Prop.
1997/98:34
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 oktober 1997
Göran Persson
Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)
I propositionen lämnas förslag till en ny lag om standarder för sändning
av TV-signaler. Den nya lagen införs för att genomföra ett EG-direktiv
om tillämpning av standarder för sändning av TV-signaler.
Den föreslagna lagen föreskriver att TV-program skall sändas med
användning av vissa sändningsstandarder och att TV-mottagare skall
utrustas på visst sätt. Vidare uppställs krav på utrustning och tjänster for
villkorad tillgång till digitala TV-tjänster. Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter i
dessa avseenden.
Det föreslås att den näringsidkare som bryter mot lagens bestämmelser
eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall vid vite
kunna föreläggas att följa bestämmelserna.
Det föreslås också att regeringen skall fa bestämma vilka myndigheter
som skall utöva tillsyn över att lagen följs.
I propositionen föreslås vidare ändringar i kategorierna av kultur-
föremål som kan återlämnas enligt bestämmelserna i 6 kap. lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 mars 1998.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 34
Prop. 1997/98:34
1 Beslut..................................................................................................4
2 Lagtext................................................................................................5
2.1 Förslag till lag om standarder för sändning av TV-signaler........5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m..............................................................................8
3 Ärendet och dess beredning..............................................................10
4 Teknisk bakgrund och definitioner...................................................10
4.1 Avancerade TV-tjänster...........................................................10
4.2 TV-sändning............................................................................11
4.2.1 Analog sändning...........................................................11
4.2.2 Digital sändning...........................................................11
4.3 Avkodare.................................................................................11
4.4 Åtkomstkontroll.......................................................................12
5 Gällande rätt.....................................................................................12
5.1 Medielagstiftningen.................................................................13
5.2 Radio- och telekommunikationer............................................13
5.3 Övrig lagstiftning.....................................................................14
6 Direktivets framväxt och pågående svenskt arbete..........................15
6.1 EU............................................................................................15
6.2 MAC-direktivet.......................................................................15
6.3 Andra EU-åtgärder på TV-området.........................................15
6.4 Pågående arbete i Sverige med digital-TV..............................16
7 EG:s direktiv för TV-standarder.......................................................16
7.1 Närmare om direktivets innehåll.............................................16
8 Reglernas konstitutionella karaktär..................................................17
8.1 Yttrande- och informationsfrihetsrättsliga frågor....................17
8.2 Särskilt om yttrandefrihetsgrundlagen....................................18
8.3 Leder genomförandet av direktivet till en
begränsning av yttrandefriheten?............................................19
9 En särskild lag om TV-standarder....................................................20
9.1 Användning av vissa sändningsstandarder..............................23
9.2 Viss utrustning för TV-mottagare...........................................27
9.3 Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster..................................................................29
9.3.1 Grundläggande krav.....................................................29
9.3.2 Konkurrensrättsliga aspekter........................................32
9.4 Tillsyn......................................................................................36
9.4.1 Vem övervakar vad?.....................................................36
9.4.2 Marknadsövervakning m.m..........................................38
9.5 Sanktionssystemet...................................................................39
9.6 Kostnader och resursbehov......................................................41
10 Övriga frågor....................................................................................42
10.1 Tvistlösningsmekanismer.........................................................42
11 Återlämnande av kulturföremål........................................................43
12 Ikraftträdande m.m...........................................................................44
13 Författningskommentar....................................................................45
13.1 Förslaget till lag om standarder för sändning av TV-signaler.. 45
Bilaga 1 EG:s direktiv för TV-standarder i svensk lydelse...................52
Bilaga 2 EG:s direktiv för TV-standarder i engelsk lydelse..................56
Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian
Genomförande av EG:s direktiv för TV-standarder
(Ds 1997:21)............................................................................60
Bilaga 4 Promemorians lagförslag.........................................................61
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Genomförande av EG:s direktiv för
TV-standarder (Ds 1997:21)....................................................64
Bilaga 6 EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål i
svensk lydelse..........................................................................65
Bilaga 7 EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål i
engelsk lydelse.........................................................................67
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag.....................................................69
Bilaga 9 Lagrådets yttrande.....................................................................72
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 oktober 1997.....77
Rättsdatablad...........................................................................................78
Prop. 1997/98:34
Prop. 1997/98:34
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om standarder för sändning av TV-signaler,
2. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Prop. 1997/98:34
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 § Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv
95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sänd-
ning av televisionssignaler.
2 § I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i
bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändnings-
system.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far med-
dela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten
skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sänd-
ningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning
eller är helt digitala. Föreskrifterna far gälla oavsett om det rör sig om
sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.
Om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i
kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format. Detta gäller
dock inte för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än
2 000 bostäder.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om standardiserade gränssnitt för TV-mottagare som
skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare.
5 § Konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler och som
skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare skall kunna återge de
digitala TV-signalema även om de har sänts okodade.
'Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om till-
lämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (EGT nr L 281, 23.11.1995,
s. 71,Celex 395L0047).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga
om sådan utrustning meddela föreskrifter om avkodning av digitala TV-
signaler.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktions-
förmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system
för villkorad tillgång skall kunna överföras i kabelnät.
7 § Den som framställer och marknadsför tjänster för villkorad tillgång
till digitala TV-tjänster skall på likvärdiga och rimliga villkor erbjuda
alla programföretag sådana tekniska tjänster att programföretagens sänd-
ningar kan tas emot av den publik som har rätt att använda avkodare.
Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer
och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.
8 § När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad
tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för
tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på likvärdiga och
rimliga villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till
samma tjänster.
Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för till-
verkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att
en och samma produkt innehåller
1. ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra
tillgångssystem, eller
2. särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.
9 § Verksamhet där någon erbjuder tjänster för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verk-
samhet.
10 § Ett programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst skall
tillhandahålla en prislista som också anger, om priset för tjänsten in-
begriper tilläggsutrustning eller ej.
11 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de
myndigheter som regeringen bestämmer.
12 § Tillsynsmyndigheten har för tillsynen rätt att
1. på begäran få upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande
av den som yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriver sådan
verksamhet som omfattas av lagen, och
Prop. 1997/98:34
2. fl tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder, där verksamhet bedrivs som omfattas av denna lag.
13 § För genomförandet av tillsynen får tillsynsmyndigheten meddela de
förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Tillsynsmyndigheten får begära handräckning av kronofogdemyndig-
heten för att genomföra de åtgärder som avses i 12 §.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att ersätta tillsyns-
myndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prover.
15 § Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 §
andra stycket, 5 § första stycket, 7, 8 eller 9 § eller mot föreskrifter som
meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 §
får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen.
Detsamma skall gälla om ett programföretag bryter mot 10 §. Sådana
förelägganden får förenas med vite.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med
anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med
Konkurrensverket.
16 § Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 §
konkurrenslagen (1993:20) eller enligt 59 § samma lag dömts till att
betala vite, skall vite enligt 15 § denna lag inte dömas ut för samma
förfarande.
17 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag eller beslut enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av 14 § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat har
bestämts.
Prop. 1997/98:34
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1998.
Bestämmelserna i 9 § tillämpas dock inte på räkenskapsår som böljat
löpa före lagens ikraftträdande.
Härigenom föreskrivs1 att bilagan till 6 kap. lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:34
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
A. 1. Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som härrör från
- utgrävningar och fynd på land eller under vatten,
- arkeologiska fyndplatser,
- arkeologiska samlingar.
2. Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna konstnärliga,
historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år.
3. Tavlor och målningar som
utförts helt för hand, på vilket
underlag och i vilket material
som helst1.
4. Mosaiker som inte tillhör
kategorierna 1 och 2 och teck-
ningar som utförts helt för hand
på vilket underlag och i vilket
material som helst1.
3. Tavlor och målningar, som
inte tillhör kategori 3 a eller 4,
som utförts helt för hand, på
vilket underlag och i vilket
material som helst1.
3 a. Akvareller, gouacher och
pasteller som utförts helt för
hand, på vilket underlag som
helst.
4. Mosaiker, som inte tillhör
kategorierna 1 och 2, som utförts
helt för hand i vilket material
som helst och teckningar som
utförts helt för hand på vilket
underlag och i vilket material
som helst2.
5. Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med deras
respektive matriser och onginalaffischer2.
6. Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt
samma process som originalet2 och som inte tillhör kategori 1.
7. Fotografier, film och negativ av dessa2.
8. Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur, enstaka
eller i samlingar2.
9. Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar.
10. Tryckta kartor äldre än 200 år.
11. Arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, på vilket
underlag och i vilket medium som helst.
'Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv av den 17 februari 1997 om ändring i
bilagan till direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen
förts bort från en medlemsstats territorium (EGT nr L 60, 1.3.1997, s. 59, Celex
396L0100).
2Som är äldre än femtio år och inte tillhör upphovsmannen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:34
12. a. Samlingar3 och föremål från zoologiska, botaniska, mineralo-
giska eller anatomiska samlingar.
b. Samlingar3 av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller numis-
matiskt intresse.
13. Transportmedel som är äldre än 75 år.
14. Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna Al-A 13 och som
är äldre än 50 år. Kulturföremålen i kategorierna A1-A14 omfattas av
denna lag bara om deras värde motsvarar eller överstiger de ekonomiska
gränsvärdena under B.
B. Ekonomiska gränsvärden tillämpliga på vissa kategorier under A
VÄRDE 0 (Noll)
-1 (arkeologiska föremål)
-2 (delar av minnesmärken)
-8 (inkunabler och manuskript)
-11 (arkiv)
128 000 kr
—4 (mosaiker och teckningar)
-5 (gravyrer)
-7 (fotografier)
- 10 (tryckta kartor)
256 000 kr
-3 a (akvareller)
427 000 kr
-6 (statyer)
-9 (böcker)
-12 (samlingar)
-13 (transportmedel)
-14 (alla andra föremål)
1 282 000 kr
-3 (tavlor)
Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är upp-
fyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska värdet är
det som föremålet har i den återkrävande medlemsstaten.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1998.
3Enligt definitionen av EG-domstolen i dess dom i mål 252/84:
"Samlarforemål enligt nr 99.05 i Gemensamma tulltaxan är föremål som har de
egenskaper som krävs för att ingå i en samling, dvs. föremål som är relativt säll-
synta, som normalt inte används för sitt ursprungliga ändamål, är föremål för
speciella transaktioner utanför den normala handeln med liknande bruksföremål
och är av högt värde".
Den 24 oktober 1995 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens
råd ett direktiv (95/47/EG) om tillämpning av standarder för televisions-
signaler. Direktivet trädde i kraft den 23 november 1995. De svenska och
engelska versionerna av direktivet finns intagna som bilaga 1 och 2.
I promemorian Genomförande av EG:s direktiv för TV-standarder (Ds
1997:21), som har upprättats inom Kulturdepartementet har det lämnats
förslag till en ny lag om standarder för sändning av TV-signaler m.m.
Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remiss-
yttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ku 97/708/RTV).
En sammanfattning av departementspromemorian finns i bilaga 3.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 5.
Den 17 februari 1997 antog Europaparlamentet och Europeiska
unionens råd ett direktiv (96/100/EG) om ändring av bilagan till direktiv
93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från
en annan medlemsstats territorium. De svenska och engelska versionerna
av direktivet finns intagna som bilaga 6 och 7. Av direktivet framgår
direkt hur det skall genomföras och det saknas egentliga valmöjligheter.
Därför har regeringen bedömt det vara obehövligt med en remiss-
behandling.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 25 september 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 9. Lagrådets synpunkter behandlas i anslutning till den
plats där sakfrågorna diskuteras eller i författningskommentaren. Lagför-
slaget har ändrats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Därutöver har en
redaktionell ändring gjorts i den till Lagrådet remitterade texten.
Förslaget till ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. är av
sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande har bedömts sakna betydelse.
Prop. 1997/98:34
Avancerade televisionstjänster, dvs. bredbilds-TV och högupplösnings-
TV, är möjliga både vid analog och digital TV-sändning.
Bredbilds-TVinnebär, enligt den standard som EU förespråkar, att TV-
sändningar görs i ett format där förhållandet mellan bildens bredd och
höjd är fastställd till 16:9, s.k. 16:9-format. Standardformat för dagens
TV-sändningar är 4:3.
Högupplösnings-TV (High Definition Television, HDTV) har dubbelt
så många horisontella bildlinjer som en bild i normal upplösning - t.ex.
10
1250 istället för 625 - och får därigenom större detaljskärpa. En HDTV-
bild i bredbildsformat innehåller ca fem gånger så mycket information
som en traditionell TV-bild.
Med TV-överföring avses sändning till allmänheten av TV-program med
hjälp av radioanläggning samt distribution av TV-program i central-
antennanläggning eller i kabel-TV-nät.
Med TV-standard avses de tekniska specifikationer som slår fast hur
de informationsbärande elektriska signalerna, både i sändarled och i de
enskilda mottagarna, skall utformas. Standardisering är en viktig förut-
sättning för att priserna på utrustning skall kunna pressas ned till en nivå
som gör produkterna tillgängliga för vanliga konsumenter.
I dag används analog teknik för sändning av TV. Vid analog TV-sänd-
ning motsvaras de olika egenskaperna (ljushet, färg, ljud) av elektriska
signaler som varierar kontinuerligt i förhållande till den information som
skall överföras.
I huvudsak finns det för närvarande fyra olika analoga TV-sändnings-
standarder (PAL, SECAM, MAC och NTSC) med ett antal variationer i
skilda delar av världen. Den mest utbredda TV-standarden i västra
Europa i dag är PAL. PAL används för analog marksänd TV, vilket i
Sverige omfattar sändningar av bl.a. SVT 1, SVT 2, TV 4 och finländsk
TV. TV-bilder som grundar sig på PAL-standarden är uppbyggda av 625
linjer och bildformatet är 4:3. Det finns också en PAL-standard för inte
helt digital sändning av bredbilds-TV med normal upplösning (PAL-
plus).
Vid digital TV-distribution sänds informationen, bild och ljud, ut som
datasignaler. Digital utsändning bygger på att en stor mängd separata
avläsningar görs på den elektroniska vågrörelse som representerar in-
formationen och att man därefter sänder dessa avläsningar. Egenskaper
hos den digitala tekniken är bl.a. stor överföringskapacitet, god frekvens-
hushållning och störtålighet, stor flexibilitet, enkel krypterbarhet samt låg
energi- och distributionskostnad.
En övergång från analog till digital TV-sändning innebär att konsumenter
som vill ta emot TV-program som sänds digitalt måste skaffa ny
mottagarutrustning.
Prop. 1997/98:34
11
Utrustningen kan bestå antingen av en digital TV-mottagare med
inbyggda funktioner eller en separat avkodare, s.k. set top-box.
För närvarande är avkodarna utrustade med olika tekniska system
beroende på om TV-sändningen distribueras via marknät, kabel eller
satellit. Avkodaren finns vanligtvis hos den enskilde konsumenten men
kan även installeras centralt i kabel-TV eller centralantennanläggningar. I
sistnämnda fall kommer programmen att överföras i analog form i tråd-
nätet.
Omvandlingen av de digitala signalerna till analoga är den mest
centrala funktionen i avkodaren. När det gäller grundläggande funktioner
som bild- och ljudkodning har standarder tagits fram för att i största
möjliga grad utnyttja gemensamma komponenter oavsett distribu-
tionsmedium.
Åtkomstkontrollsystem ingår också i avkodningsutrustningen. Åtkomst-
kontrollen reglerar att endast de som är behöriga kan ta del av ett visst
program. I åtkomstkontrollen finns funktioner för identifikation som
knyter en viss terminal till ett abonnemang och som ger möjlighet att
beställa och avkryptera program.
Ett led i åtkomstkontrollen kan vara att program krypteras, vilket
innebär att TV-signalema kodas innan de sänds ut, så att endast behöriga
tittare kan avkryptera programmet vid mottagningen. För avkryptering
fordras en avkodare som "låser upp" den krypterade signalen.
De tekniska lösningarna för åtkomstkontrollen är inte standardiserade.
Det finns olika sätt att styra åtkomstkontrollen. Det kan ske t.ex. genom
ijärrstyming eller ett behörighetskort, s.k. PCMCIA-kort (PCMCIA =
Personal Computer Memory Card International Association). Varje
tjänsteleverantör har sitt eget behörighetskort. Där denna teknik används
kan konsumenterna ta emot program från olika tjänsteleverantörer genom
att skifta kort eller genom att programmera kortet för flera olika åtkomst-
system.
Prop. 1997/98:34
Den nuvarande svenska lagstiftningen innehåller inte några regler som
särskilt tar sikte på avancerade TV-tjänster och digital TV. Det digitala
perspektivet har hittills främst diskuterats i samband med frekvens-
teknisk planering där behovet av frekvensspektrum för framtida digital
rundradio har förutsetts (se även avsnitt 6.4).
12
I radio-och TV-lagen (1996:844), som trädde i kraft den 1 december
1996, finns föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-program
som är riktade till allmänheten och som är avsedda att tas emot med
tekniska hjälpmedel. I denna lag anses en sändning vara riktad till
allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är till-
gänglig för vem som helst som vill ta emot den. Lagen gäller vidare för
sändningar genom tråd endast om sändningen nås av fler än 100 bostäder
(för att kabeloperatörer skall vara skyldiga att vidaresända vissa program
i kabelnätet räcker det dock med en täckning på mer än tio bostäder).
Lagen omfattar också bl.a. sådana satellitsända TV-program som tidigare
reglerats i den s.k. satellitlagen samt satellitsända ljudradioprogram.
Principen om etableringsfrihet avspeglas i radio- och TV-lagen. Till-
stånd krävs endast för sändningar från marksändare på frekvenser under
3 GHz (gigaherz) medan sändningar via satellit och kabel är tillstånds-
fria. Även sändningar av sökbar text-TV och sändningar till syn- och
hörselskadade är tillståndsfria under vissa omständigheter. I stället för
tillstånd ställs vissa krav på att den som bedriver verksamhet skall
anmäla detta till Radio- och TV-verket för att det skall kunna fastställas
vem som är ansvarig för viss verksamhet. Anmälningsskyldigheten gäller
även satellitentreprenörer.
Regeringen är tillståndsmyndighet för televisionssändningar och för
ljudradiosändningar till hela landet och till utlandet. I vissa fall får Radio-
och TV-verket meddela tillstånd att sända TV-program eller ljud-
radioprogram.
De regler som gäller för innehållet i alla slags sändningar anges i
radio- och TV-lagen. Regeringen får dessutom i tillståndsvillkor upp-
ställa särskilda krav. Sådana villkor kan gälla t.ex. sändningsverk-
samhetens omfattning och skyldighet att använda viss sändare eller viss
sändningsteknik. Lagens regler om programinnehåll behandlas här inte
närmare men det bör nämnas att programinnehållet i efterhand granskas
av Justitiekanslem, Granskningsnämnden för radio och TV och, i vissa
fall, av Konsumentombudsmannen.
Staten har ett övergripande ansvar för frekvensanvändningen både
nationellt och internationellt. Lagen (1993:599) om radiokommunikation,
som trädde i kraft den 1 juli 1993, har till syfte att tillhandahålla modema
och ändamålsenliga regler för fördelning av den begränsade resurs som
tillgängliga radiofrekvenser utgör. Regleringen bygger på tillståndsplikt
vad gäller innehav och användande av tekniska anordningar för sändning.
Post- och telestyrelsen, som också svarar för den nationella frekvens-
planeringen, är tillståndsmyndighet. Utgångspunkten för myndighetens
tillståndsgivning är att tillstånd bör beviljas och att myndigheten på olika
sätt har att verka för att så kan ske. Tillstånd skall ges om inte vissa
särskilt angivna hinder föreligger, som exempelvis skadlig inverkan på
Prop. 1997/98:34
13
annan radioanvändning och oförmåga att uppfylla tekniska krav. Prop. 1997/98:34
Radioanvändning av betydelse för yttrande- och informationsfrihet samt
den radioanvändning som behövs inom försvaret skall beaktas särskilt
och ha företräde i förhållande till annan användning. Lagen om
radiokommunikation är så utformad att tillståndsprövning föranledd av
digital utveckling bör kunna äga rum utan att regelsystemet behöver
genomgå någon större förändring (jfr SOU 1996:25, s. 111). Tillstånd
enligt lagen kan förknippas med olika tekniska villkor vad gäller
radiosändarens beskaffenhet m.m.
Telelagen (1993:597) innehåller bestämmelser om televerksamhet.
Telelagen innehåller bl.a. bestämmelser om anmälningsplikt och till-
ståndsplikt för olika slag av televerksamhet, om teletaxor och om sam-
trafikskyldighet. Tillsynsmyndighet är Post- och telestyrelsen. En nyligen
genomförd översyn av telelagen har medfört relativt omfattande änd-
ringar i lagen (SFS 1997:379). I telelagen beskrivs televerksamhet som
en förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahållande av
nätkapacitet, dock inte utsändning till allmänheten av program i ljudradio
eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket första meningen
yttrandefrihetsgrundlagen.
Vad gäller televerksamhet har ett flertal rättsakter beslutats inom
ramen för den pågående liberaliserings- och harmoniseringsprocessen
som innebär att telemarknaderna inom EU skall vara liberaliserade senast
den 1 januari 1998.
I konkurrenslagen (1993:20) ställs det efter förebild från EG:s kon-
kurrensregler i artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget upp förbud mot dels
samarbete mellan företag som har till syfte att begränsa konkurrensen på
den svenska marknaden eller som ger detta resultat, dels missbruk från
ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på den svenska
marknaden. Avtal som är förbjudna är ogiltiga. Från förbudet mot
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag kan undantag medges i
enskilda fall av Konkurrensverket.
Även annan generell marknadsrättslig lagstiftning gäller på detta
område. Här kan nämnas lagen (1995:450) om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan närings-
idkare, produktsäkerhetslagen (1988:1604) och marknadsföringslagen
(1994:512). Konsumentverket och Konsumentombudsmannen har upp-
gifter enligt dessa lagar.
14
EU har under flera år försökt underlätta införandet av nya avancerade
televisionstjänster. Utvecklingen av avancerade TV-tjänster sker jäm-
sides med utvecklingen av digital TV. Genom digital TV-teknik skapas
nämligen nya möjligheter att utnyttja de avancerade TV-tjänstema.
För att stimulera införandet av avancerade TV-tjänster har EU i flera
direktiv föreskrivit att vissa standarder skall användas. Direktivet
(95/47/EG) av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för
sändning av televisionssignaler är ett led i det arbetet.
I ett direktiv (92/38/EEG) från den 11 maj 1992 om standarder för
satellitsändning av televisionsignaler, det s.k. MAC-direktivet fast-
ställdes ett regelverk med standarderna HD-MAC för inte helt digital
högupplösnings-TV och D2-MAC för annan inte helt digital satellit-
sändning och kabeldistribution i bredbilds-format.
