Sveriges tillträde till konventionen om förbud mot
användning, lagring, produktion och överföring av
antipersonella minor (truppminor) samt om deras
förstöring
Prop.
1997/98:175
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 maj 1998
Göran Persson
Pierre Schori
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen tar regeringen upp frågan om Sveriges tillträde till
konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och
överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras
förstöring (fortsättningsvis benämnd Ottawakonventionen).
Syftet med Ottawakonventionen är att totalforbjuda antipersonella
minor. Konventionen förbjuder, utöver användning, även lagring,
produktion och överföring av sådana minor. Stater far inte heller hjälpa
eller uppmuntra någon att ägna sig åt verksamhet som konventionen
förbjuder. I propositionen föreslås att Sverige godkänner
Ottawakonventionen.
I propositionen görs den bedömningen att ett svenskt tillträde till
konventionen kräver vissa författningsändringar.
De anslutna staterna förutsätts lämna information bl.a. rörande sitt
innehav, sin förstöring och sin tidigare produktion av antipersonella
minor. Sverige bedöms kunna uppfylla sina åligganden utan att gällande
sekretessbestämmelser lägger hinder i vägen.
Konventionen förutsätter vidare att en särskild undersöknings-
delegation skall kunna utföra inspektioner i de anslutna staterna vid
misstanke om brott mot konventionen. I propositionen lämnas förslag på
en särskild lag som reglerar sådana inspektioner.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 175
Medlemmarna i en sådan undersökningsdelegation skall enligt Prop. 1997/98:175
konventionen åtnjuta vissa immuniteter och privilegier. I propositionen
föreslås därför en ändring i lagen om immunitet och privilegier med
denna innebörd.
Konventionen förutsätter vidare att staterna kriminaliserar sådana
förfaranden med antipersonella minor som är förbjudna för
konventionsstatema. Propositionen innehåller förslag om att en ny
straffbestämmelse, olovlig befattning med minor, införs i 22 kap.
brottsbalken med detta syfte. Den föreslagna bestämmelsen skall, enligt
ett förslag om ändring i brottsbalkens jurisdiktionsregler i 2 kap. vara
tillämplig utan avseende på var den straffbara handlingen begåtts eller
vilken nationalitet gärningsmannen har.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1997/98:175
1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................5
2 Lagtext....................................................................................................6
2.1 Förslag till lag om inspektioner enligt konventionen om förbud
mot användning, lagring, produktion och överföring av
antipersonella minor (truppminor) samt om deras
förstöring.............................................................................6
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken...................................8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall........................................................10
3 Ärendet och dess beredning..................................................................11
4 Konventionens innehåll........................................................................12
4.1 Förord........................................................................................12
4.2 Bakgrund...................................................................................12
4.3 Konventionens innehåll.............................................................16
4.3.1 Inledningen..............................................................17
4.3.2 Grundläggande åtaganden och definitioner.............17
4.3.3 Förstöring.................................................................18
4.3.4 Internationellt samarbete.........................................19
4.3.5 Rapporteringskyldighet............................................20
4.3.6 Efterlevnad...............................................................20
4.3.7 Ikraftträdande och provisorisk tillämpning.............24
4.3.8 Reservationer, giltighetstid och övrigt.....................24
5 Godkännande av konventionen............................................................25
6 Lagstiftning på angränsande områden..................................................27
6.1 Lagstiftningen om explosiva och brandfarliga varor................27
6.2 Krigsmateriellagstiftningen.......................................................28
6.3 Straffrättslig reglering...............................................................29
6.4 Inspektioner...............................................................................31
6.4.1 Inspektioner enligt Förenta nationernas konvention
om förbud mot kemiska vapen.......................31
6.4.2 Inspektioner enligt Förenta nationernas fördrag om
fullständigt förbud mot kämsprängningar......32
7 Lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.....33
7.1 Strafflagstiftning.......................................................................33
7.1.1 Behovet av lagstiftning............................................33
7.1.2 En ny straffbestämmelse införs...............................35
7.2 Inspektioner...............................................................................39
7.2.1 Konventionen...........................................................39
7.2.2 Behovet av lagstiftning............................................40
7.2.3 En lag om inspektioner införs..................................41
7.3 Sekretessfrågor..........................................................................45
7.3.1 Konventionen...........................................................45
7.3.2 Behovet av lagstiftning............................................46
7.4 Immunitet och privilegier..........................................................47
7.4.1 Konventionen...........................................................47
7.4.2 Behovet av lagstiftning............................................48
7.5 Ikraftträdande............................................................................48
8 Författningskommentar........................................................................49
8.1 Förslaget till lag om inspektioner enligt konventionen om förbud
mot antipersonella minor (truppminor)............................49
8.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken..............................51
8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall.................................................52
Bilaga 1 Konventionstexter.................................................................53
Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian.........................................81
Bilaga 3 Promemorians författningsförslag.........................................83
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna......................................87
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagforslag.................................................88
Bilaga 6 Lagrådets yttrande.................................................................92
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998...........93
Prop. 1997/98:175
Prop. 1997/98:175
Regeringen föreslår att riksdagen
dels godkänner
1. Sveriges tillträde till konventionen om förbud mot användning,
lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor)
samt om deras förstöring (avsnitt 5),
2. att Sverige vid ratifikation av konventionen avger en deklaration i
enlighet med konventionens artikel 18 om att Sverige provisoriskt
tillämpar artikel 1.1 i avvaktan på konventionens ikraftträdande
(avsnitt 5),
dels antar regeringens förslag till
1. lag om inspektioner enligt konventionen om förbud mot användning,
lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor)
samt om deras förstöring,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall.
Prop. 1997/98:175
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sådana inspektioner som avses i konventionen den
18 september 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och
överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras
förstöring och som företas på en plats under svensk jurisdiktion.
2 § Om en inspektion enligt konventionen aktualiseras skall regeringen
fatta beslut om inspektionens genomförande och närmare ange vilka
åtgärder som får vidtas enligt 4 §. Regeringen skall utse en myndighet
som skall närvara vid inspektionen och bistå en undersökningsdelegation.
Om en inspektion kan komma att röra en enskilds rätt skall den
enskilde ges tillfälle att yttra sig innan regeringen fattar beslut om
inspektionens genomförande. Den enskilde behöver dock inte höras, om
den tid som står till förfogande inte medger det eller om ett hörande
allvarligt skulle försvåra inspektionens genomförande.
3 § Den myndighet som regeringen utsett att närvara vid inspektionen
får besluta i frågor som avser verkställighet av regeringens beslut.
Myndigheten skall hänskjuta frågor av särskild vikt till regeringen. En
enskild har rätt att fa en fråga som rör hans rätt hänskjuten till
regeringen.
4 § En inspektion får innefatta
1. att en undersökningsdelegation tillsammans med representanter för
en svensk myndighet ges tillträde till områden, anläggningar eller
byggnader som inte utgör bostad, och
2. att undersökningsdelegationen tillåts att ta med sig och använda
teknisk utrustning för att samla in och registrera uppgifter.
5 § Polismyndighet skall på begäran av regeringen eller av den
myndighet som avses i 2 § första stycket lämna det biträde som kan
behövas för att ett beslut enligt denna lag skall kunna verkställas.
6 § Vid tillämpningen av denna lag skall särskilt beaktas intresset av att Prop. 1997/98:175
skydda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet samt
företagshemligheter.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1997/98:175
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 22 kap. 6 b §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§*
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på ett
område där en avdelning av försvarsmakten befann sig eller om det
begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig
där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är
anställd i utlandsstyrkan inom försvarsmakten,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.
Senaste lydelse 1994:119.
6b§
Den som använder, utvecklar,
tillverkar, förvärvar, innehar eller
överlåter antipersonella minor
(truppminor), döms för olovlig
befattning med minor till fängelse
i högst fyra år, om gärningen inte
är att bedöma som folkrättsbrott.
Första stycket gäller endast
minor som avses i konventionen
den 18 september 1997 om förbud
mot användning, lagring,
produktion och överföring av
antipersonella minor (trupp-
minor) samt om deras förstöring.
Sådan befattning med minor
som är tillåten enligt den
konvention som avses i andra
stycket utgör inte brott.
Är brottet grovt skall dömas till
fängelse i högst tio år eller på
livstid. Vid bedömandet om brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen väsentligt bidragit till
att minor kommit att användas på
ett sätt som inneburit fara för
många människors liv eller hälsa.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1997/98:175
Prop. 1997/98:175
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall2 skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Bilaga3
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande Tillämplig intematio-
____________________________________ nell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer
53. Medlemmar i en under- Konventionen den
sökningsdelegation 18 september 1997
om förbud mot
användning,
lagring, produktion
och överföring av
antipersonella
minor (truppminor)
samt om deras
förstöring
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2 Lagen omtryckt 1994:717.
3 Senaste lydelse 1998:28.
10
Prop. 1997/98:175
Den 18 september 1997 antogs vid en diplomatkonferens i Oslo
konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och
överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras
förstöring. Konventionen öppnades för undertecknande i Ottawa den
3 till den 4 december 1997. Sverige undertecknade konventionen vid
detta tillfälle. Hittills har närmare 125 stater undertecknat konventionen
och elva stater har ratificerat den. Den engelska konventionstexten samt
en svensk översättning finns i bilaga 1.
I en departementspromemoria som upprättats inom
Utrikesdepartementet, Förbud mot antipersonella minor, Sveriges
tillträde till konventionen om förbud mot användning, lagring,
produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om
deras förstöring (Ds 1998:19), behandlas Ottawakonventionen och de
lagstiftningsåtgärder som bedöms som nödvändiga med anledning av ett
svenskt tillträde till konventionen. En sammanfattning av promemorian
finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Utrikesdepartementet (dnr UD98/499/RS).
Regeringen har denna dag beslutat proposition 1997/98:174, Sveriges
tillträde till Förenta nationernas fördrag om fullständigt förbud mot
kämsprängningar. Propositionen innehåller bl.a. ett forslag om ändring i
brottsbalken, dels en ändring av 2 kap. 3 §, dels införandet av en ny
22 kap. 6 b §.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 23 april 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 6.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I propositionens lagförslag
har regeringen gjort vissa språkliga och redaktionella ändringar.
11
Prop. 1997/98:175
Den 18 september 1997 antog en diplomatkonferens i Oslo, inom ramen
för den så kallade Ottawaprocessen, konventionen om förbud mot
användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor
(truppminor) samt om deras förstöring, Ottawakonventionen. Vid
konferensen deltog 89 stater, dessutom deltog ytterligare 32 stater och
nio organisationer som observatörer. Konventionen antogs av 87 stater,
däribland Sverige. Den undertecknades i Ottawa mellan den 3 och den 4
december 1997. Under dessa dagar undertecknade samtliga EU-länder
utom Finland och samtliga NATO-medlemmar utom Turkiet och USA
konventionen. Den har hittills undertecknats av närmare 125 stater.
Centralt för konventionen är dess förbud mot användning av
antipersonella minor; viktigt är också att användningsförbudet förstärks
och kompletteras av förbuden mot lagring, produktion och överföring.
För att konventionen skall bli effektiv är det viktigt att konventionen
vinner anslutning bland så många tillverkare och exportörer av
antipersonella minor som möjligt, och givetvis bland de länder där dessa
vapen har kommit till användning under senare tid. Det är väsentligt att
uppnå en bred anslutning för att etablera och förstärka
användningsförbudet som en allmänt accepterad internationell norm. En
bred anslutning är viktig även från förtroende- och säkerhetsskapande
synpunkt. Stater kommer sannolikt att finna det lättare att avstå från en
försvarsresurs när ett relativt stort antal andra stater accepterat att göra
samma avstående.
Sverige har sedan år 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot
antipersonella minor, vilket omfattar förbud mot användning, lagring,
produktion och överföring. Riksdagens utrikesutskott framhöll då att ett
internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda
verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor
ger upphov till (bet.l993/94:UU19). Riksdagen beslutade i juni samma år
att Sverige skulle lägga fram förslag om totalförbud mot antipersonella
minor under de förberedande förhandlingar, som pågick inför
granskningskonferensen 1995-96 om protokoll II (minprotokollet) till
1980 års konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen
av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande
eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention).
12
Under granskningskonferensen anslöt sig allt fler länder till ett Prop. 1997/98:175
totalförbud mot antipersonella minor. Vid antagandet av protokollet hade
antalet stater som sade sig stödja ett totalförbud vuxit till närmare ett
fyrtiotal. Samtidigt hävdade ett flertal länder mycket starkt behovet av att
fortsatt få använda sådana minor som försvarsvapen.
Meningsmotsättningarna mellan deltagarna kom således att växa under
förhandlingens gång. Motståndet mot att förbjuda användningen av
antipersonella minor som ett legitimt försvarsvapen var betydande bl.a.
bland de minproducerande staterna och vissa stater med långa
landgränser som gränsar, till stormakter eller med potentiella
konflikthärdar i sitt närområde.
1980 års vapenkonvention är avsedd att minska såväl kombattanters
som civilbefolkningens lidande och begränsa krigets offer i konflikter.
Konventionen är en ramkonvention till vilken har fogats fyra protokoll.
Vid antagandet fanns tre protokoll till konventionen: ett protokoll om
icke detekterbara fragment (protokoll I), ett protokoll om förbud mot
eller restriktioner i användningen av minor, försåtvapen och andra
anordningar (protokoll II) och ett protokoll om förbud mot eller
restriktioner i användningen av brandvapen (protokoll III). I samband
med granskningskonferensen tillkom protokoll om förbud mot
användningen av synförstörande laservapen (protokoll IV).
I granskningskonferensen deltog 51 medlemsstater, 36
observatörsstater och 70 enskilda organisationer. Konferensens
ordförande var ambassadör Johan Molander, Sverige. Vid konferensen
enades deltagarna om att revidera protokoll II. Det reviderade protokollet
innehåller förbud mot användningen av icke-detekterbara antipersonella
minor och detekteringsskydd. I protokollet ställs krav på självförstöring
för avståndsutlagda antipersonella minor och för antipersonella minor
som inte är inhägnade och bevakade.
Vidare innehåller protokollet ett förbud mot vaije form av överföring
av icke detekterbara antipersonella minor. Övrig överlåtelse, import och
export, av andra minor begränsas. Vaije part i en konflikt åläggs att röja
de minfalt eller mineringar som denne lägger ut. Skyddet mot verkningar
av minor förstärks för bl.a. Förenta nationernas fredsbevarande styrkor
och humanitära operationer, Internationella Röda korsets kommitténs och
andra humanitära organisationers operationer. Det reviderade protokollet
omfattar även interna konflikter och kan därför ses som en framgång för
den humanitära rätten. Det är av vikt att protokollet får en universell
anslutning och en så vid tillämpning som möjligt. Sverige antog i juli
1997 det reviderade minprotokollet till 1980 års vapenkonvention.
Den 13 december 1996 fattade riksdagen beslut om ett totalförbud mot
användning av antipersonella minor i det svenska försvaret och att
existerande antipersonella minor skall förstöras så snart som möjligt,
dock senast före utgången av år 2001. Någon svensk produktion eller
export av sådana minor har inte förekommit sedan 1974.
Termen antipersonella minor har använts i tidigare propositioner och
utskottsbetänkanden (se bl.a. prop. 1996/97:4 och bet. 1993/94:UU19).
Genom att använda denna term ville man ge uttryck för övertygelsen att
starka humanitära skäl talade för att dessa vapen inte fick användas och
13
att de måste förbjudas globalt. Trots att termen "antipersonella minor"
språkligt inte är korrekt, bör det framhållas att det finns starka skäl att i
samband med denna konvention fortsätta att använda sig av denna term.
Det främsta skälet är att den termen redan har använts i propositioner och
utskottsbetänkanden i vilka Sveriges riksdag och regering dels uttalar sig
mot att dessa vapen används inom det svenska försvaret, dels uttrycker
sin avsikt att fortsätta verka för ett internationellt totalförbud. Det kan
noteras att termen "antipersonella minor" även kommit att användas av
frivilligorganisationer och andra som aktivt arbetat med denna fråga.
Det bör i detta sammanhang också särskilt omnämnas att
"antipersonella minor" av Försvarsmakten benämns "truppminor". Detta
återspeglar det förhållandet att dessa minor i det svenska försvaret är
avsedda att användas uteslutande mot främmande trupp. Att termen
"antipersonella minor" används i samband med att sådana minor
avskaffas kommer inte att påverka Försvarsmaktens terminologi.
EU:s allmänna råd antog den 1 oktober 1996 en gemensam åtgärd om
antipersonella minor; detta skedde med anledning av det reviderade
minprotokollet och inför den förberedande konferensen i Ottawa i
oktober 1996 om möjligheten att framförhandla ett totalförbud. Mot
bakgrund av motsättningarna inom gruppen representerade denna åtgärd
en miniminivå för vissa stater och maximinivå för andra. I ljuset av
utvecklingen under 1997 kunde emellertid EU:s ordförandeland
Luxemburg ta initiativ till att uppdatera den tidigare gemensamma
åtgärden. Den reviderade gemensamma åtgärden antogs den 28
november 1997 och innefattade tre huvudelement:
• fortsatta ansträngningar med syfte att helt och hållet eliminera
förekomsten av antipersonella minor över hela världen,
• moratorium för överföring och produktion av antipersonella minor,
• stöd från unionen till minröjningsverksamhet och därmed
sammanhängande åtgärder.
Dessutom välkomnades Ottawakonventionen och de medlemsstater
som avsåg att underteckna konventionen åtog sig att ratificera den så
snart som möjligt.
I FN:s generalförsamlings första utskott behandlades under hösten 1997
tre resolutioner inom minområdet. Ett svenskt resolutionsförslag om
1980 års vapenkonvention antogs utan omröstning. I detta uppmanades
staterna att ratificera det reviderade minprotokollet. Vidare lade Canada
tillsammans med Sverige och andra likasinnade stater fram ett
resolutionsförslag som uppmanade stater att underteckna
Ottawakonventionen och att så snart som möjligt ratificera den.
Därutöver lade Finland (med stöd av bl.a. Australien, Ryssland och
USA) fram ett förslag där stater uppmanades att driva frågan om ett
Prop. 1997/98:175
14
förbud mot antipersonella minor vidare, bl.a. inom ramen för Prop. 1997/98:175
Nedrustningskonferensen (Conference on Disarmament, CD) i Geneve,
närmast genom förhandlingar om ett exportförbud. Denna resolution fick
främst medforslagställarskap av de stater som i dagsläget inte ansåg sig
kunna underteckna Ottawakonventionen.
Canada inbjöd den 3 till den 5 oktober 1996 till ett strategimöte om
totalförbud mot antipersonella minor. Vid mötet tog Canada initiativ till
den s.k. Ottawaprocessen vilken syftade till att före 1997 års slut utarbeta
en konvention om totalförbud mot antipersonella minor och öppna
densamma för undertecknande. Härvid diskuterade en krets av
likasinnade länder olika strategier för ett totalförbud.
Flera utvecklingsländer gjorde kopplingar mellan totalförbud mot
antipersonella minor och bistånd till humanitär minröjning. Det fanns en
oro för att det sistnämnda problemet skulle kvarstå när ett avtal väl
slutits. Inbjudningsurvalet för deltagande i strategimötet byggde främst
på att länder som ansåg sig kunna stödja ett totalförbud skulle vara
kallade. Mötet summerades i en deklaration och i ett ordförandens
handlingsprogram. I den s.k. Ottawadeklarationen förklarade sig
deltagarna redo att samarbeta för att åstadkomma ett totalförbud mot och
eliminering av antipersonella minor. Forum och tidsram för
förhandlingar berördes inte i deklarationen. Canadas utrikesminister
Lloyd Axworthy avslutade konferensen med att förklara sin avsikt att
skriva till sina kollegor i de länder som deltagit i Ottawa med en inbjudan
att underteckna ett totalförbud i december 1997.
Det stora intresset för konferensen var ett framsteg i arbetet för ett
totalförbud. Deltagarantalet var betydligt större än väntat och det
omfattade deltagare från hela världen (ungefär 50 stater deltog fullt ut
och 24 som observatörer, dessutom deltog åtta deltagare från Förenta
nationerna, olika enskilda och andra organisationer). Anmärkningsvärt
var att fler afrikanska stater deltog i Ottawa än vid
granskningskonferensen till 1980 års vapenkonvention, även om de
fortfarande totalt sett var få.
I Wien hölls den 12 till den 14 februari 1997 ett expertmöte för att
diskutera ett österrikiskt utkast till förbud. Även om länder som bl.a.
Indien, Kina, Pakistan och Syrien inte var med, och långt ifrån alla
deltagare var förbudsvänner, vittnade det stora deltagandet i Wien - 109
stater - om att frågan om ett totalförbud höll på att tillvinna sig ett eget
momentum.
Vid ett expertmöte i Bonn den 24 till den 25 april 1997 diskuterades
verifikationsaspekter av en konvention om ett totalförbud. Vid mötet
kunde tre huvudlinjer urskiljas, nämligen stater som betonade
nedrustnings- och den säkerhetspolitiska dimensionen av ett totalförbud
och därför krävde långtgående och genomgripande åtgärder, stater som
med tonvikt på den humanitära krisen krävde omfattande
uppgiftslämnande och konsultativa mekanismer för övervakning och
15
uppföljning, samt stater som endast såg ett begränsat säkerhetspolitiskt
värde i ett långtgående verifikationsmaskineri i fråga om ett
huvudsakligen defensivt vapen.
Vid en konferens i Bryssel den 24 till den 27 juni 1997 inbjöd Norges
regering till en diplomatkonferens i Oslo där förhandlingar om en
totalförbudskonvention skulle ske. Konferensen antog också den s.k.
Brysseldeklarationen. Genom att se vilka stater som ställde sig bakom
Brysseldeklarationen sovrades deltagandet inför diplomatkonferensen
som skulle äga rum i september. Genom Brysselkonferensen, som
räknade sammanlagt 155 deltagare och observatörer, klarlades
spelreglerna för Oslokonferensen såtillvida att endast stater som slöt upp
bakom målsättningen - att så snabbt som möjligt förhandla fram ett
totalförbud mot antipersonella minor - skulle fullt ut kunna delta vid
Oslokonferensen. Av deltagarna undertecknade 95 stater, däribland
Sverige, Brysseldeklarationen.
Diplomatkonferensen i Oslo, som pågick i knappt tre veckor, under
perioden den 1 till den 18 september 1997, framförhandlade en
konvention om totalförbud mot antipersonella minor. Som grund för
förhandlingarna låg ett av Österrike framtaget utkast, till vilket
framförallt de i processen deltagande EU-ländema, Canada och Norge
bidragit med synpunkter. Under den sydafrikanske Genéve-
ambassadören Selebis ledning gick förhandlingarna mycket snabbt
framåt. Den 18 september 1997 antog 87 av de deltagande staterna vid
konferensen, konventionen om förbud mot användning, lagring,
produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om
deras förstöring, den s.k. Ottawakonventionen.
