de
försäkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats samt
avgiven återforsäkring och dess storlek. Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrif-
ter om uppgiftsskyldigheten.
10 §
För skuldtäckning som avses i 9 § far, med de begränsningar som anges i
andra-sjätte styckena och 10 a-10 d §§, följande tillgångar användas:
1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en
svensk kommun eller därmed jämförlig samfallighet svarar för.
2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska gemen-
skaperna eller utländska stater eller centralbanker svarar för.
3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk kommun
eller därmed jämförlig utländsk samfallighet med befogenhet att kräva in
offentlig uppbörd svarar för.
4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella orga-
nisationer svarar för.
5. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkringstagare
som har samband med försäkringsavtal, om rättssubjekt som anges i 1—4
svarar för fordran. Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars
verksamhet uteslutande består i att försäkra risker inom koncernen, får
för skuldtäckning även använda fordringar som bolag inom koncernen
svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning
längre tid än tre månader, far den dock inte användas för skuldtäckning.
5 a. Fordringar på premier för
skadeförsäkring får, när flera pre-
mieperioder avtalats och fordring-
arna avser premier som inte förfal-
lit till betalning för andra perioder
än den första, användas för skuld-
täckning upp till det belopp som
svarar mot avsättningen för försäk-
ringsåtagandet, om avsikten är att
åtagandet skall sägas upp vid
dröjsmål med betalningen.
6. Skuldförbindelser med säkerhet i bolagets livförsäkringsbrev, inom
återköpsvärdet.
7. Medel på konto i svensk eller utländsk bank.
8. Obligationer och andra skuldförbindelser som Allmänna pensions-
fonden, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt
3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse svarar för. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsbolag,
Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotek-
skassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.
9. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett utländskt kreditin-
stitut svarar för.
10. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebo-
lag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för.
11. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som
har getts ut av ett publikt aktiebolag, ett publikt bankaktiebolag, ett pub-
likt försäkringsaktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, med un-
dantag av bolag som avses i 12.
12. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som
har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bo-
Prop. 1997/98:54
lag, under förutsättning att bolaget har till uppgift att äga sådana tillgång-
ar som anges i 13.
13. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egen-
dom.
14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de
som anges i 1-4 och 8-10 svarar för och som panträtt i fastighet eller
tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga inom en viss
andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om
andelens storlek och om värdering av fastigheter och tomträtter för till-
lämpningen av bestämmelserna i denna punkt.
15. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de
som anges i 1-4 och 8-10 svarar för och som annan betryggande säker-
het än panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för.
16. Kassa.
17. Andelar i värdepappersfonder och placeringar i utländska fondföre-
tag som är underkastade lagstiftning eller annan offentlig reglering som
väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder
här i landet, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av till-
gångar som får användas för skuldtäckning.
18. Beslutad överskjutande skatt.
19. Återförsäkringsgivares fordran hos det avgivande försäkringsbo-
laget (återförsäkringstagaren) som grundas på att återförsäkringstagaren
har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven återförsäkring.
Andra fondpapper än som avses i 10 a § första stycket 1, får endast an-
vändas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är före-
mål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten.
Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har
getts ut av ett privat aktiebolag får användas för skuldtäckning under för-
utsättning att bolaget är ett dotterbolag som anges i 10 a § första styck-
et 1.
Utländska tillgångar som avses i första stycket 2-4, 7, 9-12 och 17 far
användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen med-
delat
1. såvitt angår första stycket 2, om vilka utländska stater och utländska
centralbanker som avses,
2. såvitt angår första stycket 4, om vilka internationella organisationer
som avses, samt
3. såvitt angår första stycket 3, 7, 9-12 och 17, om vilka stater de rätts-
subjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.
Tillgångar får användas för skuldtäckning endast till den del de inte
belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.
För att tillgångar enligt första stycket 13 skall fa användas för skuld-
täckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara
brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör till fastigheter och
tomträtter som utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första
stycket 14.
Prop. 1997/98:54
Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skall vid tillämpningen av be-
stämmelserna i 10 b och 10 c §§ jämställas med tillgångar som anges i
första stycket 11 och 12.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge att även
andra slag av tillgångar än som anges i första stycket tillfälligt får använ-
das för skuldtäckning.
10 b §
Av det belopp som skall skuldtäckas får en andel om högst
- 75 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket
7-10, varav högst 50 procentenheter får motsvaras av tillgångar som an-
ges i 10 § första stycket 10,
- 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första styck-
et 11,
- 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första styck-
et 12-14,
- 10 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 15
och
- 3 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 16.
Andra fondpapper än som avses i 10 § första stycket 17 och 10 a §
första stycket 1, och som inte omsätts på någon reglerad marknad som är
öppen för allmänheten, får uppgå till högst 10 procent av de tillgångar
som används för skuldtäckning.
Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall även beak-
tas ett försäkringsbolags indirekta ägande av tillgångar genom dess inne-
hav av andelar i värdepappersfonder eller placeringar i utländska fondfö-
retag som används för skuldtäckning.
Finansinspektionen får, om det Finansinspektionen får, om det
finns särskilda skäl, medge till- finns särskilda skäl, medge till-
fälliga avvikelser från de begräns- falliga avvikelser från de begräns-
ningar som anges i första och andra ningar som anges i första och andra
styckena. styckena. Om det finns synnerliga
skäl får Finansinspektionen också
medge avvikelser, som inte är till-
fälliga, från begränsningarna i
första stycket första-fiärde streck-
satserna.
10 g §
Ett försäkringsbolag skall upprätta Ett försäkringsbolag som avses i 9 §
riktlinjer för placering av medel skall upprätta riktlinjer för place-
som används för skuldtäckning. ring av medel som används för
skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och den som avser att teckna en livförsäkring i
bolaget skall informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om
det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet saknas an-
ledning till sådan information. Regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om skyldig-
Prop. 1997/98:54
heten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall om- Prop. 1997/98:54
fattas av informationsskyldigheten.
Ett försäkringsbolag skall föra ett
register som vid varje tidpunkt ut-
visar de tillgångar som används för
skuldtäckning och tillgångarnas
värde.
11 §
Ett försäkringsbolag som avses i 9 §
skall föra ett register som vid varje
tidpunkt utvisar de tillgångar som
används för skuldtäckning och till-
gångarnas värde.
Om en tillgång, som antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt
att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta an-
tecknas i registret.
8 kap.
7§
Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av bola-
gets angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande
förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar.
Verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande
vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets
verksamhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut
inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I
sådant fall skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.
Styrelsen skall se till att organisationen i fråga om bokföringen och
medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verk-
ställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i över-
ensstämmelse med lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsfö-
retag och andra författningar och att medelsförvaltningen sköts på ett
betryggande sätt.
Styrelsen skall fastställa sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § och
se till att de följs. Styrelsen skall fortlöpande pröva om riktlinjerna behö-
ver ändras.
Styrelsen ansvarar för att upp-
gifter enligt 7 kap. 9 § fjärde styck-
et lämnas och att informationsskyl-
digheten enligt 7 kap. 10 g § andra
stycket fullgörs.
Styrelsen ansvarar för att upp-
gifter enligt 7 kap. 9 § femte stycket
lämnas och att informationsskyl-
digheten enligt 7 kap. 10 g § andra
stycket fullgörs.
9 kap.
15 §
Beslut att ansöka om förlängning av Beslut att ansöka om förlängning av
koncession enligt 2 kap. 3 § tredje koncession enligt 2 kap. 3 § sjunde
stycket fattas av den ordinarie bo- stycket fattas av den ordinarie bo-
lagsstämman. lagsstämman.
14 kap.
26 b §
Finansinspektionen skall godkänna ett avtal om överlåtelse om
10
1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådan förmån som
kan ha medgivits i enlighet med 23 a § första stycket lagen (1950:272)
om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige, och
2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fullgöras, sam-
tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva för-
säkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myn-
dighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäkringsgivare, den
behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare hem-
mahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det EES-
land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Ett beslut om godkännande av ett avtal skall inspektionen genast re-
gistrera. När registrering sker, övergår ansvaret för det överlåtna försäk-
ringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Är den övertagan-
de försäkringgivaren ett försäkringsbolag eller en annan försäkringsgiva-
re med koncession i Sverige, skall den övertagande försäkringsgivaren
underrätta försäkringstagarna och dem som förvärvat rätt på grund av en
försäkring om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som
överlåtelsen medför. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt under-
rättelsen skall lämnas.
Om det i ett bestånd av direkt
försäkring som överlåtits ingår
åtaganden som skall fullgöras i ett
annat EES-land skall Finans-
inspektionen offentliggöra den god-
kända överlåtelsen i det landet en-
ligt bestämmelserna där. Om
överlåtelsebeslutet offentliggörs på
motsvarande sätt i det berörda lan-
det, får inspektionen underlåta att
offentliggöra beslutet där.
15 kap.
Om det i ett bestånd av direkt för-
säkring som överlåtits ingår risker
som är belägna i eller åtaganden
som skall fullgöras i ett annat EES-
land, skall Finansinspektionen of-
fentliggöra den medgivna överlåtel-
sen i det landet enligt bestämmel-
serna där. Om överlåtelsebeslutet
offentliggörs på motsvarande sätt i
det berörda landet, får inspektionen
underlåta att offentliggöra beslutet
där.
Prop. 1997/98:54
11
19 kap.
2§
Regeringen skall, efter anmälan av Finansinspektionen, förklara konces-
sion som beviljats för ett försäkringsbolag förverkad om
1. bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som anges i
2 kap. 13 §,
2. bolaget inte har börjat sin 2. bolaget inte har börjat sin
verksamhet inom tre månader från verksamhet inom ett år från det
det bolaget registrerades, koncessionen beviljades eller inom
samma tid förklarat sig avstå från
koncessionen,
3. anmälningen för bolagets registrering genom lagakraftägande be-
slut blivit avskriven eller avslagen, eller
4. bolaget under längre tid än sex månader inte drivit verksamhet.
Om registrering av beslut, varigenom koncessionen har förverkats, för-
ordnar regeringen.
Prop. 1997/98:54
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2. De nya bestämmelserna i 14 kap. 26 b § och 15 kap. 6 a § tillämpas i
fråga om beslut om godkännande av överlåtelseavtal eller tillstånd att
verkställa avtal som meddelats efter den 31 mars 1998.
3. Äldre bestämmelser i 19 kap. 2 § 2 tillämpas för bolag som beviljats
koncession före ikraftträdandet.
12
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § och 8 kap. 1 § lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §'
När Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat EES-land
ges tillfälle att yttra sig över en fråga om tillstånd till en överlåtelse av ett
bestånd av försäkringar som meddelats under verksamhet som drivits
med stöd av denna lag, skall inspektionen lämna sitt samtycke om
1. försäkringstagarnas rätt inte försämras, och
2. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs
Prop. 1997/98:54
sedan överlåtelsen beaktats.
Finansinspektionen skall yttra sig
Finansinspektionen skall innan
den yttrar sig ge berörda försäk-
ringstagare och livräntetagare till-
fälle att anmäla om de har något att
invända mot överlåtelsen. Därvid
skall vad som föreskrivs i 15 kap.
4 § första stycket försäkringsrörel-
selagen (1982:713) gälla i tillämp-
liga delar.
inom tre månader.