Flera medlemsländer har inte genomfört MAC-direktivet. En av för-
klaringarna till detta kan vara den digitala teknikens genombrott. MAC-
direktivet upphörde att gälla genom ikraftträdandet av det nya direktivet
om TV-standarder.
Den 22 juli 1993 antog EU en handlingsplan för att stimulera införandet
av avancerade TV-tjänster i 16:9-format. Handlingsplanen var neutral ur
teknisk synpunkt och betonade endast att 16:9-format skulle användas för
TV-sändningar i bredbildsformat, oavsett TV-standard (analog eller
digital) och distributionssätt (mark-, satellit- eller kabelsändning). Hand-
lingsplanen gällde i fyra år och upphörde att gälla den 30 juni 1997.
Direktivet ”TV utan gränser” (89/552/EEG) från den 3 oktober 1989
innebär att den sändande staten skall svara för att TV-sändningar som
den ansvarar för uppfyller vissa minimikrav i fråga om innehållet. Den
mottagande staten skall å sin sida tillåta mottagning och inte hindra åter-
utsändning av TV-program från andra medlemsstater. Direktivet inne-
håller regler om europeiskt programinnehåll, reklam och sponsring,
skydd för barn och ungdom samt rättelse av felaktiga sakuppgifter.
Direktivets regler är införlivade i svensk lagstiftning genom bl.a. radio-
och TV-lagen. Ett reviderat direktiv (97/36/EG) med i stort sett samma
regler som det ursprungliga antogs av Europaparlamentet och rådet i juni
1997.
Prop. 1997/98:34
15
Inom Kulturdepartementet pågår arbete med frågor om digital sändning
av TV-tjänster. Utredningen om tekniska förutsättningar för utökade
sändningar av radio och television till allmänheten överlämnade i
februari 1996 betänkandet Från massmedia till multimedia - att digitali-
sera svensk television (SOU 1996:25). Med anledning av en proposition
om digitala TV-sändningar (prop. 1996/97:67) har riksdagen beslutat
(bet. 1996/97:KU17, rskr. 1996/97:178) att digital marksänd TV skall
införas i flera steg, med möjlighet för regering och riksdag att successivt
ta ställning till om och på vilket sätt verksamheten skall fortsätta.
En särskild utredare har fått i uppdrag att förbereda starten av digital
marksänd TV (dir. 1997:19). Utredaren har hittills lagt fram förslag
(SOU 1997:103) om på vilka orter sändningarna skall påbörjas och skall
vidare bl.a. utarbeta former för samarbete i tekniska frågor mellan TV-
företagen.
Prop. 1997/98:34
EU beslöt i juni 1993 att MAC-direktivet skulle ändras som ett led i EU:s
handlingsplan för att införa avancerade televisionstjänster. Ett förslag till
ändrat direktiv lades fram av EG-kommissionen, COM(93) 556 - COD
476.
Ministerrådet antog direktivet (95/47/EG) om tillämpning av standar-
der för sändning av televisionssignaler den 24 oktober 1995.
Syftet med direktivet kan kortfattat sammanfattas i följande huvud-
punkter.
- Direktivet skall fastställa standarder för TV-sändningar och främja
övergången till bredbildsformat.
- Direktivet skall underlätta anslutningen av tillbehör till TV-mottagare,
bl.a. avkodare, genom fastställande av ett standardiserat gränssnitt
mellan TV-mottagaren och avkodaren.
- Direktivet skall skapa ett enhetligt regelverk för operatörer av digitala
betal-TV-tjänster.
I artikel 1 åläggs medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att
främja en snabbare utveckling av avancerade TV-tjänster och att under-
lätta överföringen av befintlig bredbilds-TV till digitala överföringsnät
som är öppna för allmänheten.
Artikel 2 föreskriver vilka sändningssystem som skall användas (oav-
sett om fråga är om kabeldistribution, satellitsändning eller markbunden
sändning) vid både digital och inte helt digital utsändning av TV. För inte
helt digitala utsändningar i bredbildsformat med 625 linjer gäller an-
16
tingen att 16:9 D2-MAC-sändningssystemet eller att ett sändningssystem Prop. 1997/98:34
i 16:9-format som är helt kompatibelt med PAL eller SECAM skall
användas. För inte helt digitala sändningar med hög upplösning gäller att
HD-MAC-sändningssystemet skall användas. Helt digitala sändningar
skall använda ett sändningssystem som har standardiserats av ett erkänt
europeiskt standardiseringsorgan. Det anges även att helt digitala nät som
är öppna för allmänheten bör vara utformade så att de kan överföra TV-
tjänster i bredbildsformat.
I artikel 3 uppställs krav på att alla TV-apparater som saluförs eller
hyrs ut inom EU och som har en inbyggd bildskärm med en synlig
diagonal över 42 cm skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt
(vilket standardiserats av ett europeiskt standardiseringsorgan) som
möjliggör enkel anslutning av kringutrustning, särskilt extra avkodare
eller digitala mottagare.
Artikel 4 innehåller de villkor som gäller för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster som tillhandahålls publik i gemenskapen. Således
uppställs krav på all konsumentutrustning som saluförs, hyrs ut eller på
annat sätt tillhandahålls i gemenskapen och som kan avkoda digitala TV-
signaler. Sådan utrustning skall ha kapacitet att avkoda digitala signaler i
enlighet med den gemensamma kodningsalgoritm som administreras av
ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan och den skall kunna återge
signaler som har sänts okodade. System för villkorad tillgång skall ha
nödvändig kapacitet för att överföringskontroll till låg kostnad skall
kunna ske vid huvudcentralerna.
Vidare innehåller artikeln bestämmelser om vad som skall iakttas när
tjänster för villkorad tillgång erbjuds och vilka krav som i övrigt ställs på
sådan verksamhet. Artikeln avslutas med regler rörande immateriella
rättigheter, utrustningskrav för TV-mottagare med integrerad digital av-
kodare och tvistlösningsmekanismer.
Artikel 5 säger att när TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 mottas och
vidaresänds i kabel-TV-system skall vidaresändningen åtminstone ske i
samma format.
Artikel 6 behandlar EG-kommissionens fortsatta arbete med gransk-
ning av och rapportering om utvecklingen på det i direktivet behandlade
området.
Artiklarna 7-9 innehålller bestämmelser om det s.k. MAC-direktivets
upphörande, om genomförandet av det nya direktivet och om dess
ikraftträdande.
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet. Med
yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 34
17
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informa-
tionsfrihet består i frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i
övrigt ta del av andras yttranden. Begränsningar av yttrandefriheten och
informationsfriheten får endast göras genom lag i den utsträckning det
särskilt anges i regeringsformen.
Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses
emellertid inte meddelande av föreskrifter som utan avseende på ytt-
randets innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller motta ytt-
randen, s.k. ordningsföreskrifter.
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) reglerar skyddet för yttrandefriheten i
radio, television, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m.
Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har enligt
3 kap. 1 § första stycket YGL rätt att sända radioprogram (program i
ljudradio och television samt innehållet i vissa andra sändningar av ljud,
bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor) genom
tråd. Något krav på tillstånd för att sända radioprogram till allmänheten
genom tråd far därför inte ställas. Av andra stycket samma paragraf
framgår dock att föreskrifter kan meddelas om skyldighet för nätinne-
havare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning som behövs
med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning.
Undantaget utgör grunden för nätinnehavamas skyldighet att förmedla
sändningar från vissa marksändande TV-företag (f.n. SVT och TV 4) och
de lokala kabelsändarföretagen. Etableringsfriheten hindrar inte heller att
det i lag meddelas föreskrifter om ingripande mot fortsatt sändning av ett
utbud som inriktas på våldsffamställmngar, pornografiska bilder eller
hets mot folkgrupp.
Enligt 1 kap. 6 § tredje stycket YGL far det i lag föreskrivas undantag
från grundlagen i fråga om bl.a. radioprogram som sänds genom tråd
men inte är avsedda att tas emot av någon större allmänhet. Regeln
motiveras av att många trådnät är mycket små och att deras betydelse
som medium för nyhetsförmedling och opinionsbildning följaktligen är
begränsad. Vad som menas med ”ingen större allmänhet” är inte helt
klart men i radio- och TV-lagen har trådsändningar som når högst 100
bostäder undantagits från grundlagens tillämpningsområde i den om-
fattning som yttrandefrihetsgrundlagen medger (bestämmelserna i radio-
och TV-lagen om nätinnehavares skyldighet att vidaresända TV-sänd-
ningar som sker med tillstånd av regeringen gäller dock för sändningar
genom tråd som når fler än tio bostäder).
Etableringsfriheten för trådsändningar består i själva verket av två
delar: rätten att etablera trådnät och rätten att bedriva sändnings-
verksamhet. Vad beträffar den förra frågan kan noteras att den svenska
lagstiftningen, med undantag för yttrandefrihetsgrundlagen, inte inne-
håller några specialregler om kabelnät och vad som skall iakttas vid
anläggandet av sådana nät. Det finns emellertid åtskilliga lagregler som
måste beaktas av den som vill anlägga ett kabelnät. Flertalet av dessa
Prop. 1997/98:34
18
bestämmelser är till övervägande delen av civilrättslig natur, dvs. de Prop. 1997/98:34
behandlar rättsförhållanden mellan enskilda, t.ex. i deras egenskap av
ägare eller nyttjanderättshavare till mark.
Något särskilt tillstånd för att anlägga kabelnät krävs således inte.
Redan före yttrandeffihetsgrundlagens tillkomst rådde etableringsffihet.
För att förebygga ingrepp som riktar sig mot bl.a. distribution av program
i trådnät har i 1 kap. 3 § tredje stycket YGL föreskrivits att det inte utan
stöd i yttrandefrihetsgrundlagen får förekomma att myndigheter och
andra allmänna organ på grund av innehållet i program förbjuder
anläggande av trådnät för sändning av radioprogram. Möjlighet kvarstår
därmed att reglera anläggandet av trådnät med beaktande av försvars-
hänsyn, kulturminnesvård etc. (prop. 1990/91:64, s. 84 och 218).
Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får enligt 3
kap. 2 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd
och villkor för att sända. Det har, som utförligt redovisats i promemorian,
av tekniska skäl ansetts omöjligt att uppnå en fullständig etableringsfrihet
när det gäller radiosändningar.
Vid lagstiftning av begränsningar i sändningsrätten gäller - i likhet
med vad som gäller för trådsändningar - vad som föreskrivs i regerings-
formen om grundläggande fri- och rättigheter (3 kap. 3 § YGL).
I förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen har bekräftats möjligheten
att meddela ordningsföreskrifter också beträffande de i yttrandefrihets-
grundlagen skyddade uttrycksformerna (prop. 1990/91:64, s. 117).
Direktivet uppställer krav på att alla TV-tjänster som sänds till publik,
oavsett om det rör sig om kabeldistribution, satellitsändning eller mark-
bunden sändning, skall använda vissa sändningssystem vid sändning i
bredbildsformat, med högupplösning eller helt digitalt. Det utsägs vidare
att helt digitala nät bör vara utformade så att de kan överföra TV-tjänster
i bredbildsformat (artikel 2). Direktivets artikel 5 stadgar att vidare-
sändning i kabelnät av TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 åtminstone
skall ske i samma format. Vad gäller sistnämnda krav bör framhållas att
regleringen gäller vidaresändning och inte s.k. egensändning (jfr Yttran-
defrihetsgrundlagen, Wennberg m.fl., s. 32). Den frihet att sända radio-
program (ljudradio, television m.m.) genom tråd som gäller enligt YGL
omfattar emellertid både vidaresändning och andra sändningar (jfr prop.
1990/91:64 s. 54 f).
Fråga är i första hand om direktivets krav på tekniska standarder och
förhållningsregler på TV-området utgör ordningsföreskrifter enligt 2 kap.
13 § RF. I så fall skulle de inte anses utgöra en begränsning av yttrande-
friheten och informationsfriheten.
Vad som skall anses utgöra ordningsföreskrifter enligt 2 kap. 13 §
tredje stycket RF har behandlats bl.a. i samband med tillkomsten av
lagen (1993:599) om radiokommunikation (prop. 1992/93:200, s. 169 ff;
19
se även SOU 1975:75 Medborgerliga fri- och rättigheter, regerings- Prop. 1997/98:34
formen, samt SOU 1991:107 Lag om radiokommunikation m.m.).
Inledningsvis kan konstateras att 2 kap. 13 § tredje stycket RF bör
tolkas restriktivt. Avgörande för om ordningsföreskrifter skall vara
”tillåtna” är att dessa behandlar åsiktsriktningar lika och alltså inte tar
hänsyn till yttrandets innehåll varvid det ligger i sakens natur att de
materiellt sett endast perifert berör yttrandefriheten.
I föregående avsnitt, och mer utförligt i promemorian, har redovisats
något om de överväganden som tidigare gjorts beträffande möjligheterna
att med stöd av ordningsföreskrifter lösa vissa praktiska spörsmål på TV-
området. Enligt regeringen får det anses klart att också frågor rörande
tekniska standarder hör till en kategori som i detta fall inryms under
begreppet ordningsföreskrifter. Även vid en mycket strikt tolkning av
begreppet bör regler med nu aktuellt innehåll och som på intet sätt
påverkar sändningarnas innehåll eller gör skillnad mellan olika åsikts-
riktningar och inte heller reglerar vem som ägnar sig åt sändnings-
verksamheten bedömas på detta sätt. Att, såsom påpekats av Radio- och
TV-verket, t.ex. sändningar i bredbildsformat kräver mer överförings-
kapacitet än sändningar i andra format föranleder inte någon annan
slutsats. De villkor av teknisk art som uppställs för att vissa TV-tjänster
skall kunna förmedlas till allmänheten kan inte heller anses innebära att
det i praktiken blir fråga om en inskränkning i den tidigare nämnda
etableringsfriheten. Trots att det saknar omedelbar relevans för bedöm-
ningen av vad som utgör ordningsföreskrifter förefaller det angeläget att
påpeka att direktivets huvudsakliga syfte är att främja användandet av ny
teknik och att konsumentintresset utgjort ett tungt vägande skäl för
bestämmelsernas införande. Till bilden hör självfallet också att direk-
tivets regler underlättar det framtida informationsinhämtandet samt
bidrar till att TV-mediet används på ett effektivt och för samhället och
enskilda tillfredsställande sätt.
Således bör den planerade regleringen, som ytterst har till syfte att
uppnå ökade förutsättningar till yttrande- och informationsfrihet, i för-
hållande till grundlagarna anses utgöra sådana föreskrifter som avses i
2 kap. 13 § tredje stycket RF. Den föreslagna regleringen utgör därmed
inte någon inskränkning i nyss nämnda rättigheter.
Regeringens förslag: Regler om vissa avancerade TV-tjänster samlas
i en särskild lag om standarder för sändning av TV-signaler.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar den bedömning
som redovisas i promemorian eller lämnar den utan erinran. Ett antal
remissinstanser, bland dem Konsumentverket, Kommunikationsforsk-
20
ningsberedningen, SABO och Teracom AB, framför varierande grad av
kritik gentemot såväl direktivet som förslaget i promemorian. Stats-
kontoret ifrågasätter behovet av en särskild lag och menar att förslaget i
promemorian bör inarbetas i någon av de redan existerande lagarna på
området. Svenska Kabel-TV-Föreningen och Nethold AB anser att för-
slaget i sin nuvarande form inte bör ligga till grund för lagstiftning
eftersom det innehåller ett stort antal oklarheter. Svenska Kabel-TV-
Föreningen och Nethold AB anser också att direktivet bör inkorporeras
direkt i svensk lag. Telia InfoMedia AB menar att även om det råder
tveksamhet inför att tillskapa specifik teknisk reglering i lag är det viktigt
att regleringen blir tydlig och lätt att tillämpa. Telia InfoMedia Tele-
vision AB anser att ”omvägen” över föreskriftsrätt för regering eller
myndighet inte är nödvändig och att direktivet således kan införas direkt
i svensk lag.
Skälen för förslaget: Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna
med avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt
medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genom-
förandet. Det innebär att staten inte är bunden av t.ex. ett direktivs
terminologi eller systematik, om väl det avsedda resultatet kan uppnås
med en annan terminologi och systematik. I promemorian föreslogs att
en särskild lag skall tillskapas som bl.a. ger regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter på det
aktuella området. Regeringen ansluter sig i allt väsentligt till den i
promemorian valda lösningen för genomförandet av direktivet.
När det gäller vissa remissinstansers kritik mot att direktivet inte direkt
inkorporeras i svensk lagstiftning måste det tas i beaktande att direktivet
anger att det är medlemsstaterna som skall vidta åtgärder i olika former
och på olika sätt för att efterkomma direktivet. Redan av detta skäl är det
inte lämpligt eller tillräckligt att direktivet förs över till svensk rätt i
oförändrad form. För att förtydligas och fa genomslag på det nationella
planet måste direktivet anpassas till svenska förhållanden.
Regleringen i direktivet är detaljerad och nästan uteslutande av teknisk
karaktär. Det är önskvärt att behålla den svenska lagstiftningstraditionen
med förhållandevis kortfattad lagstiftning samtidigt som skyldigheten
gentemot EU uppfylls. Direktivet innehåller inte bara generella regler
som kan behöva konkretiseras. Det innehåller också regler med hög
konkretion. Lagtexten bör därför inte tyngas med föreskrifter i dessa
avseenden. Med ett regelverk av det föreslagna slaget kommer för-
väntade lagstiftningsinsatser bl.a. på grund av den tekniska utvecklingen
att underlättas. Således blir det tämligen enkelt att anpassa reglerna
allteftersom t.ex. nya standarder fastställs. Genomförandet av dessa änd-
ringar bör lämpligen överlåtas till de instanser som har lättast för att
övervaka utvecklingen på området.
Vissa remissinstanser, såsom Teracom AB, har påpekat att det är svårt
att utläsa konsekvenserna av förslaget i promemorian eftersom det inte är
möjligt att veta hur myndigheternas föreskrifter kommer att utformas.
Synpunkten är självfallet befogade, inte minst som det är väsentligt att
vara uppmärksam på att meddelade föreskrifter inte går utanför de ramar
Prop. 1997/98:34
21
som anges i direktivet. Regeringen kan dock inte se att det finns grund
för sådana farhågor.
Direktivet är inte ett s.k. minimidirektiv, som kan frångås till förmån
för en högre skyddsnivå (kravnivå). Oavsett på vilken konstitutionell
nivå som direktivet införlivas med svensk rätt, måste därmed de före-
skrivande organen hålla sig inom de gränser som direktivet anger i fråga
om standarder m.m.
Rikedomen på detaljer och direktivets tekniska karaktär gör det också
befogat att peka på det utrymme som finns att komplettera lagreglerna
med verkställighetsföreskrifter. Dessa skall utgöra tillämpningsföre-
skrifter av rent administrativ karaktär och får inte innebära något nytt
åliggande för enskilda eller något ytterligare ingrepp i enskildas person-
liga eller ekonomiska förhållanden. Det betyder att regleringen i lag
måste vara så komplett att den ger tillräckligt underlag för en bedömning
av vilka åligganden som faktiskt åvilar företag och enskilda. Samtidigt
föreligger det som nyss konstaterats ett praktiskt behov av att inte göra
lagstiftningen så detaljerad att den hindrar följsamhet till den tekniska
utvecklingen på bl.a. TV-standardsområdet. I detta sammanhang vill
regeringen framhålla följande.
Den tekniska utvecklingen medför att gränserna mellan tele-, data- och
massmediekommunikation blir alltmer otydlig. Tjänster som tidigare
varit hänvisade till en viss distributionsteknik kan nu nå sina konsu-
menter på olika vägar. Kommunikationsforskningsberedningen har på-
talat att det är en brist att promemorian inte betraktar de problem-
ställningar som konvergensen mellan data-, tele-, och mediemarknadema
medför i detta sammanhang. Enligt Kommunikationsforsknings-
beredningen är det framför allt frågor om lagens tillämpningsområde och
vilken myndighet som skall svara för tillsynen som aktualiseras mot
bakgrund av konvergensproblematiken.
Konsumentverket har gjort gällande att den tekniska utvecklingen
redan kommit längre än vad direktivet ger uttryck för och Teracom AB
har påpekat att direktivet baseras på det tekniska utvecklingsläge som
rådde för ca fem år sedan.
Regeringen har beslutat tillkalla en särskild utredare för att beskriva
den tekniska utvecklingen av elektroniska informationstjänster som kan
antas få betydande inverkan på samhället och som därigenom påverkar
bedömningen om behovet av en samordning och harmonisering av
lagstiftningen på området (dir 1997:95). Utredarens huvuduppgift är att
utreda behovet av, förutsättningarna för samt konsekvenserna av en
samordning av lagstiftningen för ljudradio, television, annan radio-
kommunikation och televerksamhet.
Det bör nämnas att Europeiska kommissionen avser att presentera en
grönbok om konvergensen under år 1997. Syftet är i första hand att
beskriva utvecklingen och dess tänkbara effekter samt införskaffa ett
underlag för fortsatta diskussioner på området.
Att beakta i sammanhanget är också, vilket framhållits av bl.a.
Konsumentverket, att hänsyn måste tas till konsumentaspektema när det
gäller utvecklingen på området.
Prop. 1997/98:34
22
Vad som sagts ovan om konvergensproblematik och önskvärdheten i
att konsumentfrågorna beaktas i större utsträckning möjliggör emellertid
inte för Sverige att nu undandra sig skyldigheten att genomföra direk-
tivet. Det är därför inte heller lägligt att i detta sammanhang särskilt
behandla konsumenters möjligheter att överblicka programutbud eller att
i övrigt analysera konsumenters behov och önskemål på området såsom
föreslagits av Konsumentverket. I samband med en eventuell översyn
och revidering av direktivet finns det anledning att återkomma till dessa
frågor.
Den fråga som återstår att behandla i detta avsnitt är om det är lämpligt
att, helt eller delvis, föra in nya övergripande bestämmelser om avan-
cerade TV-tjänster i befintlig lagstiftning, främst radio- och TV-lagen
eller radiokommunikationslagen, eller att låta de nya reglerna bilda en ny
lag.
Regeringens bedömning, liksom flertalet remissinstansers, överens-
stämmer även i denna del med vad som föreslagits i promemorian.
Såsom konstaterades i promemorian råder det knappast någon tvekan om
att ett alternativ som innebär att de tekniska krav som ställs på TV-
verksamhet samlas i en särskild lag medger en större flexibilitet inför
framtiden (vid radio- och TV-lagens tillkomst betonades vikten av att
lagen gjordes så mediepolitiskt och tekniskt neutral som möjligt, prop.
