Prop.
1997/98:181
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 juni 1998
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Mot bakgrund av den oroande utvecklingen av brottslighet som kan
relateras till vissa internationellt förgrenade mc-klubbar föreslås i
propositionen åtgärder som syftar till att öka myndigheternas möjligheter
att ingripa mot bl.a. dessa klubbar.
Det föreslås att regeln om husrannsakan i s.k. tillhåll enligt 28 kap. 3 §
rättegångsbalken skall upphävas och att en ny regel om husrannsakan hos
annan än den som är skäligen misstänkt för ett brott skall införas. Den
nya regeln skall enligt förslaget gälla i fråga om lokaler som inte
huvudsakligen utgör bostad och som mer än tillfälligt används
gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet.
Den skall endast vara tillämplig om det för det brott som utreds är
föreskrivet fängelse ett år eller mer. En förutsättning för en husrannsakan
enligt den nya bestämmelsen är att det finns särskild anledning att anta
att ändamålet med den kommer att uppfyllas.
Personer med anknytning till de aktuella mc-klubbama och till andra
grupper som sysslar med avancerad brottslighet utnyttjar ibland ett
undantag, som avser tillfällig och begränsad inkassoverksamhet, från det
allmänna tillståndskravet för inkassoverksamhet i inkassolagen
(1974:182). I propositionen föreslås att undantaget tas bort. För att
balansera det skärpta tillståndskravet föreslås en lättnad i den offentliga
kontrollen när det gäller indrivning som enskilda personer bedriver för
närståendes räkning. Sådan indrivningsverksamhet föreslås omfattas av
lagen endast om fordringen har uppkommit i näringsverksamhet eller har
övertagits för indrivning.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 181
Vidare föreslås en ändring i rättegångsbalkens regler om granskning av
uppteckningar av förhörsutsagor. Ändringen syftar till att förenkla
hanteringen av uppteckningar av komplicerade förhör under
förundersökningen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Prop. 1997/98:181
Prop. 1997/98:181
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling....................................................................8
2.3 Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182).......9
3 Ärendet och dess beredning............................................................11
4 Bakgrund.........................................................................................12
5 Husrannsakan..................................................................................16
5.1 Nuvarande reglering av husrannsakan..............................16
5.1.1 Regeringsformen............................................16
5.1.2 Konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna 17
5.1.3 Rättegångsbalkens regler om husrannsakan... 17
5.2 Reformbehovet..................................................................20
5.3 En ny bestämmelse om husrannsakan..............................24
6 Skärpta krav på inkassoverksamhet................................................29
6.1 Inkassolagen.....................................................................29
6.2 Reformbehovet..................................................................34
6.3 Tillståndsplikten utvidgas.................................................36
6.4 Undantag för indrivning av närståendes fordringar..........39
6.5 Undantaget för särskilda kategorier utvidgas inte............40
6.6 Behovet av följdändringar................................................41
6.7 Redaktionella ändringar....................................................43
7 Granskning av uppteckning av förhörsutsaga.................................45
8 Kostnader........................................................................................46
9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....................................46
10 F örfattningskommentar...................................................................47
10.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...............47
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.............................................................49
10.3 Förslaget till lag om ändring i inkassolagen (1974:182).. 50
Bilaga 1 Lagförslagen i promemorian Husrannsakan hos vissa mc-
klubbar m.m..........................................................................51
Bilaga 2 Förteckning över instanser som avgett remissyttranden över
promemorian Husrannsakan hos vissa mc-klubbar m.m......54
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som avgett yttranden över
betänkandet Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt
polislagen (SOU 1995:47).....................................................55
Bilaga 4 Lagförslagen i departementspromemorian (Ds 1997:63)
Skärpt krav på tillstånd för inkassoverksamhet....................56
Bilaga 5 Förteckning över instanser som avgett remissyttrande över
departementspromemorian (Ds 1997:63) Skärpt krav på
tillstånd för inkassoverksamhet.............................................58
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.................................................59
Bilaga 7 Lagrådets yttrande.................................................................64
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1998.............65
Prop. 1997/98:181
Prop. 1997/98:181
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och
3. lag om ändring i inkassolagen (1974:182).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1997/98:181
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 21 § och 28 kap. 3 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 kap.
21 §'
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid
förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan utsaga av misstänkt eller
annan upptecknats, skall, innan
förhöret avslutas, utsagan upp-
läsas eller tillfälle på annat sätt
lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, om han
har något att erinra mot innehållet.
Erinran, som ej föranleder änd-
ring, skall antecknas. Därefter må
uppteckningen ej ändras. Har
utsagan först efter granskningen
antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas hand-
lingarna.
I mindre mål må i stället för
protokoll föras kortfattade anteck-
ningar över det väsentliga, som
förekommit vid förundersök-
Sedan en utsaga av en misstänkt
eller någon annan har upptecknats
skall utsagan läsas upp eller
tillfälle på annat sätt ges den som
har hörts att granska uppteck-
ningen. Han skall också tillfrågas
om han har något att invända mot
innehållet. Uppteckning och
granskning skall ske innan för-
höret avslutas eller, om förhöret
är särskilt omfattande eller
behandlar komplicerade salför-
hållanden, så snart som möjligt
därefter. En invändning som inte
medför någon ändring skall
antecknas. Efter granskningen får
uppteckningen inte ändras. Har
utsagan först efter granskningen
antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas hand-
lingarna.
I mindre mål får i stället för
protokoll föras kortfattade anteck-
ningar över det väsentliga, som
förekommit vid förundersök-
ningen. ningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att
på begäran fa en avskrift av protokoll eller anteckningar från
förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den
Senaste lydelse 1981:1294.
misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till Prop. 1997/98:181
försvararen.
28 kap.
I lägenhet, som är tillgänglig för
allmänheten eller plägar utgöra
tillhåll för lösdrivare eller
förbrytare eller där sådant gods,
som eftersökes, plägar uppköpas
eller mottagas som pant, må för
ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,
husrannsakan ske jämväl i annat
fall än där avses.
3§
I en lokal som är tillgänglig för
allmänheten får för ändamål som
avses i 1 eller 2 § husrannsakan
ske också i annat fall än som avses
där.
I en lokal som brukar användas
gemensamt av personer som kan
antas ägna sig åt brottslig
verksamhet får för ändamål som
avses i 1 eller 2 § husrannsakan
ske, om det förekommer anledning
att brott har förövats för vilket det
är föreskrivet föngelse ett år eller
däröver och det finns särskild
anledning att anta att ändamålet
med rannsakningen kommer att
uppfyllas. Detta gäller dock inte
lokal som huvudsakligen utgör
bostad.
Bestämmelsen i andra stycket
gäller också utrymmen och fordon
som finns i omedelbar anslutning
till lokalen och brukas av dem som
använder lokalen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För eftersökande av egendom,
som kan antagas vara enligt denna
lag förverkad, må polisman,
tulltjänsteman och tjänsteman vid
kustbevakningen utan förordnande
företaga husrannsakan i lägenhet,
som avses i 28 kap. 3 § rätte-
gångsbalken, samt i magasin,
upplagsbodar och uthus. I övrigt
äge tulltjänsteman och tjänsteman
vid kustbevakningen i fråga om
brott, som avses i denna lag,
samma rätt att utan förordnande
företaga husrannsakan som enligt
nämnda balk tillkommer polisman.
18 §'
För att söka efter egendom som
kan antas vara förverkad enligt
denna lag får polisman, tull-
tjänsteman och tjänsteman vid
Kustbevakningen utan förord-
nande företa husrannsakan i sådan
lokal, som avses i 28 kap. 3 §
första stycket rättegångsbalken,
samt i magasin, upplagsbodar och
uthus. I övrigt har tulltjänsteman
och tjänsteman vid Kustbevak-
ningen i fråga om brott, som avses
i denna lag, samma rätt att utan
förordnande företa husrannsakan
som enligt nämnda balk tillkom-
mer polisman.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1988:431.
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 13 och 17 §§ inkassolagen (1974:182)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav
eller annan inkassoåtgärd (inkassoverksamhet). Med inkassoåtgärd
förstås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än
angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den
inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso.
Beträffande enskilda personers
eller dödsbons indrivning av egna
fordringar tillämpas lagen endast
om fordringen har uppkommit i
näringsverksamhet eller har över-
tagits för indrivning.
Lagen gäller ej exekutiva myndigheters verksamhet.
Beträffande enskilda personers
indrivning av egna eller när-
ståendes fordringar och dödsbons
indrivning av egna fordringar
tillämpas lagen endast om ford-
ringen har uppkommit i närings-
verksamhet eller har övertagits för
indrivning. Som närstående till en
indrivare anses den som är gift
med indrivaren eller är syskon
eller släkting i rätt upp- eller ned-
stigande led till indrivaren eller är
besvågrad med honom eller henne
i rätt upp- eller nedstigande led
eller så att den ene är gift med den
andres syskon samt den som på
annat sätt står indrivaren person-
ligen särskilt nära.
2§2
Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans
räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, far bedrivas
endast efter tillstånd av Datainspektionen.
Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan
verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet
eller om inkassoverksamheten bedrivs av ett företag för ett annat företag
inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkasso-
verksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från
någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in
fordringarna.
Tillstånd behövs ej för Tillstånd behövs inte för
1 Senaste lydelse 1981:738
2 Senaste lydelse 1988:1396
inkassoverksamhet som är av
tillfällig natur och avser endast
enstaka fordringar eller som
bedrivs av Sveriges Investerings-
bank AB, företag under bank-
inspektionens tillsyn eller advokat.
inkassoverksamhet som bedrivs av
företag under Finansinspektionens
tillsyn eller av advokater.
Prop. 1997/98:181
Datainspektionen utövar tillsyn
över efterlevnaden av denna lag.
Inspektionens tillsyn omfattar
dock ej verksamhet som bedrivs
av Sveriges Investerings bank AB,
företag under bankinspektionens
tillsyn eller advokat.
Tillsynen skall utövas så, att d
olägenheter än som är nödvändigt.
§3
Datainspektionen utövar tillsyn
över efterlevnaden av denna lag.
Inspektionens tillsyn omfattar
dock inte verksamhet som bedrivs
av företag under Finans-
inspektionens tillsyn eller av
advokater.
inte vållar större kostnader eller
17 §4
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet
1. bedriver inkassoverksamhet 1. utan föreskrivet tillstånd
utan föreskrivet tillstånd, vidtar en åtgärd som utgör
inkassoverksamhet enligt denna
lag,
2. bryter mot föreskrift enligt 3 § andra stycket eller 15 § första stycket
att anmäla ändring av visst förhållande,
3. bryter mot 10 a § första stycket eller andra stycket första meningen
eller mot föreskrift som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra
meningen, eller
4. lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 14 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3 Senaste lydelse 1988:1396
4 Senaste lydelse 1985:356
10
I en promemoria som utarbetats inom Justitiedepartementet -
Husrannsakan hos vissa mc-klubbar m.m. - föreslås vissa ändringar i
reglerna om husrannsakan för att möjliggöra husrannsakan i vissa mc-
klubbars lokaler under mindre stränga förutsättningar än i dag. I
promemorian behandlas också en framställning från Riksåklagaren om
ändring i rättegångsbalken avseende när den som har hörts under en
förundersökning skall granska uppteckningen av förhöret. Promemorians
lagförslag finns i bilaga 1.
Promemoria har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju97/6948).
I promemorian behandlas också Polisrättsutredningens förslag i
betänkandet Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen
(SOU 1995:47) om att upphäva bestämmelsen i 28 kap. 3 § rätte-
gångsbalken om husrannsakan i s.k. tillhåll. Utredningens övriga förslag
bereds vidare inom Justitiedepartementet med sikte på en proposition
under år 1998.
Polisrättsutredningens betänkande har remissbehandlats. En förteck-
ning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställning
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju95/1962).
I en skrivelse till regeringen den 4 juni 1996 gjorde Datainspektionen
en framställan om ändring i inkassolagen (1974:182) och föreslog att
undantaget från tillståndsplikten avskaffas när det gäller tillfällig och
begränsad inkassoverksamhet.
Den 16 maj 1997 arrangerades ett diskussionsmöte på Justitie-
departementet. Berörda myndigheter och intresseorganisationer bereddes
då tillfälle att framföra sina synpunkter på Datainspektionens förslag.
Därefter utarbetades en departementspromemoria med förslag till
ändringar i inkassolagen (Skärpt krav på tillstånd för inkassoverksamhet,
Ds 1997:63). Det förslag till lagändring som lades fram i promemorian
återfinns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. Remiss-
yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju97/3541). En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5.
Regeringen tar i detta ärende upp dessa förslag.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 maj 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslagen
utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Vissa redaktionella
ändringar har gjorts i förhållande till de förslag som Lagrådet yttrat sig
över.
11
Prop. 1997/98:181
Den organiserade och gränsöverskridande brottsligheten
Regeringen ser allvarligt på den organiserade och gränsöverskridande
brottsligheten och kampen emot den utgör ett prioriterat mål. Det handlar
om insatser av olika slag. Samhällets resurser inom olika områden måste
samordnas. Polisens arbetsmetoder måste ses över och effektiviseras. Det
internationella samarbetet är av mycket stor betydelse. Lagstiftningen
måste ses över och anpassas efter nya förhållanden.
I sin mest avancerade form kan den organiserade brottsligheten utgöra
ett hot mot den demokratiska ordningen. Den organiserade brottsligheten
har inte något särskilt starkt fäste i Sverige, vilket kan tillskrivas flera
olika faktorer. Några av de s.k. kriminella mc-klubbama som etablerat
sig i Sverige uppfyller dock ett flertal kriterier på i reell mening
organiserad brottslighet. Vid sidan av sådana organisationer kan som
exempel på organiserad brottslighet också nämnas ligor som genomför
serier av bankrån eller andra grova förmögenhetsbrott.
I media och i den offentliga debatten har särskilt uppmärksammats
konflikten mellan de internationellt förgrenade sammanslutningarna
Hells Ängels och Bandidos, som under 1990-talet etablerat sig i Sverige.
Denna konflikt har i de nordiska länderna tagit sig våldsammare uttryck
än vad som varit vanligt i andra delar av världen på senare tid. Sedan år
1994 har i Skandinavien ett flertal våldsdåd med dödlig utgång förövats.
Typiskt for dessa klubbar är att organisationsstrukturerna är hierarkiska
och att rekrytering och interna disciplinsystem tjänar till att skapa absolut
lojalitet och försvåra insyn. De mera uppenbara brottsliga yttringarna av
klubbamas verksamhet är grovt våld. Detta våld, som primärt riktar sig
mot rivaliserande organisationer, är ibland av närmast militär karaktär.
Vid flera tillfällen har man beskjutit varandras lokaler med pansarskott
och även regelrätta eldstrider, mord och mordförsök har förekommit.
Sådana brott har dessutom ibland begåtts på platser som medfört faror för
utomstående. Bland dödsoffren finns också människor som, utan att ha
något med dessa organisationer att göra, har passerat förbi en klubblokal
som sprängts. Det finns också tydliga tecken på att organisationerna
ägnar sig åt beskyddar- och indrivningsverksamhet. När det gäller
personer som ägnar sig åt indrivningsverksamhet finns det enligt
åklagare och polis ett nära samband mellan dessa och med organiserad
brottslighet antingen i mc-klubbar eller i grupper som sysslar med
avancerad förmögenhetsbrottslighet. Mycket talar för att det i samband
med dessa mc-klubbar också förekommer mer eller mindre omfattande
narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet.
I regeringens skrivelse Åtgärder mot organiserad och gräns-
överskridande brottslighet (skr. 1996/97:171) redovisar regeringen
samlat bl.a. de åtgärder som regeringen vidtagit i kampen mot den
organiserade och gränsöverskridande brottsligheten.
12
Lagstiftn ingsåtgärder
I skrivelsen redovisas en rad olika åtgärder som vidtagits eller planerats.
Bland de lagstiftningsåtgärder som har betydelse i kampen mot den
organiserade brottsligheten kan nämnas bl.a. följande.
Straffet för övergrepp i rättssak skärptes den 1 juli 1997 (prop.
1996/97:135). Medborgarnas lojalitet med rättsordningen utgör en
väsentlig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle. Den svenska rätts-
ordningen bygger på att vittnen och målsäganden fritt och sanningsfullt
kan lämna sina berättelser inför domstolarna. Bakgrunden till
lagändringen är att klimatet i och omkring rättegångar har hårdnat. Vid
utredning och lagföring av brottslighet med anknytning till kriminella
mc-klubbar har systematiska och organiserade övergrepp i rättssak
förekommit. Även i samband med grov narkotikabrottslighet finns det
tecken på att sådana hot har ökat. I detta sammanhang kan också nämnas
de ändringar som nyligen genomförts i lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter (SFS 1997:988), som gjort det lättare att få ett
medgivande till att använda fingerade personuppgifter.
Polislagen (1984:387) har nyligen ändrats. Det huvudsakliga syftet
med ändringarna är att öka polisens möjligheter att ingripa i före-
byggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller
säkerheten. De innebär också att polisen i brottsförebyggande och
brottsbeivrande syfte skall få inhämta uppgifter från transportföretag om
passagerare, last och fordon. Sådana uppgifter bör kunna komma till
användning i polisens brottsbekämpning, t.ex. för att kartlägga
narkotikans vägar eller beskriva strukturen av en viss organiserad
brottslighet.