Finansinspektionen skall innan
den yttrar sig ge berörda försäk-
ringstagare och livräntetagare till-
fälle att anmäla om de har något att
invända mot överlåtelsen. Därvid
skall vad som föreskrivs om offent-
liggörande i 15 kap. 4 § första
stycket försäkringsrörelselagen
(1982:713) gälla i tillämpliga delar.
Om överlåtelsen har offentliggjorts
på motsvarande sätt i Sverige av
behörig myndighet i den överlåtan-
de försäkringsgivarens hemland,
får inspektionen underlåta att of-
fentliggöra ansökningen.
8 kap.
1 §2
Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra
1. förordnande av ett ombud en-
ligt 6 kap. 5 eller 6 §,
2. beslut om att förbjuda eller be-
gränsa försäkringsgivarens rätt att
förfoga över sina tillgångar här i
landet, och
3. beslut om att lämna sitt sam-
1. förordnande av ett ombud en-
ligt 6 kap. 5 eller 6 §, och
2. beslut om att förbjuda eller be-
gränsa försäkringsgivarens rätt att
förfoga över sina tillgångar här i
landet.
tycke till överlåtelse av försäkrings-
bestånd.
' Senaste lydelse 1995:780.
2 Senaste lydelse 1995:780.
13
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2. De nya bestämmelserna i 7 kap. 3 § tillämpas i fråga om offentliggö-
rande av utländsk myndighet som sker efter den 31 mars 1998.
3. Äldre bestämmelser i 8 kap. 1 § tillämpas för beslut om samtycke
som meddelats före ikraftträdandet.
Prop. 1997/98:54
14
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt Prop. 1997/98:54
för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings-
rörelse i Sverige
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att bedriva försäkringsrörelse i Sverige
dels att 25 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 29 d §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 §'
Finansinspektionen far meddela de erinringar i fråga om utländska för-
säkringsföretags verksamhet här i landet som inspektionen anser behöv-
liga.
Finansinspektionen skall förelägga företaget att vidta rättelse om in-
spektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410), lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har medde-
lats med stöd av någon av dessa lagar eller grunderna, om sådana finns,
2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfatt-
ningen och beskaffenheten av företagets rörelse,
3. i bankinstitut enligt 6, 10 eller 15 a § deponerat belopp minskats ge-
nom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan anled-
ning,
4. försäkringsföretagets riktlinjer för placering av tillgångar som an-
vänds för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till inne-
hållet i 13 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§ och 10 e § försäkringsrörelselagen
(1982:713),
5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller
inte är placerade enligt 13 § samt 7 kap. 9 a-10 c §§ och 10 e § försäk-
ringsrörelselagen, eller
6. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets
verksamhet.
Om ett utländskt försäkringsföretags kapitalbas understiger solvens-
marginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäkringsrörelselagen
(1982:713), skall Finansinspektionen förelägga företaget att upprätta en
plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen
till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger de nivåer
som anges i 16 a §, eller om garantibeloppet för livförsäkringsrörelse inte
har en sådan sammansättning som anges i 16 a § tredje stycket, skall in-
spektionen förelägga företaget att upprätta och för godkännande över-
lämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.
Vad som sägs i tredje stycket skall inte gälla i de fall företaget med-
getts förmåner enligt 23 a § och någon annan myndighet än Finansin-
spektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som
Senaste lydelse 1995:781.
15
kontrollerar företagets soliditet förbjuder det att helt eller delvis förfoga
över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten, Finansinspektio-
nen vidta samma åtgärder beträffande företagets tillgångar i Sverige.
Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts in-
om den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något
annat sätt har undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till rege-
ringen.
Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsföretags förfoganderätt
eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. företaget inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. företagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen
eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. företagets kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns
särskilda skäl att anta att bolagets finansiella ställning ytterligare kommer
att försämras, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen
vid beslut om förverkande av företagets koncession.
Om företaget medgetts förmåner enligt 23 a § och någon annan myn-
dighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektio-
nen underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar företagets soli-
ditet innan åtgärd vidtas.
Om företaget driver verksamhet eller har tillgångar placerade i ett an-
nat EES-land, skall Finansinspektionen underrätta den behöriga myndig-
heten i det landet om beslut som fattats i enlighet med sjätte stycket och,
om det behövs, begära att den behöriga myndigheten i samarbete med
inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.
Finansinspektionen skall anmäla beslut om förverkande av koncession
till de behöriga myndigheterna i de EES-länder där företaget bedriver
försäkringsverksamhet. Inspektionen får i samband härmed begära att
sådan myndighet i samarbete med inspektionen vidtar de åtgärder som
behövs för att skydda de försäkrades intressen.
Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall drivas efter ett
sådant beslut som avses i fjärde och sjätte styckena.
En koncession kan förklaras förverkad av regeringen om företaget
1. inte längre uppfyller kraven för koncession,
2. inte har börjat sin verksamhet
inom ett år från det koncessionen
beviljades eller inom samma tid
förklarat sig avstå från koncessio-
Prop. 1997/98:54
2. inte inom angiven tid har vid-
tagit åtgärderna i en plan som har
godkänts enligt tredje stycket, eller
3. i annat fall allvarligt åsido-
sätter gällande bestämmelser för
verksamheten.
nen,
3. inte inom angiven tid har vid-
tagit åtgärderna i en plan som har
godkänts enligt tredje stycket, eller
4. i annat fall allvarligt åsido-
sätter gällande bestämmelser för
verksamheten.
Om företaget medgetts förmåner enligt 23 a § och dess auktorisation
förklarats förverkad av en utländsk myndighet som kontrollerar företa-
gets soliditet, skall Finansinspektionen vidta erforderliga åtgärder. Om
16
skälet till att auktorisationen förklarats förverkad är att företagets solidi- Prop. 1997/98:54
tet är otillräcklig, skall regeringen genast förklara företagets koncession i
Sverige förverkad.
Beslut, varigenom koncessionen förklaras förverkad, skall av Finansin-
spektionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.
Om det i ett bestånd av direkt för-
säkring som överlåtits ingår risker
som är belägna i eller åtaganden
som skall fullgöras i ett annat EES-
land, skall Finansinspektionen of-
fentliggöra den medgivna över-
låtelsen i det landet enligt bestäm-
melserna där. Om överlåtelsebe-
slutet offentliggörs på motsvarande
sätt i det berörda landet, får in-
spektionen underlåta att offentlig-
göra beslutet där.
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2. De nya bestämmelserna i 29 d § tillämpas i fråga om tillstånd att
verkställa överlåtelseavtal som lämnats efter den 31 mars 1998.
3. Äldre bestämmelser i 25 § tillämpas för företag som beviljats kon-
cession före ikraftträdandet.
17
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 54
Denna lagrådsremiss innehåller förslag till vissa justeringar i reglerna för
svenska och utländska försäkringsgivare.
Den svenska lagstiftningen på försäkringsområdet har i två etapper ge-
nomgått genomgripande förändringar till foljd av genomförandet av EG:s
försäkringsdirektiv.
Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning
av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva
verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring och rådets
första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar
och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäk-
ringsrörelse, den s.k. första generationens direktiv, syftade till gemen-
samma regler for att underlätta etablering av skade- och livförsäkrings-
företag i ett annat medlemsland. Direktiven innebar en minimiharmonise-
ring av regler för auktorisation och övriga krav som skall gälla för etable-
ring i medlemsstaterna. Den andra generationens direktiv (rådets andra
direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och
andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring,
och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva fri-
heten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG
och rådets direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samordning
av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med be-
stämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att
tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG) innehål-
ler främst regler som i vissa fall ger möjlighet att tillståndsfritt sälja för-
säkringar över nationsgränserna utan etablering i mottagarlandet
(tillhandahållande av tjänster). Såväl första som andra generationens di-
rektiv har kompletterats och ändrats i flera omgångar.
Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att bl.a. genomföra regler i första
och andra generationens direktiv. Den svenska lagstiftningen som inför-
livade dessa rättsakter trädde i kraft den 1 januari 1994 (SFS 1993:1302-
1311,prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5, rskr. 1993/94:39).
Tredje generationens direktiv [rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 ju-
ni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan
direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv
73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäk-
ring än livförsäkring) och rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november
1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt
livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG
(tredje livförsäkringsdirektivet)], syftar till att genomföra principerna om
en enda auktorisation och om hemlandstillsyn. Direktivens bestämmelser
innebär i korthet att en försäkringsgivare skall ha möjlighet att med stöd
av auktorisationen i sitt hemland driva försäkringsverksamhet inom hela
EU, såväl från ett fast driftställe i ett annat medlemsland än hemlandet
som genom gränsöverskridande handel från ett fast driftställe beläget
inom EU. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom EU, stå under
hemlandstillsyn.
Prop. 1997/98:54
18
Genom den tredje generationens direktiv är den legala grunden för en
inre marknad på försäkringsområdet fullbordad. Arbetet med genom-
förandet av dessa direktiv ledde till lagstiftning som i huvudsak trädde i
kraft den 1 juli 1995 (SFS 1995:779-789, prop. 1994/95:184, bet.
1994/95:NU24, rskr. 1994/95:392).
För svenska försäkringsbolag införlivades EG-rätten genom ändringar
i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. För utländska försäkrings-
givare med säte i annat EES-land infördes en ny lag, lagen (1993:1302)
om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, LEF. Gemenskaps-
rätten medförde också ändringar i de svenska reglerna för övriga utländ-
ska försäkringsgivare [lagen (1950:272) om rätt för utländska försäk-
ringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, LUFj.
Genom lagen (1995:1560) om årsredovisning för försäkringsföretag,
ÅRFL, genomfördes rådets direktiv av den 19 december 1991 om års-
bokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag
91/674/EEG. Reglerna trädde i kraft den 1 januari 1996 (prop.
1995/96:10, bet. 1995/96:LU4, rskr. 1995/96:91).
Det har efter hand visat sig att det tidigare införlivandet av EG-
direktiven behöver justeras på några punkter. I en promemoria som har
utarbetats inom Finansdepartementet föreslås ändringar som ger en bättre
överensstämmelse med EG:s försäkringsdirektiv. Dessa behandlas i av-
snitt 5, 6 och 8. Vissa likartade justeringar föreslås också i reglerna för
försäkringsgivare utanför EES-området med verksamhet här. Därutöver
föreslås några ändringar i FRL som inte direkt hänger samman med di-
rektiven.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finans-
departementet (dnr Fi97/2116).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 december 1997 att inhämta Lagrådets yttran-
de över förslagen till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares
verksamhet i Sverige,
3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Yttrandet finns intaget i
bilaga 2.
Prop. 1997/98:54
19
4.1 Bakgrund
I 7 kap. 9-10 g §§ FRL finns placeringsregler for försäkringsbolag som
skall trygga att åtagandena mot försäkringstagarna kan fullgöras. Grund-
tanken är att det belopp, som utgörs av försäkringstekniska avsättningar
för åtagandena mot försäkringstagarna, vid varje tidpunkt skall motsvaras
av tillgångar av visst slag med ett värde som uppgår till minst samma
storlek som avsättningarna (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 91).
I 9 § fastslås det grundläggande kravet att bolaget skall inneha till-
gångar till ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningar-
na för egen räkning med tillägg för viss deposition (skuldtäckning).