1995/96:160 s. 59). Det finns anledning att påpeka att utvecklingen på
TV-området ständigt ställer anpassningskrav på lagstiftaren. Den fulla
betydelsen av den digitala teknikens genombrott kan ännu mte över-
blickas, vilket belyses av remissinstansernas hänvisningar till konver-
gensproblematiken. En del frågor i detta sammanhang kräver lösningar
på global eller europeisk nivå medan andra kan lösas på nationell nivå. 1
vissa fall krävs ett ställningstagande av det enskilda företaget och
individen. Helt klart är emellertid att den tekniska utvecklingen och
marknadsförutsättningarna kontinuerligt kommer att medföra behov av
förändringar i lagstiftningen på området. Vilka dessa är går självfallet
inte att förutse i dagsläget.
Övervägande skäl talar alltså för att en särskild lag om TV-standarder
bör införas. På grund av den existerande medielagstiftningens huvud-
sakliga uppbyggnad med tillståndskrav ter det sig också lagtekniskt
mindre lämpligt att inordna direktivets bestämmelser i någon av dessa
lagar. Därmed vinner man också i klarhet och tydlighet. Med ett nytt
regelverk av den föreslagna typen kommer även förväntade lagstiftnings-
insatser bl.a. på grund av den tekniska utvecklingen att underlättas.
Prop. 1997/98:34
Regeringens förslag: I fråga om vissa avancerade TV-tjänster far
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter om att något av de sändningssystem som anges i direktivet
skall användas. TV-sändningar i bredbildsformatet 16:9 som tas emot
och sänds vidare i kabelnät skall, med visst undantag, sändas vidare i
åtminstone detta format.
23
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stödjer förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Kabel-TV-Föreningen och Nethold AB
menar att det av författningstexten inte är möjligt att dra slutsatser om
vilka föreskrifter som får meddelas och att det, för att kontrollera om
kommande föreskrifter överensstämmer med direktivet, fordras känne-
dom om direktivet. Enligt Svenska Kabel-TV-Föreningen (inkl. Telia
InfoMedia TeleVision AB) och Nethold AB ger den föreslagna lagtexten
intryck av att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
skulle kunna meddela föreskrifter om att TV-kanaler som sänds i bred-
bildsformat skall vidaresändas i kabelnät, trots att direktivet endast
stadgar att helt digitala nätverk skall kunna distribuera sådana tjänster.
Teracom AB påpekar att det är oklart om framtida TV-sändningar genom
koppartråd med ADSL/VDSL-teknik kommer att omfattas av före-
skrifterna om sändningsstandard. Vidare hävdar Teracom AB att det från
konkurrenssynpunkt vore olyckligt om lagen skulle kunna tillämpas så
att det för vissa operatörer är frivilligt att avsätta sändningskapacitet för
en viss typ av vidaresändning, medan operatörer som använder annan
distributionsteknik tvingas göra det, oavsett om det enligt deras bedöm-
ning finns en marknad för sådana vidaresändningar eller ej. SABO anser
att gränsen där regeringen får föreskriva vidaresändning i bredbilds-
format bör höjas till 2 000 hushåll.
Skälen för förslaget: Syftet med direktivet är, som tidigare angetts, att
underlätta införandet av avancerade TV-tjänster såsom bredbilds-TV,
högupplösnings-TV och digital TV. För att uppnå detta syfte föreskrivs
att vissa standardiserade sändningsystem skall användas.
I direktivets artikel 2 anges sålunda att vissa sändningsstandarder skall
användas, oavsett distributionssätt. För sändningar i bredbildsformat som
inte är helt digitala och där antalet horisontella bildlinjer är 625 skall
användas antingen 16:9 D2-MAC eller ett sändningssystem som är helt
kompatibelt med PAL eller SECAM. För sändningar med hög upplös-
ning som inte är helt digitala, skall sändningsystemet HD-MAC an-
vändas. I avsnitt 4 har översiktligt redogjorts för den tekniska bak-
grunden och vissa tekniska begrepp. Det bör här betonas att direktivets
artikel 2 också definierar bredbilds-TV såsom varande program som
producerats och redigerats för att återges i bredbildsformat samt att
formatet 16:9 utgör referensformat för televisionstjänster med bredbilds-
format (ifrågavarande bestämmelse synes främst ha bärighet på artikel 5
varom mera i det följande).
För sändningar som är helt digitala skall användas ett sändningssystem
som har standardiserats av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan.
Det anges i direktivet att ett sändningssystem i detta sammanhang
omfattar alstring av programsignaler (källkodning av ljud- och video-
signaler samt multiplexering av signaler) och anpassning till sändnings-
medier (kanalkodning, modulering och i förekommande fall energi-
dispersion).
Prop. 1997/98:34
24
Den föreslagna bestämmelsen innebär att alla som sänder TV-tjänster
till publik av det slag som anges ovan är skyldiga att använda ett
sändningssystem av angivet slag.
Denna skyldighet gäller oavsett om det rör sig om kabeldistribution,
satellitsändning eller markbunden sändning. Genom denna hänvisning till
olika distributionssätt kan fråga uppkomma huruvida vissa andra distri-
butionsvägar, existerande eller framtida, omfattas av direktivets och den
föreslagna lagens tillämpningsområde. Teracom AB har t.ex. ställt sig
frågande till om framtida TV-sändningar genom koppartråd med ADSL/
VDSL-teknik kommer att omfattas av lagen. Som framhållits i före-
gående avsnitt sker i dag en snabb utveckling av teknik som bl.a.
möjliggör distribution av andra tjänster är konventionell telefoni och data
via befintliga telenät. Ett sätt att använda nuvarande kopparkablar för
olika sändningar är att utnyttja kabelns hela bandbredd i stället för att
begränsa den till de 4 kHz (kiloherz) som ordinär telefoni tjänst kräver.
Tänkbara system som då kan vara aktuella för TV-överföring är ADSL
(Asymmetric Digital Subscriber Line) och VDSL (Very high bit-rate
Digital Subscriber Line). Regeringen vill här erinra om att direktivets
tillämpningsområde i nu aktuellt avseende begränsas till TV-sändningar.
Hur detta begrepp definieras blir därför den avgörande faktorn i samman-
hanget. Att sedan framtida distributionsvägar kan komma att placeras i
kategorierna kabeldistribution, satellitsändning eller markbunden sänd-
ning blir i viss mån sekundärt. I föregående avsnitt har konvergens-
problematiken berörts liksom de utredningsåtgärder som regeringen
nyligen har vidtagit på området. Det är därför varken möjligt eller ens
lämpligt att, utöver de i dag klara fallen, nu ta klar ställning till vilka
framtida sändningssätt som kan komma att omfattas av direktivets och
lagens bestämmelser. Vad som nu sagts äger i motsvarande mån bäring
på frågan om direktivet skall tillämpas beträffande TV-tjänster förmed-
lade i Intemet-miljö.
Som tidigare nämnts föreskriver direktivet beträffande helt digitala
sändningar att en standard skall användas som fastställts av ett erkänt
europeiskt standardiseringsorgan. Härmed förstås en europeisk orga-
nisation som bland EU:s medlemsländer uppnått brett erkännande som
varande kompetent att fastställa standarder inom det område som
standarden i fråga berör. För närvarande torde tre organisationer uppfylla
detta krav: CEN (Comité Européen de Normalisation), ETSI (European
Telecommunications Standardizations Institute) vad gäller sändnings-
system och CELENEC (Comité Européen de Normalisation Electro-
technique) vad gäller TV-mottagare. ETSI har tidigare utarbetat standar-
der för TV-sändningar såvitt angår digitala kabel- och satellitsändningar.
En ETSI-standard för digitala marksända TV-sändningar fastställdes i
mars 1997 (DVB-T).
Mot bakgrund av vad som anförts i föregående avsnitt om regelverkets
systematik m.m. bör det ankomma på regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att föreskriva vilka sändningsstandarder som
får användas. Utöver de i direktivet klart angivna standarderna blir det i
första hand fråga om att precisera vilka sändningssystem som skall
Prop. 1997/98:34
25
användas vid helt digitala sändningar, dvs. vilka system som godkänts av
standardiseringsorganen.
När det gäller Svenska Kabel-TV-Föreningens m.fl. synpunkter om att
förslaget i promemorian ger intryck av att föreskrifter skulle kunna
meddelas om att TV-kanaler som sänds i bredbildsformat skall vidare-
sändas i kabelnät, trots att direktivet endast stadgar att helt digitala nät
skall kunna distribuera sådana tjänster vill regeringen påpeka följande.
Enligt direktivet i dess svenska lydelse bör helt digitala nät som är
öppna för allmänheten för distribution av TV-tjänster vara utformade så
att de kan överföra tjänster i bredbildsformat (jfr den engelska lydelsen
av motsvarande bestämmelse som stadgar att ” Fully digital transmission
networks open to the public for the distribution of television services
must be capable of distributing wide-format services.”). Med helt digitala
nät bör förstås sådana nät som uteslutande använder digital sändnings-
teknik. Någon villkorslös skyldighet att utforma de digitala näten så att
de kan befordra program i bredbildsformat föreligger således inte enligt
direktivet i dess svenska lydelse. Regeringen delar därför uppfattningen
som framförs i promemorian om att någon särskild regel om att helt
digitala nät bör vara utformade på det aktuella sättet inte behöver införas.
Bestämmelsen i artikel 5 innebär däremot att det uppställs krav på att
TV-sändningar i bredbildsformatet 16:9 som tas emot och vidaresänds i
kabelnät skall vidaresändas i åtminstone 16:9-format. Någon generell
skyldighet att motta och vidaresända tjänster i bredbildsformat föreligger
dock inte. Inte heller skall det vara möjligt att meddela föreskrifter med
sådan innebörd, såvida inte de erforderliga förutsättningarna är för
handen. För att undanröja eventuella oklarheter på denna punkt bör dock
ifrågavarande bestämmelse utformas något annorlunda än vad som före-
slagits i promemorian. I detta avseende kan det nämligen inte anses
nödvändigt med ett bemyndigande för regeringen eller myndighet att
meddela föreskrifter eftersom den aktuella bestämmelsen i direktivet är
tydlig. Den är vidare inte heller av sådan art att det behöver bli nöd-
vändigt att komplettera den med hänsyn till nytillkomna standarder och
liknande förändringar. Om således en sändning mottas och vidaresänds i
bredbildsformatet 16:9, skall vidaresändningen i kabelnät också ske i
åtminstone detta format. Inget hindrar i och för sig att programmet
dessutom vidaresänds i normalformat, men en utsändning i bredbilds-
format skall alltid finnas tillgänglig för publiken. Om en kabeloperatör
har installerat utrustning för exempelvis program i D2-MAC bred-
bildsformat är kravet uppfyllt för denna typ av program. I annat fall
måste ägaren eller operatören av kabelnätet anskaffa sådan utrustning
som kan fördela de önskade programmen i bredbildsformat.
En annan möjlighet återstår, nämligen för operatören att välja bort
sådana TV-tjänster som sänds i bredbildsformat. Av naturliga skäl bort-
faller då motsvarande krav på vidaresändningsformat. För de anlägg-
ningar som omfattas av den s.k. must carry-regeln kan dock en sådan val-
möjlighet vara utesluten.
I direktivets ingress anges att huvudantennsystem, såsom dessa har
preciserats av medlemsstaterna, inte påverkas av direktivet. Begreppet
huvudantennsystem har tidigare inte närmare preciserats i svensk lag-
Prop. 1997/98:34
26
stiftning. Teoretiskt kan ett kabelnät som betjänar flera hushåll blir hur
stort som helst. I praktiken torde dock ett nät som huvudregel inte
omfatta mer än en tätort. Från en huvudcentral, oftast centralt placerad i
tätorten, dras ett s.k. primämät som når sex eller åtta kilometer. Med
hjälp av bl.a. förstärkare kan sedan signalerna i primämätet fördelas till
sekundämät. Från sekundämätet överlämnas signalerna till fastighetsnät
för distribution till de enskilda abonnenterna.
I promemorian föreslås att sådana kabelnät som från en huvudcentral
betjänar farre än 1 000 bostäder skall falla utanför den aktuella bestäm-
melsens tillämpningsområde. Sådana kabelnät skall med andra ord inte
ingå i den krets av kabelnät beträffande vilka det råder visst krav på
vidaresändning i bredbildsformat. SABO har, under åberopande av bl.a.
de investeringar som erfordras för sändningar i bredbildsformat och med
hänvisning till att det finns ett antal kabelnät som från en huvudcentral
når strax över 1 000 bostäder, föreslagit att ifrågavarande gräns sätts till
2 000 bostäder. I syfte att undvika att ett större antal kabelnät hamnar på
”fel” sida om gränsen har regeringen inga invändningar mot att så sker.
I avsnitt 9.4 anges vad som bör gälla i fråga om tillsyn m.m.
Prop. 1997/98:34
Regeringens förslag: Alla TV-mottagare med en inbyggd bildskärm
vars synliga diagonal överstiger 42 cm och som saluförs eller hyrs ut
av näringsidkare skall vara utrustade med minst ett standardiserat
gränssnitt som möjliggör anslutning av viss kringutrustning. Mot-
svarande krav ställs på TV-mottagare med interegrerad digital av-
kodare.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer far meddela
föreskrifter om standardiserade gränssnitt för TV-mottagare.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stödjer förslaget i pro-
memorian eller lämnar det utan erinran. Kammarrätten i Stockholm och
Svenska Kabel-TV-Föreningen samt Nethold AB anser att redaktionella
ändringar bör göras i paragrafen. Svenska Kabel-TV-Föreningen och
Nethold AB anser vidare att skrivningen ”standardiserade kontakter för
TV-mottagare” för tankarna på fel spår. SABO beklagar att ett stort antal
av de TV-mottagare som säljs i Sverige inte omfattas av lagen.
Skälen för förslaget: Direktivet innehåller två bestämmelser om hur
TV-mottagare skall vara utrustade (det i direktivet använda begreppet
TV-apparat har genomgående ersatts med det vedertagna begreppet TV-
mottagare). I artikel 3 föreskrivs att alla TV-mottagare med en inbyggd
bildskärm vars synliga diagonal är över 42 cm och som saluförs eller
hyrs ut i gemenskapen skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt
som standardiserats av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan.
Utrustningskravet skall möjliggöra enkel anslutning av kringutrustning,
27
särskilt extra avkodare eller digitala mottagare. Det utrustningskrav som
uppställs i artikel 3 får, genom bestämmelsens ordalydelse, förstås som
att nämnda krav gäller alla TV-mottagare och således inte enbart TV-
mottagare speciellt avsedda för bredbildsformat.
I Sverige marknadsförs TV-mottagare traditionellt med bildskärms-
storleken angiven i tum. Det talas i den aktuella bestämmelsen om bild-
skärmens diagonal, som är ett något större mått än den synliga bildens
diagonal. Som exempel kan nämnas att en s.k. 17-tums mottagare typiskt
sett har en bildskärmsdiagonal om 45 cm och en synlig bilddiagonal om
41 cm. En sådan mottagare omfattas därför inte av bestämmelsen.
Artikel 4 d andra stycket reglerar de krav som ställs på TV-mottagare
med integrerad digital avkodare. Sådana TV-mottagare skall kunna
utrustas med åtminstone en standardiserad kontakt som tillåter anslutning
av utrustning för villkorad tillgång och andra typer av digitala TV-system
till den digitala avkodaren.
Avsikten bakom kravet på att TV-mottagare med en inbyggd digital
avkodare skall kunna utrustas med åtminstone en standardiserad kontakt
är att säkerställa att sådana mottagare åtminstone som tillval skall kunna
utrustas med en kontakt som tillåter anslutning av kringutrustning.
Användaren har därmed möjlighet att få en sådan kontakt eftermonterad
för så vitt denna inte medföljer vid leveransen.
Trots att de aktuella bestämmelserna placerats på skilda ställen i
direktivet förefaller det, på samma sätt som föreslagits i promemorian,
mest ändamålsenligt att nu sammanföra dem i en paragraf. En sådan
disposition medför att det blir tydligare vilka utrustningskrav som gene-
rellt ställs på TV-mottagare i nu aktuellt avseende och underlättar också
rent lagtekniskt fördelningen av tillsynsuppgifter (se avsnitt 9.4.1).
Det kan, som angetts i promemorian, på goda grunder ifrågasättas om
det är tekniskt korrekt att påstå att gränssnitt är eller kan utgöra en del av
en TV-mottagares utrustning (jfr skillnaden mellan uttryckssätten i
artikel 3 och 4 d). I den svenska lydelsen av artikel 3 används uttrycket
”öppet gränssnitt” medan motsvarande engelska begrepp är ”open inter-
face socket”. Svenska Kabel-TV-Föreningen m.fl. har i detta samman-
hang hänvisat till att den digitala TV-tekniken gör det möjligt att saluföra
TV-mottagare som ett ”modulärt system” med möjlighet att införskaffa
själva bildskärmen samt valfri mottagare/avkodare för marksänd digital-
TV alternativt för mottagning via satellit eller kabel (trådsändning). Som
närmare kommer att behandlas i följande avsnitt anser föreningen m.fl.
att lagförslaget fått en olycklig inriktning på ett rent hårdvarubaserat stöd
för anslutning av kringutrustning.
Mot bakgrund av ovanstående bör enligt regeringens uppfattning
förslaget utformas så att det utrustningskrav som skall gälla för TV-
mottagare i nu aktuellt avseende skall gälla ”ett standardiserat gräns-
snitt”. Den eventuella förlust i tydlighet som denna lösning kan medföra i
förhållande till användandet av begreppet ”kontakt” uppvägs av en bättre
överensstämmelse med direktivets ordalydelse. Samtidigt undviks kom-
mande oklarheter beroende på om ett hårdvarubaserat eller mjuk-
varubaserat system för viss kringutrustning m.m. används.
Prop. 1997/98:34
28
Bestämmelsen riktas mot tillverkare och andra som saluför eller hyr ut
TV-mottagare. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller således
sådana överlåtelser som inte sker av näringsidkare, dvs. yrkesmässigt
eller annars i förvärvssyfte. Ordet ”tillhandahålla”, som använts i prome-
morian, avser överlåtelse och erbjudande om överlåtelse men däremot
inte nödvändigtvis uthyrning. Regeringen anser därför att det i lagtexten
bör anges att bestämmelserna gäller den näringsidkare som skall saluföra
eller hyra ut den aktuella utrustningen, något som också bättre överens-
stämmer med direktivets ordalydelse.
Vad gäller de krav som ställs på gränssnittet har i avsnitt 9.1 rörande
användningen av vissa sändningsstandarder redogjorts för vilka organ
som i dagsläget uppfyller rekvisiten som erkända europeiska standardi-
seringsorgan. Bestämmelser om vilka gränssnitt som far användas kan
ges i form av föreskrifter.
Av avsnitt 9.4 framgår vad som bör gälla i fråga om tillsyn m.m.
Prop. 1997/98:34
Regeringens förslag: En näringsidkare far saluföra eller hyra ut
konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler endast om
den kan återge även de digitala TV-signaler som sänts okodade och
uppfyller de krav på avkodning som föreskrivs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Krav far också uppställas på
den tekniska funktionsförmågan hos system för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster. Vidare ställs krav på att leverantörer av dylika
tjänster skall föra separata räkenskaper för sådan verksamhet och att
programföretag skall offentliggöra viss prisinformation.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna: De stora flertalet remissinstanser stöder förslaget
i promemorian eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket ifråga-
sätter om inte föreskrifter som skall tillse att system för villkorad tillgång
utformas på ett sådant sätt att kostnaderna för överföringskon troll vid
huvudcentralerna stannar på en rimlig nivå utgör en form av pris-
reglering. Svenska Kabel-TV-Föreningen, Nethold AB och Telia Info-
Media TeleVision AB hävdar bl.a. att bestämmelsen angående krav på
konsumentutrustning har missuppfattats eftersom motsvarande bestäm-
melse i direktivet innebär att digitala avkodare som säljs eller hyrs ut
skall kunna avkoda signaler som använder den standardiserade krypte-
nngsalgoritmen och skall kunna återge TV-signaler som sänts okodade.
Svenska Kabel-TV-Föreningen och Nethold AB anser vidare bl.a. att den
mycket snabba tekniska utvecklingen av avkodare i dagsläget möjliggör
ett helt mjukvarubaserat system för villkorad tillgång och att lagförslaget
29
fått en olycklig inriktning på ett rent hårdvarubaserat system för anslut-
ning och byte av sådana system. Telia InfoMedia TeleVision AB gör
också gällande att det vore enklare och tydligare om det av lagtexten
framgick att den föreskrift som direktivet ger utrymme för beträffande
system för villkorad tillgång är att conditional access-system, dvs. system
för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster, måste ha teknisk kapacitet
för kostnadseffektiv överföringskontroll vid kabel operatörernas head-
ends eller huvudcentraler. Teracom AB föreslår att de krav som får upp-
ställas beträffande system för villkorad tillgång skall gälla ”funktions-
förmågan”.
Skälen för förslaget: Artikel 4 i direktivet behandlar huvudsakligen
de krav som ställs på system för villkorad tillgång och som tillhandahålls
publiken i gemenskapen. I likhet med vad som gäller för sändnings-
system gäller dessa krav oberoende av på vilket sätt sändningen sker.
I artikeln uppställs krav på att all konsumentutrustning som saluförs
eller hyrs ut och som kan avkoda digitala TV-signaler skall kunna av-
koda sådana signaler i enlighet med den gemensamma kodningsalgoritm
(krypteringsmetod) som administreras av ett europeiskt standardiserings-
organ samt kunna återge signaler som sänts okodade. Digitala signaler
som sänts okodade skall alltså obehindrat (transparent) kunna passera
genom avkodaren. I denna del syftar bestämmelsen till att motverka att
den aktuella utrustningen används för att blockera TV-sändningar som
sänds okodade. En ytterligare förvandling av sådana kanaler kan komma
att krävas om TV-mottagaren baseras på exempelvis det nuvarande ana-
loga PAL-systemet. En sådan funktion kommer normalt att vara inbyggd
i avkodaren med hänsyn till det nuvarande beståndet av analoga TV-
mottagare. Om det gäller hyrd utrustning skall, enligt direktivet, kravet
på transparens kvarstå endast så länge som den som hyr utrustningen
följer gällande hyresavtal. I likhet med bedömningen i promemorian
anser regeringen att det inte behövs någon särskild föreskrift om detta.
Av avsnitt 9.1 framgår att det för närvarande endast är ETSI som har
”rätt” att administrera den kodningsalgoritm som skall kunna avkodas av
den aktuella utrustningen. I överensstämmelse med vad som anförts be-
träffande sändningsstandarder är det också på detta område önskvärt att
regelverket snabbt och enkelt kan anpassas till bl.a. nya tekniska förut-
sättningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
bör därför ges rätt att meddela föreskrifter i detta avseende. Som fram-
hållits av vissa remissinstanser bör dock bemyndigandet utformas på ett
något annorlunda sätt än som föreslagits i promemorian. Av den aktuella
bestämmelsen skall framgå att konsumentutrustning för digitala TV-
signaler skall kunna kunna återge signaler som sänts okodade och kunna
avkoda digitala TV-signaler i enlighet med regeringens föreskrifter.
