Regeringens proposition

1997/98:169

Gymnasieskola i utveckling - kvalitet och
likvärdighet

Prop.

1997/98:169

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 maj 1998

Göran Persson

Ylva Johansson

(Utbildningsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en gymnasieexamen införs för att befästa och
förstärka kvaliteten i gymnasieskolans utbildning. Bestämmelserna om
nationella proven bör ändras, så att nationella kursprov blir obligatoriska
inför betygsättningen i kämämneskursema i svenska/svenska som andra-
språk, engelska och matematik samt i den högsta karaktärsämneskursen i
engelska och matematik på respektive program. Vidare föreslås en ny
gemensam struktur för gymnasieskolans nationella och specialutformade
program. Definitionen av begreppet gymnasiepoäng skall inte längre vara
ett mått på den faktiska undervisningstiden för en kurs utan i stället ett
mått på kursens studieomfattning, d.v.s. den beräknade arbetsinsatsen för
eleven. Samtliga nationella och specialutformade program föreslås om-
fatta 2 500 gymnasiepoäng i gymnasieskolan. Den nuvarande uppdel-
ningen av program på grenar föreslås bli ersatt av inriktningar. Ett nytt
nationellt program - teknikprogrammet - föreslås bli infört hösten år
2000. Samtidigt införs en ny lärlingsutbildning som alternativ studieväg
inom program med yrkesämnen. Nya samarbetsformer med arbetslivet
behöver utvecklas. Regeringen ges ett bemyndigande att meddela när-
mare föreskrifter om lärlingsutbildningen. Skollagen ändras så att det
tydligt visas på möjligheten att särskilt inrikta undervisningen på ett
individuellt program mot ett nationellt eller specialutformat program. För
ämnet Idrott och hälsa ökas den obligatoriska delen, som föreslås få lika
stor omfattning på alla program.

1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 169

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:169

1 Förslag till riksdagsbeslut.......................................................................3

2 Lagtext....................................................................................................4

3 Ärendet och dess beredning..................................................................14

4 Sverige - en stark och dynamisk kunskapsnation.................................15

5 Utvecklingen inom vuxenutbildningen.................................................21

6 Strukturen på nationella program.........................................................23

6.1 Strukturen i dagens gymnasieskola............................................23

6.2 En ny struktur för nationella program.......................................26

7 Utveckling av programutbudet.............................................................36

7.1 Ett nytt nationellt program - teknikprogrammet.......................36

7.2 Utveckling av det individuella programmet..............................40

8 Gymnasieskolans kärnämnen................................................................44

8.1 Utveckling av kämämnesutbudet..............................................45

8.2 Idrott och hälsa i gymnasieskolan..............................................46

9 Gymnasieskola och arbetsliv i samarbete.............................................47

9.1 En ny modem lärlingsutbildning i gymnasieskolan..................53

10 Examen på gymnasial nivå.................................................................55

11 Prov och kvalitetssäkring....................................................................60

12 Distansundervisning............................................................................64

13 Elevernas ansvar, rättigheter och skyldigheter...................................66

14 Ekonomiska konsekvenser..................................................................68

15 Författningskommentarer....................................................................69

15.1 Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100).............69

Bilaga 1 Sammanfattning av bedömningarna i slutbetänkandet
Den nya gymnasieskolan - problem och möjligheter
(SOU 19997:107)..................................................................72

Bilaga 2 Sammanfattning av förslagen i rapporten
Gymnasieskola i ständig utveckling (Ds 1997:78)................75

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna samt en
sammanställning av remissyttrandena över betänkandet
Den nya gymnasieskolan - problem och möjligheter
(SOU 1997:107) och rapporten

Gymnasieskola i ständig utveckling (Ds 1997:78)................77

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 maj 1998...........95

Rättsdatablad............................................................................................96

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100),

2. godkänner vad regeringen föreslår om en examen på gymnasial nivå
(avsnitt 10).

Prop. 1997/98:169

Prop. 1997/98:169

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext

Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)1

dels att 5 kap. 3-5, 6 a, 8, 16-18 och 24 §§ samt bilaga 1 och 2 skall ha
följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 4 d §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

3§

Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på na-
tionella program, som är avsedda att kunna genomgås på tre läsår, dels av
utbildning på specialutformade program, som också är avsedda att kunna
genomgås på tre läsår, dels av individuella program.

Inom de nationella programmen
kan finnas olika grenar. Grenarna
kan vara nationellt eller lokalt fast-
ställda. Regeringen får meddela
närmare föreskrifter om grenarna.

Styrelsen för utbildningen får
besluta att utbildningen på natio-
nella och specialutformade pro-
gram får fördelas på en längre tid
än tre läsår. Efter regeringens
medgivande får styrelsen besluta
att utbildningen får fordelas på
kortare tid än tre läsår.

Inom de nationella programmen
kan finnas utbildningar med olika
inriktningar. Dessa kan vara natio-
nellt eller lokalt fastställda. Rege-
ringen får meddela närmare före-
skrifter om dem.

Lärlingsutbildning         kan

anordnas inom de nationella och
specialutformade programmen.
Regeringen får meddela närmare
föreskrifter                    om

lärlingsutbildningen.

De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på
högskolenivå och för yrkesverksamhet.

1 Lagen omtryckt 1997:1212.

Vilka de nationella programmen Vilka de nationella programmen
är framgår av bilaga 1. Vissa be-   är framgår av bilaga 1.

stämmelser om utbildningens om-
fattning på de nationella pro-
grammen (timplaner) framgår av
bilaga 2. Regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer får meddela föreskrifter
om tillämpningen av timplanerna.

Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om
möjligheterna att få utbildning på specialutformade eller individuella pro-
gram.

Prop. 1997/98:169

4a§

Ett specialutformat program skall i fråga om utbildningens nivå mot-
svara ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fortsatt
utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet. Det kan utformas
individuellt för en elev eller gemensamt för en grupp elever.

Styrelsen för utbildningen skall
fastställa en plan för vaije spe-
cialutformat program. Om pro-
grammet är avsett för en grupp
elever, skall styrelsen även fast-
ställa programmål. Regeringen
eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer får meddela
föreskrifter om omfattningen av ett
specialutformat program. Rege-
ringen får föreskriva att utbild-
ningen skall omfatta minst vissa av
de ämnen som anges i bilaga 2.

Styrelsen för utbildningen skall
fastställa en plan för varje spe-
cialutformat program. Om pro-
grammet är avsett för en grupp
elever, skall styrelsen även fast-
ställa programmål.

4b§

Ett individuellt program kan

1. syfta till att stimulera eleven att senare gå över till ett nationellt pro-
gram eller ett specialutformat program,

2. göra det möjligt för ungdomar
att genom lärlingsutbildning
förena en anställning som syftar
till yrkesutbildning med studier av
vissa ämnen i gymnasieskolan,

3. avse utbildning för udda yr-
ken, och

4. möta speciella behov hos ele-
ven.

Ett individuellt program som

2. särskilt inriktas mot studier

på ett nationellt eller
specialutformat         program

(programinriktat individuellt
program),

3. göra det möjligt för ungdomar
att genom lärlingsutbildning
förena en anställning som syftar
till yrkesutbildning med studier av
vissa ämnen i gymnasieskolan,

4. avse utbildning för udda yr-
ken, och

5. möta speciella behov hos ele-
ven.

har ett sådant syfte som anges i
första stycket 1 kan utformas för
en grupp elever.

Utbildningen på ett individuellt
program skall följa en plan, som
skall fastställas av styrelsen för
utbildningen. I fråga om sådana
individuella program som avses i
första stycket 2 får regeringen
föreskriva att utbildningen i skolan
skall omfatta minst vissa ämnen
som anges i timplanerna i bi-
laga 2.

4

Omfattningen av studierna i de
ämnen som anges i bilaga 2 be-
tecknas med gymnasiepoäng. För
varje ämne motsvarar antalet
gymnasiepoäng antalet undervis-
ningstimmar i ämnet. En elev har
uppnått det antal gymnasiepoäng
som sålunda gäller for varje ämne,
när eleven har inhämtat den kun-
skap som utbildningen i ämnet
avser att ge.

Utbildningen inom varje ämne
som anges i bilaga 2 sker i form av
en eller flera kurser. För vaije kurs
skall det anges hur många gymna-
siepoäng den omfattar.

Efter vaije kurs har eleven rätt
att få betyg. Har eleven enligt detta
betyg minst uppfyllt kurskraven är
kommunen inte skyldig att erbjuda
eleven ytterligare utbildning inom
den kursen. Detta gäller även om
eleven begärt och fått kortare un-
dervisningstid än den som anges i
timplanen.

Ett individuellt program som är
av ett sådant slag som avses i
första stycket 1 och 2 kan utformas
för en grupp elever.

Utbildningen på ett individuellt
program skall följa en plan, som
skall fastställas av styrelsen för
utbildningen. I fråga om sådana
individuella program som avses i
första stycket 3 får regeringen
föreskriva att utbildningen i skolan
skall omfatta minst vissa ämnen.

Prop. 1997/98:169

§

Omfattningen av studierna på
nationella och specialutformade
program betecknas med gymnasie-
poäng. Vissa bestämmelser om
utbildningens omfattning på de
nationella och specialutformade
programmen (poängplan) framgår
av bilaga 2. Regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer får meddela föreskrifter
om tillämpningen av poängplanen.

Utbildningen inom vaije ämne
sker i form av en eller flera kurser.
För varje kurs skall det anges hur
många gymnasiepoäng den omfat-
tar.

Efter varje kurs har eleven rätt
att få betyg. Har eleven enligt detta
betyg minst uppfyllt kurskraven är
kommunen inte skyldig att erbjuda
eleven ytterligare utbildning inom
den kursen.

4d§

Elever på det estetiska pro-
grammet, naturvetenskapspro-
grammet och samhällsveten-
skapsprogrammet har rätt till
minst 2 150 undervisningstimmar
om 60 minuter och elever på öv-
riga nationella program har rätt
till 2 3 70 timmar om 60 minuter

(garanterad undervisningstid).

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om garante-
rad undervisningstid för spe-
cialutformade program samt om
avsteg från den garanterade un-
dervisningstiden enligt första
stycket.

Prop. 1997/98:169

5§2

Vaije kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program
för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § första stycket för-
utsatt att de

1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och har
godkända betyg i svenska alternativt svenska som andraspråk, engelska
och matematik eller på annat sätt förvärvat likvärdiga kunskaper, samt

2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program i
gymnasieskolan eller en i förhållande därtill likvärdig utbildning eller av-
lagt International Baccalaureate (IB).

Erbjudandet skall omfatta ett all-
sidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika pro-
grammen och deras grenar skall
anpassas med hänsyn till elevernas
önskemål.

Erbjudandet skall omfatta ett all-
sidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika pro-
grammen skall anpassas med hän-
syn till elevernas önskemål. Det-
samma gäller de olika inriktning-

arna inom programmen.

Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller
i en annan kommun eller ett landsting i enlighet med samverkansavtal.
Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning på ett
nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbildningen.
Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett landsting om en viss
utbildning bildar ett samverkansområde för den utbildningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be-
stämma att särskilda krav på förkunskaper skall gälla för vissa utbild-
ningar.

När en kommun erbjuder utbild-
ning på ett nationellt program får
kommunen också erbjuda garanti
för att eleven vid senare grendel-
ning tas in på en viss gren inom
programmet. Detsamma gäller om
ett landsting erbjuder utbildning på
ett nationellt program.

Regeringen får föreskriva att en s

När en kommun erbjuder utbild-
ning på ett nationellt program får
kommunen också erbjuda garanti
för att eleven senare skall tas in på
en utbildning med en viss inrikt-
ning inom ett nationellt program.
Detsamma gäller om ett landsting
erbjuder utbildning på ett
nationellt program.

an garanti skall ges inom vissa pro-

gram.

2 Lydelse enligt prop. 1997/98:94.

8§

Den som av sin hemkommun skall erbjudas gymnasieutbildning på ett
nationellt program enligt 5 § första stycket är behörig sökande till en så-
dan utbildning var som helst i landet.

Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en
kommun eller för ett samverkansområde skall i första hand tas emot de
som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de
som är hemmahörande i en kommun som tillhör samverkansområdet för

Prop. 1997/98:169

utbildningen.

Med sådana sökande som avses i andra stycket skall jämställas

1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda
skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har sökt,

2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sökta
programmet och

3. de som har sökt till gymnasie-
skolan ifråga under åberopande av
att där, inom det sökta program-
met, anordnas en nationellt fast-
ställd gren som inte erbjuds av
hemkommunen.

3. de som har sökt till gymnasie-
skolan ifråga under åberopande av
att där, inom det sökta program-
met, anordnas en utbildning med
en nationellt fastställd inriktning
som inte erbjuds av hemkommu-

nen.

16 §

Den som tagits in på ett nationellt program i gymnasieskolan och på-
börjat det, har rätt att fullfölja sin utbildning på det programmet i
kommunen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har ett
landsting som huvudman, inom det landstingsområdet. Detta gäller även
om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras under

studietiden.

Dessa bestämmelser gäller också
i fråga om utbildning på en viss
gren, om eleven har tagits in på ett
program och därvid getts garanti
för att senare bli intagen på den
grenen.

Rätten att fullfölja utbildningen
enligt första stycket gäller även
efter ett studieavbrott på högst ett
läsår för studier utomlands. Det-
samma gäller i fråga om grenga-
ranti enligt andra stycket, såvida
inte skolhuvudmannen vid utfär-
dandet av garantin gjort uttryckligt
förbehåll mot dess giltighet i hän-
delse av studieavbrott.

Dessa bestämmelser gäller också
i fråga om utbildning med en så-
dan inriktning som avses i 3 §
tredje stycket, om eleven har tagits
in på ett program och därvid getts
garanti för att senare bli intagen
till en sådan utbildning.

Rätten att fullfölja utbildningen
enligt första stycket gäller även
efter ett studieavbrott på högst ett
läsår för studier utomlands. Det-
samma gäller i fråga om sådan
garanti som avses i andra stycket,
om inte skolhuvudmannen vid ut-
färdandet av garantin gjort uttryck-
ligt förbehåll mot dess giltighet i
händelse av studieavbrott.

17 §

En elev, som har tagits in på ett En elev, som har tagits in på ett

nationellt program eller på en viss
gren inom ett sådant program och
påbörjat utbildningen men som
därefter flyttar från kommunen
eller samverkansområdet för ut-
bildningen, har rätt att fullfölja
utbildningen på det påbörjade pro-
grammet eller grenen där den nya
hemkommunen erbjuder sådan
utbildning. Erbjuder den nya hem-
kommunen inte programmet eller
grenen har eleven rätt att efter eget
val fullfölja sin utbildning i en an-
nan kommun eller ett landsting
som anordnar utbildningen.

Elever som önskar fullfölja sin
utbildning på en sådan nationellt
fastställd gren inom ett nationellt
program som inte erbjuds av deras
hemkommun bör, i mån av plats,
få flytta till gymnasieskolan i en
kommun eller ett landsting där den
önskade grenen anordnas. Styrel-
sen för utbildningen i den kommun
eller det landsting där grenen an-
ordnas beslutar om sådant motta-
gande av en elev.

Styrelsens beslut får inte överklä;

24 §

I fall som avses i 22 och 23 §§
är dock hemkommunen inte
skyldig att betala ersättning, om
det är fråga om

1. ett nationellt program eller en
nationellt fastställd gren av ett så-
dant program som kommunen
själv erbjuder, utom då eleven har
tagits emot med stöd av 8 § tredje
stycket 1 och 3 eller 29 §, eller

2. en lokalt fastställd gren inom
de nationella programmen.

nationellt program eller på en ut-
bildning med en viss inriktning
inom ett sådant program och på-
börjat utbildningen men som där-
efter flyttar från kommunen eller
samverkansområdet för utbild-
ningen, har rätt att fullfölja utbild-
ningen på det påbörjade program-
met eller inriktningen där den nya
hemkommunen erbjuder sådan
utbildning. Erbjuder den nya hem-
kommunen inte programmet eller
utbildning med den inriktningen
har eleven rätt att efter eget val
fullfölja sin utbildning i en annan
kommun eller ett landsting som
anordnar utbildningen.

Prop. 1997/98:169

§

Elever som önskar fullfölja sin
utbildning med en sådan nationellt
fastställd inriktning inom ett natio-
nellt program som inte erbjuds av
deras hemkommun bör, om det
finns plats, få flytta till gymnasie-
skolan i en kommun eller ett
landsting där den önskade utbild-
ningen anordnas. Styrelsen för ut-
bildningen i den kommun eller det
landsting där utbildningen anord-
nas beslutar om sådant mottagande
av en elev.

I fall som avses i 22 och 23 §§
är dock hemkommunen inte
skyldig att betala ersättning, om
det är fråga om

1. ett nationellt program eller ut-
bildning med en nationellt fast-
ställd inriktning inom ett sådant
program som kommunen själv er-
bjuder, utom då eleven har tagits
emot med stöd av 8 § tredje
stycket 1 och 3 eller 29 §, eller

2. utbildning med en lokalt fast-
ställd inriktning inom de nationella
programmen.

1. Denna lag träder i kraft, om inte annat framgår nedan, den 1 januari
2000, och skall tillämpas på utbildning som påbörjas efter den 1 juli
2000. Äldre bestämmelser skall tillämpas på utbildning som har påbörjats
före den 1 juli 2000.

2. Ändringarna i 5 kap. 4 b § första och andra stycket, träder i kraft den
1 juli 1999.

Prop. 1997/98:169

10

Bilaga 1 Prop. 1997/98:169

Nuvarande lydelse

Nationella program

Barn- och fritidsprogrammet
Byggprogrammet

Elprogrammet

Energiprogrammet

Estetiska programmet

Fordonsprogrammet

Handels- och
administrationsprogrammet
Hantverksprogrammet

Hotell- och restaurangprogrammet
Industriprogrammet

Livsmedelsprogrammet
Medieprogrammet

Naturbruksprogrammet

Naturvetenskapsprogrammet

Omvårdnadsprogrammet

S amhällsvetenskapsprogrammet

Föreslagen lydelse

Nationella program

B am- och fritidsprogrammet
Byggprogrammet

Elprogrammet

Energiprogrammet

Estetiska programmet

Fordonsprogrammet

Handels- och
administrationsprogrammet
Hantverksprogrammet

Hotell- och restaurangprogrammet

Industriprogrammet

Livsmedelsprogrammet
Medieprogrammet

Naturbruksprogrammet

Naturvetenskapsprogrammet

Omvårdnadsprogrammet
Samhällsvetenskapsprogrammet

Teknikprogrammet

11

Bilaga 2 Prop. 1997/98:169

Nuvarande lydelse

Riktvärden för utbildningens omfattning for gymnasieskolans
treåriga nationella program i timmar om 60 minuter för ämnen och
totalt

Estetiskt

Naturveten-

Samhällsvetenskaps-

Övriga

program

skapsprogram

program

program

Natur- Teknisk

Ekono- Huma- Sam-

veten- gren

misk nistisk hälls-

skaplig

gren    gren    veten-

gren

skaplig

gren

Ämnen:

Svenska/S venska

som andraspråk

200

200

200

200

200

200

200

Engelska

150

150

150

150

150

150

110

Samhällskunskap

90

90

90

90

90

300

90

Religionskunskap

30

30

30

60

60

60

30

Matematik

150

300/240

300/240

200

150

200

110

Naturkunskap

30

30

30

100

100

100

30

Idrott och hälsa

80

130

80

130

130

130

80

Estetisk verksamhet

30

30

30

30

30

30

30

Historia

80

80

80

80

190

190

Filosofi

40/0

40/0

40

40

Psykologi

0/40

0/40

40

40

Geografi

50

140

Språk 2

190

190

190

190

190

Språk 3

Latin med allmän

0/190

190

språkkunskap/språk 4

240/190

Fördjupning i humaniora
eller samhällsvetenskap
Fysik

220

220

60/110

60

Kemi

180

140

Biologi

Estetiska ämnen

990

110

50

Ekonomiska ämnen

510/320

Miljökunskap

0/60

0/60

Tekniska ämnen
Yrkesämnen

60

270

1370

Individuella val

190

190

190

190

190

190

190

Lokalt tillägg/ämnes-
anknuten praktik

110

100

80

110

80

110

110

Summa under-
visningstid

2130

2130

2130

2130

2130

2130

2350

Specialarbete

Totalt garanterat

20

20

20

20

20

20

20

antal timmar

2150

2150

2150

2150

2150

2150

2370

Altemativstreck innebär val mellan alternativ inom gren av program.

12

Bilaga 2 Prop. 1997/98:169

Föreslagen lydelse

Poängplan för
gymnasieskolan

nationella och specialutformade program i

Ämne

gymnasiepoäng

Ämnen som i nedan angiven omfattning
ingår i alla nationella och specialutformade
program, (Kärnämnen)

Svenska/Svenska

som andraspråk

200

Engelska

100

Matematik

100

Idrott och hälsa

100

Samhällskunskap

100

Religionskunskap

50

Naturkunskap

50

Estetisk verksamhet

50

Ämnen genom vilka programmet
får sin karaktär inklusive examens-
arbete om 100 gymnasiepoäng

1 450

Individuella val

300

Summa gymnasiepoäng

2 500

13

Prop. 1997/98:169

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen bemyndigade den 21 april 1994 det statsråd som har till
uppgift att föredra ärenden om skola och vuxenutbildning att tillkalla en
parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att följa utvecklingen
i gymnasieskolan (dir. 1994:29). Kommittén antog namnet Kommittén
för gymnasieskolans utveckling. Den 24 november 1994 beslutade rege-
ringen om tilläggsdirektiv för kommittén (dir. 1994:128).

Kommittén för gymnasieskolans utveckling lämnade dels i januari
1996 ett delbetänkande Den nya gymnasieskolan — hur går det? (SOU
1996:1), dels i december 1996 ett andra delbetänkande Den nya gymn-
asieskolan - steg for steg (SOU 1997:1), dels i augusti 1997 slut-
betänkandet Den nya gymnasieskolan - problem och möjligheter (SOU
1997:107). En sammanställning av remissyttrandena över betänkandet
SOU 1997:1 finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr 97/194/S).
En sammanfattning av betänkandet SOU 1997:107 finns i bilaga 1.

I regeringens skrivelse Utvecklingsplan for förskola, skola och
vuxenutbildning - kvalitet och likvärdighet (Skr. 1996/97:112) redovisa-
des flera initiativ och bedömningar som rör gymnasieskolans fortsatta
utveckling, vilka även berör motsvarande utbildning i komvux. Inom
Utbildningsdepartementet tillsattes därefter en arbetsgrupp - Gymnasie-
gruppen - med uppgift att fördjupa och konkretisera den inriktning som
angavs i utvecklingsplanen. Resultatet av gruppens arbete finns i rappor-
ten Gymnasieskola i ständig utveckling (Ds 1997:78). En sammanfattning
av rapporten finns i bilaga 2. SOU 1997:107 och Ds 1997:78 har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställ-
ning av remissyttrandena finns i bilaga 3.

En särskild arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet - Praktik-
programgruppen - har haft i uppdrag att överväga hur innehållet i det
individuella programmet kan stärkas. Gruppens arbete redovisades den
23 april 1998 i rapporten PRIV - en ny väg mot ett nationellt program
(Ds 1998:27). Rapporten remissbehandlas för närvarande. Regeringen
avser att senare ta ställning till dessa förslag. Ett förtydligande av vad
som kan ske redan inom ramen för nu gällande bestämmelser för det
individuella programmet tas upp i denna proposition.

14

Prop. 1997/98:169

4 Sverige - en stark och dynamisk
kunskapsnation

Utbildning är en investering för framtiden. Arbetskraftens utbildning och
kompetens har avgörande betydelse för produktivitetsutveckling och till-
växt. Utbildning är också en fråga om fördelningspolitik och rättvisa. En
väl fungerande arbetsmarknad förutsätter starka och trygga individer,
som har en beredskap att ta till sig nyheter, är aktivt beredda att med-
verka i förändringar och att lära nytt samt har möjlighet att göra egna val.
Därför är fördelningen av utbildning ytterst en fråga om en rättvis fördel-
ning av samhällets utbildningsresurser och om människors levnadsför-
hållanden i stort. Tillgången till utbildning och kompetensutveckling är
avgörande för Sveriges möjligheter att hävda sig i den internationella
konkurrensen och för att trygga och utveckla vår gemensamma välfärd.
Sveriges befolkning har visserligen en förhållandevis hög genomsnittlig
kompetens och utbildning, men för att Sverige skall kunna hävda sig i
framtida internationell konkurrens krävs ytterligare utbyggnad av utbild-
ningsväsendet och inte minst utbildningar inom teknik, naturvetenskap
och IT.

Sverige har valt väg. Vi skall konkurrera med kunskap och kompetens
- inte med låga löner. Den internationella utvecklingen med hårdnande
konkurrens och strukturomvandling ställer höga krav på utvecklingsför-
måga, flexibilitet och ett ständigt lärande. Genom kunskaper och utbild-
ning skall vi främja välstånd och välfärd. Sveriges framtid ligger i en
kvalificerad arbetskraft med god utbildning. För att hålla jämna steg med
omvärlden måste vårt svenska utbildningssystem ha en sådan inriktning
och en sådan kvalitet att eleverna får en god grund för att möta framti-
dens krav på kontinuerligt lärande i och utanför arbetslivet. Den svenska
modellen med ett stort offentligt finansierat utbildningsväsende ger goda
förutsättningar för att det livslånga lärandet skall komma alla till del och
bli en verksam motor i tillväxten och fördelningspolitiken.

Sverige satsar nu kraftigt på utbildning för att uppnå uthållig, hög
tillväxt och växande sysselsättning. Den viktiga grunden för vårt samhäl-
les och individens framtida utveckling läggs redan i förskolan och fort-
sätter i grund- och gymnasieskolan. I kommunal vuxenutbildning kan
vuxna med kort tidigare utbildning skaffa sig gymnasiekompetens för att
bättre kunna möta det moderna samhällets krav och ta vara på dess
möjligheter. Genom kunskapslyftet har en kraftfull utökning gjorts av
vuxnas möjligheter att få gymnasial utbildning. Samtidigt sker en be-
tydande utbyggnad av högskolan över hela landet och försöksverksam-
heten med kvalificerad yrkesutbildning utökas.

Alla behöver gymnasiekompetens som grund

Utbildning har central betydelse för alla människors möjligheter att
förverkliga sig själva, att utveckla sin personlighet och sina inneboende

15

möjligheter. Utbildningens betydelse när det gäller att möta förändringar
i samhälle och arbetsliv kan inte överskattas. Utbildning kan bidra till en
högre kvalitet i individens personliga, sociala och yrkesmässiga utveck-
ling. Därför måste utbildningsmöjligheterna kom alla till del, så att alla
får goda möjligheter till arbete och deltagande i samhällslivet.

Till följd av internationalisering, hög förändringstakt i produktionen
med allt större inslag av kunskapsintensiv produktion och nya organi-
sationsformer ökar näringslivets behov av relevant kompetens hos arbets-
kraften. Detta ställer stora krav på kunskap, kompetens, flexibilitet och
utvecklingsförmåga. Det som produceras kommer i framtiden i allt större
utsträckning att bygga på kunskap, effektivitet och kreativitet.

Den allmänna utbildningsnivån måste fortlöpande anpassas till sam-
hällets och arbetslivets utveckling. Under 1980-talet kunde ungdomar i
stället för att fortsätta till gymnasieskolan direkt efter grundskolan välja
att arbeta några år för att senare återuppta sina studier. I dag är den möj-
ligheten i det närmaste obefintlig. För dem som nu skall ut i arbetslivet
finns det praktiskt taget inte någon arbetsmarknad, om man inte har lägst
en gymnasiekompetens. För den som söker sig ut på arbetsmarknaden
gäller det att ha en bred kunskapsbas och en beredskap för kompetens-
utveckling, som gör att man är efterfrågad och anställningsbar i ett rela-
tivt brett spektrum av branscher. En gedigen grund för fortsatt lärande är
en nödvändig förutsättning för dem som går direkt från gymnasieskolan
till yrkesverksamhet i arbetslivet. I dag behöver också allt fler en hög-
skoleutbildning som plattform för kvalificerade uppgifter i arbetslivet.
Därför måste den gymnasiala utbildningen erbjuda allt fler en bred grund
för fortsatt lärande.

Det finns inga indikationer på att utvecklingstakten i arbetslivet kom-
mer att minska. Tvärtom pekar alla tecken på att framtiden kommer att
innebära att individen får uppleva allt tätare förändringar och ställas inför
än fler alternativ. Därmed ställs nya och högre krav på kunskaper och
kompetens. En bred allmän kunskapsbas är det viktigaste verktyget för att
individen skall förmå att hantera och bemästra en föränderlig verklighet.
Utbildning, utveckling och kompetens skall prägla hela Sverige.

Utvecklingen medför samtidigt risker för nya klyftor i samhälle och
arbetsliv. En bristfällig utbildning riskerar att bli ett allt större handikapp.
Det gäller inte bara i arbetslivet utan även i samhället som helhet. Indi-
videns möjligheter att påverka, att göra sin röst hörd och ta ställning i
viktiga frågor är intimt förknippade med individens kunskaper.

Rationaliseringar och effektiviseringar har ökat såväl industrins som
den offentliga sektorns produktivitet och minskat behovet av arbetskraft,
i synnerhet av arbetskraft med kort utbildning. Antalet sysselsatta med
enbart folk- eller grundskola har minskat inom alla sektorer, medan
huvuddelen av de nya arbetstillfällen som tillkommit ställer högre krav
på kvalifikationer. Denna utveckling ställer gymnasieskolan inför en stor
utmaning att utforma sin verksamhet så att man undviker att nya klyftor
skapas.

Prop. 1997/98:169

16

Målen skall uppnås — det är inte kraven som skall sänkas

Prop. 1997/98:169

Gymnasieskolans uppgift är att kvalificera eleverna i tre avseenden: för
ett demokratiskt samhällsliv, för ett utvecklande arbetsliv och för vidare
studier. För att gymnasieskolan skall kunna ge alla en god grund, är det
viktigt att slå vakt om principen att samtliga program i gymnasieskolan
skall ge en bred grund som underlättar personlig utveckling, vidare
studier och ett livslångt lärande. Motsvarande krav ställs även på den
gymnasiala vuxenutbildningen.