Konventionen öppnades för undertecknande vid en internationell
konferens i Ottawa den 2 till den 4 december 1997. 122 stater, däribland
Sverige, undertecknade konventionen. Vissa stormakter, som t.ex.
Indien, Kina, Ryssland och USA, men även Egypten, Finland, Iran,
Israel, Pakistan, Turkiet och de baltiska staterna ansåg sig i dagsläget inte
kunna underteckna konventionen. Flertalet av dessa länder förordar
förhandlingar inom ramen för nedrustningskonferensen om delförbud,
t.ex. exportförbud, varigenom man gradvis skulle kunna nalkas ett
totalförbud.
Konventionen består av en inledning och 22 artiklar. Konventionen
återfinns i engelsk lydelse och i svensk översättning som bilaga 1.
Konventionen omfattar förbud mot användning, utveckling, produktion,
lagring och överföring av antipersonella minor. Den föreskriver vidare att
befintliga lager skall förstöras inom fyra år efter ikraftträdandet, vilket
sker sex månader efter det att 40 stater ratificerat konventionen. Förutom
totalförbudet mot antipersonella minor innehåller konventionen också
bestämmelser som ger utökade möjligheter till samarbete och bistånd
inom minröjning och hjälp till offren för antipersonella minor.
I det följande återges det huvudsakliga innehållet i konventionen.
Prop. 1997/98:175
16
Prop. 1997/98:175
Konventionen inleds med en översikt över de humanitära problem som
förorsakas av antipersonella minor och betonar vikten av att det
internationella samfundet på ett verkningsfullt och samordnat sätt bidrar
till att röja och förstöra antipersonella minor över hela världen samt
bidrar till vård och rehabilitering av minoffer. Dessutom välkomnar
parterna till konventionen de åtgärder som vidtagits de senaste åren med
syfte att förbjuda dessa minor. Det allmänna medvetandets roll och de
ansträngningar som gjorts av Internationella Röda Korskommittéen,
Internationella kampanjen mot landminor (International Campaign to
Ban Landmines, ICBL) och andra enskilda organisationer i hela världen
betonas och uppskattas. Slutligen understryks vikten av att konventionen
erhåller universell anslutning och att alla parter verkar för detta i alla
berörda fora, däribland Förenta nationerna, Nedrustningskonferensen i
Geneve (CD), regionala organisationer och grupperingar samt framtida
granskningskonferenser till 1980 års vapenkonvention. Den sista punkten
är av intresse mot bakgrund av den ledande roll Sverige traditionellt har
spelat i samband med 1980 års vapenkonvention.
Artikel 1
I denna artikel redovisas de allmänna åtaganden staterna gör genom
konventionen. Punkt 1 innehåller de åtaganden som utgör totalförbudets
kärna: ingen användning, utveckling, produktion, lagring eller överföring
av antipersonella minor tillåts. I punkt 2 åtar sig parterna att alla sådana
minor skall förstöras i enlighet med konventionen, se dock punkten 1 i
artikel 3.
Artikel 2
Definitionerna avser att spegla konventionens tillämpningsområde. I
artikel 2 punkt 1 definieras antipersonell mina som en mina som är
konstruerad att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt
och som försätter en eller flera personer ur stridbart skick. Definitionen
av antipersonell mina har i denna konvention fått en språklig utformning
som något skiljer sig från den definition för truppmina som antogs i det
reviderade minprotokollet, i det att "i första hand" (primarily) nu har
tagits bort. Samtidigt slås i definitionens senare del fast att minor som är
konstruerade för att explodera genom ett fordons - och inte en persons —
närvaro, närhet eller kontakt och som är försedda med röjningsskydd inte
skall betraktas som antipersonella minor som en följd av att de är
försedda med sådant skydd. I punkt 2 definieras mina som ammunition
placerad under, på eller nära marken eller på annan yta och konstruerad
för att explodera vid närvaro, närhet eller kontakt av en person eller ett
17
fordon. I punkt 3 definieras vad som menas med röjningsskydd, Prop. 1997/98:175
nämligen en anordning som kan utgöra en del av minan och som avser att
skydda minan genom att aktiveras när försök görs att röja eller på annat
sätt avsiktligt påverka den. Överföring i enlighet med punkt 4 omfattar
den fysiska förflyttningen in eller ut ur ett lands territorium, överlåtelse
av äganderätt till eller kontroll av minor, men inte överlämnande av
minerat landområde. I punkt 5 definieras minerat område som ett område
vilket är farligt på grund av förekomst eller förmodad förekomst av
minor.
Artikel 3
Denna artikel tillåter, som redan uppmärksammats i artikel 1 punkt 2,
undantag från totalförbudet för det antal antipersonella minor som
behövs för utbildning och träning av minröjningspersonal och utveckling
av minröjningsteknik. Antalet minor skall inte överskrida det antal som
är absolut nödvändigt för ändamålet i fråga. Undantaget ger även rätt att
överföra antipersonella minor från en stat till en annan för förstöring.
Artikel 4
I denna artikel förbinder sig partema att alla lagerhållna antipersonella
minor under dess kontroll skall förstöras så snart som möjligt, dock inte
senare än fyra år efter konventionens ikraftträdande för parten i fråga.
Tiden för förstöring av de lagrade minorna fastslogs till högst fyra år. En
kort destruktionstid ansågs av ett flertal delegater vid förhandlingarna
nödvändig för att garantera att lagerhållna minor inte skulle komma till
användning.
Artikel 5
Denna artikel stadgar att partema förbinder sig att alla utlagda
antipersonella minor under dess jurisdiktion eller kontroll skall förstöras
så snart som möjligt, dock inte senare än tio år efter konventionens
ikraftträdande för parten i fråga. I punkt 2 har kravet införts att alla
ansträngningar skall göras för att identifiera och markera områden där
antipersonella minor finns eller misstänks finnas utlagda. Markeringen
skall som ett minimum uppfylla de normer som anges i det reviderade
minprotokollet till 1980 års vapenkonvention. För förstöringen av
utlagda minor gäller en enhetlig tioårsgräns, men i enlighet med punkt 3
ges möjlighet att begära en förlängning av förstöringsperioden om
ytterligare tio år åt gången. Sådan förlängning måste godkännas av ett
partsmöte, som beslutar härom med enkel majoritet bland de närvarande
och röstande. För att undvika automatik krävs en ansökan för vaije
förlängning med omfattande beslutsunderlag där framställningen bland
18
annat skall innehålla hur lång tid som ansökan om förlängning avser,
redogörelse för skälen till ansökan om förlängning och förlängningens
konsekvenser. Enligt punkt 6 kan en förlängning förnyas efter ny
framställning i vilken parten skall överlämna ytterligare relevant
information om vilka åtgärder som vidtagits under den föregående
tidsfristen.
Prop. 1997/98:175
Artikel 6
Punkt 1 i denna artikel ger vaije part rätt att efterfråga och att, så långt
möjligt, erhålla bistånd för att kunna leva upp till sina
konventionsåtaganden. I punkt 2 åtar sig vaije part att verka för ett
optimalt utbyte av utrustning, materiel samt information med avseende
på tillämpningen av konventionen. I punkt 2 har vidare fogats en mening
från det reviderade minprotokollet till 1980-års vapenkonvention med
innebörden att partema inte i onödan skall begränsa tillhandahållandet av
minröjningsutrustning och därmed sammanhängande information. I
punkt 3 åtar sig de parter som har möjlighet därtill att bistå med vård och
rehabilitering av minoffer med kampanjer för att öka medvetandet om
minor, samt, på Internationella Röda Korskommittéens förslag, med
ekonomisk och social återanpassning. Hjälpen kan tillhandahållas bl.a.
genom FN-systemet eller genom andra internationella, regionala och
nationella organisationer och institutioner. I enlighet med punkterna 4-6
skall vaije stat som har möjlighet till det tillhandahålla hjälp med
minröjning och därmed relaterad verksamhet, bidra med hjälp för
förstöring av lagrade minor samt lämna uppgifter till den databas för
röjningsteknik, experter, myndigheter eller nationella kontakter för
minröjning som upprättats inom FN-systemet. I punkt 7 finns en
bestämmelse avsedd att hjälpa mindrabbade staters myndigheter att i
samarbete med Förenta nationerna, regionala, mellanstatliga eller
enskilda organisationer utarbeta nationella minröjningsprogram för att
fastställa bl.a. vidden och omfattningen av problemet, de resurser som
behövs för att genomföra programmet, uppskattat antal år för att förstöra
alla antipersonella minor i minerade områden, verksamhet för att höja
medvetandet om minfaran samt hjälp till minoffren.
Minröjningsprogrammen skall också reglera samarbetet mellan berörd
parts regering och statliga, mellanstatliga organ eller
frivilligorganisationer som skall delta i arbetet. Slutligen i punkt 8
betonas att staternas skyldighet att fullgöra sina respektive åtaganden
inom ramen för överenskomna biståndsprojekt inom minröjningsområdet
genomförs fullständigt och utan dröjsmål.
19
Prop. 1997/98:175
Artikel 7
I artikel 7 punkt 1 fastställs skyldigheten för parterna att så snart som
möjligt och under alla förhållanden inte senare än 180 dagar efter
konventionens ikraftträdande till Förenta nationernas generalsekreterare
lämna fullständig rapportering om genomförande, innehav, belägenheten
för alla minerade områden och åtgärder som vidtagits för att effektivt och
omedelbart varna befolkningen, typ och antal för minor som behållits
eller överförts enligt artikel 3, omställning av produktionsanläggningar,
förstöring och teknisk beskaffenhet av de mintyper staten förfogat eller
förfogar över. Särskilt kan observeras punkt 1 d) rörande rapportering om
innehav av de minor som behållits för utbildning i och utveckling av
minröjningsteknik och punkt 1 g) rörande information om redan
förstörda antipersonella minor där det uttryckligen specificeras att
uppgifterna avser de minor som förstörts efter ikraftträdande for staten
ifråga. Vidare föreligger en skyldighet i punkt 1 h) att ge teknisk
information om de antipersonella minor som producerats av den aktuella
staten. I punkten 2 fastställs att parterna årligen skall uppdatera den
information som lämnats i enlighet med denna artikel och förmedla dem
till depositarien senast den 30 april varje år. Depositarien skall delge
parterna den mottagna informationen.
Artikel 8
Klarläggande och biträde med efterlevnad av konventionen regleras i
artikel 8. Punkt 1 innehåller den grundläggande idén att hela processen
skall ske genom samarbete. Partema skall så långt möjligt samarbeta i
fråga om tillämpning och i samförstånd verka för att underlätta
fullgörandet av sina åtaganden. I punkt 2 ges möjlighet att, om någon
part ifrågasätter en annan parts efterlevnad av konventionen, genom
Förenta nationernas generalsekreterare göra en framställning om
klarläggande i frågan till den senare parten. Till framställningen skall
fogas alla relevanta upplysningar. Dessutom betonas vikten av att
staterna avhåller sig från missbruk av klagomålsproceduren. En part, som
erhållit en begäran om klargörande, måste inom 28 dagar avge ett svar
via generalsekreteraren till parten som begärt klargörandet. Om svaret
uteblir eller bedöms ej tillfredsställande kan den efterfrågande staten, i
enlighet med punkt 3, underställa frågan ett kommande partsmöte eller
begära att ett särskilt möte hålls. All information i ärendet skall
dessförinnan, genom generalsekreterarens forsorg, ha cirkulerats till
parterna. Enligt punkt 4 äger de av ärendet berörda parterna när som helst
begära generalsekreterarens "bona officia" för att underlätta det begärda
20
klarläggandet. Den framställande parten får genom generalsekreteraren
begära att ett extra partsmöte sammankallas. Förutsättningen för ett extra
partsmöte är att en tredjedel av parterna inom 14 dagar förklarar sig
stödja ett sådant. Punkterna 6 och 7 innehåller procedurregler för mötena.
Mötet skall sträva efter att fatta ett enhälligt beslut. Om enighet trots allt
inte uppnås, erfordras ett majoritetsbeslut av närvarande och röstande
parter för att mötet skall ta upp klagomålsärendet. Alla parter skall fullt
ut samarbeta med mötet vid prövningen av ärendet.
I punkterna 8-17 behandlas möjligheten att sända en undersöknings-
delegation till en parts territorium och de regler som gäller för
genomförandet av ett sådant uppdrag. Särskilt kan nämnas att enligt
punkt 8 kan den anmodade parten själv när som helst inbjuda en
undersökningsdelegation till sitt territorium. Delegationen får inhämta
kompletterande information på platsen eller på andra platser som är
direkt anknutna till den ifrågasatta efterlevnaden och som står under den
anmodade partens jurisdiktion eller kontroll. I punkt 9 ges
generalsekreteraren i uppdrag att upprätta och uppdatera en förteckning
med uppgifter om namn, nationalitet och andra upplysningar över
kvalificerade sakkunniga och tillställa alla parter denna förteckning. De
som står upptagna i förteckningen kan utses att ingå i alla
undersökningsdelegationer, om inte en part skriftligen invänder. När
generalsekreteraren mottar en framställning från ett partsmöte eller ett
extra partsmöte med parterna, skall han eller hon, i enlighet med punkt
10, utse medlemmarna i undersökningsdelegationen, inklusive dess chef.
Medborgare i den stat som begär undersökning eller är direkt berörda av
denna kan inte delta i delegationen. Delegationen skall åtnjuta de
privilegier och den immunitet som anges i artikel VI i Konventionen
rörande Förenta nationernas privilegier och immuniteter. I punkt 12
fastslås att delegationen kan anlända till den anmodade partens
territorium efter en förvamingstid på minst 72 timmar. Delegationen får
till den anmodade partens territorium införa nödvändig utrustning att
användas för att inhämta upplysningar om efterlevnaden. I punkt 14 åtar
sig parten att till en sådan undersökningsdelegation göra tillgängliga de
områden och installationer som kan vara relevanta för dess undersökning.
Det har dock införts en möjlighet för den berörda parten att vidta
särskilda arrangemang för att skydda känslig utrustning och information
liksom känsliga områden och konfidentiell företagsinformation. Parten
ifråga måste emellertid då på annat sätt försöka visa att dess åtaganden
under konventionen har iakttagits fullt ut. Undersökningsdelegationen får
uppehålla sig inom den berörda partens territorium i högst 14 dagar och
på en och samma plats i högst 7 dagar, såvida inte annat har
överenskommits. Undersökningsdelegationen skall genom Förenta
nationernas generalsekreterare inrapportera sina resultat till ett partsmöte.
När en undersökningsdelegation har lämnat sin rapport till ett partsmöte,
kan detta, om det anser att den ifrågasatta staten inte har levt upp till sina
konventionsåtaganden, föreslå åtgärder för att åstadkomma rättelse
(punkt 18 - 20). Partsmötet får även föreslå de berörda partema olika steg
för att ytterligare klarlägga eller lösa den fråga som är föremål för
prövning, inklusive inledande av lämpliga förfaranden i enlighet med
Prop. 1997/98:175
21
folkrätten. Partsmötet skall söka fatta enhälliga beslut i frågor som avses
i punkterna 18 och 19. Om så inte är möjligt, skall beslut fattas med två
tredjedels majoritet.
Artikel 9
Enligt denna artikel skall partema vidta alla åtgärder som krävs,
inbegripet lagstiftnings- och administrativa åtgärder för att förhindra och
bestraffa all verksamhet, som enligt konventionen är förbjuden för en
part, som utförs av personer eller inom ett område under partens
jurisdiktion eller kontroll.
Artikel 10
Tvist om tillämpningsområde eller tolkning av konventionen sker i
enlighet med bestämmelserna i artikel 10. Där betonas återigen att
partema i första hand skall samarbeta för att lösa de tvister som kan
uppkomma. En tvist får hänskjutas till ett partsmöte som kan erbjuda
olika lösningar. I artikel 10 punkt 3 fastställs att detta inte skall inverka
på konventionens bestämmelser om klarläggande av efterlevnad.
Artikel 11
Partema skall i enlighet med artikel 11 mötas regelbundet i s.k.
partsmöten for att behandla frågor som rör denna konvention, däribland
konventionens sätt att fungera och anslutningsläget, rapporter som
avlagts enligt konventionens bestämmelser, eventuellt internationellt
samarbete och hjälp, teknologi för minröjning, framställningar från parter
i enlighet med artikel 8 och beslut med anledning av framställningar i
enlighet med artikel 5. Det första partsmötet skall sammankallas av
depositarien inom ett år efter konventionens ikraftträdande. Därefter skall
möten sammankallas årligen fram till den första översynskonferensen. I
enlighet med bestämmelserna i artikel 8 kan generalsekreteraren
sammankalla ett extra partsmöte. Enligt punkt 4 kan stater som inte är
parter i denna konvention, andra berörda organisationer och institutioner
inbjudas att delta som observatörer i dessa partsmöten.
Artikel 12
Fem år efter konventionens ikraftträdande skall depositarien, i enlighet
med artikel 12, sammankalla en översynskonferens. På begäran av en
eller flera parter skall sådana konferenser kunna sammankallas vid varje
tidpunkt, under förutsättning att tiden mellan dem inte är kortare än fem
år. Alla parter i konventionen skall inbjudas till vaije översynskonferens.
Syftena med sådana översynskonferenser liknar dem som anges för
partsmötena men avser också att ge tillfälle att utvärdera hur partsmötena
har fungerat och hur ofta de skall behöva hållas. Översynskonferensema
ger också tillfälle att utvärdera hur väl konventionsmaskineriet har
Prop. 1997/98:175
22
fungerat. På motsvarande sätt som vid partsmöten (artikel 11) skall icke- Prop. 1997/98:175
medlemmar till konventionen kunna inbjudas att delta i
översynskonferensema.
Artikel 13
I enlighet med denna artikel får en part när som helst efter konventionens
ikraftträdande föreslå ändringar i denna. Ändringsförslag skall framföras
till depositarien, som skall meddela alla parter och inhämta deras
yttrande över huruvida en ändringskonferens bör sammankallas for att ta
ställning till förslaget. Om en majoritet av parterna inom 30 dagar
meddelar depositarien att de stöder vidare behandling skall denne
sammankalla en ändringskonferens till vilken alla parter skall inbjudas.
På motsvarande sätt som vid partsmöten (artikel 11) och
översynskonferenser (artikel 12) skall icke-parter till konventionen
inbjudas att delta i ändringskonferensema. Ändringskonferensen skall
hållas i omedelbar anslutning till ett partsmöte eller en
översynskonferens, om inte majoriteten av parterna begär att den skall
hållas tidigare. I punkt 4 fastställs att ändringar i konventionen skall
antas med två tredjedelars majoritet. En ändring träder i kraft för alla
parter som har antagit ändringen när majoriteten av partema deponerat
sina godtagande-instrument hos depositarien. Ändringen skall därefter
träda i kraft for övriga parter den dag de deponerar sina
godtagandeinstrument.
Artikel 14
I enlighet med punkt 1 i denna artikel skall kostnaderna för möten och
konferenser bestridas av deltagarna i dessa möten eller konferenser i
enlighet med Förenta nationernas vederbörligen justerade bidragsskala,
liksom de kostnader som uppstår för generalsekreteraren enligt artiklarna
7 och 8 samt kostnader för undersökningsdelegationer.
Artikel 15
Konventionen antogs i Oslo den 18 september 1997 och öppnades för
undertecknande i Ottawa för alla stater från den 3 till den 4 december
1997. Den hålls tillgänglig för undertecknande i Förenta nationernas
högkvarter i New York från den 5 december 1997 och fram till dess
ikraftträdande.
Artikel 16
För ikraftträdande skall konventionen efter undertecknandet ratificeras,
godtas eller godkännas av signatärstatema. Den står öppen for anslutning
av de stater som ännu inte har undertecknat den. Ratifikations-,
godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument skall deponeras
hos depositarien.
23
Prop. 1997/98:175
Artikel 17
Konventionen skall träda i kraft den första dagen i den sjätte månaden
efter den månad då den fyrtionde staten ratificerade konventionen. För
stater som ratificerar konventionen efter dagen för konventionens
ikraftträdande träder konventionen i kraft den första dagen i den sjätte
månaden efter den dag då staten i fråga deponerade sitt ratifikations-,
godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument. Antalet
ratifikationer för ikraftträdande var föremål för omfattande diskussion.
Många delegationer ansåg att ett högt ratifikationstak var önskvärt för att
ge konventionen trovärdighet, för att ge en tillräcklig grund för ett
användningsförbud som en absolut internationell norm och för att
befordra anslutning; en stat skulle sannolikt finna det lättare att förklara
sig bunden av ett avtal som innebär att man avstår från en försvarsresurs
om ett relativt stort antal andra stater samtidigt gör samma avstående. Det
rådde emellertid stor skillnad mellan olika önskemål i detta avseende.
Förslagen omfattade alltifrån två upp till 65 (det antal som gäller för
kemvapenkonventionen) ratifikationer för ikraftträdande. 40
ratifikationer blev den kompromiss som antogs.
Artikel 18
Artikel 18 öppnar möjligheten för en part att, genom en särskild
deklaration i samband med ratifikationen, förklara sig provisoriskt
tillämpa punkten 1 i artikel 1, dvs. konventionens kämåtaganden (förbud
mot användning, produktion, lagring och utveckling av antipersonella
minor) med omedelbar verkan i avvaktan på konventionens
ikraftträdande. Med beslut den 5 februari 1998 har regeringen valt att
informera FN:s generalsekreterare att Sverige redan nu tillämpar
konventionens kämåtaganden. En svensk deklarationen om provisorisk
tillämpning kommer att bekräftas i samband med ratifikationen.
Artikel 19
Konventionens artikel 19 medger inga möjligheter för några parter att
avge reservationer till konventionens innehåll.
Artikel 20
I enlighet med artikel 20 skall konventionen gälla på obegränsad tid men
partema har rätt att säga upp konventionen. Alla parter, depositarien och
Förenta nationernas säkerhetsråd måste meddelas om uppsägningen.
24
Uppsägningsinstrumentet skall innehålla en fullständig förklaring om
skälen för uppsägningen. Uppsägningen börjar inte gälla förrän sex
månader efter tillkännagivandet. Om den uppsägande parten efter sex
månader deltar i en väpnad konflikt skall uppsägningen inte börja gälla
förrän efter den väpnade konfliktens slut.
Artikel 21
Förenta nationernas generalsekreterare är konventionens depositarie.
Artikel 22
I konventionens sista artikel beslutas att originalet till konventionen skall
deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare och att texterna på
de sex officiella språken i Förenta nationerna (arabiska, engelska,
franska, kinesiska, ryska och spanska) är lika giltiga.
Prop. 1997/98:175
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Sveriges tillträde till
konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och
överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras
förstöring. Riksdagen godkänner vidare att Sverige vid ratifikationen
avger en deklaration i enlighet med konventionens artikel 18 om att
Sverige provisoriskt tillämpar artikel 1.1 i konventionen i avvaktan på
konventionens ikraftträdande.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig särskilt
välkomnar ett svenskt tillträde till konventionen.
Skälen för regeringens förslag: Den Internationella Röda
Korskommittén uppskattar att över 100 miljoner minor i mer än 70
länder världen över dödar eller skadar omkring 24 000 personer varje år.
