Prop.
1997/98:40
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 november 1997
Göran Persson
Erik Åsbrink
(F inansdepartementet)
I propositionen föreslår regeringen att Riksbanken skall ha ansvaret för
penningpolitiken och att Riksbankens ställning skall stärkas. Vidare före-
slås att målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast pen-
ningvärde. Detta mål anges i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Såsom myndighet under riksdagen skall Riksbanken därutöver, utan att
åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska
politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.
Regeringen föreslår vidare att bestämmelserna i regeringsformen om
valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska
frågor överförs från Riksbanken till regeringen. Regeringen skall därvid
bestämma system för att fastställa kronans värde i förhållande till utländ-
ska valutor (växelkurssystem). Bestämmelser om valutapolitiska frågor
tas in i en ny lag om valutapolitik. Riksbanken skall bestämma om cent-
ralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssystem och om den praktiska
tillämpningen av valutapolitiken i ett system med flytande växelkurs.
Regeringen föreslår en förändring av Riksbankens ledningsstruktur.
Fullmäktige ges en kontrollerande funktion. Fullmäktiges uppgifter anges
i riksbankslagen. En direktion med sex heltidsanställda ledamöter inrättas
som skall besluta i alla penningpolitiska frågor och leda Riksbanken.
Direktionen skall utses av fullmäktige för en tid av sex år.
Enligt förslaget skall riksdagen utse ledamöter i fullmäktige, fastställa
balans- och resultaträkning och besluta om ansvarsfrihet för fullmäktige
och direktionen. Fullmäktige skall bestå av elva ledamöter med lika
många suppleanter. Mandattiden skall vara fyra år. I fullmäktiges upp-
gifter ingår bl.a. val av riksbankschef, vice riksbankschef och direktionen
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 40
i övrigt. Fullmäktige skall till riksdagen lämna förslag till disposition av
Riksbankens vinst.
Regeringen föreslår att det i regeringsformen tas in ett uttryckligt för-
bud för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor
som rör penningpolitiken. En motsvarande bestämmelse om att en leda-
mot av direktionen inte får söka eller ta emot instruktioner när han full-
gör penningpolitiska uppgifter tas in i riksbankslagen. Riksbankens be-
slut angående tillämpningen av växelkurssystem har stor betydelse för
Riksbankens möjlighet att uppfylla prisstabilitetsmålet och därmed för
penningpolitiken och skall därför omfattas av instruktionsförbudet.
För att säkerställa insyn i och kontroll av Riksbankens verksamhet på
det penningpolitiska området föreslås att banken skall informera rege-
ringen om alla viktiga penningpolitiska beslut. Vidare skall riksbanks-
fullmäktiges ordförande och vice ordförande ha rätt att närvara vid di-
rektionens sammanträden med yttranderätt, men utan förslags- och röst-
rätt. Riksbanken skall därtill minst två gånger om året lämna en rapport
till riksdagen om den förda penning- och valutapolitiken.
Prop. 1997/98:40
Prop. 1997/98:40
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................6
2 Lagförslag...............................................................................................7
2.1 Förslag till Lag om ändring i regeringsformen..........................7
2.2 Förslag till Lag om ändring i riksdagsordningen.......................9
2.3 Förslag till Lag om valutapolitik..............................................11
2.4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank.............................................................................12
2.5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta-
och kreditreglering............................................................24
2.6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden
m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter
och organ...........................................................................25
2.7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1986:765) med instruk-
tion for Riksdagens ombudsmän......................................27
2.8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1957:684) om
betalningsväsendet under krigsförhållanden.....................29
2.9 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av
riksdagsförvaltningen m.m...............................................31
2.10 Förslag till Lag om ändring i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av riksdagens
förvaltningskontor och myndigheter.................................32
3 Ärendet och dess beredning..................................................................33
4 Penningpolitiken och en självständig centralbank...............................36
4.1 Ekonomisk-politiska mål och medel.........................................36
4.2 Betydelsen av prisstabilitet........................................................36
4.3 Penningpolitikens medel...........................................................37
4.4 Kort- och långsiktiga effekter av penningpolitiken...................37
4.5 Penningpolitik baserad på normer.............................................38
5 Penning- och valutapolitik i EU...........................................................40
5.1 En historisk bakgrund till EMU................................................40
5.2 Europeiska monetära systemet (EMS)......................................41
5.3 Ekonomiska och monetära unionen (EMU)..............................42
5.4 Valutapolitiken i valutaunionen................................................44
5.5 ERM2........................................................................................44
6 Legal konvergens..................................................................................46
7 Överväganden.......................................................................................48
7.1 Utgångspunkter.........................................................................48
7.2 Anpassning av svensk lag.........................................................49
7.3 Målet för penningpolitiken........................................................51
7.4 Övergripande valutapolitiska frågor..........................................55
7.5 Tillämpningen av växelkurssystem...........................................59
7.6 Riksbankens ledningsstruktur...................................................62
7.7 Fullmäktige................................................................................64
7.8 Direktionen................................................................................69
7.9 Instruktionsförbudet..................................................................75
7.10 Öppenhet och insyn.................................................................77
7.11 Sedelutgivningen.....................................................................82
7.12 Ikraftträdande..........................................................................84
Prop. 1997/98:40
8 Ekonomiska konsekvenser
85
9 Författningskommentarer.....................................................................86
9.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen........................86
9.2 Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen.....................88
9.3 Förslaget till lag om valutapolitik.............................................88
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank.............................................................................89
9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta-
och kreditreglering............................................................97
9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden
m.m för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och
organ.................................................................................98
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruk
tion för Riksdagens ombudsmän......................................98
9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:684) om
betalningsväsendet under krigsförhållanden.....................98
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av
riksdagsförvaltningen m.m...............................................98
9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av riksdagens
förvaltningskontor och myndigheter.................................99
Bilaga 1 Riksbanksutredningens sammanfattning av betänkandet
(SOU 1993:20)....................................................................100
Bilaga 2 Rättschefspromemorians sammanfattning och slutsatser
(Fi96/4413)..........................................................................107
Bilaga 3 Utredningen om ansvaret för valutapolitiska frågor -
sammanfattning av betänkandet (SOU 1997:10)................108
Bialga 4 Departementspromemorians sammanfattning
(Ds 1997:50)........................................................................110
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser avseende riksbanks-
utredningens betänkande (SOU 1993:20) Riksbanken och
prisstabiliteten.....................................................................112
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser avseende Rättschefs-
promemorian, Riksbankens ställning, analys över behovet
av grundlagsändringar (Fi96/4413).....................................113
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanser vid beredningen av
betänkandet (SOU 1997:10) Ansvaret för valutapolitiken.. 114
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag...............................................115
Bilaga 9 Lagrådet...............................................................................150
Bilaga 10 Opinion of the European Monetary Institute.......................158
Bilaga 11 Yttrande från Europeiska monetära institutet (inofficiell
översättning)........................................................................165
Bilaga 12 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 nov
1997..................................................................................... 171
Prop. 1997/98:40
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i riksdagsordningen,
3. lag om valutapolitik,
4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
5. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,
6. lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom
riksdagen, dess myndigheter och organ,
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
8. lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet under krigs-
förhållanden,
9. lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen
m.m.,
10. lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrati-
va beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter.
Prop. 1997/98:40
Härigenom föreskrivs i fraga om regeringsformen
dels att 9 kap. 12 § skall ha följande lydelse,
dels att det i regeringsformen skall införas en ny paragraf, 9 kap.
11 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
U§
Regeringen har ansvaret för över-
gripande valutapolitiska frågor.
Övriga bestämmelser om valutapo-
litiken meddelas i lag.
12 §
Riksbanken är rikets centralbank
med ansvar för valuta- och kredit-
politik. Den skall också främja ett
säkert och effektivt betalningsvä-
sende.
Riksbanken är myndighet under
riksdagen.
Riksbanken förvaltas av åtta
fullmäktige. Sju fullmäktige väljes
av riksdagen. Dessa väljer för en
tid av fem år en fullmäktig, som
samtidigt skall vara chef för Riks-
banken. De fullmäktige som valts
av riksdagen väljer inom sig ordfö-
rande. Denne får ej utöva annat
uppdrag eller inneha tjänst inom
Riksbankens ledning. Bestämmelser
om riksdagens val av fullmäktige,
om riksbankens ledning i övrigt
samt om dess verksamhet meddelas
i riksdagsordningen och annan lag.
Fullmäktig som riksdagen vägrar
ansvarsfrihet är därmed skild från
sitt uppdrag. De fullmäktige som
valts av riksdagen får skilja ordför-
Riksbanken är rikets centralbank
och en myndighet under riksdagen.
Riksbanken har ansvaret för pen-
ningpolitiken. Ingen myndighet får
bestämma hur Riksbanken skall
besluta i frågor som rör penning-
politik.
Riksbanken har elva fullmäktige,
som väljs av riksdagen. Riksban-
ken leds av en direktion, som utses
av fullmäktige.
Riksdagen prövar om ledamöter-
na i fullmäktige och direktionen
skall beviljas ansvarsfrihet. Om
riksdagen vägrar en fullmäktig an-
Lagen omtryckt 1994:1483.
anden från uppdraget som ordfö- svarsfrihet är han därmed skild Prop. 1997/98:40
rande och den som är fullmäktig från sitt uppdrag. Fullmäktige får
och chef för Riksbanken från hans skilja en ledamot av direktionen
|
uppdrag. |
från hans anställning endast om Bestämmelser om val av fullmäk- |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2.2
Prop. 1997/98:40
Härigenom föreskrivs i fraga om riksdagsordningen
dels att tilläggsbestämmelsen 9.8.1 skall upphöra att gälla,
dels att 3 kap. 8 §, 8 kap. 6 § och 9 kap. 8 § samt tilläggsbestämmelsen
3.8.3 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8§
Annat organ som helt eller delvis utses av riksdagen får väcka förslag
hos riksdagen i fråga som rör organets kompetens, organisation, personal
eller verksamhetsformer.
Riksdagen kan föreskriva att sådant organ även i annat fall får väcka
förslag hos riksdagen.
Om redogörelse till riksdagen frt
vet.
3.8.3
Om förslagsrätt för fullmäktige i
riksbanken, riksdagens ombudsmän
och riksdagens revisorer i annan
fråga än som avses i 8 § första
stycket första punkten föreskrives
särskilt.
riksdagsorgan är särskilt föreskri-
Vad som sägs i första-tredje
styckena gäller även direktionen i
Riksbanken.
3.8.3
Om förslagsrätt för fullmäktige
och direktionen i Riksbanken,
Riksdagens ombudsmän och Riks-
dagens revisorer i annan fråga än
som avses i 8 § första stycket före-
skrives särskilt.
8 kap.
6§
Riksdagens val av fullmäktige i Riksbanken avser riksdagens valperiod.
Fullmäktige väljer utom sig högst
två vice chefer för Riksbanken för
en tid av fem år. Dessa skall, i den
inbördes ordning som fullmäktige
bestämmer, vara suppleanter för
riksbankschefen i fullmäktige.
Lagen omtryckt 1995:272.
9 kap.
8§
Åtal mot här angiven befattningshavare för brott, begånget i utövningen
av hans uppdrag eller tjänst, far beslutas,
1. åtal mot fullmäktig i Riksban- 1. åtal mot fullmäktig i Riksban-
ken eller någon av Riksdagens revi- ken, ledamot av Riksbankens direk-
sorer endast av finansutskottet, tion eller någon av Riksdagens re-
visorer endast av finansutskottet,
2. åtal mot ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse, av riksdagens
valprövningsnämnd eller av riksdagens besvärsnämnd eller mot Riksda-
gens ombudsman eller kammarsekreteraren endast av konstitutions-
utskottet.
Riksdagen kan föreskriva att vad Vad som sägs i första stycket om
i första stycket sägs om beslut om åtal mot ledamot av Riksbankens
åtal mot fullmäktig i Riksbanken ej direktion skall inte tillämpas i fråga
skall tillämpas i fråga om brott, be- om brott begånget i utövningen av
gånget vid handläggningen av frå- Riksbankens beslutanderätt enligt
ga angående in- eller utförsel av lagen (1992:1602) om valuta- och
valuta. kreditreglering.
Prop. 1997/98:40
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Riksdagen väljer senast under december månad 1998, för tiden från
och med den 1 januari 1999 till utgången av valperioden, elva fullmäkti-
ge i Riksbanken. Därmed upphör tidigare uppdrag for fullmäktige som
riksdagen valt för denna valperiod.
10
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Regeringen har enligt 9 kap. 11 § regeringsformen ansvaret för över-
gripande valutapolitiska frågor.
2 § Regeringen skall besluta om det system som skall gälla för att fast-
ställa kronans värde i förhållande till utländska valutor (växel-
kurssystem).
3 § Riksbanken får hos regeringen hemställa att regeringen skall fatta
beslut om växelkurssystem. En sådan hemställan skall regeringen be-
handla skyndsamt.
4 § Regeringen skall innan den beslutar om växelkurssystem samråda
med Riksbanken.
Prop. 1997/98:40
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
11
2.4
Prop. 1997/98:40
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges riks-
bank
dels att 55 §' skall upphöra att gälla,
dels att 4, 10, 20, 29, 31-35, 38-50 och 56 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 9 § skall lyda ”Valuta- och penningpoli-
tik”,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 33a, 33b, 39a och
41a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Riksbanken har enligt 9 kap. 12 §
regeringsformen ansvar för valuta-
och kreditpolitik. Den skall också
främja ett säkert och effektivt betal-
ningsväsende.
Föreslagen lydelse
4§
Riksbanken har enligt 9 kap. 12 §
regeringsformen ansvar för pen-
ningpolitiken.
Målet för Riksbankens verksam-
het skall vara att upprätthålla ett
fast penningvärde.
Riksbanken skall också främja ett
säkert och effektivt betalnings-
väsende.
10 §
Riksbanken skall bestämma det Riksbanken skall besluta om till-
system som skall gälla för att fast- lämpningen av det växelkurssystem
ställa kronans värde i förhållande som regeringen beslutat om.
till utländska valutor samt bestäm-
ma om tillämpningen av detta sys-
tem.
20 S2
I kreditpolitiskt syfte får Riksban-
ken genom beslut i enskilda fall
uppställa kassakrav gentemot kre-
ditinstitut.
I penningpolitiskt syfte får Riks-
banken genom beslut i enskilda fall
uppställa kassakrav gentemot kre-
ditinstitut.
Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditin-
stitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt Riksbanken i
det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av me-
del som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för in-
1 Senaste lydelse 1992:1641.
2 Senaste lydelse 1992:1619.
12
stitutet i Riksbanken. I den utsträckning Riksbanken i det enskilda fallet Prop. 1997/98:40
bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kas-
sa.
För ett utländskt kreditinstitut som har rätt att driva verksamhet från
filial här i landet beräknas kassakravet på filialens placeringar eller för-
bindelser.
29
Uppkommer i Riksbankens verk-
samhet anledning att väcka en fråga
om författningsändring eller annan
åtgärd från statens sida, får full-
mäktige göra framställning i ämnet
till riksdagen eller regeringen.
Uppkommer i Riksbankens verk-
samhet anledning att väcka en fråga
om författningsändring eller någon
annan åtgärd från statens sida, får
fullmäktige eller direktionen inom
sitt respektive ansvarsområde göra
framställning i ämnet till riksdagen
eller regeringen.
Innan en framställning till riks-
dagen eller regeringen görs skall
fullmäktige och direktionen samrå-
da med varandra.
31 §
Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen
förvaltas riksbanken av åtta full-
mäktige av vilka sju väljs av riks-
dagen och en, som är riksbankens
chef väljs av de övriga fullmäktige.
De sistnämnda väljer även inom sig
ordförande.
Fullmäktige väljer inom sig en
eller flera vice ordförande. Riks-
bankschefen får inte väljas till vice
ordförande.
32 §
Enligt 8 kap. 6 § riksdagsordningen
väljer fullmäktige utom sig högst
två vice riksbankschefer och be-
stämmer i vilken inbördes ordning
dessa, vid förhinder för riksbanks-
chefen, skall vara suppleant för
denne i fullmäktige.
Vice riksbankschef utövar även i
övrigt riksbankschefens tjänst när
denne har förhinder. Efter beslut av
riksbankschefen inträder vice riks-
Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen
har Riksbanken elva fullmäktige,
som väljs av riksdagen.
Fullmäktige väljer inom sig en
ordförande samt en vice ordföran-
de.
Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen
leds Riksbanken av en direktion,
som utses av fullmäktige. Direktio-
nen består av sex ledamöter som
utses för en tid av sex år. Fullmäk-
tige utser ordförande i direktionen,
som samtidigt skall vara chef för
Riksbanken, och minst en vice ord-
förande, som samtidigt skall vara
vice riksbankschef.
Fullmäktige skall när det behövs
bestämma i vilken inbördes ordning
vice riksbankschefer skall tjänstgö-
ra i riksbankschefens ställe när
bankschef också i andra fall i riks- riksbankschefen har förhinder,
bankschefens ställe vid behandling-
en av vissa ärenden eller grupper
av ärenden.
Prop. 1997/98:40
33 §
Fullmäktig får inte vara statsråd Ledamöter av fullmäktige får inte
eller ledamot eller suppleant i sty-
relsen för ett kreditinstitut. Full-
mäktig får inte heller vara under-
årig eller i konkurs eller ha förval-
tare enligt 11 kap. 7 föräldra- företag som står under Finansin-
balken. spektionens tillsyn, eller
1. vara statsråd,
2. vara ledamot i direktionen,
3. vara ledamot eller suppleant i
styrelsen för en bank eller annat
4. inneha annan anställning eller
annat uppdrag som gör dem
olämpliga för uppdraget som full-
mäktig.
Första stycket gäller också vice Ledamöterna får inte heller vara
riksbankschef.
underåriga, i konkurs, underkasta-
de näringsförbud eller ha förvalta-
re enligt 11 kap. 7 £ föräldrabal-
ken.
Om en ledamot tar en sådan an-
ställning eller ett sådant uppdrag
som kan strida mot bestämmelserna
i första stycket skall riksdagen ent-
lediga ledamoten från uppdraget i
fullmäktige.
33 a §
Ledamöter av direktionen får inte
1. vara ledamot av riksdagen,
2. vara statsråd,
3. vara anställd i Regerings-
kansliet,
4. vara anställd centralt av ett
politiskt parti,
5. vara ledamot eller suppleant i
styrelsen för en bank eller annat
företag som står under Finansin-
spektionens tillsyn, eller
6. inneha annan anställning eller
annat uppdrag som gör dem
olämpliga att vara direktionsleda-
mot.
Ledamöterna får inte heller vara
underåriga, i konkurs, underkasta-
de näringsförbud eller ha förvalta-
re enligt 11 kap. 7 £ föräldrabal-
14
ken.
Om en ledamot tar en sådan an-
ställning eller ett sådant uppdrag
som kan strida mot bestämmelserna
i första stycket skall ledamoten ge-
nast anmäla det till fullmäktige.
Under ett år efter det att en le-
damots anställning har upphört får
ledamoten inte utan fullmäktiges
medgivande inneha sådan anställ-
ning eller sådant uppdrag som av-
ses i första stycket 5 och 6.
Prop. 1997/98:40
33 b §
Fullmäktiges rätt att skilja en le-
damot av direktionen från hans
anställning följer av 9 kap. 12 §
regeringsformen.
Talan mot beslut om skiljande
från anställning skall ske inom två
månader från delgivning av beslu-
tet. Riksbankschefen får föra talan
vid EG-domstolen. Övriga leda-
möter får väcka talan vid Arbets-
domstolen enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister.
Arbetsdomstolen kan förklara ett
beslut om skiljande från anställning
ogiltigt.
Väcks inte talan inom den tid som
föreskrivs i andra stycket har par-
ten förlorat sin talan.
Riksbankens verksamhet bedrivs
vid ett huvudkontor i Stockholm,
där också fullmäktige har sitt säte.
Riksbanken bedriver dessutom
verksamhet vid riksbankskontor
och riksbanksdepåer till det antal
och på de orter som Riksbanken be-
stämmer.
34 §3
Riksbanken bedriver verksamhet
vid ett huvudkontor i Stockholm,
där också fullmäktige och direktio-
nen har sitt säte.
Riksbanken får dessutom bedriva
verksamhet vid riksbankskontor
och riksbanksdepåer till det antal
och på de orter som Riksbanken be-
stämmer.
Senaste lydelse 1991:1538.
15
Vid huvudkontoret finns en revi-
sionsenhet samt de övriga enheter
som fullmäktige beslutar.
Under fullmäktige leds Riksban-
kens verksamhet av riksbanks-
chefen. Verksamheten vid revi-
sionsenheten leds dock av fullmäk-
tige, om annat inte följer av lagen
(1988:46) om revision av riksdags-
förvaltningen m.m.
Ärendenas fördelning mellan en-
heterna skall framgå av en arbets-
ordning för Riksbanken.
Revisionsenheten vid Riksbanken utför också revision av Riksdagens
förvaltningskontor, Riksdagens ombudsmän och Riksdagens revisorer
enligt revisionsplaner som fastställs av respektive myndighet.
35 §4
Vid huvudkontoret skall det finnas
en revisionsenhet samt de övriga
enheter som Riksbanken beslutar.
Verksamheten vid revisionsen-
heten leds av fullmäktige, om inte
annat följer av lagen (1988:46) om
revision av riksdagsförvaltningen
m.m.
Prop. 1997/98:40
Fördelningen av ärenden mellan
enheterna skall framgå av den ar-
betsordning som avses i 38 §.
38 S5
Riksbanken beslutar om arbets-
ordning och de föreskrifter i övrigt
som behövs för arbetet inom ban-
ken.
Fullmäktig samt sådan personal
och uppdragstagare hos Riksbanken
som Riksbanken bestämmer skall
skriftligen anmäla sitt innehav och
ändring i innehavet av finansiella
instrument som anges i 1 kap. 1 §
lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument till Riksban-
ken
Riksbanken beslutar också i öv-
rigt i enskilda fall i frågor som rör
personal och uppdragstagare hos
banken, i den mån inte annat följer
av lag eller beslut av riksdagen eller
av Riksdagens förvaltningskontor.
Fullmäktige beslutar om arbets-
ordning i Riksbanken.
Fullmäktig samt sådan personal
och uppdragstagare hos Riksbanken
som Riksbanken bestämmer skall
skriftligen anmäla sitt innehav och
ändring i innehavet av finansiella
instrument som anges i 1 kap. 1 §
lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument till Riksban-
ken. Detta gäller dock inte för
ordföranden och vice ordföranden i
fullmäktige samt ledamöter i direk-
tionen.
Riksbanken beslutar i övrigt i en-
skilda fall i frågor som rör personal
och uppdragstagare hos banken, i
den mån inte annat följer av lag
eller beslut av riksdagen eller av
Riksdagens förvaltningskontor.
4 Senaste lydelse 1994:1069.
5 Senaste lydelse 1996:1021.
16
39 §
Beträffande ersättning till full- Bestämmelser om ersättning till
mäktige och suppleanter finns före- ledamöter och suppleanter i full-
skrifter i lagen (1987:576) om ar- mäktige finns i lagen (1989:185)
voden m.m. för uppdrag inom riks- om arvoden m.m. för uppdrag inom
dagen, dess myndigheter och organ, riksdagen, dess myndigheter och
organ.
Lön och andra anställnings-
förmåner för ledamöter i direk-
tionen fastställs av fullmäktige.
39a§
Ordföranden och vice ordföranden
i fullmäktige samt ledamöterna i
direktionen skall till riksdagen
skriftligen anmäla
1. innehav av finansiella instru-
ment som anges i 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansi-
ella instrument,
2. innehav av andel i ett handels-
bolag eller en ekonomisk förening
utom bostadsrättsförening samt
andel i en motsvarande utländsk
juridisk person,
3. ägande, helt eller delvis, av
näringsfastighet enligt 1 kap. 5 §
kommunalskattelagen (1928:370),
4. avtal av ekonomisk karaktär
med tidigare arbetsgivare, såsom
avtal om löne- eller pensionsför-
mån som lämnas under den tid som
omfattas av uppdraget i fullmäktige
eller anställningen i direktionen,
och
5. krediter eller andra skulder
samt villkoren för dessa.
Anmälan av tillgångar och avtal
enligt första stycket 2-4 behöver
inte göras om dessa tillsammans
understiger ett marknadsvärde på
500 000 kronor. Detsamma gäller
krediter och andra skulder enligt
första stycket 5 om dessa tillsam-
mans understiger 500 000 kronor.
Anmälan enligt första stycket
skall göras när uppdraget eller an-
ställningen påbörjas. Behöver en-
ligt andra stycket tillgångar och
Prop. 1997/98:40
17
avtal eller krediter och andra skul-
der inte anmälas vid denna tidpunkt
skall anmälan ske senast inom fyra
veckor från det att den i andra
stycket angivna gränsen uppnåtts.
Anmälan skall därefter göras av
förändring som innebär att
1. tillgång som avses i första
stycket 1 förvärvas,
2. det sammanlagda värdet av
tillgångar och avtal enligt första
stycket 2—4 eller det sammanlagda
beloppet av krediter och andra
skulder enligt första stycket 5 för-
ändrats med mer än 100 000 kro-
nor sedan anmälan senast gjordes,
under förutsättning att det sam-
manlagda värdet eller beloppet
efter förändringen inte understiger
500 000 kronor eller
3. villkorsändring sker beträffan-
de krediter och andra skulder som
har anmälts.
Anmälan av sådana förändringar
som avses i fjärde stycket skall gö-
ras senast fyra veckor från det att
förändringen inträffade.
40 §6
Hos Riksbanken skall det finnas en Hos Riksbanken skall det finnas en
personalansvarsnämnd med riks- personalansvarsnämnd med riks-
bankschefen som ordförande, bankschefen som ordförande.
Nämnden skall därutöver bestå av, Nämnden skall därutöver bestå av,
förutom personal företrädarna, de förutom personalföreträdama, de
ledamöter som Riksbanken utser, ledamöter som Riksbanken utser.
Följande frågor skall prövas av an- Följande frågor skall, om de rör
svarsnämnden: andra än ledamöter av direktionen,
prövas av ansvarsnämnden:
1. skiljande från anställning på grund av personliga förhållanden, dock
inte i fråga om provanställning,
2. disciplinansvar,
3. åtalsanmälan,
4. avstängning.
Personalansvarsnämnden är beslutför när ordföranden och minst hälf-
ten av de andra ledamöterna är närvarande.
Prop. 1997/98:40
6 Senaste lydelse 1997:104.
18
41 §7
Prop. 1997/98:40
Av fullmäktige avgörs
1. frågor om föreskrifter som
riktar sig till enskilda,
2. frågan om fastställande av ar-
betsordning samt andra viktigare
frågor om Riksbankens organisa-
tion och arbetsformer,
3. frågor om systemet för att be-
stämma kronans värde i förhållan-
de till andra valutor,
4. frågor om riktlinjer för för-
valtningen av de tillgångar som
anges i 11 §,
5. frågor om viktigare internatio-
nella kreditavtal,
6. frågor om diskonto och om
räntevillkor vid ut- och inlåning
enligt 18 § första stycket samt vill-
kor vid utlåning enligt 18 § andra
stycket,
7. frågor om viktigare rekom-
mendationer till eller överens-
kommelser med kreditinstitut,
8. frågor om kassakrav och sär-
skild avgift när kassakrav inte
uppfylls,
9. frågor om räntevillkor på sta-
tens konto,
10. frågor om förvärv av aktier
eller andelar enligt 24 §,
11. viktigare frågor om ackord,
avskrivning, nedsättning eller ef-
tergift av fordran,
12. frågor om beslut som avses i
37 § samt om tillsättande av tjänst
som avdelningschef och administ-
rativ direktör,
13. frågor om vilken personal
och vilka uppdragstagare som skall
åläggas anmälningsskyldighet en-
ligt 38 § andra stycket,
14. övriga frågor som enligt den-
na eller annan lag skall avgöras av
fullmäktige, samt
15. frågor som fullmäktige finner
vara av större vikt eller som riks-
Fullmäktige skall
1. utse ledamöter i direktionen
enligt 9 kap. 12 § regeringsformen,
chef för Riksbanken samt fastställa
inbördes ordning mellan vice riks-
bankschefer enligt 32 §,
2. besluta om lön och andra an-
ställningsförmåner för ledamöterna
i direktionen enligt 39 § andra
stycket,
3. lämna medgivande för avgå-
ende ledamöter av direktionen att
inneha en anställning eller ett upp-
drag enligt 33 a § fjärde stycket,
4. besluta om att skilja ledamot
av direktionen från hans anställ-
ning enligt 33 b §,
5. lämna förslag till disposition
av Riksbankens vinst till riksdagen
och Riksdagens revisorer enligt
48 § andra stycket,
6. svara för framställningar in-
om sitt ansvarsområde enligt 29 §,
7. besluta om arbetsordning i
Riksbanken enligt 38 § första styck-
et,
8. leda verksamheten vid revi-
sionsenheten enligt 35 § andra
stycket, och
9. bestämma utformningen av de
sedlar och mynt som banken ger ut
enligt 5 §.
7 Senaste lydelse 1997:104.
19
bankschefen hänskjuter till full-
mäktige.
Ärenden som inte skall avgöras
av fullmäktige avgörs av riksbanks-
chefen. I den mån sådana ärenden
inte är av det slag att de behöver
prövas av riksbankschefen, får de
avgöras av annan tjänsteman enligt
vad som anges i arbetsordningen
eller i särskilda beslut.
Prop. 1997/98:40
Fullmäktige får för Riksbankens
räkning lämna remissyttranden
inom sitt verksamhetsområde.
Ärenden som inte skall avgöras
av fullmäktige avgörs av direktio-
nen. Direktionen kan besluta att
ärenden får avgöras av riksbanks-
chefen eller någon annan tjänste-
man i Riksbanken.
41 a §
Ledamöter av direktionen får inte
söka eller ta emot instruktioner när
de fullgör penningpolitiska uppgif-
ter.
42 §
Innan Riksbanken fattar beslut av Riksbanken skall inför alla viktiga
större penningpolitisk vikt skall penningpolitiska beslut informera
samråd ske med det statsråd som det statsråd som regeringen utser,
regeringen bestämmer.
Kan samråd inte komma till
stånd och finns det synnerliga skäl
får Riksbanken besluta utan sam-
råd.
43 §8
Fullmäktige skall sammanträda Vid fullmäktiges sammanträden
minst en gång varannan vecka. Vid skall protokoll föras.
sammanträdena skall protokoll fo-
ras.
Fullmäktige är beslutföra när
minst sex ledamöter är närvarande.
Ärenden som kräver ett skyndsamt
beslut får dock avgöras av fem le-
damöter, om minst fyra av dem är
ense om beslutet. Vid omröstning
skall varje ledamot ge sin mening
till känna. Ingen är dock skyldig att
rösta för mer än ett förslag.
Fullmäktige är beslutföra när
minst åtta av ledamöterna är närva-
rande. Varje ledamot som deltar i
den slutliga handläggningen är
skyldig att delta även i avgörandet.
Ingen är dock skyldig att rösta för
mer än ett förslag. Ett beslut om att
skilja en ledamot av direktionen
från hans anställning förutsätter att
Senaste lydelse 1991:1538.
20
minst åtta av fullmäktiges ledamö-
ter är ense om beslutet.
Om omröstning i vissa personal-
frågor finns bestämmelser i 5 §
lagen (RFS 1980:4) om beslutande
organ i frågor om disciplinansvar
m.m. beträffande arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter
och i 26 § anställningsförordningen
(1965:601).
Prop. 1997/98:40
44 §
Om ett ärende som skall behandlas Vid direktionens sammanträden
av fullmäktige är av ringa betydelse skall protokoll föras.
eller av särskilt brådskande art får
ärendet avgöras genom meddelan-
den mellan ledamöterna.
Direktionen är beslutför när
minst hälften av ledamöterna är
närvarande. Ärenden som kräver
ett skyndsamt beslut får dock avgö-
ras av två ledamöter, om de är ense
om beslutet. Varje ledamot som
deltar i den slutliga handläggning-
en av ett ärende är skyldig att delta
även i avgörandet. Ingen är dock
skyldig att rösta för mer än ett för-
slag.
Ordföranden och vice ordföran-
den i fullmäktige har rätt att närva-
ra vid direktionens sammanträden
med yttranderätt men utan förslags-
och rösträtt.
45 §
Fullmäktige får inte sammanträda Fullmäktige och direktionen får inte
på ett område som är ockuperat av sammanträda på ett område som är
främmande makt. ockuperat av främmande makt.
46 §
I skrivelse som fullmäktige avger
till riksdagen eller regeringen skall
det anges vilka ledamöter som del-
tagit i beslutet och vem som varit
föredragande. Har skiljaktig me-
ning anmälts i ärendet, skall den
anges i skrivelsen eller framgå av
bifogat protokollsutdrag.
I skrivelser som fullmäktige eller
direktionen avger till riksdagen
eller regeringen skall det anges vil-
ka ledamöter som deltagit i beslutet
och vem som varit föredragande.
Har skiljaktig mening anmälts i
ärendet, skall den anges i skrivelsen
eller framgå av bifogat proto-
kollsutdrag.
21
47 §
Kalenderår är Riksbankens räken- Riksbankens räkenskapsår är ka-
skapsår. lenderår.
Varje år före utgången av de- Varje år före utgången av decem-
cember månad skall fullmäktige ber månad skall direktionen fast-
fastställa en budget för Riks- ställa en budget för Riksbankens
bankens förvaltningsverksamhet förvaltningsverksamhet under det
under det följande räkenskapsåret, följande räkenskapsåret. Direk-
Budgeten skall tillställas Riks- tionen skall lämna budgeten till
dagens finansutskott och Riksda- Riksdagens finansutskott, Riks-
gens revisorer för kännedom. dagens revisorer och fullmäktige för
kännedom.
Prop. 1997/98:40
48 §
Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra den-
na skyldighet på ett sätt som ger erforderlig information för en bedöm-
ning av bankens verksamhet.
Varje år före den 15 februari
skall fullmäktige till riksdagen och
Riksdagens revisorer avge redovis-
ning för det föregående räken-
skapsåret samt förslag till disposi-
tion av Riksbankens vinst. Redo-
visningen skall omfatta resultaträk-
ning, balansräkning, förvaltnings-
berättelse och en redogörelse för
valuta- och Äredztpolitiken.
Varje år före den 15 februari
skall direktionen till riksdagen,
Riksdagens revisorer och fullmäkti-
ge avge redovisning för det föregå-
ende räkenskapsåret. Fullmäktige
skall till riksdagen och Riksdagens
revisorer lämna förslag till dispo-
sition av Riksbankens vinst. Redo-
visningen skall omfatta resultaträk-
ning, balansräkning, förvaltnings-
berättelse och en redogörelse för
valuta- och penningpolitiken samt
för hur Riksbanken har främjat ett
säkert och effektivt betalningsvä-
sende.
49 §
Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksdagen,
som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reservfonden
gått ned under femhundra miljoner kronor skall minst tio procent av årets
vinst avsättas till reservfonden tills denna åter nått upp till detta belopp.
Riksdagen beslutar om ansvars- Riksdagen beslutar om ansvars-
frihet för fullmäktige för förvalt- frihet för fullmäktige för dess verk-
ningen av Riksbanken. samhet och för direktionen för för-
valtningen av Riksbanken. An-
svarsfrihet får vägras endast om
det finns skäl att föra talan om eko-
nomiskt ansvar mot en ledamot av
fullmäktige eller direktionen eller
om ledamoten bör åtalas för
brottsligt förfarande i samband
med sitt uppdrag eller sin anställ-
22
ning.
50 §
Riksbanken skall minst två gånger
om året lämna en skriftlig redogö-
relse till riksdagen om penning-
politiken.
Riksbanken skall löpande offentliggöra statistiska uppgifter om valuta-
och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra beslut om
diskontoförändringar.
Prop. 1997/98:40
56
Riksbankens beslut enligt denna lag
får överklagas endast i den ut-
sträckning och i den ordning som
sägs i lagen (1989:186) om över-
klagande av administrativa beslut
av Riksdagens förvaltningskontor
och myndigheter.
Riksbankens beslut enligt denna lag
far överklagas endast i den ut-
sträckning och i den ordning som
sägs i lagen (1989:186) om över-
klagande av administrativa beslut
av Riksdagens förvaltningskontor
och myndigheter. Hur talan förs
mot fullmäktiges beslut om skiljan-
de av en ledamot av direktionen
från hans anställning regleras i
33 b §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Riksdagen väljer, i enlighet med bestämmelsen i punkt 2 av över-
gångsbestämmelserna till lagen (1998:000) om ändring i riksdagsord-
ningen, senast under december månad 1998 ledamöter till fullmäktige i
Riksbanken med tillämpning av bestämmelserna i 31 § första stycket och
33 § i deras nya lydelse.
3. De fullmäktige som valts enligt punkt 2 väljer, senast under decem-
ber månad 1998, inom sig ordförande och en vice ordförande samt utser,
for tiden från och med lagens ikraftträdande, en direktion i Riksbanken,
ordförande i direktionen samt minst en vice ordförande. Fullmäktige
skall därvid tillämpa bestämmelserna i 32, 33a och 43 §§ i deras nya ly-
delse.
4. När Riksbankens direktion utses enligt punkt 3 skall en av ledamö-
terna väljas för sex år. en för fem år, en for fyra år, en för tre år, en för
två år och en för ett år.
23
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3§
Beslut inom Riksbanken av annan Beslut inom Riksbanken av annan
än fullmäktige får överklagas till än direktionen får överklagas till
fullmäktige. direktionen.
Beslut av fullmäktige i frågor om Beslut av direktionen i frågor om
att förelägga vite eller bestämma att förelägga vite eller bestämma
särskild avgift får överklagas till särskild avgift far överklagas till
kammarrätten. kammarrätten.
Riksbanken får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.
Prop. 1997/98:40
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
24
2.6
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1989:185) om arvoden m.m.
för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse
1 §'
Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ
skall betalas enligt följande:
Organ/befattning________________Månadsarvode kronor
1. Sveriges riksbank:
Fullmäktiges ordförande: 10 000
Annan fullmäktig som inte är
tjänsteman i banken 5 000
Suppleant för fullmäktig som
inte är tjänsteman i banken 1 300
Prop. 1997/98:40
Föreslagen lydelse
Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ
skall betalas enligt följande:
Organ/befattning
Månadsarvode kronor
1. Sveriges riksbank:
Fullmäktiges ordförande
10 000
Annan fullmäktig
5 000
Suppleant för fullmäktig
1 300
Senaste lydelse 1995:1512.
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:40
2§2
För fullgörande av uppdrag som anges i 1 §, uppdrag som ledamot och
suppleant i Valprövningsnämnden och i EU-nämnden samt uppdrag som
suppleant i Nordiska rådets svenska delegations arbetsutskott och i Riks-
dagens besvärsnämnd betalas särskilt arvode för sammanträdesdag
(sammanträdesarvode) med belopp som fastställs av Riksdagens förvalt-
ningskontor. Sammanträdesarvode betalas dock inte till
a) riksbankschef,
b) vice riksbankschef
c) EU-nämndens ordförande, a) EU-nämndens ordförande,
d) EU-nämndens vice ordföran- b) EU-nämndens vice ordföran-
de. de.
Sammanträdesarvode betalas även till ledamot och suppleant i Utri-
kesnämnden under tid då traktamente inte utgår till ledamoten eller
suppleanten enligt 4 kap. 1 § lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor
för riksdagens ledamöter. Arvodesbeloppet fastställs av Riksdagens för-
valtningskontor.
Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut betalas
sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2 Senaste lydelse 1995:1512.
26
2.7
Förslag till Prop. 1997/98:40
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1986:765) med instruktion for Riks-
dagens ombudmän skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§'
Under ombudsmännens tillsyn står
1. statliga och kommunala myndigheter,
2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter,
3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighets-
utövning, såvitt avser denna hans verksamhet,
4. tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk, när de för ver-
kens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom ver-
ken utövar ett bestämmande inflytande.
I fråga om befattningshavare vid försvarsmakten omfattar tillsynen
dock endast befäl av lägst fänriks grad och dem som innehar motsvaran-
de tjänsteställning.
Ombudsmännens tillsyn omfattar
ej
1. riksdagens ledamöter,
2. riksdagens förvaltningsstyrel-
se, riksdagens valprövningsnämnd,
riksdagens besvärsnämnd eller
kammarsekreteraren,
3. riksbanksfullmäktige, riks-
bankschefen och vice riksbanks-
chefer, utom såvitt avser deltagan-
de i utövning av Riksbankens be-
slutanderätt enligt lagen
(1992:1602) om valuta- och kredit-
reglering,
4. regeringen eller statsråd,
5. justitiekanslem samt
6. ledamöter av beslutande kom-
Ombudsmännens tillsyn omfattar
ej
1. riksdagens ledamöter,
2. riksdagens förvaltningsstyrel-
se, riksdagens valprövningsnämnd,
riksdagens besvärsnämnd eller
kammarsekreteraren,
3. riksbanksfullmäktige samt le-
damöter av direktionen i Riks-
banken utom såvitt avser deltagan-
de i utövning av Riksbankens be-
slutanderätt enligt lagen
(1992:1602) om valuta- och kredit-
reglering,
4. regeringen eller statsråd,
5. justitiekanslem samt
6. ledamöter av beslutande kom-
munala församlingar. munala församlingar.
Ombudsmännen står ej under tillsyn av varandra.
Med befattningshavare förstås i denna lag, om inte annat framgår av
sammanhanget, person som står under ombudsmännens tillsyn.
Senaste lydelse 1992:1605.
27
Prop. 1997/98:40
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
28
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1957:684) om betalnings-
väsendet under krigsförhållanden skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:40
Nuvarande lydelse
2
Är Sverige i krig, får regeringen,
efter hörande där så är möjligt av
fullmäktige i Riksbanken, meddela
föreskrifter om Riksbankens sedel-
och myntutgivning och bankrörelse
samt offentliggörande av Riksban-
kens räkenskaper att gälla i stället
för vad som är föreskrivet i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank
och i annan lag.
Är Sverige i krigsfara eller råder
det sådana utomordentliga förhål-
landen som är föranledda av att det
är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig
eller krigsfara, får regeringen, efter
framställning av fullmäktige i Riks-
banken, meddela sådana föreskrif-
ter som avses i första stycket.
4
Är Sverige i krig, får regeringen,
efter hörande där så är möjligt av
fullmäktige i Riksbanken, föreskri-
va att Riksbanken skall vara skyldig
att inlösa utbetalningskort avsedda
för postgirorörelsen och direktut-
betalningskort, som utfärdats av
statlig eller kommunal myndighet,
allmän försäkringskassa eller annan
postgirokontoinnehavare, som fått
medgivande att göra utbetalning
med direktutbetalningskort, samt att
sådana kort skall tas emot som be-
talning till statlig myndighet.
Föreslagen lydelse
§'
Är Sverige i krig, får regeringen,
efter hörande där så är möjligt av
direktionen i Riksbanken, meddela
föreskrifter om Riksbankens sedel-
och myntutgivning och bankrörelse
samt offentliggörande av Riksban-
kens räkenskaper att gälla i stället
för vad som är föreskrivet i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank
och i annan lag.
Är Sverige i krigsfara eller råder
det sådana utomordentliga förhål-
landen som är föranledda av att det
är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig
eller krigsfara, far regeringen, efter
framställning av direktionen i Riks-
banken, meddela sådana föreskrif-
ter som avses i första stycket.
§2
Är Sverige i krig, får regeringen,
efter hörande där så är möjligt av
direktionen i Riksbanken, föreskri-
va att Riksbanken skall vara skyldig
att inlösa utbetalningskort avsedda
för postgirorörelsen och direktut-
betalningskort, som utfärdats av
statlig eller kommunal myndighet,
allmän försäkringskassa eller annan
postgirokontoinnehavare, som fått
medgivande att göra utbetalning
med direktutbetalningskort, samt att
sådana kort skall tas emot som be-
talning till statlig myndighet.
' Senaste lydelse 1992:1415.
2 Senaste lydelse 1992:1415.
29
Är Sverige i krigsfara eller råder
det sådana utomordentliga forhål-
landen som är föranledda av att det
är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig
eller krigsfara, far regeringen, efter
hörande av fullmäktige i Riksban-
ken, meddela sådana föreskrifter
som avses i första stycket.
Är Sverige i krigsfara eller råder
det sådana utomordentliga förhål-
landen som är föranledda av att det
är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig
eller krigsfara, far regeringen, efter
hörande av direktionen i Riksban-
ken, meddela sådana föreskrifter
som avses i första stycket.
Prop. 1997/98:40
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
30
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:46) om revision av riksdags-
förvaltningen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:40
3 §'
Riksdagens revisorer skall senast den 15 mars avge berättelser till riks-
dagen över revisionen av riksbanken och Stiftelsen Riksbankens jubile-
umsfond.