Samhället har ett ansvar att göra sitt yttersta för att ingen skall behöva
gå vidare genom livet utan den grund som gymnasieskolan ger. Gymna-
sieskolan måste utformas så att den upplevs som meningsfull av alla ung-
domar och motiverar dem att anstränga sig. Gymnasieskolan får inte av
några elever betraktas eller upplevas som en allmänt uppehållande åtgärd.
Eftersom olika individer har olika förutsättningar måste undervisningen
anpassas efter individens behov och förutsättningar. Ambitionen måste
således vara att genom stöd och stimulans ge varje elev möjlighet att upp-
nå målen.

Genom de behörighetsvillkor för nationella och specialutformade pro-
gram som gäller fr.o.m. läsåret 1998/99 krävs numera att målen i
svenska/svenska som andraspråk, engelska och matematik, måste vara
uppnådda innan en elev tas in på ett nationellt eller ett specialutformat
program, eftersom dessa kunskaper är en förutsättning för att klara
studierna på gymnasial nivå. Detta innebär en skärpning av behörighets-
kraven. En elev som avslutat årskurs 9 i grundskolan utan att ha uppnått
dessa kunskapsrelaterade behörighetsvillkor kan inhämta dessa kunska-
per genom studier på gymnasieskolans individuella program. De skärpta
intagningskraven bör generellt sett medföra att eleverna i fortsättningen
börjar på de nationella och specialutformade programmen med en bättre
grund.

Samarbetet mellan gymnasieskolan och arbetslivet måste utvecklas

Ett väl fungerande samarbete mellan gymnasieskolan och arbetslivet är
en förutsättning för att gymnasieskolan skall kunna erbjuda en utbildning
med tillräcklig aktualitet och kvalitet. Det är därför av stor vikt att arbets-
livets engagemang i gymnasieskolan kan öka. Möjligheterna till samver-
kan mellan skolan och arbetslivet måste utvecklas för att förbättra kvali-
teten i all gymnasieutbildning; i synnerhet i yrkesutbildningen. Det lokala
arbetslivet måste få större möjligheter att medverka i gymnasieskolans
utbildning. Särskilda lokala organ för samarbete i fasta former, t.ex. pro-
gramråd, bör inrättas vid vaije gymnasieskola. Den nya moderna lärlings-
utbildningen, som nu införs i form av pilotprojekt, måste hålla en hög
kvalitet som svarar mot kraven i dagens och morgondagens arbetsliv.

17

Övergången till högskolan

Prop. 1997/98:169

Den högre utbildningen och forskningen har avgörande betydelse för
samhällsutvecklingen och utvecklingen av ett konkurrenskraftigt arbets-
liv. Universitet och högskolor utgör också regionala resurser för kunskap
och information. I dag går ca 37 procent av en årskull över till högskolan
inom tre år efter gymnasieskolan. Från att ha omfattat ca 200 000 studen-
ter år 1985 har högskolan expanderat till att omfatta ca 300 000 studenter
år 1995. Dagens och framtidens arbetsmarknad kräver i ökande grad
eftergymnasial yrkeskompetens. Detta medför också att en ökad andel
studenter måste beredas plats i högskolan.

En av gymnasieskolans viktigaste uppgifter är att förbereda eleverna
för högskolestudier. För att gymnasieskolan skall ge alla en god grund för
studier och yrkesarbete, är det viktigt att samtliga program i den nya
gymnasieskolan ger en bred grund för ett livslångt lärande. Det innebär
att inget program får bli en återvändsgränd. Behörighetsreglerna för till-
träde till högskolan har funktionen att garantera att studenterna har en
viss allmän kunskapsnivå för att kunna tillgodogöra sig studierna i hög-
skolan. De nya regler för tillträde till högskolan som riksdagen fattade
beslut om 1996, innebar en inte obetydlig skärpning av reglerna för
behörighet till högskolan. Reglerna innebär att de som har ett slutbetyg
från ett nationellt eller specialutformat program och har lägst betyget
Godkänd på kurser motsvarande 90 procent av vad som krävs för ett
fullständigt program har grundläggande behörighet. Av de elever som
avslutade gymnasieskolan våren 1997 uppfyllde drygt 80 procent kraven
för grundläggande behörighet.

I dag behöver alla elever som fullföljer gymnasieskolan med minst
godkända betyg i kärnämnena utöver grundläggande behörighet även
särskild behörighet för flera högskoleutbildningar. För t.ex. högskole-
utbildningar inom det naturvetenskapliga området krävs ofta behörighet i
ämnen från främst naturvetenskapsprogrammet. Regeringen har givit
Skolverket i uppdrag att vid översynen av de nationella programmen, i
samråd med Högskoleverket, göra det möjligt att elever på program med
yrkesämnen i högre utsträckning kan ges särskild behörighet, t.ex. bör
omvårdnadsprogrammet ge behörighet till vårdutbildningar inom hög-
skolan såsom sjuksköterskeutbildningen. Den gymnasiala vuxenutbild-
ningen har därutöver en strategisk betydelse för att bl.a. ge elever som
lämnat gymnasieskolan ytterligare möjlighet till kompletterande studier
för att erhålla en viss särskild behörighet.

För att säkra tillgången till väl kvalificerade sökande till högskolan är
det viktigt att gymnasieskolan fortsätter att utvecklas kvalitativt - både
vad gäller måluppfyllelse och sättet att arbeta.

Gymnasiereformen skall utvecklas vidare

Den gymnasiereform som genomfördes efter propositionen Växa med
kunskaper (prop. 1990/91:85, bet. 1990/91 :UbU16, rskr. 1990/91:356)
har lagt grunden för en fortsatt utveckling. Reformeringen av gymnasie-
skolan och den gymnasiala vuxenutbildningen har skett mycket snabbt.

18

Genomförandet av reformen försvårades av att den nya läroplanen och
det nya betygssystemet inte var färdiga då reformen började genomföras
och av att kursplanerna inledningsvis var av provisorisk karaktär. Dessa
problem har visserligen varit av övergående art, men de har inneburit
påfrestningar för lärare, skolledare och elever. Nu behöver skolan stabila
och långsiktiga planeringsförutsättningar som skapar förutsättningar för
en kontinuerlig utveckling. Gymnasieskolans resultat är goda - interna-
tionellt sett mycket goda. Vi får inte slå oss till ro med detta. Den fort-
satta utvecklingen skall ske genom löpande översyn för att möta fram-
tidens krav på en utbildning av hög kvalitet.

Ett område som särskilt måste uppmärksammas och utvecklas är ele-
vernas inflytande över verksamheten i skolan. Eleverna måste känna att
de blir sedda och hörda i skolan. De måste få möjligheter att påverka sitt
eget lärande och därmed kunna ta ett ansvar för sin utbildning. Detta
förutsätter att elevinflytandet utvecklas. Det är en allvarlig varning när
gymnasieelever anser att de har minst inflytande vad gäller undervisning-
en i allmänna ämnen. Elever måste få inflytande över sin vardag i skolan
inte endast av demokratiska skäl utan även av det skälet att delaktighet är
en viktig förutsättning för lärande. Skolan får inte infantilisera det upp-
växande släktet. Hur undervisningen läggs upp och bedrivs har stor be-
tydelse för såväl flickors som pojkars delaktighet och engagemang. Ung-
domar har rätt att bli tagna på allvar och känna sig delaktiga. Demokratin
får inte reduceras till en innehållslös formalitet. I skolan skall demokrati
och människovärde realiseras, respekteras och utvecklas. Skolan är en
arbetsplats som innebär både rättigheter och skyldigheter för eleverna.

IT påverkar skolan

Arbets- och samhällslivet påverkas kraftigt av informationsteknikens
snabba utveckling. IT:s genombrott inom i stort sett alla områden, medför
att kunskap om tekniken och förmåga att använda den håller på att bli en
grundförutsättning för att komma in på arbetsmarknaden. IT får alltmer
rollen av en grundläggande infrastruktur i det moderna samhället. Infor-
mation och hjälpmedel för informationssökning är i stor utsträckning till-
gängligt utanför skolan. Detta får konsekvenser för skolans samhällsupp-
drag. Alla elever måste i dag kunna använda IT som ett verktyg för
kommunikation.

Skolans generella uppgift att ge alla elever en likvärdig utbildning
rymmer en kompensatorisk rättvisefråga - att ge alla elever oavsett bak-
grund, kön och bostadsort kunskaper för att använda IT som en för-
beredelse för arbetslivet. Därmed har skolan ett särskilt ansvar för att
motverka uppkomsten av nya kunskapsklyftor mellan dem som har
tillgång till IT i hemmet och dem som saknar detta. Alla ungdomar som
lämnar skolan måste ha de grundläggande och nödvändiga kunskaperna
för att kunna använda datorn som ett modernt informationsverktyg.

Den nya tekniken ändrar förutsättningarna för lärande, vilket också
påverkar skolan. IT är ett pedagogiskt verktyg som kan bidra till att
utveckla elevaktiva arbetssätt och förnya undervisningen. Klassrummet
vidgas genom att IT ger tillgång till oerhört omfattande informations-

Prop. 1997/98:169

19

källor. Det stora utbudet av information ställer dock krav på att eleverna Prop. 1997/98:169
skall kunna formulera problem och på en kritisk hållning för att de skall
kunna urskilja relevant information. Läraren får en viktig roll som hand-
ledare när information skall omvandlas till kunskap. Läramas kunskaper
när det gäller användningen av IT som verktyg i den pedagogiska verk-
samheten har stor betydelse för utvecklingen av lärandet i skolan.

Regeringen kommer inom kort att i en särskild skrivelse till riksdagen
presentera ett program för IT i skolan.

Kontinuerlig utveckling

De största förändringarna av gymnasieskolan under senare år har gällt de
tidigare tvååriga yrkesutbildningarna. Till följd av arbetslivets snabba
utveckling har det viktigaste målet varit att höja den allmänna utbild-
ningsnivån och att förbereda alla för ett livslångt lärande. Redan vid
riksdagens behandling av propositionen Växa med kunskaper framhölls
att reformen skall ses som en grund för fortsatt utveckling av gymnasie-
utbildningen. Förslagen i det följande syftar till att stärka och befästa
kvaliteten i de gymnasiala utbildningarna.

20

Prop. 1997/98:169

5 Utvecklingen inom vuxenutbildningen

Vuxenutbildningen befinner sig för närvarande i ett intensivt utvecklings-
och fömyelseskede, samtidigt som omfattningen kraftigt utökas. Detta
sker i huvudsak till följd av kunskapslyftet - den femåriga vuxenutbild-
ningssatsningen som inleddes den 1 juli 1997. Satsningen skall bidra till
att utveckla och förnya vuxenutbildningen, så att den bättre kan anpassas
till de krav som individen, arbetslivet och samhället ställer. Kunskaps-
lyftet har initierat ett brett utvecklingsarbete i praktiskt taget samtliga
kommuner. Utgångspunkten är att vuxenutbildningen har fått en vidgad
och delvis ny roll. Vuxenutbildningen har inte längre enbart en kompen-
satorisk funktion att ge vuxna möjlighet att skaffa sig de kunskaper som
dagens ungdomar får i gymnasieskolan. Vuxenutbildningen måste också
medverka i en ständig kompetenshöjning och uppgradering av kunska-
perna i takt med förändringarna i arbetslivet och samhället. Den utveck-
ling som nu pågår inom vuxenutbildningen utgör ett led i en successiv
reformering, där målet är att skapa en infrastruktur för livslångt lärande,
som är anpassad till ständiga och allt snabbare förändringar.

Som ett led i vuxenutbildningens förnyelse pågår också ett utrednings-
arbete, där flera kommittéer har i uppdrag att föreslå förändringar. Rege-
ringen tillsatte år 1995 en parlamentarisk kommitté, Kunskapslyftskom-
mittén, med uppdrag att lägga förslag om en förnyelse av hela vuxen-
utbildningen. Kommittén fick genom tilläggsdirektiv hösten 1996 (dir.
1996:71) i uppdrag att följa den femåriga satsningen och den verksamhet
som kommer till stånd till följd av denna. Kommittén har även ett sam-
ordningsansvar för utvärdering av kunskapslyftet och skall svara för att
nationella fristående utvärderingar kommer till stånd. Kommittén skall
som underlag för den stegvisa reformeringen av vuxenutbildningen
årligen rapportera till regeringen. Den första rapporten Vuxenutbildning
och livslångt lärande, Situationen inför och under första året med
kunskapslyftet (SOU 1998:51) överlämnades i april 1998. Nästa rapport
kommer att lämnas den 1 april 1999. Uppdraget skall vara slutfört senast
den 1 mars 2000.

Regeringen tillkallade i augusti 1996 Delegationen för kunskapslyftet
med uppgift att förbereda och i ett inledningsskede leda vuxenutbild-
ningssatsningen. Delegationen har utarbetat förslag till fördelning av
medel till kommunerna och har lett verksamheten under det första året.
Arbetet har bedrivits i en dialog mellan delegationen och samtliga kom-
muner i landet. Dialogen har bl.a. syftat till att ge utrymme för lokal och
regional anpassning och utveckling och samtidigt upprätthålla de natio-
nella målen för satsningen. Från den 1 juli 1998 skall Skolverket ta över
ansvaret för verksamheten.

Distansutbildningskommittén (dir. 1995:07) skall före halvårsskiftet
1998 lägga förslag på hur användningen av distansmetoder kan främjas.

Mot bakgrund av de utredningar, den satsning och den utveckling som
nu pågår inom vuxenutbildningen avser regeringen att senare återkomma
till riksdagen med förslag som rör förändringar inom vuxenutbildningen.

21

Den proposition om gymnasieutbildning som regeringen nu presenterar
tar därför sin huvudsakliga utgångspunkt i utbildning för ungdomar i
gymnasieskolan och ungdomsskolans behov av förändring och utveck-
ling, men förslagen berör delvis även vuxenutbildningen.

Eftersom den gymnasiala vuxenutbildningen och gymnasieskolan
sedan 1992 har gemensamma måldokument får de förändringar i gym-
nasieskolan som föreslås i denna proposition också konsekvenser för
vuxenutbildningen. Vuxenutbildningen skall nå samma mål som gymna-
sieskolan och ge samma kompetens och behörighet. Därför är måldoku-
menten gemensamma för skolformerna. Detta är en viktig princip som
måste upprätthållas även för framtiden. Det innebär att en rad förslag i
denna proposition i tillämpliga delar också skall vara giltiga för gym-
nasial vuxenutbildning. Det gäller exempelvis förslag om kurserna inom
det nya teknikprogrammet, gymnasieexamen, prov och kvalitetssäkring
samt beräkningar av gymnasiepoäng. Vissa andra förslag i denna propo-
sition är dock inte omedelbart tillämpliga för vuxenutbildningen utan
kommer att kräva ytterligare överväganden innan slutlig ställning kan tas
till hur de bör påverka vuxenutbildningen.

Den utveckling som nu sker av vuxenutbildningen kommer att ytter-
ligare öka kraven på flexibilitet och individuell anpassning, vilket för-
ändrar såväl de pedagogiska som de organisatoriska förutsättningarna för
vuxenutbildningen. Det kan komma att innebära att vuxenutbildningen på
vissa områden utvecklas annorlunda än gymnasieskolan. Exempelvis
kommer utvecklingen i arbetslivet och kopplingen till kompetensutveck-
lingen i arbetslivet att ställa krav på nya och delvis annorlunda samver-
kansformer mellan vuxenutbildningen och arbetslivet än de som gäller
ungdomsskolan. Detta ökar kravet på att de gemensamma målen upprätt-
hålls. För att det skall vara möjligt måste förändringar av styrdokument
och utformning av kursplaner, nationella prov m.m. anpassas till de
speciella förutsättningar som gäller för vuxenutbildningen respektive
ungdomsskolan.

Samtidigt skapar den utveckling som nu sker i vuxenutbildningen och i
gymnasieskolan nya och stora möjligheter att ömsesidigt berika varandra
såväl pedagogiskt som organisatoriskt. Den förnyelse av vuxenutbild-
ningen som nu sker inom ramen för arbetet med kunskapslyftet i alla
kommuner bör kunna bli en positiv inspirationskälla också för gymnasie-
skolan. På motsvarande sätt bör de förändringar som nu sker i gymnasie-
skolan kunna bidra i reformeringen av vuxenutbildningen. Genom att nu
ömsesidigt ta tillvara och utnyttja varandras erfarenheter och kunskaper
kan utvecklingen i båda skolformerna påskyndas och berikas ytterligare.

Prop. 1997/98:169

22

Prop. 1997/98:169

6 Strukturen på nationella program

6.1 Strukturen i dagens gymnasieskola

Nationella och specialutformade program

Gymnasieskolan är uppdelad i 16 nationella, program, varav 14 innehåller
yrkesämnen. De flesta programmen grendelas från årskurs 2. (Se närmare
i Bilaga 1). För alla nationella program finns nationellt fastställda pro-
grammål.

Dagens situation

Inom samtliga program, både grendelade och icke grendelade, finns
möjligheter till ytterligare specialisering genom att eleverna kan välja
bland ett antal valbara kurser. Inom t.ex. naturbruksprogrammet, som inte
har några nationella grenar, finns möjlighet att specialisera sig genom val
av kurser inom bl. a. områdena naturbruk, trädgårds-, skogs- och djur-
skötsel. På industriprogrammet kan specialisering ske dels genom val av
nationella grenar, dels genom val av kurser inom en gren, t.ex. under-
hållsteknik och svetsteknik. I vissa fall är skillnaderna mellan olika
specialiseringar på ett grenlöst program större än skillnaderna mellan två
nationella grenar, t.ex. hantverksprogrammets olika specialiseringar -
båtbyggeri respektive frisörutbildning - jämfört med hotell- och
restaurangprogrammets grenar för restaurang respektive storhushåll.

Utöver de nationella grenarna har ett stort antal lokala grenar utveck-
lats inom de nationella programmens ramar. Fr.o.m. läsåret 1998/99
upphör elevernas rätt att bli mottagna i första hand till ett nationellt
program under åberopande av att det inom det nationella programmet
anordnas en lokal gren som inte erbjuds av hemkommunen.

För alla gymnasieskolans program finns en gemensam basutbildning,
åtta kärnämnen, som omfattar ungefär en tredjedel av studietiden.

Riktvärden for

Kärnämnen

utbildningens
omfattning i
timmar för alla
program

Svenska/Svenska som andraspråk

200

Matematik

110

Engelska

110

Samhällskunskap

90

Naturkunskap

30

Religionskunskap

30

Estetisk verksamhet

30

Idrott och hälsa

80

23

Kursplanerna i kärnämnena fastställs av regeringen, medan Skolverket Prop. 1997/98:169
fastställer kursplanerna i de olika karaktärsämnena. Genom att vissa
kurser fastställts som gemensamma för hela programmet framhävs pro-
grammets karaktär. På vissa program kan kurser utöver kämämneskurser
i ett ämne även vara ett karaktärsämne, t.ex. matematik på naturveten-
skapsprogrammet. Alla ämnen består av en eller flera kurser. Eleven kan
välja bland vissa s.k. valbara kurser.

Inom alla program ingår 190 gymnasiepoäng för elevernas individuella
val. Här kan eleverna t.ex. välja att studera ytterligare ett främmande
språk eller välja kurser från andra program.

På alla program skall en elev självständigt genomföra och redovisa ett
specialarbete.

För elever som har andra önskemål än dem som kan tillgodoses inom
ramen för de 16 nationella programmen, finns alternativet specialutfor-
made program. Ett specialutformat program kan utformas individuellt för
en elev eller gemensamt för en grupp elever. Styrelsen för utbildningen
beslutar om utformningen av ett sådant program. De specialutformade
programmen skall i likhet med de nationella programmen kunna ligga till
grund för fortsatt utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet.
Specialutformade program innehåller alltid de åtta kärnämnena, men de
kan sedan bestå av kurser från t.ex. flera olika nationella program och
lokalt fastställda kurser.

Lokala grenar

Styrelsen för utbildningen får enligt 2 kap. 9 § gymnasieförordningen
(1992:394) besluta att inrätta lokala grenar för att tillgodose ett sådant
lokalt eller regionalt utbildningsbehov som de nationellt fastställda pro-
grammen och grenarna inte tillgodoser. En lokal gren kan omfatta andra
och/eller enbart tredje utbildningsåret på programmet.

Omfattningen av lokala grenar har ökat kraftigt sedan möjligheten
infördes i den nya gymnasieskolan.

Individuellt program

För elever som inte är behöriga att komma in på ett nationellt program
eller har andra särskilda skäl finns det individuella programmet, som syf-
tar till att stimulera eleven att senare gå över till ett nationellt eller
specialutformat program eller att genom en mer traditionell form av
lärlingsutbildning förena en anställning som syftar till yrkesutbildning
med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan. Programmet kan också
användas för utbildningar för udda yrken samt för elever med speciella
behov.

24

Studietid, kurser och poäng

Prop. 1997/98:169

Timplanen för de olika nationella programmen anger riktvärden för un-
dervisningstiden per ämne för de tre åren sammantaget. Vaije ämne delas
in i en eller flera kurser. För varje kurs skall i kursplanen anges hur
många gymnasiepoäng kursen omfattar. Gymnasiepoängen beräknas med
utgångspunkt i timplanen. För varje ämne motsvarar antalet gymnasie-
poäng antalet undervisningstimmar i ämnet. För fullständig gymnasie-
utbildning krävs det 2 150 poäng på estetiskt, naturvetenskapligt eller
samhällsvetenskapligt program och 2 370 poäng på övriga program. De
specialutformade programmen skall, om de till övervägande del innehål-
ler yrkesinriktade kurser, omfatta 2 370 gymnasiepoäng och om de i hu-
vudsak består av studieförberedande kurser omfatta sammanlagt 2 150
gymnasiepoäng. När en elev har uppnått den sammanlagda gymnasie-
poäng som krävs för programmet har han/hon en fullständig gymnasieut-
bildning. Den normala studietiden är tre år, men en elev kan gå igenom
gymnasieskolan på kortare eller längre tid.

En elev får delta i en eller flera kurser som ligger utanför det full-
ständiga programmet, s.k. utökat program. En elev kan också befrias från
undervisning i en eller flera kurser, s.k. reducerat program. I bägge fal-
len är det rektor som beslutar.

25

Prop. 1997/98:169

6.2 En ny struktur för nationella program

Regeringens förslag: En ny gemensam struktur för nationella och
specialutformade program införs. Definitionen av begreppet gymna-
siepoäng ändras så att antalet gymnasiepoäng för en kurs skall utgöra
ett mått på kursens studieomfattning. Samtliga nationella och
specialutformade program i gymnasieskolan skall omfatta 2 500
gymnasiepoäng. På ett nationellt eller specialutformat program skall
kärnämnena omfatta 750 gymnasiepoäng. Lokalt tillägg slås samman
med ramen för individuella val. Det poängutrymme som därmed upp-
står skall användas för kurser som eleven väljer. Specialarbete tas
bort.

Specialisering inom nationella program skall göras genom val av
inriktning. Inriktningarna kan vara nationellt eller lokalt utformade.
En behörig sökande, som söker till ett nationellt program under åbe-
ropande av att det inom det sökta programmet anordnas en nationellt
fastställd inriktning som inte erbjuds av hemkommunen, skall jäm-
ställas med en behörig sökande som är hemmahörande i den kommun
som anordnar utbildningen. Begreppet gren utgår.

Undervisningen i gymnasieskolan skall kunna läggas ut på längre
tid än tre år och efter regeringens medgivande även på kortare tid.

Regeringens bedömning: Omfattningen av gymnasieskolans och den
gymnasiala vuxenutbildningens kurser bör vara 50, 100, 150 eller 200
gymnasiepoäng.

Definitionen av gymnasiepoäng bör ändras på samma sätt för gym-
nasial vuxenutbildning.

Arbetsgruppens forslag: Sammanfaller i stort med regeringens förslag
och bedömning.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat arbets-
gruppens förslag är de flesta positiva.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen anser att
de nationella programmens uppbyggnad skall vara lätta överskåda och
alla program skall ha samma struktur. Varje program måste kunna för-
bereda för såväl arbetsliv som studier. En modem gymnasieskola skall
vara uppbyggd efter dagens behov och vara så konstruerad att den är
flexibel och framtidsinriktad. I en programutformad gymnasieskola skall
eleven utifrån sina framtidsplaner och intressen kunna välja inriktning
och kurser. Det bör, enligt regeringens mening, finnas likvärdiga valmöj-
ligheter inom varje program. Om en elev väljer ett program och vill byta

26

studieinriktning skall detta vara möjligt. Det kan antingen ske senare i Prop. 1997/98:169
gymnasieskolan eller i gymnasial vuxenutbildning. Genom att kurserna i
gymnasial vuxenutbildning är desamma som i gymnasieskolan kan en
elev efter gymnasieskolan vid behov studera vidare i de ämnen som krävs
t.ex. för en viss yrkesutbildning eller för högskolestudier. Förslagen och
bedömningarna i detta avsnitt har dessa utgångspunkter.

Gymnasiepoäng och undervisningstid

Gymnasieskolans läroplan, programmål och kursplaner fokuserar mer på
kunskapskvaliteter än på innehåll och tid. Urvalet av stoff, hur stoffet
skall organiseras och vilka arbetssätt och arbetsformer som används är
lärarnas och elevernas gemensamma ansvar. Det är utifrån elevens
möjlighet att nå målen som undervisningstiden, arbetssättet och arbets-
formerna skall bestämmas.

Timplaner har av tradition haft en mycket styrande roll i skolans var-
dag. Dagar, veckor och terminer har styrts av schemat med timplanen
som rättesnöre. Den flexibilitet och individualisering som dagens skola
skall präglas av kräver ett annat tänkande än en nationell styrning av
tiden i de olika ämnena. Genom riksdagsbeslutet hösten 1997 med
anledning av propositionen Vissa skolfrågor m.m. (prop. 1995/96:206,
bet. 1996/97:UbU5, rskr. 1996/97:15) har begreppet minsta garanterad
undervisningstid i gymnasieskolan ändrats så att det endast avser den
totala tiden för ett program. För enskilda ämnen däremot har begreppet
ersatts med riktvärden för undervisningstiden i kurser motsvarande vad
som redan gällde för gymnasial vuxenutbildning. För varje ämne mot-
svarar därvid antalet gymnasiepoäng den undervisningstid som angivits
som ett riktvärde för ämnet. Detta innebär att kommunerna har rätt att
öka eller minska timtalen beroende hur mycket undervisning eleverna
behöver för att uppnå de kunskapsmål som anges i respektive kursplan.

Timplanen anger, som framhållits ovan, riktvärden per ämne. Rege-
ringen anser att det nu finns skäl att ta ytterligare ett steg genom att skilja
mellan gymnasiepoäng och undervisningstid. Enligt regeringens bedöm-
ning bör antalet gymnasiepoäng för en kurs i högre utsträckning än nu
ange kursens studieomfattning samt beräknade arbetsinsats och inte vara
ett mått på det antal lektioner som erbjuds eleverna. I dag omfattar
flertalet program totalt 2 370 gymnasiepoäng. Endast tre program (det
estetiska programmet, naturvetenskapsprogrammet och samhällsveten-
skapsprogrammet) omfattar ett lägre poängtal (2 150). Eftersom gym-
nasieskolan är treårig - alla nationella program förutsätts kunna läsas på
lika lång tid - bör antalet gymnasiepoäng vara lika på samtliga program.

För grundläggande behörighet till högskolan krävs att eleverna har
minst betyget Godkänd på kurser omfattande 90 procent av ett programs
totala omfattning uttryckt i gymnasiepoäng. Det betyder att kraven varie-
rar mellan programmen, så att det för elever på program med omfatt-
ningen 2 150 gymnasiepoäng fordras 1 935 gymnasiepoäng medan det
för elever från program med yrkesämnen krävs 2 135 gymnasiepoäng.

Regeringen anser att alla nationella program i gymnasieskolan skall
omfatta samma antal gymnasiepoäng. Då kan antalet gymnasiepoäng bli

27

ett mått på omfattningen och den beräknade arbetsinsatsen relaterat till
målen för gymnasieskolans kurser. Ett reviderat poängsystem bör grun-
das på en starkare koppling till arbetsinsatsen för eleverna och mindre på
antalet lektioner. Det vore dock olyckligt om antalet gymnasiepoäng för
ett nationellt program förändras allt för mycket i förhållande till dagens
situation. Därför föreslår regeringen att ett reviderat poängsystem skall
utgå från att varje veckas heltidsstudier bör motsvara i genomsnitt 25
gymnasiepoäng, dvs. 5 gymnasiepoäng per dag. En gymnasieutbildning
kan i princip sägas bedrivas under 100 effektiva veckor. Detta innebär att
gymnasieskolan med en ny definition av gymnasiepoäng omfattar 2 500
gymnasiepoäng. Samma omfång uttryckt i gymnasiepoäng skall även
gälla specialutformade program.

Jämfört med dagens system blir förändringen till 2 500 gymnasiepoäng
inte särskilt stor. För programmen med yrkesämnen blir skillnaden i
poäng mindre än exempelvis för naturvetenskapsprogrammet. Å andra
sidan finns det skäl att ge vissa ämneskurser ett högre poängtal, t.ex.
kurser i matematik. I dag finns fem kurser i matematik enligt nedan-
stående tabell.

Prop. 1997/98:169

Kurs

Matematik A

Matematik B

Matematik C

Matematik D

Matematik E

Nuv. poäng

110

40

50

40

60

Kurserna B-E bör - med tanke på målen i kursplanerna och på den
arbetsinsats som därmed krävs av eleverna - ges ett högre poängtal.

Med dagens urvalsregler till högskolan har både betyget på en kurs och
omfattningen, uttryckt i gymnasiepoäng, betydelse. Ju mer omfattande en
kurs är, desto större betydelse har betyget för kursen. Enligt regeringens
bedömning är det rimligt att de kurser som har störst betydelse för
högskolestudier får en ökad betydelse vid urvalet till högskolan. Detta
gäller bl.a. de mest kvalificerade kurserna i matematik. Genom en
revision av antalet gymnasiepoäng kan en sådan effekt erhållas.
Regeringen avser att ge Skolverket i uppdrag att göra en översyn av
kursernas omfattning samt att tillsammans med Högskoleverket lösa
eventuella övergångsproblem.

Elevens rätt till undervisning

En höjning av antalet gymnasiepoäng till 2 500 innebär inte att kraven
höjs eller att antalet undervisningstimmar bör förändras. Olika elever be-
höver olika lång tid för att nå utbildningsmålen i kurserna. Enligt
regeringens bedömning bör varje elev få möjlighet att bli minst godkänd i
de kurser som ingår i programmet. Undervisningen bör också ge
möjlighet att nå högre betyg än Godkänd. Skolhuvudmännen bör sträva
efter att erbjuda alla elever den undervisning som behövs för att förvärva
de kunskaper som gymnasieskolan skall ge.