I likhet med vad som anförts i föregående avsnitt bör det i prome-
morian föreslagna ordet ”tillhandahålla” ersättas med ”saluföras eller
hyras ut” också i denna bestämmelse.
System för villkorad tillgång som används på gemenskapsmarknaden
skall enligt artikel 4 b i dess svenska lydelse ha nödvändig teknisk
kapacitet för att överföringskontroll till låg kostnad skall kunna ske vid
huvudcentralerna, så att kabeloperatörer på lokal eller regional nivå skall
Prop. 1997/98:34
30
kunna utöva total kontroll över tjänster som använder systemen. Det
bakomliggande motivet för bestämmelsen är önskan att undgå att kabel-
TV-operatören av tekniska eller ekonomiska orsaker avskärs från möj-
ligheten att överta kontrollen över de sändningar som använder system
för villkorad tillgång. Kabel-TV-operatören ges på detta sätt möjlighet att
bl.a. ingripa i åtkomstkontrollen innan ett program vidaresänds i kabel-
nätet eller att helt övergå till ett annat system för villkorad tillgång.
Kabel-TV-operatören uppträder då som tillhandahållare av betal-TV-
tjänster gentemot de tittare som är anslutna till kabelnätet.
Som framhållits av Teracom AB handlar den aktuella bestämmelsen i
direktivet mera om systemens tekniska funktionsförmåga än om deras
kvantitativa kapacitet (den engelska lydelsen talar om ”capability”).
Regeringen anser därför att begreppet teknisk funktionsförmåga bör
användas i det svenska regelverket eftersom det bättre beskriver vad det
är fråga om.
Av det anförda framgår att det är den tekniska förmågan hos systemen
som är det primära i sammanhanget. Att, som Konsumentverket, ifråga-
sätta om inte bestämmelsen utgör en form av prisreglering skulle, enligt
regeringens uppfattning, föra för långt. Någon ”prissättning” är det inte
fråga om utan kostnadsdelen utgör ett av flera rekvisit vid bedömningen
av om ett system för villkorad tillgång uppfyller det krav som uppställs i
direktivet (jfr den engelska lydelsen som talar om ”cost-effective”, ett
begrepp som på intet sätt leder tankarna till prisreglering). Det kan i
dagsläget inte anses finnas ett akut praktiskt behov av en regel som
särskilt tar sikte på system för villkorad tillgång i det nu aktuella hän-
seendet (bl. a. eftersom det är oklart huruvida sådana möjligheter till
överföringskontroll som eftersträvas i direktivet alls existerar i prakti-
ken). Direktivets bestämmelse måste dock genomföras samtidigt som
det, enligt regeringens bedömning, fordras en viss framförhållning inför
tekniska framsteg på området. I likhet med vad som föreslagits i prome-
morian bör det därför vara möjligt för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att ställa krav på system för villkorad tillgång
så att dessa uppfyller direktivets bestämmelser. En sak som självfallet
skall vägas in vid bedömningen av ett eventuellt behov av föreskrifter är
att kostnaderna för överföringskontroll inte blir så höga att möjligheten
till sådan kontroll enbart blir illusorisk.
Vad beträffar kravet på offentliggörande av prislistor till bruk för pub-
liken och som innehåller uppgift om huruvida tilläggsutrustning till-
handahålls eller inte, bör framhållas att i Sverige erbjuder en kabel- eller
betal-TV-operatör normalt betal-TV från ett flertal programföretag. Detta
krav är främst riktat mot dessa operatörer och inte mot de enskilda
programföretagen.
I verksamhet där någon erbjuder tjänster för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster skall räkenskaperna rörande denna verksamhet föras
och redovisas separat. Det gäller naturligtvis också för de fall när verk-
samheten i fråga endast utgör en del av den huvudsakliga verksamheten.
Vad beträffar frågor om tillsyn m.m. hänvisas till avsnitt 9.4.
Prop. 1997/98:34
31
Prop. 1997/98:34
Regeringens förslag: Den som framställer och marknadsför tjänster
för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall - under vissa förut-
sättningar — på likvärdiga och rimliga villkor erbjuda de programföre-
tag som önskar använda åtkomstkontroll tekniska tjänster för detta.
När en innehavare av en immaterialrättighet till ett system eller en
produkt för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licens
för tillverkning av systemet eller produkten gäller att vissa grund-
läggande krav på likvärdig behandling m.m. skall vara uppfyllda.
Samtidigt förbjuds uppställandet av vissa villkor.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte något att erinra
mot förslaget i promemorian. Kammarrätten i Stockholm menar att det
bör framgå om de föreslagna bestämmelserna har företräde framför be-
stämmelserna i konkurrenslagen. Enligt kammarrätten vore det också en
förtjänst om innebörden av kriterierna ”lika, rimliga och icke-diskrimine-
rande” preciseras i lagtexten och inte definieras genom föreskrifter. Kon-
sumentverket efterlyser en förklaring till vilka näringsidkarkategorier
som avses i bestämmelsen. Svenska Kabel-TV-Föreningen, Nethold AB
och Telia InfoMedia TeleVision AB menar bl.a. att artikel 4 c) reglerar
tekniska tjänster och inte tekniska möjligheter. Enligt dessa remiss-
instanser har operatören således en skyldighet att erbjuda sina tjänster
men inte att anpassa sin utrustning till andra företags teknik. Svenska
Kabel-TV-Föreningen och Nethold AB vill därför framhålla att program-
företag enligt direktivet inte kan kräva att på egen hand fa tillgång till
utrustningen och distribuera sitt program genom densamma. Svenska
Kabel-TV-Föreningen och Nethold AB anser vidare att lagförslaget fått
en olycklig inriktning på ett rent hårdvarubaserat stöd för anslutning till
eller byte av system för villkorad tillgång och har bl.a. därför föreslagit
att bestämmelsen i 8 § utformas på ett annat sätt. Ett antal remiss-
instanser vill också framhålla att direktivets krav i nu aktuellt avseende
endast gäller de programtjänster som följer det tillämpliga europeiska
regelverket.
Bakgrund: Som angetts i avsnittet om gällande rätt har EG:s kon-
kurrensregler utgjort modell för den svenska konkurrenslagen (KL).
Artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget - som innehåller generella förbud
mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och missbruk av
dominerande ställning, med möjlighet att fa undantag från samarbets-
förbudet - har anpassats och gjorts till svensk lag med tillämplighet på
konkurrensbegränsningar med verkan på den svenska marknaden. Även
merparten av de s.k. gruppundantagsförordningama i EG-rätten har fått
svenska motsvarigheter. EG:s konkurrensregler är bara tillämpliga på
konkurrensbegränsningar som kan beröra handeln över gränserna medan
konkurrenslagen är tillämplig på begränsningar som har verkningar på
den svenska marknaden.
32
Konkurrenslagen innehåller två bestämmelser som upptar förbjudna
konkurrensbegränsningar och vilka är av särskilt intresse i det aktuella
fallet. I 6 § KL finns bestämmelser om konkurrensbegränsande sam-
arbete mellan företag. Grundregeln är att avtal mellan företag är förbjud-
na om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen
på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant
resultat. Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affarsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,
2. produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar be-
gränsas eller kontrolleras,
3. marknader eller inköpskällor delas upp,
4. olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartners far en konkurrensnackdel, eller
5. det ställs villkor för att ingå ett avtal att den andra parten ådrar sig
ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handels-
bruk har något samband med föremålet för avtalet.
Bestämmelserna i 19 § förbjuder att ett eller flera företag missbrukar
sin dominerande ställning på den svenska marknaden. Enligt paragrafen
kan sådant missbruk särskilt bestå i att
1. direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försälj-
ningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,
2. begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel
för konsumenterna,
3. tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa
handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
4. ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig
ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handels-
bruk har något samband med föremålet för avtalet.
Skälen för förslaget: Direktivet innehåller två bestämmelser med
direkt koppling till konkurrensförhållanden. Av artikel 4 c första stycket,
första strecksatsen framgår att medlemsstaterna skall vidta alla nödvän-
diga åtgärder för att utövare av tjänster för villkorad tillgång på lika,
rimliga och icke-diskriminerande villkor, erbjuder alla programföretag
tekniska tjänster som möjliggör att deras digitala TV-tjänster kan mottas
av den behöriga publiken med hjälp av avkodare som förvaltas av
tjänsteutövaren, och att tjänsteutövaren iakttar gemenskapens konkur-
rensrätt, särskilt om en dominerande ställning uppstår. Den närmare
innebörden av bestämmelsen är något oklar. Den uppfattning som
kommit till uttryck i promemorian och som överensstämmer med vad
remissinstanserna anfört innebär att bestämmelsen bör tolkas så att dess
krav på likabehandling m.m. gäller när utövaren erbjuder sina tjänster
och att de ”nödvändiga åtgärder” som erfordras av medlemsstaterna i
detta avseende tar sikte på de konkurrensrättsliga förutsättningar som
skall gälla för att marknaden skall fungera på ett tillfredsställande sätt.
Regeringen ansluter sig till denna uppfattning. I promemorian framhölls
även att bestämmelsen inte innebär någon skyldighet för utövare av
Prop. 1997/98:34
3 Riksdagen 1997/98. 1 sctml. Nr 34
33
villkorade tjänster att erbjuda alla programföretag möjligheten att fä sina
program utsända samlat eller som delar av bestämda programpaket som
sammansatts av utövaren eller möjlighet att fä sina program att ingå i
programpaket som omfattar icke krypterade program. Svenska Kabel-
TV-Föreningen och Telia InfoMedia TeleVision AB har därutöver på-
pekat att bestämmelsen inte heller har till syfte att tvinga kabeloperatörer
m.fl. att distribuera programtjänster eller att erbjuda anpassningar till av
programföretagen valda tekniska lösningar. Mot bakgrund av vad som
ovan anförts om bestämmelsens ändamål framstår även denna tolkning
som invändningsffi.
Den andra av direktivets bestämmelser med konkurrensrättslig anknyt-
ning är artikel 4 d första stycket som stadgar, att när innehavarna av
immateriella rättigheter avseende system eller produkter för villkorad
tillgång beviljar licenser till tillverkare av konsumentutrustning, skall
detta ske på lika, rimliga och icke-diskrimmerande villkor. I artikeln sägs
vidare att, vid licensgivningen hänsyn skall tas till tekniska och
handelsrelaterade faktorer och det är förbjudet för rättighetsinnehavama
att ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och
samma produkt innehåller bl.a. ett standardiserat gränssnitt som möjlig-
gör anslutning av flera andra tillgångssystem.
Som framgått av föregående avsnitt innehåller den svenska kon-
kurrenslagen förbud mot konkurrensbegränsande samarbete och mot
missbruk av en dominerande ställning. I avsnittet redogörs också för
vilka förfaranden som uttryckligen träffas av förbudsbestämmelsema i
lagen.
Fråga uppkommer om den svenska konkurrenslagen är tillräcklig för
att direktivets krav på området skall anses tillgodosedda redan genom
denna.
Direktivet anger att en utövare av nämnda digital-TV-tjänster måste
erbjuda programföretagen tekniska tjänster på lika, rimliga och icke-
diskriminerande villkor. Någon konkurrensrättslig bestämmelse med en
sådan generell innebörd att exempelvis en operatör som erbjuder tekniska
tjänster på villkor som efter någon bedömningsgrund skulle anses som
orimliga automatiskt skulle vara förbjuden finns inte. Inte heller finns
några generella förbud mot att erbjuda tjänster på olika eller diskri-
minerande villkor inom konkurrenslagstiftningen. Dock kan det inte
uteslutas att det i en given situation kan vara så att ett visst beteende, t.ex.
erbjudande av tjänster på olika villkor, av ett företag som i konkurrens-
rättslig mening har en dominerande ställning kan falla under förbuds-
bestämmelsen mot missbruk av dominerande ställning. När det gäller att
uppfylla de krav som i direktivet ställs på en utövare av villkorade
tjänster är den svenska konkurrenslagen emellertid otillräcklig.
Inte heller beträffande de situationer som avses i artikel 4 d är den
svenska konkurrenslagen tillräcklig. Som nyss anförts uppställs i den
svenska konkurrenslagen inga generella förbud mot diskriminerande eller
orimliga villkor. Även om en upplåtelse eller överlåtelse av en ensamrätt
till annan än rättighetshavaren utgör ett sådant avtalsförhållande som
avses i 6 § KL skulle det föra för långt att enbart på denna grund hävda
att direktivets krav är uppfyllda. Det är inte heller givet att ett upp-
Prop. 1997/98:34
34
ställande av sådana specifika villkor avseende produkternas utformning Prop. 1997/98:34
som förbjuds enligt direktivet är otillåtna enligt den svenska konkurrens-
lagen.
Sammanfattningsvis är det därför påkallat att i den nu föreslagna lagen
ha särbestämmelser som understödjer konkurrenslagstiftningen eftersom
konkurrenslagen inte fullt ut tillgodoser direktivets krav.
Bestämmelsernas utformning m.m.
Lagrådet har påpekat att kriterierna ”lika” och ”icke-diskriminerande”
torde ha samma innebörd och att vad som avses i direktivet torde vara
vad som i den svenska konkurrenslagen uttrycks med ett förbud mot att
tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner. Lagrådet har därför,
om ett kort uttryckssätt skall väljas, förordat att ordet ”likvärdiga”
används. Regeringen instämmer i vad Lagrådet anfört.
För båda de bestämmelser som bör införas gäller att det inte är möjligt
eller önskvärt att på ett mer detaljerat sätt ange vad som utgör likavärdiga
eller rimliga villkor. Regeringens överväganden ligger här helt i linje
med vad som föreslagits i promemorian. Som påpekats av Kammarrätten
i Stockholm vore det en förtjänst om innebörden av nyss nämnda krite-
rier kunde preciseras i lagtexten. Regeringen vill dock ställa sig bakom
den slutsats som dragits i promemorian, nämligen att dessa kriteriers
närmare innebörd varierar stort i olika situationer och inte minst den
snabba tekniska utvecklingen på området leder till att förutsättningarna
och bedömningsgrunderna kontinuerligt förändras. Som närmare utveck-
las i avsnitt 9.4.2 är avsikten inte att det skall vara nödvändigt med en
systematisk övervakning av lagens tillämpning. I linje härmed bör det,
vilket vunnit instämmande från bl.a. Konkurrensverket, inte tillskapas ett
svårtillämpbart regelsystem beträffande förbjudna villkor på området. De
aktuella kriteriernas närmare innebörd far således istället bestämmas i
rättstillämpningen. Regeringen, som avser att noga följa utvecklingen på
området, vill här erinra om den möjlighet som kan finnas för berörda
myndigheter att utarbeta riktlinjer (allmänna råd) i nu aktuellt avseende.
I praktiken torde det nästan uteslutande vara genom anmälan till
tillsynsmyndigheten som fråga väcks om otillåtna villkor m.m. De före-
slagna bestämmelserna ger, i de fall då konkurrenslagens regler inte till-
lämpas, möjligheter att ingripa mot överträdelser av lagen.
Svenska Kabel-TV-Föreningen och Nethold AB har hävdat att det i
promemorian begagnade uttrycket ”förvaltar avkodaren” framstår som
något märkligt. De har i ansett att uttrycket ”kontrollerar tillgången till
avkodaren” möjligen uttrycker saken bättre. Regeringen, som noterar att
det i promemorian använda uttryckssättet motsvarar det som återfinns i
direktivet, anser att det av remissinstanserna föreslagna alternativet när-
mast leder tankarna till den fysiska tillgången till avkodaren och därför
inte bör användas. Vad gäller Kammarrättens i Stockholm påpekande om
att det bör framgå om de aktuella bestämmelserna skall ha företräde
framför konkurrenslagen vill regeringen framhålla följande.
35
Det är regeringens uppfattning att de närmare gränserna mellan kon-
kurrensrätten och de nyss berörda reglerna far bestämmas i den praktiska
tillämpningen. Det ankommer inte på regeringen att ange vilka gränser
för tillämpningen av konkurrenslagen som Konkurrensverket bör ställa
upp. Däremot bör det i den nu föreslagna lagen införas en bestämmelse
som syftar till att förhindra dubbla sanktioner (se vidare författnings-
kommentaren till 16 §).
Regeringens förslag: Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i
lagen och av de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen
utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i förslaget
eller lämnar det utan erinran. Enligt Konsumentverket är det lämpligare
att en myndighet blir såväl föreskrivande som tillsynsmyndighet och det
är angeläget att det blir den myndighet som har den bästa sakliga kompe-
tensen och resurserna. Mot bakgrund av bl.a. verkets ökade ansvars-
område rörande hälsa och säkerhet samt miljö kan verket inte åta sig
ytterligare uppgifter med mindre än att nya resurser tillförs myndigheten.
Post- och telestyrelsen bedömer att det vore en mindre lämplig och
sannolikt dyr lösning om myndigheten skulle ansvara för frågor om TV-
standarder. Radio- och TV-verket delar i och för sig uppfattningen att
någon särskild tillsynsmyndighet mte bör tillskapas och att valet då står
mellan verket och Post- och telestyrelsen. Vid en samlad bedömning kan
dock verket mte finna att övervägande skäl talar för att det nya till-
synsuppdraget skall läggas på verket. Kommunikationsforskningsbered-
ningen efterlyser en djupare diskussion om vilken myndighet som skall
fungera som tillsynsmyndighet. Enligt Kommunikationsforskmngs-
beredningen förefaller den i promemorian föreslagna lösningen, utan en
klarare redogörelse för vilka konsekvenser som följer av de olika
alternativ som står till buds där hänsyn tas till konvergensproblematiken,
svagt underbyggd.
Skälen för förslaget: Sverige skall vidta alla lämpliga åtgärder för att
främja en snabbare utveckling av avancerade TV-tjänster. Häri ligger
också att det måste utövas tillsyn över marknaden och att det föreskrivs
sanktioner mot dem som bryter mot reglerna (jfr artikel 5 i EG-för-
draget).
Regeringen bör därför bemyndigas att bestämma vilken eller vilka
myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter. När det gäller frågan
om vilken eller vilka myndigheter som bör vara tillsynsmyndigheter vill
regeringen redan nu lämna följande synpunkter.
Konsumentverket är central tillsynsmyndighet för konsumentfrågor.
Verket skall enligt förordningen (1995:868) med instruktion för
Prop. 1997/98:34
36
Konsumentverket bl.a. utarbeta riktlinjer (dvs. allmänna råd) för närings- Prop. 1997/98:34
idkares marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra
nyttigheter. Verket utövar i dag tillsyn enligt - förutom produktsäker-
hetslagen - bl.a. marknadsföringslagen, liksom över efterlevnaden av
verkets egna riktlinjer.
Konsumentverket har hittills i sin marknadsbevakning prioriterat en
rad marknadsföringsfrågor (bl.a. rörande miljömärkning, finansiella
tjänster och TV-reklam) liksom säkerhetsfrågor. Verket har också be-
handlat frågor avseende energimärkningsregler för hushållsapparater.
Direktivet får anses förutsätta att de berörda länderna aktivt övervakar
att de produkter som finns på marknaden uppfyller de krav som anges i
direktivet. Regeringen anser, i likhet med vad som kommit till uttryck i
promemorian, att en ordning som innebär att Konsumentverket är
tillsynsmyndighet rörande de delar som behandlar konsumentutrustning
ligger väl i linje med de uppgifter som Konsumentverket har redan idag
och den erfarenhet som verket således har på området. Konsumentverket
bör därför få till uppgift att övervaka bestämmelserna rörande dels TV-
mottagares utrustning (4 §), dels utrustning som kan avkoda digitala TV-
tjänster (5 §) samt dels tillhandahållandet av prislistor (10 §). Med
anledning av verkets nya uppgifter framstår en ändring av myndighetens
instruktion som nödvändig.
Enligt förordningen (1994:729) med instruktion för Radio- och TV-
verket har denna myndighet till uppgift att besluta i frågor om tillstånd,
avgifter och registrering som rör ljudradio- och TV-sändningar riktade
till allmänheten i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller annan
särskilt angiven myndighet. Radio- och TV-verket skall också följa
utvecklingen inom ljudradio- och televisionsområdet.
Den nu föreslagna regleringen berör avancerade TV-tjänster, varvid
det framstår som naturligt att i första hand överväga om Radio- och TV-
verket är den myndighet som bör anförtros tillsynen över de områden
som inte har direkt bäring på konsumenter och därför skall övervakas av
Konsumentverket.
Inom närliggande områden, nämligen post-, tele- och radioområdena är
Post- och telestyrelsen central förvaltningsmyndighet. Bestämmelser om
myndighetens verksamhet finns i förordningen (1993:1710) med instruk-
tion för Post- och telestyrelsen. Inom radio- och teleområdena har
myndigheten till uppgift att bl.a. svara för att möjligheterna till radio-
kommunikationer och andra användningar av radiovågor utnyttjas effek-
tivt, främja en sund konkurrens och övervaka prisutvecklingen samt följa
den tekniska utvecklingen. Inom nämnda område skall Post- och tele-
styrelsen särskilt pröva frågor om tillstånd och utöva tillsyn enligt
telelagen och lagen om radiokommunikationer samt delta i nationellt och
internationellt standardiseringsarbete. Myndigheten ansvarar också för
efterlevanden av EG:s s.k. terminaldirektiv (91/263/EEC).
Det regelverk som nu föreslås bygger som framgått inte på något
ansöknings- eller tillståndsförfarande utan rör huvudsakligen de tekniska
krav som ställs på den utrustning som i skilda avseenden skall användas.
I förhållande till de båda nyss nämnda myndigheternas normala uppgifter
kan den föreslagna lagstiftningen sägas utgöra en artskild reglering.
37
Härtill kommer att det är osäkert huruvida någon av myndigheterna för
närvarande förfogar över den kompetens eller de resurser som erfordras
för att tillsynen skall bli effektiv (resursfrågorna behandlas även i avsnitt
9.6). I avsaknad av närmare kännedom om de personella resurser m.m.
som kommer att krävas av tillsynsmyndigheten i denna del och med
hänvisning till önskan att inte onödigtvis komplicera det administrativa
förfarandet i övrigt förefaller det emellertid lämpligast att någon av de
omnämnda myndigheterna tilldelas de aktuella uppgifterna. Någon
särskild myndighet bör således inte tillskapas för ändamålet.
Mot denna bakgrund talar övervägande skäl för att Radio- och TV-
verket, med sin inriktning på frågor rörande bl.a. TV-sändningar till
allmänheten, är den av befintliga myndigheter som bör få till uppgift att
utöva tillsyn på det aktuella området. Radio- och TV-verkets nya upp-
gifter kräver en ändring av myndighetens instruktion.