Berättelserna skall belysa omfatt-
ningen och inriktningen av reviso-
rernas granskning och i vad gäller
riksbanken utmynna i ett uttalande
huruvida revisorerna anser att an-
svarsfrihet bör beviljas fullmäktige
i riksbanken.
I berättelsen om riksbanken skall revisorerna också ta ställning till
Berättelsema skall belysa om-
fattningen och inriktningen av revi-
sorernas granskning och i vad gäl-
ler riksbanken utmynna i ett utta-
lande huruvida revisorerna anser att
ansvarsfrihet bör beviljas fullmäk-
tige och direktionen i riksbanken.
riksbankens resultat- och balansräkningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1988:1389.
31
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1989:186) om överklagande av ad-
ministrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §'
Ett beslut om tjänstetillsättning får inte överklagas om det avser någon av
följande tjänster
hos riksdagen - förvaltningsdirektör, förhandlingschef vid förvalt-
ningskontoret, biträdande kammarsekreterare, chef för utskottskansli och
chef för riksdagens internationella kansli,
hos Riksbanken - riksbankschef, hos Riksbanken - ledamöter av
vice riksbankschef och chef för re- direktionen och chef för revisions-
visionsavdelning, enhet,
hos Riksdagens ombudsmän - chef för ombudsmännens kansli,
hos Riksdagens revisorer - chef för revisorernas kansli.
Prop. 1997/98:40
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1994:1068.
32
Prop. 1997/98:40
I denna proposition finns förslag som tidigare har behandlats i andra
sammanhang. Dessa är bl.a. följande.
1993 års Riksbanksutredning lämnade förslag till ett antal förändringar
i syfte att stärka Riksbankens oberoende och anpassa dess ställning till
EG-fördragets krav (SOU 1993:20). Remissvaren till den utredningen
finns tillgängliga i ärendet dnr Fi 93/1384.
I en skrivelse från riksbanksfullmäktige till riksdagens finansutskott i
oktober 1995 aktualiserade fullmäktige bl.a. vissa förslag från Riks-
banksutredningen. Denna skrivelse har behandlats i regeringens tillväxt-
proposition i oktober 1995 (prop. 1995/96:25) och av finansutskottet i
betänkandet 1995/96 :FiUl.
Vidare har EMU-utredningen behandlat Riksbankens ställning i an-
slutning till det s.k. trovärdighetsproblemet för penning- och valutapoli-
tik om Sverige står utanför valutaunionen (SOU 1996:158). EMU-
utredningen har inte lagt fram några lagförslag. Remissvaren till den ut-
redningen har redovisats i en departementspromemoria (Ds 1997:22).
På uppdrag av finansministern upprättades av rättscheferna i Statsråds-
beredningen, Justitiedepartementet och Finansdepartementet den 13 sep-
tember 1996 en promemoria om Riksbankens ställning; analys av beho-
vet av grundlagsändringar. Denna promemoria kompletterades med en
ytterligare promemoria den 5 november 1996 om EMU och grundlagen.
Båda dessa promemorior, som tillsammans fått benämningen
rättschefspromemorian, har remissbehandlats. Remissvaren finns till-
gängliga i ärendet dnr Fi 96/4413.
Utredningen om ansvaret för valutapolitiken, benämnd Valutapolitiska
utredningen, lämnade i januari 1997 ett förslag till lagstiftning om ansva-
ret för valutapolitiken (SOU 1997:10). Betänkandet har remissbehand-
lats. Remissvaren finns tillgängliga i ärendet dnr Fi 97/312.
Vid partiledaröverläggningar den 17 oktober 1996 beslutades att över-
läggningar om grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband
med Riksbankens framtida ställning skulle ske i en arbetsgrupp med
representanter för samtliga riksdagspartier. I arbetsgruppen (se ärendet
dnr Fi 96/4413) ingick riksdagsmännen Jan Bergqvist (s), Lars Tobisson
(m), Helena Nilsson (c), Anne Wibble (fp), Kenneth Kvist (v), Peter
Eriksson (mp) och Mats Odell (kd). Statsrådet Erik Åsbrink var ordfö-
rande i arbetsgruppen.
Resultatet av arbetsgruppens arbete redovisades i departementspro-
memorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50). Promemorian har remit-
terats till Sveriges riksbank och Stockholms tingsrätt. Arbetsdomstolen
har beretts tillfälle att inkomma med yttrande. Remissvaren och yttrandet
finns tillgängliga i ärendet dnr Fi 97/2197.
Regeringen lämnade i oktober 1997 prop. 1997/98:25 om Sverige och
den ekonomiska och monetära unionen till riksdagen. Där föreslås att
Sverige inte bör införa den gemensamma valutan euron då den tredje
etappen av EMU startar den 1 januari 1999. Förslagen i här föreliggande
proposition är inte beroende av riksdagens ställningstagande till EMU-
33
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 40
propositionen. EMU-propositionen innehåller viss sakinformation som är
av relevans även för denna proposition. Bl.a. redogör regeringen där för
EMU:s historiska bakgrund och för etapperna i EMU:s förverkligande,
samt för valutapolitiken för medlemsstater som inte deltar i valutaunio-
nen, härunder den nya växelkursmekanismen ERM2. Vidare ger rege-
ringen sin syn på penning- och valutapolitiken om Sverige står utanför
valutaunionen från start.
I denna proposition behandlas lagstiftningsfrågor som bl.a. följer av
Sveriges åtaganden enligt EG-fördraget i fråga om andra etappen av
EMU.
I avsnitt 4 beskrivs penningpolitikens roll i den ekonomiska politiken.
Detta avsnitt baseras på bl.a. delar av de resonemang som förs i Riks-
banksutredningens och EMU-utredningens betänkanden.
En beskrivning av penning- och valutapolitik i EU lämnas i avsnitt 5.
I avsnitt 6 redogörs för vilka krav EG-rätten ställer på medlemsstater-
nas lagstiftning.
Därefter följer regeringens förslag. I avsnitt 7.1 behandlas Riksbankens
ställning generellt och i avsnitt 7.3 vilket penningpolitiskt mål Riksban-
ken bör ha. Avsnitten 7.4 och 7.5 behandlar ansvaret för valutapolitiken.
I avsnitt 7.6 och de därpå följande avsnitten presenteras Riksbankens nya
ledningsstruktur.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 oktober 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 8.
Lagrådet har den 20 oktober 1997 yttrat sig över lagförslagen. Yttran-
det finns i bilaga 9.
Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit ändringar i 9 kap. 12 § regerings-
formen och i riksbankslagen. Regeringen har i propositionen i allt vä-
sentligt följt Lagrådets förslag. Dessa och eventuella avvikelser från Lag-
rådets förslag redovisas i avsnitten 7.8, 7.9, 7.10 och 7.11 samt i författ-
ningskommentaren.
Utöver vad som nu angetts har vissa redaktionella ändringar gjorts i
lagförslagen.
Europeiska monetära institutet (EMI)
EMI har den 6 oktober 1997 enligt artikel 109f(6) i EG-fördraget beretts
tillfälle att avge yttrande.
EMI har den 7 november 1997 yttrat sig över lagförslagen. Yttrandet
finns i bilaga 10. I bilaga 11 finns en svensk översättning av EMI:s ytt-
rande.
EMI har i sitt yttrande pekat på att förändringar krävs för att Riksban-
ken skall bli en integrerad del av ECBS. Regeringen har i avsnitten 7.6,
7.8, 7.10, 7.11 och 7.12 i propositionen bemött EMI:s synpunkter beträf-
fande säkerhetsbestämmelse, mandatperiod för direktionsledamot, an-
Prop. 1997/98:40
34
svarsfrihet, information från Riksbanken till regeringen, sedelutgivning
och ikraftträdande.
Regeringen har i propositionen 1997/98:25 föreslagit att Sverige inte
skall delta i valutaunionen från start. När det blir aktuellt med ett svenskt
deltagande skall frågorna om Riksbankens integration i ECBS aktualise-
ras och nödvändiga lagändringar kommer då att föreläggas riksdagen.
Det finns därför inte anledning att i denna proposition behandla de av
EMI:s synpunkter som tar sikte på tredje etappen av EMU.
Prop. 1997/98:40
35
Den samlade ekonomiska politiken syftar ytterst till att trygga och höja
medborgarnas välfärd. Ekonomisk-politiska beslutsfattare kan dock inte
direkt besluta om att välfärden skall öka. I stället utformas delarna i den
ekonomiska politiken med syftet att uppnå ett antal delmål, exempelvis
full sysselsättning, hög och uthållig ekonomisk tillväxt, prisstabilitet,
rättvis fördelning av levnadsstandarden, regional balans och god miljö,
som in sin tur förväntas leda till en tryggad och höjd välfärd. Delmålen
kan prioriteras olika i olika situationer men de är samtidigt inte oberoen-
de av varandra. En hög tillväxt kan således förbättra möjligheterna för att
uppnå full sysselsättning. Delmålen kan i vissa fall även komma i kon-
flikt med varandra. På kort sikt kan exempelvis målet om full sysselsätt-
ning komma i konflikt med målet om prisstabilitet.
Ur demokratisk synvinkel är utgångspunkten att prioriteringarna mel-
lan delmålen i den ekonomiska politiken skall göras av ett demokratiskt
förankrat organ. Även avvägningar av den samlade politikens effekter på
kort och lång sikt bör med denna utgångspunkt ske genom demokratiska
beslut.
De traditionella medlen för att uppnå den ekonomiska politikens mål är
finans- och penningpolitik. Med finanspolitik avses när statsmakten med
hjälp av statsbudgetens inkomster och utgifter avser att påverka efterfrå-
gan i ekonomin. 1 samma syfte används Riksbankens styrränta inom ra-
men för penningpolitiken. Även vissa valutapolitiska beslut kan använ-
das i samma syfte.
Prisstabilitet är ett välfardsmål i den meningen att en hög och instabil
prisökningstakt, inflation, försämrar förutsättningarna för ekonomisk
tillväxt. En instabil inflation gör att det blir svårare och mer kostnadskrä-
vande att särskilja förändringar av den allmänna prisnivån från föränd-
ringar i relativpriserna. Detta medför att prismekanismen och därmed
marknadernas funktionsförmåga försämras. Inflationens snedvridande
effekter på resursfördelningen i ekonomin kan därför antas leda till nega-
tiva reala effekter, bl.a. på den ekonomiska tillväxten. Snabba föränd-
ringar i inflationen kan också ge godtyckliga omfördelningar av inkoms-
ter och förmögenheter. Vid en oväntad uppgång i inflationen tenderar
förmögenhetsvärden att överföras från sparare till låntagare eftersom in-
flationen minskar det reala värdet av låntagarnas skulder och spararnas
nominella tillgångar. En hög inflation innebär dessutom att det är oför-
delaktigt att inneha kontanter då dessa inte genererar någon avkastning.
Inflationen fungerar då som en beskattning av likviditet, vilket kan leda
till en alltför låg kassahållning från ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Prop. 1997/98:40
36
Instabil inflation har de tydligaste snedvridande effekterna. Internatio-
nella erfarenheter visar att det också finns ett samband mellan inflations-
nivå och graden av instabilitet i inflationen. Länder med hög inflation
tenderar att uppvisa den största instabiliteten. Erfarenhetsmässigt kan
därför konstateras att hög inflation har negativa effekter på ekonomin,
såväl ur tillväxt som fördelningsperspektiv.
Det kan också konstateras att länder med hög inflationstakt ofta har
lägre tillväxt än jämförbara länder med låg inflation. Det finns flera ex-
empel på länder med låg inflation och god tillväxt, t.ex. Japan och Tysk-
land. Före 1975 hade även Sverige, i internationell jämförelse, hög till-
växt och måttlig inflation.
Penningpolitiken är en del av den ekonomiska politiken. Det kan därför
anses att penningpolitiken bör ha samma mål som den ekonomiska poli-
tiken som helhet. Penningpolitiken har dock ingen möjlighet att påverka
alla de delmål som den ekonomiska politiken inriktas mot. Det finns där-
för anledning att renodla penningpolitikens mål till de som faktiskt kan
påverkas.
Penningpolitikens styrmedel baseras på att Riksbanken kan kontrollera
likviditeten i banksystemet och därigenom ha möjlighet att fastställa de
räntevillkor till vilka bankerna kan placera eller låna likviditet över natt i
Riksbanken, dvs. den s.k. räntekorridoren. Det medel som Riksbanken
löpande använder för att bedriva penningpolitiken är en styrränta, repo-
räntan, som är räntan på likviditet med en veckas löptid och som fast-
ställs en gång per vecka.
Penningpolitikens effekter är komplicerade och involverar ett stort an-
tal indirekta samband mellan styrräntan och prisutvecklingen, som går
via den reala räntan, växelkursen och kreditgivningen. Storleken på ef-
fekterna och dess fördelning över tiden är svåra att fastställa. De beror i
hög grad på enskilda hushålls och företags beslut om sparande, konsum-
tion, investeringar, priser, löner etc. Dessa beslut baserar sig i sin tur på
föränderliga förväntningar om framtiden, däribland förväntningar om den
framtida ekonomiska politiken.
På kort sikt kan finans- och penningpolitik ha effekt på reala variabler
som produktion och sysselsättning och kan därmed påverka den ekono-
miska aktiviteten. Detta beror bl.a. på att löner och priser vanligtvis är
fastställda för en viss period framåt i tiden. En expansiv ekonomisk poli-
tik kan då på kort sikt påverka t.ex. reallöner och relativpriser så att ar-
betslösheten blir lägre till priset av högre inflation. Det är därför möjligt
att med penningpolitik påverka ekonomins fluktuationer kring den lång-
siktiga tillväxttrenden. Penningpolitikens medel ger dock långt ifrån nå-
gon perfekt kontroll över utfallet.
Prop. 1997/98:40
37
På längre sikt är det mycket svårt för penningpolitiken att påverka pro-
duktion och sysselsättning. De förändringar som penningpolitiken kan
åstadkomma blir inte bestående. Allmänhetens förväntningar och eko-
nomiska beslut anpassas över tiden till den förda penningpolitiken. Infla-
tionstakten förändras därmed så att realräntan, liksom växelkursen anpas-
sas till en långsiktig nivå som är oberoende av penningpolitiken. En ex-
pansiv penningpolitik leder på lång sikt och under normala omständig-
heter endast till högre inflation.
Under senare år har synen på penningpolitikens förmåga att långsiktigt
påverka reala faktorer nyanserats något. Det har hävdats att vid oväntade
temporära reala och monetära störningar kan exempelvis arbetslösheten
stiga, inte bara på kort sikt utan även på längre sikt genom att en viss del
av de som blir arbetslösa blir långtidsarbetslösa och riskerar att slås ut
från arbetsmarknaden. Dessa utgör då inte längre en ledig resurs som kan
användas i en konjunkturuppgång.
Under större delen av 1900-talet har Sverige använt sig av fast växelkurs
som norm för penning- och valutapolitiken. Syftet med en fast växelkurs
är att den inhemska inflationstakten på sikt skall anpassas till inflationen
i de länder vars valutor kronan är knuten till. Kan trovärdighet skapas för
den fasta växelkurspolitiken, kommer allmänhetens förväntningar om
den inhemska inflationstakten att sammanfalla med inflationsförvänt-
ningarna i de länder vi knutit oss till.
Det finns dock andra normer som kan användas för att öka trovärdig-
heten för penningpolitiken och prisstabilitetsmålet. Riksbanken har sedan
kronan fick flyta fritt hösten 1992 framgångsrikt tillämpat ett inflations-
mål. Genom att fastställa ett inflationsmål och offentligt uttala sin syn på
inflationsutvecklingen i ekonomin har Riksbanken skapat goda möjlig-
heter för allmänheten att bedöma den framtida penningpolitiken och upp-
fyllandet av inflationsmålet. Risken för oförväntade penningpolitiska
åtgärder har därmed minskat och hushållens och företagens krav på kom-
pensation för risken att inflationstakten blir högre än förväntat kan därför
antas vara lägre än annars skulle vara fallet.
I andra länder använder man sig av penningmängden som en norm för
penningpolitiken. Syftet är detsamma, att uppnå prisstabilitet, men efter-
som det kan vara svårt för både centralbanken och allmänheten att förut-
se penningpolitikens effekter på framtida inflationstakt, har man i stället
riktat in sig på variabler över vilka centralbanken har en mer direkt kon-
troll. En viktig förutsättning är givetvis att det finns ett stabilt samband
mellan penningmängden och inflationstakten över tiden. Dessa samband
tycks skilja sig åt mellan olika ekonomier, varför det inte är självklart att
ett intermediärt mål lämpar sig för alla länder.
Normernas syfte är att ge ett klart mål för politiken vilket underlättar
allmänhetens ekonomiska beslut. En norm blir dock verkningslös om
allmänheten saknar förtroende för att den skall efterlevas. Genom att på
olika sätt institutionalisera normen kan förtroendet för att den skall upp-
Prop. 1997/98:40
38
rätthållas stärkas och därigenom politikens verkningsgrad förbättras. Ett
sätt att institutionalisera prisstabilitetsmålet är att i lag ange att penning-
politiken skall syfta till att uppnå detta mål, och att delegera ansvaret för
penningpolitiken till en självständig centralbank som ges frihet att utfor-
ma penningpolitiken mot prisstabilitetsmålet.
En penningpolitisk ram, bestående av en inom givna ramar självstän-
dig centralbank under demokratisk kontroll med ett prisstabilitetsmål har
varit grunden för flera utländska centralbanksreformer. Detta synsätt
präglar också utformningen av den institutionella ramen för ECB, som
den kommit till uttryck i EG-fördraget och stadgan för ECBS och ECB.
Prop. 1997/98:40
39
EG är ett fredsprojekt och skall ses mot bakgrund av andra världskriget.
På initiativ av Beneluxländema påbörjades 1955 planen på en gemensam
marknad omfattande alla delar av det ekonomiska livet, vilket resulterade
i Romfördraget (RomF) med den Europeiska ekonomiska gemenskapen
(EEG) 1957. Redan i RomF fanns en tanke på närmare ekonomiskt och
monetärt samarbete.
I RomF:s inledning föreskrevs ett gradvis närmande och samordning
av medlemsstaternas ekonomiska politik. Dessutom föreskrevs att med-
lemsstaterna skulle betrakta sin konjunktur- och växelkurspolitik som en
fråga av gemensamt intresse. Vissa allmänna mål för den ekonomiska
politiken ställdes också upp. Särskilt betonades att medlemsstaterna
skulle försöka upprätthålla jämvikt i sin betalningsbalans och vidmakt-
hålla förtroendet för sin valuta.
Avsaknaden av konkreta valutapolitiska bestämmelser i RomF kan
förmodligen förklaras av att fasta växelkurser då upprätthölls inom ra-
men för Bretton Woods-systemet. Spänningar inom det systemet mot
slutet av 1960-talet tvingade många länder till omfattande stödköp av
dollar vilket ledde till att dessa länder "importerade" den amerikanska
inflationen. Inom EG uppstod tvivel på USA:s vilja och förmåga att sätta
sina internationella penningpolitiska åtaganden före sina nationella in-
tressen. EG påbörjade därför, på franskt och tyskt initiativ, förberedelser
för en europeisk ekonomisk och monetär union. Skäl för detta initiativ
var, förutom en önskan om att minska beroendet av USA, att valutastabi-
litet ansågs nödvändigt för den inre marknadens funktion, att växelkurs-
variationer skulle försvåra den gemensamma jordbrukspolitiken och en
strävan att uppnå prisstabilitet.
Resultatet av det europeiska initiativet blev den s.k. Wemerplanen som
beskrev hur en ekonomisk och monetär union skulle kunna nås i tre steg
fram till 1980. Sammanbrottet av Bretton Woods-systemet medförde
emellertid att den planen aldrig kunde genomföras. Som en följd av kri-
sen i Bretton Woods-systemet tillskapades valutasamarbetet inom den
s.k. valutaormen, som varade till 1979. Sverige lämnade dock valutaor-
men 1977 efter en devalvering av kronan. Ett nytt initiativ till valuta-
samarbete togs av Tyskland och Frankrike som resulterade i att det Euro-
peiska monetära systemet, EMS, bildades 1979. Den viktigaste delen i
detta system är växelkurssamarbetet ERM.
Sista förberedande steget mot en monetär union inom EU togs genom
Enhetsakten 1986. Målet i Enhetsakten var att den inre marknaden skulle
inrättas 1992 och att en ekonomisk och monetär union skulle skapas. Be-
stämmelserna om den ekonomiska och monetära unionen, EMU, tillkom
i och med det fördrag som följde av överenskommelsen i Maastricht
1991. Enligt dessa bestämmelser skall EMU genomföras i tre etapper, se
avsnitt 5.3.
Prop. 1997/98:40
40
Prop. 1997/98:40
Grunden för EMS
I december 1978 antog Europeiska rådet resolutionen om att upprätta det
Europeiska monetära systemet (EMS) som ersatte valutaormen. EMS
baseras utöver resolutionen på ett avtal mellan centralbanker inom EU.
Detta s.k. centralbanksavtal består av tre delar; en växelkursmekanism
(ERM), ett arrangemang mellan centralbankerna för mycket kortfristig
finansiering av valutainterventioner samt regler för tillskapande och an-
vändning av ecun. Varje deltagande stats centralbank skall betala in en
viss andel av sin valutareserv till Europeiska fonden för monetärt samar-
bete (EFMS) i utbyte mot officiella ecu. Dessa ecutillgångar skall använ-
das som betalningsmedel mellan de deltagande ländernas centralbanker.
Växelkursmekanismen, ERM
Växelkursmekanismen, ERM, utgörs av bestämmelser för fastställande
av centralkurser och genomförande av valutainterventioner.
Varje deltagande valuta i ERM skall ha en centralkurs fastställd mot
övriga deltagande valutor och ecu, som utgörs av en s.k. korg bestående
av flertalet av EU-valutoma. De enskilda valutorna i ERM kan fluktuera
inom ett angivet band. Om en valuta når den yttre gränsen i förhållande
till en annan valuta, skall de båda berörda centralbankerna genom inter-
ventioner på valutamarknaden se till att upprätthålla bandgränsema.
Detta åtagande att intervenera är i princip obegränsat.
Bandbredder
Fram till augusti 1993 var de normala bandgränsema i ERM ±2,25 pro-
cent. De länder som vid upprättandet av ERM inte tidigare deltagit i va-
lutaormen hade möjlighet att välja en bredare bandbredd på ±6 procent.
Även vissa av de länder som senare blev medlemmar i ERM utnyttjade
denna möjlighet till bredare bandbredder.
Från början var tanken att dessa bredare bandgränser successivt skulle
minska i takt med att de deltagande ländernas ekonomier konvergerade.
Efter spekulationerna mot valutorna inom ERM under 1992 och 1993
vidgades i stället bandgränsema den 1 augusti 1993 till ±15 procent för
samtliga ingående valutor.
I fråga om de fastställda centralkurserna i ERM gäller att en central-
kurs kan ändras endast efter ömsesidig överenskommelse mellan samtli-
ga i ERM deltagande länder samt kommissionen. Viktigare valutapolitis-
ka beslut skall dessutom föregås av ömsesidiga konsultationer mellan de
EU-länder som deltar i ERM och de som står utanför.
41
Medlemskap i EMS och deltagande i ERM
Prop. 1997/98:40
EU-medlemskap innebär inte automatiskt ett medlemskap i EMS, utan
medlemskap i EMS är frivilligt. Ett EMS-medlemskap innebär inte heller
automatiskt ett deltagande i ERM. 1 stället får EU-länder själva besluta
om de vill delta i ERM varefter villkoren för medlemskap, dvs. central-
kurs och bandgränser, blir föremål för förhandlingar mellan landet som
beslutat att delta och övriga länder som ingår i ERM. De EU-länder som
inte deltar i ERM deltar vid överläggningarna men har ingen rösträtt.
Den mest långtgående integrationen av den ekonomiska politiken i EU
kommer att gälla penning- och valutapolitiken. Målet är att penning- och
valutapolitiken skall överföras till EU-nivå för att på så sätt skapa ett sta-
bilt valutaområde med en gemensam och stabil valuta inom vilket valuta-
och räntefluktuationer inte längre stör den inre marknaden. Beslut om
den ekonomiska politiken i övrigt skall även fortsättningsvis fattas av de
enskilda medlemsstaterna men formerna för samarbetet stärks.
EMU genomförs i tre etapper som regleras i EG-fördraget. Dessa etap-
per innehåller åtaganden från EU-ländemas sida för att bl.a. stärka den
ekonomiska konvergensen, som är en av förutsättningarna för att valu-
taunionen skall fungera. För att kunna bedöma om EU-ländema uppfyller
kraven på ekonomisk konvergens har de s.k. konvergenskriterierna fast-
ställts. Vidare ställs krav på att den nationella lagstiftning som reglerar
den nationella centralbanken skall uppfylla vissa kriterier.
Första etappen av EMU
Under den första etappen av EMU, som avslutades den 31 december
1993, skulle medlemsstaterna avskaffa valutaregleringar och andra re-
striktioner för kapitalrörelser. Den multilaterala övervakningen av med-
lemsländernas ekonomiska utveckling stärktes. Medlemsländerna skulle
också vid behov i s.k. konvergensprogram beskriva hur den nationella
ekonomiska politiken skall utformas för att konvergenskriterierna skall
uppnås.
Andra etappen av EMU
Under den andra etappen av EMU, som inleddes den 1 januari 1994, in-
rättades Europeiska monetära institutet (EMI) som har till syfte att med-
verka till att skapa de förhållanden som är nödvändiga för övergången till
en valutaunion. Under denna etapp skall rådet också besluta om vilka
länder som skall delta i valutaunionen. Enligt artikel 1091 i EG-fördraget
skall även ECBS och ECB upprättas under denna etapp, dock senast
omedelbart efter den 1 juli 1998. Senast då ECB upprättas skall varje
42
medlemsstat i EU enligt artikel 108 i EG-fördraget säkerställa att dess
lagstiftning är förenlig med EG-fördraget och ECBS-stadgan. Den lag-
stiftningen skall gälla för de enskilda centralbankerna oavsett om den
medlemsstaten deltar i valutaunionen eller ej.
Beträffande den allmänna ekonomiska politiken föreskrivs att samar-
betet skall stärkas genom att regeringarna enas om allmänna riktlinjer för
medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik. Medlemssta-
terna skall också sträva efter att undvika alltför stora underskott i de of-
fentliga finanserna. Därtill har medlemsstaterna förbundit sig att inte an-
svara för eller åta sig en annan medlemsstats finansiella förpliktelser.
Från och med denna etapp är monetär finansiering förbjuden, vilket in-
nebär att en medlemsstat inte far finansiera offentliga underskott med
medel från centralbanken. I lagstiftningen för finansiella institut får det
inte förekomma särregler eller undantag som möjliggör statlig upplåning
på icke marknadsmässiga villkor.
Tredje etappen av EMU
Den tredje etappen av EMU - starten på valutaunionen - skall inledas
den 1 januari 1999, varvid de deltagande medlemsstaternas valutakurser
oåterkalleligen låses och den nya gemensamma valutan införs. Därefter
skall penningpolitiken genomföras av ECB i den gemensamma valutan
euro. Sedlar och mynt uttryckta i euro skall introduceras senast den
1 januari 2002 och skall helt ersätta de nationella valutorna senast den
1 juli 2002.
De medlemsstater som ej uppfyller de nödvändiga villkoren för delta-
gande i valutaunionen betecknas som "medlemsstater med undantag".
Centralbankerna i dessa stater kommer att vara en del av ECBS men inte
omfattas av den gemensamma penningpolitiken.
Vid övergången till tredje etappen utökas sanktionsmöjlighetema gen-
temot länder i valutaunionen som inte uppfyller åtagandena rörande of-
fentliga finanser. En överenskommelse bestående av två förordningar och
en resolution, den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten, som syftar till att
varaktigt säkra budgetdisciplinen i tredje etappen, träffades under som-
maren 1997.
Storbritannien har en särställning vad gäller EMU. Den innebär att
Storbritannien inte är bundet av vad som gäller under andra och tredje
etappen, om inte Storbritannien före den 1 januari 1998 anmäler att lan-
det avser att delta i tredje etappen. Även Danmark har en särställning
som innebär att Danmark har rätt att bestämma sig för att stå utanför va-
lutaunionen som en medlemsstat med undantag. Danmark har meddelat
att landet inte avser att delta i valutaunionen.
Prop. 1997/98:40
43
Prop. 1997/98:40
Riksbankens lagfasta ansvar för valutapolitiken är ovanligt i ett EU-
perspektiv. (Jfr 9 kap. 12 § RF). I övriga EU-länder är det vanligtvis re-
geringen som har det övergripande ansvaret för valutapolitiken.
Enligt artikel 109.1 och 109.2 i EG-fördraget är det, när valutaunionen
har genomförts, ministerrådet som skall besluta i frågor rörande de delta-
gande medlemsstaternas valutapolitik gentemot tredje land, dvs. icke EU-
länder. Enligt artikel 109.1 får rådet träffa avtal med tredje land om ett
växelkurssystem för den gemensamma valutan euro efter att ha hört Eu-
ropaparlamentet. För ingående av sådana avtal krävs enhällighet bland de
länder som deltar i valutaunionen. Vad gäller beslut om att anta, ändra
eller upphäva centralkurser för euron i ett sådant växelkurssamarbete
med tredje land, tar rådet beslut med kvalificerad majoritet.
EG-fördraget ger således rådet den yttersta beslutanderätten rörande
valutapolitiska frågor gentemot tredje land. Därigenom finns det möjlig-
het till ett indirekt inflytande från de politiskt ansvariga organen över
ECB:s verksamhet. Ministerrådets möjligheter att ingå avtal om växel-
kurssystem samt därvid fastställa centralkurser kan åtminstone potentiellt
påverka ECB:s trovärdighet när det gäller möjligheten att uppnå prissta-
bilitetsmålet. Genom valutapolitiska beslut kan utformningen av ECB:s
penningpolitik i princip bindas till vissa riktlinjer.
Risken för målkonflikter mellan ECBS:s prisstabilitetsmål och de av
ministerrådet beslutade valutapolitiska målen har reducerats genom att
rådet far besluta endast efter framställan från ECB eller kommissionen.
Om framställan sker från kommissionen, skall ministerrådet inför beslut
samråda med ECB. Samrådet skall ske i syfte att uppnå enighet i över-
ensstämmelse med målet om prisstabilitet. Ministerrådet eller en med-
lemsstat kan enligt artikel 109d begära att kommissionen lägger fram ett
förslag.
I frånvaro av formella växelkurssystem eller allmänna riktlinjer svarar
ECBS för valutapolitiken genom sin befogenhet att utföra valutatrans-
aktioner.
I avsaknad av ett växelkurssystem enligt ovan får rådet med kvalifice-
rad majoritet, på rekommendation av kommissionen och efter att ha hört
ECB eller på rekommendation av ECB, utarbeta allmänna riktlinjer för
valutapolitiken. Dessa allmänna riktlinjer skall inte påverka ECBS:s pris-
stabilitetsmål.
Inom EU pågår för närvarande ett arbete med att upprätta ett växelkurs-
system som skall ersätta EMS när valutaunionen har startat. Det nya väx-
elkurssystemet, kallat ERM2, skall möjliggöra för de länder som står
utanför valutaunionen att knyta sina valutor till euron.
Vid Europeiska rådets möte i Dublin den 13-14 december 1996 träffa-
des en överenskommelse om riktlinjerna för ERM2 och vid mötet i
Amsterdam den 16-17 juni 1997 antogs en resolution om införande av en
44
växelkursmekanism i tredje etappen av Ekonomiska och monetära unio-
nen. ERM2 grundas på ett frivilligt deltagande, men det kan förväntas att
medlemsstater deltar i ERM2.
Resolutionen innebär bl.a. följande. För de valutor som deltar i ERM2
skall bilaterala centralkurser fastställas gentemot euron, till skillnad mot
nuvarande ERM i vilken samtliga valutor har bilaterala centralkurser,
förutom mot ecun, även gentemot varandra. Kring dessa centralkurser
skall valutorna kunna fluktuera inom relativt vida band, ±15 procent. Det
skall därutöver vara möjligt för en medlemsstat utanför valutaunionen att
ta initiativ till ett beslut om smalare bandbredd mellan landets valuta och
euron.
Centralkurserna kommer att fastställas gemensamt av finansministrar-
na, ECB samt centralbankschefer i de EU-länder som inte deltar i valu-
taunionen. Ministrar och centralbankschefer i EU-länder som står utanför
ERM2, samt kommissionen, skall delta utan rösträtt vid besluten.
Vidare sägs i överenskommelsen att det skall säkerställas att justering-
ar av centralkurserna görs vid behov. Samtliga avtalsparter, inklusive
ECB, skall ha rätt att initiera en procedur för att överväga de gällande
centralkurserna.
Den berörda centralbanken och ECB skall intervenera för att upprätt-
hålla bandgränsema. Dessa interventioner skall i princip vara automatis-
ka och obegränsade, med tillgång till mycket kortfristig finansiering in-
om systemet. Emellertid kommer ECB och de nationella centralbankerna
att kunna upphöra med interventionerna om dessa kommer i konflikt med
prisstabilitetsmålen.
Prop. 1997/98:40
45
Prop. 1997/98:40
Krav på den nationella lagstiftningen
Genom anslutningsfördraget till EU har Sverige åtagit sig att följa de
krav som fastställts i EG-fördraget om EMU. Som kort nämnts i tidigare
avsnitt innehåller EG-fördraget bestämmelser som rör den nationella
centralbankslagstiftningen. Enligt artikel 109e.5 i EG-fördraget skall i
förekommande fall varje medlemsstat under den andra etappen inleda det
förfarande som leder till oberoende för dess centralbank i enlighet med
artikel 108 i EG-fördraget. I fördragets artikel 108 föreskrivs:
”Senast då ECBS upprättas skall varje medlemsstat säkerställa att dess
nationella lagstiftning, inbegripet stadgan för dess nationella central-
bank, är förenlig med detta fördrag och ECBS-stadgan.”
Bestämmelserna i artikel 108 gäller oavsett om en medlemsstat deltar i
valutaunionen eller inte. En oberoende centralbank utgör också ett nöd-
vändigt villkor för att en medlemsstat skall kvalificera för deltagande i
valutaunionen. Rådet skall enligt artikel 109j i EG-fördraget, inför be-
slutet om vilka länder som kvalificerar sig för att delta i valutaunionen,
bedöma om varje enskilt land uppfyller de nödvändiga villkoren för infö-
randet av en gemensam valuta. I dessa nödvändiga villkor ingår, förutom
de ekonomiska konvergenskriterierna, även att den nationella lagstift-
ningen är förenlig med EG-fördraget och stadgan för ECBS. Rådets be-
dömning skall baseras på grundval av rapporter från kommissionen och
Europeiska monetära institutet (EMI).
EMI skall årligen tillställa rådet en rapport om bl.a. de rättsliga förut-
sättningar som de nationella centralbankerna måste uppfylla för att integ-
reras med ECBS. EMI:s bedömning kommer inte bara att baseras på en
jämförelse mellan bestämmelserna i fördraget och i den nationella lag-
stiftningen utan också på en helhetsbedömning av utformningen av den
nationella lagstiftningen, dess tillämpning och den legala omgivningen
som lagstiftningen om centralbanken är utformad i. Dessa rapporter skall
ligga till grund för rådets beslut inför övergången till tredje etappen i
EMU.
EG-fördraget och stadgan för ECBS innehåller vissa krav på central-
bankslagstiftningen. Dessa gäller
- förbud för centralbanken och medlemmar i dess beslutande organ att
begära eller ta emot instruktioner från gemenskapinstitutioner eller ge-
menskapsorgan, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat
organ, artikel 107 i EG-fördraget och artikel 7 i ECBS-stadgan,
- krav på minst fem års mandatperiod för centralbankschefen, artikel
14.2 i ECBS-stadgan,
- krav på kriterier för avsättande av centralbankschefen, artikel 14.2
andra stycket i ECBS-stadgan.
46
EMI och kommissionen har i sina konvergensrapporter pekat på vissa
förhållanden som de anser inte vara förenliga med syftet i fördragets be-
stämmelser. De omfattar bl.a. instruktionsförbudets betydelse för valbar-
heten till det beslutande organet, mandatperiod för personer i det beslu-
tande organet och att reglerna för hur riksbankschefen kan avsättas även
skall tillämpas för övriga personer i det beslutande organet. Dessutom
bör ECBS:s verksamhetsmål avspeglas i ett verksamhetsmål för den na-
tionella centralbanken eftersom denna kommer att utgöra en del av detta
system.
Nedan görs en jämförelse mellan EG-rätten och svensk rätt i syfte att
belysa vilka anpassningar av svensk lag som bör ske.
EG-rätten och svensk rätt
Enligt 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen kan riksdagen överlåta
beslutanderätt till EG så länge som där finns ett fri- och rättighetsskydd
motsvarande det som ges i regeringsformen och i Europakonventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. När en sådan överlåtelse har skett blir det som EG beslutar
gällande i Sverige under förutsättning att beslutet ligger inom det område
där beslutanderätten överlåtits.
Riksdagen konstaterade vid behandlingen av anslutningsfördraget att
det i EG-rätten finns ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som
finns i Europakonventionen och att det därmed också står i nivå med det
skydd som finns i regeringsformen. Den i grundlagsbestämmelsen angiv-
na förutsättningen för överlåtelse av beslutsbefogenheter var därmed en-
ligt riksdagens mening uppfylld (bet. 1994/95:KU17 s. 15 och 16).
Genom lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen (anslutningslagen) har Sverige dels införlivat de vid
anslutningen gällande gemenskapsreglema, dels till EG överlåtit rätten
att fatta beslut som gäller i Sverige i den omfattning och med den verkan
som följer av fördragen och andra instrument som räknas upp i lagen.
Någon uppräkning av vilka beslutsbefogenheter som överlåtits har inte
ansetts möjlig utan bestämmelsen om överlåtelse har knutits till anslut-
ningsfördraget och de övriga grundläggande fördragen. Bland de uppräk-
nade fördragen finns fördraget om Europeiska unionen som bl.a. reglerar
införandet av den ekonomiska och monetära unionen, EMU.
I och med att normgivningskompetensen inom ett område överlåtits till
EG har gemenskapsrätten företräde framför nationell rätt. Denna princip
om gemenskapsrättens företräde har EG-domstolen slagit fast i en rad
avgöranden.
Sverige har således genom anslutningslagen införlivat de be-
stämmelser om EMU som finns i EG-fördraget och överlåtit rätten att
fatta beslut i den omfattning som följer av dessa bestämmelser till EG.
De gemenskapsrättsliga akterna inom detta område gäller därmed också
före svensk nationell lagstiftning.
Prop. 1997/98:40
47
Riksbanken ansvarar redan idag relativt självständigt för penningpoliti-
ken och har som sin övergripande uppgift tagit på sig att upprätthålla en
stabil prisnivå. Riksbankens formella och reella oberoende har ökat bl.a.
som en följd av de förändringar i riksbankslagen som genomfördes 1989.
Det finns emellertid enligt regeringen i huvudsak två skäl att se över
den institutionella ramen kring penning- och valutapolitiken för att ytter-
ligare öka Riksbankens oberoende. För det första kan det specifika tro-
värdighetsproblemet för penningpolitiken och dess negativa konsekven-
ser begränsas om statsmakterna gör troligt att avvikelser från prisstabili-
tetsmålet inte kommer att ske. Den institutionella ramen för penningpoli-
tiken kan bidra till detta. Genom att delegera ansvaret för utformningen
av penningpolitiken till en självständig Riksbank med ett klart angivet
prisstabilitetsmål kan politiken ges det långsiktiga perspektiv som skapar
förutsättningar för att målet skall vara trovärdigt.
För det andra har Sveriges medlemskap i EU medfört att förutsätt-
ningarna för penning- och valutapolitiken har förändrats. Som en följd av
medlemskapet i EU har Sverige åtagit sig att stärka Riksbankens själv-
ständighet. Enligt det synsätt som ligger till grund för den institutionella
utformningen av ECBS kan dylika reformer öka förutsättningarna för att
uppnå de fastställda målen för den ekonomiska politiken på lång sikt.
Principen om en oberoende Riksbank innebär inte att målen för den
ekonomiska politiken eller prioriteringen mellan dem ändras. Tvärtom är
tanken att den samlade måluppfyllelsen kan förbättras genom att trovär-
digheten för den ekonomisk-politiska strategin stärks. Genom att förstär-
ka förtroendet för en långsiktig prisstabilitet kan möjligheterna att i ett
kort- och medelfristigt perspektiv anpassa penningpolitiken till det eko-
nomiska läget öka. Trovärdigheten kan således skapa ett utrymme för att
bedriva stabiliseringspolitik med hjälp av penningpolitiken som annars
inte skulle finnas.
Det finns enligt regeringen i huvudsak fyra aspekter som är avgörande
för att Riksbanken skall kunna anses vara självständig.
För det första bör Riksbanken ha ett institutionellt oberoende. Med
detta avses att ingen skall ha möjlighet att i penningpolitiska frågor ge
instruktioner till centralbanken eller dess beslutande organ annat än ge-
nom utformningen av det lagstadgade målet för penningpolitiken.
För det andra bör ledamöterna i det organ som utformar penningpoliti-
ken ges ett personligt oberoende. Därför bör de penningpolitiska besluts-
fattarna ha en lång mandatperiod, omfattas av stränga jävsbestämmelser
och endast kunna avskedas av skäl som anges i ECBS-stadgan.
För det tredje bör Riksbanken ha ett funktionellt oberoende. Det inne-
bär att banken skall ges ett otvetydigt mål för penningpolitiken. Målet
bör betona inflationsbekämpningen och vara offentligt och lagfäst. Målet
bör också självfallet vara förenligt med ECBS:s prisstabilitetsmål enligt
EG-fördraget.
Prop. 1997/98:40
48
Slutligen bör Riksbanken vara finansiellt oberoende. Banken bör ha
tillräckliga medel till sitt förfogande för att kunna fullgöra sina uppgifter
utan att styras av anslag från riksdag eller regering.
Regeringen lägger i det följande fram förslag i syfte att stärka det in-
stitutionella, det personliga och det funktionella oberoendet. Förslag
lämnas om instruktionsförbud, jävsregler och begränsad avsättlighet för
de penningpolitiska beslutsfattarna. Vidare föreslås att ett mål för pen-
ningpolitiken bör anges i lag. Vad gäller det finansiella oberoendet har
Riksbanken redan en hög grad av självständighet varför inga förslag
lämnas i denna del. Förslagen ligger helt i linje med ECBS-stadgan och
EG-fördraget som dessa har tolkats av EMI.
Det är även av vikt att möjligheten till insyn och kontroll tillförsäkras
när Riksbankens självständighet stärks. Riksdagen bör, som huvudman
för Riksbanken, ges möjlighet att utvärdera verksamheten mot det mål
som riksdagen satt upp för penningpolitiken. Regeringen presenterar för-
slag även i denna del.
Prop. 1997/98:40
Regeringens bedömning: Anpassning av svensk lag skall ske så att
svensk rätt återger de bestämmelser som är gällande i Sverige. Rege-
ringsformen skall återge huvuddragen i hur Sverige styrs.
Promemorians och rättschefspromemorians bedömning överens-
stämmer med regeringens bedömning.
Fullmäktige i Sveriges riksbank har tillstyrkt bedömningen.
Remissinstanserna tillstyrkte bedömningen i rättschefspromemorian
med undantag för Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
som påpekade att EG-rätten har direkt effekt och företräde framför natio-
nella regler varför anpassning av svensk lag inte är nödvändig.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 108 i EG-fördraget
skall varje medlemsstat säkerställa att dess nationella lagstiftning, inbe-
gripet stadgan för dess nationella centralbank, är förenlig med fördraget
och ECBS-stadgan senast då ECBS upprättas.
Att vår nationella lagstiftning skall vara förenlig med EG-rättens krav
innebär inte att alla dessa krav måste återges i svenska rättsregler. EG-
rättens direkta effekt och företräde framför svensk rätt gör det inte nöd-
vändigt. Däremot måste svenska bestämmelser som strider mot EG-rätten
ändras. Således måste de nationella bestämmelserna vara så utformade att
de gör det möjligt för de EG-regler som skall tillämpas direkt att få fullt
genomslag.
Det enda uttryckliga kravet på visst innehåll i svensk rätt rörande
Riksbanken som EG-rätten ställer är artikel 14.2 i ECBS-stadgan, där det
sägs att det i stadgarna för de nationella centralbankerna särskilt skall
föreskrivas att centralbankschefens ämbetstid skall vara minst fem år.
Detta krav blir i svensk rätt uppfyllt genom bestämmelsen i 32 § riks-
bankslagen.
49
I övrigt blir det fråga om en avvägning mellan å ena sidan intresset av
att den svenska regeringsformen skall återge huvuddragen i hur Sverige
styrs och de svenska statsorganens uppgifter och arbetssätt och å andra
sidan intresset av att inte i svensk grundlag lägga fast en viss tolkning av
EG-rätten.