Polisens verksamhet för att förebygga, uppdaga och beivra brott kan
bedrivas inom ramen för en förundersökning enligt rättegångsbalken,
men kan också vara en uppgift som faller utanför detta förfarande, t.ex.
underrättelseverksamhet. I korthet kan sägas att polisunderrättelse-
verksamhet innebär att polisen samlar in och bearbetar uppgifter om
personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet men utan att
misstanke finns om något konkret brott. Sådan verksamhet kan bedrivas
bl.a. för att identifiera och karaktärsbestämma sådana hot mot samhället
som det är polisens uppgift att förebygga eller för att ge polisen det
underlag som behövs för att brott skall kunna förhindras. Under-
rättelseverksamhet kan också vara inriktad på att få fram underlag som
kan leda till beslut om att inleda en förundersökning. I prop. 1997/98:97
Polisens register, som riksdagen nyligen antagit, har regeringen föreslagit
bl.a. en ny polisdatalag som kommer att möjliggöra för polisen att, när
det finns misstankar om allvarlig brottslig verksamhet, föra datoriserade
kriminalunderrättelseregister. Detta kommer att avsevärt förbättra
polisens möjligheter att på ett rationellt sätt bearbeta sådant material som
inhämtats vid underrättelseverksamhet. Liknande regler beträffande
Tullverkets underrättelseverksamhet har nyligen trätt i kraft (se prop.
1997/98:11, bet:1997/98:SkU8, rskr. 1997/98:74 och SFS 1997:1058-
1064).
Prop. 1997/98:181
13
Vidare har regeringen föreslagit att förutsättningarna för den öppna
kameraövervakningen skall ändras i syfte bl.a. att förhindra och
motverka brottslighet (prop. 1997/98:64). Lagändringarna träder i kraft
den 1 juli 1998.
Utredningar m.m.
Som påpekas i den tidigare nämnda skrivelsen pågår ett flertal
utredningar och översyner av lagstiftningen i syfte att vässa instrumenten
i kampen mot den organiserade brottsligheten. Den organiserade
brottsligheten utgör ett viktigt skäl till att regeringen tillsatte en utredning
med uppgift att bl.a. analysera behovet av s.k. hemlig teknisk avlyssning
- buggning - och, om arbetet ger anledning till det, lämna förslag till
lagstiftning som gör detta möjligt. Utredningens betänkande, Om
buggning och andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46), har nyligen
överlämnats till regeringen. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Även Brottsofferutredningen har i sitt betänkande BROTTSOFFER
Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) behandlat frågor som har
betydelse för kampen mot den organiserade brottsligheten, bl.a. frågor
om skydd för vittnen m.fl. Andra utredningar som kommer att ha
betydelse i det nu aktuella sammanhanget är Förverkandeutredningen
(JU 1997:02) och den utredning som regeringen avser att tillsätta för att
bl.a. utreda frågan om kriminalisering av deltagande i organisationer som
sysslar med brottslig verksamhet.
Också internt inom Regeringskansliet görs översyner av regelsystemet.
I fråga om lagstiftningsåtgärder nämns i skrivelsen bl.a. de översyner av
reglerna om husrannsakan och av inkassolagen som redovisats i avsnitt 3.
Här kan också nämnas att frågan om en översyn av regleringen av
polisens möjligheter att under vissa omständigheter besluta om tillträdes-
förbud till lokaler kan bli aktuell.
Ett arbete med att se över den hyres- och expropriationsrättsliga
lagstiftningen har nyligen påbörjats. Det tar sikte på s.k. farliga
hyresgäster och syftar bl.a. till att undersöka förutsättningarna för att
införa regler om att en hyresgäst skall kunna skiljas från sin lägenhet om
det med hänsyn till hyresgästens förhållanden finns risk för brottsliga
angrepp mot fastigheten - t.ex. att den beskjuts med vapen - som utsätter
övriga boende för fara. Det kan i samband därmed också finnas skäl att
undersöka hur plan- och bygglagstiftningen kan tillämpas i dessa
sammanhang.
Det internationella samarbetet
Nordiska Ämbetsmannakommittén för Lagstiftningsfrågor gav hösten
1996 i uppdrag åt en nordisk arbetsgrupp bestående av tjänstemän från
justitieministeriema i Sverige, Norge, Finland och Danmark att överväga
behovet av nordiskt samarbete när det gäller bekämpningen av kriminella
mc-klubbar och annan grov brottslighet. Gruppen har kartlagt de
nordiska ländernas lagstiftning och olika projekt som bedömts ha central
Prop. 1997/98:181
14
betydelse för att bekämpa dessa företeelser. Det gäller bl.a. förverkande,
deltagande i kriminella organisationer, buggning, hemlig teleavlyssning,
kriminalunderrättelseregister, husrannsakan, vapenlagstiftningen och
åtgärder for att skydda vittnen. Inriktningen på lagstiftningsarbetet är
relativt lika i de olika länderna och en betydande värdegemenskap
föreligger såväl i stort som beträffande enskildheter mellan de nordiska
länderna. Efter denna kartläggningsfas kommer samarbetet att fortsätta,
bl.a. med syfte att överväga behovet av ett mer konkret samarbete inom
ramen för enskilda lagstiftningsprojekt.
I syfte att bekämpa sådan kriminalitet som är förknippad med vissa
kriminella mc-klubbar sker ett nära operativt samarbete mellan de
nordiska länderna. Kriminalunderrättelseverksamheten har byggts ut och
information utväxlas dagligen. Polismän som arbetar med dessa frågor i
de olika nordiska länderna träffas regelbundet. Vid större mc-evenemang
finns polismän från övriga nordiska länder på plats som observatörer.
Dessutom hålls återkommande seminarier i olika frågor. I detta
sammanhang kan också nämnas att de nordiska justitieministrarna vid sitt
möte i Bodo, Norge, den 26 juni 1997 antog en handlingsplan för
bekämpande av mc-kriminaliteten. I handlingsplanen framhålls bl.a.
vikten av att polisen har tillgång till effektiva utredningsmetoder och
modem teknik. Ett arbete med inriktning mot den organiserade
brottsligheten drivs också gemensamt av Östersjöländerna.
Inom den Europeiska unionen sker samarbetet om gränsöverskridande
brottslighet i det som kallas den tredje pelaren. Arbetet med att bekämpa
den internationella organiserade brottsligheten har intensifierats under de
senaste åren, bl.a. som ett resultat av den i april 1997 av rådet antagna
handlingsplanen för unionens åtgärder mot den organiserade brotts-
ligheten, som innehåller 15 politiska riktlinjer och en detaljerad hand-
lingsplan med 30 rekommendationer. Åtgärderna spänner över ett vitt
falt. Det handlar delvis om att vidta åtgärder för att straffbelägga vissa
förfaranden. Handlingsplanen betonar också vikten av att det i varje
medlemsstat finns en effektiv och väl utvecklad lagstiftning mot
penningtvätt och när det gäller att förverka vinning av brott. Riktlinjerna
och rekommendationerna lägger också stor vikt vid hur det rättsliga och
polisiära samarbetet är organiserat. Europols roll som ett verktyg mot
organiserad brottslighet betonas särskilt. En huvuduppgift for rådet är att
se till att de internationella konventioner och överenskommelser som
redan finns på detta område tillträds av alla medlemsländer och att de
genomförs på ett effektivt sätt.
Europolkonventionen som upprättar den europeiska polisbyrån
Europol kommer att träda i kraft under hösten 1998. Europol är ett organ
för utbyte av information och underrättelser för polisen och motsvarande
myndigheter i EU:s medlemsstater när det gäller grov, internationell
organiserad brottslighet, främst vad gäller narkotikahandel och annan
gränsöverskridande grövre brottslighet som människosmuggling,
människohandel, handel med stulna fordon eller nukleärt och radioaktivt
material. Europol, och dess föregångare Europols narkotikaenhet (ENE),
är ett viktigt och effektivt vapen mot organiserad brottslighet inom EU.
Prop. 1997/98:181
15
Även Schengensamarbetet innehåller delar som är viktiga i kampen mot Prop. 1997/98:181
organiserad brottslighet.
Också inom Europarådet och FN har under senare år kampen mot den
organiserade brottsligheten föranlett omfattande arbete. Bl.a. pågår inom
FN ett arbete med att undersöka förutsättningarna för att utarbeta en
konvention om organiserad brottslighet.
Nationellt polisiärt arbete
Den svenska polisen bedriver på nationell, regional och lokal nivå ett
omfattande och intensivt arbete för att motverka att den mc-relaterade
brottsligheten får faste i vårt land. Målsättningen är att förhindra eller
åtminstone försvåra för nya kriminella mc-klubbar att etablera sig här
och att genom intensivövervakning av redan befintliga mc-klubbar få
dessa att upphöra med sin kriminella verksamhet.
Genom kriminalunderrättelsetjänstens kartläggning och analys av de
kriminella mc-klubbama får polisen en god bild av klubbarnas organisa-
tion och verksamhet. Informationen och analysen ligger till grund för
övergripande handlingsplaner och mer detaljerade åtgärdsprogram, som
bl.a. innehåller riktlinjer för hur de operativa insatserna skall utföras.
Den mc-relaterade brottsligheten skall angripas på bred front. Det
kräver stora resurser. Polisen har för 1998 tilldelats ytterligare 30
miljoner kronor just för att kunna slå hårdare mot mc-klubbamas
grundstrukturer. Rikspolisstyrelsen ansvarar för att dessa medel fördelas
så att maximal effektivitet uppnås i polisens arbete.
Kommittén för brottsförebyggande arbete m.m.
Regeringen beslutade den 10 juni 1996 att tillkalla en kommitté för att
genomföra det nationella brottsförebyggande programmet. Kommittén
arbetar bl.a. med att stödja Helsingborgs kommun i dess arbete med att
utforma en lokal brottsförebyggande handlingsplan i kampen mot mc-
klubbamas brottslighet. På grundval av erfarenheterna av detta arbete
kommer kommittén att utarbeta en modell för lokala brottsförebyggande
handlingsplaner mot organiserad brottslighet.
5.1.1 Regeringsformen
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång. Enligt 2
kap. 22 § andra stycket 3 regeringsformen likställs utlänning här i riket i
detta avseende med svensk medborgare, om annat inte följer av särskild
föreskrift i lag. Det skydd som nu angetts får begränsas genom lag.
16
Begränsningen får göras endast för att tillgodose ändamål som är Prop. 1997/98:181
godtagbara i ett demokratiskt samhälle, den får inte sträcka sig längre än
vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den
och inte heller så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
(2 kap. 12 § regeringsformen). Med husrannsakan avses i regerings-
formen vaije av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller
slutet förvaringsställe oavsett syftet med undersökningen (prop. 1973:90
s. 246). Det omfattar även liknande intrång, varmed avses t.ex. att polisen
ingriper för att avstyra ett lägenhetsbråk (prop. 1975/76:209 s. 147).
Skyddet är inte begränsat till enbart bostäder. De begränsningar av
skyddet som är aktuella i detta sammanhang är reglerna om husrannsakan
i 28 kap. rättegångsbalken.
5.1.2 Konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
Enligt artikel 8:1 i Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-
konventionen), som sedan den 1 januari 1995 gäller som svensk lag, har
envar rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin
korrespondens. Inskränkningar i dessa rättigheter får endast göras genom
lag och är begränsade till vad som i ett demokratiskt samhälle är
nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna
säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning och
brott, hälsovården, skyddande av sedligheten eller av andra personers fri-
och rättigheter. Av främsta intresse i detta sammanhang är skyddet för
hemmet. Här åsyftas framför allt det hus eller den lägenhet där en person
faktiskt bor.
5.1.3 Rättegångsbalkens regler om husrannsakan
En husrannsakan är antingen reell (28 kap. 1 och 3 § rättegångsbalken)
eller personell (2, 2 a och 3 §). En reell husrannsakan har till syfte att
söka efter föremål som är underkastat beslag eller att i övrigt utröna
omständigheter som kan ha betydelse för utredning av brottet. En
personell husrannsakan kan ha till syfte att söka efter dels den som skall
gripas, anhållas eller häktas, dels den som skall hämtas till förhör eller
inställas till rätten, dels den som skall underkastas kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Under vissa förhållanden får personell husrannsakan
också ske för att delge en tilltalad i brottmål stämning eller kallelse till
förhandling.
För all tvångsmedelsanvändning anses gälla tre allmänna principer. De
tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regerings-
formen, är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitets-
principen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att
använda ett tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål för vilket
tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får
använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en
17
mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. I 28 kap 3 a § rättegångs-
balken är föreskrivet att en husrannsakan endast får beslutas om skälen
för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för
den misstänkte eller något annat motstående intresse. Härigenom har
proportionalitetsprincipen lagfasts. Den innebär att en tvångsåtgärd i
fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion
till vad som finns att vinna med åtgärden.
Hos vem far husrannsakan ske?
En reell husrannsakan får, om det finns anledning att anta att brott på
vilket fängelse kan följa har förövats, enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken
genomföras i hus, rum eller slutet förvaringsställe. Med hus avses (se
Processlagberedningen i SOU 1938:44 s. 328) inte bara bostadshus utan
även andra byggnader, såsom ekonomi- och uthusbyggnader, fabriker
och magasin, och med rum även kontors- och lagerlokaler, hytter och
rum på fartyg. Som slutet förvaringsställe betraktas bl.a. stängd bil samt
kassafack i bank.
För att reell husrannsakan skall få ske hos annan än den som är
skäligen misstänkt för brottet krävs att brottet har förövats hos honom, att
den misstänkte gripits där eller att ”eljest synnerlig anledning före-
kommer, att genom rannsakningen föremål, som är underkastat beslag,
skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas” (1 § andra
stycket), det s.k. indikationskravet. Detta krav behandlas närmare nedan.
En husrannsakan enligt detta stadgande kan också göras hos den som är
misstänkt på en lägre grad av misstanke än skäligen misstänkt.
En personell husrannsakan får enligt huvudregeln i 28 kap. 2 § rätte-
gångsbalken göras hos den som skall utsättas för den åtgärd som
husrannsakningen har till syfte att möjliggöra. För att en personell
husrannsakan skall få ske hos annan än den som söks, uppställs
indikationskravet att det finns synnerlig anledning att den sökte
uppehåller sig där (2 §).
En personell husrannsakan får enligt 28 kap. 2 a § rättegångsbalken
också göras i syfte att söka efter den som skall gripas, anhållas eller
häktas för ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse fyra år, eller försök till sådant brott. En sådan husrannsakan får
utföras i transportmedel på viss plats, om det finns särskild anledning att
anta att den sökte kan komma att passera platsen.
"Tillhållsparagrafen ” - 28 kap. 3 § rättegångsbalken
I 28 kap. 3 § rättegångsbalken regleras husrannsakan i dels (första ledet)
lägenheter som är tillgängliga för allmänheten, dels (andra ledet)
lägenheter som ”plägar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller
där sådant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller mottagas som
pant”. I sådana utrymmen får personell och reell husrannsakan ske även i
annat fall än som föreskrivs 28 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken. Detta
innebär att det inte finns något krav på att det brott som man antar har
Prop. 1997/98:181
18
begåtts är av viss svårhetsgrad. Husrannsakan får alltså i sådana fall som
här avses ske även vid bötesbrott. Inte heller krävs att någon är skäligen
misstänkt för brottet eller att synnerlig anledning förekommer att
ingripandet skall leda till det avsedda resultatet. Med lägenheter som är
tillgängliga för allmänheten avses t.ex. butiker, restauranger, kaféer,
teater- och biograf-lokaler (SOU 1938:44 s. 329). I det andra ledet
regleras rätten till husrannsakan i vad som brukar kallas tillhåll.
Bakgrunden till regleringen av förutsättningarna för husrannsakan i
tillhåll behandlas av Processkommissionen i SOU 1926:32 s. 119.
Kommissionen ansåg att förutsättningarna för att fa företa husrannsakan i
sådana lokaler skulle vara mindre stränga än i övrigt. Kommissionen
uttalade bl.a. att en undersökning av ett tillhåll mycket ofta ledde till att
brott klarades upp eller att förlorad egendom återfanns. Vidare ansågs en
husrannsakan i en sådan lokal inte innebära något synnerligen kännbart
ingrepp i någons intresse.
Indikationskravet enligt 28 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken
För att en husrannsakan skall fa genomföras hos annan än den som är
skäligen misstänkt för brottet eller skall frihetsberövas m.m. krävs som
nämnts att synnerlig anledning1 förekommer att åtgärden skall medföra
det avsedda resultatet. Innebörden av begreppet antyds genom de
exempel som anges i bestämmelsen, nämligen att brottet begåtts hos den
som husrannsakan skall företas hos eller att den misstänkte gripits där.
Det har annars främst utmejslats i vissa JO-beslut.
I JO 1965 s. 159 hade en person per telefon anmält ett par makar för
stölder av postförsändelser. Makarna skulle från mannens bil (han var
postiljon) ha burit upp postförsändelser till sin lägenhet. Anmälaren hade
uppgett ett namn och en bostadsadress men var inte själv identifierad.
Polisen gjorde en husrannsakan i lägenheten vilket JO kritiserade. JO
ansåg det klart att misstanken mot makarna inte hade nått styrkan
skäligen misstänkt. Likaså ansåg JO att det utan vidare var uppenbart att
synnerlig anledning att utredning om brottet skulle vinnas genom
husrannsakningen inte fanns.
I JO 1985/86 s. 123 hade en person anonymt anmält till polisen att en
efterlyst kvinna och hennes dotter vistades hos en advokat. Kvinnan var
häktad i sin utevaro och dottern var efterlyst för omhändertagande enligt
21 kap. 9 § föräldrabalken. Polisen gjorde husrannsakan hos advokaten
med stöd av 28 kap. 2 § rättegångsbalken. Förfarandet kritiserades av JO.
Oavsett att uppgiftslämnaren kände till personernas identitet och att de
var eftersökta av polisen ansåg JO att den viktigaste uppgiften för
bedömningen av ärendet, dvs. vilken synnerlig anledning som förelåg till
att de befann sig hos just advokaten, saknades helt. Med hänvisning till
ett tidigare avgjort ärende uttalades att formuleringen i lagtexten närmast
torde få tolkas som att det skall "föreligga en faktisk omständighet som
Prop. 1997/98:181
1 Beträffande bakgrunden till det valda beviskravet hänvisas till den redogörelse som finns i
Polisrättsutredningens betänkande, s. 237 f.
19
påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig” att den eftersökte finns
hos den där husrannsakan företas.