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten skall kunna fa tillgång till
de lokaler och den information som behövs för en effektiv tillsyn.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
också kunna föreskriva att en näringsidkare skall ersätta tillsyns-
myndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prover.
Prop. 1997/98:34
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte något att erinra
mot förslaget i promemorian. Konsumentverket gör gällande att den
knapphändiga behandlingen av de olika tillsynsuppgiftema och vad de
konkret består av gör det svårt att göra en bedömning av tillsynens
omfattning. ElektronikFörbundet Svenska föreslår, beträffande kostnader
för provtagning m.m., att de angivna och standardiserade, tekniska
specifikationerna skall utgöra tillräcklig grund för att tillverkaren kan
garantera att i Sverige saluförd produkt eller tjänst uppfyller kraven på
samma sätt och enligt samma förfarande som det elektriska produkt-
säkerhetskravet i dag uppfylls. Enligt förbundet bör inte heller
marknadskontroller vara nödvändiga annat än vid klar misstanke om
övertramp och kontroll skall också utföras hos den som bär det direkta
ansvaret.
Skälen för förslaget: Fullgörandet av tillsynsuppgiften förutsätter att
myndigheten eller myndigheterna skaffar sig nödvändiga kunskaper och
sprider viss information om gällande bestämmelsers tillämpning till
leverantörer, användare, installatörer, serviceföretag m.fl. Regeringen vill
i detta sammanhang påtala vikten av att marknadsaktörerna genom egna
åtgärder söker säkra god normefterlevnad och ge en vederhäftig informa-
tion till allmänheten. Inom ramen för tillsynsverksamheten bör rymmas
bl.a. att göra inspektioner av teknisk utrustning även om avsikten inte är
att det skall vara nödvändigt med en systematisk marknadsövervakning.
38
Marknadskontrollen är tänkt att primärt koncentreras till detaljistledet Prop. 1997/98:34
även om behovet av kontroll också i andra led inte kan uteslutas.
Tillsynsmyndigheten bör i tillsynsverksamheten samråda med de
myndigheter som med stöd av andra regler kan ha att befatta sig med
frågor som rör sändningsverksamhet.
Ett specialfall utgör de bestämmelser av konkurrensrättslig art som
redovisats i avsnittet 9.3.2. Konkurrensverket har en särskild kompetens
på området och det är värt att notera att ifrågavarande bestämmelser inte
utesluter en tillämpning av konkurrenslagen. Det bör därför föreligga en
skyldighet för tillsynsmyndigheten att vid överträdelser av de föreslagna
bestämmelserna i 7 och 8 §§ samråda med Konkurrensverket innan ett
föreläggande utfärdas.
För att tillsynen skall bli effektiv bör bestämmelser införas som ger
den myndighet som ansvarar för kontrollen rätt att på anmodan få till-
träde till sådana utrymmen (bl.a. tillverknings-, lager- och försäljnings-
lokal) där sådan verksamhet som omfattas av lagen bedrivs liksom
tillgång till viss information. Vidare skall myndigheten få anmoda till-
verkaren, dennes auktoriserade representant eller den som svarar för att
varan eller tjänsten släpps ut på marknaden att lämna sådan information.
Myndigheten skall också ha möjlighet att välja ut provexemplar och ta
med sig det för undersökning och provning. Tillsynsmyndighetens be-
fogenheter i nämnda avseenden motsvarar vad som i övrigt gäller på
radiokommunikations- och teleområdena.
Frågan om att låta en tillsynsmyndighet ta ut ersättning för kostnader
för prov och undersökning berörs inte i direktivet. Det torde därför stå
varje land fritt att besluta om detta.
Det förefaller rimligt att tillsynsmyndigheten ges rätt att ta ut ersätt-
ning för kostnader for provtagning och undersökning av prover från den
näringsidkare hos vilken kontrollen eller provtagningen görs. En sådan
rätt bör i likhet med vad som gäller på andra områden - jfr bl.a. lagen
(1992:1327) om leksakers säkerhet - tills vidare vara begränsad till de
fall då utrustningen inte uppfyller de föreskrivna kraven. Det bör
ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndig-
het att meddela föreskrifter om skyldigheten att betala sådana kostnader.
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten får förelägga en närings-
idkare eller ett programföretag som bryter mot lagen eller föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen att följa bestämmelserna. Före-
läggandet får förenas med vite.
Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland och Kammarrätten
i Stockholm framför redaktionella synpunkter på promemorians
lagförslag. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter också om inte tillsyns-
39
myndighet skall ha en ökad samrådsskyldighet med Konkurrensverket. I
övrigt har inga remissinstanser yttrat sig särskilt om förslaget.
Skälen för förslaget: Direktivet innehåller inte några bestämmelser
om vilka åtgärder som skall vidtas när någon handlar i strid med
direktivet. Inte heller uppställer direktivet några uttryckliga krav på att
medlemsstaterna skall införa straffsanktioner mot den som t.ex. inte
använder föreskrivna sändningsstandarder. Det grundläggande kravet på
medlemsstaterna är, som tidigare anförts, att ”vidta lämpliga åtgärder”
för att främja utvecklingen av avancerade TV-tjänster.
De föreslagna bestämmelserna är i sig inte tillräckliga för att säker-
ställa att bestämmelserna efterföljs. För att säkerställa direktivets avsedda
resultat om användandet av vissa sändningssystem m.m. måste det vara
möjligt för tillsynsmyndigheten att ge anvisningar i form av före-
lägganden. För att myndigheten skall kunna sätta kraft bakom orden bör
föreläggandena kunna förenas med vite. Att tillsynsmyndigheten har en
skyldighet att samråda med Konkurrensverket innan man utfärdar
föreläggande riktade emot vissa överträdelser av lagens regler framgår av
avsnitt 9.4.2. Regeringen finner inte att denna samrådsskyldighet bör
vara mer omfattande än vad som redovisas i nyss nämnda avsnitt.
Det förekommer visserligen att vitessanktionerade bestämmelser över-
träds på andra medierättsliga områden och att deras funktion som instru-
ment att göra överträdelser ekonomiskt olönsamma därmed i vissa fall
visat sig mindre effektiv (se prop. 1995/96:160 s. 134). Det kan också
nämnas att i bl.a. Danmark har motsvarigheten till den lagstiftning som
nu föreslås försetts med straffrättsliga sanktioner.
Det föreliggande förslaget bör emellertid ses i belysning av att direk-
tivet inte uppställer några särskilda krav på reaktioner mot överträdelser
och att det därför står Sverige fritt att välja den sanktionsform som från
våra utgångspunkter framstår som den mest ändamålsenliga.
Det är i och för sig en förhoppning att marknadsförutsättningarna, bl.a.
i form av de krav som konsumenterna ställer, skall vara sådana att det
helt enkelt inte blir ekonomiskt lönsamt eller försvarbart att bryta mot
bestämmelserna. Ett kraftfullt verkande vite kan emellertid behövas som
ett komplement härtill för att fa överträdaren att vidta erforderliga
åtgärder.
Vad gäller vitesföreläggandets utformning, vitesbeloppets storlek, ut-
dömande av vitet m.m. skall lagen (1985:206) om viten tillämpas.
Prop. 1997/98:34
40
Prop. 1997/98:34
Regeringens bedömning: Det är inte möjligt att närmare beräkna de
sammantagna kostnadseffekterna av den föreslagna lagstiftningen
eftersom flertalet av de speciella TV-tjänster m.m. som direktivet och
den föreslagna lagstiftningen avser att reglera ännu inte förekommer
på den svenska marknaden i någon nämnvärd omfattning. Det är dock
sannolikt att näringsidkare som berörs belastas med vissa kostnader.
Utgångspunkten bör vara att tillsynsmyndigheternas nya uppgifter
skall kunna klaras genom en omfördelning av tillgängliga resurser.
De kostnader som kan uppstå för domstolarna måste anses försum-
bara.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte något att in-
vända mot bedömningen i promemorian. Konsumentverket påtalar att
verket inte kan åta sig ytterligare uppgifter med mindre än att nya
resurser tillförs. Radio- och TV-verket erinrar om att man är en liten
myndighet med begränsade resurser. Post- och telestyrelsen anger, som
tidigare redovisats, att det sannolikt skulle bli en dyr lösning om myndig-
heten får tillsynsuppgifter enligt den nya lagen. Svenska Kabel-TV-
Föreningen och Nethold AB poängterar vikten av att de tillsynsmyndig-
heter som skall svara för verkställighetsföreskrifter tillförsäkras tillräck-
liga resurser för att klara sina nya uppgifter. ElektronikFörbundet
Svenska pekar på att den svenska TV-marknaden präglas av stagnation
och en mycket pressad lönsamhet. Förbundet motsätter sig därför all
form av extra skatte- eller avgiftsuttag för att finansiera den nya ”TV-
standarden”. Teracom AB anför att en effektiv tillsyn möjligen kan kräva
ökad teknisk/juridisk/ekonomisk kompetens och att ett sådant behov bör
kunna tillgodoses genom vidareutbildning och eventuell viss resursför-
stärkning.
Skälen för bedömningen: Ett genomförande av förslaget kan för-
väntas medföra vissa ekonomiska konsekvenser i olika led (för effekter
av digital TV ur ett näringspolitiskt perspektiv jfr betänkandet Från
Massmedia till Multimedia, SOU 1996:25, s. 185 ff.).
Den förslagna lagen bör kunna administreras utan användande av en
omfattande administrativ apparat. Den förordning som skall komplettera
lagen kommer att innehålla de ytterligare krav som ställs för att lagens
regler skall vara uppfyllda. Härigenom undviks krav på anmälnings- och
tillståndsplikt av olika slag. Avsikten är, som tidigare framhållits, inte
heller att systemet skall bygga på en omfattande marknadskontroll utan
detta bygger huvudsakligen på konkreta förhållanden i de enskilda fallen.
Anpassningen av t.ex. sändningssystem och kabelnät till de nya förut-
sättningar som kommer att gälla torde inte medföra några högre extra
investeringskostnader eftersom berörda system och nät under alla om-
ständigheter torde komma att bringas i överensstämmelse med lagens
krav på grund av bl.a. de kapacitetsmässiga fördelar som är förenade med
användandet av de i direktivet angivna bestämmelserna. Det kan emeller-
41
tid inte uteslutas att vissa merkostnader uppkommer. I sakens natur ligger Prop. 1997/98:34
dock att omfattningen av sådana kostnader inte kan beräknas, eftersom
de beror på bl.a. vilka överväganden som enskilda företag gör och vilken
användning av system m.m. som faktiskt sker.
Även tillsynen över lagens efterlevnad kan antas komma att medföra
vissa kostnader. Storleken på dem är dock svår att beräkna i nuläget. I
avvaktan på bl.a. utvecklingen av de tekniska förutsättningarna och
marknaden för de aktuella TV-tjänstema bör utgångspunkten vara att
uppgifterna klaras av genom en omfördelning av tillgängliga resurser.
Resursbehovet för tillsynen bör utvärderas när lagen varit i kraft en tid.
Som framgår av föregående avsnitt har tillsynsmyndigheten möjlighet
att medelst förelägganden ingripa mot otillåten verksamhet. Föreläggan-
det skall kunna kombineras med vite. Omfattningen av överklaganden
med anledning av lagen kan emellertid förväntas bli synnerligen liten. De
kostnader som kan uppstå för rättsväsendet måste därför betraktas som
försumbara.
Regeringens bedömning: Direktivet kräver inte att särskilda bestäm-
melser om tvistlösning införs.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Konkurrensverket menar att det - åtminstone på
konkurrensområdet - krävs kompletterande lagstiftning för att direktivets
krav skall uppfyllas i detta avseende. Övriga remissinstanser har inte
särskilt yttrat sig över bedömningen i promemorian.
Skälen för förslaget: Direktivet kräver att alla parter i olösta tvister
om tillämpningen av bestämmelserna i artikel 4 har tillgång till ett tvist-
lösningsförfarande (artikel 4 e). Direktivet överlåter åt medlemsstaterna
att se till att det finns ett fungerande maskineri som gör det möjligt att
avgöra sådana tvister på ett rättvist och öppet sätt inom rimlig tid.
I promemorian har bedömningen gjorts att redan existerande regelverk
på det konsument- och konkurrensrättsliga området liksom på andra
civilrättsliga områden leder till att det inte erfordras kompletterande
lagstiftning för att uppfylla den aktuella bestämmelsen i direktivet. De
områden inom vilka tvister kan uppkomma och som berörs av den
aktuella direktivsbestämmelsen gäller kraven på konsumentutrustning
som kan avkoda digitala TV-signaler, funktionsförmågan hos system för
villkorad tillgång, TV-mottagare med integrerad avkodare, prislistor och
separat redovisning samt de bestämmelser i direktivet som har kon-
kurrensrättslig anknytning.
42
Konkurrensverket har anfört att verkets nuvarande möjligheter att
ingripa med stöd av konkurrenslagen och den s.k. subsidiära talerätten
inte torde vara tillräckliga för att ge alla aktörer i olösta tvister om
tillämpningen av bestämmelserna i artikel 4 - vad gäller konkurrens-
aspekter - tillgång till erforderliga tvistlösningsmekanismer.
Utöver vad som anförts i avsnitt 9.3.2 rörande konkurrensrättsliga
förhållanden vill regeringen betona att det inte är möjligt att förutse alla
de tvister som kan tänkas uppkomma med anledning av de regler som
återfinns i artikel 4. Inte heller är det alldeles lätt att avgöra vilka som
skall kunna anses vara parter i detta sammanhang och hur begreppet
”tvister” skall definieras. Mot bakgrund av det anförda blir också till-
skapandet av särskilda tvistlösningsregler på området förenat med stora
svårigheter. I sammanhanget bör också särskilt beaktas att till-
synsmyndigheten har möjlighet att ålägga part att följa lagen och att
Konkurrensverket är ansvarig myndighet i fråga om konkurrenslagen
med de befogenheter det innebär. Parter som berörs av överträdelser
enligt lagen har därmed möjligheter att vända sig till ifrågavarande
myndigheter och påkalla ingripande. Såvitt regeringen nu kan bedöma
och i enlighet med den slutsats som dragits i promemorian talar det mesta
för att de tvister som kan uppstå och som omfattas av direktivet kan lösas
inom ramarna för befintlig lagstiftning. Regeringen menar därför att ett
ställningstagande till eventuella ytterligare lagstiftningsinsatser på detta
område bör kunna anstå.
Prop. 1997/98:34
Regeringens förslag: Bilagan till 6 kap. lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. ändras på så sätt att det införs en ny kategori, 3 a.
Akvareller, gouacher och pasteller med en värdegräns om 256 000 kr.
Följdändringar görs i kategori 3 och 4.
Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. (kulturminneslagen) finns bestämmelser om återlämnande
av kulturföremål. I en bilaga anges de kategorier av föremål som - under
vissa förutsättningar - kan komma att återlämnas. Bestämmelserna
bygger på rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om åter-
lämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en annan
medlemsstats territorium.
Europaparlamentet och rådet beslutade den 17 februari 1997 direktivet
96/100 om ändring av bilagan till direktiv 93/7/EEG om återlämnande av
kulturföremål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats terri-
torium. Genom rådets förordning nr 2469/96 av den 16 december 1996
om ändring av bilagan till förordning (EEG) nr 3911/92 om export av
kulturföremål har motsvarande ändring beslutats i fråga om export av
kulturföremål till tredje land.
43
Bakgrunden till det nu beslutade direktivet är följande. Enligt skilda
konstnärliga traditioner inom gemenskapen anses akvareller, gouacher
och pasteller utgöra antingen målningar eller teckningar. Kategori 3 i
bilagan till direktivet 93/7/EEG omfattar tavlor och målningar medan
kategori 4 omfattar teckningar. Det ekonomiska gränsvärdet är 128 000
kr för kategori 3 och 1 282 000 kr för kategori 4. För att akvareller,
gouacher och pasteller skall behandlas likvärdigt på den inre marknaden
har det ansetts nödvändigt att klargöra vilken kategori som de skall
hänföras till. Eftersom de normalt har en lägre prisnivå än målningar och
tavlor, men en högre nivå än teckningar har de fatt bilda en egen kategori
med ett nytt gränsvärde, 30 000 ecu.
För att genomföra det nu beslutade direktivet bör bilagan till 6 kap.
kulturminneslagen ändras i enlighet med direktivet. En smärre språklig
justering föreslås i förhållande till lydelsen av den svenska översätt-
ningen av direktivet.
Den angivna värdegränsen har, liksom de andra värdegränserna, om-
vandlats till svensk valuta enligt den kurs som gällde den 31 december
1992 (jfr EGT nr C 1,5.1. 1993, s.2).
Prop. 1997/98:34
Regeringens förslag: Lagen om standarder för sändning av TV-
signaler och ändringarna i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
skall träda i kraft den 1 mars 1998.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att lagen om
standarder för sändning av TV-signaler skulle träda i kraft den 1 april
1998.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att
invända mot förslaget i promemorian. Kammarrätten i Stockholm på-
pekar att lagen och en eventuell förordning bör träda i kraft samtidigt.
ElektronikFörbundet Svenska menar att övergångstiden till uteslutande
digital TV-teknik måste vara rimlig för alla parter och åtminstone tillåta
mottagning med analog TV-mottagare i tio år, låt vara med enkla till-
behör. Övergångstiden måste, enligt förbundet, också ta hänsyn till
befintliga affärslager vi införandet.
Skälen för förslaget: Den nya lagen om TV-standarder bör träda i
kraft så snart som möjligt.
Såsom konstaterats i promemorian torde det inte vara nödvändigt med
en särskild övergångsreglering. Direktivet har trätt i kraft och bl.a. därför
bör den nya lagen tillämpas utan en särskild omställningsperiod.
I syfte att undvika alltför stora olägenheter föreslås dock att bestäm-
melsen i 9 § om ekonomisk redovisning inte skall tillämpas på räken-
skapsår som böljat löpa före lagens ikraftträdande.
44
I fråga om återlämnande av kulturföremål skall direktivet vara genom- Prop. 1997/98:34
fört sex månader efter dagen för dess offentliggörande, närmare bestämt
den 1 september 1997. De nya bestämmelserna bör därför träda i kraft så
snart som möjligt.
Under förutsättning att erforderlig riksdagsbehandling kan äga rum bör
den nya lagen om TV-standarder och de ändrade bestämmelserna i
kulturminneslagen, enligt regeringens uppfattning, träda i kraft den 1
mars 1998.
1 § Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv
95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för
sändning av televisionssignaler.
Lagen syftar till att genomföra EG-direktivet om tillämpning av TV-
standarder för sändning av televisionssignaler i svensk rätt.
EG:s direktiv brukar innehålla en särskild bestämmelse om att de lagar
och andra föreskrifter som medlemsstaterna antar för att följa direktivet
skall innehålla en hänvisning till direktivet eller åtföljas av en hänvisning
till direktivet när de offentliggörs (se Ds 1995:4, s. 22). Det aktuella
direktivet innehåller också en sådan bestämmelse varför en hänvisning
som nu skett bör göras, inte minst för att fästa tilllämparens uppmärk-
samhet på EG-rättens betydelse för tolkningen av de svenska före-
skrifterna och för att underlätta jämförelsen. Hänvisningen bör i detta fall
göras i en särskild inledande paragraf.
2 § I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i
bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändnings-
system.
I bestämmelsen anges att lagen innehåller föreskrifter om standarder för
vissa särskilt angivna TV-tjänster. Den närmare innebörden av dessa
tekniska begrepp har behandlats i avsnitt 4.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmän-
heten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla
45
sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upp-
lösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör
sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.
Om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i
kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format. Detta gäller
dock inte för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar fårre än
2 000 bostäder.
I bestämmelsen, som i huvudsak motsvarar artiklarna 2 och 5 i direktivet,
bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
att uppställa krav på användning av standarder för vissa typer av sänd-
ningar, se första stycket i paragrafen. För en närmare beskrivning av de
olika sändningssystemen (bredbildsformat, högupplösning och digital
sändning) hänvisas till avsnitt 4.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 9.1) gäller kravet
på användandet av vissa standarder oavsett om sändningen distribueras
genom tråd, via satellit eller från sändare på markytan.
Första styckets tillämpningsområde begränsas av att sändningarna
skall vara avsedda för mottagning av allmänheten. Härmed avses att
sändningarna skall vara avsedda att mottas antingen direkt av allmän-
heten eller efter samtidig och oförändrad vidaresändning. Utanför para-
grafens tillämpningsområde faller därmed s.k. programöverföringar, t.ex.
transporter av program till eller mellan rundradioföretag.
I avsnitt 9.1 har redovisats vilka standarder som skall användas för
olika sändningssystem. Vad särskilt beträffar helt digitala sändningar an-
kommer det på regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att ange de standarder som får användas. I praktiken innebär
detta att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
till uppgift att identifiera det eller de standardiseringsorgan som är
behöriga att fastställa den aktuella standarden och att sedan meddela
föreskrifter i enlighet med dessa standarder.
Enligt andra stycket kan kabelnät tvingas avsätta kanalkapacitet för
vidaresändning av de bredbildssändningar som tas emot. Om en sändning
tas emot och vidaresänds i kabelnät i bredbildsformatet 16:9 skall således
vidaresändningen också ske i åtminstone i detta format. I enlighet med
vad som föreskrivs i direktivets ingress om att huvudantennsystem -
såsom dessa preciserats av medlemsstaterna - inte påverkas av direktivet,
gäller detta krav dock inte sådana kabelnät som från en huvudcentral når
färre än 2 000 bostäder.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om standardiserade gränssnitt för TV-mottagare som
skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare.
Direktivet innebär, som framgår av avsnitt 9.2, att det uppställs vissa
krav på hur TV-mottagare skall vara beskaffade för att få saluföras eller
hyras ut på marknaden. I avsnittet anges också vilka TV-mottagare som
omfattas av direktivets krav. I paragrafen finns ett bemyndigande för
Prop. 1997/98:34
46
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om de krav som skall ställas upp beträffande standardisering
av de aktuella gränssnitten. I praktiken innebär bestämmelsen att rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer måste hålla sig
underrättade om dels vilka standardiseringsorgan som är behöriga, dels
vilka standarder som samma organ fastställt. Bestämmelsen innebär att
det inte blir tillåtet för en näringsidkare att saluföra eller hyra ut en TV-
mottagare som saknar de föreskrivna gränssnitten.
5 § Konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler och som
skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare skall kunna återge de
digitala TV-signalema även om de har sänts okodade.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far i fråga
om sådan utrustning meddela föreskrifter om avkodning av digitala TV-
signaler.
Paragrafen har närmare kommenterats i avsnitt 9.3.
Första stycket innebär förbud för en näringsidkare att saluföra eller
hyra ut konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler om
utrustningen inte också kan återge digitala TV-signaler som sänts
okodade.