28

För att säkra en miniminivå av lärarledd undervisning på ett nationellt
eller specialutformat program bör begreppet garanterad undervisningstid
finnas kvar på samma nivå som nu gäller, dvs. 2 370 undervisnings-
timmar för program med yrkesämnen och 2 150 för övriga program.
Antalet garanterade undervisningstimmar är därmed den minsta tid som
skall erbjudas eleverna. En särskild bestämmelse om elevernas rätt till
denna miniminivå bör tas in i en ny paragraf, 5 kap. 4 d §, i skollagen.
Hur undervisningstiden fördelas på ämnen och kurser ansvarar skolhu-
vudmannen för. Likaså bör det, enligt regeringens mening, vara möjligt
för skolhuvudmannen att anpassa undervisningen till eleverna genom att
lägga ut undervisningen under längre tid än tre år. I vissa fall kan det vara
motiverat att erbjuda ett nationellt eller specialutformat program på
kortare tid än tre år med bibehållande av den garanterade undervisnings-
tiden. Regeringen bör kunna medge att styrelsen får besluta om att
utbildningen får fördelas på en kortare tid än tre läsår. En ändring av
denna innebörd bör göras i 5 kap. 3 §.

Elevens rätt att få undervisning motsvarande det garanterade antalet
undervisningstimmar för programmet samt övriga effekter av regeringens
förslag måste följas upp och utvärderas. Skolhuvudmännen har, enligt
regeringens bedömning, skyldighet att följa upp och att kunna redovisa
att varje elev får den undervisning som han/hon har rätt till.

På nationell nivå ligger uppföljning och utvärderingen av elevens rätt
till undervisning på Skolverket. För närvarande pågår ett tillsynsarbete
genom Skolverket med anledning av att vissa kommuner använder sig av
s.k. lärarlösa lektioner.

Regeringen menar att undervisning är ett arbete som planeras av lärare
och elever tillsammans och som eleverna genomför under lärares ledning.
Om så inte är fallet kan verksamheten inte ingå i den garanterade
undervisningstiden. Något sådant som s.k. lärarlösa lektioner kan således
inte betraktas som undervisning. Regeringen avser att se över gymnasie-
förordningen i syfte att tydliggöra elevernas rätt till undervisning och
kraven på lärarledd undervisning.

Det kan dock i vissa fall finnas vissa skäl att minska den garanterade
undervisningstiden. Det kan bl.a. gälla för elever som följer kurser på
distans, där elevens lärande i större utsträckning än i ”traditionell” under-
visning sker på egen hand. Det bör därför finnas en möjlighet för
regeringen att fastställa en lägre undervisningstid för sådan utbildnings-
verksamhet. Ett bemyndigande med den innebörden bör tas in i 5 kap.
4 d § skollagen. Regeringen bör samtidigt få bemyndigande att föreskriva
om garanterad undervisningstid för specialutformade program.

En ny struktur för ett nationellt eller specialutformat program

Avsikten med riksdagsbeslutet år 1991 om den reformerade gymnasie-
skolan var att skapa ett överskådligt och variationsrikt utbildningsutbud,
som skulle göra alla ungdomar motiverade att skaffa sig en
gymnasieutbildning. Eleverna skulle i större utsträckning än tidigare få
sina utbildningsval tillgodosedda, i första hand i fråga om program och
grenar men även genom val av kurser. Då de nationella programmen har

Prop. 1997/98:169

29

olika uppbyggnad försvåras överblicken och jämförbarheten mellan
programmen. Genom regeringens förslag om en revidering av defini-
tionen av gymnasiepoäng skapas förutsättningar till mer ”genomskinlig”
programstruktur enligt följande figur.

Prop. 1997/98:169

Figur

Individuellt val

300 gp

Karaktärsämnen och

i examensarbete

1 450 gp    ; ■.

Kärnämnen

750 gp

i

Totalt 2 500 gp

En struktur av detta slag innebär flera fördelar. Bl.a. åskådliggörs pro-
grammens uppbyggnad tydligare genom att alla program får samma
struktur.

Regeringen föreslår att den totala ramen för kurser i kärnämnen skall
utgöra samma andel av ett nationellt program som nu. Genom att
poängtalet för ett program höjs till 2 500 bör kurserna i kärnämnena till-
sammans omfatta 750 gymnasiepoäng.

Val av inriktning inom ett nationellt program

Uppbyggnaden av ett program som figuren (s.30) visar kommer att bestå
av tre huvudblock: kämämneskurser, karaktärsämneskurser samt ett
block för individuellt val av kurser. Inom blocket med karaktärsämnen
ingår, som regeringen föreslår i avsnitt 10 Examen på gymnasial nivå,
också ett examensarbete.

Inom ramen för karaktärsämnesblocket finns, utöver examensarbetet,
tre olika typer av kurser:

• kurser som är gemensamma, dvs. obligatoriska för alla som följer
programmet

• kurser som ger en inriktning, t.ex. en viss, mer specifikt yrkesför-
beredande profil

• kurser som är valbara inom blocket.

Detta innebär att olika specialiseringar inom ett program kan göras dels
genom val av inriktning, dels genom val av kurser inom inriktningen. I
samband med att programmen får en ny struktur bör begreppet inriktning
enligt regeringens uppfattning ersätta det nuvarande begreppet grenar.
Detta förslag stöds av huvuddelen av remissinstanserna.

De kurser som utgör en inriktning bör kunna vara olika många på olika
program och i vissa fall även vara gemensamma för flera program.
Exempelvis bör en inriktning mot datateknik kunna finnas både på elpro-
grammet och naturvetenskapsprogrammet, liksom att en inriktning mot

30

handel skall kunna finnas på flera program. En inriktning bör i de flesta
fall kunna variera från ca 300 till 1 000 gymnasiepoäng, vilket motsvarar
en studietid på en till tre terminer. Enligt regeringens bedömning kommer
antalet inriktningar att bli något fler än nuvarande antal grenar.

En elevs möjlighet att komma in på en nationell inriktning bör jäm-
ställas med vad som i dag gäller för nationell gren. Lokala grenar bör
ersättas med lokala inriktningar. Dagens system med riksrekryterande
lokala grenar blir riksrekryterande inriktningar.

De gemensamma kurserna i karaktärsämnena kan sägas utgöra den
karaktäristiska grunden för ett program, som tillsammans med kämäm-
neskursema blir den grund som minst skall svara mot programmålen.
Kurserna som ingår i en inriktning bidrar till att komplettera och fördjupa
programmålen.

Ett specialutformat program har i sig samma struktur som ett nationellt
program enligt regeringens förslag. Innehållet i blocket med karaktärs-
ämneskurser är, när det gäller ett sökbart specialutformat program för en
grupp av elever, en fråga för skolhuvudmannen att besluta om. Be-
träffande specialutformade program som bygger på individens önskan om
en särskilt utformad gymnasieutbildning, kan man i princip säga att
blocket med karaktärsämneskurser och det individuella valet tillsammans
utgör elevens val. Ett specialutformat program ger i det senare fallet
samma fria studievalsmöjligheter som i gymnasial vuxenutbildning.
Bestämmelserna om möjlighet till riksrekrytering för specialutformade
program består.

De nationella programmens innehåll och omfattning

Enligt gällande bestämmelser anger timplanerna i bilaga 2 till skollagen
(1985:1100) de ämnen som skall finnas i gymnasieskolan och riktvärden
för deras omfattning. Timplanerna anger vilka ämnen som ingår i respek-
tive program. Karaktärsämnena på naturvetenskapsprogrammet och
samhällsvetenskapsprogrammet är väl definierade i timplanerna. För
program med yrkesämnen anges däremot karaktärsämnena som ett enda
ämnesblock och programmen betecknas i timplanerna som ”övriga
program”. Det estetiska programmet intar i detta avseende en mellanställ-
ning. Timplanernas utformning kan ge sken av att gymnasieskolan egent-
ligen består av endast naturvetenskapsprogrammet och samhällsveten-
skapsprogrammet eller att det är dessa program som utgjort mönstret för
den reformerade gymnasieskolan. Detta kan också tolkas som en
värdering, där de program som har en traditionellt studieförberedande
karaktär verkar vara viktigare än de andra. Övriga program kan ses som
en gemensam grupp som ger sken av att skillnaderna mellan dem inte
skulle vara så stora. Så är dock inte fallet. Det är större skillnad mellan
två program med yrkesämnen, t.ex. omvårdnadsprogrammet och industri-
programmet än mellan naturvetenskapsprogrammet och samhällsveten-
skapsprogrammet. Som regeringen framhöll i den nationella utvecklings-
planen behövs en uppluckring av den fasta ämnesstrukturen i de två
senare programmen som ger eleverna större valmöjligheter. Denna be-
dömning delas av flertalet remissinstanser. Naturvetenskapsprogrammet

Prop. 1997/98:169

31

och samhällsvetenskapsprogrammet ger för närvarande, jämfört med
andra program, minst möjligheter till val av kurser.

Många elever (totalt ca. 45 procent inför höstterminen 1998) väljer
naturvetenskapsprogrammet och samhällsvetenskapsprogrammet. Samti-
digt vill många elever gärna göra andra kombinationer, än vad som i dag
är möjligt inom ramen för dessa program, utan att därför välja ett special-
utformat program. Regeringens bedömning är att båda dessa program till
sin struktur behöver öppnas, så att elever kan välja utbildningskombina-
tioner som miljökunskap, ekonomi, humaniora, naturvetenskap etc.
Programmål och timplaner bör utformas så att detta blir möjligt. Det kan
även gälla behovet av gemensamma ingångar på det naturvetenskapliga
och det samhällsvetenskapliga programmet.

Regeringen har i detta avsnitt föreslagit hur de nationella programmens
struktur skall se ut. Mot bakgrund av regeringens förslag i det föregående
bör timplanerna för de nationella programmen i sitt nuvarande utseende
ändras så att alla program beskrivs i en form som mer liknar den som i
dag gäller för övriga program. Begreppet timplan blir för gymnasie-
skolans del missvisande då undervisningstiden inte anges. I stället för
timplaner i bilaga 2 till skollagen bör utbildningens omfattning anges i en
poängplan med följande utformning.

Poängplan

Prop. 1997/98:169

Antal

Kurs

gymnasiepoäng

Kurser i kärnämnen

Svenska/Svenska som andraspråk

200

Engelska

100

Matematik

100

Idrott och hälsa

100

Samhällskunskap

100

Religionskunskap

50

Naturkunskap

50

Estetisk verksamhet

50

Kurser i karaktärsämnen inkl, examensarbete

1 450

Individuellt val

300

Summa gymnasiepoäng

2 500

För att åstadkomma den modulisering av kursernas omfång som
regeringen föreslår bör antalet gymnasiepoäng justeras för samtliga kärn-
ämnen utom svenska. Denna justering torde inte behöva medföra någon
justering i kursplanerna.

Enligt gällande bestämmelser fastställer regeringen kursplanerna för
kämämneskurser och Skolverket fastställer övriga nationella kurser.
Regeringen bedömer att Skolverket i fortsättningen även bör fastställa
kursplaner för kämämneskurser. I vilka ämnen det skall finnas kämäm-
neskurser för gymnasieskolan är dock en fråga för riksdagen att besluta
om. I vilka ämnen det bör finnas karaktärsämneskurser och deras
omfattning bör Skolverket fatta beslut om.

Regeringen har den 12 mars 1998 uppdragit åt Skolverket att utarbeta
förslag till reviderade programmål samt att utarbeta kurser och
inriktningar för det estetiska programmet, naturvetenskapsprogrammet

32

och samhällsvetenskapsprogrammet. Uppdraget skall vara slutfört senast
den 1 december 1998. Programmen skall utformas så att de ger behörig-
het för studier vid högskolan i minst lika stor omfattning som nu.

Kursernas omfång

1 den nationella utvecklingsplanen skrev regeringen att alltför korta
kurser i gymnasieskolan innebär en onödig splittring och små möjligheter
för eleverna att se helheter och samband. Undervisningstid och gymna-
siepoäng har hittills sammanfallit. Skolverket har vid utarbetandet av
kursplaner lagt fast antalet gymnasiepoäng per kurs. I dag är 30 gym-
nasiepoäng den kortaste kurslängden i gymnasieskolan och gymnasial
vuxenutbildning. Kommittén för gymnasieskolans utveckling (SOU
1997:107) uttrycker tillfredsställelse över den i utvecklingsplanen avise-
rade översynen av kärnämnen med litet antal gymnasiepoäng. Kommittén
påpekar dock att problemet med små yrkeskurser kvarstår. Arbetet i
kurser med liten omfattning är enligt många lärare stressande. Lärare
känner sig pressade av att hinna med kursen och anser sig inte ha tid att
informera om kursplanen eller om vad som fordras av eleverna för att nå
olika betygsnivåer eller att låta eleverna få inflytande över hur undervis-
ningen läggs upp. Korta kurser medför också att en oproportionellt stor
del av kurstiden behövs för kunskapskontroll, vilket bl.a. innebär att
läraren i högre grad måste förlita sig till enbart skriftliga prov för att
kunna bedöma elevernas kunskaper. Regeringen finner inte skäl att
föreslå införande av bestämmelser i skollagen om omfattningen av en
kurs. Det bör ankomma på regeringen att bedöma om sådana be-
stämmelser skall tas in i gymnasieförordningen. Enligt regeringens upp-
fattning bör ingen kurs ha mindre omfattning än 50 gymnasiepoäng.

Det förs ofta fram önskemål från gymnasieskolor om att kurserna i
gymnasieskolan skall ”moduliseras” för att underlätta schemaläggning
och utbud av kurser. Frågan diskuterades år 1995 även av Arbetsgruppen
för en kursutformad gymnasieskola (Ds 1995:78), som ansåg att det bl.a.
skulle bli lättare för eleverna att få ihop de kurser som krävs för en
fullständig gymnasieutbildning. I dag kan en elev vara tvungen att läsa
ytterligare en kurs för att denne - teoretiskt sett - saknar 5 poängenheter
för att uppnå 2 150 gymnasiepoäng på t.ex. naturvetenskapsprogrammet.
Enligt regeringens mening skulle en modulisering av kurserna medföra
de fördelar som nämnts ovan. Regeringen bedömer att kurserna i gym-
nasial utbildning bör ha en omfattning om 50, 100, 150 eller 200
gymnasiepoäng. Mer omfattande kurser än 200 gymnasiepoäng bör som
regel inte förekomma. Skolverket avses att få i uppdrag att utveckla en
modulisering enligt ovan som en del i verkets kontinuerliga kursplane-
arbete. Regeringen bedömer att en sådan modulisering i princip bör vara
klar inför höstterminen år 2000.

Prop. 1997/98:169

33

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 169

Lokalt tillägg, specialarbete m.m.

Prop. 1997/98:169

Lokalt tillägg är ett exempel på att den nuvarande definitionen av gym-
nasiepoäng är otydlig. I princip är lokalt tillägg en korsning mellan
tidsresurstänkande och målstymingstänkande. Lokalt tillägg skall enligt
nuvarande bestämmelser, beroende av program, omfatta 80-110 gym-
nasiepoäng. Styrelsen för utbildningen skall besluta om lokala tillägg.
Lokalt tillägg kan vara en eller flera kurser. Det kan även innebära att
undervisningstiden för ett eller flera ämnen inom respektive nationella
program utökas. Vidare kan på tid för lokalt tillägg anordnas annan
utbildning än sådan som anordnas på kurser eller som specialarbete, t.ex.
information om alkohol, narkotika och tobak (ANT). Lokalt tillägg kan
för närvarande även användas till att erbjuda ämnesanknuten praktik.
Denna form av praktik bör kunna ersättas med APU, eftersom även
elever på det estetiska programmet, naturvetenskapsprogrammet och
samhällsvetenskapsprogrammet fr.o.m. höstterminen 1997 kan erbjudas
APU.

Att lokalt tillägg kan användas till att utöka undervisningstiden, ofta
kallad ”ämnesförstärkning”, är i princip ett sätt att ge elever stödunder-
visning. Enligt gymnasieförordningen (8 kap. 1 §) skall för elever som
har behov av extra stöd i skolarbetet stödundervisning anordnas under en
begränsad tid. Regeringen vill understryka att ett borttagande av lokalt
tillägg inte innebär att skolornas skyldighet upphör att erbjuda elever,
som behöver det, mer undervisningstid.

Regeringen anser att det utrymme i ett nationellt program som i dag
kallas lokalt tillägg skall användas för elevens eget val. Detta innebär att
nuvarande omfattning av det individuella valet i gymnasieskolan bör öka
till 300 gymnasiepoäng.

I kapitel 10 Examen på gymnasial nivå föreslår regeringen att ett
examensarbete skall inrymmas inom ramen för karaktärsämnen. In-
förande av en gymnasieexamen, där ett examensarbete utgör en viktig
del, gör att specialarbetet kommer i en annan dager än för närvarande.
Specialarbetet skall enligt gymnasieförordningen ge eleverna tillfälle att
fördjupa sig inom något kunskapsområde som ingår i elevens studieväg
och att träna sig i att arbeta på ett undersökande sätt. Inom gymnasial
vuxenutbildning finns inte specialarbete. Skälet till detta är att det
arbetssätt som skall prägla specialarbetet bör finnas inom varje kurs.
Detta är ett synsätt som Skolledarna också framfört i sitt remissvar.
Regeringen föreslår att specialarbetet i gymnasieskolan tas bort.

Den gymnasiala vuxenutbildningen erbjuds inte som program utan de
studerande väljer kurser och i vissa fall delkurser inom ramen för en
individuell studieplan. Grundläggande är dock att gymnasial vuxen-
utbildning ger samma kompetens och behörighet som utbildning i
gymnasieskolan. I den mån en studerande önskar slutbetyg i komvux,
vilket inte förekommer särskilt ofta, omfattar det nu 1 970 gymnasie-
poäng oavsett vilken inriktning utbildningen har. För att ha rätt till ett

sådant slutbetyg krävs enligt nuvarande bestämmelser att den studerande
har slutfört dels samtliga kämämneskurser i komvux, dels andra kurser
eller delkurser som enligt kursplanerna uppgår till sammanlagt minst
1 400 gymnasiepoäng. Valet av kurser inom den sistnämnda ramen är
helt fritt. Kravet för grundläggande behörighet till högre utbildning är
även för vuxenstuderande lägst betyget Godkänd på 90 procent av de
kurser som ingår, dvs. totalt minst 1 773 gymnasiepoäng.

Den gymnasiala vuxenutbildningen följer samma kursplaner som gym-
nasieskolan. Den nya definitionen av gymnasiepoäng bör därför gälla
även för den gymnasiala vuxenutbildningen liksom regeringens bedöm-
ning att alla kurser skall ha en omfattning av 50, 100, 150 eller 200 gym-
nasiepoäng. Inte heller i den gymnasiala vuxenutbildningen bör någon
kurs ha mindre omfattning än 50 gymnasiepoäng.

Dessa förändringar leder till att omfattningen av ett slutbetyg från
gymnasial vuxenutbildning också kommer att ändras. I ett slutbetyg från
gymnasial vuxenutbildning får nu ingå högst 110 gymnasiepoäng för
utökat timtal i kurser och för ämnesanknuten praktik. Så som föreslagits
beträffande gymnasieskolan bör man inte heller i gymnasial vuxenutbild-
ning längre få använda lokalt tillägg/ämnesanknuten praktik för att utöka
antalet gymnasiepoäng i en kurs. Det är komvux uppgift att anpassa
undervisningens omfattning efter elevernas behov och förutsättningar.
Regeringen bedömer vidare att ämnesanknuten praktik även inom
vuxenutbildningen kan ersättas med APU, eftersom man numera kan
bestämma lokalt att delar av en kurs inom gymnasial vuxenutbildning
skall förläggas till en arbetsplats (2 kap. 15 § förordning (1992:403) om
kommunal vuxenutbildning).

Prop. 1997/98:169

35

Prop. 1997/98:169

7 Utveckling av programutbudet

7.1 Ett nytt nationellt program - teknikprogrammet

Regeringens förslag: Ett nytt nationellt program - teknikprogrammet
- införs från hösten år 2000.

Arbetsgruppens förslag: Sammanfaller med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat förslaget
är de flesta positiva. Av dem som är negativa anser bl.a. SAF att det inte
behövs fler program, utan att det som arbetsgruppen föreslår kan inrym-
mas i specialutformade program.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen aviserade i den nationella
utvecklingsplanen att det finns starka skäl att erbjuda ett nytt teknik-
inriktat program, som i högre utsträckning än nuvarande tekniska gren
inom naturvetenskapsprogrammet kan stimulera elevernas intresse för
teknik och teknisk utveckling. I 1998 års ekonomiska vårproposition
(prop. 1997/98:150) har regeringen anmält sin avsikt att introducera ett
tekniskt program i form av ett antal pilotprojekt.

Teknikprogrammet - ett nytt steg i teknisk utbildning

Regeringen anser att det finns behov av ett tekniskt program som syftar
till att bredda utbudet inom den naturvetenskapliga och tekniska sektorn.
Det kan t.ex. gälla områden som data, miljö, biokemi och elektronik. Ett
tekniskt program bedöms kunna attrahera elever som i dag finns på andra
program, därför att de inte finner att naturvetenskapsprogrammet i till-
räcklig grad tillgodoser deras tekniska intresse. Ett tekniskt program kan
bidra till att öka andelen elever inom området naturvetenskap och teknik.

Programmet bör enligt regeringens bedömning kunna ha flera och
varierande inriktningar. Det bör kunna erbjuda såväl klassiskt tekniska
inriktningar, vilka i dag delvis täcks av program som exempelvis in-
dustriprogrammet, elprogrammet och fordonsprogrammet, som inriktning
mot nya teknologiska områden, t.ex. energi, miljö, informationsteknik,
medicinsk teknik, mediateknik och bioteknik. Detta innebär att eleverna,
utifrån intresse och ffamtidsambitioner, skall kunna välja inriktning inom
programmet.

Ett tekniskt program bör kunna erbjuda inriktningar som förbereder för
såväl eftergymnasiala studier inom främst det tekniska området som för
olika teknikinriktade arbetsuppgifter. Ett tekniskt program bör också vara

36

organiserat så att elever som går på andra program inom det tekniskt Prop. 1997/98:169
industriella området har möjlighet att ”växla över” till programmet.

Införandet av ett nytt tekniskt program skall ses mot bakgrunden av att
teknisk utbildning har haft en stark tradition inom det gymnasiala om-
rådet. Före 1991 års gymnasiereform fanns en fyraårig teknisk linje.
Denna utbildning ifrågasattes bl.a. med anledning av att motsvarande
utbildning i andra europeiska länder hade en större omfattning. När
regeringen år 1987 tillsatte en arbetsgrupp för samordnad ingenjörs-
utbildning på mellannivå (SIM-utredningen) innehöll direktiven ett klart
uttalande om att all teknisk utbildning på mellannivå borde föras till
högskolan. En tvåårig ingenjörsutbildning byggd på en treårig gymnasie-
utbildning inrättades fr.o.m. höstterminen år 1989.

Det finns ett flertal program i gymnasieskolan som innehåller ämnen
med ett tekniskt innehåll. På naturvetenskapsprogrammet finns den
tekniska grenen. I flera program med yrkesämnen, t.ex. elprogrammet,
energiprogrammet och industriprogrammet, finns yrkesämnen som har ett
stort tekniskt innehåll.

På eftergymnasial nivå finns för närvarande tre nivåer av teknisk ut-
bildning i Sverige: civilingenjörsutbildning, högskoleingenjörsutbildning
samt olika slag av kvalificerad teknikerutbildning. Teknikerutbildningar
förekommer hos olika utbildningsanordnare, främst som påbyggnads-
utbildning i komvux. I försöksverksamheten med kvalificerad yrkesut-
bildning finns också utbildningar på teknikemivå.

En teknisk utbildning på gymnasienivå bör enligt regeringens bedöm-
ning förbereda för fortsatt utbildning inom teknikområdet och/eller för
arbetslivet, där en färdigutbildning ofta ges på arbetsplatser.

Uppbyggnaden av teknikprogrammet

Teknikprogrammet bör vara ett brett program med flera olika speciali-
seringsmöjligheter och bör därmed kunna fånga upp elever som känner
att de är nyfikna på och intresserade av teknik i alla dess avseenden. Flera
kommuner anordnar i dag specialutformade program eller lokala grenar
med inriktning mot teknik. Ett exempel är Dragonskolan i Umeå, som
erbjuder ett specialutformat program med kurser från naturvetenskaps-
programmet, industriprogrammet och elprogrammet. Undervisningen i
programmet har lagts upp i olika ambitionsnivåer vad gäller teoretiskt
innehåll. En nivå innebär att de elever som så önskar kan välja kurser
som krävs för särskild behörighet till teknisk utbildning vid högskolan.
En annan nivå ger förberedelse för tekniskt arbete. Utbildningen på
programmet sker i samarbete med företag på orten. Ett annat exempel är
Katedralskolan i Uppsala, som erbjuder en lokal gren med bioteknisk
inriktning på naturvetenskapsprogrammet. I utbildningen ingår flera äm-
nen med bioteknisk inriktning såsom mikrobiologi, immunologi, gentek-
nik m.m.

Det tekniska programmets struktur bör ha samma uppbyggnad som
regeringen föreslår för övriga program.

I programmet bör 40-50 procent av karaktärsämnesblocket bestå av
kurser i matematik, fysik, kemi och tekniska ämnen som är gemensamma

37

för alla som går på programmet. Resterande del av karaktärsämnes- Prop. 1997/98:169
blocket bör utgöras av valbara tekniska inriktningar. Det skall också fin-
nas möjlighet att inom karaktärsämnesblocket läsa de kurser i matematik,
fysik m.m. som krävs för särskild behörighet till exempelvis civilingen-
jörsutbildningar.

Alla de inriktningar som ett tekniskt program bör inrymma kan av
naturliga skäl inte erbjudas i varje kommun eller samverkansområde. Här
finns, beroende på lokala förutsättningar, möjligheter för olika skolor att
profilera sig. Gymnasieskolor som har förutsättningar inom exempelvis
medieteknik och multimedia, bl.a. därför att de anordnar mediepro-
grammet, bör kunna erbjuda ett tekniskt program med en sådan inrikt-
ning. Andra gymnasieskolor kanske erbjuder ett tekniskt program med en
miljöteknologisk inriktning osv.

Skolverket har den 12 mars 1998 fått regeringens uppdrag att utarbeta
förslag till programmål och innehåll för teknikprogrammet. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 december 1998.

Teknikprogrammet för kvinnor och män

Regeringens utgångspunkt är att kvinnor har lika god förmåga att klara
tekniska studier som män - däremot är de uppenbart inte lika intresserade
av den teknikutbildning som ges i dag. I Utbildningsdepartementets rap-
port Vi är alla olika - En åtgärdsrapport om jämställdhet i skolan som en
pedagogisk fråga och ett kunskapsområde (Ds 1994:49) redovisas bl.a.
att flickor som väljer yrkestekniska utbildningar har högre snittbetyg än
pojkarna och är mer självsäkra och tuffa. Enligt rapporten är det inte de
tekniska ämnena i sig som är hindret. Det naturvetenskapliga program-
met, som intresserat många flickor och som är ett av gymnasieskolans
åtta jämställda program, har haft framgång beroende på att det uppfattas
som allmänbildande, att det inte krävs specialintresse för teknik och att
det ger en god grund för vidare studier.

Både innehåll och arbetssätt samt lärares medvetenhet och kompetens
när det gäller jämställdhet är avgörande för om skolan skall lyckas
”intressera” flickor och kunna ge dem en god yrkesteknisk utbildning.

Ett projektbaserat och probleminriktat arbetssätt där eleverna i hög ut-
sträckning får ta eget ansvar för sitt lärande har visat sig framgångsrikt
för att stimulera även kvinnor till tekniska studier. De skolor, bl.a.
Spyken i Lund och Jakobsbergs gymnasium, som lyckats har bl.a.
motiverat flickorna genom att kombinera tekniska ämnen med ämnen
som flickor är mer intresserade av, t.ex. språk. Skolorna skapar en trygg
inlärningsmiljö med klara demokratiska och jämställda spelregler som
gynnar båda könen. Det är en fråga om kunskap om könstillhörighetens
betydelse för prestationer och resultat och härmed en pedagogisk
utmaning för skolan. En annan orsak till att vissa skolor misslyckats med
att motivera flickor för teknik är kanske att de traditionella inriktningarna
inte fångat deras intresse. Nya och moderna inriktningar, t.ex. inom
miljö- och medieteknik eller mer tvärvetenskapliga inriktningar bör kun-
na ge nya förutsättningar att rekrytera både de kvinnor och de män som i
dag inte ser teknik som det mest intressanta att fördjupa sig i.

38

Pilotprojekt

Prop. 1997/98:169

Genom att införa ett nytt nationellt program skapas nya förutsättningar
för att närma gymnasieskolan och arbetslivet till varandra och därmed
nya arbetsformer med en stark arbetslivsanknytning. Det gäller dels
uppläggningen och det närmare innehållet i utbildningen, dels den del av
utbildningen som sker på en arbetsplats. Från försöksverksamheten med
kvalificerad yrkesutbildning finns goda erfarenheter av t.ex. lärandet i
arbetet, som bör kunna utnyttjas vid utvecklingen av ett tekniskt program.

Som regeringen framhållit i kapitel 4 Sverige - en stark och dynamisk
kunskapsnation är det av stor betydelse att arbetslivet ges en ökad delak-
tighet i gymnasieskolans utbildningar. Därmed ökar också företagens
intresse för att bidra till utvecklingen.

För att bl.a. pröva olika former för arbetslivets medverkan i gymnasie-
skolans utbildningar bör introduktionen av teknikprogrammet ske i form
av ett antal pilotprojekt. Syftet med dessa är att skapa förutsättningar för
en kvalitativt säkrad utbyggnad av programmet. Regeringen förslår att ett
tekniskt program skall införas från och med hösten 2000, men att inled-
ningen sker i form av en försöksverksamhet, som bör starta hösten 1998.
Regeringen avser att med stöd av bemyndigandet i 15 kap. 4 § skollagen
meddela föreskrifter om en sådan försöksverksamhet.

Konsekvenser för den gymnasiala vuxenutbildningen

De kursplaner som fastställs för gymnasieskolan gäller också för gymna-
sial vuxenutbildning. Detta innebär att de kurser som kommer att finnas
på teknikprogrammet också kan erbjudas studerande inom komvux.
Regeringen anser därför att det finns anledning att försöksverksamheten
inom ramen för teknikprogrammet även skall omfatta gymnasial vuxenut-
bildning och ingå i kunskapslyftet. Därigenom skapas också ett vidgat
tekniskt utbud inom vuxenutbildningen, som kan bidra till att öka förut-
sättningarna för vuxna att söka sig till arbeten med tekniskt innehåll.