Utgångspunkten for regeringens överväganden har varit att regerings-
formen skall återge huvuddragen i hur Sverige styrs. Från EG-rättslig
synpunkt ställs det inga krav på att bestämmelserna skall införas i rege-
ringsformen för att svensk rätt skall vara förenlig med fördraget. EG-
rätten innehåller redan regler om dels förutsättningarna för att avsätta
riksbankschefen, dels förbud mot att ge och ta instruktioner riktade till
Riksbanken. Eftersom dessa frågor redan reglerats i EG-rätten, som utgör
en integrerad del av den svenska rättsordningen, kan det hävdas att det
inte finns något behov av, eller att det kanske till och med inte är lämp-
ligt, att i den svenska rättsordningen upprepa EG-rättens bestämmelser.
Regeringens mening är dock att även om det från EG-rättslig synpunkt
kanske skulle vara möjligt att avstå från anpassning av svensk lag såsom
bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har framfört,
så bör en sådan anpassning ske från svenska utgångspunkter. Det finns
inget att invända mot att låta frågan om de svenska organens förhållande
till EG:s institutioner regleras av EG-rätten. Däremot bör den inbördes
maktfördelningen mellan svenska organ framgå av svenska bestämmel-
ser.
Val av lagform
Det finns inga regler för hur lagregleringen skall fördelas mellan grund-
lag och annan lag. I förarbetena till regeringsformen och i litteraturen
finns emellertid vissa uttalanden som kan ge ledning vid bedömningen av
hur en sådan fördelning bör ske.
Grundlagberedningen (SOU 1972:15) anförde att huvuduppgifterna för
en regeringsform är att ge grunderna för det representativa och parla-
mentariska systemet och för fördelningen av offentliga funktioner mellan
riksdagen, regeringen, förvaltningsmyndigheterna, domstolarna och
kommunerna.
I förarbetena till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 155) uttalade de-
partementschefen att utgångspunkten bör vara att endast de bestämmelser
som anger ramarna för den politiska aktiviteten och samhällsverksamhe-
ten ges den särskilda dignitet och det särskilda skydd som förankring i
grundlag medför. Politikens inriktning och innehåll bör enligt dessa för-
arbeten i princip inte slås fast i grundlag.
Lagstiftningen beträffande Riksbanken är i dag fördelad mellan rege-
ringsformen, riksdagsordningen och riksbankslagen. Regeringsformen
har som sagts ovan en speciell ställning och syftet med den är att ge
grunder för framför allt fördelning av offentliga funktioner mellan riks-
dagen, regeringen, förvaltningsmyndigheterna, domstolarna och kommu-
nerna. Riksdagsordningen är inte en grundlag men har grundlagskaraktär
genom att ändringar kräver kvalificerad majoritet. I riksdagsordningen
Prop. 1997/98:40
50
behandlas främst procedurfrågor för riksdagens arbete. Riksbankslagen
är en specialförfattning som främst reglerar Riksbankens organisation,
arbetsuppgifter och administration m.m.
Regeringen har haft som utgångspunkt att samla bestämmelser om
Riksbanken i riksbankslagen och i en ny lag om valutapolitik. Det finns
emellertid några bestämmelser som är av sådan dignitet och som reglerar
fördelningen av offentliga funktioner mellan riksdag, regering och Riks-
bank att de bör erhålla formen av grundlag.
De frågor som bör regleras i regeringsformen är bl.a. Riksbankens
ställning som myndighet under riksdagen. Likaså bör den grad av obero-
ende som Riksbanken skall ha i förhållande till andra myndigheter samt
Riksbankens ansvarsområde behandlas i regeringsformen.
Regeringen återkommer under respektive avsnitt med konkreta förslag
till lagreglering.
Prop. 1997/98:40
Regeringens förslag: Målet för penningpolitiken skall vara att upp-
rätthålla ett fast penningvärde.
Såsom myndighet under riksdagen bör Riksbanken därutöver, utan
att åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna eko-
nomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsätt-
ning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Fullmäktige i Sveriges riksbank har tillstyrkt promemorians förslag.
Riksbanksutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens. Utredningen föreslår dock att prisstabilitetsmålet skall for-
muleras som att "värna penningvärdet".
Remissynpunkter på Riksbanksutredningens förslag: Majoriteten
av remissinstanserna tillstyrkte Riksbanksutredningens förslag att ett
penningpolitiskt verksamhetsmål skall anges i lag. Flera remissinstanser
menade dock att målet om prisstabilitet borde kompletteras med andra
mål.
Konjunkturinstitutet ansåg att målet även skall inkludera andra centrala
samhällsekonomiska mål, om detta inte förhindrar ett uppnående av in-
flationsmålet. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska Industri-
tjänstemannaförbundet menade att målsättningen kan formuleras som
prisstabilitet under tillväxt. Svenska Bankföreningen anförde att Riksban-
ken, utan att målet om stabilt penningvärde åsidosätts, dessutom skall
bidra till att uppfylla övriga centrala mål för den allmänna politiken på
lång sikt. Företagarnas riksorganisation föreslog formuleringen prissta-
bilitet under samhällsekonomisk balans eller prisstabilitet under ekono-
misk tillväxt. Riksrevisionsverket anförde att nuvarande förhållanden är
tillfredsställande. Enligt Kammarrätten i Göteborg bör målet utformas
som ett allmänt välfardsmål. Tjänstemännens Centralorganisation ansåg
att prisstabiliteten skall ingå som ett viktigt moment i Riksbankens ope-
51
rativa målformulering men att detta inte bör vara det enda målet för verk-
samheten. Även Fullmäktige i Sveriges riksbank tillstyrkte Riksbanksut-
redningens förslag. Några remissinstanser menade att målet skall framgå
av regeringsformen.
Behovet av mål för penningpolitiken
Riksbanken saknar i dag ett lagfäst mål för penningpolitiken. Efter att
Sverige i november 1992 övergått till flytande växelkurs, tog fullmäktige
i Riksbanken i januari 1993 ställning till vilken inriktning penning- och
valutapolitiken borde ha. Enligt detta ställningstagande skall prisstabilitet
vara ett övergripande mål för penningpolitiken. Riksbanken preciserade
målet till att förändringen i konsumentprisindex från och med år 1995
skall begränsas till två procent, med en tolerans om en procentenhet upp-
åt och nedåt.
Enligt regeringens uppfattning bör en delegering av penningpolitiken
till en självständig Riksbank inte ske utan att målet för verksamheten är
tydligt. En självständig Riksbank måste därför ges ett demokratiskt för-
ankrat mål för verksamheten. Om inget mål formuleras, skulle det ge
utrymme för en godtycklig utformning av penningpolitiken. I syfte att
öka trovärdigheten för penningpolitiken bör detta mål inte utan vidare
kunna ändras. Målet för penningpolitiken bör därför vara lagfäst. Ett
lagstadgat verksamhetsmål för penningpolitiken är således en viktig del
av förslaget att ge Riksbanken en självständig ställning och penningpoli-
tiken en större trovärdighet.
Ett ytterligare motiv är att en långtgående delegering av penningpoliti-
ken bör kombineras med uppföljning och kontroll. Riksdagen som Riks-
bankens huvudman måste därför ha möjlighet att utvärdera verksamheten
utifrån ett mål som fastställts för verksamheten.
Prop. 1997/98:40
Mål för penningpolitiken
Sverige har under en lång tid använt en regim med fast växelkurs. En
stabil växelkurs utgör dock ett mellanliggande mål för penningpolitiken.
Det överordnade målet vid fast växelkurs är att uppnå en stabil och låg
inflation i nivå med omvärlden. Stabila växelkurser bör därför inte utgöra
ett mål i sig för Riksbankens penningpolitiska verksamhet. I stället bör
Riksbanken ges ett prisstabilitetsmål, dvs. en uppgift att hålla inflationen
på en låg och stabil nivå.
Ett prisstabilitetsmål kan utformas på många olika sätt. I princip är det
möjligt att i lag fastställa ett kvantifierat mål för inflationstakten där så-
väl nivå och toleransnivå som val av mätmetod (index) preciseras. Det
finns dock ej skäl att i lag alltför detaljerat precisera målet. Det är inte
lämpligt att i lag fastställa en särskild nivå för tillåten prisökningstakt
eller att ange storleken på ett eventuellt toleransintervall. En sådan preci-
52
sering skulle bli alltför inflexibel och innebära att Riksbanken inte ges
tillräckligt utrymme att anpassa målet till nya omständigheter.
Regeringen anser därför att ett prisstabilitetsmål bör vara allmänt for-
mulerat. För att öka möjligheten till demokratisk kontroll av penningpo-
litiken bör Riksbanken precisera det i lag angivna målet så att det blir
möjligt att på ett objektivt sätt utvärdera huruvida Riksbanken har upp-
nått målet för verksamheten eller ej. Denna precisering bör offentliggöras
för att möjliggöra en offentlig debatt kring penningpolitiken.
Riksbanksutredningen föreslog formuleringen värna penningvärdet.
Arbetsgruppen bakom förslagen i departementspromemorian har i stället
valt att formulera det penningpolitiska huvudmålet så att Riksbanken
skall upprätthålla ett fast penningvärde. Regeringen ställer sig bakom
den av arbetsgruppen valda formuleringen.
Orden fast penningvärde anger att det är den allmänna prisnivån som
avses. Målet skall inte tolkas så att alla enskilda priser skall vara stabila.
För att en marknadsekonomi skall kunna fungera måste det finnas möj-
lighet för relativa prisförändringar.
Målet skall tolkas i förändringstermer, inte i absoluta termer, dvs. må-
let bör uttryckas som ett mål för inflationstakten snarare än som ett mål
för den absoluta prisnivån.
Praktiska problem uppstår när prisökningstakten skall mätas. Exem-
pelvis kan det vara svårt att ta hänsyn till kvalitetsutvecklingen hos de
varor och tjänster som ingår vid de upprepade mätningar som ligger till
grund för fastställandet av prisindex. Det kan innebära att indexutveck-
lingen systematiskt överskattar inflationstakten. Den föreslagna formule-
ringen skall bl.a. av denna orsak inte tolkas så att inflationstakten, mätt
som KPI eller något annat index, skall vara noll.
Andra uppgifter
Flera EU-länder har redan i dag ett lagfäst huvudmål för penningpoliti-
ken som syftar till att upprätthålla prisstabilitet. Det är dessutom vanligt
att huvudmålet kombinerats med lagfästa, underordnade mål, formulera-
de som att centralbanken, utan att åsidosätta det överordnade målet, skall
stödja den allmänna ekonomiska politiken.
Även ECBS har underordnade mål. Enligt artikel 105 i EG-fördraget
och artikel 2 i ECBS-stadgan skall huvudmålet för ECBS vara att upp-
rätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål skall ECBS stödja
den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen i syfte att bidra
till att förverkliga gemenskapens mål enligt artikel 2 i EG-fördraget. Där
anges att gemenskapens mål att främja en harmonisk och väl avvägd ut-
veckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en hållbar och
icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön, en hög grad av eko-
nomisk konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt
skydd, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekono-
misk och social sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna.
Riksbanken kommer att bli en del av ECBS oavsett om Sverige kom-
mer att delta i valutaunionen eller inte. Det innebär att Riksbanken kom-
Prop. 1997/98:40
53
mer att omfattas av ECBS:s verksamhetsmål såsom det är formulerat i
stadgan. Det är därför inte möjligt att fastställa ett verksamhetsmål som
strider mot detta mål.
Enligt arbetsgruppens mening bör ett underordnat mål inte föras in i
lag. Däremot finns det utrymme för Riksbanken att i den mån det är för-
enligt med det överordnade långsiktiga målet för penningpolitiken stödja
den av riksdagen beslutade ekonomiska politiken. Även Riksbanksutred-
ningen gjorde denna bedömning, men anförde att uppgiften att stödja den
allmänna ekonomiska politik riksdagen lagt fast inte behöver anges i lag
eftersom det följer av att Riksbanken är en myndighet under riksdagen. I
departementspromemorian görs samma bedömning och riksbanksfull-
mäktige instämmer i denna bedömning.
Även regeringen gör denna bedömning. Något underordnat mål bör
således inte föras in i lag. Riksbanken, som en myndighet under riksda-
gen, bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen
i den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet
behöver enligt regeringens mening inte lagfästas.
De traditionella målen för ekonomisk politik brukar vara hållbar till-
växt, hög sysselsättning, prisstabilitet, rättvis fördelning, regional balans
och god miljö. Penningpolitiken kan påverka målet om prisstabilitet, och
på kort sikt medverka till att uppfylla målen om hållbar tillväxt och full
sysselsättning. Däremot är mål som t.ex. god miljö, regional balans och
rättvis fördelning inte särskilt väl lämpade som mål för penningpolitik.
Det kan givetvis uppstå extrema situationer, t.ex. krig, naturkatastrofer
eller mycket kraftiga utbudsstömingar, där andra anpassningsmekanis-
mer inte fungerar. I dessa situationer måste prisstabilitetsmålet rimligen
vika för ett omedelbart behov att med en aktiv penningpolitik dämpa
störningen och motverka att den far permanenta effekter. Frågan om det
finns ett behov av att i lag föra in en bestämmelse om när Riksbanken far
avvika från det lagbundna målet har diskuterats i olika sammanhang. En
sådan undantagsbestämmelse kan emellertid inte förutse alla tänkbara
situationer utan måste i så fall vara mycket allmänt hållen vilket kan
medföra att den blir svår att tillämpa. Den synes dessutom vara svår att
förena med EG-fördraget. Regeringen anser därför att det inte är lämpligt
att i lag föra in en sådan undantagsbestämmelse.
Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsvä-
sende. Detta är en grundläggande uppgift för Riksbanken och är inget
egentligt mål för verksamheten. Motsvarande uppgift gäller för ECBS.
Det skulle kunna hävdas att denna uppgift kan komma i konflikt med
Riksbankens mål om ett fast penningvärde eftersom Riksbanken i vissa
situationer skulle kunna använda styrräntan för att undvika en kris i
banksystemet. De penningpolitiska instrumenten skall dock, enligt rege-
ringens förslag, endast användas för att upprätthålla ett fast penningvär-
de. Riksbanken förfogar dock över andra instrument för att hantera såda-
na situationer, exempelvis möjlighet att bevilja nödkrediter (lender of last
resort). Det kan emellertid uppkomma situationer där en kris i betal-
ningssystemet hotar att riskera målet om ett fast penningvärde. I sådana
situationer bör naturligtvis de penningpolitiska instrumenten kunna an-
vändas för att avvärja en kris.
Prop. 1997/98:40
54
Prop. 1997/98:40
Regeringens förslag: Genom en ändring i regeringsformen överfors
ansvaret for övergripande valutapolitiska frågor från Riksbanken till
regeringen. Regeringen skall därvid bestämma system för att fastställa
kronans värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssystem).
Bestämmelser om valutapolitiska frågor tas in i en ny lag om valu-
tapolitiken.
Riksbanken får hemställa att regeringen skall fatta beslut om växel-
kurssystem.
Regeringen skall samråda med Riksbanken inför valutapolitiska be-
slut.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Fullmäktige i Sveriges riksbank har inget att erinra mot förslagen.
Valutapolitiska utredningens förslag överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag. Utredningen föreslog att även beslutanderätten
vad avser valutapolitikens tillämpning skall överföras till regeringen (se
närmare under avsnitt 7.5). Vidare föreslogs att det anges i lag att rege-
ringen vid valutapolitiska beslut inte får åsidosätta det för penningpoliti-
ken fastställda målet. Riksbanken åläggs enligt förslaget samtidigt en
skyldighet att till regeringen anmäla om den föreslagna eller förda växel-
kurspolitiken sätter detta mål i fara. Riksbanken föreslogs också få en rätt
att utan hinder av sekretesslagen offentliggöra en sådan anmälan.
Riksbanksutredningens förslag: Utredningen föreslog att ansvars-
fördelningen avseende internationella valutapolitiska överenskommelser
borde förtydligas genom att det av riksbankslagen borde framgå att mel-
lanstatliga avtal och avtal med mellanfolklig organisation om växelkurs-
system skall ingås av regeringen.
Remissinstanserna: I stort sett var lika många remissinstanser positi-
va som negativa till Valutapolitiska utredningens förslag att ge regering-
en ansvar för val av växelkurssystem.
Riksgäldskontoret anförde att nuvarande ordning där riksdagen delege-
rar ansvaret för både penning- och valutapolitiken till Riksbanken stärker
tilltron till prisstabilitetsmålet. Kontoret ansåg att utredningen inte har
analyserat hur en ändamålsenlig lösning skall se ut, utan haft som ut-
gångspunkt att svensk lagstiftning skall anpassas till reglerna i EU, trots
att inga formella krav på anpassning finns.
Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet anförde
bl.a. följande. Den som kontrollerar valutapolitiken kontrollerar också
penningpolitiken. Med fria kapitalrörelser kan man nämligen inte skilja
på penning- och valutapolitik. De är helt enkelt två sidor av samma sak.
Om regeringen har ansvaret för valutapolitiken, far den därmed automa-
tiskt också ansvaret för penningpolitiken. Sverige har idag en föredömlig
ordning där Riksbanken har full kontroll över de penningpolitiska in-
strumenten genom att den inte bara kontrollerar styrräntan utan även an-
svarar för val av växelkurssystem, valutainterventioner samt riktvärden
och bandbredd vid fast växelkurs. Samtidigt skall internationellt växel-
55
kurssamarbete baserat på mellanstatliga avtal ingås av regeringen enligt
grundlagen. Det hindrar dock inte att Riksbanken bestämmer om tillämp-
ningen av sådana avtal, exempelvis centralkurs och bandbredd. Nuvaran-
de ansvarsförhållanden innebär inte några hinder mot ett internationellt
valutasamarbete.
Fullmäktige i Sveriges riksbank anförde bl.a. följande. Det krävs inte
på formella grunder någon lagändring vad avser ansvaret för valutapoli-
tiken för att anpassa den svenska lagstiftningen till EG. Dock utgör väx-
elkurssamarbetet en central del av samarbetet inom den europeiska ge-
menskapen. Valutapolitiken betraktas som en fråga av gemensamt intres-
se. Mot denna bakgrund framstår det som ändamålsenligt att regeringen
fattar beslut om vilken växelkursregim som skall gälla för den svenska
kronan gentemot övriga EU-valutor.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen
har Riksbanken ansvaret för valutapolitiken. Riksbankens nuvarande an-
svarsområde omfattar såväl övergripande valutapolitiska frågor såsom
valet mellan flytande och fast växelkurs som valet av de valutor som
kronan knyts till vid fast växelkurs. Ansvaret omfattar också tillämp-
ningen av det valda växelkurssystemet, som t.ex. beslut om centralkurs
och bandbredd vid fast växelkurs eller styrning av växelkursen vid fly-
tande växelkurs.
Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen är det emellertid endast regeringen
som far ingå överenskommelser med annan stat. Vid överenskommelser
som är av större vikt krävs enligt 10 kap. 2 § godkännande av riksdagen.
Växelkurssamarbete som grundar sig på överenskommelse med annan
stat faller under nämnda bestämmelser. Riksbanken kan med stöd av 10 §
riksbankslagen träffa överenskommelse om samarbete med annan cen-
tralbank.
Det är enligt regeringens mening inte lämpligt, såsom förordades av
Riksbanksutredningen, att ansvarsfördelningen för val av växelkurssys-
tem skiljer sig åt beroende på om växelkurssystemet baseras på ett mel-
lanstatligt avtal eller inte. Ansvarsfördelningen bör heller inte, som för-
ordas i Riksbankens remissvar på Valutapolitiska utredningen, göras be-
roende av om systemet avser en koppling till valutor inom EU eller nå-
gon annan valuta. I stället bör, såsom föreslås i departementspromemori-
an, ansvaret för fastställande av växelkurssystem entydigt ligga hos en
myndighet. En ordning där ansvaret delas upp innebär att varken rege-
ringen eller Riksbanken kan välja lämpligt växelkurssystem där samtliga
till buds stående alternativ kan övervägas. En sådan ordning skulle kunna
innebära en risk för att optimala valutapolitiska beslut inte alltid kommer
att fattas.
Sveriges medlemskap i EU innebär att Sverige liksom övriga med-
lemsstater skall behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt
intresse. Detta allmänna åtagande uppfyller Sverige genom den nuvaran-
de penningpolitiska regimen med ett inflationsmål och rörlig växelkurs
inom ramen för en stabilitetsorienterad ekonomisk politik. Ett annat sätt
att uppfylla detta allmänna åtagande är deltagande i ERM eller ERM2.
EU:s valutapolitiska samarbete är i grunden ett mellanstatligt samar-
bete som även innefattar att centralbankerna avtalar om vissa operativa
Prop. 1997/98:40
56
förfaranden. Sverige har idag en annan ordning än flertalet andra EU-
länder vilket kan försvåra framtida valutapolitiskt samarbete. EU-
medlemskapet ställer visserligen inga formella krav på den nationella
ansvarsfördelningen rörande valutapolitiska frågor. Regeringen kan dock
konstatera att en ordning där Sveriges regering har ansvar för val av det
system som skall användas för att fastställa kronans värde i förhållande
till andra valutor i högre utsträckning sammanfaller med ordningen i öv-
riga EU-länder.
Enligt regeringens mening utgör val av växelkurssystem inte i sig en
restriktion för Riksbankens möjligheter att uppnå målet om prisstabilitet.
Detta är också en slutsats som delas av Riksbanksutredningen och Riks-
banken vad gäller växelkurssystem som baseras på mellanstatliga avtal.
Denna slutsats torde dock vara generell för alla val av växelkurssystem.
Om ansvaret för tillämpningen ligger kvar hos Riksbanken kan regering-
en ha ansvar för val av växelkurssystem, oavsett om de är baserade på
mellanstatliga avtal eller inte, utan att det uppstår problem för Riksban-
ken när det gäller att uppnå målet om prisstabilitet.
Till följd av förslaget om Riksbankens ökade självständighet är det,
enligt regeringens mening, lämpligt att begränsa Riksbankens uppgifter
till vad som är nödvändigt för att kunna uppfylla målet om prisstabilitet.
Regeringen föreslår därför, i enlighet med vad som föreslås i departe-
mentspromemorian, att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor
genom en ändring i regeringsformen helt och hållet läggs på regeringen.
Vad detta ansvar innebär preciseras i en ny lag om valutapolitik. Rege-
ringen skall således besluta om växelkurssystem, dvs. välja mellan fast
och flytande växelkurs och, i det fall fast växelkurs väljs, fastställa ut-
formningen av det arrangemang till vilket kronan skall knytas. Det gäller
exempelvis om kronan skall knytas till ett multilateralt system såsom
ERM2 eller om ett unilateralt system skall upprättas. I det senare fallet
beslutar regeringen till vilken valuta, eller vilken korg av valutor, kronan
skall knytas. Det är i dag ytterst osannolikt att Sverige, efter den 1 januari
1999 när förslagen avses träda i kraft, skulle knyta sig till något annat
fastkursarrangemang än ERM2.
Regeringens förslag innebär att ansvaret för övergripande valutapoli-
tiska frågor såsom att bestämma växelkurssystem, oavsett om de är base-
rade på mellanstatliga avtal eller inte, kommer att ligga hos regeringen.
Riksbanken kommer å sin sida, enligt 10 § riksbankslagen, ha ansvaret
för tillämpningen av det växelkurssystem som regeringen bestämt. Avtal
med andra stater på detta område innefattas i denna befogenhet. Även om
Riksbanken enligt 10 § riksbankslagen har denna befogenhet, så är det
regeringen som ingår internationella överenskommelser enligt 10 kap.
1 § regeringsformen. Regeringen får emellertid med stöd av 10 kap. 3 §
regeringsformen uppdra åt Riksbanken att träffa sådana överenskommel-
ser.
Om en internationell överenskommelse är av större vikt krävs dock
enligt 10 kap. 2 § regeringsformen även riksdagens godkännande av den-
na. Det skulle kunna hävdas att en överenskommelse om centralkurs vid
ett fast växelkurssystem är av stor ekonomiskpolitisk betydelse. Emeller-
tid föreslås ovan att riksdagen skall besluta ge Riksbanken ett prisstabi-
Prop. 1997/98:40
57
litetsmål för sin verksamhet. Detta mål begränsar kraftigt det möjliga
intervallet inom vilket Riksbanken kan fastställa centralkursen, varför ett
sådant beslut inte kan anses vara av större vikt. Det kan heller inte hävdas
att endast den omständigheten att avtal om växelkurs träffas med en stat,
och inte med en centralbank, är avgörande för vad som anses vara av
större vikt. I och med att dessa avtal således inte behöver riksdagens
medverkan kan regeringen lämna ett bemyndigande till Riksbanken att
träffa avtal med en stat inom ramen för dess kompetens enligt 10 § riks-
bankslagen. Regeringen kan lämna ett bemyndigande genom förordning
eller särskilt beslut. Om riksdagen slutligen beslutar såsom här föreslås
avser regeringen ge Riksbanken ett sådant bemyndigande.
Arbetsgruppen övervägde att i enlighet med Valutapolitiska utredning-
ens förslag införa en bestämmelse om att regeringen vid val av växel-
kurssystem inte far åsidosätta målet för penningpolitiken. Det konstate-
rades dock i linje med vad som har redovisats ovan att val av växelkurs-
system inte i någon väsentlig omfattning påverkar Riksbankens möjlighet
att uppnå målet om prisstabilitet. En sådan bestämmelse är därför enligt
arbetsgruppens uppfattning överflödig liksom den av Valutapolitiska
utredningen föreslagna skyldigheten för Riksbanken att anmäla om rege-
ringens beslut strider mot prisstabilitetsmålet. Det gäller också utred-
ningens förslag om rätt för Riksbanken att utan hinder av sekretesslagen
offentliggöra sådan anmälan.
Fullmäktige i Sveriges riksbank anför i sitt remissyttrande över depar-
tementspromemorian att en generell beslutanderätt för regeringen om val
av växelkursregim innebär, även om sannolikheten för detta måste anses
vara mycket låg, att beslut kan tas att knyta kronan till valutan i ett land
eller valutor i en grupp av länder som inte kännetecknas av en tydlig in-
riktning mot prisstabilitet i sin ekonomiska politik. En sådan växelkurs-
regim kan ge inflationsimpulser till svensk ekonomi som är oförenliga
med prisstabilitetsmålet.
Enligt regeringens mening är sannolikheten för ett framtida beslut att
avsiktligt knyta kronan till en valuta eller korg av valutor i länder med
inflationstendenser så gott som obefintlig. Skulle så ändå ske har Riks-
banken möjlighet att genom upprepade förändringar av centralkursen
tillse att inflationsimpulser till svensk ekonomi uteblir. Därutöver före-
slås nedan en rätt för Riksbanken att initiera förändringar i växelkursre-
gim. Regeringen instämmer därför i arbetsgruppens bedömning att en
uttrycklig lagbestämmelse härom är överflödig.
Val mellan flytande och fast växelkurs samt den närmare utformningen
av ett fast växelkurssystem påverkar i hög grad Riksbankens val av pen-
ningpolitisk strategi. Det är därför önskvärt att en samsyn om besluten
kan etableras mellan regeringen och Riksbanken. Regeringen föreslår
därför en lagstadgad skyldighet för regeringen att samråda med Riksban-
ken inför övergripande valutapolitiska beslut. På detta sätt skapas insti-
tutionella förutsättningar för att en sådan samsyn kan uppnås. En alterna-
tiv möjlighet vore att föreslå att regeringens beslut skall tas i samråd med
Riksbanken. Det skulle dock kunna innebära att Riksbanken i praktiken
ges vetorätt vid sådana beslut vilket i sin tur skulle medföra att ansvars-
fördelningen blir otydlig.
Prop. 1997/98:40
58
Det kan komma att uppstå lägen då Riksbanken bedömer att en vald
växelkursregim inte är ändamålsenlig, t.ex. på grund av behov av åter-
kommande justeringar av centralkurs eller bandbredd. Riksbanken bör
därför enligt regeringens mening ha rätt att hos regeringen hemställa om
övergripande förändringar av valutapolitiken, även om regeringen har det
yttersta ansvaret för en sådan förändring.
Prop. 1997/98:40
Regeringens forslag: Riksbanken skall bestämma om centralkurs och
bandbredd i ett fast växelkurssystem och om den praktiska tillämp-
ningen av valutapolitiken i ett system med flytande växelkurs.
Riksbanken skall även ansvara för övriga valutapolitiska beslut som
inte faller under regeringens ansvarsområde.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Fullmäktige i Sveriges riksbank anser att det är viktigt att Riksban-
ken beslutar om centralkurs och bandbredd vid fast växelkurs och den
praktiska tillämpningen av valutapolitiken vid flytande växelkurs för att
förtroendet för penningpolitiken och prisstabilitetsmålet skall säkras.
Valutapolitiska utredningens förslag: Utredningen föreslog att rege-
ringen skall bestämma om tillämpningen av det valda växelkurssystemet,
medan Riksbanken får ansvar för att löpande genomföra den av regering-
en beslutade valutapolitiken. Vid flytande växelkurs föreslogs regeringen
ha rätt att utfärda allmänna riktlinjer beträffande denna.
Remissynpunkter på Valutapolitiska utredningens förslag: En stor
majoritet av remissinstanserna motsatte sig förslaget att ge regeringen
ansvar för val av centralkurser och bandbredder vid fast växelkurs. För-
slaget att ge regeringen rätt att utfärda allmänna riktlinjer vid flytande
växelkurs avvisades av nästan samtliga remissinstanser. Den huvudsakli-
ga invändningen var att val av centralkurs och bandbredd liksom utfär-
dandet av allmänna riktlinjer vid flytande växelkurs innebär att regering-
en ges ett indirekt inflytande över penningpolitiken. Det skulle försämra
trovärdigheten för penningpolitiken.
Konjunkturinstitutet, som stödde utredningens förslag, menade att be-
slut om centralkurs och bandbredd vid ett fast växelkurssystem är av så
övergripande karaktär att de bör hanteras av regeringen. Målkonflikter
kan i första hand uppstå vid fast växelkurs om regeringen skulle fastställa
en centralkurs och en bandbredd, som inte är förenliga med målen för
penningpolitiken. Institutet menade att det, trots risken för en lägre tro-
värdighet för inflationsmålet, är rimligt att regering och riksdag gör de
avvägningar som kan behöva göras mellan olika mål och också bär det
demokratiska ansvaret för dessa beslut.
Fullmäktige i Sveriges riksbank anförde bl.a. följande. Tillämpningen
av växelkurssystem är en fråga som måste falla inom Riksbankens an-
svarsområde för att förtroendet för penningpolitiken och prisstabiliteten
skall säkras. En rätt för regeringen att besluta om centralkurs och band-
59
bredd, gör att det kan finnas risk för att en målkonflikt mellan penning-
och valutapolitiska mål uppkommer och att trovärdigheten för prisstabi-
liteten skadas. Dessutom försvåras riksdagens möjlighet att utkräva an-
svar för uppfyllande av målet för penningpolitiken eftersom regeringen
kan fatta valutapolitiska beslut som får direkta konsekvenser för Riks-
bankens möjlighet att uppnå prisstabilitet. Uppföljningen av Riksbankens
verksamhet riskerar därmed att försvåras. En effektiv uppföljning utgör
en viktig komponent i den demokratiska kontrollen av Riksbanken.
Skälen för regeringens förslag: Sedan valuta- och kreditmarknadema
avreglerats har sambandet mellan utvecklingen på dessa marknader för-
stärkts, vilket ökat kraven på en samordnad valuta- och penningpolitik.
Efter avregleringama förfogar Riksbanken endast över ett verkningsfullt
instrument för såväl penning- som valutapolitiken, nämligen styrräntan.
Steriliserade valutainterventioner, dvs. när Riksbanken köper och säljer
valuta samtidigt som den inhemska likviditeten hålls konstant genom
marknadsoperationer, har ibland använts för att påverka valutakursen
utan att styrräntan förändras. Erfarenheterna av dessa interventioner visar
dock att de eventuella effekter som kan uppnås på växelkursen är övergå-
ende och i princip måste kombineras med förändringar i styrräntan för att
långsiktiga effekter skall uppnås. Detta innebär att Riksbanken kan ham-
na i en målkonflikt mellan en fastställd växelkursnivå och ett mål om att
upprätthålla ett fast penningvärde, eftersom det endast finns ett medel för
att uppnå dessa mål.
Valutapolitiska utredningens förslag innebär att regeringen beslutar om
centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssystem medan Riksbanken
ges skyldighet att upprätthålla den fasta växelkursen. Förslaget medför
att regeringen indirekt ges bestämmanderätt över styrräntenivån och ges
därmed ett visst inflytande också över penningpolitiken. På samma sätt
innebär möjligheten för regeringen att utfärda allmänna riktlinjer för va-
lutapolitiken vid flytande växelkurs att regeringen via valutapolitiken ges
möjlighet att påverka penningpolitiken.
Utredningens förslag till lösning på denna målkonflikt är att i lag ange
att regeringen vid dessa beslut inte får avvika från målet för penningpoli-
tiken. Dessutom skulle Riksbanken ges möjlighet att utan hinder av sek-
retesslagen offentliggöra anmälningar till regeringen om att den förda
eller föreslagna valutapolitiken strider mot målet för penningpolitiken.
I departementspromemorian konstaterar arbetsgruppen inledningsvis
att EG-fördraget inte innehåller några regler om ansvarsfördelningen i
valutapolitiska frågor på nationell nivå. Det står således Sverige fritt att
inom detta område välja den institutionella ram som bäst är anpassad för
svenska behov.
Vidare anförs i departementspromemorian att beslut om centralkurser
och bandbredder inom det framtida växelkurssamarbetet ERM2, liksom
det nuvarande ERM, är mer öppet för avvikelser från inom EU gängse
ansvarsfördelning än vad som är fallet vid övergripande valutapolitiska
frågor. Sålunda är såväl finansministrar som centralbankschefer närva-
rande när beslut om centralkurser fattas inom ramen för ERM2 medan
övergripande beslut om utformningen av systemen fattas på finans- eller
statsministemivå i sammanhang där centralbankschefer saknar närva-
Prop. 1997/98:40
60
rorätt. Det innebär att de argument som framförts för att överföra ansva-
ret för beslut i övergripande valutapolitiska frågor inte är lika starka när
det gäller beslut om tillämpningen av växelkurssystem.
Valutapolitiken kan enligt resonemanget ovan sägas vara en del av
penningpolitiken. Arbetsgruppen konstaterar att dess övriga förslag om
att öka Riksbankens penningpolitiska oberoende syftar till att förbättra
möjligheterna att uppnå de långsiktiga målen för den ekonomiska politi-
ken och att utredningens förslag går i motsatt riktning och skulle därför
riskera att reducera trovärdigheten för penningpolitiken. Arbetsgruppen
bedömer emellertid att dessa negativa tro värdi ghetseffekter på längre sikt
skulle bli begränsade och anför att det med fog kan hävdas att trovärdig-
hetsproblemen vore små i det fall Sverige skulle delta i det nu mest san-
nolika fastväxelkurssamarbetet, ERM2. I denna typ av multilateralt väx-
elkurssystem är centralkursen, till skillnad mot ett unilateralt system,
föremål för förhandlingar med andra medlemsstater och kan inte på
samma sätt kontrolleras av ett enskilt land. Arbetsgruppen noterar också
att länder inom EU där det formella ansvaret för beslut om centralkurser
och bandbredder legat på regeringen lyckats etablera en hög trovärdighet
för penningpolitiken men att detta förtroende byggts upp under en lång
period. I ett läge där Sverige står utanför valutaunionen när den startar
den 1 januari 1999 är det, enligt arbetsgruppen, emellertid särskilt viktigt
att ha en hög trovärdighet för penningpolitiken, varför utredningens för-
slag i denna del inte bör genomföras.
Regeringen delar de överväganden och slutsatser som framförs i de-
partementspromemorian i denna del.
Regeringen noterar att nuvarande arbetsfördelning, där Riksbanken har
ansvaret för tillämpningen av de valutapolitiska besluten, har fördelen att
ansvaret för prisstabiliteten blir tydligare. Därmed förbättras också riks-
dagens möjlighet att utvärdera i vilken utsträckning Riksbanken uppfyllt
detta mål.
Riksbankens beslut om tillämpningen av valt växelkurssystem har
penningpolitisk betydelse och skall därför ske efter vederbörligt infor-
mationsutbyte med regeringen enligt 42 § riksbankslagen. (Se vidare av-
snitt 7.10).
Prop. 1997/98:40
61
Prop. 1997/98:40
Regeringens förslag: Fullmäktige ges en kontrollerande funktion.
Fullmäktiges uppgifter anges i riksbankslagen. En direktion inrättas
som skall besluta i alla penningpolitiska frågor och leda Riksbanken.
Direktionen skall utses av fullmäktige.
Riksdagen utser ledamöter i fullmäktige, fastställer balans- och re-
sultaträkning och beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige och direk-
tionen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Fullmäktige i Sveriges riksbank stödjer förslaget att behålla full-
mäktige med nuvarande sammansättning och har inte något att invända
mot inrättandet av en direktion. Fullmäktige har dock efterfrågat en ytter-
ligare analys av relationerna mellan fullmäktige och direktionen samt vad
som kommer att gälla för fullmäktiges ledamöter i sekretesshänseende.
Riksbanksutredningens förslag: Utredningen föreslog att fullmäktige
skulle behålla sina uppgifter men att sammansättningen i fullmäktige
skulle ändras genom införande av stränga jävsregler för fullmäktigele-
damöter.
Remissynpunkter på Riksbanksutredningens förslag: Majoriteten
av remissinstanserna tillstyrkte utredningens förslag. Flera remissinstan-
ser ansåg att de föreslagna begränsningarna i kretsen av valbara personer
är väl långtgående.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 107 i EG-fördraget fram-
går självständighetskravet för centralbankerna i ECBS. Självständigheten
avser de befogenheter, uppgifter och skyldigheter som centralbankerna
tilldelats enligt EG-fördraget och ECBS-stadgan. Enligt artikel 105.2 i
EG-fördraget är ECBS:s grundläggande uppgifter att utforma och ge-
nomföra gemenskapens monetära politik, genomföra valutatransaktioner,
inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver och främja
ett väl fungerande betalningssystem (s.k. ECBS-relaterade uppgifter).
Enligt den konvergensrapport som EMI avlämnade i november 1996
uppfyller Riksbanken med fullmäktige i dess nuvarande sammansättning
och med nuvarande uppgifter inte fördragets krav på självständighet.
För att Riksbankens ledningsfunktion skall anpassas till EG-fördraget
krävs därför antingen att fullmäktiges sammansättning ändras såsom
Riksbanksutredningen föreslog eller att fullmäktiges befogenheter ändras
så att de stämmer överens med fördraget.
Riksbanksutredningen ansåg att till fullmäktige skulle inte kunna väl-
jas riksdagsledamot, statsråd, anställda i regeringskansliet eller i centrala
partikanslier, ledamöter i kreditinstitut eller i organ underställt gransk-
ning av Finansinspektionen eller annan person med för uppdraget
olämplig befattning.
Dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis lämnade ett särskilt yttrande
till fullmäktiges remissvar där han anförde bl.a. följande. Riksbanken
har ett styrsystem som avviker från vad som är vanligt i andra central-
banker, dvs. fullmäktige fungerar som beslutande organ även i operativa
62
frågor inom penning- och valutapolitiken. Vid sidan av ett beslutande
organ i en centralbank måste det finnas ett kontrollerande organ. Ser man
till fullmäktiges sammansättning är den sedan lång tid tillbaka sådan att
den i första hand synes anpassad till rollen som kontrollorgan.
Enligt regeringens bedömning förefaller det mycket troligt att jävskra-
ven på de personer som får besluta i ECBS-relaterade frågor kommer att
ställas mycket högt. Tolkningen av vad som är för uppdraget olämpliga
befattningar kommer förmodligen att omfatta inte bara politiska uppdrag,
utan också varje form av kommersiellt uppdrag eller anställning. I prak-
tiken blir kraven desamma som de som ställs på riksbankschefen. EMI
ger inte någon klar tolkning av jävskravet utan hänvisar till att en sådan
tolkning skall göras av EG-domstolen.
Arbetsgruppen anför i departementspromemorian att med hänsyn till
bl.a. de stränga jävsregler som kommer att gälla finns det anledning att
överväga en annan modell för Riksbankens ledning än den som råder för
närvarande.
En lösning vore att avskaffa fullmäktige och inrätta en direktion med
heltidsanställda ledamöter som övertar både fullmäktiges och riksbanks-
chefens nuvarande befogenheter. En annan lösning vore att behålla riks-
banksfullmäktige med dess nuvarande tillsättningsförfarande och begrän-
sa dess uppgifter. Denna lösning har man valt i Finland. Det är också den
lösning som föreslås i departementspromemorian.
Regeringen ser en stor fördel med att behålla fullmäktige med nuva-
rande sammansättning eftersom det ger riksdagen som huvudman för
Riksbanken möjlighet till en bättre insyn och kontroll än vad som skulle
vara möjligt utan fullmäktige. Därmed kan också undvikas att de som
fattar penningpolitiska beslut har sådana uppdrag som kan medföra in-
tressekonflikter. Samtidigt ger det Riksbanken en starkare förankring i
samhället. Regeringen förordar därför denna lösning.
I avsnitten 7.7 och 7.8 redogörs närmare för vilka uppgifter som faller
på fullmäktige respektive direktionen. Den grundläggande principen är
således att direktionen skall besluta i alla ECBS-relaterade frågor medan
fullmäktige får en kontrollerande funktion. Hur informationsutbytet
mellan fullmäktige och direktionen närmare skall utformas för att full-
mäktige skall kunna fullgöra sin kontrollerande funktion bör vara en in-
tern organisationsfråga för Riksbanken. Den lämpar sig inte för lagstift-
ning. I den mån fullmäktige får del av hemlig information gäller sekre-
tesslagens bestämmelser i tillämpliga delar för fullmäktiges ledamöter.
Vilka frågor bör handläggas av riksdagen?
Regeringen har som allmän utgångspunkt, när den föreslår att olika frå-
gor skall avgöras av riksdagen, att i de flesta fall inte lämna förslag på
vilket organ inom riksdagen som bör ansvara för dessa frågor. Regering-
en vill ändå uttalå att i de flesta fall torde det vara lämpligt att de hänförs
till finansutskottet.
Riksdagen som folkets främsta företrädare bör även fortsättningsvis ut-
se ledamöter och suppleanter till riksbanksfullmäktige.
Prop. 1997/98:40
63
Riksdagen bör också alltjämt handlägga frågor om fastställande av
Riksbankens resultaträkning och balansräkning. Beslut om disposition av
Riksbankens vinst bör liksom för närvarande fattas av riksdagen. Sedan
1989 års riksdagsbeslut fastställs vinstdispositionen på objektiva grunder.
Regeringen förutsätter att detta också skall gälla i framtiden. Det finns av
den anledningen inte heller något skäl att såsom EMI har föreslagit införa
en bestämmelse som säkerställer att riksdagen, när den fastställer Riks-
bankens vinst, skall ta hänsyn till Riksbankens möjligheter att fullgöra
sina ECBS-relaterade uppgifter.
Riksdagen bör vidare hantera frågor om beviljande av ansvarsfrihet för
fullmäktiges verksamhet och för direktionen för förvaltningen av Riks-
banken. Ansvarsfrihet för ledamöterna bör kunna vägras endast om det
finns skäl att föra talan om ekonomiskt ansvar mot en ledamot eller om
ledamoten bör åtalas för brottsligt förfarande i samband med uppdraget.
Fråga om beslut om åtal mot ledamot av fullmäktige bör liksom för
närvarande beslutas av finansutskottet (jfr 9 kap. 8 § riksdagsordningen).
Finansutskottet bör även besluta om åtal mot ledamot av direktionen.
Enligt regeringens mening bör Riksdagens revisorer såsom för närva-
rande granska Riksbanken enligt lagen (1988:46) om revision av riks-
dagsförvaltningen m.m. Att låta Riksdagens revisorer granska Riksban-
ken kan vid en jämförelse med ECBS-stadgan dock ifrågasättas. Enligt
artikel 27 i ECBS-stadgan skall nationella centralbanker granskas av
oavhängiga externa revisorer som ECB-rådet godkänt. Denna granskning
bör emellertid inte hindra att riksdagen, i egenskap av Riksbankens hu-
vudman, också låter sina revisorer granska Riksbanken.
En redogörelse för granskningen bör tas in i en berättelse som bör un-
derställas riksdagen för att denna skall kunna pröva ansvarsfriheten för
direktionen och fullmäktige.
Slutligen skall riksdagen besluta om grunderna för ersättning till full-
mäktige.
Prop. 1997/98:40
Regeringens förslag: Fullmäktige skall bestå av elva ledamöter med
lika många suppleanter. Mandattiden skall vara fyra år. I fullmäktiges
uppgifter ingår bl.a. val och skiljande från anställning av riksbanks-
chef, vice riksbankschef och och övriga medlemmar av direktionen.
