Prop.
1997/98:116
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Harpsund den 12 mars 1998
Thage G Peterson
Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)
I propositionen lämnas förslag till en lag om trossamfund och en lag om
Svenska kyrkan. Förslagen bygger på de förslag till grundlagsändringar
som nyligen har lagts fram i propositionen Staten och trossamfunden -
grundlagsfrågor (prop. 1997/98:49). Utgångspunkten för förslagen är det
principbeslut om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
som riksdagen fattade år 1995.
Genom lagen om trossamfund införs en ny associationsform,
registrerat trossamfund. Ingen av de rättigheter som trossamfunden har i
dag, t. ex. rätten att förrätta vigsel, skall vara knuten till den nya
associationsformen. Lagen innehåller vidare bl.a. bestämmelser om
registrerade trossamfunds namn och om statlig hjälp med att beräkna,
debitera, redovisa och ta in avgifter från dem som är medlemmar i eller
tillhör trossamfundet.
I lagen om Svenska kyrkan preciseras kyrkans grundläggande identitet
för att denna skall vara oförändrad över relationsändringen. Den i lagen
gjorda preciseringen stämmer överens med kyrkans syn på sig själv.
Vidare innehåller lagen bestämmelser om grunderna för Svenska kyrkans
organisation och verksamhet samt om den kyrkliga egendomen
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 2000.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
Prop. 1997/98:116
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om trossamfund..........................................5
2.2 Förslag till lag om Svenska kyrkan....................................9
2.3 Förslag till lag om införande av lagen (1999:000) om
Svenska kyrkan.............. 12
3 Ärendet och dess beredning............................................................15
4 En historisk reform..........................................................................17
5 Lag om trossamfund........................................................................18
5.1 Trossamfundens rättsliga reglering..................................18
5.2 Barns rätt att komma till tals.............................................22
5.3 Vad krävs för registrering?...............................................24
5.4 Registreringsförfarandet...................................................27
5.5 Effekter av registreringen.................................................28
5.6 Rättigheter och skyldigheter.............................................30
5.7 Avregistrering och likvidation..........................................33
5.8 Organisatoriska delar........................................................35
6 Lag om Svenska kyrkan..................................................................39
6.1 Identitet och organisation.................................................39
6.2 Självständiga rättssubjekt.................................................45
6.3 Organisatorisk uppbyggnad..............................................49
6.3.1 Församlingen — den lokala nivån..................49
6.3.2 Icke-territoriella församlingar........................53
6.3.3 Stiftet — den regionala nivån.........................54
6.3.4 Kyrkomötet — den nationella nivån..............56
6.4 Kyrkoavgift.......................................................................60
6.5 Offentlighet och insyn......................................................62
6.5.1 Handlingsoffentlighet efter år 1999................62
6.5.2 Befintliga handlingar......................................68
6.6 Överprövning....................................................................68
6.7 Skyldighet att lämna uppgifter..........................................69
6.8 Tystnadsplikten.................................................................71
6.9 Rätt till ledighet för förtroendevalda................................74
6.10 Särskilda övergångsbestämmelser....................................76
7 Den kyrkliga egendomen................................................................79
7.1 Vissa utgångspunkter........................................................79
7.2 Överföring av äganderätt..................................................81
7.2.1 Äldre kyrkor och domkyrkor m.m..................82
7.2.2 Prästgårdar......................................................88
7.2.3 Biskopsgårdar.................................................89
7.2.4 Kyrkofonden, kyrkofondsfastigheter..............92
7.2.5 Kronoanslagen................................................94
7.3 Prästlönetillgångama........................................................95 Prop. 1997/98:116
7.3.1 Prästlönetillgångamas rättsliga ställning........95
7.3.2 Prästlönetillgångamas ändamål....................101
7.4 Vissa frågor rörande egendomen....................................102
7.4.1 Tillsyn, bokföring och revision....................102
7.4.2 Ersättningsfrågor..........................................105
7.4.3 Skyddet för natur- och kulturmiljövårdens
intressen........................................................107
8 Författningskommentarer..............................................................108
8.1 Förslaget till lag om trossamfund...................................108
8.2 Förslaget till lag om Svenska kyrkan..............................111
8.3 Förslaget till lag om införande av lagen (1999:000) om
Svenska kyrkan...............................................................113
Bilaga 1 Remissinstanserna...............................................................117
Bilaga 2 Frågeformulär......................................................................121
Bilaga 3 Andra kyrkolagsutskottets betänkande................................131
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...............................................185
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...............................................................195
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1998.......203
Rättsdatablad.........................................................................................204
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om trossamfund,
2. lag om Svenska kyrkan,
3. lag om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan.
Prop. 1997/98:116
Prop. 1997/98:116
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Bestämmelser om religionsfrihet finns i regeringsformen och den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.
2 § Med trossamfund avses i denna lag en gemenskap för religiös
verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst.
3 § Ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Ett avtal eller löfte
som strider mot denna bestämmelse är ogiltigt.
4 § Barn som har fyllt 12 år kan inte inträda i eller utträda ur ett
trossamfund utan eget samtycke.
5 § Med registrerat trossamfund avses
1. Svenska kyrkan, och
2. trossamfund som har registrerats enligt denna lag.
6 § Bestämmelser om grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund
finns i lagen (1999:000) om Svenska kyrkan.
Bestämmelserna i 7-12 §§, 13 § första-tredje stycket och 17 § gäller
inte för Svenska kyrkan.
7 § Ett trossamfund skall på egen begäran registreras av den myndighet
som regeringen bestämmer, om trossamfundet har
1. stadgar där det finns bestämmelser om trossamfundets ändamål och
om hur det fattas beslut i trossamfundets angelägenheter, och
2. en styrelse eller motsvarande organ.
Ett trossamfund far registreras bara om dess namn är ägnat att särskilja
trossamfundets verksamhet från andras. Bestämmelserna i 10 §
firmalagen (1974:156) om hinder mot registrering av firma skall också
tillämpas i fråga om trossamfunds namn.
Aktiebolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser får inte registreras
enligt denna lag.
8 § Registreringen skall omfatta
1. trossamfundets namn och postadress,
2. trossamfundets stadgar,
3. de personer som ingår i styrelsen eller motsvarande organ eller
annars är behöriga att företräda trossamfundet samt deras namn,
postadress och personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum.
Ändringar i något av dessa förhållanden skall genast anmälas för
registrering.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag.
9 § Ett trossamfund som har registrerats enligt 7 § får förvärva rättigheter
och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra
myndigheter.
Trossamfundets rättsliga ställning enligt första stycket upphör när
likvidation har avslutats enligt 11 §, när avregistrering sker enligt 12 §
och, om trossamfundet har försatts i konkurs, när konkursen avslutas
utan överskott.
10 § Ansvaret för de skyldigheter som har uppkommit för trossamfundet
före registreringen övergår på det registrerade trossamfundet genom
registreringsbeslutet, om trossamfundet har utgjort en ideell förening.
Genom registreringen övergår även trossamfundets rättigheter till det
registrerade trossamfundet.
11 § Registreringsmyndigheten skall besluta att trossamfundet skall träda
i likvidation om
1. de krav som gäller för registrering enligt 7 § första stycket inte
längre är uppfyllda,
2. likvidationsskyldighet föreligger enligt stadgarna, eller
3. samfundet har försatts i konkurs som har avslutats med överskott.
Likvidator förordnas av registreringsmyndigheten. Beslut om
likvidation och förordnande av likvidator skall registreras. För
likvidation gäller i övrigt 11 kap. 9-11 och 13 §§, 15 § tredje stycket
samt 16 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Likvidationen är avslutad när likvidatorema har avgett slutredovisning.
Detta förhållande skall genast anmälas för registrering.
12 § Ett trossamfund som uppfyller kraven i 7 § första stycket kan på
egen begäran avregistreras av registreringsmyndigheten utan föregående
likvidation. Trossamfundet övergår därvid i en ideell förening, som
övertar trossamfundets rättigheter och skyldigheter.
13 § Självständiga organisatoriska delar av ett trossamfund som har
registrerats enligt denna lag får också registreras, om de uppfyller kraven
Prop. 1997/98:116
i 7 §. För registrerade organisatoriska delar gäller bestämmelserna i 8 §, Prop. 1997/98:116
9 § andra stycket och 10-12 §§.
Organisatoriska delar som har registrerats enligt denna lag far var för
sig förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid
domstol och andra myndigheter.
Förlorar trossamfundet sin rättsliga ställning enligt 9 § andra stycket
och begär dess organisatoriska delar inte avregistrering enligt 12 § inom
en månad därefter eller avslås en sådan begäran, skall
registreringsmyndigheten besluta att de organisatoriska delarna skall
träda i likvidation.
Svenska kyrkans församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift är
registrerade organisatoriska delar av Svenska kyrkan.
14 § Ett registrerat trossamfunds namn eller en benämning som är
förväxlingsbar med detta namn far inte utan tillstånd offentligen
användas av någon annan annat än som benämning på trossamfundet i
fråga.
Vid överträdelse av första stycket tillämpas 15 och 18-20 §§
firmalagen (1974:156). Härvid skall vad som sägs om firmaintrång gälla
intrång i trossamfundets namn. I fråga om registrerade trossamfunds
namn skall även 16 § firmalagen tillämpas.
Första och andra styckena gäller också för registrerade organisatoriska
delars namn.
15 § För ett registrerat trossamfunds skyldigheter i förhållande till tredje
man svarar endast trossamfundets tillgångar.
För skyldigheter i förhållande till tredje man som ett trossamfunds
registrerade organisatoriska delar har ådragit sig svarar endast den
organisatoriska delens tillgångar.
16 § Svenska kyrkan har rätt till hjälp av staten med beräkning,
debitering och redovisning av avgifter från dem som tillhör Svenska
kyrkan samt med att ta in avgifterna. Även andra registrerade
trossamfund kan beviljas sådan hjälp.
Bestämmelser om förfarandet vid sådan hjälp meddelas i särskild lag.
17 § Beslut av registreringsmyndigheten får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol inom två månader från beslutets dag när det gäller
1. beslut att avskriva en ansökan om registrering eller att vägra
registrering enligt 7 eller 13 §,
2. beslut att vägra avregistrering enligt 12 §, och
3. beslut enligt 11 § eller 13 § tredje stycket.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Prop. 1997/98:116
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Genom lagen upphävs religionsfrihetslagen (1951:680).
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som
framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också
nationella organ.
2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en
demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande
verksamhet.
3 § Svenska kyrkan får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter
samt föra talan vid domstol och andra myndigheter.
Samma rätt har var för sig Svenska kyrkans församlingar,
sammanslutningar av församlingar (kyrkliga samfälligheter) och stift.
4 § Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan och omfattar de
personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens
område.
Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva
undervisning samt utöva diakoni och mission.
Det kan också finnas icke-territoriella församlingar.
5 § Stiftet är regional enhet inom Svenska kyrkan och omfattar
församlingarna inom stiftets område.
Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över
församlingslivet.
För vaije stift skall det finnas en biskop.
6 § Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
Kyrkomötet får inte besluta i sådana enskilda frågor som det är en
församlings eller ett stifts uppgift att besluta i.
7 § Den som tillhör Svenska kyrkan skall betala lokal och regional
kyrkoavgift.
8 § Församlingen beslutar om lokal kyrkoavgift. Om forsamlingen ingår i
en kyrklig samfällighet, får samfälligheten besluta om hela eller del av
avgiften.
Stiftet beslutar om regional kyrkoavgift.
9 § Prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) har till
ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska
kyrkans förkunnelse. Endast avkastningen får användas för ändamålet.
Prästlönetillgångama skall förvaltas av Svenska kyrkan såsom
självständiga förmögenheter. Regeringen får besluta om tillsyn av
förvaltningen.
Förmögenheten skall vara placerad på ett godtagbart sätt.
10 § Om rätten att ta del av Svenska kyrkans handlingar när det gäller
vissa verksamheter finns bestämmelser i sekretesslagen (1980:100).
11 § Även utöver vad som följer av 10 § skall var och en ha rätt att ta del
av Svenska kyrkans handlingar. Denna rätt får begränsas bara om det är
särskilt motiverat med hänsyn till
1. skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden,
2. Svenska kyrkans ekonomiska intresse, eller
3. något synnerligen väsentligt intresse.
12 § Svenska kyrkans arkiv bildas av de handlingar från Svenska kyrkans
verksamhet som avses i 11 §.
Svenska kyrkans arkiv skall bevaras, hållas ordnade och vårdas så att
de tillgodoser
1. rätten enligt 11 § att ta del av kyrkans handlingar,
2. behovet av information för rättskipning och förvaltning, och
3. forskningens behov.
Vid arkivbildningen och arkivvården skall beaktas att Svenska kyrkans
arkiv är en del av det nationella kulturarvet.
13 § Beslut som innebär att någon inte får ta del av sådana handlingar
som avses i 11 § överprövas på det sätt som Svenska kyrkan bestämmer.
I den utsträckning som Svenska kyrkan bestämmer får också andra beslut
överprövas.
För att inom Svenska kyrkan ytterst pröva frågor enligt första stycket
skall ett särskilt organ inrättas. Ordföranden i detta organ skall vara eller
ha varit ordinarie domare.
Prop. 1997/98:116
10
14 § Svenska kyrkan skall till det register som avses i 7 § lagen
(1999:000) om trossamfund lämna uppgifter om
1. stadgar,
2. indelning i församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift, och
3. de personer som ingår i styrelsen eller motsvarande organ eller
annars är behöriga att företräda Svenska kyrkan samt deras namn,
postadress och personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum.
Motsvarande uppgifter skall lämnas för församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift.
Ändringar i något av dessa förhållanden skall genast anmälas för
registrering.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om avgifter i ärenden enligt denna bestämmelse.
Prop. 1997/98:116
Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen
(1999:000) om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan.
11
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Lagen (1999:000) om Svenska kyrkan och denna lag träder i kraft
den 1 januari 2000.
Bestämmelserna i 6 och 7 §§ i denna lag träder dock i kraft
den 1 maj 1999.
2 § Genom lagen (1999:000) om Svenska kyrkan upphävs
1. lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som
icke tillhör svenska kyrkan,
2. lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m.,
3. lagen (1992:288) om medlemskap i icke-territoriella församlingar,
4. kyrkolagen (1992:300),
5. lagen (1992:301) om införande av kyrkolagen.
Bestämmelserna om tystnadsplikt i 36 kap. 1 § kyrkolagen gäller dock
fortfarande i fråga om uppgifter som har anförtrotts före den 1 januari
2000.
3 § Ansvaret för de skyldigheter som har uppkommit för en församling
eller kyrklig samfallighet före den 1 januari 2000 övergår vid den
tidpunkten till motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift
inom Svenska kyrkan. Den 1 januari 2000 övergår också en församlings
eller kyrklig samfällighets rättigheter till motsvarande församling,
kyrkliga samfällighet eller stift inom Svenska kyrkan.
4 § En stiftelse som vid utgången av år 1999 förvaltas av en församling
eller en kyrklig samfällighet skall från och med den 1 januari 2000
förvaltas av motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift.
Motsvarande skall gälla om en församling eller en kyrklig samfallighet
skall utse en styrelseledamot i en stiftelse.
5 § De ärenden som i enlighet med lag eller förordning handläggs hos
pastor, pastorsämbetet, kyrkoherde, kontraktsprost, biskop, domkapitel,
Domkyrkorådet i Lund, Kyrkofondens styrelse, Kyrkomötets
besvärsnämnd, Ansvarsnämnden för biskopar eller Svenska kyrkans
centralstyrelse vid utgången av år 1999 skall överlämnas till Svenska
kyrkan för fortsatt handläggning.
6 § Vid sammanträde under år 1999 har kyrkomötet med avseende på
tiden från och med den 1 januari 2000 de befogenheter som följer av
lagen (1999:000) om Svenska kyrkan trots bestämmelserna i kyrkolagen
(1992:300).
12
7 § Den skyldighet att lämna uppgifter som följer av 14 § lagen Prop. 1997/98:116
(1999:000) om Svenska kyrkan skall fullgöras första gången senast
den 1 oktober 1999.
De församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift som det har lämnats
uppgifter om enligt första stycket har med avseende på tiden efter
den 1 januari 2000 de befogenheter som följer av lagen om Svenska
kyrkan trots bestämmelserna i kyrkolagen (1992:300).
8 § Ledamöter och ersättare i beslutande församlingar hos Svenska
kyrkans organisatoriska delar samt ledamöter och ersättare i kyrkomötet
har till och med den 31 december 2009 rätt till den ledighet från sina
anställningar som behövs för uppdragen. Detsamma gäller de personer
som ingår i styrelse eller motsvarande organ inom Svenska kyrkan.
9 § Från och med den 1 januari 2000 skall Svenska kyrkan eller
församling eller kyrklig samfällighet som avses i 3 § ha äganderätten till
sådan egendom som avses i 38 kap. 1 § och 2 § 3, 39 kap. 1 §, 41 kap.
1 § första stycket 2-6 samt 24 och 26 §§ kyrkolagen (1992:300). Därvid
skall gälla att
1. kyrkofondens tillgångar och kyrklig jord vars avkastning tillförs
kyrkofonden (kyrkofondsfastighet) skall ägas av Svenska kyrkan och
användas för kyrkliga ändamål,
2. kyrkor och domkyrkor med tillhörande inventarier, kyrkotomt och
kyrkogård, uppförda före år 1817 på landet eller före år 1843 i stad, skall
ägas av den församling där kyrkan är belägen och, tills annat beslutas av
Svenska kyrkan, användas för samma ändamål som tidigare,
3. kyrklig jord vars avkastning är avsedd för församlingskyrkas behov
(församlingskyrkas fastighet) och för domkyrkas behov (domkyrkas
fastighet) skall ägas av den församling där kyrkan är belägen och, om
inte annat beslutas enligt andra stycket, användas för samma ändamål
som tidigare,
4. ersättning för församlingskyrkas fastighet eller domkyrkas fastighet
som har fonderats och vars avkastning skall användas för församlings-
kyrkas respektive domkyrkas behov (församlingskyrkors och dom-
kyrkors fastighetsfonder) skall ägas av den församling där kyrkan är
belägen och, om inte annat beslutas enligt andra stycket, användas för
samma ändamål som tidigare,
5. kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt en kyrkoherde eller
komminister (prästgård) skall ägas av den kyrkliga samfällighet eller, om
sådan inte finns, den församling där egendomen är belägen,
6. kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt en biskop (biskopsgård)
skall, med undantag av sådan tjänstebostad som hyrs enligt särskilt avtal,
ägas av Svenska kyrkan.
För att ändra ändamålet för egendom som avses i första stycket 3 och 4
krävs tillstånd av Kammarkollegiet. Därvid skall tillämpas de grunder för
13
ändring som anges i 1 § permutationslagen (1972:205) samt 3 och 4 §§ Prop. 1997/98:116
samma lag.
Första stycket 2—4 gäller inte Lunds domkyrka och dess fastigheter och
fastighetsfond. Denna egendom skall också i fortsättningen förvaltas som
en självständig förmögenhet. Lunds domkyrka utgör ett särskilt
rättssubjekt som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt
föra talan vid domstol och andra myndigheter. För Lunds domkyrkas
skyldigheter svarar endast domkyrkans tillgångar. Egendomen skall
användas för samma ändamål som tidigare och förvaltas av Svenska
kyrkan. Egendom som skall ge avkastning skall vara placerad på ett
godtagbart sätt. Endast avkastningen får användas för ändamålet.
Regeringen får besluta om tillsyn av förvaltningen.
10 § Egendom som avses i 41 kap. 1 § första stycket 1 kyrkolagen
(1992:300) (prästlönefastigheter) och 41 kap. 23 § kyrkolagen
(prästlönefonder) utgör prästlönetillgångar som från och med
den 1 januari 2000 skall förvaltas såsom självständiga förmögenheter
enligt 9 § lagen (1999:000) om Svenska kyrkan. De utgör särskilda
rättssubjekt som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt
föra talan vid domstol och andra myndigheter. För ett sådant rättssubjekts
skyldigheter svarar endast dess tillgångar. Prästlönefastigheter och
prästlönefonder skall ägas av dessa rättssubjekt.
En församling eller kyrklig samfällighet som avses i 3 § och som
den 31 december 1999 enligt bestämmelserna i 41 kap. 11 och 28 §§
kyrkolagen hade rätt till andel i avkastningen av prästlönetillgångama,
skall ha samma rätt, om inte annat beslutas enligt tredje stycket. Därvid
skall fortfarande gälla att högst hälften av egendomens avkastning får
användas för andra kyrkliga ändamål.
För att göra ändringar i fråga om rätten till andel i avkastningen av
prästlönetillgångama krävs tillstånd av Kammarkollegiet. Därvid skall
tillämpas de grunder för ändring som anges i 1 § permutationslagen
(1972:205) samt 3 och 4 §§ samma lag.
11 § Den som före ikraftträdandet av denna lag var ägare till kyrklig
egendom som avses i lagen och lider förlust genom att egendom överförs
enligt 9 och 10 §§ har rätt till skälig ersättning av staten. Detsamma
gäller den som före ikraftträdandet hade särskild rätt till egendomen.
14
Under år 1995 fattade riksdagen med stor majoritet ett principbeslut om
ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80,
bet. 1995/96:KU12, rskr. 1995/96:84). Reformen är förutsatt att träda i
kraft den 1 januari 2000. Med anledning av beslutet bemyndigade
regeringen den 21 december 1995 chefen för dåvarande Civil-
departementet att tillkalla två kommittéer och två utredare samt ge
Riksskatteverket och Kammarkollegiet i uppdrag att utreda vissa frågor
beträffande relationsändringen. Vidare har genom regeringsbeslutet ett
bemyndigande lämnats att tillkalla ett beredningsorgan för samordning
av och insyn i utredningsarbetet.
Med stöd av bemyndigandet har följande utredningar tillsatts och
uppdrag givits:
- Utredningen om trossamfundens rättsliga reglering med riksdagsman
Pär-Axel Sahlberg (s) som särskild utredare,
- Begravningsverksamhetskommittén med riksdagsman Anders Svärd
(c) som ordförande,
- Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet med f. förbunds-
direktören Carl-Eric Lundgren som ordförande,
- Utredningen om kyrkans personal och om samfundsstöd med f.d.
landshövdingen Görel Bohlin som särskild utredare,
- Riksskatteverket med uppdrag att överväga formerna för statlig
uppbörd av kyrkoavgift samt
- Kammarkollegiet med uppdrag att utreda den kyrkliga egendomen
vid en relationsändring.
Bemyndigandet har vidare resulterat i tillsättandet av Stat-
kyrkadelegationen som beredningsorganet för samordning och insyn.
Delegationen leds av numera chefen för Kulturdepartementet med
ärkebiskopen som ersättare. I delegationen är samtliga riksdagspartier
representerade och där finns också en bred representation från Svenska
kyrkan. Även andra trossamfund än Svenska kyrkan och de berörda
fackliga organisationerna finns representerade i delegationen.
Resultaten av utredningarna och uppdragen har redovisats i början av
april 1997 i följande betänkanden:
- Staten och trossamfunden, Rättslig reglering (SOU 1997:41),
- Staten och trossamfunden, Begravningsverksamheten
(SOU 1997:42),
- Staten och trossamfunden, Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga
egendomen och de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43),
- Staten och trossamfunden, Svenska kyrkans personal
(SOU 1997:44),
- Staten och trossamfunden, Stöd, skatter och finansiering
(SOU 1997:45),
- Staten och trossamfunden, Statlig medverkan vid avgiftsbetalning
(SOU 1997:46) samt
- Staten och trossamfunden, Den kyrkliga egendomen (SOU 1997:47).
Sammanfattningar av förslagen från utredningarna samt från
Riksskatteverket och Kammarkollegiet har publicerats i SOU 1997:55.
Prop. 1997/98:116
15
Betänkandena har varit föremål för en mycket bred remissbehandling.
Remissen har delats upp i två delar med olika remisstid, Remiss I och
Remiss II. Förslagen i den första delen har till stor del sådan karaktär att
de som huvudregel fordrar två beslut av riksdagen med val emellan. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga I.
För att underlätta besvarandet av remissen och hanteringen av
remissvaren, har det utarbetats två frågeformulär med olika svars-
alternativ. Bilagor för eventuella kommentarer har också tagits fram.
Formulären har utarbetats av en referensgrupp som tillsattes av
regeringen den 24 oktober 1996 och som har haft till uppgift att biträda
med vissa förslag till åtgärder för att underlätta det fortsatta stat-
kyrkaarbetet. I gruppen har ingått representanter för Kultur-
departementet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund samt Statistiska centralbyrån (SCB).
Frågeformulären har underställts Stat-kyrkadelegationen för synpunkter.
Remissvar i form av ifyllda frågeformulär har överlämnats till SCB för
databehandling. SCB har i september och november 1997 publicerat två
rapporter med analyser av remissutfallet från Remiss I och Remiss II.
Remissyttrandena och en remissammanställning avseende Remiss I samt
SCB:s rapporter finns tillgängliga i Kulturdepartementet (dnr
Ku97/903/Ky).
Den 18 december 1997 beslutade regeringen proposition 1997/98:49
Staten och trossamfunden - grundlagsfrågor. I propositionen föreslås
vissa grundlagsändringar för att möjliggöra genomförandet av riksdagens
principbeslut om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan.
Denna proposition innehåller regeringens förslag till lagstiftning om
trossamfund och om Svenska kyrkan samt om den kyrkliga egendomen,
dvs. de förslag som lämnas i betänkandena Staten och trossamfunden,
Rättslig reglering (SOU 1997:41) och Staten och trossamfunden, Den
kyrkliga egendomen (SOU 1997:47). Beträffande förslagen i övriga
frågor avser regeringen att återkomma under hösten 1998.
Under de olika avsnitten i den fortsatta framställningen hänvisas till
frågor som har ställts i det första frågeformuläret till remissinstanserna.
För att underlätta läsningen har detta formulär fogats till denna
proposition som bilaga 2.
Genom skrivelse till 1997 års kyrkomöte, Staten och trossamfunden -
grundläggande frågor (RegSkr 1997:2), har regeringen inhämtat kyrko-
mötets yttrande över de forslag som aktualiseras i Remiss I. Kyrkomötet
har vid ett extra sammanträde i huvudsak tillstyrkt de förslag som är
aktuella i denna proposition (2KL1997:8, kskr. 1997:16). I fråga om de
delar av förslagen som rör medlemskap i Svenska kyrkan har kyrkomötet
för sin del antagit regeringens förslag. Andra kyrkolagsutskottets
betänkande finns i bilaga 3.
Regeringens förslag har i förhållande till skrivelsen till kyrkomötet
sakligt ändrats endast i vissa delar, se avsnitt 6.9 och 7.2.1.
Prop. 1997/98:116
16
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 februari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5.
Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Därutöver har vissa
redaktionella ändringar gjorts. Beträffande den av Lagrådet föreslagna
ändringen i lagen (1994:1221) om införande av stiftelselagen
(1994:1220) avser regeringen att återkomma.
Lagrådets övriga synpunkter behandlas i avsnitt 5.1, 5.5, 5.7, 6.3.4,
7.2.1 och 7.4.1 samt i författningskommentaren.