Alla tillgångar godtas inte för skuldtäckning. De tillgångar som är till-
låtna anges i 10 §. Den grundläggande tanken är att endast tillgångar som
uppfyller viss kvalitet i fråga om kreditvärdighet, värdebeständighet eller
likviditet godtas för skuldtäckning (prop. 1994/95:184 s. 167).
Tillgångarna skall, med vissa undantag, värderas till verkligt värde.
Värderingen regleras i 10 f §.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall dessutom enligt
9 a § uppfylla de allmänna kraven på matchning och diversifiering.
Matchningsprincipen innebär att tillgångarna skall vara godtagbara
med hänsyn till försäkringsåtagandenas karaktär. Sådana tillgångar skall
väljas så att den förväntade avkastningen anpassas till utbetalningarna
från försäkringarna. En annan aspekt av matchningsprincipen är att till-
gångarna skall ha tillräcklig likviditet.
Diversifieringsprincipen innebär att tillgångar skall väljas så att lämp-
lig riskspridning uppnås.
Matchningsprincipen och diversifieringsprincipen kompletteras med
detaljregler enligt 10 b § med gränser för vad som vid skuldtäckningen
kan godtas av ett och samma tillgångsslag (tillgångslimiter). I 10 c §
finns gränser för hur stor del som får skuldtäckas med en enskild place-
ring (enhandsengagemang). Reglerna om tillgångslimiter och enhands-
engagemang utgör ramar som bolaget måste hålla sig inom men innebär
inte automatiskt att matchnings- och diversifieringsprincipema är upp-
fyllda.
4.2 Terminspremiefordran som skuldtäckningstillgång
Prop. 1997/98:54
Regeringens förslag: Fordringar på premier som inte förfallit till be-
talning och som avser viss premieperiod (terminspremiefordringar)
för skadeförsäkring, får under vissa förutsättningar användas för
skuldtäckning.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för-
slag.
20
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Konsumentverket har dock uttryckt en viss tve-
kan till ändringen med hänvisning till att åtagandena mot försäkringsta-
garna vid varje tid bör kunna uppfyllas. Finansinspektionen har lämnat
vissa tekniska synpunkter på lagförslagets utformning.
Bakgrund: Inom skadeförsäkring, särskilt konsumentförsäkring, är
försäkringar med terminspremier vanligt förekommande. Det innebär att
premiema för försäkringen betalas genom delbetalningar under försäk-
ringsperioden (månads-, kvartals- eller halvårsvis). Försäkringen löper
däremot normalt på ett år och under denna tid är bolaget bundet av de
villkor som avtalats för perioden.
Det faktum att försäkringstagaren delar upp premien i delbetalningar
påverkar alltså inte i sig bolagets ansvarighet och åtagande gentemot för-
säkringstagaren. En utebliven delbetalning medför efter en viss frist att
avtalet upphör att gälla. Försäkringsbolagets avtalsrättsliga åtagande
gentemot konsumenter är i fråga om de vanligaste skadeförsäkringarna
reglerat i konsumentförsäkringslagen (1980:38), KEL, men vissa konsu-
mentförsäkringar, liksom försäkringar för andra försäkringstagare faller i
stället under lagen (1927:77) om försäkringsavtal, FAL. I dessa lagar
finns bl.a. regler om att avtalet far sägas upp viss tid efter det att bolaget
lämnat ett meddelande till försäkringstagaren om den uteblivna betal-
ningen (25 § KFL och 13 § FAL).
Av de nya placeringsreglerna som infördes den 1 juli 1995 framgår
vilka tillgångsslag som får användas för skuldtäckning (7 kap. 10 §
FRL). Bland de tillåtna tillgångsslagen ingår fordringar på premier eller
andra fordringar på försäkringstagare som har samband med försäkrings-
avtal, om vissa rättssubjekt svarar för fordringen (10 § första stycket 5).
De subjekt som godtas är staten och vissa andra från risksynpunkt sär-
skilt säkra rättssubjekt. Det belopp som skall täckas av tillåtna tillgångar
är i första hand de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.
Dit hör värdet av bolagets ansvarighet för löpande försäkringar, den s.k.
premiereserven.
Beräkningen och redovisningen av premiereserven reglerades tidigare i
Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd avseende skadeförsäk-
ringsbolagens beräkning och redovisning av försäkringstekniska skulder
samt redovisning av säkerhetsreserv, FFFS 1994:34. Enligt dessa be-
stämmelser skulle, för försäkringar med terminsbetalning, även de termi-
ner som belöpte på tiden efter försäkringsbolagets balansdag inräknas i
premiereserven. I gengäld fick premiema för motsvarande premieperiod
räknas av. Det belopp som då skulle skuldtäckas var således ett nettobe-
lopp.
Genom införandet av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäk-
ringsföretag, ÅRFL, som trädde i kraft den 1 januari 1996, införlivades
som tidigare nämnts EG:s direktiv om årsbokslut och sammanställd re-
dovisning för försäkringsföretag (91/674/EEG) i svensk rätt. I samband
därmed justerades även reglerna för beräkningen och redovisningen av
försäkringstekniska skulder. Sådana skulder skall numera redovisas un-
der beteckningen försäkringstekniska avsättningar. Vidare ändrades reg-
lerna i vissa andra avseenden. Med anledning av EG:s regler infördes i
Prop. 1997/98:54
21
7 kap. 1 § FRL uttryckliga bestämmelser om att avsättningarna skall
motsvara det belopp som fordras för att ett försäkringsbolag vid varje
tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas
uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal (se prop.
1995/96:10 del 4 s. 108 och 275-276).
De närmare reglerna för redovisningen och beräkningen av försäk-
ringstekniska avsättningar för försäkringar med terminspremier regleras
numera i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredo-
visning i försäkringsföretag, FFFS 1996:29. I likhet med tidigare före-
skrivs att för försäkringar med terminsinbetald premie skall bolaget räkna
med ansvarigheten även för de terminer av återstående löptid som ligger
helt inom tiden efter balansdagen (se 4 kap. 15 § FFFS 1996:29). Tidiga-
re regler om nettoredovisning finns dock inte kvar.
De nya redovisningsreglerna har även genomslag i skuldtäcknings-
sammanhang. Ett avsevärt större belopp av de fria medlen måste nu där-
för utnyttjas för skuldtäckning i de aktuella fallen.
Försäkringsförbundet har i en skrivelse (dnr Fi 96/5184) begärt bl.a. att
fordringar på terminspremier skall få användas för skuldtäckning. Även
Finansinspektionen har i en särskild skrivelse framhållit att denna fråga
bör bli föremål för översyn (dnr Fi 97/1152).
Skälen för regeringens förslag: Det finns inte anledning att införa
några särskilda bestämmelser i lag om att de försäkringstekniska avsätt-
ningarna i redovisnings- eller placeringssammanhang skall reduceras
med fordringar på terminspremier. Det bör i stället prövas om fordring-
arna på kommande delbetalningar bör få användas för skuldtäckning,
oavsett vem som svarar för dessa.
Nuvarande regler i 7 kap. 10 § första stycket 5 första meningen FRL
om att endast där upptagna premiefordringar på vissa rättssubjekt får an-
vändas som skuldtäckningstillgångar motiveras av dessa rättssubjekt
uppfyller högt ställda krav på kreditvärdighet (se prop. 1994/95:184
s. 176).
I de nu aktuella fallen med delbetalningar av premier finns det ett di-
rekt samband mellan premiefordringen och bolagets åtagande. Om bola-
get kommer att säga upp åtagandena i fall terminspremierna inte betalas,
har försäkringstagarens kreditvärdighet inte samma betydelse som i and-
ra fall. Detta talar för att fordringar på terminspremier för skadeförsäk-
ring bör tas in som tillgångar som under vissa förutsättningar får använ-
das för skuldtäckning.
Eftersom rätten att utnyttja en fordran för skuldtäckning motiveras av
det direkta sambandet mellan fordringen och det ansvarsåtagandet som
den avser bör användningen begränsas till det belopp i premiereserven
som svarar mot fordringen. En sådan lösning överensstämmer också sak-
ligt sett väl med den äldre ordningen där premiefordringar beaktades ge-
nom en minskning av premiereserven. Begränsningen bör tas in som ett
tak för vilket belopp fordringen kan användas för skuldtäckning. Dess-
utom måste bolaget ha laglig och avtalad rätt samt fasta rutiner för upp-
sägning av ansvarsåtagandet, om delpremien inte betalas i anslutning till
att ansvarsperioden börjar att löpa. Slutligen bör dessa fordringar inte
kunna användas för skuldtäckning om förfallodagen är inne men del-
Prop. 1997/98:54
22
betalningen uteblivit. Användningen för skuldtäckning bör därför be-
gränsas till premier som inte förfallit till betalning.
Författningstexten beträffande terminspremiefordringar bör, som Fi-
nansinspektionen föreslagit, justeras något för att bättre ansluta till för-
säkringsavtalsrättens terminologi. Det finns dock inte skäl att, som in-
spektionen förordat, förtydliga reglerna om captivebolagens koncemford-
ringar i detta sammanhang.
Med anledning av vad Konsumentverket/KO anfört bör det särskilt
framhållas att försäkringsbolagets åtaganden mot försäkringstagarna
skall skuldtäckas av godtagbara och matchande tillgångar även under den
uppsägningstid som löper om en fordran på terminspremien inte betalas.
De särskilda krav som uppställs för att terminspremiefordringar skall få
användas för skuldtäckning är dessutom uppställda för att - med beak-
tande av att premien erläggs genom delbetalningar - säkerställa att de
allmänna kraven på kreditvärdighet, värdebeständighet och likviditet inte
eftersätts. Den föreslagna ändringen kan alltså inte i sig anses innebära
något avsteg från kravet att en försäkringsgivare vid varje tidpunkt skall
kunna fullgöra sina åtaganden mot försäkringstagarna.
Terminspremiefordringama bör, i likhet med de premiefordringar o.d.
som staten och vissa andra rättssubjekt svarar för, inte underkastas några
begränsande regler enligt 10 b eller 10 c §§ om tillgångslimiter och en-
handsengagemang. Sådana begränsningsregler kan nämligen bedömas
sakna praktisk betydelse för de tillgångar som det nu är fråga om.
4.3 En utvidgad dispensmöjlighet från tillgångsbegräns-
ningama
Prop. 1997/98:54
Regeringens Förslag: Finansinspektionen får medge undantag som
inte endast är tillfälliga från vissa av tillgångsbegränsningama för
skuldtäckningstillgångar. Dispensrätten villkoras av att det finns syn-
nerliga skäl.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt prome-
morians förslag eller lämnat det utan erinran. Brandkontoret har, i första
hand, begärt att gränsen för premielånen regleras i lag, eftersom beroen-
det av dispens gör verksamheten osäker. Finansinspektionen har efterlyst
tydligare riktlinjer om hur Brandkontorets premielån bör bedömas i risk-
hänseende. Försäkringsförbundet har anfört att dispens bör kunna ges
redan vid särskilda skäl. Förbundet har tillagt att Brandkontorets premie-
lån i säkerhetshänseende bör jämställas med livförsäkringslån.
Bakgrund: Stockholms Stads Brandförsäkringskontor (Brandkontoret)
har i en skrivelse till Finansdepartementet begärt att deras fordringar
p.g.a. särskilda premielån till försäkringstagarna för betalning av vissa
allframtidsförsäkringar skall likställas med livförsäkringslån och därmed
få användas för skuldtäckning i obegränsad utsträckning (dnr Fi 96/73).