Det stora flertalet av dessa är civila, i stor utsträckning kvinnor och barn.
Dessa minor förhindrar transporter och tillträde till städer, byar och
skolor, och användande av jordbruksland och andra resurser. De innebär
en tung börda for drabbade länders ofta begränsade sjukvårdsresurser,
och utgör allvarliga hinder för återvändande och återuppbyggnad efter
det att väpnade konflikter bilagts. Den humanitära betydelsen av
Ottawakonventionen kan på lång sikt vara av stor betydelse.
Minkatastrofema i länder som Afghanistan, Angola, f.d. Jugoslavien,
Kambodja och Mozambique kan i stor utsträckning hänföras till det
omfattande och urskillningslösa användandet av dessa minor i väpnade
interna konflikter.
25
Sverige har sedan år 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot
antipersonella minor. Riksdagens utrikesutskott framhöll då att ett
internationellt totalförbud utgjorde den enda verkliga lösningen på det
humanitära problem som användningen av sådana minor gav upphov till
(bet. 1993/94:UU19). Vid granskningskonferensen 1995/96 av 1980 års
vapenkonvention och dess protokoll II (det s.k. landmineprotokollet)
visade det sig inte vara möjligt att uppnå ett totalförbud.
Riksdagen beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud mot
användning av antipersonella minor och att befintliga lager av sådana
minor, med undantag för det antal som behövs för forsknings- och
utbildningsändamål med avseende på minröjning, skulle förstöras så
snart som möjligt, dock senast år 2001. Mot denna bakgrund förklarade
regeringen som sin avsikt att fortsatt verka för ett internationellt
totalförbud mot antipersonella minor.
Konventionen förbjuder utöver användning, även lagring, produktion
och överföring av antipersonella minor. Stater far inte heller hjälpa eller
uppmuntra någon att ägna sig åt sådan verksamhet som konventionen
förbjuder. Genom förbudet mot överföring av antipersonella minor
förhindras fortsatt spridning. Vidare stipuleras att lagerhållna
antipersonella minor skall förstöras inom fyra år, och att utlagda minor i
princip ska röjas inom en tioårsperiod efter det att konventionen trätt i
kraft för staten i fråga. Undantag från förbudet att inneha antipersonella
minor far göras för det minimiantal som kan behövas för utveckling av
och utbildning i minröjningsteknik. Vidare innehåller konventionen
bestämmelser som avser att främja internationellt samarbete och bistånd
inom minröjningsområdet samt hjälp till offer för antipersonella minor.
Konventionen ålägger parterna att underlätta humanitärt arbete i
minerade områden.
Så sent som år 1997 uppskattade Internationella Röda Korskommittéen
att mer än 2 miljoner nya minor av skilda slag årligen lades ut. Det är av
synnerlig vikt att länder som är stora producenter och exportörer av
antipersonella minor, samt länder där ett stort antal sådana minor lagts ut
eller fortsätter att utläggas och där civilbefolkningen hårt drabbats av
dessas användning så snart som möjligt ansluter sig till konventionen.
Konventionen träder i kraft sex månader efter det att fyrtio stater
ratificerat den.
Det är av ovanstående skäl angeläget att riksdagen nu godkänner
Sveriges tillträde till Ottawakonventionen. Vid ratifikation av
Ottawakonventionen bör Sverige - i avvaktan på dess ikraftträdande -
avge en deklaration om provisorisk tillämpning av konventionens
kämåtaganden i enlighet med artikel 18.
Prop. 1997/98:175
26
Prop. 1997/98:175
Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor (LBE) innehåller
bestämmelser om hantering och import av brandfarliga och explosiva
varor. Syftet med lagen är att hindra att sådana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd (olycksförebyggande) samt att förebygga
och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller
explosion vid hantering av sådana varor (skadeförebyggande, se 1 §
LBE). Lagen innehåller endast de mera grundläggande
skyddsprincipema. Detaljutformningen av bestämmelserna på området
meddelas på myndighetsnivå med stöd av bemyndiganden i lagen, främst
av Sprängämnesinspektionen (SÄI). Bestämmelserna gäller även for
Försvarsmakten. Med hantering i lagen avses, förutom tillverkning och
bearbetning, bl.a. förvaring, transport, omhändertagande, förstöring och
överlåtelse samt därmed jämförliga förfaranden (3 § LBE). Avsikten är
att begreppet hantering skall inbegripa allt som går att göra med varorna
med undantag för import (prop. 1987/88:101 s. 21 och 29).
Regeringen har i förordningen (1988:1145) om brandfarliga och
explosiva varor meddelat närmare föreskrifter om vilka varor som skall
falla in under bestämmelsernas tillämpningsområde. Av 8 § nämnda
förordning framgår att varor som består av eller innehåller
explosivämnen omfattas av bestämmelserna. I den förteckning
(SÄIFS 1993:4) som SÄI upprättar enligt 10 § i nämnda förordning,
finns minor med sprängladdning upptagna som av SÄI godkänd explosiv
vara. Därunder finns en av Försvarsmakten och Försvarets materielverk
(FMV) gjord närmare indelning av olika slag av minor
Lagen innehåller ett generellt tillståndskrav för att hantera eller
importera explosiva varor. I 11 § LBE föreskrivs att den som hanterar
eller importerar explosiva varor skall ha tillstånd till det. Kravet på
import- eller överföringstillstånd avser dock inte Försvarsmakten och
Försvarets materielverk (FMV). Polismyndigheten eller SÄI prövar
tillståndsfrågorna (13 § LBE). Tillstånd till tillverkning av sådana
explosiva varor som räknas som krigsmateriel far enligt 28 §
förordningen om brandfarliga och explosiva varor endast meddelas den
som fatt tillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer kan, om det är av särskild betydelse
från brand- eller explosionssynpunkt, förbjuda hantering eller import av
en brandfarlig eller explosiv vara (12 § LBE). Tillståndsmyndigheten kan
förena ett tillstånd med villkor. Rätten att föreskriva villkor är dock alltid
knuten till lagstiftningens syften, villkoren skall således alltid vara
påkallade från brand- eller explosionssynpunkt.
27
Enligt bestämmelserna i 21 § LBE kan den som bryter mot bl.a.
reglerna om tillståndspliktiga förfaranden (11 §), förbud mot viss
hantering eller import (12 §) eller villkor som meddelats i ett
tillståndsärende (13 §) dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Straffbestämmelserna i LBE är subsidiära i förhållande till annan
strafflagstiftning och ansvar enligt LBE skall således inte utdömas om
gärningen är straffbar enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
I förhållande till de stater som ingår i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) gäller särskilda bestämmelser for handeln med
brandfarliga och explosiva varor. Enligt rådets direktiv 93/15/EEG om
harmonisering av bestämmelserna om utsläppande på marknaden och
övervakning av explosiva varor för civilt bruk, gäller principen om fri
rörlighet för varor även på området för brandfarliga och explosiva varor.
Direktivet ställer krav på ett särskilt överföringstillstånd som gäller
mellan länderna men som även krävs inom respektive land. Sådana
tillstånd meddelas av SÄI. Direktivet skall inte tillämpas på explosiva
varor som är avsedda för användning av de väpnade styrkoma eller
polisen i enlighet med nationell lagstiftning.
Lagen (1992:1300) om krigsmateriel (KML) har avseende på vapen,
ammunition och annan för militärt bruk utformad materiel (1 § KML). I
förordningen (1992:1303) om krigsmateriel har regeringen närmare
angivit vilka slag av materiel som skall omfattas av lagens bestämmelser.
I en bilaga till förordningen finns minor upptagna under förteckningen
över krigsmateriel för strid (avsn. KS4 a och KS7 b). Enligt lagen om
krigsmateriel gäller ett generellt förbud mot tillverkning,
tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel. För att vidta något av de
nämnda förfarandena med avseende på krigsmateriel krävs tillstånd.
Svenska myndigheter som inte är affärsverk omfattas dock inte av
förbuden mot tillverkning och tillhandahållande. Dessa myndigheter
lyder emellertid under regeringen och för dem kan regeringen direkt
föreskriva vad som skall gälla. Med tillhandahållande förstås i lagen
försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller
förmedling (2 § KML). Svenska myndigheter, företag samt personer
bosatta i Sverige får inte heller utomlands tillhandahålla krigsmateriel
(4 § KML). Även avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrätt till någon i utlandet och avtal om att tillsammans med
annan i utlandet utveckla krigsmateriel kräver tillstånd (7-8 §§ KML).
Enligt 25 § KML döms den som uppsåtligen bryter mot nämnda
bestämmelser till böter eller fängelse i högst två år, eller, om gärningen
skett av oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är
brottet att bedöma som grovt döms enligt 26 § KML till fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om brottet avsett betydande värde, varit av stor
omfattning eller varaktighet eller om gärningen annars varit av särskilt
Prop. 1997/98:175
28
allvarlig art. Straffbestämmelserna i KML är subsidiära i förhållande till
bestämmelserna i brottsbalken (28 § KML).
Frågor om tillstånd enligt krigsmateriellagen prövas sedan den 1
februari 1996 av Inspektionen för strategiska produkter. Ärenden av
principiell betydelse eller annars av särskild vikt skall dock överlämnas
till regeringen. Tidigare låg ansvaret för tillståndsprövningen på
regeringen eller i enklare ärenden på det ansvariga statsrådet. Det
förhållandet att tillståndsprövningen numera lagts över på Inspektionen
för strategiska produkter innebär dock inte någon ändring i sak av de
riktlinjer som skall vara vägledande vid tillståndsprövningen (prop.
1995/96:31 s. 24).
Ett tillstånd enligt krigsmateriellagen far lämnas endast om det finns
säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot
Sveriges utrikespolitik (1 § andra stycket KML). I förarbetena till
krigsmateriellagen (prop. 1991/92:174 s. 41 f.) finns angivna riktlinjer
som uttrycker principer som regeringen har lagt fast i sin praxis och som
skall vara vägledande vid en tillståndsprövning enligt lagen. Tillstånd bör
medges endast om det bedöms erforderligt för att tillgodose det svenska
försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärt samt det inte står i strid med principerna och
målen för Sveriges utrikespolitik. Tillstånd far endast avse en stat, en
statlig myndighet eller en av staten auktoriserad mottagare. Tillstånd till
utförsel eller annan utlandssamverkan enligt krigsmateriellagen skall inte
beviljas, om det skulle strida mot internationella överenskommelser som
Sverige har biträtt, mot beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller
mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig
(ovillkorliga hinder). I den nämnda propositionen uttalades vidare
beträffande internationella överenskommelser bl.a. (s. 49) att genom att
ansluta Sverige till en internationell överenskommelse förpliktar sig
regeringen att fullgöra de skyldigheter som följer av överenskommelsen.
De begränsningar för svensk utlandssamverkan på krigsmaterielområdet
som kan följa av en överenskommelse som Sverige har biträtt, iakttas i
praktiken genom att regeringen inte medger undantag från lagens förbud
i berörda delar. De ovillkorliga hindren i riktlinjerna utgör således en
erinran om att regeringen alltid måste fullgöra sina internationella
förpliktelser. Riksdagen godtog regeringens förslag (bet. 1992/93 :UU1,
rskr. 1992/93:61).
Som nämnts ovan innehåller krigsmateriellagen stadganden om straff för
överträdelser av lagens bestämmelser om bl.a. tillverkning,
tillhandahållande och avtal om tillverkningsrätt beträffande krigsmateriel
(25-26 §§ KML). Även lagstiftningen om brandfarliga och explosiva
varor innehåller straffbestämmelser för överträdelser av vissa förfaranden
som faller under den lagstiftningen (21-23 §§ LBE). Som framgått ovan
är straffbestämmelserna i lagen om brandfarliga och explosiva varor samt
Prop. 1997/98:175
29
i krigsmateriellagen subsidiära i förhållande till brottsbalken och lagen
om straff för varusmuggling.
Antipersonella minor används i princip endast i ett syfte, nämligen att
döda eller skada människor och torde därför inte komma till användning
annat än i militära sammanhang. Detta innebär i praktiken att det enda
område där sådana minor kan tänkas komma till en legal användning är
för rent militära syften inom försvaret (jfr vidare nedan). All annan
användning av dessa minor torde därmed i stort sett vara otillåten.
För det fall någon skulle göra bruk av antipersonella minor för annat
än militära ändamål torde detta undantagslöst utgöra straffbara
handlingar. Bland brottsbalkens bestämmelser om straff för brott mot liv
och hälsa (3 kap.) kan i detta sammanhang, utöver de närmast liggande
uppsåtliga brotten mord, dråp och misshandel, nämnas framkallande av
fara för annan (3 kap. 9 §). Den som av grov oaktsamhet utsätter annan
för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom döms
för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.
Försök eller förberedelse till mord, dråp och misshandel samt stämpling
därtill eller underlåtenhet att avslöja sådana brott är till stora delar
straffbelagda enligt 23 kap. brottsbalken.
Vissa andra brott bör vidare nämnas i detta sammanhang. Den som
förstör eller skadar egendom döms enligt 12 kap. 1 § brottsbalken för
skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt
döms för grov skadegörelse till fängelse i högst fyra år (12 kap. 3 §
brottsbalken). Brottet allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 § brottsbalken)
innefattar bland annat att någon åstadkommer explosion och därigenom
framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse
av annans egendom.
Brott för vilket minimistraffet är fängelse i fyra år eller däröver,
omfattas enligt 2 kap. 3 § brottsbalken av svensk jurisdiktion även om de
begåtts utomlands. Mord, dråp och grov allmänfarlig ödeläggelse faller
in under denna bestämmelse, däremot inte misshandel, grov skadegörelse
eller allmänfarlig ödeläggelse av normalgraden. Beträffande vissa brott
anges direkt i paragrafen att de skall omfattas av en utsträckt jurisdiktion.
Folkrättsbrott är exempel på ett sådant brott.
De nu nämnda brottsbestämmelsema, mord, dråp, skadegörelse etc.,
har en allmän giltighet och omfattar således i princip även militära
handlingar. I strafffättsligt hänseende är en väpnad styrkas rätt att bruka
våld i samband med strid i princip oreglerad. Det kan dock förutsättas att
något strafffättsligt ansvar inte kan göras gällande såvitt avser sådant
våld som kan anses motiverat från militär synpunkt och som står i
överensstämmelse med folkrättens regler.
Det svenska försvarets användning av vapen styrs av riksdag och
regering och av de regler folkrätten ställer upp för användningen.
I syfte att så långt som möjligt begränsa krigföringens verkningar har
ett stort antal stater ingått ett flertal internationella överenskommelser
som reglerar och begränsar medlen och metoderna för krigföring.
Därutöver innehåller folkrätten även kompletterande sedvanerättsliga
regler på området. I brottsbalken har införts ett särskilt straffstadgande
för att kunna straffa den som bryter mot dessa humanitära principer.
Prop. 1997/98:175
30
Enligt 22 kap. 6 § brottsbalken döms den som gör sig skyldig till svår
överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon
sådan allmänt erkänd grundsats som rör den internationella humanitära
rätten i väpnade konflikter för folkrättsbrott. Straffet är fängelse i högst
fyra år, eller vid grovt brott fängelse i högst tio år eller på livstid. Som
exempel på när brottet skall bedömas som grovt anges i paragrafen om
många människor dödats eller skadats eller om omfattande
egendomsförlust uppkommit. Lagrummet innehåller inte någon
fullständig brottsbeskrivning utan är ett s.k. blankettstraffbud som i sin
tur hänvisar till andra källor där de straffbara handlingarna beskrivs.
Gränserna för straffansvaret bestäms sålunda av de internationella avtal
som Sverige ingår och av den folkrättsliga sedvanerättens utveckling på
området. Som exempel på handlingar som utgör folkrättsbrott anges i
lagrummet användande av stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten,
att anfalla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick, att
anfalla urskillningslöst med vetskap om att synnerligen svåra förluster
eller skador på civilpersoner eller civil egendom uppkommer eller att i
andra fall godtyckligt och i stor omfattning förstöra eller tillägna sig
egendom som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt skydd.
Prop. 1997/98:175
Sverige ratificerade år 1993 Förenta nationernas konvention om förbud
mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen
samt om deras förstöring (fortsättningsvis benämnd
kemvapenkonventionen). Denna konvention innehåller regler om
inspektioner på plats i de stater som anslutit sig till konventionen.
Kemvapenkonventionens regler om inspektioner är mycket omfattande
och detaljerade. I samband med Sveriges tillträde till konventionen
bedömdes det som lämpligast att placera erforderliga bestämmelser om
inspektioner i en särskild lag. Lagen (1994:118) om inspektioner enligt
Förenta nationernas konvention om förbud mot kemiska vapen trädde i
kraft den 29 april 1997, dvs. samtidigt som konventionen trädde i kraft.
En inspektion enligt kemvapenkonventionen kan genomföras antingen
som en inledande inspektion, som en rutininspektion eller som en
inspektion på uppfordran. De två förstnämnda slagen av inspektioner
syftar till att klargöra att avlämnade deklarationer är korrekta. De
sistnämnda inspektionerna syftar till att undanröja misstanke om brott
mot konventionen. Sådana kan därför komma att rikta sig mot vilken
plats eller anläggning som helst inom en stat där förbjuden verksamhet
misstänks förekomma. I lagen har det angetts att intresset av att skydda
uppgifter som är av betydelse för rikets säkerhet samt
företagshemligheter skall särskilt beaktas.
31
För det fall en inspektion skall äga rum i Sverige skall regeringen
inledningsvis fatta de beslut som behövs for inspektionens
genomförande, däribland vilka åtgärder inspektionsgruppen får företa.
Regeringen skall även utse en myndighet som skall närvara vid
inspektionen och biträda inspektionsgruppen. Denna myndighet skall
kunna fatta beslut i frågor som avser verkställighet av regeringens beslut.
Myndighetens beslut kan hänskjutas till regeringen om
inspektionsgruppen begär det, om frågan är av större vikt eller om den
berör en enskilds rätt och den enskilde begär att den skall hänskjutas.
Polismyndigheten skall lämna inspektionsgruppen sådan hjälp som
behövs för att inspektionen skall kunna genomföras. En enskild som
berörs av inspektionen skall normalt beredas tillfälle att yttra sig. En
inspektion får inte äga rum i någons bostad.
Regeringen har i förordningen (1997:121) om inspektioner enligt
Förenta nationernas konvention om förbud mot kemiska vapen meddelat
ytterligare föreskrifter. Bland annat har Inspektionen för strategiska
produkter utsetts till nationell kontaktmyndighet inom
kemvapenkonventionens område.
Förenta nationernas fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar
undertecknades av Sverige den 24 september 1996. Syftet med fördraget,
även kallat provstoppsavtalet är att totalförbjuda
kämvapenprovsprängningar och kärnsprängningar. Provstoppsavtalet
innehåller bl.a. bestämmelser som gör det möjligt att vid misstanke om
brott mot fördraget genomföra inspektioner hos en fördragsslutande stat.
I departementspromemorian Sveriges tillträde till Förenta nationernas
fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar, Ds 1997:87,
behandlas fördraget samt läggs förslag på de lagstiftningsåtgärder som
anses erforderliga vid ett svenskt tillträde till fördraget.
Regeringen har denna dag till riksdagen överlämnat proposition
1997/98:174, Sveriges tillträde till Förenta nationernas fördrag om
fullständigt förbud mot kärnsprängningar. I propositionen läggs bl.a.
fram förslag om införandet av en särskild lag som reglerar förfarandet
vid en eventuell inspektion enligt provstoppsavtalet i Sverige. I
propositionen anförs bland annat att flertalet beslut i samband med en
inspektion måste fattas omedelbart inför denna och under tiden som
denna pågår. Det är därför nödvändigt med ett flexibelt regelsystem och
att lagstiftning på området begränsas till vad som absolut inte kan
regleras i författningar på lägre nivå.
I propositionens förslag till inspektionslag föreslås bland annat att
regeringen skall utse en myndighet som skall närvara vid en inspektion
och bistå inspektionsgruppen. Regeringen eller den biträdande myndighet
som regeringen bestämt skall fatta de beslut som krävs för att
inspektionen skall kunna genomföras. Frågor av särskild vikt skall
hänskjutas till regeringen. Om en enskild berörs av en inspektion skall
Prop. 1997/98:175
32
denne i normalfallet ges tillfälle att yttra sig. En inspektion får enligt Prop. 1997/98:175
lagförslaget innefatta att en internationell inspektionsgrupp och
observatörer tillsammans med en svensk myndighet ges tillträde till
område, anläggning eller byggnad som inte utgör bostad under svensk
jurisdiktion, att inspektionsgruppen får medföra och använda teknisk
utrustning och att prover och uppgifter får föras ut ur landet.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.
Regeringens förslag: En ny straffbestämmelse införs i brottsbalken.
Brottet benämns olovlig befattning med minor. I bestämmelsen
straffbeläggs alla förfaranden som är förbjudna enligt
Ottawakonventionen. Straffskalan omfattar fängelse i högst fyra år
eller, om brottet är grovt, fängelse upp till tio år eller på livstid. Det
nya brottet är subsidiärt i förhållande till folkrättsbrottet. Svensk
domstols behörighet utsträcks att gälla utan begränsning med
avseende på var brottet begåtts eller vilken nationalitet
gärningsmannen har.
7.1.1 Behovet av lagstiftning
I Ottawakonventionen förbjuds staterna att använda, tillverka, lagra eller
behålla antipersonella minor. Vidare åtar staterna sig att förstöra eller
söija för att alla antipersonella minor förstörs i enlighet med
konventionens bestämmelser. I propositionen Totalförsvarets förnyelse,
etapp 2, (prop. 1996/97:4 s. 176 ff.) behandlas frågan om den framtida
användningen av antipersonella minor inom det svenska försvaret. I
propositionen hänvisas bl.a. till ett tidigare uttalande av Utrikesutskottet,
att ett internationellt totalförbud utgör den enda verkliga lösningen på det
humanitära problem som användningen av antipersonella minor ger
upphov till (bet. 1993/94:UU19). I propositionen förklarade regeringen
sin avsikt att fortsatt verka för ett internationellt totalförbud mot sådana
2 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 175
minor. I propositionen föreslås att ett totalförbud mot användning av
antipersonella minor bör införas. Befintliga antipersonella minor som
finns förrådsställda i Sverige bör inom ramen för befintliga medel
förstöras så snart praktiska möjligheter föreligger och i vart fall senast år
2001. Undantag görs dock för sådana minor för forsknings- och
utbildningsändamål inom minröjningsområdet. Riksdagen godtog
regeringens förslag (bet. 1996/97:FöU01, rskr. 1996/97:109).
Genom riksdagens beslut om införandet av ett totalt förbud mot
användning av antipersonella minor inom det svenska försvaret samt om
förstörande av befintliga sådana minor har Sverige redan med avseende
på det svenska försvaret uppfyllt Ottawakonventionens krav vad gäller
användnings- och lagringsförbud samt åtagandet att förstöra dessa minor.