39

Prop. 1997/98:169

7.2 Utveckling av det individuella programmet

Regeringens förslag: Skollagens 5 kap. 4 b § ändras så att det tydligt
visas på möjligheten att särskilt inrikta undervisningen inom ett indi-
viduellt program mot ett nationellt eller specialutformat program.

Regeringens bedömning: Det individuella programmet bör utvecklas
kvalitativt för att öka andelen elever som går vidare till och fullföljer
ett nationellt eller specialutformat program. Kommunerna bör därför
inom ramen för programmet erbjuda elever programinriktade, sökbara
studievägar.

Kommittén: Det individuella programmet fungerar bäst som språng-
bräda till ett nationellt program om eleven börjar direkt efter grund-
skolan. Elever på individuella program bör få tillgång till kurser som de
kan få tillgodoräkna då de övergår till ett nationellt eller specialutformat
program.

Arbetsgruppen: Arbetsgruppen hänvisar till Praktikprogramgruppens
arbete kring hur ett praktikprogram kan organiseras inom ramen för det
individuella programmet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat det indivi-
duella programmet uppehåller sig främst vid frågan om eventuella undan-
tag från behörighetskraven till gymnasieskolan.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringens mål är att
alla ungdomar skall skaffa sig en gymnasieutbildning. Därför bör gymna-
sieskolan utveckla flexibla alternativ som stöder detta mål. Regeringen
ser med oro på de uppgifter som visar att det finns en andel elever som
saknar godkända betyg från grundskolan. Genom de ökade bidragen till
kommunerna har bättre förutsättningar skapats för grundskolan. Rege-
ringen räknar därför med att andelen elever med godkända betyg kommer
att öka. För de ungdomar som av olika skäl inte påbörjar ett nationellt
eller specialutformat program direkt efter grundskolan, ger det indivi-
duella programmet förutsättningar att gå vidare och fullfölja sådana stu-
dier. För en del elever kan det omedelbart efter grundskolan vara mera
stimulerande att vänta med kärnämnen och i stället börja med praktik och
eventuellt kombinera praktiken med studier i yrkesämnen. Att utveckla
det individuella programmet är, enligt regeringens bedömning, en av
gymnasieskolans verkliga utmaningar för att kunna nå målet en gymna-
sieskola för alla. Antalet elever på det individuella programmet
beräknades i oktober 1997 uppgå till ca 15 000, vilket är en viss minsk-
ning från föregående år. Drygt 40 procent av de elever som gick på det
individuella programmet hösten 1996 hade böljat på programmet direkt
efter grundskolan. Inte minst mot bakgrund av de nya behörighetsbe-

40

stämmelsema är det angeläget att det individuella programmet utvecklas
kvalitativt för att ge bättre förutsättningar för alla elever att gå vidare till
och fullfölja ett nationellt eller specialutformat program. Regeringen
anser att elever som saknar behörighet eller har särskilda skäl bör er-
bjudas sökbara, programinriktade studievägar inom det individuella pro-
grammet, vilket är möjligt redan med dagens bestämmelser. Regeringen
ser det individuella programmet som en nödvändig möjlighet till flexi-
bilitet för att så småningom leda till gymnasial utbildning på ett nationellt
eller specialutformat program. Regeringen anser att det är viktigt att alla
elever får möjlighet att fullfölja sina gymnasiestudier, även om det tar
längre tid.

I den nationella utvecklingsplanen bedömde regeringen att det inom
ramen för det individuella programmet bör erbjudas en utbildning som
förenar undervisning i vissa grundskolekurser, vissa gymnasiekurser och
en yrkesinriktad praktik i ett praktikprogram. Mot den bakgrunden före-
slog regeringen i budgetpropositionen för år 1998 att medel skulle avsät-
tas för detta program. Därutöver tillsattes en arbetsgrupp inom Utbild-
ningsdepartementet har bl.a. haft i uppdrag att analysera och föreslå hur
en sökbar studieväg, främst för ungdomar som saknar behörighet till ett
nationellt program, kan utformas inom ramen för det individuella
programmet. Arbetsgruppen har nyligen redovisat sina förslag i rapporten
PRIV- en ny väg till ett nationellt program (Ds 1998:27). Arbetsgruppen
konstaterar att individuella program håller en skiftande kvalitet. I vissa
kommuner finns ett rikt utbud av kurser och en väl utvecklad samverkan
med de övriga programmen. På andra håll finns det stora brister. Lång-
siktiga mål och strategier saknas liksom kvalitetssäkring av utbildningen.
Samarbetet med övriga program är i vissa fall obefintligt, vilket innebär
bl.a. begränsningar i tillgången till gymnasiekurser. Vidare innehåller
skolplanerna mycket sällan något om det individuella programmets roll i
gymnasieskolan, vilket försvårar den enskilda skolans arbete med att
utarbeta strategier. En sådan otydlighet leder till en osäkerhet för elever-
na om vad studierna avses leda till, om de kommer att få intyg eller betyg
och om värdet av ett eventuellt sådant intyg/betyg.

Gruppen anser att elevernas praktik tydligt skall kopplas till undervis-
ningen och att höjda kvalitetskrav på praktiken bör vara en av de vikti-
gaste prioriteringarna framöver i arbetet med det individuella program-
met.

Arbetsgruppen ser behov av att underlätta övergången från det indivi-
duella programmet till ett nationellt program för att ge eleverna bättre
förutsättningar att fullfölja sina gymnasiestudier. Gruppen menar att det
individuella programmets koppling till de nationella programmen bör
stärkas och att eleverna bör erbjudas en utbildning av hög kvalitet som
överensstämmer med deras intresseinriktning. Därför föreslår arbets-
gruppen att kommunerna bör anordna s.k. programinriktade individuella
program - PRIV - som skall vara sökbara för eleverna. PRIV skall, i
likhet med det individuella programmet i övrigt, vara flexibelt utformat
utifrån varje elevs behov och förutsättningar. Förutom studier i grund-
skoleämnen och kärnämnen, skall PRIV innehålla gymnasiekurser i
främst yrkesämnen från respektive program. För att höja utbildningens
kvalitet föreslås också att APU skall erbjudas eleverna. Ett brett utbud av

Prop. 1997/98:169

41

programinriktade utbildningar förordas av gruppen, som dock inte anser
det möjligt att föreskriva vilka eller hur många inriktningar en kommun
bör erbjuda. Arbetsgruppens förslag remissbehandlas för närvarande,
varför regeringen vill avvakta remissinstansernas synpunkter innan slut-
lig ställning tas till gruppens olika förslag. Enligt regeringens bedömning
bör programinriktade individuella program, där eleven kan kombinera
praktik och kurser på grundskolenivå med kurser på gymnasienivå och
APU i syfte att senare leda in på ett nationellt program, erbjudas de
elever som inte är behöriga att söka nationella program. En sådan
studiemöjlighet svarar väl mot syftet med ett praktikprogram såsom det
beskrevs i den nationella utvecklingsplanen och i budgetpropositionen för
år 1998.1 syfte att stimulera utvecklingen av det individuella programmet
och markera att programinriktade alternativ bör erbjudas eleverna
föreslår regeringen att 5 kap. 4 b § skollagen förtydligas. Vilka eller hur
många inriktningar som bör erbjudas är dock en fråga som bör beslutas
om lokalt.

Prop. 1997/98:169

Att få tillgodoräkna sig sina betyg

Regeringen har redan tidigare i propositionen Läroplan för det obliga-
toriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet m.m. (prop.
1997/98:94) aviserat ändrade regler vad gäller gymnasielärares möjlighet
att sätta betyg i grundskoleämnen på individuella program. Arbetsgrup-
pen har nu föreslagit att elever som saknar betyg i ämnen från grund-
skolan också bör få tillgodoräkna sig de betyg som de fått genom studier
på ett individuellt program vid ansökan till ett nationellt program. Rege-
ringen avser att snarast meddela föreskrifter i enlighet med den nämnda
propositionen.

Huvudsyftet med det individuella programmet är att förbereda elever-
na för studier på ett nationellt eller specialutformat program. Därför
förutsätter regeringen att kommunerna använder sig av den s.k. fria
kvoten för att underlätta övergången till ett nationellt program. För de
elever som går ett individuellt program med en särskild inriktning och är
motiverade att studera vidare på ett nationellt program, är det angeläget
att kommunerna utnyttjar denna urvalsmöjlighet för att ge eleverna en
reell chans att fullfölja sina studier.

Behörighet att söka till ett nationellt program

Avsikten med de behörighetsbestämmelser som gäller fr.o.m. läsåret
1998/99 är att de elever som böljar på ett nationellt program skall ha de
basfärdigheter som är en förutsättning för att klara av studierna i gym-
nasieskolan. De hittills gällande bestämmelserna ställer krav endast på att
ha slutfört sista årskursen i grundskolan, dvs. inga krav ställs på betyg.
De nya bestämmelserna om godkänd nivå i svenska alternativt svenska
som andraspråk, engelska och matematik är således en rejäl skärpning av
behörighetskraven till nationellt program.

42

Regeringen anser det viktigt att slå vakt om kvalitet och likvärdighet i
utbildningen. Kravet måste därför ställas att alla elever som påbörjar ett
nationellt program har de kunskaper som krävs för att uppnå målen för
utbildningen. I likhet med flertalet remissinstanser, t.ex. Svenska Kom-
munförbundet, anser regeringen det viktigt att de nya behörighetsbestäm-
melserna skall stå fast. Många har befarat att möjligheten till de undan-
tag, som arbetsgruppen föreslagit, skulle kunna innebära att grundskolan
inte tar sitt fulla ansvar för att eleverna får möjlighet att nå
kunskapsmålen. Den möjlighet som redan föreslagits i propositionen
Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och
fritidshemmet m.m. (prop. 1997/98:94) innebär att en elev som avslutat
årskurs 9 i grundskolan utan att ha uppnått betyget Godkänd i aktuella
ämnen men som senare inhämtat motsvarande kunskaper t.ex. genom
studier på ett individuellt program eller som genom prövning visat att
han/hon uppnått motsvarande kunskaper skall vara behörig till ett
nationellt eller specialutformat program. Regeringen förutsätter att
kommunerna med hjälp av de s.k. Perssonpengama kommer att
intensifiera insatserna i grundskolan och dessutom erbjuder de elever som
inte nått behörighet i grundskolan möjlighet att nå denna behörighet
genom det individuella programmet.

Prop. 1997/98:169

43

Prop. 1997/98:169

8 Gymnasieskolans kärnämnen

Kärnämnena skall ge eleverna grundläggande förutsättningar att nå gym-
nasieskolans mål i karaktärsämnena. Tillkomsten av gemensamma kärn-
ämnen för alla gymnasieskolans program och motsvarande vuxenutbild-
ning har inneburit en väsentlig ambitionshöjning för att svara mot höga
krav i arbets- och samhällsliv.

Gymnasieskolan vänder sig i dag till alla ungdomar. Den absolut
största andelen av eleverna, ca 93 procent, når godkända resultat i käm-
ämneskursema. Kvaliteten på alla program i gymnasieskolan har höjts,
men det finns fortfarande brister. Den mindre grupp elever i gymnasie-
skolan som klarar kärnämnena sämre än karaktärsämnena utgör ett stort
problem. En oproportionerligt stor andel av dessa elever som inte god-
känts i något av de tre kärnämnena matematik, engelska och svenska
studerar inom vissa program med yrkesämnen. Dessa program har också
den största andelen elever med betyget Icke godkänd i kärnämnena idrott
och hälsa, estetisk verksamhet, natur- och religionskunskap. En orsak kan
vara att programmen i sig inte är attraktiva , vilket visar sig i ett lågt antal
sökande.

Regeringen är medveten om de mycket höga krav som ställs på lärarna
för att de skall kunna ge en undervisning i kärnämnena så att alla elever
når ett godkänt betyg. Skolverkets utvärdering visar att undervisning och
arbetssätt i dessa ämnen behöver utvecklas. Strukturella faktorer påverkar
villkoren och förutsättningarna för lärare i kärnämnen att delta i arbetslag
och ämnesövergripande arbete. Skillnaden är stor jämfört med hur under-
visningen kan bedrivas i karaktärsämnena. Kärnämnena framstår för
eleverna som mindre påverkbara, mer traditionella och förutsägbara.
Elevinflytandet är här minst och elevernas attityder och förhållande till
ämne och lärare inte lika positiva.

Den debatt som förts om gymnasiereformen har i stor utsträckning gällt
kärnämnena. I den nationella utvecklingsplanen diskuteras möjliga för-
ändringar av några av kärnämnena. De generella pedagogiska problemen
med ”små” kurser har också påtalats av Kommittén för gymnasieskolans
utveckling. Korta kurser kan innebära onödig splittring och små möjlig-
heter för eleverna att se helheter och samband samt svårigheter för lärare
att samarbeta. Lärare i kärnämnen som planerar undervisningen till-
sammans med eleverna och i samverkan med lärare i karaktärsämnen når
bättre resultat.

Skolverket har på regeringens uppdrag sett över kämämneskursema
Svenska, Engelska A och Matematik A i syfte att knyta programmål och
kursplaner närmare varandra. Avsikten är bl.a. att underlätta samarbetet
mellan lärare i käm- respektive lärare i karaktärsämnen. Regeringen
bereder för närvarande frågan.

Kärnämnena samhällskunskap, religionskunskap, naturkunskap, este-
tisk verksamhet samt idrott och hälsa är också i behov av utveckling
enligt regeringens bedömning.

44

Prop. 1997/98:169

8.1 Utveckling av kämämnesutbudet

Regeringens bedömning: Frågan om de små kärnämnenas innehåll och
struktur bör beredas ytterligare.

Arbetsgruppens förslag: Tre alternativa förslag till förändringar i
utbudet av kärnämnen redovisas.

Remissinstanserna: Minst positiva reaktioner har arbetsgruppens första
alternativ fått. Flertalet pekar på de problem och risker som valbarheten
innebär för en segregering av elevernas förkunskaper. Alternativ 2 har
flest förespråkare. Bland dessa ingår Kalmar läns landsting, Stockholms
universitet, Konstfack, Lärarhögskolan i Stockholm, Elevorganisationen
och Riksförbundet Hem och Skola. Flera spontana yttranden som Sveriges
Kristna Råd och Broderskapsrörelsen ställer sig också positiva, eftersom
etik- och moralfrågor får en ökad betydelse och värdegrunden stärks.
Andra som Västerbottenskretsen av Biologilärarnas Förening och Svens-
ka Kyrkans Unga är rädda för att de kunskapsmål som religionskunska-
pen och naturkunskapen innefattar skall förloras. Umeå universitet och
Riksförbundet Hem och Skola befarar att det naturvetenskapliga ämnet
försvinner på program med yrkesämnen och att religionskunskapen inte
kommer att ingå i alla program genom alternativ 3. Många, t.ex. Malmö
kommun, Stockholms kommun och Linköpings universitet, liksom flera
spontana remissvar är däremot positiva till integreringstanken bakom
förslaget och till att den estetiska verksamheten bibehålls som ett eget
ämne.

Skälen för regeringens bedömning: I den nationella utvecklingsplanen
tog regeringen upp frågan om en tänkbar utveckling av kärnämnena och
om hur man bättre skall kunna nå målen i dessa ämnen utan att kraven
sänks. Vidare diskuterades hur kursmålen i kärnämnena bättre än i dag
skulle kunna kopplas till kursmålen i grundskolan. Regeringen konsta-
terade därvid att kärnämnena religionskunskap, naturkunskap och estetisk
verksamhet har en ringa omfattning (30 gymnasiepoäng) i förhållande till
mycket ambitiösa kunskapsmål Korta kurser innebär onödig splittring
och små möjligheter för eleverna att se helheter och samband.

Rapporten Gymnasieskola i ständig utveckling diskuterade denna
problematik och presenterade tre olika alternativa förslag till förändringar
i kämämnesutbudet. Efter remissbehandling av dessa förslag kan rege-
ringen konstatera att remissopinionen är mycket splittrad. Mot bakgrund
av att kärnämnena har en sådan betydelse i gymnasieskolan bedömer
regeringen att denna fråga behöver beredas ytterligare. Regeringen är
därför inte nu beredd att föreslå någon genomgripande förändring av
kärnämnena utöver vad som i det följande föreslås beträffande Idrott och
hälsa.

45

Prop. 1997/98:169

8.2 Idrott och hälsa i gymnasieskolan

Regeringens förslag: Kursen i kärnämnet Idrott och hälsa skall
omfatta 100 gymnasiepoäng på alla nationella program.

Arbetsgruppen: Idrott och hälsa bör ha lika stor omfattning på alla
nationella program.

Remissinstanserna: Är till övervägande delen positiva till arbetsgrup-
pens förslag. Lärarförbundet anser att ämnet skall ha samma omfattning
på alla program. Malmö stad vill att omfattningen skall utökas till 130
poäng för samtliga elever och Umeå universitet efterlyser mer underlag
för bedömning. Flertalet spontant inkomna svar är negativa.

Skälen för regeringens förslag: I dag är omfattningen av Idrott och
hälsa olika på de nationella programmen. Utöver kämämneskursen Idrott
och hälsa A på 80 gymnasiepoäng har naturvetenskapsprogrammets
naturvetenskapliga gren och samhällsvetenskapsprogrammets samtliga
grenar ytterligare en kurs i ämnet - Idrott och hälsa B - om 50 gymnasie-
poäng. Idrott och hälsa får inte anordnas inom komvux. Regeringen anser
att det inte är rimligt att elever beroende av program, som ett obliga-
toriskt inslag, skall ha olika omfattning av detta ämne. Omfattningen av
ämnet Idrott och hälsa bör höjas till 100 gymnasiepoäng. Den kurs, Idrott
och hälsa B, som i dag ingår som karaktärsämneskurs på vissa studie-
inriktningar skall erbjudas alla elever som ett individuellt val.

Idrott och hälsa är utifrån olika aspekter, främst ur folkhälsosynpunkt,
ett viktigt ämne. Ämnet skall exempelvis ge eleverna kunskaper om hur
den egna kroppen fungerar, öka medvetenheten om livsstilens betydelse
för hälsa och miljö samt även ge dem förståelse för betydelsen av regel-
bunden fysisk träning. För att öka förutsättningarna för detta bör kursen
Idrott och hälsa B erbjudas alla elever inom ramen för individuellt val.
Av samma skäl föreslog regeringen i propositionen Förskoleklass och
skollagsfrågor (Prop. 1997/98:6) att ämnet skulle utökas från 460 till 500
timmar i grundskolan.

För närvarande skall alla elever inom ramen för individuellt val
erbjudas varje kurs som förekommer på ett nationellt program i kommu-
nen samt den nationella fastställda kursen Svenska C (5 kap. 11 § gym-
nasieförordningen). Svenska C har därmed en särställning som innebär,
att då det finns en grupp elever som önskar läsa kursen så skall den
anordnas. Detsamma bör gälla för Idrott och hälsa B.

46

Prop. 1997/98:169

9 Gymnasieskola och arbetsliv i samarbete

Regeringens bedömning: Gymnasieskolans utbildningar bör i högre
utsträckning knytas till arbetslivet. Nya samarbetsformer mellan skola
och arbetsplatser behöver utvecklas. Alla elever i gymnasieskolan bör
genom egna erfarenheter få insikt i arbetslivet. Regeringen kommer att
tillsätta en arbetsgrupp, där arbetsmarknadens parter ingår, med upp-
gift att belysa hur samarbetet mellan skola och arbetslivet kan utveck-
las vidare.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med regeringens bedöm-
ning.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat arbetsgrup-
pens förslag är de flesta positiva.

Skälen för regeringens bedömning: Samarbete mellan skola och arbets-
liv anses som något som med självklarhet ger skolans undervisning ett
mervärde. Av Skolverkets uppföljning av arbetsplatsförlagd utbildning
(APU) framgår att nästan samtliga elever som har haft en APU är klart
positiva och nöjda och ser den som ett viktigt komplement till den skol-
förlagda utbildningen. Det finns således ett kvalitativt värde i att vara på
en arbetsplats. Enligt regeringens bedömning är ett nära samarbete med
arbetslivet viktigt för skolan, men formerna för samarbetet behöver ut-
vecklas kvalitetsmässigt.

Ett samarbete med skolan gagnar också arbetslivet, t.ex. genom att man
från arbetslivets sida kan vara med och påverka skolans uppläggning av
undervisningen. Genom att elever befinner sig på en arbetsplats ges även
möjlighet för arbetslivets företrädare att bli delaktiga i elevernas utbild-
ning.

Regeringen finner det därför viktigt att ge sin bild av samarbetet mel-
lan skola och arbetsliv och hur detta samarbete kan vidareutvecklas för
att höja kvaliteten i utbildningen både på skolan och på en arbetsplats.

Kunskapsutveckling i skola och i arbetsliv

Gymnasieskolans programmål syftar till att ge undervisningen en helhet
som svarar mot programmets karaktär. Programmålen fyller för
närvarande inte, som regeringen bl.a. framförde i den nationella utveck-
lingsplanen, den avsedda funktionen att vara en för programmet
sammanhållande målbeskrivning. Programmålen används inte allmänt på
skolorna. Undervisningen i gymnasieskolan har en tradition av ämnes-

47

undervisning. Detta gäller särskilt i de ämnen, ofta kallade allmänna
ämnen, som finns på de traditionellt studieförberedande utbildningarna,
dvs. matematik, svenska, fysik, historia etc. Detta leder till att helhets-
synen på programmen inte får genomslag i organisationen eller i under-
visningen.

Innehåll och art i yrkesämnen varierar mer än i de allmänna ämnena.
Undervisningen i yrkesämnen har en annan tradition, bl.a. genom att
yrkeslärare i de flesta fall har en annan bakgrund än lärare i t.ex.
kärnämnen, och genom en mer direkt anknytning till yrkeslivet. Det är
också stor skillnad i teoribildning och innehåll i de olika yrkesämnena.
En del är mer snarlika allmänna ämnen - andra har en mycket stark
koppling till hantverksyrken. Samtidigt är flera yrkesämnen kopplade till
nya tekniska discipliner, t.ex. elektronik och datateknik. Genom att
yrkesämnena har så skiftande karaktär måste undervisningen bedrivas på
olika sätt och anpassas till de förutsättningar som gäller för det specifika
ämnet och yrkesområdet.

Den skolförlagda undervisningen i gymnasieskolan kan sägas påverkas
av tradition, ämnenas olika karaktär samt krav på att ge eleverna en sådan
helhet som avses i läroplanen och i programmålen. Det finns en mer eller
mindre framgångsrik strävan att sätta samman delarna, kurserna, till en
helhet. Verktygen är ofta lärarsamverkan och ämnesöverskridande under-
visning.

Undervisning i arbetslivet har helt andra utgångspunkter. Verksamhe-
ten på en arbetsplats är ofta komplex och svåröverskådlig. Verkligheten
är inte indelad i ämnen och kurser. Inom enheter och funktioner på ett
företag blandas olika tekniker och arbetssätt. På en vårdavdelning krävs
såväl kunnande vad gäller t.ex. omvårdnadskunskap och farmakologi
som förmåga hos de anställda att visa medmänsklighet, förmåga att
samarbeta och lösa problem. På ett verkstadsgolv i en modem tillverk-
ningsindustri krävs samarbetsförmåga, kunnande i komplicerade pro-
cesser, engelska osv.

Medan skolan på olika sätt, t.ex. genom temastudier och projektarbete,
strävar efter att ge eleverna helhet i utbudet av kurser, ger arbetslivet en
helhet där det ofta kan vara svårt att se delarna. Ett samarbete mellan
skolan och arbetslivet med en undervisning som bedrivs både i skolan
och i arbetslivet bör, enligt regeringens mening, skapa förutsättningar för
en god och intressant utbildning i gymnasieskolan.

Olika former for undervisning i och samarbete med arbetslivet

I dag finns olika samarbetsformer med arbetslivet. Den arbetsplatsförlag-
da utbildningen infördes i gymnasieskolan år 1992 efter att ha prövats i
en försöksverksamhet (ÖGY). På det estetiska programmet, naturveten-
skapsprogrammet och samhällsvetenskapsprogrammet finns för närvaran-
de möjlighet till ämnesanknuten praktik men även till APU. Inom ramen
för försöksverksamhet finns lärlingsutbildning. På det individuella pro-
grammet förekommer olika praktikinslag. I den försöksverksamhet med
kvalificerad yrkesutbildning (KY) på eftergymnasial nivå, som nu pågår

Prop. 1997/98:169

48

och där regeringen föreslagit en utvidgning i den ekonomiska vårproposi-
tionen, skall en tredjedel av utbildningen ske som ett lärande i arbetslivet.

Samarbetet mellan skolan och arbetslivet sker också i olika samarbets-
organ. Traditionellt har gymnasieskolan haft yrkesråd. Inom försöksverk-
samheten med en ny lärlingsutbildning skall det enligt försöksförord-
ningen (1997:762) finnas programråd. Programråd eller andra samarbets-
organ finns även utanför försöksverksamheten.

I rapporten Ökad rekrytering till gymnasieskolans industriprogram
(Ds 1996:53) behandlades betydelsen av en samverkan mellan skola och
arbetsliv. Det finns flera exempel på arbetslivets engagemang inom
utbildningsområdet. Det finns bl.a. ett antal fristående skolor med före-
tagsanknytning, t.ex. ABB:s gymnasieskolor i Västerås och Ludvika samt
Konsum Stockholms gymnasieskola. I vissa kommuner engagerar man
företag - entreprenadutbildning - för vissa utbildningsavsnitt, t.ex. där
det krävs speciell lärarkompetens eller utrustning.

I flera kommuner växer det också fram olika typer av samverkansfor-
mer, där industrin går in och på olika sätt stöder utbildningen, t.ex. i
Eskilstuna och Umeå. Exempelvis finns på Rinmansskolan i Eskilstuna
ett framgångsrikt samarbete med Volvo Construction Equipment Group.
En särskild ”styrelse” finns för industriprogrammet, där näringslivet har
ordförandeskapet.

Utveckling av samarbetet med arbetslivet

Regeringen ser positivt på en utveckling där olika former av samverkan
växer fram och där kommunen som utbildningsanordnare och företagen i
kommunen - representerande både fack och arbetsgivare — samarbetar i
genomförandet av yrkesutbildningen. Ett sådant samarbete bör inte bara
ske inom det tekniskt-industriella området och med privata företag.
Samverkan om bl.a. utbildningar inom vård och omsorg mellan kom-
munen eller landstinget som arbetsplats och skolan är lika betydelsefullt.

Regeringen bedömer att det behövs en ökad delaktighet och medverkan
från arbetslivet i planeringen och genomförandet av gymnasieskolans
utbildningar. Samarbetsformer i form av programråd, som bl.a. finns
inom pilotprojekten med lärlingsutbildning, kan utvecklas till ett forum
där arbetslivets och skolans representanter möts för diskussion om utbild-
ningens kvalitet. I sådana samarbetsorgan skapas också möjligheter för
kontaktskapande mellan skolan och arbetslivet. Det kan exempelvis gälla
att skaffa platser för lärlingsutbildning eller APU, men det kan även gälla
att hitta nya samverkansformer för att påverka innehållet i utbildningen i
skolan, i företag och på andra arbetsplatser. Särskilt små och medelstora
företag har i dag stora problem att kontinuerligt utveckla kompetensen
hos sin personal. Arbetslivet och gymnasieskolan har olika villkor för
sina respektive uppdrag. I mötet mellan dessa parter måste det skapas ett
samarbetsklimat där båda vinner och båda ges möjlighet att bli delaktiga.

Enligt regeringens bedömning bör samarbetsformema mellan skola och
arbetsliv utvecklas vidare och samarbetsorgan, t.ex. programråd, bör
inrättas vid alla skolor som anordnar program med yrkesämnen.

Prop. 1997/98:169

49

Utveckling av undervisning i arbetslivet

Prop. 1997/98:169

Det finns, som regeringen framhållit i det föregående, starka skäl att be-
driva undervisning på en arbetsplats. På en arbetsplats kan eleven skaffa
sig kunskaper som kompletterar och befäster de kunskaper som inhämtats
i undervisningen på skolan. Genom att under en längre tid tillsammans
med handledare och andra medarbetare på arbetsplatsen medverka i den
produktiva verksamheten kan eleven också nå mer övergripande mål än
vad som primärt framgår av kursplanerna, dvs. de mål som finns i läro-
planen och programmålen. Det är dels mål kopplade till kunskaper och
färdigheter som exempelvis samarbetsförmåga, initiativförmåga, pro-
blemlösningsförmåga och förändringsbenägenhet, dels mer sammansatta
yrkespecifika kunskapsmål som konkluderar och ger helhet i de olika
yrkesämnena i programmet.

Genom utbildning på en arbetsplats får eleven möjlighet att se helheten
i en produktionsprocess, hur olika faktorer påverkar processen samt att
med egna arbetsinsatser konstatera hur resultatet av en arbetsprocess
samspelar med dessa faktorer. På en arbetsplats får eleverna även tillfälle
att se hur arbetsplatsens organisation är uppbyggd - både vad gäller det
som hör samman med den direkta produktionen och det som mer är att
betrakta som det inre arbetet. Exempel på det senare är frågor som rör
personalpolitik, kompetensutveckling och arbetsmiljö. Ett ytterligare
exempel är hur teknisk utveckling ställer krav på nya produkter eller
tjänster och hur detta i sin tur förändrar arbetsrutiner och påverkar kom-
petensbehoven.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen är en viktig del i gymnasie-
skolans yrkesutbildningar. Genom APU tillförs viktiga kvaliteter utbild-
ningen som gör att utbildningsmålen bättre kan uppnås. APU har därmed
stor vikt för utbildningens resultat.

Alla utbildningsinriktningar kan inte arbetsplatsförläggas i samma
form och i samma omfattning. Enligt regeringens bedömning bör det
tillsammans med berörda branscher diskuteras hur ett lärande på en
arbetsplats är lämpligt eller möjligt att genomföra. På program vars
karaktärsämnen bättre kan inhämtas på en arbetsplats bör eleverna kunna
få en längre APU än vad som tillämpas för närvarande. Det kan t.ex.
gälla flera utbildningsinriktningar inom hantverksprogrammet, byggpro-
grammet, omvårdnadsprogrammet samt hotell- och restaurangprogram-
met. I andra fall kan en kortare APU och därmed längre skolförlagd
utbildning vara lämpligare, t.ex. för utbildningar inom elprogrammet och
medieprogrammet.