Fullmäktige skall till riksdagen lämna förslag till disposition av Riks-
bankens vinst. Ordföranden och vice ordföranden i fullmäktige samt
ledamöterna i direktionen skall till riksdagen skriftligen anmäla inne-
hav av finansiella instrument och vissa andra tillgångar samt skulder.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Fullmäktige i Sveriges riksbank tillstyrker förslagen rörande full-
mäktige. Vidare stödjer fullmäktige förslaget om att anmälningsskyldig-
heten av värdepappersinnehav m.m. för ledamöter i direktionen samt ord-
förande och vice ordförande i fullmäktige bör utvidgas. Fullmäktige an-
64
ser dock att förslaget i denna del bör bli föremål för ytterligare övervä-
ganden.
Fullmäktiges nya roll
Ansvaret för att besluta i penningpolitiska frågor och andra ECBS-
relaterade ärenden (se avsnitt 7.6) bör enligt regeringen inte ligga på
fullmäktige. En lösning som valts för Finlands bank är att i lag positivt
ange vilka ärenden som handläggs av fullmäktige och besluta att övriga
ärenden skall handläggas av den operativa riksbanksledningen
(direktionen). Detta överensstämmer också med den nuvarande kon-
struktionen i den svenska riksbankslagen. Enligt regeringens uppfattning
är detta en modell som bör behållas.
Fullmäktiges roll är att utgöra Riksbankens förankring i samhället. Det
framstår därför som självklart att fullmäktige bör kunna väljas såväl in-
om som utom riksdagens krets. Till fullmäktige bör väljas personer med
en bred erfarenhet av samhällsfrågor och av samhällsekonomi.
Antalet av riksdagen valda fullmäktige är för närvarande sju med lika
många suppleanter. Erfarenheten har enligt arbetsgruppen visat att sju
fullmäktige inte möjliggör en bred representation av de i riksdagen före-
trädda partierna. Arbetsgruppen föreslår därför att antalet fullmäktige
ökas till elva med lika många suppleanter. Regeringen ställer sig bakom
detta förslag. Det bör överlämnas åt fullmäktige att inom sig välja ordfö-
rande och en vice ordförande.
Även om fullmäktige med den föreslagna institutionella lösningen inte
ansvarar för penningpolitiska beslut kommer fullmäktige att ges en bety-
dande insyn i direktionens penningpolitiska beslutsfattande. Det kan där-
för vara olämpligt att som ledamöter i fullmäktige välja personer med
ledningsansvar inom större företag eller institutioner som direkt påverkas
av Riksbankens politik. De nuvarande jävsreglema i 33 § riksbankslagen
bör därför utvidgas till att omfatta inte bara medlemskap i styrelse för
kreditinstitut utan också i andra institut under Finansinspektionens till-
syn. Jävet bör också omfatta andra för uppdraget olämpliga befattningar.
För att klart markera skillnaden mellan fullmäktige och direktion bör
riksbankschefen inte längre vara fullmäktig och vice riksbankscheferna
inte längre suppleanter i fullmäktige utan endast föredragande i fullmäk-
tige.
Vad gäller mandatperiodens längd så bör den liksom för närvarande
sammanfalla med riksdagens så att samtliga fullmäktige väljs för en fy-
raårsperiod av den nyvalda riksdagen.
För närvarande regleras i riksbankslagen hur ofta fullmäktige skall
sammanträda. Det finns enligt regeringens mening ingen anledning att i
lag bestämma sammanträdesfrekvensen i fullmäktige. Det bör lämpligen
överlämnas åt fullmäktige själva att avgöra den frågan. Riksbanksfull-
mäktige bör vara beslutföra när minst åtta av ledamöterna är närvarande.
Beslut i fullmäktige bör fattas med enkel majoritet av de närvarande le-
Prop. 1997/98:40
65
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 40
damötema utom beslut om skiljande från anställningen av direktionsle-
damot som bör kräva att åtta av fullmäktiges ledamöter stödjer beslutet.
Hur ledamöter av direktionen utses och skiljs från sin anställning
Fullmäktige bör enligt regeringens mening ha som främsta uppgift att
utse riksbankschef, vice riksbankschef och övriga medlemmar av direk-
tionen. Fullmäktige bör även besluta om lön och andra anställningsför-
måner for medlemmarna i direktionen.
I och med att fullmäktige utser direktionen är det en lämplig ordning
att fullmäktige också beslutar om skiljande av direktionsmedlem från
hans anställning. Under vilka omständigheter en direktionsmedlem får
skiljas från sin anställning behandlas under avsnitt 7.8.
Budget, vinsdisposition och förvaltningsberättelse
I och med att förvaltningen av Riksbanken övergår från fullmäktige till
direktionen bör även ansvaret för att fastställa Riksbankens budget över-
flyttas från fullmäktige till direktionen. Budgeten bör liksom för närva-
rande överlämnas för kännedom till riksdagen och Riksdagens revisorer.
Dessutom bör den överlämnas för kännedom till fullmäktige.
Genom att ansvaret för att fastställa Riksbankens budget skall åvila di-
rektionen är det också lämpligt att direktionen beslutar om förslag till
riksdagen avseende Riksbankens resultaträkning och balansräkning. Di-
rektionen skall dessutom årligen till riksdagen lämna en redogörelse för
Riksbankens verksamhet (förvaltningsberättelse) samt redogöra för va-
luta- och penningpolitiken och för hur Riksbanken har främjat ett säkert
och effektivt betalningsväsende.
Emellertid är det rimligt att fullmäktige i sin kontrollerande funktion
alltjämt lämnar förslag till riksdagen och Riksdagens revisorer beträffan-
de disposition av Riksbankens vinst.
Framställningar till riksdagen och remissyttranden
Utgångspunkten för regeringens förslag är att fullmäktige och direktio-
nen skall ansvara för sina respektive ansvarsområden. Med den stånd-
punkten är det rimligt att både direktionen och fullmäktige ges möjlighet
att göra framställningar och svara på remisser inom sina respektive om-
råden.
För närvarande kan fullmäktige göra framställningar till både riksda-
gen och regeringen. Denna möjlighet bör finnas kvar och även avse di-
rektionen. När framställning görs till riksdagen initierar det ett ärende
med sedvanlig riksdagsbehandling som följd. När det gäller framställ-
ningar till regeringen har det hittills förekommit i mycket begränsad om-
fattning, varför det kan ifrågasättas om det finns anledning att låta be-
stämmelsen i den delen vara kvar. Emellertid ges Riksbanken genom den
Prop. 1997/98:40
66
föreslagna nya lagen om valutapolitik möjlighet att hemställa att rege-
ringen skall fatta beslut om växelkurssystem. Det föreligger därför goda
skäl att låta denna del av bestämmelsen kvarstå oförändrad.
Administrativa frågor
Utöver ovannämnda frågor har fullmäktige idag beslutanderätt avseende
vissa administrativa frågor. De frågor som avses är i huvudsak arbetsord-
ning, att bestämma Riksbankens organisation och tillsätta vissa tjänster.
Dessutom tillkommer ledningsansvaret för Riksbankens intemrevision,
revisionsavdeiningen.
När det gäller arbetsordningen för Riksbanken och andra viktigare frå-
gor om Riksbankens organisation och arbetsformer kan man hävda att
direktionen självständigt skall kunna besluta hur den vill att bankens ar-
bete skall organiseras. Å andra sidan kan man anse att i fullmäktiges roll
som kontrollorgan också ligger att på förslag av direktionen godkänna
huvuddragen i bankens organisation, inklusive de övergripande regler
som fastställs i arbetsordningen. Den senare lösningen kan knappast på-
verka direktionens självständighet i ECBS-relaterade frågor. Ingendera
lösning torde vara oförenlig med praxis inom statliga myndigheter. Vid
en sammanvägning av fördelar och nackdelar med dessa lösningar har
regeringen, i likhet med arbetsgruppen, stannat för att förorda att full-
mäktige bör ha kvar ett övergripande ansvar för Riksbankens organisa-
tion. Detta tillgodoses genom att fullmäktige beslutar om arbetsordning.
Däremot finns det starka skäl för att direktionen bör få bestämma om
organisationen mer i detalj och vilka personer som bör anställas i ledande
funktioner. Regeringen anser därför att direktionen bör besluta om när-
mare föreskrifter som behövs för arbetet inom banken samt tillsätta vissa
högre tjänster, ävensom vilka i banken som skall anmäla värdepappersin-
nehav enligt 38 § andra stycket riksbankslagen.
Med hänsyn till fullmäktiges funktion som kontrollorgan skulle det
kunna vara lämpligt att ledningen för intemrevisionen kvarligger hos
fullmäktige. Det kan i och för sig hävdas att intemrevisionen är ett viktigt
instrument i den operativa ledningens händer. Regeringen har ändå stan-
nat för att förorda att ansvaret för intemrevisionen bör ligga på fullmäk-
tige, såsom bankens kontrollorgan.
På samma sätt som gäller för Riksdagens revisorer får intemrevisionen
inte pröva de beslut som avser ECBS-relaterade frågor.
Anmälan av värdepapper m.m.
Ledamöter i fullmäktige och sådan personal och uppdragstagare hos
Riksbanken som Riksbanken bestämmer skall enligt 38 § andra stycket
riksbankslagen anmäla sitt innehav och ändring i innehavet av finansiella
instrument till Riksbanken. Denna anmälningsskyldighet tillkom i sam-
band med att insiderlagen (1990:1342) infördes. Syftet med anmälnings-
skyldigheten är primärt att kontrollera att handelsförbudet i insiderlagen
Prop. 1997/98:40
67
efterlevs men också att förtroendet för dessa funktionärer och Riksban-
ken därigenom kan stärkas. Enligt nuvarande ordning i Riksbanken görs
anmälan till chefsjuristen. Anmälningarna granskas också av de båda
vice riksbankscheferna.
Med tanke på den ställning Riksbanken och direktionen med denna re-
form kommer att få, är det av betydelse att det finns ett stort förtroende
för ledamöterna i direktionen samt för ordföranden och vice ordföranden
i fullmäktige. Det finns därför anledning överväga om det är lämpligt att
dessa personer endast skall anmäla sina innehav internt i Riksbanken.
Regeringen anser att förtroendeskäl talar för en annan form för anmälan.
Anmälningsskyldigheten enligt nuvarande bestämmelser omfattar fi-
nansiella instrument varmed avses olika typer av värdepapper m.m. som
är avsedda för handel på värdepappersmarknaden. Delägarrätter och
fordringsrätter av typ enkla skuldebrev omfattas däremot inte av anmäl-
ningsskyldighet. Detta synes i sammanhanget vara en begränsning som
inte är önskvärd. Villkoren för en vanlig kredit påverkas direkt av de be-
slut som i framtiden kommer att fattas av direktionen. Således finns det
skäl att utöka anmälningsskyldigheten till att omfatta även andra till-
gångar och att också gälla större skulder.
Den registrering som nu gäller för riksdagsledamöter enligt lagen
(1996:810) om registrering av riksdagsledamöters åtaganden och ekono-
miska intressen är en ordning som bättre motsvarar de krav som bör
ställas. Ändamålet med denna registrering är att ge en samlad informa-
tion om riksdagsledamöters åtaganden och ekonomiska intressen i den
omfattning som är motiverad av ett befogat allmänt intresse. Syftet med
anmälningsskyldigheten för nu aktuella personer är i stort sett detsamma.
Det finns emellertid anledning att modifiera denna ordning något när det
gäller Riksbanken.
Regeringen förordar därför att anmälningsskyldigheten bör anordnas
enligt följande. Till en början bör den idag gällande skyldigheten att an-
mäla innehav av finansiella instrument behållas. Anmälan bör emellertid
ske till annan än Riksbanken. Den nu föreslagna anmälan bör vara obli-
gatorisk och registreras på lämpligt sätt. Anmälda uppgifter bör vara of-
fentliga. Anmälan bör omfatta tillgångar och skulder samt andra ekono-
miska intressen som kan påverka förtroendet för Riksbanken.
Vid sidan av anmälan av innehav av finansiella instrument saknas det
emellertid skäl att kräva att samtliga tillgångar och skulder skall specifi-
ceras i detalj eftersom en sådan skyldighet sträcker sig längre än vad som
behövs för att syftet med anmälan skall anses vara uppfyllt. En sådan
lösning är också motiverad av hänsyn till den personliga integriteten.
Således bör det vara tillfyllest att skyldigheten att anmäla föreligger en-
dast när samtliga angivna tillgångar respektive skulder tillsammans över-
stiger ett visst belopp. Regeringen har stannat för att sammanlagda till-
gångar respektive skulder som överstiger 500 000 kronor bör anmälas.
Bl.a. av förenklingsskäl bör mindre förändringar över detta belopp inte
anmälas. Anmälningar bör därför krävas endast när det belopp som över-
stiger 500 000 kronor förändras med mer än 100 000 kronor. Nu nämnda
begränsningar gäller inte för innehav av finansiella instrument. Detta
överensstämmer med vad som gäller för närvarande.
Prop. 1997/98:40
68
Anmälan enligt den föreslagna ordningen bör enligt regeringen ske till
riksdagen som är Riksbankens huvudman. Riksdagsledamöter anmäler
sina uppgifter till riksdagens kammarkansli. Ett annat alternativ skulle
kunna vara att anmälan görs till finansutskottet som närmast ansvarig for
Riksbanken. Ett tredje alternativ kan vara Riksdagens revisorer som sva-
rar för revisionen av Riksbanken. Regeringen ser emellertid ingen anled-
ning att i lag närmare ange vilket riksdagsorgan som skall ta emot anmä-
lan, utan detta torde vara en fråga som riksdagen själv kan lösa.
Riksbanksfullmäktige ifrågasätter om bestämmelsens utformning vad
avser skulder och andra tillgångar än finansiella instrument uppfyller de
syften som anges i motiven och anser vidare att förslaget kräver ytterliga-
re överväganden i syfte att undvika ett i administrativt hänseende tungrott
rapporteringssystem. Mot detta kan invändas att förslaget anvisar ett för-
enklat anmälningsförfarande av vissa ekonomiska omständigheter som
preciseras i lag. Endast en mycket begränsad krets personer omfattas av
anmälningsskyldigheten och de omständigheter som skall anmälas är
uteslutande sådana där det finns ett berättigat intresse av att de offentlig-
görs. Anmälningsskyldigheten kan därför inte anses vara orimligt be-
tungande för de anmälningsskyldiga.
Inte heller för riksdagen kan det förutses att förslaget kommer att bli
administrativt betungande. Det troliga är att anmälningarna kommer att
tas emot av riksdagens kammarkansli, som för närvarande har hand om
de frivilliga anmälningar som lämnas av riksdagsledamöter. Kansliet har
redan väl utvecklade rutiner för sådana anmälningar. För riksdagsleda-
möterna förs dels ett databaserat register avseende anmälningarna, dels
ett individuellt aktsystem. Det förslag som nu lämnas innebär att riksda-
gen kommer att ha ett aktsystem som, utöver anmälningar från riksda-
gens ledamöter, kommer att omfatta ytterligare åtta personer. Någon
möjlighet att inrätta ett ADB-baserat register, motsvarande det som finns
för anmälningar från riksdagsledamöterna, föreslås således inte. Den an-
mälningsskyldighet som nu föreslås torde därför inte heller leda till något
beaktansvärt merarbete för riksdagen.
Prop. 1997/98:40
Regeringens förslag: Direktionen skall bestå av sex ledamöter med
en mandattid på sex år.
Fullmäktige får skilja en ledamot av direktionen från hans anställ-
ning endast om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han
skall kunna fullgöra sina uppgifter eller om han gjort sig skyldig till
allvarlig försummelse. Riksbankschefen får föra talan mot ett sådant
beslut vid EG-domstolen. Övriga direktionsledamöter får väcka talan
vid Arbetsdomstolen.
Under ett år efter det att en ledamot av direktionen har avslutat sin
anställning får han inte utan fullmäktiges medgivande inneha vissa
uppdrag eller befattningar. För politiska uppdrag gäller inte karenspe-
rioden.
69
Promemorians forslag överensstämmer med regeringens, utom såvitt
avser direktionsledamötemas rätt att föra talan mot fullmäktiges beslut
att skilja dem från deras anställning. I promemorians förslag skall direk-
tionsledamöter, utom riksbankschefen, föra talan vid Stockholms tings-
rätt.
Fullmäktige i Sveriges riksbank har inte någon invändning mot för-
slagen rörande direktionen utom såvitt gäller bestämmelserna om ka-
rensperiod för ledamot av direktionen som lämnar sin tjänst.
Arbetsdomstolen har inte något att erinra mot att prövningen av riks-
banksfullmäktiges beslut att skilja en ledamot av direktionen från an-
ställning skall ske vid domstolen som första och enda instans.
Stockholms tingsrätt har i sitt remissyttrande ifrågasatt förslaget om
rätt för en ledamot av direktionen att överklaga ett beslut om skiljande
från tjänsten vid Stockholms tingsrätt.
Direktionens roll
Idag är det riksbankschefen som ensam avgör ärenden som inte beslutas
av fullmäktige. Detta kan vara naturligt i en situation där alla viktigare
beslut fattas av fullmäktige. I en situation där fullmäktiges roll starkt be-
gränsas och ansvaret för penningpolitiken och övriga ECBS-relaterade
frågor (se avsnitt 7.6 för en definition) överförs till direktionen förefaller
det lämpligt att införa en mera kollegial beslutsordning där riksbanksche-
fen är primus inter pares (ordförande). En sådan ordning tillämpas bl.a.
av Finlands Bank och Deutsche Bundesbank och kommer att gälla i
ECB.
Regeringen har ovan föreslagit vilka ärenden som bör avgöras av full-
mäktige. Övriga ärenden inom Riksbanken bör beslutas av direktionen.
Det bör emellertid av praktiska skäl finnas en möjlighet för direktionen
att lämna över beslutanderätt i enskilda ärenden eller grupper av ärenden
till enskilda befattningshavare i banken. Rätten att delegera bör uttryckli-
gen framgå av lag.
Antal ledamöter
En fråga är hur stor direktionen bör vara. Det kan diskuteras om en di-
rektion bestående av en riksbankschef och två vice riksbankschefer skall
anses vara tillfyllest. Mot bakgrund av att direktionen skall förvalta
Riksbanken och ansvara för merparten av de arbetsuppgifter som tidigare
åvilade fullmäktige har arbetsgruppen funnit anledning att överväga en
direktion som består av fler ledamöter.
I syfte att ge direktionen erforderlig kompetens utan att göra den onö-
digt stor förordar arbetsgruppen att direktionen bör bestå av sex ledamö-
ter. Regeringen finner denna storlek på direktionen lämplig. Den närmare
Prop. 1997/98:40
70
arbetsfördelningen mellan ledamöterna bör bestämmas av direktionen
mot bakgrund av ledamöternas kunskap och erfarenhet.
En av ledamöterna i direktionen skall vara ordförande och tillika riks-
bankschef. Härutöver skall fullmäktige besluta att minst en av de övriga
ledamöterna skall vara vice ordförande, tillika vice riksbankschef. Skulle
två eller flera vice ordforande/vice riksbankschefer utses bestämmer
fullmäktige i vilken ordning de inträder vid förfall for ordföran-
den/riksbankschefen.
Det måste anses olämpligt att genom snäva kriterier begränsa fullmäk-
tiges fria val av direktionen. Regeringen lämnar därför inga förslag om
särskilda kriterier för ledamöterna i direktionen, inte heller för riksbanks-
chefen, men utgår ifrån att fullmäktige vid sina val beaktar att lämplig
kompetens finns företrädd i direktionen.
Mandatperioder för direktionsledamöter
Mandatperioden för riksbankschefen är för närvarande fem år, vilket till-
godoser fördragets krav på minsta mandatperiod. Även vice riksbanks-
cheferna har en mandatperiod på fem år. Med en direktion på sex leda-
möter bör av praktiska skäl mandatperioden förlängas till sex år.
I syfte att erhålla kontinuitet i direktionen bör direktionen förnyas suc-
cessivt och med regelbundna mellanrum. Det kan därför vara lämpligt att
en ledamot av direktionen väljs varje år. Vid första valtillfället skulle
fullmäktige fastställa vilka av dessa som skall väljas för ett, två, tre, fyra,
fem och sex år. EMI har pekat på att ett liknande system finns i artikel 50
i ECBS-stadgan. I artikeln anges bestämmelser som skall tillämpas när
ECB:s direktion upprättas. Vid det första valet av ledamöter frångås hu-
vudregeln om åtta års mandattid och vice ordföranden utses för fyra år
och de övriga ledamöterna för tider mellan fem och åtta år. De föreslagna
saxade valen kan således accepteras av EMI i en övergångsbestämmelse.
I lagrådsremissen föreslogs att för det fall en ledamot avgår i förtid
skall fullmäktige utse en ny ledamot för den återstående tiden av man-
datperioden. Lagrådet har föreslagit att riksbankschefen skall undantas
från denna bestämmelse. Förändringen är en anpassning till ECBS-
stadgan där det anges att en centralbankschef skall ha en mandatperiod
om minst fem år. Även EMI har pekat på denna bestämmelse och erinrat
om att dess tolkning av stadgan innebär att alla i direktionen skall ha
samma längd på mandattiden. Bestämmelsen strider således enligt EMI
mot stadgan.
Utgångspunkten för regeringens förslag i lagrådsremissen var att effek-
ten av de ursprungliga saxade valen skulle bibehållas. Att tillmötesgå
Lagrådets förslag innebär att åtminstone riksbankschefen alltid skall ha
minst fem års mandattid. Emellertid strider bestämmelsen då alltjämt mot
stadgan enligt EMI:s bedömning. Dessutom innebär redan den av Lagrå-
det föreslagna förändringen att effekten av de saxade valen förloras. Med
hänsyn härtill finner regeringen att det saknas skäl att införa en bestäm-
melse om att en direktionsledamot som avgår i förtid skall ersättas av en
ny ledamot för den återstående mandatperioden. Det torde för övrigt i
Prop. 1997/98:40
71
normala fall inte bli aktuellt att ersätta en ledamot före utgången av den-
nes mandatperiod. Åtminstone är det mycket osannolikt att den ur-
sprungliga saxningen av mandatperioderna kommer att störas i någon
nämnvärd omfattning.
Arbetsgruppen övervägde om man borde begränsa möjligheten till
omval men fann inte några vägande skäl för en sådan ordning. Inte heller
regeringen anser att det finns några skäl för en sådan ordning. Möjlighe-
ten till omval innebär självfallet ingen garanti för omval utan fullmäktige
skall vid varje valtillfälle fritt pröva om omval skall ske.
Jävsfrågor
De stränga jävsregler som gäller för riksbankschefen gäller även för öv-
riga medlemmar i det organ som fattar beslut i ECBS-relaterade frågor.
Dessa jävsregler innebär att möjligheten att ha sidouppdrag är mycket
begränsade. Detta talar starkt för att medlemskap i direktionen bör utgöra
en heltidsanställning.
Ledamöter i direktionen bör emellertid kunna inneha uppdrag som så
att säga följer av anställningen i direktionen, t.ex. inom ECBS, IMF, G10
och BIS. Härutöver bör ledamöter kunna ha andra uppdrag som inte in-
nebär att intressekonflikt uppstår, t.ex. uppdrag inom undervisning eller
ideell, icke politisk verksamhet. Sådana uppdrag som inte följer direkt av
anställningen bör ledamot anmäla till fullmäktige.
Karensperiod
Ledamöter i direktionen får genom sin ställning kunskap i frågor som är
av utomordentlig stor betydelse för vissa verksamheter i framför allt det
privata näringslivet, t.ex. banksektorn. När en ledamot lämnar sin an-
ställning besitter han en kunskap som, om den utnyttjas, skulle kunna
vara till skada för Riksbanken. Arbetsgruppen har därför funnit det
lämpligt att i likhet med vad som gäller i vissa andra länder, t.ex. Frank-
rike, införa en bestämmelse om att ledamot av direktionen inte far på-
börja ett uppdrag eller befattning under en viss tidsperiod efter avslutad
tjänstgöring i Riksbanken. Även om den direkta kunskapen om Riksban-
kens penningpolitiska intentioner förhållandevis snabbt blir inaktuell, kan
det uppfattas som allmänt stötande om en ledamot av Riksbankens direk-
tion omgående kan övergå till en ledande befattning i annan verksamhet.
Riksbanksfullmäktige har i sitt remissyttrande anfört att det bör över-
vägas om inte bestämmelsen i 1 kap. 6 § sekretesslagen, om förbud att
röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift om vilken känndom fåtts ge-
nom anställning eller uppdrag hos myndighet, kan anses tillräcklig. Om
förslaget vidhålls anser fullmäktige att det i lagen bör öppnas en möjlig-
het för fullmäktige att besluta om en karensperiod som är väsentligt kor-
tare än ett år.
Regeringen instämmer i de av arbetsgruppen anförda skälen för att in-
föra en karensperiod. Sekretesslagens bestämmelser kan inte anses till-
Prop. 1997/98:40
72
räckliga för att upprätthålla det förtroende hos allmänheten som krävs.
Regeringen föreslår därför, liksom arbetsgruppen, att ledamöter i direk-
tionen under en tid av högst ett år bör avstå från att inneha uppdrag eller
anställning där kunskaper kan missbrukas. För att undvika en alltför stel
bestämmelse bör fullmäktige dock kunna förkorta denna tid. Det är inte
lämpligt att i lag reglera hur mycket tiden skall kunna förkortas utan det
måste avgöras från fall till fall. Regeringen anser att fullmäktige mycket
väl, med beaktande av framför allt arten av det nya uppdraget, bör kunna
avgöra frågan om hur lång karensperioden bör vara för att inte riskera att
kunskaper från tiden som direktionsledamot skall kunna missbrukas. Po-
litiska uppdrag som riksdagsledamot, statsråd eller anställd centralt i ett
politiskt parti är av sådan art att de bör undantas från karensperioden.
Detta bör även gälla anställning i Regeringskansliet.
Direktionens sammanträden och delegering
Hur ofta direktionen bör sammanträda kan lämpligen överlämnas till di-
rektionen att avgöra. Direktionen bör vara beslutför när minst hälften av
ledamöterna är närvarande. Vid sammanträdena bör protokoll föras.
Direktionen kan - utöver vad som framgår av den av fullmäktige be-
slutade arbetsordningen - besluta att vissa ärenden eller typer av ärenden
får beslutas i annan ordning, t.ex. av riksbankschefen eller annan befatt-
ningshavare.
Om Sverige skulle komma att delta i valutaunionen övergår emellertid
beslutanderätten i ECBS-relaterade frågor till ECB där riksbankschefen
kommer att ingå som en av ledamöterna i det beslutande organet. Direk-
tionens uppgift blir då att förvalta Riksbanken inom ramen för den av
ECB beslutade politiken.
Hur en direktionsledamot skiljs från sin anställning
Ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans anställning måste en-
ligt EG-fördraget vara möjligt att överklaga. Lagrådet har emellertid pe-
kat på att det remitterade lagförslaget innebär att även riksdagens beslut
att vägra en direktionsledamot ansvarsfrihet kan komma att överklagas.
En sådan ordning ter sig enligt Lagrådet i hög grad främmande. På Lag-
rådets inrådan föreslår regeringen därför istället att riksdagens beslut att
vägra ansvarsfrihet får verkan endast i fråga om fullmäktige. Om riksda-
gen vägrar en direktionsledamot ansvarsfrihet blir det fullmäktiges sak
att skilja honom från hans anställning. Detta beslut kan överklagas enligt
den nedan angivna ordningen. Den nu föreslagna lösningen blir också
logisk i och med att fullmäktige, som utser ledmötema i direktionen,
också skiljer dem från deras anställning. Således krävs, för att kunna
skilja en direktionsledamot från hans anställning på den grunden att han
vägras ansvarsfrihet, beslut av såväl riksdagen som fullmäktige. Denna
ordning får ses som ett uttryck för vikten av ett sådant beslut.
Prop. 1997/98:40
73
Fullmäktige bör kunna skilja en ledamot av direktionen från hans an-
ställning endast i enlighet med de kriterier som anges i ECBS-stadgan,
dvs. om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han skall kun-
na fullgöra sina uppgifter eller om han gjort sig skyldig till allvarlig för-
summelse. I begreppet allvarlig försummelse som kan leda till skiljande
från anställningen får inte tolkas in förandet av en för fullmäktige otill-
fredsställande penning- och valutapolitik eftersom detta skulle strida mot
kravet på en självständig centralbank. EMI har anfört att kriterierna för
att vägra en ledamot ansvarsfrihet inte står i överensstämmelse med stad-
gans bestämmelser om när en ledamot av centralbankens beslutande or-
gan far skiljas från sin anställning. Regeringen delar inte denna bedöm-
ning. De kriterier som gäller för att vägra en fullmäktigeledamot och en
direktionsledamot ansvarsfrihet enligt den föreslagna 49 § riksbanksla-
gen ryms, såsom Lagrådet påpekat, under de förhållanden som enligt
stadgan kan föranleda att en ledamot skiljs från sin anställning.
Enligt artikel 14 i ECBS-stadgan kan ett beslut om att skilja riksbanks-
chefen från hans anställning överklagas till EG-domstolen. Enligt EMI:s
konvergensrapport i november 1996 bör ett liknande skydd gälla för
samtliga penningpolitiska beslutsfattare, dvs. övriga medlemmar i direk-
tionen. Möjligheten att överklaga till EG-domstolen är enligt stadgan
emellertid förbehållen centralbankschefen. Ett skydd mot att övriga di-
rektionsledamöter skiljs från sin anställning på ett otillbörligt sätt bör
därför åstadkommas genom en möjlighet att väcka talan vid svensk dom-
stol. I departementspromemorian föreslås att ett sådant ärende skall
handläggas vid Stockholms tingsrätt.
Stockholms tingsrätt har i sitt remissyttrande ifrågasatt valet av dom-
stol. Arbetsdomstolen har i yttrande anfört att den inte har något att erinra
mot att vara första och sista instans vid en sådan prövning.
Arbetsdomstolen är den domstol som har störst erfarenhet av den typ
av ärenden som här är aktuella. Arbetsdomstolen kan dessutom i dessa
ärenden enligt artikel 177 i EG-fördraget inhämta EG-domstolens för-
handsavgörande. Regeringen anser därför att det är lämpligare att talan
väcks vid Arbetsdomstolen, som bör utgöra första och sista instans. På
samma sätt som för riksbankschefens talan vid EG-domstolen bör talan
avseende övriga ledamöter väckas inom två månader från det att beslutet
delgavs den ledamot som skiljts från sin anställning.
Ett beslut att skilja en ledamot av direktionen från dennes anställning
vare sig det gäller riksbankschefen eller annan ledamot, är ett utomor-
dentligt allvarligt beslut. Om detta sker på grund av allvarlig försummel-
se eller brottslighet bör handlingen vara klart belagd. Detta kan emeller-
tid kräva viss utredningstid. Samtidigt kan det i vissa situationer också
vara direkt olämpligt att vederbörande fortsätter sin anställning under
utredningstiden. Ett sätt att tillgodose detta skulle kunna vara att införa
möjlighet att stänga av en ledamot i denna situation. Emellertid har rege-
ringen inte funnit några skäl för en sådan formell ordning. Det torde
istället vara tillfyllest att om en sådan ovanlig situation uppstår låta ve-
derbörande under utredningstiden fortsätta sin anställning men med andra
arbetsuppgifter.
Prop. 1997/98:40
74
Prop. 1997/98:40
Regeringens förslag: Förbudet för myndigheter att bestämma hur
Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitiken tas in i re-
geringsformen. En motsvarande bestämmelse om att ledamot av di-
rektionen inte far söka eller ta emot instruktioner när han fullgör pen-
ningpolitiska uppgifter tas in i riksbankslagen. Riksbankens beslut om
centralkurser och bandbredd skall också omfattas av instruktionsför-
budet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Fullmäktige i Sveriges riksbank tillstyrker förslagen.
Riksbanksutredningens och rättschefspromemorians förslag över-
ensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrkte förslaget med undantag för Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet som påpekade att EG-rätten
har direkt effekt och företräde framför nationella regler varför anpassning
av svensk lag inte är nödvändig och Hovrätten över Skåne och Blekinge
som erinrade om att det i 11 kap. 7 § regeringsformen redan finns ett ge-
nerellt förbud för myndighet (inklusive regeringen), riksdag och kom-
muns beslutande organ att i särskilt fall bestämma hur förvaltningsmyn-
dighet i ett visst ärende t.ex. skall tillämpa lag. Hovrätten påpekade att
Riksbanken är en förvaltningsmyndighet och dess handlande på penning-
och valutapolitikens område förutsätts vara styrd av lag. Förslaget till
instruktionsförbud förefaller därför, enligt hovrätten, överflödigt.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 107 i EG-fördraget följer
att Riksbanken ej får begära eller ta emot instruktioner från regeringen
eller annat organ. Den aktuella artikeln har följande lydelse.
"Då de utövar de befogenheter och fullgör de uppgifter och skyldighe-
ter som har tilldelats dem genom detta fördrag och ECBS-stadgan skall
varken ECB eller någon nationell centralbank eller någon medlem av
deras beslutande organ begära eller ta emot instruktioner från gemen-
skapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, från medlemsstaternas rege-
ringar eller från något annat organ. Gemenskapsinstitutionerna, ge-
menskapsorganen och medlemsstaternas regeringar förbinder sig att
respektera denna princip och att inte söka påverka medlemmarna av
ECB:s eller de nationella centralbankernas beslutande organ när de
fullgör sina uppgifter."
I nuvarande lagstiftning om Riksbanken saknas ett sådant uttryckligt
instruktionsförbud. Det kan i och för sig diskuteras om ett uttryckligt
förbud i lag är nödvändigt. Samtidigt kan konstateras att enligt uttalanden
i förarbeten till nu gällande lagstiftning synes det vara möjligt att påverka
Riksbankens kredit- och penningpolitik (prop. 1973:90 s. 354). Arbets-
gruppen anser att det i lag för tydlighets skull bör införas ett uttryckligt
instruktionsförbud. Regeringen instämmer i denna bedömning.
I Sverige är de formella möjligheterna för regeringen att påverka Riks-
banken begränsade eftersom Riksbanken är en myndighet under riksda-
gen. Enligt 42 § riksbankslagen finns det emellertid inför beslut av större
penningpolitisk vikt föreskrivet ett samrådsförfarande med ett av rege-
75
ringen utsett statsråd. Samrådsförfarandet diskuteras närmare under av- Prop. 1997/98:40
snitt 7.10.
Vad omfattar instruktionsförbudet?
Det kan på goda grunder antas att EG-fördragets bestämmelse om in-
struktionsförbud inte skall tolkas så att det exkluderar en dialog om den
ekonomiska politiken mellan regeringen, riksdagen och Riksbanken eller
mellan Riksbanken och andra externa organ eller personer. Istället syftar
bestämmelsen till att ge de penningpolitiska beslutsfattarna en sådan in-
tegritet att de självständigt och utan påtryckningar utifrån kan fatta pen-
ningpolitiska beslut.
Instruktionsförbudet omfattar alla penningpolitiska beslut. Det omfat-
tar naturligtvis beslut om styrränteförändringar men också preciseringar
av det i lag angivna målet för penningpolitiken och det val av penning-
politisk strategi som skall ske inom ramen för regeringens beslut om
växelkursregim. Det senare avser exempelvis valet mellan direkt infla-
tionsmål eller intermediärt mål (exempelvis penningmängdsstyming) för
penningpolitiken. Även Riksbankens beslutanderätt om centralkurser och
bandbredd har stor betydelse för Riksbankens möjlighet att uppfylla pris-
stabilitetsmålet och därmed för penningpolitiken. Dessa beslut omfattas
således också av instruktionsförbudet. Även uppgifter utanför penning-
politikens område som enligt fördraget tillkommer ECBS omfattas av
förbudet, eftersom Riksbanken kommer att vara en del av ECBS. Vilka
dessa s.k. ECBS-relaterade uppgifter är framgår i avsnitt 7.6.
Hur bör instruktionsförbudet regleras?
Instruktionsförbudet omfattar som nämnts ovan ett stort antal uppgifter
som fullgörs av Riksbanken, eller närmare bestämt direktionen. Riksban-
ken är en myndighet under riksdagen och dess uppgifter framgår av lag.
Om riksdagen vill förändra Riksbankens uppgifter krävs det således lag-
form.
Genom att det krävs lagform ges ECB möjlighet att framföra sina syn-
punkter på om ett lagförslag kan innebära otillåtna instruktioner. Detta
har sin grund i att det åligger varje medlemsstat enligt artikel 105.4 i EG-
fördraget att inhämta ECB:s synpunkter på förslag till rättsregler inom
ECB:s behörighetsområde.
I 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen har domstolarna och förvalt-
ningsmyndigheterna tillförsäkrats ett skydd mot instruktioner från riks-
dagen och myndigheter, däribland regeringen, när det gäller rättstillämp-
ning respektive myndighetsutövning mot enskild och tillämpning av lag.
Bestämmelserna påminner om vad fördraget föreskriver beträffande in-
struktionsförbudet för de nationella centralbankerna och syftar till att
garantera oberoende i rättstillämpningen. Ett liknande oberoende skall
tillförsäkras Riksbanken i fråga om Riksbankens utövande av penning-
76
politiken. En uttrycklig bestämmelse som syftar till att garantera Riks-
banken oberoende bör därför på samma sätt införas i regeringsformen.
Lagrådet har anfört att riksdagen inte i enskilda fall får påverka pen-
ningpolitiken. Detta skydd för Riksbankens självständighet bör enligt
Lagrådet komma till uttryck i regeringsformen, samtidigt som det görs
klart att riksdagen ändå kan ingripa genom lagstiftning. Regeringen anser
emellertid att det saknas anledning att i regeringsformen ta in ytterligare
bestämmelser, särskilt som lagstiftningsmakten ändå ligger i riksdagens
hand.
EG-fördragets instruktionsförbud riktar sig dock inte enbart till den
som lämnar instruktioner utan innebär också att medlemmar av Riksban-
kens beslutande organ ifråga om penningpolitiken, enligt förslag direk-
tionen, inte får begära eller ta emot instruktioner. För det fall en instruk-
tion når en ledamot i direktionen i Riksbanken syftar denna bestämmelse
till att hindra att denne följer instruktionen. Bestämmelsen skall också
hindra ledamöterna från att aktivt söka instruktioner. Denna del av in-
struktionsförbudet, som inte reglerar den inbördes maktfördelningen
mellan myndigheter, bör placeras i riksbankslagen där övriga bestämmel-
ser om direktionen och dess arbetsuppgifter finns samlade. Om en leda-
mot av direktionen bryter mot instruktionsförbudet bör det bedömas som
en sådan allvarlig försummelse som utgör grund för avsättning.
Prop. P97/98:4o
Regeringens förslag: För att säkerställa insyn i och kontroll av Riks-
bankens verksamhet på det penningpolitiska området skall banken in-
formera regeringen inför alla viktiga penningpolitiska beslut. Vidare
skall riks-banksfullmäktiges ordförande och vice ordförande ha rätt att
närvara vid direktionens sammanträden med yttranderätt, men utan
förslags- och rösträtt. Riksbanken skall därtill minst två gånger om
året lämna en rapport om den förda penning- och valutapolitiken.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Fullmäktige i Sveriges riksbank har tillstyrkt förslagen. Beträffande
frågan om offentliggörande av direktionens protokoll anser fullmäktige
att ett frivilligt offentliggörande bör kunna ske inom ramen för den nuva-
rande lagsitftningen och att frågan bör prövas på nytt när den nya direk-
tionen har funnit sin form.
Behovet av öppenhet och insyn
En självständig centralbank kan inte agera i ett politiskt vakuum. Det är
viktigt att penningpolitiken har en demokratisk förankring. Eftersom de-
legeringen av ansvaret för penningpolitiken till en självständig Riksbank
77
baseras på ett riksdagsbeslut har riksdagen möjlighet att återkalla delege-
ringen av ansvaret för penningpolitiken. Utan kontroll och utvärdering av
verksamheten kan det uppstå situationer när riksdagen skulle se som enda
utväg att återkalla denna delegering. En förändring av penningpolitikens
institutionella ram kan skapa förväntningar om en förändrad inriktning på
penningpolitiken. Det är därför viktigt att ge riksdagen möjlighet att
kontrollera verksamheten inom ramen för den institutionella utformning-
en, så att drastiska åtgärder kan undvikas. Möjligheten för riksdagen att
på ett meningsfullt sätt utvärdera Riksbankens verksamhet förutsätter att
ett tydligt mål fastställs för penningpolitiken.
Det kan i och för sig hävdas att Riksbanken har en demokratisk förank-
ring när riksdagen fastställt ett mål för verksamheten och givit den insti-
tutionella ramen för självständigheten. För att skapa garantier för att
Riksbanken följer det fastställda målet kan det finnas anledning att införa
sanktionsmöjligheter som kan vidtas utan att den institutionella ramen för
penningpolitiken förändras. Ytterst skulle en sanktion kunna innebära att
de ansvariga för utformningen av penningpolitiken avsätts om Riksban-
ken avviker från det fastställda målet. För att en sådan prövning skall
kunna ske utan godtycke måste dock penningpolitikens effekter på pris-
stabiliteten isoleras. De ansvariga för penningpolitiken bör inte kunna
ställas till svars för avvikelser som orsakats av störningar utanför dessas
kontroll. Vid tillämpad ekonomisk politik i allmänhet är det dock svårt
att ens i efterhand fastställa om ett visst beslut varit riktigt eller ej. Det
skulle därför kunna uppstå en risk för att allmänheten uppfattar en sådan
prövning som baserad på politiska intressen, varvid självständigheten
skulle kunna ifrågasättas med negativa effekter på trovärdigheten för
prisstablititetsmålet som följd. Det kan således vara problematiskt att
införliva starka sanktionsmöjligheter i en institutionell ram för en själv-
ständig centralbank om inte kriterierna för prövningen fastställs mycket
klart.
EG-fördraget medför dessutom begränsningar för i vilken utsträckning
avsättning kan tillämpas. I princip är det endast möjligt att avsätta en
penningpolitisk beslutsfattare, om han eller hon inte längre uppfyller de
krav som ställs för att vederbörande skall kunna utföra sina uppgifter,
exempelvis längre tids sjukdom, eller gjort sig skyldig till brott eller
grovt åsidosatt sina uppgifter.
En kontroll och utvärdering av Riksbankens verksamhet kan dock
åstadkommas utan att den yttersta sanktionen avsättning behöver finnas
till hands. Regeringen föreslår i det följande ett antal åtgärder för att sä-
kerställa den offentliga insynen i Riksbankens verksamhet.
Information från Riksbanken till regeringen
Enligt nuvarande 42 § riksbankslagen skall Riksbanken samråda med det
statsråd som regeringen utser innan Riksbanken fattar beslut av större
penningpolitisk vikt. Syftet med den nuvarande samrådsbestämmelsen
far anses vara att se till att regeringen har insyn i, men också viss möjlig-
het att påverka Riksbankens beslut i penningpolitiska frågor (se betän-
Prop. 1997/98:40
78
kandet Riksbanken och Riksgäldskontoret, SOU 1986:22 s. 98). Huvud-
regeln är att samråd skall ske och endast om synnerliga skäl föreligger
får Riksbanken avstå från samrådet. Även denna skrivning syftar till att
visa betydelsen av att samråd kommer till stånd.
Det kan som konstateras i avsnitt 7.9 på goda grunder antas att in-
struktionsförbudet inte skall tolkas på sådant sätt att det exkluderar en
dialog mellan Riksbanken och exempelvis regeringen. Den avgörande
frågan är om ett nationellt organ har någon form av formell mekanism
som tillförsäkrar att dess uppfattning påverkar det slutliga beslutet. En
uttrycklig laglig skyldighet för en centralbank att samråda med ett poli-
tiskt organ torde utgöra en sådan mekanism och skulle därmed vara oför-
enlig med EG-fördraget och ECBS-stadgan. Den svenska bestämmelsen
om ett i princip obligatoriskt samråd mellan regeringen och Riksbanken
inför beslut av större penningpolitisk vikt torde därför behöva justeras för
att inte strida mot instruktionsförbudet i fördraget. EMI har särskilt pekat
på att en dialog mellan Riksbanken och regeringen är acceptabel under
vissa förutsättningar. Regeringen anser att den föreslagna bestämmelsen i
42 § riksbankslagen tillgodoser EMI:s önskemål.
Även om ett samråd inte kan äga rum så är det av stor vikt att rege-
ringen i så god tid som möjligt far kännedom om viktigare penningpoli-
tiska beslut. Det bör enligt regeringens mening därför inrättas en formell
ordning för informationsutbyte.
De alternativ som närmast står till buds och som behandlas i departe-
mentspromemorian är att antingen förändra samrådsbestämmelsen så att
den anpassas till instruktionsförbudet eller ge t.ex. finansminstem rätt att
närvara vid direktionens sammanträden, dock utan rösträtt. Närvarorätt
för finansministern förekommer i bl.a. Tyskland och Spanien. En liknan-
de konstruktion finns också i artikel 109b i EG-fördraget som ger rådets
ordförande och en ledamot av kommissionen rätt att delta utan rösträtt i
ECB-rådets sammanträden.