23
Brandkontoret grundades genom Kungl. Maj:ts reglemente och stad-
fastelse den 18 mars 1746. Brandkontoret meddelar allframtidsförsäk-
ringar för byggnader. Allframtidsförsäkringen är bunden till den försäk-
rade byggnaden på viss fastighet och kan under vissa förutsättningar även
flyttas över till en annan byggnad på en annan fastighet. I regel betalar
försäkringstagaren en engångspremie som finansieras genom ett 50-årigt
lån från Brandkontoret till försäkringstagaren (premielån). Premielånen
har formen av annuitetslån med fast ränta under löptiden. Brandkontorets
fordran är förenad med särskild förmånsrätt i fastigheten eller tomträtten
med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till förmånsrättslagen
(1970:979). Bestämmelserna innebär att Brandkontoret i händelse av ett
exekutivt förfarande har rätt till betalning före panthavare i fastigheten
eller tomträtten, för amortering eller ränta som inte förfallit till betalning
tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Förmånsrätten
gäller även för kommande betalningar och oavsett vem som äger fastig-
heten. Kontoret kan dock inte överlåta premielånen till annan borgenär.
Gällande bestämmelser innebär att premielånen får motsvara högst 10
procent av skuldtäckningsbeloppet. Lånen räknas som skuldförbindelser
med annan betryggande säkerhet än panträtt i fastighet eller tomträtt som
andra än staten och vissa andra rättssubjekt svarar för (7 kap. 10 § första
stycket 15 jämfört med 10 b § första stycket FRL).
För närvarande har Finansinspektionen, med stöd av 7 kap. 10 b § fjär-
de stycket FRL, medgett Brandkontoret dispens från tillgångs-
begränsningen i 7 kap. 10 b § första stycket FRL. Brandkontoret får med
denna tillfälliga dispens använda premielånen för skuldtäckning upp till
50 procent av det belopp som skall skuldtäckas, i den mån övriga till-
gångar inte är tillräckliga. Brandkontoret har framhållit att i ett längre
perspektiv är den tillfälliga dispensen inte tillräcklig. Kontoret har hävdat
att det inte kommer att kunna fortsätta sin verksamhet, om inte en lag-
ändring sker.
Skälen för regeringens förslag: Brandkontoret och dess premielån
med särskild förmånsrätt intar en särställning på försäkringsområdet. Det
kan konstateras att ett lån med sådan förmånsrätt som gäller för Brand-
kontorets premielån är säkerhetsmässigt bättre prioriterat än lån med
panträtt i fast egendom. Det är samtidigt svårt att systematiskt inordna
premielånen bland övriga tillgångsslag i 7 kap. 10 § FRL, eftersom förut-
sättningarna för Brandkontorets verksamhet är så speciella. Ett av pro-
blemen är att premielånen har låg likviditet genom att de inte kan över-
låtas till en ny borgenär. Regeringen anser ändå att det med hänsyn till
den förmånsrätt som tillkommer Brandkontoret för premielånen bör öpp-
nas en möjlighet till högre skuldtäckning än de 10 procent som följer av
gällande regler.
Motivet till att skuldförbindelser med säkerhet i livförsäkringsbrev till-
låts för skuldtäckning i obegränsad utsträckning inom ramen för åter-
köpsvärdet är att försäkringsbolaget har kontroll över värdet av säkerhe-
ten. Livförsäkringslånen anses i princip riskfria med avseende på kre-
ditrisk. Premielånen skiljer sig från livförsäkringslånen på så sätt att
Brandkontorets åtagande kvarstår i händelse av försäkringstagarens fal-
lissemang, medan ett livförsäkringsåtagande utsläcks i motsvarande situ-
Prop. 1997/98:54
24
ation. Den förmånliga placering i förmånsrättshänseende som Brand-
kontoret beviljats for premielånen innebär emellertid att tillgångsslaget är
mindre riskfyllt ur kreditrisksynpunkt än fastigheter och andra fastighets-
relaterade tillgångar. Ur kreditrisksynpunkt är premielånen åtminstone
lika säkra som sådana obligationer, skuldförbindelser och garantier for
vilka kreditinstitut och vissa värdepappersbolag svarar. Diversifierings-
möjlighetema har inte motsvarande betydelse som för fastigheter och
andra fastighetsrelaterade tillgångar.
Ett skäl som talar emot att tillåta premielånen för skuldtäcknings-
ändamål i en hög utsträckning är lånens låga likviditet. Enligt skuldtäck-
ningsreglema i tredje skadedirektivet skall, av de tillgångar som täcker
de försäkringstekniska avsättningarna, den procentuella andelen av de
tillgångar som inte är likvida hållas på en betryggande nivå (artikel
22.2.v). Det är också viktigt att värdet av en lånefordran beräknas med
hänsyn till möjligheten att realisera den (artikel 21.1 fjärde stycket vii).
Den låga likviditeten skall dock ses mot bakgrund av att premielånen är
avsedda att täcka mycket långa försäkringsåtaganden.
Det är emellertid mindre tillfredsställande att tillskapa ett nytt till-
gångsslag i 7 kap. 10 § FRL som endast omfattar Brandkontorets premie-
lån. Det finns därför starka skäl för att ge Finansinspektionen möjlighet
att medge en högre skuldtäckningsandel anpassad efter de särskilda för-
hållandena för Brandkontorets premielån.
Ett behov av ett sådant medgivande till högre skuldtäckningsandel kan
också aktualiseras i andra mycket udda fall. Det kan t.ex. gälla skuld-
täckningstillgångar i utlandet med mycket hög grad av säkerhet. Procent-
satsen för högsta tillåtna skuldtäckning bör självfallet bestämmas på ett
sätt som inte snedvrider konkurrensen på det aktuella försäkringsområ-
det. Det bör inte vara fråga om att genom dispensgivning främja en ex-
pansion av vissa särreglerade försäkringstyper på bekostnad av mer kon-
kurrensutsatta försäkringar. Snarare bör det kunna ske för att underlätta
hanteringen av ett befintligt försäkringsbestånd.
Det finns alltså sammanfattningsvis skäl som talar för att det behövs en
dispensrätt i FRL för att kunna beakta den här typen av udda fall. I jäm-
förelse med en lagregel om högsta skuldtäckningsandel ger en dispens-
ordning också bättre möjligheter att med hänsyn till försäkringstagarnas
intresse beakta individuella förhållanden i det berörda bolaget.
En bestämmelse bör därför införas som möjliggör andra än tillfälliga
dispenser från nuvarande bestämmelser om tillgångsbegränsningar för
skuldtäckningstillgångar. Förutsättningarna för beviljande av dispens bör
dock vara mycket restriktiva. Dispens skall endast medges om det finns
synnerliga skäl. Sådana synnerliga skäl bör endast anses föreligga om en
verksamhet bedrivs under alldeles speciella omständigheter. Det skall
vidare vara fråga om särskilda tillgångar som i princip saknar andra mot-
svarigheter på marknaden. Det skall vara uppenbart att de placeringsreg-
ler som annars skulle gälla för dessa tillgångar är alltför stränga även vid
en försiktig bedömning i risk- och diversifieringshänseende. Fall som
uppkommer till följd av mera generella utvecklingstendenser eller som
gäller ett flertal företag bör inte omfattas av den nya dispensgivningsre-
geln.
Prop. 1997/98:54
25
En rätt att medge undantag från tillgångsbegränsningama för kassa kan
endast vara av tillfälligt slag. Detsamma gäller för fondpapper som inte
omsätts på någon reglerad marknad (se artikel 22 i tredje generationens
direktiv). Den föreslagna dispensregeln bör därför begränsas till andra
tillgångsslag.
Vid bestämmandet av skuldtäckningsandelen inom ramen för dispens-
prövningen bör, på samma sätt som varit vägledande vid placerings-
reglemas utformning, beaktas hur riskfyllt det aktuella tillgångsslaget är
samt diversifieringsmöjlighetema inom tillgångsslaget (jfr prop.
1994/95:184 s. 181). Vidare bör beaktas placeringsreglemas grund-
läggande syfte att tillgodose att försäkringsbolaget kan fullgöra sina åta-
ganden mot försäkringstagarna. En dispens skall kunna förenas med oli-
ka villkor om omprövning eller tidsbegränsning. Det ligger i sakens natur
att dispenser som strider mot EG:s regler inte får meddelas (se särskilt
artikel 22.2 i tredje generationens direktiv).
Den föreslagna dispensmöjligheten bör tillkomma Finansinspektionen.
Prop. 1997/98:54
26
Prop. 1997/98:54
Regeringens förslag: Ett svenskt försäkringsbolag, som avser att be-
driva gränsöverskridande koassuransverksamhet (samförsäkring) av-
seende stora risker i ett annat EES-land, behöver inte underrätta Fi-
nansinspektionen i annat fall än när bolaget är den ledande försäk-
ringsgivaren i koassuransavtalet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har ansett att bestäm-
melsen på ett bättre sätt bör ansluta till definitionen av stora risker i EG:s
försäkringsdirektiv. Hovrätten för Västra Sverige har ansett att begrep-
pen ”koassuransavtal” och ”ledande försäkringsgivare” bör definieras i
lagtext eller i författningskommentaren.
Bakgrund: Med koassurans, eller samförsäkring, menas försäkrings-
verksamhet där flera försäkringsgivare genom ett avtal försäkrar en risk
och där var och en av försäkringsgivarna är ansvariga för en viss del av
åtagandet. En av försäkringsgivarna är den ledande försäkringsgivaren.
EG:s s.k. koassuransdirektiv (rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj
1978 om samordning av lagar och andra författningar som avser koassu-
ransverksamhet inom gemenskapen) var ett första steg mot en samord-
ning av rätten att bedriva gränsöverskridande försäkringsverksamhet.
Direktivet har ändrats genom andra skadeförsäkringsdirektivet och rådets
direktiv 90/618/EEG av den 8 november 1990 om ändring, särskilt såvitt
avser ansvarsförsäkring för motorfordon, av direktiv 73/239/EEG och
direktiv 88/357/EEG, vilka avser samordning av lagar och andra författ-
ningar angående annan direkt försäkring än livförsäkring. I och med den
tredje generationens direktiv har rätten att bedriva gränsöverskridande
verksamhet utsträckts även till annan försäkringsverksamhet än den som
omfattas av koassuransdirektivet.
Vilka risker inom gemenskapen som far omfattas av koassurans anges
i artikel 26.1 i andra skadeförsäkringsdirektivet. I artikeln hänvisas till de
s.k. stora risker som räknas upp i artikel 5 d i första skadeförsäkrings-
direktivet. Definitionen av stora risker har ändrats senast genom artikel 2
i direktiv 90/618/EEG. Det sägs särskilt i ingressen till det direktivet att
ändringen även skall innebära en ändring av vilka risker som får omfattas
av koassurans.
Enligt artikel 26.2 i andra skadeförsäkringsdirektivet skall de be-
stämmelser i direktivet som avser sådana stora risker som anges i artikel
5 d i första direktivet (i dess lydelse enligt artikel 2 i direktiv
90/618/EEG) endast tillämpas på den ledande försäkringsgivaren.