Andra stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att, genom föreskrifter, närmare
ange de ytterligare krav som ställs på aktuell utrustning när det gäller
avkodning av digitala TV-signaler. Som redovisats i avsnitt 9.3 innebär
detta att utrustningen skall kunna avkoda digitala TV-signaler i enlighet
med den gemensamma europeiska krypteringsalgoritm som admini-
streras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far med-
dela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan
som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för
villkorad tillgång skall kunna överföras i kabelnät.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter, har
kommenterats i avsnitt 9.3.1.
Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att genom föreskrifter uppställa
krav på den tekniska funktionsförmågan hos system för villkorad tillgång
till digitala TV-tjänster. Som framhållits i avsnitt 9.3.1 bör det ankomma
på de föreskrivande organen att bedöma på vilket sätt och till vilken
kostnad överföringskontrollen skall kunna ske.
Den som använder ett system för villkorad tillgång måste tillse att de
eventuella föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigandet är
uppfyllda.
Prop. 1997/98:34
47
7 § Den som framställer och marknadsför tjänster för villkorad tillgång
till digitala TV-tjänster skall på likvärdiga och rimliga villkor erbjuda
alla programföretag sådana tekniska tjänster att programföretagens
sändningar kan tas emot av den publik som har rätt att använda avkodare.
Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer
och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.
Bestämmelsen motsvarar artikel 4 c första stycket, första strecksatsen i
direktivet. Den innebär att den operatör som tillhandahåller tjänster för
villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall erbjuda de programföretag
som önskar använda åtkomstkontroll sina tjänster på villkor som kan
anses lika, rimliga och icke-diskriminerande. Dessa kriteriers innebörd
får närmare preciseras i rättstillämpningen. Som redovisats i avsnitt 9.3.2
kan det tänkas att den svenska konkurrenslagen är tillämplig också på ett
förfarande som regleras här. 7 § gäller oberoende av om konkurrenslagen
(1993:20) samtidigt är tillämplig på ett förfarande. Vad som gäller i fråga
om sanktioner framgår av kommentaren till 15 §. Paragrafen har
utformats i enlighet med vad Lagrådet anfört.
8 § När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad
tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för till-
verkning av systemet, skall licenserna upplåtas på likvärdiga och rimliga
villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala
TV-tjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma
tjänster.
Innehavaren av rättigheten far vid upplåtelse av licenser för tillverk-
ning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en
och samma produkt innehåller
1. ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra
tillgångssystem, eller
2. särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.
Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 9.3.2. Den motsvarar artikel 4
d första stycket, första och andra strecksatserna i direktivet. Vid
utformningen av första stycket har Lagrådets synpunkter tillgodosetts.
Som redovisats i avsnitt 9.3.2 kan det tänkas att den svenska kon-
kurrenslagen också kan vara tillämplig på sådant förfarande som regleras
här. 8 § gäller oberoende av om konkurrenslagen (1993:20) samtidigt är
tillämplig på förfarandet. Vad som gäller i fråga om sanktioner framgår
av kommentaren till 15 §.
9 § Verksamhet där någon erbjuder tjänster för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verk-
samhet.
Direktivet förutsätter att utövare av tjänster för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster för separata räkenskaper för sin verksamhet som
leverantörer av tjänster för villkorad tillgång. Genom den aktuella
bestämmelsen, som i övrigt kommenterats i avsnitt 9.3.1, blir t.ex. de
leverantörer som erbjuder programföretag att vidaresända deras krypte-
Prop. 1997/98:34
48
rade sändningar och hantera åtkomstkontrollen mot betalning skyldiga att Prop. 1997/98:34
föra separata räkenskaper för denna verksamhet.
10 § Ett programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst skall
tillhandahålla en prislista som också anger, om priset för tjänsten in-
begriper tilläggsutrustning eller ej.
Bestämmelsen syftar till att främja en god prisinformation till konsu-
menter. Den kan sägas komplettera det regelverk som återfinns i pris-
informationslagen (1991:601). Närmare föreskrifter om hur den aktuella
prisinformationen skall utformas m.m. bör ges i form av verkställig-
hetsföreskrifter.
11 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de
myndigheter som regeringen bestämmer.
De överväganden som ligger bakom föreskriften i denna paragraf har
redovisats i avsnitt 9.4.1. Av paragrafen framgår att tillsynen utövas av
de myndigheter som regeringen bestämmer. Det är alltså regeringen som
avgör vilken eller vilka myndigheter som skall vara tillsynsmyndighet.
Bestämmelsen har den utformning som föreslagits av Lagrådet.
12 § Tillsynsmyndigheten har för tillsynen rätt att
1. på begäran få upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande
av den som yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriver sådan
verksamhet som omfattas av lagen, och
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bo-
städer, där verksamhet bedrivs som omfattas av denna lag.
Som har utvecklats i avsnitt 9.4 förutsätter en uppfyllelse av direktivets
bestämmelser att det utövas tillsyn över marknaden. I samma avsnitt har
också närmare redogjorts för vilka åtgärder som bör införas för att
tillsynen skall bli så effektiv som möjligt. Paragrafen gör det möjligt för
tillsynsmyndigheten att fullgöra sina uppgifter på avsett sätt.
Enligt paragrafen blir den som yrkesmässigt eller annars i förvärvs-
syfte bedriver sådan verksamhet som omfattas av lagen skyldig att över-
lämna de uppgifter, varuprover m.m. som tillsynsmyndigheten behöver
och efterfrågar. Den som omfattas av bestämmelsen är skyldig att lämna
de uppgifter som myndigheten anser behövs för tillsynen. Det kan vara
fråga om dels ett generellt uppgiftslämnande, dels upplysningar eller
handlingar som behövs i ett enskilt fall. Initiativet till att ta in uppgifter
kan vara myndighetens, men det kan också ha sin grund i en anmälan till
myndigheten. Det bör framhållas att uppgifter i de flesta fall torde kunna
inhämtas formlöst vid kontakter mellan myndigheten och aktörerna på
marknaden.
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 34
49
Bestämmelsen ger också tillsynsmyndigheten rätt att, med undantag
för bostäder, vid behov komma in i lokaler där verksamhet som avses i
lagen bedrivs. En möjlighet ges därmed att kontrollera bl.a. att godkända
sändningssystem används eller att utrustning som tillhandahålls
konsumenter uppfyller gällande krav. I enlighet med Lagrådets förslag
har bestämmelserna om tillsynsmyndighetens rätt att begära handräck-
ning hos kronofogdemyndigheten för att genomföra åtgärderna i 12 §
flyttats till 13 § andra stycket.
13 § För genomförandet av tillsynen far tillsynsmyndigheten meddela de
förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Tillsynsmyndigheten far begära handräckning av kronofogde-
myndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 12 §.
Av första stycket framgår att tillsynsmyndigheten far meddela de före-
lägganden som behövs för tillsynen och att det är möjligt att förena ett
sådant föreläggande med vite.
I sista hand, eller i brådskande fall, kan enligt andra stycket
myndigheten - om det anses nödvändigt - fa verkställighet hos krono-
fogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt para-
grafens första stycke. I fråga om förfarandet hos kronofogdemyndigheten
och överklagande av denna myndighets beslut gäller utsökningsbalken i
tillämpliga delar (beträffande överklagande se också kommentaren till 17
§)•
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att ersätta
tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av
prover.
Som anförts i avsnitt 9.4.2 bör det finnas möjligheter att ta ut tillsyns-
myndighetens kostnader för provtagning m.m. av en näringsidkare. Ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter i detta avseende har därför tagits in i
paragrafen.
15 § Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 §
andra stycket, 5 § första stycket, 7, 8 eller 9 § eller mot föreskrifter som
meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 §
får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen.
Detsamma skall gälla om ett programföretag bryter mot 10 §. Sådana
förelägganden får förenas med vite.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med
anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med
Konkurrensverket.
Av första stycket framgår att tillsynsmyndigheten getts befogenhet att,
för det fall en näringsidkare brutit mot angivna bestämmelser, förelägga
denne att följa bestämmelserna. Det gäller bestämmelser om användning
Prop. 1997/98:34
50
av vissa sändningsstandarder, viss utrustning av TV-mottagare och de
krav som gäller beträffande villkorad tillgång till digitala TV-tjänster.
Till sistnämnda grupp av bestämmelser hänförs också reglerna i 9 § om
ekonomisk redovisning. Tillsynsmyndigheten har getts samma rätt att
meddela föreläggande gentemot programföretag som bryter mot 10 §.
Sådana förelägganden som avses i paragrafen får förenas med vite.
Föreläggandena skall riktas mot den ansvarige näringsidkaren, eller såvitt
avser brott mot 10 §, det ansvariga programföretaget.. Allmänna före-
skrifter om viten finns i lagen (1985:206) om viten.
För att undvika dubbelarbete och parallella förfaranden enligt denna
lag och enligt konkurrenslagen (1993:20) av tillsynsmyndigheten och
Konkurrensverket, åligger det enligt andra stycket myndigheterna att
samråda. Av 16 § följer också att vite enligt denna lag inte får dömas ut
om ett förfarande föranlett åtgärder enligt konkurrenslagen (1993:20).
Det kan därför vara en lämplig ordning att tillsynsmyndigheten enligt
denna lag samråder med Konkurrensverket innan den går så långt som att
förelägga en näringsidkare vid vite att följa denna lags 7 eller 8 §.
16 § Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 §
konkurrenslagen (1993:20) eller enligt 59 § samma lag dömts till att
betala vite, skall vite enligt 15 § denna lag inte dömas ut för samma
förfarande.
En överträdelse av förbuden i 6 eller 19 §§ konkurrenslagen (1993:20)
kan leda till att ett företag drabbas av sanktioner enligt den lagen, i form
av av företaget åläggs att betala konkurrensskadeavgift eller genom att
det utdöms ett vite. En samordning bör ske så att förfarande som blivit
föremål för åtgärder enligt konkurrenslagen inte medför att sanktioner
påförs enligt denna lag. Av bestämmelsen i 16 § följer därför att den som
ålagts en sanktion enligt konkurrenslagen (1993:20) inte skall åläggas att
betala vite enligt 15 § denna lag för samma handlande. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
17 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag eller beslut enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av 14 § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat har
bestämts.
Bestämmelsen i 17 § reglerar rätten att överklaga beslut som har
meddelats enligt lagen och enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen. Såsom påpekats av Lagrådet ligger det i sakens natur att
tillsynsmyndighetens åtgärd enligt 15 § andra stycket att samråda med
Konkurrensverket inte kan överklagas.
För överklagande till kammarrätt krävs i enlighet med andra likartade
bestämmelser prövningstillstånd.
Prop. 1997/98:34
51
23. 11. 95 | SV |
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Prop. 1997/98:34
Bilaga 1
Nr L 281/51
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV nr 95/47/EG
av den 24 oktober 1995
om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS
RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fordraget om upprättandet av Europe-
iska gemenskapen, särskilt artiklarna 57.2, 66 och 100a i
detta,
med beaktande av kommissionens förslag (l),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande (2),
i enlighet med förfarandet i artikel 189b i fördraget ('),
och
med beaktande av föl|ande:
I rådets beslut 89/337/EEG (4) och 89/630/EEG (<)
bekräftade gemenskapen den strategiska betydelsen av
avancerade televisions- och högupplösningstelevisions-
tjänster for den europeiska hemelektronikindustrin och
för den europeiska televisions- och filmindustrin och
upprattade en strategi för införande av avancerade televi-
sions- och högupplösningstelevisionstjänster i Europa.
De strategiska mälen för införande av högupplösningste-
levision i Europa utgör en integrerad del av gemenska-
pens politik på det audiovisuella området, och i samband
härmed bör man ånyo understryka betydelsen av rådets
direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samord-
ning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemssta-
ternas lagar och andra författningar om utförandet av
sändningsverksamhet för television (6). Andra mål i denna
politik måste beaktas inom ramen för utvecklingen av
Europas audiovisuella kapacitet, vilken innefattar struk-
turella mål såsom utvecklingen av produktion i lander
eller områden med mer begransad audiovisuell kapaci-
tet.
sionssignaler ( ) fastställs ett regelverk för standarder for
avancerade televisionstjanster for televisionsprogram vilka
grundar sig på HD-MAC-standarden (s) för europeisk
satellitsändning och kabeldistribution vad beträffar icke
helt digital hogupplosningstclevision och på D2-MAC-
standarden (9) för annan inte helt digital satellitsändning
och kabeldistnbution i 16:9-format.
Syftet med rådets beslut 93/424/EEG av den 22 juli 1993
om en handlingsplan för införande av avancerade televi-
sionstjänster i Europa (“’) är art främja bredbildsformatet
16:9 (625 eller 1 250 linjer), oavsett vilken europeisk
televisionsstandard som används och oavsett på vilket
sätt sändningen sker (markbunden sändning, satellitsänd-
ning eller kabeldistribution).
I artikel 7 i direktiv 92/38/EEG uppmanas kommissionen
att framlägga en rapport om följderna av tillämpningen
av detta direktiv, om utvecklingen av marknaden, särskilt
om spridning på marknaden matt med objektiva kriterier,
och användningen av gemenskapsmedlen, samt art vid
behov lamna andringsferslag till rådet for att anpassa det
direktivet till denna utveckling.
För att uppnå gemenskapens mal såsom de uttryckts i
ovannämnda beslut och för att bidra till att den inre
marknaden fungerar pa ett tillfredsställande satt, i enlig-
het med artikel 7a i fördraget, nar det galler sandning av
televisionssignaler, ar det nödvändigt att vidta åtgärder
for att anta ett gemensamt format for bredbildssänd-
ningar.
Bredbildsformatet 16:9 har antagits pa världsnivå av den
internationella teleunionen (ITIJ) (1 ’) for hogupplosntngs-
television och det ar hade önskvärt och mo|ligt art
utveckla marknaden for avancerade televisionstianster
och -produkter med samma 16:9-format.
I rådets direktiv 92/38/EEG av den 11 ma] 1992 om
antagande av standarder för satellitsändning av televi-
(') EGT nr C 341, 18.12.1993, s. 18 och F.GT nr C 321,
18.11.1994, s. 4.
(2) EGT nr C 148, 30.5.1994, s. 1.
(3) Europaparlamentets yttrande av den 19 april 1994 (EGT nr
C 128, 9.5.1994. s. 54), rådets gemensamma ståndpunkt av
den 22 december 1994 (EGT nr 384, 31.12.1994. s. 3ö) och
Europaparlamentets beslut av den 13 juni 1995 (EGT nr C
166, 3.7.1995).
(4) EGT nr L 142, 25.5.1989, s. 1.
(5) EGT nr L 363, 13.12.1989, s. 30.
(6) EGT nr L 298, 17.10.1989, s. 23.
Enligt detta direktiv måste televisionstianster i bredbilds-
format uppfylla minimikraven som ar att ett sandmngs-
system skall anvandas som överfor tillräckligt med infor-
mation for att en specialutrustad mottagare skall kunna
visa en bild som uppfyller hela bildrutan med full vertikal
/) EGT nr L 137, 20.5.1992. s. 1".
t') ETSI referensstandard: ETS 300 352.
(9) ETSI referensstandard: ETS 300 250.
(U’)EGT nr L 196, 5.8.1993, s. 48.
(u) I ITU-R rekommendation 709 faststalls ”bildegenskaperna",
daribland bredbildsformatet 16:9.
52
Prop. 1997/98:34
Bilaga 1
Nr L 281/52 r~SV~~|
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23. 11. 95
upplösning, och följaktligen bör televisionstjänster som
sänds i ”brevlådeformat” 4:3 och som inte uppfyller
minimikriterierna ovan inte betraktas som bredbildstelevi-
sionstjänster.
Bestämmelser om överföringskontroll av villkorad till-
gång till kabelnätverkens huvudcentraler och om bevil-
jande av licenser till tillverkare för teknik för villkorlig
tillgång bör också fastställas.
Televisionstjänster når för närvarande hemmen via mark-
bundna system, satellitsystem och kabelnät, och det är av
största vikt att avancerade bredbildstjänster görs tillgäng-
liga för en så stor publik som möjligt.
Kabelnätverken och dessas tekniska möjligheter, såsom
de preciserats av medlemsstaterna, utgör i många med-
lemsstater en viktig del av infrastrukturen på teledistribu-
tionsområdet och kommer att ha stor betydelse för
avancerade televisionstjänster i framtiden.
Huvudantennsystem såsom de preciserats av medlemssta-
terna påverkas inte av detta direktiv.
För att säkerställa effektiv konkurrens på en fri marknad
måste gemensamma standarder för digital sändning av
televisionssignaler genom kabeldistribution, satellitsänd-
ning eller markbunden sändning fastställas. Detta uppnås
bäst genom att ett erkänt europeiskt standardiserings-
organ ges befogenhet att fastställa sådana standarder, i
förekommande fall med beaktande av resultatet av den
samförståndsprocedur som växer fram bland marknadens
aktörer.
Vad gäller den digitala miljön för audiovisuella medier i
Europa kommer problemen med piratverksamhet att öka,
vilket får negativa följder för operatörer och program-
leverantörer. Det blir allt mer nödvändigt att införa och
tillämpa en effektiv europeisk lagstiftning för att för-
hindra piratverksamhet.
Mot bakgrund av denna utveckling av marknaden och
teknologin bör direktiv 92/38/EEG upphöra att gälla och
ett nytt direktiv utfardas.
Teknologin rörande de avancerade televisionstjänsterna
utvecklas snabbt och en gemensam insats är nödvändig.
Om medlemsstaterna vidtar många och ensidiga åtgärder
kan detta leda till att produkt- och tjänstemarknaden
splittras och att dubbla arbetsinsatser görs. De planerade
åtgärderna vidtas därför bäst på gemenskapsnivå.
I ordförandeskapets slutsatser från G7-konferensen om
informationssamhället den 25 och 26 februari 1995 i
Bryssel underströks nödvändigheten av ett regelverk som
säkerställer fri tillgång till näten och att konkurrensreg-
lerna iakttas.
Sådana standarder bör utarbetas i god tid innan tjänster
knutna till digitaltelevision införs på marknaden.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Villkorad tillgång till tjänsterna är en viktig fråga för
användarna och för dem som tillhandahåller betaltelevi-
sionstjänster samt för innehavarna av programrättighe-
ter.
Ett utbrett samrådsförfarande som inbegrep de berörda
aktörerna på den europeiska marknaden har lett till avtal
om ett antal frågor som rör villkorad tillgång till digitala
betaltelevisionstjänster.
De som utövar tjänster för villkorad tillgång skall vara
berättigade till ersättning för sina investeringar och till-
handahållandet av tjänster till programföretag för att
därigenom fortsätta sina investeringar.
Artikel 1
Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att
främja en snabbare utveckling av avancerade televisions-
tjänster, inbegripet televisionstjänster för bredbildsformat,
högupplösningstelevisionstjänster och televisionstjänster
som använder digitala sändningssystem.
Medlemsstaterna tillser att underlätta överföringen av
befintlig bredbilds-TV till digitala överföringsnat som är
öppna för allmänheten, särskilt enligt direktiv 92/38/EEG
och beslut 93/424/EEG, och skyddar på så vis operatörer
och publik, som har investerat för att kunna producera
eller motta dessa tjänster.
Den gemensamma europeiska kodningsalgoritmen måste
göras obligatorisk i konsumentutrustningar i gemenska-
pen för att säkerställa att alla som tillhandahåller betalte-
levisionstjänster i princip kan leverera sina program till
alla användare av sådana tjänster i den europeiska
gemenskapen.
Artikel 2
Alla televisionstjänster som sänds till publik, oavsett om
det rör sig om kabeldistribution, satellitsändning eller
markbunden sändning, skall
53
Prop. 1997/98:34
Bilaga 1
23. 11. 95 I sv I
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 281/53
a) om de använder bredbildsformat med 625 linjer och
inte är helt digitala, använda 16:9 D2-MAC-sänd-
ningssystemet eller ett sändningssystem i 16:9-format
som är helt kompatibelt med PAL eller SECAM.
Bredbilds-TV består av program som producerats och
redigerats för att återges i bredbildsformat.
Formatet 16:9 utgör referensformat för televisions-
tjänster med bredbildsformat,
b) om de har hög upplösning och inte är helt digitala,
använda HD-MAC-sändningssystemet, och
c) om de är helt digitala, använda ett sändningssystem
som har standardiserats av ett erkänt europeiskt stan-
dardiseringsorgan. I detta sammanhang omfattar ett
sändningssystem följande: alstring av programsignaler
(källkodning av ljudsignaler, källkodning av videosig-
naler, multiplexering av signaler) och anpassning till
sändningsmedier (kanalkodning, modulering och i
förekommande fall energidispersion).
Helt digitala nät som är öppna för allmänheten för
distribution av TV-tjänster bör vara utformade så att
de kan överföra tjänster i bredbildsformat.
— återge signaler som har sänts okodade, förutsatt
att tillämpligt hyresavtal följs om det är fråga om
hyrd utrustning.
b) System för villkorad tillgång som används på gemen-
skapsmarknaden skall ha nödvändig teknisk kapacitet
för att överföringskontroll till låg kostnad skall kunna
ske vid huvudcentralerna, så att kabeltelevisionsope-
ratörer på lokal eller regional nivå skall kunna utöva
total kontroll över tjänster som använder systemen.
c) Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder
för att utövare av tjänster för villkorad tillgång som
framställer och marknadsför tillgångstjänster för digi-
taltelevision, oberoende av hur överföringen sker
— på lika, rimliga och icke-diskriminerande villkor,
erbjuder alla programföretag tekniska tjänster som
möjliggör att deras digitala TV-tjänster kan mot-
tas av den behöriga publiken med hjälp av avko-
dare som förvaltas av tjänsteutövaren, och att
tjänsteutövarna iakttar gemenskapens konkurrens-
rätt, särskilt om en dominerande ställning upp-
står,
Artikel 3
— för separata räkenskaper för sin verksamhet som
leverantör av tjänster för villkorad tillgång.
Alla televisionsapparater med en inbyggd bildskärm vars
synliga diagonal är över 42 cm och som saluförs eller
hyrs ut i gemenskapen skall vara utrustade med minst ett
öppet gränssnitt (som standardiserats av ett erkänt euro-
peiskt standardiseringsorgan) vilket möjliggör enkel
anslutning av kringutrustning, särskilt extra avkodare
eller digitala mottagare.
Programföretagen skall offentliggöra en prislista till
bruk för publiken i vilken det tas hänsyn till om
tilläggsutrustning tillhandahålls eller inre.
Digital-TV-tjänster omfattas av dessa bestämmelser
endast om de tillhandahållna tjänsterna överensstäm-
mer med gällande gemenskapslagstiftning.