En sådan närvarorätt överensstämmer dock inte med svensk författ-
nings- och rättstradition, i synnerhet som Riksbanken är en myndighet
under riksdagen. Arbetsgruppen har därför ansett att det mest lämpliga är
att utgå från den nuvarande samrådsbestämmelsen och anpassa den så att
den inte står i strid med instruktionsförbudet.
Arbetsgruppen föreslår att Riksbanken skall informera regeringen inför
alla viktiga penningpolitiska beslut. Regeringen finner den av arbets-
gruppen föreslagna lösningen lämplig.
Riksbankens beslutanderätt vad gäller tillämpningen av valutapolitiken
inkluderar exempelvis beslut om centralkurs och bandbredd. Dessa beslut
har stor betydelse för penningpolitiken bl.a. för val av penningpolitisk
strategi, och bör därför också omfattas av kravet på informationsplikt.
Information bör, liksom tidigare, kunna ges under flexibla former, t.ex.
genom ett telefonsamtal med finansministern. Genom att det handlar om
ensidig information är Riksbanken inte skyldig att beakta regeringens
synpunkter. Genom denna konstruktion anpassas kontakterna mellan re-
geringen och Riksbanken i frågor rörande penningpolitiska beslut till
instruktionsförbudet samtidigt som direktionens oberoende gentemot
regeringen säkerställs.
Prop. 1997/98:40
79
Närvarorätt för fullmäktige vid direktionens sammanträden
Prop. 1997/98:40
Regeringen anser att det är värdefullt att Riksbankens verksamhet präglas
av största möjliga öppenhet och insyn. Riksbanksfullmäktiges ordföran-
de och vice ordförande bör därför, i enlighet med vad som föreslås i de-
partementspromemorian, ges närvaro- och yttranderätt vid direktionens
sammanträden. De skall dock inte ha rätt att lämna förslag eller att rösta.
Syftet med förslaget är främst att ge fullmäktige möjlighet att följa dis-
kussionerna i direktionen och därigenom fa ökad insyn i hur penningpo-
litiken bedrivs. De jävsregler som föreslås för fullmäktige, se avsnitt 7.7,
torde vara tillfyllest för att undvika intressekonflikter. Fullmäktigerepre-
sentanter som är närvarande vid direktionssammanträde kommer härut-
över att omfattas av de sekretessregler som gäller för direktionen. En
särskild reglering av den sekretess som skall gälla för fullmäktiges ordfö-
rande och vice ordförande kan enligt Lagrådet avvaras. Regeringen delar
denna bedömning. En närvarorätt utformad på det sätt som nu föreslås
torde vara förenlig med EG-fördraget.
Skriftliga rapporter och offentliga utfrågningar
Det bästa sättet att nå ökad öppenhet är naturligtvis att ha full insyn i
Riksbanken. Emellertid bedriver Riksbanken sådan verksamhet att full
insyn allvarligt skulle kunna skada Sveriges intressen och detta är därför
inte möjligt. Däremot kan Riksbanken åläggas att informera allmänheten
om sin verksamhet
Arbetsgruppen föreslår därför att en bestämmelse införs i riksbanksla-
gen om att direktionen minst två gånger om året skall lämna en skriftlig
redogörelse till riksdagen om penningpolitiken. På detta sätt kan riksda-
gen, som Riksbankens huvudman, och allmänheten löpande ges en insyn
i den penningpolitiska verksamheten. Regeringen anser att detta är en
ändamålsenlig lösning på insynsfrågan.
Redogörelsen bör således vara offentlig för att kunna bli föremål för
diskussion i vidare kretsar och skulle kunna ha ett innehåll liknande det
som de nuvarande inflationsrapportema har. Innehåll och utformning bör
emellertid inte regleras närmare. Behoven torde skifta över tiden. Fram-
för allt kan byte av penningpolitisk strategi innebära radikalt annorlunda
krav på innehåll jämfört med nuvarande utformning.
Det är viktigt att riksbanksledningen har möjlighet att regelbundet in-
formera såväl riksdagen som fullmäktige om den förda politiken. Genom
att Riksbanken är en myndighet under riksdagen är det naturligt att en
begäran av riksbankschefen att få informera riksdagen om penningpoliti-
ken också kommer att hörsammas. Riksbanksfullmäktige anger i sitt
remissvar att man delar denna uppfattning. Härutöver kan finansutskottet,
såsom redan sker i dag, kalla riksbankschefen eller någon annan repre-
sentant för ledningen till riksdagen för diskussion och informationsutby-
te. Sådan information kan ske i form av offentliga utfrågningar (s.k.
"hearings").
80
Dessa rapporter, informationsutbyten och utfrågningar bör kunna utgö-
ra en god grund for en offentlig debatt om Riksbankens verksamhet och
därmed bidra till en god insyn i hur Riksbanken bedriver penningpoliti-
ken.
Offentliggörande av direktionens protokoll
För att ytterligare öka insynen i Riksbankens verksamhet skulle direktio-
nens protokoll kunna offentliggöras viss tid efter sammanträdena. Detta
är en lösning som finns i bl.a. Storbritannien.
Direktionen skall enligt den föreslagna arbetsfördelningen ansvara för
penningpolitiken. Enligt 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) kan Riks-
bankens uppgifter om penningpolitiken omfattas av sekretess. En skyl-
dighet för direktionen att offentliggöra allt som rör penningpolitiska frå-
gor innebär att även hemliga uppgifter måste offentliggöras. Att offent-
liggöra hemliga uppgifter rörande penningpolitiken skulle strida mot
3 kap. 1 § i sekretesslagen.
En skyldighet att offentliggöra direktionens protokoll skulle även kun-
na komma att strida mot bestämmelsen i 2 kap. 1 § sekretesslagen om
utrikessekretess. Enligt denna gäller sekretess bl.a. för uppgifter som rör
en annan stat eller en mellanfolklig organisation om det kan antas att det
skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada
landet om uppgifterna röjs.
Å andra sidan förhåller det sig så att om uppgifterna i protokollen inte
är hemliga enligt sekretesslagen måste de lämnas ut i enlighet med of-
fentlighetsprincipen. Detta innebär att så snart ett protokoll har blivit en
allmän handling måste det lämnas ut till den som begär att få ta del av
handlingen (jfr bl.a. 2 kap. 3, 7, 12 och 13 §§ tryckfrihetsförordningen).
Att införa en skyldighet för direktionen att offentliggöra sina protokoll
innebär att en helt ny ordning skapas som utgör ett klart avsteg från de
principer som sekretesslagen bygger på. Arbetsgruppen har inte funnit
några tungt vägande skäl att nu införa sådana ändringar i sekretesslagen
och har därför inte lagt fram något förslag i denna del. Regeringen delar
denna bedömning. Denna slutsats behöver inte utesluta att ett förslag kan
presenteras vid ett senare tillfälle.
Riksbanksfullmäktige har anfört att ett frivilligt offentliggörande av di-
rektionens protokoll bör kunna ske inom ramen för den nuvarande lag-
stiftningen och att frågan bör prövas på nytt när den nya direktionen har
funnit sin form.
Regeringen skulle välkomna ett sådant initiativ av Riksbanken och en-
ligt regeringens uppfattning möter ett frivilligt offentliggörande av di-
rektionens protokoll inte några hinder, under förutsättning att offentlig-
görandet sker efter vederbörlig sekretessprövning enligt exempelvis
3 kap. 1 § sekretesslagen.
Prop. 1997/98:40
81
Prop. 1997/98:40
Regeringens bedömning: Bestämmelsen om sedelutgivning i 9 kap.
13 § regeringsformen bör vid ett svenskt deltagande i valutaunionen
anpassas till de faktiska förhållandena. Någon anledning att nu ändra
bestämmelsen föreligger dock inte. Ett lagförslag om ändring i rege-
ringsformen bör lämnas till riksdagen i samband med en svensk an-
slutning till valutaunionen.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Fullmäktige i Sveriges riksbank har inget att erinra emot promemo-
rians bedömning.
Rättschefspromemorians bedömning: Även om det från EG-rättslig
synpunkt skulle vara möjligt att avstå från grundlagsändringar så bör be-
stämmelsen i 9 kap. 13 § regeringsformen ändras för att den, vid ett
svenskt deltagande i valutaunionen inte skall ge en missvisande bild med
hänsyn till bl.a. ECB:s ensamrätt att tillåta utgivning av sedlar.
Remissynpunkter på rättschefspromemorians bedömning: Majo-
riteten av remissinstanserna tillstyrkte rättschefernas rekommendation.
Juridiska fakulteten vid Universitet i Stockholm och Juridiska fakulteten
vid Universitet i Lund gjorde gällande att Riksbanken såsom nationell
centralbank kommer att medverka vid ECB:s sedelutgivning och behålla
det nationella svenska ansvaret för denna sedelutgivning. Det är därför
inte nödvändigt att ändra 9 kap. 13 § regeringsformen vid ett svenskt
deltagande i valutaunionen. Fullmäktige i Riksbanken ansåg att man bör
avvakta tills det finns full klarhet hur bestämmelsen i EG-fördraget om
vem som skall ha rätt att ge ut sedlar kommer att tillämpas. Sveriges In-
dustriförbund framförde att frågan bör anstå till dess att riksdagen har
avgjort frågan om ett eventuellt svenskt deltagande i valutaunionen.
EG-rätten om sedelutgivning
Enligt artikel 105a.l i EG-fördraget skall Europeiska centralbanken,
ECB, ha ensamrätt att tillåta sedelutgivning inom gemenskapen. ECB
kan överlämna sedelutgivningen till de nationella centralbankerna. En-
dast sedlar utgivna av ECB och nationella centralbanker är lagliga betal-
ningsmedel. Mynt får enligt artikel 105a.2 ges ut av de nationella cent-
ralbankerna i den omfattning som godkänns av ECB.
Enligt övergångsbestämmelserna i EG-fördraget skall ECB:s ensamrätt
att tillåta sedelutgivning enligt artikel 109k.3 inte tillämpas på medlems-
stater som inte deltar i valutaunionen.
82
Beslutskompetensen
Prop. 1997/98:40
Enligt artikel 2 i Sveriges anslutningsfördrag är, från dagen för anslut-
ningen, bestämmelserna i de grundläggande fördragen bindande för Sve-
rige och skall tillämpas på de villkor som dessa fördrag och anslutnings-
akten anger. Sverige har inte något undantag eller någon övergångsbe-
stämmelse vad gäller den ekonomiska och monetära unionen, EMU, men
har i en deklaration som bifogats förhandlingsprotokollet uttalat att "ett
slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till
den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen
och i enlighet med bestämmelserna i fördraget". Sverige har genom lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unio-
nen (anslutningslagen) dels införlivat vårt eget anslutningsfördrag och de
grundläggande fördragen samt den s.k. sekundärrätten som före 1995 har
antagits av EG (2 §), dels överlåtit beslutanderätt till EG (3 §).
Enligt 2 § anslutningslagen gäller bl.a. Maastrichtfördraget här i landet
"med den verkan" som följer av bl.a. Sveriges anslutningsfördrag. Enligt
3 § far EG fatta beslut som gäller här i landet "i den omfattning och med
den verkan" som följer av de olika fördragen.
Sverige har således genom anslutningsfördraget accepterat bestämmel-
serna om valutaunionen. Dessa bestämmelser är införlivade med svensk
rätt och beslutskompetensen överlämnad till EG. Rätten att besluta om
sedelutgivning i Sverige vid ett svenskt deltagande i valutaunionen till-
kommer alltså ECB.
Sedelutgivning i Sverige
Regeringen vill framhålla att förslagen i denna proposition inte innebär
något ställningstagande till frågan om Sverige skall delta i valuta-
unionen.
9 kap. 13 § regeringsformen föreskriver att endast Riksbanken har rätt
att ge ut sedlar och mynt. Riksbanken skall enligt 5 § riksbankslagen be-
stämma utformningen av de sedlar och mynt som banken ger ut. Enligt
5 § andra stycket är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga
betalningsmedel.
Grundlagsregeln om sedelutgivning har till syfte att trygga betalnings-
systemet och penningvärdet genom att förhindra andra än Riksbanken att
ge ut svenska sedlar. Bestämmelsen skulle dock, vid en svensk anslut-
ning till valutaunionen, enligt regeringen ge en missvisande bild med
hänsyn till dels att ECB har ensamrätt att tillåta utgivning av sedlar och
att besluta om omfattningen av utgivningen av mynt, dels att även ECB
och andra centralbanker kan ge ut sedlar i valutaunionen.
Regeringen anser därför, i överensstämmelse med rekommendationer-
na i rättschefspromemorian och departementspromemorian, att bestäm-
melsen om sedelutgivning i 9 kap. 13 § regeringsformen bör anpassas till
vad som gäller. Som angivits i avsnitt 7.2 är det dock inget ovillkorligt
krav att en ändring av regeringsformen träder ikraft samtidigt med ett
svenskt inträde i valutaunionen. Ett lagförslag om ändring i regerings-
83
formen bör emellertid lämnas till riksdagen i samband med en svensk
anslutning till valutaunionen.
Lagrådet har inte motsatt sig att 9 kap. 13 § regeringsformen nu läm-
nas oförändrad. EMI har pekat på att Riksbankens sedelutgivningsmono-
pol kan vara kvar så länge som svenska kronor är lagliga betalningsme-
del.
Prop. 1997/98:40
Regeringens förslag: Den nya lagen om valutapolitik och de lagänd-
ringar som regeringen föreslår skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Det nya fullmäktige och direktionen skall dock väljas senast under
december 1998.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Fullmäktige i Sveriges riksbank har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår bl.a. ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen. Enligt 8 kap. 15 § regerings-
formen stiftas grundlag genom två likalydande beslut av riksdagen. Det
andra beslutet får inte fattas förrän det efter det första beslutet har hållits
val till riksdagen i hela riket och den nya riksdagen har samlats. Riks-
dagsordningen stiftas på motsvarande sätt (8 kap. 16 § regeringsformen).
Det finns i sistnämnda fall också en möjlighet för riksdagen att fatta en-
dast ett beslut, om minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften
av riksdagens ledamöter förenar sig om detta.
De förslag rörande Riksbanken som regeringen lägger fram bör träda i
kraft senast den 1 januari 1999 när valutaunionen startar, oavsett om Sve-
rige deltar i denna eller inte. Nästa ordinarie val till riksdagen skall hållas
hösten 1998. Det andra beslutet om ändring i regeringsformen resp, riks-
dagsordningen skall tas när den nyvalda riksdagen har samlats. Den ny-
valda riksdagen skall också välja ledamöter i riksbanksfullmäktige och
fullmäktige skall sedan i sin tur välja direktion i Riksbanken enligt de
nya reglerna. För att den nya organisationen skall kunna börja fungera
den 1 januari 1999 krävs det att riksdagen väljer de nya riksbanksfull-
mäktige senast under december 1998 och att dessa i sin tur utser direk-
tionen före årsskiftet 1998/99. Dessa frågor kan lämpligen regleras i
övergångsbestämmelserna till riksdagsordningen och riksbankslagen.
EMI har anmärkt att lagstiftningen om Riksbankens självständighet
skall träda i kraft senast när ECBS bildas, vilket torde ske under våren
1998, och enligt EG-fördraget, allra senast omedelbart efter den 1 juli
1998. Mot bakgrund av den ovan beskrivna proceduren vid ändring av
grundlag är detta inte möjligt.
84
Prop. 1997/98:40
1 denna proposition föreslås ett lagstadgat prisstabilitetsmål för penning-
politiken. Målformuleringen är likvärdig med det mål Riksbanken styrt
penningpolitiken mot sedan man övergick från fäst till flytande växelkurs
och innebär inte någon förändring av penningpolitikens inriktning. Ett
lagfäst mål för penningpolitiken innebär däremot en demokratisk förank-
ring av målet och bidrar därigenom till penningpolitikens trovärdighet.
Som konstaterats tidigare (avsnitt 7.3) innebär prisstabilitetsmålet inte att
penningpolitiken skall bedrivas utan hänsyn till andra mål för den eko-
nomiska politiken. Penningpolitiken har dock på längre sikt mycket svårt
att påverka produktion och sysselsättning. Kortsiktigt skall penningpoli-
tiken understödja övriga mål för den allmänna ekonomiska politiken i
den mån detta är möjligt utan att det övergripande prisstabilitetsmålet
åsidosätts.
I propositionen föreslås vidare att beslut om valutakurssystem för kro-
nan överförs från Riksbanken till regeringen, men att Riksbanken fortsatt
skall ansvara för tillämpningen av valutakurspolitiken. Sedan kredit- och
valutamarknaderna avreglerats är räntan Riksbankens enda långsiktigt
verkningsfulla medel för att uppnå valuta- och penningpolitiska mål.
Därtill är kronans växelkurs av stor betydelse för möjligheten att uppnå
pristabilitetsmålet. Detta innebär att Riksbanken kan hamna i en målkon-
flikt mellan ett valutapolitiskt mål i form av en fastställd valutakursnivå
och målet att upprätthålla ett fast penningvärde. Valutapolitiken kan
därigenom sägas vara en del av penningpolitiken. En ansvarsfördelning
där Riksbanken inte bestämmer centralkursen i en fastkursregim eller
tillämpningen av en rörlig valutakursregim riskerar därför att reducera
förtroendet för penningpolitikens möjligheter att uppnå prisstabilitets-
målet.
Instruktionsförbudet innebär ett förbud för myndigheter att bestämma
hur Riksbanken skall besluta i penningpolitiska frågor och för direktio-
nen att söka eller ta emot instruktioner i penningpolitiska frågor. Genom
att det föreslagna instruktionsförbudet införs kommer Riksbanken själv-
ständigt att besluta om hur det uppsatta prisstabilitetsmålet skall uppnås.
Den ökade trovärdighet som de nämnda förslagen sammantaget kan
förväntas ge penningpolitiken torde innebära att avvikelserna mellan in-
flationsförväntningarna i ekonomin och Riksbankens mål minskar, även
under perioder med tendenser till stigande inflationstryck. Eftersom öka-
de inflationsförväntningar tenderar att bidra till stigande inflation och
högre obligationsräntor kan ett ökat förtroende för penningpolitiken
väntas bidra till lägre obligationsräntor och ett minskat behov av en akti-
vistisk penningpolitik. Genom detta kan ett ökat förtroende för penning-
politiken också väntas ge mer stabila räntenivåer samt en mer stabil väx-
elkurs för kronan.
Den föreslagna reformen torde ge ökade förutsättningar för Riksban-
ken att uppnå målet om en stabilt låg inflation vilket kan antas vara posi-
tivt för den svenska ekonomins tillväxtmöjligheter. Därutöver undviks de
risker för godtyckliga omfördelningar av förmögenheter och inkomster
som hög inflation kan medföra.
85
Bestämmelsen är ny och anger att det är regeringen som har ansvaret för
övergripande valutapolitiska frågor. Innebörden av förevarande bestäm-
melse är att regeringen bl.a. ansvarar för överenskommelser om växel-
kurssystem (se avsnitt 7.4).
När det i övrigt gäller ansvarsfördelningen av valutakompetensen
mellan regeringen och Riksbanken framgår denna av den särskilda lagen
om valutapolitik och av 10 § riksbankslagen.
Eftersom bestämmelsen avser att fastställa ansvarsfördelningen mellan
regeringen och Riksbanken inom ett område som i hög grad berör Riks-
banken har bestämmelsen införts i samma kapitel i regeringsformen som
i övrigt fastställer Riksbankens ansvarsområde.
Första stycket
I konsekvens med att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor
enligt 9 kap. 11 § regeringsformen ligger på regeringen, vilket framgår
av avsnitt 7.4, har i paragrafens första stycke bestämmelsen om att Riks-
banken har ansvaret för valutapolitiken utgått. Ordet kreditpolitik har
bytts ut mot penningpolitik eftersom uttrycket penningpolitik, efter av-
regleringen av kreditmarknaden och enligt internationellt språkbruk, är
ett mer adekvat uttryck än kreditpolitik.
Riksbankens uppgift att främja ett säkert och effektivt betalningsvä-
sende framgår numera endast av 4 § riksbankslagen.
Instruktionsförbudet har införts som ett led i strävandena att stärka
Riksbankens självständighet och har behandlats närmare i avsnitt 7.9. I
det nya första stycket har således klargjorts att ingen myndighet får be-
stämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik.
Även regeringen är en myndighet. Den del av instruktionsförbudet som
förbjuder ledamöterna i direktionen att söka eller ta emot instruktioner
har förts in i 41a § riksbankslagen.
Andra stycket
Som framgår av avsnitt 7.6 skall ledningsfunktionen i Riksbanken utövas
av en direktion medan fullmäktiges uppgifter i huvudsak består av utse-
ende av direktion samt kontroll av Riksbanken och vissa därmed sam-
manhängande uppgifter. Denna uppdelning i ett fullmäktige och en di-
rektion har ansetts ha sådan dignitet att de bör framgå av grundlag. I and-
ra stycket stadgas alltså att Riksbanken har elva fullmäktige och att Riks-
bankens verksamhet leds av en direktion. Fullmäktige väljs liksom enligt
gällande ordning av riksdagen medan direktionen utses av fullmäktige.
Prop. 1997/98:40
86
Av riksdagsordningen framgår att mandatperioden för fullmäktige, lik- Prop. 1997/98:40
som nu, är densamma som riksdagens valperiod, dvs. fyra år.
Tredje stycket
I det nya tredje stycket anges att riksdagen prövar om ledamöterna i
fullmäktige och direktionen skall beviljas ansvarsfrihet. Om riksdagen
vägrar en fullmäktig ansvarsfrihet är han därmed skild från sitt uppdrag.
Motiven härför har redovisats i avsnitt 7.6. De fall i vilka ansvarsfrihet
får vägras framgår av 49 § riksbankslagen.
I samma stycke anges att fullmäktige får skilja en direktionsledamot
från hans anställning endast om han inte längre uppfyller de krav som
ställs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han gjort sig
skyldig till allvarlig försummelse. Genom denna bestämmelse markeras
riksbankschefens och övriga direktionsledamöters självständiga ställning.
Det skall inte vara möjligt att skilja någon från anställningen på grund av
innehållet i den förda politiken. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt
7.8.
En grund för att skilja en direktionsledamot från anställningen är att
han eller hon inte längre uppfyller de krav som ställs för att vederbörande
skall kunna utföra sina uppgifter. Utöver de valbarhetskriterier som an-
ges i 33 a § riksbankslagen kan tänkas att ledamoten på grund av sjuk-
dom inte längre kan utföra sina uppgifter. Det skall då vara fråga om så-
dan sjukdom som beräknas pågå under längre tid.
Den andra grunden för att skilja en direktionsledamot från anställningen
är att vederbörande gjort sig skyldig till allvarlig försummelse. Det kan
vara fråga om att ledamoten dels grovt åsidosatt sina uppgifter som di-
rektionsledamot, t.ex. genom att söka eller ta emot en instruktion, dels
gjort sig skyldig till brottslighet, antingen relaterad till Riksbanken eller
annan brottslighet av allvarligare art som kan medföra bristande förtro-
ende för Riksbanken. Bestämmelsen har justerats i enlighet med Lagrå-
dets förslag.
Fjärde stycket
I nya fjärde stycket anges att vissa närmare bestämmelser finns i lag. Be-
stämmelser om val av fullmäktige och utseende av ordförande och vice
ordförande i fullmäktige finns i 31 § riksbankslagen och i 8 kap. 6 § riks-
dagsrordningen. Jävsbestämmelser för dessa finns i 33 § riksbankslagen.
Bestämmelserna om direktionens sammansättning finns i 32 § och jävs-
bestämmelsema i 33 a § riksbankslagen. Bestämmelser om Riksbankens
verksamhet finns i riksbankslagen och den nya lagen om valutapolitik.
87
Prop. 1997/98:40
I ett nytt fjärde stycke ges direktionen möjlighet att lämna framställning-
ar till riksdagen. Motiven härför har angetts i avsnitt 7.7.
Andra stycket, som upptar bestämmelser om val av vice riksbankschefer
och anger att dessa skall vara suppleanter för riksbankschefen i fullmäk-
tige i den inbördes ordning som fullmäktige bestämmer, har utgått som
en följd av att riksbankschefen inte längre skall vara ledamot av fullmäk-
tige. Det är tillräckligt att det i regeringsformen och riksbankslagen
framgår att det är fullmäktige som utser ledamöterna i direktionen, däri-
bland riksbankschefen och vice riksbankschefer. Denna fråga behöver
därför inte tas in i riksdagsordningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtal mot vissa befattningshavare.
Första stycket första punkten har ändrats så att finansutskottet även skall
besluta om åtal mot ledamot av direktionen i Riksbanken. Härigenom far
riksdagen ansvaret för både åtal mot direktionsledamöter och beslut om
att bevilja dem ansvarsfrihet. Det nuvarande andra stycket innehåller en
möjlighet för riksdagen att besluta om att denna åtalsregel inte skall till-
lämpas när det gäller brott som begåtts vid handläggningen av fråga an-
gående in- eller utförsel av valuta. Eftersom fullmäktige inte längre skall
handlägga sådana ärenden har andra stycket ändrats så att det nu avser
direktionsledmötema. Dessutom har tilläggsbestämmelsen 9.8.1 utgått.
I paragrafen erinras om att enligt regeringsformen är det regeringen som
ansvarar för övergripande valutapolitiska frågor. Vad detta närmare in-
nebär framgår av 2 §.
Här anges att det är regeringen som beslutar om växelkurssystem, dvs.
om Sverige skall ha fast eller rörlig växelkurs och det system som skall
användas för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska va-
lutor. Riksbanken har således inte längre rätt att ingå överenskommelser
med andra centralbanker om växelkurssystem.
Riksbankens uppgifter och befogenheter framgår av riksbankslagen.
88
Prop. 1997/98:40
Riksbanken har i denna bestämmelse givits möjlighet att hos regeringen
hemställa att regeringen skall fatta beslut om växelkurssystem. Detta
syftar till att ge Riksbanken en möjlighet att uppmärksamma regeringen
på att det rådande växelkurssystemet inte är ändamålsenligt och att före-
slå förändringar i detta system eller hos regeringen hemställa om att be-
slut om ett nytt växelkurssystem skall fattas.
För att regeringen skall kunna fatta beslut om växelkurssystem krävs att
beslutet föregåtts av samråd med Riksbanken. Regeringens samrådsskyl-
dighet syftar till att i största möjliga utsträckning tillgodose det behov av
information som föreligger för både Riksbanken och regeringen inför
beslut om växelkurssystem.
Bestämmelsen har ändrats i konsekvens med den föreslagna kompetens-
fördelningen i fråga om valutapolitiken. Vidare har ordet kreditpolitik
ersatts med ordet penningpolitik (jfr kommentaren till 9 kap. 12 § rege-
ringsformen). Riksbankens valutapolitiska uppgifter återges i 10 §.
I ett nytt andra stycke har ett mål för Riksbankens verksamhet införts.
Bestämmelsen och dess närmare innebörd har behandlats i avsnitt 7.3.
Riksbankens uppgift att främja ett säkert och effektivt betalningsvä-
sende kvarstår i denna paragraf. Någon förändring i sak av denna uppgift
avses inte, däremot skall den utföras utan att det överordnade målet om
att upprätthålla ett fast penningvärde åsidosätts.
Bestämmelsen, som i gällande lydelse anger att det är Riksbanken som
bestämmer växelkurssystem och om tillämpningen därav, har fått ett nytt
innehåll. I paragrafen anges att Riksbanken ansvarar för tillämpningen av
det växelkurssystem som regeringen beslutat enligt 2 § lagen om valuta-
politik.
Ordet tillämpningen har samma innebörd som tidigare. Enligt motiven
(prop. 1986/87:143 s. 66) valdes detta ord med tanke på att kunna täcka
uppgifter i olika växelkurssystem. I ordet tillämpningen ligger t.ex. att
bestämma om val av centralkurs och av bandbredd, dvs. tillåten avvikelse
kring den valda kursen vid någon form av fast växelkurs, samt besluta
om centralkurs och andra villkor för ett annat lands valuta som deltar i ett
multilateralt växelkursarrangemang. Vid ett svenskt deltagande i ERM2
eller liknande system bör således ett beslut om deltagande fattas av rege-
89
ringen medan fastställandet av centralkurser och bandbredder skall falla
under Riksbankens ansvar. Att Riksbanken skall bestämma om tillämp-
ningen av det valda växelkurssystemet innefattar också att Riksbanken
vid flytande växelkurs självständigt hanterar den flytande kursen. Beslut
om tillämpning av växelkurssystem fattas av Riksbankens direktion, vil-
ket följer av 41 § tredje stycket riksbankslagen.
De uppgifter och åtgärder som Riksbanken skall vidta avseende till-
lämpningen av växelkurssystem anges i första hand i 11-16 §§.
Av redaktionella skäl har ordet kreditpolitiskt ersatts med penningpoli-
tiskt (jfr kommentaren till 9 kap. 12 § regeringsformen).
I paragrafen, som anger att fullmäktige får göra framställning till riksda-
gen eller regeringen om fråga uppkommer om författningsändring eller
annan åtgärd från statens sida, har tillagts att även direktionen far göra
sådana framställningar inom sitt ansvarsområde. I ett nytt andra stycke
anges att fullmäktige och direktionen skall samråda med varandra innan
en framställning görs, vilket skall ses som ett rent informationsutbyte.
Detta samråd innebär inte någon inskränkning i respektive organs fria
beslutanderätt.
Bestämmelsen i första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Fullmäktiges nya sammansättning och förändrade uppgifter
framgår av avsnitt 7.7. I denna paragraf erinras om att Riksbanken har
elva fullmäktige, som väljs av riksdagen vilket framgår av 9 kap 12 §
regeringsformen. Av andra stycket följer att fullmäktige inom sig väljer
ordförande och en vice ordförande.
Paragrafen innehåller bestämmelser om Riksbankens direktion. Första
stycket, som justerats i enlighet med Lagrådets förslag, hänvisar till
9 kap. 12 § regeringsformen. Vidare anges att direktionen skall ha sex
ledamöter och att de skall utses för en tid av sex år. Fullmäktige skall
också utse en av ledamöterna att vara ordförande i direktionen. Denne
skall tillika vara chef för Riksbanken. Vidare skall fullmäktige utse minst
en vice ordförande i direktionen, som också skall vara vice riksbanks-
chef.
Som framgått av avsnitt 7.8 skall ledamöternas mandatperioder vara
saxade i syfte att erhålla erforderlig kontinuitet vid ledningen av Riks-
banken. För att uppnå detta har införts en övergångsbestämmelse som
avser det första valet efter denna lags ikraftträdande.
Prop. 1997/98:40
90
Av andra stycket framgår att fullmäktige, för det fall flera vice riks-
bankschefer utsetts, också skall bestämma i vilken inbördes ordning des-
sa skall tjänstgöra i riksbankschefens ställe då denne har förhinder.
I paragrafen anges förutsättningarna för valbarhet till fullmäktige i Riks-
banken. I första stycket stadgas att fullmäktig inte far vara statsråd, vara
ledamot i direktionen, vara ledamot eller suppleant i styrelsen för en bank
eller annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen eller in-
neha annan anställning eller uppdrag som gör honom olämplig för upp-
draget. Bland befattningar som är olämpliga för en ledamot av fullmäkti-
ge ingår anställning i Riksbanken. Ledamoten far inte heller vara under-
årig, i konkurs, underkastad näringsförbud eller ha förvaltare.
Bestämmelsen i andra stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Av tredje stycket framgår att riksdagen skall entlediga en ledamot från
uppdraget som fullmäktig om han tar viss anställning eller uppdrag.
I paragrafen finns valbarhetskriterier för ledamot av direktionen i
Riksbanken. Reglerna är strängare än för fullmäktig. Enligt första stycket
får direktionsledamot inte vara ledamot av riksdagen, vara statsråd, vara
anställd i Regeringskansliet, vara anställd centralt av ett politiskt parti,
vara ledamot eller suppleant i styrelsen för en bank eller annat företag
som står under tillsyn av Finansinspektionen eller inneha annan befatt-
ning eller uppdrag som gör honom olämplig för anställningen.
Även för sådan ledamot gäller enligt andra stycket att han inte får vara
underårig, i konkurs, underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt
II kap. 7 § föräldrabalken. Detta stycke har justerats i enlighet med Lag-
rådets förslag.
I tredje stycket anges att en direktionsledamot som tar sådan anställ-
ning eller sådant uppdrag som kan strida mot bestämmelsen i första
stycket skall anmäla det till fullmäktige. Om fullmäktige finner att leda-
moten tagit sådan anställning eller sådant uppdrag som gör denne olämp-
lig som direktionsledamot skall ledamoten antingen avsäga sig anställ-
ningen som direktionsledamot eller det andra uppdraget eller den andra
anställningen. I annat fall anses han inte längre uppfylla de krav som
ställs för uppdraget som ledamot i direktionen och kan då skiljas från sitt
uppdrag som direktionsledamot med stöd av 33 b §.
I fjärde stycket anges att en ledamot av direktionen efter avslutat upp-
drag under ett år inte får inneha viss anställning eller uppdrag utan full-
mäktiges medgivande. Motiven härför framgår av avsnitt 7.8. Denna ka-
renstid är inte avsedd att innebära ett allmänt näringsförbud utan avses
endast tillämpas på anställningar eller uppdrag som enligt fullmäktige är
klart olämpliga och för en tid av längst ett år. Ordalydelsen av bestäm-
melsen medger att fullmäktige kan besluta om kortare karenstid än ett år.
Prop. 1997/98:40
91
Undantagna från karensperioden är politiska uppdrag och anställning i
Regeringskansliet.
Bestämmelsen är ny och hänvisar beträffande rätten att skilja en direk-
tionsledamot från hans anställning till 9 kap. 12 § regeringsformen.
I andra stycket ges bestämmelser om hur talan skall föras mot ett be-
slut om att skilja en ledamot av direktionen från dennes anställning. En-
ligt artikel 14.2 i ECBS-stadgan har en centralbankschef rätt att överkla-
ga beslut om skiljande från anställninget till EG-domstolen inom två må-
nader från offentliggörande eller delgivning av beslutet. Av rättssäker-
hetsskäl har införts en bestämmelse om att tiden för att föra talan skall
räknas från delgivning av beslutet.
Rätten att föra talan vid EG-domstolen är förbehållen centralbanksche-
fen men likvärdigt skydd bör finnas även för övriga ledamöter av direk-
tionen. Dessa har därför getts möjlighet att inom samma tidsrymd väcka
talan vid Arbetsdomstolen, som i förekommande fall kan infordra yttran-
de från EG-domstolen jämlikt artikel 177 i EG-fördraget.
I det tredje stycket anges Arbetsdomstolens möjlighet att ogiltigförkla-
ra ett beslut om skiljande från anställning och i det fiärde stycket före-
skrivs att om talan inte har väckts inom den angivna tidsfristen så har
parten förlorat sin talan.
I bestämmelsen anges för tydlighets skull att också direktionen skall ha
sitt säte i Stockholm.
Riksbanken skall enligt första stycket besluta om vilka enheter som skall
inrättas, vilket betyder att det är direktionen och inte fullmäktige som
fattar dessa beslut.
I andra stycket anges, enligt vad som redovisats i avsnitt 7.7, att verk-
samheten vid revisionsenheten skall stå under ledning av fullmäktige.
I tredje stycket har endast en språklig justering gjorts.
I första stycket anges att fullmäktige beslutar om arbetsordning. Motiven
härför har redovisats i avsnitt 7.7.
Ändringarna i andra stycket innebär att ordföranden och vice ordföran-
den i fullmäktige samt ledamöterna i direktionen inte skall anmäla inne-
hav av finansiella instrument till Riksbanken. För dessa befattningshava-
re skall anmälningarna i stället göras till riksdagen (se 39 a §).
Prop. 1997/98:40
92
I ett nytt andra stycke anges att det är fullmäktige som fastställer lön och
andra anställningsförmåner för ledamöterna i direktionen.
Paragrafen är ny. Bestämmelsen innebär en skyldighet för ordföranden
och vice ordföranden i fullmäktige samt ledamöterna i direktionen att
anmäla sina ekonomiska förhållanden till riksdagen. De uppgifter som
lämnas blir offentliga. Bestämmelsen har i huvudsak justerats i enlighet
med Lagrådets förslag.
Första stycket innebär att nu nämnda befattningshavare i fortsättningen
skall anmäla sina innehav av finansiella instrument till riksdagen. Någon
ändring i sak görs inte i denna del.
Lagrådet har ifrågasatt om aktier utgivna av privata aktiebolag omfat-
tas av begreppet ”fondpapper” och därmed även av begreppet ”finansiellt
instrument”, eftersom sådana aktier har begränsad omsättningsbarhet och
inte kan bli föremål för handel på värdepappersmarknaden (jfr prop.
1993/94:196 s. 75, 79 f och 84 f). Lagrådet har därför i klargörande syfte
föreslagit att aktier uttryckligen anges i lagtexten vid sidan av andra fi-
nansiella instrument. Regeringen instämmer i att möjligheterna att om-
sätta aktier i privata aktiebolag normalt sett är begränsade. Det bör
emellertid uppmärksammas att aktier uttryckligen anges i den legaldefi-
nition av begreppet ”fondpapper” som finns i bl.a. 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument. Av de motivuttalanden
som gjordes när nuvarande definition infördes framgår att en aktie alltid
är ett fondpapper i lagens mening (se prop. 1990/91:142 s. 87). Till saken
hör att fondpappersbegreppet enligt sin nuvarande lydelse infördes innan
de lagändringar Lagrådet hänvisar till genomfördes i aktiebolagslagen.
Dessutom torde även aktier i privata aktiebolag kunna bli föremål för en
viss, begränsad, omsättning på värdepappersmarknaden. Med handel på
värdepappersmarknaden förstås nämligen också de fall där aktier, utan att
var föremål för börshandel eller liknande, överlåts genom medverkan av
ett värdepappersinstitut (jfr 2 § 1 insiderlagen (1990:1342)). Visserligen
strider Lagrådets förslag inte mot det nu sagda men ett förtydligande i
enlighet med förslaget skulle innebära att paragrafen får en annan lydelse
än liknande bestämmelser med motsvarande innehåll (jfr 38 § riks-
bankslagen och 44 § lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden). Regeringen anser därför att första stycket bör utfomas
på det sätt som föreslogs i promemorian.
Vidare utökas anmälningsskyldigheten för dessa personer till att avse
även andra ekonomiska förhållanden än innehav av finansiella instru-
ment. Bedömningen skall ske utifrån marknadsvärdet. Som utgångspunkt
för bedömningen av marknadsvärdet på icke marknadsnoterade andelar i
handelsbolag och andra juridiska personer torde normalt kunna godtas
det värde som, före skattemässiga avdrag, tagits upp i den senaste själv-
deklarationen. Om en näringsfastighet förvärvats kort tid före anmäl-
Prop. 1997/98:40
93
ningsskyldighetens inträde bör normalt köpeskillingen vara avgörande
om det inte föreligger särskilda omständigheter. En sådan omständighet
som bör kunna föranleda att köpeskillingen frångås är om det är fråga om
en överlåtelse mellan närstående och köpeskillingen understiger fastig-
hetens taxeringsvärde. I tveksamma fall bör värdet schablonmässigt kun-
na beräknas till 133 procent av aktuellt taxeringsvärde. Vid värderingen
av avtalsmässiga förmåner från tidigare arbetsgivare bör beräkningen
utgå från det diskonterade nuvärdet av förmånen. Till stöd för beräkning-
en torde viss ledning kunna hämtas från tillämpningen av 16 § lagen
(1997:323) om statlig förmögenhetsskatt. Krediter och andra skulder bör
tas upp till det nominella beloppet. Dessutom skall villkoren för krediter
och andra skulder anmälas. Anmälningsskyldighet föreligger således om
villkoren för en kredit ändras. Som exempel på en anmälningspliktig
villkorsändring kan nämnas en ändring från rörlig till fast ränta.
Av andra stycket följer att anmälningar endast behöver ske om det
sammanlagda värdet av anmälningspliktiga tillgångar och förmåner alt.
skulder överstiger 500 000 kronor. Vid beräkningen skall en samlad be-
dömning ske av den anmälningsskyldiges tillgångar resp, skulder. Inne-
hav av finansiella instrument skall emellertid anmälas utan beloppsbe-
gränsning.
Som huvudregel gäller enligt tredje stycket att anmälan skall göras när
uppdraget eller anställning påbörjas. Därefter skall anmälan ske senast
fyra veckor efter den händelse som innebär att anmälningsskyldighet
uppkommer
Vidare skall anmälning ske enligt fjärde stycket varje gång det sker en
förändring som innebär att det samlade värdet av tillgångar eller skulder
ökas eller minskas med mer än 100 000 kronor i förhållande till den
gräns som innebär att anmälningsskyldigheten senast inträdde. För finan-
siella instrument finns ingen sådan gräns. Om en förändring innebär att
gränsen 500 000 kronor underskrids innebär detta emellertid att det inte
längre föreligger någon anmälningsskyldighet.
I femte stycket finns en tidsfrist inom vilken anmälningar enligt fjärde
stycket skall ske.
När det gäller direktionsledamöter skall endast fullmäktige kunna besluta
om skiljande från anställningen. Därför har i första stycket dessa leda-
möter undantagits från personalansvarsnämndens kompetensområde.
I första stycket anges uttömmande vilka beslut som enligt lagen skall
fattas av fullmäktige. Första punkten har utformats i enlighet med Lagrå-
dets förslag.
I ett nytt andra stycke klargörs fullmäktiges rätt att svara på remisser
inom sitt ansvarsområde. Alla andra frågor skall avgöras av direktionen i
den mån direktionen inte väljer att delegera vissa frågor till riksbanksche-
fen eller annan tjänsteman enligt vad som sägs i tredje stycket.
Prop. 1997/98:40
94
Prop. 1997/98:40
Paragrafen är ny och speglar den del av instruktionsförbudet som avser
direktionsledamötema. Myndigheters förbud att instruera Riksbanken i
penningpolitiska frågor har av skäl som anges i avsnitt 7.9 införts i rege-
ringsformen (9 kap. 12 § regeringsformen). Syftet med bestämmelsen är
att klart markera att Riksbankens beslutsfattare skall stå oberoende när
det gäller att utforma penningpolitiken i enlighet med det mål for Riks-
bankens verksamhet som framgår av lag.
Ändringarna i paragrafen har skett med hänsyn till det föreslagna in-
struktionsförbudet. Som närmare utvecklats i avsnitt 7.10 är anpassning-
en föranledd av att det föreligger en konflikt mellan förbudet att ta in-
struktioner och att ha samråd. Genom att samrådet ändras till en ensidig
informationsskyldighet för Riksbanken anpassas kontakterna mellan re-
geringen och Riksbanken så att de inte står i strid med instruktionsförbu-
det.
Beslut rörande tillämpningen av växelkurssystem, såsom förändringar
av centralkurs eller bandbredd, är i regel av sådan vikt att Riksbanken
inför dessa beslut skall informera regeringen.
Paragrafen upptar bestämmelser om fullmäktiges sammanträden och be-
slutförhet. Frågor om att skilja en ledamot av direktionen från hans an-
ställning är, mot bakgrund av den starka och självständiga ställning le-
damöterna skall ha, av sådan dignitet att det bör krävas att åtta av full-
mäktiges ledamöter enas om sådana beslut. Övriga beslut fattas med en-
kel majoritet av de närvarande ledamöterna, varvid ordföranden har ut-
slagsröst. Jfr 18 § Förvaltningslagen (1986:223). Bestämmelsen i andra
stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen reglerar direktionens sammanträden och beslutforhet.
Frågan om närvarorätt for fullmäktiges ordförande och vice ordföran-
de, som behandlas i tredje stycket, har kommenterats i avsnitt 7.10.
Paragrafen har ändrats endast på det sättet att den nu avser även direktio-
nens sammanträden.
95
Paragrafen har ändrats endast på det sättet att den nu avser även direktio-
nens skrivelser till riksdagen eller regeringen.
Med hänsyn till den nya ledningsorganisationen skall budgeten fastställas
av direktionen. Budgeten får inte fastställas så att den försvårar ett upp-
fyllande av de krav som ställs på Riksbanken i dess egenskap av medlem
i ECBS.
Budgeten skall liksom tidigare lämnas för kännedom till finansutskot-
tet och Riksdagens revisorer men nu har tillkommit även fullmäktige.
I paragrafen, som upptar bestämmelser om Riksbankens redovisning, har
införts en bestämmelse om att direktionen skall avge redovisning till
riksdagen, Riksdagens revisorer och fullmäktige. Förändringen är föran-
ledd av att direktionen skall ansvara för Riksbankens budget. Däremot är
det rimligt att fullmäktige som kontrollorgan alltjämt lämnar förslag till
disposition av Riksbankens vinst.