För närvarande pågår ett arbete inom Skolverket med en revidering av
programmens mål och innehåll. I samband därmed är det naturligt att
även bedöma vilken minsta omfattning av APU som är rimlig för vart
och ett av de yrkesinriktade programmen.

Enligt regeringens uppfattning bör en skola som inte kan erbjuda APU
för ett visst program i princip inte få erbjuda utbildning på detta program.
Hur kravet på APU tillgodoses är en fråga som bör ligga inom ramen för
Skolverkets tillsynsuppgift. Innan denna fråga regleras, bör emellertid
frågan ha utretts om hur stor andel APU som bör finnas på vaije program.

50

Undervisningen på en arbetsplats bör så långt möjligt vara ett lärande i Prop. 1997/98:169
arbetet. På en arbetsplats där detta utgör en naturlig del i vardagen strävar
man medvetet efter att hos medarbetarna utveckla den kompetens som
fordras för att stödja andras lärande. När en sådan arbetsplats tar sig an en
elev finns på ett naturligt sätt ett stöd för eleven. I ett lärande i arbetet
tillförs och bearbetas nytt kunskapsstoff. Regeringen ser detta som ett
mål för all arbetsplatsförlagd utbildning. Regeringen är samtidigt med-
veten om att alla arbetsplatser inte kan erbjuda denna miljö i dag.

Mål för arbetsplatsförlagd utbildning

Regeringens ståndpunkt är att det är väsentligt att en del av gymnasie-
skolans utbildningar även i framtiden sker på en arbetsplats och att
arbetslivet skall kunna vara med och påverka utbildningens innehåll.
Dagens olika former för detta - ämnesanknuten praktik, praktik, APU
och lärlingsutbildning - behöver dock vidareutvecklas.

Regeringen ser att den verksamhet med lärlingsutbildning, som sker i
försöksverksamhetens form, på sikt kan komma att påverka framtida
former av arbetsplatsförlagd utbildning.

Regeringen har vidare under avsnittet 7.1 Ett nytt nationellt program -
teknikprogrammet föreslagit att en försöksverksamhet med ett tekniskt
program bl.a. bör användas för att pröva nya samarbetsformer med
arbetslivet.

Riksdagen har på regeringens förslag (prop. 1995/96:206) beslutat att
det skall finnas särskilda mål för APU. Skolverket har på regeringens
uppdrag utarbetat förslag till sådana mål. Regeringen anser att dessa mål
anger viktiga kunskapskvaliteter som bör erhållas i arbetslivet. Enligt
regeringens bedömning finns i dessa mål sådant som till stor del även
skulle kunna komma att gälla för lärlingsutbildning. Då det ännu är för
tidigt att dra erfarenheter från försöksverksamheten med lärlingsutbild-
ning bedömer regeringen att det finns motiv att avvakta med att fastställa
mål för APU.

Det lärlingskontrakt som skall tecknas mellan skolan, arbetsplatsen och
eleven och som skall finnas i försöksverksamheten med lärlingsutbild-
ning skulle med fördel också kunna användas för t.ex. APU och andra
praktikinslag. Därigenom skulle det för alla berörda parter tydligare
klarläggas vilka utbildningsmål som eleven skall uppnå under den arbets-
platsförlagda delen av gymnasieutbildningen.

För att stimulera och utveckla samarbetet mellan skola och arbetsliv
avser regeringen att tillsätta en särskild grupp, där bl.a. arbetsmarknadens
parter bör ingå. Gruppen skall även behandla frågan hur gymnasieskolans
arbetsplatsförlagda utbildning bör utvecklas. I samband med pilotprojek-
ten med lärlingsutbildning har en rad frågor väckts. Det är naturligt att
gruppen också behandlar dessa. Frågan om hur grundskolan skall
samarbeta med arbetslivet och hur elever i grundskolan skall tillförsäkras
en inblick i vad som sker på en arbetsplats bör också ingå i gruppens
uppgifter.

För att utveckla gymnasieskolans samarbete med arbetslivet har rege-
ringen inom ramen för de tio punkter för kvalitet och likvärdighet för

51

skolan som presenterats i den ekonomiska vårpropositionen (prop.
1997/98:150) beräknat att 50 miljoner kronor avsätts under en tvåårs-
period. Dessa medel skall stödja utvecklingen av samverkan mellan skola
och arbetsliv, t.ex. programråd, och kompetensutvecklingen för yrkes-
lärare.

Prop. 1997/98:169

52

Prop. 1997/98:169

9.1 En ny modem lärlingsutbildning i gymnasieskolan

Regeringens förslag: En ny modem lärlingsutbildning införs från
hösten år 2000 i gymnasieskolan som alternativ studiemöjlighet inom
nationella program med yrkesämnen. Den skall ge behörighet för hög-
skolestudier. Erfarenheter från den pågående försöksverksamheten
med pilotprojekt skall vägas in i den slutliga utformningen av den nya
modema lärlingsutbildningen.

En regel införs i 5 kap. 3 § fjärde stycket skollagen som visar att
lärlingsutbildning är en studiemöjlighet inom nationella och special-
utformade program som innehåller yrkesämnen. Regeringen ges ett
bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om lärlingsutbild-
ningen.

Kommitténs förslag: Kommittén konstaterar att det finns ytterligare
frågor i samband med lärlingsutbildningen som behöver lösas, t.ex. vilka
program lärlingsutbildningen skall finnas på, hur en elev skall söka lär-
lingsutbildning, om det någon gång kan utgå lärlingslön, vem som avgör
vilka elever som skall få gå lärlingsutbildning, vilka insatser bransch-
organisationerna bör svara för och om ersättning skall utgå till företagen.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Majoriteten av kommunerna är positiva till lärlings-
utbildning som alternativ studieväg. Vanligt förekommande komplet-
terande synpunkter är att det borde finnas nationella mål med större lokal
frihet, att ett utökat samarbete mellan skola och arbetsliv är en förutsätt-
ning samt att pilotprojekten måste utvärderas innan den slutliga formen
fastställs.

SAF framhåller att reglerna måste vara flexibla och att besluten skall
fattas lokalt. Ersättningsfrågan måste lösas eftersom utbildning kostar
pengar, oavsett om den sker i en skola eller på en arbetsplats. LO anser
att det föreligger stora risker med förslaget till lärlingsutbildning. Om
lärlingsutbildningen betyder elevstatus under fyra år och därmed inte
omfattas av kollektivavtal, innebär det en risk att lärlingsutbildningen blir
en förlängd och försämrad APU för de elever som skolan inte vill ta
ansvar för, men som arbetsgivaren gärna tar emot som gratis arbetskraft.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen bedömde i den nationella
utvecklingsplanen att ett nationellt program med yrkesämnen skall kunna
läggas upp på olika sätt. Inom ramen för dessa program bör en alternativ
studiemöjlighet införas med en modem och helt ny typ av lärlings-
utbildning, som skiljer sig markant från tidigare former. Den kan efter
cirka två års gymnasieutbildning vara en väg att fullfölja ett nationellt
program med yrkesämnen. Den bör erbjudas som ett alternativ till nu-

53

varande studieorganisation. Regeringen presenterade sin avsikt att fort- Prop. 1997/98:169
sätta att utreda förutsättningarna för att inom nationella program införa
lärlingsutbildning. Som ett led i detta beredningsarbete pågår sedan
läsåret 1997/98 en försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom
gymnasieskolan (1997:762).

Flera remissinstanserna har ifrågasatt om det inte borde vara möjligt att
påbörja lärlingsutbildning tidigare än efter halva gymnasietiden. Rege-
ringen, som inte är främmande för en sådan öppning, kommer att noga
följa försöksverksamheten och senare bedöma om nuvarande bestämmel-
ser för försöksverksamheten bör ändras på denna punkt.

Syftet med denna lärlingsutbildning är att ge de elever som vill
möjlighet att genomföra en större del av utbildningen inom ett nationellt
program på en arbetsplats samt att ge arbetslivet möjlighet att vara med
och påverka utbildningens innehåll och genomförande. Lärlingsutbild-
ningen skall uppnå samma program- och kursplanemål som ordinarie
utbildning i skolan med APU. Lärlingsutbildningen ger därmed grund-
läggande behörighet till universitet och högskolor. Eleven följer pro-
grammets gemensamma delar under den första delen av utbildningen, då
även arbetsplatsförlagd utbildning skall ingå. Därefter kan lärlingsdelen
av utbildningen påböijas.

Lärlingsutbildningen innebär en växelutbildning mellan skola och
arbetsplats med kärnämnen och karaktärsämnen i skolan samt APU och
handledd praktik på arbetsplatsen. Utbildningens innehåll regleras genom
ett kontrakt mellan eleven, skolan och arbetsplatsen. Avsikten med
försöksverksamheten är att ge ett underlag till den närmare utformningen
av lärlingsutbildningen.

För närvarande har 21 gymnasieskolor fått medgivande att starta pilot-
projekt. Projekten är baserade på industriprogrammet, fordonsprogram-
met, hotell- och restaurangprogrammet, elprogrammet, barn- och fritids-
programmet, hantverksprogrammet, omvårdnadsprogrammet, handels-
och administrationsprogrammet samt ett specialutformat program.

Genom lärlingsutbildningen kan en utökning av den enskilda gymna-
sieskolans utbildningsutbud inom ett eller flera program skapas genom ett
utökat samarbete med näringslivet och den offentliga sektorn inom det
egna upptagningsområdet. En lärlingsutbildning kan även bidra till
återväxten inom smala yrkesområden. Mindre företag, som av praktiska
skäl har svårt att ta emot ungdomar på APU, kan genom lärlings-
utbildning ges bättre möjligheter att ta emot en elev enligt lärlings-
altemativet.

I den nationella utvecklingsplan, som regeringen avser att presentera
våren 1999, planerar regeringen att redovisa hur lärlingsutbildningen bör
utvecklas och hur olika samarbetsformer med arbetslivet kan etableras.

54

Prop. 1997/98:169

10 Examen på gymnasial nivå

Regeringens förslag: En gymnasieexamen införs för de elever som
påbörjar sin utbildning på ett nationellt eller specialutformat program i
gymnasieskolan läsåret 2000/2001. Krav för examensbevis skall vara
fullständig studiegång, dels med grundläggande behörighet för
högskolestudier, dels med minst betyget Godkänd i ämnena svenska/
svenska som andraspråk, engelska och matematik samt i de viktigaste
karaktärsämnena på det studerade programmet. Därutöver fordras
även ett godkänt examensarbete, som omfattar 100 gymnasiepoäng.
För examensarbetet skall det finnas nationella mål. Även i komvux
skall gymnasieexamen erbjudas som en möjlighet med i stort sett
samma krav för examensbevis som i gymnasieskolan.

Regeringens bedömning: Gymnasieexamen bör utgöra en särskild
merit vid urval till högskolan. En gymnasieexamen bör även kunna
räknas som en merit i arbetslivet.

Ett examensarbete bör kunna fullgöras i såväl en skola som på en
arbetsplats. Ett examensarbete skall bedömas av handledare och ex-
tern bedömare i förening.

Skolverket bör få i uppdrag att utarbeta nationella mål för examens-
arbetena. Införandet av gymnasieexamen förutsätts ske inom en
oförändrad kostnadsram för kommunerna. Under inledningsperioden
bör staten svara för vissa kostnader, t.ex. för utbildning av handledare
och bedömare.

Kommitténs förslag: För att få en yrkesexamen bör eleven ha genomfört
ett projektarbete som motsvarar en verklig arbetsuppgift inom det
berörda yrkesområdet.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat förslagen
är de flesta positiva. Skolverket anser att omfattande utrednings- och
utvecklingsarbete krävs för genomförande av en gymnasieexamen. Ver-
ket framhåller att en examen som utgår från de grundläggande målen för
gymnasieskolan skulle ha en positiv effekt på arbetet i skolan.
Lärarförbundet anser att gymnasieexamen skall vara frivillig, men att
målsättningen skall vara att den stora majoriteten av elever genomgår
den, även om den inte krävs för grundläggande behörighet. Den bör vara
probleminriktad och premiera analysförmåga och självständigt arbete. LR
anser att en kvalificerad gymnasieexamen måste pröva elevernas analys-
och problemlösningsförmåga, deras initiativförmåga samt förmåga att

55

genomföra kvalificerade uppgifter på flera områden, dvs. i ämnen som Prop. 1997/98:169
bildar bas för vidare studier eller yrkesarbete.

Skälen for regeringens forslag och bedömning: Regeringen konstatera-
de redan i den nationella utvecklingsplanen att det finns goda skäl att
pröva om en yrkesexamen kan införas. Regeringen finner nu att det finns
mycket goda skäl att för att en examen bör finnas för hela gymnasie-
skolan. En nationellt reglerad gymnasieexamen skall införas från och
med intagningen till läsåret 2000/2001. Syftet med examen är att befästa
och förstärka kvaliteten i svensk gymnasieutbildning. Gymnasieexamen
skall omfatta alla elever.

För den som uppfyllt kraven för gymnasieexamen utfärdar rektor ett
särskilt examensbevis. Av examensbeviset skall framgå vilket nationellt
eller specialutformat program som examen avser, examensarbetet och
bedömningen av detta. Examensbeviset skall ge tydlig information om att
utbildningens mål som helhet är uppnådda, att utbildningen på den gym-
nasiala nivån och examensarbetet har fullgjorts.

Krav för att få ett examensbevis skall vara fullföljd studiegång på ett
nationellt eller specialutformat program eller motsvarande utbildning i
gymnasial vuxenutbildning eller i en fristående gymnasieskola. Den
grundläggande behörigheten för högskolestudier skall vara uppnådd, dvs.
lägst betyget Godkänd på kurser motsvarande minst 90 procent av de
gymnasiepoäng som krävs för ett fullständigt program. Därutöver skall
eleven ha minst betyget Godkänd i kämämneskursema i svenska/svenska
som andraspråk, engelska och matematik samt i de viktigaste karaktärs-
ämnena på det studerade programmet. Slutligen skall ett examensarbete
ha fullgjorts med godkänt resultat. Betyg på examensarbete skall vara
Godkänd respektive Icke godkänd. Examensarbetet genomförs inom ra-
men för det individuella valet.

I det fall en elev valt att göra ett examensarbete men inte fullföljer
detta, bör eleven få ett icke godkänt betyg för examensarbetet infört i
slutbetyget, om eleven inte har andra valbara kurser som gör att kraven
för ett slutbetyg uppfylls.

Examensarbetet

Examensarbetet skall innebära att eleven under sitt sista gymnasieår utför
ett större självständigt arbete inom ett kunskapsområde som ligger inom
målet för det aktuella programmet. Arbetet skall ge eleven möjlighet att
tillämpa och fördjupa teoretiska och/eller praktiska kunskaper inom flera
ämnesområden. För en examen i ett program med yrkesämnen bör arbetet
kunna motsvara en verklig arbetsuppgift inom det berörda yrkesområdet
eller inom ramen för lärlingsutbildningen. Arbetet skall åtminstone till en
del redovisas skriftligt - ett krav som svarar mot behovet av att läs- och
skrivfärdigheter kontinuerligt upprätthålls i både skola och arbetsliv.
Arbetet skall pröva elevens förmåga att ta ansvar för, planera och arbeta
på egen hand med de hjälpmedel som detta kräver. Examensarbetet skall

56

ha en omfattning som motsvarar cirka fyra veckors arbete på heltid, dvs. Prop. 1997/98:169
100 gymnasiepoäng.

För examensarbetet skall det finnas nationella mål, som fastställs av
regeringen. Dessa mål skall vara ett stöd för att upprätthålla likvärdiga
krav och likvärdiga bedömningar. Skolverket bör få i uppdrag att utarbeta
förslag till nationella mål för examensarbetet. Utgångspunkt för dessa
mål skall vara programmålen för gymnasieskolan. Verket bör även få i
uppdrag att ta fram nationella exempel på hur examensarbeten kan
utformas för olika gymnasieprogram. Exempel på examensarbeten för
yrkesutbildningar skall tas fram i samråd med respektive branschorga-
nisationer.

På lokal nivå utarbetas examensuppgifter utifrån de nationella målen.
Utformningen av uppgifterna skall anpassas efter de lokala förutsätt-
ningarna och utbildningsinriktningarna. Det är därför viktigt att det sker i
samarbete med arbetslivet och andra gymnasieskolor.

Ett examensarbete skall kunna fullgöras såväl i en skola som på en
arbetsplats. I det lokala utarbetandet av uppgifter för examensarbeten
inom de yrkesutbildande programmen skall programråden medverka.

Examensarbetet skall kunna genomföras såväl enskilt som i grupp, men
i det senare fallet måste utformningen ge möjlighet att bedöma den
enskildes prestation. Examensarbetet skall ge alla elever möjlighet att
dokumentera och visa upp sina kunskaper och färdigheter. Därmed kan
det bidra till att bredda bedömningen av eleven utöver den information
som slutbetyget ger, vilket kan vara särskilt betydelsefullt för elever som
av olika orsaker inte lyckats lika bra i den traditionella betygsättningen.
Eleven skall under arbetet med examensuppgiften ha tillgång till stöd av
en handledare med sakkunskap inom det område som arbetet berör.
Processen under själva arbetet, initiativ- och samarbetsförmåga m.m. är
sådana faktorer som handledaren måste bedöma genom att kontinuerligt
följa arbetet.

Enligt regeringens bedömning är ett examensarbete av en sådan karak-
tär att det antingen kan godkännas eller inte godkännas. Därför anser
regeringen att det inte skall sättas graderade betyg på ett examensarbete.
Enligt regeringens bedömning bör ett godkänt examensarbete ha samma
värde som betyget Mycket väl godkänd.

Meritvärde

Bestämmelser om behörighet och urval till högskolan anges i 8 kap. 4-16
§§ samt bilaga 4 högskoleförordningen. Föreskrifterna för grundläggande
behörighet till högskolan skall enligt regeringens bedömning inte ändras
genom en gymnasieexamen. En fullföljd gymnasieutbildning med minst
betyget Godkänd i ett kursomfång som motsvarar 90 procent av antalet
gymnasiepoäng för ett program skall som hittills ge grundläggande
behörighet för högskolestudier. Detta skulle innebära att det krävs minst
betyget Godkänd i kurser upp till 2 250 gymnasiepoäng, dvs. 90 procent
av 2 500 gymnasiepoäng.

Det finns dock anledning att premiera elever med gymnasieexamen när
det gäller urvalet av behöriga sökande till högskolan. Det är emellertid en

57

fråga som kräver ytterligare beredning, innan regeringen är beredd att ta
ställning.

En gymnasieexamen bör även kunna tillgodoräknas som merit i arbets-
livet. På vilket sätt detta kan komma att ske, exempelvis som en del i ett
yrkesbevis eller i ett gesällprov, är dock inte en fråga som ankommer på
regeringen att besluta om, utan detta måste arbetsmarknadens parter
diskutera och ta ställning till.

Handledare och bedömning

Som handledare bör såväl lärare som personer inom arbetslivet utanför
skolan kunna fungera. För att kunna stödja eleverna under arbetet bör
handledarna ha en särskild utbildning för detta.

För att säkra kvaliteten i bedömningen av ett examensarbete skall det
bedömas av handledare och extern bedömare i förening. Som medbe-
dömare bör anlitas personer från andra gymnasieskolor, högskolan,
arbets- och samhällslivet. Medbedömare kan också bidra till att bredda
gymnasieskolans kontaktytor. Genom att använda medbedömare kan be-
dömningen göras utifrån ett bredare perspektiv. Bedömningen av
examensarbetet skall ske mot de nationella målen och den lokala ut-
formningen. Även externa bedömare behöver en utbildning för uppgiften.

Genomförande

För införandet av examensarbeten genomförs utbildning av handledare
och externa bedömare. Skolverket bör få i uppdrag att utarbeta ett utbild-
ningsmaterial för utbildningen. Utbildningen sker i två steg. I steg 1
utbildas resurspersoner bl.a. genom IT-stödd distansutbildning. Dessa
resurspersoner kan därmed vara såväl bedömare som handledare. För att
kunna vidga kretsen sker som steg 2 genom resurspersonerna en lokal
utbildning av handledare och externa bedömare i form av studiecirkel-
liknande seminarier.

På sikt förutsätts utbildning av nya handledare och bedömare ske inom
ramen för skolhuvudmännens reguljära fortbildningsansvar. I grundut-
bildningen till lärare bör även ingå utbildning i att handleda och bedöma
examensarbeten.

Lärares tid för planering, handledning och bedömning förutsätts rym-
mas inom ramen för de 100 poäng som examensarbetet motsvarar.

Införandet av gymnasieexamen bör kunna ske inom oförändrad kost-
nadsram för kommunerna. Under en inledningsperiod bör staten svara för
vissa kostnader för utbildning av handledare och bedömare samt produk-
tion av IT-material. Regeringen, som i den ekonomiska vårpropositionen
(prop. 1997/98:150) föreslagit medel för införande av gymnasieexamen,
återkommer till frågan senare i budgetpropositionen för år 1999.

Prop. 1997/98:169

58

Konsekvenser för gymnasial vuxenutbildning

Prop. 1997/98:169

Reglerna för gymnasieexamen för vuxenstuderande skall i princip vara
desamma som för ungdomar i gymnasieskolan. Eftersom vuxenstuderan-
de kan studera på både heltid, deltid och fritid, med kortare eller längre
avbrott, kan deras samlade studietid bli både kortare och avsevärt längre
än tre år. Därför är det inte lämpligt att ange någon tidpunkt när en
vuxenstuderande skall ha påbörjat sin gymnasiala utbildning för att få
möjlighet att genomföra en gymnasieexamen. I gymnasieskolan skall
möjligheten gälla för de elever som påbörjar sin gymnasieutbildning
läsåret 2000/2001 och examensarbetet skall utföras under det sista
gymnasieåret. De första eleverna i gymnasieskolan som genomför en
gymnasieexamen kommer därför att göra det under läsåret 2002/2003.
Samma år bör vuxenstuderande första gången kunna få genomföra
examensarbete. Regeringen anser det självklart att gymnasieexamen
också skall finnas i den gymnasiala vuxenutbildningen, eftersom en del
där kompletterar sin tidigare utbildning, medan andra läser en hel
gymnasieutbildning. Det är viktigt att reglerna för examensarbetet i kom-
vux ger vuxna möjligheter att komplettera en tidigare ofullständig utbild-
ning. Eftersom gymnasial vuxenutbildning i regel inte genomförs pro-
gramvis på samma sätt som i gymnasieskolan, bör föreskrifterna utformas
så att examensarbetet skall avse ett större självständigt arbete inom ett
kunskapsområde som ligger i linje med den aktuella elevens individuella
studieplan eller tidigare gymnasial utbildning.

59

Prop. 1997/98:169

11 Prov och kvalitetssäkring

Regeringens bedömning: Gymnasieförordningens bestämmelser om
de nationella proven bör ändras, så att de nationella kursproven blir
obligatoriska inför betygsättningen i kämämneskursema i svenska/
svenska som andraspråk, engelska och matematik samt i den högsta
karaktärsämneskursen i engelska och matematik på respektive pro-
gram.

Skolverket bör få ett nytt uppdrag angående en provbank med natio-
nella prov för kunskapsbedömning i andra ämnen och kurser än de
ovan nämnda för att stärka möjligheterna att kvalitetssäkra såväl betyg
som resultatredovisning.

Kommitténs förslag: Kommittén anser det angeläget att arbetet med att
utveckla de nationella proven fortsätter. Det gäller i synnerhet arbetet
med att bygga upp en provbank.

Remissinstanserna: Högskoleverket framhåller att en bidragande orsak
till en bristande kvalitetssäkring är att de nationella proven inte är obliga-
toriska och därmed inte heller normgivande.

Skälen till regeringens bedömning: Staten och kommunerna har ett
gemensamt ansvar för att de nationella målen för skolan uppnås och att
en likvärdig utbildning erbjuds alla barn, ungdomar och vuxna. Nationell
likvärdighet i ett decentraliserat system förutsätter en systematisk kvali-
tetssäkring. Det viktigaste motivet för att mäta kvalitet är dock utveck-
lingsmotivet, dvs. att fastställa starka och svaga sidor i en skolas verk-
samhet för att kunna göra verksamheten bättre för dem som den är till för
-eleverna. Därför skall måluppfyllelsen redovisas regelbundet i varje
kommun och för varje skola samt på nationell nivå. Särskilda kvalitets-
redovisningar skall ligga till grund för beslut om att förbättra och
utveckla utbildningen.

Det krävs många olika insatser för att säkra och utveckla kvaliteten i
utbildningen. Ett nationellt provsystem kan bidra till att en likvärdig
utbildning upprätthålls över hela landet. Elevernas kunskapsutveckling
samt deras sociala och personliga utveckling är viktiga indikatorer på
skolans resultat. Bedömningar av hur väl eleverna når dessa mål är
givetvis betydelsefulla också för de enskilda eleverna.

Staten har ett särskilt ansvar för en infrastruktur för kvalitetssäkringen,
dels för den nationella styrningen, dels för att underlätta motsvarande
arbete lokalt. Det gäller statistik som annan beskrivande information men
också generell metodutveckling liksom stöd för att utveckla användbara
metoder för de lokala behoven. I detta ingår bl.a. olika instrument och
uppgifter för att på likvärdiga grunder kunna bedöma elevernas
kunskaps- och kompetensutveckling.

60

Skolverket har sedan år 1994 ett regeringsuppdrag att tillhandahålla
instrument för kunskapsbedömning i grundskolan och i gymnasial utbild-
ning. I uppdraget anges tre syften för olika provmaterial: att ge stöd för
en över landet enhetlig betygsättning, att ge stöd för att planera utbild-
ningen genom analyser av elevers starka och svaga sidor samt att ge
underlag för utvärdering av utbildningen. De kursprov som enligt upp-
draget skall erbjudas kontinuerligt avser vissa, för olika program av-
slutande kurser i svenska, engelska och matematik. Dessutom framhålls i
uppdraget behov av material/prov för kunskapsbedömning också i andra
ämnen och kurser, på sikt i en så kallad provbank. Denna avser ett utbud
av prov och provuppgifter, varifrån lärare kan få material utifrån sina
behov. De nationella kursproven erbjuds skolorna, men gymnasieförord-
ningens formulering innebär en stark rekommendation att använda kurs-
proven till stöd vid betygssättning i de tre nämnda ämnena.

Enligt regeringens bedömning finns det skäl att nu utveckla det natio-
nella provsystemet för gymnasieskolan. Skälen är förslagen till föränd-
ringar i denna proposition, samt de översyner av programmål och
kursplaner som pågår inom Skolverket. Resultat från uppföljningar av
hur nuvarande provmaterial används liksom det generella behovet att
stärka kvalitetssäkringen motiverar detta.

Obligatoriska nationella kursprov

Förändringarna innebär att alla lärare inför betygssättning i kämämnes-
kursema i svenska/svenska som andraspråk, engelska och matematik
skall använda sig av de nationella kursproven, d.v.s. de blir obligatoriska.
Obligatoriska kursprov skall också användas i den avslutande karaktärs-
ämneskursen på respektive program i engelska och matematik. Lärares
betygsättning är ett grannlaga arbete som kräver att man bedömer
elevernas kunskapsutveckling utifrån bredast möjliga underlag. Därför
skall proven utformas så att det tydligt framgår att det täcker endast vissa
kursmål och därmed utgör endast en del av underlaget för betygssättning
på kursen.

Frågan om distribution och genomförande av prov stöter på flera delvis
motstridiga krav, som inte alla kan tillgodoses i ett nationellt provsystem.
Traditionellt har nationella prov genomförts av samtliga elever i en viss
målgrupp på en nationellt fastlagd provdag. Det var lämpligt, då studier-
na tidsmässigt planerades på samma sätt för alla elever som ingick i
målgruppen. I dag planeras kurserna in över läsåret på mycket olika sätt.

Tilltron till provens värde som bedömningsunderlag hänger samman
både med provens innehåll och konstruktion och med hur de skall
genomföras. Ett provs tillförlitlighet har starkt samband med att de som
deltar i det har samma möjligheter att förbereda sig. Ett visst prov-
material blir förbrukat om de som deltar fått information om innehållet i
förväg. Därför är ett visst nationellt kursprov i princip användbart vid
endast ett enda tillfälle. Det innebär att de obligatoriska kursproven måste
genomföras på nationellt bestämda provdagar.

Prop. 1997/98:169

61

Den nationella provbanken

Prop. 1997/98:169

Provbanken skall i första hand omfatta kurser där det inte finns nationella
prov. Att ta fram nationella prov av god kvalitet ställer stora krav på
resurser. Material och uppgifter bör därför kunna användas vid mer än en
provdag, vilket är möjligt genom att provuppgifter och delprov
återanvänds i olika kombinationer. Det krävs emellertid en stor samling
av aktuella prov och uppgifter, om den skall kunna anses tillförlitlig.

Sedan vårterminen 1996 erbjuder Skolverkets provbank prov i franska,
tyska och naturvetenskapliga ämnen. Utvecklingen av provbanken skall
fortsätta. Provmaterial eller andra material med syfte att säkra betygens
likvärdighet eller för utvärdering av utbildningen bör utvecklas även för
andra ämneskurser än svenska/svenska som andraspråk, engelska och
matematik. I första hand bör det gälla avslutande karaktärsämneskurser
på olika program.

För att nå den flexibilitet som krävs bör ett system med provbanker
vara i funktion med ett brett utbud av nationella provmaterial senast år
2000. Tekniska lösningar finns för att bygga upp banker med material
och även för att distribuera dem via exempelvis Internet. De behöver
dock vidareutvecklas och passa det nationella provsystemet. Utveckling-
en bör innebära att gymnasieskolor och komvuxenheter skall ha tillgång
till provmaterial då de behövs med hänsyn till studieplaneringen på en
enskild skola eller för en elev. Krav på kvalitet och tillförlitlighet måste
tillgodoses i lika hög grad som i äldre system med bestämda provdagar.

Ett system med provbanker kräver att uppgifter och delprov finns i en
omfattning som gör det möjligt att variera utformningen av ett visst prov.
Utveckling av provuppgifter och övrig metodutveckling inom ramen för
den nya läroplanen har nu pågått några år. Internationellt och nordiskt
samarbete inom området har utvecklats. Det är därför enligt regeringens
bedömning också möjligt att utveckla de nationella materialen för
kunskaps- och resultatbedömningar i denna riktning.