Artikel 4
När det gäller villkorad tillgång till digitala televisions-
tjänster som tillhandahålls publik i gemenskapen skall
följande villkor gälla, oberoende av på vilket sätt sänd-
ningen sker:
a) All konsumentutrustning, som saluförs eller hyrs ut
eller på annat sätt tillhandahålls i gemenskapen och
som kan avkoda digitala televisionssignaler, skall
kunna
— avkoda sådana signaler i enlighet med den gemen-
samma europeiska kodningsalgoritm som admini-
streras av ett erkänt europeiskt standardisermgsor-
gan,
d) När innehavarna av immateriella rättigheter för sys-
tem och produkter för villkorad tillgång beviljar licen-
ser till tillverkare av konsumentutrustning, skall detta
ske på lika, rimliga och icke-diskriminerande villkor.
Vid licensgivningen skall hänsyn tas till tekniska och
handelsrelaterade faktorer och rättighetsinnehavarna
får inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller
motverkar att en och samma produkt innehåller
— ett standardiserat granssnitt som möjliggör anslut-
ning av flera andra tillgångssystem,
— särskild utrustning till ett annat tillgångssystem,
förutsatt att licensinnehavaren iakttar rimliga och
54
Prop. 1997/98:34
Bilaga 1
Nr L 281/54 | SV |
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
23. 11. 95
relevanta villkor som, för dennes vidkommande,
garanterar säkerheten för de transaktioner som
utförs av utövare av tjänster för villkorad till-
gång.
Televisionsapparater med integrerad digital avkodare
skall kunna utrustas med åtminstone en standardise-
rad kontakt som tillåter anslutning av utrustning för
villkorad tillgång och andra typer av digitala TV-
system till den digitala avkodaren.
e) Utan att det påverkar eventuella åtgärder som kom-
missionen eller en medlemsstat kan vidta i enlighet
med fördraget, skall medlemsstaterna säkerställa att
alla parter i olösta tvister om tillämpningen av
bestämmelserna i denna artikel på ett enkelt sätt har
tillgång till förfaranden som är förenade med låga
kostnader för att avgöra dessa tvister på- ett rättvist
och öppet sätt inom lämplig tid.
Detta förfarande utesluter inte att någon av parterna
kan göra anspråk på skadestånd. Om kommissionen
anmodas att yttra sig om tillämpningen av fördraget
skall den avge detta yttrande snarast möjligt.
Artikel 5
När televisionstjänster i bredbildsformatet 16:9, enligt
artikel 2, mottas av och vidaresänds i kabeltelevisions-
system skall vidaresändningen åtminstone ske i 16:9-
format.
Artikel 6
Kommissionen skall senast den 1 juli 1997 och därefter
vartannat år granska tillämpningsvillkoren för detta
direktiv och utvecklingen av marknaden för digitala tele-
visionstjänster inom hela Europeiska unionen samt över-
lämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och
Ekonomiska och sociala kommittén. Denna rapport skall
behandla marknadsutvecklingen, i synnerhet rörande digi-
talteknologin och digitala tjänster, samt den tekniska och
handelsrelaterade utvecklingen på marknaden för villko-
rad tillgång i förbindelse med digitala televisionst|änster.
Vid behov skall kommissionen lämna rådet förslag på de
ändringar av detta direktiv som utvecklingen motiverar.
Artikel 7
Direktiv 92/38/EEG skall upphöra att gälla med verkan
nio månader efter dagen för detta direktivs ikraftträ-
dande.
Artikel 8
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar, förord-
ningar och andra bestämmelser som är nödvändiga för
att följa detta direktiv inom nio månader efter dagen för
direktivets ikraftträdande och skall genast underrätta
kommissionen om detta.
När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser skall de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av
en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare före-
skrifter om hur hänvisningen skall göras, skall varje
medlemsstat själv utfarda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som
de antar inom det område som omfattas av detta direk-
tiv.
Artikel 9
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentlig-
görs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 10
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 24 oktober 1995.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
K. HANSCH L. ATIENZA SERNA
Ordförande Ordförande
55
Prop. 1997/98:34
Bilaga 2
23. 11. 95 r~ÉN~~l
Official Journal of the European Communities
No L 281/51
DIRECTIVE 95/47/EC OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL
of 24 October 1995
on the use of standards for the transmission of television signals
THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE COUNCIL OF
THE EUROPEAN UNION,
Having regard to the Treaty establishing the European
Community, and in particular Artides 57 (2), 66 and
100a thereof,
Having regard to the proposal from the Commission (*),
Having regard to the opinion of the Economic and Social
Committee (2),
Acting in accordance with the procedure laid down in
Article 189b of the Treaty (3),
Whereas, in Council Decisions 89/337/EEC (4) and
89/630/EEC (5), the Community recognized the strategic
importance of advanced television and of High Definition
Television (HDTV) services for the European consumer
electronics industry and for the European television and
film industries and established the strategy framework for
the introduction of advanced television and HDTV
services in Europé;
Whereas the objectives of the strategy for the
introduction of HDTV in Europé are an integral part of
the Community audiovisual policy, in respect of which
the importance of Council Directive 89/552/EEC of 3
October 1989 on the coordination of certain provisions
laid down by law, regulation or administrative action in
Member States concerning the pursuit of television
broadcasting activitips (6) should be reaffirmed, and
whereas they must take into account other objectives of
this policy within the perspective of the development of
Europe’s audiovisual capacity, which comprise structural
objectives such as the development of production in
countries or regions with more limited audiovisual
capacity;
Whereas Council Directive 92/38/EEC of 11 May 1992
on the adoption of standards for satellite broadcasting of
(>) OJ No C 341, 18. 12. 1993, p. 18 and OJ No C 321, 18.
11. 1994, p. 4.
(2) OJ No C 148, 30. 5. 1994, p. 1.
(3) Opinion of the European Parliament of 19 April 1994 (OJ
No C 128, 9. 5. 1994, p. 54), common position of the
Council of 22 December 1994 (OJ No C 384, 31. 12. 1994,
p. 36) and decision of the European Parliament of 13 June
1995 (OJ No C 166, 3. 7. 1995).
(4) OJ No L 142, 25. 5. 1989, p. 1.
(s) OJ No L 363, 13. 12. 1989, p. 30.
(6) OJ No L 298, 17. 10. 1989, p. 23.
television signals (7) set a regulatory framework of
standards for advanced television broadcasting services
for television programmes based on the HD-MAC
standard (8) for European satellite and cable transmission
for non-fully digital HDTV and the D2-MAC (9)
standard for other not completely digital satellite and
cable transmission in the wide-screen 16:9 aspect ratio
format;
Whereas Council Decision 93/424/EEC of 22 July 1993
on an action plan for the introduction of advanced
television services in Europé (,0) aims at promoting the
wide-screen 16:9 format (625 or 1250 lines), irrespective
of the European television standard used and irrespective
of the broadcasting mode (terrestrial, satellite or cable);
Whereas Article 7 of Directive 92/38/EEC called on the
Commission to report on the effects of the application of
that Directive, on the evolution of the market, in
particular on market penetration measured by objective
criteria, and the use of the Community funding, and to
make proposals to the Council to adapt that Directive to
these developments if necessary;
Whereas, in order to attain the Community’s goals as set
out in the abovementioned Decisions and to contribute to
the proper functioning of the internal market, as
provided for in Article 7a of the Treaty, in the
broadcasting of television signals, it is necessary to take
steps to adopt a common format for wide-screen
transmissions;
Whereas the wide-screen 16:9 aspect ratio has been
adopted at world level by the International
Telecommunication Union (ITU) (“) for HDTV and it is
desirable and possible to develop the market for
advanced television services and products having the
same wide-screen 16:9 aspect ratio;
Whereas, for the purposes of this Directive, a wide-screen
television service must meet the minimum requirements
that it uses a transmission system delivering sufficient
information to allow a dedicated receiver to display a full
frame picture with full vertical resolution and whereas,
(7) OJ No L 137, 20. 5. 1992, p. 17.
(’) ETSI standard reference : ETS 300 352.
(9) ETSI standard reference : ETS 300 250.
(,0) OJ No L 196, 5. 8. 1993, p. 48.
(U)ITU-R recommendation 709 defines ‘p*crure characteristics’
including the wide-screen 16:9 aspect ratio.
56
Prop. 1997/98:34
Bilaga 2
No L 281/52 | EN | Official Journal of the
European Communities 23. 11. 95
for the same purposes, a television service using letterbox
transmission in 4:3 frame which does not meet the
abovementioned minimum criterion should not be
considered as a wide-screen television service;
Whereas television services are currently delivered to the
home by terrestrial systems, by satellite systems and by
cable systems and it is essential that advanced
wide-screen services should be made available to the
largest possible number of viewers;
Whereas cable TV networks and their technical
capabilities as defined by the Member States are an
important feature in the television infrastructure of many
Member States and will be crucial to the future of
advanced television services;
Whereas master antenna systems as defined by Member
States are not affected by this Directive;
Whereas it is essential to establish common standards for
the digital transmission of television signals whether by
cable or by satellite or by terrestrial means as an enabiing
element for effective free-market competition and this is
best achieved by mandating a recognized European
standardization body taking account, as appropriate, of
the outcome of the consensus processes under way
among market parties;
Whereas it is appropriate, furthermore, to make
provision for transcontrol of conditional access at cable
television network head-ends and for the licensing of
conditional access technology to manufacturers;
Whereas in the European audiovisual digital
environment, the scope for piracy will increase, with
negative consequences for operators and programme
providers, and whereas the introduction and enforcement
of efficient anti-piracy legislation at European level will
become increasingly necessary;
Whereas it is appropriate to repeal Directive 92/38/EEC
and to issue a new Directive in the light of these
developments in the market and technology;
Whereas technologies for advanced television services are
developing rapidly and a common approach to their
development is necessary; whereas separate and multiple
action by the Member States could lead to undesirable
fragmentation of the market for products and services
and to duplication of effort; whereas consequently such
action could be better achieved at Community level;
Whereas the Presidencv’s conclusions at the G7
Conference on the Information Society held in Brussels
on 25 to 26 February 1995 highlighted the need for a
regulatory framework ensuring open access networks and
respect for competition rules,
Whereas such standards should be drawn up in good
time, before the introduction to the market of services
linked to digital television;
HAVE ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Whereas conditional access is an important matter for the
consumers and providers of pay television services and
for the rights holders of programmes;
Whereas a widely based consultation process involving
the relevant economic actors in the European market has
resulted in agreements on a number of issues concerning
conditional access to digital pav-television services;
Whereas the operators of conditional access services
should be entitied to earn a return on their investments
and for the provision of services to broadcasters as an
tncentive to continue to invest;
Article l
Member States shall take appropriate measures ro
promote the accelerated development of advanced
television services including wide-screen television
services, high definition television services and television
services using fully digital transmission systems.
Member Stares shall see to it that the transfer of
wide-screen television services alreadv in operation to
digital transmission networks open to the public is made
easier, in particular pursuant to Directive 92/38/EEC and
Decision 93/424/EEC, in order to protect the interests of
operators and television viewers who have invested to
produce or receive such services.
Whereas it is necessary to make compulsorv the inclusion
of the common European scrambling algorithm in
appropriate consumer equipment in the Community in
order to ensure that all pay-television service providers
can, in principle, provide all digital pay-television
consumers in the European Community with their
programmes;
Article 2
All television services transmitted to viewers in the
Community whether by cable. satellite or terrestrial
means shall:
57
Prop. 1997/98:34
Bilaga 2
23. 11. 95 | EN | Official Journal of the European Communities No L 281/53
|
(a) if they are in wide-screen format and 625 lines, and |
— to display signals that have been transmitted in |
|
A wide-screen television service consists of |
(b) conditional access systems operated on the market in |
|
The 16:9 format is the reference format for |
head-ends allowing the possibilitv for full control by |
(b) if they are in high definition, and are not fully digital,
use the HD-MAC transmission system;
|
(c) if they are fully digital, use a transmission system |
(c) Member States shall take all the necessary measures |
|
formation of programme signals (source coding of |
— offer to all broadeasters, on a fair, reasonable and |
|
Fully digital transmission networks open to the public |
means of decoders administered by the service — keep separate financial accounts regarding their |
|
Article 3 |
activity as conditional access providers. |
|
Any television set with an integral viewing sereen of |
Broadeasters shall publish a list of tariffs for the |
permitting simple connection of peripherals, especially
|
additional decoders and digital receivers. |
A digital television service mav take advantage of |
|
Article 4 |
(d) when granting hcences to manufaeturers of consumer |
|
In relation to conditional access to digital television |
conditional access produets and systems shall ensure |
|
(a) all consumer equipment, for sale or rent or otherwise |
prohibiting, deterring or discouraging the inclusion in — a common interface allowing connection with |
— to allow the descrambling of such signals
according to the common European scrambling
|
algorithm as administered by a recognized |
— means specific ro another access system, provided |
58
Prop. 1997/98:34
Bilaga 2
No L 281/54 | EN |
Official Journal of the European Communities
23. 11. 95
reasonable conditions ensuring, as far as he is
concerned, the security of transactions of
conditional access system operators.
Where television sets contain an integrated digital
decoder such sets must allow for the option of fitting
at least one standardized Socket permitting connection
of conditional access and other elements of a digital
television system of the digital decoder;
(c) without preiudice to an v action that the (kommission
or any Member State may take pursuant to the
Treaty, Member States shall ensure that any party
having an unresolvcd disputc concerning the
application ot the provisions established in this Article
shall have easy. and in principle mexpensive, access to
appropriate dispute resolution procedures with the
objective of resolving such disputes in a fair, timelv
and transparent manncr.
This procedure shall not preclude action for damages
from either side. If the Commission is asked to give
its opinion on the application of the Treaty, it shall
do so at the earliest opportunity.
Article 5
Wide-screen 16:9 television services, within the meamng
of Article 2, which are received by, and redistributed on.
cable television systems shall be redistributed on such
systems at least in the wide-screen 16:9 format.
Article 6
Before 1 July 1997. every two years rhereafter, the
(kommission shall examine the implementation ot this
Directive and the development of the market tor digital
television services throughout the European Union and
submit a report to the European Parliament, to the
Council and to the Economic and Social Committee. 1 his
report shall cover märket developments. in particular
rclarmg ro developments in digital technology and
services and also ro technical and commerci.il marker
developments on conditional access to digital television
services.
If necessary the Commission shall make a proposal to the
Council to adapt this Directive to these developments.
Article 7
Directive 92/38/EEC is herebv rcpealed with effecr nine
months afrer the date of the entrv into force of this
Directive.
Article 8
1. Member States shall bring into force the laws,
regulations and administrative provisions necessary for
them ro comply with this Directive within nine months of
its entrv into force. They shali forthwith inform the
Commission thereof.
When Member States adopt these measures, they shall
contain a reference to this Directive or shall be
accompanied by such reference on the occasion of their
official publication. The methods of making such
reference shall be laid down hy .Member States.
2. Member States shall communicate to the Commission
the text of the provisions of national law which they
adopt in the field governed by this Directive.
Article 9
This Directive shall enter into force on the date of ist
publication in the Official Journal of the European
Conununities.
Article 10
Ehis Directive is addressed to the Member States.
Done at l.uxembourg. 24 October 1995.
|
the European Parliament |
For the Council |
|
The President |
The President |
|
K HANSCH |
1 . ATIENZA SERNA |
59
I promemorian läggs fram förslag till lagstiftning för att i svensk rätt
genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv nr 95/47/EG av den
24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av tele-
visionssignaler (EG:s direktiv för TV-standarder).
I promemorian föreslås att en ny lag, lagen om standarder för sändning
av TV-signaler m.m. beslutas. I lagen föreskrivs att regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer utfärdar föreskrifter om de krav på
aktörer, särskilt i fråga om tillämpning av europeiska standarder inom
avancerade TV-tjänster, som anges i direktivet skall vara uppfyllda. Det
föreslås även regler om tillsyn och sanktioner. Direktivets regler om
tvistlösningsmekanismer bedöms kunna uppfyllas med stöd av befintlig
lagstiftning.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 mars 1998.
Prop. 1997/98:34
Bilaga 3
60
Prop. 1997/98:34
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller föreskrifter som är nödvändiga för att i svensk
rätt genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den
24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televi-
sionssignaler.
2 § Lagen syftar till
- att främja en snabbare utveckling av avancerade TV-tjänster (TV-
tjänster för bredbildsformat, högupplösningstjänster och TV-tjänster
som använder digitala sändningssystem), och
- att underlätta överföringen av bredbilds-TV till digitala över-
föringsnät som är öppna för allmänheten.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmän-
heten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna far gälla
sådana sändningar som sker i bredbildsformat med 625 linjer, har hög
upplösning eller är helt digitala och de far gälla oavsett om det rör sig om
sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far även
föreskriva att sändningar i bredbildsformat skall sändas vidare i kabelnät
åtminstone i formatet 16:9.
Föreskrifter i andra stycket far dock mte meddelas när det gäller
sändningar genom tråd som från en huvudcentral betjänar färre än 1 000
bostäder.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om krav på standardiserade kontakter för TV-mot-
tagare.
En TV-mottagare som tillhandahålls av en näringsidkare skall ha
sådana kontakter som uppfyller dessa krav.
61
Prop. 1997/98:34
Bilaga 4
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om krav på konsumentutrustning för digitala TV-
signaler som kan
1. avkoda digitala TV-signaler, eller
2. återge signaler som sänts okodade.
Konsumentutrustning som tillhandahålls av en näringsidkare skall
uppfylla dessa krav.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den tekniska kapaciteten hos system för vill-
korad tillgång till digitala TV-tjänster.
System som tillhandahålls av en näringsidkare skall uppfylla dessa
krav.
7 § Den som framställer och marknadsför tjänster för villkorad tillgång
till digitala TV-tjänster skall på lika, rimliga och icke-diskriminerande
villkor erbjuda alla programföretag sådana tekniska möjligheter att
programföretagens sändningar kan tas emot av den publik som använder
avkodare. Dessa möjligheter skall erbjudas under förutsättning att den
som framställer och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.
8 § När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad
tillgång till digitala TV-tjänster upplåter en licens till en licenstagare för
tillverkning av systemet, skall licensen överlåtas på lika, rimliga och
icke-diskriminerande villkor. Det som gäller för ett system för villkorad
tillgång till digitala TV-tjänster gäller också för en produkt för villkorad
tillgång till samma tjänster.
Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licensen för till-
verkning inte ställa upp villkor som förbjuder, avråder från eller mot-
verkar att en och samma produkt innehåller
1. en standardiserad kontakt som möjliggör anslutning av flera andra
tillgångssystem, eller
2. särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om de villkor som får ställas på en näringsidkare i
de fall som avses i 7 och 8 §§.
10 § Verksamhet där någon erbjuder tjänster för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verk-
samhet.
11 § Ett programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst skall
tillhandahålla en prislista som också anger om priset för tjänsten
inbegriper tilläggsutrustning eller ej.
62
12 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av de myndigheter
som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheterna).
13 § En tillsynsmyndighet har rätt att för tillsynen
1. begära in de upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande som
behövs av den som yrkesmässigt eller i förvärvssyfte bedriver sådan
verksamhet som omfattas av lagen, och
2. fa tillträde till område, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.
För genomförandet av tillsynen får tillsynsmyndigheten meddela de
förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Tillsynsmyndigheten har rätt att få beslut verkställda av krono-
fogdemyndigheten om besluten avser åtgärder för tillsynen enligt första
stycket.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att betala kostnader
för provtagning och undersökning av prover.
15 § Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3-8, 10
eller 11 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 9 § får
tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen.
Föreläggandet får förenas med vite.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om föreläggande enligt första
stycket med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § eller av före-
skrifter som meddelats med stöd av 9 § skall den samråda med
Konkurrensverket.
16 § Den som har ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 §
konkurrenslagen (1993:20) eller som enligt 59 § samma lag har ådömts
att betala vite, skall inte åläggas att betala vite enligt 15 § denna lag för
samma förfarande.
17 § En tillsynsmyndighets beslut i enskilda fall enligt 13 eller 15 § eller
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 14 § får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat har
bestämts.
Prop. 1997/98:34
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
63
Efter remiss har yttranden över promemorian inkommit från följande
remissinstanser.
Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Jusitie-
kanslem, Statens Räddningsverk, Styrelsen för psykologiskt försvar,
Post- och telestyrelsen, Banverket, Kommunikationsforskningsbered-
ningen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Arkivet för ljud- och bild,
Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket, Närings-
och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Konsumentverket,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Copyswede, Grossist-
förbundet Svensk Handel, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riks-
förbund, Nethold AB, Radio- och Hemelektronikhandelns Riksförbund
(numera ElektronikFörbundet Svenska), Riksbyggen, SABO; Sveriges
Allmännyttiga bostadsföretag, Stjäm-TV-nätet AB, Telia Infomedia AB,
Svenska Kabel-TV-Föreningen, Sveriges fastighetsägarförbund, Sweden
On Line och Teracom AB
Prop. 1997/98:34
Bilaga 5
64
Prop. 1997/98:34
Bilaga 6
1. 3. 97
I sv I
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 60/59
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÄDETS DIREKTIV 96/100/EG
av den 17 februari 1997
om ändring av bilagan till direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål
som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS
RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
30 000 ecu, vilket bör säkerställa att betydande arbeten
som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium
kan återlämnas.
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Euro-
peiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
med beaktande av kommissionens förslag ('),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande (*),
i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfa-
randet (3), och
med beaktande av följande:
Enligt skilda konstnärliga traditioner inom gemenskapen
anses akvareller, gouacher och pasteller utgöra antingen
målningar eller teckningar. Kategori 4 i bilagan till direk-
tiv nr 93/7/EEC(4) omfattar de teckningar som utförts
helt för hand på vilket underlag och i vilket material som
helst och kategori 3 omfattar tavlor och målningar som
utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket mate-
rial som helst. De ekonomiska gränsvärden som gäller för
dessa båda kategorier är olika. På den inre marknaden
skulle detta kunna medföra betydande skillnader i be-
handlingen av akvareller, gouacher och pasteller beroende
på i vilken medlemsstat de befinner sig. För att detta di-
rektiv skall kunna tillämpas är det nödvändigt att besluta
av vilken kategori de skall omfattas, för att garantera en
enhetlig tillämpning av de gränsvärden som tillämpas in-
om hela gemenskapen.
Artikel 1
Bilagan till direktiv 93/7/EEG ändras på följande sätt:
1. Under A skall
a) punkt 3 ersättas med följande text:
r3. Tavlor och målningar, andra fa de i kategori 3a
eller 4 som utförts helt för hand, på vilket un-
derlag och i vilket material som helst (')."•
b) följande punkt införas:
"3a. Akvareller, gouacher och pasteller som utförts
helt för hand på vilket underlag som helstC).".
c) punkt 4 ersättas med följande:
"4. Mosaiker andra än de som är klassificerade i ka-
tegorierna 1 och 2 som utförts helt för hand i
vilket material som helst och teckningar som
utförts helt för hand på vilket underlag och i
vilket material som helst
2. Under B skall följande kategori införas:
"30 000
— 3a (Akvareller, gouacher och pasteller)”.