I JO 1988/89 s. 68 hade polisen efter ett anonymt telefontips om att
hembränning pågick gjort en husrannsakan. JO fann att uppgifterna inte
var sådana att skälig misstanke om brott kunde anses ha förelegat och
inte heller att synnerlig anledning förekom att husrannsakningen skulle
ge avsett resultat. Beträffande den närmare innebörden av rekvisitet
synnerlig anledning i 28 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken uttalade
JO att lagtextens formulering närmast torde fa tolkas som att det skall
”föreligga någon faktisk omständighet som påtagligt visar att man med
fog kan förvänta sig” att man påträffar föremål som är underkastat beslag
eller vinner annan utredning om brottet.
Polisrättsutredningen anför i sitt betänkande (s. 240) att kravet på
synnerlig anledning bör tolkas i enlighet med JO:s ovan redovisade
uttalanden, vilket enligt utredningen innebär att man skall vara så gott
som säker på att åtgärden skall ge avsett resultat. (Jfr även prop.
1990/91:129 s. 14 f.) Huruvida den tolkningen av rekvisitet är riktig är
föremål för delade meningar.
Prop. 1997/98:181
Regeringens bedömning: Den allvarliga utvecklingen av organiserad
brottslighet, särskilt den som kan relateras till vissa mc-klubbar, gör det
motiverat att anpassa reglerna om husrannsakan och införa en
bestämmelse som möjliggör husrannsakan i vissa lokaler under mindre
stränga förutsättningar än i dag.
Regeringens förslag: Den bestämmelse i rättegångsbalken som
medger husrannsakan i s.k. tillhåll upphävs.
Promemorians bedömning och förslag överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Stockholms tingsrätt,
Malmö tingsrätt och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
ansluter sig till promemorians uppfattning att utvecklingen motiverar att
en regel som möjliggör husrannsakan i den aktuella typen av lokaler
införs. Riksåklagaren pekar på behovet av att de brottsbekämpande
myndigheterna har tillgång till bättre instrument än vad som finns i dag
för att bekämpa en allvarlig och växande kriminalitet, som gränsar till
eller är ett konkret exempel på organiserad kriminalitet. Överåklagaren
vid Åklagarmyndigheten i Göteborg framhåller att brottsutvecklingen
inger farhågor och att verkningsfulla instrument måste finnas att ta till i
kampen mot bl.a. den internationellt förgrenade brottsligheten.
Polismyndigheten i Stockholms län menar att den föreslagna reformen är
ett steg i rätt riktning och framhåller att även andra grupperingar än mc-
klubbama motiverar en särreglering. Riksdagens ombudsmän (JO) och
Hovrätten för Västra Sverige är kritiska till den analys av reformbehovet
som görs i promemorian. JO anför att man närmast får intrycket av att
det rent allmänt har ansetts vara praktiskt att ha en regel av den
20
föreslagna innebörden och menar bl.a. att det inte på grund enbart av vad
som sägs i promemorian är möjligt att bilda sig en uppfattning om det
befogade i bedömningen att reglerna i 28 kap. 1 och 2 §§
rättegångsbalken är otillräckliga i sammanhanget. Hovrätten för Västra
Sverige anför bl.a. att det behövs en fylligare beskrivning av de problem
som finns och att en reform av avsett slag måste föregås av noggrannare
överväganden i fråga om behovet av föreslagen lagstiftning. Övriga
remissinstanser har inte uttalat sig särskilt om behovet av den föreslagna
regeln.
Promemorians förslag att den s.k. tillhållsparagrafen skall upphävas
godtas eller tillstyrks av de flesta remissinstanser. Polismyndigheten i
Stockholms län och Polismyndigheten i Gävleborgs län avstyrker dock
förslaget.
Polisrättsutredningens förslag att upphäva den bestämmelse i
rättegångsbalken som medger husrannsakan i tillhåll överensstämmer
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta instanser lämnar förslaget i denna del
utan erinran. JO tillstyrker förslaget liksom överåklagaren vid
Åklagarmyndigheten i Göteborg och överåklagaren vid Statsåklagar-
myndigheten för speciella mål. Polismyndigheten i Stockholms län och
Polismyndigheten i Gävleborgs län avstyrker förslaget. Överåklagaren
vid Åklagarmyndigheten i Göteborg anför att bestämmelsen på senare tid
enligt uppgifter från poliser och åklagare som utreder narkotikabrott
endast har tillämpats vid ett tillfälle för ett flertal år sedan. Någon
klassning av en lokal som tillhåll finns inte i området. Bestämmelsen
bedöms därför inte fylla någon funktion för ett effektivt utredningsarbete.
Enligt Polismyndigheten i Stockholms län fyller bestämmelsen om
husrannsakan i tillhåll ofta en funktion i spaningen efter bankrånare och
andra grova brottslingar. Att bestämmelsen - som utredningen anför -
kan misstolkas bör enligt polismyndigheten inte leda till att den
avskaffas. Inte heller anser polismyndigheten att något missbruk av
bestämmelsen förekommer i dag. Av rättssäkerhetsskäl förordas
emellertid att klassningen av en lägenhet som tillhåll skall göras av
domstol. Polismyndigheten i Gävleborgs län anser att samhällets intresse
av att förebygga den typ av brott som personer som vistas i sådana
lägenheter som avses brukar misstänkas för, t.ex. narkotikabrott och
olika former av tillgreppsbrott, medför att intresset av skydd för
integriteten bör få vika. För att undvika felaktiga tolkningar och missbruk
av bestämmelsen bör det emellertid klargöras vad som i dag skall
betraktas som ett tillhåll.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Reglerna i
rättegångsbalken om när husrannsakan får ske är i stort sett oförändrade
sedan rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948. Förutom en ändring av
mer redaktionell karaktär i 28 kap. 1 § rättegångsbalken är den bestäm-
melse om husrannsakan i vissa fall i transportmedel i 2 a § som infördes
den 1 juli 1991 den enda ändring som gjorts i de grundläggande reglerna.
I de senaste översynerna av tvångsmedelssystemet som gjorts (Tvångs-
medelskommitténs betänkande Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet
[SOU 1984:54] och Polisrättsutredningens betänkande) har i fråga om
Prop. 1997/98:181
21
husrannsakan, med ett undantag, inga grundläggande förändringar Prop. 1997/98:181
föreslagits beträffande när tvångsmedlet får användas. Det har mera varit
fråga om förslag till förändringar av redaktionell karaktär, till stor del
beroende på reglernas ålderdomliga språkliga utformning.
De aktuella mc-klubbama (se avsnitt 4) har som regel tillgång till ett
klubbhus som används som samlingslokal, vid fester, för att arbeta med
motorcyklarna i etc. De är utrustade med sällskapsutrymmen, verkstads-
lokaler, barer m.m. Det förekommer att medlemmar och andra bor i
klubbhusen. De är ofta väl bevakade - bl.a. förekommer att
kameraövervakning används - och avspärrade. Särskilda åtgärder till
skydd mot angrepp har ofta företagits och klubbhusen har ibland liknats
vid fästningar.
Klubbarna är slutna organisationer med höga krav på lojalitet hos
medlemmarna. Samarbete med polisen får inte förekomma, inte ens när
man blivit utsatt för ett attentat. Utredningen av brott med anknytning till
mc-klubbama försvåras ofta av hot och repressalier mot vittnen och
målsägande.
Sedan i januari 1994 har enbart i Sverige skottlossning som kan sättas i
samband med Hells Ängels och Bandidos förekommit vid ca femton
tillfällen, varav en gång med dödlig utgång (då den dåvarande ledaren för
Bandidos mördades under färd med motorcykel på E4). Vid sju tillfällen
har under samma tidsperiod bombattentat eller försök till bombattentat
förekommit. Hells Ängels olika klubbhus har vid fem tillfällen utsatts för
beskjutning med pansarskott och dessutom har handgranater använts vid
attacker. Från medlemmar i Hells Ängels, Bandidos och sympatiserande
klubbar har vid olika tillfällen olika typer av vapen tagits i beslag. Många
medlemmar och sympatisörer har också dömts för vapenbrott.
Brottsbelastningen är över huvud taget hög inom de nu aktuella mc-
klubbama. Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsens underrättelseenhet
hade, i maj 1997, 36 av de 61 svenska medlemmarna i Hells Ängels vid
något tillfälle dömts till fängelse. Motsvarande siffra för Bandidos
svenska medlemmar var 9 av 10.
Det är angeläget att regelsystemet anpassas efter samhällsutvecklingen.
Problemen med dessa mc-klubbar är i Sverige ett nytt fenomen som har
växt fram mycket snabbt. När Polisrättsutredningens arbete pågick hade
problemen ännu inte uppmärksammats i någon större utsträckning och
något förslag som särskilt var inriktat på dem presenterades inte. Inte
heller under remissbehandlingen av betänkandet, som avslutades under
hösten 1995, framkom synpunkter med den inriktningen. Vid attentat
riktade mot en mc-klubb har polisen emellertid ofta - utan att kunna peka
ut en viss person som misstänkt för brottet - goda skäl för att rikta
misstankarna mot en konkurrerande klubb och alltså intresse och behov
av att göra en husrannsakan i den klubbens lokaler. Även vid utredning
av annan brottslighet som kan relateras till sådana mc-klubbar kan det
finnas ett välgrundat intresse av att genomföra en husrannsakan i
klubbens lokaler. Det nuvarande regelsystemet för husrannsakan hos
annan än den som är skäligen misstänkt för brottet i andra fall än de som
regleras i 28 kap. 3 § rättegångsbalken är emellertid svårtillämpat mot
bakgrund av det höga krav som ställs på bedömningen av att en
22
husrannsakan i ett sådant fall skall ge avsett resultat {synnerlig anledning Prop. 1997/98:181
förekommer). De husrannsakningar som i olika sammanhang har gjorts i
Hells Ängels och Bandidos klubblokaler när man gjort bedömningen att
detta krav har varit uppfyllt har ofta gett påtagliga resultat. Att tidigare
erfarenheter av husrannsakningar hos mc-klubbar gör att man rent
allmänt förväntar sig att hitta gods som kan tas i beslag kan emellertid
inte tas till intäkt för att göra en husrannsakan. Det resultat man förväntar
sig skall naturligtvis stå i samband med det brott som utredningen avser.
Samtidigt står det klart att de klubbhus som de mc-klubbar som här
avses använder utgör sådana lokaler där en företagen undersökning, som
Processkommissionen (SOU 1926:32 s. 119) uttryckte det, ”mycket ofta
leder till uppklarande av ett förövat brott eller till återskaffande av
egendom, som genom brott förlorats”. Samma sak gäller beträffande t.ex.
illegala spel- och nattklubbar. I den praktiska tillämpningen har man inte
ansett det vara möjligt att klassa mc-klubbamas klubbhus som tillhåll och
därmed kunna göra en husrannsakan i dem med stöd av ”tillhålls-
paragrafen”. Sammantaget med kravet på att det enligt huvudreglerna i
28 kap. 1 § andra stycket och 2 § rättegångsbalken skall finnas synnerliga
skäl för att åtgärden skall medföra det avsedda resultatet innebär detta att
utrymmet för att med det nuvarande regelsystemet genomföra en
husrannsakan i ett klubbhus eller liknande är mycket begränsat.
Promemorians bedömning av det berättigade i att föreskriva en särskild
bestämmelse som möjliggör en husrannsakan i de aktuella mc-klubbamas
lokaler godtas eller delas av de flesta remissinstanserna. Den kritik som
riktats mot bedömningen har främst sin grund i att promemorian inte
tillräckligt belyst de praktiska problem som den nuvarande regleringen
medfört och på vilket sätt den lagt hinder i vägen för utredningsarbetet.
Enligt regeringen motiverar vad som framkommit om problemen med
att tillämpa husrannsakansbestämmelsema i förhållande till de aktuella
mc-klubbama och den allvarliga upptrappning som skett av det våld som
kan relateras till dem en särskild regel som medger att husrannsakan hos
annan än den som är skäligen misstänkt för brottet kan göras i sådana
mc-klubbars lokaler under mindre stränga förutsättningar än vad
huvudreglerna i 28 kap. 1 § andra stycket och 2 § rättegångsbalken
medger. Som Polismyndigheten i Stockholms län pekat på i sitt
remissvar på promemorian om husrannsakan, motiverar även andra
grupperingars verksamhet en sådan reglering. Det gäller inte bara mer
traditionellt inriktad brottslig verksamhet, med vinningen som det
främsta målet, utan också mer modema företeelser, där den brottsliga
verksamheten utgör ett medel för att uppnå t.ex. ett ideellt mål. Även
sådana grupperingars lokaler bör omfattas av den nya bestämmelsen.
Bestämmelsen om husrannsakan i tillhåll är otidsenlig och tillämp-
ningen av den har i olika sammanhang kritiserats (se t.ex. Bylund i
Rättegång III, 6 uppl., s. 73). Polisrättsutredningen pekar bl.a. på
problemet att definiera vad för slags lokaler som utgör tillhåll för
”lösdrivare eller förbrytare” och anför att den omständigheten att man
tidigare är straffad naturligtvis inte räcker till. Att termen lösdrivare
används kan förklaras med att den tidigare var bestämd i lagstiftning
medan uttrycket i dag möjligen kan anses omfatta personer som saknar
23
fast arbete och stadigvarande bostad och som för ett allmänt asocialt liv
(se Fitger, Rättegångsbalken I, 28:11). Vad gäller skyddsvärdet för s.k.
knarkarkvartar - den typ av lokaler som såvitt känt är de som i dag
genomsöks med stöd av denna bestämmelse - anser utredningen att det
inte är lägre än för andra bostadslägenheter. Därtill kan också läggas att
kriminella tillfälligt kan bo hos andra, som inte kan anses tillhöra den
kategori som avses i stadgandet och vilkas bostäder inte förtjänar sämre
rättsskydd än andras.
Utredningen pekar också på att det finns en risk för att bestämmelsen
misstolkas eller rent av missbrukas, framför allt på så sätt att den används
som stöd för rutinmässiga undersökningar utan att kravet på misstanke
om ett konkret brott upprätthålls (se även JO 1993/94 s. 92).
Det argument som talar för att bibehålla bestämmelsen är intresset av
att effektivt kunna bedriva utredningsarbete. Regeringen ifrågasätter
emellertid om möjligheterna till att företa en husrannsakan med stöd av
denna bestämmelse innebär en så stor effektivitetsvinst i förhållande till
huvudregeln i 28 kap. 1 § rättegångsbalken att det kan motivera en
särreglering. Utredningen drar slutsatsen att det starka intresset för att
skydda integriteten innebär att effektivitetshänsynen inte ensamt kan
motivera lägre krav för husrannsakan i dessa fall och föreslår följaktligen
att bestämmelsen skall upphävas. Regeringen, som delar den
bedömningen, anser inte heller att remissutfallet berättigar till en annan
slutsats. Vi föreslår därför att den s.k. tillhållsparagrafen upphävs.
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse om husrannsakan hos
annan än den som är skäligen misstänkt införs. En sådan husrannsakan
skall enligt den nya bestämmelsen få genomföras för de ändamål som
avses i 28 kap. 1 eller 2 § rättegångsbalken i en lokal som inte huvud-
sakligen utgör bostad och som brukar användas gemensamt av personer
som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet. För att en sådan
husrannsakan skall få utföras skall det finnas särskild anledning att anta
att ändamålet med den kommer att uppfyllas. En husrannsakan med stöd
av den nya bestämmelsen får bara göras om det för det brott som utreds
är föreskrivet fängelse ett år eller däröver. Detsamma skall gälla för
utrymmen och fordon i direkt anslutning till lokalen, under förutsättning
att de brukas av dem som använder lokalen. Den rätt som föreskrivs i
18 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling för polisman, tull-
tjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen att utan förordnande
göra husrannsakan för att söka efter föremål som kan antas vara förverkat
enligt den lagen, skall inte innefatta de lokaler som avses med den nya
bestämmelsen.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag
men är något annorlunda formulerat. Promemorians förslag omfattar inte
utrymmen och fordon i direkt anslutning till den lokal som
husrannsakningen avser.
Prop. 1997/98:181
24
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Stockholms tingsrätt Prop. 1997/98:181
och Malmö tingsrätt godtar i huvudsak förslaget. Några remissinstanser
föreslår vissa justeringar och pekar bl.a. på möjligheten att försöka
kringgå den föreslagna regeln genom att någon bosätter sig i en
klubblokal. Riksdagens ombudsmän (JO), Rikspolisstyrelsen och
Polismyndigheten i Stockholms län pekar på behovet av att också kunna
undersöka närbelägna utrymmen och fordon. Riksåklagaren förespråkar
att bestämmelsen bör tillåta en husrannsakan i den aktuella typen av
lokaler vid utredning av ett brott för vilket fängelse är föreskrivet utan att
något särskilt indikationskrav är uppfyllt. JO anför att den i promemorian
föreslagna regeln inte kan godtas; den framstår, ställd i relation till det
avsedda tillämpningsområdet, som alltför allmänt hållen. Även
Hovrätten för Västra Sverige menar att förslaget är alltför allmänt hållet.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om förslaget är i överensstämmelse
med regeringsformen och Europakonventionen.
Skälen för regeringens förslag: Som påpekats i det föregående
(avsnitt 5.2) är det främst kravet på att en husrannsakan hos annan än den
som är skäligen misstänkt med en viss grad av säkerhet skall medföra det
avsedda resultatet, dvs. indikationskravet, som inneburit problem i den
praktiska tillämpningen. En förändrad bestämmelse bör därför inte kräva
lika mycket i detta hänseende. För att tillgodose syftet med den
förändrade bestämmelsen och samtidigt upprätthålla ett högt skydd mot
intrång i den personliga sfären måste en sänkning av indikationskravet
balanseras mot inskränkande förutsättningar i andra hänseenden.