Konsekvenser för gymnasial vuxenutbildning

Även av förordningen om kommunal vuxenutbildning framgår att lärarna
bör använda centralt fastställda prov som ett hjälpmedel för att bedöm-
ningsgrunderna skall bli så enhetliga som möjligt över landet. Vuxenut-
bildningen utgår från en individuell studieplan där strävan är att kurserna
kan starta när som helst under året och avslutas utifrån varje enskild
individs förutsättningar och behov. Det innebär att vid utformningen av
prov och provverksamhet måste särskild hänsyn tas till vuxenutbildning-
ens förutsättningar. Det är viktigt att upprätthålla samma kunskapskrav
och skapa möjligheter till jämförbarhet och likvärdighet mellan studeran-
de inom vuxenutbildningen och i gymnasieskolan. De nationella proven
är ett instrument i detta syfte. Utvecklingen inom vuxenutbildningen
understryker också behovet av att det finns tillgång till kvalitativa och
tillförlitliga prov som ett av flera redskap för bedömning och tillgodo-
räknande av vuxnas faktiska kunskaper. Skolverket bör därför sträva efter

62

att utveckla systemet för obligatoriska prov så att det blir möjligt att Prop. 1997/98:169
använda även i vuxenutbildningen.

63

Prop. 1997/98:169

12 Distansundervisning

Regeringens bedömning: Bestämmelser bör utfärdas om försöksverk-
samhet med distansutbildning för att kunna pröva och utveckla distans-
utbildning inom gymnasieskolan.

Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Många av de som i yttrandet berört förslaget är
positiva.

Skälen för regeringens bedömning: Inom vuxenutbildningen finns en
lång tradition av distansutbildning bl.a. genom Statens skolor för vuxna
(SSV) som bedrivit distansutbildning sedan mitten av 5O-talet. Distans-
utbildningen ökar tillgängligheten till studier. Utbildning på distans
möjliggör studier oavsett tid och rum. Ny teknik i kombination med nät-
eller mediaburen utbildning med handledning vid kunskaps-/lärcentra har
i grunden ändrat de studerandes villkor. Distansutbildning som tidigare
ansetts vara en krävande studieform är inte längre förbehållen en studie-
van målgrupp. Genom kunskapslyftet och Distansutbildningskommittén
(DUKOM) pågår ett omfattande utvecklingsarbete avseende distansut-
bildning inom vuxenutbildning och folkbildning. Regeringen beslutade år
1997 att tilldela 13 miljoner kronor inom ramen för kunskapslyftet för
utvecklingsinsatser gällande metoder och läromedel för distansutbildning
på gymnasienivå. Syftet är att ge redskap för att öka användningen av
distansutbildning inom vuxenutbildningen. Det utvecklingsarbete som
sker inom ramen för DUKOM där regeringen tilldelat ca 95 miljoner
kronor till olika utvecklingsprojekt kommer också att få stor betydelse för
att sprida användningen av ny teknik och distansutbildning. Sammantaget
finns det inom vuxenutbildningen en stor erfarenhetsbank som byggts
upp under lång tid när det gäller distansutbildning och som nu genom
kunskapslyftet fått ett brett genomslag i hela landet. Erfarenheter som
med fördel kan spridas vidare till gymnasieskolan.

Regeringen anser att distansutbildning även inom gymnasieskolan bör
utvecklas. Det finns flera skäl till detta. Genom distansundervisning kan
eleverna ges möjligheter att kombinera studier i vissa kurser på en gym-
nasieort och studier i hemkommunens gymnasieskola. Det kan gälla att
erbjuda elever att skaffa en specialisering i ämnen som inte erbjuds i
hemkommunen, t.ex. i ett språk. En utvidgning av distansundervisning
skapar också helt nya möjligheter att ge svenska elever bosatta i utlandet
en gymnasieutbildning.

I syfte att pröva och utveckla distansutbildningen på det gymnasiala
området bedömer regeringen det värdefullt att genom en förordning öpp-
na möjligheter för en försöksverksamhet, som bör följas och utvärderas
av Skolverket. Därvid bör de metoder och erfarenheter som ligger till

64

grund för distansutbildning för vuxna kunna överföras till gymnasie- Prop. 1997/98:169
skolan.

65

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 169

Prop. 1997/98:169

13 Elevernas ansvar, rättigheter och skyldigheter

Regeringens bedömning: Rätten till stödundervisning bör förtydligas
för elever som engagerar sig i skolans demokratiska arbete. Obligato-
riska utvecklingssamtal bör införas i gymnasieskolan.

Kommittén: Ett av de viktigaste inslagen i gymnasiereformen är elev-
inflytandet. Det fungerar relativt tillfredsställande när det gäller val av
utbildning men inflytandet över uppläggningen av undervisningen är
svårare att få till stånd överallt.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat frågan om
elevinflytande ställer sig positiva till ett utvidgat elevinflytande.

Skälen for regeringens bedömning: Ansvar och inflytande går hand i
hand. Den som har inflytande är också beredd att ta ansvar, medan den
som inte tillerkänns något inflytande inte utan vidare känner något dju-
pare ansvar. Vikten av elevernas ansvar och inflytande betonas i läro-
planen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). Läroplanen slår fast att de
demokratiska principerna att kunna påverka, vara delaktig och ta ansvar
skall omfatta alla elever. Skollagen ålägger dessutom alla som arbetar i
skolan att verka för demokratiska arbetsformer. Trots detta visar bl.a.
Skolverkets undersökningar att eleverna själva anser att deras inflytande i
gymnasieskolan är litet. Skolkommittén konstaterar i sitt betänkande
(SOU 1996:22) att elevinflytande är en förutsättning för elevernas
lärande.

En fungerande demokrati i skolan, som ger erfarenheter av hur man
samarbetar och fattar beslut, innebär samtidigt en inskolning för arbets-
och vuxenlivet. En viktig del är den rätt till elevmedverkan i
skyddsverksamheten som arbetsmiljölagen (1997:1160) ger. Elevskydds-
ombuden har en mycket viktig funktion för eleverna. De lär sig ta ansvar
och skall ha reella möjligheter att påverka sin arbetsmiljö. Det är viktigt
för demokratin i skolan att eleverna får och ges möjlighet att delta i
beslutsfattandet, men frågan om elevinflytande kan inte begränsas till
enbart det formella inflytandet. Regeringen framhöll i den nationella ut-
vecklingsplanen vikten av elevernas delaktighet och ansvar för såväl det
egna lärandet som för det skoldemokratiska arbetet. Det är mycket viktigt
att gymnasieskolan ger eleverna möjlighet att påverka och uttrycka er-
farenheter, åsikter och värderingar grundade på kunskap.

Enligt 8 kap. 1 § gymnasieförordningen skall elever som har behov av
extra stöd i skolarbetet under en begränsad tid få stödundervisning. Om
en elev av någon anledning går miste om undervisningstid, måste det
övervägas om eleven skall få stödundervisning. Av paragrafens andra
stycke framgår att elevföreträdare i skolkonferens och elevskyddsombud
vid behov kan få undervisning som ersätter de undervisningspass som de
på grund av sina uppdrag gått miste om. Regeringen anser att denna rätt

66

till stödundervisning bör utvidgas till att gälla även undervisningstid som Prop. 1997/98:169
en elev gått miste om till följd av andra arbetskrävande förtroende-
uppdrag som gagnar den elevinflytandet och skolans demokratiska ar-
bete. Det finns lika starka skäl för studerandeinflytande i den gymnasiala
vuxenutbildningen. Eftersom vuxenelevemas studier är så individuellt
utformade - studierna kan t.ex. bedrivas på heltid, deltid, fritid och
distans - bör möjligheterna för studerandeinflytandet för vuxna särskilt
analyseras.

Även om övergången från grundskolan till gymnasieskolan nästan är
hundraprocentig, är gymnasieskolan en frivillig skolform. Det innebär
inte att elever kan komma och gå som de vill. Det finns elever som av
olika skäl uteblir från stora delar av undervisningen, vilket får betydande
konsekvenser för undervisningen både för eleven själv och för den övriga
gruppen. Regeringen ser allvarligt på detta. Det är viktigt att skolk aktivt
motarbetas.

För att gymnasieskolan skall kunna utvecklas kvalitativt och eleverna
nå gymnasieskolans mål krävs det att eleverna deltar i undervisningen.
Det är också en förutsättning för att läraren skall kunna göra en riktig och
rättvis bedömning av elevernas kunskaper. Det är i själva undervisningen
som läraren successivt bildar sig en uppfattning om elevernas kunskaps-
utveckling. I det vardagliga arbetet sker också en dialog med eleverna,
som bl.a. innebär att de får återföring från läraren om sin kunskaps-
utveckling. Det är också i undervisningen som eleverna enskilt och till-
sammans med andra elever bygger upp sitt kunnande och utvecklar sin
förmåga att ta ansvar för sitt lärande.

Enligt regeringens uppfattning är det självklart att elever i gymnasie-
skolan skall delta i undervisningen. En mindre tidsstyrd skola innebär
inte en skola där man inte måste närvara. Varje lärare bör ställa de krav
på närvaro som denna behöver för att kunna göra en rättvis bedömning av
elevernas prestationer. Regeringens uppfattning är att det är viktigt att
eleverna deltar i undervisningen. Det finns viktiga kompetenser som man
inte kan uppnå, om man inte deltar i skolans undervisning. Det är viktigt
att eleverna och deras föräldrar tidigt får veta hur det går i studierna. För
föräldrar med omyndiga elever är det särskilt viktigt. Regeringen anser
det därför angeläget att införa utvecklingssamtal i gymnasieskolan efter
liknande modell som i dag finns i grundskolan.

67

Prop. 1997/98:169

14 Ekonomiska konsekvenser

I enlighet med den s.k finansieringsprincipen skall kommuner och lands-
ting inte åläggas nya arbetsuppgifter, utan att de samtidigt ges möjlighe-
ter att finansiera dessa på annat sätt än med höjda skatter. Om statsmak-
terna fattar beslut, som medför utgiftsökningar för kommunsektorn, bör
dessa således finansieras genom en ökning av statsbidragen eller genom
att staten fattar beslut som möjliggör besparingar. Finansieringsprincipen
innebär också att statsbidragen bör minska om kommunerna fråntas
skyldigheter eller om de till följd av regelförändringar får möjlighet att
bedriva en mer kostnadseffektiv verksamhet.

Enligt nuvarande regler är varje kommun skyldig att erbjuda utbildning
på nationella program för samtliga ungdomar i kommunen som slutfört
sista årskursen i grundskolan eller motsvarande, dock längst t.o.m. det
första kalenderhalvåret det år då de fyller 20 år. Att ett nytt tekniskt pro-
gram införs innebär således inte att fler elever än tidigare skall erbjudas
utbildning.

Den nya definitionen av gymnasiepoäng innebär ingen ändrad omfatt-
ning av den garanterade undervisningstiden. Förslaget om en permanent-
ning av den nya moderna lärlingsutbildningen innebär inte att den garan-
terade undervisningstiden i gymnasieskolan ökar, utan att den kan läggas
ut på ett annat sätt. Som genomföranderesurs utgår särskilda bidrag till
kommunerna.

Gymnasieexamen, obligatoriska nationella kursprov och utökad om-
fattning av kursen Idrott och hälsa A ligger inom ramen för den totalt
garanterade undervisningstiden och medför ingen kostnadsökning för
kommunerna.

Obligatoriska utvecklingssamtal innebär att läroplanens krav förtyd-
ligas på att läraren fortlöpande skall ge varje elevinformation om elevens
utvecklingsbehov och framgångar i studierna samt samverka med hem-
men och informera om elevernas skolsituation och kunskapsutveckling.
Att rätten till stödundervisning skall gälla elever som engagerar sig i
skolans demokratiska arbete innebär ett förtydligande av gymnasie-
förordningens bestämmelser om stödundervisning.

För att i ökad grad öppna skolan mot arbetslivet har, inom ramen för
regeringens program Tio punkter för kvalitet och likvärdighet i skolan,
50 miljoner kronor avsatts under en tvåårsperiod.

Regeringen bedömer att de förslag som lämnas i denna proposition inte
innebär ökade eller minskade utgifter för kommunerna.

68

Prop. 1997/98:169

15 Författningskommentarer

15.1 Förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100)

5 kap. 3 §

Andra stycket är nytt. Styrelsen för utbildningen ges en möjlighet att
bestämma om att de utbildningar kommunen eller landstinget är
huvudman för skall fördelas över en längre tid än tre läsår. För att fördela
utbildningen på kortare tid än tre läsår krävs regeringens medgivande.

Ändringen i tredje stycket, som har behandlats i avsnitt 6.2, innebär att
begreppet "grenar" tas bort och ersättas av uttrycket "inriktningar".

Fjärde stycket är nytt. Innebörden av det nya stycket är att
lärlingsutbildning inom nationella och specialutformade program utgör
en ny studiemöjlighet inom gymnasieskolan. Regeringen bemyndigas att
meddela närmare föreskrifter om lärlingsutbildningen. Förslaget har
behandlats i avsnitt 9.1.

4§

Andra och tredje meningen i andra stycket tas bort. Bestämmelser om
utbildningens omfattning på nationella och specialutformade program tas
in i 4 c §.

4a§

De två sista meningarna i andra stycket tas bort. Den första av dessa
meningar innehåller ett bemyndigande för regeringen, eller den
myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om
omfattningen av ett specialutformat program. Enligt förarbetena till
bestämmelsen (prop. 1992/93:250 s. 95) innebär bemyndigandet en
möjlighet för regeringen att bestämma hur många undervisningstimmar
ett specialutformat program minst skall omfatta. Bemyndigandet flyttas
till den nya 4 d § andra stycket.

Den sista meningen, även den innehållande ett bemyndigande, innebär
att regeringen får föreskriva att utbildningen på ett specialutformat
program skall omfatta minst vissa av de ämnen som anges i bilaga 2. Den
nya utformningen av bilaga 2, poängplanen, är utformad så att både
nationella och specialutformade program omfattas av bilagan. De ämnen
som anges i den nya bilagan är kärnämnen. Eftersom de specialutformade
programmen alltid skall innehålla alla kärnämnen och några andra ämnen
inte specificeras i bilagan, finns nu inte längre behov av det
bemyndigandet.

69

4b §                                                              Prop. 1997/98:169

Ändringen i första stycket 2 innebär att det i paragrafen tydliggörs att ett
individuellt program kan utformas på så sätt att det särskilt inriktas mot
studier på ett nationellt eller ett specialutformat program, s.k.
programinriktat individuellt program. I övrigt är punkterna med nya
nummer i första stycket oförändrade till sitt innehåll.

Ändringen i andra stycket görs för att visa att även utbildning som
särskilt inriktas mot ett nationellt eller specialutformat program kan
utformas för en grupp elever.

Ändringen i tredje stycket, förutom ändrad hänvisning till punkt i
första stycket, innebär att hänvisningen till bilaga 2 tas bort.

4c§

Paragrafen innehåller bestämmelser om omfattningen av studier på
nationella och specialutformade program och hänvisar till den nya
poängplanen i bilaga 2. Antalet gymnasiepoäng är inte längre kopplat till
ett visst antal undervisningstimmar. Den nya regleringen av
studieomfattningen har behandlats i avsnitt 6.2.

I andra stycket tas hänvisningen till bilaga 2 bort.

Sista meningen i tredje stycket tas bort. Ändringen görs eftersom det av
den nya poängplanen inte framgår att undervisning i ett visst ämne skall
ske under en bestämd eller rekommenderad undervisningstid.

4d§

Paragrafen är ny men motsvarar i sak den garanterade undervisningstiden
enligt nu gällande bilaga 2. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.2.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges ett
bemyndigande att meddela föreskrifter om att avsteg får göras från den
garanterade undervisningstiden. Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer ges också ett bemyndigande att meddela
föreskrifter om garanterad undervisningstid för specialutformade
program. Det senare bemyndigandet har till sitt innehåll hämtats från den
tidigare lydelsen av 4 a §.

5,6 a, 8, 16, 17, 18, och 24 §§
Ändringarna motiveras av att begreppet "grenar" ersätts av begreppet
"inriktningar".

Ändring av bilaga 1 till skollagen

Ett nytt nationellt program, teknikprogrammet, förs in i bilagan.
Programmets innehåll har beskrivits i avsnitt 7.1.

Ändring av bilaga 2 till skollagen

Bilagan ändras bl.a. på så sätt att från att ha varit en timplan blir den nu
en plan över hur många gymnasiepoäng nationella och specialutformade
program skall innehålla. Gymnasiepoängen i poängplanen utgör ett mått
på omfattningen av studierna och är inte längre kopplade till antalet
undervisningstimmar i ämnena. Bilagan gäller för både nationella och
specialutformade program. Det faktum att även specialutformade
program omfattas av bilagan medför vissa ändringar i 4 a § (jämför

70

kommentaren till nämnda paragraf). Ändringarna har behandlats i avsnitt Prop. 1997/98:169

6.2.

71

Sammanfattning av bedömningarna i slutbetänkandet
Den nya gymnasieskolan - problem och möjligheter
(SOU 19997:107)

En parlamentarisk kommitté, bestående av företrädare för samtliga riks-
dagspartier, tillsattes våren 1994 för att följa den pågående utvecklingen i
gymnasieskolan. Kommittén har haft att följa utvecklingen av gymnasie-
skolan inom givna ramar för att studera effekterna av utbyggnaden på nya
orter, i vilken utsträckning eleverna får sina utbildningsval tillgodosedda
och om målet nås att alla ungdomar får en fullständig gymnasieutbild-
ning. Kommittén har också haft att analysera effekterna av den höjda
ambitionsnivån inom de yrkesförberedande utbildningarna samt i vilken
utsträckning gymnasieskolan svarat mot avnämarnas förväntningar. Hös-
ten 1994 fick kommittén uppdraget utvidgat till att följa hur det nya
betygssystemet tillämpas, elevernas inflytande tillgodoses, kommunerna
organiserar utbildning för elever med studiesvårigheter och hur undervis-
ningen i kärnämnen utvecklas. Tilläggsdirektivet omfattade också den
arbetsplatsförlagda utbildningens omfattning och kvalitet, lärlingsutbild-
ningens utveckling samt hur flickors och pojkars lika rätt och möjligheter
främjas. Utgångspunkten för arbetet har inte varit att lämna förslag till
förändringar av gymnasiereformen eller att föreslå någon ny reform.
Kommittén har redovisat sina bedömningar till regeringen i två del-
betänkanden, Den nya gymnasieskolan - hur går det? (SOU 1996:1) och
Den nya gymnasieskolan - steg för steg (SOU 1997:1). Regeringens
Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning - Kvalitet och
likvärdighet (Skr. 1996/97:112), som presenterades i mars 1997, anger
inriktningen av regeringens arbete med utvecklingen av bl.a. gymnasie-
skolan. I den finns flera av de problem och förslag som kommittén lyft
fram i sina tidigare delbetänkanden.

I slutbetänkandet redovisas de slutliga bedömningarna utifrån ett elev-
och ett stymingsperspektiv. Kommittén gör bedömningen att gymnasie-
skolan i dag är avsevärt mer utvecklingsinriktad än före reformen. De-
centraliseringen av ansvaret för skolan har varit avgörande för utveck-
lingen. Den nya gymnasieskolan har dessutom en flexibilitet som
möjliggör förnyelse och förändring. Men kommittén påpekar också att
kommunerna och skolorna inte utnyttjat de möjligheter som den nya
gymnasieskolan faktiskt ger. Undantaget är specialutformade program.
Utnyttjas utbildningens flexibilitet bättre skulle resultaten kunna förbätt-
ras och kvaliteten höjas. Vidare anser kommittén att ambitionerna bör
höjas så att alla elever kan fullfölja utbildningen.

Kommittén menar att tidspressen och de svårigheter som kommuner
och skolor haft vid genomförandet av reformen, är viktiga orsaker till att
reformens intentioner inte fått fullt genomslag. Dels hade kommunerna
och skolorna en kort tidsperiod (1992-1995) på sig för genomförandet,
dels fanns inte styrdokumenten och betygssystemet i tillräckligt god tid
före reformstarten. Det tar tid, påpekar kommittén, att genomföra en så
omfattande reform som den nya gymnasieskolan fullt ut överallt. Staten
och kommunerna hade ambitionen att genomföra den nya gymnasie-

Prop. 1997/98:169

Bilaga 1

72

skolan snabbt men ansvaret för det praktiska genomförandet låg i många
fall helt på rektor och lärare.

Kommittén ser det som en stor framgång för reformen att praktiskt
taget hela årskullen ungdomar i dag går i gymnasieskolan. Av dessa full-
följer 87 procent utbildningen. Ambitionerna bör, enligt kommittén,
höjas så att alla elever fullföljer utbildningen. Ett problem som lyfts fram
är de elever som går i gymnasieskolan för att det inte finns andra alterna-
tiv. Deras motivation för studier är låg och det är framför allt dessa elever
som får svårigheter med studierna och låga betyg. För denna grupp är det
särskilt viktigt att skolorna utnyttjar de möjligheter som den nya gym-
nasieskolan ger.

Kommittén bedömer att de allra flesta elever klarar gymnasieskolan
bra. Men det finns några program där andelen elever som fått Icke
godkänd i kämämneskurser är oroande stort. Detta gäller företrädesvis
program med få elever. Det är därför kommitténs mening att skolorna bör
kunna öka ansträngningarna att finna lämpliga åtgärder för just dessa
elever. Kommittén understryker också grundskolans ansvar för elevernas
resultat och behovet av samarbete mellan grund- och gymnasieskolan.
Om kommuner och skolor använder sig av den nya gymnasieskolans
möjligheter och utnyttjar stöd- och specialundervisning i större utsträck-
ning, bör förutsättningarna öka för elever med studiesvårigheter att nå
framgång i sina studier. Vid behov går det att utöka undervisningstiden
för hela gymnasieutbildningen eller för delar av den. Alltför små kurser,
påtalar kommittén, kan styra undervisningen i en icke önskvärd riktning.
Kommittén finner det anmärkningsvärt att olika studietakt endast
förekommer på 68 procent av skolorna och då i någon eller några kurser,
såsom matematik och engelska. Hellre än att elever helt avbryter sina
gymnasiestudier bör de kunna få välja bort det ämne som de har påtagliga
svårigheter med, dvs. reducerat program.

Kommittén har funnit att individuella programmet fungerar bäst som
språngbräda till ett nationellt program om eleven börjar direkt efter
grundskolan. I betänkandet framhålls att eleverna bör få tillgång till
kurser som de kan tillgodoräkna när de går över till nationellt eller spe-
cialutformat program.

I betänkandet påtalas vidare att elevernas intressen och inflytande bör
få större genomslag och att arbetsformerna bör underlätta för eleverna att
se sammanhang och värdet av kunskap i olika ämnen. Detta förutsätter
dock att lärare i kärnämnen och i yrkesämnen samarbetar. Elevernas in-
flytande på planeringen av undervisningen och på sitt eget lärande har
visat sig vara svårt att få till stånd över allt. Lärare som är säkra och har
funnit sin roll som pedagogiska ledare är mest benägna att ge eleverna
inflytande. Kommittén föreslår att varje skola i sin årliga redovisning till
kommunen särskilt uppmärksammar utvecklingen av elevers inflytande
och elevaktiva arbetsformer.

I genomsnitt fick eleverna, 86 procent år 1996/97, sina förstahandsval
av program tillgodosedda. Kommittén efterlyser åtgärder i de kommuner
som har låg andel tillgodosedda förstahandsval. Även elevernas val av
kurser är relativt väl tillgodosett. Men kommittén bedömer att det finns
utrymme för förbättringar även här. Ett ökat samarbete mellan skolor,
skolformer och kommuner kan göra det möjligt för kommunerna att till-

Prop. 1997/98:169

Bilaga 1

73

godose elevernas förstahandsval och erbjuda eleverna ett större utbud av
kurser. Kommittén förslår att kommunerna blir skyldiga att sträva efter
att tillgodose elevernas val av kurs.

Kommittén föreslår vidare att gymnasieförordningens reglering av
läsåret förenklas så att t.ex. arbetsplatsförlagd utbildning (APU) och
ovanliga kurser kan anordnas utanför terminstid. Andelen elever som får
15 veckors APU har ökat, drygt 60 procent av alla elever, men det finns
vissa program som ligger långt under denna minimigräns. Kommittén
framhåller att minimigränsen bör gälla alla program med yrkesämnen.
Kommittén uttalar sig också för APU i längre sammanhängande perioder.
Handledarutbildningen är viktig för att få hög kvalitet på APU och
yrkeslärama bör ges tillfälle att besöka eleverna under APU. All yrkes-
utbildning, liksom övrig utbildning i gymnasieskolan, börkvalitetssäkras.

De två kulturerna, yrkeskulturen och den akademiska kulturen, märks
fortfarande i gymnasieskolan, t.ex. i lokaldispositioner, i tjänstefördel-
ningar och i samarbetsformer. En av ambitionerna med förändringarna av
gymnasieskolan var att de socialt betingade skillnaderna mellan olika
utbildningar skulle minska. Men det finns, enligt kommittén, tecken på
att de sociala skillnaderna tvärtom ökar.

Skolledningen betydelse för utvecklingen på en skola framhålls i be-
tänkandet. Kommittén finner det oroande om rektor på grund av admi-
nistrativ belastning inte kan leda eller stödja den pedagogiska verk-
samheten på skolan. Det är viktigt att lärama kan känna engagemang för
sin uppgift och får uppskattning för sina insatser. Slutligen lyfter kom-
mittén fram det ökade intresset hos lärama att utveckla undervisningen,
vilket ses som mycket positivt för både lärama själva och eleverna.

Prop. 1997/98:169

Bilaga 1

74

Sammanfattning av förslagen i rapporten
Gymnasieskola i ständig utveckling (Ds 1997:78)

En arbetsgrupp, Gymnasiegruppen, inom Utbildningsdepartementet har
haft i uppdrag att arbeta vidare med att fördjupa och konkretisera den
inriktning som angavs i regeringens Utvecklingsplan för förskola, skola
och vuxenutbildning - Kvalitet och likvärdighet (Skr. 1996/97:112). I
utvecklingsplanen redovisar regeringen flera initiativ och bedömningar
på gymnasieskolans område, t.ex. om utveckling av de nationella pro-
grammens struktur, kärnämnena, en ny lärlingsutbildning, en yrkes-
examen och ett praktikprogram. Även den gymnasiala vuxenutbildningen
berörs av dessa initiativ. I departementsskrivelsen ger arbetsgruppen för-
slag som dels kan genomföras de närmaste åren, dels bedömningar som
behöver analyseras ytterligare innan förslag kan presenteras. De senare
innebär att arbetsgruppen inte tar ställning till en viss lösning utan
problematiserar olika alternativ till förändringar för att ge underlag till en
bredare diskussion. I de förslag som arbetsgruppen lägger berörs den
gymnasiala vuxenutbildningen endast i relevanta delar.

I departementsskrivelsen ger arbetsgruppen först en plattform för de
förändringar som diskuteras. Faktorer som, enligt arbetsgruppen, bedöms
påverka framtida samhällsliv i hög grad är utvecklingen inom informa-
tionsteknologin, internationell påverkan och konkurrens samt hög föränd-
ringstakt inom varu- och tjänstesektorn. Kraven på framtida arbetskraft
ökar, bl.a. vad gäller ständig personlig kompetensutveckling. En väsent-
lig grund för arbetsgruppens arbete har varit den utvärdering av gymna-
sieskolans första år som Kommittén för gymnasieskolans utveckling
redovisat i tre betänkanden (SOU 1996:1, 1997:1 och 1997:107). Flera av
de bedömningar som arbetsgruppen gör påverkar även gymnasial vuxen-
utbildning, därför beskrivs även utvecklingsverksamheten inom vuxen-
utbildningen.

Arbetsgruppen förslår, när det gäller strukturen för nationella program,
hur den förändring, som föreslogs i utvecklingsplanen av timplanerna för
det estetiska programmet, naturvetenskaps- och samhällsvetenskaps-
programmen, bör ske. Vidare ger arbetsgruppen förslag till en mer
generell struktur för ett nationellt program. Dagens system för gymnasie-
poäng är starkt kopplat till timplanen. Arbetsgruppen föreslår att
poängsystemet frikopplas från timplanen och att alla nationella program
skall omfatta lika många gymnasiepoäng. Behörighetskraven i form av
godkända betyg i matematik, svenska/svenska som andraspråk och
engelska för att tas in på ett nationellt program fr.o.m. hösten 1998 ökar
möjligheterna för gymnasieskolan att lyckas med sitt uppdrag. I vissa
speciella fall kan dock behörighetskraven ge vissa orimliga effekter, t.ex.
för invandrarelever som kommit sent till Sverige. Arbetsgruppen föreslår
därför att kravet på godkänt betyg får frångås i något av ämnena om det
finns synnerliga skäl.

Ett nytt nationellt program - teknikprogrammet - föreslås. Det skall
erbjuda eleverna flera olika tekniska inriktningar, t.ex. inom medieteknik,
datateknik, bioteknik och elteknik. Arbetsgruppen för även en diskussion
om utvecklingen av programutbudet på längre sikt och bedömer att

Prop. 1997/98:169

Bilaga 2

75

inslagen av generella kunskaper kommer att öka i alla program; främst Prop. 1997/98:169
som en konsekvens av förändringar på arbetsmarknaden och nya kompe- Bilaga 2
tenskrav. Regeringen bedömde i den nationella utvecklingsplanen att en
ökad tyngd för programmålen och en bättre anknytning till elevernas
studieinriktning i kärnämnenas kursplaner är nödvändig. Arbetsgruppen
redovisar hur detta kan åstadkommas. Vidare redovisar arbetsgruppen tre
alternativ till hur utbudet av kärnämnena religionskunskap, samhälls-
kunskap, naturkunskap och estetisk verksamhet kan förändras.

• Alternativ 1 innebär att kärnämnenas omfattning i poäng är oförändrat
(680 poäng). Antalet kärnämnen minskas från åtta till sex. De nu-
varande kämämneskursema, Estetisk verksamhet, Naturkunskap A
och Religionskunskap A, erbjuds som altemativkurser omfattande 90
poäng. En av dessa tre kurser skall ingå i ett fullständigt nationellt
eller specialutformat program. Ämnet historia erbjuds som ett fjärde
alternativ

• Alternativ 2 innebär att kärnämnenas omfattning i poäng inte ändras
(680 poäng). Antalet kärnämnen minskas till sex genom att en ny
tvärvetenskaplig kurs om 90 poäng skapas. Målen omformuleras så att
kunskapsmålen för de tre kämämneskursema, Estetisk verksamhet,
Naturkunskap A och Religionskunskap A, ingår

• Alternativ 3 innebär att det totala utrymmet för kärnämnena minskas
med 20 poäng. Antalet kärnämnen minskas från åtta till sex. Estetisk
verksamhet (50) och Samhällskunskap A (110) får en större omfatt-
ning i poäng. Kämämneskursema Religionskunskap A och Naturkun-
skap A utgår som kärnämnen, men kunskapsmålen för religions-
kunskapen förs in i reviderad Samhällskunskap A och målen för
naturkunskapen förs in i olika karaktärsämneskurser med anknytning
till naturkunskaps- och miljökunskapsområdet.