I konventionens artikel 9 åtar staterna sig bl.a. att vidta alla
lagstiftningsåtgärder, däribland införande av sanktioner, för att förhindra
och bestraffa all verksamhet som är förbjuden för en stat som tillträtt
konventionen. För att Sverige skall kunna uppfylla denna artikels krav
föreslås lagstiftning i enlighet med vad som följer i kommande avsnitt.
Lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor innehåller
långtgående krav på tillstånd för hantering av olika explosiva varor,
däribland antipersonella minor. Bland annat krävs tillstånd för import,
förvaring, transport och överlåtelse av dessa minor. Bestämmelserna har
dock till syfte endast att förebygga att olyckor eller skador inträffar med
sådana varor. Detta medför att lagen i sin nuvarande lydelse inte är
tillräcklig för att uppfylla konventionens krav på kriminalisering.
Som framgått ovan (avsnitt 6.2) gäller i princip ett absolut förbud mot
tillverkning, tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel, till vilket
antipersonella minor räknas, såvida inte tillstånd därtill lämnats.
Överträdelser av de aktuella bestämmelserna är också straffbelagda. I och
med att Sverige tillträder Ottawakonventionen samt förbinder sig att följa
dess bestämmelser följer därav att ett ovillkorligt hinder gäller i Sverige
såvitt avser tillverkning, tillhandahållande och utförsel av antipersonella
minor. Den svenska krigsmateriellagstiftningen innehåller således redan
en tillräcklig reglering för att svara mot konventionens krav på
motsvarande punkter. Krigsmateriellagstiftningen täcker dock inte alla de
förfaranden med antipersonella minor som förbjuds i konventionen
De ovan under avsnitt 6.3 redovisade brottsbalksbrotten har sin
begränsning i det att det krävs en viss angiven skadlig effekt för att en
handling skall vara straffbar. Överfört till Ottawakonventionens krav
förbjuds inte själva användandet i sig av antipersonella minor utan endast
Prop. 1997/98:175
34
vissa angivna effekter därav. Ansvar för folkrättsbrott kan endast komma
i fråga vid svåra överträdelser av folkrättsliga förpliktelser som rör den
internationella humanitära rätten i väpnade konflikter.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanserna som uttalat sig i frågan
tillstyrker eller har inte haft någon erinran mot förslagen.
Sprängämnesinspektionen anser att förslaget ger en mer tillfredsställande
lösning än vad gällande lagstiftning kan erbjuda. Generaltullstyrelsen har
anfört att därutöver bör lagen om krigsmateriel kompletteras med ett
införselförbud. Några remissinstanser har gjort vissa påpekanden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt att man i
övergångsbestämmelserna bör beakta de tidsfrister som gäller för
förstöring av befintliga antipersonella minor eller minfält (art. 4 och 5 i
konventionen) samt ställer sig frågande till att det vid fall av konkurrens i
första hand skall dömas, inte för olovlig befattning med minor, utan för
det andra brottet. Svenska Röda Korset anser att rekvisitet "väsentligt"
bör utgå och att det, för att ett brott mot den föreslagna bestämmelsen
skall anses som grovt, är tillräckligt att gärningen bidragit till att
antipersonella minor kommit att användas på sätt som inneburit fara för
människors liv eller hälsa. Rädda Barnen anser på motsvarande sätt att
det skall vara tillräckligt att en människas liv eller hälsa satts i fara för att
brottet skall bedömas som grovt.
Skälen för regeringens förslag: Redovisningen i avsnitt 7.1.1 ovan
leder sammantaget till den slutsatsen att det bör införas en särskild
straffbestämmelse som direkt tar sikte på de förfaranden med
antipersonella minor som förbjuds i Ottawakonventionen. I
sammanhanget kan nämnas att en ny straffbestämmelse med ett
motsvarande syfte infördes i brottsbalken i samband med Sveriges
tillträde till Förenta nationernas konventionen mot kemiska vapen
(kemvapenkonventionen), olovlig befattning med kemiska vapen,
(22 kap. 6 a § brottsbalken). Regeringen föreslår i propositionen
1997/98:174, Sveriges anslutning till Förenta nationernas fördrag om
fullständigt förbud mot kärnsprängningar att en liknande bestämmelse
skall införas i brottsbalken, olovlig kämsprängning. Den nya
straffbestämmelse som nu blir erforderlig bör konstrueras på
motsvarande sätt som nyss nämnda stadganden.
Regeringen anser att det nya brottet skall benämnas olovlig befattning
med minor och placeras i brottsbalken i anslutning till de nyss nämnda
stadgandena. I Ottawakonventionens artikel 1.1 finns uttryckt de
förfaranden med antipersonella minor som skall vara förbjudna enligt
konventionen. Avsikten i konventionen är att i princip täcka in alla
tänkbara förfaranden med antipersonella minor vilka skall vara otillåtna,
bortsett från de undantag som anges i art. 3. Uppräkningen i art. 1.1
överensstämmer väl mot denna bakgrund. Avgränsningen av det
straffbara området i den föreslagna nya straffbestämmelsen kan därför
Prop. 1997/98:175
35
lämpligen göras genom att de nämnda beskrivningarna i konventionen
tas till utgångspunkt for den nya brottsbeskrivningen. Detta innebär att
den i straffstadgandet intagna beskrivningen av vilka förfaranden med
antipersonella minor som är förbjudna, utgör en uttömmande reglering.
På detta sätt undviker man att få ett straffbud av blankettkaraktär, av
vilket det straffbara området inte direkt framgår av bestämmelsen i fråga.
Utanför det straffbara området faller de förfaranden med antipersonella
minor som är tillåtna enligt artikel 3 i konventionen. Det rör sig i nu
avsedda fall om ett antal minor som utnyttjas i syfte att fullfölja
konventionens ändamål. I Sverige bedrivs forskning och utveckling av
detektions- och destruktions-/neutralisationsmetoder för minor och icke-
exploderad ammunition. Sådan verksamhet faller utanför det straffbara
området. Det bör här för klarhetens skull påpekas att
Ottawakonventionen endast avser att förbjuda hantering av antipersonella
minor, varför s.k. försåt och andra anordningar inte omfattas av
konventionen. Generaltullstyrelsen har anfört att det utöver den
föreslagna straffbestämmelsen bör införas ett införselförbud i lagen om
krigsmateriel för att entydigt svara mot konventionens bestämmelser om
överföring. Enligt regeringens bedömning är den föreslagna
straffbestämmelsen tillräcklig för att svara mot konventionens krav.
Lagen om krigsmateriel innehåller bestämmelser som reglerar
tillverkning, tillhandahållande och utförsel av sådan materiel. En
bestämmelse om införsel i lagen om krigsmateriel skulle strida mot
systematiken i den lagen.
Straffskalan kan lämpligen vara densamma som gäller beträffande
folkrättsbrott och olovlig befattning med kemiska vapen samt vad som
föreslås gälla beträffande olovlig kämsprängning. Av lagtexten bör det
vidare framgå att användning av antipersonella minor i strid med
konventionen kan utgöra ett folkrättsbrott. Det nya brottet skall vara
subsidiärt i förhållande därtill och inte föranleda ansvar om gärningen är
att anse som ett folkrättsbrott. Svenska Röda Korset (SRK) och Rädda
Barnen anför skilda omständigheter varför ett brott skall anses som
grovt. De förfaranden som utgör brott kan vara av vitt skilda slag.
Bedömningen huruvida ett brott skall anses som grovt eller ej måste som
alltid ske mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter vid brottet.
Regeringen anser därför, till skillnad från SRÅ' och Rädda Barnen, att det
inte finns anledning att särskilt peka ut någon särskild omständighet som
alltid skall kvalificera brottet som grovt.
Som påpekats av Hovrätten över Skåne och Blekinge kan straffskalan
för det föreslagna brottet, jämfört med straffskalan för ett annat brott som
vid en konkurrenssituation kan inrymmas i gärningen, vara högre. Mot
bakgrund av det primära syftet med den föreslagna brottsbestämmelsen,
att i första hand söka motverka den användning av antipersonella minor
som förekommer i samband med väpnade konflikter, ser regeringen inte
något hinder mot att det vid fall av konkurrens i första hand döms för det
andra brottet, såvida gärningens straffvärde ryms inom den aktuella
straffskalan. I förhållande till brott mot lagen om explosiva och
brandfarliga varor skall den föreslagna bestämmelsen ha företräde, vilket
framgår av 21 § LBE. Det kan nämnas att förhållandet är detsamma vid
Prop. 1997/98:175
36
fall av konkurrens i förhållande till straffbestämmelserna i lagen om Prop. 1997/98:175
krigsmateriel (28 § KML).
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Svenska FN-förbundet och UNICEF anser att
straffbarheten för olovlig befattning med minor skall omfatta även
gärningar på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet.
Remissinstanserna i övrigt har inte uttalat sig särskilt i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Den som inte skall anses som
gärningsman till ett brott enligt brottsbalken men som främjat brottet
med råd eller dåd kan, enligt 23 kap. 4 § brottsbalken, dömas för
medhjälp till brottet. Vidare kan den som förmått annan till sådant brott
dömas för anstiftan till brottet.
Gärningar som är att anse som försök, förberedelse eller stämpling till
brott, de s.k. osjälvständiga brottsformema, är straffbara i de fall där
detta är särskilt föreskrivet. Så är normalt fallet endast i fråga om de
allvarligaste brotten. Försök, förberedelse eller stämpling till
folkrättsbrott eller olovlig befattning med kemiska vapen är inte
straffbara gärningar. I proposition 1997/98:174 med förslag om straff för
olovlig kämsprängning innefattas däremot försök och förberedelse i det
straffbara området, något som framstår som naturligt eftersom fullbordat
brott förutsätter att en kämsprängning ägt mm.
Av Ottawakonventionen (art. 1.1.c) följer att det skall vara förbjudet
att hjälpa, uppmuntra eller på något annat sätt förmå någon att inlåta sig
på verksamhet som är förbjuden för partema enligt konventionen. Detta
motsvarar handlingar som i huvudsak torde kunna anses som antingen
medhjälp eller anstiftan till brott. Dessa handlingar är i sin tur straffbara
utan något särskilt stadgande enligt bestämmelserna i 23 kap. 4 §
brottsbalken.
Ottawakonventionen medför inte någon skyldighet att straffbelägga
även de osjälvständiga brottsformema försök, förberedelse och stämpling
till brott. Flertalet förfaranden som skulle kunna innefattas i ett tänkt
brott mot det som förbjuds i konventionens artikel 1.1.c. torde, som sagts
ovan, redan omfattas av anstiftans- eller medhjälpsbrotten. Regeringen
anser därför, till skillnad från vad Svenska FN-förbundet och UNICEF
anfört, att det inte finns skäl att straffbelägga olovlig befattning med
minor även på försöks-, förberedelse- eller stämplingsstadiet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Riksåklagaren har anfört att förslaget är mera
långtgående än vad konventionen kräver. Förslaget kan leda till att en
utländsk medborgare kan dömas i Sverige oavsett om den stat där han är
medborgare anslutit sig till Ottawakonventionen. Svenska Röda Korset
menar att det är av avgörande betydelse att straffbestämmelsen är
37
tillämplig utan avseende på var den straffbara handlingen begåtts eller
vilken nationalitet gärningsmannen har. Hovrätten över Skåne och
Blekinge påpekar, med anledning av att bl.a. Finland inte tillträtt
konventionen, att för brott som omfattas av 2 kap. 3 § 6 brottsbalken, det
enligt 5 § andra stycket 4 inte krävs åtalstillstånd om brottet begås i ett
nordiskt land.
Skälen för regeringens förslag: Kemvapenkonventionen, liksom även
provstoppsavtalet, innehåller bestämmelser som föreskriver en utsträckt
jurisdiktion för brott mot respektive konvention. Detta innebär att
aktuella straffbestämmelser skall vara universellt tillämpliga utan någon
begränsning med avseende på platsen för brottet eller gärningsmannens
nationalitet. Bestämmelser om sådan utsträckt jurisdiktion finns intagna i
2 kap. 3 § brottsbalken.
Ottawakonventionen innehåller däremot inte någon motsvarande
bestämmelse. Enligt artikel 9 i konventionen skall staterna bl.a. vidta alla
lagstiftningsåtgärder som krävs, däribland införande av sanktioner, för att
förhindra och bestraffa all verksamhet som enligt konventionen är
förbjuden för en part som utförs av personer eller inom ett territorium
som står under partens jurisdiktion. Detta innebär att straffbarhet skall
införas för brott som antingen begåtts i Sverige eller av en svensk
medborgare eller någon annan person under svensk kontroll.
Enligt 2 kap. 1 § brottsbalken faller alla brott som har begåtts inom
riket under svensk domstols jurisdiktion. Detta motsvarar vad som följer
av Ottawakonventionen. Även beträffande brott som begåtts utomlands
är en svensk domstol behörig bl.a. i de fall då brottet har begåtts av en
svensk medborgare eller av en utlänning som har hemvist i landet, av en
utlänning utan hemvist i landet som efter brottet blivit svensk
medborgare eller tagit hemvist här eller av annan utlänning som finns i
landet. I sistnämnda fall krävs dock att brottet kan leda till strängare
straff än fängelse i sex månader. För utomlands begångna brott gäller
dessutom den begränsning som följer av kravet på s.k. dubbel
straffbarhet. För att kunna döma vid en svensk domstol skall den
brottsliga handlingen även vara straffbar på gämingsorten.
Det ovan anförda innebär att för att kunna svara upp mot
konventionens krav måste de svenska bestämmelserna på området
kompletteras så att straffbarheten inte görs beroende av huruvida
handlingen är straffbar även på gämingsorten. Detta bör ske genom att
det nya brottet läggs till i den uppräkning av brott som finns intagen i
2 kap. 3 § punkt 6 brottsbalken. I denna paragraf anges de brott för vilka
svensk domstol har en obegränsad behörighet. Som Riksåklagaren
påpekat innebär detta att den svenska kriminaliseringen går längre än vad
som krävs enligt konventionen. Regeringen ser dock inte något problem i
detta. Snarare är det, vilket Svenska Röda Korset betonat, till fördel att
brott mot konventionen kan bestraffas i så stor utsträckning som möjligt.
Av 2 kap. 5 § brottsbalken följer i princip att åtal inte får väckas utan
ett särskilt förordnande av regeringen eller, i vissa fall, av Riksåklagaren.
Undantag från kravet på åtalstillstånd gäller bl.a. för brott som begåtts i
annat nordiskt land. Som Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekat är
Finland en av de stater som ännu inte anslutit sig till
Prop. 1997/98:175
38
Ottawakonventionen. Av 2 kap. 7 § brottsbalken följer att, utöver vad Prop. 1997/98:175
som stadgas i 2 kap. brottsbalken, gäller de begränsningar i fråga om
svensk jurisdiktion som följer av allmänt erkända folkrättsliga
grundsatser eller av överenskommelse med främmande makt. Enligt
2 kap. 7 a § brottsbalken krävs regeringens tillstånd for väckande av åtal
om ett brott begåtts av en utlänning i utövning av tjänst eller uppdrag
som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig
organisation. Det av hovrätten anmärkta undantaget från kravet på
åtalstillstånd torde mot bakgrund därav sakna betydelse i praktiken.
Regeringens förslag: En lag om inspektioner enligt
Ottawakonventionen införs. Om en inspektion skall äga rum i Sverige
skall regeringen fatta beslut om inspektionens genomforande och
närmare ange vilka åtgärder som far vidtas. Regeringen skall utse en
myndighet som skall bistå och närvara vid inspektionen.
Den utsedda myndigheten far fatta beslut av verkställighets-
karaktär. Frågor av särskild vikt skall hänskjutas till regeringen. En
enskild vars rätt berörs kan begära att frågan hänskjuts till regeringen.
Om en enskilds rätt berörs av inspektionen skall den enskilde ges
tillfälle att yttra sig innan regeringen fattar beslut. Den enskilde
behöver dock inte höras, om den tid som står till förfogande inte
medger det eller om ett hörande allvarligt skulle försvåra
inspektionens genomförande.
Vid en inspektion får en undersökningsdelegation tillsammans med
representanter för en svensk myndighet ges tillträde till områden,
anläggningar eller byggnader som inte utgör bostad. Undersöknings-
delegationen far ta med sig och använda teknisk utrustning.
Polismyndigheten skall på begäran av regeringen eller den utsedda
myndigheten lämna det biträde som behövs för att en inspektion skall
kunna genomföras.
Vid tillämpningen av lagen skall särskilt beaktas intresset av att
skydda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet och
företagshemligheter.
Ottawakonventionen innehåller flera bestämmelser som syftar till att
förmå staterna att leva upp till konventionens krav. Konventionen bygger
till stor del på att de anslutna staterna på frivillig väg verkar för att
konventionens mål uppfylls. Ett viktigt instrument i kontrollen av
efterlevnaden är vidare den möjlighet som konventionen ger att
undersöka misstänkta konventionsbrott på plats i den berörda staten
(artikel 8). Detta sker genom en särskilt utsedd undersökningsdelegation.
Innan en undersökningsdelegation utses har flera andra steg vidtagits
39
dessförinnan för att klarlägga om en stat bryter mot konventionen. De
närmare förutsättningarna för att utse en undersökningsdelegation och
dess sammansättning redogörs för ovan i avsnitt 4.3.6.
En stat som är föremål för inspektion skall vidta nödvändiga
formaliteter och ta emot undersökningsdelegationen. Staten skall
transportera och inkvartera delegationens medlemmar samt sörja for
deras säkerhet. I sitt arbete skall delegationen ha rätt att stanna i den
berörda staten i högst fjorton dagar, dock högst sju dagar på samma plats,
om inte annat överenskommits med staten i fråga. Delegationen skall ha
rätt att medföra nödvändig utrustning. Konventionen innehåller inte
någon begränsning vad gäller den utrustning som avses, den enda
begränsningen ligger däri att denna uteslutande skall användas för
insamlande av upplysningar om den ifrågasatta efterlevnaden. Den
inspekterade staten skall också på alla sätt sträva efter att delegationen
far tillfälle att tala med alla de personer som kan lämna upplysningar om
den ifrågasatta efterlevnaden av konventionen.
Undersökningsdelegationen skall vidare beredas tillträde till alla
områden och anläggningar där relevanta fakta kan inhämtas. Det är
delegationen som avgör vilka objekt som skall undersökas. Den berörda
staten kan begränsa delegationens tillträde under vissa förutsättningar
genom att ställa upp villkor. Det är då staten i fråga som avgör om och
vilka villkor som skall uppställas. Detta kan ske under följande
förutsättningar: om det anses nödvändigt för att skydda utrustning,
information eller områden som är känsliga, för att skydda de
författningsenliga förpliktelser som staten kan ha i fråga om exempelvis
äganderätt, husrannsakan eller beslag, samt om det anses nödvändigt med
hänsyn till delegationsmedlemmamas fysiska skydd eller säkerhet. I de
fall den inspekterade staten gör sådana nu nämnda inskränkningar, skall
den i stället vidta alla skäliga ansträngningar for att på annat sätt visa att
den följer konventionen. Detta kan till exempel göras genom att staten på
något annat sätt ger delegationen motsvarande information.
Delegationen rapporterar genom Förenta nationernas
generalsekreterare sina resultat till parternas möte. Mötet prövar all
relevant information som delegationen presenterat och kan uppmana den
felande staten att inom viss tid vidta åtgärder för att korrigera
efterlevnaden.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i
frågan.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har under en lång tid aktivt
verkat på internationell nivå för inskränkningar vad gäller användandet
av antipersonella minor och införandet av ett totalt förbud däremot.
Sverige beslutade redan år 1996, dvs. innan ens något forslag förelåg om
en konvention rörande totalförbud med avseende på antipersonella
minor, om ett totalt användningsförbud for sådana minor inom det
Prop. 1997/98:175
40
svenska försvaret. Sverige avser självfallet även i framtiden aktivt verka
för att konventionens mål och syften uppnås, såväl nationellt som
internationellt. Det förefaller mot denna bakgrund inte rimligt att anta att
en undersökning på plats i Sverige på grund av ett misstänkt brott mot
konventionen någonsin kommer att äga rum. Det är dock oavsett detta
förhållande nödvändigt att Sverige har en lagstiftning som möjliggör att
så kan ske. Sverige har en folkrättslig skyldighet att tillse att
konventionens bestämmelser fullt ut kan tillämpas här i landet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorians förslag var något annorlunda utformat vad gäller
innebörden av det inledande beslut som regeringen skall fatta.
Promemorians förslag innehöll inte någon uttrycklig bestämmelse om
vilka myndigheter som kunde begära biträde av polisen. Promemorian
innehöll inte heller någon bestämmelse med särskild inriktning på att
skydda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet eller av
företagshemligheter.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg har anfört att ett beslut
om att genomföra en inspektion som berör en enskild skall kunna
överklagas. Kammarrätten har vidare föreslagit införande av en
bestämmelse att särskilt beakta intresset av skydd för känsliga uppgifter.
Rikspolisstyrelsen anser att det av bestämmelsen i 5 § klart bör framgå
vem som skall vara behörig att begära handräckning av polisen.
Försvarsmakten (FM) förutsätter i händelse av inspektion av en
anläggning tillhörande FM, att den utses till den myndighet som avses i
2 § samt att de myndigheter som skall svara för åtaganden enligt
konventionen pekas ut i sådan tid att erforderlig tid till förberedelser
erhålls. Remissinstanserna i övrigt har inte haft något att erinra mot
förslagen.
Det finns i sammanhanget anledning att beröra vad Justitiekanslem
(JK) anfört i sitt remissyttrande över departementspromemorian Sveriges
tillträde till Förenta nationernas fördrag om fullständigt förbud mot
kärnsprängningar (Ds 1997:87). JK har där sammanfattningsvis anfört
bl.a. följande. Ett beslut om inspektion fattas av det verkställande rådet
inom den organisation som skall upprättas enligt fördraget. Närmare
beslut om inspektionens genomförande fattas enligt promemorians
förslag av regeringen eller den myndighet som regeringen utser. Om ett
svenskt företag, som bedriver helt legal tillverkning av kärnbränsle,
skulle bli föremål för en inspektion kan det tänkas att företaget går med
på det endast under vissa förutsättningar för att inte riskera att
företagshemligheter avslöjas. Företaget hänskjuter frågan till regeringen i
syfte att få gehör för sina synpunkter men regeringen är mån om att leva
upp till sina internationella åtaganden och låter genomföra inspektionen.
Enligt artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna m.m., som gäller som svensk lag, skall en
enskild vars civila rättigheter berörs vara berättigad till prövning av sin
Prop. 1997/98:175
41
sak vid domstol. Det är här fråga om ett ingrepp i en enskilds
förfoganderätt över sin fasta egendom och det remitterade förslaget berör
en fråga som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen och att det inte utan
vidare kan antas att det är en fråga om en rättighet som inte avses i artikel
6 i konventionen. Justitiekanslem ifrågasätter om rättsprövningsinstitutet
erbjuder en lösning på dessa frågor och efterlyser en närmare analys av
saken. Justitiekanslem erinrar om bestämmelsen i 6 § lagen (1994:118)
om inspektioner enligt Förenta nationernas konvention om förbud mot
kemiska vapen som föreskriver att vid tillämpningen skall särskilt
beaktas intresset av att skydda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet
och företagshemligheter.