Intresset av att effektivt kunna bekämpa brottslighet gör sig
naturligtvis mer gällande ju allvarligare brottslighet det är fråga om. En
sänkning av indikationskravet kan mot den bakgrunden balanseras av att,
liksom gäller i fråga om 28 kap. 2 a § rättegångsbalken, särskilda krav
ställs i fråga om det brott som ligger till grund för husrannsakningen. Så
stränga krav som föreskrivs i den bestämmelsen kan emellertid inte
ställas. De brott som är aktuella i samband med mc-klubbama är ofta
sådana - t.ex. misshandel och olaga hot - att den nya bestämmelsen i
sådant fall inte skulle bli tillämplig. Liksom i fråga om häktning enligt 24
kap. 1 § rättegångsbalken kan brott för vilket det är föreskrivet fängelse
ett år eller däröver vara en lämplig avgränsning. På så sätt skulle en
husrannsakan inte vara möjlig vid mer bagatellartade brott, t.ex.
trafikförseelser, men vara tillåten vid bl.a. den typ av trakasserier som
föranlett den nyligen genomförda straffskärpningen för övergrepp i
rättssak.
Ett av huvudskälen till den bedömning som regeringen gjort
beträffande förslaget att upphäva ”tillhållsparagrafen” (avsnitt 5.2) är att
det finns anledning att upprätthålla en hög skyddströskel för intrång i
bostäder. JO har anslutit sig till den bedömningen och anfört att det syftet
skulle kunna uppnås genom att föreskriva att i en ny bestämmelse om
husrannsakan införa ett undantag för lokaler där någon har sin bostad.
Det primära syftet med reformen är att under mindre stränga
förutsättningar möjliggöra husrannsakningar i de aktuella mc-klubbamas
och vissa andra grupperingars lokaler. Tvångsmedelsregleringen får
emellertid inte vara så trubbigt utformad, att det med enkla medel går att
25
kraftigt försvåra eller göra det omöjligt att tillämpa reglerna i fall som
ryms inom ramen för de intressen som föranlett regleringen. Enligt
promemorians lagförslag skulle en husrannsakan fa ske i en
samlingslokal. Som påpekats av Riksåklagaren och överåklagaren i
Stockholm kan ett sådant rekvisit medföra gränsdragningsproblem t.ex. i
de fall där en klubbmedlem bor i klubbhuset mer eller mindre permanent.
Det är enligt regeringens bedömning mindre lämpligt att mot den
bakgrunden föreskriva ett absolut undantag för bostäder. Intresset av att
upprätthålla skyddet för bostäder kan i stället tillgodoses genom att
inskränka den nya bestämmelsens tillämpningsområde till lokaler som
inte huvudsakligen utgör bostäder.
Ett annat viktigt skäl till bedömningen av det berättigade i att sänka
kraven på förutsättningarna för när en husrannsakan skall få ske i bl.a. en
av de aktuella mc-klubbamas lokaler är att det finns skäl att anta att de
som använder lokalen ägnar sig åt brottslig verksamhet. I promemorians
lagförslag har detta uttryckts på så sätt, att en förutsättning för en
husrannsakan är att lokalen används av kriminellt belastade personer.
Som påpekats av JO utgör emellertid det faktum att man tidigare dömts
för brott endast en av många faktorer som kan indicera att man ägnar sig
åt brottslig verksamhet. Enligt regeringens mening kommer den
bakomliggande tanken bättre till uttryck om den nya bestämmelsen knyts
till personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet. Vi
återkommer närmare till uttrycket i författningskommentaren (avsnitt
10.1). En fördel med en sådan reglering är att man därigenom undviker
att skapa särregler för en viss personkategori på grund av deras tidigare
beteende - nämligen att de tidigare har begått brott - och i stället lägger
tyngdpunkten vid vad som är känt om personernas nuvarande beteende.
Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas det måste finnas en
misstanke om ett konkret brott för att en husrannsakan skall komma i
fråga.
En bestämmelse som tillät en husrannsakan i en lokal som används av
en person som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet skulle vara
väldigt vid och tillåta husrannsakningar i fler fall än vad som kan anses
vara sakligt motiverat. För att avgränsa bestämmelsens tillämpnings-
område förefaller det lämpligt att begränsa den till lokaler som brukar
användas gemensamt av personer som - i enlighet med vad som sägs i
föregående stycke - kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet.
Enligt ordalydelsen i promemorians författningsförslag omfattar den
föreslagna bestämmelsen inte uthus, parkerade bilar och liknande slutna
utrymmen i anslutning till lokalen. Av bl.a. JO och Polismyndigheten i
Stockholm har påpekats intresset av att även i sådana utrymmen kunna
genomföra en husrannsakan med stöd av den nya bestämmelsen.
Regeringen delar den bedömningen.
Med de nu skisserade rekvisiten kan enligt regeringens mening kravet
på styrkan i bedömningen av att åtgärden skall medföra det avsedda
resultatet, dvs. indikationskravet, sättas lägre än vad som är fallet enligt
huvudreglerna i 28 kap. 1 § andra stycket och 2 § rättegångsbalken. En
lämplig nivå kan vara den som enligt 28 kap. 2 a § rättegångsbalken
gäller för husrannsakan i transportmedel som passerar viss plats för
Prop. 1997/98:181
26
eftersökande av den som skall frihetsberövas för misstanke om vissa Prop. 1997/98:181
grova brott, dvs. särskild anledning. Vårt förslag överensstämmer här
med promemorians förslag. Det finns i detta sammanhang anledning att
något beröra en sak som Riksåklagaren behandlat i sitt remissyttrande. På
grund av indikationskravet befarar Riksåklagaren att den bestämmelse
som föreslås inte kommer att innebära att husrannsakningar kan
genomföras i någon större utsträckning än tidigare. Regeringen vill här
betona att den omständigheten att det rör sig om husrannsakningar hos en
annan än den skäligen misstänkte gör det nödvändigt att på olika sätt
begränsa bestämmelsens tillämpningsområde. Även om regeln inskränks
vad avser typen av lokal som den omfattar och beträffande vilka
brottsutredningar den kan tillämpas vid, är det fortfarande rimligt att
kräva något mer för dess tillämpning utöver vad som följer av de
allmänna principerna för tvångsmedelsanvändning. När det gäller den
föreslagna utformningen av indikationskravet innebär det visserligen att
något mer krävs än vad som erfordras i det avseendet vid en
husrannsakan enligt 28 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken hos en
misstänkt person, men samtidigt står det klart att ”särskild anledning”
innebär ett klart lägre krav än vad som följer av kravet på ”synnerlig
anledning” i 28 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken.
Sammanfattningsvis bör således den nya bestämmelsen om
husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt a) förutsätta
att åtgärden företas med anledning av ett brott för vilket det är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver, b) endast tillåta en husrannsakan i lokaler
som inte huvudsakligen utgör bostad och som brukar användas
gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet
och c) förutsätta att det finns särskild anledning att anta att ändamålet
med den kommer att uppfyllas.
Den föreslagna bestämmelsen kommer att omfatta lokaler som
används av fler grupperingar än de aktuella mc-klubbama, vilket också,
som anförts i avsnitt 5.3, är ett av skälen till att regeringen lagt fram
förslaget. Förutom grupper som ägnar sig åt brottslig verksamhet på ett
mera yrkesmässigt sätt, t.ex. köp och försäljning av stöldgods, kommer
bestämmelsen att öka möjligheterna att utföra husrannsakningar i lokaler
som används av t.ex. rasistiska sammanslutningar. Den föreslagna
gränsdragningen i fråga om vilka lokaler som omfattas av bestämmelsen
är enligt regeringens mening väl motiverad. Om man på goda grunder
kan anta att en grupp av personer ägnar sig åt brottslig verksamhet, som
med den föreslagna avgränsningen inte behöver vara alltför kvalificerad,
finns det mycket som talar för skyddet mot en husrannsakan i en lokal
som personerna använder inte behöver upprätthållas på samma höga nivå
som för andra lokaler. Den föreslagna bestämmelsen framstår mot den
bakgrunden som resultatet av en rimlig avvägning mellan utrednings-
intressen och integritet.
Enligt det nu gällande regelsystemet far husrannsakan ske hos annan
än den skäligen misstänkte vid misstanke om brott på vilket det kan följa
fängelse, om synnerlig anledning förekommer att åtgärden kommer att
medföra det avsedda resultatet. I princip kan alltså en husrannsakan
enligt huvudregeln ske vid misstanke om snatteri. Den av regeringen
27
föreslagna regelns utformning innebär att indikationskravet sänks till Prop. 1997/98:181
särskild anledning vid en husrannsakan i vissa lokaler. På så sätt innebär
regeln att skyddet mot husrannsakan minskar. Detta kompenseras dock
av att regelns tillämpningsområde begränsas på så sätt, att den bara är
tillämplig vid misstanke om brott för vilket det är föreskrivet fängelse ett
år eller mer. Mot bakgrund av utformningen av regeln - indikations-
kravet, inskränkningarna avseende lokalen och begränsningen av vilka
brott som medför att regeln är tillämplig - är den enligt regeringens
mening förenlig med de krav som uppställs i regeringsformen och
Europakonventionen. Samtidigt innebär ett upphävande av regeln om
husrannsakan i tillhåll en uppstramning av regelsystemet som innebär att
skyddet för bostäder ökar.
Detta innebär att rättegångsbalken fortsättningsvis kommer att
innehålla tre olika nivåer för när husrannsakan far ske hos arman än den
som är skäligen misstänkt. I en lokal som är tillgänglig för allmänheten
får en husrannsakan, liksom i dag, ske utan särskilda krav på brottets
svårhetsgrad eller på att åtgärden kommer att medföra det avsedda
resultatet. I en lokal som inte huvudsakligen utgör bostad och som brukar
användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig
verksamhet får en husrannsakan ske när det för brottet är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver och det finns särskild anledning att anta att
åtgärden kommer att medföra det avsedda resultatet. Slutligen får en
husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt, i enlighet med
den nu gällande huvudregeln, ske vid utredning om brott på vilket det
kan följa fängelse och synnerlig anledning förekommer att åtgärden
kommer att medföra det avsedda resultatet.
En polisman, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevak-
ningen har enligt 18 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling rätt
att utan förordnande göra husrannsakan i bl.a. sådana lokaler som avses i
28 kap. 3 § rättegångsbalken för att söka efter föremål som kan antas
vara förverkat enligt den lagen. Den rätten bör lämpligen inte omfatta
den typ av lokaler som avses i den föreslagna nya bestämmelsen i andra
stycket. Hänvisningen i 18 § varusmugglingslagen föreslås därför bli
ändrad till att avse 28 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken.
Avslutningsvis finns det anledning att beröra en fråga som väckts av
några remissinstanser. JO anför att skyddet för den enskilda kan
förstärkas om det föreskrivs att en husrannsakan med stöd av 28 kap. 3 §
rättegångsbalken i andra lokaler än sådana som inte är tillgängliga för
allmänheten inte får ske utan förordnande enligt 28 kap. 4 §
rättegångsbalken. Även Polismyndigheten i Östergötlands län berör
frågan om vem som skall få besluta om husrannsakan med stöd av den
nya bestämmelsen.
Ett beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken fattas av rätten,
åklagaren eller undersökningsledaren (28 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken). Endast då ett sådant beslut inte kan avvaktas får en
polisman besluta om åtgärden (28 kap. 5 § rättegångsbalken). Ett beslut
om husrannsakan i syfte att delge stämning eller kallelse i brottmål är
dock förbehållet rätten. Enligt regeringens bedömning finns det inte
28
tillräckliga skäl för att för en husrannsakan av den typ som nu är aktuell Prop. 1997/98:181
frångå den reglering av frågan som i övrigt gäller.
Lagens tillämpningsområde
Regler om hur inkassoverksamhet far bedrivas finns i inkassolagen
(1974:182) och inkassoförordningen (1981:956). Inkassolagen syftar
främst till att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga
inkassoåtgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet
genom inkassoverksamhet. Det handlar således bl.a. om att skydda
grundläggande värden såsom den personliga integriteten och privatlivets
helgd. För omsättningen i affärslivet och samhället i övrigt är det
väsentligt att gäldenärer i möjligaste mån betalar sina skulder, men den
som har obetalda skulder är for den sakens skull inte någon brottsling
och skall inte betraktas som en sådan. Vidare bör man hålla i minnet att
fordringar som är föremål för inkassoförfarande oftast inte blivit rättsligt
prövade, och gäldenärema kan ha befogade invändningar mot kraven. I
slutändan kan det visa sig att det inte föreligger något skuldförhållande
över huvud taget. Det är ytterst betydelsefullt att all inkassoverksamhet
bedrivs på ett seriöst och etiskt försvarbart sätt och att gäldenären
respekteras i alla skeden av förfarandet. Hotfulla eller förödmjukande
indrivningsmetoder kan under inga omständigheter accepteras. Inkasso-
lagen skall tjäna som ett skydd mot sådana företeelser.
I de fall inkassoverksamhet bedrivs med användning av personregister
utgör datalagens (1973:289) bestämmelser ett kompletterande integritets-
skydd.
Datainspektionen utövar tillsyn över inkassolagens efterlevnad.
Lagen omfattar enligt 1 § så gott som all indrivning av fordringar som
innebär att inkassoåtgärder vidtas. Sådan indrivning kallas i lagen för
inkassoverksamhet. Med inkassoåtgärd avses en åtgärd som innebär
påtryckning på gäldenären på annat sätt än genom angivande av tid för
betalning eller uppgift om att fordringen, om den inte betalas, kommer att
överlämnas till någon annan för inkasso. Att en borgenär skickar en enkel
betalningspåminnelse räknas således inte som en inkassoåtgärd. Om
borgenären däremot skickar ett kravbrev med hot om rättsliga eller
exekutiva åtgärder, anses det som en inkassoåtgärd.
Undantag från lagens tillämpningsområde är restriktiva och görs
endast för två fall. Det första är enskilda fysiska personers eller dödsbons
egna åtgärder för indrivning av egna fordringar, förutsatt att fordringarna
varken har uppkommit i näringsverksamhet eller övertagits för
indrivning. Lagen tillämpas alltså på indrivning även av närståendes
fordringar, t.ex. fordringar som tillkommer en familjemedlem. Det andra
undantaget från lagens tillämpningsområde är exekutiva myndigheters
verksamhet.
29
Det finns inte något krav på att det skall vara fråga om inkasso- Prop. 1997/98:181
verksamhet som kan betecknas som yrkesmässig för att lagen skall vara
tillämplig.
Tillståndsplikten
Enligt 2 § krävs Datainspektionens tillstånd för indrivning av fordringar
för någon armans räkning. Detsamma gäller indrivning av fordringar som
övertagits för indrivning.
Från den allmänna tillståndsplikten görs vissa undantag. Bakgrunden
till undantagen är att lagstiftaren ansett att kravet på tillstånd för
inkassoverksamhet bör vara begränsat till de fall där det framstår som
särskilt angeläget med en ännu starkare offentlig kontroll än den som
följer av lagens regler om fortlöpande tillsyn. Med andra ord har man
velat undvika att systemet kan uppfattas som en form av onödig byråkrati
(se prop. 1980/81:10 s. 80). Undantagen har dock ett snävt tillämpnings-
område.
Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan
verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet,
behövs enligt 2 § andra stycket som regel inte tillstånd. Detta innebär att
varken inkassoverksamheten eller den huvudsakliga verksamheten får
bedrivas i förvärvssyfte. Från tillståndsplikten undantas härigenom
fackliga och andra ideella organisationer, vilka som en service åt
medlemmarna bedriver inkassoverksamhet avseende deras fordringar
men väsentligen har andra uppgifter. Ett annat fall som omfattas av detta
undantag är den inkassoverksamhet som en del kommuner bedriver för
t.ex. kommunala bolags och stiftelsers räkning. Genom andra stycket
undantas vidare från tillståndskravet sådan inkassoverksamhet som
bedrivs av ett företag för ett annat företag inom samma koncern. Motivet
för detta undantag är att s.k. konceminkasso ansetts kunna jämställas
med det fallet att de företag som ingår i en koncern själva ombesörjer sin
inkassoverksamhet. De undantag som nu har nämnts gäller dock inte
oinskränkta. Även för sådan inkassoverksamhet som i princip omfattas
av undantagen fordras tillstånd, om verksamheten avser fordringar som
tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt
lagen hade kunnat driva in fordringarna. Avsikten är att förhindra att en
annars gällande tillståndsplikt kringgås med utnyttjande av undantagen.
I 2 § tredje stycket anges ytterligare två undantag. Det första
undantaget, vars berättigande nu har ifrågasatts, gäller inkassoverksam-
het som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. Detta
undantag infördes år 1981, då lagens generella tillämpningsområde
utvidgades till att omfatta även icke yrkesmässig verksamhet. Avsikten
med undantaget var att det skulle motsvara vad som dittills gällt på grund
av att lagen i dess tidigare lydelse gällde endast yrkesmässig verksamhet.
Begreppet enstaka fordringar preciserades tidigare i 1 § andra stycket 6 i
Datainspektionens föreskrifter (DIFS 1989:1) om tillstånd enligt 2 §
inkassolagen. Där angavs en gräns på tolv inkassouppdrag per år. Vidare
föreskrevs som ett villkor för att undantaget skulle bli tillämpligt att
30
inkassoverksamheten inte fick marknadsföras. Föreskriften har upphävts Prop. 1997/98:181
med verkan från den 1 augusti 1996. Detta gjordes på grund av utgången
i ett brottmål. I målet hade ett åtal mot två personer för att de bedrivit
inkassoverksamhet utan tillstånd ogillats, eftersom det inte var styrkt att
inkassoverksamheten haft sådan omfattning att tillstånd behövdes. De
tilltalade är enligt Datainspektionen medlemmar i Hells Ängels.,
Det andra undantaget i 2 § tredje stycket tar sikte på personer och
företag som står under någon form av tillsyn av annat organ än
Datainspektionen. Det första fallet som nämns i lagtexten - verksamhet
som bedrivs av Sveriges Investeringsbank AB - är inte längre aktuellt,
eftersom detta bolag upphörde år 1989. Som ett andra fall anges företag
under bankinspektionens tillsyn. Bankinspektionen har slagits samman
med försäkringsinspektionen och bildat den nya myndigheten Finans-
inspektionen. Enligt lagen (1991:936) med anledning av Finans-
inspektionens inrättande skall bestämmelser i lag eller annan författning
om bankinspektionen eller försäkringsinspektionen avse Finans-
inspektionen. Det tredje fallet är advokater. Dessa står under tillsyn av
Sveriges advokatsamfund och är också uttryckligen undantagna från
tillståndsplikten.