Prop. 1997/98:116
Ingen enskild fråga har stått på den politiska dagordningen lika länge
som frågan om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan.
Redan i böijan av detta sekel väcktes motioner både i riksdagen och
kyrkomötet om en reform i detta hänseende. Under stora delar av
efterkrigstiden har denna fråga varit föremål för utredningsarbete i olika
omgångar utan att tiden för ett avgörande ansetts mogen.
Före 1800-talets mitt var samhället och kyrkan sammanvävda med
varandra på ett sätt som vi i dag kan ha svårt att föreställa oss.
Tillhörigheten till kyrkan uppfattades i allmänhet som identiskt med att
vara svensk - kyrka och samhälle stod som gemensamma bärare av den
dåtida enheten i värderingar och kultur. Kyrkan fungerade inte bara som
en religiös mötesplats utan också som ett forum för sociala och allmänt
samhälleliga frågor. Kyrkan hade vid denna tid ansvar för huvuddelen av
samhällets omsorg i form av fattigvård, sjukvård och undervisning.
Från mitten av 1800-talet inleddes en utveckling som innebar att
kyrkans samhällsuppgifter successivt togs över av statliga och borgerligt
kommunala organ. Samtidigt slog uppfattningen alltmera igenom att
religion och moral är privata angelägenheter som helt naturligt far ta sig
skilda uttryck i samhället. Utvecklingen har lett till att det gamla
enhetssamhället splittrats upp och ersatts med en ökande mångfald i
kulturellt och värderingsmässigt avseende. Konsekvenserna av detta har
blivit ett samhälle med större vitalitet och snabbare förändringar men
samtidigt ett samhälle med en stigande osäkerhet om innebörden av
gällande normsystem.
Svenska kyrkans roll i samhället har alltså i grunden förändrats under
de senaste 150 åren. Rollen som trossamfund har kommit att framstå
klarare genom att uppgifter av allmänt samhällelig karaktär lyfts bort och
verksamheten koncentrerats till kyrkans huvuduppgift att sprida
evangelium. Parallellt härmed har genom ett fortlöpande reformarbete
det kyrkliga självbestämmandet ökat på en rad områden. Denna
utveckling tillsammans med det principiella krav på dop för tillhörighet
som gäller från och med den 1 januari 1996 har gjort Svenska kyrkan
mera jämställd än tidigare med de andra trossamfunden.
17
Den genomgripande förändring som det svenska samhället gått igenom
och som bl.a. resulterat i att Svenska kyrkan fatt en annan ställning än
förr har skapat förutsättningar för att ändra förhållandet mellan staten och
kyrkan. Härigenom har tiden blivit mogen för den relationsändring som
länge stått på den politiska dagordningen. Riksdagens principbeslut år
1995 skall ses mot denna bakgrund som det sista ledet i en lång historisk
process. Beslutet utgör en kompromiss mellan å ena sidan
nödvändigheten att ta hänsyn till Svenska kyrkans särställning på grund
av den långa historiska utvecklingen och den stora andelen tillhöriga
samt å andra sidan önskemålet om att öka jämställdheten mellan
trossamfunden.
Principbeslutet om relationsändringen utgör den självklara grunden för
det fortsatta stat-kyrkaarbetet. Vid beredningen av ärendet har det varit
en bestämd strävan att brett förankra denna historiska reform såväl i
Svenska kyrkan och de andra trossamfunden som i den allmänna
opinionen.
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: En särskild lag om trossamfund stiftas. Genom
lagen införs en ny associationsform, registrerat trossamfund. Den nya
associationsformen skall stå öppen för alla trossamfund. Ingen av de
rättigheter som trossamfunden har i dag, t. ex. rätten att förrätta vigsel,
skall vara knuten till den nya associationsformen.
Lagen om trossamfund innehåller dels vissa allmänna bestämmelser
som gäller alla trossamfund, dels särskilda föreskrifter om registrerade
trossamfund.
Begreppet trossamfund definieras som en gemenskap för religiös
verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst. Religions-
frihetslagen (1951:680) upphävs.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som behandlar de aktuella
förslagen i sina yttranden ställer sig i huvudsak positiva till dessa.
Svea hovrätt och Hovrätten för Västra Sverige har inte någon erinran
mot att en ny associationsform skapas. Svea hovrätt anser - i likhet med
utredningen - att det kan vara naturligt att falla tillbaka på de allmänna
principer som tillämpas beträffande ideella föreningar när det saknas
direkta författningsföreskrifter eller stadgebestämmelser. Kammar-
kollegiet anför att det inte kan uteslutas att det kommer att föreligga ett
betydande behov av kompletterande rättsbildning och att denna med
hänsyn till den valda lagstiftningsformen huvudsakligen kommer att ske
genom praxis; något som kan bli tidsödande och skapa osäkerhet och
därmed bromsa det nya rättsinstitutets genomslagskraft. Kollegiet anser
18
att det är otillräckligt med ett uttalande om att tillämpa de allmänna Prop. 1997/98:116
principer som normalt brukar tillämpas på ideella föreningar.
Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att det sannolikt kommer att
finnas behov av tillämpningsföreskrifter till lagen om trossamfund.
Juridiska fakulteten i Uppsala anser att den föreslagna lagen inrymmer
motsägelser. Om en lag om trossamfund skall stiftas bör förslaget enligt
fakulteten förkortas väsentligt samtidigt som begreppen och
rättsverkningarna preciseras bättre. Svenska kyrkans centralstyrelse
tillstyrker förslaget att en ny associationsform införs. Ärkebiskopen efter
hörande av övriga biskopar biträder förslaget till rättslig reglering om
trossamfund. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund/
Sveriges frikyrkosamråd och Förenade islamiska församlingar i Sverige
tillstyrker att det införs en möjlighet för trossamfunden att fa
rättskapacitet såsom registrerade trossamfund. De tillstyrker även att de
trossamfund som i dag har vigselrätt m.m. också fortsättningsvis skall ha
dessa rättigheter oavsett om trossamfundet begär registrering eller inte
och menar vidare att de rättigheter som trossamfund i dag kan fa bör vara
tillgängliga också för de trossamfund som väljer att inte registrera sig.
Även Judiska församlingarna i Sverige och Stockholms katolska stift
anser att de trossamfund som i dag har rättigheter, t.ex. vigselrätt, skall fa
behålla dessa oavsett om de väljer att registrera sig eller inte.
Pingströrelsen betonar betydelsen av att de trossamfund som väljer att
inte registrera sig kan erhålla samma rättigheter som i dag t.ex. när det
gäller vigselrätt.
Ett mindre antal remissinstanser har lämnat synpunkter på den
föreslagna definitionen av begreppet trossamfund. Juridiska fakulteten i
Uppsala menar att ordet ”gemenskap” är alltför lösligt som grund för en
juridisk person. Enligt Teologiska fakulteten i Lund är definitionen av
trossamfund alltför vid och kan öppna för mindre önskvärda grupper.
Svenska missionsförbundet föreslår att begreppet trossamfund preciseras
och att ordet ”gemenskap” byts ut mot ”organisation” eller ”samman-
slutning”.
1997 års kyrkomöte: Det är av stort värde att det skapas en ny
associationsform. Svenska kyrkan och andra trossamfund som inte finner
föreningsformen eller någon annan redan föreliggande rättslig form vara
i överensstämmelse med sin självförståelse kan därmed framträda i en
adekvat rättslig form. Definitionen av trossamfund behöver utformas så
att alla trossamfund kan acceptera att det som stadgas gäller dem. För
Svenska kyrkans del är det ett framsteg att det talas om trossamfund som
en "gemenskap" och inte längre som en "sammanslutning". Risken för att
Svenska kyrkan skall uppfattas som en förening av människor vilka slutit
sig samman i avsikt att bedriva viss religiös verksamhet bör minska med
den nya formuleringen. - Svenska kyrkan står i en annan rättstradition än
de under 1800-talet framväxande frikyrkliga samfunden. När det gäller
bedömningen av rättsliga frågor där varken lag eller stadgar ger
tillräcklig ledning, bör därför utgångspunkten vara Svenska kyrkans egen
tradition. Motsvarande bör gälla för andra registrerade trossamfund.
Skälen för regeringens förslag: Den rättsliga regleringen av
trossamfunden och deras förhållanden bör ha som syfte att skapa goda
19
arbetsförutsättningar och så likvärdiga villkor som möjligt för olika
trossamfund. Alla trossamfund bör ges möjlighet att i formellt och rättsligt
hänseende uppträda som just trossamfund. Den svenska rättsordningen ger
emellertid inte utrymme för detta. Det bör därför skapas en särskild
associationsform för trossamfund.
En utgångspunkt för regleringen av trossamfundens rättsliga
förhållanden bör vara att det stora flertalet av de trossamfund som är
verksamma i Sverige i dag skall kunna använda sig av den nya
associationsformen för sin verksamhet. Samtidigt bör, som en följd av
principen om religionsfrihet, också eventuellt nytillkommande religiösa
rörelser ha möjlighet att använda sig av associationsformen.
En ytterligare utgångspunkt bör vara att regleringen inte skall påverka
möjligheterna att bedriva verksamhet för de trossamfund som inte
använder sig av den nya associationsformen. Trossamfund skall inte
tvingas byta associationsform av t.ex. ekonomiska skäl. Ett byte måste
ske frivilligt och vara angeläget för trossamfundet ur såväl religiös som
praktisk synvinkel. Någon koppling mellan bytet av associationsform för
verksamheten och de rättigheter - rätt att anordna enskild begravnings-
plats, rätt att förrätta vigsel, möjlighet att få statsbidrag etc. - som många
av trossamfunden har i dag bör inte finnas. Det är inte heller rimligt att
ett trossamfund skall förlora nuvarande rättigheter enbart av det skälet att
det inte kan eller vill använda sig av den nya associationsformen.
De trossamfund som väljer att bedriva sin verksamhet i den nya
associationsformen skall, liksom redan nu är fallet med trossamfund som
bedriver verksamhet i form av t.ex. en ideell förening, kunna få
förvaltningsuppgifter överlämnade till sig. Det kan exempelvis vara fråga
om myndighetsutövning i form av att förrätta vigsel. För att göra detta
möjligt har regeringen föreslagit en ändring av regeringsformen (se prop.
1997/98:49 s. 14).
Ett trossamfund måste självklart uppfylla vissa minimikrav, bl.a. i
fråga om organisatorisk uppbyggnad, för att det skall kunna använda sig
av den nya associationsformen. Detta innebär i sin tur att någon form av
registreringsförfarande blir nödvändig. Regeringen återkommer till dessa
frågor i avsnitt 5.3 och 5.4.
Den nya associationsformen bör i enlighet med vad utredningen har
föreslagit benämnas registrerat trossamfund. Det skall i detta samman-
hang påpekas att regeringen föreslår att Svenska kyrkan skall få ställning
som ett registrerat trossamfund (se avsnitt 6.2).
Regleringen av trossamfundens rättsliga förhållanden bör göras i en
särskild lag. En förutsättning för en sådan reglering är att begreppet
trossamfund ges en tydlig innebörd. För närvarande finns en definition av
detta begrepp i religionsfrihetslagen (1951:680). Enligt 4 § andra stycket
förstås med trossamfund, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning för
religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. Denna definition är
väl ägnad att ligga till grund för utformningen av en ny bestämmelse i
ämnet. Det finns dock religiösa samfund som inte anser sig vara
sammanslutningar i gängse mening. För att även dessa samfund skall
kunna omfattas av begreppet trossamfund, bör i stället det något vidare
begreppet gemenskap användas. Härigenom undviks också en alltför stark
Prop. 1997/98:116
20
koppling till det föreningsrättsliga medlemsbegreppet. Gudstjänst skall i Prop. 1997/98:116
detta sammanhang förstås i vid bemärkelse så att exempelvis
sammankomster för gemensam bön och meditation normalt innefattas.
Regeringen anser i likhet med utredningen att det är lämpligt att
begreppet trossamfund definieras i den lag som föreslås och som behandlar
trossamfundens förhållanden. Bestämmelsen i religionsfrihetslagen bör
därför upphävas. Vidare bör den bestämmelse i religionsfrihetslagen som
innebär att vaije trossamfund måste ge möjlighet till utträde för den som
tillhör trossamfundet (4 § första stycket) föras över till den nya lagen. I
religionsfrihetslagen har bestämmelsen en andra mening som lyder:
Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan. I det till
Lagrådet remitterade förslaget hade denna mening fått utgå eftersom
lagbestämmelser numera anses tvingande om inte något annat föreskrivits.
Som Lagrådet påpekat blir dock syftet med bestämmelsen klarare om ett
motsvarande tillägg görs till den nya bestämmelsen. I sak medför
bestämmelsen ett skydd för den enskilde i förhållande till trossamfunden.
Motsvarande bestämmelse i 2 kap. 2 § regeringsformen innebär att den
enskilde gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att tillhöra något
trossamfund. Det finns alltså en skillnad i sak mellan bestämmelserna.
Skulle ett trossamfund enligt sina stadgar eller liknande grunddokument ha
en regel om att utträde inte kan ske, är den regeln - på grund av den nu
nämnda bestämmelsen - utan verkan.
Utöver definitionen av trossamfund och bestämmelsen om utträde
innehåller religionsfrihetslagen tre paragrafer, som alla berör enskildas rätt
till religionsutövning. Enligt 1 § har var och en rätt att fritt utöva sin
religion såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer
allmän förargelse och enligt 2 § står det var och en fritt att för religiös
gemenskap delta i sammankomst och sammansluta sig med andra. Av 3 §
framgår att det inte gäller några andra hinder för offentlig gudstjänst än de
som finns för allmän sammankomst i övrigt. Samtliga dessa bestämmelser
har sina motsvarigheter i 2 kap. regeringsformen och annan lagstiftning,
bl.a. ordningslagen (1993:1617). Bestämmelserna kan därför upphävas.
Med hänsyn till detta och till att de övriga bestämmelserna i
religionsfrihetslagen föreslås framgå av den nya lagen, bör religions-
frihetslagen upphävas.
Lagen om trossamfund bör innehålla vissa allmänna föreskrifter som tar
sikte på alla trossamfund oavsett associationsform. Religionsfriheten utgör
grunden för lagens övriga bestämmelser och det är därför lämpligt att det i
lagen hänvisas till regeringsformens föreskrifter om religionsfrihet. En
hänvisning bör även göras till motsvarande bestämmelser i
Europakonventionen, som nu är svensk lag (se SFS 1994:1219).
Konventionens artikel om religionsfrihet gäller, enligt den praxis som har
utvecklats, till skillnad från regeringsformens föreskrifter inte bara för
enskilda personer utan även för religiösa samfund. Till de bestämmelser
som bör gälla alla trossamfund hör även bestämmelserna från religions-
frihetslagen, dvs. definitionen av begreppet trossamfund och bestämmelsen
om rätten att inte tillhöra något trossamfund.
I övrigt bör lagen innehålla särskilda föreskrifter om den nya
associationsformen för trossamfund och därmed sammanhängande frågor.
21
Regeringen återkommer i de följande avsnitten till de förslag som lämnas i
dessa delar och som bl.a. anger vilka krav som bör ställas för att ett
religiöst samfund skall kunna använda sig av den nya associations-
formen.
Som följer av det förslag till ny bestämmelse i regeringsformen som
regeringen lämnat i propositionen Staten och trossamfunden -
grundlagsfrågor (prop. 1997/98:49), skall föreskrifter om trossamfund
meddelas i lag som beslutas på samma sätt som riksdagsordningens
huvudbestämmelser. Det kan emellertid behövas särskilda verkställig-
hetsföreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna om registrering i
den föreslagna lagen. De föreskrifter som i sådant fall blir aktuella torde
kunna beslutas av regeringen med stöd av 8 kap. 13 § första stycket
punkt 1 regeringsformen (se a. prop. s. 12).
Den nya associationsformen registrerat trossamfund kommer att ha
stora likheter med ideella föreningar. Utredningen har därför funnit det
naturligt att de allmänna principer som normalt brukar tillämpas när det
är fråga om ideella föreningar tillämpas också på den nya
associationsformen, vid tvister där varken lag eller stadgar ger ledning
för bedömningen. Regeringen delar utredningens uppfattning när det
gäller registrerade trossamfund i allmänhet. Beträffande Svenska kyrkan
gäller dock särskilda förhållanden. Svenska kyrkan är sedan lång tid
styrd av bestämmelser som till stora delar överensstämmer med vad som
gäller för de borgerliga kommunerna. När det gäller Svenska kyrkan kan
det i vissa fall därför vara rimligt att beakta dessa särskilda förhållanden
vid bedömningen av rättsliga frågor när varken lag eller Svenska kyrkans
stadgar ger tillräcklig ledning. Detta är emellertid en fråga som far
lämnas till den praktiska tillämpningen.
Regeringens förslag: Barn som har fyllt 12 år skall samtycka till
inträde i och utträde ur ett trossamfund.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Utredningen har dessutom föreslagit en bestämmelse som innebär att
bam som har fyllt 12 år skall ha rätt att på eget initiativ kunna träda in i
eller ut ur ett trossamfund, om vårdnadshavaren samtycker till det.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering, fråga 6, som gällde om bam som fyllt 12 år skall fa
inflytande över om de skall tillhöra ett trossamfund.
_______________________Positiva__________Negativa Tar inte ställning
Fråga 6 75 % 19% 5%
Den övervägande delen av de remissinstanser som är negativa till
utredningsförslaget menar att åldersgränsen skall sättas högre. Sådana
synpunkter framförs av bl.a. domkapitlen i Göteborg och Luleå, Svenska
Prop. 1997/98:116
22
ortodoxa prosteriet, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Fjärås kyrkliga Prop. 1997/98:116
samfällighet samt Östmarks, Gudmuntorps och Läby församlingar.
Ett antal remissinstanser anser att förslaget om initiativrätt inte bör
genomföras. Bland dessa finns Samarbetsnämnden för statsbidrag till
trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd, Stockholms katolska stift, Svenska
baptistsamfundet och Svenska missionsförbundet som hänvisar till att
motsvarande bestämmelse redan finns i föräldrabalken. Även Kammar-
rätten i Stockholm och Förenade islamiska församlingar i Sverige menar
att förslaget om initiativrätt kan utgå. Juridiska fakulteten i Uppsala
ifrågasätter om det inte räcker att säga, att bam som fyllt 12 år inte kan
inträda eller utträda utan eget samtycke.
1997 års kyrkomöte har för sin del antagit regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Trossamfunden bör som regel själva
reglera sina medlems- och tillhörighetsregler. Ett undantag från detta
utgör rättigheten att kunna lämna ett trossamfund (se avsnitt 5.1).
Utredningen har föreslagit att ytterligare undantag skall göras, nämligen
beträffande barns medlemskap i trossamfund.
När det gäller tillhörighet i Svenska kyrkan finns det i dag be-
stämmelser om att bam som har fyllt 15 år skall samtycka till upptagande
i och utträde ur kyrkan, se 3 kap. 3 och 5 §§ kyrkolagen (1992:300). Där-
emot finns det för närvarande inte någon motsvarande lagreglering för
andra trossamfund.
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (SÖ 1990:20), som
Sverige har anslutit sig till, skall konventionsstatema respektera barnets
rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Föräldrarnas eller
vårdnadshavamas rättigheter och skyldigheter att, på ett sätt som är
förenligt med barnets fortlöpande utveckling, ge bamet ledning då bamet
utövar sin rätt skall respekteras. Friheten att utöva sin religion eller tro
får endast inskränkas genom lag och bara om det är nödvändigt med
hänsyn till den allmänna säkerheten, ordningen, hälsan eller sedligheten
eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter (artikel 14).
Allmänna bestämmelser om bam och vårdnadshavare finns i 6 kap.
föräldrabalken. Utgångspunkten är att barnets vårdnadshavare har rätt
och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga
förhållanden. Vårdnaden består till dess att bamet fyller 18 år eller gifter
sig innan dess. I takt med barnets stigande ålder och utveckling skall
vårdnadshavaren ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och
önskemål. Det kan emellertid vara svårt för bamet att hävda den rätt till
religionsfrihet som följer av FN:s konvention om barnets rättigheter. För
att barns religionsfrihet skall komma till tydligt uttryck bör frågan därför
regleras i lag. Detta bör ske genom en bestämmelse som innebär att bam
skall samtycka vid inträde i eller utträde ur ett trossamfund.
Bestämmelsen bör gälla i förhållande till såväl Svenska kyrkan som
andra trossamfund och vara tillämplig oavsett om det rör sig om ett
trossamfund som använder sig av den nya associationsformen eller inte.
Den bör därför placeras i lagen om trossamfund.
Enligt utredningens förslag skall samtycke krävas av bam som har
uppnått 12 års ålder. Ett antal remissinstanser anser att åldersgränsen bör
sättas högre och i stället bestämmas till t.ex. 14 eller 15 år. Som skäl till
23
detta anförs bl.a. att den nuvarande åldersgränsen för samtycke
beträffande tillhörighet i Svenska kyrkan är 15 år och att 14-15 år bättre
svarar mot Svenska kyrkans konfirmationsålder. Regeringen finner dock
att förslaget om en åldersgräns på 12 år är väl avvägt. Det har också fatt
stöd av en klar majoritet av remissinstanserna. Den ålder från vilken
barnets samtycke skall krävas vid inträde i och utträde ur ett trossamfund
bör därför vara 12 år.
Utredningen har även föreslagit att det skall införas en rätt för bam
som har fyllt 12 år att ta initiativ i frågan om samfundstillhörighet. En
förutsättning för att bamet skall fa till stånd en ändring av sin sam-
fundstillhörighet skall enligt utredningens förslag vara att vårdnads-
havaren samtycker till det. Som bl.a. Samarbetsnämnden för statsbidrag
till trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd, Stockholms katolska stift,
Svenska baptistsamfundet och Svenska missionsförbundet framhåller
skulle en sådan initiativrätt inte tillföra något nytt utöver vad som redan
följer av föräldrabalken. Förslaget om en särskild initiativrätt bör därför
inte genomföras.
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: Ett trossamfund får ställning som registrerat
trossamfund genom ett registreringsförfarande. De huvudsakliga
kraven för att fa registreras är att trossamfundet har stadgar med
bestämmelser om ändamål och om hur det fattas beslut i
trossamfundets angelägenheter samt att trossamfundet har en styrelse
eller motsvarande organ.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering, fråga 3, som behandlade frågeställningen vad som
skall krävas för att ett samfund skall kunna registreras. En
överväldigande majoritet av remissinstanserna har ansett att utredningens
förslag bör genomföras.
_______________________Positiva_________Negativa Tar inte ställning
Fråga 3 97 % 1 % 2 %
Av de trossamfund utanför Svenska kyrkan som har besvarat
enkätfrågan är 92 procent positiva till förslaget.
Hovrätten för Västra Sverige menar att det i lagen bör anges att en
styrelse skall vara utsedd för att registrering skall beviljas.
Kammarkollegiet anser att stadgarna - utöver de av utredningen
föreslagna kraven för registrering - bör behandla samfundets
organisatoriska struktur, dess representativa organ, hur ansvar och
behörighet är fördelat inom organisationen, rätt att träda ur samfundet,
24
revision och former för ansvarsfrihet för trossamfundets företrädare samt Prop. 1997/98:116
fördelning av samfundets tillgångar vid likvidation och upplösning.
Några remissinstanser befarar att den nya associationsformen skall
missbrukas. Juridiska fakulteten i Lund menar att kraven som ställs på ett
registrerat trossamfund borde framgå tydligare av lagen. Samarbets-
nämnden för statsbidrag till trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd,
Förenade islamiska församlingar i Sverige, Judiska församlingarna i
Sverige, Stockholms katolska stift och Svenska missionsförbundet
förordar att kriterierna för registrering görs tydligare och mer precisa, så
att det t.ex. krävs även viss storlek eller viss varaktighet i landet. Svenska
kyrkans lekmannaförbund menar att det bör finnas något sorts kvalitativt
krav i fråga om samfundets ändamål. Metodistkyrkan i Sverige och
Svenska baptistsamfundet anser däremot att några ytterligare krav inte
bör tillföras.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: En grundläggande förutsättning för att
ett trossamfund skall kunna använda sig av den nya associationsformen är
att det utgör ett trossamfund i den föreslagna lagens mening, dvs. att det
rör sig om en gemenskap för religiös verksamhet, där det ingår att anordna
gudstjänst. Trossamfundet bör vidare ha en stabil organisatorisk upp-
byggnad. I detta ligger att det har stadgar av viss fullständighet. Av
stadgarna bör trossamfundets ändamål framgå. Stadgarna bör också
innehålla bestämmelser om hur beslut fattas i trossamfundets ange-
lägenheter. Vidare bör trossamfundet ha en styrelse eller motsvarande
organ. I allt väsentligt överensstämmer dessa krav med vad som enligt
rättspraxis krävs för att en ideell förening skall anses föreligga.
Det är inte rimligt att registrera ett trossamfund vars namn lätt kan
förväxlas med andras. En ytterligare förutsättning för registrering bör
därför vara att trossamfundets namn har en viss särskiljningsförmåga,
framför allt i förhållande till andra trossamfund. Samtidigt bör dock
inarbetade namn med en lägre grad av särskiljningsförmåga kunna
accepteras av registreringsmyndigheten. Registrering skall inte heller
tillåtas om det föreligger något sådant hinder som anges i den s.k.
hinderskatalogen i 10 § firmalagen (1974:156), varvid vad som sägs om
firma bör avse trossamfundets namn. Detta innebär tex. att ett trossamfund
inte skall registreras om namnet strider mot goda seder eller allmän
ordning eller annars är vilseledande. - Några andra krav än de som här
har angivits bör inte ställas för registrering.
Den nya associationsformen bör vara öppen för alla trossamfund som
uppfyller de krav som har nämnts. Den prövning som skall göras vid en
begäran om registrering bör endast avse om dessa krav är uppfyllda. Det
är med andra ord fråga om en prövning som snarast är av formell natur och
liknar den som görs vid t.ex. registrering av aktiebolag.
Som har berörts ovan befarar några remissinstanser att den nya
associationsformen skall missbrukas och att trossamfundsbegreppet skall
urholkas. Bland annat föreslås att ytterligare krav skall uppställas för
registrering. Även om det skulle krävas exempelvis ett visst antal
medlemmar eller en viss varaktighet i landet för att registreras, skulle
dock detta inte i sig utgöra någon garanti för att den nya
25
associationsformen inte missbrukas. Att ställa krav som på något sätt Prop. 1997/98:116
anknyter till religiös åskådning skulle innebära en otillbörlig
diskriminering av trossamfundet.
Det skall i detta sammanhang påpekas att det redan i dag är möjligt för
vilka som helst att bilda t.ex. en ideell förening och därigenom få
rättskapacitet. Om en organisation - ett registrerat trossamfund likaväl
som ett annat rättssubjekt - ägnar sig åt rent brottsliga förfaranden kan
detta för övrigt beivras inom ramen för gällande rättsordning. En i
allmänhet straffbar handling är nämligen inte skyddad bara för att den
förekommer i ett religiöst sammanhang.