Justitiekanslem ifrågasätter avslutningsvis om inte den föreslagna
lagen innebär en överlåtelse av myndighetsutövning enligt 10 kap. 5 §
fjärde stycket regeringsformen, då promemorians lagförslag synes bygga
på att ett beslut om inspektion fattas på det internationella planet och att
det senare åligger regeringen eller en myndighet att se till att
inspektionen kan genomföras. Justitiekanslem har inte något att erinra
mot den föreslagna lösningen men vill erinra om att ett riksdagsbeslut
fordrar kvalificerad majoritet.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från det regelverk för
inspektioner som läggs fast i såväl kemvapenkonventionen som i
provstoppsavtalet, är bestämmelserna i Ottawakonventionen
jämförelsevis få och kortfattade. Detta underlättar möjligheten av att
införa ett regelverk som kan anpassas efter förhållandena i det enskilda
fallet. Det kan antas att flertalet beslut i samband med inspektionen
kommer att fattas i omedelbar anslutning till inspektionen eller under
dess genomförande. Därför är det viktigt att lagstiftning på området inte
är mer omfattande än nödvändigt och att den närmare detaljregleringen
sker i författningar på en lägre konstitutionell nivå eller genom beslut i
det enskilda fallet.
När det gäller den författningstekniska utformningen står valet mellan
att arbeta in erforderliga bestämmelser i författningar inom angränsande
områden eller att samla bestämmelserna i en eller flera separata
författningar. Det bör särskilt övervägas om inte detta kan ske genom en
komplettering av lagen om inspektioner enligt kemvapenkonventionen
eller av den lagstiftning som kan förväntas komma att införas om
inspektioner enligt provstoppsavtalet. För lösningen med ett inarbetande i
befintliga författningar talar det förhållandet att det rör sig om ett fatal
bestämmelser av mer övergripande karaktär. Det finns dock flera skäl
som talar mot detta. En avgörande invändning är att det inte rör sig om
inspektioner av samma art. Såväl objekten för inspektionerna som sätten
för deras genomförande skiljer sig i hög grad åt. Provstoppsavtalets
bestämmelser avser inspektioner som äger rum efter att en misstänkt
kämsprängning inträffat. Inspektioner enligt kemvapenkonventionen
syftar i första hand till att kontrollera olika industriella anläggningar där
kemiska vapen kan ha producerats eller lagrats. En inspektion enligt
Ottawakonventionen torde ofta avse undersökning av områden eller
anläggningar där det kan misstänkas att antipersonella minor förvaras.
Prop. 1997/98:175
42
Mot lösningen att föra in bestämmelser om inspektion i andra Prop. 1997/98:175
befintliga lagar talar även förhållandet att det saknas författningar inom
något närliggande område som har samma syfte som den tänkta
regleringen. Lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor har ett
förebyggande syfte sett ur ett strikt skade- och
olycksbekämpningsperspektiv. Det skulle störa den lagstiftningens
systematik att i denna föra in artfrämmande bestämmelser om
inspektioner enligt Ottawakonventionen.
Krigsmateriellagstiftningen syftar till att i stort kontrollera utförsel och
produktion av krigsmateriel. Lagen om krigsmateriel innehåller
visserligen bestämmelser om uppgiftsskyldighet och om skyldighet att
lämna Inspektionen för strategiska produkter tillträde till lokaler. Det rör
sig dock om en kontroll som utförs av en nationell myndighet och som
har till syfte att kontrollera att givna tillstånd efterlevs. Inte sällan torde
kontrollen kunna fullgöras genom att den kontrollerade tillställer
kontrollmyndigheten olika uppgifter rörande bokföring, beställningar
eller frågor av teknisk natur.
För lösningen att placera bestämmelserna i en särskild författning talar
framför allt tydlighetsskäl. Detta är också den lagtekniska lösning som
valts beträffande lagen om inspektioner enligt kemvapenkonventionen.
Regeringen har även beträffande den föreslagna lagen om inspektioner
enligt provstoppsavtalet valt samma förfarande. Sammantaget finns det
alltså övervägande skäl som talar för att en särskild författningsreglering
om inspektioner enligt Ottawakonventionen införs.
Ottawakonventionen föreskriver bland annat att en
undersökningsdelegation skall beredas tillträde till alla områden och
anläggningar där relevanta fakta kan förväntas bli inhämtade. Tillträdet
kan, i fall som närmare beskrivits ovan i avsnitt 4.3.6, vara underkastat
villkor. Inspektioner kan äga rum såväl på privata platser eller
anläggningar som på sådana som hör till myndigheter eller andra
offentliga inrättningar. Regler som ger delegationen rätt därtill kan
således innebära att enskildas personliga och ekonomiska förhållanden
berörs. Regleringen måste därför ske i lagform (8 kap. 3 §
regeringsformen).
Regeringen har i proposition 1997/98:174 angående Sveriges
föreslagna tillträde till provstoppsavtalet med anledning av
Justitiekanslems tidigare återgivna yttrande över dessa lagförslag anfört
följande. Regeringen delar Justitiekanslems uppfattning att frågan om en
inspektion hos en enskild kan beröra rättigheter i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Enligt artikel 6 i konventionen skall var och
en, vid prövningen bl.a. av hans civila rättigheter och skyldigheter, i
princip vara berättigad till en domstolsprövning. För att Sverige skulle
uppfylla dessa åtaganden enligt konventionen infördes genom lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut möjligheten att
få lagligheten av vissa beslut prövade i domstol. Bland de beslut som
sålunda kan rättsprövas nämns i lagens 1 § förvaltningsärende hos
regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 §
regeringsformen. Justitiekanslem har slutligen ifrågasatt om inte den
43
föreslagna lagen innebär en överlåtelse av myndighetsutövning enligt 10
kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen.
Det verkställande rådet fattar ett beslut om att genomföra en
inspektion. Vaije fördragsstat, som får en begäran från organisationen
om att släppa in en inspektionsgrupp, kan fatta beslut som inskränker
inspektionen eller till och med helt förhindrar att den genomförs.
Det är en folkrättslig förpliktelse att lojalt godta de inspektioner som
kan komma att riktas mot Sverige i enlighet med fördraget. Det är
emellertid regeringens mening att ett beslut om genomförandet av en
inspektion i Sverige är något som fattas av regeringen, såväl tillåtandet
av en inspektion i det enskilda fallet som vilken omfattning den skall ha.
Det är inför detta inledande beslut som en enskild, som kan komma att
beröras av inspektionen, skall höras om inte de angivna hindren
föreligger. Ett sådant beslut av regeringen kan också komma att prövas
enligt rättsprövningslagen. För att förtydliga vad regeringens beslut
omfattar föreslås därför en något annorlunda skrivning än i promemorian
beträffande 2 och 3 §§.
Enligt regeringens mening är därmed de rättssäkerhetskrav, som
Justitiekanslem efterlyser, tillräckligt tillgodosedda. Regeringen vill
emellertid, i enlighet med Justitiekanslems påpekande, genom en särskild
bestämmelse i lagen framhålla att intresset av att skydda uppgifter av
betydelse för rikets säkerhet och företagshemligheter måste beaktas vid
tillämpningen av lagen.
Enligt Ottawakonventionen fattas beslut om att utse den
undersökningsdelegation som skall genomföra en inspektion på en
fördragsslutande stats område av ett s.k. partsmöte (se art. 8.8), detta att
jämföra med ett beslut av det verkställande rådet enligt
provstoppsavtalets bestämmelser. De slutsatser som regeringen redovisat
i den nämnda propositionen om ett svenskt tillträde till provstoppsavtalet
rörande innebörden av beslut om inspektion och om rättsprövning har
giltighet även beträffande sådana inspektioner som kan ske enligt
Ottawakonventionen. Till följd härav har 2 och 3 §§ omformulerats något
i förhållande till promemorians förslag. Det kan i detta sammanhang
även nämnas att en begäran om rättsprövning inte hindrar att det
klandrade beslutet genomförs, såvida inte domstolen förordnar om
inhibition. Med den förordade lösningen saknas skäl att, som
Kammarrätten i Göteborg föreslagit, införa en möjlighet för en enskild
att överklaga ett beslut om inspektion.
I samband med att en inspektion aktualiseras kan även flera andra
ställningstaganden krävas. Det är lämpligt att regeringen i första hand
avgör dessa frågor. Ett starkt skäl för detta är att det inte sällan kan antas
beröra frågor som har säkerhetspolitisk eller utrikespolitisk anknytning.
Enligt konventionen skall den berörda staten bereda delegationen
tillträde till områden och anläggningar där relevanta fakta kan inhämtas.
Det bör därför finnas en möjlighet att begära biträde av polismyndigheten
för att även kunna fa tillträde hos en enskild mot dennes vilja eller för att
spärra av ett område. Regeringen eller den myndighet regeringen utser
bör bemyndigas att begära handräckning av polismyndigheten. En
begäran om handräckning av polis måste vara preciserad och så långt
Prop. 1997/98:175
44
möjligt ange vilka åtgärder som är nödvändiga, något som
Rikspolisstyrelsen särskilt påpekat i sitt remissyttrande.
Tillträde till en plats eller anläggning kan göras beroende av villkor,
om den berörda staten anser detta nödvändigt med hänsyn till skydd för
känslig information, författningsenliga inskränkningar rörande intrång
o.dyl. eller till delegationens säkerhet. I enlighet med den grundtanke om
samarbete som konventionen vilar på, får det förutsättas att berörda stater
agerar lojalt i konventionens anda och inte missbrukar möjligheterna att
begränsa undersökningsdelegationens möjligheter att inhämta
information. Beroende på att arten och omfattningen av en eventuell
inspektion i dag knappast kan förutsägas går det inte heller att nu avgöra
i vilken utsträckning tillträde bör nekas. Det får ankomma på de
myndigheter som har att ta ställning till dessa frågor att avgöra saken.
Regeringen bör om möjligt redan i det initiala beslutet om inspektionen
och dess genomförande fatta de beslut av inskränkande karaktär som kan
vara nödvändiga av exempelvis säkerhetsskäl. Om sådana begränsningar
blir aktuella i händelse av en inspektion i Sverige, skall, enligt en
uttrycklig bestämmelse i konventionen, alla skäliga ansträngningar vidtas
för att på annat sätt visa att konventionen efterlevs.
Regeringens bedömning: Ottawakonventionen medför inte något
behov av ändringar i sekretesslagstiftningen.
Ottawakonventionen och dess genomförande bygger på förutsättningen
att staterna gemensamt verkar för och samarbetar kring de mål som
konventionen satt upp. Följaktligen innehåller konventionen ett flertal
bestämmelser som föreskriver att relevant information skall utbytas
mellan staterna eller att uppgifter skall lämnas. Artikel 6, som innehåller
bestämmelser om internationellt samarbete och hjälp (se närmare avsnitt
4.3.4) ålägger staterna att lämna information på olika områden.
Artikel 7 har rubriken Åtgärder för insyn. I artikeln föreskrivs bl.a. att
staterna, så snart som möjligt och senast 180 dagar efter konventionens
ikraftträdande, skall lämna information om tillämpningen av
konventionen och om förhållandena i landet på relevanta områden.
Staterna skall därefter årligen uppdatera informationen, vilken därefter
vidarebefordras i en rapport till övriga stater genom FN:s försorg. Den
information som skall lämnas är detaljerat beskriven och är av den arten
att det, mot bakgrund av frågor om sekretess, finns anledning att här
närmare beskriva denna.
Staterna skall sålunda lämna information om de lagrade antipersonella
minor som staterna innehar innefattande en beskrivning av vilka olika
typer av minor som finns och deras antal (art. 7.1 b) samt motsvarande
Prop. 1997/98:175
45
information rörande de minor som staterna behållit för utbildnings- och
utvecklingssyften rörande detektering, röjning eller förstöring (art. 7.1 d).
Vidare skall staterna lämna information om hur program för förstöring av
antipersonella minor fortskrider med detaljerade beskrivningar av
metodik, destruktionsplatser och säkerhets- och miljönormer som skall
följas (art. 7.1 f). Staterna skall informera om de antipersonella minor
som förstörts i enlighet med fördragets bestämmelser (art. 7.1 g) samt
lämna detaljerad teknisk information om alla de minor som staterna
framställt (art. 7.1 h).
En stat som är föremål för inspektion skall på alla sätt sträva efter att
undersökningsdelegationen får tillfälle att tala med alla personer som kan
lämna upplysningar om den ifrågasatta efterlevnaden av konventionen
(art. 8.13).
I sammanhanget kan även nämnas att för en undersökningsdelegation
som inrättats med stöd av konventionen gäller att all information som
mottagits konfidentiellt och saknar anknytning till delegationens ändamål
skall behandlas som hemlig (art. 8.16). I övrigt innehåller
Ottawakonventionen inte några bestämmelser om hur erhållen
information skall hanteras.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte uttalat sig
särskilt i frågan. Försvarets forskningsanstalt (FOA) har dock betonat att
det inte kan uteslutas att det kan förekomma fall där ett utlämnande av
uppgifter kan komma i strid med försvarssekretessen. Rädda Barnen
anför att man förutsätter att regeringen lever upp till sina internationella
förpliktelser för det fall konflikt skulle uppstå i förhållande till
försvarssekretessen.
Skälen för regeringens bedömning: I 2 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) finns bestämmelser om utrikessekretess. Där föreskrivs att
sekretess gäller för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan
stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet,
medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan
antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt
skadar landet om uppgiften röjs. Enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen gäller
vidare sekretess för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet
eller som i övrigt gäller totalförsvaret, om det kan antas att det skadar
landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om
uppgiften röjs. I 1 kap. 3 § sekretesslagen finns bestämmelser som
reglerar sekretesslagens tillämpning i förhållande till bl.a. en
mellanfolklig organisation. Om uppgiftslämnandet reglerats särskilt i lag
eller förordning får uppgifterna lämnas ut utan hinder av att sekretess
råder.
Bestämmelserna om utrikessekretess torde rent allmänt kunna anses
vara tillfyllest i de fall det blir aktuellt att i Sverige lämna ut uppgifter
Prop. 1997/98:175
46
som tagits emot med anledning av konventionen. Reglerna ger ett
tillräckligt utrymme för att i förekommande fall hävda sekretess.
En undersökningsdelegation skall i samband med en inspektion ges
tillfälle att intervjua personer, bl.a. anställda vid företag och
myndigheter. En person anställd hos en enskild företagare omfattas inte
av sekretesslagens bestämmelser. För personer som omfattas av
sekretesslagen, exempelvis anställda inom Försvarsmakten, torde
uppgifter kunna lämnas till undersökningsdelegationen utan att skada i
sekretesslagens mening uppstår.
När det gäller uppgifter som Sverige som fördragsslutande part är
skyldigt att lämna med anledning av Ottawakonventionen, torde
merparten av sådan information vara av den arten att ett röjande av dessa
uppgifter inte kan antas skada landets försvar eller på annat sätt vålla fara
för rikets säkerhet. Sveriges informationsskyldighet enligt konventionen
torde i normalfallet således inte innebära några problem ur
sekretessynpunkt. Det kan dock inte uteslutas att det kan förekomma fall
där ett utlämnande av uppgifter eventuellt kan komma i konflikt med
försvarssekretessen. Den myndighet som har att avgöra frågan får då
göra en avvägning mellan å ena sidan den skada som kan åsamkas det
svenska försvaret och å andra sidan intresset av att verka för öppenhet i
enlighet med konventionens anda. Skyldigheten att lämna information
enligt konventionens bestämmelser måste därvid anses väga tungt. I och
med att skyldigheten att rapportera enligt konventionen är en uppgift för
regeringen, torde Ottawakonventionens bestämmelser i praktiken inte
komma att innebära några problem. Skulle informationsskyldigheten
enligt konventionen visa sig innebära problem i förhållande till
sekretesslagstiftningen, kan regeringen komma att överväga en
författningsreglering av denna skyldighet.
Regeringens förslag: En undersökningsdelegation enligt
Ottawakonventionen tillförsäkras immunitet. Detta sker genom ett
tillägg i bilagan till lagen om immunitet och privilegier i vissa fall.
Genom Ottawakonventionen inrättas inte någon permanent organisation
eller några särskilda organ som behöver tillerkännas särskilda
immuniteter eller privilegier. Det löpande arbete som följer av
konventionen skall ombesöijas av FN:s generalsekreterare. Med vissa
intervall (se ovan avsn. 4.3.6) skall staterna samlas till konferenser.
Konventionen innehåller emellertid inte några särskilda föreskrifter om
immunitet och privilegier i dessa fall.
Medlemmarna i en sådan undersökningsdelegation som avses i artikel
8.8 skall enligt artikel 8.10 i konventionen åtnjuta de privilegier och den
Prop. 1997/98:175
47
immunitet som anges i artikel VI i 1946 års konvention om immunitet Prop. 1997/98:175
och privilegier för Förenta nationerna. Sistnämnda bestämmelse
behandlar immunitet och privilegier för sakkunniga på uppdrag för
Förenta nationerna, och stadgar bl.a. att berörda personer skall"... åtnjuta
sådana privilegier och immuniteter, som äro nödvändiga för att de i fullt
oberoende må kunna fullgöra sina uppgifter." I huvudsak innebär detta
immunitet mot arrestering, beslagtagande av bagage och immunitet mot
rättsliga åtgärder i anledning av fullgörandet av deras uppdrag samt
okränkbarhet för alla slags dokument.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i
frågan.
Skälen för regeringens förslag: Av 4 § lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall följer att immunitet och privilegier
skall åtnjutas av vissa internationella organ och personer med anknytning
till dessa organ i den utsträckning som anges i respektive stadga eller
avtal som är i kraft i förhållande till Sverige. I en bilaga till lagen anges
de internationella organ och de personkretsar som åtnjuter immunitet och
privilegier i Sverige enligt internationella överenskommelser.
Ottawakonventionens bestämmelser om immunitet och privilegier
måste införlivas i svensk rätt för att bli giltiga. Införlivandet kan ske
antingen genom inkorporering eller transformering. Inkorporering
innebär att införlivandet sker genom en hänvisning i svensk författning
till den internationella överenskommelse, vari det föreskrivs att denna
skall gälla i Sverige. Transformering innebär att innehållet i den
internationella överenskommelsen omarbetas till en svensk
författningstext. Det normala förfarandet när Sverige avtalsvägen åtagit
sig att bevilja immunitet och privilegier för internationella organ och
därtill anknutna personer är att organet och aktuell personkrets förs in i
immunitetslägens bilaga, dvs. att bestämmelserna inkorporeras i svensk
rätt.
För att immunitet och privilegier skall tillförsäkras medlemmarna i en
undersökningsdelegation enligt Ottawakonventionen, bör således en
ändring göras i 1976 års lag där konventionen läggs till i lagens bilaga.
Ottawakonventionen träder i kraft den första dagen i den sjätte månaden
efter den månad då den fyrtionde staten deponerat sitt instrument för
tillträde hos FN:s generalsekreterare vilken är konventionens depositarie
(art. 17.1). De nya bestämmelserna bör träda i kraft den dag regeringen
bestämmer, vilket skall vara samtidigt som konventionen träder i kraft i
förhållande till Sverige.
48
Prop. 1997/98:175
Bestämmelsen anger lagens tillämpningsområde. Det är således endast
inspektioner som föranleds av Ottawakonventionen som omfattas av
lagen. Om en myndighet får kännedom eller misstanke om något
förfarande eller någon verksamhet i landet som inte är tillåtet enligt
konventionen kan inte lagen tillämpas för att utreda saken. Ett eventuellt
ingripande får i stället ske med stöd av annan lagstiftning, exempelvis
rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning och tvångsmedel
om det föreligger misstanke om brottslig gärning.
2§
För det fall det blir aktuellt att genomföra en inspektion i Sverige skall
regeringen fatta ett inledande beslut om att inspektionen får genomföras.
Frågan om innebörden av regeringens beslut har behandlats i avsnitt
7.2.3. Iförsta stycket finns bestämmelser om sådana beslut. Regeringens
inledande beslut om en inspektion kan avse frågor som gäller tiden och
platsen för inspektionen eller att en myndighet skall lämna
undersökningsdelegationen biträde i exempelvis tekniska frågor.
Regeringens beslut kan vidare precisera vad inspektionen skall omfatta. I
4 § anges närmare vad en inspektion får innefatta. Regeringens beslut
skall även ange den myndighet som skall bistå undersöknings-
delegationen och närvara vid inspektionen.
I uppdraget till den myndighet som skall utses enligt första stycket
ligger en allmän skyldighet att på bästa sätt söija för att
undersökningsdelegationens arbete kan genomföras på ett så snabbt,
kompetent och säkert sätt som möjligt. I förhållande till andra
myndigheter som kan komma att beröras av inspektionen, får det
förutsättas att dessa efter bästa förmåga bistår den utsedda myndigheten.
Om det bedöms som nödvändigt får myndigheten i sista hand hos
regeringen begära att regeringen meddelar erforderliga instruktioner.
I andra stycket föreskrivs att om en enskild berörs av inspektionen
skall denne som huvudregel beredas tillfälle att yttra sig innan
inspektionen genomförs. Det är dock endast en ägare eller
nyttjanderättshavare till en fastighet eller viss egendom som kan bli
föremål för inspektionen som skall ges tillfälle till yttrande.
Ett yttrande av en enskild kan avse sådana frågor som att denne önskar
att inspektionen i något avseende bör begränsas och därför vill beredas
möjlighet att lämna ersättande information om relevanta förhållanden.
49
Det är endast om tiden inte så medger eller om ett hörande avsevärt
skulle försvåra inspektionens genomförande som det kan underlåtas att
höra en enskild som berörs. Skäl att underlåta hörandet kan vara att det
rör sig om en stor och obestämd krets personer eller sammanslutningar
eller om det på förhand kan antas att de eller denne kommer att söka
obstruera inspektionen.
Vissa frågor torde kunna aktualiseras allteftersom inspektionen
fortskrider, till exempel om tillträde till vissa områden eller anläggningar
skall vägras eller förses med villkor eller om alternativ information skall
lämnas i stället för tillträde. För att möjliggöra en enkel och smidig
hantering, skall den myndighet som regeringen utser att biträda vid
inspektionen kunna fatta beslut av verkställighetskaraktär. Frågor av
särskild vikt skall hänskjutas till regeringen för avgörande. Det
ankommer på den utsedda myndigheten att avgöra när så skall ske, även i
det fallet att det är undersökningsdelegationen som begär ett
hänskjutande. Frågor där säkerhetspolitiska eller utrikespolitiska hänsyn
skall beaktas torde i allmänhet anses vara av särskild vikt. En enskild,
vars rätt berörs av inspektionen på sätt som avses i 2 §, har rätt att fa en
fråga prövad av regeringen.