Det förtjänar att framhållas att de som omfattas av något av ovan
nämnda undantag likväl omfattas av inkassolagens regler om hur
inkassoverksamhet skall bedrivas. Även den som bedriver icke
tillståndspliktig inkassoverksamhet, t.ex. av tillfällig natur och avseende
enstaka fordringar, är således skyldig att iaktta bestämmelserna om god
inkassosed. Datainspektionens tillsynsansvar gäller också den icke
tillståndspliktiga verksamheten med undantag för de företag och personer
som står under tillsyn av något annat organ. I praktiken är det dock
många gånger svårt att upprätthålla en effektiv tillsyn i de fall där
tillstånd inte behövs.
Tillstånd far enligt 3 § meddelas endast om verksamheten kan antas bli
bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Sökandens vandel och
kompetens prövas av Datainspektionen. I praxis ställs stränga krav för att
tillstånd skall ges. I allmänhet krävs högskoleutbildning i ekonomi och
juridik. Med detta avses inte att sökanden måste ha fullständig
civilekonom- och juris kandidat-examen, men utbildningen måste ändå
vara av viss omfattning. Som illustration kan nämnas ett fall där
styrelsesuppleanten i ett aktiebolag hade genomgått handelsrättslig
översiktskurs på högskolenivå samt ett antal Komvux-kurser, bl.a.
fastighetsmäklarkurs och kurs i bouppteckning och arvsskifte. Detta
ansågs inte utgöra tillräckligt belägg för att anta att verksamheten skall
komma att bedrivas på ett sådant sakkunnigt och omdömesgillt sätt som
förutsätts i lagstiftningen. I ett annat fall hade den person som skulle
ansvara för inkassoverksamheten i ett bolag - och som också var
firmatecknare - 30 poängs högskoleutbildning i företagsekonomi men
däremot ingen utbildning i juridik. Vederbörande hade även erfarenhet av
inkassoverksamhet inom ramen för ett mindre familjeföretag. Dessa
meriter ansågs inte tillfyllest för att meddela tillstånd enligt inkassolagen,
eftersom det inte fanns tillräcklig juridisk kompetens inom företaget. I
31
vissa fall kan dock långvarig praktisk erfarenhet väga upp brister i fråga
om den teoretiska utbildningen.
För vandelsprövningen är intyg från tidigare arbetsgivare ofta av
betydelse. Datainspektionen har däremot inte tillgång till kriminal-
registret. Någon möjlighet att kontrollera eventuell kriminell belastning
hos sökanden finns därför sällan.
Tillstånd far meddelas för högst tio år i taget. I praxis meddelas dock
inte tillstånd för längre tid än fem år. Datainspektionen får förena
tillståndet med föreskrifter om hur verksamheten skall bedrivas.
Dessutom kan myndigheten meddela föreskrift om skyldighet att anmäla
ändring av förhållanden som kan ha haft betydelse för tillståndet.
Exempel på en sådan ändring är att företagets ledning eller ägarkrets fått
en väsentligt förändrad sammansättning.
Regler för inkassoverksamhet
Inkassoverksamhet skall enligt 4 § bedrivas enligt god inkassosed.
Gäldenären får inte vållas onödig skada eller olägenhet. Inte heller får
han eller hon utsättas för otillbörlig påtryckning eller någon annan
otillbörlig inkassoåtgärd. Begreppet god inkassosed preciseras och fylls
ut dels genom lagens bestämmelser, dels genom Datainspektionens
föreskrifter och inspektionens och domstolarnas praxis. Datainspektionen
ger ut allmänna råd där myndigheten ger sin syn på begreppet god
inkassosed. Även i detta avseende ställs stränga krav.
I 5 § finns bestämmelser om utformningen av krav mot en gäldenär.
Där föreskrivs också att det i samband med kravet bör anges en viss
skälig tid inom vilken gäldenären skall betala frivilligt eller framställa
invändning mot kravet. Rättsliga åtgärder får enligt 6 § inte vidtas förrän
den nyss nämnda fristen har löpt ut. Detta gäller dock inte om gäldenären
uppenbarligen söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger
särskilda skäl (7 §).
Ett exempel på brott mot god inkassosed är att en gäldenär tillställs ett
kravbrev utan att denne dessförinnan har underrättats om eller på annat
sätt fått klart för sig att borgenären anser sig ha en fordran på honom
eller henne. Till god inkassosed hör också att en fordran skall vara
förfallen till betalning innan en inkassoåtgärd vidtas. Enligt
Datainspektionens allmänna råd skall det vidare göras en kontroll av
gäldenärens identitet, om det finns misstanke om felaktig identitet.
Kontrollen skall utföras innan inkassoåtgärder vidtas. Enligt god
inkassosed skall ärendet inte fullföljas, om det råder tveksamhet om
identiteten. Till god inkassosed hör enligt Datainspektionens praxis att
kontakterna med gäldenären skall skötas på ett korrekt sätt.
Inkassoåtgärder får inte vidtas på ett sådant sätt att de väcker onödigt
uppseende eller skandaliserar gäldenären. Normalt får gäldenären inte
uppsökas i sin bostad eller på sin arbetsplats. Telefonkontakter förutsätter
att det med rimlig säkerhet kan antas att den uppringde är identisk med
gäldenären. Om gäldenären är en privatperson, bör han eller hon inte
kontaktas per telefon i bostaden senare än kl. 21.00.
Prop. 1997/98:181
32
Om det finns sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen grundad Prop. 1997/98:181
eller om den på annat sätt framstår som obefogad, bör inkassoåtgärder
inte vidtas över huvud taget (8 §). Enligt Datainspektionens allmänna råd
kan det inte anses överensstämma med god inkassosed att vidta en
inkassoåtgärd, om det framgår av handlingarna som ges in till
inkassoombudet eller av en invändning från gäldenären att fordran saknar
laga grund. God inkassosed innebär också att inkassoombudet vid
invändning från gäldenären snarast möjligt skall undersöka om
invändningen har fog för sig.
I 9 § ges en regel som innebär att gäldenären alltid har rätt att med
befriande verkan betala till den som har borgenärens uppdrag att driva in
fordringen. Betalning till denne är alltså gällande mot borgenären.
Inkasserade medel, gäldenärsregister och tystnadsplikt.
Hur inkasserade medel skall hanteras regleras i 10 §. I 10 a § anges vad
som gäller i fråga om gäldenärsregister. Reglerna är avsedda att
undanröja risken för integritetskränkningar och liknande skador som kan
uppkomma till följd av olämpliga överlåtelser eller upplåtelser av register
eller genom olämpligt förfarande med register i samband med att
inkassoverksamhet läggs ned eller dylikt. Bestämmelsen är begränsad till
att gälla tillståndspliktig verksamhet.
Tystnadsplikt i inkassoverksamhet regleras i 11 §. Brott mot tystnads-
plikten är straffsanktionerat enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. I sådan
inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka
fordringar råder dock inte någon tystnadsplikt. Den som är undantagen
från tillståndsplikten enligt 2 § tredje stycket första punkten omfattas
alltså inte heller av tystnadsplikten. Avsikten med detta är att
tystnadsplikten inte skall gälla den som helt tillfälligt och utan inslag av
yrkesmässighet inkasserar en fordran för annans räkning, även om detta
sker under sådana förhållanden att lagen i och för sig är tillämplig.
Tillsyn
Datainspektionens tillsyn över lagens efterlevnad regleras i 13-15 §§.
Denna tillsyn gäller såväl tillståndspliktig som icke tillståndspliktig
verksamhet. Advokater och företag under Finansinspektionens tillsyn
omfattas dock inte av Datainspektionens tillsyn.
Datainspektionen har bl.a. rätt att företa inspektion hos den som
bedriver inkassoverksamhet. För att framtvinga att god inkassosed iakttas
och att lagen i övrigt efterlevs far myndigheten meddela de föreskrifter
mot enskilda som tillsynen föranleder. Sådana föreskrifter far förenas
med vite. När det gäller någon som har fått tillstånd att bedriva
inkassoverksamhet kan Datainspektionen i sista hand återkalla tillståndet.
Detta kan aktualiseras om allvarliga brister i verksamheten konstateras.
33
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 181
Straff och skadestånd m.m. Prop. 1997/98:181
I 17 § finns bestämmelser om straff för vissa förfaranden i strid mot
lagen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver
inkassoverksamhet utan föreskrivet tillstånd kan dömas till böter eller
fängelse i högst ett år. Brott mot en meddelad föreskrift kan också leda
till straff. Likaså kan otillåtet förfarande med ett gäldenärsregister som
används i tillståndspliktig verksamhet medföra straffansvar. Slutligen
kan den som lämnar en osann uppgift när Datainspektionen begär
upplysningar för sin tillsyn dömas för brott mot lagen.
Enligt 17 a § kan ett gäldenärsregister förklaras förverkat.
Lagen innehåller även bestämmelser om skadeståndsskyldighet. Den
som bedriver inkassoverksamhet skall enligt 18 § ersätta sådan skada
som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig
påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Vid bedömningen av
skadan skall hänsyn tas även till lidande och andra omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse. Således kan ersättning utgå även för
s.k. ideell skada.
Datainspektionens beslut enligt inkassolagen överklagas till länsrätt
(19 §). Justitiekanslem far föra talan för att ta till vara allmänna
intressen.
Regeringens bedömning: Det finns behov av en lagändring i syfte att
motverka oseriös inkassoverksamhet med koppling till organiserad
brottslighet.
Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser har delat
promemorians bedömning eller lämnat den utan erinran. Några har anfört
att en ändring i inkassolagen knappast är ett verksamt medel för att
komma till rätta med organiserad brottslighet, men de har ändå bedömt
att en lagändring har sitt värde som markering från samhällets sida.
Företagarnas Riksorganisation har dock anfört att det inte finns något
behov av ändring av inkassolagen. Organisationen har pekat på att det
inte är känt i vilken omfattning kriminellt belastade personer bedriver
inkassoverksamhet. Vidare har denna remissinstans framfört att
inkassoåtgärder med inslag av våld eller hot om våld bör bekämpas med
stöd av brottsbalken.
Skälen för regeringens bedömning: Inkassolagen bärs upp av
intresset att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga
inkassoåtgärder eller i övrigt vållas onödig skada eller olägenhet genom
inkassoverksamhet. Lagen syftar till att säkerställa att fordringar drivs in
under iakttagande av god inkassosed.
Datainspektionens framställan har fäst uppmärksamheten på ett enskilt
fall där personer som uppenbart framstår som helt olämpliga att bedriva
34
inkassoverksamhet har åtalats för brott mot inkassolagen men frikänts, då Prop. 1997/98:181
det visserligen styrkts att de bedrivit inkassoverksamhet men inte att
verksamheten haft sådan omfattning att den varit tillståndspliktig, dvs.
med tillämpning av undantaget i 2 § tredje stycket för inkassoverksamhet
som är av tillfällig natur och avser enstaka fordringar. Detta är emellertid
inte ett isolerat fall. Vid Justitiedepartementets diskussionsmöte
rapporterades misstankar om att kriminellt belastade personer i bl.a. mc-
klubbar konsekvent bedriver inkassoverksamhet inom klubbarnas ram.
Vissa av uppdragsgivarna har kriminell bakgrund, och en del av
fordringarna har också uppkommit genom brott. Flera av uppdragen
lämnas emellertid av vanliga småföretagare, t.ex. tandläkare och jurister.
I de fall som är kända hos polis och åklagare finns ett nära samband
med organiserad brottslighet antingen i mc-klubbar eller i grupper som
sysslar med avancerad förmögenhetsbrottslighet såsom bankrån. Det
finns skäl att anta att mörkertalet är stort, eftersom vanligen varken
borgenär eller gäldenär vill lämna några upplysningar om den
verksamhet de anlitar respektive blir utsatta för.
Vid diskussionsmötet framkom att de personer med kriminell
anknytning som ägnar sig åt denna indrivningsverksamhet medvetet och
systematiskt utnyttjar inkassolagens undantagsbestämmelse. I polisförhör
har de t.ex. uttryckligen åberopat att verksamheten varit av så begränsad
omfattning att den inte varit tillståndspliktig och hänvisat till undantaget i
2 § tredje stycket.
Som Företagarnas Riksorganisation har påpekat finns det inte närmare
undersökning av omfattningen av detta slags verksamhet. Rättsvårdande
myndigheter har emellertid bedömt att indrivning med koppling till
organiserad och annan allvarlig brottslighet är ett utbrett fenomen.
Regeringen ser ingen anledning att betvivla denna bedömning.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om en utvidgad tillståndsplikt eller
annan ändring i inkassolagen är en verksam och lämplig metod för att
stävja indrivning med anknytning till organiserad brottslighet. Enligt
uppgifter som lämnades vid diskussionsmötet har verksamheten ofta
inslag av olaga hot, övergrepp i rättssak, utpressning och andra
brottsbalksbrott. Om sådana brott kan styrkas, skall naturligtvis de
beivras. Ett brott mot inkassolagen framstår i en sådan situation ofta som
av underordnad betydelse. Såsom Företagarnas Riksorganisation påpekat
är det inom ramen för det straffrättsliga systemet som våld och hot skall
bekämpas.
Mot detta skall invändas att det synes vara minst lika vanligt att
indrivningen sker utan inslag av regelrätta hot eller våld.
Indrivningsmännens klädsel, uppträdande och anknytning till organiserad
brottslighet kan vara tillräckligt för att framkalla rädsla hos gäldenären.
Regeringen anser vidare att man måste beakta att det ofta finns betydande
bevissvårigheter i dessa sammanhang. För det första finns det i allmänhet
en stor ovilja att vittna mot personer som tillhör den organiserade
brottsligheten på grund av rädsla för repressalier. För det andra kan de
gäldenärer som blir föremål för inkassoåtgärder vara särskilt ovilliga att
medverka i en utredning på grund av att fordringarna i många fall
uppkommit i samband med illegal verksamhet som gäldenärema inte vill
35
redogöra för. Detta gör att det ofta är svårt att styrka gärningar med
inslag av våld eller hot i samband med indrivningen. Åtal för brott mot
inkassolagen kan många gånger vara lättare att styrka än exempelvis
misshandel eller olaga hot. Indrivningsverksamheten kan t.ex. framgå av
skriftlig bevisning som påträffas vid husrannsakningar eller på annat sätt,
och då fordras inte alltid muntlig bevisning. Inkassolagen kan därför
utgöra ett komplement till brottsbalkens bestämmelser när det gäller att
beivra sådan oseriös inkassoverksamhet som den enskilde kan uppleva
som skrämmande.
Det har vidare uppgivits att vissa organisationer med brottslig
verksamhet är angelägna om att upprätthålla en seriös fasad som gör att
deras förehavanden far en skenbar legitimitet. Dessa organisationer är väl
medvetna om inkassolagens undantag från tillståndsplikten och åberopar
dem i samband med brottsutredningar. En utvidgad tillståndsplikt skulle
frånta dem möjligheten att utåt framställa sig som helt legitima
inkassoföretag. Detta skulle knappast avhålla kriminella borgenärer från
att anlita dem, men för de småföretagare och andra som hittills anlitat
organisationerna för indrivning av ordinära fordringar torde vetskapen
om att inkassoverksamheten som sådan är illegal kunna ha en avhållande
effekt. Det är enligt regeringens mening angeläget att tillståndsplikten i
inkassolagen får en sådan utformning att man undviker att verksamhet
med koppling till organiserad brottslighet framställs som legitim och
jämställd med seriös inkassoverksamhet.
Inkassolagens undantag från det allmänna tillståndskravet när det
gäller begränsad inkassoverksamhet öppnar för en oseriös indrivnings-
verksamhet som i praktiken undgår Datainspektionens tillsyn. Den
organiserade brottsligheten måste bekämpas på bred front och med alla
till buds stående medel. Åtal för brott mot inkassolagen är, som flera
remissinstanser framhållit, inte något särskilt vasst vapen i kampen mot
den organiserade brottsligheten, men det kan vara en åtgärd bland flera
som sammantaget bidrar till att stävja en verksamhet som allvarligt
kränker och skadar enskilda. En lagstiftning som inte lämnar något
lagligt utrymme för kriminella gruppers indrivningsverksamhet tjänar
även som en markering från samhällets sida. Regeringen anser
följaktligen att lagen bör ändras.
Regeringens förslag: Undantaget från tillståndsplikten för verksamhet
som är av tillfällig natur och avser enstaka fordringar slopas.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan någon invändning. Företagarnas
Riksorganisation har dock avstyrkt med hänvisning till att en utvidgning
av tillståndsplikten drabbar även seriösa personer och företag samtidigt
som det inte kan förväntas ha någon avhållande effekt för dem som är
kriminella.
Prop. 1997/98:181
36
Skälen för regeringens förslag: Slutsatsen i föregående avsnitt
innebär att man måste överväga vilka alternativa lagstiftningsåtgärder
som står till buds och vilket alternativ som är mest verksamt utan att det
leder till oacceptabla konsekvenser for dem som är seriösa.
Ett sätt att komma åt problemet, vilket diskuteras också i
promemorian, skulle kunna vara att straffsanktionera brott mot god
inkassosed. Den oseriösa inkassoverksamhet som saken gäller omfattas
av inkassolagens krav på god inkassosed, även om den inte är
tillståndspliktig. En fördel med denna lösning är att kriminaliseringen
träffar det straffvärda beteendet, dvs. just de inkassoåtgärder som
gäldenären upplever som hotfulla och integritetskränkande. En sådan
straffsanktionering skulle inte heller medföra någon ökad byråkrati eller
annan olägenhet för dem som under seriösa former åtar sig enstaka
indrivningsuppdrag och utför dessa på ett oantastligt sätt. De blir med
denna lösning alltjämt befriade från tillståndsplikten och påverkas inte av
lagändringen så länge de iakttar god inkassosed.