Utredningen har uttalat att det saknas anledning att befara att några
anmärkningsvärda eller oönskade effekter skall uppstå på grund av
förslaget om en ny associationsform. Regeringen finner inte skäl att göra
någon annan bedömning. Det är dock nödvändigt att starkt betona och
klargöra att den verksamhet som bedrivs av ett registrerat trossamfund
inte genom registreringen har sanktionerats av staten. Registreringen i sig
innebär inte någon kvalitetsstämpel på verksamheten. Det skall också
erinras om att de rättigheter som trossamfund har i dag enligt förslaget
inte skall vara knutna till den nya associationsformen (se avsnitt 5.1).
Inte heller några andra rättigheter är direkt kopplade till registreringen.
En effekt av registreringen är visserligen att det skall vara möjligt att fa
statlig hjälp med att beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifter från
dem som tillhör trossamfundet (se avsnitt 5.5). Regeringen skall
emellertid göra en prövning i vatje enskilt fall innan ett registrerat
trossamfund beviljas sådan hjälp. Någon prövning skall dock inte göras
beträffande Svenska kyrkan (se avsnitt 6.4).
Organisationsstrukturen hos olika trossamfund är mycket skiftande, bl.a.
när det gäller uppbyggnad och verksamhet på olika nivåer. Ett trossamfund
kan därför bestå av olika delar som var för sig har rättskapacitet. Detta
skall dock i sig inte hindra en registrering. Att det nya rättssubjektet alltså
kan komma att bestå av flera juridiska personer är dock inte någon helt
ovanlig situation inom associationsrätten; inom det arbetsrättsliga området
har det sedan länge förekommit att skilda organisatoriska nivåer inom en
förening var för sig tillerkänts rättskapacitet (se tex. rättsfallet NJA 1936
s. 672). En betydelsefull fråga i detta sammanhang är om de självständiga
delarna av trossamfundet - församlingar, stift, distrikt, etc. - skall kunna
registreras. Denna fråga behandlas i avsnitt 5.8.
Det förekommer vidare att religiös verksamhet som bedrivs i Sverige
sker inom ett internationellt samfund. Under förutsättning av att lagens
krav är uppfyllda kan regeringens förslag inte anses hindra att en sådan i
Sverige verksam enhet registreras och alltså bli ett registrerat
trossamfund.
26
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: Registreringen skall omfatta trossamfundets
namn och stadgar samt de personer som ingår i styrelsen eller
motsvarande organ eller annars är behöriga att företräda
trossamfundet. Ärenden om registrering skall handläggas av den
myndighet som regeringen bestämmer. Beslut i registreringsärenden
skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelser
om avgifter i registreringsärenden får meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Endast ett mindre antal remissinstanser har
framfört synpunkter på utredningens förslag i dessa delar.
Hovrätten för Västra Sverige anför att behovet av att kungöra
registreringsåtgärder bör övervägas närmare. Kammarrätten i Jönköping
anser att registreringen även bör omfatta trossamfundets säte. Kammar-
kollegiet framhåller att trossamfund inte skall lämna uppgifter om stadgar
och behörig företrädare bara i samband med registrering utan att varje
förändring bör anmälas. Även Hovrätten för Västra Sverige, Kammar-
rätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Dalarnas län framför liknande
synpunkter och menar att bestämmelserna bör kompletteras i detta
hänseende. När det gäller överklagande uttalar Hovrätten för Västra
Sverige att det bör anges i lagen att tredje man har rätt att föra talan mot
trossamfundet vid allmän domstol.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Vid registreringen bör det prövas om
trossamfundet uppfyller de formella krav som uppställs för att få använda
den nya associationsformen (se avsnitt 5.3). Registreringen bör därför
omfatta trossamfundets namn och stadgar samt de personer som ingår i
styrelsen eller motsvarande organ eller annars är behöriga att företräda
trossamfundet. Av stadgarna skall det gå att utläsa vad som är
trossamfundets ändamål och hur det fattas beslut i trossamfundets
angelägenheter. På sätt som motsvarar vad som gäller för aktiebolag och
ekonomiska föreningar bör även uppgifter om trossamfundets postadress
samt styrelseledamöternas och företrädarnas postadress och person-
nummer anmälas för registrering, jfr bl.a. 8 kap. 15 § aktiebolagslagen
(1975:1385) och 6 kap. 15 § lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar. Något praktiskt behov av att även registrera trossamfundets
säte torde inte finnas. Regeringen anser inte heller att det finns bärande
skäl att föreslå att ett kungörelseförfarande skall användas beträffande de
uppgifter som förs in i registret.
Av de handlingar som lämnas i samband med en begäran om
registrering måste framgå att trossamfundet i behörig ordning har
beslutat att ansöka om registrering.
27
Om ett trossamfund beslutar om förändring beträffande någon av de
uppgifter som har registrerats bör detta givetvis snarast anmälas till
registreringsmyndigheten.
Frågor om registrering av trossamfund bör prövas av en särskild
myndighet. Enligt utredningen är Kammarkollegiet ett lämpligt val.
Kollegiet har för närvarande vissa uppgifter rörande Svenska kyrkan och
andra trossamfund. Bland annat handlägger kollegiet ärenden om
Svenska kyrkans indelning och om rätt att förrätta vigsel. Kollegiet har
tidigare dessutom haft ytterligare uppgifter avseende Svenska kyrkan.
Kammarkollegiet torde således ha särskild kunskap om trossamfundens
förhållanden och är dessutom känt för trossamfunden. Ett annat alternativ
kan vara Patent- och registreringsverket (PRV). PRV för i dag
aktiebolags- respektive handelsregistret och har alltså erfarenhet av
frågor rörande associationsrättsliga register, bl.a. med anknytning till
firmalagstiftningen. Regeringen finner dock att övervägande skäl talar
för att uppgiften att registrera trossamfund bör lämnas till
Kammarkollegiet.
Ett beslut att vägra registrering kan ha stor betydelse för ett trossamfund.
Särskilt gäller detta för de trossamfund som för närvarande bedriver
verksamheten i former som inte stämmer med den egna självbilden. Denna
typ av beslut bör därför kunna överklagas. Eftersom det är fråga om beslut
av en förvaltningsmyndighet bör prövningen göras av allmän
förvaltningsdomstol.
Den som lider skada av ett beslut om registrering, t.ex. därför att det
namn som registrerats för trossamfundet kan förväxlas med ett annat
registrerat namn eller firma, bör ha möjlighet att fa registreringen hävd och
att få ersättning för eventuell skada på samma sätt som kan ske vid
firmaintrång. Bestämmelserna i firmalagen (1974:156) om detta bör därför
vara tillämpliga även beträffande trossamfund.
De kostnader som uppstår för registreringsförfarandet och för att hålla
registret bör i princip belasta trossamfunden. Föreskrifter om avgifter i
registreringsärenden bör meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Avgifterna bör baseras på självkostnads-
principen.
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: De trossamfund som väljer att registrera sig får
rättskapacitet såsom registrerat trossamfund. De ges skydd för sitt
namn och skall efter beslut av regeringen kunna få hjälp av staten med
att beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifter från sina medlemmar.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll två enkätfrågor i avsnittet
Rättslig reglering som gällde effekter av registreringen. Fråga 4 handlade
om att trossamfund far rättskapacitet genom registreringen. I fråga 8
behandlades möjligheten att få hjälp av staten med att beräkna, debitera,
28
redovisa och ta in avgifter från medlemmarna. En klar majoritet av
remissinstanserna har ställt sig bakom båda dessa förslag.
_______________________Positiva__________Negativa Tar inte ställning
Fråga 4 98 % 0 % 1 %
Fråga 8 92 % 2 % 7 %
Prop. 1997/98:116
Av de remissinstanser utanför Svenska kyrkan som svarat på enkäten
är det bara Riksrevisionsverket som är negativt inställt till att
trossamfund skall kunna fa hjälp av staten med att beräkna, debitera,
redovisa och ta in avgifter från sina medlemmar.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Den främsta effekten för de
trossamfund som väljer att registrera sig bör vara att de far rättskapacitet
såsom registrerade trossamfund, dvs. att de far rätt att uppträda som just
trossamfund i enlighet med sin syn på sig själva. Rättskapaciteten bör
inträda genom registreringsbeslutet. Trossamfunden torde normalt ha haft
rättskapacitet redan före registreringen, t.ex. som ideell förening.
Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan vad som bör gälla i
sådana fall.
De trossamfund som registreras bör garanteras skydd för sina namn. Ett
registrerat trossamfunds namn eller en benämning som är förväxlingsbar
med detta namn, bör inte utan tillstånd offentligen fa användas av annan
annat än som benämning på trossamfundet i fråga. På samma sätt som
gäller inom firmarätten bör ett obehörigt utnyttjande av ett registrerat
trossamfunds namn kunna beivras. I firmalagen finns bestämmelser om att
domstol i vissa fall kan förbjuda ett näringskännetecken eller dess
användning och att detta förbud kan förenas med vite (15 §), om ansvar för
firmaintrång (18 §), om skadeståndsskyldighet vid firmaintrång (19 §) och
om överträdelse av vitesförbud och påföljder för detta (20 §). Dessa
bestämmelser bör tillämpas också på registrerade trossamfunds namn.
Beträffande möjligheten för tredje man att få registreringen hävd, se avsnitt
5.4.
Registrerade trossamfund bör kunna beviljas hjälp av staten med att
beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifter från dem som är medlemmar i
eller tillhör trossamfundet. Av riksdagens principbeslut framgår att staten
skall erbjuda Svenska kyrkan sådan hjälp kostnadsfritt och att motsvarande
erbjudande av jämställdhetsskäl skall kunna riktas även till andra
trossamfund (prop. 1995/96:80 s. 29). Beträffande andra trossamfund än
Svenska kyrkan innebär principbeslutet att hjälpen villkoras av att staten
får ta ställning i vaije enskilt fall och föreskriva erforderliga villkor;
hjälpen skall alltså inte vara direkt kopplad till registreringen utan den
förutsätter ett särskilt beslut av regeringen.
Lagrådet har anfört att det redan i lagen om trossamfund bör anges de
principer enligt vilka frågan om rätt till den avsedda hjälpen skall prövas
för att samfunden skall bli behandlade på ett likvärdigt sätt. Särskilt gäller
detta, enligt Lagrådet, med hänsyn till det starkare skydd som den särskilda
lagstiftningsformen medför. Enligt regeringens uppfattning bör den nu
29
diskuterade frågan ses tillsammans med det stöd som staten i övrigt ger Prop. 1997/98:116
trossamfunden, framför allt det statsbidrag som utgår enligt förordningen
(1989:271) om statsbidrag till andra trossamfund än Svenska kyrkan. I
sammanhanget skall anmärkas att regeringen i dag beslutat tillsätta en
arbetsgrupp som skall göra en översyn av statens stöd till trossamfunden.
Mot denna bakgrund bör frågan om de principer som skall gälla för att ett
trossamfund skall beviljas hjälp av staten med beräkning, debitering och
redovisning samt med att ta in avgifterna från sina medlemmar inte anges i
lagen om trossamfund.
De förslag som Riksskatteverket har lämnat i betänkandet Staten och
trossamfunden, Statlig medverkan vid avgiftsbetalning (SOU 1997:46) om
den närmare utformningen av hjälpen med beräkning, debitering och
redovisning av avgifter från dem som tillhör trossamfunden samt med att ta
in avgifterna bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Regeringen
avser att återkomma i denna fråga under hösten 1998. Det bör dock
nämnas att det av principbeslutet följer att en förutsättning för detta stöd
från statens sida — såväl när det gäller Svenska kyrkan som när det gäller
andra trossamfund - är att hjälpen kan inordnas i det gällande
skattebetalningssystemet (prop. 1995/96:80 s. 29).
Regeringens förslag: De rättigheter och skyldigheter som har
uppkommit för ett trossamfund som har bedrivit verksamheten som
ideell förening övergår genom registreringsbeslutet till det registrerade
trossamfundet.
Tillhöriga eller medlemmar i ett registrerat trossamfund skall i
princip inte bli personligt ansvariga för det registrerade trossam-
fundets skyldigheter i förhållande till tredje man.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Hovrätten för Västra Sverige tar upp frågan om
en associations övergång till den nya associationsformen. Hovrätten
hänvisar till gällande bestämmelser om upphörande av t.ex. aktiebolag
och ekonomiska föreningar och förutsätter att erforderliga följdändringar
i övrig associationslagstiftning övervägs. Kammarrätten i Stockholm
föreslår att bestämmelsen om att ansvar för skyldigheter övergår på det
registrerade trossamfundet endast skall gälla sådana samfund som före
registreringen utgjorde bolag, förening eller stiftelse. Vidare anser
kammarrätten att den föreslagna bestämmelsen inte hindrar att
skyldigheter som uppkommit för ett trossamfund som inte utgjort en
egen juridisk person upphör för medlemmarna vid registreringen. Enligt
Kammarkollegiet måste det rättsinstitut som ett trossamfund valt som
verksamhetsform upplösas vid övergången till registrerat trossamfund.
Kollegiet hänvisar till de förfaranderegler som gäller vid upplösning av
bolag eller ekonomiska föreningar samt till den praxis som gäller
30
beträffande ideella föreningar. Kollegiet anser inte att bestämmelsen i
lagen om trossamfund innebär någon automatisk överföring av tillgångar
till det nya rättsinstitutet, utan att det krävs ett formellt
likvidationsförfarande och därefter ett civilrättsligt fång. Kollegiet
ifrågasätter vidare om en stiftelse kan ombildas utan att grundläggande
stiftelserättsliga principer rubbas. Länsstyrelsen i Jönköpings län
ifrågasätter när det gäller ett trossamfund som bedriver sin verksamhet i
förenings- eller stiftelseform om inte en ansökan om registrering bör
komma till i samma ordning som gäller för upplösande av
föreningen/stiftelsen. Länsstyrelsen i Dalarnas län ifrågasätter om
införandet av lagen om trossamfund kan anses utgöra särskilda skäl för
en permutation. Enligt länsstyrelsen bör ett tillägg till stiftelselagen
övervägas. Juridiska fakulteten i Uppsala anser att ett registrerat
trossamfund bara kan ges rätt att ikläda sig (nya) rättigheter och
skyldigheter från och med registreringen. Samarbetsnämnden för
statsbidrag till trossamfund/Sveriges frikyrkosamråd, Förenade
islamiska församlingar i Sverige och Stockholms katolska stift föreslår att
det tydligt klargörs hur en enkel övergång skall kunna ske mellan
stiftelse- (respektive förenings-) och trossamfundsformen för de
trossamfund som så önskar.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens förslag kommer de
trossamfund som väljer att använda sig av den nya associationsformen att
få rättskapacitet som registrerade trossamfund genom registreringsbeslutet.
Det är dock troligt att flertalet av dessa trossamfund har varit verksamma i
Sverige redan dessförinnan och då bedrivit verksamheten i annan juridisk
form, framför allt som ideella föreningar. En betydelsefull fråga är vad
registreringen i sådana fall får för konsekvenser med avseende på de
rättigheter och skyldigheter som har uppkommit före registreringen.
Enligt utredningens förslag skall trossamfundets rättigheter och
skyldigheter övergå till det registrerade trossamfundet genom
registreringsbeslutet. Utredningen förefaller härvid ha utgått från att det i
aktuella fall i princip endast skulle röra sig om att verksamheten har
bedrivits i form av ideell förening. Den föreslagna lagtexten har dock fått
en vidare innebörd. Den omfattar samtliga trossamfund som registreras,
oberoende av i vilken juridisk form de tidigare har varit verksamma. Detta
förhållande påpekas av bl.a. Kammarkollegiet och Hovrätten för Västra
Sverige, som också hänvisar till de bestämmelser om upphörande som
finns för t.ex. bolag och ekonomiska föreningar.
Flertalet av de trossamfund som är verksamma i Sverige torde, som
utredningen har förutsatt, bedriva sin verksamhet som ideella föreningar.
Denna associationsform är inte författningsreglerad och det finns alltså inte
några regler om avveckling. Det kan dock tänkas att trossamfund har
organiserat sin verksamhet i annan form, exempelvis som aktiebolag,
ekonomisk förening eller stiftelse. Såväl aktiebolagslagen (1975:1385)
som lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar innehåller särskilda
föreskrifter om likvidation och upplösning. När det gäller stiftelser
innehåller stiftelselagen (1994:1220) bl.a. bestämmelser om ändringar
m.m. av föreskrifter i stiftelseförordnanden.
Prop. 1997/98:116
31
Enligt regeringens uppfattning är det i de fall det inte finns särskilda Prop. 1997/98:116
lagregler, dvs. beträffande ideella föreningar, motiverat med en
bestämmelse i lagen om trossamfund, som uttryckligen anger att rättigheter
och skyldigheter övergår till det registrerade trossamfundet i och med
registreringen. Genom en sådan bestämmelse som syftar till att undvika
rättsförluster för trossamfundet och framför allt för dess avtalsparter men
även för tredje man, blir det tydligt att rättigheter och skyldigheter består
efter registreringen. Samtidigt underlättas möjligheterna för de
trossamfund som utgör ideella föreningar - vilket torde vara det stora
flertalet - att byta associationsform. Vad som åsyftas är skyldigheter av
civilrättslig art, men även vissa skyldigheter av offentligrättslig art, t.ex.
skattskyldighet.
I de, troligen få, fall som ett trossamfund är verksamt som aktiebolag
eller ekonomisk förening, bör däremot de särskilda regler om likvidation
och upplösning som gäller för den aktuella associationsformen tillämpas.
Det finns inte skäl att låta den föreslagna bestämmelsen omfatta även dessa
fall. Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening bör inte kunna avvecklas
och övergå till en annan associationsform på annat sätt än vad som gäller
enligt nuvarande bestämmelser på området.
Det förekommer även att trossamfund bedriver verksamhet i stiftelser.
Regeringen avser att närmare överväga om det finns behov av en särskild
reglering på detta område.
Vad som ovan har anförts avseende aktiebolag, ekonomiska föreningar
och stiftelser bör klarläggas i lagen om trossamfund genom en
bestämmelse av vilken det framgår att trossamfund som bedriver sin
verksamhet i någon av dessa associationsformer inte får registreras.
Om ett trossamfund före registreringen bedrivit verksamheten i så
lösliga former att det inte har utgjort en juridisk person, torde
medlemmarna vara personligt ansvariga för trossamfundets skyldigheter.
Innan ett sådant trossamfund kan registreras måste det enligt det förslag
som lämnas rörande krav för registrering bl.a. anta stadgar av viss
fullständighet och utse en styrelse eller motsvarande organ (se avsnitt 5.3).
Härigenom blir trossamfundet en juridisk person i form av en ideell
förening. Medlemmarnas personliga ansvarighet för skyldigheterna
övergår dock inte på den sålunda bildade juridiska personen utan att
borgenärerna medger det. Det torde därför inte finnas risk för rättsförluster
för tredje man.
Frågan om vad som händer med rättigheter och skyldigheter aktualiseras
även när ett registrerat trossamfund skall avvecklas. Denna fråga behandlas
i avsnitt 5.7.
Med de förslag som lämnas torde det inte finnas anledning att befara
att bytet av associationsform i sig innebär att egendom kan överföras på
ett otillbörligt sätt med rättsförluster för tredje man som följd. Ett
otillbörligt ffånhändande kan för övrigt beivras inom ramen för gällande
rättsordning, t.ex. genom bestämmelserna om återvinning i konkurs.
När det gäller ett registrerat trossamfunds skyldigheter gentemot tredje
man har utredningen föreslagit att huvudregeln skall vara att med-
lemmarna inte skall vara personligt ansvariga. Detta överensstämmer
med vad som gäller inom associationsrätten beträffande flera av
32
associationsformerna, t.ex. aktiebolag, ekonomiska föreningar och sådana Prop. 1997/98:116
ideella föreningar som är juridiska personer. Remissinstanserna har inte
haft några principiella invändningar mot utredningens förslag. Även
regeringen ställer sig bakom detta. Lagen om trossamfund bör innehålla en
bestämmelse som anger att endast det registrerade trossamfundets
tillgångar svarar för dess skyldigheter i förhållande till tredje man. Detta
innebär dock inte att personligt ansvar är uteslutet i alla situationer,
exempelvis vid brottsliga förfaranden.
I likhet med vad som gäller ställföreträdare för andra juridiska personer
kommer givetvis ett registrerat trossamfunds ställföreträdare att ha ett
särskilt ansvar för bl.a. skattefordringar och arbetsgivaravgifter. Be-
stämmelser om detta finns i 12 kap. skattebetalningslagen (1997:483).
Regeringens förslag: Registreringsmyndigheten skall besluta att
trossamfundet skall träda i likvidation om de krav som gäller för
registrering inte längre är uppfyllda, om det föreligger likvidations-
skyldighet enligt stadgarna eller om samfundet har försatts i konkurs
som avslutats med överskott. Ett trossamfund skall på egen begäran
avregistreras utan föregående likvidation under förutsättning att
trossamfundet efter avregistreringen utgör en juridisk person av annat
slag.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att registrerade
trossamfund skall avregistreras om de krav som ställs i lagen inte längre
uppfylls eller om trossamfundet självt begär det.
Remissinstanserna: Svea hovrätt anför att en avregistrering som
innebär att trossamfundet därefter saknar rättskapacitet, torde böra
förenas med ett likvidationsförfarande. Hovrätten för Västra Sverige
menar att det bör finnas föreskrifter om ett särskilt likvidationsförfarande
för avveckling av ett registrerat trossamfund. Båda hovrätterna anser att
det är viktigt att registreringsmyndigheten tar upp frågan om
avregistrering självmant, då anledning till det framkommer. Enligt
Hovrätten för Västra Sverige bör detta anges i lagen om trossamfund.
Kammarkollegiet föreslår att ett normalt likvidationsförfarande införs för
registrerade trossamfund. När det gäller avregistrering anför kollegiet att
ett oregistrerat trossamfund inte är någon juridisk person och att
rättigheter och skyldigheter således inte kan gå över till ett sådant
samfund.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Oberoende av i vilken associations-
form som en verksamhet bedrivs är det av stor betydelse att en eventuell
avveckling sker på ett tillfredsställande sätt. I fråga om såväl aktiebolag
som ekonomiska föreningar är det noggrant reglerat hur en likvidation
skall genomföras. För ideella föreningar sker däremot en eventuell
avveckling enligt i praxis utvecklade principer. Den nya associations-
33
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
formen kommer - till skillnad från ideella föreningar - att vara en Prop. 1997/98:116
lagreglerad juridisk person. Det är mot denna bakgrund motiverat att det
regleras hur en likvidation skall genomföras. Detta torde minska risken
för rättsförluster för tredje man och bidra till att hindra missbruk av
associationsformen.
Beslut om likvidation och förordnande av likvidator bör fattas av
registreringsmyndigheten. Detta bör ske om ett registrerat trossamfund
inte längre uppfyller lagens krav (se avsnitt 5.3). Likvidation bör också
ske om likvidationsskyldighet föreligger enligt stadgarna eller om
trossamfundet har försatts i konkurs som har avslutats med överskott.
Beslut om likvidation och förordnande av likvidator bör registreras.
Registreringsmyndigheten bör självmant ta upp frågan om likvidation när
det finns anledning till det. Det behövs inte någon särskild bestämmelse
om detta.
Lagrådet har påpekat att likvidation kan vara en väl ingripande åtgärd
om skälet till att trossamfundet inte uppfyller lagens krav är att det namn
som registrerats för trossamfundet kan förväxlas med ett annat registrerat
namn eller firma. Regeringen delar den uppfattningen. Likvidation bör
således inte ske i dessa situationer. Tredje mans intresse får anses
tillräckligt tillgodosett genom möjligheten att få registreringen av namnet
hävd (se avsnitt 5.4). Om registreringen av ett trossamfunds namn hävs
torde det i allmänhet ligga i trossamfundets intresse att fa ett nytt namn
registrerat. Visserligen kan man inte vara säker på att så alltid kommer
att ske men frågan torde knappast komma att medföra några svårigheter i
praktiken (jfr prop. 1986/87:7 s. 260).
När likvidatorema har avgett slutredovisning bör likvidationen vara
avslutad. Detta förhållande bör genast anmälas för registrering.
Det är dock tänkbart att ett trossamfund som har valt att låta registrera
sig kommer fram till att registreringen fatt negativa konsekvenser för
trossamfundet och dess religiösa verksamhet. I så fall är det rimligt att
trossamfundet kan fortsätta sin verksamhet i annan form utan en
föregående likvidation. Det bör därför vara möjligt för registrerade
trossamfund att på egen begäran låta avregistrera sig. En förutsättning för
detta bör dock vara att trossamfundet efter avregistreringen kommer att
utgöra en juridisk person av annat slag. Som Lagrådet påpekat torde den
enda form som kan komma i fråga vara ideell förening. Vid
avregistreringen bör trossamfundets rättigheter och skyldigheter övertas av
det rättssubjekt som fortsättningsvis bedriver verksamheten, dvs. den
ideella föreningen.
När det gäller överklagande av beslut om likvidation och om
avregistrering bör de bestämmelser som föreslås gälla vid registrering
äga motsvarande tillämpning (se avsnitt 5.4).
34
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: Ett registrerat trossamfunds organisatoriska
delar - t.ex. församlingar, stift och distrikt - skall kunna registreras.
Samma förutsättningar skall gälla för registrering av trossamfundets
organisatoriska delar som för trossamfundet. De registrerade
organisatoriska delarna får rättskapacitet och namnskydd i likhet med
trossamfundet. Ett registrerat trossamfund och dess registrerade
organisatoriska delar svarar var för sig självständigt för sina
skyldigheter.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering, fråga 5, som behandlade möjligheten för
organisatoriska delar av ett trossamfund att registrera sig och fa
rättskapacitet. En överväldigande majoritet av remissinstanserna har
ansett att förslaget bör genomföras.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 5 97 % 1 % 3 %
Svea hovrätt efterfrågar ett ställningstagande till vem som är behörig
att ansöka om registrering av en organisatorisk del. Enligt hovrätten bör
denna rätt tillkomma enbart trossamfundet; det är naturligt att samfundet
i samband med ansökan om sin registrering även klargör vilka
organisatoriska delar som finns. Kammarkollegiet anser att förslaget är
motsägelsefullt och så otydligt till sina rättsliga konsekvenser, att det inte
bör genomföras. Det nya rättssubjektet, dvs. det registrerade trossam-
fundet, kan enligt kollegiet inte med föreslagen konstruktion sägas bestå
av flera juridiska personer med mindre det i enskilda fall genom
stadgebestämmelser, överenskommelser eller liknande skapas ett
juridiskt relevant samband. Att det förhåller sig på detta sätt bör
återspeglas i lagen. Juridiska fakulteten i Uppsala är negativ till förslaget
och anser att de civilrättsliga konsekvenserna av att registrera både ett
trossamfund centralt och vissa församlingar (motsvarande) bör övervägas
ytterligare.
1997 års kyrkomöte: Beträffande fria församlingar inom rörelser som
saknar gemensam organisation på nationell nivå, bör strävan vara att
vatje trossamfund som önskar det skall kunna använda den nya
associationsformen registrerat trossamfund. I det fall en församling
registreras utan att vara en organisatorisk del av ett registrerat
trossamfund innebär det att församlingen i fråga blir ett eget registrerat
trossamfund.