Av artikel 14 i andra skadeförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt
artikel 34 i tredje skadeförsäkringsdirektivet) följer att ett företag som
27
avser att bedriva gränsöverskridande försäkringsverksamhet i ett annat
medlemsland skall anmäla detta till hemlandsmyndigheten.
I 2 a kap. 4 § FRL regleras anmälningsskyldigheten för svenska för-
säkringsbolags gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land. Ett
krav på underrättelse till Finansinspektionen gäller i de fall ett svenskt
försäkringsbolag avser att, från Sverige eller från en sekundäretablering i
ett annat land inom EES, meddela försäkringar för risker belägna, eller
för åtaganden som skall fullgöras, i ett annat EES-land, om det sker på
annat sätt än genom sekundäretablering i det landet. Någon särregel för
koassuransavtal finns inte.
I 2 kap. 1 och 4 a §§ LEF regleras anmälningsförfarandet för EES-för-
säkringsgivares gränsöverskridande verksamhet från ett fast driftställe i
ett annat land inom EES till Sverige. En sådan verksamhet får bedrivas
här i landet när Finansinspektionen mottagit en underrättelse från en be-
hörig myndighet i försäkringsgivarens hemland. Inte heller LEF inne-
håller några särregler för koassuransverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Koassuransdirektivet har till stora
delar förlorat sin betydelse genom framför allt det tredje skadeförsäk-
ringsdirektivet. Koassuransdirektivet föranledde inte några särskilda lag-
stiftningsåtgärder för svenska försäkringsbolag när EG:s försäkringsrö-
relseregler införlivades i svensk rätt. För EES-försäkringsgivare infördes
däremot en bestämmelse i dåvarande 2 kap. 3 § LEF om att icke ledande
EES-försäkringsgivare som avsåg att delta i koassuransavtal avseende
stora risker belägna i Sverige, inte behövde anmäla detta till Finans-
inspektionen. Samtidigt infördes en definition av stora risker i 1 kap. 4 §
LEF (SFS 1993:1302, prop. 1992/93:257). När bestämmelserna om
gränsöverskridande verksamhet för EES-försäkringsgivare ändrades
upphävdes det nämnda undantaget i fråga om anmälningsskyldigheten
(SFS 1995:780, prop. 1994/95:184).
Det kan nu konstateras att särskilda regler bör gälla för svenska försäk-
ringsgivare som driver koassuransverksamhet. Som framgår av redogö-
relsen för direktivbestämmelsema gäller detta anmälningsskyldigheten
inför gränsöverskridande verksamhet.
Bestämmelserna i 2 a kap. 4 § FRL bör således ändras för att bättre an-
sluta till direktivets regler. En svensk försäkringsgivare som i annan
egenskap än ledande försäkringsgivare deltar i en sådan gränsöverskri-
dande koassuransverksamhet inom EES-området som avses i artikel 5 d i
första skadeförsäkringsdirektivet, bör undantas från den annars gällande
skyldigheten att underrätta Finansinspektionen om detta. Såsom Finans-
inspektionen föreslagit bör det tydligare framgå av författningstexten att
undantaget endast avser stora risker så som de definieras enligt EG:s för-
säkringsdirektiv.
Hovrätten för Västra Sverige har efterlyst ytterligare vägledning för
tolkning och tillämpning av vissa begrepp. Såsom anförts i tidigare sam-
manhang, måste man gå försiktigt tillväga när det gäller denna typ av
preciseringar för att inte avlägsna sig från direktivets EG-rättsliga inne-
börd (jfr prop. 1992/93:257 s. 99). Hovrättens begäran bör dock i någon
mån kunna tillgodoses, vilket framgår av författningskommentaren till
2 a kap. 4 § FRL, avsnitt 11.1.
Prop. 1997/98:54
28
Särregler för koassuransverksamhet aktualiseras även i LEF. Dessa
regler är emellertid redan föremål för beredning inom Finansdeparte-
mentet med anledning av förslagen i betänkandet Utländska försäk-
ringsgivare i Sverige (SOU 1996:77). Någon ändring av LEF föreslås
därför inte i detta sammanhang.
Prop. 1997/98:54
29
Prop. 1997/98:54
Regeringens forslag: Ett svenskt försäkringsbolags överlåtelse av ett
bestånd av direkt försäkring där det ingår risker som är belägna
(skadeförsäkring), eller åtaganden som skall fullgöras (livförsäkring),
i ett annat EES-land, skall offentliggöras i det berörda EES-landet av
Finansinspektionen, om offentliggörande inte redan sker där. Samma
regler skall gälla för överlåtelser av motsvarande slag från etablering-
ar i Sverige av en försäkringsgivare från ett land utanför EES. Om en
EES-försäkringsgivares ansökan om beståndsöverlåtelse offentliggörs
i Sverige av en behörig myndighet i det överlåtande försäkringsbola-
gets hemland, behöver ansökan inte kungöras av Finansinspektionen.
Vid dessa överlåtelser skall inspektionen inte längre behöva kungöra
beslutet om att lämna sitt samtycke till överlåtelsen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag,
förutom att promemorian inte innehåller något förslag om att Finansin-
spektionen kan underlåta att offentliggöra sitt beslut i ett annat EES-land.
om offentliggörande redan sker i det landet.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har dock ansett att reglerna
bör justeras i vissa avseenden. Med anledning av att en ansökan om be-
ståndsöverlåtelse inte måste kungöras utomlands bör det enligt inspek-
tionen klargöras i 15 kap. 4 § FRL att kungörelse skall ske i svenska
orstidningar. Inspektionen anser vidare att det borde vara möjligt för den
att underlåta att kungöra ett beslut om överlåtelselåtelse som enligt
15 kap. 6 a § FRL skall ske i ett annat EES-land, om tillsynsmyndigheten
där offentliggör överlåtelsen. Inspektionen har också ansett att det bör
klargöras att den kan underlåta att kungöra en ansökan om be-
ståndsöverlåtelse enligt 7 kap. 3 § LEF även om den utländska myndig-
heten inte har kungjort överlåtelsen i tidningar utan låtit försäkrings-
givarna tillskriva försäkringstagarna eller kungöra överlåtelsen i tidning-
ar.
Bakgrund: I försäkringsdirektiven finns regler om förfarandet vid
överlåtelse av försäkringsbestånd som innebär att hemlandsmyndigheten
skall inhämta yttranden från behöriga myndigheter i andra medlems-
länder inför prövningen av en överlåtelse. Yttranden skall inhämtas från
myndighet i det land där risken är belägen eller åtagandet skall fullgöras.
Om försäkringarna meddelats från en sekundäretablering i ett annat EES-
land skall yttrande inhämtas från myndigheten i sistnämnda land. En re-
dogörelse för direktivets regler i dessa delar finns i prop. 1994/95:184 (s.
235-237).
I försäkringsdirektiven finns även regler om offentliggörande av över-
låtelser av försäkringsbestånd. De närmare reglerna om offentliggörande
finns i artikel 12.6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 a
punkt 6 i första skadeförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 53
30
i tredje skadeförsäkringsdirektivet) resp, i artikel 11.6 i tredje livförsäk-
ringsdirektivet och artikel 31 a punkt 6 i första livförsäkringsdirektivet (i
dess lydelse enligt artikel 49 i tredje livförsäkringsdirektivet). Bestäm-
melserna slår fast att en överlåtelse som tillåtits med stöd av artiklarna
skall offentliggöras i det medlemsland där risken är belägen eller åtagan-
det skall fullgöras i överensstämmelse med nationell lag. Det anges också
att sådana överlåtelser automatiskt blir gällande gentemot försäkringsta-
garna, de försäkrade och andra som har rättigheter eller skyldigheter en-
ligt de överlåtna avtalen.
I 14 kap. 26-26 b §§ FRL finns bestämmelser för livförsäkringsbolag
om överlåtelse av försäkringsbestånd i samband med konkurs eller likvi-
dation. I sådana situationer skall livförsäkringsbeståndet om möjligt
överlåtas till ett annat bolag. Ett sådant överlåtelseavtal skall godkännas
av Finansinspektionen för att bli giltigt. Anser inspektionen att avtalet
skall godkännas skall avtalets innehåll kungöras i Post- och Inrikes Tid-
ningar, PoIT, och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt (14 kap. 26 a § FRL).
Därefter skall själva godkännandebeslutet registreras och kungöras i
PoIT (14 kap. 26 b § och 20 kap. 2 § FRL).
I 15 kap. 1-6 §§ FRL finns bestämmelser om frivillig beståndsöver-
låtelse. Bestämmelserna avser både liv- och skadeförsäkringsbolag. Även
för en frivillig beståndsöverlåtelse finns regler om Finansinspektionens
tillstånd (1 §). Ansökan om överlåtelsen skall kungöras i PoIT och i
lämplig ortstidning (4 §). Inspektionen skall, sedan tillstånd att verkställa
ett överlåtelseavtal lämnats, genast registrera beslutet och kungöra det i
PoIT (15 kap. 5 § och 20 kap. 2 § FRL).
Tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd hänförlig till försäk-
ringsrörelse som bedrivs i Sverige av försäkringsgivare med säte utanför
EES prövas också av Finansinspektionen. För överlåtelse av sådana för-
säkringsbestånd gäller samma regler som för svenska försäkringsbolags
beståndsöverlåtelser om bl.a. kungörelse av ansökningens innehåll
(29 a § LUF). Reglerna för svenska försäkringsgivare om registrering
och kungörelse av beslutet gäller dock inte dessa överlåtelser.
Tillstånd till beståndsöverlåtelse av utländska försäkringsgivare med
säte inom EES (EES-försäkringsgivare) prövas av försäkringsgivarens
hemlandsmyndighet. När överlåtelse sker av försäkringsbestånd som har
anknytning till Sverige skall det i enlighet med direktivens bestämmelser
finnas regler i hemlandet som innebär att Finansinspektionen skall ges
tillfälle att yttra sig. När inspektionen mottagit en sådan framställan gäl-
ler enligt de svenska reglerna att inspektionen skall iakttaga samma kun-
görelseförfarande som vid svenska försäkringsgivares ansökan om till-
stånd (7 kap. 3 § LEF). Detta gäller även om ansökan skulle ha offentlig-
gjorts i Sverige på grund av bestämmelser i försäkringsgivarens hemland.
Inspektionen skall dessutom kungöra sitt beslut att lämna sitt samtycke
till överlåtelsen (8 kap. 1 § 3 LEF).
Prop. 1997/98:54
31
Prop. 1997/98:54
Offentliggörande av beståndsöverlåtelser utomlands
De svenska reglerna om överlåtelse av försäkringsbestånd ändrades se-
nast i samband med genomförandet av tredje generationens försäkrings-
direktiv (prop. 1994/95:184 s. 235-239). I ett avseende överensstämmer
inte FRL:s regler med direktiven. I FRL föreskrivs ingen skyldighet för
Finansinspektionen att offentliggöra beståndsöverlåtelser i sådana ut-
ländska medlemsstater där riskerna är belägna eller åtagandena skall
fullgöras. En bestämmelse om offentliggörande i andra EES-länder måste
alltså införas i FRL såväl för beståndsöverlåtelser i samband med likvi-
dation och konkurs som för frivilliga beståndsöverlåtelser. En motsva-
rande bestämmelse bör också införas i LUF för sådana utländska försäk-
ringsgivare som bedriver försäkringsrörelse i Sverige.
Ett antal frågor aktualiseras om hur bestämmelserna bör utformas.