Mot detta talar emellertid, som påpekades vid diskussionsmötet, de
betydande utredningssvårigheter som kan förutses. Som tidigare nämnts
känner de som utsätts för våld eller hot av personer med anknytning till
den organiserade brottsligheten ofta en stark ovilja att lämna uppgifter till
polisen och inför domstol. Samma problem dyker upp när det gäller
andra former av indrivningsåtgärder som strider mot god inkassosed. Det
kan bli näst intill omöjligt for myndigheterna att ingripa mot denna form
av oseriös inkassoverksamhet, om de forst måste utreda exakt hur
inkassoåtgärdema har gått till och styrka brott mot god inkassosed. En
annan invändning mot att kriminalisera brott mot god inkassosed, som
också framhållits av någon remissinstans, är att det skulle träffa också
sådana företag som bryter mot god inkassosed på mindre flagranta sätt än
de grupper som ägnar sig åt organiserad brottslighet. På så sätt skulle
lagstiftningsåtgärden fa effekter för en betydligt vidare krets av personer
och företag än dem vars verksamhet motiverar åtgärden. Data-
inspektionen meddelar årligen ett stort antal föreskrifter med anledning
av sin tillsynsverksamhet. I vissa fall förenas dessa föreskrifter med
viten. Det händer också att inspektionen återkallar tillstånd på grund av
brott mot god inkassosed. Detta är ett väl fungerande tillsyns- och
sanktionssystem. Att då straffbelägga alla former av brott mot god
inkassosed synes vara en onödig belastning på rättsvårdande myndigheter
och domstolar. Visserligen skulle det vara möjligt att undanta ringa fall
från straffansvar. Därmed skulle man undvika att misstag söm inte
framstår som straffvärda faller inom det kriminaliserade området. Även
med en sådan ordning torde dock många av de ärenden som idag hanteras
på ett tillfredsställande sätt av Datainspektionen bli fall för polis,
åklagare och domstol. Ett ytterligare skäl mot en sådan lösning är
naturligtvis svårigheterna att i förväg avgöra vad som utgör god
inkassosed.
Att kriminalisera brott mot god inkassosed framstår enligt regeringens
mening som ett mindre lämpligt sätt att bekämpa den oseriösa
inkassoverksamheten.
Prop. 1997/98:181
37
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 181
Det alternativ som Datainspektionen själv pekat på i sin framställan till
Justitiedepartementet är att tillståndsplikten utvidgas så att den omfattar
även tillfällig verksamhet.
I detta sammanhang får inte glömmas bort att den nuvarande
ordningen bygger på en avvägning mellan, å ena sidan, intresset av en
tillräckligt effektiv samhällskontroll över etableringen inom inkasso-
branschen och, å andra sidan, önskemålet att undvika vad som kan
uppfattas som obefogat krångel. Det är svårt att bedöma hur många
seriösa personer och företag som skulle tvingas söka tillstånd, om
undantaget för tillfällig inkassoverksamhet begränsades eller försvann.
Man kommer ändå inte ifrån att det finns en grupp privatpersoner och
näringsidkare som kommer att drabbas av ett visst omak, låt vara att man
kan räkna med en snabb handläggning av dessa ärenden vid
Datainspektionen.
För denna grupp, som under ordnade former bedriver tillfällig och
begränsad inkassoverksamhet, är för övrigt inte heller den nuvarande
ordningen helt tillfredsställande. Sedan Datainspektionen upphävde den
föreskrift (1 § andra stycket 6 i Datainspektionens föreskrifter [DIFS
1989:1] om tillstånd enligt 2 § inkassolagen) som preciserade begreppen
”tillfällig natur” och ”enstaka fordringar” råder osäkerhet om vilken
omfattning en verksamhet skall ha för att bli tillståndspliktig. Det innebär
att också den som är seriös riskerar att ofrivilligt tangera det straffbara
området på grund att han eller hon inte kan bedöma om antalet uppdrag
är så stort att tillstånd måste sökas. Regeringen anser att detta inte är
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. För den grupp som drabbas
av en viss ökad byråkrati innebär en utökad tillståndsplikt likväl fordelen
av klarare regler om vad som gäller.
Mot olägenheten av ökad byråkrati måste ställas de effekter en ut-
vidgad tillståndsplikt kan ha i bekämpandet av oseriös och integritets-
kränkande indrivning med anknytning till grupper som präglas av
organiserad brottslig verksamhet. Som påpekades vid diskussionsmötet
har ett generellt tillståndskrav den fördelen att det - under förutsättning
att tillstånd inte har beviljats - är möjligt att väcka åtal så snart det kan
visas att indrivningsverksamhet förekommit. Att styrka exakt hur
uppdraget har utförts är inte nödvändigt. Ett åtal skulle inte heller kunna
ogillas för att omfattningen av verksamheten inte var tillräckligt stor, se
avsnitt 6.1.
Ett skärpt krav på tillstånd framstår i regeringens ögon som den mest
rimliga och adekvata åtgärden för att stävja den oseriösa
inkassoverksamheten. Att ytterligare inskränka tillämpningsområdet för
undantaget för tillfällig och begränsad inkassoverksamhet, t.ex. genom
ett krav på naturlig anknytning till annan verksamhet, synes inte vara en
framkomlig väg. Det är heller ingen remissinstans som har förordat en
sådan lösning. Regeringen föreslår därför att undantaget för tillfällig och
begränsad inkassoverksamhet avskaffas.
Prop. 1997/98:181
38
Regeringens förslag: Enskilda personers indrivning av närståendes
fordringar jämställs med indrivning av egna fordringar och undantas från
inkassolagens tillämpningsområde. Begreppet ”närstående” definieras på
samma sätt som i 4 kap. 3 § första stycket konkurslagen (1987:672).
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag. I
promemorian finns dock inte någon definition av närståendebegreppet i
lagtexten.
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan invändning. Några av dem -
Riksskatteverket, Finansinspektionen och Länsrätten i Stockholms län -
har gjort gällande att begreppet närstående av rättssäkerhetsskäl bör
förtydligas. Även Svensk Handel har pekat på problemet med att dra
gränsen för vem som är att anse som närstående.
Skälen för regeringens förslag: Den i föregående avsnitt föreslagna
lösningen innebär att även en privatperson som hjälper exempelvis en
nära släkting med att driva in någon enstaka fordran blir skyldig att söka
tillstånd, om inga andra ändringar i lagen genomförs. Det finns en klar
risk att allmänheten har svårt att se motiven för detta och att den enskilde
inte ens kommer på tanken att en sådan åtgärd kan vara tillståndspliktig.
Att den som i en sådan situation underlåter att söka tillstånd gör sig
skyldig till ett brott går inte att förankra i allmänhetens rättsmedvetande.
En sådan bestämmelse ligger inte heller i linje med kravet på att endast
förfaranden som är i egentlig mening straffvärda skall vara kriminalise-
rade. Samtidigt torde allmänheten ha stor förståelse för att det är
angeläget att bekämpa den oseriösa indrivningsverksamhet som bedrivs
inom kriminella kretsar.
Ett sätt att lösa denna konflikt skulle kunna vara att undanta ringa brott
från kriminaliseringen. Detta kräver dock att man på något sätt kan ange
vilka omständigheter som gör att ett brott skall betraktas som ringa, och
det kan innebära en hel del svårigheter. Det synes således svårt att
tillräckligt tydligt ange vilka omständigheter som skulle leda till frihet
från ansvar. Med de krav på förutsebarhet som alltid måste ställas i
straffrättsliga sammanhang förefaller det inte vara en framkomlig väg att
undanta ringa brott.
Det är framför allt i kretsen av de närmast anhöriga, t.ex. makar eller
nära släktingar, som det finns ett behov av att lätt kunna hjälpa varandra
med indrivningsuppdrag. När det gäller behovet av offentlig kontroll
finns det knappast någon avgörande skillnad mellan, å ena sidan, det
fallet att en yngre familjemedlem hjälper en äldre med att upprätta ett
inkassobrev och undertecknar som dennes ombud och, å andra sidan, det
fallet att den äldre personen själv skriver under det färdiga brevet.
Indrivningsuppdrag för någon inom den trängre familjekretsen bör utan
olägenhet kunna jämställas med indrivning av egna fordringar. Detta
gäller inte bara i fråga om tillståndsplikten utan också i fråga om andra
aspekter av inkassolagen såsom kravet på iakttagande av god inkassosed
och Datainspektionens tillsyn. I praktiken torde det för övrigt inte heller
39
förekomma någon tillsynsverksamhet som avser dessa fall. För att
balansera det skärpta tillståndskravet föreslår regeringen därför att
enskilda personers indrivning av närståendes fordringar undantas från
lagens tillämpningsområde under samma förutsättningar som gäller för
egna fordringar.
Förslaget innebär att inkassolagen skall tillämpas beträffande
indrivning av närståendes fordringar, om fordringen har uppkommit i
näringsverksamhet eller har övertagits för indrivning. Lagen kan således
inte kringgås genom att en fordran överlåts för indrivning till en släkting
till en kriminell person med anknytning till organiserad brottslighet.
I likhet med flera remissinstanser anser regeringen att begreppet
närstående bör preciseras i lagtexten. En lämplig förebild synes vara
bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket konkurslagen (1987:672).
Regeringens bedömning: Undantaget från tillståndsplikten för särskilt
angivna kategorier utvidgas inte.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har delat regeringens
bedömning eller lämnat den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Ett avskaffande av undantaget
från tillståndsplikten i 2 § tredje stycket inkassolagen för tillfällig och
begränsad inkassoverksamhet aktualiserar frågan om en sådan ändring i
någon mån bör kompenseras med att det i samma stycke angivna
undantaget för särskilda kategorier utökas. Utgångspunkten är att det
måste föreligga starka skäl för att en verksamhet generellt skall undantas
från tillståndsplikten. För närvarande omfattar undantaget främst företag
under Finansinspektionens tillsyn samt advokater (se avsnitt 6.1).
Gemensamt för dessa grupper är att de är underkastade någon form av
effektiv tillsyn.
Datainspektionen har i sin framställan pekat på att auktoriserade
revisorer kan vara en grupp för vilken ett undantag är motiverat. Också
vid Justitiedepartementets diskussionsmöte var det en utbredd upp-
fattning att åtminstone auktoriserade revisorer kan undantas från kravet
på tillstånd. Svenska Revisorssamfundet har emellertid i sitt remissvar
anfört att varken auktoriserade eller godkända revisorer bör omfattas av
något undantag.
Auktoriserade revisorer, liksom godkända revisorer och revisions-
bolag, står enligt 3 § lagen (1995:528) om revisorer under tillsyn av
Revisorsnämnden, som också prövar frågor om disciplinära åtgärder.
Detta talar för att undantag från inkassolagens tillståndsplikt skall kunna
komma i fråga. Enligt 15 § får revisorer emellertid inte utöva annan
verksamhet än revisionsverksamhet, om utövandet kan rubba förtroendet
för deras opartiskhet eller självständighet. Mot bakgrund av den relativt
restriktiva praxis som Revisorsnämnden utvecklat vid tillämpning av
Prop. 1997/98:181
40
denna bestämmelse framstår det som tveksamt om inkassouppdrag är en
verksamhet som är förenlig med kravet på opartiskhet. Med hänsyn
härtill anser regeringen inte att revisorer skall undantas från tillstånds-
plikten.
Liknande hänsyn gör sig gällande i fråga om de registrerade fastig-
hetsmäklama. Dessa står visserligen under tillsyn av Fastighets-
mäklamämnden (se 7 § fastighetsmäklarlagen [1995:400]). För
fastighetsmäklare gäller emellertid att de skall ta till vara både säljarens
och köparens intressen (12 §) samt att de inte får ägna sig åt verksamhet
som är ägnad att rubba förtroendet för dem som mäklare (14 § andra
stycket). Inkassoverksamhet kan därför inte anses ha så naturligt
samband med fastighetsmäklarverksamheten att det är motiverat att
undanta fastighetsmäklare från tillståndskravet.
En annan grupp som tillfälligt kan ägna sig åt att driva in fordringar är
boutredningsmän och konkursförvaltare.
En boutredningsman är ställföreträdare för den juridiska person som
dödsboet utgör (19 kap. 12 § ärvdabalken). På motsvarande sätt är en
konkursförvaltare ställföreträdare för ett konkursbo. De inkassoåtgärder
som en boutredningsman eller konkursförvaltare vidtar för dödsboets
respektive konkursboets räkning avser alltså inte indrivning av fordringar
för armans räkning. Sådan verksamhet är exempel på indrivning av egna
fordringar och omfattas inte av tillståndskravet (2 § första stycket
inkassolagen).
När det gäller boutredningsmännen är det för övrigt så enligt 1 § andra
stycket inkassolagen att lagen över huvud taget inte är tillämplig på
indrivning av dödsboets fordringar, om inte dessa har uppkommit i
näringsverksamhet eller har övertagits för indrivning.
I sammanhanget kan också påpekas, att om boutredningsmannen eller
konkursförvaltaren är advokat, så omfattas vederbörande redan av det nu
gällande undantaget. Regeringen finner att det inte heller för dessa två
grupper behövs något särskilt undantag.
Regeringens bedömning: Inga ändringar bör göras i 10, 10 a eller 11 §§
inkassolagen (1974:182).
Prop. 1997/98:181
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt rege-
ringens förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: När undantaget från tillstånds-
plikten för tillfällig och begränsad inkassoverksamhet avskaffas, finns
det skäl att överväga om det finns andra bestämmelser i inkassolagen
som har en sådan anknytning till detta undantag att följdändringar är
motiverade.
41
Regler om inkasserade medel
I 10 § första stycket anges att inkasserade medel skall hållas avskilda.
Vidare gäller som huvudregel att medel som uppburits i inkasso-
verksamhet utan dröjsmål skall sättas in på räkning i bank eller
motsvarande. Från denna regel görs undantag för medel som uppburits i
en inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka
fordringar. Med andra ord har detta undantag samma tillämpningsområde
som det undantag från tillståndsplikten som föreslås slopas.
Bakgrunden till bestämmelsen är att huvudmannen såsom fordrings-
ägare skall vara sakrättsligt skyddad gentemot inkassoombudets övriga
borgenärer. Från fordringsägarens synpunkt är det säkrast om medlen
sätts in på ett särskilt bankkonto eller motsvarande. För privatpersoner
som driver in enstaka fordringar och för annan inkassoverksamhet av
obetydlig omfattning har det emellertid ansetts att ett sådant mera
kvalificerat avskiljande inte är nödvändigt. I sådana fall är det alltså
tillräckligt att medlen hålls avskilda i exempelvis ett särskilt kuvert.
Den lättnad som gäller förfarandet vid avskiljandet av medel har
således inte något direkt samband med undantaget från tillståndsplikten.
Det torde därför inte vara motiverat att ändra bestämmelserna om
avskiljande av medel för den kategori av inkassoverksamhet som enligt
de föreslagna reglerna kommer att omfattas av kravet på tillstånd.
Regler om gäldenärsregister
Bestämmelserna i 10 a § angående gäldenärsregister gäller endast
tillståndspliktig inkassoverksamhet. De är avsedda att undanröja risker
för integritetskränkningar och liknande skador som kan uppkomma till
följd av olämpliga överlåtelser eller upplåtelser av register i samband
med att inkassoverksamhet läggs ned eller dylikt. Att bryta mot dessa
regler är straffsanktionerat enligt 17 §. I vissa fall kan ett register enligt
17 a § förklaras förverkat. Med beaktande av bl.a. dessa sanktioner har
bestämmelserna begränsats till att gälla register i tillståndspliktig
inkassoverksamhet. Med hänsyn till att de ändå är tillämpliga på
huvuddelen av den kommersiellt bedrivna inkassoverksamheten, har
detta ansetts tillräckligt från integritetsskyddssynpunkt (jfr prop.
1980/81:10 s. 151). Om ett gäldenärsregister utgör ett personregister, är
dessutom datalagens (1973:289) integritetsskyddande bestämmelser
tillämpliga.
När nu en viss del av uppdragstagarna i den tillståndsbefriade sektorn
föreslås överföras till den tillståndspliktiga finns det skäl att överväga om
det innebär några oacceptabla olägenheter eller andra nackdelar att de
samtidigt kommer att omfattas av reglerna om gäldenärsregister. Det kan
därvid konstateras att det ligger i sakens natur att den som åtar sig endast
enstaka uppdrag sällan kan komma i kontakt med så många gäldenärer att
det går att upprätta register som någon annan kan ha intresse av att
förvärva eller nyttja. Överlåtelser eller upplåtelser av register torde därför
komma i fråga endast i undantagsfall för dem som berörs av de ändrade
tillståndsreglema. Register över gäldenärer kan visserligen förekomma
Prop. 1997/98:181
42
även i tillfällig och begränsad inkassoverksamhet och med de ändrade
regler som föreslås kommer anmälningsplikten i 10 a § andra stycket att
gälla även för sådan verksamhet. Detta kan dock inte anses medföra
någon olägenhet av betydelse. Några ändringar i reglerna om register i
inkassoverksamhet föreslås därför inte.
Tystnadsplikt
Ill §, som reglerar tystnadsplikten i inkassoverksamhet, anges ett
undantag som har samma tillämpningsområde som det undantag från
tillståndsplikten som föreslås avskaffas. Sålunda anges att tystnads-
plikten inte gäller i fråga om inkassoverksamhet som är av tillfällig natur
och avser endast enstaka fordringar. Avsikten med den bestämmelsen är
dock inte att generellt koppla tystnadsplikten till tillståndsplikten (se
prop. 1980/81:10 s. 153). En sådan koppling fanns före 1981 års lagänd-
ringar men avskaffades då. Följaktligen gäller tystnadsplikten även vid
exempelvis s.k. konceminkasso som enligt 2 § andra stycket är undan-
tagen från tillståndsplikten.