En kvalitetshöjning av de gymnasiala yrkesutbildningarna betonades i
utvecklingsplanen. Arbetsgruppen föreslår hur en ny lärlingsutbildning
bör utformas med utgångspunkt i den försöksverksamhet som regeringen
fattade beslut om den 16 oktober 1997. Arbetsgruppen bedömer att för-
söksverksamheten skall övergå till en reguljär lärlingsutbildning tidigast
hösten 1999. Erfarenheterna från pilotprojekten blir därför värdefulla i
utformningen av en ny lärlingsutbildning.

Arbetsgruppen behandlar vidare införandet av en gymnasieexamen
som kvalitetshöjande faktor i de gymnasiala utbildningarna. Enligt ar-
betsgruppens förslag bör det för en gymnasieexamen ställas krav på god-
kända betyg i samma utsträckning som krävs för tillträde till högskolan,
men därtill även krav på godkända betyg i matematik, svenska/svenska
som andraspråk och engelska. Vidare bör det för en examen krävas att
eleven fullgör en avslutande examensuppgift, som omfattar ca 100
gymnasiepoäng. För att skapa förutsättningar för en gymnasieexamen
föreslår arbetsgruppen att regeringen tar initiativ till ett utvecklingsarbete
som ett led i den fortsatta beredningen inför ett införande av en gym-
nasieexamen.

76

Förteckning över remissinstanserna samt en samman-
ställning av remissyttrandena över betänkandet Den
nya gymnasieskolan - problem och möjligheter (SOU
1997:107) och rapporten Gymnasieskola i ständig
utveckling (Ds 1997:78)

Remissinstanserna

Remissyttranden har kommit in från Socialstyrelsen, Handikappombuds-
mannen (HO), Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Arbetsgivar-
verket, Statens skolverk, Högskoleverket, Verket för Högskoleservice
(VHS), Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH), Centrala
studiestödsnämnden, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Alingsås, Enköpings, Eskilstuna,
Falkenbergs och Falu kommuner, Göteborgs stad, Haparanda, Hultsfreds,
Hässleholms, Jönköpings, Katrineholms, Kiruna och Lerums kommuner,
Lidingö stad, Linköpings och Mariestads kommuner, Malmö stad,
Ragunda, Ronneby och Sandvikens kommuner, Stockholms stad, Piteå
och Upplands Väsby kommuner, Landstingen i Gävleborgs, Kalmar,
Norrbottens, Skaraborgs och Uppsala län, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Lunds, Linköpings och Stockholms universitet,
Umeå och Uppsala universitet, Karolinska Institutet, Konstfack, Kung-
liga Tekniska Högskolan (KTH), Lärarhögskolan i Stockholm, Hög-
skolan Dalarna, Mälardalens högskola, Södertörns högskola, Elev-
organisationen i Sverige, Riksförbundet Hem och Skola, Friskolomas
Riksförbund, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar
(RBU), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Företagarnas Riksorga-
nisation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
ALMEGA, Verkstadsindustrins Yrkesnämnd (VYN), Lärarförbundet,
Lärarnas riksförbund (LR), Skolledarna, Sveriges Civilingenjörsförbund,
T-konventet, Riksföreningen för lärarna i matematik, naturvetenskap och
teknik samt Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk (LMS).

Yttranden har dessutom inkommit från Per Måhl Östra Ämtervik,
Västerbottenskretsen av Biologiläramas Förening, Uppsala läns distrikt
av

Föreningen Norden, Helsingborgs och Sollentuna kommuner, Sveriges
Universitets Lärarförbund ( SULF), Malmöhus läns landsting, Sveriges
Kristna Råd, Sveriges Förenade Kristna Lärarförbund (SFKL), Marie-
stads kommun, Svensk Handel, Södertälje kommun, Föreningen för
Studie- och yrkesvägledare i Lärarnas Riksförbund, Gymnasielärare och
lärarutbildare i Göteborg/Mölndal, Jan Ek vid Pildamms- och Pauliskolan
Malmö, Carin Amesson vid Virginska skolan Örebro, Danshögskolan,
Högskolan Gävle-Sandviken, Älmhults och Luleå kommuner, Högskolan
i Örebro, Kyrkorådet i Enköpings församling, Vallentuna gymnasium,
Föreningen Lärare i Religionskunskap, kommunerna Forshaga, Torsby
och Nynäshamn, Kultur- och utbildningsförvaltningen i Örebro Läns
Landsting, Kungliga Musikhögskolan, Stockholms läns landsting, Upp-

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

77

sala stifts missionsråd, Heleneholmsskolan Idrottslärare vid Malmö
gymnasieskolor, Sveriges Vägledarförening, Brinells utbildningscentrum,
Komvux Kronborg i Malmö, Naturbrukets yrkesnämnd (NYN), Broder-
skapsrörelsen Sveriges Kristna Socialdemokrater, Högskolan i Karlstad,
Svenska Kyrkans Unga, Gymnasieförvaltningen i Mölndals Kommun,
Idrottslärama i Växjökretsen (SGS), Idrottshögskolan, Sveriges Verk-
stadsindustrier, Sölvesborgs kommun, Tekniska Linjers Lärarförening i
Civilingenjörsförbundet (CF/TLL), Stiftelsen Livsmedelsbranschen,
Stockholmskretsen av Biologilärarnas förening, Lärare vid Säveskolan i
Visby, Mitthögskolan, Institutionen för lärarutbildning vid Uppsala
universitet, Chalmers Tekniska Högskola, Föreningen för en demokra-
tiserande och aktiverande skola (DAKS), kommunerna Hallstahammar,
Växjö, Uppsala, Partilie och Vaggeryd, arbetsgrupp vid Högskolan
Gävle-Sandviken, Installatörernas Arbetsmarknads- och Utbildnings-
utskott Stockholm, Ängelholms och Kungsbacka kommuner samt Furu-
lundsskolan i Sölvesborg.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har lämnat ett gemensamt och sammanhållet
yttrande för de två betänkandena. De har valt att i huvudsak koncentrera
sina svar på de konkreta förslag som läggs av departementets arbetsgrupp
med kommitténs analys av gymnasieskolans möjligheter och problem
som grund. Remissinstanserna ansluter sig i stort till den bild av
gymnasieskolan som kommittén och arbetsgruppen ger. Flertalet instäm-
mer också i utredningarnas analyser av samhällslivets och arbetslivets
förändring och de krav som ställs på gymnasieskolan nu och i en över-
blickbar framtid. Lärarförbundet stöder kommitténs och arbetsgruppens
tilltro att gymnasieskolans mål kan uppnås av de allra flesta ungdomar.
LR beklagar att utredningarna håller fast vid kravet att alla gymnasie-
elever skall nå högskolebehörighet.

Kommittén har analyserat gymnasieskolan bl.a. utifrån ett elev-
perspektiv. Det innebär att frågor om elevernas val, rättigheter, ansvar
och inflytande nästan uteslutande finns med i de yttranden som särskilt
behandlar kommitténs betänkande. Uppsala län ser det som positivt att
elevperspektivet på allvar kommer i fokus.

En majoritet av remissinstanserna ser det som positivt att kommittén i
sin analys av gymnasieskolan fokuserat eleverna och stöder kommitténs
bedömningar och förslag beträffande elevinflytandefrågor samt att detta
område tydligt lyfts fram som en viktig aspekt i reformarbetet. Många
instanser anser att det är viktigt att beakta statusskillnaderna mellan olika
program tas upp till diskussion och att betydelsen av social bakgrund och
kön för elevernas utbildnings- och studieval. Jönköpings kommun anser
att uppmärksamhet särskilt på pojkars och flickors val är betydelsefull för
jämlikheten. RBU anser det märkligt att utredningen inte nämner
ungdomar med funktionshinder. Kiruna kommun delar kommitténs be-
dömning att jämställdhet är en pedagogisk fråga. Uppsala universitet
anser att i en skola med ökad frihet för eleverna att välja kurser ökar
risken att välja fel, särskilt för elever som har föräldrar med egen

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

78

begränsad erfarenhet av studier. HO anser att det finns särskilda skäl att
utvecklingssamtalen i gymnasieskolan skall vara obligatoriska för elever
i behov av särskilt stöd. Flertalet remissinstanser har tagit upp grund- och
gymnasieskolans samverkande ansvar för elever med studiesvårigheter.
Karolinska Institutet m.fl. framhåller studie- och yrkesvägledningens
betydelse.

Skolverket och Högskoleverket instämmer i kommitténs starka be-
tonande av elevinflytandet. Malmö stad instämmer i förslagen om ökat
elevinflytande och därmed elevernas ansvarstagande för det egna läran-
det. Landstinget i Gävleborgs län pekar på risken att en liten grupp elever
får inflytande över de formella besluten. Denna typ av inflytande kan
innebära ökad segregation. Landstinget i Kalmar län anser att det vikti-
gaste är att eleverna får inflytande över hur de skall arbeta i skolan och
organisera sin egen inlärning. Landstingsförbundet anser, inte minst med
tanke på ”statusskillnaderna” mellan programmen, att det finns en risk att
det formella inflytandet blir förbehållet ett fåtal. Göteborgs kommun och
Riksförbundet Hem och skola ser det som mycket angeläget att skolan
årligen utvärderar och redovisar utvecklingen av elevinflytandet.

Strukturen i nationella program.

Remissinstanserna är överlag positiva till en gemensam strukturell upp-
byggnad och omfattning av de nationella programmen och till att block-
lägga karaktärsämnen som karaktäriserar en viss inriktning.

Socialstyrelsen instämmer i princip i samtliga förslag, men efterlyser
konkreta planer för elever med särskilda behov. AMS instämmer i be-
dömningen att gymnasieskolans utbud bör baseras på en balans mellan
utbud i förhållande till elevens intresse och val och ett utbud av attraktiva
och framtidsinriktade studievägar. HO anser att hur individuella
programmet (IV) tillgodoser funktionshindrade elevers behov av utveck-
ling och utbildning behöver utvärderas och efterlyser undersökningar
som belyser den fysiska tillgängligheten i gymnasieskolan. SAF anser att
en ökad marknadsorientering är nödvändig i utbildningssystemet. SACO
anser att det bör ges större utrymme för beslut i verksamheten om
programstruktur och kursinnehåll och att utbildningen bör anpassas mer
efter den enskilde elevens förutsättningar och önskemål. ALMEGA anser
att med en ökad samordning av flera program skulle det gå att minska
antalet gymnasieprogram. Haparanda och Ronneby kommuner föreslår
två modeller för programmens uppbyggnad, en för naturvetenskaps- och
samhällsvetenskaps programmen med valbara kurser och en annan för
program med yrkesämnen och estetiska ämnen med grenindelning.
Lidingö kommun anser det tveksamt att program- och kursutbud i högre
utsträckning skall fastställas nationellt, eftersom det motverkar skolans
flexibilitet och elevernas möjligheter att påverka utbildningens utform-
ning. Landstinget i Kalmar län anser att konsekvenserna behöver
analyseras när det gäller valfrihet och nationell inriktning. Svenska
Kommunförbundet anser att nuvarande struktur av grenar bör bestå i av-
vaktan på en kommande översyn av hela programstrukturen. En ändring
kan också komma att ställa nya resurskrav på utbildningssystemet.

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

79

Att ersätta grenar med inriktningar

Remissinstanserna är överlag positiva till att ersätta gren med nationell
inriktning. Men många kommuner är negativa eller tveksamma. De
befarar ökade kostnader och minskat elevunderlag.

Skolverket anser att konsekvenserna av införandet av inriktning
behöver belysas ytterligare. Högskoleverket anser att förslaget att ersätta
grenar med inriktning innebär en förändring i stymingsmekanismema.
Alingsås kommun är tveksam till om alla inriktningar skall vara
riksrekryterande. Falkenbergs kommun anser att förslaget att avskaffa
grenarna och ersätta dem med nationella inriktningar visserligen ökar
elevernas valmöjligheter men kan innebära att elevantalet inte räcker till.
Detsamma anser Hässleholms kommun. Hultsfreds kommun anser att
rätten att välja inriktningar blir för kostsam och vill därför inte ta bort
begreppet gren. Kiruna kommun hyser samma farhåga och menar att det
egna elevunderlaget skulle minska liksom möjligheterna att skapa
underlag för ett brett utbud av individuella kurser. Lerum och Piteå
kommuner däremot tillstyrker förslaget att ersätta gren med inriktning.

Gymnasiepoäng

I stort sett samtliga remissinstanser uttalar sig för att gymnasiepoäng
skall få en tydligare koppling till omfattningen av kursen och frikopplas
från timplanen. Överlag är remissinstanserna också positiva till att
timplanerna för naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogrammen
och estetiska programmet får samma uppbyggnad som andra program..

Skolverket menar att förslaget med gymnasiepoäng riskerar att ersätta
en form av tidsstyrning med en annan och att konsekvenserna bör utredas
ytterligare. Principiellt anser verket att timplanen bör försvinna, men inte
i dagens läge då många kommuner skär ner på undervisningen. Garan-
terad undervisningstid måste gälla på individnivå och bör definieras som
lärarledd undervisning. Begreppet fullständigt program kan utgå i och
med att programmen får exakt poängtal. Lärarförbundet anser att det bör
vara en rimlig rättighet att elever når de kunskaper som gymnasieskolan
skall ge och kräver att en sådan rättighet införs i skollagen. Den garan-
terade undervisningstiden bör behållas i avvaktan på detta. Att alla
program måste ha en enhetlig uppbyggnad är tveksamt. Stockholms stad
anser att separeringen av gymnasiepoäng och undervisningstid överens-
stämmer med ett decentraliserat och målstyrt skolsystem. CSN för ett
utförligt resonemang om lärotider och ser det som positivt att begreppet
garanterad undervisningstid i den gymnasiala vuxenutbildningen ersätts
med riktvärden. Studiepoängsystemet bedöms kunna avskaffas för stu-
derande i gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning om gymnasie-
poäng införs som mått på studietiden. Konstfack anser att förslaget med 2
500 poäng för genomgången gymnasieutbildning är bra. Att den tid som
de yrkesförberedande programmen erbjuder inte skrivs upp i motsvaran-
de grad bör tydliggöras. Lunds universitet anser att det är oklart vad en
omfattning av 2 500 poäng skulle innebära för de studieförberedande

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

80

programmen. Lärarhögskolan i Stockholm ansluter sig till uppfattningen
att kurser inte får vara för korta. Elevorganisationen anser det rimligt att
kopplingen mellan tid och gymnasiepoäng bryts upp, eftersom mål och
inte tid skall styra arbetet i skolan. Erfarenheten är att timplanen följs
alltför hårt. En utveckling mot en enhetlig struktur välkomnas - inte
minst för att underlätta elevernas val. Riksförbundet Hem och Skola är
positivt till att särskilja gymnasiepoäng från undervisningstimmar, men
betonar att varje elev skall ha rätt till handledning, stöd och extra
undervisning för att kunna nå de uppsatta målen. Detta skall klart och
tydligt framgå av gymnasieförordningen. LR vill ha reellt utökade
programramar. Friskolornas riksförbund vill minska antalet kärnämnen
och slopa timplanen. Katrineholms kommun menar att tidsstyrningen i
utbildningen kommer att förlora sin betydelse genom avnämarnas krav på
flexibilitet. Målstyrning kräver uppföljning och utvärdering för att säkra
kvaliteten. Det är därför nödvändigt med ett kvalitetssystem där elever
och föräldrar har viktiga funktioner. Kiruna kommun anser att undervis-
ningstiden kan avskaffas redan nu. Det blir lärarnas ansvar att se till att
eleverna får den undervisning de behöver för att bli godkända. Upplands-
Väsby kommun anser att förslaget att slopa korta kurser är bra och önskar
inga kurser kortare än 60 timmar. Enköpings kommun anser att varje kurs
skall ge poäng men att det i normal studietakt skall vara kopplat till tid
och Hultsfreds kommun vill att högre kurser skall värderas högre än
lägre. T-konventet stöder uppfattningen att målen är viktigare än timtalet,
att poängsumman bör vara lika för alla program samt att ingen kurs bör
vara mindre än 60-80 timmar. LMS ställer sig bakom att kursens
kunskapsnivå och omfattning skall vara avgörande för poängtalet.

Behörighetsregler

Knappt hälften av remissinstanserna är positiva till att behörighets-
reglerna för svenska/svenska som andra språk, engelska och matematik
skall kunna frångås om det finns särskilda skäl. Drygt hälften är negativa.
Intresseorganisationerna är mest negativa eller tveksamma till förslaget.
Drygt hälften av kommunerna anser att det skall finnas en särskild
”ventil” när det gäller behörighet att tas in på gymnasieskolan.

SIH konstaterar att bestämmelsen om ”godkänd” i svenska, engelska
och matematik från grundskolan för tillträde till ett nationellt program
medför att ett antal elever riskerar att utestängas på grund av sitt
funktionshinder. Högskolan Dalarna anser att en sänkning av kraven i
vissa kärnämnen kan leda till en ambitionssänkning med allvarliga
konsekvenser för den enskilde eleven. Företagarnas Riksorganisation
anser att orsakerna till studieavbrotten eller till att många elever går ut
gymnasieskolan utan fullständiga betyg bör studeras närmare. Undantag
från nuvarande behörighetsregler bör inte ges eftersom många elever kan
förledas att tro att de klarar av gymnasiestudierna utan ordentliga
grundkunskaper. LO anser att den möjlighet som öppnats för elever att
studera i egen takt bör kunna utnyttjas i större utsträckning och att mer
hänsyn skall tas till elevernas olika mognadstakt. Ett alternativ är att
införa ett preparandår för de elever som behöver ett sådant. För övrigt

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

81

kan undantag från behörighetsreglerna leda till att grundskolan inte tar
sitt fulla ansvar. Skolledarna anser att undervisningen i grundskolan
måste kvalitetssäkras, bl.a. genom att elever med speciella
inlämingsproblem får stöd och hjälp efter sina behov. Eleverna måste ha
tillräckliga kunskaper för att tillgodogöra sig undervisningen i
gymnasieskolan. Alingsås kommun anser att behörighetsreglerna skall
tillämpas för elevens bästa samtidigt som grundskolan skall ta det fulla
ansvaret för att eleverna når uppställda mål. Detsamma anser Jönköpings
kommun och Malmö stad. En elev skall få bölja på ett nationellt program
om det finns synnerliga skäl. Invandrarelever riskerar annars att
missgynnas. Katrineholms kommun anser även att särskild hänsyn skall
tas till elever med konstaterad dyslexi. Enköpings kommun anser att
”synnerliga” skäl inte behövs om eleverna kan erbjudas plats på det
individuella programmet och samtidigt följa kurser inom ett nationellt
program. Lidingö kommun anser att kraven på godkänt i svenska,
engelska och matematik inte skall få frångås. Svenska kommunförbundet
är tveksam till att kravet på godkänt skall kunna frångås. Denna grupp
elever bör istället få möjlighet att komplettera sina kunskapsluckor inom
ramen för dagens system. Möjligheterna finns redan och inriktningen
måste vara att dessa ytterligare vidgas.

Lokalt tillägg

Remissinstanserna är överlag positiva till att lokalt tillägg renodlas.
Några kommuner är dock negativa.

Alingsås kommun anser att lokalt tillägg skall användas för att ge
duktiga elever möjlighet att göra en examensuppgift och till pedagogiska
förstärkningar för elever med problem främst i basämnena. Falu kommun
anser inte att det lokala tillägget skall användas som en resurs till föresla-
gen gymnasieexamen, eftersom det begränsar den enskilda skolans möj-
ligheter till profilering. Lidingö kommun anser inte att lokalt tillägg skall
vara ett poängutrymme för olika kurser utan förordar att denna resurs kan
förstärka specialarbetet eller ingå i de valbara kurserna på karaktärs-
ämnesblocket.

Reducerat respektive utökat program

Remissinstanserna är överlag positiva till att bestämmelserna om
reducerat och utökat program bör tas bort.

VHS anser att reducerat program skall användas ytterst sparsamt eller
likställas med betyget Icke godkänd i meriteringssammanhang. Det bör
vara en rättighet för eleven och en skyldighet för gymnasieskolan att
stötta elever så att reducerat program kan undvikas. Ragunda kommun
anser att ekonomi och studier i dagens vuxenutbildning är åtskilda på ett
sätt som inte gagnar den studerande. Piteå kommun anser att om reduce-
rat och utökat program tas bort bör högskolans antagningsregler anpassas
så att behörighet ges vid 90 procent godkända kurser utan krav på slut-
betyg.

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

82

Idrott och hälsa

Övervägande delen av remissinstanserna är positiva till att Idrott och
hälsa bör ha lika omfattning på alla nationella program och att Idrott och
hälsa B, som ingår som karaktärsämneskurs på vissa studieinriktningar,
skall erbjudas alla elever som ett individuellt val.

Lärarförbundet anser att Idrott och hälsa bör ha samma omfattning på
alla program. Hultsfreds kommun menar att Idrott och Hälsa B inte skall
vara valbart. Malmö stad vill utöka Idrott och hälsa till 130 poäng för
samtliga elever Umeå universitet efterlyser mer underlag för bedömning
när det gäller ämnet Idrott och hälsa och den lösning som redovisas och
hänvisar till vetenskapliga belägg för ämnets betydelse för ungdomars
framtida hälsa och livshållning.

Flera av de spontant inkomna yttranden, som har gällt detta förslag, är
negativa. Södertälje kommun anser att förslaget att göra Idrott och hälsa
valbart är tveksamt eftersom inslaget av hälsokunskap är för viktigt för
att tas bort. Högskolan Gävle-Sandviken anser att Idrott och hälsa bör
vara obligatoriskt och ha samma gymnasiepoäng på alla program. Idrotts-
lärare vid Malmö skolor protesterar mot förslaget att Idrott och hälsa B
endast erbjuds inom ramen för individuellt val liksom Sveriges Idrotts-
lärare i Växjökretsen.

Distansutbildning

Många remissinstanser som yttrar sig över förslaget till försöksverk-
samhet med distansutbildning är positiva.

Kiruna kommun anser att försöksverksamheten med distansunder-
visning skall styras till kommuner som på grund av stora geografiska
avstånd har ett stort behov att kunna ge service till mindre samhällen
långt från centralorten. Stockholms universitet anser att förslaget till
försöksverksamhet med distansutbildning är sympatiskt, men att ett
problem är svårigheten att tillgodose den yrkesinriktade sociala erfaren-
het som eleverna får i en skolförlagd yrkesförberedande utbildning.
Uppsala universitet menar att det ökade kravet på social kompetens inte
behandlats tillräckligt. Företagarnas Riksorganisation anser att administ-
rativa hinder i form av närvaroregler, krav på lärarhandledning, osäkerhet
beträffande regler för interkommunal ersättning inte får stå i vägen för att
skapa ett flexibelt studiesystem via interaktiva media.

Utvecklingen av programutbudet

Remissinstanserna stöder överlag förslaget att inrätta ett nytt tekniskt
program. Flera lyfter också fram vikten av att programmet utformas så att
det passar båda könen.

NUTEK menar att skapandet av ett nytt tekniskt program kan leda till
en välkommen ökning av antalet högskoleutbildade naturvetare och tek-
niker. RRV ser det som viktigt med en jämnare könsfördelning. Det

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

83

räcker inte med god marknadsföring och information om det nya tek- Prop. 1997/98:169
nikprogrammet. Skolverket anser att utvecklingen av ett tekniskt program Bilaga 3
bör ske samtidigt som det naturvetenskapliga programmet ses över samt
tar upp flickors bristande intresse för teknik i förhållande till ett framtida
nytt program. Stockholm stad anser att det finns starka skäl att införa ett
nytt tekniskt program som kan stimulera elevernas intresse för teknik och
teknisk utveckling. Alingsås kommun anser att det behövs ett tekniker-
program med ett tvärvetenskapligt och probleminriktat arbetssätt. Piteå
kommun anser att huvuduppgiften för ett nytt tekniskt program är att göra
det attraktivt även för flickor. Katrineholms kommun menar att en sär-
skild utmaning för det nya teknikprogrammet blir att tillgodose både
flickors och pojkars behov, intressen och önskemål beträffande inrikt-
ningen på lärandet inom teknikområdet. Kiruna kommun stöder in-
rättandet av ett nytt program och föreslår att det kallas ”Programmet för
ny teknik.” Det nya programmet skall vara attraktivt för båda könen.
Lerums kommun ser behovet av en ny och bredare teknisk utbildning,
eftersom det är svårt att intressera flickor för teknisk gren med den
struktur naturvetenskapliga programmet har idag. Svenska Kommun-
förbundet tillstyrker ett tekniskt program med en bred inriktning och
tematisk samverkan mellan olika ämnen. KTH är i princip positiv till ett
nytt program men anser att målsättningen med det nya programmet är för
bred. Större krav måste ställas på kunskaper i ämnet matematik.
Lärarhögskolan i Stockholm anser att det finns ett behov av ett tekniskt
program. Andelen flickor har ökat i högre teknisk utbildning. För att
stärka denna trend kan inrättandet av ett tekniskt program vara lämpligt.
Riksförbundet Hem och Skola tillstyrker förslaget om ett nytt tekniskt
program med den inriktning som angetts och som kan förväntas stimulera
flickor. LO tillstyrker förslaget, men framhåller samtidigt risken för att
industriprogrammet urlakas på teknikinnehåll och att sökandeströmmen
till naturvetenskapsprogrammet minskar. Särskilda ansträngningar bör
göras för att rekrytera flickor till programmet. Lunds universitet ställer
sig bakom målen för teknikprogrammet, men är tveksam om dessa mål
nås genom det föreslaget. Ett nytt teknikprogram bör föregås av en
försöksverksamhet. Linköpings universitet anser att idén om ett nytt
tekniskt program är värd att utredas vidare och att dess möjligheter att
rekrytera kvinnliga elever speciellt observeras. Uppsala universitet anser
att det är tveksamt att så snart föreslå ett återförande av teknik-
programmet, eftersom högskolorna har anpassat sitt ingenjörsprogram till
bristen på enhetligt teknologiinnehåll inom gymnasieskolans naturveten-
skapsprogram. TCO anser att innan ett nytt teknikprogram införs bör
Skolverket eller Lärarhögskolan ges i uppdrag att utforma nya pedago-
giska metoder för en teknikundervisning som passar båda könen.
Högskoleverket anser inte att ett nytt teknikprogram kommer att öka
intresset för teknik. Det är viktigare att undervisningsmetoder och peda-
gogik utvecklas inom ramarna för programmen. Enköpings kommun
anser att ett nytt teknikprogram är onödigt. De s.k. studieförberedande
programmen skall istället breddas så att eleverna själva kan välja kurser
med tekniska inriktningar. Falkenbergs kommun anser att det föreslagna
teknikprogrammet innebär en orimlig studieprestation för eleverna.
Ronneby och Haparanda kommuner, Företagarnas Riksorganisation och

84

ALMEGA ser inget ytterligare behov av att införa flera program. En
tekniskt inriktad utbildning kan genomföras inom nuvarande gymnasie-
skola. Sveriges Civilingenjörsförbund anser ett nytt teknikprogram
riskerar att tillintetgöra det som finns idag. Kommunerna befaras upphöra
med den tekniska grenen till förmän för ett dåligt preciserat och osäkert
teknikprogram. T-konventet anser att det nya förslaget innebär en risk för
små orter som inte kan skapa den bredd med många inriktningar som
behövs. Ett nytt teknikprogram bör få en nationellt öppen och flexibel
timplanestruktur utan inriktningar för att kunna ge en lokal arbetslivs-
anknytning. LMNT anser att det finns behov av ett tekniskt program för
att ge de elever möjligheter som inte bor nära ett industrigymnasium
möjligheter att välja ett tekniskt program. Programmet får inte bli
enkönat och det är därför viktigt med ett annat och bredare utbud av
block som exempelvis bioteknik och medicinsk teknik för att även
intressera flickor. LMS anser att det måste finnas utrymme i de
obligatoriska kurserna i ett nytt program för studier i engelska och
grundläggande studier i språk i samma omfattning som på de andra
studieförberedande programmen.

Flertalet av spontant inkomna yttranden stöder arbetsgruppens förslag
om ett nytt tekniskt program. Men några menar att kraven är för höga
och varnar för risken att det blir för teoretiskt utan förankring i
arbetslivet.

Högskolan i Örebro anser att programmet som det är upplagt går ut över
de allmänna ämnena. Det är föga troligt att programmet kommer att locka
fler flickor. Sveriges Verkstadsindustrier anser att gymnasieskolan inte
behöver fler utan färre fast uppbyggda program. Chalmers Tekniska
Högskola anser att gymnasieskolans naturvetenskapsprogram utgör den
naturliga basen för ingenjörsstudier vid högskolan och ser med oro på
tänkbara konsekvenser av att ta bort naturvetenskapsprogrammets teknis-
ka gren. Tekniska Linjers Lärarförening i Civilingenjörsförbundet är
positiv till ett nytt tekniskt program som ger grundläggande teknisk kun-
skap inom teknikens många grenar och en fördjupning inom ett teknik-
område.

Utveckling av programutbudet

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom resonemanget kring en
successiv utveckling av programutbudet och att fokus för en sådan
förändring bör ligga mer på framtidens arbetsuppgifter än på traditionella
yrkesområden. Förändringarna får dock inte gå för fort. Flertalet vill be-
hålla den programstruktur som finns. Några vill utveckla gymnasieskolan
mot ett mer kursutformat system.

Friskolornas riksförbund tycker att det går för långsamt att utveckla
gymnasieskolan mot ett kursutformat system. SAF anser att utvecklingen
mot en kursutformad gymnasieskola måste fortsätta och menar att ett 17:e
program vore att ta ett steg tillbaka. SACO anser att den viktigaste
drivkraften för förnyelse, effektivitet och kvalitet är valfrihet för eleverna

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

85

och konkurrens mellan skolor. Statskontoret anser att det finns en risk
med att tillgodose elevernas önskemål vid varje tidpunkt. Kostnaderna
för felval och kompletterande utbildningsinsatser belastar i ett senare
skede kommun och stat. Skolverket pekar på att olika lokala organisa-
tionsprinciper inom gymnasieskolan kan innebära att principen om en
likvärdig utbildning äventyras. En kursutformning kan kollidera med
pedagogiska principer för organiseringen av utbildningen. AMS finner
initiativet till översyn välmotiverat och förespråkar samtidigt att en stat-
lig utredning tillsätts. Landstinget i Gävleborgs län delar uppfattningen
att utbudet av nationella program kontinuerligt prövas och vid behov
reformeras. Det är viktigt med rimliga tidsintervall mellan förändringarna
samt att utbildningarnas och kursernas benämningar inte ändras i onödan.
Landstingsförbundet anser att allt arbete med att pröva och vid behov
reformera utbudet av nationella program bör ske i nära samarbete med
företrädare för arbetslivet. Lärarförbundet anser att det är svårt att hitta
nya funktionsområden som kan täcka in hela samhällsstrukturer och
bedömer det därför som bättre att behålla den struktur i program som är.