Vidare har ordet kreditpolitik ersatts med ordet penningpolitik, som
efter avregleringen av kreditmarknaden är ett mera adekvat uttryck. Slut-
ligen har Riksbanken ålagts att redogöra för hur den främjar ett säkert
och effektivt betalningsväsende.
I första stycket regleras bl.a. disposition av Riksbankens vinst. Ytterliga-
re riktlinjer härför har meddelats av riksdagen (bet. FiU 1988/89:27).
I andra stycket, anges att det är riksdagen som beviljar fullmäktige och
direktionen ansvarsfrihet. Här har också införts en bestämmelse som
reglerar under vilka förutsättningar ansvarsfrihet kan vägras. Det skall
vara fråga om fall där det finns skäl att föra talan mot ledamot om eko-
nomiskt ansvar eller fall där en ledamot gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande i samband med uppdraget och bör åtalas för detta.
I ett nytt första stycke har införts en bestämmelse om att Riksbanken
minst två gånger om året skall lämna en skriftlig redogörelse till riksda-
gen om penningpolitiken. Motiven härför har angetts i avsnitt 7.10. Ut-
över den skriftliga redogörelsen är det naturligt att Riksbankens ledning
står till förfogande för att även på annat sätt lämna sin syn på Riksban-
kens politik.
Prop. 1997/98:40
96
Prop. 1997/98:40
Paragrafen har tagits bort. Åtalsbestämmelsen finns i 9 kap. 8 § riksdags-
ordningen.
Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas endast i den utsträck-
ning och i den ordning som sägs i lagen (1989:186) om överklagande av
administrativa beslut av Riksdagens förvaltningskontor och myndigheter.
Från denna överklagandebestämmelse har undantagits fullmäktiges be-
slut att skilja en direktionsledamot från hans anställning vilket i stället
regleras i 33 b §.
För att Riksbankens nya ledningsstruktur skall kunna finnas på plats den
1 januari 1999 har i övergångsbestämmelserna tagits in bestämmelser om
val senast i december 1998 av det nya fullmäktige resp, utseendet av di-
rektionsledamötema.
Bestämmelsen om ledamöternas mandatperioder har kommenterats i
anslutning till 32 §.
Någon övergångsbestämmelse beträffande rätten att besluta om åtal
har inte ansetts nödvändig. Borttagandet av 55 § innebär att fullmäktige
inte längre har rätt att besluta om åtal. Endast finansutskottet har denna
rättighet enligt 9 kap. 8 § riksdagsordningen.
Bestämmelserna i punkterna 2-3 har utformats i enlighet med Lagrå-
dets förslag.
I paragrafen har fullmäktige ersatts med direktionen då de aktuella upp-
gifterna i fortsättningen skall ankomma på denna.
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 40
9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:185) om Prop. 1997/98:40
arvoden m.m för uppdrag inom riksdagen, dess myn-
digheter och organ
När det gäller annan fullmäktig och suppleant för fullmäktig har orden
"som inte är tjänsteman i banken" utgått eftersom fullmäktig enligt val-
barhetskriteriema inte skall kunna vara tjänsteman i banken.
Paragrafen har ändrats endast på så sätt att bestämmelserna om riks-
bankschef och vice riksbankschef har utgått. Enligt 39 § riksbankslagen
är det fullmäktige som fastställer lön och andra anställningförmåner for
ledamot av direktionen.
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän
1 paragrafen har riksbankschefen och vice riksbankschefer ersatts med
ledamöter av direktionen. Det är direktionen som skall utöva Riksban-
kens beslutanderätt enligt lagen (1992:1602) om valuta- och kreditregle-
ring.
9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:684) om
betalningsväsendet under krigsförhållanden
I paragraferna har fullmäktige ersatts med direktionen eftersom det är
direktionen som skall förvalta Riksbanken.
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:46) om
revision av riksdagsförvaltningen m.m.
I bestämmelsen har revisorernas bedömning utsträckts till att avse även
om ansvarsfrihet skall beviljas direktionen, (jfr 9 kap. 12 § regeringsfor-
men).
98
9.10
Bestämmelsen har ändrats eftersom riksbankschef och vice riksbankschef
kommer att utgöra del av en direktion om sex ledamöter. Bestämmelsen
bör omfatta samtliga ledamöter av direktionen.
99
Ansträngningarna i Sverige att uppnå en varaktigt låg inflationstakt har
under de två senaste decennierna misslyckats. Detta har inte kompense-
rats av framgångar på andra områden som t.ex. stabilt hög sysselsättning
eller snabb tillväxt. Tvärtom har utvecklingen även på dessa områden
varit sämre än under tidigare perioder. Kring 1980 genomfördes flera
devalveringar, och under senare år har kronan utsatts för upprepade spe-
kulativa attacker. För att försvara växelkursen har Riksbanken då tvingats
till drastiska om än temporära höjningar av räntenivån. Den 19 november
1992 måste den fasta kronkursen överges.
Utredningens uppdrag är att överväga om ändringar i penningpoliti-
kens institutionella förutsättningar kan bidra till bättre måluppfyllelse.
Det finns även andra skäl att se över Riksbankens ställning. Dels har för-
utsättningarna för penning- och valutapolitiken förändrats, dels har ut-
vecklingen inom den Europeiska gemenskapen (EG) tillsammans med
den svenska medlemsansökan aktualiserat en översyn av konsekvenserna
för svensk del.
Riksbanken har under det senaste årtiondet både formellt och faktiskt
när det gäller penningpolitikens utformning fått en mer självständig ställ-
ning. Ordföranden i fullmäktige utses inte längre av regeringen utan av
och bland de av riksdagen valda ledamöterna. Den tidigare ofta före-
kommande ordningen att statssekreteraren i finansdepartementet ingått i
fullmäktige - t.o.m. som ordförande - har övergivits. Riksbankschefen
väljs inte längre direkt av riksdagen omedelbart efter ett ordinarie riks-
dagsval, utan av övriga fullmäktigeledamöter och då för en mandatperiod
om fem år. Efter regeringsskiftet hösten 1991 byttes således inte riks-
bankschefen ut, vilket kunde ha förväntats ske med den ordning som
gällde tidigare.
Flera faktorer ligger bakom det ökade oberoende som Riksbanken i
praktiken fått under senare år, t.ex. en förändrad penningpolitisk miljö,
inhemska och utländska erfarenheter samt modem nationalekonomisk
forskning. De allokeringspolitiska uppgifter som kreditpolitiken hade
under den period då Riksbanken använde reglerande medel har försvun-
nit. På den marknadskonforma penningpolitik som numera tillämpas
ställs nya krav på snabbhet och flexibilitet, vilket har gjort det naturligt
att den hanteras på ett självständigt sätt av Riksbanken. Penningpoliti-
kens trovärdighet har också stärkts av denna utveckling. Rent faktiskt har
därför bankens oberoende successivt ökat.
Riksbankens ställning är i vissa avseenden, t.ex. på det valutapolitiska
området, ovanligt självständig. Samtidigt utmärks emellertid banken i
andra avseenden av ett tydligt politiskt beroende. Detta gäller främst
formerna för val av fullmäktige och mandatperiodens längd. Eftersom
riksdagen utser de direktvalda ledamöterna i fullmäktige och det därvid
inte finns något hinder emot att utse riksdagsledamöter till dessa upp-
drag, finns det ett klart politiskt samband mellan riksdagen och Riksban-
ken. Mandatperiodens längd på tre år, som överensstämmer med riksda-
Bilaga 1
100
gens valperiod, gör också att förändringar i riksdagsmajoriteten far direkt
genomslag på fullmäktiges sammansättning. Det kan således ske väsent-
liga penning- och valutapolitiska förändringar som en följd av ändrade
majoritetsförhållanden i riksdagen. I praktiken kan även en regering på-
verka Riksbankens beslut under förutsättning dels att regeringspartierna
förfogar över en majoritet i fullmäktige och försöker utnyttja detta för
sina syften, dels att fullmäktigeledamöterna är mottagliga för sådan styr-
ning.
De senaste årtiondenas erfarenheter och forskning har påvisat ett antal
mekanismer som försvårar uppnåendet av de mål politiken syftar till. För
att en ekonomisk-politisk strategi skall bli framgångsrik måste den bl.a.
vara trovärdig, dvs. allmänheten måste förvänta sig att den kommer att
ligga fast och fullföljas. 1 annat fall kommer allmänhetens ekonomiska
beslut att kullkasta eller försvåra måluppfyllelsen. I det korta perspekti-
vet kan det finnas motiv för statsmakterna att avvika från den långsiktiga
strategin. Då allmänheten inser att det existerar sådana motiv, ändras för-
utsättningarna för politiken så att den långsiktiga strategin kanske inte
kan fullföljas. Om förväntningarna hos allmänheten är inställda på att
t.ex. inflationen i framtiden blir högre än vad statsmakterna deklarerat,
blir det omöjligt eller kostsamt att uppnå låg inflation. Förekomsten av
kortsiktiga incitament för statsmakterna att avvika ifrån sitt eget långsik-
tiga låginflationsmål kan således leda till högre inflation även i det korta
perspektivet, utan att det uppstår några vinster i form av exempelvis lägre
arbetslöshet.
Den ekonomiska situationen vid varje tidpunkt är resultatet av tidigare
fattade beslut. Om dessa fattas med hänsyn till i huvudsak kortsiktiga
vinster, uppstår lätt oavsedda långsiktiga effekter. Även om det vid en
tidpunkt då det råder ekonomisk balans kan framstå som kortsiktigt mo-
tiverat att göra avkall på t.ex. inflationsmålet för att söka höja sysselsätt-
ningen på kort sikt, kan en sådan politik vara ogynnsam i ett längre per-
spektiv och leda till en permanent högre inflation utan bestående syssel-
sättningsvinster - snarare finns risk för att arbetslösheten på sikt blir hög-
re. Om en trovärdig låginflationspolitik kan etableras så att allmänhetens
förväntningar är inställda på att några avsteg från denna inte görs, kan å
andra sidan en permanent låg inflation uppnås utan några kostnader i
form av högre arbetslöshet.
En grundmurad trovärdighet ger större möjligheter att föra en flexibel
penningpolitik. När en trovärdig låginflationspolitik inte är etablerad, blir
behovet av att kompensera detta med enkla och robusta regler större.
Flexibilitet i förhållande till det långsiktiga inflationsmålet i form av till-
fälliga och mindre avsteg från antiinflationspolitiken kan lätt uppfattas
som permanenta avvikelser. Det föreligger m.a.o. risk för att det uppstår
förväntningar om att låginflationspolitiken kommer att överges. De före-
slagna ändringarna i riktning mot en större självständighet för Riksban-
ken bör därför tillsammans med en i övrigt stärkt trovärdighet kunna bi-
dra till att ge större utrymme för flexibilitet i penning- och valutapoliti-
ken.
En trovärdig ekonomisk-politisk strategi kan uppnås på flera sätt. De
politiska beslutsfattarna kan t.ex. bygga upp ett förtroendekapital som
Bilaga 1
101
gör att allmänheten litar på att strategin kommer att ligga fast, även om Bilaga 1
det kortsiktigt kan finnas motiv att avvika från denna. Ett annat, komp-
letterande, sätt är att utforma den ekonomiska politikens institutionella
förutsättningar så att måluppfyllelsen underlättas. Institutionella föränd-
ringar kan inte ensamma lösa trovärdighetsproblemet, men i den mån de
kan förbättra måluppfyllelsen finns det skäl att genomföra sådana refor-
mer.
På det penningpolitiska området är Riksbankens institutionella ställ-
ning en faktor som kan påverka den ekonomiska politikens utfall. Ett sätt
att försöka etablera en trovärdig låginflationspolitik är att delegera pen-
ning- och valutapolitiken till centralbanken och att ge denna i uppgift att
försvara penningvärdet. För att en sådan delegering skall vara menings-
full måste centralbanken ha en oberoende ställning på så sätt att genom-
förandet av penningpolitiken överlåts åt banken, samtidigt som den de-
mokratiska kontrollen tryggas genom att t.ex. målet för verksamheten
fastställs och ledningen för Riksbanken utses av riksdagen.
Strävan att genom ett stärkt oberoende för centralbanken förbättra den
ekonomisk-politiska måluppfyllelsen knyter an till erfarenheterna från de
länder som bäst lyckats etablera en trovärdig låginflationspolitik. Studier
av sambandet mellan centralbankers oberoende och det stabiliseringspo-
litiska utfallet ger stöd för tanken att en självständig ställning för central-
banken förbättrar möjligheterna att uppnå de samlade ekonomisk-
politiska målen. Dessa studier gör inte anspråk på att ha löst alla meto-
dologiska problem med att empiriskt belägga sådana samband. Resulta-
ten måste därför tolkas med försiktighet. De är dock relativt samstämmi-
ga och pekar på att det finns vinster att uppnå med en delegering av pen-
ningpolitiken till en oberoende centralbank.
I utredningens uppdrag ingår även att analysera vilka krav som kan
komma att ställas på den penningpolitiska lagstiftningen vid ett svenskt
medlemskap i EG. Efter det att utredningens direktiv utfärdats har valu-
tasamarbetet i Europa utsatts för påfrestningar. Osäkerheten om den fort-
satta utvecklingen av valutasamarbetet har därmed ökat. Det kan således
konstateras att även om ratificeringsprocessen inom EG fortsätter, är
takten för genomförandet av den planerade valutaunionen och i vilken
omfattning den kommer att förverkligas fortfarande osäker. Vissa be-
stämmelser som berör Riksbanken avses emellertid genomföras redan
från den 1 januari 1994, dvs. innan valutaunionen är i kraft. Utredningen
har valt att utforma sina förslag med sikte på nu rådande förhållanden i
Sverige. Förslagen är emellertid enligt utredningens bedömning sådana
att en svensk anslutning till EG/EU och där förekommande samarbete på
det monetära området inte onödigtvis försvåras eller fördröjs.
Om Sverige inte skulle bli medlem i EG eller i den planerade valuta-
unionen, ställs inga krav på att förändringar av den svenska penningpoli-
tiska lagstiftningen till följd av beslut eller överenskommelser mellan
EG-ländema. Däremot blir kraven större på att de svenska förutsättning-
arna är tillräckligt goda för att vi på egen hand skall uppnå prisstabilitet.
Behovet av förtroendeskapande åtgärder, däribland institutionella föränd-
ringar, blir större för Sverige utanför än som medlem i EMU.
Utredningen föreslår följande.
102
Riksbanken skall även fortsättningsvis vara direkt underställd riksda-
gen, som också skall utse ledamöter i riksbanksfullmäktige. Riksdagen
skall ange mål och ge andra föreskrifter i penning- och valutapolitiska
frågor genom lag. Riksbanken bör således inte vara oberoende i den be-
märkelsen att den är, med ordbokens formulering, helt ”fri från tvingande
förbindelser” i förhållande till riksdagen. Banken bör emellertid ha en
fristående ställning i den meningen att riksdag och regering inte far be-
stämma hur den skall besluta i enskilda frågor. Riksbanken skall själv-
ständigt kunna förfoga över de penningpolitiska styrmedlen. Varken
fullmäktig, riksbankschef eller annan beslutsfattare får således i penning
och valutapolitiska frågor söka eller ta emot instruktioner från någon
myndighet, ej heller från regeringen eller något annat organ, eller ta emot
andra instruktioner från riksdagen än de föreskrifter som ges i lag.
I huvudsak överensstämmer detta med dagens förhållande. Visserligen
har riksdagen i dag möjligheter att ange riktlinjer för penning- och valu-
tapolitiken som tillställs Riksbanken i form av en skrivelse. Sådana an-
visningar är inte formellt bindande och möjligheten utnyttjas sällan. Vid
de tillfallen då denna möjlighet har utnyttjats har det gällt frågor där av-
saknaden av ett klart angivet mål för Riksbanken aktualiserat behovet för
riksdagen att ge sin syn på penning- och valutapolitiken till känna.
Ökad självständighet för Riksbanken förutsätter emellertid att ett mål
för dess verksamhet anges av riksdagen. Härigenom får penning- och
valutapolitiken en demokratisk förankring.
Den klassiska huvuduppgiften för penning- och valutapolitiken är att
ansvara för prisstabilitet, vilket under de senaste decennierna varit likty-
digt med att försöka upprätthålla låg inflation. Grunden för detta kan,
enkelt uttryckt, sägas vara att inflationen mer eller mindre defmitions-
mässigt är att betrakta som kopplad till ett av Riksbankens huvudsakliga
ansvarsområden, nämligen uppgiften att tillhandahålla betalningsmedel.
Inflation är synonymt med fall i penningvärdet, dvs. i betalningsmedlets
- ”pengars” - köpkraft. I vart fall på lång sikt gäller därför att prisut-
vecklingen primärt sammanhänger med relationen mellan utbud och ef-
terfrågan på betalningsmedel. Även om prisnivån kan höjas av andra
störningar, t.ex. en kraftig uppgång i råvarupriser eller löner, så kan pri-
serna på lång sikt förväntas återgå till den ursprungliga nivån, om inte
störningen tillåts framkalla en ökning av mängden betalningsmedel.
Riksbankens ansvar för betalningsmedelsförsörjningen skapar således en
naturlig koppling till uppgiften att värna prisstabiliteten. Genom direkt
eller indirekt kontroll över utvecklingen av tillgången på pengar kan i
princip en önskvärd grad av långsiktig prisstabilitet uppnås.
Den fasta växelkursen utgjorde ett s.k. mellanliggande mål i den över-
ordnade ambitionen att värna penningvärdet. I och med beslutet att tills
vidare låta kronan flyta är inte penningpolitiken längre bunden till försva-
ret av den fasta växelkursen. Beslutet att släppa kronans knytning till
ecun var emellertid inte ett uttryck för att strävan mot en låg inflations-
takt hade övergivits. Den fasta växelkursen blev helt enkelt omöjlig att
upprätthålla. Det överordnade målet kvarstår dock. De trovärdighets-
problem som är förknippade med att uppnå en stabil och låg inflations-
takt har emellertid förstärkts i och med att det inte längre finns en enkel
Bilaga 1
103
och tydlig bindning av penningpolitiken. Bytet av växelkurssystem gör Bilaga 1
det därför än mer angeläget att stärka tilltron till att den långsiktiga lågin-
flationspolitiken ligger fast och att ge Riksbanken institutionella förut-
sättningar att stå emot kortsiktiga önskemål om att ge avkall på denna
strävan.
Målet för Riksbanken bör enligt utredningens förslag vara att värna
penningvärdet. Något preciserat mål i form av en kvantifierad inflations-
takt bör inte anges i lag. Verksamhetsmålet skall ses som ett mål för in-
flationens utveckling på medellång och lång sikt. Riksbankens styrmedel
ger inte utrymme för att kontrollera prisstegringstakten från en månad till
en annan eller kanske ens inom loppet av ett år.
Det bör betonas att ett lagstadgat prisstabilitetsmål för Riksbanken inte
innebär att banken far hela ansvaret för inflationsbekämpningen. Finans-
politiken måste bedrivas på ett sådant sätt att penningpolitiken inte utsätts
för orimliga påfrestningar. Strävan efter prisstabilitet måste således
prägla även finanspolitiken.
Förslaget att ge Riksbanken ett prisstabilitetsmål innebär inte att detta
mål överordnas andra mål, för vilka andra än Riksbanken har huvudan-
svaret. Den inriktning på att uppnå prisstabilitet som utredningen föreslår
syftar till att förbättra måluppfyllelsen för den av riksdagen beslutade
ekonomiska politiken som helhet.
Målet att värna penningvärdet innebär inte att penningpolitiken inte får
ta hänsyn till andra mål än detta. I den mån det är möjligt att främja andra
mål utan att målet om prisstabilitet åsidosätts, bör Riksbanken stödja den
allmänna ekonomiska politiken och bidra till att uppnå de övriga målen
för politiken.
Sju fullmäktigeledamöter föreslås väljas av riksdagen för en sjuårig
mandatperiod genom successiva val. På så sätt främjas kontinuitet och
långsiktighet i penning- och valutapolitiken. Om vakans uppstår före
mandatperiodens utgång, skall ny fullmäktigeledamot utses för en full
sjuårsperiod. Återval kan inte förekomma. Val till fullmäktige skall bere-
das av riksdagens finansutskott. För fullmäktigeledamöter som utses av
riksdagen skall suppleanter ej väljas.
De sju av riksdagen utsedda fullmäktigeledamöterna väljer även fort-
sättningsvis på fem år en riksbankschef som därmed tillika blir fullmäk-
tig, samt två vice riksbankschefer, vilka kan tjänstgöra som suppleanter i
fullmäktige. Riksbankschefen och vice riksbankscheferna skall kunna
återväljas
Valbarheten till fullmäktige begränsas genom att en ledamot inte sam-
tidigt får vara riksdagsledamot, statsråd, anställd i regeringskansliet,
centralt av ett parti eller i Riksbanken (gäller dock ej riksbankschefen),
ledamot eller suppleant i styrelsen för kreditinstitut eller annat företag
som står under tillsyn av Finansinspektionen eller inneha annan befatt-
ning som gör denne olämplig som ledamot. Nya uppdrag som en full-
mäktigeledamot åtar sig bör anmälas till finansutskottet. Begränsningarna
i valbarhet motiveras bl.a. av att riksdagen och regeringen inte skall ge
instruktioner till fullmäktige. I konsekvens härmed bör inte heller riksda-
gen eller regeringen direkt eller indirekt representeras i fullmäktige. För-
104
hållanden som riskerar att medföra jävsförhållande bör likaledes undvi-
kas.
För att stärka den demokratiska kontrollen skall Riksbanken regelbun-
det inför riksdagen offentligt redovisa sin syn på penning- och valutapo-
litiken. Samråd med regeringen skall även fortsättningsvis ske i viktiga
penning- och valutapolitiska frågor.
Fullmäktigeledamot får avsättas av riksdagen, endast om denne på
grund av sjukdom inte kan fullfölja sitt uppdrag eller genom att ha gjort
sig skyldig till brottslig verksamhet är uppenbart olämplig för uppdraget.
Fullmäktige kan därutöver avsätta riksbankschefen, om denne uppenbart
missköter sitt uppdrag. Riksbankschefen skall kunna överklaga sådant
beslut till domstol.
Stora befogenheter för Riksbanken på områden som ligger vid sidan av
de egentliga penning- och valutapolitiska områdena kan minska förtroen-
det för den oavhängighet som banken åtnjuter. Ett väl avgränsat ansvars-
område, som ligger inom ramen för Riksbankens mål, bör således ge de
bästa förutsättningarna för att uppnå trovärdighet för penningpolitiken.
Samordningen av penningpolitiken och statsskuldspolitiken skall i hu-
vudsak komma till uttryck i de mål och de handlingsregler som gäller för
Riksbanken och Riksgäldskontoret, så att behovet av samråd kring den
konkreta utformningen av statsskuldspolitiken begränsas så långt som
möjligt. Detta hindrar inte att ett informations- och åsiktsutbyte mellan
Riksbanken och Riksgäldskontoret äger rum.
Ett förbud mot monetär finansiering av budgetunderskott, s.k. sedel-
pressfinansiering, är ett sätt att stärka centralbankens oberoende och öka
trovärdigheten för en låginflationspolitik. Om staten har rätt att rekvirera
lån i centralbanken, kan den yttersta konsekvensen bli att Riksbanken
förlorar sin kontroll över utbudet av pengar. Med andra ord förlorar ban-
ken kontrollen av det instrument som avgör möjligheten att klara prissta-
bilitetsmålet.
Utredningen föreslår därför att staten inte skall kunna låna i Riksban-
ken för att finansiera t.ex. budgetunderskott. Riksbanken skall inte heller
fa köpa statspapper direkt från staten, eftersom även sådana köp är en
form av lån till staten, annat än om de behövs för att tillgodose Riksban-
kens behov av statspapper för marknadsoperationer.
Om Riksbanken har behov av statspapper för att kunna genomföra de
marknadsoperationer som banken av penning- och valutapolitiska skäl
finner nödvändiga eller behov av utländsk valuta för att stärka valutare-
serven, far lån för sådana ändamål tas upp för Riksbankens räkning om
särskilda skäl föreligger. Beslut i sådana frågor skall emellertid inte de-
legeras till kontoret, utan efter framställan av Riksbanken avgöras av
regeringen i varje enskilt fall. Riksbanken skall ersätta Riksgäldskontoret
för sådana lån, inklusive räntor, administrativa kostnader och valutakurs-
förändringar.
Då Riksgäldskontoret tillgodoser Riksbankens behov av statspapper
för marknadsoperationer, köper, i formell mening, Riksbanken statspap-
per från staten. Eftersom statlig upplåning i Riksbanken under normala
omständigheter föreslås vara förbjuden, skall de medel som tagits emot
vid sådana transaktioner enbart användas för återbetalning, dvs. de far
Bilaga 1
105
inte användas för att finansiera statsutgifter. Detta bör kunna ske genom
att Riksbanken erhåller statsskuldväxlar i utbyte mot av Riksbanken ut-
ställda skuldebrev med motsvarande villkor.
Riksbankens oberoende gagnas bäst av att banken inte tillförs uppgifter
som inte behöver ingå i verksamheten. Den nuvarande ordningen där
Finansinspektionen har ansvaret för tillsynen av de finansiella markna-
derna är därför från utredningens utgångspunkt ändamålsenlig. Riksban-
ken måste tillförsäkras tillgång till de uppgifter som banken behöver för
att klara sin del av ansvaret för stabiliteten på de finansiella marknaderna.
Bilaga 1
106
Bilaga 2
EG-fördraget ställer endast i några avseenden krav på nationell lagstift-
ning. Hur den nationella lagstiftningen skall utformas och om ändringar-
na skall föras in i grundlag eller vanlig lag regleras inte av fördraget. Det
är den enskilda medlemsstaten som avgör detta.
Vid bedömningen av de enskilda frågorna har vår utgångspunkt varit
att följa de principer som tidigare tillämpats i svensk lagstiftning. Med en
sådan utgångspunkt framstår det som självklart att reglera Riksbankens
oberoende på samma sätt som man i dag reglerar dess ställning i förhål-
lande till riksdagen och andra myndigheter, nämligen i regeringsformen.
Vidare har man tidigare valt att införa regler i regeringsformen när man
velat säkerställa ett oberoende för rättstillämpning och myndighetsutöv-
ning. Detta gäller i fråga om domstolarnas och förvaltningsmyndigheter-
na ställning. Genom att föra in bestämmelser om riksbankschefens ställ-
ning och instruktionsförbudet i regeringsformen följer man samma linje.
På detta sätt understryks också att statsmakterna verkligen vill garantera
syftet med bestämmelserna, dvs. Riksbankens oavhängighet.
Till detta kommer att regeringen nyligen har tillsatt en utredning som
skall utreda frågor om ansvaret för valutapolitiken. Enligt direktiven (dir.
1996:65) skall utredaren bl.a. föreslå de grundlagsändringar som krävs
för att ge regeringen ansvaret för övergripande valutapolitiska beslut.
Utredaren skall redovisa sitt arbete senast vid utgången av december
1996. En överflyttning av ansvaret för valutapolitiken innebär ofrånkom-
ligen att ändringar måste göras i regeringsformen. Lämpligen bör man i
det sammanhanget även göra de andra ändringar i regeringsformen som
föreslås i denna promemoria.
Vår slutsats är att mycket starka skäl talar för att EG-fördragets regler
om riksbankschefens ställning, instruktionsförbudet och sedelutgivning-
en bör leda till ändringar i regeringsformen.
Vid partiledaröverläggningar den 17 oktober 1996 diskuterades ovan
nämnd rekommendation och det efterlystes en närmare analys av i vilken
utsträckning de EG-rättsliga principerna om EG-rättens direkta effekt
och företräde gör det onödigt att lagstifta nationellt eller om det i alla
delar är nödvändigt att införa fördragens regler i svensk lagstiftning.
Slutsatsen av analysen är att även om det från EG-rättslig synpunkt
kanske skulle vara möjligt att avstå från grundlagsändringar bör sådana
ske från svenska utgångspunkter. Det finns inget att invända mot att låta
frågan om de svenska organens förhållande till EG:s institutioner regleras
av EG-rätten. Den inbördes maktfördelningen mellan svenska organ bör
däremot framgå av nationella regler. Även med beaktande av de omstän-
digheter som nu redovisats kvarstår alltså - i rekommendation om änd-
ring av regeringsformen i de tre hänseenden vid tidigare förordat.
107
Utredarens uppdrag har varit att, bl.a. mot bakgrund av fördraget om eu-
ropeiska unionen (EU-fördraget) och förhållandena i övriga EU-länder,
föreslå de förändringar i svensk lagstiftning som är nödvändiga för att
föra över ansvaret för övergripande valutapolitiska beslut från Riksban-
ken till regeringen samt att lämna förslag för att minska risken för en
målkonflikt mellan penning- och valutapolitiken.
Utredaren har haft som utgångspunkt bl.a. att Riksbanken kommer att
erhålla det i EU-fördraget angivna oberoendet och att den kommer att ha
prissstabilitet som huvudmål för sin verksamhet. Som en följd av fördra-
get kan det för närvarande föreskrivna obligatoriska samrådet mellan
regering och Riksbank i penningpolitiska frågor av större vikt inte bestå.
Utredaren noterar att det i EU-fördraget fastställda prisstabilitetsmålet
för penningpolitiken också blir en restriktion för övrig ekonomisk politik,
inklusive valutapolitiken.
Utredaren konstaterar vidare att de viktigare valutapolitiska besluten
under de senaste 25 åren i sak fattats eller godkänts av regeringen även
om de formella besluten tagits av riksbanksfullmäktige. Det kan också
konstateras att det yttersta ansvaret för valutapolitiken i övriga EU-länder
nomalt ligger på regeringarna och i den europeiska valutaunionen på mi-
nisterrådet.
Mot denna bakgrund föreslår utredaren i huvudsak
- att ansvaret för valutapolitiken också formellt överförs från Riksban-
ken till regeringen, dock att beslut om Sveriges anslutning till valuta-
unionen enligt regeringsformen skall fattas av riksdagen;
- att till de övergripande frågor som bör beslutas av regeringen hör val
av växelkursregim samt val av centralkurs och bandbredd vid regimer
med fast växelkurs;
- att regeringens beslut i valutapolitiska frågor skall tas på initiativ av
eller efter samråd med Riksbanken, varvid regeringen inte får åsidosätta
det för penningpolitiken fastställda målet, vilket förutsätts bli prisstabili-
tet;
- att Riksbanken skall anmäla till regeringen om föreslagna valutapoli-
tiska beslut eller den förda valutapolitiken sätter målet för penningpoliti-
ken i fara. Sådana anmälningar skall kunna offentliggöras av Riksbanken
utan hinder av sekretesslagen;
- att övriga valutapolitiska åtgärder samt genomförandet av den fast-
ställda valutapolitiken alltjämt skall ankomma på Riksbanken;
- att regeringen får utfarda allmänna riktlinjer för valutapolitiken vid
flytande växelkurs;
- att prisstabilitetsmålet normalt skall vara överordnat växelkursmålet
samt
- att den målkonflikt som kan uppstå i extrema situationer då det inte
är rimligt att prisstabilitetsmålet skall ha företräde far lösas genom rege-
ringens möjlighet att föreslå riksdagen att genom lag föreskriva att väx-
elkursmålet tillfälligt skall vara överordnat prisstabilitetsmålet.
Bilaga 3
108
Utredaren understryker vikten av en konstant dialog mellan regering Bilaga 3
och Riksbank i syfte att utveckla och bibehålla en samsyn om den eko-
nomiska politiken. De föreslagna bestämmelserna om initiativrätt för
Riksbanken, om samråd med Riksbanken före regeringens beslut i valu-
tapolitiska frågor och om rätten för Riksbanken att offentliggöra sin åsikt
om den anser att den föreslagna eller förda valutapolitiken sätter i fara
prisstabilitetsmålet bör minimera risken för konflikter mellan penning-
och valutapolitiken.
Utredaren noterar vidare att vid ett svenskt deltagande i valutaunionen
kommer behörigheten att besluta om valutapolitiken att övergå till Eko-
fin-rådet där Sverige normalt företräds av finansministern.
Slutligen understryker utredaren att den situation som nu kan förutses
efter den 1 januari 1999, så länge inte Sverige deltar i valutaunionen,
sammanlagt innebär en kraftig förstärkning av Riksbankens ställning
både i penningpolitiskt och i valutapolitiskt hänseende jämfört med tidi-
gare förhållanden.
109
Vid partiledaröverläggningar hösten 1996 beslutades att överläggningar
om grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband med Riks-
bankens framtida ställning skulle ske i en arbetsgrupp med representanter
för samtliga riksdagspartier. Denna promemoria är resultatet av arbets-
gruppens arbete.
Utgångspunkter för arbetsgruppens förslag har varit att Riksbanken
skall ha ansvaret för penningpolitiken och att Riksbankens självständig-
het skall stärkas. Vidare bör anpassning av svensk lag ske så att svensk
rätt återger de bestämmelser som är gällande i Sverige och ändringar i
regeringsformen skall ske från utgångspunkten att regeringsformen skall
återge huvuddragen i hur Sverige styrs.
Arbetsgruppen föreslår att målet för penningpolitiken skall vara att
upprätthålla ett fast penningvärde. Detta mål anges i riksbankslagen. Så-
som myndighet under riksdagen skall Riksbanken därutöver, utan att åsi-
dosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska
politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.
Arbetsgruppen föreslår vidare att ansvaret för övergripande valutapoli-
tiska frågor överförs från Riksbanken till regeringen. Regeringen skall
därvid bestämma system för att fastställa kronans värde i förhållande till
utländska valutor (växelkurssystem). Detta kräver ändringar i regerings-
formen. Bestämmelser om valutapolitiska frågor tas in i en ny lag om
valutapolitiken. Riksbanken skall bestämma om centralkurs och band-
bredd i ett fast växelkurssystem och om den praktiska tillämpningen av
valutapolitiken i ett system med flytande växelkurs.
Arbetsgruppen föreslår när det gäller Riksbankens ledningsstruktur att
fullmäktige ges en kontrollerande funktion. Fullmäktiges uppgifter anges
i riksbankslagen. En direktion med sex heltidsanställda ledamöter inrättas
som skall besluta i alla penningpolitiska frågor och leda Riksbanken.
Direktionen skall utses av fullmäktige för en tid av sex år.
Enligt förslaget skall riksdagen utse ledamöter i fullmäktige, fastställa
balans- och resultaträkning och besluta om ansvarsfrihet för fullmäktige
och direktionen. Fullmäktige skall bestå av elva ledamöter med lika
många suppleanter. Mandattiden skall vara fyra år. I fullmäktiges upp-
gifter ingår bl.a. val av riksbankschef, vice riksbankschef och direktionen
i övrigt. Fullmäktige skall till riksdagen lämna förslag till disposition av
Riksbankens vinst.
Arbetsgruppen föreslår att ett uttryckligt förbud för myndigheter att
bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitiken
tas in i regeringsformen. En motsvarande bestämmelse om att en ledamot
av direktionen inte får söka eller ta emot instruktioner när han fullgör
penningpolitiska uppgifter tas in i riksbankslagen. Riksbankens beslut
angående tillämpningen av växelkurssystem har stor betydelse för pen-
ningpolitiken och skall därför omfattas av instruktionsförbudet.
För att säkerställa insyn i och kontroll av Riksbankens verksamhet på
det penningpolitiska området skall banken informera regeringen om alla
Bilaga 4
110
viktiga penningpolitiska beslut. Vidare skall riksbanksfullmäktiges ord-
förande och vice ordförande ha rätt att närvara vid direktionens samman-
träden med yttranderätt, men utan förslags- och rösträtt. Riksbanken skall
därtill minst två gånger om året lämna en rapport om den förda penning-
och valutapolitiken.
Beträffande sedelutgivningen lämnar arbetsgruppen följande rekom-
mendation. Bestämmelsen om sedelutgivning i 9 kap. 13 § regeringsfor-
men bör anpassas till de faktiska förhållandena. Ett lagförslag om änd-
ring i regeringsformen bör lämnas till riksdagen i samband med en
svensk anslutning till valutaunionen.
Arbetsgruppens förslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Bilaga 4
111
Efter remiss har yttrande över Riksbanksutredningens betänkande avgetts
av Sveriges riksbank, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten
i Göteborg, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret,
Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Överstyrelsen för civil beredskap
(ÖCB), Svenska Bankföreningen, Sparbanken Sverige AB, Finansbola-
gens förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Konungariket Sveriges
Stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemän-
nens centralorganisation (TCO), SACO Sveriges akademikers centralor-
ganisation, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas riksor-
ganisation, Sveriges Industriförbund, Sveriges Försäkringsförbund,
Svenska kommunförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Svenska han-
de Iskammar förbundet, Grossistförbundet Svensk handel, Sveriges Aktie-
sparares Riksförbund, Allmänna pensionsfonden, första - tredje fondsty-
relserna, Allmänna pensionsfonden, fjärde fondstyrelsen, Samhällsveten-
skapliga fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges Advokatsamfund,
Grundlagsberedningen inför EG, Föreningen Auktoriserade Revisorer
(FAR), Svenska Revisorssamfundet (SRS), Konjunkturinstitutet, Han-
delns utredninginstitut (HUI) och Aktiefrämjandet
SACO Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska handels-
kammarförbundet, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Allmänna pen-
sionsfonden, fjärde fondstyrelsen, Grundlagsberedningen inför EG, Fö-
reningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Svenska Revisorssamfundet
(SRS) och Aktiefrämjandet har förklarat sig avstå från att lämna remiss-
yttranden.
Bilaga 5
112
Förteckning över remissinstanser avseende
Rättschefspromemorian, Riksbankens ställning,
analys över behovet av grundlagsändringar
(Fi96/4413)
Efter remiss har yttrande över rättschefspromemorian avgetts av Riksda-
gens ombudsmän, Justitiekanslem, Sveriges riksbank, Domstolsverket,
Kommerskollegium, Konkurrensverket, Svea hovrätt, Kammarrätten i
Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Juridiska fakulteten vid Universitetet i
Stockholm, Juridiska fakulteten vid Universitetet i Uppsala, Samhälls-
vetenskapliga fakulteten vid Universitetet i Uppsala, Juridiska fakulteten
vid Universitetet i Lund, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Universi-
tetet i Göteborg, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Universitetet i
Lund, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges Domareförbund, Sveri-
ges Advokatsamfund, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Lands-
organisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Lantbrukarnas
Riksförbund, Företagamas Riksorganisation, Finansinspektionen, Riks-
gäldskontoret, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens förening,
Svenska Fondhandlareföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges
Finansanalytikers Förening.
Handelshögskolan i Stockholm, Svenska kommunförbundet, Lands-
tingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademi-
kers Centralorganisation, Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarnas
Riksorganisation och Sveriges Finansanalytikers Förening har förklarat
sig avstå från att lämna remissyttranden.
Bilaga 6
113
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg, Justitiekanslem, Kom-
merskollegium, Överstyrelsen för civil beredskap, Riksgäldskontoret,
Statskontoret, Finansinpektionen, Riksrevisionsverket, Konjunkturinsti-
tutet, AP-fonden, Första - tredje fondstyrelserna, Handelshögskolan i
Göteborg, Nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet, Natio-
nalekonomiska institutionen, Stockholms universitet, Institutet för inter-
nationell ekonomi, Stockholms universitet, Juridiska fakulteten, Uppsala
universitet, Nationalekonomiska institutionen, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Konkurrensverket, Sveriges riksbank, Finansbolagens förening, Fond-
bolagens förening, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Handelns utred-
ningsinstitut, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Landstingsförbundet, SACO, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Stockholms Fondbörs AB, Svenska Kommunförbundet, Svenska Arbets-
givareföreningen, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlare före-
ningen, Svenska Handelskammarförbundet, Svensk Industriförening,
Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Industriförbund, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sydsvenska handelskammaren.
Riksrevisionsverket, AP-fonden, Första - tredje fondstyrelserna, Fi-
nansbolagens förening, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Kooperati-
va förbundet. Landstingsförbundet, SACO, Sveriges Akademikers Cen-
tralorganisation, Svenska Kommunförbundet och Sveriges Försäkrings-
förbund har förklarat sig avstå från att lämna remissyttranden.
Bilaga 7
114
Bilaga 8
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §
Regeringen har ansvaret för
övergripande valutapolitiska
frågor. Övriga bestämmelser om
valutapolitiken meddelas i lag.
Riksbanken är rikets centralbank
med ansvar för valuta- och kre-
ditpolitik. Den skall också främja
ett säkert och effektivt
betalningsväsende.
Riksbanken är rikets centralbank
och en myndighet under riksda-
gen. Riksbanken har ansvaret för
penningpolitiken. Ingen myndig-
het får bestämma hur Riksban-
115
Riksbanken är myndighet
under riksdagen.
Riksbanken förvaltas av åtta
fullmäktige. Sju fullmäktige vä-
Ijes av riksdagen. Dessa väljer
för en tid av fem år en fullmäk-
tig, som samtidigt skall vara chef
för Riksbanken. De fullmäktige
som valts av riksdagen väljer
inom sig ordförande. Denne får
ej utöva annat uppdrag eller
inneha tjänst inom Riksbankens
ledning. Bestämmelser om riks-
dagens val av fullmäktige, om
riksbankens ledning i övrigt samt
om dess verksamhet meddelas i
riksdagsordningen och annan
lag.
Fullmäktig som riksdagen
vägrar ansvarsfrihet är därmed
skild från sitt uppdrag. De full-
mäktige som valts av riksdagen
får skilja ordföranden från upp-
draget som ordförande och den
som är fullmäktig och chef för
Riksbanken från hans uppdrag.
ken skall besluta i frågor som
rör penningpolitik.
Bilaga 8
Riksbanken har elva fullmäk-
tige, som väljs av riksdagen.
Riksbanken leds av en direktion,
som utses av fullmäktige.
Om riksdagen vägrar en full-
mäktig eller direktionsledamot
ansvarsfrihet är han därmed
skild från sitt uppdrag eller sin
anställning. Fullmäktige får skil-
ja en ledamot av direktionen från
hans anställning endast om han
inte längre uppfyller de krav som
ställs för att han skall kunna
utföra sina uppgifter eller om
han gjort sig skyldig till allvarlig
försummelse.
116
Bestämmelser om val av full Bilaga 8
mäktige och om Riksbankens
ledning och verksamhet medde-
las i lag.
117
Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen2
dels att tilläggsbestämmelsen 9.8.1 skall upphöra att gälla,
dels att 3 kap. 8 §, 8 kap. 6 § och 9 kap. 8 § samt tilläggsbestämmel-
sen 3.8.3 skall ha följande lydelse.
Bilaga 8
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
8§
Annat organ som helt eller delvis utses av riksdagen får väcka
förslag hos riksdagen i fråga som rör organets kompetens, organisa-
tion, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen kan föreskriva att sådant organ även i annat fall får
väcka förslag hos riksdagen.
Om redogörelse till riksdagen från riksdagsorgan är särskilt
föreskrivet.
Vad som sägs i första-tredje
styckena gäller även direktionen
i Riksbanken.
Tilläggsbestämmelser
3.8.3
Om förslagsrätt för fullmäktige i
riksbanken, riksdagens ombuds-
män och riksdagens revisorer i
annan fråga än som avses i 8 §
första stycket första punkten
föreskrives särskilt.
Tilläggsbestämmelser
3.8.3
Om förslagsrätt för fullmäktige
och direktionen i Riksbanken,
Riksdagens ombudsmän och
Riksdagens revisorer i annan
fråga än som avses i 8 § första
stycket föreskrives särskilt.
118
8 kap.
6§
Riksdagens val av fullmäktige i Riksbanken avser riksdagens
valperiod.
Fullmäktige väljer utom sig
högst två vice chefer för Riks-
banken för en tid av fem år. Des-
sa skall, i den inbördes ordning
som fullmäktige bestämmer, vara
suppleanter för riksbankschefen
i fullmäktige.
Bilaga 8
9 kap.
8§
Åtal mot här angiven befattningshavare för brott, begånget i
utövningen av hans uppdrag eller tjänst, får beslutas,
1. åtal mot fullmäktig i Riksban-
ken eller någon av Riksdagens
revisorer endast av finansutskot-
tet,
1. åtal mot fullmäktig i Riksban-
ken, ledamot av Riksbankens
direktion eller någon av Riksda-
gens revisorer endast av finans-
utskottet,
2. åtal mot ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse,av riksdagens
valprövningsnämnd eller av riksdagens besvärsnämnd eller mot
Riksdagens ombudsman eller kammarsekreteraren endast av
konstitutionsutskottet.
Riksdagen kan föreskriva att
vad i första stycket sägs om be-
slut om åtal mot fullmäktig i
Riksbanken ej skall tillämpas i
fråga om brott, begånget vid
handläggningen av fråga angå-
ende in- eller utförsel av valuta.