Skälen för regeringens förslag: Som har anförts i avsnitt 5.3 bör det
förhållandet att ett trossamfund består av olika delar som var för sig har
rättskapacitet, inte i sig utgöra hinder mot en registrering av
35
trossamfundet. Utredningen har föreslagit att det skall vara möjligt att
registrera även delar av ett registrerat trossamfund. Detta förslag har fått
stöd av en överväldigande majoritet bland remissinstanserna.
Flera trossamfund som i dag är verksamma i Sverige har en sådan
organisationsstruktur att exempelvis regionala och lokala organs
självbestämmande och oberoende är tydligt framträdande, även om
verksamheten grundar sig på samma religiösa åskådning. De olika
delarna - t.ex. fria församlingar, stift och distrikt - uppträder många
gånger som självständiga juridiska personer. Som har nämnts i avsnitt
5.3 kan organisatoriska delar inom en ideell förening var för sig
tillerkännas rättskapacitet (jfr även Carl Hemström, Festskrift till Henrik
Hessler, 1985).
På samma sätt som beträffande trossamfund i sin helhet finns det skäl
att ge en organisatorisk del möjlighet att i formellt och rättsligt hän-
seende uppträda i enlighet med sin syn på sig själv. Förslaget att även
organisatoriska delar av ett trossamfund skall kunna registreras bör
därför genomföras. I likhet med utredningen anser regeringen att
organisatoriska delar bör kunna använda sig av den nya associationsformen
bara om trossamfundet som helhet är registrerat, dvs. om trossamfundet
samtidigt begär registrering eller tidigare har registrerats. En ytterligare
förutsättning för registrering bör vara att den organisatoriska delen
uppvisar en sådan självständighet i förhållande till tredje man att den kan
betraktas som en egen juridisk person. Att det finns en mer eller mindre
stark bindning inom trossamfundet bör inte i sig hindra en registrering.
Ett grundläggande villkor för registrering av en organisatorisk del bör,
på samma sätt som för trossamfund, vara att den utgör ett trossamfund i
lagens bemärkelse. Över huvud taget bör samma förutsättningar gälla för
registrering av organisatoriska delar som för trossamfund. Härigenom
torde kravet på självständighet tillgodoses, eftersom de villkor som ställs
för registrering i allt väsentligt överensstämmer med vad som enligt
rättspraxis krävs för att en ideell förening skall anses vara för handen. För
en redogörelse av de krav som uppställs hänvisas till avsnitt 5.3.
Inom föreningsrätten talas det om två huvudtyper av vertikala
organisationsstrukturer. Den första typen kommer till stånd när ett antal
föreningar sluter sig samman i en förening med uppgift att ta tillvara
medlemsföreningarnas gemensamma intressen. Såväl medlems-
föreningarna som den förening som dessa bildat har normalt egna stadgar
inom denna struktur och den gemensamt bildade föreningen kan inte
genomföra ändringar i medlemsföreningarnas stadgar. Den andra typen
av vertikal organisationsstruktur utgörs av föreningar som splittrar upp
sin verksamhet på olika enheter till vilka föreningens medlemmar
hänförs efter skilda principer, exempelvis kön, ålder, yrke eller hemvist.
För det fall de sålunda bildade enheterna uppvisar tillräcklig själv-
ständighet i förhållande till tredje man och i övrigt uppfyller de krav som
gäller, utgör enheten en förening. I denna struktur kan begreppen
huvudförening och underförening användas. Inom båda dessa typer av
vertikala organisationsstrukturer kan det givetvis finnas fler än två
nivåer.
Prop. 1997/98:116
36
För varje förening måste det bl.a. finnas stadgar för att denna skall
anses ha rättskapacitet (se rättsfallet NJA 1973 s. 341). Normalt antas
stadgarna av föreningens medlemmar. När det gäller huvud- och under-
föreningar medför de förhållanden som vanligen råder vid under-
föreningens bildande att huvudföreningen anses kunna bestämma
innehållet i underföreningens stadgar. Huvudföreningen brukar också
anses kunna besluta om underföreningens upplösande, under förut-
sättning av att detta framgår av underföreningens stadgar. Vidare är det
möjligt med generella stadgar för samtliga underföreningar. Något hinder
mot att ha gemensamma stadgar för huvudföreningen och dess under-
föreningar torde inte heller föreligga.
Med hänsyn till de likheter som finns mellan den nya, föreslagna
associationsformen och vad som gäller för ideella föreningar, förutsätts
det som ovan sagts om stadgar för ideella föreningar komma att gälla
också för den nya associationsformen.
Det förhållandet att en organisatorisk del av ett trossamfund inte har
särskilda stadgar behöver således inte utgöra hinder mot registrering. Om
det finns generella stadgar för trossamfundets organisatoriska delar eller
för såväl trossamfundet som dess organisatoriska delar, bör detta vara
tillräckligt. Det innebär att ändringar av organisatoriska delars stadgar
kan vara beroende av godkännande från trossamfundet eller till och med
att sådana ändringar kanske bara kan beslutas av trossamfundet. En
förutsättning för att en organisatorisk del skall kunna anses vara
självständig är att majoriteten av styrelsens ledamöter tillsätts av den
organisatoriska delen själv.
Registreringen av organisatoriska delar bör avse samma uppgifter som
beträffande trossamfundet i sin helhet (se avsnitt 5.4). Registreringsbeslutet
bör medföra att den organisatoriska delen far rättskapacitet och skydd för
sitt namn. Regeringens förslag när det gäller statlig hjälp med att beräkna,
debitera, redovisa och ta in avgifter från dem som är medlemmar i eller
tillhör trossamfundet innebär att det är det registrerade trossamfundet som
helhet, dvs. inte dess organisatoriska delar, som kan beviljas sådan hjälp
(se avsnitt 5.5). I fråga om rättigheter och skyldigheter vid registrering bör
det som föreslås beträffande trossamfund i sin helhet gälla även för
organisatoriska delar (se avsnitt 5.6).
Det är viktigt att det förhållandet att såväl ett trossamfund i sig som dess
organisatoriska delar kan registreras inte innebär oklarheter gentemot
tredje man. Det bör därför stå klart att trossamfundet och dess registrerade
delar självständigt och var för sig svarar för sina skyldigheter. Vidare bör
en medlem eller tillhörig i en registrerad organisatorisk del normalt inte
kunna göras personligen ansvarig för den organisatoriska delens
skyldigheter i förhållande till tredje man (jfr avsnitt 5.6).
Av betydelse är också att trossamfundets organisationsstruktur enkelt
kan komma till tredje mans kännedom. Detta krav bör tillgodoses genom
att den organisatoriska uppbyggnaden framgår av stadgar och de övriga
handlingar som lämnas till registreringsmyndigheten i samband med en
begäran om registrering. Handlingarna kommer därigenom att bli
allmänna.
Prop. 1997/98:116
37
I likhet med vad som föreslås beträffande registrerade trossamfund bör
registrerade organisatoriska delar träda i likvidation om de krav som gäller
för registrering inte längre är uppfyllda, om likvidationsskyldighet före-
ligger enligt stadgarna eller om delen har försatts i konkurs som har
avslutats med överskott (se avsnitt 5.7). Vidare bör även en registrerad
organisatorisk del på egen begäran kunna avregistreras utan föregående
likvidation. En förutsättning för detta bör - på samma sätt som för
registrerade trossamfund - vara att delen kommer att utgöra en juridisk
person av annat slag efter avregistreringen. Den registrerade organisa-
toriska delens rättigheter och skyldigheter bör i sådana fall övergå på det
nya rättssubjektet.
Regeringens förslag innebär att organisatoriska delar av ett trossamfund
skall kunna registreras endast om trossamfundet i sin helhet är registrerat.
En konsekvens av detta är att registrerade organisatoriska delar bör
försättas i likvidation om trossamfundet förlorar sin rättsliga ställning som
registrerat trossamfund. Det är dock rimligt att delarna i sådant fall ges
möjlighet att fortsätta att bedriva sin verksamhet i annan associationsform
utan ett föregående likvidationsförfarande, om det finns förutsättningar för
detta i stadgarna. En registrerad organisatorisk del bör därför inte försättas
i likvidation om den inom viss kortare tid från det att trossamfundet
förlorat sin rättsliga ställning begär avregistrering och verksamheten skall
fortsätta i annan associationsform. Vad som här har sagts gäller både när
trossamfundet i sin helhet tvångsawecklas och när det självt begär
avregistrering.
En fråga av avgörande betydelse när en ansökan om registrering
kommer in till registreringsmyndigheten är om begäran rör ett trossamfund
i sin helhet eller en organisatorisk del av ett trossamfund. Det får
förutsättas att det av stadgar och andra handlingar samt de övriga uppgifter
som lämnas i anslutning till ansökan framgår hur det förhåller sig i detta
hänseende. Det torde vara ofrånkomligt att vissa gränsdragnings- och
tolkningsproblem uppstår, exempelvis när det gäller ansökningar från
församlingar inom kongregationalistiskt uppbyggda samfund eller rörelser.
Dessa problem får dock lösas i den praktiska tillämpningen.
Svea hovrätt anser att det enbart bör vara trossamfundet i sin helhet som
kan ansöka om registrering, dvs. även för de organisatoriska delarna. En
sådan ordning skulle onekligen kunna bidra till att skapa klarhet i fråga om
organisationsstruktur och om vilka organisatoriska delar som finns. Här
skall dock erinras om att en förutsättning för registrering är att den
organisatoriska delen i princip uppvisar en sådan självständighet att den
utgör en egen juridisk person. Det förefaller under sådana förhållanden
naturligt att den organisatoriska delen själv avgör om den skall låta
registrera sig och följaktligen också själv gör ansökan. Eftersom det skall
finnas en styrelse eller motsvarande organ bör det inte råda någon tvekan
om vem eller vilka som har behörighet att företräda den organisatoriska
delen. På samma sätt som när det gäller ett trossamfund i sin helhet bör det
av handlingarna också framgå att det finns ett i behörig ordning fattat
beslut att ansöka om registrering. Vad som ovan sagts bör äga motsvarande
tillämpning när det gäller en begäran om avregistrering.
Prop. 1997/98:116
38
Under senare tid har ekumeniska församlingar blivit allt vanligare. Prop. 1997/98:116
Utmärkande för dessa är att de är anslutna till flera trossamfund. Även
dessa församlingar bör kunna registreras som organisatoriska delar av ett
trossamfund och därmed få rättskapacitet inom den nya associations-
formen. Det kan dock inte komma i fråga att registrera dem som
organisatoriska delar av mer än ett trossamfund.
Att både trossamfundet i sin helhet och dess organisatoriska delar kan
registreras innebär inte i sig några ingrepp i bestående rättsförhållanden
eller någon sammanföring eller fusion av egendom. Om det är aktuellt att
överföra egendom från en juridisk person till en annan måste detta givetvis
ske på samma sätt som gäller för egendomsöverlåtelse i övrigt. Förslaget
öppnar inte någon möjlighet i sig att överföra egendom i strid med gällande
bestämmelser. För det fall det skulle visa sig att egendom otillbörligt har
överförts från ett rättssubjekt till ett annat kan detta beivras inom ramen för
gällande rättsordning, exempelvis genom konkurslagens bestämmelser om
återvinning.
Det nuvarande förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan är
resultatet av en lång historisk utveckling där skilda principiella
utgångspunkter spelat större eller mindre roll för skeendet. Den långa
gemensamma historien motiverar att staten genom en särskild lag anger
de ramar inom vilka Svenska kyrkan även i fortsättningen skall verka.
Detta innebär att det i lagen kommer att anges vad som från statens
utgångspunkt är nödvändigt för att Svenska kyrkan skall anses behålla
sin grundläggande karaktär. Regleringen av Svenska kyrkans identitet
och organisatoriska uppbyggnad måste samtidigt stämma överens med
den syn på sig själv som Svenska kyrkan gett uttryck åt. Inom de ramar
som lagen uppställer är det sedan Svenska kyrkans sak att själv reglera
sina angelägenheter.
Regeringens förslag: En särskild lag om Svenska kyrkan stiftas. I
lagen slås trossamfundets evangelisk-lutherska identitet fast. Vidare
ges en övergripande beskrivning av de identitetsmässigt mest
betydelsefulla delarna av kyrkans organisation. I lagen anges det
också att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan
mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en
rikstäckande verksamhet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll två enkätfrågor i avsnittet
Rättslig reglering som rör grundläggande frågor om Svenska kyrkans
39
identitet och organisation. Fråga 9 handlade om Svenska kyrkans Prop. 1997/98:116
evangelisk-lutherska karaktär och den övergripande beskrivningen av
kyrkans organisation. I fråga 10 behandlades begrepp som öppen
folkkyrka, demokratisk och rikstäckande. Båda frågorna besvarades med
en överväldigande majoritet för att förslagen bör genomföras.
_______________________Positiva__________Negativa Tar inte ställning
Fråga 9 96 % 2 % 1 %
Fråga 10 98 % 1 % 1 %
Samtliga stiftssamfälligheter och flerpastoratssamfälligheter anser att
de aktuella förslagen bör genomföras. Beträffande remissinstanser
utanför Svenska kyrkan - statliga myndigheter, organisationer och övriga
trossamfund - tar en stor andel inte ställning.
Svea hovrätt biträder i allt väsentligt förslagen. Hovrätten påpekar att
det kan finnas skäl att tydligt markera att relationsändringen inte får tas
till intäkt för att uppfatta Svenska kyrkan som ett på statligt initiativ nu
upprättat trossamfund som efterträder den gamla statskyrkan. Svenska
kyrkans centralstyrelse framhåller att det är av vikt att det i lagförslagets
första paragraf, utöver den avgörande konfessionella identiteten, klargörs
att det är som församlingar och stift som kyrkan framträder. Det svarar,
enligt centralstyrelsen, mot 1995 års kyrkomötes betoning av försam-
lingar och stift som pastorala områden. Den nationella nivån, menar
centralstyrelsen, har en annan karaktär. Ärkebiskopen efter hörande av
övriga biskopar anser att lagens deskriptiva karaktär skulle bli tydligare
om kyrkan i lagtexten beskrevs som ”ett trossamfund med evangelisk-
luthersk bekännelse”. En sådan lydelse föreslås också av Domkapitlet i
Härnösand. Ärkebiskopen uttalar vidare att Svenska kyrkan lever i
kontinuitet med sin historia och i en evangelisk-luthersk tradition och att
detta innebär en förpliktelse att ständigt söka efter den världsvida
kyrkans synliga enhet. Därför måste, enligt Ärkebiskopen, lagens
beskrivning av Svenska kyrkan uppfattas så att en sådan förpliktelse är
implicit. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund framhåller
att man vid en beskrivning av den dubbla ansvarslinjens princip bör
lägga tonvikten på det gemensamma ansvarstagandet. Pastoratsförbundet
anser att utredningens resonemang speglar detta synsätt på ett sätt som
stämmer överens med förbundets uppfattning i frågan.
1997 års kyrkomöte: Förslaget till lag om Svenska kyrkan innehåller i
huvudsak det som för 1995 års kyrkomöte var en förutsättning för att
bejaka en fortsatt reformprocess. Bestämningen av Svenska kyrkans
identitet i 1 § lagen om Svenska kyrkan är av grundläggande betydelse.
Det måste råda en tydlig kontinuitet på denna punkt i tiden före och efter
den 1 januari 2000. Den förslagna formuleringen överensstämmer med
den som nu finns i kyrkolagen. Detta förhållande tillmäter kyrkomötet
värde. Härigenom betonas kontinuiteten och risken för att någon
bibringas uppfattningen att de ändrade stat-kyrkarelationema skulle
innebära någon förändring i fråga om bekännelsen och dess betydelse
minimeras. De båda uttrycken "ett evangelisk-lutherskt trossamfund" och
40
"ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse" är i sak Prop. 1997/98:116
synonyma. - Begreppet "rikstäckande" tydliggör att Svenska kyrkan har
en territoriell församlingsstruktur med församlingar som täcker hela
landet. Härigenom skall evangeliet nå ut till alla människor och
sakramenten delas ut. - I en öppen folkkyrka av Svenska kyrkans
karaktär behöver det finnas en samverkan mellan en demokratisk
organisation och kyrkans ämbete. Begreppet den dubbla ansvarslinjen
syftar på de olika sätten att utkräva ansvar för hur man fullgör sina
uppgifter inom ramen för kyrkans gemensamma uppdrag. Lagförslagets
formulering svarar väl mot 1995 års kyrkomötes önskemål om reglering
av principen. När det talas om "samverkan" har det gemensamma
ansvarstagandet satts i centrum. - Sammanfattningsvis tillstyrker
kyrkomötet förslagen i de delar som är aktuella i detta avsnitt.
Av riksdagens principbeslut framgår att det i lagen om Svenska kyrkan
bör anges att kyrkan skall vara en evangelisk-luthersk kyrka med
episkopal struktur, en öppen folkkyrka, demokratiskt uppbyggd och
rikstäckande. Regeringen lägger nu fram förslag till hur sådana
bestämmelser skall vara utformade. Som Svea hovrätt påpekat far
regleringen inte medföra att Svenska kyrkan uppfattas som ett på statligt
initiativ nu upprättat trossamfund.
Ett evangelisk-lutherskt trossamfund
Den evangelisk-lutherska karaktären är av helt avgörande betydelse för
Svenska kyrkans identitet. I kyrkolagen (1992:300) stadgas att Svenska
kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund (2 kap. 1 §). Formu-
leringen härstammar närmast från 1982 års lag om Svenska kyrkan.
Redan vid Uppsala möte år 1593 fastställdes de bekännelseskrifter på
vilka den evangelisk-lutherska läran skulle baseras. I 1686 års kyrkolag
gjordes det en detaljerad uppräkning av dessa bekännelseskrifter i lagens
första paragraf. Det närmare innehållet i Svenska kyrkans tro, bekännelse
och lära finns numera preciserat i en av kyrkomötet utfärdad kungörelse
(SKFS 1992:9).
För att Svenska kyrkan skall fortsätta att vara samma trossamfund efter
relationsändringen, bör lagen om Svenska kyrkan inledas med en
bestämmelse som slår fast den evangelisk-lutherska identiteten.
Utredningen har föreslagit att kyrkolagens nuvarande lydelse i ämnet
skall föras över till den nya lagen. Förslaget har fatt ett mycket positivt
mottagande av de kyrkliga remissinstanserna. Även kyrkomötet till-
styrker förslaget. Lydelsen kan således sägas ha stark förankring inom
Svenska kyrkan. Regeringen anser därför inte att det finns anledning att
förändra utformningen av bestämmelsen på det sätt som bl.a.
Ärkebiskopen föreslagit. Liksom i dag måste det vara kyrkan själv som
ger bestämmelsen dess närmare innehåll.
41
Som utredningen anfört är organisationen av stor betydelse för ett Prop. 1997/98:116
trossamfund av Svenska kyrkans karaktär. Hur kyrkan är organiserad har
dels praktiska aspekter som tar sikte på den aktuella situationen i
samhället, dels teologiska aspekter genom att organisationen avspeglar
kyrkans uppdrag och budskap. I sistnämnda hänseende är organisationen
därför mycket betydelsefull för Svenska kyrkans religiösa identitet. När
1995 års kyrkomöte behandlade frågan om ändrade relationer mellan
staten och Svenska kyrkan, konstaterades att "Svenska kyrkan framträder
på lokal nivå som församlingar och pastorat, på regional nivå som stift
och på nationell nivå genom organ som företräder Svenska kyrkan som
helhet" (2KL 1995:1 s. 32). Vidare framhöll kyrkomötet att stift och
församlingar till skillnad från Svenska kyrkan på nationell nivå är
”pastorala områden”.
Med hänsyn till den stora betydelse som valet av organisatoriska
principer har för Svenska kyrkans identitet, bör bestämningen av Svenska
kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund förenas med en
övergripande beskrivning av kyrkans organisation. Beskrivningen bör
dessutom markera att det finns en sådan skillnad i fråga om uppgifter
mellan församlingar och stift å ena sidan och Svenska kyrkan på
nationell nivå å andra sidan som 1995 års kyrkomöte framhållit. Genom
att i lagen ange att Svenska kyrkan som trossamfund framträder som
församlingar och stift, görs det tydligt att dessa organ är trossamfundets
grundläggande enheter och av avgörande betydelse for trossamfundets
identitet. Av bestämmelsen bör det också framgå att Svenska kyrkan har
nationella organ till sitt förfogande. På detta sätt skapas en övergripande
beskrivning av kyrkans organisation som identitetsmässigt stämmer
överens med Svenska kyrkans syn på sig själv.
En öppen folkkyrka
Till Svenska kyrkans identitet hör även dess karaktär av öppen folkkyrka.
1995 års kyrkomöte uttalade att karaktären av öppen folkkyrka och
nådessamfund har en centralt kristen motivering och att uppdraget är ”att
överräcka evangelium i ord och handling till hela folket. Kyrkan har rum
för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse; för
den som hunnit kortare likaväl som för den som hunnit längre på trons
väg" (2KL1995:1 s. 25). Visserligen skall relationerna mellan staten och
Svenska kyrkan ändras, men Svenska kyrkan kommer också i
fortsättningen att ha ansvaret för vissa viktiga samhälleliga uppgifter,
t.ex. begravningsverksamheten (se prop. 1995/96:80 s. 30 ff.). Mot denna
bakgrund är det av vikt att den öppenhet hos Svenska kyrkan som ligger i
folkkyrkokaraktären kan bevaras också när relationerna till staten
förändras. Det hör även till Svenska kyrkans öppna och demokratiska
karaktär, att kvinnor och män har samma möjligheter att ta ansvar och
tjänstgöra i Svenska kyrkan. Beskrivningen av Svenska kyrkan som en
öppen folkkyrka är enligt regeringen av grundläggande betydelse för
kyrkans identitet. Den bör därför anges i lagen om Svenska kyrkan.
42
Rikstäckande
Prop. 1997/98:116
En viktig del av Svenska kyrkans identitet och syn på sig själv, som
dessutom hänger samman med folkkyrkokaraktären, är principen om
rikstäckning. Hela landet är geografiskt indelat i församlingar.
Grundtanken är att dessa i enlighet med folkkyrkoprincipen skall
tillgodose att man har tillgång till kyrkans tjänster var i landet man än
bor. Även stiften utgör geografiska områden som tillsammans täcker hela
landet.
Att Svenska kyrkan bedriver rikstäckande verksamhet också efter
relationsändringen är en förutsättning för att kyrkan skall kunna anses
vara densamma. Detta bör följaktligen anges i lagen.
Att i detalj precisera vad som menas med rikstäckande, t.ex. med av-
seende på antalet församlingar eller storleken på dessa eller i fråga om
kyrktäthet, är inte möjligt. Svenska kyrkan måste dessutom ha möjlighet
att anpassa sin verksamhet till förändringar i samhället. Ärkebiskopen
anser att huvudprincipen är att kyrkan skall finnas där människorna finns
och att begreppet inte far tolkas endast ur geografisk synvinkel. Rent
allmänt bör principen om rikstäckning innebära att alla skall ha praktiska
möjligheter att delta i den kyrkliga verksamheten.
För att Svenska kyrkan skall kunna vara rikstäckande torde det krävas
ett väl fungerande utjämningssystem. Ambitionen att garantera en
rikstäckande verksamhet trots skiftande yttre förutsättningar har varit ett
genomgående drag i den ekonomiska utjämningen som skett inom
kyrkan alltsedan kyrkofondens tillkomst år 1914. Ett nytt system för
ekonomisk utjämning inom Svenska kyrkan trädde i kraft den 1 januari
1997. En utgångspunkt för det nya utjämningssystemet var att Svenska
kyrkan skulle överta ansvaret för detta system efter relationsändringen.
Regeringen utgår från att så kommer att bli fallet. - Bestämmelsen om
rikstäckning utgör också grunden för den s.k. territorialprincipen.
Regeringen återkommer till denna princip i avsnitt 6.3.
Demokratisk organisation
Ett trossamfund av Svenska kyrkans karaktär kräver såväl en
sammanhållen struktur som en väl utvecklad demokratisk form för de i
verksamheten ingående nivåerna: församlingar, stift och nationella organ.
Att Svenska kyrkan också i fortsättningen skall ha en demokratisk
uppbyggnad bör därför framgå av lagen om Svenska kyrkan. I den
nuvarande regleringen tar formuleringen om den demokratiska upp-
byggnaden närmast sikte på verksamheten (2 kap. 2 § första stycket
kyrkolagen). Utredningens förslag att i stället ange organisationen som
demokratisk har fatt starkt stöd av remissinstanserna. Också regeringen
ställer sig bakom förslaget eftersom en demokratisk organisation far
genomslag i verksamheten.
Ett proportionellt valsätt där likheten med samhällets övriga beslutsför-
samlingar säkras framhålls av många som den naturliga ordningen i
Svenska kyrkan. Det kan noteras att 1995 års kyrkomöte uttalat sig för att
den ordningen skall garanteras. Eftersom det i den föreslagna lagen om
43
Svenska kyrkan anges att kyrkan skall ha en demokratisk organisation, Prop. 1997/98:116
har det också uttryckts att valen inom Svenska kyrkan även i
fortsättningen skall vara fria och demokratiska. Som utredningen
konstaterat framstår det som klart olämpligt att i lagen om Svenska
kyrkan detaljerat reglera kyrkans framtida valsystem; särskilt som lagen
skall ha tidlös karaktär och bestå under överskådlig tid. Det är också av
stor betydelse att demokratins utveckling i Svenska kyrkan och samhället
i övrigt under kommande decennier kan tillåtas påverka den exakta
utformningen av valreglema.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör vara en uppgift för
Svenska kyrkan själv att närmare utforma valregler m.m. som uppfyller
nödvändiga kriterier för att vidmakthålla och förstärka den demokratiska
organisationen. Som en utgångspunkt för en kommande inomkyrklig
reglering av valfrågorna torde många av de föreskrifter i kyrkolagen och
lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m. som nu tillämpas vid
kyrkliga val kunna tjäna som förebild. För närvarande är det möjligt att
tillämpa ett proportionellt valsätt vid val till och inom Svenska kyrkans
beslutande och verkställande organ enligt bestämmelser i 47 kap.
kyrkolagen. Utredningen har förutsatt att den principen inte ändras med
mindre än att mycket starka skäl kan anföras för en sådan förändring.
Regeringen har inte skäl att göra någon annan bedömning.
Svenska kyrkans demokratiska organisation är dessutom en grund-
läggande förutsättning för den s.k. dubbla ansvarslinjen. Regeringen
återkommer till denna princip i det följande.
Episkopal struktur
Den episkopala strukturen inom Svenska kyrkan tar sig flera olika
uttryck. För det första innebär begreppet att kyrkan är organiserad i stift
under ledning av biskop. Begreppet innebär för det andra att Svenska
kyrkans ämbetsbärare genom sina vigningslöften är förpliktade till
kyrkans tro, bekännelse och lära och att de har ett särskilt ämbetsansvar
inför stiftet och dess biskop.
Några remissinstanser, bl.a. Domkapitlet i Luleå, Stiftsjuristernas
förening, Byske kyrkliga samfällighet, Luleå domkyrkoförsamling och
Fröjels församling, menar att ordet ”episkopal” bör föras in i lagtexten.