4§
I paragrafen anges de olika moment som en inspektion enligt lagen kan
omfatta. De åtgärder som kan komma att vidtas måste därför alltid kunna
motiveras utifrån konventionens syfte och Sveriges skyldigheter enligt
denna. Beslut om åtgärder som regeringen eller den av regeringen
utsedda myndigheten fattar som utgör ingrepp mot enskilda får således
inte gå utanför dessa ramar.
5§
Enligt bestämmelsen i paragrafen kan regeringen eller den myndighet
som regeringen utsett att biträda vid inspektionen begära biträde av
polismyndighet. Detta är nödvändigt för att säkerställa att Sveriges
skyldigheter kan fullgöras även utan medverkan av den som äger eller
råder över den plats eller den egendom som kan omfattas av
inspektionen. Åtgärder som kan komma i fråga är att bryta lås för att
bereda sig tillträde till en lokal eller utrymme eller att betvinga den som
söker hindra eller på annat sätt störa inspektionen. En framställning från
regeringen eller den ansvariga myndigheten måste noga ange vilka
åtgärder som behövs. Polisens rätt att bruka våld i dessa situationer följer
vanliga bestämmelser i bl.a. polislagen. För den som stör eller hindrar
inspektionen kan ansvar för störande av förrättning enligt 16 kap. 4 §
brottsbalken komma i fråga.
6§
Paragrafen innehåller en erinran om att intresset av att skydda uppgifter
av betydelse för rikets säkerhet samt företagshemligheter skall beaktas.
Prop. 1997/98:175
50
Frågan kan aktualiseras såväl i samband med regeringens inledande
beslut om inspektionen som vid den utsedda myndighetens åtgärder i
samband med inspektionens genomförande. Hithörande frågor har
behandlats i avsnitt 7.2.3.
2 kap. 3 §
Ändringen innebär att brottet olovlig befattning med minor upptas bland
de brott vilka svensk domstol är behörig att döma över enligt svensk lag
oavsett att brottet begåtts utomlands och utan avseende på
gärningsmannens nationalitet samt oberoende av om gärningen är
straffbar enligt lagen på gämingsorten. Frågan har behandlats i avsnitt
7.1.2.
22 kap. 6b §
Bestämmelsen som är ny behandlas i avsnitt 7.1.2. och innebär att sådan
verksamhet som enligt Ottawakonventionen är förbjuden for de anslutna
staterna även är förbjuden för enskilda. I första stycket anges de
förfaranden och den verksamhet som är otillåten. Avsikten med
konventionens förbud är att träffa vad som närmast kan beskrivas som
militära aktiviteter. Det kan dock tänkas förekomma även andra former
av hantering av antipersonella minor som faller in under denna
bestämmelse. Dessa torde dock i allmänhet, som sägs i ovan nämnt
avsnitt, redan vara straffbara på annan grund. Mot bakgrund av syftet
med det nya brottet och av dess placering i 22 kap. bör det i fall av
konkurrens leda till att det, utanför militära sammanhang, i första hand
skall dömas för det andra brottet och inte för olovlig befattning med
minor. Här åsyftas i första hand andra brottsbalksbrott av lindrigare art.
Brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor samt mot lagen om
krigsmateriel är dock subsidiära i förhållande till gärningar som samtidigt
utgör brott mot den föreslagna bestämmelsen.
Uppräkningen av de otillåtna förfarandena överensstämmer med
innehållet i artikel 1 punkt 1 i konventionen. Det framgår även av
lagtexten att minbrottet är subsidiärt i förhållande till folkrättsbrottet.
Straffskalan är densamma som gäller beträffande folkrättsbrott och
olovlig befattning med kemiska vapen samt vad som föreslås gälla
beträffande olovlig kämsprängning, och omfattar således fängelse i högst
fyra år. Någon särskild bestämmelse för ringa brott har inte upptagits.
I andra stycket görs en hänvisning till Ottawakonventionens definition
av vad som avses med en antipersonell mina. Definitionen återfinns i
konventionens artikel 2. Det är endast minor vilka omfattas av den
definitionen som kan vara föremål for olovlig befattning med minor.
Med antipersonell mina skall, vid tillämpning av Ottawakonventionens
bestämmelser, förstås en mina som är utformad för att explodera genom
en persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter ur stridbart
skick, skadar eller dödar en eller flera personer. Som vidare framgår av
definitionen omfattas inte minor konstruerade for att explodera genom ett
Prop. 1997/98:175
51
fordons och inte en persons närvaro, närhet eller kontakt och som är
försedda med röjningsskydd av bestämmelsen (se art. 2.1). Definitionen i
Ottawakonventionen har fått en språklig utformning som något skiljer sig
från definitionen för truppmina i det reviderade protokollet om förbud
mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt eller andra
anordningar av den 3 maj 1996. Denna språkliga skillnad mellan
definitionerna innebär dock ingen skillnad i materiellt avseende. I såväl
Ottawakonventionen som i det reviderade minprotokollet begränsas de
aktuella definitionerna till att omfatta just antipersonell mina
(truppmina). Härav följer att Ottawakonventionen inte reglerar
användning m.m. av s.k. försåt och andra anordningar. Detta har även
kommit till uttryck i Ottawakonventionens fullständiga titel jämfört med
namnet på det reviderade protokollet (jfr. prop. 1996/97:145 s. 9 f).
Enligt artikel 3 i konventionen är det tillåtet att behålla och överföra ett
visst antal antipersonella minor, vilket inte får överstiga det minsta antal
som är absolut nödvändigt, för utveckling av och utbildning i teknik för
detektering, röjning och förstöring av minor. De förfaranden enligt
artikel 3 som är undantagna från konventionens förbud skall inte utgöra
brott. Av artikel 4 och 5 i konventionen framgår att vaije part inom viss
angiven tid skall förstöra eller sörja för att befintliga antipersonella minor
förstörs. Detta innebär att ett innehav av sådana minor under denna tid
inte står i strid mot konventionen och följaktligen inte heller utgör brott.
För grovt brott föreskrivs fängelse i högst tio år eller på livstid. I tredje
stycket anges vilka förhållanden som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om brottet skall anses som grovt. Särskild betydelse
skall läggas vid om gärningen väsentligt bidragit till att antipersonella
minor i stor omfattning kommit att, i strid mot konventionen, användas
på ett sätt som inneburit fara för många människors liv eller att deras
hälsa stått på spel. Det är på motsvarande sätt som beträffande andra
farebrott tillräckligt att det förelegat en konkret fara för att den beskrivna
effekten skall kunna ha inträtt, oavsett om faran i det enskilda fallet
verkligen uppstått. Den slutliga bedömningen av om brotet är grovt eller
ej måste dock som alltid ske med beaktande av samtliga omständigheter
vid brottet.
Genom tillägget i bilagan tillförsäkras medlemmarna i en
undersökningsdelegation som upprättas enligt Ottawakonventionen den
immunitet och de privilegier som konventionen föreskriver.
Prop. 1997/98:175
52
Prop. 1997/98:175
Bilaga 1
CONVENTION ON THE
PROHIBITION OF THE USE,
STOCKPILING,
PRODUCTION AND
TRANSFER OF ANTI-
PERSONNEL MINES AND ON
THEIR DESTRUCTION
The States Parties,
Determined to put an
end to the suffering and casualties
caused by anti-personnel mines, that
kill or maim hundreds of people
every week, mostly innocent and
defenceless civilians and especially
children, obstruct economic
development and reconstruction,
inhibit the repatriation of refugees
and intemally displaced persons,
and have other severe consequences
for years after emplacement,
Believing it necessary to do
their utmost to contribute in an
efficient and coordinated manner to
face the challenge of removing
anti-personnel mines placed
throughout the world, and to assure
their destruction,
Wishing to do their utmost in
providing assistance for the care
and rehabilitation, including the
social and economic reintegration
of mine victims,
Recognizing that a total ban of
anti-personnel mines would also be
an important confidence-building
measure,
KONVENTION OM FÖRBUD
MOT ANVÄNDNING, LAGRING,
PRODUKTION OCH
ÖVERFÖRING AV
ANTIPERSONELLA MINOR
(TRUPPMINOR) SAMT OM
DERAS FÖRSTÖRING
Parterna,
som är beslutna att göra slut på
det lidande och de skador som
förorsakas av antipersonella minor,
som dödar eller lemlästar hundratals
människor varje vecka, mestadels
oskyldiga och försvarslösa
civilpersoner, och i synnerhet barn,
hindrar ekonomisk utveckling och
återuppbyggande, förhindrar
repatriering av flyktingar och
personer som är flyktingar i eget land
samt har andra allvarliga verkningar
åratal efter utläggandet,
som anser det vara nödvändigt att
göra sitt yttersta för att på ett
verkningsfullt och samordnat sätt
medverka till att anta utmaningen att
röja antipersonella minor utplacerade
över hela världen och söija för deras
förstöring,
som önskar göra sitt yttersta för
att bidra till vård och rehabilitering av
minoffer, inklusive deras sociala och
ekonomiska återanpassning,
som erkänner att ett totalförbud
mot antipersonella minor även skulle
utgöra en viktig förtroendeskapande
åtgärd,
53
Welcoming the adoption of the
Protocol on Prohibitions or
Restrictions on the Use of Mines,
Booby-Traps and Other Devices, as
amended on 3 May 1996, annexed
to the Convention on Prohibitions
or Restrictions on the Use of
Certain Conventional Weapons
Which May Be Deemed to Be
Excessively Injurious or to Have
Indiscriminate Effects, and calling
for the early ratification of this
Protocol by all States which have
not yet done so,
Welcoming also United
Nations General Assembly
Resolution 51/45 S of 10
December 1996 urging all States to
pursue vigorously an effective,
legally-binding intemational
agreement to ban the use,
stockpiling, production and transfer
of anti-personnel landmines,
Welcoming furthermore the
measures taken over the past years,
both unilaterally and multilaterally,
aiming at prohibiting, restricting or
suspending the use, stockpiling,
production and transfer of anti-
personnel mines,
Stressing the role of public
conscience in furthering the
principles of humanity as
evidenced by the call for a total ban
of anti-personnel mines and
recognizing the efforts to that end
undertaken by the Intemational
Red Cross and Red Crescent
Movement, the Intemational
Campaign to Ban Landmines and
numerous other non-govemmental
organizations around the world,
som välkomnar antagandet av
Protokollet om förbud mot eller
restriktioner i användningen av
minor, försåt och andra anordningar,
reviderat den 3 maj 1996 (Protokoll
II reviderat den 3 maj 1996) tillägg
till Konvention om förbud mot eller
inskränkningar i användningen av
vissa konventionella vapen som kan
anses vara ytterst skadebringande
eller ha urskillningslösa verkningar,
och uppmanar alla stater som ännu
inte har gjort det att snarast ratificera
det,
som även välkomnar Förenta
nationernas generalförsamlings
resolution 51/45 S den 10 december
1996, vari alla stater uppmanas att
uppbjuda all kraft för att uppnå en
verkningsfull och rättsligt bindande
internationell överenskommelse om
förbud mot användning, lagring,
produktion och överföring av
antipersonella landminor,
som vidare välkomnar de
åtgärder som de senaste åren
vidtagits, såväl unilateralt som
multilateralt, som syftar till att
förbjuda, begränsa eller tillfälligt
avbryta användning, lagring,
produktion och överföring av
antipersonella minor,
som betonar det allmänna
medvetandets roll i att främja
humanitära principer, varom vittnar
uppmaningen till ett totalförbud mot
antipersonella minor, och som
uttrycker sin uppskattning för de
ansträngningar i detta syfte som
gjorts av Internationella Röda kors-
och Röda halvmåne-rörelsen,
Internationella kampanjen mot
landminor och flera andra enskilda
organisationer i hela världen,
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
54
Recalling the Ottawa
Declaration of 5 October 1996 and
the Brussels Declaration of 27 June
1997 urging the intemational
community to negotiate an
intemational and legally binding
agreement prohibiting the use,
stockpiling, production and transfer
of anti-personnel mines,
Emphasizing the desirability of
attracting the adherence of all
States to this Convention, and
determined to work strenuously
towards the promotion of its
universalization in all relevant fora
including, inter alia, the United
Nations, the Conference on
Disarmament, regional
organizations, and groupings, and
review conferences of the
Convention on Prohibitions or
Restrictions on the Use of Certain
Conventional Weapons Which
May Be Deemed to Be Excessively
Injurious or to Have Indiscriminate
Effects,
Basing themselves on the
principle of intemational
humanitarian law that the right of
the parties to an armed conflict to
choose methods or means of
warfare is not unlimited, on the
principle that prohibits the
employment in armed conflicts of
weapons, projectiles and materials
and methods of warfare of a nature
to cause superfluous injury or
unnecessary suffering and on the
principle that a distinction must be
made between civilians and
combatants,
Have agreed as follows:
som erinrar om
Ottawadeklarationen den 5 oktober
1996 och Brysseldeklarationen den
27 juni 1997 som uppmanar det
internationella samfundet att
förhandla om ett internationellt och
rättsligt bindande avtal om förbud
mot användning, lagring, produktion
och överföring av antipersonella
minor,
som understryker det önskvärda i
att främja att alla stater ansluter sig
till denna konvention och som är
beslutna att kraftfullt verka för att
göra den universell i alla berörda fora
däribland Förenta nationerna,
Nedrustnings- konferensen, regionala
organisationer och grupperingar samt
översynskonferensema till
Konventionen omförbud mot eller
inskränkningar i användningen av
vissa konventionella vapen som kan
anses vara ytterst skadebringande
eller ha urskillningslösa verkningar,
Prop. 1997/98:175
Bilaga 1
som stödjer sig på den
folkrättsliga princip enligt vilken
partema i en väpnad konflikt inte har
obegränsad rätt att välja
stridsmetoder eller stridsmedel, på
den princip som förbjuder
användning i väpnade konflikter av
vapen, projektiler och krigsmateriel
liksom av stridsmetoder som har en
sådan beskaffenhet att de förorsakar
överflödig skada eller onödigt
lidande, samt på principen att
åtskillnad skall göras mellan
civilbefolkning och kombattanter,
har kommit överens om följande:
55
1. Each State Party undertakes
never under any circumstances:
a) To use anti-personnel
mines;
b) To develop, produce,
otherwise acquire,
stockpile, retain or transfer
to anyone, directly or
indirectly, anti-personnel
mines;
c) To assist, encourage or
induce, in any way,
anyone to engage in any
activity prohibited to a
State Party under this
Convention.
2. Each State Party undertakes
to destroy or ensure the destruction
of all anti-personnel mines in
accordance with the provisions of
this Convention.
1. "Anti-personnel mine"
means a mine designed to be
exploded by the presence,
proximity or contact of a person
and that will incapacitate, injure or
kill one or more persons. Mines
designed to be detonated by the
presence, proximity or contact of a
vehicle as opposed to a person, that
are equipped with anti-handling
devices, are not considered anti-
personnel mines as a result of
being so equipped.
2. "Mine" means a munition
designed to be placed under, on or
Artikel 1 Prop. 19
Allmänna åtaganden Bilaga 1
1. Varje part åtar sig att aldrig
under några förhållanden
a) använda antipersonella
minor,
b) utveckla, tillverka, på annat
sätt förvärva, lagra, bibehålla
eller till någon direkt eller
indirekt överföra
antipersonella minor,
c) hjälpa, uppmuntra eller på
något sätt förmå någon att
inlåta sig på verksamhet som
är förbjuden för partema
enligt denna konvention.
2. Vaije part åtar sig att förstöra
eller söija för att alla antipersonella
minor förstörs i enlighet med
bestämmelserna i denna konvention.
1. antipersonell mina betecknar
en mina som är konstruerad for att
explodera genom en persons närvaro,
närhet eller kontakt och som försätter
ur stridbart skick, skadar eller dödar
en eller flera personer. Minor som är
konstruerade för att explodera genom
ett fordons - och inte en persons -
närvaro, närhet eller kontakt och som
är försedda med röjningsskydd
betraktas inte som antipersonella
minor som en följd av att de är
försedda med sådant skydd.
2. mina betecknar ammunition
som är konstruerad för att placeras
|
near the ground or other surface |
under, på eller nära marken eller på |
Prop. 1997/98:175 Bilaga 1 |
|
3. "Anti-handling device" |
3. röjningsskydd betecknar en | |
|
4. "Transfer" involves, in |
4. överföring betecknar, utöver | |
|
5. "Mined area" means an area |
5. minerat område betecknar ett | |
|
Article 3 |
Artikel 3 | |
|
1. Notwithstanding the general |
1. Utan hinder av de allmänna | |
|
2. The transfer of anti- |
2. Det är tillåtet att överföra |
destructionis permitted.
57
Article 4
Destruction of stockpiled anti-
personnel mines
Except as provided for in Article 3,
each State Party undertakes to
destroy or ensure the destruction of
all stockpiled anti-personnel mines
it owns or possesses, or that are
under its jurisdiction or control, as
soon as possible but not later than
four years after the entry into force
of this Convention for that State
Party.
Article 5
Destruction of anti-personnel
mines in mined areas
1. Each State Party undertakes
to destroy or ensure the destruction
of all anti-personnel mines in
mined areas under its jurisdiction
or control, as soon as possible but
not later than ten years after the
entry into force of this Convention
for that State Party.
2. Each State Party shall make
every effort to identify all areas
under its jurisdiction or control in
which anti-personnel mines are
known or suspected to be emplaced
and shall ensure as soon as possible
that all anti-personnel mines in
mined areas under its jurisdiction
or control are perimeter-marked,
monitored and protected by fencing
or other means, to ensure the
effective exclusion of civilians,
until all anti-personnel mines
contained therein have been
destroyed. The marking shall at
least be to the standards set out in
the Protocol on Prohibitions or
Restrictions on the Use of Mines,
Booby-Traps and Other Devices, as
amended on 3 May 1996, annexed
to the Convention on Prohibitions
Artikel 4
Förstöring av lagrade
antipersonella minor
Med undantag för vad som stadgas i
artikel 3 åtar sig vaije part att förstöra
eller sörj a för att alla lagrade
antipersonella minor som den äger
eller förfogar över eller som står
under dess jurisdiktion eller kontroll,
förstörs så snart som möjligt, dock
inte senare än fyra år efter denna
konventions ikraftträdande för parten
i fråga.
Artikel 5
Förstöring av antipersonella minor
i minerade områden
1. Varje part åtar sig att förstöra
eller söija för att alla antipersonella
minor i minerade områden under dess
jurisdiktion eller kontroll forstörs så
snart som möjligt, dock inte senare än
tio år efter denna konventions
ikraftträdande för parten i fråga.
2. Vaije part skall göra sitt
yttersta för att identifiera alla
områden under sin jurisdiktion eller
kontroll i vilka antipersonella minor
är kända eller misstänks vara
utplacerade, och skall så snart som
möjligt söija for att alla
antipersonella minor i minerade
områden under dess jurisdiktion eller
kontroll är markerade, övervakade
och skyddade med stängsel eller med
andra medel för att säkerställa att
civilbefolkningen effektivt utestängs
till dess att alla där befintliga
antipersonella minor har förstörts.
Markeringen skall som ett minimun
uppfylla de normer som anges i
Protokollet om förbud mot eller
restriktioner i användningen av
minor, försåt och andra anordningar,
reviderat den 3 maj 1996 (Protokoll
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
|
or Restrictions on the Use of |
IIreviderat den 3 maj 1996) tillägg Prop. 1997/98:175 till Konvention om förbud mot eller Bilaga 1 inskränkningar i användningen av |
|
3. If a State Party believes that |
3. Om en part inte anser sig |
|
4. Each request shall contain: |
4. Framställningen skall |
|
a) The duration of the |
a) hur lång tid den begärda |
|
b) A detailed explanation of |
b) en detaljerad redogörelse |
|
i) The preparation and |
i) uppgift om hur de |
|
ii) The Financial and |
ii) uppgift om vilka |
|
iii) Circumstances which |
iii) uppgift om vilka |
c) The humanitarian, social,
economic, and
c) förlängningens
humanitära,sociala,
59
environmental
implications of the
extension;
and
d) Any other information
relevant to the request for
the proposed extension.
5. The Meeting of the States
Parties or the Review Conference
shall, taking into consideration the
factors contained in paragraph 4,
assess the request and decide by a
majority of votes of States Parties
present and voting whether to grant
the request for an extension period.
6. Such an extension may be
renewed upon the submission of a
new request in accordance with
paragraphs 3, 4 and 5 of this Article.
In requesting a further extension
period a State Party shall submit
relevant additional information on
what has been undertaken in the
previous extension period pursuant
to this Article.
Article 6
International cooperation and
assistance
1. In fulfilling its obligations
under this Convention each State
Party has the right to seek and
receive assistance, where feasible,
from other States Parties to the
extent possible.
2. Each State Party undertakes
to facilitate and shall have the right
to participate in the fullest possible
exchange of equipment, material
and scientific and technological
information conceming the
implementation of this Convention.
The States Parties shall not impose
ekonomiska och
miljömässiga
konsekvenser,
d) all övrig information
av betydelse för den
begärda
förlängningen.
5. Partsmötet eller översyns-
konferensen skall pröva
framställningen med beaktande av de
faktorer som nämns i punkt 4 och
besluta, med en majoritet av
närvarande och röstande parter,
huruvida framställningen om en
förlängd frist skall bifallas.
6. En sådan förlängning far
förnyas efter ny framställning i
enlighet med punkterna 3, 4 och 5 i
denna artikel. Vid framställning om
ytterligare förlängning skall en part
överlämna ytterligare relevant
information om vilka åtgärder som
vidtagits under den föregående,
förlängda tidsfristen i enlighet med
denna artikel.
1. Vid uppfyllandet av sina
åtaganden enligt denna konvention
har varje part rätt att begära och när
så är möjligt erhålla hjälp av andra
parter så långt görligt är.
2. Vaije part åtar sig att främja
största möjliga utbyte av utrustning,
materiel samt vetenskaplig och
teknisk information med avseende på
tillämpningen av denna konvention
och skall ha rätt att delta i detta
utbyte. Partema skall inte införa
omotiverade inskränkningar i
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
undue restrictions on the provision
of mine clearance equipment and
related technological information
for humanitarian purposes.
3. Each State Party in a
position to do so shall provide
assistance for the care and
rehabilitation, and social and
economic reintegration, of mine
victims and for mine awareness
programs. Such assistance may be
provided, inter alia, through the
United Nations system,
intemational, regional or national
organizations or institutions, the
Intemational Committee of the Red
Cross, national Red Cross and Red
Crescent societies and their
Intemational Federation, non-
govemmental organizations, or on
a bilateral basis.
4. Each State Party in a
position to do so shall provide
assistance for mine clearance and
related activities. Such assistance
may be provided, inter alia,
through the United Nations system,
intemational or regional
organizations or institutions, non-
govemmental organizations or
institutions, or on a bilateral basis,
or by contributing to the United
Nations Voluntary Trust Fund for
Assistance in Mine Clearance, or
other regional funds that deal with
demining.
5. Each State Party in a
position to do so shall provide
assistance for the destruction of
stockpiled anti-personnel mines.