Måldokumenten for gymnasial utbildning

Remissinstanserna stöder överlag bedömningen att programmålen tyd-
ligare färgar kurserna i kärnämnen och att kursplanerna successivt ses
över för att skapa överblickbarhet, enhetlighet och en breddad använd-
barhet för utbildningens avnämare.

Skolverket menar att de förslag som de båda utredningarna ger, handlar
både om mindre regeländringar och om större strukturförändringar.
Konsekvenserna av ändringsförslagen måste vägas samman och förordar
därför en successiv reformering. Högskoleverket menar att det finns
anledning att noga överväga om utvecklingen bör gå mot en ökad
programutformning eller mot en mer 100-procentig kursutformning.
Alingsås kommun anser att programmålen skall vara tydligare, öka i
betydelse och vara styrande. Falkenbergs kommun motiverar en närmare
anknytning till programmålen med att man kan komma tillrätta med
elevernas bristande motivation, men att olika former av nivågrupperingar
av elever från olika program försvåras. Små gymnasieskolor kan få
problem med programgemensamma kämämneskurser. Hässleholms kom-
mun anser att kämämnesutbudet bör utredas vidare. Malmö stad anser att
systemet av främmande språk behöver ses över och synkroniseras med
grandskolans språkutbud. Det är viktigt att det individuella valet i större
utsträckning än nu tas i anspråk för val av språk. Sandvikens kommun
anser att programmålen måste få ett större genomslag än tidigare. Piteå
kommun anser att den sk infärgningen av kärnämnena mot programmålen
inte får innebära att allmänkompetensen i kärnämnena går förlorad.
Landstinget i Gävleborgs län instämmer i att läroplans-, program- och
kursplanemål och deras inbördes relationer behöver tydliggöras.

Svenska Kommunförbundet påpekar att programmålen skall uttrycka de
generella kompetenser ett program syftar till att säkerställa. Varje kärn-
ämne bör omfatta åtminstone 50 poäng. Lunds universitet anser det inte
befogat med en kursplanerevision redan nu. Först bör det göras en mer

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

86

omfattande utvärdering. Linköpings universitet anser det viktigt att
läroplanens värdegrundsmål återspeglas som kunskapskrav i samtliga
program. Lärarhögskolan i Stockholm ställer sig bakom en kursplane-
revision eftersom kurserna i kärnämnen varken passar för de studieför-
beredande eller de yrkesinriktade programmen. Riksförbundet Hem och
Skola menar att valet av utbildningsväg måste kombineras med ett be-
tydande elevinflytande över utbildningens utformning. Friskolornas Riks-
förbund anser att antalet kärnämnen behöver minskas, regleringen av hur
undervisningstiden skall disponeras tas bort och en översyn av kurs-
planerna göras. SAF anser att det viktigaste är att eleverna får ökade
valmöjligheter utifrån eget intresse och vald studieinriktning - också när
det gäller kärnämnen. LR är positivt till en förlängning i tid av käm-
ämneskursema och vill ha etappindelade kämämneskurser. Skolledarna
ställer sig bakom förslaget att antalet kärnämnen minskar, men tar inte
ställning för något alternativ. T-konventet anser att det bör finnas en
möjlighet för elever med dåligt självförtroende och/eller studiehandikapp
av olika slag att välja en studiegång med etappmål inom kämämnes-
kursema. LMNT är starkt kritisk till nuvarande system med gemensamma
ämneskurser. Helst bör kurserna skräddarsys och inte bara infärgas mot
respektive program. LMS anser att tydligare kravformulering behövs
gentemot skolor och kommuner, inte minst med tanke på elevers rätt till
likvärdig utbildning. I praktiken är det ofta så att elever hellre läser
mindre avancerade kurser, där de kan få höga betyg, framför att läsa
avancerade kurser med få poäng.

Kärnämnena

Tre alternativa förslag till förändringar av utbudet av kärnämnen förs
fram av arbetsgruppen. Remissinstanserna är överlag mest positiva till
det andra alternativet. Det tredje alternativet har även det fått många
positiva svar. Remissinstanserna har sett det första alternativet som det
sämsta. Några remissinstanser har kommit med egna förslag. Flera har
avstått från att välja alternativ.

Skolverket förordar ett alternativ där samhällskunskap, religionskun-
skap och naturkunskap slås samman med en omfattning av 150 poäng.
Det är viktigt att ämnet samhällskunskap finns kvar, eftersom den har
stark anknytning till värdegrunden. Estetisk verksamhet finns kvar och
utökas till 50 poäng. Falu kommun har ett eget alternativ där vissa
kursmål från Naturkunskap A överförs till Samhällskunskap A med en
omfattning av 100 poäng. En ny tvärvetenskaplig kurs med kunskaps-
områden från Religionskunskap A och Naturkunskap A föreslås benäm-
nas Etisk omvärldskunskap och omfatta 50 poäng. Haparanda och
Ronneby kommuner kan tänka sig alternativ 1 eller 3, men förordar att
poängen istället används till att utöka elevens val och inte begränsas till
bestämda kurser. Hässleholms kommun anser att kämämnesutbudet bör
utredas vidare och väljer därför inget alternativ. Piteå kommun anser att
det tredje alternativet är tveksamt, eftersom det enda naturvetenskapliga
ämnet på program med yrkesämnen försvinner i en tid då hållbar
ekologisk utveckling är livsnödvändig. Ett fjärde alternativ, som innebär

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

87

att samtliga kärnämnen blir kvar och att poängtalet ökas från 30 till 50,
föreslås. Jönköpings kommun avvisar tanken på att ändra de tre 30-
poängskursema i estetisk verksamhet, naturkunskap och religionskun-
skap, eftersom de är viktiga för alla elever i landet. Mariestads kommun
anser inte att kärnämnenas omfattning skall öka. Landstinget i
Gävleborgs län tar inte ställning för något alternativ. Alla elever i gym-
nasieskolan skall ha kunskaper, inte bara i religion, naturkunskap och
estetisk kunskap, utan även i historia som är ett ämne med betydelse bl.a.
för förståelsen av samhällsutvecklingen. Umeå universitet anser att inget
förslag innebär en tillräckligt påvisad förbättring jämfört med dagens
situation. LO tar inte ställning för något alternativ, men tillstyrker en
förändring. Ett fjärde alternativ förs fram, där naturkunskapen förs
samman med karaktärsämnena och religionskunskap, historia och sam-
hällskunskap förs samman till ett ”tvärvetenskapligt” medborgarskaps-
ämne eventuellt tillsammans med estetisk verksamhet. Lärarförbundet
förordar en lösning som bygger på alternativ 3. Estetisk verksamhet om
50 poäng skall finnas och ett lika stort utrymme inriktat mot människor
och miljö i ett globalt perspektiv. Gymnasieskolan måste utvecklas mot
en mer utpräglad ungdomsskola och svara upp mot unga människors
behov. Estetisk verksamhet måste fortsättningsvis vara obligatoriskt. De
praktiskt-estetiska ämnena är viktiga kulturbärare. LR är positivt till en
förlängning i tid av kämämneskursema, emot en integrering av religion,
naturkunskap och estetisk verksamhet och mot att de avförs som kärn-
ämnen från kursplanen. Skolledarna tar inte ställning för något alternativ.

Eskilstuna och Linköpings kommuner förordar alternativ 1 där även
historia finns med som valbart alternativ. Enköpings kommun anser att
man genom alternativ 2 skapar förutsättningar för ett annat pedagogiskt
tänkande och metodutveckling. Kiruna kommun förordar alternativ 2
samt påpekar att den tvärvetenskapliga kursen skall präglas av problem-
baserat lärande, lägga grunden för en helhetssyn på undervisningen samt
kunna färgas av programmets inriktning. Lerums kommun tillstyrker
alternativ 2 som ett spännande och framtidsinriktat förslag där krav på
lärarlagsplanering inför kursen blir uppenbar. Ragunda kommun förordar
alternativ 2 med anledning av de aktuella diskussionerna i samhället om
etik och moral. Landstinget i Kalmar län förordar alternativ 2 med
hänsyn till att integrering mellan ämnen redan förekommer. Konstfack
har fastnat för alternativ 2 och ser en sådan kurs som ett utmärkt tillfälle
att låta elever studera och bearbeta de viktiga existensiella frågor som
ligger i botten på det integrerade kursinnehållet. Lärarhögskolan i Stock-
holm förordar alternativ 2.

Högskolan Dalarna förordar alternativ 2, eftersom det tar tillvara
samtliga ämnens särskilda kompetenser. Alingsås kommun vill se en
förändring mot integration av ämnen, där estetisk verksamhet blir en
”integrationskurs” för olika estetiska ämnen och väljer därför alternativ 3.
Falkenbergs kommun tillstyrker alternativ 3 som bibehåller estetisk verk-
samhet intakt till viss del och tillgodoser kunskapsmål i de andra kurser-
na. Lidingö kommun förordar alternativ 3, därför att samhällskunskap är
ett viktigt ämne och estetisk verksamhet uppskattas av eleverna. Stock-
holms stad förordar alternativ 3 eftersom det innebär små förändringar i
kraven på kunskaper i dagens kärnämnen och målet att undvika kort-

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

88

kurser uppnås. Linköpings universitet förordar alternativ 3 under förut-
sättning att livsåskådningsfrågor får en klar plats inom Samhällskunskap
A och att det säkerställs att miljö-, energi- och resursfrågorna behandlas
inom varje program och inriktning. Uppsala universitet förordar
alternativ 3 eftersom det är viktigt att naturkunskap finns som
karaktärsämne inom samhällsvetenskapsprogrammet. Dessutom är det
viktigt att religionskunskap ingår i alla program som ett led i utveck-
lingen av förståelse och tolerans. LMNT förordar alternativ 3 och för-
kastar alternativ 1, eftersom gemensamma medborgarkunkaper är viktiga
för alla elevers fortsatta liv. Ekologigrunden och laborativt arbetssätt får
inte försvinna.

Av de spontant inkomna svaren är flertalet negativa till alternativ 1.
Alternativ 2 har fått flest positiva svar följt av alternativ 3. Det tredje
alternativet har fått fler negativa och tveksamma svar jämfört med
alternativ 2. Flertalet yttranden gäller kärnämnena religionskunskap och
naturkunskap och estetisk verksamhet. Flera argumenterar för att
ämnena skall vara obligatoriska och/eller fristående ämnen.

Föreningen Norden anser att religionskunskap även i fortsättningen skall
vara ett fristående kärnämne och avvisar därför bestämt alternativen 1
och 3. Om vissa villkor uppfylls är alternativ 2 tänkbart. Sveriges Kristna
Råd vill bevara ämnet religionskunskap som ett eget obligatoriskt
kärnämne i gymnasieskolan. Ur samverkanssynpunkt är alternativ 2
intressant, eftersom en samverkan mellan miljö, etik och estetiska ämnen
ligger i tiden. Sveriges Förenade Kristna Lärarförbund anser att alterna-
tiv 2 är intressant och tolkar alternativet som att samtliga förekommande
ämnen skall förbli obligatoriska och behålla sina kunskapsmål. De este-
tiska ämnena kan ges mer rättvisa än hittills genom att ingå i det tema-
tiska ämnet. Gymnasielärare och lärarutbildare i Göteborg/Mölndal
förordar alternativ 2 under förutsättning att religionskunskap kvarstår
som karaktärsämne på samhällsvetenskapsprogrammet och införs som
karaktärsämne på omvårdnads- och barn- och fritidsprogrammen på
grund av dessa programs människovårdande karaktär. Danshögskolan
förordar alternativ 2 eftersom målen är så formulerade att kunskapsmålen
i de tre kämämneskursema förstärker varandra. Kyrkorådet i Enköpings
församling och Uppsala stifts missionsråd anser att religionsämnet bör
förbli obligatoriskt. Broderskapsrörelsen Sveriges Kristna Socialdemo-
krater avvisar alternativ 1 och 3, eftersom värdegrunden i gymnasie-
skolan i praktiken skulle frångås genom elevernas möjliga bortval.
Alternativ 2 ses som intressant för att samtliga ämnen förblir obliga-
toriska och behåller sina kunskapsmål, undervisningen görs mer verklig-
hetsanknuten för eleverna samt att en tematisk uppläggning ger berörda
gymnasielärare stimulans till samverkan. Svenska Kyrkans Unga anser att
religionsämnet skall kvarstå som kärnämne obligatoriskt för alla, att tiden
för ämnet ska utökas samt att religionsämnet skall vara ett eget ämne.
Västerbottenskretsen av Biologilärarnas förening framhåller att en
naturvetenskaplig kompetens är nödvändig. Därför skall ämnet inte
smygas in under en annan rubrik med undervisning av lärare utan natur-
vetenskaplig kompetens eller genom att göras valbart. Naturbrukets

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

89

yrkesnämnd föreslår ytterligare ett alternativ som innebär att Prop. 1997/98:169
naturkunskap med en omfattning av 60 poäng läses på alla program Bilaga 3
Stockholmskretsen av Biologilärarnas förening ser alternativ 3 som det
bästa, eftersom det krävs ett ämne som knyter ihop de olika delarna för
att eleverna skall få en helhetssyn på miljöfrågorna. Kungliga Musik-
högskolan ställer sig helt avvisande till alternativ 1 eftersom alla elever
behöver estetisk verksamhet. Därför är alternativ 3 bäst genom att
estetisk verksamhet blir obligatorisk för alla elever.

Utveckling av gymnasieskolans yrkesutbildningar.

Remissinstanserna är överlag positiva till att en ny lärlingsutbildning
införs som en alternativ studieväg och som en fortsättning på försöks-
verksamheten med pilotprojekt. Flertalet remissinstanser har inkommit
med synpunkter på arbetsgruppens beskrivning av en ny lärlingsutbild-
ning utifrån tankarna bakom förslaget till pilotprojektet. Flertalet vill
avvakta utvärderingen av försöksverksamheten.

RRV anser att intentionerna med lärlingsutbildningarna försvåras
genom det generella kravet på högskolebehörighet. Skolverket anser att
fler kommuner och fler program behöver delta i den nya lärlingsutbild-
ningen för att beslutet ska bli väl underbyggt. Det är viktigt att tydligt
markera att denna lärlingsutbildning skiljer sig från den inom individuel-
la programmet. AMS bedömer att samspelet mellan utbildningsväsende
och arbetsmarknad i nya samverkansformer är mycket viktigt för att
komma tillrätta med flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden.

Alingsås kommun anser att den nya lärlingsutbildningen måste kopplas
till hantverksutbildningar och inte till yrkesutbildningar, inledas med ett
nationellt program och avslutas med lärlingsutbildning. Enköpings kom-
mun anser att en teoretiserad lärlingsutbildning endast är genomförbar på
orter med tillgång på kvalificerade handledare/lärare. Däremot skulle en
mer hantverksinriktad typ vara möjlig och ses som ett gott alternativ för
elever som inte är så intresserade av teoretiska studier. Eskilstuna
kommun avstår från att kommentera lärlingsutbildningen och räknar med
att få återkomma med synpunkter inom försöksverksamheten. Falken-
bergs kommun instämmer i förslaget att målen för APU utformas så att
den kan läggas ut tidigare. Utbildningen får inte bli en arbetsmarknads-
åtgärd och rättsläget för eleverna måste klarläggas så att en likvärdig
utbildning kan garanteras. Arbetsmarknadens parter och skolan måste
tillsammans visa att de klarar av APU och kursplanestyrd lärlingsutbild-
ning innan utbildningen permanentas. Falu kommun anser att arbetslivet
måste ta ett större ansvar för lärlingsutbildningen också ekonomiskt.
Utbildningarna bör ge mer kunskap om företags- och entreprenörskap.
Eleverna måste komma ut redan första året på sin lärlingsutbildning.
Haparanda kommun anser att det är skolan, eleven och det lokala
arbetslivet som utgör basen i lärlingsutbildningen. Den bör därför ges så
få regleringar som möjligt. Hässleholms kommun stöder förslaget till
försöksverksamhet med lärlingsutbildning. Jönköpings kommun till-
styrker olika omfattningar av APU på olika program, eftersom det är
svårt för elever exempelvis på Medieprogrammet att nå upp till 15

90

veckors APU. Ersättning till arbetsplatserna för lärlingsutbildningen skall
inte utgå. Kiruna kommun anser att en ny lärlingsutbildning måste blanda
teori och praktik under hela utbildningen. Lerums kommun påpekar att
det är stora svårigheter för såväl lärlingsutbildning som APU att hitta
praktik/lärlingsplatser med den näringslivsstruktur som kommunen har.
En förutsättning för den föreslagna lärlingsutbildningen är att den inte
medför extra kostnader för skolhuvudmannen. Lidingö kommun anser att
i lärlingskontraktet måste ekonomiska överenskommelser finnas med.
Det bör finnas direktiv för hur ekonomiska frågor skall lösas. Linköpings
kommun understryker att eleverna skall övergå i lärlingsutbildning efter
år 2 för att kunna få tillräckliga kunskaper både i kärnämnen och yrkes-
ämnen innan lärlingsutbildningen påbörjas. Malmö stad anser att en stor
del av lärlingsutbildningen skall bestämmas lokalt utifrån branschens
krav och elevens kunskaper. Ragunda kommun stöder tanken på en
gymnasial lärlingsutbildning. Stockholm stad anser att mål, kvalitet,
behörighet och kompetens skall regleras statligt däremot inte upplägg,
organisation, ersättning och lärlingsperioder. Omfattningen av APU och
vad som är lämpligt att arbetsplatsförläggas bör analyseras i samverkan
med respektive bransch. Piteå kommun är positiv till grundtanken, men
anser att det är viktigt att erfarenheterna från nuvarande APU tas tillvara
för att undvika problem. Landstinget i Gävleborgs län stöder förslaget till
gymnasial lärlingsutbildning. Eleverna bör kunna söka tidigast efter ett
års studier. Det kan finnas en risk för en konkurrenssituation om APU-
och lärlingsplatser. Landstinget i Kalmar län anser att förslaget att det
inte skall utgå ersättning för den arbetsplatsförlagda yrkesutbildningen är
orealistiskt, särskilt inom naturbrukssektom. Landstinget i Norrbottens
län bejakar två vägar, en skolväg och en praktikväg, för lärlings-
utbildningen. Svenska Kommunförbundet menar att ett beslut om en mer
permanent lärlingsutbildning bör bygga på erfarenheter från försöksverk-
samheten och avstyrker att det nya systemet med lärlingsutbildning redan
nu permanentas. Umeå universitet vill framhålla vikten av god
handledarutbildning. Uppsala universitet föreslår att programråd imättas
även för de studieförberedande programmen. Lärarhögskolan i Stock-
holm välkomnar försöket med lärlingsutbildning. Vistelsen på arbets-
platsen bör vara utgångspunkten för den skolförlagda delen av verksam-
heten. SAF anser att reglerna måste vara flexibla. Drivkrafterna finns
lokalt och på branschnivå. Lärlingarna skall ha elevstatus, eftersom
endast ett fåtal företag är beredda att ta ett utbildningsansvar genom att
anställa en 16-åring. Om småföretag skall kunna medverka måste de få
ersättning för sina insatser. Företagarnas Riksorganisation anser att
företagen har alldeles för lite inflytande över och ansvar för gymnasie-
skolans yrkesutbildning. LO efterlyser mer preciserade direktiv för
APU:n och en lagreglering av programråden. Det finns allvarliga risker
med förslaget till lärlingsutbildning. Om lärlingarna behåller elevstatus
under fyra år och därmed inte omfattas av kollektivavtal innebär det en
risk att lärlingsutbildningen blir en förlängd och försämrad APU för de
elever som skolan inte vill ta ansvar för, men som arbetsgivarna gärna tar
emot som gratis arbetskraft. Programrådens roll i samband med
pilotprojekten är viktig och att arbetsmarknadens parter får en avgörande
roll i utvärderingen. En modell med en bred gymnasieutbildning som

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

91

avslutas med ett fjärde år för färdigutbildning föreslås. TCO anser att Prop. 1997/98:169
benämningen lärlingsutbildning leder tankarna fel och föreslår att utbild- Bilaga 3
ningen kallas aspirantutbildning. Det finns stora risker med att käm-
ämnesundervisningen koncentreras till det första året. Det bör framgå i
skollagen att lärlingsutbildningen skall garantera en bred utbildning och
att lärlingarna skall ha rätt till utbildade lärare och handledare på
arbetsplatsen. Kommunen måste garantera skolan resurser för samarbete
med arbetsgivaren för planering, organisation, tillsyn och kvalitets-
kontroll. Programråd skall finnas för samtliga program. SACO anser att
lärlingsutbildningar är angelägna, men att utarbetandet av de närmare
formerna bör vara en angelägenhet för den enskilda skolan i samverkan
med eleverna och andra berörda. ALMEGA anser att en ny lärlings-
utbildning bör införas som komplement till gymnasieskolan. Verk-
stadsindustrins Yrkesnämnd framhåller vikten av fungerande samråd och
samverkan mellan skola och arbetsliv. Det är viktigt att arbetslivet får ett
starkt inflytande över utbildningen och ett stort ansvar. Lärarförbundet
är kritiskt till en ny lärlingsutbildning. Innan regeringen går vidare med
pilotprojekten bör företagens ansvar för färdigutbildningen kartläggas.

Ett bra samarbete mellan skola och företag är nödvändigt för att utveckla
programmen i gymnasieskolan. Omfattningen av APU ska kunna vara
flexibelt utan vare sig mini- eller maxigränser.

LR anser att förslaget är för stelbent och att en värvning av teori och
praktik behövs. T-konventet instämmer i stort med förslaget men anser att
ansvaret i större omfattning bör ligga på arbetslivet. All företagsförlagd
utbildning i lärlingsutbildningen bör kallas lärande i arbete. APU kan
mönstras ut.

Examen på gymnasial nivå

Remissinstanserna är till övervägande del positiva till förslaget att en
möjlighet bör införas att avsluta utbildning på gymnasial nivå med en
examen. Flertalet är också positiva till att kraven på såväl godkända
betyg som en godkänd examensuppgift skall uppfyllas.

Skolverket anser att ett omfattande utrednings- och utvecklingsarbete
krävs före genomförandet av en examen. Målsättningen bör vara att så
många elever som möjligt genomför examensarbetet. Kvalitetssäkring
och nationell likvärdighet skall skolan uppnå oavsett om en frivillig
examen införs eller ej. En rad frågor som tydliggör bl.a. likvärdighet,
pedagogiska och ekonomiska konsekvenser måste utredas. Högskole-
verket påpekar att det nuvarande betygssystemet inte var tänkt att
användas för urval till högre utbildning och att den bristande jämförbar-
heten reser krav på nationella och normerande metoder att jämföra
betygssättningen. Verket motsätter sig bestämt en situation där hög-
skolans grundläggande behörighetsnivå ligger lägre än den nivå som
föreslås krävas för gymnasial examen. VHS anser att en gymnasial
examen bör utgöra grund för behörighet till högre studier. Alingsås
kommun anser att en examen är en nödvändig och psykologiskt riktig
åtgärd. Den ger de målmedvetna eleverna en möjlighet att kämpa för en
examen precis som övriga ungdomar inom EU. Enköpings kommun anser

92

att examen skall vara frivillig, leda till högre poängnivå och till-
godoräknas vid ansökan till högskolan. Eskilstuna kommun är positiv till
en examen som ger möjlighet till internationell kompetens som närmar
sig europeiska normer. Falkenbergs kommun anser inte att examens-
uppgiften skall ligga inom ramen för lokalt tillägg. Falu kommun anser
att ett frivilligt examensarbete är ett bra sätt att höja kompetensen på, få
en högre internationell standard samt träna eleven i att ta ett större
ansvar. Det lokala tillägget skall inte få användas till examensarbete.
Hässleholms kommun anser att en examen i form av en examensuppgift
inom ramen för lokalt tillägg imättas. Jönköpings kommun tilltalas av
förslaget som höjer kvalitetssäkringen av utbildningarna och ställer
tydligare krav på skolorganisation och elever samt ger eleverna en bra
förberedelse för högskolestudier. Lerums kommun anser att examensarbe-
tet skall ligga utanför programmen som ett frivilligt åtagande. Lidingö
kommun kan tänka sig en gymnasieexamen för att stärka gymnasie-
utbildningens stams. Malmö stad anser att det krävs att bevisen på
utbildning är möjliga att tolka och värdera även över nationsgränserna
och är därför positiv till en examen. För att klara de ökade kostnaderna
bör styrelsen för utbildningen kunna fatta beslut om att använda det
lokala tillägget för examensarbetet. Piteå kommun anser att det är viktigt
att alla elever får möjlighet att avsluta sin utbildning med en examen. En
examen innebär en kvalitetssäkring av utbildningen. Landstinget i Kal-
mar län anser att en examen för många elever skulle vara ett konkret mål
och ett examensarbete om 100 poäng en utmaning. Förslaget att elevens
uppgift ska bedömas av lärare i samråd med särskild kompetens inom det
aktuella kunskapsområdet är positivt. Svenska Kommunförbundet anser
att examensarbetet skulle kunna kopplas till programmålet för att få
verklig genomslagskraft för programmålets återspegling i verksamheten.
Skulle regeringen välja någon form av examen som innebär merkost-
nader, måste kommunerna kompenseras för detta. Landstingsförbundet
stöder förslaget att det bör påbörjas ett utvecklingsarbete i syfte att göra
det möjligt att avsluta gymnasieutbildningen med en examen. Linköpings
universitet är positivt till införandet av en gymnasieexamen och anser att
det bör övervägas om den skall vara obligatorisk för antagning till högre
studier. Karolinska Institutet anser att en gymnasieexamen med
avslutande examination bör införas på samtliga program och att godkänt
betyg och godkänd examensuppgift bör krävas för att få examen. KTH är
positiv till kravet på godkända betyg i engelska, svenska och matematik.
Högskolan Dalarna menar att ett examensarbete skulle kunna höja
statusen i utbildningen men att införa ett examensarbete parallellt med
specialarbetet verkar orimligt. Södertörns högskola anser att en examens-
prövning, gemensamt utformad av gymnasieskolan och högskolan, vore
ett sätt att skapa närmare relationer. SAF ser med tillfredsställelse på att
utbildningen avslutas med en examen. Såväl grund- som gymnasieskolan
bör satsa mer på kvalitetskontroll. Företagarnas Riksorganisation föror-
dar att det redan väl utprovade systemet med gesällprov och yrkesprov
som finns inom ett antal yrkesområden tas upp. LO anser att ett
examensarbete kan vara ett bra sätt att höja kvaliteten på utbildningarna
och att det skall vara obligatoriskt på samtliga program. TCO anser att
målsättningen måste vara att så många som möjligt skall genomgå en

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

93

examen. SACO anser att regleringen av olika utbildningars särart bör ske
i huvudsak genom examina istället för genom statliga regleringar av
programstruktur och kursinnehåll. Lärarförbundet anser att en frivillig
nationell examen är bra. LR är i princip positivt till en examen, men anser
att det skall ställas högre krav. Specialarbetet skall vara kvar liksom det
lokala tillägget. Kravet på att alla skall nå högskolebehörighet skall
slopas. Skolledarna anser att det är viktigt att all undervisning i
gymnasieskolan kvalitetssäkras och att vaije program ges en avpassad
examen. Specialarbetet bör tas bort. T-konventet är positiv till en frivillig
examen, men anser att ett utvecklingsarbete skall komma igång innan
beslut fattas. LMS protesterar med eftertryck mot att examensarbetet skall
bedrivas inom ramen för lokalt tillägg och/eller individuellt val. Det kan
leda till att eleverna ställs inför ett orimligt val. Ragunda kommun anser
att den enda anledningen att införa en examen är en anpassning till
internationella regler. Ronneby och Haparanda kommuner anser att det
enda dokument som behövs efter avslutat gymnasium är ett slutbetyg.
Hultsfreds kommun är negativ till en gymnasieexamen och vill istället
utöka specialarbetet till 50-60 poäng. Linköpings kommun anser att syftet
med en examen behöver framgå tydligare. Stockholm stad ser risker med
en frivillig examen. Det blir en gradering av kvaliteten, leder till en snabb
uppdelning i låg- och högstatusgrupper av eleverna och hotar likvärdig-
heten. Landstinget i Gävleborgs län befarar att frivillighet kan leda till att
endast de mest studiemotiverade eleverna väljer att genomföra ett
examensarbete och att det finns risk för ökad segregation. Uppsala
universitet efterlyser ett klarläggande av vad en gymnasieexamen är tänkt
att tillföra skolan. Kravet på en gymnasieexamen bör inte kopplas ihop
med särskild behörighet till högskolestudier. Lärarhögskolan i Stockholm
avvisar förslaget att införa ett examensarbete. Elevorganisationen anser
inte att en examen som den utformats i förslaget är rätt väg att gå. Risken
är att redan välanpassade akademikerbam med goda betyg kommer att
använda examen för att ytterligare dra ifrån de elever som missgynnats
genom hela sin skolgång.

Riksförbundet Hem och Skola är tveksamt till förslaget och befarar att
det kan leda till nya uppdelningar av elever - de som lämnar skolan med
ofullständiga betyg, elever som fullgjort gymnasieskolans nationella pro-
gram och elever med gymnasieexamen.

Prop. 1997/98:169

Bilaga 3

94

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 maj 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros,
Messing.

Föredragande: statsrådet Ylva Johansson

Prop. 1997/98:169

Regeringen beslutar proposition 1997/98:169 Gymnasieskola i utveckling
- kvalitet och likvärdighet.

95

Rättsdatablad

Prop. 1997/98:169

Författningsrubrik

Bestämmelser som      Celexnummer för

inför, ändrar, upp-       bakomliggande EG-

häver eller upprepar     regler

ett normgivnings-
bemyndigande

Lag om ändring i skol-
lagen (1985:1100)

5 kap. 3, 4, 4 a, 4 b,4 c,

4 d, 5 och 6 a §§

Eländers Gotab 56397, Stockholm 1998

96