Vad som sägs i första stycket
om åtal mot ledamot av Riksban-
kens direktion skall inte tilläm-
pas i fråga om brott begånget i
utövningen av Riksbankens be-
slutanderätt enligt lagen
119
(1992:1602) om valuta- och kre- Bilaga 8
ditreglering.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Riksdagen väljer under december månad 1998, för tiden från och
med den 1 januari 1999 till utgången av valperioden, elva fullmäkti-
ge i Riksbanken. Därmed upphör tidigare uppdrag för fullmäktige
som riksdagen valt för denna valperiod.
120
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Regeringen har enligt 9 kap. 11 § regeringsformen ansvaret för
övergripande valutapolitiska frågor.
2 § Regeringen skall besluta om det system som skall gälla för att
fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor (växel-
kurssystem).
3 § Riksbanken får hos regeringen hemställa att regeringen skall
fatta beslut om växelkurssystem. En sådan hemställan skall regering-
en behandla skyndsamt.
4 § Regeringen skall innan den beslutar om växelkurssystem sam-
råda med Riksbanken.
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
121
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank
dels att 55 § skall upphöra att gälla,
dels att 4, 10, 20, 29, 31-35, 38-50 och 56 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att rubriken närmast före 9 § skall lyda ”Valuta- och penning-
politik”,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 33a, 33b, 39a
och 41a §§, av följande lydelse.
Bilaga 8
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§
Riksbanken har enligt 9 kap. Riksbanken har enligt 9 kap.
12 § regeringsformen ansvar för 12 § regeringsformen ansvar för
valuta- och kreditpolitik. Den penningpolitiken.
skall också främja ett säkert och
effektivt betalningsväsende.
Målet för Riksbankens verk-
samhet skall vara att upprätthål-
la ett fast penningvärde.
Riksbanken skall också främ-
ja ett säkert och effektivt betal-
ningsväsende.
10 §
Riksbanken skall bestämma det Riksbanken skall besluta om
system som skall gälla för att tillämpningen av det växelkurs-
fastställa kronans värde i förhål-
122
lande till utländska valutor samt system som regeringen beslutat Bilaga 8
bestämma om tillämpningen av om.
detta system.
20 §
I kreditpolitiskt syfte får Riks-
banken genom beslut i enskilda
fall uppställa kassakrav gentemot
kreditinstitut.
I penningpolitiskt syfte får Riks-
banken genom beslut i enskilda
fall uppställa kassakrav gentemot
kreditinstitut.
Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av
kreditinstitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt
Riksbanken i det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid
motsvaras av medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå
på räkning för institutet i Riksbanken. I den utsträckning Riksbanken
i det enskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel kreditin-
stitutets inneliggande kassa.
För ett utländskt kreditinstitut som har rätt att driva verksamhet
från filial här i landet beräknas kassakravet på filialens placeringar
eller förbindelser.
29 §
Uppkommer i Riksbankens verk-
samhet anledning att väcka en
fråga om författningsändring
eller annan åtgärd från statens
sida, får fullmäktige göra fram-
ställning i ämnet till riksdagen
eller regeringen.
Uppkommer i Riksbankens verk-
samhet anledning att väcka en
fråga om författningsändring
eller någon annan åtgärd från
statens sida, far fullmäktige eller
direktionen inom sitt respektive
ansvarsområde göra framställ-
ning i ämnet till riksdagen eller
regeringen.
Innan en framställning till
riksdagen eller regeringen görs
skall fullmäktige och direktionen
samråda med varandra.
123
31
Enligt 9 kap. 12 § regeringsfor-
men förvaltas riksbanken av åtta
fullmäktige av vilka sju väljs av
riksdagen och en, som är riks-
bankens chef väljs av de övriga
fullmäktige. De sistnämnda väl-
jer även inom sig ordförande.
Fullmäktige väljer inom sig
en eller flera vice ordförande.
Riksbankschefen får inte väljas
till vice ordförande.
32
Enligt 8 kap. 6 § riksdagsord-
ningen väljerfullmäktige utom sig
högst två vice riksbankschefer
och bestämmer i vilken inbördes
ordning dessa, vid förhinder för
riksbankschefen, skall vara sup-
pleant för denne i fullmäktige.
Vice riksbankschef utövar
även i övrigt riksbankschefens
tjänst när denne har förhinder.
Efter beslut av riksbankschefen
inträder vice riksbankschef också
i andra fall i riksbankschefens
ställe vid behandlingen av vissa
ärenden eller grupper av ären-
den.
Riksbanken har ett fullmäktige
med elva ledamöter som väljs av
riksdagen.
Bilaga 8
Riksbankens verksamhet leds av
en direktion med sex ledamöter,
som utses av fullmäktige för en tid
av sex år. Fullmäktige utser ord-
förande i direktionen, som samti-
digt skall vara chef för Riksban-
ken, och minst en vice ordföran-
de, som samtidigt skall vara vice
riksbankschef.
Om en ledamot avgår i förtid
utses en ny ledamot för den åter-
stående tiden av mandatperioden.
Fullmäktige skall när det be-
hövs bestämma i vilken inbördes
ordning vice riksbankschefer skall
tjänstgöra i riksbankschefens
124
ställe när riksbankschefen har Bilaga 8
förhinder.
Fullmäktig får inte vara statsråd
eller ledamot eller suppleant i
styrelsen för ett kreditinstitut.
Fullmäktig får inte heller vara
underårig eller i konkurs eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 f
föräldrabalken.
Första stycket gäller också
vice riksbankschef.
Ledamöter avfullmäktige får inte
1. vara statsråd,
2. vara ledamot i direktionen,
3. vara ledamot eller supple-
ant i styrelsen för en bank eller
annat företag som står under
Finansinspektionens tillsyn, eller
4. inneha annan anställning
eller annat uppdrag som gör dem
olämpliga för uppdraget som
fullmäktig.
Ledamöterna får inte heller
vara underåriga eller i konkurs
eller ha förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken.
Om en ledamot tar en sådan
anställning eller sådant uppdrag
som kan strida mot bestämmelser-
na i första stycket skall riksdagen
entlediga ledamoten från uppdra-
get i fullmäktige.
33a §
Ledamöter av direktionen får inte
1. vara ledamot av riksdagen,
2. vara statsråd,
3. vara anställd i Regerings-
kansliet,
4. vara anställd centralt av ett
politiskt parti,
125
5. vara ledamot eller supple- Bilaga 8
ant i styrelsen för en bank eller
annat företag som står under
tillsyn av Finansinspektionen,
eller
6. inneha annan anställning
eller annat uppdrag som gör dem
olämpliga att vara direktionsleda-
mot.
Ledamöterna får inte heller
vara underåriga eller i konkurs
eller ha förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken.
Om en ledamot tar en sådan
anställning eller sådant uppdrag
som kan strida mot bestämmelser-
na i första stycket skall ledamoten
genast anmäla det till fullmäktige
Under ett år efter det att en
ledamots anställning har upphört
får ledamoten inte utan fullmäkti-
ges medgivande inneha sådan
anställning eller sådant uppdrag
som avses i första stycket 5 och 6.
33b §
Rätten att skilja en ledamot av
direktionen från hans anställning
följ er av 9 kap. 12 § regeringsfor-
men.
Talan mot beslut om skiljande
från anställning skall ske inom
två månader från delgivning av
beslutet. Riksbankschefen får föra
talan vid EG-domstolen. Övriga
126
34
Riksbankens verksamhet bedrivs
vid ett huvudkontor i Stockholm,
där också fullmäktige har sitt säte.
Riksbanken bedriver dessutom
verksamhet vid riksbankskontor
och riksbanksdepåer till det antal
och på de orter som Riksbanken
bestämmer.
35
Vid huvudkontoret finns en revi-
sionsenhet samt de övriga enheter
som fullmäktige beslutar.
Under fullmäktige leds Riks-
bankens verksamhet av riksbanks-
chefen. Verksamheten vid revi-
sionsenheten leds dock av full-
mäktige, om annat inte följer av
lagen (1988:46) om revision av
riksdagsförvaltningen m.m.
ledamöter får väcka talan vid
Arbetsdomstolen enligt lagen
(1974:371) om rättegången vid
arbetstvister.
Arbetsdomstolen kan förklara
ett beslut om skiljande från an-
ställning ogiltigt.
Väcks inte talan inom den tid
som föreskrivs i andra stycket har
parten förlorat sin talan.
§3
Riksbanken bedriver verksamhet
vid ett huvudkontor i Stockholm,
där också fullmäktige och direk-
tionen har sitt säte.
Riksbanken får dessutom
bedriva verksamhet vid riks-
bankskontor och riksbanksdepåer
till det antal och på de orter som
Riksbanken bestämmer.
Bilaga 8
§'
Vid huvudkontoret skall det fin-
nas en revisionsenhet samt de
övriga enheter som Riksbanken
beslutar.
Verksamhetenvidrevisionsen-
heten leds av fullmäktige, om inte
annat följer av lagen (1988:46)
om revision av riksdagsförvalt-
ningen m.m.
127
Ärendenas fördelning mellan Fördelningen av ärenden
enheterna skall framgå av en mellan enheterna skall framgå av
arbetsordning för Riksbanken. den arbetsordning som avses i
38 §.
Revisionsenheten vid Riksbanken utför också revision av
Riksdagens förvaltningskontor, Riksdagens ombudsmän och
Riksdagens revisorer enligt revisionsplaner som fastställs av respektive
myndighet.
38 §5
Riksbanken beslutar om arbets-
ordning och de föreskrifter i öv-
rigt som behövs för arbetet inom
banken.
Fullmäktig samt sådan perso-
nal och uppdragstagare hos Riks-
banken som Riksbanken bestäm-
mer skall skriftligen anmäla sitt
innehav och ändring i innehavet
av finansiella instrument som an-
ges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980)
om handel med finansiella instru-
ment till Riksbanken
Riksbanken beslutar också i
övrigt i enskilda fall i frågor som
rör personal och uppdragstagare
hos banken, i den mån inte annat
följer av lag eller beslut av riksda-
gen eller av Riksdagens förvalt-
ningskontor.
Fullmäktige beslutar om arbets-
ordning i Riksbanken.
Fullmäktig samt sådan perso-
nal och uppdragstagare hos Riks-
banken som Riksbanken bestäm-
mer skall skriftligen anmäla sitt
innehav och ändring i innehavet
av finansiella instrument som
anges i 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finan-
siella instrument till Riksbanken.
Detta gäller dock inte för ordfö-
randen och vice ordföranden i
fullmäktige samt ledamöter i
direktionen.
Riksbanken beslutar i övrigt i
enskilda fall i frågor som rör
personal och uppdragstagare hos
banken, i den mån inte annat
följer av lag eller beslut av riksda-
gen eller av Riksdagens förvalt-
ningskontor.
128
39 §
Bilaga 8
Beträffande ersättning till full-
mäktige och suppleanter finns
föreskrifter i lagen (1987:576) om
arvoden m.m. för uppdrag inom
riksdagen, dess myndigheter och
organ.
Om ersättning till ledamöter och
suppleanter i fullmäktige finns
det bestämmelser i lagen
(1989:185) om arvoden m.m. för
uppdrag inom riksdagen, dess
myndigheter och organ.
Lön och andra anställnings-
förmåner för ledamöter i direk-
tionen fastställs av fullmäktige.
39a §
Ordföranden och vice ordföran-
den ifullmäktige samt ledamöter-
na i direktionen skall till riksda-
gen skriftligen anmäla
1. innehav av finansiella in-
strument som anges i 1 kap. 1 §
lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument,
2. innehav av andel i ett han-
delsbolag eller en ekonomisk
förening utom bostadsrättsföre-
ning samt andel i en motsvarande
juridisk person,
3. ägande, helt eller delvis, av
näringsfastighet enligt 1 kap. 5 §
kommunalskattelagen(1928:370),
4. avtal av ekonomisk karaktär
med tidigare arbetsgivare, såsom
avtal om löne- eller pensionsför-
mån som lämnas under den tid
som omfattas av uppdraget i
fullmäktige eller anställningen i
direktionen, och
129
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 40
5. krediter eller andra skulder Bilaga 8
samt villkoren för dessa.
Anmälan av tillgångar och
avtal enligt första stycket 2-4
behöver inte göras om dessa
tillsammans understiger ett
marknadsvärde på 500 000 kro-
nor. Detsamma gäller krediter
och andra skulder enligt första
stycket 5 om dessa tillsammans
understiger 500 000 kronor.
Anmälan skall därefter göras
vid varje förändring som innebär
att det belopp som anges i andra
stycket förändras med mer än
100 000 kronor.
Anmälan enligt första stycket
skall göras när uppdraget eller
anställningen påbörjas och däref-
ter senast fyra veckor från det att
tillgång förvärvats, avtal träffats
eller skuld uppkommit eller sådan
förändring som avses i tredje
stycket har inträffat.
40 §
Hos Riksbanken skall det finnas
en personalansvarsnämnd med
riksbankschefen som ordförande.
Nämnden skall därutöver bestå
av, förutom personalföreträdama,
de ledamöter som Riksbanken
utser. Följande frågor skall prövas
av ansvarsnämnden:
Hos Riksbanken skall det finnas
en personalansvarsnämnd med
riksbankschefen som ordförande.
Nämnden skall därutöver bestå
av, förutom personalföreträdama,
de ledamöter som Riksbanken
utser. Följande frågor som rör
andra än ledamöter av direktio-
130
Av fullmäktige avgörs
1. frågor om föreskrifter som
riktar sig till enskilda,
2. frågan om fastställande av
arbetsordning samt andra viktiga-
re frågor om Riksbankens organi-
sation och arbetsformer,
3. frågor om systemet för att
bestämma kronans värde i förhål-
lande till andra valutor,
4. frågor om riktlinjer för
förvaltningen av de tillgångar
som anges i 11 §,
5. frågor om viktigare interna-
tionella kreditavtal,
6. frågor om diskonto och om
räntevillkor vid ut- och inlåning
enligt 18 § första stycket samt
villkor vid utlåning enligt 18 §
andra stycket,
7. frågor om viktigare rekom-
mendationer till eller överens-
kommelser med kreditinstitut,
Fullmäktige skall
1. utse ledamöter i direktio-
nen, chef för Riksbanken samt
fastställa inbördes ordning
mellan vice riksbankschefer enligt
32 §,
2. besluta om lön och andra
anställningsförmåner för ledamö-
terna i direktionen enligt 39 §
andra stycket,
3. lämna medgivande för av-
gående ledamöter av direktionen
att inneha en anställning eller ett
uppdrag enligt 33a § förde styck-
et,
4. besluta om att skilja leda-
mot av direktionen från hans
anställning enligt 33b §,
5. lämna förslag till disposi-
tion av Riksbankens vinst till
riksdagen och Riksdagens reviso-
rer enligt 48 § andra stycket,
131
8. frågor om kassakrav och
särskild avgift när kassakrav inte
uppfylls,
9. frågor om räntevillkor på
statens konto,
10. frågor om förvärv av akti-
er eller andelar enligt 24 §,
11. viktigare frågor om ac-
kord, avskrivning, nedsättning
eller eftergift av fordran,
12. frågor om beslut som avses
i 37 § samt om tillsättande av
tjänst som avdelningschef och
administrativ direktör,
13. frågor om vilken personal
och vilka uppdragstagare som
skall åläggas anmälningsskyldig-
het enligt 38 § andra stycket,
14. övriga frågor som enligt
denna eller annan lagskall avgö-
ras av fullmäktige, samt
15. frågor som fullmäktige
finner vara av större vikt eller
som riksbankschefen hänskjuter
till fullmäktige.
Ärenden som inte skall avgö-
ras av fullmäktige avgörs av
riksbankschefen. Iden mån såda-
na ärenden inte är av det slag att
de behöver prövas av riksbanks-
chefen, får de avgöras av annan
tjänsteman enligt vad som anges
i arbetsordningen eller i särskilda
beslut.
6. svara för framställningar Bilaga 8
inom sitt ansvarsområde enligt29 §,
7. besluta om arbetsordning i
Riksbanken enligt 38 § första
stycket,
8. leda verksamheten vid revi-
sionsenheten enligt 35 § andra
stycket, och
9. bestämma utformningen av
de sedlar och mynt som banken
ger ut enligt 5 §.
Fullmäktige får för Riksban-
kens räkning lämna remissyttran-
den inom sitt verksamhetsområde.
132
Ärenden som inte skall avgö-
ras av fullmäktige avgörs av
direktionen. Direktionen kan
besluta att ärenden får avgöras
av riksbankschefen eller någon
annan tjänsteman i Riksbanken.
41a S
Bilaga 8
42
Innan Riksbanken fattar beslut av
större penningpolitisk vikt skall
samråd ske med det statsråd som
regeringen bestämmer.
Kan samråd inte komma till
stånd och finns det synnerliga
skäl får Riksbanken besluta utan
samråd.
43
Fullmäktige skall sammanträda
minst en gång varannan vecka.
Vid sammanträdena skall proto-
koll föras.
Fullmäktige är beslutföra när
minst sex ledamöter är närvaran-
de. Ärenden som kräver ett skynd-
samt beslut får dock avgöras av
fem ledamöter, om minst fyra av
dem är ense om beslutet. Vid
omröstning skall varje ledamot ge
Ledamöter av direktionen får inte
söka eller ta emot instruktioner
när de fullgör penningpolitiska
uppgifter.
Riksbanken skall inför alla viktiga
penningpolitiskabeslut informera
det statsråd som regeringen utser.
§8
Vid fullmäktiges sammanträden
skall protokoll föras.
Fullmäktige är beslutför när
minst åtta av ledamöterna är
närvarande. Varje ledamot som
deltar i den slutliga handlägg-
ningen är skyldig att delta även
i avgörandet. Ingen är dock skyl-
dig att rösta för mer än ett för-
133
sin mening till känna. Ingen är slag. Ett beslut om att skilja en Bilaga 8
dock skyldig att rösta för mer än ledamot av direktionen från hans
ett förslag. anställning förutsätter att minst
åtta av fullmäktiges ledamöter är
ense om beslutet.
Om omröstning i vissa perso-
nalfrågor finns bestämmelser i
5 § lagen (RFS 1980:4) om beslu-
tande organ i frågor om disciplin-
ansvar m.m. beträffande arbets-
tagare hos riksdagen och dess
myndigheter och i 26 § anställ-
ningsförordningen (1965:601).
44
Om ett ärende som skall behand-
las av fullmäktige är av ringa
betydelse eller av särskilt bråd-
skande art får ärendet avgöras
genom meddelanden mellan leda-
möterna.
Vid direktionens sammanträden
skall protokoll föras.
Direktionen är beslutför när
minst hälften av ledamöterna är
närvarande.. Ärenden som kräver
ett skyndsamt beslut får dock
avgöras av två ledamöter, om de
är ense om beslutet. Varje leda-
mot som deltar i den slutliga
handläggningen av ett ärende är
skyldig att delta även i avgöran-
det. Ingen är dock skyldig att
rösta för mer än ett förslag.
Ordföranden och vice ordfö-
randen i fullmäktige har rätt att
närvara vid direktionens sam-
134
manträden med yttranderätt men Bilaga 8
utan förslags- och rösträtt.
45
Fullmäktige far inte sammanträda
på ett område som är ockuperat
av främmande makt.
46
I skrivelse som fullmäktige avger
till riksdagen eller regeringen
skall det anges vilka ledamöter
som deltagit i beslutet och vem
som varit föredragande. Har skilj-
aktig mening anmälts i ärendet,
skall den anges i skrivelsen eller
framgå av bifogat protokollsut-
drag.
47
Kalenderår är Riksbankens rä-
kenskapsår.
Varje år före utgången av
december månad skall fullmäktige
fastställa en budget för Riks-
bankens förvaltningsverksamhet
under det följande räkenskapsåret
Budgeten skall tillställas Riks-
dagens finansutskott och Riksda-
gens revisorer för kännedom.
§
Fullmäktige och direktionen får
inte sammanträda på ett område
som är ockuperat av främmande
makt.
§
I skrivelser som fullmäktige eller
direktionen avger till riksdagen
eller regeringen skall det anges
vilka ledamöter som deltagit i
beslutet och vem som varit före-
dragande. Har skiljaktig mening
anmälts i ärendet, skall den anges
i skrivelsen eller framgå av bifo-
gat protokollsutdrag.
§
Riksbankens räkenskapsår är
kalenderår.
Varje år före utgången av
december månad skall direktionen
fastställa en budget för Riksbank-
ens förvaltningsverksamhet under
det följande räkenskapsåret.
Direktionen skall lämna budgeten
till Riksdagens finansutskott,
Riksdagens revisorer och fullmäk-
tige för kännedom.
135
48 § Bilaga 8
Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra
denna skyldighet på ett sätt som ger erforderlig information för en
bedömning av bankens verksamhet.
Varje år före den 15 februari
skall fullmäktige till riksdagen
och Riksdagens revisorer avge
redovisning för det föregående
räkenskapsåret samt förslag till
disposition av Riksbankens vinst.
Redovisningen skall omfatta
resultaträkning, balansräkning,
förvaltningsberättelse och en
redogörelse för valuta- och kredit-
politiken.
Varje år före den 15 februari
skall direktionen till riksdagen
och Riksdagens revisorer avge
redovisning för det föregående
räkenskapsåret och fullmäktige
skall lämna förslag till disposition
av Riksbankens vinst. Redovis-
ningen skall omfatta resultaträk-
ning,balansräkning, förvaltnings-
berättelse och en redogörelse för
valuta- och /jewnngpolitiken
samt för hur Riksbanken har
främjat ett säkert och effektivt
betalningsväsende.
49 §
Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksdagen,
som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reservfon-
den gått ned under femhundra miljoner kronor skall minst tio procert
av årets vinst avsättas till reservfonden tills denna åter nått upp till
detta belopp.
Riksdagen beslutar om an-
svarsfrihet för fullmäktige för
förvaltningen av Riksbanken.
Riksdagen beslutar om an-
svarsfrihet för fullmäktige för
dess verksamhet och för
direktionen för förvaltningen av
Riksbanken. Ansvarsfrihet får
vägras endast om det finns skäl
att föra talan om ekonomiskt
ansvar mot en ledamot av full-
mäktige eller direktionen eller om
ledamoten bör åtalas för brott-
136
sligt förfarande i samband med Bilaga 8
sitt uppdrag eller sin anställning.
50 §
Riksbanken skall minst två gånger
om året lämna en skriftlig redo-
görelse till riksdagen om
penningpolitiken.
Riksbanken skall löpande offentliggöra statistiska uppgifter om
valuta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra
beslut om diskontoförändringar.
56 §
Riksbankens beslut enligt denna
lag får överklagas endast i den
utsträckning och i den ordning
som sägs i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa
beslut av Riksdagens förvalt-
ningskontor och myndigheter.
Riksbankens beslut enligt denna
lag, får överklagas endast i den
utsträckning och i den ordning
som sägs i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa
beslut av Riksdagens förvalt-
ningskontor och myndigheter.
Hur talan förs mot fullmäktiges
beslut om skiljande av en ledamot
av direktionen från hans anställ-
ning regleras i 33b §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Riksdagen väljer under december månad 1998 ledamöter till
fullmäktige i Riksbanken med tillämpning av bestämmdsema i 31 §
första stycket och 33 § i sin nya lydelse.
3. Det fullmäktige som valts enligt punkt 2 väljer, under december
månad 1998, inom sig ordförande och en vice ordförande samt utser,
för tiden från och med lagens ikraftträdande, en direktion i Riksban-
ken, ordförande i direktionen samt minst en vice ordförande.
137
Fullmäktige skall därvid tillämpa bestämmelserna i 31 § andra stycket, Bilaga 8
32 §, 33a och 43 §§ i sin nya lydelse.
4. När Riksbankens direktion utses enligt punkt 3 skall en av
ledamöterna väljas för sex år, en för fem år, en för fyra år, en för tre
år, en för två år och en för ett år.
138
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3§
Beslut inom Riksbanken av annan
än fullmäktige får överklagas till
fullmäktige.
Beslut av fullmäktige i frågor
om att förelägga vite eller bestäm-
ma särskild avgift får överklagas
till kammarrätten.
Beslut inom Riksbanken av annan
än direktionen får överklagas till
direktionen.
Beslut av direktionen i frågor
om att förelägga vite eller bestäm-
ma särskild avgift får överklagas
till kammarrätten.
Riksbanken får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
139
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1989:185) om arvoden
m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och oigan skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1 §9
Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och
organ skall betalas enligt följande:
Organ/befattning Månadsarvode kronor
1. Sveriges riksbank:
Fullmäktiges ordförande: 10 000
Annan fullmäktig som inte är
tjänsteman i banken 5 000
Suppleant för fullmäktig som
inte är tjänsteman i banken 1 300
Bilaga 8
140
Föreslagen lydelse
Bilaga 8
Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och
organ skall betalas enligt följande:
Organ/befattning Månadsarvode kronor
1. Sveriges riksbank:
|
Fullmäktiges ordförande: |
10 000 |
|
Annan fullmäktig |
5 000 |
|
Suppleant för fullmäktig |
1 300 |
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§10
För fullgörande av uppdrag som anges i 1 §, uppdrag som ledamot
och suppleant i Valprövningsnämnden och i EU-nämnden samt
uppdrag som suppleant i Nordiska rådets svenska delegations arbets-
utskott och i Riksdagens besvärsnämnd betalas särskilt arvode för
sammanträdesdag (sammanträdesarvode) med belopp som fastställs
av Riksdagens förvaltningskontor. Sammanträdesarvode betalas dock
inte till
a) riksbankschef,
b) vice riksbankschef
c) EU-nämndens ordförande, ä) EU-nämndens ordförande,
d) EU-nämndens vice ordförande, b) EU-nämndens vice ordförande.
Sammanträdesarvode betalas även till ledamot och suppleant i
Utrikesnämnden under tid då traktamente inte utgår till ledamoten eller
suppleanten enligt 4 kap. 1 § lagen (1994:1065) om ekonomiska
141
villkor för riksdagens ledamöter. Arvodesbeloppet fastställs av Bilaga 8
Riksdagens förvaltningskontor.
Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut
betalas sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
142
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudmän skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§“
Under ombudsmännens tillsyn står
1. statliga och kommunala myndigheter,
2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter,
3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighets-
utövning, såvitt avser denna hans verksamhet,
4. tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk, när de för
verkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom
verken utövar ett bestämmande inflytande.
I fråga om befattningshavare vid försvarsmakten omfattar tillsynen
dock endast befäl av lägst fänriks grad och dem som innehar
motsvarande tjänsteställning.
Ombudsmännens tillsyn om-
fattar ej
1. riksdagens ledamöter,
2. riksdagens förvaltningsstyrelse,
riksdagens valprövningsnämnd,
riksdagens besvärsnämnd eller
kammarsekreteraren,
3. riksbanksfullmäktige, riks-
bankschefen och vice riksbanks-
chefer, utom såvitt avser del-
tagande i utövning av Riksban-
kens beslutanderätt enligt lagen
Ombudsmännens tillsyn om-
fattar ej
1. riksdagens ledamöter,
2. riksdagens förvaltningsstyrelse,
riksdagens valprövningsnämnd,
riksdagens besvärsnämnd eller
kammarsekreteraren,
3. riksbanksfullmäktige, ledamö-
ter av direktionen i Riksbanken
utom såvitt avser deltagande i
utövning av Riksbankens beslu-
tanderätt enligt lagen (1992:1602)
om valuta- och kreditreglering,
143
(1992:1602) om valuta- och
kreditreglering,
4. regeringen eller statsråd,
5. justitiekanslem samt
6. ledamöter av beslutande kom-
munala församlingar.
4. regeringen eller statsråd,
5. justitiekanslem samt
6. ledamöter av beslutande kom-
munala församlingar.
Bilaga 8
Ombudsmännen står ej under tillsyn av varandra.
Med befattningshavare förstås i denna lag, om inte annat framgår
av sammanhanget, person som står under ombudsmännens tillsyn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
144
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1957:684) om betalnings-
väsendet under krigsförhållanden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Är Sverige i krig, får regeringen,
efter hörande där så är möjligt av
fullmäktige i Riksbanken, medde-
la föreskrifter om Riksbankens
sedel- och myntutgivning och
bankrörelse samt offentliggörande
av Riksbankens räkenskaper att
gälla i stället för vad som är före-
skrivet i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank och i annan lag.
Är Sverige i krigsfara eller
råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, får
regeringen, efter framställning av
fullmäktige i Riksbanken, medde-
la sådana föreskrifter som avses
i första stycket.
12
Är Sverige i krig, får regeringen,
efter hörande där så är möjligt av
direktionen i Riksbanken, medde-
la föreskrifter om Riksbankens
sedel- och myntutgivning och
bankrörelse samt offentliggörande
av Riksbankens räkenskaper att
gälla i stället för vad som är före-
skrivet i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank och i annan lag.
Är Sverige i krigsfara eller
råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, får
regeringen, efter framställning av
direktionen i Riksbanken, medde-
la sådana föreskrifter som avses
i första stycket.
4 §13
Är Sverige i krig, får regeringen, Är Sverige i krig, får regeringen,
efter hörande där så är möjligt av efter hörande där så är möjligt av
145
6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 40
fullmäktige i Riksbanken, före-
skriva att Riksbanken skall vara
skyldig att inlösa utbetalningskort
avsedda för postgirorörelsen och
direktutbetalningskort,som utfär-
dats av statlig eller kommunal
myndighet, allmän försäkrings-
kassa eller annan postgirokontoin-
nehavare, som fatt medgivande att
göra utbetalning med direktutbe-
talningskort, samt att sådana kort
skall tas emot som betalning till
statlig myndighet.
Är Sverige i krigsfara eller
råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, får
regeringen, efter hörande av full-
mäktige i Riksbanken, meddela
sådana föreskrifter som avses i
första stycket.
direktionen i Riksbanken, före- Bilaga 8
skriva att Riksbanken skall vara
skyldig att inlösa utbetalningskort
avsedda för postgirorörelsen och
direktutbetalningskort,som utfär-
dats av statlig eller kommunal
myndighet, allmän försäkrings-
kassa eller annan postgirokontoin-
nehavare, som fått medgivande att
göra utbetalning med direktutbe-
talningskort, samt att sådana kort
skall tas emot som betalning till
statlig myndighet.
Är Sverige i krigsfara eller
råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, får
regeringen, efter hörande av di-
rektionen Riksbanken, meddela
sådana föreskrifter som avses i
första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
146
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1988:46) om revision av
riksdagsförvaltningen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bilaga 8
3§14
Riksdagens revisorer skall senast den 15 mars avge berättelser till
riksdagen över revisionen av riksbanken och Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond.
Berättelserna skall belysa
omfattningen och inriktningen av
revisorernas granskning och i vad
gäller riksbanken utmynna i ett
uttalande huruvida revisorerna
anser att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige i riksbanken.
Berättelserna skall belysa
omfattningen och inriktningen av
revisorernas granskning och i vad
gäller riksbanken utmynna i ett
uttalande huruvida revisorerna
anser att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige och direktionen i
riksbanken.
I berättelsen om riksbanken skall revisorerna också ta ställning til
riksbankens resultat- och balansräkningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
147
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1989:186) om överklagande av
administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndig-
heter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§15
Ett beslut om tjänstetillsättning far inte överklagas om det avser någcn
av följande tjänster
hos riksdagen - förvaltningsdirektör, förhandlingschef vid
förvaltningskontoret, biträdande kammarsekreterare, chef för
utskottskansli och chef för riksdagens internationella kansli,
hos Riksbanken - riksbanks- hos Riksbanken - ledamöter
chef, vice riksbankschef och chef av direktionen och chef för revi-
för revisionsavdelning, sionsenhet,
hos Riksdagens ombudsmän - chef för ombudsmännens kansli,
hos Riksdagens revisorer - chef för revisorernas kansli.
Biläga 8
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
148
1. Lagen omtryckt 1994:1483.
2. Lagen omtryckt 1995:272.
3. Senaste lydelse 1991:1538.
4. Senaste lydelse 1994:1069.
5. Senaste lydelse 1996:1021.
6. Senaste lydelse 1997:104.
7. Senaste lydelse 1997:104.
8. Senaste lydelse 1991:1538.
9. Senaste lydelse 1995:1512.
10. Senaste lydelse 1995:1512.
11. Senaste lydelse 1992:1605.
12. Senaste lydelse 1992:1415.
13. Senaste lydelse 1992:1415.
14. Senaste lydelse 1988:1389.
15. Senaste lydelse 1994:1068.
Bilaga 8
149
Bilaga 9
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-10-20
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 2 oktober 1997 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i riksdagsordningen,
3. lag om valutapolitik,
4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
5. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kredit-
reglering,
6. lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för
uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän,
8. lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet
under krigsförhållanden,
9. lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av riksdags-
förvaltningen m.m. och
10. lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av
administrativas beslut av riksdagens förvaltningskontor
och myndigheter.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Carina Crantz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I lagrådsremissen förs en diskussion om behovet av att i svensk lag, in-
begripet regeringsformen, ha bestämmelser beträffande Riksbankens
ställning motsvarande dem som finns i fördraget den 7 januari 1992 om
Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) och den därtill anslutande
ECBS-stadgan. De svenska bestämmelser som strider mot EG-rätten bör
visserligen ändras. Enligt EG-domstolens praxis anses emellertid EG-
rätten vara överordnad medlemsstaternas nationella lagstiftning, inbegri-
pet de nationella konstitutionerna. Frågan är därför om det är nödvändigt
eller kanske tvärtom olämpligt att i svenska rättsregler återge de bestäm-
melser i Maastrichtfördraget och ECBS-stadgan som reglerar de natio-
nella centralbankerna, om dessa bestämmelser ändå är en integrerad del
av den svenska rätten.
150
Såvitt angår frågan om EG-rättens förhållande till de nationella kon-
stitutionerna är en viss försiktighet tillrådlig. Frågan kan inte till alla de-
lar anses ha fått någon slutgiltig lösning. Konstitutionsutskottet gjorde
vid ändringen av 10 kap. 5 § regeringsformen och vid anslutningen till
EU förbehåll för gemenskapsinstitutionernas möjligheter att besluta om
grunderna för vårt statsskick eller om andra grundläggande principer som
bär upp vårt konstitutionella system, såsom offentlighetsprincipen (bet.
1993/94:KU21 s. 27 f, bet. 1994/95:KU 17 s. 15 ff, jfr beträffande liknan-
de frågor i Tyskland Ola Wiklund, EG-domstolens tolkningsutrymme,
1997 s. 167 ff). Riksdagen har emellertid inte funnit Maastrichtfördraget
med den därtill anslutande ECBS-stadgan föranleda några betänkligheter
från nu angivna synpunkter utan genom lagen (1994:1500) med anled-
ning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen införlivat Ma-
astrichtfördraget med svensk rätt och överlåtit till EG att fatta beslut som
gäller här i landet i den omfattning och med den verkan som följer av
bl.a. nämnda fördrag. De bestämmelser i Maastrichtfördraget och ECBS-
stadgan som rör den svenska riksbankens ställning måste därför uppfattas
som en del av den svenska rätten och överordnade även regeringsformens
bestämmelser i samma ämne.
Enligt Lagrådets mening är det emellertid oavsett det anförda lämpligt
att regeringsformen och allmän lag, främst lagen om Sveriges riksbank (i
det följande benämnd riksbankslagen), återspeglar EG-rättens bestäm-
melser. Det är ett rimligt krav att medborgarna kan ta reda på vad som
gäller på detta viktiga område genom att gå till svensk lagstiftning. Lag-
rådet tillstyrker därför att bestämmelser beträffande Riksbankens ställ-
ning motsvarande dem som finns i Maastrichtfördraget och ECBS-
stadgan förs in i regeringsformen och riksbankslagen.
Frågan är om de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna sträcker sig
tillräckligt långt i detta hänseende. Bestämmelsen i 9 kap. 13 § regerings-
formen om den svenska riksbankens rätt att ge ut sedlar och mynt lämnas
i förslaget oförändrad. Huruvida denna bestämmelse är förenlig med arti-
kel 105 a i Romfördraget om ECB och dess sedelutgivning blir visserli-
gen beroende av vad ECB kommer att besluta om vad som skall gälla om
sedelutgivning när sådan blir aktuell, dvs. senast den 1 januari 2002. Be-
stämmelsen i regeringsformen kan dock antas komma att ge en missvi-
sande bild av rättsläget, om och när Sverige ansluter sig till valutaunio-
nen och under förutsättning att sedlar då ges ut inom ECBS. En ändring
av bestämmelsen om Riksbankens sedelutgivningsrätt skulle kunna ske
med mindre tidsutdräkt, om bestämmelsen flyttas från regeringsformen
till riksbankslagen. Med hänsyn till vad som förut sagts om EG-rättens
företräde framför nationell lag vill Lagrådet dock inte motsätta sig att
9 kap. 13 § nu lämnas oförändrad.
Enligt första stycket första meningen i paragrafen är Riksbanken en
myndighet under riksdagen. Enligt tredje meningen i samma stycke far
ingen myndighet bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör
penningpolitiken. I den allmänna motiveringen hänvisas till bestämmel-
Bilaga 9
151
serna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen om skydd för domstolarna
och förvaltningsmyndigheterna mot instruktioner från riksdagen och
myndigheter, däribland regeringen, när det gäller rättstillämpning re-
spektive myndighetsutövning mot enskild och tillämpning av lag. Vidare
sägs att en uttrycklig bestämmelse som syftar till att garantera Riksban-
kens oberoende gentemot riksdag och regering därför bör på samma sätt
föras in i regeringsformen. Riksdagen kan påverka penningpolitiken ge-
nom lag och detta tar i de remitterade förslagen sig också uttryck i att
målet för penningpolitiken läggs fast i riksbankslagen. Däremot får riks-
dagen inte i enskilda fall påverka penningpolitiken. Detta skydd för
Riksbankens självständighet bör komma till uttryck i regeringsformen,
samtidigt som det görs klart att riksdagen ändå kan ingripa genom lag-
stiftning. Detta kan ske genom att efter orden "Ingen myndighet" inskjuts
", ej heller riksdagen," samt att som en sista mening i stycket läggs till:
"_vriga bestämmelser om penningpolitiken meddelas i lag." Eftersom
dessa bestämmelser ändå måste stämma överens med Maastricht-
fördraget och ECBS-stadgan kan det inte anses att en sådan lagreglering
inkräktar på Riksbankens självständighet; det saknar betydelse för EG på
vilken konstitutionell nivå sådana bestämmelser meddelas.
Beträffande förslaget i tredje stycket att en direktionsledamot kan
skiljas från sin anställning bl.a. om han gjort sig skyldig till allvarlig för-
summelse sägs i specialmotiveringen att även ledamot som delgivits
misstanke om visst slag av brottslighet bör kunna skiljas från sin anställ-
ning. Enbart misstanke om brott, låt vara att den konkretiserats genom att
delges den misstänkte i rättegångsbalkens ordning, kan dock enligt
grundsatsen att en misstänkt anses oskyldig till dess motsatsen bevisas
inte anses utgöra allvarlig försummelse. Något behov av att särskilt reg-
lera denna fråga kan inte anses föreligga.
I den allmänna motiveringen diskuteras frågan om underordnade mål för
Riksbanken och det sägs att några sådana inte bör föras in i lag. Riksban-
ken anses ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska må-
len i den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldig-
het grundas enligt motiven på det förhållandet att enligt 9 kap. 12 § rege-
ringsformen Riksbanken är en myndighet under riksdagen. I 32 § lagen
(1934:437) för Sveriges riksbank fanns en bestämmelse om att fullmäkti-
ge inte för sin befattning med Riksbanken kunde mottaga föreskrifter av
någon annan än riksdagen (SFS 1974:569; dessförinnan kunde även fi-
nansutskottet meddela sådana föreskrifter). Bestämmelsen utgick alltså
från att riksdagen hade en direktivrätt gentemot fullmäktige, en direktiv-
rätt som måste ha grundats just på det förhållandet att Riksbanken var
riksdagens myndighet. Vid den nuvarande riksbankslagens tillkomst
behandlades frågan utförligt och bl.a. åberopades att det förekommit att
finansutskottet i betänkande om riktlinjer för den ekonomiska politiken
gett sin syn på kredit- och valutapolitiken och dragit upp riktlinjer för
Riksbankens handlande. Såväl vid grundlagsreformen som vid tillkoms-
Bilaga 9
152
ten av riksbankslagen förutsattes att Riksbankens ställningstagande i frå- Bilaga 9
ga om penning- och valutapolitiken måste överensstämma med den eko-
nomiska politiken i övrigt. Resonemanget grundades vid det senare till-
fallet, utom på riksdagens direktivrätt och på föreskriften i 42 § i den nya
riksbankslagen om samråd mellan Riksbanken och företrädare för re-
geringen inför beslut av större penningpolitisk vikt, främst på sättet för
utseende av fullmäktige. (Prop. 1986/87:143 s. 40 ff.) Några formella
direktiv för Riksbanken torde riksdagen knappast komma att lämna i fort-
sättningen. _vriga garantier för Riksbankens följsamhet faller bort genom
uppdelningen mellan fullmäktige och direktion och genom slopandet av
samrådsbestämmelsen. Det synes svårt att hävda att Riksbanken, enbart
på grund av att den är myndighet under riksdagen och i övrigt utan stöd i
lag, skulle ha några rättsliga skyldigheter att stödja målen för den eko-
nomiska politiken i övrigt. Det får dock förutsättas att Riksbanken ändå
kommer att handla inom ramen för sådana mål, om det inte strider mot
kravet på prisstabilitet. Lagrådet anser därför att det kan godtas att några
bestämmelser om underordnade mål inte förs in i riksbankslagen.
Riksbankslagens paragrafer innehåller enligt förslaget många hänvis-
ningar till andra bestämmelser. Detta är, bl.a. av pedagogiska skäl, inte
någon önskvärd lagstiftningsteknik. Det kan dock inte sägas att den är
felaktig. Däremot får det anses olämpligt att i allmän lag ta in bestäm-
melser med exakt samma innehåll som finns i grundlag eller riksdags-
ordningen och än värre att försöka skriva om dem i annan språkform.
Lagrådet förordar därför att bestämmelsen i 31 § första stycket, bestäm-
melsen i 32 § att direktionen utses av fullmäktige, bestämmelsen om ut-
seende av direktionsledamöter i 41 § första stycket 1 och bestämmelsen i
punkt 2 av övergångsbestämmelserna, efter mönster av exempelvis 33
b § första stycket, ersätts med hänvisningar till 9 kap. 12 § regeringsfor-
men respektive övergångsbestämmelsen till riksdagsordningen.
Första stycket utgör en omskrivning av stadgandet i 9 kap. 12 § andra
stycket regeringsformen. Skall bestämmelsen överhuvudtaget upprepas
bör det, i linje med vad som framhållits ovan, ske med hänvisning till re-
geringsformen och med användande av dess ordalydelse. Första stycket
skulle då lyda: "Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen har riksbanken elva
fullmäktige, som väljs av riksdagen."
Den nu föreslagna formuleringen har också den fördelen att innova-
tionen "ett fullmäktige" försvinner. "Fullmäktige" är i vedertaget svenskt
språkbruk ett substantiverat adjektiv i pluralis. Lagrådet ser inte någon
anledning att ändra detta förhållande. Det kan för övrigt noteras, att in-
novationen inte kunnat genomföras konsekvent och att ordet används i
sin normala form redan i paragrafens andra stycke liksom i de följande
bestämmelserna, med undantag för 43 § (där ändringen medfört en fel-
aktig adjektivböjning) och en övergångsbestämmelse.
I andra stycket föreskrivs att om en ledamot av direktionen avgår i förtid
utses en ny ledamot för den återstående tiden av mandatperioden. Detta
153
går inte ihop med kravet i artikel 14.2 i ECBS-stadgan på en minst fem-
årig mandatperiod för chefen för en nationell centralbank, ett krav som
till yttermera visso är det enda om vilket det direkt anges att det skall
särskilt föreskrivas i den nationella regleringen. Enligt 9 kap. 12 § rege-
ringsformen är f.n. mandatperioden för riksbankschefen fem år. Om
mandatperioden för riksbankschefen anges alltid vara, i överens-
stämmelse med vad som föreslås i övrigt, sex år, rubbas visserligen sys-
temet med rullande mandatperioder. Att så sker i ett enda fall, nämligen
när det gäller riksbankschefen, synes dock vara en mindre olägenhet än
att på denna punkt bryta mot ECBS-stadgan. Lagrådet förordar därför att
till andra stycket fogas en ny mening med följande lydelse: "Detta gäller
dock inte riksbankschefen."
Motsvarande ändring synes inte behövlig i fråga om punkten 4 i över-
gångsbestämmelserna, eftersom fullmäktige genom att samtidigt välja
direktionsledamöter och utse riksbankschef kan försäkra sig om att den-
nes mandatperiod första gången blir minst fem år.