Effarenheten visar att akvareller, gouacher och pasteller
når en prisnivå som snarare är högre än den för teck-
ningar men klart lägre än den för olje-eller temperamål-
ningar. Akvareller, gouacher och pasteller bör därför klas-
sificeras i en ny, separat kategori med ett gränsvärde om
(') EGT nr C 6, 11.1.1996, s. 15.
f) EGT nr C 97, 1.4.1996, s. 28.
(’) Europaparlamentets yttrande avgivet den 21 maj 1996 (EGT
nr C 166, 10.6.1996, s. 38), rådets gemensamma ståndpunkt av
den 8 juli 1996 (EGT nr C 264, 119.1996, s. 66) och Europa-
parlamentets beslut av den 13 november 1996 (EGT nr C 362,
2.12.1996). Rådets beslut av den 20 december 1996.
(*) EGT nr L 74, 273.1993, s. 74.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra för-
fattningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv in-
om sex månader efter dagen för dess offentliggörande i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning. De skall
underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser, skall de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av
en sådan hänvisning, när de offentliggörs. Närmare före-
skrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje med-
lemsstat själv utfärda.
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 34
65
Nr L 60/60 | SV I
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Prop. 1997/98:34
Bilaga 6
_____________ ' • 3. 97
Artikel 3
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 17 februari 1997.
Pd Europaparlamentets vägnar
JJ4. GIL-ROBLES
Ordförande
Pd rddets vägnar
G. ZALM
Ordförande
66
1. 3. 97
I EN I
Official Journal of the European Communities
Prop. 1997/98:34
Bilaga 7
No L 60/59
DIRECTIVE 96/100/EC OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE
COUNCIL
of 17 February 1997
amending the Annex to Directive 93/7/EEC on the return of cultural objects
unlawfully removed from the territory of a Member State
THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE COUNCIL OF
THE EUROPEAN UNION,
works of major significance unlawfully removed from the
territory of a Member State can be retumed,
Having regard to the Treaty establishing the European
Community, and in particular Article 100a thereof,
HAVE ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Having regard to the proposal from the Commission (*),
Having regard to the opinion of the Economic and Social
Committee (2),
Acting in accordance with the procedure laid down in
Article 189b of the Treaty f),
Whereas according to different artistic traditions within
the Community water-colour, gouache and pastel pictures
are variously regarded as being either paintings or
drawings; whereas Category 4 of the Annex to Directive
No 93/7/EEC (4) includes drawings executed entirely by
hand on any medium in any material, and Category 3
includes pictures and paintings executed entirely by hand
on any medium in any material; whereas the financial
thresholds which apply to these two categories are dif-
ferent; whereas in the intemal market this could lead to
serious differences of treatment for water-colour, gouache
and pastel pictures depending upon the Member State in
which they are situated; whereas it is necessary to decide
for the purposes of the application of the Directive into
which category they shall fall to ensure that the financial
thresholds applied shall be the same throughout the
Community,
Whereas experience shows that the prices realized by
water-colour, gouache and pastel pictures tend to be
rather higher than those realized by drawings and much
lower than those fetched by paintings in oil or tempora;
whereas accordingly it is expedient to place water-colour,
gouache and pastel pictures into a new separate category
with a threshold of ECU 30 000 which would ensure that
(') OJ No C 6, 11. 1. 1996, p. 15.
(2) OJ No C 97, 1. 4. 1996, p. 28.
(') Opinion of the European Parliament of 21 May 1996 (OJ No
C 166, 10. 6. 1996, p. 38), Council Common Position of 8
July 1996 (OJ No C 264, 11.9. 1996, p. 66) and Decision of
the European Parliament of 13 November 1996 (OJ No C
362, 2. 12. 1996). Council Decision of 20 December 1996.
(*) OJ No L 74, 27. 3. 1993, p. 74.
Article 1
The Annex to Directive No 93/7/EEC shall be amended
as follows:
1 in heading A:
(a) point 3 shall be replaced by:
*3. Pictures and paintings, other than those
included in Category 3A or 4, executed entirely
by hand on any material and in any
medium (')’;
(b) the following point shall be inserted:
‘3A. Water-colours, gouaches and pastels executed
entirely by hand on any material (')’;
(c) point 4 shall be replaced by the following:
‘4. Mosaics in any material executed entirely by
hand, other than those falling in Categories 1
or 2, and drawings in any medium executed
entirely by hand on any material (')’;
2 in heading B:
The following Category shall be inserted:
‘30 000
— 3A. (Water colours, gouaches and pastels)’.
Article 2
Member States shall bring into force the laws, regulations
and administrative provisions necessary to comply with
this Directive within six months of the date of its publica-
tion in the Official Journal of the European Commun-
ities. They shall forthwith inform the Commission
thereof.
When Member States adopt these measures, they shall
contain a reference to this Directive or shall be accom-
panied by such reference on the occasion of their official
publication. The methods of making such a reference
shall be laid down by the Member States.
67
No L 60/60 | EN I
Official Journal of the European Communities
Prop. 1997/98:34
Bilaga 7
1. 3. 97
Article 3
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels, 17 February 1997.
For the European Parliament
The President
J. M. GIL-ROBLES
For the Council
The President
G. TJ^UA
68
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 § Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv
95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för
sändning av televisionssignaler.
2 § I lagen finns bestämmelser om standarder för avancerade TV-tjänster
(TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller
använder digitala sändningssystem).
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten
skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sänd-
ningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning
eller är helt digitala. Föreskrifterna far gälla oavsett om det rör sig om
sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.
Om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i
kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format. Detta gäller
dock inte för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än
2 000 bostäder.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far med-
dela föreskrifter om standardiserade gränssnitt för TV-mottagare som
skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare.
5 § Konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler och som
skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare skall kunna återge de
digitala TV-signalema även om de har sänts okodade.
'Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om till-
lämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (EGT nr L 281, 23.11.1995,
s. 71, Celex 395L0047).
Prop. 1997/98:34
Bilaga 8
69
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga
om sådan utrustning meddela föreskrifter om avkodning av digitala TV-
signaler.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om den tekniska funktionsförmågan hos system som
används för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster.
7 § Den som framställer och marknadsför tjänster för villkorad tillgång
till digitala TV-tjänster skall på lika, rimliga och icke-diskriminerande
villkor erbjuda alla programföretag sådana tekniska tjänster att program-
företagens sändningar kan tas emot av den publik som har rätt att
använda avkodare. Dessa tjänster skall erbjudas om den som framställer
och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.
8 § När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad
tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för
tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på lika, rimliga och
icke-diskriminerande villkor. Det som gäller för ett system för villkorad
tillgång till digitala TV-tjänster gäller också för en produkt för villkorad
tillgång till samma tjänster.
Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för till-
verkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att
en och samma produkt innehåller
1. ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra
tillgångssystem, eller
2. särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.
9 § Verksamhet där någon erbjuder tjänster för villkorad tillgång till
digitala TV-tjänster skall ekonomiskt redovisas skilt från annan verk-
samhet.
10 § Ett programföretag som marknadsför en digital betal-TV-tjänst skall
tillhandahålla en prislista som också anger, om priset för tjänsten in-
begriper tilläggsutrustning eller ej.
11 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av de myndigheter
som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheterna).
12 § En tillsynsmyndighet har för tillsynen rätt att
1. på begäran få de upplysningar, handlingar, varuprover eller lik-
nande av den som yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bedriver
sådan verksamhet som omfattas av lagen, och
Prop. 1997/98:34
Bilaga 8
70
2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte
bostäder, där verksamhet bedrivs som omfattas av denna lag, i den
utsträckning det behövs för att kunna utöva tillsynen.
Tillsynsmyndigheten far begära handräckning av kronofogdemyndig-
heten för att genomföra de åtgärder som avses i första stycket.
13 § För genomförandet av tillsynen får tillsynsmyndigheten meddela de
förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för näringsidkare att ersätta tillsyns-
myndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prover.
15 § Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 §
andra stycket, 5 § första stycket, 7, 8 eller 9 § eller mot föreskrifter som
meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 §
får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa bestämmelsen.
Detsamma skall gälla om ett programföretag bryter mot 10 §. Sådana
förelägganden får förenas med vite.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med
anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med
Konkurrensverket.
16 § Den som har ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 §
konkurrenslagen (1993:20) eller som enligt 59 § samma lag har dömts till
att betala vite, skall inte åläggas att betala vite enligt 15 § denna lag för
samma förfarande.
17 § En tillsynsmyndighets beslut enligt 13 § eller 15 § första stycket
eller beslut enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 14 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat har
bestämts.
Prop. 1997/98:34
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1998.
Bestämmelserna i 10 § tillämpas dock inte på innevarande räken-
skapsår.
71
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-10-06
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 25 september 1997 (Kulturdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om standarder för sändning av TV-signaler.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Håkan Hallstedt.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Lagförslaget syftar till att genomföra ett EG-direktiv om tillämpning av
standarder för sändning av TV-signaler. I lagrådsremissen diskuteras
frågan om ett sådant genomförande leder till en begränsning i yttrande-
friheten. Regeringen hänvisar därvid till 2 kap. 13 § tredje stycket
regeringsformen, som innehåller att meddelande av föreskrifter som utan
avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller
mottaga yttranden inte anses som begränsning av yttrandefriheten och
informationsfriheten. Den föreslagna lagen föreskriver att TV-program
skall sändas med användande av vissa sändningsstandarder och att TV-
mottagare skall utrustas på visst sätt. Vidare uppställs krav på utrustning
och tjänster för s.k. villkorad tillgång till digitala TV-tjänster. Bestäm-
melserna i sistnämnda ämne reglerar också vissa konkurrensrättsliga
frågor.
Förslagen har inget avseende på yttrandenas innehåll. Resultatet av
regleringen bör bli att konsumenterna far större möjligheter att med en
och samma utrustning ta emot sändningar från fler programföretag.
Lagrådet delar regeringens uppfattning att den föreslagna lagstiftningen
får anses utgöra sådana föreskrifter som avses i 2 kap. 13 § tredje stycket
regeringsformen.
Lagförslaget innehåller, vid sidan av föreskrifter som överför bestäm-
melser i direktivet direkt till svensk lagtext, också bemyndiganden för
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter i olika ämnen. I den allmänna motiveringen talas visserligen
om möjligheten att också komplettera lagstiftningen med verkställighets-
föreskrifter men lagtexten har utformats så att tyngdpunkten lagts vid en
delegering enligt 8 kap. 7 § regeringsformen av rätten att meddela
föreskrifter. Uppenbarligen är det avsett att bemyndigandena skall
grundas på första stycket punkten 3 i nämnda lagrum, den som behandlar
föreskrifter för näringsverksamhet m.m. Föreskrifter som tar sikte på
mellanhavanden mellan näringsidkare och konsumenter kan hänföras dit
(jfr Lagrådets yttrande i prop. 1977/78:75 s. 144). Som sådant för-
Prop. 1997/98:34
Bilaga 9
72
hållande kan enligt Lagrådets mening i förevarande fall anses även
exempelvis Sveriges Televisions och andra programföretags skyldighet
att sända TV-program i bredbildsformat till konsumenterna av pro-
grammen. Lagrådet finner för sin del att den avsedda tillämpningen av 8
kap. 7 § första stycket 3 regeringsformen kan godtas.
Vissa av de bemyndiganden som tagits in i lagförslaget har getts en
mycket öppen avfattning och lämnar knappast någon ledning i fråga om
vad de avsedda föreskrifterna far innehålla. Utrymmet för sådana öppna
bemyndiganden bör emellertid vara något större än normalt när det som i
förevarande fall finns förhållandevis detaljerade EG-direktiv som
lämpligen bör införlivas genom en lag kompletterad med författningar av
lägre valör. Det sagda torde gälla särskilt i fråga om EG-direktiv som inte
är av minimikaraktär. EG-direktivet fastställer då exakta ramar för lagen
och författningarna av lägre valör och det finns inte någon beaktansvärd
risk för att regleringen far ett oförutsett innehåll. Det nu aktuella EG-
direktivet är dessutom så utformat - särskilt genom de hänvisningar som
förekommer till standarder fastställda av erkända europeiska standardise-
ringsorgan - att det finns behov av föreskrifter av förordningskaraktär för
att undgå återkommande lagändringar och för att kunna behålla den
svenska lagstiftningstraditionen med förhållandevis kortfattad lagtext
samtidigt som skyldigheterna mot EU uppfylls. Lagrådet har därför inte
något att erinra mot den valda tekniken. Lagrådet återkommer i det
följande till ett bemyndigande där en bättre konkretion är önskvärd.
I 2 § introduceras begreppet "avancerade TV-tjänster". Begreppet, som
bestäms närmare genom en uppräkning av de TV-tjänster vilka omfattas
av lagen (TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning
eller använder digitala sändningssystem), är i och för sig tämligen vagt
och det torde finnas även andra TV-tjänster än de uppräknade vilka kan
betecknas som "avancerade". Det kan också diskuteras, om en TV-tjänst
skall anses avancerad enbart därför att den använder digital teknik.
Begreppet återkommer inte i lagtexten. Enligt Lagrådets uppfattning är
det onödigt att i detta sammanhang lagfästa begreppet. Lagrådet föreslår
därför att orden "avancerade TV-tjänster" samt parentestecknen utgår. I 2
§ kommer då att direkt anges vilka
TV-tjänster som avses.
Den föreslagna bestämmelsen innehåller ett bemyndigande att meddela
föreskrifter om den tekniska funktionsförmågan hos system som används
för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster. Bestämmelsen bygger på
artikel 4 b i direktivet. Enligt denna artikel är avsikten att kabel-TV-
operatörer skall kunna "utöva total kontroll över tjänster som använder
systemen". Någon begränsning med avseende på kabel-TV-operatörer
har inte gjorts i det remitterade förslaget. Lagrådet kan inte överblicka
vad som skulle bli resultatet av en bestämmelse som tar sikte på enbart
kabel-TV-operatörer i jämförelse med en bestämmelse som, såsom den
föreslagna, lämnar öppet att meddela föreskrifter som avser alla aktörer
Prop. 1997/98:34
Bilaga 9
73
på marknaden. Det kan emellertid enligt Lagrådets mening ifrågasättas
om inte en viss försiktighet - åtminstone inledningsvis - är motiverad när
det gäller genomförandet av direktivet. Lagrådet föreslår därför att
bestämmelsen i 6 § utformas på följande sätt: "Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer far meddela de föreskrifter med
avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala
TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna över-
föras i kabelnät."
Paragrafen består av två meningar. Vid läsningen förefaller de båda
meningarna vara sidoordnade. Den andra meningen innehåller emellertid
en ytterligare förutsättning för att föreskrifterna i den första meningen
skall bli tillämpliga. I direktivet är de båda bestämmelserna samman-
vävda. Innebörden av den andra meningen torde bli klarare för läsaren
om, såsom skett i den departementspromemoria som ligger till grund för
lagstiftningsärendet, orden "under förutsättning att" används i stället för
ordet "om".
Båda paragraferna innehåller föreskrifter om att tjänster skall erbjudas
respektive licenser upplåtas "på lika, rimliga och icke-diskriminerande
villkor". "Lika" och "icke-diskriminerande" torde ha samma innebörd. I
den engelska texten används ordet "fair" och i den franska texten ordet
"equitable", vilka ord här närmast synes ha innebörden "rättvis". Det som
avses torde vara vad som i konkurrenslagen (1993:20) uttrycks med ett
förbud mot att tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner. Skall ett
kort uttryckssätt väljas synes ordet "likvärdiga" vara att föredra.
Avsikten torde för närvarande vara att tillsynen över efterlevanden av
lagen skall skall utövas av åtminstone två myndigheter som svarar för var
sitt ämnesområde. Organisatoriska förutsättningar kan emellertid ändras,
så att det befinns lämpligt att endast en myndighet svarar för den samlade
tillsynen. Paragrafen bör därför avfattas så att det anges att tillsynen skall
utövas av "den eller de myndigheter som regeringen bestämmer". Att
använda definitionen "tillsynsmyndigheterna" synes överflödigt, särskilt
som detta ord inte används vidare i lagtexten. 1 överensstämmelse med
det sagda bör i 12 § första stycket och 17 § första stycket orden "en
tillsynsmyndighet" bytas ut mot ordet "tillsynsmyndigheten", som
förekommer på alla andra ställen i lagtexten.
Enligt förslaget till 12 § skall tillsynsmyndigheten få rätt att vidta vissa
tvångsåtgärder och också begära handräckning hos kronofogdemyndig-
heten för att genomföra åtgärderna. Tillsynsmyndighetens beslut om
föreläggande enligt 13 § skall enligt 17 § kunna överklagas. Däremot
finns inte någon föreskrift om överklagande av tillsynsmyndighetens
Prop. 1997/98:34
Bilaga 9
74
beslut att begära handräckning av kronofogdemyndigheten. Med tanke på
de ingripande åtgärder som kan bli
aktuella bör enligt Lagrådets mening beslut av dessa slag alltid kunna
angripas genom överklagande. Motsvarande bestämmelser i den i sam-
manhanget närliggande lagen (1993:599) om radiokommunikation -
5 och 19 §§ - synes för övrigt ge vid handen att avsikten varit att sådana
beslut skall kunna överklagas. Lagrådet föreslår således att alla beslut
som avses i 12 § skall gå att överklaga och återkommer närmare nedan
och under 17 § till den lagtekniska lösningen.
I 12 § första stycket punkten 2 anges att tillsynsmyndigheten har rätt
att få tillträde till vissa utrymmen, "i den utsträckning det behövs för att
kunna utöva tillsynen". Motsvarande bestämning saknas i punkten 1.
Lagrådet anser för sin del självklart att tillsynsmyndigheten inte far vidta
åtgärder som inte behövs för tillsynen och i vart fall framgår det av ordet
"för tillsynen" i paragrafens inledning. Bestämningen i punkten 2 bör
därför utgå. Skall den komma till uttryck bör det ske i inledningen till
paragrafen som då kan lyda: "Tillsynsmyndigheten har, i den utsträck-
ning det behövs för att den skall kunna utöva tillsynen, rätt
att —
Enligt 12 § andra stycket far tillsynsmyndigheten begära handräckning
av kronofogdemyndigheten för att genomföra de tvångsåtgärder som
avses i första stycket. Lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning är inte tillämplig på denna form av handräckning utan
denna faller i stället in under bestämmelserna i bl.a. 16 och 18 kap.
utsökningsbalken (jfr prop. 1989/90:85 s. 47 f). Lagrådet har övervägt
om någon hänvisning till utsökningsbalken behöver införas i den före-
slagna lagen. Inom lagstifningsområdet i övrigt förekommer allt från
detaljerade bestämmelser, t.ex. i lagen (1994:466) om särskilda tvångs-
åtgärder i beskattningsförfarandet och konsumentkreditlagen (1992:830),
till att sådana bestämmelser saknas, se t.ex. konkurrenslagen och radio-
kommmunikationslagen. Lagrådet har stannat för att inte föreslå någon
reglering, men vill anmärka att det kunde vara av värde om det av
motiveringen till bestämmelsen klart framgick att utsökningsbalken i
tillämpliga delar gäller i fråga om förfarandet och överklagande av
kronofogdemyndighetens beslut.
Bestämmelserna i 12 § andra stycket och i 13 § har delvis hämtats från
radiokommunikationslagen. I dess 5 § har emellertid frågorna om vites-
föreläggande tagits in före rätten att få verkställighet hos krono-
fogdemyndigheten. En reglering enligt en sådan ordning torde bättre
avspegla det gängse förfarandet vid en tillsynsmyndighets hantering av
ärendena i fråga. Lagrådet föreslår sålunda att bestämmelsen i 12 § andra
stycket flyttas och får utgöra ett nytt andra stycke i 13 § med lydelse
enligt följande: "Tillsynsmyndigheten får begära handräckning av
kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 12 §."
I paragrafen sägs att den som ålagts att betala konkurrensskadeavgift
enligt 26 § konkurrenslagen eller som dömts att betala vite enligt 59 §
samma lag skall "inte åläggas att betala vite" enligt 15 § i lagförslaget för
Prop. 1997/98:34
Bilaga 9
75
samma förfarande. Avsikten torde vara att vitesåläggande skall kunna
meddelas även om det samtidigt pågår ett förfarande enligt konkurrens-
lagen. Om beslut meddelats enligt konkurrenslagen bör vitesåläggande
enligt 15 § inte meddelas och om åläggande meddelats men beslut enligt
konkurrenslagen meddelas senare skall vitet i vart fall inte dömas ut. Det
torde vara tillräckligt att i lagen behandla endast frågan om utdömande av
vite. I enlighet med viteslagens uttryckssätt torde böra anges att vitet inte
skall dömas ut. Det kan tilläggas att om beslut meddelats enligt kon-
kurrenslagen men inte vunnit laga kraft bör förfarandet enligt lagför-
slaget vila i avbidan på att så sker. Någon särskild bestämmelse härom
behövs inte.
Lagrådet har ovan under 12 och 13 §§ föreslagit att tillsynsmyndighets
beslut att vidta tvångsåtgärder och begära handräckning hos kronofogde-
myndigheten skall kunna överklagas samt att 12 § andra stycket flyttas
till 13 §. Om förslaget rörande överklagbarheten genomförs, torde det
inte vara erforderligt att i 17 § närmare precisera vilka av tillsynsmyndig-
hetens beslut som skall gå att överklaga (jfr 19 § radiokommunika-
tionslagen). Det kan därvid knappast befaras att myndighetens åtgärd
enligt 15 § andra stycket att samråda med Konkurrensverket uppfattats
som ett överklagbart beslut, eftersom det ligger i sakens natur att en
åtgärd enligt den föreskrivna skyldigheten inte kan överklagas. Bestäm-
melsen i 17 § första stycket skulle på grund härav kunna få följande
lydelse: "Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag eller beslut enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av 14 § far överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol."
Enligt övergångsbestämmelsen skall bestämmelsen om redovisning i 9 §
inte tillämpas på innevarande räkenskapsår. Formuleringen "inne-
varande" räkenskapsår är något oprecis. Lagrådet föreslår därför att
meningen far följande lydelse: "Bestämmelsen i 9 § tillämpas dock inte
på räkenskapsår som böijat löpa före lagens ikraftträdande."
Prop. 1997/98:34
Bilaga 9
76
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 oktober 1997.
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Åsbrink, Blomberg, Andersson,
Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow,
Åhnberg, Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Prop. 1997/98:34
Regeringen beslutar proposition 1997/98:34 Standarder för sändning av
TV-signaler m.m.
77
Prop. 1997/98:34
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regier
Lagen om standarder för 3-6 och 14 §§
sändning av TV-signaler
395L0047
Lag om ändring i lagen
(1988:950) om
kulturminnen m.m
396L0100
78
gotab 55329 Stockholm 1997