Att tillfällig och begränsad inkassoverksamhet kommer att omfattas av
tillståndsplikten behöver således inte med nödvändighet innebära att
sådan verksamhet också skall underkastas tystnadsplikt. Inför 1981 års
lagändringar anförde Lagrådet att det synes välbetänkt att inte låta
tystnadsplikten omfatta någon som helt tillfälligt och utan inslag av
yrkesmässighet inkasserar en fordran för annans räkning eller dylikt,
även om detta sker under sådana förhållanden att lagen i och för sig är
tillämplig. Straffsanktionerad tystnadsplikt brukar under liknande
förhållanden inte gälla för enskilda personer, framhöll Lagrådet (prop.
1980/81:10 s. 328). Mot bakgrund därav infördes den nu gällande
formuleringen som alltså anknyter till undantaget från tillståndsplikten i
2 § tredje stycket.
De principer som Lagrådet gav uttryck för år 1980 framstår fortfarande
som relevanta. Enskilda personer som åtar sig enstaka uppdrag utan
inslag av yrkesmässighet bör inte åläggas tystnadsplikt. I de fall där
inkassouppdrag tillfälligt utförs i en yrkesmässig rörelse som huvudsak-
ligen har en annan inriktning är det inte lika självklart. Det har emellertid
inte framkommit några tecken på att undantaget missbrukas eller några
andra omständigheter som motiverar att man nu skulle frångå den hittills
gällande ordningen.
Det föreslås därför att undantaget från tystnadsplikten kvarstår för
verksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar.
Regeringens förslag: ”Bankinspektionen” byts ut mot ”Finans-
inspektionen”. Bestämmelserna om Sveriges Investeringsbank AB utgår.
Straffbestämmelsen i 17 § 1 inkassolagen (1974:182) ändras
redaktionellt så att det tydligare framgår att också enstaka åtgärder kan
utgöra olovlig inkassoverksamhet.
Prop. 1997/98:181
■<
43
Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren har föreslagit ytterligare en
redaktionell ändring. Enligt Riksåklagarens uppfattning är begreppet
”inkassoverksamhet” inte helt adekvat i de situationer då det handlar om
enstaka inkassoåtgärder. Riksåklagaren befarar att det med hänsyn till
legalitetsprincipen kan medföra problem att tillämpa straffbestämmelser
som talar om inkassoverksamhet i fall där den tilltalade åtagit sig något
enstaka uppdrag.
Skälen för regeringens förslag: Ärendet föranleder två ändringar av
närmast redaktionell karaktär i 2 § tredje stycket och 13 § inkassolagen.
I 2 § tredje stycket inkassolagen anges att företag under ”bank-
inspektionens” tillsyn är undantagna från kravet på Datainspektionens
tillstånd för bedrivande av inkassoverksamhet. Vidare sägs i 13 § första
stycket att företag under ”bankinspektionens” tillsyn är undantagna från
Datainspektionens tillsyn. Bankinspektionen och försäkringsinspektionen
slogs emellertid per den 1 juli 1991 samman till en central förvalt-
ningsmyndighet, Finansinspektionen. Enligt lagen (1991:936) med anled-
ning av Finansinspektionens inrättande skall författningsbestämmelser
om bankinspektionen avse Finansinspektionen. Sålunda skall hänvis-
ningarna i inkassolagen till bankinspektionen egentligen avse Finans-
inspektionen. I motiven till lagen om inspektionens inrättande anfördes
att nödvändiga ändringar i andra lagar eller förordningar som hänvisade
till bankinspektionen eller försäkringsinspektionen borde göras i det
löpande författningsarbetet (se prop. 1990/91:177 s. 11). I enlighet
härmed föreslås att ”bankinspektionen” byts ut mot ”Finansinspektionen”
både i 2 och 13 §§.
I 2 och 13 §§ nämns Sveriges Investeringsbank AB. Det var en statligt
ägd bank som hade till syfte att finansiera projekt inom näringslivet.
Särskilda villkor gällde för denna banks verksamhet. År 1989 överläts
den till dåvarande PK-banken (numera Nordbanken). De speciella
förutsättningar som hade gällt för investeringsbankens verksamhet och
som motiverade bl.a. undantaget från kravet på tillstånd för inkasso-
verksamhet upphörde därmed att gälla.
Eftersom Sveriges Investeringsbank AB sålunda har upphört, skall det
särskilda undantaget för denna bank i 2 och 13 §§ utgå.
När det gäller den fråga som Riksåklagaren väckt får regeringen till en
början framhålla att de föreslagna lagändringarna inte innebär någon
terminologisk förändring i förhållande till vad som gäller idag. Den
definition av inkassoverksamhet som anges i 1 § täcker även enstaka
inkassoåtgärder. Ingenting har framkommit som tyder på att detta vållat
några problem under den tid som inkassolagen har varit gällande. Vad
som däremot är nytt är att ansvar enligt 17 § 1 kan komma ifråga även
när någon som en engångsföreteelse åtagit sig att driva in en eller ett par
fordringar. I lagrummet anges att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet ”bedriver inkassoverksamhet utan föreskrivet tillstånd” döms
till böter eller fängelse i högst ett år.
Prop. 1997/98:181
44
Begreppet ”verksamhet” synes i straffrättsliga sammanhang i Prop. 1997/98:181
allmänhet avse åtgärder eller aktiviteter av en viss varaktighet (jfr brotten
olovlig kårverksamhet och olovlig underrättelseverksamhet, 18 kap. 4 §
respektive 19 kap. 10 § brottsbalken). Om en verksamhet är krimi-
naliserad brukar det med andra ord vara fråga om ett s.k. perdurerande
brott. Ansvarsbestämmelsen i inkassolagen måste emellertid läsas mot
bakgrund av den tydliga definition av begreppet ”inkassoverksamhet”
som inleder lagen.
För att tydligare markera att även enstaka åtgärder kan utgöra en
olovlig inkassoverksamhet i lagens mening, bör emellertid 17 § 1 ändras
redaktionellt. Ett lämpligt alternativ kan då vara att ange att straffansvar
inträder för den som ”utan föreskrivet tillstånd vidtar en åtgärd som utgör
inkassoverksamhet enligt denna lag”. På så sätt framhävs - i
legalitetsprincipens intresse - att också enstaka åtgärder kan vara
straffbara utan att inkassolagens inarbetade terminologi behöver ändras.
Regeringens förslag: I 23 kap. 21 § rättegångsbalken införs en möjlighet
att låta den som har hörts under en förundersökning granska
uppteckningen av utsagan först efter det att förhöret har avslutats.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan
erinran av samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund.
Samfundet menar att den möjlighet att granska uppteckningen som
föreslås bli införd skall gälla generellt, och inte bara beträffande förhör
som varit särskilt omfattande eller behandlat komplicerade
sakförhållanden.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt skall en
uppteckning av en förhörsutsaga få sin slutliga avfattning och granskas
av den hörde innan förhöret avslutas.
Åklagarutredningen -90 föreslog i betänkandet Ett reformerat åklagar-
väsende (SOU 1992:61) att den som hörts under en förundersökning
skulle ges tillfälle att granska vad som upptagits av förhöret i protokollet
innan förundersökningen avslutades. Regeringen fann i sina över-
väganden (prop. 1994/95:23 s. 82 f.) - i likhet med utredningen - att
dokumentationen av vad som framkommit under en förundersökning inte
borde göras mer omfattande än vad som behövs i det enskilda fallet för
att syftet med förundersökningen skall fyllas. I likhet med vad
Riksåklagaren anförde i sitt remissvar på utredningen ansåg regeringen
att frågorna om dokumentation lämpade sig väl för metodutveckling i
fråga om teknikanvändning och den allmänna uppläggningen av
förundersökningsprotokollen. Detta bedömdes emellertid kunna ske inom
ramen för gällande lagstiftning. Utredningens förslag i dessa delar ledde
inte till lagstiftning.
45
I mer komplicerade ärenden kan det emellertid vara svårt för
förhörsledaren att under förhöret ge uppteckningen dess slutliga
avfattning. En annan aspekt på problemet är att det också kan vara svårt
för den hörde att, efter att kanske bara ha lyssnat på förhörsledarens efter
hand på ljudband intalade redogörelse, ta ställning till om han har några
synpunkter att lämna på den avfattning som uppteckningen har fått. En
möjlighet bör därför införas att, i enlighet med vad Riksåklagaren nu
föreslagit, i mer komplicerade sammanhang låta skriva ut förhöret och
genomföra den hördes granskning av uppteckningen efter det att förhöret
är avslutat. Erfarenheterna av det gällande systemet berättigar dock inte
till den slutsatsen att den ordningen, som Sveriges advokatsamfund
föreslagit, bör gälla som en huvudregel för alla förhör.
De ökade kostnader som kan komma att följa av de föreslagna
ändringarna i rättegångsbalken och varusmugglingslagen skall kunna
hanteras utan att polis och tull tilldelas ökade resurser.
De föreslagna ändringarna i inkassolagen kan medföra ett ökat antal
ansökningar om tillstånd hos Datainspektionen. Ökningen torde dock bli
tämligen marginell och Datainspektionen bör kunna handlägga
ansökningarna utan tilldelning av ökade resurser.
De ändrade bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Några särskilda övergångsbestämmelser har inte föreslagits.
Svensk Handel har i sitt remissyttrande över departements-
promemorian Skärpt krav på tillstånd för inkassoverksamhet (Ds
1997:63) anfört att tidsmarginalerna blir alltför snäva för den som
bedriver en begränsad, hittills tillståndsbefriad verksamhet och som
måste hinna söka och få tillstånd innan lagen träder i kraft. Detta kan
framförallt vålla problem för den som i rörelseform erbjuder olika slags
service, där inkassouppdrag ingår som ett led. Svensk Handel har därför
föreslagit att sanktioner för brott mot tillståndsplikten inte skall komma i
fråga under en övergångs-period.
Regeringen anser att det vore tämligen meningslöst att utvidga
tillståndsplikten vid en viss tidpunkt, om sanktioner för brott mot
tillståndsplikten inte kan komma i fråga förrän längre fram. I så fall är
det bättre att skjuta upp lagändringens ikraftträdande. Lagändringen har
emellertid föranletts av ett allvarligt och skrämmande fenomen som
förefaller ha fått ökad spridning under de senaste två åren. Det är därför
angeläget att lagen kan träda i kraft så snart som möjligt.
För den som bedriver inkassoverksamhet som ett begränsat inslag i en
mer omfattande service är det angeläget att söka tillstånd i god tid före
Prop. 1997/98:181
46
den 1 januari 1999. Datainspektionen har förutskickat att snabb Prop. 1997/98:181
handläggning kan påräknas. Om tillståndet ändå inte skulle vara klart tills
lagen träder i kraft, innebär det att uppdragstagaren måste avstå från att
framställa krav eller vidta andra inkassoåtgärder innan tillstånd har
meddelats. Han eller hon är dock oförhindrad att under mellantiden ingå
uppdragsavtal om indrivning och marknadsfora sin inkassoservice. Mot
bakgrund av detta anser regeringen inte att avsaknaden av övergångs-
bestämmelser leder till några olägenheter som inte kan godtas.
23 kap. 21 §
I det andra stycket införs en regel som innebär att den hördes granskning
av uppteckningen av förhörsutsagan under vissa förutsättningar får ske
efter det att förhöret har avslutats (se avsnitt 7). Detta far ske om förhöret
har varit särskilt omfattande eller behandlat komplicerade sak-
förhållanden.
Uttrycken särskilt omfattande och komplicerade sakförhållanden har
valts för att markera att det är fråga om en undantagsregel. Den största
delen av förhören skall således behandlas i enlighet med huvudregeln,
dvs. den hördes granskning av uppteckningen skall ske innan förhöret
avslutas. I vissa typer av ärenden, t.ex. ärenden avseende ekonomisk
brottslighet av större omfattning, kan det dock vara av värde att
förhörsledaren bereds möjlighet att i efterhand göra färdigt uppteck-
ningen av förhöret. Han får därigenom möjlighet att kontrollera att
sifferuppgifter och redogörelser för komplicerade transaktioner redovisas
på ett sätt som överensstämmer med vad som har förekommit under
förhöret. Även den hördes möjligheter att bedöma om det som
upptecknats står i överensstämmelse med hans uppfattning om
händelseförloppet ökar.
I de fall där uppteckningen inte får sin slutliga avfattning under
förhöret skall den hördes granskning av uppteckningen ske så snart som
möjligt. I normalfallet bör detta innebära att uppteckningen färdigställs
påföljande arbetsdag och att den hörde därefter på lämpligt sätt, t.ex. med
post, får del av uppteckningen för granskning.
Paragrafen har också bearbetats redaktionellt.
28 kap. 3 §
Paragrafens första led - om husrannsakan i lokaler som är tillgängliga för
allmänheten - har bearbetats redaktionellt och bringats i överens-
stämmelse med lydelsen av 20 § första stycket andra meningen polis-
lagen (1984:387), som avser samma typ av lokaler.
Den särskilda bestämmelsen om husrannsakan i tillhåll för lösdrivare
och förbrytare eller där handel och dylikt sker med eftersökt gods -
paragrafens andra led — har upphävts (se avsnitt 5.2). De särskilda
47
bestämmelser som finns i 27 § pantbankslagen (1995:1000) och 5 § lagen Prop. 1997/98:181
(1981:2) om handel med skrot och begagnade varor, som har anknytning
till den upphävda bestämmelsen och som bl.a. föreskriver en skyldighet
för den som driver verksamheten att lämna polismyndigheten respektive
tillsynsmyndigheten tillträde till de lokaler som verksamheten bedrivs i,
behålls oförändrade.
I ett nytt andra stycke införs en särregel om husrannsakan för sådant
ändamål som avses i 28 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken, dvs. såväl reell
som personell husrannsakan, när det för brottet är föreskrivet fängelse ett
år eller däröver. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.3.
För att bestämmelsen skall vara tillämplig förutsätts att lokalen inte
huvudsakligen utgör bostad (se sista meningen). Att en person med
anknytning till en mc-klubb mer eller mindre permanent bosätter sig i en
klubblokal eller att gäster till klubben tillfälligt övernattar i den utesluter
alltså inte en tillämpning av regeln. Om en klubb håller sammankomster i
någon medlems permanenta bostad ställer sig saken dock annorlunda.
Det avgörande för om regeln är tillämplig eller inte blir en samlad
bedömning av lokalens huvudsakliga användningsområde. Det kan här
påpekas att ordet lokal inte används i samma betydelse som i t.ex. 12
kap. jordabalken eller i bostadsrättslagen (1991:614) utan kan innefatta
också t.ex. vad som är avsett att användas som bostad. Exempel på att
ordet används i denna betydelse finns i annan central lagstiftning, t.ex. 18
kap. 4 § brottsbalken.
Vidare förutsätter en tillämpning av bestämmelsen att lokalen brukar
användas av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet. I
rekvisitet ”brukar användas” ligger ett krav på en viss återkommande
frekvens i användningen av lokalen. Att en sammanslutning vid ett
enstaka tillfälle hyr t.ex. en konsertlokal kan alltså inte medföra att
bestämmelsen blir tillämplig. Det är dock inte nödvändigt att de aktuella
personerna är de enda som använder lokalen eller att de innehar den på
mer permanent basis.
En ytterligare förutsättning för en husrannsakan enligt bestämmelsen
är att de personer som använder lokalen kan antas ägna sig åt brottslig
verksamhet. Beviskravet kan antas avser såväl misstankarna om
verksamheten som vilka personer som ägnar sig åt den. Med det valda
uttrycket markeras att det inte är någon särskilt hög tröskel. I allmänhet
torde polisen beträffande grupper som står under deras uppsikt, genom
t.ex. spanings- och underrättelseverksamhet, redan ha tillräckligt
underlag för att dra denna slutsats. Misstankarna skall, till skillnad från
när det gäller det brott som föranleder husrannsakningen, avse brottslig
verksamhet. Detta uttryck förekommer bl.a. i tull- och polisregister-
lagstiftningen (se 4 § lagen [1997:1058] om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet [prop. 1997/98:11, bet. 1997/87:SkU8,
rskr. 1997/98:74] och 3 § i förslaget till polisdatalag i prop. 1997/98:97).
Den inskränkning till allvarlig brottslig verksamhet - dvs. verksamhet
som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver
- som i de lagarna intagits i definitionerna har uteslutits här, av samma
skäl som föranlett avgränsningen avseende vilket brott som utredningen
48
skall avse. Med uttrycket markeras att det inte är fråga om misstankar om
konkreta brott som avses.
Enligt ett nytt tredje stycke gäller samma förutsättningar för
husrannsakan också i utrymmen och fordon i omedelbar anslutning till
lokalen. De anläggningar som klubbarna använder utgörs ofta av
inhägnade områden med olika byggnader. Genom tillägget omfattas
också sådana byggnader av bestämmelsens tillämpningsområde.
För att en husrannsakan enligt den nya bestämmelsen skall få
genomföras uppställs som krav att det finns särskild anledning att anta att
ändamålet med den kommer att uppfyllas. Kravet innebär att en
husrannsakan inte får företas utan en föregående prövning av
sannolikheten för att den kommer att medföra det avsedda resultatet (jfr
prop. 1990/91:129 s. 28). Det är klart lägre än det krav som gäller enligt
huvudreglerna i 28 kap. 1 § andra stycket och 2 § rättegångsbalken. I
kravet på särskild anledning ligger att det objektivt sett måste framstå
som berättigat att förvänta sig det avsedda resultatet.
En husrannsakan enligt den nya bestämmelsen får, i likhet med vad
som i övrigt i huvudsak gäller vid husrannsakan, inte göras utan
föregående beslut av rätten, åklagaren eller undersökningsledaren (28
kap. 4 § första stycket rättegångsbalken). Endast då ett sådant beslut inte
kan avvaktas får en polisman besluta om åtgärden (28 kap. 5 §
rättegångsbalken). Beslut om husrannsakan i syfte att delge stämning
eller kallelse i brottmål är dock förbehållet rätten.