En beståndsöverlåtelse offentliggörs i Sverige genom kungörelse av
Finansinspektionen vid två skilda tidpunkter, vid ansökningstillfället och
vid beslutstillfallet. Det offentliggörande av beståndsöverlåtelser som
skall äga rum i andra EES-länder skall enligt direktiven ske först sedan
hemlandsmyndigheten har tillåtit överlåtelsen. Det är alltså inte till-
räckligt att myndigheten endast offentliggör en ansökan som sådan. Frå-
gan uppkommer då om lagen bör innehålla en bestämmelse om att även
en ansökan skall offentliggöras i dessa länder.
I de överlåtelsefall som nu är aktuella skall, som framgått ovan, Fi-
nansinspektionen inhämta samtycke från behöriga myndigheter i de EES-
länder där överlåtelsen senare skall offentliggöras. Som anförts i prome-
morian kan det normalt antas att de utländska myndigheter som kontaktas
bereder de lokala försäkringstagarna möjlighet att bevaka sin rätt. Det
obligatoriska offentliggörandet som skall ske i ett annat EES-land kan
därför begränsas till beslutstillfället.
Finansinspektionen har uppfattat promemorians förslag så att en ansö-
kan om tillstånd till verkställighet av beståndsöverlåtelser från svenska
försäkringsbolag där utländska risker eller åtaganden finns aldrig skall
behöva kungöras utanför Sverige. För att ett sådant kungörande skall
kunna underlåtas är det enligt inspektionen av vikt att tillsyns-
myndigheten i risk- eller åtagandelandet på ett tillräckligt sätt kan till-
varata försäkringstagarnas intresse i det landet.
De lagändringar som görs i detta sammanhang är främst justeringar
som är motiverade av tvingande EG-regler. Som nyss utvecklats innebär
detta att beslutet att tillåta överlåtelsen i vissa fall måste offentliggöras i
ett annat EES-land och att det inte finns tillräckliga skäl att dessutom
ställa upp ett obligatoriskt krav på offentliggörande av ansökan. Avsikten
är däremot inte att förhindra att även ansökningar av beståndsöverlåtelser
offentliggörs i utländska tidningar eller motsvarande med stöd av 14 kap.
26 a § och 15 kap. 4 § FRL. Finansinspektionen bör alltså även i fortsätt-
ningen kunna ta initiativ till ett sådant offentliggörande. Det kan t.ex.
vara lämpligt när det är osäkert om risk- eller åtagandelandet tillfreds-
32
ställande kan tillvarata försäkringstagarnas rätt. Någon ändring av Prop. 1997/98:54
15 kap. 4 § är därför inte påkallad.
Finansinspektionen har vidare ansett att det bör vara möjligt för
inspektionen att underlåta att enligt den föreslagna 15 kap. 6 a § FRL
offentliggöra ett godkännandebeslut i ett annat EES-land, om beslutet
offentliggörs där av myndighet i det landet.
I direktivbestämmelsema föreskrivs inte uttryckligen vilket land som
skall offentliggöra överlåtelsen. Direktiven ställer endast krav på att
offentliggörande skall ske. Syftet med ifrågavarande bestämmelser torde
därför vara uppfyllt, om offentliggörande sker i risk- resp, åtagandelandet
i enlighet med nationella bestämmelser, oavsett av vem det utförs. Det
ligger å andra sidan nära till hands att utgå i från att det är myndigheten i
överlåtarens hemland som, sedan den godkänt överlåtelsen, även bör se
till och svara för att offentliggörande sker i berörda länder. Ansvaret för
att offentliggörande sker bör därför åvila Finansinspektionen. Regeringen
anser emellertid mot bakgrund av nyss förda resonemang att ett sådant
offentliggörande bör kunna underlåtas i fall där ett offentliggörande
redan sker i något berört EES-land. En sådan ordning bör dock inte vara
regel. Finansinspektionen bör inte förlita sig på ett annat lands rutiner
utan att ha förvissat sig om att offentliggörandet sker på ett korrekt sätt.
En möjlighet till undantag i enlighet med det anförda bör föreskrivas, inte
endast i 15 kap. 6 a § utan även i 14 kap. 26 b § FRL och 29 d § LUF,
som innehåller motsvarande bestämmelser.
Det uppkommer också en fråga om offentliggörandet i andra EES-
länder bör avse även överlåtelser av återförsäkringsbestånd. Någon sådan
skyldighet finns inte i direktiven. Det har inte heller i övrigt framkommit
några skäl som motiverar att överlåtelser av återförsäkringsbestånd skall
behöva offentliggöras i andra EES-länder.
Det finns även skäl att överväga om de aktuella bestämmelserna skall
utsträckas till ett krav på offentliggörande i länder utanför EES för såda-
na risker som är belägna eller åtaganden som skall fullgöras där. Direkti-
vens bestämmelser om offentliggörande torde framför allt motiveras av
det samtidigt uppställda kravet att överlåtelser som offentliggjorts auto-
matiskt skall bli gällande gentemot försäkringstagare och andra ersätt-
ningsberättigade. Det är osäkert om ett offentliggörande i länder utanför
EES-området kommer att tillgodose motsvarande syfte. Ett sådant förfa-
rande kan även medföra praktiska svårigheter och kostnadsmässiga kon-
sekvenser som är svåra att överblicka. Bestämmelserna om offentliggö-
rande av beståndsöverlåtelser bör därför begränsas till EES-länder.
Kungörande i Sverige
Det kan ifrågasättas om de beståndsöverlåtelser som skall offentliggöras i
andra EES-länder kan undantas från kungörelse i Sverige. Det kan dock
antas att sådana försäkringsavtal som skall offentliggöras utomlands inte
sällan har anknytning till personer eller företag här i landet. Något undan-
tag från bestämmelserna om kungörelse i Sverige bör därför inte före-
skrivas för nu aktuella fall.
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 54
Däremot finns det skäl att göra undantag från kungörelseplikten i det
omvända fallet, dvs. när en EES-försäkringsgivares hemlandsmyndighet
har offentliggjort en ansökan om beståndsöverlåtelse som avser risker
eller åtaganden i Sverige. Så som kungörelsereglema vid EES-
försäkringsgivares beståndsöverlåtelser nu är utformade kan nämligen en
ansökan om överlåtelse av ett svenskt försäkringsbestånd bli föremål för
parallella kungörelseförfaranden. Enligt 7 kap. 3 § LEF skall Finans-
inspektionen genom kungörelseförfarande bereda försäkringstagarna till-
fälle att invända mot överlåtelsen infor inspektionens yttrande till hem-
landsmyndigheten. Samma ansökan kan dock komma att offentliggöras i
Sverige till följd av nationella bestämmelser i samma försäkringsgivares
hemland. Om nu tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland har
offentliggjort en ansökan i Sverige har försäkringstagarna redan beretts
möjlighet att invända mot överlåtelsen direkt till denna myndighet. I så-
dana fall saknas normalt särskild anledning för inspektionen att kungöra
ansökningen. En undantagsbestämmelse bör därför införas i LEF för
detta fall.
Finansinspektionen har framhållit att det bör klargöras att inspektionen
kan underlåta att kungöra en ansökan om beståndsöverlåtelse enligt
7 kap. 3 § LEF som redan offentliggjorts här i Sverige av den utländska
myndigheten, även om den myndigheten inte har offentliggjort över-
låtelsen i tidningar utan låtit försäkringsgivarna kungöra överlåtelsen
eller tillskriva försäkringstagarna.
Enligt regeringen är det av principiella skäl svårt att godta att olika
former av offentliggörande förekommer i Sverige, beroende på om det är
Finansinspektionen eller en utländsk myndighet som offentliggör, i detta
fall, en ansökan. Även om det i försäkringsdirektiven inte ställs krav på
att även ansökan om överlåtelse skall offentliggöras när det finns utländ-
ska risker eller åtaganden, bör det offentliggörande som sker i Sverige
ske på likartat sätt, dvs. genom offentliggörande i tidningar, oavsett om
överlåtelsen sker från ett utländskt eller från ett svenskt bolag.
Som nyss behandlats innebär alltså försäkringsdirektivens tvingande
bestämmelser att EES-försäkringsgivarens hemlandsmyndighet skall
kungöra beslutet om överlåtelsen i Sverige enligt svensk lag i de fall där
riskerna är belägna eller åtagandena skall fullgöras här. Det är därför
svårt att motivera att Finansinspektionen skall behöva kungöra beslutet
att lämna sitt samtycke till överlåtelsen. Bestämmelserna i 8 kap. 1 § 3
LEF bör därför upphävas.
Till följd av förslagen måste en ansökan om överlåtelse av försäkrings-
bestånd i fortsättningen innehålla uppgift om risker eller åtaganden utom-
lands. Bestämmelser i denna del bör dock inte tas in i lag utan lämpligen
utfärdas av regeringen genom en förordning eller av Finansinspektionen
genom verkställighetsföreskrifter.
Prop. 1997/98:54
34
Prop. 1997/98:54
Regeringens förslag: Det infors bestämmelser som klargör att endast
sådana återförsäkringsbolag som bedriver livförsäkringsrörelse och
lång skadeåterförsäkringsrörelse skall skuldtäcka och föra ett register
över skuldtäckningstillgångar för att säkerställa direktförsäkringsbo-
lagens förmånsrätt. För sådana tillgångar skall placeringsreglema
gälla i tillämpliga delar. Endast nämnda återförsäkringsbolag skall va-
ra skyldiga att upprätta placeringsriktlinjer.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Promemorian har dock inte behandlat frågan om skyldighet för åter-
försäkringsbolag att upprätta placeringsriktlinjer.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har ansett att
den föreslagna skuldtäckningsregeln bör tas in redan i 7 kap. 9 § FRL.
Liknande synpunkter har framförts av Hovrätten för Västra Sverige.
Hovrätten har vidare anfört att det klarare bör framgå i vilka delar place-
ringsreglema skall gälla samt att det bör prövas i vad mån åter-
försäkringsbolag skall upprätta placeringsriktlinjer enligt 10 g §.
Bakgrund: Tidigare gällande placeringsregler för försäkringsbolag
omfattade livförsäkringar och långa skadeförsäkringar, dvs. sådan skade-
försäkring som meddelats för längre tid än tio år, i praktiken brand-
försäkringar. Placeringsreglema gällde både direkt försäkring och mot-
tagen återförsäkring. Bolagen skulle föra ett register över de tillgångar
som omfattades av placeringsreglema. Försäkringstagaren hade förmåns-
rätt i de registrerade tillgångarna.
De placeringsregler som infördes den 1 juli 1995, i samband med ge-
nomförandet av tredje generationens försäkringsdirektiv, skiljer sig från
de tidigare reglerna bl.a. på så sätt att de inte omfattar återförsäkrings-
bolag, dvs. bolag som uteslutande bedriver återförsäkringsrörelse (7 kap.
9 § FRL). Det framhölls emellertid i motiven till dessa regler att det kan
få allvarliga konsekvenser både för ett bolag som meddelar direkt försäk-
ring och dess kunder om ett återförsäkringsbolag inte kan fullgöra sina
åtaganden och att det därför i och för sig kunde finnas fog för att införa
placeringsregler för bolag som uteslutande bedriver återförsäkrings-
rörelse. Regeringen var dock inte beredd att föreslå några sådana place-
ringsregler (prop. 1994/95:184 s. 145). Försäkringsbolag som uteslutande
driver återförsäkringsrörelse undantogs däremot inte uttryckligen från
skyldigheten att föra ett register över tillgångar. Bestämmelserna kan
därför tolkas som att en registerskyldighet fortfarande gäller för såväl
direkt- som återförsäkringsbolag (7 kap. 11 § FRL).