Den övervägande delen av remissinstanserna har dock accepterat
utredningens förslag. Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar
menar att Svenska kyrkans episkopala struktur, dvs. ”att hon är indelad i
stift vilka leds av biskopar”, framgår av utredningens förslag. Regeringen
delar Ärkebiskopens uppfattning. I avsnitt 6.3.3 återkommer regeringen
till frågorna om stift och biskop.
Den episkopala strukturen inom Svenska kyrkan avspeglar sig också i
den dubbla ansvarslinjen som organisatorisk princip. Enligt 1995 års
kyrkomöte måste denna princip komma till klart uttryck i den framtida
lagregleringen av Svenska kyrkan (2KL1995:1 s. 32). Utredningen har i
denna del anfört (SOU 1997:41 s. 172 f.):
44
”Principen om den dubbla ansvarslinjen förutsätter att det finns ett gemen-
samt uppdrag för alla dem som tillhör Svenska kyrkan, dvs. ett gemensamt
uppdrag för såväl ämbetsbärare som övriga kyrkotillhöriga. Ansvarstagandet
för uppdraget att bedriva en rikstäckande verksamhet - i enlighet med Svenska
kyrkans tro, bekännelse och lära - fullgörs i samverkan mellan den
demokratiska organisationen och kyrkans ämbetsbärare. Den rikstäckande
verksamheten bärs således organisatoriskt upp såväl av ansvarstagandet inom
den demokratiska organisationen som av ämbetsbärarnas särskilda ansvars-
tagande för förkunnelse och sakramentsförvaltning. Självfallet är detta inte två
från varandra helt separerade former av ansvarstagande, vilket bl.a. framgår av
att förtroendevalda och övriga kyrkotillhöriga har del i det gemensamma
uppdraget att förkunna det kristna budskapet och av att också ämbetsbärare är
delaktiga i det demokratiska beslutsfattandet och har samma ansvar för
besluten.”
Utredningens förslag till reglering av den dubbla ansvarslinjen har
accepterats av remissinstanserna. Kyrkomötet anser att förslaget väl
svarar mot det som 1995 års kyrkomöte efterlyste och att det som
utredningen anfört utgör en god utgångspunkt för arbetet med en ny
kyrkoordning. Också regeringen finner utredningens förslag till reglering
av den dubbla ansvarslinjen väl genomtänkt. I lagen bör principen
således komma till uttryck på det sätt som utredningen föreslagit.
Övrigt
Länsstyrelsen i Dalamas län tar upp frågan om vilka sanktions-
möjligheter som staten har efter reformen om Svenska kyrkan inte
uppfyller lagens krav. Enligt länsstyrelsen är sanktioner i form av
begränsningar eller upphörande av statens hjälp med att beräkna,
debitera, redovisa och ta in avgifter från dem som tillhör kyrkan samt
ändringar av förvaltning, tillsyn eller ändamål för prästlönetillgångama
och andra stiftelseliknande tillgångar de möjligheter som står till buds.
Länsstyrelsen gör bedömningen att dessa sanktionsmedel sannolikt kan
anses tillräckliga. Enligt regeringens mening är frågan inte aktuell och
föranleder därför inte något ställningstagande från regeringen.
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: Svenska kyrkan som trossamfund skall utgöra
ett eget rättssubjekt som bl.a. får förvärva rättigheter och ta på sig
skyldigheter. Svenska kyrkans församlingar, sammanslutningar av
församlingar (kyrkliga samfälligheter) och stift skall var för sig ha
samma rätt.
Svenska kyrkan skall genom lag fa ställning som ett registrerat
trossamfund. Samtidigt far Svenska kyrkans församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift ställning som registrerade organisatoriska
delar av Svenska kyrkan.
Förutsättningar skapas för ett bibehållande av den lokala och
regionala självstyrelsen.
45
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Prop. 1997/98:116
Remissinstanserna: Remiss I innehöll två enkätfrågor i avsnittet
Rättslig reglering som rör detta avsnitt. I fråga 11 behandlades
rättskapaciteten för Svenska kyrkan som helhet samt för församlingar,
sammanslutningar av församlingar (kyrkliga samfälligheter) och stift.
Fråga 12 handlade om tryggandet av den lokala självstyrelsen. En
mycket stor majoritet av remissinstanserna har uttryckt att förslagen bör
genomföras.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 11 98 % 1 % 1 %
Fråga 12 97 % 1 % 1 %
Samtliga stiftssamfälligheter och flerpastoratssamfälligheter anser att
förslagen bör genomföras. Beträffande remissinstanser utanför Svenska
kyrkan - statliga myndigheter, organisationer och övriga trossamfund -
tar en stor andel inte ställning.
Justitiekanslern anser det något oklart vem som i olika situationer skall
företräda Svenska kyrkan. Kammarkollegiet menar att församlingarnas,
de kyrkliga samfallighetemas och stiftens rättskapacitet bör inskränkas
genom att kyrkomötet i lag ges befogenhet att reglera förhållanden
mellan trossamfundet och dess organisatoriska delar. Kyrkofondens
styrelse ifrågasätter om det inte borde utformas regler som anger hur
församlingar kan sammanslutas till kyrkliga samfälligheter och vilka
uppgifter en sådan sammanslutning skall ha för att undvika att det
uppstår oklarheter om samfallighetens respektive församlingens
rättskapacitet.
1997 års kyrkomöte: Det ligger i linje med principbeslutet om
ändrade relationer att Svenska kyrkans rättsliga status fastställs i lag på
det föreslagna sättet. Likaså står det klart att församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift måste framträda som självständiga, registrerade
organisatoriska delar. Vidare är det angeläget att den nya lagen inte reser
några hinder mot att Svenska kyrkan genom egna bestämmelser fördelar
uppgifter och skyldigheter mellan de olika organen på den lokala nivån.
Om en indelningsändring innebär att en tidigare enhet slopas, kommer
normala civilrättsliga regler för övergång av skulder att fa tillämpas.
Dessa innebär att fordringsägarens samtycke behövs för att skulden skall
kunna överföras från ett rättssubjekt till ett annat.
Rättskapacitet
Av riksdagens principbeslut framgår att lagen om Svenska kyrkan bör
innehålla en regel som klart säger att Svenska kyrkan som trossamfund är
ett eget rättssubjekt som bl.a. kan förvärva rättigheter och ta på sig
skyldigheter. Det framhålls också att det finns en nationell identitet för
kyrkan som det är viktigt att kunna markera och framhäva. Utredningen
46
har föreslagit att en bestämmelse som gör Svenska kyrkan till en egen
juridisk person skall ingå i lagen. En sådan bestämmelse skulle, enligt
utredningen, förstärka och betona identiteten hos trossamfundet som
helhet. Några direkta erinringar mot förslaget har inte förekommit.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning och föreslår att en
sådan bestämmelse skall ingå i lagen.
Beträffande församlingar och stift innebär riksdagens principbeslut att
dessa var för sig skall vara självständiga rättssubjekt även efter relations-
ändringen. Eftersom de för närvarande utgör delar av trossamfundet
Svenska kyrkan, innebär detta att de efter relationsändringen kommer att
vara självständiga rättssubjekt inom rättssubjektet Svenska kyrkan.
Utanför rättssubjektet Svenska kyrkan faller sådana organ vars
verksamhet bedrivs i annan organisationsform, t.ex. stiftelser och
föreningar.
En förutsättning för att Svenska kyrkan skall kunna sägas bevara sin
identitet vid relationsändringen är att den lokala självstyrelsen i för-
samlingarna består efter utgången av år 1999. Regeringen föreslår därför
att församlingar och kyrkliga samfälligheter skall ges ställning som
juridiska personer. Den självständighet som detta innebär kommer att
bidra till att värna och bibehålla de värden som den kommunala
självstyrelsen står för.
Någon reglering av på vilket sätt församlingarna kan sammansluta sig
till kyrkliga samfälligheter eller av vad en sådan samfällighet skall ha för
uppgifter, som Kyrkofondens styrelse efterlyst, anser regeringen inte
nödvändig. Dessa frågor bör Svenska kyrkan själv besluta om. Förslaget
innebär att pastorats- och flerpastoratssamfallighetema också i fortsätt-
ningen kan vara egna rättssubjekt. De församlingar som ingår i en kyrklig
samfallighet förlorar inte sin ställning som egna rättssubjekt. Däremot
kan befogenheten att vidta rättshandlingar vara mer eller mindre
begränsad beroende på vad som ingår i samfällighetsbildningen. Några
hinder föreligger således inte för Svenska kyrkan att genom egna regler
fördela uppgifter mellan de olika organen på den lokala nivån.
Stiften är för närvarande organiserade som obligatoriska kyrkliga
samfälligheter. Bakgrunden till denna ordning är en äldre, på frivillig bas
framvuxen regional organisation. Stiftet är biskopens ämbetsområde och
där finns också domkapitlet. Regeringen anser att stiften är så betydelse-
fulla för Svenska kyrkans identitet som trossamfund att de bör ha
rättskapacitet. Enligt utredningen bör den omväg som samfällighets-
bildningar utgör för stiften inte bestå efter relationsändringen.
Regeringen instämmer i detta. Någon reell ändring av stiftens
demokratiska organisation är dock inte avsedd.
Regeringen anser inte att det är nödvändigt att begränsa försam-
lingarnas, de kyrkliga samfällighetemas och stiftens rättshandlings-
förmåga på det sätt som Kammarkollegiet föreslagit. 1 avsnitt 6.3
återkommer regeringen till denna fråga.
En utgångspunkt för regeringens förslag till ny associationsform för
trossamfunden har varit att klargöra trossamfundens rättsliga ställning
och ge dem möjlighet att bedriva sin verksamhet i former som stämmer
överens med de egna uppfattningarna och traditionerna (jfr avsnitt 5.1).
Prop. 1997/98:116
47
Också för Svenska kyrkans del framstår ett klargörande av dess rättsliga
ställning efter relationsändringen som befogat. Med hänsyn till
målsättningen att öka likställigheten mellan olika trossamfund, anser
regeringen att Svenska kyrkan bör få ställning som ett registrerat
trossamfund. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen om
trossamfund.
Regeringen föreslår alltså att Svenska kyrkan som trossamfund skall få
rättskapacitet genom en särskild bestämmelse i lagen om Svenska
kyrkan. Den rättsliga form som kyrkan skall uppträda i anges i lagen om
trossamfund. Båda dessa lagar grundas på den normgivningsföreskrift
som regeringen nyligen har föreslagit (se prop. 1997/98:49 s. 10 ff).
Församlingarna och de kyrkliga samfällighetema är i dag kyrkliga
kommuner. Vid relationsändringen kommer kommunstatusen emellertid
att upphöra. Med hänsyn till detta är det befogat med ett klargörande
också av dessa organs rättsliga ställning. Eftersom Svenska kyrkan
föreslås bli ett registrerat trossamfund, bör församlingarna, de kyrkliga
samfällighetema och stiften få ställning som självständiga registrerade
organisatoriska delar av Svenska kyrkan. I likhet med vad som föreslås
beträffande Svenska kyrkan bör den rättsliga formen för kyrkans
församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift regleras i lagen om
trossamfund.
Regeringen föreslår således att det i lagen om Svenska kyrkan anges
att församlingarna, de kyrkliga samfällighetema och stiften var för sig
skall ha rättskapacitet och därmed bl.a. kunna förvärva rättigheter och ta
på sig skyldigheter. Den rättsliga form som de skall uppträda i anges i
lagen om trossamfund. Detta utgör en förutsättning för att självstyrelsen
skall kunna bestå efter utgången av år 1999.
Lokal och regional självstyrelse
Förutom bestämmelserna om rättskapacitet och rättslig form, föreslår
regeringen ytterligare ett antal bestämmelser som möjliggör att den
lokala och regionala självstyrelsen skall kunna fortleva. Bland annat
föreslås att storleken på kyrkoavgiften skall beslutas av församlingar
och/eller kyrkliga samfälligheter samt stift (se avsnitt 6.4). Att på detta
sätt kunna styra de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten
bidrar till att självstyrelsen kan bibehållas.
Genom ställningen som registrerade organisatoriska delar av Svenska
kyrkan, blir den i den föreslagna lagen om trossamfund intagna
bestämmelsen om registrerade trossamfunds förhållande till tredje man
tillämplig (14 §). Denna bestämmelse innebär bl.a. att varje del av
trossamfundet, i förhållande till tredje man, bara svarar för sina
skyldigheter (se avsnitt 5.8). Enligt regeringens uppfattning är detta av
mycket stor betydelse för självstyrelsen. Utan en bestämmelse med detta
innehåll skulle självstyrelsen lätt kunna bli illusorisk. Det skall dock
påpekas att bestämmelsen inte hindrar inomkyrkliga bestämmelser om
t.ex. ekonomisk utjämning mellan kyrkans olika delar.
Prop. 1997/98:116
48
En ytterligare faktor som bidrar till att bevara den lokala och regionala
självstyrelsen är den begränsning av kyrkomötets befogenhet som
föreslås. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 6.3.4.
Förslagen innebär således att Svenska kyrkan blir ett eget och enhetligt
rättssubjekt samtidigt som förutsättningar skapas för ett bibehållande av
den lokala och regionala självstyrelsen. Förslagen är inte avsedda att i sig
förändra beslutsstrukturen inom Svenska kyrkan.
Beträffande frågan om vem som har rätt att företräda Svenska kyrkan i
olika situationer vill regeringen framhålla följande. I fråga om den rent
kyrkliga verksamheten framgår det av 1 § i förslaget till lag om Svenska
kyrkan att Svenska kyrkan framträder som församlingar och stift. Detta
innebär att varje församling inom sitt område och varje stift inom sitt
område har rätt och också skyldighet att representera och företräda
Svenska kyrkan. Den närmare kompetensfördelningen mellan dessa
nivåer kommer att regleras inomkyrkligt. Svenska kyrkan har också
nationella organ till sitt förfogande. De nationella organen har bl.a. att ta
ansvar för församlingarnas och stiftens gemensamma angelägenheter i
fråga om information, utbildning, samråd och ekumeniska relationer
liksom att vara kyrkans gemensamma röst och företräda kyrkan inför
samhället i stort (jfr 2KL 1995:1 s. 32). Svenska kyrkan som juridisk
person kommer i första hand att företrädas av sitt högsta beslutande
organ, kyrkomötet (se närmare avsnitt 6.3.4). Eftersom församlingar,
kyrkliga samfälligheter och stift har rättskapacitet, kommer de ytterst att
företrädas av sina högsta beslutande organ. I praktiken torde det knappast
komma att råda någon tvekan om vem som företräder Svenska kyrkan i
dess helhet i olika situationer. Inte heller torde det behöva uppkomma
någon oklarhet beträffande vem som företräder kyrkans olika
självständiga organisatoriska delar.
Regeringens förslag: Församlingen omfattar de personer som tillhör
Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område, vilket
innebär att den s.k. territorialprincipen tillämpas. Församlingens
grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning
samt utöva diakoni och mission.
Prop. 1997/98:116
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll två enkätfrågor i avsnittet
Rättslig reglering som rör den lokala nivån. I fråga 13 behandlades
territorialprincipen. Fråga 14 handlade om församlingens grundläggande
uppgift. Båda frågorna besvarades med en överväldigande majoritet för
att förslagen bör genomföras.
49
Positiva
Negativa Tar inte ställning Prop. 1997/98:116
Fråga 13
Fråga 14
95%
97%
3 %
2%
2%
1 %
Samtliga stiftssamfälligheter anser att förslagen bör genomföras. Av
remissinstanserna utanför Svenska kyrkan - statliga myndigheter,
organisationer och övriga trossamfund - tar en stor andel inte ställning.
Bland de inomkyrkliga remissinstanserna på lokal och regional nivå
vill ett antal instanser, bl.a. Västerås stiftssamfallighet, Degerfors-
Nysunds kyrkliga samfallighet, samt församlingarna i Tuve, Danderyd,
Hammarö och Östersund, komplettera bestämmelsen om församlingens
grundläggande uppgift med evangelisation, själavård, församlingsvård
eller något liknande uttryck.
Riksskatteverket menar att församlingstillhörigheten i Svenska kyrkan
bör följa reglerna för folkbokföringen. En förutsättning för att admi-
nistrationen av kyrko- och begravningsavgifter skall fungera, är enligt
verkets uppfattning att - om frågan inte skall regleras i lag - kyrkans
interna regler för att bestämma församlingstillhörighet ansluter sig till
folkbokföringens regler. Svenska kyrkans centralstyrelse anser det
värdefullt att lagförslaget innehåller en precisering av de olika nivåernas
uppgifter av det slag som 1995 års kyrkomöte efterlyste. Enligt
centralstyrelsen stämmer de grundläggande uppgifter som anges för
församlingar och stift väl överens med det som gäller i dag.
Centralstyrelsen anför vidare att den territorialprincip som finns i
förslaget utgör en viktig del i Svenska kyrkans identitet som rikstäckande
folkkyrka. Svenska kyrkans församlingsnämnd menar att ”diakoni”
riskerar att fyllas med all slags församlingsvårdande uppgifter och att
förslaget saknar uttryck för ”själavård”. Nämnden för Svenska kyrkans
mission anser att de fyra huvuduppgifter som formuleras i bestämmelsen
har en solid förankring både i Bibeln och i den världsvida kristenhetens
tradition. Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar biträder
förslaget om församlingens grundläggande uppgifter. Ärkebiskopen
understryker särskilt att bruket av ”mission” (sändning) ger en annan
teologisk tyngd och vidare förståelse av uppdraget än ”evangelisation”
skulle göra. Förslaget till reglering av territorialprincipen ger, enligt
Ärkebiskopen, en viss öppning till en vidare tolkning av
församlingstillhörigheten än de regler som anknyter till folkbokföringen.
Ärkebiskopen menar att Svenska kyrkan i framtiden öppet behöver pröva
hur församlingstillhörigheten kan gestaltas på ett mer dynamiskt sätt
även om debiteringen av kyrkoavgift måste följa folkbokföringen.
Domkapitlet i Växjö anser det tveksamt om staten skall reglera
territorialprincipen. Det bör, enligt domkapitlet, vara tillräckligt att
lagstiftaren beslutar att Svenska kyrkan skall vara rikstäckande.
Domkapitlet i Göteborg uttalar att territorialprincipen är en grund-
läggande del av Svenska kyrkans tradition och självförståelse. Samtidigt
anser domkapitlet att möjlighet bör kunna ges för försök, exempelvis i
flerpastoratssamfalligheter, med andra modeller för församlings-
tillhörighet. Liknande synpunkter lämnas också av domkapitlen i Skara
50
och Strängnäs. Domkapitlet i Luleå ser det som mycket positivt att
förslaget vad gäller de grundläggande uppgifterna för församlingen
respektive stiftet endast uttrycker en inriktning och inte en
kompetensdragning. Egendomsnämndernas samarbetsorgan uttalar att
utredningen beskrivit bestämmelserna om Svenska kyrkans
organisatoriska uppbyggnad mycket knapphändigt, vilket torde medföra
att de kan bli svåra att tillämpa.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens forslag.
Territorialprincipen
Församlingen är i dag den grundläggande lokala enheten inom Svenska
kyrkan (4 kap. 3 § kyrkolagen). Den främsta anledningen till att
församlingen räknas som grundläggande i kyrkan är enligt 1995 års
kyrkomöte att det är där som evangelium förkunnas och sakramenten
förvaltas (2KL 1995:1 s. 32). Det är i församlingarna som kyrkan möter
de enskilda människorna i gudstjänster och övriga kyrkliga handlingar.
För att Svenska kyrkan skall kunna sägas bevara sin identitet som
trossamfund måste denna ordning bestå också efter relationsändringen.
Som berörts i avsnitt 6.1 är Sverige indelat i territoriella församlingar.
Den som tillhör Svenska kyrkan tillhör därmed också en av kyrkans
församlingar. Som huvudregel gäller att en person tillhör den territoriella
församling inom vars område han eller hon är folkbokförd. Även de som
inte tillhör Svenska kyrkan är medlemmar i den församling, dvs.
kyrkokommun, i vilken de är folkbokförda. När kommunstatusen upphör
kommer också detta kyrkokommunala medlemskap för dem som inte
tillhör Svenska kyrkan att upphöra.
Den territorialprincip som ryms i den nuvarande ordningen är av stor
betydelse för kyrkans organisatoriska identitet. Den är dessutom av-
görande för att principen om rikstäckning skall kunna uppfyllas. Vid
1995 års kyrkomöte uttalades det att territorialprincipen skall framgå av
lagen om Svenska kyrkan (a. bet. s. 32).
Enligt riksdagens principbeslut bör det i lagen om Svenska kyrkan slås
fast att församlingarna, med vissa undantag, är territoriella och omfattar
dem som tillhör Svenska kyrkan och är folkbokförda inom församlingen.
En utgångspunkt för reformen är att församlingarnas kommunstatus skall
upphöra. Av detta skäl har utredningen ansett att det saknas anledning att
knyta tillhörigheten till den statliga folkbokföringen. Utredningen har i
stället föreslagit att uttrycket ”bosatt” skall användas. Förslaget har fatt
ett mycket positivt mottagande. Också regeringen ställer sig bakom
förslaget. Som utredningen uttalat är begreppet bosatt något vidare än
begreppet folkbokförd. Den närmare innebörden bör regleras
inomkyrkligt.
En förutsättning för att den statliga hjälpen med att beräkna, debitera,
redovisa och ta in avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan, dvs.
administrationen av kyrkoavgift, skall fungera torde dock vara att
Prop. 1997/98:116
51
tillhörighetsreglema ansluter sig till folkbokföringens regler, åtminstone Prop. 1997/98:116
när det gäller skyldigheten att betala kyrkoavgift.
Församlingens uppgifter
Alltsedan 1862 års kommunalförfattningar har församlingens uppgifter
angetts genom att de räknas upp i lagstiftningen. Den främsta
anledningen till detta är att särskilja församlingarnas, dvs. de kyrkliga
kommunernas, kompetensområde, från de borgerliga kommunernas
kompetensområde. Båda typerna av kommuner har nämligen rätt att
utdebitera medel för sina angelägenheter.
I 11 kap. 4 § kyrkolagen finns en uppräkning av församlingens
uppgifter. Punkten 1 syftar på det egentliga församlingsarbetet. Där sägs
att med församlingsangelägenheter avses frågor om främjande av
kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation.
Övriga punkter i bestämmelsen handlar huvudsakligen om sådant som
bidrar till och skapar förutsättningar för att de uppgifter som ingår i detta
arbete skall kunna utföras.
Det som särskiljer församlingen från övriga nivåer inom kyrkan är de
moment som ingår i det egentliga församlingsarbetet, dvs. gudstjänstliv,
undervisning, diakoni och evangelisation. Det är således den verk-
samheten som är den grundläggande. Övriga församlingsangelägenheter
är närmast att se som ett utflöde av och ett stöd för den egentliga
uppgiften. Det bör framhållas att dessa angelägenheter samtidigt är
nödvändiga för att församlingsarbetet skall kunna bedrivas.
Det är betydelsefullt av såväl teologiska som rättsliga skäl att ange vad
som är församlingens uppgift. När församlingens status som kyrklig
kommun upphör, finns det dessutom inte längre anledning att beskriva
församlingens uppgift endast som ett främjande av verksamheten. I
stället bör en sådan beskrivning innehålla det som församlingen konkret
ägnar sig åt.
Utredningen har föreslagit att begreppet evangelisation skall bytas ut
mot "mission", vilket anses teologiskt bättre stämma överens med
kyrkans uppdrag. Förslaget har fatt ett mycket starkt stöd av remiss-
instanserna och det står i god överensstämmelse med den nuvarande
regleringen i kyrkolagen. Med hänsyn till detta bör församlingens
egentliga uppgift beskrivas som att fira gudstjänst, bedriva undervisning
samt utöva diakoni och mission. Inom dessa begrepp ryms givetvis också
uppgifter rörande församlings- och själavård.
Det som särskiljer församlingen från övriga nivåer i Svenska kyrkan,
dvs. det egentliga församlingsarbetet, bör framgå av lagen. Eftersom
församlingen, enligt regeringens förslag, utgör ett eget rättssubjekt och
dessutom bestämmer storleken på den avgift som de som tillhör Svenska
kyrkan skall betala, blir det närmast självklart att församlingen också
efter relationsändringen kommer att ha ansvaret för de
församlingsangelägenheter som bidrar till och skapar förutsättningar för
det egentliga församlingsarbetet. Dessa uppgifter är omfattande och kan
dessutom behöva anges på olika sätt allteftersom samhällsutvecklingen
52
fortskrider och Svenska kyrkans arbetsformer utvecklas. De bör därför Prop. 1997/98:116
inte anges i lagen om Svenska kyrkan utan i stället höra till det som
regleras inomkyrkligt.
Mot denna bakgrund bör församlingens grundläggande uppgift, dvs. att
fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission,
vara det enda som anges i lagen om Svenska kyrkan.
Regeringens förslag: Undantag görs från territorialprincipen så att
Svenska kyrkan själv kan bestämma om det skall finnas icke-
territoriella församlingar. Lagen (1992:288) om medlemskap i icke-
territoriella församlingar upphävs.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De instanser som berört frågan är i huvudsak
positiva till förslaget. Detta gäller också de icke-territoriella
församlingarna själva. Göteborgs tyska församling menar dock att alla
fem icke-territoriella församlingar inom Svenska kyrkan har fasta
rekryteringsområden och att den missvisande beteckningen ”icke-
territoriell” därför bör ersättas med ”personell”.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: För närvarande finns det fem icke-
territoriella församlingar inom Svenska kyrkan. Samtliga utom en
(Hovförsamlingen) tillhör något av Svenska kyrkans stift. De har alla
funnits under lång tid. Deras existens grundas på ordningar och
privilegier som har beslutats från mitten av 1500-talet och framåt. I
4 kap. 2 § kyrkolagen anges det vilka dessa församlingar är.
Bestämmelserna om vilka personer som skall tillhöra de icke-territoriella
församlingarna finns inte i kyrkolagen utan i en särskild lag - lagen
(1992:288) om medlemskap i icke-territoriella församlingar - eftersom
de har ansetts mera riktade till folkbokföringsmyndighetema än till
Svenska kyrkan.
Enligt regeringens uppfattning bör det vara Svenska kyrkan som avgör
om det skall finnas icke-territoriella församlingar vid sidan av de
territoriella församlingarna efter relationsändringen. Lagen om Svenska
kyrkan bör därför innehålla en bestämmelse som säger att det kan finnas
icke-territoriella församlingar. Den utformning av bestämmelsen som
regeringen föreslår hindrar inte att icke-territoriella församlingar
betecknas annorlunda i det inomkyrkliga regelverket.
Som regeringen uttalar i avsnitt 5.2 bör trossamfunden i princip
självständigt reglera sina medlems- och tillhörighetsregler. Detta gäller
givetvis också Svenska kyrkan. Efter relationsändringen bör således
Svenska kyrkan själv besluta vem som får tillhöra en icke-territoriell
församling. Därför bör lagen om medlemskap i icke-territoriella
församlingar upphävas.