6. Each State Party undertakes
to provide information to the
database on mine clearance
established within the United
Nations system, especially
tillhandahållandet av minröjnings-
utrustning och tillhörande teknisk
information för humanitära syften.
3. Vaije part som har möjlighet
till det skall tillhandahålla hjälp för
vård, rehabilitering samt social och
ekonomisk återanpassning av
minoffer och för program för att höja
medvetandet om minfaran. Sådan
hjälp kan bl.a. tillhandahållas genom
FN-systemet, internationella,
regionala eller nationella
organisationer eller institutioner,
Internationella Röda kors-kommittén,
nationella Röda kors- och Röda
halvmåneföreningar och
Internationella Röda kors-
federationen, enskilda organisationer
eller bilateralt.
4. Varje stat som har möjlighet
till det skall tillhandahålla hjälp med
minröjning och därmed relaterad
verksamhet. Sådan hjälp kan
tillhandahållas bl.a. genom FN-
systemet, internationella eller
regionala organisationer eller
institutioner, enskilda organisationer
eller institutioner eller bilateralt,
genom bidrag till Förenta
nationernas frivilliga fond för hjälp
med minröjning eller till andra
regionala fonder som täcker
minröjning.
5. Varje part som har möjlighet
till det skall tillhandahålla hjälp med
förstöring av lagrade antipersonella
minor.
6. Varje part åtar sig att lämna
uppgifter till den databas för
minröjning som upprättats inom FN-
systemet, särskilt uppgifter om olika
utrustning och metoder för
Prop. 1997/98:175
Bilaga 1
|
information conceming various |
minröjning samt förteckningar över Prop. 1997/98:1 sakkunniga, specialiserade organ eller Bilaga 1 minröjning. |
|
7. States Parties may request |
7. Partema har rätt att göra |
|
a) The extent and scope of |
a) vidden och omfattningen av |
|
b) The fmancial, |
b) de ekonomiska, tekniska |
|
c) The estimated number of |
c) uppskattat antal år för att |
|
d) Mine awareness activities |
d) verksamhet inriktad på att |
|
e) Assistance to mine |
e) hjälp till minoffren, |
|
f) The relationship between |
f) förhållandet mellan den |
implementation of the
program.
8. Each State Party giving and
receiving assistance under the
provisions of this Article shall
cooperate with a view to ensuring
the full and prompt implementation
of agreed assistance programs.
1. Each State Party shall report
to the Secretary-General of the
United Nations as soon as
practicable, and in any event not
later than 180 days after the entry
into force of this Convention for
that State Party on:
a) The national
implementation measures
referred to in Article 9;
b) The total of all stockpiled
anti-personnel mines owned
or possessed by it, or under
its jurisdiction or control, to
include a breakdown of the
type, quantity and, if
possible, lot numbers of
each type of anti-personnel
mines stockpiled;
c) To the extent possible,
the location of all mined
areas that contain, or are
suspected to contain, anti-
personnel mines under its
jurisdiction or control, to
include as much detail as
possible regarding
the type and quantity of
each type of anti-personnel
mine in each mined area and
when they were emplaced;
Prop. 1997/98:175
Bilaga 1
8. Vaije part som lämnar eller tar
emot hjälp enligt bestämmelserna i
denna artikel skall samarbeta för att
söija för att de överenskomna
hjälpprogrammen genomförs
fullständigt och utan dröjsmål.
1. Vaije part skall så snart som
möjligt och under alla förhållanden
inte senare än 180 dagar efter denna
konventions ikraftträdande för parten
i fråga rapportera följande till Förenta
nationernas generalsekreterare:
a) nationella åtgärder för
genomförande enligt artikel 9,
b) antal lagrade antipersonella
minor som den äger eller
förfogar över eller som står
under dess jurisdiktion eller
kontroll innefattande en
uppdelning i fråga om typ,
antal och, om möjligt,
serienummer för vaije typ av
lagrade antipersonella minor,
c) såvitt möjligt belägenheten
för alla minerade områden där
det förekommer eller kan
förmodas förekomma
antipersonella minor som står
under dess jurisdiktion eller
kontroll med så detaljerade
uppgifter som möjligt om typ
och antal beträffande alla
typer av antipersonella minor
inom alla minerade områden
med angivande av när de lades
ut,
63
|
d) The types, quantities and, |
d) typ, antal och, om Prop. 1997/98:1 möjligt, serienummer för alla Bilaga 1 |
|
e) The status of programs |
e) hur programmen för |
|
f) The status of programs |
f) hur programmen för |
|
g) The types and quantities |
g) typ och antal i fråga om alla |
anti-personnel mine in the
case of destruction in
accordance with Article 4;
h) The technical
characteristics of each type
of anti-personnel mine
produced, to the extent
known, and those currently
owned or possessed by a
State Party, giving, where
reasonably possible, such
categories of information as
may facilitate identification
and clearance of anti-
personnel mines; at a
minimum, this information
shall include the
dimensions, fusing,
explosive content, metallic
content, colour photographs
and other information which
may facilitate mine
clearance; and
i) The measures taken to
provide an immediate and
effective waming to the
population in relation to all
areas identified under
paragraph 2 of Article 5.
2. The information provided in
accordance with this Article shall
be updated by the States Parties
annually, covering the last calendar
year, and reported to the Secretary-
General of the United Nations not
later than 30 April of each year.
3. The Secretary-General of the
United Nations shall transmit all
such reports received to the States
Parties.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
h) teknisk beskaffenhet av
vaije typ av antipersonell mina
som har tillverkats, i den mån
det är känt, och av
antipersonella minor som en
part vid tillfället äger eller
förfogar över med angivande,
där så är skäligen möjligt, av
sådant slags information som
kan underlätta identifiering
och röjning av antipersonella
minor; denna information
skall som ett minimum
innefatta mått, tändanordning,
sprängmedelsinnehåll,
metallinnehåll, färgfotografier
samt annan information som
kan underlätta minröjning, och
i) åtgärder som vidtagits for
att effektivt och omedelbart
varna befolkningen avseende
allaområden som identifierats
i enlighet med punkten 2 i
artikel 5.
2. Partema skall årligen
uppdatera information som lämnats i
enlighet med denna artikel,
inkluderande uppgifter för det senaste
kalenderåret, och formedia dem till
Förenta nationernas generalsekre-
terare senast den 30 april vaije år.
3. Förenta nationernas
generalsekreterare skall delge
parterna den mottagna informationen.
Article 8
Facilitation and clarification of
compliance
65
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 175
1. The States Parties agree to
consult and cooperate with each
other regarding the implementation
of the provisions of this
Convention, and to work together
in a spirit of cooperation to
facilitate compliance by States
Parties with their obligations under
this Convention.
2. If one or more States Parties
wish to clarify and seek to resolve
questions relating to compliance
with the provisions of this
Convention by another State Party,
it may submit, through the
Secretary-General of the United
Nations, a Request for Clarification
of that matter to that State Party.
Such a request shall be
accompanied by all appropriate
information. Each State Party shall
reffain from unfounded Requests
for Clarification, care being taken
to avoid abuse. A State Party that
receives a Request for Clarification
shall provide, through the
Secretary-General of the United
Nations, within 28 days to the
requesting State Party all
information which would assist in
clarifying this matter.
3. If the requesting State Party
does not receive a response through
the Secretary-General of the United
Nations within that time period, or
deems the response to the Request
for Clarification to be
unsatisfactory, it may submit the
matter through the Secretary-
General of the United Nations to
the next Meeting of the States
Parties. The Secretary-General of
the United Nations shall transmit
the submission, accompanied by all
appropriate information pertaining
to the Request for Clarification, to
all States Parties. All such
1. Partema är överens om att
konsultera och samarbeta i fråga om
tillämpningen av denna konventions
bestämmelser och om att i en anda av
samarbete verka for att underlätta
partemas fullgörande av sina
åtaganden enligt konventionen.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
2. Om en eller flera parter vill
klarlägga och försöka att lösa frågor
som sammanhänger med en annan
parts efterlevnad av konventionens
bestämmelser, får de genom Förenta
nationernas generalsekreterare
överlämna en framställning om
klarläggande i frågan till den senare
parten. Till framställningen skall
fogas alla relevanta upplysningar.
Partema skall avhålla sig från
ogrundade framställningar om
klarläggande och åtgärder skall
vidtagas for att undvika missbruk. En
part som mottar en framställning om
klarläggande skall genom Förenta
nationernas generalsekreterare inom
28 dagar lämna den efterfrågande
parten alla upplysningar som kan
bidra till att klargöra frågan.
3. Om den efterfrågande parten
inte får svar genom Förenta
nationernas generalsekreterare inom
denna tid eller anser svaret på
framställningen om klarläggande vara
otillfredsställande, får den genom
Förenta nationernas
generalsekreterare framlägga ärendet
vid det nästkommande partsmötet.
Förenta nationernas
generalsekreterare skall
vidarebefodra denna framställning till
alla parter tillsammans med all
relevant information som har
samband med framställningen om
klarläggande. All sådan information
|
information shall be presented to |
skall framläggas för den anmodade Prop. 1997/98:175 parten, som skall ha rätt till genmäle. Bilaga 1 |
|
4. Pending the convening of |
4.1 avvaktan på att ett möte med |
|
5. The requesting State f ~rty |
5. Den efterfrågande parten får |
|
6. The Meeting of the States |
6. Partsmötet eller det extra |
decision by consensus. If despite
all efforts to that end no agreement
has been reached, it shall take this
decision by a majority of States
Parties present and voting.
7. All States Parties shall
cooperate fully with the Meeting of
the States Parties or the Special
Meeting of the States Parties in the
fulfilment of its review of the
matter, including any fact-fmding
missions that are authorized in
accordance with paragraph 8.
8. If further clarification is
required, the Meeting of the States
Parties or the Special Meeting of
the States Parties shall authorize a
fact-fmding mission and decide on
its mandate by a majority of States
Parties present and voting. At any
time the requested State Party may
invite a fact-fmding mission to its
territory. Such a mission shall take
place without a decision by a
Meeting of the States Parties or a
Special Meeting of the States
Parties to authorize such a mission.
The mission, consisting of up to 9
experts, designated and approved
in accordance with paragraphs 9
and 10, may collect additional
information on the spot or in other
places directly related to the
alleged compliance issue under the
jurisdiction or control of the
requested State Party.
9. The Secretary-General of
the United Nations shall prepare
and update a list of the names,
nationalities and other relevant data
of qualified experts provided by
States Parties and communicate it
to all States Parties. Any expert
included on this list shall be
regarded as designated for all fact-
fmding missions unless a State
parter.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
7. Alla parter skall helt och fullt
samarbeta med partsmötet eller det
extra partsmötet vid prövningen av
ärendet, inklusive med den
undersökningsdelegation som har
utsetts i enlighet med punkt 8.
8. Om ytterligare klarläggande
behövs, skall partsmötet eller det
extra partsmötet utse en
undersöknings- delegation och
besluta om dess mandat med en
majoritet av närvarande och röstande
parter. Den anmodade parten får när
som helst inbjuda en undersöknings-
delegation till sitt territorium. Inget
beslut av ett partsmöte eller extra
partsmöte fordras för att utse en
sådan delegation. Delegationen, vari
får ingå högst nio sakkunniga som
utsetts och godkänts i enlighet med
punkterna 9 och 10, får inhämta
kompletterande information på
platsen eller på andra platser som är
direkt anknutna till den ifrågasatta
efterlevnaden och som står under den
anmodade partens jurisdiktion eller
kontroll.
9. Förenta nationernas
generalsekreterare skall upprätta och
uppdatera en förteckning med uppgift
om namn, nationalitet och andra
relevanta upplysningar över
kvalificerade sakkunniga som
nominerats av parterna och tillställa
alla parter denna förteckning. De som
står upptagna i förteckningen skall
betraktas såsom utsedda att ingå i alla
Party declares its non-acceptance in
writing. In the event of non-
acceptance, the expert shall not
participate in fact-fmding missions
on the territory or any other place
under the jurisdiction or control of
the objecting State Party, if the
non-acceptance was declared prior
to the appointment of the expert to
such missions.
undersökningsdelegationer, om inte Prop. 1997/98:175
en part skriftligen invänder. En Bilaga 1
sakkunnig mot vilken en invändning
gjorts får inte delta i en
undersökningsdelegation inom den
invändande partens territorium eller
på någon annan plats som står under
denna parts jurisdiktion eller kontroll,
om invändningen gjordes innan han
eller hon utsågs att delta i
delegationen.
10. Upon receiving a request
from the Meeting of the States
Parties or a Special Meeting of the
States Parties, the Secretary-
General of the United Nations
shall, after consultations with the
requested State Party, appoint the
members of the mission, including
its leader. Nationals of States
Parties requesting the fact-fmding
mission or directly affected by it
shall not be appointed to the
mission. The members of the fact-
fmding mission shall enjoy
privileges and immunities under
Article VI of the Convention on the
Privileges and Immunities of the
United Nations, adopted on 13
February 1946.
11. Upon at least 72 hours
notice, the members of the fact-
fmding mission shall arrive in the
territory of the requested State
Party at the earliest opportunity.
The requested State Party shall take
the necessary administrative
measures to receive, transport and
accommodate the mission, and
shall be responsible for ensuring
the security of the mission to the
maximum extent possible while
they are on territory under its
control.
10. När Förenta nationernas
generalsekreterare mottar en
framställning från ett partsmöte eller
ett extra partsmöte med partema,
skall han eller hon efter samråd med
den anmodade parten utse
medlemmarna i undersöknings-
delegationen inklusive dess chef.
Medborgare i den konventionsstat
som begär en undersöknings-
delegation eller är direkt berörda av
denna skall inte utses att delta i
delegationen. Delegations-
medlemmama skall åtnjuta de
privilegier och den immunitet som
anges i artikel VI i Konventionen
rörande Förenta nationernas
privilegier och immuniteter, antagen
den 13 februari 1946.
11. Efter en förvamingstid på
minst 72 timmar skall delegations-
medlemmama så snart som möjligt
anlända till den anmodade partens
territorium. Den anmodade parten
skall vidta alla nödvändiga
administrativa åtgärder för att ta
emot, transportera och inkvartera
delegationen och i största möjliga
utsträckning söija for dess säkerhet
när den befinner sig inom territorium
under denna parts kontroll.
12. Without prejudice to the
sovereignty of the requested State
12. Utan att det skall inkräkta på
den anmodade partens suveränitet, får
69
Party, the fact-finding mission may
bring into the territory of the
requested State Party the necessary
equipment which shall be used
exclusively for gathering
information on the alleged
compliance issue. Prior to its
arrival, the mission will advise the
requested State Party of the
equipment that it intends to utilize
in the course of its fact-finding
mission.
13. The requested State Party
shall make all efforts to ensure that
the fact-finding mission is given
the opportunity to speak with all
relevant persons who may be able
to provide information related to
the alleged compliance issue.
14. The requested State Party
shall grant access for the fact-
finding mission to all areas and
installations under its control
where facts relevant to the
compliance issue could be expected
to be collected. This shall be
subject to any arrangements that
the requested State Party considers
necessary for:
a) The protection of
sensitive equipment,
information and areas;
b) The protection of any
constitutional obligations
the requested State Party
may have with regard to
proprietary rights, searches
and seizures, or other
constitutional rights; or
c) The physical protection
and safety of the members
of the fact-finding mission.
In the event that the requested State
undersökningsdelegationen till den
anmodade partens territorium infora
nödvändig utrustning att användas
uteslutande för att inhämta
upplysningar om den ifrågasatta
efterlevnaden. Delegationen skall
före ankomsten meddela den
anmodade parten vilken utrustning
den avser använda i sitt arbete.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
13. Den anmodade parten skall
på allt sätt sträva efter att tillse att
undersökningsdelegationen får
tillfälle att tala med alla de personer
som kan lämna upplysningar om den
ifrågasatta efterlevnaden.
14. Den anmodade parten skall
försäkra delegationen tillträde till alla
områden och anläggningar under dess
kontroll där fakta som är relevanta
för den ifrågasatta efterlevnaden kan
förväntas bli inhämtade. Tillträdet
skall vara underkastat de villkor som
den anmodade parten anser behövas
för det följande:
a) skydd av utrustning,
information och områden
som är känsliga,
b) skydd av de författnings-
enliga förpliktelser som den
anmodade parten kan ha i
fråga om äganderätt,
husrannsakan och beslag
samt andra författningsenliga
rättigheter, eller
c) delegationsmedlemmamas
fysiska skydd och säkerhet.
Om den anmodade parten vidtar
Party makes such arrangements, it
shall make every reasonable effort
to demonstrate through altemative
means its compliance with this
Convention.
15. The fact-finding mission
may remain in the territory of the
State Party concemed for no more
than 14 days, and at any particular
site no more than 7 days, unless
otherwise agreed.
16. All information provided in
confidence and not related to the
subject matter of the fact-finding
mission shall be treated on a
confidential basis.
17. The fact-finding mission
shall report, through the Secretary-
General of the United Nations, to
the Meeting of the States Parties or
the Special Meeting of the States
Parties the results of its findings.
18. The Meeting of the States
Parties or the Special Meeting of
the States Parties shall consider all
relevant information, including the
report submitted by the fact-finding
mission, and may request the
requested State Party to take
measures to address the
compliance issue within a specified
period of time. The requested State
Party shall report on all measures
taken in response to this request.
19. The Meeting of the States
Parties or the Special Meeting of
the States Parties may suggest to
the States Parties concemed ways
and means to further clarify or
resolve the matter under
consideration, including the
initiation of appropriate procedures
in conformity with intemational
law. In circumstances where the
sådana åtgärder, skall den göra alla
skäliga ansträngningar för att på
annat sätt visa att den följer
konventionen.
15. Undersökningsdelegationen
far uppehålla sig inom den berörda
partens territorium i högst 14 dagar
och på en och samma plats i högst 7
dagar, såvida inte annat har
överenskommits.
16. Alla upplysningar som
mottagits konfidentiellt och saknar
anknytning till undersöknings-
delegationens ändamål skall
behandlas som hemliga.
17. Undersökningsdelegationen
skall genom Förenta nationernas
generalsekreterare inrapportera sina
resultat till partsmötet eller det extra
partsmötet.
18. Partsmötet eller det extra
partsmötet skall pröva all relevant
information inklusive undersöknings-
delegationens rapport och får
uppmana den anmodade parten att
vidta åtgärder för att korrigera
efterlevnaden inom en viss tid. Den
anmodade parten skall rapportera alla
åtgärder som vidtagits med anledning
av framställningen.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
19. Partsmötet eller det extra
partsmötet får föreslå de berörda
partema åtgärder och medel för att
närmare klarlägga eller lösa den fråga
som är föremål för prövning,
inklusive inledande av lämpliga
förfaranden i enlighet med folkrätten.
I det fall att den ifrågasatta
efterlevnaden konstaterats bero på
omständigheter utanför den
|
issue at hand is determined to be |
anmodade partens kontroll, får |
Prop. 1997/98 Bilaga 1 |
|
20. The Meeting of the States |
20. Partsmötet eller det extra | |
|
Article 9 National implementation measures |
Artikel 9 Nationella tillämpningsåtgärder |
Each State Party shall take all
appropriate legal, administrative
and other measures, including the
imposition of penal sanctions, to
prevent and suppress any activity
prohibited to a State Party under
this Convention undertaken by
persons or on territory under its
jurisdiction or control.
1. The States Parties shall
consult and cooperate with each
other to settle any dispute that may
arise with regard to the application
or the interpretation of this
Convention. Each State Party may
bring any such dispute before the
Meeting of the States Parties.
2. The Meeting of the States
Parties may contribute to the
settlement of the dispute by
Vaije part skall vidta alla
lagstiftningsåtgärder och
administrativa samt andra åtgärder
som krävs, däribland införande av
straffpåföljd, för att förhindra och
bestraffa all verksamhet, som enligt
denna konvention är förbjuden för en
part, och som utförs av personer eller
inom territorium under dess
jurisdiktion eller kontroll.
1. Parterna skall konsultera och
samarbeta för att lösa tvister som
uppkommer om tillämpningen eller
tolkningen av denna konvention. En
part får hänskjuta en tvist till ett
partsmöte.
2. Partsmötet får bidra till att lösa
en tvist med alla medel som mötet
bedömer vara lämpliga, däribland att
whatever means it deems
appropriate, including offering its
good offices, calling upon the
States parties to a dispute to start
the settlement procedure of their
choice and recommending a time-
limit for any agreed procedure.
3. This Article is without
prejudice to the provisions of this
Convention on facilitation and
clarification of compliance.
1. The States Parties shall meet
regularly in order to consider any
matter with regard to the
application or implementation of
this Convention, including:
a) The operation and status
of this Convention;
b) Matters arising from the
reports submitted under the
provisions of this
Convention;
c) Intemational cooperation
and assistance in accordance
with Article 6;
d) The development of
technologies to clear anti-
personnel mines;
e) Submissions of States
Parties under Article 8; and
f) Decisions relating to
submissions of States
Parties as provided for in
Article 5.
2. The First Meeting of the
States Parties shall be convened by
the Secretary-General of the United
erbjuda medling, att uppmana de
tvistande partema att inleda
förfarande för att lösa tvisten enligt
deras eget val samt att rekommendera
att en tidsfrist bestäms för det
överenskomna förfarandet.
3. Denna artikel skall inte
inverka på konventionens
bestämmelser om underlättande och
klarläggande av efterlevnad.
1. Partema skall mötas
regelbundet för att behandla frågor
som rör tillämpningen eller
genomförandet av denna konvention,
däribland följande:
a) konventionens sätt att
fungera och anslutningsläget,
b) frågor som härrör från
rapporter som avlagts enligt
konventionens bestämmelser,
c) internationellt samarbete
och hjälp i enlighet med
artikel 6,
d) utveckling av teknologi för
röjning av antipersonella
minor,
e) framställningar från parter i
enlighet med artikel 8, och
f) beslut i anledning av
framställningar från parter i
enlighet med artikel 5.
2. Det första partsmötet skall
sammankallas av Förenta nationernas
generalsekreterare inom ett år efter
Prop. 1997/98:175
Bilaga 1
73
Nations within one year after the
entry into force of this Convention.
The subsequent meetings shall be
convened by the Secretary-General
of the United Nations annually
until the first Review Conference.
3. Under the conditions set out
in Article 8, the Secretary-General
of the United Nations shall
convene a Special Meeting of the
States Parties.
4. States not parties to this
Convention, as well as the United
Nations, other relevant
intemational organizations or
institutions, regional organizations,
the Intemational Committee of the
Red Cross and relevant non-
govemmental organizations may be
invited to attend these meetings as
observers in accordance with the
agreed Rules of Procedure.
1. A Review Conference shall
be convened by the Secretary-
General of the United Nations five
years after the entry into force of
this Convention. Further Review
Conferences shall be convened by
the Secretary-General of the United
Nations if so requested by one or
more States Parties, provided that
the interval between Review
Conferences shall in no case be
less than five years. All States
Parties to this Convention shall be
invited to each Review Conference.