I vart fall kvarstår förmånsrätten för återförsäkringstagare (7 kap.
11 a § FRL). Förmånsrätten är även enligt gällande regler begränsad till
liv- och lång skadeförsäkring. En sådan förmånsrätt motiverades ur-
sprungligen med att det i en återförsäkringsgivares konkurs kan vara av
35
vitalt intresse for försäkringstagarna hos det bolag som tagit åter-
försäkringen att detta bolag har säkerhet för sin fordran hos återförsäk-
ringsgivaren. Med anledning av att återförsäkringstagare fick antas ha
även andra möjligheter att fullgöra sina skyldigheter mot sina försäk-
ringstagare kom återförsäkringstagamas förmånsrätt att placeras efter
direktförsäkringstagamas rätt (se prop. 1989/90:34 s. 73 f).
Ett försäkringsbolag skall upprätta riktlinjer för placeringar som an-
vänds för skuldtäckning (7 kap. 10 g §). I förarbetena till bestämmelsen
diskuteras inte särskilt tillämpningen på bolag som meddelar återförsäk-
ring (jfr prop. 1994/95:184 s. 163-164 och 277).
Skälen för regeringens förslag: Återförsäkringstagare är allmänt sett
inte lika skyddsvärda som direktförsäkringstagare. Om återförsäkrings-
bolaget inte kan fullgöra sina skyldigheter mot det företag som är åter-
försäkringstagare kan detta leda till allvarliga konsekvenser för direkt-
försäkringstagarna. Det finns därför skäl för bestämmelser som tar sikte
på de senare försäkringstagarnas skydd.
Det register som avses i 7 kap. 11 § FRL har dubbla funktioner. Det
ligger dels till grund för den förmånsrätt som följer livförsäkringar och
långa skadeförsäkringar, dels är det ett medel för att säkerställa och kon-
trollera placeringsreglernas efterlevnad (jfr prop. 1994/95:184 s. 200).
Det innebär att ett sådant register fortfarande fyller ett syfte i återförsäk-
ringsbolag, även om det enbart skall ligga till grund för förmånsrätten.
Ett register behöver däremot inte föras om det varken ligger till grund för
förmånsrätt eller placeringsreglernas efterlevnad.
Nuvarande regler om registerföring hos återförsäkringsgivare är inte
tillräckligt tydliga. Bestämmelserna bör justeras så att det klart framgår
att återförsäkringsbolag som bedriver liv- och lång skadeåterförsäkrings-
rörelse skall föra ett register. Samtidigt bör, som Finansinspektionen och
Hovrätten för Västra Sverige varit inne på, en särskild skuldtäckningsre-
gel tas in i 9 § om att sådana bolag skall ha tillgångar som behövas för
att säkerställa återförsäkringstagarens förmånsrätt {särskild skuldtäck-
ning). För sådana tillgångar skall placeringsreglema gälla i tillämpliga
delar. I vilken omfattning dessa bör iakttas behandlas i författningskom-
mentaren. Vidare bör det av bestämmelserna framgå att återförsäkrings-
bolag som bedriver annan återförsäkringsrörelse än liv- och lång skade-
försäkring inte omfattas av kraven på skuldtäckning, registerföring och
iakttagande av placeringsregler. Det bör i sammanhanget påpekas att den
senare frågan kan bli föremål för ny behandling vid en senare beredning
av Försäkringsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:87).
Som Hovrätten för Västra Sverige anfört finns det skäl att pröva om
alla återförsäkringsbolag bör omfattas av skyldigheten att upprätta place-
ringsriktlinjer. Skyldigheten att upprätta placeringsriktlinjer infördes för
att se till att försäkringsbolagen tar ansvar för att tillämpa matchnings-
och diversifieringsprincipema. Riktlinjerna skall även beakta bestämmel-
serna om vilka tillgångsslag som far användas för skuldtäckning och om
lokalisering av tillgångar. De ligger också till grund för Finansinspektio-
nens tillsyn av bolagen och inspektionen kan begära att få del av dessa
(se prop. 1994/95:184 s. 163 och 277). Mot denna bakgrund bör skyldig-
heten att upprätta placeringsriktlinjer gälla för återförsäkringsbolag som
Prop. 1997/98:54
36
skall tillämpa reglerna om särskild skuldtäckning, men tills vidare inte
gälla för andra återförsäkringsbolag, som varken omfattas av placerings-
regler eller av registerskyldighet. Bestämmelsen i 10 g § bör alltså för-
tydligas i enlighet med vad som nu anförts.
Prop. 1997/98:54
37
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 54
Regeringens förslag: Tidsfristen för när en koncession skall förver-
kas på grund av att ett svenskt försäkringsbolag inte har påbörjat sin
verksamhet ändras till ett år från det att koncessionen beviljades. En
motsvarande bestämmelse införs för försäkringsgivare utanför EES.
En bestämmelse införs också i FRL och LUF om att en koncession far
förverkas om bolaget dessförinnan begärt det.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att ettårsfristen skall
räknas från det att bolaget registrerades. I promemorian föreslås även att
motsvarande ändringar skall göras i LUF - räknat från koncessionens
beviljande - beträffande försäkringsgivare utanför EES.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har avstyrkt promemorians
förslag med motiveringen att den föreslagna ändringen innebär att lagen
inte uppfyller EG-direktivens krav. Enligt inspektionen bör tiden för
verksamhetens påbörjande under alla förhållanden bestämmas till maxi-
malt sex månader från bolagets registrering, eftersom det av vissa skäl är
otillfredsställande från tillsynssynpunkt att så lång tid som ett och ett
halvt år kan förflyta från det att koncession ges till dess bolaget måste
påbörja verksamheten. Inspektionen pekar vidare på att förslaget innebär
en strängare behandling av s.k. tredjelandsföretag. Övriga remissinstan-
ser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Bakgrund: Enligt artikel 22.1 a i första skadeförsäkringsdirektivet (i
dess lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet) kan en
auktorisation som beviljats ett försäkringsföretag återkallas i vissa fall.
Återkallelse kan ske bl.a. om bolaget inte utnyttjar auktorisationen inom
tolv månader eller uttryckligen avstår från den. Motsvarande bestämmel-
ser för livförsäkringar finns i artikel 26.1 a i första livförsäk-
ringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 13 i tredje livförsäkrings-
direktivet).
Enligt FRL skall ett försäkringsbolag anmälas för registrering senast
sex månader efter det att koncession har beviljats (2 kap. 13 § FRL). Om
bolaget inte har anmälts för registrering inom denna tid skall koncessio-
nen förklaras förverkad. Koncessionen skall också förklaras förverkad
om verksamheten inte har påbörjats inom tre månader från registreringen
(19 kap. 2 § första stycket 1 och 2 FRL).
Även för försäkringsgivare utanför EES-området kan en svensk kon-
cession för verksamhet här förklaras förverkad i vissa fall. Det gäller
bl.a. om företaget inte längre uppfyller kraven för koncession (25 § elfte
stycket 1 LUF). Bestämmelserna innehåller dock ingen förverkandegrund
för det fall att verksamheten inte påbörjats inom viss tid eller företaget
avstår från koncessionen.
För bankerna finns på den aktuella punkten EG-direktiv med samma
uppbyggnad som på försäkringssidan. I bankrörelselagen (1987:617)
räknas den ettåriga förverkandefristen från registreringstidpunkten.
38
Skälen för regeringens förslag: Med hänsyn till att svenska försäk-
ringsbolag inte kan påbörja verksamheten innan försäkringsbolaget har
registrerats bör en ettårsgräns för förverkandet räknad från registreringen
vara förenlig med EG:s försäkringsdirektiv.
Framför allt av tillsynsskäl är det emellertid, så som Finans-
inspektionen påpekat, viktigt att försäkringsbolagets verksamhet påbörjas
snabbt. Möjligheten att skjuta upp verksamhetsstarten kan nämligen för-
svåra bedömningen av kapitalbehovet utifrån de prognoser för de tre
första räkenskapsåren som skall lämnas vid koncessionsansökan. Pro-
memorians förslag innebär i praktiken att ett svenskt försäkringsbolag
kan avstå från att påbörja verksamheten under en tid av ett år och sex
månader från det koncessionen beviljades. Den ettåriga tidsfristen bör
därför utgå från koncessionsbeslutet.
Som angetts i promemorian är det värdefullt om de nu aktuella regler-
na är desamma för försäkringsbolag och banker. En ändring i banklag-
stiftningen bör därför övervägas.
För närvarande finns ingen i lag angiven möjlighet att förverka en
koncession på den grunden att bolaget förklarar sig avstå från
koncessionen. En sådan återkallelsegrund anges i EG-direktiven och
finns även på bankområdet. Det bör därför införas en bestämmelse om
förverkande av en koncession om ett försäkringsbolag dessförinnan
förklarat att det avstår från koncessionen.
Motsvarande justeringar bör göras även i LUF.
Prop. 1997/98:54
39
De nya reglerna bör träda i kraft utan större dröjsmål. Lagstiftningen bör
därför träda i kraft den 1 april 1998.
De nya reglerna bör som huvudregel tillämpas redan från dagen för
ikraftträdandet. I några fall krävs särskilda övergångsbestämmelser.
Reglerna om förverkande av koncession bör tillämpas for bolag som
beviljas koncession efter den 31 mars 1998. Även de nya reglerna om
kungörelse av beståndsöverlåtelser bör anknyta till tidpunkten for Fi-
nansinspektionens beslut och bör tillämpas for beståndsöverlåtelser som
medgetts efter den 31 mars 1998.
Prop. 1997/98:54
40
Prop. 1997/98:54
Förslagen kan inte antas medföra några beaktansvärda ekonomiska kon-
sekvenser för försäkringstagarna eller andra intressenter.
Förslagen innebär i och för sig vissa ökade kostnader för försäkrings-
sektorn genom att kungörelser i några fall skall ske även i andra EES-
länder än i Sverige. Kostnaderna, som är föranledda av tvingande be-
stämmelser i EG:s försäkringsdirektiv, torde dock väl kompenseras av
kostnadsbesparingar till följd av att kungörelser inte längre måste ske i
vissa andra fall.
41
Prop. 1997/98:54
11.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelsela-
gen (1982:713)
I paragrafen har tre nya stycken lagts till.
Det nya andra stycket gäller koassuransverksamhet och innebär att den
underrättelse om gränsöverskridande verksamhet, som skall lämnas en-
ligt första stycket, endast behöver lämnas av den ledande försäkrings-
givaren i koassuransavtalet, om avtalet avser stora risker. Övriga försäk-
ringsgivare som deltar i koassuransavtalet behöver således inte underrätta
Finansinspektionen om den gränsöverskridande verksamheten.