53
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: Stiftet omfattar församlingarna inom stiftets
område, vilket innebär att territorialprincipen gäller också för den
regionala nivån. Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha
tillsyn över församlingslivet. - Svenska kyrkans episkopala struktur
görs tydlig genom att det skall finnas en biskop i vaije stift.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens forslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering som rör den regionala nivån, fråga 15. Frågeställningen
gällde stiftets uppgift. En mycket stor majoritet av remissinstanserna har
ansett att förslaget bör genomföras.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 15 96% 2% 2%
Samtliga stiftssamfälligheter och domkapitel är i huvudsak positiva till
förslaget. Domkapitlet i Växjö föreslår att det skall framgå att stiftets och
biskopens grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över
församlingslivet och kyrkans ämbete.
Svea hovrätt anser att stiftets tillsynsuppgift bör kompletteras med
befogenhet att vidta åtgärder. Svenska kyrkans centralstyrelse menar att
de grundläggande uppgifter som anges för församlingar och stift
överensstämmer med det som gäller i dag. Ärkebiskopen efter hörande av
övriga biskopar uttalar att förslaget ger uttryck för vad som ”sedan äldsta
tid varit den svenska kyrkoprovinsens syn på församlingar och stift”.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Av bestämmelserna i kyrkolagen
framgår indirekt att territorialprincipen gäller också på stiftsnivå. Det
föreskrivs dessutom i 23 kap. 1 § kyrkolagen att församlingarna inom ett
stift skall utgöra en kyrklig samfällighet (stiftssamfällighet) för att sköta
de gemensamma församlingsangelägenheter som anges i den efter-
följande paragrafen.
Regeringen har tidigare konstaterat att stiften är så betydelsefulla för
kyrkans identitet som trossamfund att de bör ha rättskapacitet (se avsnitt
6.2). I lagen om Svenska kyrkan bör därför anges att stiftet är den
regionala enheten inom Svenska kyrkan och att stiftet omfattar
församlingarna inom dess område. Territorialprincipen kommer då att
gälla även efter relationsändringen. Detta hindrar inte att Svenska kyrkan
ändrar församlings- eller stiftsindelningen, t.ex. genom att slå samman
flera församlingar eller genom att flytta församlingar från ett stift till ett
annat. Inte heller utgör detta något hinder mot att förändra antalet stift.
Vidare innebär denna lösning att de som tillhör Svenska kyrkan inte bara
tillhör kyrkan och den församling som de är bosatta i. De tillhör
dessutom det stift inom vilket församlingen är belägen.
När det gäller Svenska kyrkans församlingar i utlandet kan den
föreslagna lösningen inte anses hindra att de knyts till ett stift inom
54
landet. För de icke-territoriella församlingarna gäller, med undantag for
Hovförsamlingen, att de tillhör det stift där församlingen bedriver sin
verksamhet och där den har sitt upptagningsområde. Även denna ordning
kommer att kunna bestå.
Stiftssamfällighetens uppgifter anges i dag i 23 kap. 2 § kyrkolagen.
Där sägs bl.a. att stiftssamfalligheten skall främja församlingslivets
utveckling inom stiftet. Till den regionala nivån hör också biskopen och
domkapitlet. I fråga om deras tillsynsansvar stadgas följande i 2 kap. 5 §
kyrkolagen:
Biskoparna och domkapitlen skall se till att den ordning som gäller för
Svenska kyrkan med avseende på Svenska kyrkans lära, böcker,
sakrament, gudstjänst och övriga handlingar iakttas i församlingarna.
Biskoparna och domkapitlen skall vidare ha tillsyn över hur
innehavarna av det kyrkliga ämbetet förvaltar detta och efterlever sina
avgivna vigningslöften.
Regeringen har beträffande församlingens uppgift konstaterat att det
bara är det som särskiljer församlingen från övriga nivåer inom kyrkan
som bör anges i lagen om Svenska kyrkan. Samma resonemang gör sig
gällande i fråga om stiftets uppgift.
Utredningen har föreslagit att stiftets grundläggande uppgift skall
anges som att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Förslaget har
bemötts mycket positivt av remissinstanserna. Också regeringen ställer
sig bakom utredningens förslag. - Därutöver kommer stiftet även att ha
en mängd andra uppgifter, närmast som ett utflöde av denna
grundläggande uppgift. Liksom för församlingarna lämpar sig dock dessa
uppgifter inte för att regleras i lagen om Svenska kyrkan. De bör i stället
bli föremål för en inomkyrklig reglering.
Eftersom församlingens grundläggande uppgift beskrivs som att fira
gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, betyder
det att stiftets grundläggande uppgift, att främja och ha tillsyn över
församlingslivet, i första hand är relaterade till dessa fyra bestämningar
av församlingens uppgift. Genom den tydliga skillnaden i fråga om
uppgift mellan församling och stift som följer av förslaget, bör den
grundläggande kompetensen hos vardera nivån stå klar. I det
inomkyrkliga regelverket kan sedan en mer detaljerad reglering ske av
stiftets uppgifter och befogenheter. Mot denna bakgrund saknas det skäl
att föreslå ytterligare bestämmelser om stiftets tillsyn.
En utgångspunkt for forslagen är att kyrkolagen skall upphävas. Detta
innebär att den grundläggande regleringen av prästtjänsterna kommer att
upphävas. Stiftet kan med nuvarande ordning inte generellt anses vara
arbetsgivare för prästerna, vare sig genom stiftssamfälligheten eller
domkapitlet. Eftersom avsikten är att Svenska kyrkan skall vara
densamma efter relationsändringen, finns det från statens utgångspunkt
inte skäl att ge stiftet nya uppgifter, såsom att generellt vara arbetsgivare
för kyrkans präster. Hur Svenska kyrkan väljer att utforma sin
organisation - inom de ramar som lagen anger - är efter relations-
ändringen inte en statlig angelägenhet.
Prop. 1997/98:116
55
Av avgörande betydelse för stiftet och Svenska kyrkans episkopala Prop. 1997/98:116
struktur är att det finns en biskop i varje stift. Detta bör framgå av lagen.
Det bör vara möjligt att utse mer än en biskop, exempelvis en biträdande
biskop, vilket redan skett i Uppsala stift.
Regeringens förslag: Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta
beslutande organ. Kyrkomötet far inte besluta i sådana enskilda frågor
som det är en församlings eller ett stifts uppgift att besluta i.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering som rör den nationella nivån, fråga 16. Den behandlade
dels kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta beslutande organ, dels
vissa begränsningar av kyrkomötets befogenheter. En mycket stor
majoritet av remissinstanserna har ansett att förslaget bör genomföras.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 16 97 % T% T%
Samtliga domkapitel och flerpastoratssamfälligheter samt alla stifts-
samfälligheter utom en menar att förslaget bör genomföras. Visby
stiftssamfallighet anser att det bör preciseras vad kyrkomötet får besluta
om. Bland de 10 pastorat och 21 församlingar som är negativt inställda
till förslaget har ungefar hälften, bl.a. Djurö pastorat och Staffanstorps
kyrkliga samfällighet, i huvudsak samma uppfattning som
stiftssamfälligheten i Visby. Återstoden, t.ex. Tåsjö församling och
Tysslinge kyrkliga samfallighet, förefaller vara negativt inställda till
reformen som helhet.
Kammarrätten i Stockholm anser att om avsikten är att kyrkomötet
skall ha kompetens att meddela bindande regler för övriga självständiga
organ inom Svenska kyrkan, måste detta klart anges i lagen om Svenska
kyrkan. Vidare måste det enligt kammarrätten framgå hur kyrkomötet
tillsätts, inom vilka områden beslutskompetens föreligger, hur besluten
skall fattas och vilka eventuella möjligheter till överprövning som finns.
Kammarkollegiet anser inte att förslaget att ange kyrkomötet som
Svenska kyrkans högsta beslutande organ medför att församlingar,
kyrkliga samfälligheter och stift är skyldiga att följa de beslut som
kyrkomötet fattar. Vidare menar kollegiet att den interna kompetens-
fördelningen måste finnas reglerad på ett sätt som är såväl inom- som
utomobligatoriskt bindande. Den rättsliga innebörden i förslaget bedömer
kollegiet på det sättet att den interna verksamhetsstrukturen vad gäller
församlingar och stift i viss mån läggs fast i lagen medan den sakrättsligt
intressanta kompetensfördelningen mellan nationella organ, stift,
samfälligheter och församlingar inte klaras ut. Svenska kyrkans
centralstyrelse anser att kyrkomötet måste kunna besluta om ett för
56
Svenska kyrkan gemensamt regelverk. Det pågående inomkyrkliga Prop. 1997/98:116
utredningsarbetet har också, framhåller centralstyrelsen, som sitt
huvudsakliga syfte att utarbeta ett sådant regelverk i form av en
kyrkoordning. Det är, enligt centralstyrelsen, viktigt att kyrkomötets
beslut i den utsträckning de direkt avser församlingar och stift i huvudsak
ges i form av bestämmelser i ett regelverk. Den lokala och regionala
självstyrelse som finns i dag, menar centralstyrelsen, måste bibehållas
även i framtiden. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
delar utredningens uppfattning i sak men anser att bestämmelsen om
kyrkomötets befogenheter har fått en sådan utformning som kan leda till
alltför långtgående ingrepp i den lokala självstyrelsen. Sveriges
kyrkokamerala förening anser att det bör finnas lagstöd för det
inomkyrkliga utjämningssystemet. Samma synpunkt har också framförts
av bl.a. Norra Nöbbelövs församling. Stiftsjuristernas förening anser att
den föreslagna subsidiaritetsbestämmelsen inte kommer att fa någon reell
innebörd eller i vart fall en mycket begränsad innebörd. Föreningen
föreslår att bestämmelsen i stället uttrycks så att kyrkomötet bara far
meddela beslut i generella frågor som rör stift eller församlingar.
Egendomsnämndernas samarbetsorgan (ENSO) uttalar att utredningen
beskrivit bestämmelserna om den organisatoriska uppbyggnaden mycket
knapphändigt, vilket torde medföra att de kan bli svåra att tillämpa.
Vidare framhåller ENSO att Kammarkollegiet, i sitt betänkande om den
kyrkliga egendomen, tycks ha en annan uppfattning om innebörden av
den föreslagna bestämmelsen om kyrkomötets kompetens än vad
utredningen haft. Enligt ENSO synes den rimliga tolkningen vara att
förslaget sett från kyrkomötets synpunkt ingalunda innehåller sådana
stora begränsningar som Kammarkollegiet antagit.
1997 års kyrkomöte: Frågan om det kommande inomkyrkliga
regelsystemets ställning är av central betydelse. Svenska kyrkan som
trossamfund hålls identitetsmässigt samman av sin evangelisk-lutherska
bekännelse. För att Svenska kyrkan skall hållas samman också som ett i
samhället verksamt, rättsligt organiserat trossamfund måste det finnas en
kyrkoordning med bestämmelser för Svenska kyrkan som helhet samt för
kyrkans församlingar och stift. Det är nödvändigt att kyrkomötets
möjligheter att besluta om en gemensam och gällande kyrkoordning inte
ifrågasätts. Därför bör det klargöras att detta är avsikten med föreskriften
att kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Det är
nödvändigt att se kyrkomötets ställning i relation till den organisatoriska
uppbyggnaden av Svenska kyrkan i dess helhet. Det är också värdefullt
att begränsningarna i kyrkomötets beslutsbefogenheter lyfts fram. Detta
far dock inte ske på bekostnad av kyrkomötets ställning som högsta
beslutande organ med möjlighet att fatta beslut som församlingar och
stift är skyldiga att följa.
Skälen för regeringens förslag: Alltsedan 1860-talets representa-
tionsreform har det funnits ett kyrkomöte bestående av valda ombud för
Svenska kyrkan som dess högsta beslutande organ. Omfattningen av
kyrkomötets befogenheter har varierat och ytterst varit beroende av
Svenska kyrkans relation till staten. I den nuvarande ordningen får
kyrkomötet besluta i frågor som anges i grundlag eller någon annan lag
57
samt om yttranden och framställningar till regeringen. Vidare har Prop. 1997/98:116
kyrkomötet kompetens att genom kyrklig kungörelse meddela före-
skrifter om Svenska kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänst och övriga
handlingar, det kyrkliga ämbetet, kollekter, central verksamhet för
evangelisation, mission och övrigt utlandsarbete och för diakoni samt
kyrkomötets arbetssätt och verksamheten hos myndigheter under
kyrkomötet (29 kap. 12 § kyrkolagen).
En grundtanke i reformen om ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan är att Svenska kyrkan skall bli ett eget rättssubjekt, som
självständigt kan reglera sina angelägenheter. I riksdagens principbeslut
uttalas det att Svenska kyrkan skall ”reglera sina angelägenheter i andra
former än genom normgivning i regeringsformens mening” (prop.
1995/96:80 s. 16). Vidare uttalas i principbeslutet följande.
I lag bör det således finnas föreskrifter om Svenska kyrkans grundläggande
organisation och demokratiska uppbyggnad. Bl.a. bör det där anges att
församlingarna och stiften ansvarar lokalt och regionalt för kyrkans verksamhet
och att det skall finnas ett kyrkomöte som företrädare för helheten. Därmed
framgår också beslutssystemet av en sådan lag (a. prop. s. 16).
I principbeslutet sägs också att kyrkomötet skall vara Svenska kyrkans
högsta beslutande organ (a. prop. s. 25). Mot denna bakgrund är det av
stor betydelse att slå fast att kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta
beslutande organ. Det bör därför framgå av lagen om Svenska kyrkan.
När det gäller kyrkomötets - den nationella nivåns - uppgifter och
kompetens uttalade 1995 års kyrkomöte att Svenska kyrkan på nationell
nivå har att ”ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter i fråga om
information, utbildning, normgivning, samråd och ekumeniska relationer
liksom när det gäller att vara kyrkans gemensamma röst och företräda
henne inför samhället i stort” (2KL 1995:1 s. 32). 1997 års kyrkomöte har
framhållit vikten av att kyrkomötets möjligheter att besluta om en
gemensam kyrkoordning inte ifrågasätts. Enligt regeringens uppfattning
utgör kyrkomötets möjligheter att besluta i detta avseende en förut-
sättning för att riksdagens principbeslut skall kunna genomföras.
Genom att kyrkomötet anges som Svenska kyrkans högsta beslutande
organ, följer att kyrkomötet disponerar över de stadgar som skall antas
för församlingarna, de kyrkliga samfällighetema och stiften. Detta skapar
i sin tur förutsättningar för att kyrkomötet - genom att besluta
gemensamma stadgar (kyrkoordning) för Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar - skall kunna svara för att ge kyrkan det centrala
regelbestånd som behövs för sammanhållning och god ordning inom
kyrkan.
I den föreslagna lagen om Svenska kyrkan anges - som tidigare
nämnts - vad som från statens utgångspunkt är nödvändigt för att
Svenska kyrkan skall anses behålla sin grundläggande karaktär. Svenska
kyrkan skall även i framtiden vara en öppen folkkyrka och bedriva
rikstäckande verksamhet. Organisationen skall vara demokratisk.
Församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift garanteras en egen
beslutanderätt. Detta är alltså förutsättningarna som gäller för de beslut
kyrkomötet kan komma att fatta.
58
Den lösning som regeringen föreslår innebär inte något överlämnande
av normgivningskompetens i regeringsformens mening till kyrkomötet.
Den medför inte heller att det blir nödvändigt med bestämmelser i lag av
den typ som Kammarrätten i Stockholm förespråkat. Inte heller behövs
det närmare bestämmelser beträffande kompetensfördelningen mellan
Svenska kyrkans olika nivåer. Dessa frågor kan och bör i stället regleras
inomkyrkligt. I sammanhanget bör det framhållas att Svenska kyrkan
skall lämna uppgifter om sina stadgar till den myndighet som hanterar
frågor om registrering av trossamfund (se avsnitt 6.7). Genom den
föreslagna lösningen kommer Svenska kyrkan i mycket stor utsträckning
att själv fa reglera sina angelägenheter, vilket - som redan framhållits -
var en utgångspunkt för riksdagens principbeslut om ändrade relationer
mellan staten och Svenska kyrkan.
Som Lagrådet har påpekat ger lagen om Svenska kyrkan inte
bestämmelser för att lösa konflikter mellan Svenska kyrkan och dess
organisatoriska delar. Enligt Lagrådet är det inte heller troligt att
domstolarna kommer att befatta sig med sådana konflikter, om de inte rör
egendomsrättsliga förhållanden eller andra civila rättigheter (artikel 6
Europakonventionen). Lagrådet förutsätter dock att åtskilliga problem
kan lösas genom en kyrkoordning med inomkyrklig rättsverkan.
Regeringen delar den uppfattningen.
Kyrkomötet lär liksom i dag komma att närmare ange vad det innebär
att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund samt besluta
om bl.a. gudstjänster och kyrkans böcker. En ny och grundläggande
uppgift för kyrkomötet blir att besluta om och utveckla det kyrkliga
regelsystemet. I det kyrkliga regelverket behöver det finnas regler om
t.ex. församlings- och stiftsindelning, om organisationen inom
församlingar och stift, om samverkansformer mellan församlingarna, om
val till och inom kyrkans olika delar inklusive kyrkomötet självt samt om
ekonomisk utjämning mellan kyrkans organisatoriska delar. Kyrkomötet
torde vidare ha att besluta om verksamheten på nationell nivå. I detta kan
ingå att ange vilka ytterligare organ som skall finnas på nationell nivå för
att bistå kyrkomötet och vilka uppgifter sådana organ skall ha. Inom
Svenska kyrkan pågår för närvarande ett omfattande arbete med att ta
fram en kyrkoordning. Såvitt regeringen har erfarit kommer den till stor
del att bygga på de regler som gäller i dag.
För att trygga den lokala och regionala självstyrelsen bör det dock
klargöras att kyrkomötet inte får besluta i sådana enskilda frågor som
faller inom församlingarnas eller stiftens ansvarsområden. Detta bör
komma till uttryck i lagen. Av en sådan bestämmelse följer dessutom
indirekt att beslut inte skall fattas på en högre nivå än nödvändigt, dvs.
det skapas en subsidiaritetsprincip. Utredningens förslag i detta
hänseende har fatt ett starkt stöd. En formulering i mer positiva termer,
exempelvis på det sätt som Stiftsjuristernas förening förespråkat, skulle
inte innebära någon skillnad i sak. Att formulera bestämmelsen mer
allmänt skulle däremot föra alltför långt. Kyrkomötet måste nämligen
kunna besluta generella bestämmelser på områden som hör till stiftens
och församlingarnas grundläggande uppgifter, t.ex. när det gäller
Prop. 1997/98:116
59
gudstjänster och diakoni. Mot denna bakgrund anser regeringen att Prop. 1997/98:116
bestämmelsen bör utformas på det sätt som utredningen föreslagit.
Regeringens förslag: De som tillhör Svenska kyrkan skall enligt lag
vara skyldiga att betala lokal och regional kyrkoavgift. Lagen
(1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke
tillhör Svenska kyrkan upphävs.
Församlingen beslutar om lokal kyrkoavgift och stiftet om regional
kyrkoavgift.
Svenska kyrkan har rätt till kostnadsfri hjälp av staten med att
beräkna, debitera, redovisa och ta in kyrkoavgifterna under
förutsättning att hjälpen kan inordnas i det gällande skatte-
betalningssystemet.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll tre enkätfrågor i avsnittet
Rättslig reglering som rör detta avsnitt. I fråga 7 behandlades rätten till
hjälp av staten med att beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifter för
Svenska kyrkan. Fråga 18 handlade om skyldigheten att betala
kyrkoavgift och fråga 19 om vilka organ som beslutar om avgiften. En
klar majoritet av remissinstanserna har ställt sig positiva till förslagen.
|
Positiva |
Negativa |
Tar inte ställning | |
|
Fråga 7 |
98% |
1 % |
1 % |
|
Fråga 18 |
98% |
1 % |
1 % |
|
Fråga 19 |
97% |
1 % |
1 % |
Samtliga stiftssamfalligheter anser att de aktuella förslagen bör
genomföras. Kiruna kyrkliga samfällighet menar att stiftet inte skall ha
utdebiteringsrätt utan i stället finansieras via den lokala nivån. Övriga
flerpastoratssamfälligheter ställer sig positiva till förslagen. Av
remissinstanserna utanför Svenska kyrkan - statliga myndigheter,
organisationer och övriga trossamfund - tar en stor del inte ställning.
Några remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Länsstyrelsen i Jönköpings
län och Domkapitlet i Skara, anför att förslaget är otydligt när det gäller
bestämmanderätten över avgiftsuttaget på den lokala nivån. Kammar-
rätten i Stockholm anser att den föreslagna avgiftens utformning innebär
att det är fråga om en skatt och att förslaget förutsätter att grundlagen
ändras så att Svenska kyrkan ges beskattningsrätt. Statskontoret och
Kammarkollegiet anser att frågan om statlig hjälp med att beräkna,
debitera, redovisa och ta in avgifter inte behöver regleras särskilt för
Svenska kyrkan. De anser att bestämmelsen i stället skall utformas
generellt så att den avser alla registrerade trossamfund. Svenska kyrkans
centralstyrelse påpekar att närmare bestämmelser om det ekonomiska
ansvaret för olika delar av församlingarnas arbete och därmed om vem
60
som har rätt att ta ut kyrkoavgift för dessa uppgifter behöver finnas i den Prop. 1997/98:116
av kyrkomötet beslutade kyrkoordningen. Domkapitlet i Luleå anser att
det bör framgå av lagen att den statliga hjälpen skall vara kostnadsfri.
Denna åsikt framförs också av bl.a. Sundsvalls kyrkliga samfällighet och
Huddinge församling. Några fa remissinstanser, bl.a. Tömsfalls
församling, anser att kyrkoavgiften skall benämnas kyrkoskatt.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag. Kyrkomötet
understryker särskilt att en kostnadsfri hjälp av staten med beräkning,
debitering, redovisning och betalning av avgifter ingår i riksdagens
principbeslut.
Skälen för regeringens förslag: Reformen innebär bl.a. att
kommunstatusen skall upphöra för Svenska kyrkans församlingar och
kyrkliga samfälligheter (se prop. 1997/98:49 s. 10). Detta medför i sin tur
att den nuvarande beskattningsrätten kommer att upphöra. Som en
konsekvens av detta bör lagen om viss lindring i skattskyldigheten för den
som icke tillhör Svenska kyrkan upphävas.
Beträffande dem som tillhör Svenska kyrkan har utredningen föreslagit
bestämmelser som innebär skyldighet att betala lokalt och regionalt
beslutad kyrkoavgift. Förslaget har fatt ett mycket starkt stöd. Också
regeringen anser att förslaget bör genomföras. Som regeringen anför i
avsnitt 6.2 bör Svenska kyrkan besluta om på vilket sätt församlingarna
kan sammansluta sig till kyrkliga samfälligheter. En sådan reglering
kommer rimligen också att innehålla närmare bestämmelser om det
ekonomiska ansvaret för olika delar av församlingens arbete och även om
vilket organ som har rätt att ta ut kyrkoavgift för dessa uppgifter. Det är
därför viktigt att lagen om Svenska kyrkan inte utformas på ett sådant sätt
att Svenska kyrkan hindras att självständigt besluta om samverkansformer
på lokal nivå.
I riksdagens principbeslut är det förutsatt att Svenska kyrkan skall få
statlig hjälp med att uppbära avgiften från dem som tillhör kyrkan.
Regeringen föreslår därför att detta skall framgå av lagstiftningen. En
förutsättning för detta stöd från statens sida är att hjälpen kan inordnas i det
gällande skattebetalningssystemet (se prop. 1995/96:80 s. 29).
Att hjälpen dessutom skall vara kostnadsfri för Svenska kyrkan framgår
också av riksdagens principbeslut (a. prop. s. 29). Föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för
enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden, meddelas genom lag (8 kap. 3 § regeringsformen).
Riksdagen kan, enligt 8 kap. 9 § andra stycket regeringsformen,
bemyndiga regeringen att meddela sådana föreskrifter om avgifter, som på
grund av den nyss nämnda bestämmelsen annars skall meddelas av
riksdagen. Utredningen har inte föreslagit någon bestämmelse i ämnet eller
att riksdagen på annat sätt skall bemyndiga regeringen att besluta i frågan.
Inte heller regeringen avser att föreslå något sådant. Mot denna bakgrund
behövs det inte någon uttrycklig föreskrift om att hjälp med att beräkna,
debitera, redovisa och ta in avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan
skall vara kostnadsfri.
När det gäller avgiftens utformning innebär principbeslutet att kyrko-
avgiften på samma sätt som nu bör tas ut i förhållande till inkomsten för
61
den som skall betala avgiften, dvs. efter bärkraft. Riksskatteverket (RSV)
har i betänkandet Staten och trossamfunden, Statlig medverkan vid
avgiftsbetalning (SOU 1997:46) föreslagit att en särskild lag skall stiftas
med förfaranderegler för statlig medverkan vid avgiftsbetalning till
registrerade trossamfund. Som en förutsättning för sådan hjälp föreskrivs i
förslaget att avgift som uppbärs med skatteförvaltningens hjälp skall
beräknas på samma underlag som den avgiftsskyldiges kommunala
inkomstskatt skall beräknas på. Vidare har RSV föreslagit att skatte-
betalningslagen (1997:483) skall gälla. Detta innebär att avgiften fullt ut
kommer att behandlas på samma sätt som en skatt. RSV:s förslag har
remissbehandlats och bereds nu inom Regeringskansliet. Mot bakgrund av
principbeslutet och RSV:s förslag anser regeringen att det saknas
anledning meddela föreskrifter om avgiftens utformning i lagen om
Svenska kyrkan. Svenska kyrkan far själv besluta hur avgiften skall
utformas i den inomkyrkliga regleringen.
Eftersom Svenska kyrkan föreslås bli ett självständigt rättssubjekt, skilt
från staten, kommer kyrkan inte att kunna ta ut skatt efter relations-
ändringen. De avgifter som de kyrkotillhöriga skall betala kommer att vara
av privaträttslig natur. I likhet med utredningen anser regeringen att
avgiften bör benämnas kyrkoavgift.
Regeringens förslag: Handlingar som avser särskilda områden där
Svenska kyrkan skall utföra uppgifter som tillgodoser allmänna
samhälleliga intressen omfattas av en offentligrättsligt reglerad
handlingsoffentlighet. Förslag till reglering lämnas under hösten 1998.
Kyrkans handlingar i övrigt omfattas av en inomkyrkligt reglerad
handlingsoffentlighet. Svenska kyrkan skall låta var och en ta del av
dessa handlingar. Rätten till insyn får begränsas bara om det är särskilt
motiverat med hänsyn till vissa i lagen om Svenska kyrkan angivna skäl
eller till något synnerligen väsentligt intresse.
Svenska kyrkans arkiv skall bevaras, hållas ordnade och vårdas så att
behovet av tillgång till handlingarna tillgodoses.