18 §
Enligt paragrafen har polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid
Kustbevakningen rätt att utan förordnande göra husrannsakan i vissa
typer av lokaler för att söka efter egendom som kan antas vara förverkad
enligt lagen om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Genom
en hänvisning till 28 kap. 3 § rättegångsbalken omfattar bestämmelsen
bl.a. den typ av lokaler som avses i den paragrafen. Hänvisningen ändras
nu till att avse endast det första stycket, dvs. sådana lokaler som är
tillgängliga för allmänheten. Den nya regeln om husrannsakan i 28 kap. 3
§ andra stycket rättegångsbalken kommer således inte att omfattas av
denna bestämmelse.
Det kan framhållas att tulltjänstemän och tjänstemän vid Kustbevak-
ningen vid fråga om brott mot varusmugglingslagen har samma rätt att
utföra en husrannsakan enligt rättegångsbalken som en polisman har.
Paragrafen har även bearbetats redaktionellt.
Prop. 1997/98:181
49
1 §
Paragrafen anger inkassolagens tillämpningsområde. Undantaget i andra
stycket har utvidgats så att enskilda personers indrivning av närståendes
fordringar som regel undantas från lagens tillämpningsområde (se avsnitt
6.4). Enskilda personers indrivning av närståendes fordringar jämställs
således med indrivning av egna fordringar, vilket innebär att lagen är
tillämplig endast om fordringarna har uppkommit i näringsverksamhet
eller övertagits för indrivning. Till indrivarens närstående hör
familjemedlemmar, nära släktingar och andra som står indrivaren
personligen särskilt nära. Begreppet närstående definieras på samma sätt
som i 4 kap. 3 § första stycket konkurslagen (1987:672).
2§
Paragrafen reglerar i vilka fall det krävs tillstånd av Datainspektionen för
att inkassoverksamhet skall få bedrivas. Ändringar har gjorts endast i
tredje stycket.
Det tidigare gällande undantaget för inkassoverksamhet som är av
tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar har tagits bort (se
avsnitt 6.3). Detta innebär att tillstånd måste sökas hos Datainspektionen
för all inkassoverksamhet enligt första stycket som inte omfattas av något
undantag i andra eller tredje stycket och detta oberoende av hur
begränsad verksamheten är.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver inkassoverksamhet
utan tillstånd kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (17 § 1
punkten).
Paragrafen har även bearbetats redaktionellt.
13 §
Paragrafen har anpassats till att bankinspektionen har ersatts av
Finansinspektionen och att Sveriges Investeringsbank AB har upphört (se
avsnitt 6.7).
17 §
Paragrafen har ändrats redaktionellt för att det tydligare skall framgå att
också enstaka åtgärder kan utgöra olovlig och straffbar inkasso-
verksamhet.
Prop. 1997/98:181
50
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 21 § och 28 kap. 3 § rättegångs-
balken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 kap.
21 §'
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid
förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan utsaga av misstänkt eller Sedan en utsaga av en misstänkt
annan upptecknats, skall, innan eller någon annan har upptecknats
förhöret avslutas, utsagan uppläsas skall utsagan läsas upp eller tillfälle
eller tillfälle på annat sätt lämnas på annat sätt lämnas den som har
att granska uppteckningen samt den hörts att granska uppteckningen.
hörde tillfrågas, om han har något Han skall också tillfrågas om han
att erinra mot innehållet. Erinran, har något att erinra mot innehållet,
som ej föranleder ändring, skall Uppteckning och granskning skall
antecknas. Därefter må uppteck- ske innan förhöret avslutas eller,
ningen ej ändras. Har utsagan först om förhöret är särskilt omfattande
efter granskningen antecknats i eller behandlar komplicerade
protokollet, skall uppteckningen sakförhållanden, så snart som
biläggas handlingarna. möjligt därefter. En erinran som
inte medför någon ändring skall
antecknas. Efter granskningen får
uppteckningen inte ändras. Har
utsagan först efter granskningen
antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas hand-
lingarna.
I mindre mål må i stället för I mindre mål får i stället för
protokoll föras kortfattade anteck- protokoll föras kortfattade anteck-
ningar över det väsentliga, som ningar över det väsentliga, som
förekommit vid förundersökningen, förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att
på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från
förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den
Senaste lydelse 1981:1294.
51
misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till
försvararen.
28 kap.
_ 3§
I lägenhet, som är tillgänglig för I en lokal som är tillgänglig för
allmänheten eller plägar utgöra allmänheten får för ändamål som
tillhåll for lösdrivare eller avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske
förbrytare eller där sådant gods, också i annat fall än som avses där.
som eftersökes, plägar uppköpas I en samlingslokal som används
eller mottagas som pant, må för av kriminellt belastade personer får
ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, för ändamål som avses i 1 eller 2 §
husrannsakan ske jämväl i annat husrannsakan ske, om det för
fall än där avses. brottet är föreskrivet fängelse ett år
eller däröver och det finns särskild
anledning att anta att åtgärden
kommer att medföra det avsedda
resultatet.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 november 1998.
52
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §2
För eftersökande av egendom, För att söka efter egendom som
som kan antagas vara enligt denna kan antas vara förverkad enligt
lag förverkad, må polisman, denna lag, får polisman,
tulltjänsteman och tjänsteman vid tulltjänsteman och tjänsteman vid
kustbevakningen utan förordnande Kustbevakningen utan förordnande
företaga husrannsakan i lägenhet, företa husrannsakan i sådan lokal,
som avses i 28 kap. 3 § som avses i 28 kap. 3 § första
rättegångsbalken, samt i magasin, stycket rättegångsbalken, samt i
upplagsbodar och uthus. I övrigt magasin, upplagsbodar och uthus. I
äge tulltjänsteman och tjänsteman övrigt har tulltjänsteman och
vid kustbevakningen i fråga om tjänsteman vid Kustbevakningen i
brott, som avses i denna lag, samma fråga om brott, som avses i denna
rätt att utan förordnande företaga lag, samma rätt att utan
husrannsakan som enligt nämnda förordnande företa husrannsakan
balk tillkommer polisman. som enligt nämnda balk tillkommer
polisman.
Denna lag träder i kraft den 1 november 1998.
2 Senaste lydelse 1988:431.
53
Efter remiss har yttranden över promemorian Husrannsakan hos vissa
mc-klubbar m.m. avgetts av Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslem,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholms län,
Polismyndigheten i Östergötlands län, Polismyndigheten i Gävleborgs
län, Brottsförebyggande rådet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagaren har bifogat
yttranden från överåklagarna vid Åklagarmyndigheterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 2
54
Efter remiss har yttranden över betänkandet Tvångsmedel enligt 27 och
28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47) avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Västerås tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Lidköpings tingsrätt, Ystads tingsrätt, Justitiekanslem, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholms län, Polis-
myndigheten i Norrköping, Polismyndigheten i Gävleborgs län,
Polismyndigheten i Luleå, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen,
Rättsmedicinalverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Sveriges advokatsamfund, JUSEK, Svenska Polisförbundet, Sveriges
Läkarförbund, Sveriges domareförbund och Svenska Läkaresällskapet.
1995 års skatteflyktskommitté, Barnombudsmannen, Sveriges Industri-
förbund och Svenska Arbetsgivareföreningen har (de två sistnämnda
gemensamt) ingett yttranden över betänkandet.
Riksåklagaren har bifogat yttrande från chefsåklagarna vid Åklagar-
myndigheterna i Boden, Kalmar och Falun, överåklagarna vid Åklagar-
myndigheterna i Göteborg och Stockholm, Regionåklagarmyndighetema
i Linköping, Malmö och Umeå samt Statsåklagarmyndigheten för
speciella mål.
Landsorganisationen, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges polischefer och Svenska avdelningen av Internationella
Juristkommissionen har avstått från att yttra sig.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 3
55
Prop. 1997/98:181
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 13 §§ inkassolagen (1974:182) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav
eller annan inkassoåtgärd (inkassoverksamhet). Med inkassoåtgärd
förstås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än
angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den
inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso.
Beträffande enskilda personers Beträffande enskilda personers
eller dödsbons indrivning av egna indrivning av egna eller när-
fordringar tillämpas lagen endast ståendes fordringar och dödsbons
om fordringen har uppkommit i indrivning av egna fordringar
näringsverksamhet eller har över- tillämpas lagen endast om förd-
tagits för indrivning. ringen har uppkommit i närings-
verksamhet eller har övertagits för
indrivning.
Lagen gäller ej exekutiva myndigheters verksamhet.
2§
Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans
räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas
endast efter tillstånd av datainspektionen.
Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan
verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet
eller om inkassoverksamheten bedrivs av ett företag för ett annat företag
inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkasso-
verksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från
någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in
fordringarna.
Tillstånd behövs ej för inkasso- Tillstånd behövs inte för inkasso-
verksamhet som är av tillfällig verksamhet som bedrivs av företag
natur och avser endast enstaka under Finansinspektionens tillsyn
fordringar eller som bedrivs av eller advokater.
Sveriges Investeringsbank AB,
företag under bankinspektionens
tillsyn eller advokat.
56
13 §
Datainspektionen utövar tillsyn Datainspektionen utövar tillsyn
över efterlevnaden av denna lag. över efterlevnaden av denna lag.
Inspektionens tillsyn omfattar dock Inspektionens tillsyn omfattar dock
ej verksamhet som bedrivs av inte verksamhet som bedrivs av
Sveriges Investeringsbank AB, företag under Finansinspektionens
företag under bankinspektionens tillsyn eller advokater.
tillsyn eller advokat.
Tillsynen skall utövas så, att den inte vållar större kostnader eller
olägenheter än som är nödvändigt.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
57
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds 1997:63)
Skärpt krav på tillstånd för inkassoverksamhet avgetts av Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län,
Justitiekanslem, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Finans-
inspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Rikspolisstyrelsen,
Riksskatteverket, Riksåklagaren, Finansbolagens förening, Föreningen
Auktoriserade Revisorer, Företagarnas Riksorganisation, Svensk Handel,
Svenska Bankföreningen, Svenska Inkassoföreningen, Svenska Kredit-
mannaföreningen, Svenska Revisorsamfundet, Sveriges Advokat-
samfund, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Industriförbund och
Sveriges Inkassoorganisation.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 5
58
Prop. 1997/98:181
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 21 § och 28 kap. 3 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 kap.
21 §'
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid
förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan utsaga av misstänkt eller
annan upptecknats, skall, innan
förhöret avslutas, utsagan upp-
läsas eller tillfälle på annat sätt
lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, om han
har något att erinra mot innehållet.
Erinran, som ej föranleder
ändring, skall antecknas. Därefter
må uppteckningen ej ändras. Har
utsagan först efter granskningen
antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas hand-
lingarna.
I mindre mål må i stället för
protokoll föras kortfattade anteck-
ningar över det väsentliga, som
förekommit vid förundersök-
Sedan en utsaga av en misstänkt
eller någon annan har upptecknats
skall utsagan läsas upp eller
tillfälle på annat sätt ges den som
har hörts att granska uppteck-
ningen. Han skall också tillfrågas
om han har något att invända mot
innehållet. Uppteckning och
granskning skall ske innan för-
höret avslutas eller, om förhöret
är särskilt omfattande eller be-
handlar komplicerade sakför-
hållanden, så snart som möjligt
därefter. En invändning som inte
medför någon ändring skall
antecknas. Efter granskningen får
uppteckningen inte ändras. Har
utsagan först efter granskningen
antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas hand-
lingarna.
I mindre mål för i stället för
protokoll föras kortfattade anteck-
ningar över det väsentliga, som
förekommit vid förundersök-
ningen. ningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att
på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förunder-
sökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall
en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
Senaste lydelse 1981:1294.
59
28 kap.
3§
I lägenhet, som är tillgänglig for
allmänheten eller plägar utgöra
tillhåll för lösdrivare eller för-
brytare eller där sådant gods, som
eftersökes, plägar uppköpas eller
mottagas som pant, må för ända-
mål, som sägs i 1 eller 2 §, hus-
rannsakan ske jämväl i annat fall
än där avses.
I en lokal som är tillgänglig för
allmänheten får för ändamål som
avses i 1 eller 2 § husrannsakan
ske också i annat fall än som avses
där.
I en lokal som brukar användas
gemensamt av personer som kan
antas ägna sig åt brottslig
verksamhet får för ändamål som
avses i 1 eller 2 § husrannsakan
ske, om det förekommer anledning
att brott har förövats för vilket det
är föreskrivet fängelse ett år eller
däröver och det finns särskild
anledning att anta att åtgärden
kommer att medföra det avsedda
resultatet. Detta gäller dock inte
lokal som huvudsakligen utgör
bostad.
Bestämmelsen i andra stycket
gäller också utrymmen och fordon
som finns i omedelbar anslutning
till lokalen och brukas av dem som
använder lokalen.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
60
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 6
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För eftersökande av egendom,
som kan antagas vara enligt denna
lag förverkad, må polisman,
tulltjänsteman och tjänsteman vid
kustbevakningen utan förordnande
företaga husrannsakan i lägenhet,
som avses i 28 kap. 3 § rätte-
gångsbalken, samt i magasin,
upplagsbodar och uthus. I övrigt
äge tulltjänsteman och tjänsteman
vid kustbevakningen i fråga om
brott, som avses i denna lag,
samma rätt att utan förordnande
företaga husrannsakan som enligt
nämnda balk tillkommer polisman.
18 §'
För att söka efter egendom som
kan antas vara förverkad enligt
denna lag, får polisman, tull-
tjänsteman och tjänsteman vid
Kustbevakningen utan förord-
nande företa husrannsakan i sådan
lokal, som avses i 28 kap. 3 §
första stycket rättegångsbalken,
samt i magasin, upplagsbodar och
uthus. I övrigt har tulltjänsteman
och tjänsteman vid Kustbevak-
ningen i fråga om brott, som avses
i denna lag, samma rätt att utan
förordnande företa husrannsakan
som enligt nämnda balk till-
kommer polisman.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1988:431.
61
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 13 och 17 §§ inkassolagen (1974:182)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 6
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav
eller annan inkassoåtgärd (inkassoverksamhet). Med inkassoåtgärd
förstås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än
angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den
inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso.
Beträffande enskilda personers
eller dödsbons indrivning av egna
fordringar tillämpas lagen endast
om fordringen har uppkommit i
näringsverksamhet eller har över-
tagits för indrivning.
Beträffande enskilda personers
indrivning av egna eller när-
ståendes fordringar och dödsbons
indrivning av egna fordringar
tillämpas lagen endast om ford-
ringen har uppkommit i närings-
verksamhet eller har övertagits för
indrivning. Som närstående till en
indrivare anses den som är gift
med indrivaren eller är syskon
eller släkting i rätt upp- eller
nedstigande led till indrivaren
eller är besvågrad med honom
eller henne i rätt upp- eller
nedstigande led eller så att den
ene är gift med den andres syskon
samt den som på annat sätt står
indrivaren personligen särskilt
nära.
Lagen gäller ej exekutiva myndigheters verksamhet.
2§2
Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans
räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas
endast efter tillstånd av Datainspektionen.
Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan
verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet
eller om inkassoverksamheten bedrivs av ett företag för ett annat företag
inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkasso-
verksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från
någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in
fordringarna.
' Senaste lydelse 1981:738
2 Senaste lydelse 1988:1396
Tillstånd behövs ej för inkasso-
verksamhet som är av tillfällig
natur och avser endast enstaka
fordringar eller som bedrivs av
Sveriges Investeringsbank AB,
företag under bankinspektionens
tillsyn eller advokat.
Tillstånd behövs inte för
inkassoverksamhet som bedrivs av
företag under Finansinspektionens
tillsyn eller av advokater.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 6
Datainspektionen utövar tillsyn
över efterlevnaden av denna lag.
Inspektionens tillsyn omfattar
dock ej verksamhet som bedrivs
av Sveriges Investeringsbank AB,
foretag under bankinspektionens
tillsyn eller advokat.
Tillsynen skall utövas så, att d
olägenheter än som är nödvändigt.
§3
Datainspektionen utövar tillsyn
över efterlevnaden av denna lag.
Inspektionens tillsyn omfattar
dock inte verksamhet som bedrivs
av företag under Finansinspek-
tionens tillsyn eller av advokater.
inte vållar större kostnader eller
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bedriver inkassoverksamhet
utan föreskrivet tillstånd,
2. bryter mot föreskrift enligt
3 § andra stycket eller 15 § första
stycket att anmäla ändring av visst
förhållande,
3. bryter mot 10 a § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller mot föreskrift som
har meddelats enligt 10 a § andra
stycket andra meningen, eller
4. lämnar osann uppgift i sådana
fall som avses i 14 § andra stycket.
17 §4
Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. utan föreskrivet tillstånd
vidtar en åtgärd som utgör
inkassoverksamhet enligt denna
lag,
2. bryter mot föreskrift enligt
3 § andra stycket eller 15 § första
stycket att anmäla ändring av visst
förhållande,
3. bryter mot 10 a § första
stycket eller andra stycket första
meningen eller mot föreskrift som
har meddelats enligt 10 a § andra
stycket andra meningen, eller
4. lämnar osann uppgift i sådana
fall som avses i 14 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3 Senaste lydelse 1988:1396
4 Senaste lydelse 1985:356
63
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-05-18
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne
Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 14 maj 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
3. lag om ändring i inkassolagen (1974:182).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ragnar
Palmkvist och kanslirådet Ulrika Ihrfelt.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1997/98:181
Bilaga 7
64
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Wallström, Tham, Åsbrink, Andersson, Uusmann, Ulvskog, Lindh,
Johansson, Klingvall, Åhnberg, Östros, Engqvist
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1997/98:181 Ökade möjligheter att
ingripa mot vissa mc-klubbar, m.m.
65
Eländers Gotab 56499, Stockholm 1998