Som regeringen berört i den allmänna motiveringen, avsnitt 5, måste
paragrafen ytterst tolkas mot bakgrund av dess EG-rättsliga samman-
hang. Av koassuransdirektivet framgår att med koassurans, eller samför-
säkring, förstås försäkringsverksamhet där två eller flera försäkrings-
givare genom ett enda avtal, med en samlad premie och för samma ter-
min, försäkrar en risk. Var och en av försäkringsgivarna svarar för sin
del. En av försäkringsgivarna skall vara den ledande försäkringsgivaren
och skall behandlas som om han täcker hela risken. Den ledande försäk-
ringsgivaren handhar den löpande förvaltningen och skall bl.a. fastställa
försäkringsvillkor och tariffer.
1 det nya tredje stycket anges vad som avses med stora risker. Defini-
tionen överensstämmer med artikel 5 d i första skadeförsäkrings-
direktivet (införd genom artikel 5 i andra skadeförsäkringsdirektivet och
därefter ändrad senast genom artikel 2 i direktivet om gränsöver-
skridande verksamhet för motorfordonsförsäkring). Stora risker definie-
ras i vissa fall med hänsyn till riskens art och i vissa fall med hänsyn till
försäkringstagarens ställning eller omfattningen på dennes verksamhet.
Typiskt sett är det fråga om sådana fall där försäkringstagarna själva kan
tillvarata sina intressen gentemot försäkringsgivaren, till skillnad från
massrisker.
Av det nya fjärde stycket framgår att om försäkringstagaren ingår i en
koncern som lämnar koncernredovisning skall förhållandena i koncernen
enligt koncernredovisningen ligga till grund för tillämpningen av kriteri-
erna i tredje stycket 3.
I 1 kap. 4 § LEF finns en motsvarande definition av stora risker. För en
utförligare kommentar och redogörelse för stora risker, bruttoomsättning
och för vad som skall förstås med en koncern hänvisas till förarbetena till
den bestämmelsen (prop. 1992/93:257 s. 163-164).
Ett nytt andra stycke har lagts till. Det klargörs där att för återförsäk-
ringsbolag, som meddelar återforsäkring av liv- och lång skadeförsäk-
ring, som försäkringstagarna har förmånsrätt i enligt 11 § första stycket
3, gäller placeringsreglema i 9 a-10 g §§ i tillämpliga delar (särskild
42
skuldtäckning). Dessa återförsäkringsbolag är enligt 11 § skyldiga att
föra register över de tillgångar som används för särskild skuldtäckning
och tillgångarnas värde. Genom tillägget ”i tillämpliga delar” markeras
att placeringsbestämmelsema i detta sammanhang skall tillämpas med
syftet att tillvarata återförsäkringsbolagets förmånsrätt. Tillämpningen
inriktas därigenom mera mot att säkerställa tillgångarnas värde vid ett
konkurs- eller utmätningsförfarande, snarare än att trygga försäkrings-
åtagandena under löpande verksamhet. De grundläggande kraven på risk-
spridning och matchning i 9 a § måste visserligen beaktas för att för-
månsrätten skall tryggas vid varje tidpunkt, men tillämpningen kan mer
isolerat inriktas mot att tillgångarna skall vara god säkerhet för återför-
säkringstagamas förmånsrätt. Också de mer konkreta maximireglerna i
10-10 c §§ om bl.a. tillgångsbegränsningar och enhandsengagemang
skall gälla i detta sammanhang, men kunna tillämpas mera mekaniskt än i
direktförsäkringsbolag. Dessutom skall lokaliseringsreglema i 10 d §
tillämpas för tryggande av försäkringstagarnas förmånsrätt. Det är också
befogat att beakta 10 e § om valutarisker och 10 f § om värdering. Såda-
na anteckningar som föreskrivs i 11 § tredje stycket om att en tillgångs
fulla värde inte kan utnyttjas är också av betydelse i förmånsrätts-
sammanhang.
Paragrafen kommenteras också i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.
Genom en ny punkt 5 a i paragrafens första stycke blir fordringar på ska-
deförsäkringspremier för viss premieperiod (terminspremiefordringar)
som inte förfallit till betalning tillåtna för skuldtäckning under vissa för-
utsättningar. Det gäller även om inte ett sådant rättssubjekt som anges i
1-4 svarar för fordringen.
Möjligheten att använda terminspremiefordringar för skuldtäckning
begränsas till det belopp i premiereserven som svarar mot fordringen.
Vidare måste försäkringsbolagets åtagande vara sådant att det skall sägas
upp vid dröjsmål med betalningen. Bolaget måste således ha rätt till och
fasta rutiner för uppsägning av ansvarsåtagandet, om delpremien inte
betalas i anslutning till att ansvarsperioden börjar att löpa. Termins-
premiefordringar får inte användas för skuldtäckning om förfallodagen är
inne men delbetalningen uteblivit. Denna begränsning följer av att endast
premier som inte förfallit till betalning får användas för skuldtäckning.
För tillgångarna under denna punkt gäller inte begränsningarna i 10 b
och 10 c §§.
Paragrafen innehåller begränsningar för hur stor andel vissa tillgångsslag
som används för skuldtäckning får utgöra av det totala skuldtäcknings-
beloppet. Genom ett tillägg i fjärde stycket införs en särskild dispensre-
gel, utöver den möjlighet att medge tidsbegränsade undantag som Finans-
inspektionen har enligt samma stycke. Med den nya särskilda dispensre-
geln far inspektionen möjlighet att medge även undantag som inte är till-
Prop. 1997/98:54
43
falliga från tillgångsbegränsningama i paragrafen om det finns synnerliga
skäl.
Dispensregeln kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.
Genom ändringen i första stycket klargörs att skyldigheten att upprätta
placeringsriktlinjer gäller för bolag som avses i 9 §. Försäkringsbolag
som uteslutande meddelar återforsäkring avseende kort skadeförsäkring
behöver alltså inte upprätta riktlinjer.
Ändringen i första stycket klargör att skyldigheten att fora register över
tillgångar för skuldtäckningsändamål inte gäller bolag som uteslutande
meddelar återforsäkring avseende kort skadeförsäkring.
Paragrafen kommenteras också i den allmänna motiveringen, se av-
snitt 7.
Till följd av att det tillkommit ett nytt andra stycke i 7 kap. 9 § har hän-
visningen i förevarande paragrafs sista stycke ändrats.
Paragrafen innehåller en hänvisning till reglerna om ansökan om förläng-
ning av koncession. Dessa regler fanns ursprungligen i 2 kap. 3 § tredje
stycket. Styckeindelningen i 2 kap. 3 § har därefter ändrats vid flera till-
fallen. Den aktuella bestämmelsen återfinns numera i sistnämnda para-
grafs sjunde stycke. Hänvisningen har därför ändrats.
I bestämmelsen har ett nytt förde stycke tillkommit. Bestämmelsen inne-
bär att överlåtelse av direktförsäkringsbeststånd, där det ingår åtaganden
som skall fullgöras i ett annat EES-land, skall offentliggöras i det landet.
Offentliggörandet skall ske enligt de bestämmelser som i det berörda
EES-landet gäller för offentliggörande av i frågavarande överlåtelser.
Offentliggörandet, som är obligatoriskt, skall ske först sedan Finans-
inspektionen godkänt överlåtelsen.
Enligt andra meningen i ljärde stycket får Finansinspektionen under-
låta att offentliggöra beslutet i EES-landet om beslutet redan
offentliggörs där på motsvarande sätt. Huvudregeln är dock att det är
Finansinspektionen som skall tillse och svara för att offentliggörande
sker. Finansinspektionen bör inte kunna förlita sig på något annat lands
rutiner utan bör förvissa sig, t.ex. genom kontakt med behörig myndighet
i EES-landet, om att offentliggörandet i samtliga fall sker på ett korrekt
sätt så att syftet med bestämmelsen uppfylls.
Prop. 1997/98:54
44
Prop. 1997/98:54
Paragrafen är ny. Bestämmelsen innebär att en överlåtelse av direkt-
försäkringsbestånd, där det ingår risker som är belägna eller åtaganden
som skall fullgöras i ett annat EES-land, skall offentliggöras i det landet i
överensstämmelse med dess nationella bestämmelser. Det blir alltså obli-
gatoriskt att offentliggöra godkännandebeslutet där (jfr motsvarande be-
stämmelse i 14 kap. 26 b §).
Bestämmelserna om förverkande av koncession i paragrafens första
stycke 2 för det fall när verksamheten inte påbörjats inom viss tid har
justerats för att bättre ansluta till EG:s regler i detta avseende. Tidsfristen
har ändrats till ett år och räknas från koncessionens beviljande. I samma
punkt har en bestämmelse om förverkande av koncession intagits för det
fall att bolaget inom den angivna tidsfristen avstår från koncessionen.
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1302) om
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
Ett tillägg har gjorts till sista stycket för att undvika att en EES-
försäkringsgivares överlåtelse av försäkringsbestånd skall behöva offent-
liggöras här i landet genom två parallella förfaranden, nämligen dels ge-
nom Finansinspektionens försorg och dels av en behörig myndighet i den
överlåtande försäkringsgivares hemland enligt bestämmelser i det landet.
Inspektionen skall i dessa situationer inte behöva kungöra överlåtelsen
innan yttrande avges.
Kravet i tredje punkten att Finansinspektionen skall kungöra ett beslut att
lämna samtycke till en EES-försäkringsgivares hemlandsmyndighet har
upphävts. Skälen till ändringen redovisas i avsnitt 6.
11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäk-
ringsrörelse i Sverige
I elfte stycket har en ny punkt införts. En koncession kan förklaras för-
verkad enligt nya punkt 2 dels om företaget inte påbörjat verksamheten
inom ett år från det att koncessionen beviljades, dels i fall företaget dess-
förinnan begär detta. Till följd av ändringarna har bestämmelserna i nu-
varande punkt 2 och 3 flyttats till punkt 3 och 4.
Motsvarande regler finns, efter justering och ändring, i 19 kap. 2 §
FRL.
Ändringen är av motsvarande slag som ändringen i 15 kap. 6 a § FRL.
Prop. 1997/98:54
46
Efter remiss har yttrande över Promemoria om vissa justeringar i lag-
stiftningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv avgetts av
Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Finansinspek-
tionen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Sveriges Riksbank, Sveri-
ges Försäkringsförbund, Stockholms Stads Brandförsäkringskontor
(Brandkontoret).
Svenska Aktuarieföreningen och Svenska Bankföreningen har förkla-
rat sig avstå från att lämna remissyttranden. Utländska Försäkringsbolags
Förening, Svenska försäkringsmäklares förening och Svenska Livförsäk-
ringsbolagens Aktuarienämnd har beretts tillfälle men avstått från att
yttra sig.
Prop. 1997/98:54
Bilaga 1
47
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-12-15
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne
Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 4 december 1997 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verk-
samhet i Sverige,
3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsfö-
retag att driva försäkringsrörelse i Sverige.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Charlotte
Abrahamsen.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1997/98:54
Bilaga 2
48
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 januari 1998.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Åsbrink, Schori, Blomberg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Prop. 1997/98:54
Regeringen beslutar proposition 1997/98:54 Vissa ändringar i lagstift-
ningen om genomförande av EG:s försäkringsdirektiv
49
Prop. 1997/98:54
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för bak- häver eller upprepar |
|
Försäkringsrörelselagen (1982:713) |
7 kap. 9 och 10 g §§ 373L0239, 388L0357, 392L0049, 379L0267, 392L0096, 378L0473, 390L0618 |
|
Lagen (1950:272) om rätt |
373L0239, 392L0049, 379L0267, 392L0096 |
50
Eländers Gotab 55795, Stockholm 1998