Prop. 1997/98:116
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Två enkätfrågor i avsnittet Rättslig reglering är
aktuella i detta sammanhang. Fråga 20 handlade om en offentligrättsligt
reglerad handlingsoffentlighet inom områden där kyrkan åläggs
samhälleliga uppgifter. I fråga 21 behandlades en inomkyrkligt reglerad
rätt att ta del av handlingar i övrigt. Även en enkätfråga i avsnittet Den
kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven
är aktuell, nämligen fråga 9 som handlade om vilka arkivbestämmelser
som skall tillämpas efter relationsändringen. En mycket klar majoritet av
62
remissinstanserna har ställt sig positiva till de förslag som dessa frågor Prop. 1997/98:116
avsåg.
|
Positiva |
Negativa |
Tar inte ställning | |
|
Fråga 20 |
98% |
1 % |
1 % |
|
Fråga 21 |
92% |
5 % |
3% |
|
Fråga 9 |
95% |
1 % |
4% |
Svea hovrätt och Hovrätten för Västra Sverige biträder förslaget om en
offentligrättslig reglering av handlingsoffentlighet inom de områden där
kyrkan åläggs samhälleliga uppgifter. Däremot avråder hovrätterna från
att införa ett bestämt lagkrav på handlingsoffentlighet av myndighets-
modell inom Svenska kyrkan. Svea hovrätt menar att den öppenhet som
eftersträvas torde uppnås genom en ”strävansparagraf’. Kammarrätten i
Stockholm anser att offentlighetsprincipen kan tillgodoses genom att man
använder samma metod som när det gäller bolag, föreningar och
stiftelser, där kommun eller landsting har ett rättsligt bestämmande
inflytande. Kammarrätten anför vidare att frågan om insyn i bl.a. bolag,
stiftelser och föreningar, där kyrkan har ett rättsligt bestämmande
inflytande borde ha behandlats närmare. Datainspektionen anser att en
inomkyrklig handlingsoffentlighet innebär att det skydd för enskildas
personliga integritet som sekretesslagen och datalagen ger riskerar att
urholkas. För att förhindra det bör, enligt Datainspektionen, en med
sekretesslagen jämförbar reglering för kyrkan utarbetas redan i samband
med relationsändringen. Kammarkollegiet avstyrker förslaget i den del
som avser den inomkyrkliga handlingsoffentligheten. Juridiska
fakulteten i Lund och Stiftsjuristernas förening förordar att bara en typ av
bestämmelser rörande offentlighet och sekretess används. Svenska
kyrkans centralstyrelse menar att den föreslagna regleringen av offentlig-
hetsprincipen bör tillgodose de önskemål som 1995 års kyrkomöte förde
fram, nämligen att den öppenhet som offentlighetsprincipen innebär
måste finnas kvar efter relationsändringen. Centralstyrelsen utgår från att
de bestämmelser som skall ges av kyrkomötet kommer att innebära att i
princip samma öppenhet skall råda inom Svenska kyrkan som hos det
allmänna. Det är därför enligt centralstyrelsen viktigt att det föreskrivs att
kyrkomötet noga måste ange de begränsningar som görs i rätten att fa del
av handlingar. Centralstyrelsen anser att bestämmelsen om rätten att ta
del av handlingar tillsammans med föreskriften om möjlighet att fa ett
avslagsbeslut prövat ger tillräckligt lagstöd för att offentlighetsprincipen
även fortsättningsvis kommer att tillämpas inom Svenska kyrkan. Även
Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar uttalar att de föreslagna
reglerna svarar mot de önskemål som 1995 års kyrkomöte har uttryckt.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser däremot att
utredningens förslag inte bör genomföras. Som skäl anges dels att en
lösning med två former av ”offentlighetsprinciper” medför tillämpnings-
problem, dels att kyrkomötet ges alltför vida befogenheter att inskränka
offentligheten och dels att den föreslagna lösningen inte torde
korrespondera med kyrkomötets önskemål i frågan. Pastoratsförbundet
63
förordar i stället att Svenska kyrkan skall omfattas av samma regler om
offentlighet och sekretess som gäller för statliga och kommunala
myndigheter.
1997 års kyrkomöte har ingen erinran mot den statliga
offentlighetsprincipens föreslagna fortsatta giltighet inom Svenska
kyrkan. Vidare understryker kyrkomötet vikten av att Svenska kyrkan,
som en öppen och demokratisk folkkyrka, också fortsättningsvis i största
utsträckning håller sina handlingar tillgängliga för var och en som önskar
ta del av dem. Kyrkomötet noterar med tillfredsställelse att regeringen i
sitt förslag till lag om Svenska kyrkan särskilt tagit med en bestämmelse
om att kyrkans handlingar som huvudregel skall vara offentliga på
samma sätt som gäller enligt den statliga offentlighetsprincipen. Enligt
kyrkomötet kommer därför ett avskaffande av den statliga offentlighets-
principen på vissa delar av Svenska kyrkans område inte att få till följd
att handlingar hålls hemliga i större utsträckning än idag. En tillämpning
av den statliga offentlighetsprincipen på alla handlingar hos Svenska
kyrkan skulle enligt kyrkomötet på ett avgörande sätt förändra den balans
mellan i viss mån skilda synsätt på kyrkans framtida ställning i offentlig-
rättsligt hänseende som 1995 års kyrkomötes beslut är ett uttryck för.
Kyrkomötet anser det vara en nackdel att den grundlagsfästa
meddelarfriheten inte längre kommer att vara tillämplig på den
verksamhet som bedrivs inom Svenska kyrkan men förutsätter att en
motsvarande bestämmelse kommer att beslutas inomkyrkligt.
Handlingsoffentlighet efter relationsändringen
Som regeringen tidigare har uttalat är Svenska kyrkan i dag en del av det
allmänna (se prop. 1997/98:49 s. 19). Detta innebär bl.a. att handlings-
offentlighet gäller för den övervägande delen av den kyrkliga
verksamheten. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet gäller såväl de kyrkliga myndigheterna som
Svenska kyrkans beslutande församlingar. En utgångspunkt för stat-
kyrkareformen är att församlingarnas och de kyrkliga samfällighetemas
kommunstatus upphör och att kyrkan även i övrigt lämnar det allmänna.
Detta medför bl.a. att den offentligrättsliga regleringen avseende
handlingsoffentlighet inte längre kommer att vara tillämplig på den
verksamhet som bedrivs inom Svenska kyrkan. Detsamma gäller
exempelvis den grundlagsfästa meddelarfriheten.
Frågan om handlingsoffentlighet inom Svenska kyrkan efter
relationsändringen är av stor principiell betydelse. Det är viktigt att
kyrkans verksamhet också i fortsättningen bedrivs under öppenhet och att
allmänheten har tillgång till handlingar i samma utsträckning som i dag.
Offentlighet och möjlighet till ett fritt meningsutbyte utgör förut-
sättningar för att Svenska kyrkans karaktär som öppen folkkyrka skall
behållas och för att demokratins grundläggande idéer skall förbli
vägledande inom kyrkan.
Prop. 1997/98:116
64
När det gäller områden där Svenska kyrkan anförtros allmänna
samhälleliga uppgifter har utredningen föreslagit att en offentligrättsligt
reglerad handlingsoffentlighet skall gälla. Denna lösning stämmer i
princip överens med den ordning som tillämpas när samhällsuppgifter
lämnas till organ utanför myndighetssfaren och som regleras i 1 kap. 8 §
andra stycket sekretesslagen (1980:100). En överväldigande majoritet av
remissinstanserna har ställt sig bakom förslaget. Regeringen har tidigare
uttalat att det är motiverat med en offentligrättslig handlingsoffentlighet
inom de områden där intresset av insyn från statlig utgångspunkt är
störst, nämligen i de fall kyrkan skall utföra viktiga samhällsuppgifter (se
prop. 1997/98:49 s. 19 f.). Kyrkomötet har förklarat sig inte ha någon
erinran mot en sådan lösning. Mot denna bakgrund bör förslaget
genomföras. Frågan bör regleras i sekretesslagen. Lagen om Svenska
kyrkan bör innehålla en upplysning om detta. Arkivlagen (1990:782) bör
tillämpas inom de områden där en offentligrättslig handlingsoffentlighet
gäller. Regeringen avser att återkomma med förslag till närmare reglering
i dessa avseenden under hösten 1998. De områden som utredningen
föreslår skall omfattas av en offentligrättslig handlingsoffentlighet -
frågor rörande begravningsverksamheten och i viss utsträckning
förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena - ingår i Remiss II och är för
närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet.
Av regeringens förslag i denna del följer att det inte finns anledning att
generellt utsträcka regleringen om handlingsoffentlighet till att också
omfatta organ - bolag, föreningar och stiftelser - där Svenska kyrkan har
ett bestämmande inflytande.
Även när det gäller övrig verksamhet finns det ett berättigat behov av
att skapa insyn. Offentlighet inom i princip alla områden är en
förutsättning för att Svenska kyrkan också fortsättningsvis skall vara en
öppen och demokratisk folkkyrka. Utredningen har i denna del föreslagit
en inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet.
Ett alternativ till utredningens förslag är att låta en offentligrättslig
handlingsoffentlighet omfatta all verksamhet inom kyrkan efter relations-
ändringen, dvs. att ha samma bestämmelser om offentlighet och sekretess
inom alla områden. Härigenom skulle säkerställas att nuvarande
öppenhet och möjlighet till insyn upprätthålls även i framtiden.
Emellertid skulle en lösning som innebär att en offentligrättsligt reglerad
handlingsoffentlighet gäller fullt ut i kyrkans verksamhet, inte vara
förenlig med de målsättningar som bär upp stat-kyrkareformen,
nämligen att Svenska kyrkan i största möjliga utsträckning själv skall få
reglera sina egna angelägenheter och att det skall skapas ökad
likställighet mellan olika trossamfund. En sådan lösning skulle också,
som kyrkomötet påpekat, innebära att Svenska kyrkans ställning i
offentligrättsligt hänseende blev en annan i förhållande till vad som nu
föreslås.
Av stor vikt i detta sammanhang är den förankring som principen om
offentlighet har inom Svenska kyrkan. Beskrivningen av Svenska kyrkan
som en öppen och demokratisk folkkyrka är en del av kyrkans syn på sig
själv. Betydelsen av öppenhet och möjlighet till insyn har betonats vid
upprepade tillfallen från kyrkans sida. Bland annat gjorde 1995 års
Prop. 1997/98:116
65
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
kyrkomöte (2KL 1995:1 s. 33) en tydlig markering genom att framhålla
offentlighetsprincipen som en av de grundläggande principer som även
fortsättningsvis bör gälla inom Svenska kyrkan. Såväl Svenska kyrkans
centralstyrelse som Ärkebiskopen uttalar i sina remissyttranden att
utredningens förslag tillgodoser kyrkomötets önskemål. Remissutfallet
visar vidare att det finns en mycket bred uppslutning kring förslaget på
alla nivåer inom kyrkan.
Frågan om offentlighet har också samband med biskops och
domkapitels möjlighet att utöva tillsyn över hur ämbetsbärare fullgör sitt
ansvar utifrån sina vigningslöften. Ärkebiskopen anför i sitt yttrande att
utredningsförslaget inte kommer att förorsaka några svårigheter i detta
hänseende. Även Svenska kyrkans centralstyrelse tar upp frågan om
ämbetstillsyn och anger att den har varit av betydelse för styrelsens
överväganden i offentlighetsfrågan.
Regeringen finner vid en samlad bedömning att den av utredningen
föreslagna lösningen väl tillgodoser intresset av insyn och öppenhet.
Enligt kyrkomötet kommer denna lösning inte att få till följd att
handlingar hålls hemliga i större utsträckning än i dag. Regeringen har
inte anledning att göra någon annan bedömning. Handlingar från andra
områden än de där Svenska kyrkan fullgör allmänna samhällsuppgifter
bör således omfattas av en inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet.
Detta bör komma till uttryck i lagen om Svenska kyrkan.
Inomkyrkligt reglerad handlingsoffentlighet
Svenska kyrkan bör vara skyldig att låta var och en ta del av handlingar
som inte omfattas av den offentligrättsliga handlingsoffentligheten. Detta
innebär en skyldighet för Svenska kyrkan att söija för att denna ordning
blir gällande på alla nivåer inom kyrkan. En förutsättning för att
nuvarande möjlighet till insyn skall upprätthållas är att den inomkyrkliga
handlingsoffentligheten är tillämplig i förhållande till alla som vill ta del
av Svenska kyrkans handlingar, dvs. oberoende av t.ex. kyrkotillhörighet
och medborgarskap.
För att rätten att ta del av kyrkans handlingar inte skall bli illusorisk är
det viktigt att den inte kan inskränkas annat än under speciella
förutsättningar. Utredningen har föreslagit att begränsningar i öppenheten
skall få göras endast när det är särskilt motiverat med hänsyn till skyddet
för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, Svenska kyrkans
ekonomiska intresse eller någon annan särskild anledning. Ett antal
remissinstanser, bl.a. Svenska kyrkans församlings- och pastorats-
förbund, uttrycker farhågor för att möjligheterna att begränsa offentlig-
heten blir alltför vida. Det är emellertid svårt att förutse alla fall i vilka en
begränsning kan vara motiverad. Därför är det också svårt att göra en
närmare precisering i lagen än vad utredningen har gjort. Regeringen
anser dock att det finns skäl att något minska utrymmet för att begränsa
rätten till insyn i förhållande till utredningens förslag. Detta bör komma
till uttryck genom att - förutom i fråga om enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden eller Svenska kyrkans ekonomiska intresse -
Prop. 1997/98:116
66
begränsningar endast får göras för att tillgodose något synnerligen Prop. 1997/98:116
väsentligt intresse. Regeringen utgår från att integritetsaspektema
kommer att beaktas. De områden som kan komma i fråga för
begränsningar bör framför allt ligga inom verksamheterna själavård,
församlingsvård, personalvård och säkerhetsfrågor. Det kan finnas något
ytterligare område där det under vissa förutsättningar kan finnas behov
av att begränsa insynen, t.ex. inom kyrkobokföringen. Svenska kyrkans
centralstyrelse anför i sitt remissyttrande att i princip samma öppenhet
skall råda inom Svenska kyrkan som hos det allmänna. Vidare förutsätter
centralstyrelsen att begränsningarna i rätten att ta del av handlingar skall
vara noga angivna. Detta är dock en inomkyrklig fråga.
De handlingar som skall omfattas av den inomkyrkliga handlings-
offentligheten bör motsvara handlingar i tryckfrihetsförordningens
mening, dvs. framställningar i skrift eller bild samt upptagningar som
kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt
hjälpmedel. Det bör dock endast vara fråga om sådana handlingar som
enligt tryckfrihetsförordningen skulle vara att anse som allmänna, om
relationerna mellan staten och Svenska kyrkan hade varit oförändrade.
För att den inomkyrkligt reglerade handlingsoffentligheten skall få
genomslag och tillämpas på ett likartat sätt inom kyrkan bör det finnas
möjlighet att få ett beslut överprövat. Regeringen återkommer till frågan
om överprövning i avsnitt 6.6.
En förutsättning för att rätten att ta del av handlingar skall ha något
värde är att handlingarna är välordnat och säkert arkiverade. Svenska
kyrkan bör ansvara för att bevara, ordna och vårda arkiven på ett sådant
sätt att allmänhetens tillgång till handlingarna blir en realitet.
Arkiveringen bör givetvis också tillgodose behovet av information för
rättskipning och förvaltning samt forskningens behov. Vidare måste de
kyrkliga arkivens betydelse som en del av det nationella kulturarvet
beaktas.
De förslag som regeringen lämnar beträffande offentlighet och
arkivbehandling efter relationsändringen medför att två olika regelsystem
kommer att bli tillämpliga, dels ett offentligrättsligt, dels ett
inomkyrkligt. Några remissinstanser befarar att detta kan medföra vissa
tillämpningssvårigheter och gränsdragningsproblem. Dessa farhågor
skall dock inte överdrivas. Remissutfallet visar att en mycket stor andel
av remissinstanserna ställer sig bakom förslagen om hur frågan om
offentlighet respektive arkivbehandling skall regleras. En överväldigande
majoritet av kyrkokommunerna, som i framtiden har att tillämpa
bestämmelserna, anser att förslagen bör genomföras. Dessutom torde
kunna förutsättas att de två regelsystemen kommer att vara likartade.
Med information och utbildningsinsatser bör eventuella problem kunna
undvikas.
Den lösning som föreslås skapar goda förutsättningar för att den
kyrkliga verksamheten skall präglas av öppenhet och goda insyns-
möjligheter också efter relationsändringen. Härigenom bevaras grunden
för det fria meningsutbyte som utgör en väsentlig del av Svenska kyrkans
karaktär av öppen folkkyrka.
67
I propositionen Staten och trossamfunden - grundlagsfrågor (prop.
1997/98:49) har regeringen lämnat förslag angående de kyrkliga arkiv
som består av allmänna handlingar. Förslaget innebär att de allmänna
handlingar som före år 2000 har kommit in till eller upprättats hos
myndigheter med uppgifter som hänför sig till Svenska kyrkans verk-
samhet eller Svenska kyrkans beslutande församlingar skall kunna
förvaras hos Svenska kyrkan även efter relationsändringen utan att de
därigenom upphör att vara allmänna.
När det gäller den närmare utformningen av den reglering som behövs
på detta område avser regeringen att återkomma under hösten 1998.
Regeringens förslag: Ett beslut som innebär att någon inte får ta del
av sådana handlingar som omfattas av den inomkyrkligt reglerade
handlingsoffentligheten skall överprövas på det sätt som Svenska
kyrkan bestämmer. I den utsträckning som Svenska kyrkan
bestämmer far också andra beslut överprövas.
Ett särskilt organ med juridisk kompetens skall inrättas inom
Svenska kyrkan för att ytterst pröva dessa frågor.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering, fråga 22, som gällde om det skall inrättas ett särskilt
organ inom Svenska kyrkan som prövar överklaganden i den ut-
sträckning som kyrkomötet bestämmer att beslut far överklagas. En klar
majoritet av remissinstanserna har ställt sig bakom förslaget.
_______________________Positiva__________Negativa Tar inte ställning
Fråga 22 92 % 4 % 4 %
Samtliga domkapitel och stiftssamfälligheter anser att förslaget bör
genomföras. Bland flerpastoratssamfällighetema är 96 procent positiva.
När det gäller pastorat och församlingar är andelen positiva något lägre,
94-96 procent.
Justitiekanslern anser att kravet på att det skall finnas juridisk
kompetens i överprövningsinstansen bör komma till uttryck i lagen.
Kammarrätten i Stockholm menar att den föreslagna bestämmelsen från
rättssäkerhetssynpunkt kommer att ha ringa eller intet värde, eftersom
den inte innehåller några preciseringar om vilken typ av beslut som skall
kunna överklagas, om sammansättning och tillsättning av det organ som
skall svara för prövningen av överklagade beslut samt om vilka som har
rätt att överklaga. Enligt Kammarkollegiet är det inte befogat att i lag
reglera att inomkyrkliga beslut skall överprövas av ett särskilt inrättat
organ. Svenska kyrkans centralstyrelse påpekar att 1995 års kyrkomöte
Prop. 1997/98:116
68
faste särskild vikt vid att lagen om Svenska kyrkan skall innehålla Prop. 1997/98:116
bestämmelser om ett kyrkligt överprövningsorgan, så att dess oberoende
garanteras.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Som regeringen uttalat i föregående
avsnitt bör det finnas möjlighet att fa beslut som avser den inomkyrkligt
reglerade handlingsoffentligheten överprövade. Lagen om Svenska
kyrkan bör därför innehålla en bestämmelse om att beslut som innebär att
någon inte far ta del av handlingar som omfattas av den inomkyrkligt
reglerade handlingsoffentligheten skall kunna överprövas. En sådan
prövning bör ske på det sätt som Svenska kyrkan bestämmer. Rätten till
överprövning bör givetvis gälla i förhållande till alla som skall ha rätt att
ta del av handlingarna, dvs. i förhållande till var och en oberoende av
t.ex. kyrkotillhörighet och medborgarskap. Det bör finnas ett särskilt
juridiskt kompetent organ inom Svenska kyrkan som ytterst prövar
sådana frågor.
Möjligheten att kunna fa beslut överprövade är en förutsättning för att
grundläggande demokratiska värderingar skall fa genomslag inom
Svenska kyrkan även i framtiden. Det är därför av betydelse att också
andra beslut inom kyrkan än de som avser handlingsoffentlighet kan
överprövas. Mot bakgrund av att en av reformens utgångspunkter är att
Svenska kyrkan själv skall fa reglera sina angelägenheter, bör det dock
vara kyrkan som bestämmer i vilken utsträckning som detta skall vara
möjligt. Av samma skäl måste det också vara kyrkan själv som utformar
det inomkyrkliga överprövningssystemet.
När det gäller det särskilda organ som skall inrättas anser regeringen i
likhet med Justitiekanslern att kravet på juridisk kompetens bör komma
till uttryck i lagen. Detta är motiverat med hänsyn till att det blir detta
organs uppgift att ytterst pröva frågor som avser den inomkyrkligt
reglerade handlingsoffentligheten. Det är rimligt att också andra frågor,
som enligt vad Svenska kyrkan bestämmer kan överprövas, ytterst prövas
av detta organ.
Regeringens förslag: Svenska kyrkan skall till det statliga registret
för registrerade trossamfund lämna uppgifter om stadgar, indelning i
församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift samt de personer som
ingår i styrelser eller motsvarande organ eller annars är behöriga att
företräda Svenska kyrkan och dess församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga i avsnittet
Rättslig reglering som är aktuell i detta sammanhang, fråga 17.
Frågeställningen gällde skyldigheten att lämna uppgifter om stadgar,
69
indelning och behöriga företrädare. En mycket stor majoritet av
remissinstanserna anser att förslaget bör genomföras.
_______________________Positiva_________Negativa Tar inte ställning
Fråga 17 97% 2% 1%
Samtliga flerpastoratssamfälligheter och stiftssamfälligheter utom
Visby stiftssamföllighet är positiva till förslaget. Även samtliga
domkapitel anser att förslaget bör genomföras. Endast 10 av pastoraten
och 28 av församlingarna är negativa. Också en större del av
remissinstanserna utanför Svenska kyrkan ställer sig positiva.
Statistiska centralbyrån (SCB) framhåller att det är mycket betydelse-
fullt för statistikens kontinuitet att ”uppgiftslämnarskyldigheten”
fastställs. Om förslaget genomförs kan, enligt SCB, statens kostnader för
statistik över tid minimeras. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund anser att det bör göras undantag från skyldigheten att
registrera behöriga företrädare för Svenska kyrkans församlingar och
samfälligheter.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för riksdagens
principbeslut är att Svenska kyrkan även efter relationsändringen
kommer att ha ansvaret för den helt övervägande delen av
begravningsverksamheten i landet. Vidare innebär principbeslutet att
finansieringen av begravningsverksamheten skall vara lokalt förankrad.
De som inte tillhör Svenska kyrkan kommer att betala en lokalt beslutad
begravningsavgift (se prop. 1995/96:80 s. 30 ff.). För att denna avgift
praktiskt skall kunna tas emot av skattemyndigheterna är det nödvändigt
att staten känner till hur församlingsindelningen ser ut också efter
relationsändringen. Som SCB framhållit har församlingsindelningen
vidare stor betydelse för statistikens kontinuitet. Den förekommer i en
mängd register i samhället. Det skulle kunna medföra ökade kostnader
för staten om församlingsindelningen inte kan fortsätta att användas i
registren.
I avsnitt 5.4 har regeringen behandlat frågan om vad som skall
registreras för de trossamfund som väljer att registrera sig enligt den
föreslagna lagen om trossamfund. För dessa trossamfund och deras
organisatoriska delar omfattar registreringen namn och stadgar samt de
personer som ingår i styrelsen eller motsvarande organ eller annars är
behöriga att företräda trossamfundet. Vidare skall styrelseledamöters och
företrädares postadress och personnummer registreras.
Mot denna bakgrund bör även Svenska kyrkan, dess församlingar,
kyrkliga samfälligheter och stift finnas i ett statligt register för registrera-
de trossamfund. På detta sätt blir registret fullständigt. Den främsta
anledningen till att Svenska kyrkan och dess olika delar skall finnas i
registret är dock att skapa ordning och reda i affärslivet och samhället i
stort. Det bör därför föreskrivas en skyldighet för Svenska kyrkan att
lämna uppgifter till det statliga registret om stadgar, indelning,
styrelseledamöter och andra behöriga företrädare på motsvarande sätt
Prop. 1997/98:116
70
som för övriga trossamfund som använder sig av den nya associations-
formen. Det finns inte anledning att göra undantag från skyldigheten att
registrera behöriga företrädare för Svenska kyrkans församlingar och
kyrkliga samfälligheter som Svenska kyrkans församlings- och pastorats-
förbund föreslagit.
När förändringar sker av någon av de registrerade uppgifterna bör detta
snarast anmälas till registreringsmyndigheten.
Som anförs i avsnitt 5.4 bör de kostnader som uppstår för
registreringsförfarandet och för att hålla registret i princip belasta
trossamfunden. Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden bör
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Avgifterna bör baseras på självkostnadsprincipen.
Regeringens förslag: Den straffsanktionerade bestämmelsen om
tystnadsplikt upphör att gälla i och med relationsändringen, vilket
innebär att frågan om tystnadsplikt för Svenska kyrkans präster far
regleras inomkyrkligt.
För uppgifter som anförtrotts före relationsändringen skall dock den
straffsanktionerade tystnadsplikten fortsätta att gälla.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll en enkätfråga som berör detta
avsnitt, fråga 23. Den handlade om prästernas tystnadsplikt. En klar
majoritet har ansett att förslaget bör genomföras.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 23 74% 23% 3%
Bland stiftssamfällighetema är andelen positiva 54 procent. När det
gäller flerpastoratssamfälligheter är andelen positiva större, 76 procent.
För pastoraten och församlingarna är motsvarande andelar 75 respektive
74 procent. Statliga myndigheter tar till stor del inte ställning, 54 procent.
Länsstyrelsen i Dalarnas län menar att den lagstadgade tystnadsplikten
bör gälla även efter relationsändringen. Svenska kyrkans centralstyrelse
anser att tystnadsplikten måste kvarstå även efter den 1 januari 2000 när
det gäller det som framkommit vid bikt eller enskild själavård före
utgången av år 1999. Svenska kyrkans församlingsnämnd och dom-
kapitlen i Skara, Göteborg, Härnösand, Visby och Stockholm menar att
tystnadsplikten bör vara lagstadgad och straffsanktionerad också efter
relationsändringen. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
anser att förslaget är en naturlig följd av relationsförändringen och att det
därför inte finns något att erinra mot det. Trots detta förslår
Pastoratsförbundet att nuvarande lagregler om tystnadsplikt bibehålls och
ingår i lagen om Svenska kyrkan eller — om denna ordning inte väljs - att
Prop. 1997/98:116
71
det av övergångsreglerna framgår att den tystnadsplikt som gällt till och
med den 31 december 1999 består för vad som erfarits före denna
tidpunkt. Liknande synpunkter framförs också av Svenska kyrkans
personalförbund. Stiftsjuristernas förening anser att den präst som
mottagit förtroenden under tystnadsplikt före den 1 januari 2000 skall
vara bunden av tystnadsplikt också därefter.