I 33 § andra stycket anges att ledamöterna inte får vara underåriga eller i
konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Sedan lagen
(1986:436) om näringsförbud infördes har det blivit brukligt att i liknan-
de stadganden ange även näringsförbud som grund för diskvalifikation,
se t.ex. 2 kap. 1 §. 8 kap. 4 § och 10 kap. 2 § lagen (1975:1385) om ak-
tiebolag, 2 kap. 1 § och 7 kap. 3 § bankaktiebolagslagen (1987:618), 5 §
lagen (1989:508) om försäkringsmäklare samt 17 och 74 §§ lagen
(1997:239) om arbetslöshetskassor. Nämnda stadganden innehåller an-
tingen en erinran om vad som följer av lagen om näringsförbud eller en
självständig diskvalifikationsregel. (Jfr angående terminologin också
SOU 1997:123.)
Eftersom det inte direkt följer av lagen om näringsförbud att den som
har sådant förbud inte får vara ledamot av fullmäktige i Riksbanken bör
en materiell regel av denna innebörd tas in i paragrafen. Andra stycket
kunde då erhålla följande lydelse: "Ledamöterna far inte heller vara un-
deråriga, i konkurs eller underkastade näringsförbud eller ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken."
I andra stycket bör, på samma sätt som i 33 §, näringsförbud tilläggas
som grund för diskvalifikation.
I första stycket i paragrafen görs en hänvisning till bestämmelserna i
9 kap. 12 § regeringsformen om i vilka fall en ledamot av direktionen
kan skiljas från sin anställning. Det kan ske antingen genom att riksdagen
vägrar ledamoten ansvarsfrihet enligt de grunder som anges i 49 § riks-
bankslagen eller genom att fullmäktige skiljer ledamoten från anställ-
ningen på skäl som anges i 9 kap. 12 § regeringsformen.
Enligt andra stycket skall "talan mot beslut om skiljande från anställ-
ning" föras inom viss tid och på visst sätt. Någon begränsning av talerät-
Bilaga 9
154
ten har inte gjorts, vilket innebär att även riksdagens beslut att vägra an-
svarsfrihet - som automatiskt leder till att vederbörande skiljs från an-
ställningen - skulle bli överklagbart. En sådan ordning ter sig enligt Lag-
rådets mening i hög grad som främmande.
En möjlig lösning skulle vara att talan endast fick foras mot fullmäkti-
ges beslut om skiljande från anställning. Riksdagens beslut skulle där-
med inte bli överklagbara. Av specialmotiveringen till paragrafen fram-
går emellertid att centralbankschef enligt artikel 14.2 i ECBS-stadgan har
rätt att överklaga beslut om skiljande från anställningen till EG-dom-
stolen. I vart fall i detta hänseende måste ett riksdagsbeslut bli över-
klagbart. I motiveringen sägs vidare att motsvarande skydd som finns för
riksbankschefen bör finnas även för övriga ledamöter av direktionen,
varför dessa föreslagits få möjlighet att väcka talan vid Arbetsdomstolen.
Av uttalandena drar Lagrådet slutsatsen att en domstolsprövning ses som
angelägen vid det aktuella slaget av beslut. För att komma till rätta med
problemen kan man tänka sig att riksdagen enbart fick fatta beslut om
ansvarsfrihet för fullmäktige eller att riksdagens beslut att vägra ansvars-
frihet fick automatisk effekt endast i fråga om fullmäktige. I sådant fall
skulle fullmäktige ensam besluta om att skilja ledamot av direktionen
från anställningen och dessa beslut kunna överklagas enligt den föreslag-
na ordningen. De kriterier som tagits in i 49 § riksbankslagen och som
kan föranleda att ansvarsfrihet vägras skulle kunna rymmas under de för-
hållanden som angetts i 9 kap. 12 § regeringsformen som skäl för att
skilja ledamot från anställningen
(" ... inte längre uppfyller de krav som ställs för att han skall kunna ut-
föra sina uppgifter eller ... gjort sig skyldig till allvarlig försummelse").
Lagrådet avstår dock från att lägga fram något detaljerat förslag på denna
punkt.
Bestämmelsen innehåller föreskrifter om skyldighet för ledamöterna i
direktionen och för ordföranden och vice ordföranden i fullmäktige att
till riksdagen anmäla dels vissa av sina tillgångar, dels sina krediter eller
andra skulder och villkoren för dessa.
Enligt första stycket 1 skall anmälan ske av innehav av finansiella in-
strument som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finan-
siella instrument, dvs. av fondpapper och annan rättighet eller förpliktel-
se avsedd för handel på värdepappersmarknaden; med fondpapper avses
härvid bl.a. aktier och obligationer samt sådana andra delägarrätter eller
fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning. Tanken synes vara,
att anmälningsskyldigheten skall avse allt aktieinnehav. Det skulle
emellertid kunna diskuteras, om aktier som har utgivits av ett privat ak-
tiebolag skall vara att anse som finansiella instrument i nyss nämnda lags
mening. Såsom framhålls i motiven till 1995 års ändring i aktiebolagsla-
gen har sådana aktier begränsad omsättningsbarhet och kan inte bli före-
mål för handel på värdepappersmarknaden (jfr prop. 1993/94:196 s. 75,
79 f och 84 f). I vart fall bör i lagtexten anges att alla aktier omfattas, för
att detta klart skall framgå för läsaren. Första stycket 1 skulle därför kun-
na förtydligas på följande sätt:" 1. innehav av aktier och av andra finansi-
Bilaga 9
155
ella instrument som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument".
De två sista styckena i paragrafen är svårtillgängliga. Innebörden synes
vara följande.
Anmälan enligt första stycket skall göras när uppdraget eller anställ-
ningen påbörjas. Anmälan av tillgångar och avtal enligt första stycket
2-4 och av krediter eller andra skulder enligt första stycket 5 behöver
emellertid inte göras, om det samlade värdet av posterna i antingen
2-4 eller 5 understiger 500.000 kr. Det torde vara underförstått att an-
mälan i sådant fall skall ske, om värdet vid en senare tidpunkt skulle
komma att uppgå till minst 500.000 kr.
Förvärvas därefter tillgångar som avses i första stycket 1 (finansiella
instrument) skall anmälan ske inom fyra veckor. Säljs sådan egendom
krävs däremot inte någon anmälan (i fjärde stycket nämns endast att
"tillgång förvärvats"), vilket kan synas inkonsekvent, men det får förut-
sättas att sådan anmälan får göras frivilligt. Förändring i innehav av till-
gångar och avtal enligt första stycket 2-4 eller av krediter och andra skul-
der enligt första stycket 5 skall anmälas, om förändringen uppgår till
minst 100.000 kr och det sammanlagda värdet av tillgångar och avtal
respektive av krediter och andra skulder inte efter förändringen understi-
ger 500.000 kr. Anmälan skall ske inom fyra veckor från det att föränd-
ringen ägde rum. Skulle förändringen medföra att det sammanlagda vär-
det kommer att understiga 500.000 kr föreligger enligt motiven ingen
anmälningsskyldighet (jfr ovan angående finansiella instrument). Även
här synes förutsättas att anmälan ändå får ske frivilligt.
Slutligen skall enligt första stycket 5 även villkoren för krediter eller
andra skulder uppges. Det torde kunna förutsättas att härmed endast av-
ses villkor för sådana krediter eller andra skulder som skall anmälas en-
ligt andra stycket.
Är det sagda riktigt skulle tredje och fjärde styckena, samt ett nytt
femte stycke, i paragrafen kunna erhålla följande lydelse:
"Anmälan enligt första stycket skall göras när uppdraget eller anställ-
ningen påbörjas. Behöver enligt andra stycket tillgångar och avtal eller
krediter och andra skulder inte anmälas vid denna tidpunkt skall anmälan
ske senast inom fyra veckor från det att den i andra stycket angivna grän-
sen uppnåtts.
Anmälan skall därefter göras av förändring som innebär att
1. tillgång som avses i första stycket 1 förvärvas,
2. det sammanlagda värdet av tillgångar och avtal enligt första stycket
2-4 eller det sammanlagda beloppet av krediter och andra skulder enligt
första stycket 5 förändrats med mer än 100.000 kr sedan anmälan senast
gjordes, under förutsättning att det sammanlagda värdet eller beloppet
efter förändringen inte understiger 500.000 kr eller
3. villkorsändring sker beträffande krediter och andra skulder som har
anmälts.
Anmälan av sådana förändringar som avses i fjärde stycket skall göras
senast fyra veckor från det att förändringen inträffade."
Bilaga 9
156
Av skäl som angivits vid 31 § bör den nuvarande ordalydelsen "Full-
mäktige är beslutsföra" behållas. Skulle innovationen "ett fullmäktige"
godtas skall fullmäktige vara "beslutsfört".
I tredje stycket ges ordföranden och vice ordföranden i fullmäktige rätt
att närvara vid direktionens sammanträden. I anslutning till förslaget sägs
i den allmänna motiveringen att fullmäktigerepresentanter som är närva-
rande vid direktionssammanträde kommer att omfattas av de sekretess-
regler som gäller för direktionen. I den mån avsikten är att deras tyst-
nadsplikt skall gälla även gentemot övriga fullmäktigeledamöter är det
tveksamt om så kan vara fallet. Det skulle i så fall grunda sig på bes-
tämmelsen i 1 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) om att
vad som i vissa bestämmelser sägs om sekretess mellan myndigheter
också gäller i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma
myndighet, när de är att betrakta som självständiga i förhållande till var-
andra. Det är ovisst om fullmäktige och direktionen kan betraktas som
olika, i förhållande till varandra självständiga verksamhetsgrenar. Detta
betraktelsesätt skulle för övrigt leda till andra olägenheter, som att for-
mell sekretessprövning måste ske och förbehåll uppställas som inskrän-
ker de närvarande fullmäktigeledamöternas rätt att lämna uppgifter vida-
re till övriga fullmäktigeledamöter. Lagrådet anser trots det sagda att en
reglering av dessa frågor kan avvaras.
p. 3. Av skäl som angivits vid 31 § bör det inledande "Det" ersättas med
"De".
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Bilaga 9
157
Bilaga 10
at the request of the Swedish Ministry of Finance under Article
109f (6) of the Treaty establishing the European Community (the
“Treaty”) and Article 5.3 of the Statute of the EMI on a draft legisla-
tive proposal to amend certain legal provisions regarding the status
of Sveriges Riksbank
1. On 8 October 1997 the EMI received a request from the Swedish Mi-
nistry of Finance for an opinion on a draft legislative proposal to amend
certain legal provisions regarding the status of Sveriges Riksbank (the
“legislative proposals”). The legislative proposals are set out in a report
submitted to the Swedish Council on Legislation by the Swedish Go-
vernment on 2 October 1997 and entitled “The status of the Riksbank”
(“Lagrådsremiss - Riksbankens ställning”) (the “Report”). On 13 October
1997 the EMI received an unofficial English translation of the Report
from the Swedish Ministry of Finance.
2. The EMI’s competence to deliver an opinion is based on Article 1.1,
second indent, of the Council Decision (93/717/EC) of 22 November
1993 on the consultation of the EMI by the authorities of the Member
States on draft legislative provisions, as the legislative proposals contain
new provisions conceming the status of Sveriges Riksbank (the “Bank”),
inter alia, in view of the need to implement provisions of the Treaty and
in particular Article 108 thereof.
3. The EMI welcomes the timely adaptation of the legal provisions go-
veming the status of the Bank. As mentioned in the EMI’s 1995 and
1996 reports on “Progress towards convergence” (the “1995 and 1996
Convergence Reports”), timely adaptation is necessary to enable the EMI
and other Community institutions to assess, in accordance with their re-
porting obligations under the Treaty, progress made towards the fulfil-
ment of the legal requirements for Stage Three of EMU. A reference is
also made to the EMI report on “Legal convergence in the Member Sta-
tes of the European Union as at August 1997”, which was published on
27 October 1997 (the “1997 Report”).
4. The EMI notes with satisfaction the comprehensive fashion in which
the adaptation of the Sveriges Riksbank Act (1988:1385) (the “Act”) and
other relevant legal provisions, including artides of the Constitution, is
addressed in the Report. However, the EMI would like to comment on
certain aspects of central bank independence. In addition, the Report in-
dicates in Chapter 3 that the legislative proposals are limited to Treaty
obligations “with respect to the second stage of [...] EMU” and the EMI
would like to make some comments arising from the need to ensure the
integration of the Bank into the European System of Central Banks (the
“ESCB”) in Stage Three of EMU upon Sweden’s adoption of the single
currency, as required, inter alia, by Article 14.3 of the Statute of the Eu-
158
ropean System of Central Banks and of the European Central Bank (the
“ESCB Statute”), which will entail further amendments to Swedish law.
5. Central bank independence needs to be achieved at the latest by the
date of the establishment of the ESCB. The timetable for the adaptation
of national legislation regarding the independence of national central
banks (“NCBs”) in view of Artides 107 and 108 of the Treaty is addres-
sed in the 1995 Convergence Report (pages 89-90):
“[...] NCBs should become effectively independent by the date of the es-
tablishment of the ESCB. Clear support for this view can be found in Ar-
ticle 109e (5) [of the Treaty], which expressly States that the process lea-
ding to NCB independence should be commenced during the second
stage. [...] Before the start of Stage Three, the ECB’s Governing Council
will have to decide upon the policy framework of the ESCB. A t this cru-
cial stage, it is important that the Governors, who will sit on the Gover-
ning Council [of the ECB], come from fully independent NCBs. ”
This requirement is not reflected in the date of entry into force of the le-
gislative proposals, which is set for 1 January 1999. In Sweden there is a
need to amend not only the statutory provisions regarding the Bank
which are contained in the Act, but also the Swedish Constitution. In this
respect, the EMI has taken note that “[a]mendments to the Constitution
cannot enter into force before 1 January 1999 as such amendments requi-
re the endorsement of two consecutive Parliaments” (page 140 of the
1996 Convergence Report).
6. The overall assessment of the legislative proposals on the general po-
sition of the Bank, the primary objective of the Bank and the new propo-
sed structure of the Bank and its decision-making bodies, in order to
achieve central bank independence, is positive (and the EMI notes the
references in the Report, inter alia, to Artides 107 and 108 of the Treaty
and Artides 7 and 14.2 of the ESCB Statute, as well as to the 1995 and
1996 Convergence Reports). In this context, the EMI welcomes the divi-
sion of responsibilities between the Bank’s Governing Council and its
new Executive Board, as set out in the proposed amended wording of
Section 41 of the Act, and the legislative proposal on personal indepen-
dence for members of the Bank’s Executive Board, as contained in the
proposed new Section 33a of the Act. The EMI notes that the area of res-
ponsibility of the Bank’s Executive Board shall cover all matters which
are not to be decided by its Governing Council (whereby the proposed
amended wording of Section 41 of the Act provides an enumeration of
matters to be decided by the Governing Council) and that a member of
the Executive Board of the Bank (as opposed to a member of the Gover-
ning Council) may not be a member of Parliament. In view of the re-
stricted area of responsibility of the Bank’s Governing Council, the legi-
slative proposals address satisfactorily the inconsistency with the Treaty
and the ESCB Statute conceming the possibility of having members of
Parliament as members of the Bank’s Governing Board, to which refe-
Bilaga 10
159
rence was made in the 1996 Convergence Report and the 1997 Report Bilaga 10
(page 140 and page 56 respectively).
7. The proposed provisions on the personal independence of members of
decision-making bodies of the Bank, including the legislative proposals
conceming the term of office and grounds for dismissal of members of
the Bank’s Executive Board, receive the EMI’s general support. Howe-
ver, the transitional provisions to the proposed amendments to the Act
provide that the first group of appointees to the Executive Board will
include one member whose first term of office will be four years, and
that three other members will be appointed for three years, two years and
one year respectively. Moreover, the proposed second paragraph of Sec-
tion 32 of the Act raises the possibility that terms of office of members of
the Executive Board replacing a resigning member will also be below the
minimum term of office of five years stated in Article 14.2 of the ESCB
Statute and the 1995 and 1996 Convergence Reports. The EMI apprecia-
tes the fact that the initial term of office may be influenced by the wish to
create a staggered appointment scheme and that the replacement arran-
gement envisaged for use in the event of resignations is designed not to
upset such a scheme. At the same time, the EMI would like to emphasise
that each individual member of a decision-making body involved in the
performance of the tasks and duties conferred upon the ESCB by the
Treaty and the ESCB Statute (“ESCB-related tasks”) should have the
same security of tenure in accordance with Article 14.2 of the ESCB
Statute as stated in the 1995 and 1996 Convergence Reports.
8. The EMI also notes the arrangement referred to in the proposed amen-
ded wording of the third paragraph of Article 12 of Chapter 9 of the
Constitution Act, according to which a member of the Bank’s Executive
Board is severed from his appointment before his term of office has expi-
red if the Riksdag does not grant him discharge from liability. Whilst the
suggested wording of the legislative proposal regarding the grounds on
which a member of the Executive Board of the Bank can be dismissed by
the Bank’s Governing Council (in the same paragraph of the Constitution
Act) is compatible with the ESCB Statute, the grounds on which the
Riksdag can deny such a member discharge from liability, as contained
in the legislative proposal for Section 49 of the Act, do not conform with
Article 14.2 of the ESCB Statute.
9. The proposed amended wording of Article 12 of Chapter 9 of the
Constitution Act also States that the Bank is an authority under the Riks-
dag, and the EMI notes that the Report indicates that the independence
granted to the Bank through the prohibition against instructions in the
said Article of the Constitution Act and the proposed new Section 41a of
the Act, as read against the background of Artides 2 and 7 of Chapter 11
of the Constitution Act, would ensure the protection of the Bank against
instructions from the Riksdag and public authorities, including the Go-
vernment, with respect to the Bank’s exercise of monetary policy. The
substantive area where independence is required, however, is formulated
160
in Article 107 of the Treaty to cover all ESCB-related tasks, and not only
“issues relating to monetary policy” (as in the proposed Article 12 of
Chapter 9 of the Constitution Act) or “monetary policy duties” (as in the
proposed Section 41a of the Act). This distinction is noted in Chapter 7.9
of the Report and the ESCB-related tasks are indicated in Chapter 7.6 of
the Report, but the scope of Article 107 of the Treaty is not fully reflec-
ted in the suggested wording for the legislative proposals on the prohibi-
tion against instructions.
10. According to the proposed amended wording of Section 41 of the
Act, the Governing Council of the Bank shall make proposals to the
Riksdag and the Auditors of the Riksdag for the appropriation of the
Bank’s profit in accordance with Section 48 of the Act. The EMI stated
in its 1996 Convergence Report that in situations “where third parties
and, particularly, the govemment and/or parliament are in a position, di-
rectly or indirectly, to exercise influence on the determination of an
NCB’s budget or the distribution of profit, the relevant statutory provi-
sions should contain a safeguard clause to ensure that this does not impe-
de the proper performance of the NCB’s ESCB-related tasks” (page 103
of the 1996 Convergence Report). To the extern that the above legislative
proposals would provide a means of exercising influence on the determi-
nation of the Bank’s budget or the distribution of its profit, such a statu-
tory safeguard clause should be considered in respect of the Bank’s
ESCB-related tasks.
11. The EMI welcomes the introduction of price stability as the objective
of the Bank and its formulation in the proposed amendment to Section 4
of the Act. The EMI notes the discussion on other tasks in Chapter 7.3 of
the Report and would stress the primacy of the objective of price stability
as required by the Treaty and the ESCB Statute; any other objective, such
as the inclusion of the promotion of “a safe and efficient payment sys-
tem” suggested in the legislative proposal for Section 4 of the Act, must
be without prejudice to the objective of price stability (as indicated by the
wording of Article 105(1) of the Treaty and Article 2 of the ESCB Sta-
tute). Incidentally, such an aim may also be achieved by drawing a clear
distinction between objectives and tasks in accordance with Chapter II of
the ESCB Statute, and this aspect is noted in Chapter 7.3 of the Report
(which States that the promotion of a safe and efficient payment system
“is a basic duty for the [Bank] and is not a real operational objective”).
Moreover, a national definition of the Bank’s duties in the field of pay-
ment systems may create uncertainty since this is an area in which the
ESCB is also competent (Article 105(2), fourth indent, of the Treaty and
Article 3.1, fourth indent, of the ESCB Statute). Upon Sweden’s full par-
ticipation in Stage Three of EMU, the objectives and tasks of the Bank
should reflect all elements of the objectives and tasks of the ESCB in
Chapter II of the ESCB Statute, and not only the promotion of the
smooth operation of payment systems.
Bilaga 10
161
12. The EMI also notes the proposed new regime on foreign exchange
policy with its distinction between general foreign exchange rate policy
issues and decision-making on the exchange rate system, on the one
hand, and responsibility for the application of the exchange rate system,
on the other; the legislative proposals would place policy aspects under
Government control in line with arrangements in other Member States,
whereas the application thereof would fall under the authority of the
Bank. The EMI has no objection to such a regime provided that the pri-
mary objective of price stability is maintained. To enable Sweden to par-
ticipate fully in Stage Three of EMU, however, the legislative proposals
for Article 11 of Chapter 9 of the Constitution Act and for a Foreign Ex-
change Rate Policy Act (whereby “[t]he Government bears responsibility
for general foreign exchange rate policy issues”) will need to acknowled-
ge the competences at the European Community level and of the ECB in
Stage Three of EMU in the field of exchange rate policy under Artides
3a and 109 of the Treaty.
13. Moreover, the proposed amended wording of Article 12 of Chapter 9
of the Constitution Act that “[n]o authority may determine the decisions
made by the Riksbank on issues relating to monetary policy” does not
seem to provide for the necessary integration of the Bank into the ESCB
in Stage Three, whereby the Bank shall act in accordance with the guide-
lines and instructions of the ECB upon Sweden’s full participation in
EMU (as stated in Article 14.3 of the ESCB Statute). Unless it is clear, or
made clear, that the reference in the proposed provision to ‘•authority”
(“myndighet” in Swedish) does not affect the ECB’s authority vis-ä-vis
the Bank following Sweden’s adoption of the single currency, it will be
necessary to review again the proposed constitutional provision on the
prohibition against instructions (which could take place at the same time
as the further review of the new Section 41a of the Act and other legal
provisions which will require amendments to enable the Bank to be in-
tegrated into the ESCB). As a general remark, any subsequent legislative
adjustments needed with a view to fulfilling the requirements of the Tre-
aty and the ESCB Statute for full participation in EMU by a Member
State would be facilitated insofar as the relevant legal provisions would
be covered by the more flexible form of statutory law rather than by the
Constitution.
14. The Report proposes that Section 42 of the Act be reformulated to
provide that “[t]he Riksbank shall prior to every monetary policy deci-
sion of importance inform the Minister appointed by the Government”.
This legislative proposal would not seem to be fully appropriate in Stage
Three, when, following Sweden’s adoption of the single currency, mo-
netary policy decisions of importance will not be taken by the Bank, but
instead by the Governing Council of the ECB, which will be composed
of the Govemors of the NCBs of the participating Member States
(including the Govemor of the Bank) and the members of the Executive
Board of the ECB. The topic of consultation and dialogue between NCBs
Bilaga 10
162
and their respective political authorities is addressed in the 1996 Conver- Bilaga 10
gence Report (page 101):
“The crucial issue is whether a national institution has any formal
mechanism at its disposal to ensure that its views influence the final de-
cision. An explicit statutory obligation for an NCB to consult political
authorities provides for such a mechanism and is therefore incompatible
■with the Treaty and the [ESCB] Statute.
A dialogue between NCBs and their respective political authorities, even
when based on statutory obligations to provide information and ex-
change views, is not incompatible with the Treaty and the [ESCB] Statu-
te, provided that:
-this does not result in interference with the independence of the mem-
bers of decision-making bodies of NCBs;
-the ECB’s competences and accountability at the Community level as
well as the special status of a Governor in his/her capacity as a member
of its decision-making bodies are respected; and
-confidentiality requirements resulting from [ESCB] Statute provisions
are observed."
The arrangements envisaged in the legislative proposal for Section 42 of
the Act should be critically assessed in the light of the above considera-
tions since the obligation to inform the Minister ex ante may in practice
have effects similar to a consultation.
15. For Sweden’s full participation in Stage Three of EMU, and as indi-
cated above, the integration of the Bank into the ESCB will require furt-
her legislative amendments. The provision on the Bank’s exclusive right
to issue banknotes contained in Article 13 of Chapter 9 of the Constitu-
tion Act and the related provisions laid down in Section 5 of the Act (as
well as Section 41, first paragraph, item 9, of the Act) will need to be
amended in Stage Three. First, and in accordance with the 1995 and 1996
Convergence Reports and the 1997 Report, national provisions on ban-
knote issuance should not prejudice the ECB’s exclusive right to authori-
se the issue of banknotes in Stage Three under Article 105a (1) of the
Treaty and Article 16 of the ESCB Statute. Moreover, in Stage Three, the
ECB and the NCBs of participating Member States may also issue euro
banknotes with legal tender status within other participating Member
States than their own, and thus also in Sweden following Sweden’s ad-
option of the single currency. The legal monopoly over banknote issu-
ance should be adapted in all participating Member States so as to permit
banknote issuance by the ECB and other NCBs of Member States wit-
hout a derogation (but only such members of the ESCB), without such
banknote issuance being contrary to existing national law (see Article
105a of the Treaty and Article 16 of the ESCB Statute). The legal mono-
poly over banknote issuance may, however, still be restricted to ban-
knotes in national currency units during the transitional period and such a
restriction may be retained until national banknotes lose their legal tender
163
status. The same would apply, mutatis mutandis, to the exclusive right
granted to the Bank in the said Article of the Swedish Constitution with
regard to coins.
16. The EMI would also like to mention that the Act could make it clear
that, from the start of Stage Three of EMU (or, should Sweden be a
Member State with a derogation at first, from the time that Sweden ad-
opts the single currency), the Bank will form an integral part of the
ESCB (as proposed for the central bank legislation of other Member
States; for example, the Bundesbankgesetz in Germany and the Bankwet
in the Netherlands).
17. Finally, Section 20 of the Act deals with the imposition of minimum
reserves on credit institutions and, in view of, inter alia, its specific wor-
ding, further amendments can be envisaged for Stage Three of EMU (cf.
Article 19 of the ESCB Statute and the proposed draft EU Council Re-
gulation on minimum reserves).
18. The EMI has no objection to this opinion being made public.
7 November 1997
Bilaga 10
164
Bilaga 11
på begäran av finansdepartementet i Sverige i enlighet med artikel
109f.6 i EG-fördraget och artikel 5.3 i EMI-stadgan, över ett utkast
till lagändringar beträffande Sveriges riksbanks ställning.
1. Den 8 oktober 1997 erhöll EMI en begäran om yttrande från finansde-
partementet i Sverige beträffande ett utkast till lagändringar om Riksban-
kens ställning. Förslagen presenteras i en av den svenska regeringen av-
lämnad lagrådsremiss daterad den 2 oktober 1997 och benämnd
”Riksbankens ställning”. Den 13 oktober 1997 erhöll EMI en inofficiell
engelsk översättning av lagrådsremissen från finansdepartementet i Sve-
rige.
2. EMI:s behörighet att lämna yttranden baseras på artikel 1.1, andra
strecksatsen, i rådsbeslutet (93/717/EC) av den 22 november 1993 om
medlemsstaternas hörande av EMI beträffande lagändringar eftersom de
nu aktuella lagförslagen innehåller nya bestämmelser rörande Riksban-
kens ställning bland annat med hänsyn till behovet av att införliva EG-
fördragets bestämmelser och då särskilt artikel 108.
3. EMI välkomnar den i tid utförda anpassningen av bestämmelserna
rörande Riksbankens ställning. Som nämns i EMI:s rapporter från 1995
och 1996 om ”Utveckling mot konvergens” (”1995 och 1996 års konver-
gensrapporter”) är det nödvändigt med en anpassning i tid så att EMI och
andra gemenskapsorgan får möjlighet att fastställa, i enlighet med deras
skyldighet att rapportera enligt fördraget, utvecklingen mot att uppfylla
fördragets krav inför tredje etappen av EMU. Hänvisning kan också gö-
ras till EMI:s rapport om ”Legal konvergens i medlemsstaterna i EU i
augusti 1997”, vilken publicerades den 27 oktober 1997 (”1997 års rap-
porter”).
4. EMI noterar med tillfredsställelse det ingående sätt på vilket anpass-
ningar av lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbankslagen) och
andra relevanta lagar, inklusive bestämmelser i regeringsformen är pre-
senterade i lagrådsremissen. EMI vill emellertid kommentera några as-
pekter beträffande centralbanksoberoende. I lagrådsremissen anges vida-
re i avsnitt 3 att lagförslagen är begränsade till fördragets krav på an-
passning ”i fråga om andra etappen av EMU”. EMI vill framföra några
kommentarer rörande behovet av att säkerställa Riksbankens integration i
det europeiska centralbankssystemet (”ECBS”) i tredje etappen av EMU
när Sverige inför den gemensamma valutan vilket krävs bland annat i
artikel 14.3 i stadgan om det Europeiska centralbankssystemet och Euro-
peiska centralbanken (”ECBS-stadgan”). Detta kommer att medföra yt-
terligare anpassningar av svensk rätt.
165
5. Centralbankernas oberoende måste ha uppnåtts senast den dag då
ECBS etableras. Tidtabellen för anpassning av nationell lag rörande obe-
roende för nationella centralbanker med hänsyn till artiklarna 107 och
108 i EG-fördraget behandlas i konvergensrapporten från 1995 (s. 89-
90).
”[...] Nationella centralbanker skall vara oberoende senast den dag då
ECBS upprättas. Ett klart stöd för denna uppfattning finns i artikel
109e(5) [i EG-fördraget], som uttryckligen anger att det förfarande som
leder till centralbanksoberoende skall inledas under den andra etappen
av EMU. [...] Innan starten av tredje etappen av EMU, måste ECB:s råd
besluta om ECBS riktlinjer. Vid denna avgörande tidpunkt, är det viktigt
att de ledamöter som skall delta i [ECB:s] råd, kommer från fullt ut obe-
roende nationella centralbanker. ”
Detta krav återspeglas inte av det ikraftträdandedatum som anges i lag-
rådsremissen, nämligen den 1 januari 1999. I Sverige är det nödvändigt
att ändra inte bara lagbestämmelserna rörande riksbankslagen utan även
grundlagen. Med hänsyn härtill har EMI noterat att ”[fjörändringar av
grundlagen inte kan träda ikraft före den 1 januari 1999 eftersom sådana
ändringar kräver två riksdagsbeslut med mellankommande val” (s. 140 i
1996 års konvergensrapport).
6. Den övergripande bedömningen beträffande lagändringarna om Riks-
bankens ställning, målet för banken och den nya föreslagna lednings-
strukturen för banken och dess beslutande organ, i syfte att uppnå ett
oberoende för Riksbanken, är att dessa är positiva (och EMI noterar hän-
visningarna i lagrådsremissen till bland annat artiklarna 107 och 108 i
EG-fördraget och artiklarna 7 och 14.2 i ECBS-stadgan, liksom till 1995
och 1996 års konvergensrapporter). I detta sammanhang välkomnar EMI
ansvarsfördelningen mellan riksbanksfullmäktige och Riksbankens nya
organ, direktionen, enligt förslaget till ny lydelse av 41 § i riksbanksla-
gen, och förslaget om personligt oberoende för ledamöter av direktionen,
enligt den nya 33 a § i riksbankslagen. EMI noterar att direktionens an-
svarsområde skall täcka alla frågor som inte uttryckligen fullmäktige
ansvarar för (i den föreslagna nya lydelsen av 41 § riksbankslagen görs
en uppräkning av de frågor som fullmäktige skall ansvara för) och att en
direktionsledamot (till skillnad från en ledamot av fullmäktige) inte far
vara ledamot av riksdagen. Med hänsyn till fullmäktiges begränsade an-
svarsområde, tar förslaget på ett tillfredsställande sätt hand om den oför-
enlighet med EG-fördraget och ECBS-stadgan rörande möjligheten att ha
riksdagsledamöter som ledamöter i bankens beslutande organ, som be-
handlades i 1996 års konvergensrapport och 1997 års rapport (s. 140 re-
spektive 56).
7. De föreslagna ändringarna när det gäller personligt oberoende för le-
damöter i Riksbankens beslutande organ, inklusive lagförslagen rörande
mandatperioder och kriterier för när direktionsledamöter får skiljas från
sina anställningar, stöds i huvudsak av EMI. Övergångsbestämmelserna
Bilaga 11
166
till den föreslagna lagen om ändring i riksbankslagen föreskriver emel-
lertid att när direktionen utses för första gången skall en ledamot utses
för fyra år, och ytterligare tre stycken kommer att utses för respektive tre,
två och ett år. Därutöver öppnar förslaget till 32 § andra stycket i riks-
bankslagen möjligheten att mandatperioder för direktionsledamöter som
ersätter en ledamot som avgår i förtid också understiger den kortaste
mandatperioden om fem år som anges i artikel 14.2 i ECBS-stadgan och
i 1995 och 1996 års konvergensrapporter. EMI inser att den inledande
mandatperioden kan påverkas av en önskan att skapa ett system med sax-
ade anställningar och att bestämmelsen beträffande ersättare för återstå-
ende tid av mandatperioden när någon avgår i förtid är konstruerad för att
inte bryta ett sådant saxat system. Å andra sidan vill EMI, som anges i
1995 och 1996 års konvergensrapporter, understryka att varje enskild
ledamot av ett beslutande organ som utför uppgifter och åligganden som
tillkommer ECBS enligt fördraget och ECBS-stadgan (ECBS-relaterade
uppgifter) skall ha samma anställningstrygghet i enlighet med artikel
14.2 i ECBS-stadgan.
8. EMI noterar vidare det arrangemang som anges i den föreslagna nya
lydelsen av 9 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen, enligt vilket en
ledamot av direktionen är skild från sin anställning innan mandatperio-
den har löpt ut om riksdagen inte beviljar honom ansvarsfrihet. Medan
den föreslagna ordalydelsen beträffande på vilka grunder en direktionsle-
damot kan skiljas från sin anställning av fullmäktige ( i samma stycke i
regeringsformen) är förenlig med ECBS-stadgan, är kriterierna för när
riksdagen kan vägra en direktionsledamot ansvarsfrihet enligt 49 § riks-
bankslagen, inte förenliga med artikel 14.2 i ECBS-stadgan.
9. De föreslagna ordalydelsen av 9 kap. 12 § regeringsformen anger även
att Riksbanken är en myndighet under riksdagen. EMI noterar att lag-
rådsremissen nämner att Riksbankens oberoende genom instruktionsför-
budet i regeringsformen och 41 a § riksbankslagen, läst mot bakgrund av
bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen, kommer att säker-
ställa att banken skyddas mot instruktioner från riksdagen och myndig-
heter, inklusive regeringen när banken fullgör sina penningpolitiska upp-
gifter. Det område inom vilket oberoende krävs är angivet i artikel 107 i
EG-fördraget och täcker alla ECBS-realterade uppgifter och inte enbart
”frågor som rör penningpolitik” (9 kap. 12 § regeringsformen) eller
”penningpolitiska uppgifter” (41 a § riksbankslagen). Denna åtskillnad
nämns i avsnitt 7.9 i lagrådsremissen och de ECBS-relaterade uppgifter-
na är omnämnda i avsnitt 7.6 men omfattningen av artikel 107 i EG-
fördraget är inte till fullo återspeglad i den föreslagna lydelsen av lagbe-
stämmelsen om instruktionsförbudet.
10. Enligt 41 § i riksbankslagen skall fullmäktige lämna förslag till dis-
position av Riksbankens vinst till riksdagen och riksdagens revisorer en-
ligt 48 § riksbankslagen. EMI anmärkte i sin konvergensrapport från
1996 att situationer ”där en tredje part, och då särskilt regeringen
och/eller parlamentet, är i en position, direkt eller indirekt, som innebär
Bilaga 11
167
möjlighet att påverka fastställandet av en nationell centralbanks budget
eller fördelningen av vinsten, skall de relevanta bestämmelserna inne-
hålla en bestämmelse som säkerställer att detta inte påverkar bankens
utförande av de ECBS-relaterade uppgifterna” (s. 103 i 1996 års konver-
gensrapport). I den utsträckning de ovan nämnda förslagen kan innebära
en möjlighet att utöva ett inflytande över fastställandet av Riksbankens
budget eller fördelningen av dess vinst, bör en sådan bestämmelse över-
vägas med hänsyn till bankens ECBS:s relaterade uppgifter.
11. EMI välkomnar införandet av prisstabilitet som Riksbankens mål och
utformningen av 4 § i riksbankslagen. EMI noterar diskussionen om and-
ra uppgifter i avsnitt 7.3 i lagrådsremissen och vill särskilt peka på att
prisstabilitet är huvudmålet, såsom krävs enligt EG-fÖrdraget och ECBS-
stadgan. Andra mål som införs, som att främja ”ett säkert och effektivt
betalningsväsende” som föreslås i 4 § riksbankslagen, måste vara under-
ordnade prisstabilitetsmålet (jfr ordvalet i artikel 105.1 i EG-fördraget
och artikel 2 i ECBS-stadgan). Ett sådant syfte kan också uppnås genom
att dra en klar gräns mellan mål och uppgifter i enlighet med kapitel II i
ECBS-stadgan. Detta är omnämnt i avsnitt 7.3 i lagrådsremissen (där det
anges att främjandet av ett säkert och effektivt betalningsväsende ”är en
grundläggande uppgift för Riksbanken och är inget egentligt mål för
verksamheten”). Vidare, kan en nationell definition av Riksbankens upp-
gifter beträffande betalningssystem skapa osäkerhet eftersom detta är ett
område där även ECBS är behörig (artikel 105.2, fjärde strecksatsen, i
EG-fördraget och artikel 3.1, fjärde strecksatsen, i ECBS-stadgan). Vid
ett fullständigt svenskt deltagande i den tredje etappen av EMU bör
Riksbankens mål och uppgifter avspegla alla delar av ECBS:s mål och
uppgifter som de anges i kapitel II i ECBS-stadgan, och inte enbart upp-
giften att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.
12. EMI noterar också den nya ordningen för ansvaret för valutapolitiken
med dess uppdelning mellan å ena sidan övergripande valutapolitiska
frågor och beslut om växelkurssystem och å andra sidan ansvaret för till-
lämpningen av växelkurssystem. Förslagen överlämnar de övergripande
frågorna till regeringen i enlighet med ordningen i andra medlemsstater
medan tillämpningen överlämnas till Riksbanken. EMI har inget emot en
sådan fördelning under förutsättning att huvudmålet prisstabilitet inte
åsidosätts. För att göra det möjligt för Sverige att delta fullständigt i den
tredje etappen av EMU, behöver de föreslagna bestämmelserna i 9 kap.
11 § regeringsformen och i lagen om valutapolitik (i vilken ”regeringen
ansvarar för övergripande valutapolitiska frågor”) ändras så att behörig-
heten på gemenskapsnivå och för ECB beträffande valutapolitiken er-
känns i den tredje etappen av EMU enligt artiklarna 3 a och 109 i EG-
fördraget.
13. Den föreslagna lydelsen av 9 kap. 12 § regeringsformen om att
”[ijngen myndighet far bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor
som rör penningpolitik” verkar inte medge den nödvändiga integrationen
av Riksbanken i ECBS under den tredje etappen vid ett svenskt deltagan-
Bilaga 11
168
de i EMU, då Riksbanken skall agera i överensstämmelse med ECB:s
riktlinjer och instruktioner (artikel 14.3 i ECBS-stadgan). Om det inte är
klart, eller klargörs, att hänvisningen i den föreslagna bestämmelsen till
”myndighet” inte påverkar ECB:s auktoritet i förhållande till Riksbanken
när Sverige inför den gemensamma valutan kommer det återigen att bli
nödvändigt att se över grundlagsbestämmelsen om instruktionsförbudet
(vilket kan ske vid samma tidpunkt som ytterligare översyn sker av den
nya 41 a § i riksbankslagen och andra bestämmelser som behöver ändras
för att Riksbanken skall kunna bli en integrerad del av ECBS). Som ett
generellt påpekande kan nämnas att de lagändringar som behövs för att
uppfylla EG-fördragets och ECBS-stadgans krav vid en medlemsstats
deltagande i EMU blir enklare att genomföra om de presenteras i en mer
flexibel form än grundlag.
14. I lagrådsremissen föreslås att 42 § riksbankslagen formuleras om så
att den föreskriver att ”Riksbanken skall inför alla viktiga penningpoli-
tiska beslut informera det statsråd som regeringen utser.” Detta förslag
förefaller inte helt passande i den tredje etappen när, efter Sveriges infö-
rande av den gemensamma valutan, viktiga penningpolitiska beslut skall
fattas av ECB:s råd istället för av Riksbanken, var vid ECB:s råd kom-
mer att bestå av de nationella centralbankscheferna i de stater som deltar
i valutaunionen (inklusive riksbankschefen) och ECB:s direktionsleda-
möter. Frågan om konsultation och dialog mellan de nationella central-
bankerna och deras respektive politiska organ behandlas i 1996 års kon-
vergensrapport (s. 101):
”Den avgörande frågan är om en nationell institution har någon form av
formell mekanism till sitt förfogande för att säkerställa att dess syn-
punkter påverkar det slutliga beslutet. En uttrycklig bestämmelse med en
skyldighet för en nationell centralbank att konsultera politiska organ
leder till en sådan mekanism och är därför oförenlig med EG-fördraget
och [ECBSj-stadgan.
En dialog mellan nationella centralbanker och deras politiska organ är,
även om den är baserad på en skyldighet att ge information och utbyta
åsikter, inte oförenlig med EG-fördraget och [ECBSJ-stadgan under för-
utsättning att:
- det inte resulterar i en påverkan på det oberoende som tillförsäkrats
ledamöter av de nationella centralbankernas beslutande organ;
- ECB. s behörighet och ansvar på gemenskapsnivå liksom den speciella
status en centralbankschef åtnjuter i sin kapacitet som ledamot av ett
beslutande organen respekteras; och
- konfidentiella krav som härrör från ECBS-stadgans bestämmelser be-
aktas. ”
Det föreslagna arrangemanget i 42 § i riksbankslagen bör granskas kri-
tiskt mot bakgrund av ovan nämnda överväganden eftersom skyldigheten
att informera ett statsråd i förväg i praktiken kan ha effekter som liknar
en konsultation.
Bilaga 11
169
15. För ett svenskt deltagande i den tredje etappen av EMU krävs, som
nämnts ovan, ytterligare lagändringar för Riksbankens integration i
ECBS. Bestämmelsen om Riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar i 9 kap.
13 § regeringsformen och de därtill hörande bestämmelserna i 5 § riks-
bankslagen (liksom 41 §, första stycket, punkt 9 riksbankslagen) behöver
ändras under den tredje etappen. För det första och i enlighet med 1995
och 1996 års konvergensrapporter och 1997 års rapport, skall nationella
bestämmelser om sedelutgivning inte förhindra ECB:s ensamrätt att till-
låta sedelutgivning under den tredje etappen enligt artikel 105 a.l i EG-
fördraget och artikel 16 i ECBS-stadgan. Under den tredje etappen far
dessutom ECB och nationella centralbanker i deltagande medlemsstater
även ge ut eurosedlar som är legala betalningsmedel i andra deltagande
medlemsstater än den egna staten. Detta kommer följaktligen att gälla
också i Sverige när Sverige inför den gemensamma valutan. Alla delta-
gande medlemsstater skall anpassa sedelutgivningsmonopolet så att se-
delutgivning av ECB och andra nationella centralbanker i medlemssta-
terna utan undantag (men endast sådana medlemmar i ECBS) tillåts, utan
att sådan sedelutgivning står i strid med nationell rätt (se artikel 105a i
EG-fördraget och artikel 16 i ECBS-stadgan). Sedelutgivningsmonopolet
kan emellertid alltjämt begränsas till sedlar i nationella valutaenheter
under övergångsperioden och en sådan begränsning kan behållas tills
nationella sedlar upphör att vara lagliga betalningsmedel. Samma reso-
nemang skulle kunna tillämpas, mutatis mutandis, beträffande Riksban-
kens exklusiva rätt att ge ut mynt enligt samma bestämmelse i regerings-
formen.
16. EMI skulle också vilja nämna att det i riksbankslagen kan klargöras
att, från början av den tredje etappen av EMU (eller om Sverige först
skulle komma bli ett land med undantag, från den tidpunkt då Sverige
inför den gemensamma valutan), kommer Riksbanken att vara en integre-
rad del av ECBS (såsom föreslagits i annan centralbankslagstiftning; t.ex.
Bundesbankgesetz i Tyskland och Bankwet i Nederländerna).
17. Slutligen, 20 § i riksbankslagen handlar om uppställandet av kas-
sakrav och, med hänsyn till bland annat dess lydelse kan ytterligare änd-
ringar bli aktuella inför den tredje etappen av EMU (jfr artikel 19 i
ECBS-stadgan och utkastet till rådsförordning om kassakrav).
18. EMI har ingen erinran mot att detta yttrande offentliggörs.
7 november 1997.
Bilaga 11
170
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 november 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden, Frei-
valds, Wallström, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Ulvskog, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Bilaga 12
Regeringen beslutar proposition 1997/98:40 Riksbankens ställning.
171
gotab 55624, Stockholm 1997