2. The purpose of the Review
Conference shall be:
a) To review the operation
and status of this
Convention;
denna konventions ikraftträdande.
Därpå följande möten skall årligen
sammankallas av Förenta nationernas
generalsekreterare fram till den första
översynskonferensen.
3. Förenta nationernas
generalsekreterare skall sammankalla
ett extra partsmöte i enlighet med
bestämmelserna i artikel 8.
4. Stater som inte är parter i
denna konvention, liksom Förenta
nationerna, andra berörda
internationella organisationer eller
institutioner, regionala
organisationer, Internationella Röda
kors-kommittén samt berörda
enskilda organisationer kan inbjudas
att delta i dessa möten som
observatörer i enlighet med den
överenskomna arbetsordningen.
1. En översynskonferens skall
sammankallas av Förenta nationernas
generalsekreterare fem år efter denna
konventions ikraftträdande.
Ytterligare översynskonferenser skall
samman- kallas av Förenta
nationernas general- sekreterare på
begäran av en eller flera parter, under
forutsättning att tiden mellan
översynskonferensema inte i något
fall är kortare än fem år. Alla parter i
konventionen skall inbjudas till vaije
översynskonferens.
2. Översynskonferensens syften
skall vara följande:
a) att granska konventionens
sätt att fungera och
anslutningsläget,
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
b) To consider the need for
and the interval between
further Meetings of the
States Parties referred to in
paragraph 2 of Article 11;
c) To take decisions on
submissions of States
Parties as provided for in
Article 5; and
d) To adopt, if necessary, in
its final report conclusions
related to the
implementation of this
Convention.
3. States not parties to this
Convention, as well as the United
Nations, other relevant
intemational organizations or
institutions, regional organizations,
the Intemational Committee of the
Red Cross and relevant non-
govemmental organizations may be
invited to attend each Review
Conference as observers in
accordance with the agreed Rules
of Procedure.
1. At any time after the entry
into force of this Convention any
State Party may propose
amendments to this Convention.
Any proposal for an amendment
shall be communicated to the
Depositary, who shall circulate it to
all States Parties and shall seek
their views on whether an
Amendment Conference should be
convened to consider the proposal.
If a majority of the States Parties
notify the Depositary no later than
30 days after its circulation that
they support further consideration
b) att ta ställning till behovet
av ytterligare partsmöten
enligt punkten 2 i artikel 11
och tiden mellan mötena,
c) att fatta beslut om fram-
ställningar från partema i
enlighet med artikel 5,
d) att, om så är nödvändigt, i
sin slutrapport anta
slutsatser relaterade till
tillämpningen av denna
konvention.
3. Stater som inte är parter i
denna konvention, liksom Förenta
nationerna, andra berörda
internationella organisationer och
institutioner, regionala
organisationer, Internationella Röda
kors-kommittén samt berörda
enskilda organisationer kan inbjudas
att delta i översynskonferenser som
observatörer i enlighet med den
överenskomna arbetsordningen.
1. En part far när som helst efter
konventionens ikraftträdande föreslå
ändringar i den. Ändringsförslag skall
framföras till depositarien, som skall
meddela alla parter och inhämta deras
yttrande om huruvida en ändring-
skonferens bör sammankallas for att
ta ställning till forslaget. Om en
majoritet av partema senast 30 dagar
efter utsändandet av förslaget
meddelar depositarien att de stöder
vidare behandling av det, skall denne
sammankalla en ändringskonferens,
till vilken alla parter skall inbjudas.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
75
of the proposal, the Depositary
shall convene an Amendment
Conference to which all States
Parties shall be invited.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
2. States not parties to this
Convention, as well as the United
Nations, other relevant
intemational organizations or
institutions, regional organizations,
the Intemational Committee of the
Red Cross and relevant non-
govemmental organizations may be
invited to attend each Amendment
Conference as observers in
accordance with the agreed Rules
of Procedure.
3. The Amendment Conference
shall be held immediately
following a Meeting of the States
Parties or a Review Conference
unless a majority of the States
Parties request that it be held
earlier.
4. Any amendment to this
Convention shall be adopted by a
majority of two-thirds of the States
Parties present and voting at the
Amendment Conference. The
Depositary shall communicate any
amendment so adopted to the
States Parties.
5. An amendment to this
Convention shall enter into force for
all States Parties to this Convention
which have accepted it, upon the
deposit with the Depositary of
instruments of acceptance by a
majority of States Parties. There-
after it shall enter into force for any
remaining State Party on the date of
deposit of its instrument of
acceptance.
2. Stater som inte är parter i
konventionen, liksom Förenta
nationerna, andra berörda
internationella organisationer eller
institutioner, regionala
organisationer, Internationella Röda
kors-kommittén samt berörda
enskilda organisationer kan inbjudas
att delta i ändringskonferenser som
observatörer i enlighet med den
överenskomna arbetsordningen.
3. Ändringskonferensen skall
hållas omedelbart efter ett partsmöte
eller en översynskonferens, om inte
majoriteten av partema begär att den
skall hållas tidigare.
4. Ändringar i denna konvention
skall antas med en majoritet av två
tredjedelar av närvarande och
röstande parter i ändrings-
konferensen. Depositarien skall
meddela partema alla ändringar som
antagits på detta sätt.
5. En ändring i konventionen
träder i kraft för alla parter som har
antagit den när majoriteten av
partema har deponerat sina god-
tagandeinstrument hos depositarien.
Ändringen skall därefter träda i kraft
för övriga parter den dag då de
deponerar sina godtagande-
instrument.
76
1. The costs of the Meetings of
the States Parties, the Special
Meetings of the States Parties, the
Review Conferences and the
Amendment Conferences shall be
bome by the States Parties and
States not parties to this
Convention participating therein, in
accordance with the United Nations
scale of assessment adjusted
appropriately.
2. The costs incurred by the
Secretary-General of the United
Nations under Artides 7 and 8 and
the costs of any fact-finding
mission shall be bome by the
States Parties in accordance with
the United Nations scale of
assessment adjusted appropriately.
This Convention, done at Oslo,
Norway, on 18 September 1997,
shall be open for signature at
Ottawa, Canada, by all States from
3 December 1997 until 4 December
1997, and at the United Nations
Headquarters in New York from 5
December 1997 until its entry in to
force.
1. This Convention is subject
to ratification, acceptance or
approval of the Signatories.
2. It shall be open for
accession by any State which has
not signed the Convention.
1. Kostnader för partsmöten,
extra partsmöten, översyns-
konferenser och ändringskonferenser
skall bestridas av partema och de
stater som inte är parter till
konventionen som deltar i dessa
möten i enlighet med Förenta
nationernas vederbörligen justerade
bidragsskala.
Prop. 1997/98:1
Bilaga 1
2. Kostnader som uppstår for
Förenta nationernas general-
sekreterare enligt artiklarna 7 och 8
och kostnader för undersöknings-
delegationer skall bestridas av
partema i enlighet med Förenta
nationernas vederbörligen justerade
bidragsskala.
Denna konvention, som upprättats i
Oslo, Norge, den 18 september 1997,
skall stå öppen för undertecknande i
Ottawa, Canada, for alla stater från
den 3 till den 4 december 1997 och i
Förenta nationernas högkvarter i New
York från den 5 december 1997 till
dess ikraftträdande.
1. Denna konvention skall
ratificeras, godtas eller godkännas av
signatärstatema.
2. Konventionen skall stå öppen
for anslutning av stater som inte har
undertecknat den.
77
|
3. The instruments of |
3. Ratifikations-, godtagande-, Prop. 1997/98 ‘ godkännande- och anslutnings- Bilaga 1 instrument skall deponeras hos |
|
Article 17 |
Artikel 17 |
|
1. This Convention shall enter |
1. Denna konvention träder i |
|
2. For any State which deposits |
2. För stater som deponerar sina |
|
Article 18 |
Artikel 18 |
|
Any State may at the time of its |
En stat får vid ratifikationen, |
|
Article 19 Reservations |
Artikel 19 |
|
The Artides of this Convention |
Inga reservationer får göras mot |
78
Article 20
Duration and withdrawal
Artikel 20
Varaktighet och uppsägning
Prop. 1997/98:175
Bilaga 1
1. This Convention shall be of
unlimited duration.
2. Each State Party shall, in
exercising its national sovereignty,
have the right to withdraw from
this Convention. It shall give notice
of such withdrawal to all other
States Parties, to the Depositary
and to the United Nations Security
Council. Such instrument of
withdrawal shall include a full
explanation of the reasons
motivating this withdrawal.
3. Such withdrawal shall only
take effect six months after the
receipt of the instrument of
withdrawal by the Depositary. If,
however, on the expiry of that six-
month period, the withdrawing
State Party is engaged in an armed
conflict, the withdrawal shall not
take effect before the end of the
armed conflict.
4. The withdrawal of a State
Party from this Convention shall
not in any way affect the duty of
States to continue fulfilling the
obligations assumed under any
relevant rules of intemational law.
The Secretary-General of the
United Nations is hereby
designated as the Depositary of this
Convention.
1. Denna konvention skall gälla
på obegränsad tid.
2. Vaije part skall under
utövande av sin nationella suveränitet
ha rätt att frånträda konventionen.
Parten skall underrätta alla parter,
depositarien och Förenta nationernas
säkerhetsråd om uppsägningen.
Uppsägnings- instrumentet skall
innehålla en fullständig förklaring om
skälen för uppsägningen.
3. Frånträdandet skall inte böija
gälla förrän sex månader efter det att
depositarien har mottagit
uppsägnings- instrumentet. Om den
uppsägande parten vid utgången av
sexmånaders-perioden deltar i en
väpnad konflikt, skall uppsägningen
emellertid inte böija gälla förrän efter
den väpnade konflikten.
4. En parts uppsägning av
konventionen skall inte på något sätt
inverka på staternas skyldighet att
fortsätta att uppfylla sina åtaganden
enligt relevanta folkrättsliga regler.
Förenta nationernas
generalsekreterare utses härmed till
depositarie för denna konvention.
79
Artikel 22
Giltiga texter
Prop. 1997/98:1'
Bilaga 1
The original of this Convention, of
which the Arabic, Chinese, English,
French, Russian and Spanish texts
are equally authentic, shall be
deposited with the Secretary-
General of the United Nations.
Originalet till denna konvention,
vars arabiska, engelska, franska,
kinesiska, ryska och spanska texter
är lika giltiga, skall deponeras hos
Förenta nationernas
generalsekreterare.
80
I promemorian behandlas frågan om Sveriges tillträde till
konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och
överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras
förstöring (i fortsättningen benämnd Ottawakonventionen).
Konventionen antogs den 18 september 1997 vid en diplomatkonferens i
Oslo. Den öppnades för undertecknande i Ottawa den 3 till den 4
december 1997. Sverige undertecknade konventionen vid detta tillfälle,
liksom bl.a. samtliga EU-stater utom Finland och samtliga NATO-
medlemmar utom USA och Turkiet. Närmare 125 stater har hittills
undertecknat konventionen.
Syftet med Ottawakonventionen är att totalförbjuda antipersonella
minor. Den förbjuder, utöver användning, även lagring, produktion och
överföring av antipersonella minor; stater får inte heller hjälpa eller
uppmuntra någon att ägna sig åt verksamhet som konventionen förbjuder.
I promemorian föreslås att Sverige godkänner konventionen, om
förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av
antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring
Ett internationellt totalförbud utgör den enda verkliga lösningen på det
humanitära problem som användningen av sådana minor ger upphov till.
Genom detta förbud kan förhoppningsvis det urskillningslösa dödandet
och lemlästandet med dessa vapen, framförallt av civila, på sikt stoppas.
Konventionen stipulerar även att befintliga antipersonella minor skall
förstöras. Lagerhållna minor skall förstöras inom fyra år efter
ikraftträdande för staten i fråga. Utlagda minor skall röjas och förstöras i
princip inom tio år. Vidare innehåller konventionen bestämmelser som
avser att främja internationellt samarbete och bistånd inom
minröjningsområdet samt hjälp till offer för antipersonella minor.
Undantag från förbudet att inneha antipersonella minor får enligt
konventionen göras för det minimiantal som behövs för utveckling och
utbildning i samband med minröjningsverksamhet.
Konventionen träder ikraft den första dagen i den sjätte månaden efter
den månad då 40 stater har ratificerat densamma. För närvarande har fyra
stater (Canada, Irland, Mauritius och Turkmenistan) ratificerat
konventionen.
FN:s generalsekreterare är depositarie och konventionen ger möjlighet
att vid ratifikationstillfållet avge en deklaration om provisorisk
tillämpning av konventionens kämåtaganden. Regeringen infomerade
den 9 februari 1998 FN:s generalsekreterare att Sverige redan nu
tillämpar konventionens kämåtaganden.
I promemorian görs den bedömningen att ett svenskt tillträde till
konventionen kräver vissa författningsändringar.
De anslutna staterna förutsätts lämna information bl.a. rörande sitt
innehav, sin förstöring och sin tidigare produktion av antipersonella
minor. Sverige bedöms kunna uppfylla sina åligganden utan att gällande
sekretessbestämmelser lägger hinder i vägen.
Prop. 1997/98:175
Bilaga 2
81
Konventionen förutsätter att en särskild undersökningsdelegation skall Prop. 1997/98:175
kunna utföra inspektioner i de anslutna staterna vid misstanke om brott Bilaga 2
mot konventionen. I promemorian lämnas förslag på en särskild lag som
reglerar sådana inspektioner.
Medlemmarna i en sådan undersökningsdelegation skall enligt
konventionen åtnjuta vissa immuniteter och privilegier. Promemorian
föreslår därför en ändring i lagen om immunitet och privilegier med
denna innebörd.
Konventionen förutsätter vidare att staterna kriminaliserar sådana
förfaranden med antipersonella minor som är förbjudna för
konventionsstatema. I promemorian föreslås att en ny straffbestämmelse,
olovlig befattning med antipersonella minor, införs i 22 kap. brottsbalken
med detta syfte. Den föreslagna bestämmelsen skall, enligt ett förslag om
ändring i brottsbalkens jurisdiktionsregler i 2 kap. vara tillämplig utan
avseende på var den straffbara handlingen begåtts eller vilken nationalitet
gärningsmannen har.
82
Prop. 1997/98:175
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sådana inspektioner som avses i konventionen
den 18 september 1997 om förbud mot användning, lagring,
produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt
om deras förstöring, som genomförs på en plats under svensk
jurisdiktion.
2 § Regeringen skall utse en myndighet som skall närvara vid
inspektioner som genomförs enligt denna lag och bistå vid
inspektionerna.
Regeringen eller, om regeringen bestämmer det, den myndighet
som regeringen utsett enligt första stycket skall fatta de beslut som
behövs för att inspektionen skall kunna genomföras. Myndigheten
skall hänskjuta frågor av större vikt till regeringen.
3 § Om det med anledning av en inspektion skall fattas ett beslut
som rör en enskilds rätt skall den enskilde ges tillfälle att yttra sig
innan beslutet fattas. Den enskilde kan begära att frågan hänskjuts till
regeringen.
Den enskilde behöver inte höras om den tid som står till förfogande
inte medger det eller om ett hörande allvarligt skulle försvåra
inspektionens genomförande.
4 § Inspektioner enligt denna lag får innefatta
1. att en undersökningsdelegation tillsammans med representanter
för en svensk myndighet ges tillträde till områden, anläggningar eller
byggnader som inte utgör bostad,
2. att undersökningsdelegationen tillåts medföra och använda
teknisk utrustning för att samla in och registrera uppgifter.
5 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att ett
beslut enligt denna lag skall kunna verkställas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
83
Härigenom föreskrivs
dels att 2 kap. 3 §4 skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 22 kap. 6 c §, av
följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
Prop. 1997/98:175
Bilaga 3
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som
avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage,
flygplatssabotage, försök till
sådana brott, folkrättsbrott,
olovlig befattning med kemiska
vapen eller osann eller ovarsam
utsaga inför en internationell
domstol, eller
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage,
flygplatssabotage försök till
sådana brott, folkrättsbrott,
olovlig befattning med kemiska
vapen, olovlig befattning med
antipersonella minor eller
osann eller ovarsam utsaga
inför en internationell domstol,
eller
4 Senaste lydelse 1994:1119.
84
6c§
Den som använder,
utvecklar, tillverkar,
förvärvar, innehar eller
överlåter antipersonella
minor, döms, om
gärningen inte är att
bedöma som folkrättsbrott,
för olovlig befattning med
antipersonella minor till
fängelse i högst fyra år.
Som antipersonella
minor enligt första stycket
skall anses sådana minor
som avses i konventionen
den 18 september 1997 om
förbud mot användning,
lagring, produktion och
överföring av
antipersonella minor
(truppminor) samt om
deras förstöring. Sådan
befattning med
antipersonella minor som
är tillåten enligt artikel 3 i
konventionen skall dock
inte utgöra brott.
År brottet grovt skall
dömas till fängelse i högst
tio år eller på livstid. Vid
bedömande om brottet är
grovt skall särskilt
beaktas, om gärningen
väsentligt bidragit till att
antipersonella minor
kommit att användas på ett
sätt som inneburit fara för
många människors liv
eller hälsa.
Prop. 1997/98:175
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
85
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall5 skall ha följande lydelse.
Bilaga^
Prop. 1997/98:175
Bilaga 3
|
Immunitet och/eller privilegier gäller för |
Tillämplig | |
|
Internationella |
Fysiska personer | |
|
organ | ||
|
00. |
Medlemmarna i en |
Konventionen den |
|
undersökningsdelegation |
18 september | |
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
5 Lagen omtryckt 1994:717.
6 Senaste lydelse 1998:28.
86
Nedanstående remissinstanser har anmodats eller beretts tillfälle att
inkomma med yttrande över promemorian Förbud mot antipersonella
minor, Sveriges tillträde till konventionen om förbud mot anvädning,
lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor)
samt om deras förstöring (Ds 1998:19). Namn inom parentes betyder att
remissinstansen inte inkommit med yttrande.
1. Justitieombudsmannen
2. Hovrätten över Skåne och Blekinge
3. Kammarrätten i Göteborg
4. Riksåklagaren
5. Rikspolisstyrelsen
6. Försvarsmakten
7. Försvarets materielverk
8. Försvarets forskningsanstalt
9. (Inspektionen för strategiska produkter)
10. Generaltullstyrelsen
11. (Sprängämnesinspektionen)
12. (Statens räddningsverk)
13. Celsius AB
14. Rädda Barnen
15. Svenska Röda korset
16. (Svenska Freds- och skiljedomsföreningen)
17. Svenska FN-förbundet
18. (Sveriges fredsråd)
19. UNICEF
Prop. 1997/98:175
Bilaga 4
87
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1997/98:175
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sådana inspektioner som avses i konventionen den 18 september
1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella
minor (truppminor) samt om deras förstöring och som genomförs på en plats under svensk
jurisdiktion.
2 § Om en inspektion enligt konventionen aktualiseras skall regeringen fatta beslut om
inspektionens genomförande och närmare ange vilka åtgärder som får vidtas enligt 4 §.
Regeringen skall utse en myndighet som skall närvara vid en inspektion och bistå en
undersökningsdelegation.
Om en inspektion kan komma att röra en enskilds rätt skall den enskilde ges tillfälle att
yttra sig innan regeringen fattar beslut om inspektionens genomförande. Den enskilde
behöver dock inte höras, om den tid som står till förfogande inte medger det eller om ett
hörande allvarligt skulle försvåra inspektionens genomförande.
3 § Den myndighet som regeringen utsett att närvara vid inspektionen får besluta i
frågor som avser verkställighet av regeringens beslut. Myndigheten skall hänskjuta frågor
av särskild vikt till regeringen. En enskild vars rätt berörs av inspektionen kan begära att
en fråga hänskjuts till regeringen.
4 § Inspektioner enligt denna lag får innefatta
1. att en undersökningsdelegation tillsammans med representanter för en svensk
myndighet ges tillträde till områden, anläggningar eller byggnader som inte utgör bostad,
och
2. att undersökningsdelegationen tillåts att ta med sig och använda teknisk utrustning
för att samla in och registrera uppgifter.
5 § Polismyndigheten skall på begäran av regeringen eller av den myndighet som avses i
2 § första stycket lämna det biträde som kan behövas för att ett beslut enligt denna lag
skall kunna verkställas.
6 § Vid tillämpningen av denna lag skall särskilt beaktas intresset av att skydda
uppgifter av betydelse för rikets säkerhet samt företagshemligheter.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
88
Prop. 1997/98:175
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 3 §7 skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 22 kap. 6 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§8
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk
lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om det begåtts i
tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en
avdelning av försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant
område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i
utlandsstyrkan inom försvarsmakten,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk
allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk
medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med
hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller
6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotage, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år
eller däröver.
7 Förslag till ny lydelse lämnat i annan lagrådsremiss denna dag har inte beaktats.
8 Senaste lydelse 1994:119.
89
Prop. 1997/98:175
Bilaga 5
6b§9
Den som använder, utvecklar,
tillverkar, förvärvar, innehar eller
överlåter antipersonella minor
(truppminor), döms för olovlig
befattning med minor till fängelse
i högst fyra år, om gärningen inte
är att bedöma som folkrättsbrott.
Med antipersonella minor
(truppminor) enligt första stycket
avses sådana minor som sägs i
konventionen den 18 september
1997 om förbud mot användning,
lagring, produktion och överföring
av antipersonella minor
(truppminor) samt om deras
förstöring. Sådan befattning med
minor som är tillåten enligt
konventionen skall dock inte
utgöra brott.
År brottet grovt skall dömas till
föngelse i högst tio år eller på
livstid. Vid bedömande om brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen väsentligt bidragit till
att antipersonella minor
(truppminor) kommit att användas
på ett sätt som inneburit fara för
många människors liv eller hälsa.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
9 Förslag med införande av ny 6 b § lämnat i annan lagrådsremiss denna dag har inte beaktats.
90
Prop. 1997/98:175
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall10 skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Bilaga11
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande Tillämplig intematio-
____________________________________ nell överenskommelse
Internationella organ Fysiska personer
00.
Medlemmar i en under-
sökningsdelegation
Konventionen den
18 september 1997
om förbud mot
användning,
lagring, produktion
och överföring av
antipersonella
minor (truppminor)
samt om deras
förstöring
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
10 Lagen omtryckt 1994:717.
" Senaste lydelse 1998:28. Ändring föreslagen i annan lagrådsremiss denna dag.
91
Prop. 1997/98:175
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-04-30
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne
Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson
Enligt en lagrådsremiss den 23 april 1998 (Utrikesdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om inspektioner enligt konventionen om förbud mot
antipersonella minor (truppminor)
2. lag om ändring i brottsbalken
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars
Nilsson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
92
Prop. 1997/98:175
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 maj 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, Wallström,
Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von
Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing, Engqvist
Föredragande: Pierre Schori
Regeringen beslutar proposition 1997/98:175 Sveriges tillträde till konventionen om
förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor
(truppminor) samt om deras förstöring.
93
Eländers Gotab 56419, Stockholm 1998