1997 års kyrkomöte: Den balans mellan självständighet för Svenska
kyrkan och delvis bibehållen offentligrättslig reglering som 1995 års
beslut innebär skulle förskjutas om nuvarande tystnadspliktsregler
kvarstår. Dessutom skulle ämbetstillsynen i dessa delar i stor
utsträckning komma att överlämnas till statliga organ. Det som avhåller
en präst från brott mot tystnadsplikten är sannolikt i första hand inte
risken för straff utan den trohet mot kyrkans lära och de prästerliga
förpliktelserna som prästen åtagit sig genom sin vigning. En ytterligare
faktor som för den enskilde prästen säkerligen väger tyngre än risken för
straff är prästens lojalitet mot sin konfident, som kan lida skada om
prästen bryter mot sin tystnadsplikt. Det föreligger inte skäl att påfordra
lagstiftning om tystnadsplikt för präster utöver vad regeringen föreslår.
Skälen för regeringens förslag: Regler om prästers tystnadsplikt fanns
redan i 1686 års kyrkolag. Enligt den nuvarande kyrkolagen gäller
tystnadsplikt för den som är eller har varit behörig att utöva det kyrkliga
ämbetet som präst i Svenska kyrkan i fråga om uppgifter som han eller
hon därvid har erfarit under bikt eller enskild själavård (36 kap. 1 §). För
präster (och de som intar motsvarande ställning) i andra trossamfund
finns det inte någon motsvarande reglering.
I 36 kap. 5 § rättegångsbalken finns bestämmelser som innebär att det
råder förbud för präster i Svenska kyrkan att vittna om sådant som
erfarits under bikt eller enskild själavård. Av detta följer att prästens
tystnadsplikt har ovillkorligt företräde framför vittnesplikten (jfr prop.
1979/80:20 s. 8). Även för präster (och de som intar motsvarande
ställning) i andra trossamfund än Svenska kyrkan gäller enligt den
nämnda bestämmelsen förbud att vittna om uppgifter som erfarits vid
bikt eller enskild själavård. När detta vittnesförbud för präster i andra
trossamfund än Svenska kyrkan infördes uttalade Lagrådet att
bestämmelsen ”bör tillämpas i överensstämmelse med vad som kan anses
gälla för präst inom Svenska kyrkan” (prop. 1960:85 s. 49).
Tystnadsplikten för präster i Svenska kyrkan anses vara absolut (se
prop. 1960:85 s. 37 och prop. 1996/97:97 s. 10 f.). Det innebär att det
inte kan göras något undantag från den ens om det står klart att skada inte
kan uppkomma i det enskilda fallet. Den som samtalat med prästen kan
inte heller lösa denne från tystnadsplikten (jfr Justitieombudsmannens
beslut 1993-06-16).
Den som uppsåtligen bryter mot tystnadsplikten skall dömas för brott
mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år (20 kap. 3 §
brottsbalken). Har gärningen begåtts av oaktsamhet skall straffet
bestämmas till böter. I ringa fall skall det inte dömas till ansvar.
En utgångspunkt för regeringens förslag är att stat-kyrkareformen skall
leda till en ökad likställighet mellan olika trossamfund. Denna
utgångspunkt, som dessutom ligger i linje med de grundsatser som
Prop. 1997/98:116
72
principen om religionsfrihet vilar på, bör fa genomslag också när det gäller
tystnadsplikt.
Principiellt finns det två tänkbara lösningar som kan leda till ökad
likställighet. Antingen utvidgas området för den lagstadgade tystnads-
plikten till att gälla präster inom alla trossamfund eller så avskaffas den
lagstadgade tystnadsplikten för Svenska kyrkans präster. Att utvidga
området for tystnadsplikten till att gälla präster inom alla trossamfund är i
dagsläget inte tänkbart.
Vid relationsändringen skall församlingarnas och de kyrkliga samfallig-
hetemas kommunstatus upphöra. Svenska kyrkan skall lämna det allmänna
och kyrkans präster skall inte längre ha statligt reglerade tjänster. Det
hinder mot en privaträttslig reglering av tystnadsplikten som finns med den
nuvarande ordningen existerar då inte längre.
Utredningen har föreslagit att den straffsanktionerade bestämmelsen om
tystnadsplikt för Svenska kyrkans präster skall upphävas tillsammans med
övriga delar av kyrkolagen och inte ersättas. En klar majoritet av
remissinstanserna är positiva till förslaget. Någon närmare undersökning
av hur den lagreglerade tystnadsplikten uppfattas av allmänheten, dvs. om
lagregleringen har någon avgörande betydelse i fråga om de förtroenden
som lämnas, har inte gjorts. Det går därför inte att dra några slutsatser i
detta hänseende. Som kyrkomötet framhållit är det sannolikt i första hand
inte risken för straff utan den trohet mot kyrkans lära och de prästerliga
förpliktelserna som prästen åtagit sig genom sin vigning som avhåller
prästen från brott mot tystnadsplikten. Att tystnadsplikten har sitt ursprung
i bikten och att den i grunden är teologiskt motiverad torde stå utom allt
tvivel.
Mot denna bakgrund anser regeringen att tystnadsplikten för präster
främst bör uppfattas som en inomkyrklig angelägenhet. Den lagstadgade
tystnadsplikten bör därför upphävas. Detta innebär att frågan om
tystnadsplikt far regleras av kyrkan själv på motsvarande sätt som frågan
hanteras inom flertalet andra trossamfund.
Att bryta mot tystnadsplikten vid bikt eller enskild själavård kommer
således inte att vara kriminaliserat efter relationsändringen. Ingripanden
mot en präst som åsidosätter en av trossamfundet utfärdad regel om
tystnadsplikt far i stället ske inom trossamfundet. Beroende på trossam-
fundets egen reglering kan det ytterst bli fråga om rättsliga ingripanden
med stöd av civilrättsliga (arbetsrättsliga) regler. För Svenska kyrkans del
torde det i så fall handla om förlust av ämbetet.
Med hänsyn till de personer som anförtrott sig åt en präst i vetskap om
att det finns en lagreglerad tystnadsplikt som är straffsanktionerad, är det
inte rimligt att avkriminaliseringen också träffar dessa förtroenden. För
uppgifter som anförtrotts före relationsändringen bör därför den lag-
stadgade tystnadsplikten fortsätta att gälla.
Utredningen har också föreslagit vissa följdändringar i rättegångsbalkens
bestämmelser om vittnesförbud. Regeringen avser att återkomma till den
frågan under hösten 1998.
Prop. 1997/98:116
73
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: Ledamöter och ersättare i beslutande försam-
lingar hos Svenska kyrkans organisatoriska delar samt ledamöter och
ersättare i kyrkomötet har fram till och med den 31 december 2009
rätt till den ledighet från sina anställningar som behövs för uppdragen.
Detsamma gäller de personer som ingår i en styrelse eller motsvarande
organ inom Svenska kyrkan.
Utredningens förslag: Det skall inte finnas någon lagstadgad rätt till
ledighet för förtroendevalda inom Svenska kyrkan efter relations-
ändringen.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll inte någon särskild enkätfråga
avseende rätten till ledighet för förtroendevalda. Ett antal inomkyrkliga
remissinstanser har emellertid tagit upp frågan i sina yttranden. Svenska
kyrkans centralstyrelse pekar på att 1995 års kyrkomöte framhöll det
angelägna i att den lagreglerade rätten till ledighet kvarstår. Central-
styrelsen anser att utformningen av bestämmelser om rätten till ledighet
för förtroendeuppdrag bör övervägas och hänvisar därvid till statens krav
på att Svenska kyrkan skall ha en demokratisk organisation och bedriva
en rikstäckande verksamhet. Även domkapitlen i Göteborg, Härnösand
och Luleå samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
framför liknande synpunkter. Domkapitlet i Göteborg menar vidare att
rätten till ledighet bör gälla alla trossamfund eftersom principbeslutet
innebär att såväl Svenska kyrkan som andra trossamfund skall ges stabila
förutsättningar för sin verksamhet. Domkapitlet i Luleå hänvisar till att
det finns en rätt till ledighet för fackligt arbete.
Sammanlagt omkring 150 församlingar, pastorat och samfälligheter
har berört frågan om rätt till ledighet för förtroendevalda och betonat
betydelsen av att denna rätt finns kvar även fortsättningsvis. Bland dessa
finns Halmstads och Hällefors-Hjulsjö kyrkliga samfälligheter, Kungälvs
pastorat samt Avesta, Åmåls och Norsjöförsamlingar.
1997 års kyrkomöte: Med hänsyn till den särställning som Svenska
kyrkan far genom lagregleringen av kyrkans demokratiska uppbyggnad,
rikstäckande verksamhet och ansvar för begravningsverksamheten, bör
det finnas en lagreglerad rätt till ledighet för förtroendeuppdrag.
Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande rätten till ledighet
för kyrkokommunala förtroendeuppdrag infördes den 1 juli 1983 efter
förebild från den rätt till ledighet som funnits för förtroendevalda i
borgerliga kommuner och landstingskommuner sedan år 1977. I
kyrkolagen finns det föreskrifter om rätt till ledighet från anställning för
förtroendevalda på lokal och regional nivå (12 kap. 10 § samt 24 kap.
6 §, 25 kap. 8 § och 26 kap. 5 §). Däremot innehåller kyrkolagen inte
några bestämmelser om rätt till ledighet för uppdrag på nationell nivå.
Inte heller finns det beträffande kyrkomötet någon motsvarighet till
bestämmelsen i 4 kap. 6 § regeringsformen, som innebär att uppdraget
som ledamot (eller ersättare) i riksdagen tar över skyldigheten att
74
fullgöra tjänst eller uppdrag som inte låter sig förenas med Prop. 1997/98:116
ledamotsuppdraget.
När kyrkolagen upphävs i och med relationsändringen, upphör också
den lagstadgade rätten till ledighet för fullgörande av kyrkliga
förtroendeuppdrag. Enligt utredningens bedömning bör det inte finnas
någon motsvarande reglering om rätt till ledighet för förtroendevalda
inom Svenska kyrkan i fortsättningen. Ett antal inomkyrkliga remiss-
instanser har tagit upp frågan i sina yttranden och därvid betonat
betydelsen av att denna rätt finns kvar efter relationsändringen. Bland
annat har hänvisats till att det i den föreslagna lagen om Svenska kyrkan
särskilt skall föreskrivas att Svenska kyrkan skall ha en demokratisk
organisation och rikstäckande verksamhet.
Enligt regeringens förslag skall det i lagen om Svenska kyrkan anges
vad som behövs för att kyrkan skall anses behålla sin nuvarande identitet.
Utgångspunkt när kyrkans identitet preciseras är naturligen kyrkans egen
uppfattning. Beskrivningen av Svenska kyrkan som en öppen folkkyrka
med demokratisk uppbyggnad och rikstäckande verksamhet stämmer
överens med den syn på sig själv som kyrkan ger uttryck för (jfr avsnitt
6.1). Det är av stor vikt att det skapas goda förutsättningar för en
fungerande demokrati inom Svenska kyrkan.
Vid relationsändringen upphör församlingarnas och de kyrkliga
samfällighetemas kommunstatus och därmed också karaktären av
tvångssammanslutning. Svenska kyrkans förtroendevalda kan därefter
inte utan vidare jämföras med förtroendevalda i de borgerliga
kommunerna eller i landstingen. Skäl kan alltså i och för sig anföras mot
ett bibehållande av rätten till lagstadgad ledighet. Regeringen föreslog i
skrivelsen till kyrkomötet att det inte skulle finnas någon sådan rätt.
När det gäller en historisk reform av detta slag - ändrade relationer
mellan staten och Svenska kyrkan - är det emellertid viktigt att de förslag
som lämnas är brett och fast förankrade i samhället och inom Svenska
kyrkan, särskilt i de frågor som är av grundläggande karaktär. Stat-
kyrkaarbetet har därför hela tiden bedrivits under stor öppenhet och med
bredast möjliga deltagande och processen har präglats av stor enighet i de
frågor som har varit aktuella. Förutom beträffande rätten till ledighet för
förtroendevalda inom Svenska kyrkan har kyrkomötet ställt sig bakom
samtliga de förslag som regeringen hittills har lämnat. Med hänsyn till
intresset av samsyn i framförallt de grundläggande frågorna i stat-
kyrkaprocessen och till den vikt som kyrkomötet har lagt vid frågan
finner regeringen att det finns skäl att föreslå att det skall finnas rätt till
ledighet för förtroendevalda inom Svenska kyrkan fram till och med år
2009. En sådan lösning är rimlig också med tanke på att omställningen
skulle underlättas för Svenska kyrkan. Det finns dock mot bakgrund av
principen om ökad likställighet mellan trossamfund inte skäl att föreslå
en permanent rätt till ledighet för förtroendeuppdrag inom Svenska
kyrkan, utan rätten till ledighet bör begränsas till en tidsperiod om tio år.
Under en sådan period kan ytterligare erfarenheter vinnas av hur den
utsträckta rätten till ledighet har fungerat inom Svenska kyrkan. Rätten
till ledighet bör gälla för ledamöter och ersättare i beslutande
församlingar hos Svenska kyrkans organisatoriska delar, dvs. dess
75
församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift, samt vidare för ledamöter Prop. 1997/98:116
och ersättare i kyrkomötet. Det är vidare rimligt att rätten till ledighet
omfattar även de personer som ingår i en styrelse eller motsvarande
organ.
Regeringens förslag: En särskild lag om införande av lagen
(1999:000) om Svenska kyrkan stiftas. Kyrkolagen (1992:300) och
vissa andra lagar på det kyrkliga området upphävs.
Församlingarnas och de kyrkliga samfällighetemas rättigheter och
skyldigheter övertas vid relationsändringen av motsvarande
församling, kyrkliga samfällighet eller stift.
Stiftelser som vid utgången av år 1999 förvaltas av en församling
eller en kyrklig samfällighet förvaltas av motsvarande enhet också i
fortsättningen. Detsamma gäller om en församling eller kyrklig
samfällighet har till uppgift att utse styrelseledamöter i en sådan
stiftelse.
Ärenden som vid relationsändringen, enligt lag eller förordning,
handläggs hos pastor, pastorsämbetet, kyrkoherde, kontraktsprost,
biskop, domkapitel, Domkyrkorådet i Lund, Kyrkofondens styrelse,
Kyrkomötets besvärsnämnd, Ansvarsnämnden för biskopar eller
Svenska kyrkans centralstyrelse skall överlämnas till Svenska kyrkan
för fortsatt handläggning.
Kyrkomötet har vid sammanträde under år 1999 de befogenheter,
med avseende på tiden efter relationsändringen som följer av lagen
om Svenska kyrkan trots bestämmelserna i kyrkolagen. En
motsvarande bestämmelse gäller för församlingar, kyrkliga samfällig-
heter och stift sedan det blivit klart vilka dessa är genom anmälan till
det statliga registret.
Utredningens och Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast ett fatal remissinstanser har berört de
föreslagna övergångsbestämmelserna i sina yttranden. Riksskatteverket
efterlyser ett förtydligande av vad som gäller för de offentligrättsliga
rättigheterna och skyldigheterna, bl.a. frågor om skattskyldighet.
Kyrkofondens styrelse ifrågasätter om det inte for ”andra myndigheter
inom Svenska kyrkan”, däribland Kyrkofondens styrelse, torde ha
uppkommit förpliktelser och rättigheter som bör fortsätta att gälla efter
relationsändringen.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: För att genomföra reformen om
ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan krävs, förutom
sedvanliga övergångsbestämmelser om ikraftträdande och upphävande av
vissa lagar, särskilda övergångsbestämmelser. Utredningen har föreslagit
att det, med hänsyn till omfattningen av de övergångsbestämmelser som
76
behövs, bör stiftas en särskild lag om införande av lagen om Svenska
kyrkan. Regeringen gör samma bedömning.
Enligt riksdagens principbeslut skall reformen träda i kraft den
1 januari 2000. Det är vidare förutsatt att ett antal lagar skall upphävas i
samband med att reformen genomförs. Hit hör till att börja med
kyrkolagen (1992:300), lagen (1992:301) om införande av kyrkolagen
och lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som
icke tillhör Svenska kyrkan. Vidare bör lagen (1972:704) om
kyrkofullmäktigval, m.m. och - som berörts i avsnitt 6.3.2 - lagen
(1992:288) om medlemskap i icke-territoriella församlingar upphävas.
I avsnitt 5.6 har regeringen gjort bedömningen att lagen om
trossamfund bör innehålla en bestämmelse som klargör vad som händer
med rättigheter och skyldigheter i samband med att ett trossamfund byter
associationsform.
Även för Svenska kyrkans del är det befogat med en bestämmelse som
klargör vad som händer med rättigheter och skyldigheter i samband med
den förändring av rättslig form som sker vid relationsändringen. En
sådan bestämmelse bör innebära att ansvaret för skyldigheter som åvilar
någon av Svenska kyrkans församlingar eller kyrkliga samfälligheter
följer med vid övergången från kyrkokommun till den nya
associationsformen. Vad som avses är skyldigheter av civilrättslig art,
som utredningen föreslagit, men även vissa skyldigheter av
offentligrättslig art, exempelvis skattskyldighet. Efter relationsändringen
gäller skyldigheterna alltså för motsvarande församling, kyrkliga
samfallighet eller stift. Detsamma bör givetvis gälla för rättigheterna,
vilket bl.a. medför att äganderätten till den s.k. kyrkokommunala
egendomen följer med vid relationsändringen.
När det gäller den s.k. fria stiftelse- och föreningsegendomen gäller
vanliga civilrättsliga regler. Dessa påverkas inte av relationsändringen.
Kammarkollegiet har emellertid gjort bedömningen att det just vid själva
övergångstillfället kan uppstå formell osäkerhet om t.ex. kontinuiteten i
ett förvaltarskap. För att undvika oklarheter i dessa avseenden bör det
klargöras att stiftelser som vid utgången av år 1999 förvaltas av en
församling eller kyrklig samfällighet skall förvaltas av motsvarande
församling, kyrkliga samfällighet eller stift i fortsättningen. Detsamma
bör gälla om ett sådant organ har till uppgift att utse styrelseledamöter i
en stiftelse.
Inom Svenska kyrkan finns det vid sidan av kyrkokommunerna och
deras myndigheter ett antal statliga myndigheter och andra organ med
myndighetsuppgifter: pastor; pastorsämbetet; kyrkoherden; kontrakts-
prosten; biskopen; domkapitlet; Domkyrkorådet i Lund; Kyrkofondens
styrelse; Kyrkomötets besvärsnämnd; Ansvarsnämnden för biskopar;
Svenska kyrkans centralstyrelse. De statliga myndigheterna skall
avvecklas i samband med relationsändringen och lagregleringen
avseende övriga organ skall upphöra. Det är visserligen inte otänkbart att
Svenska kyrkan väljer att inrätta motsvarande organ, men det är inget
som staten bör besluta om. Det finns därför inte skäl att lagstifta om de
uppräknade organen. Den handläggning av ärenden som, enligt lag eller
förordning, pågår hos dessa organ kommer att upphöra i samband med
Prop. 1997/98:116
77
relationsändringen, om inte särskilda övergångsbestämmelser utfärdas. Prop. 1997/98:116
Att låta en statlig reglering bestå inom de aktuella områdena skulle
emellertid strida mot en av huvudprinciperna i reformen, nämligen att
Svenska kyrkan själv skall besluta om sina egna angelägenheter.
Mot denna bakgrund och för att minimera risken för rättsförluster, bör
de ärenden som enligt lag eller förordning handläggs hos dessa
myndigheter eller organ överlämnas till Svenska kyrkan för fortsatt
handläggning. En förutsättning för att det skall bli fråga om fortsatt
handläggning av dessa ärenden inom Svenska kyrkan är givetvis att det
finns en inomkyrklig reglering för ärendetypen. Av denna reglering
kommer i så fall att framgå hur handläggningen fortsatt skall ske.
Under år 1999 måste kyrkomötet besluta om det inomkyrkliga
regelverk som skall gälla efter relationsändringen. För att detta skall vara
möjligt är det nödvändigt att kyrkomötet då har de befogenheter som
följer av lagen om Svenska kyrkan trots bestämmelserna i kyrkolagen.
Detta bör framgå av lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan. De
beslut som fattas med stöd av en sådan bestämmelse skall avse tiden från
och med den 1 januari 2000.
När det gäller dem som har utsetts till uppdrag inom Svenska kyrkan,
dess församlingar eller samfälligheter, dvs. de förtroendevalda, förut-
sätter regeringen att dessa kommer att kvarstå i sina uppdrag fram till
nästa kyrkliga val. Det är emellertid en fråga som bör beslutas av kyrkan
själv. Frågan om rätt till ledighet för de förtroendevalda behandlas i
avsnitt 6.9.
De församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift som finns efter
relationsändringen kommer under år 1999 att behöva fatta ett antal beslut
som har avseende på tiden efter relationsändringen, bl.a. gäller detta i
fråga om kyrkoavgiftens storlek för år 2000. För att den statliga hjälpen
med att beräkna, debitera, redovisa och ta in avgifterna skall kunna
fungera måste Riksskatteverket få besked i frågan senast under november
1999. I likhet med kyrkomötet bör dessa församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift ha de befogenheter som följer av lagen om
Svenska kyrkan redan under år 1999 trots bestämmelserna i kyrkolagen.
En förutsättning för detta är att det står klart vilka församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift som kommer att finnas efter relationsändringen.
Detta kommer kyrkomötet att fatta beslut om vid sammanträde under år
1999. När ett sådant beslut är fattat bör uppgifter om detta lämnas till det
statliga registret, vilket innebär att registreringsmyndigheten måste
påbörja sitt arbete under år 1999. Det är bara de församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift som det har lämnats uppgifter om som skall ha
den nu diskuterade befogenheten. Det bör påtalas att befogenheten
påverkas av bestämmelser i det inomkyrkliga regelverk som 1999 års
kyrkomöte kommer att besluta.
78
Den egendom som Svenska kyrkan förfogar över kan delas in i olika
kategorier med hänsyn till egendomens ursprung och de rättsregler som
styr den. Den specialreglera.de kyrkliga egendomen består huvudsakligen
av egendom av äldre ursprung med stiftelsekaraktär. Kyrkokommunal
egendom är sådan som förvärvats under senare tid för kyrkokommunala
medel. Den disponeras enligt vanliga kommunalrättsliga principer. Slut-
ligen finns fri stiftelse- och föreningsegendom. Det är egendom som i
regel tillförts kyrkan genom insamlingar eller donationer.
I denna proposition lämnas forslag rörande den specialreglerade
kyrkliga egendomen. De övriga egendomsslagen påverkas endast indirekt
av relationsändringen och det har inte framkommit behov av åtgärder
beträffande dessa egendomsslag.
Den specialreglerade kyrkliga egendomen
Med specialregi erad kyrklig egendom avses egendom som skall tjäna
vissa ändamål som lagstiftaren ansett särskilt skyddsvärda. Egendomens
förvaltning och ändamål är därför särskilt reglerade i lag, i allmänhet i
kyrkolagen (1992:300). De olika slag av specialreglerad egendom som
omfattas av förslagen i det följande är äldre kyrkor och domkyrkor, deras
fastigheter och fastighetsfonder, prästgårdar och biskopsgårdar, präst-
lönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) samt kyrko-
fonden och kyrkofondsfastigheter. Egendomen består dels av tillgångar
som tjänar kyrkan genom sin användning (förvaltningsförmögenheten),
dels av egendom med en finansiell funktion som har betydelse för kyrkan
genom den avkastning den ger (finansförmögenheten).
Huvuddelen av tillgångarna anses ha stiftelsekaraktär och vara själv-
ägande. De enskilda tillgångarnas ursprung är dock ofta oklart.
Omfattningen av de fastigheter som ingår i finansförmögenheten
uppgår till sammanlagt ca 560 000 ha. Det totala värdet på finansför-
mögenheten har uppskattats till mellan åtta och nio mdkr. För
förvaltningsförmögenheten kan något ekonomiskt värde inte fastställas.
Den kyrkokommunala egendomen
Med kyrkokommunal egendom avses sådan egendom som anskaffats för
kommunala medel sedan församlingen blivit en självständig juridisk
person (år 1817 på landet och år 1843 i stad). Det kan t.ex. röra sig om
kyrkor, begravningsplatser, församlingshem, kanslibyggnader och
tjänstebostäder för anställda.
För huvuddelen av den kyrkokommunala egendomen sker ingen
förändring genom relationsändringen. Det kan sägas råda identitet mellan
de församlingar och kyrkliga samfälligheter som finns vid utgången av år
1999 och motsvarande enheter efter denna tidpunkt. Rättigheter och
Prop. 1997/98:116
79
skyldigheter, inklusive rätten till egendomen, övergår oförändrade på Prop. 1997/98:116
församlingarna, de kyrkliga samfällighetema och stiften i den nya
relationen. Detta framgår av avsnitt 6.10.
Den specialreglering som enligt kyrkolagen och lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) gäller för vård och förvaltning
av bl.a. kyrkobyggnader är tillämplig även för den kyrkokommunalt ägda
egendomen. Genom relationsändringen upphör kyrkolagens bestämmel-
ser att gälla. Kulturminneslagens regler till skydd för de kyrkliga
kulturminnena bör dock enligt principbeslutet om ändrade relationer
mellan staten och Svenska kyrkan behållas efter relationsändringen och
kommer således även i fortsättningen att gälla för bl.a. de kyrko-
byggnader som i dag är kyrkokommunalt ägda.
Den fria stiftelse- och föreningsegendomen
I den fria stiftelse- och föreningsegendomen ingår tillgångar på alla
nivåer inom Svenska kyrkan. Exempel på sådan egendom är stiftsgårdar,
folkhögskolor och sjömanshem samt stiftelseägda församlingshem och
småkyrkor. Egendomen ägs i allmänhet av en stiftelse eller en förening
med särskild anknytning till Svenska kyrkan.
Denna egendom följer vanliga civilrättsliga regler som inte kommer att
påverkas av relationsändringen. Om egendomen hör till en stiftelse som
förvaltas av en församling eller samfällighet kan det dock uppstå
osäkerhet om kontinuiteten i förvaltningen. Detta övergångsproblem
behöver klargöras. Regeringen lämnar ett förslag i denna fråga i
avsnitt 6.10.
Vissa principiella förutsättningar för regeringens förslag
Vissa av de principer som lades fast i riksdagsbeslutet om ändrade
relationer mellan staten och Svenska kyrkan har särskild betydelse för
övervägandena rörande den kyrkliga egendomens framtida ställning. En
grundprincip för reformen är att Svenska kyrkan skall ges ökad frihet att
själv bestämma i sina egna angelägenheter. Samtidigt betonas att
reformen inte innebär någon ändring av Svenska kyrkans identitet.
Beträffande egendomen sägs i principbeslutet att den efter relations-
ändringen bör stå till Svenska kyrkans förfogande och att man bör finna
de rättsliga lösningar som behövs för att trygga egendomens bestånd för
avsedda ändamål.
En grundfråga i sammanhanget är hur långt det allmännas intresse
sträcker sig i fråga om egendomen. Den kyrkliga egendomen uppgår till
betydande värden och har byggts upp under lång tid under medverkan av
hela befolkningen. Detta kunde tala för att bibehålla en relativt
långtgående kontroll av all den kyrkliga egendomen genom olika former
av lagstiftning. De förvaltningsmodeller - stiftelse- och
lagstiftningsaltemativen - som anges i principbeslutet och i kommitté-
direktiven till utredningarna inför reformen (dir. 1995:162) tillgodoser ett
sådant önskemål.
80
Regeringen gör bedömningen att det avgörande bör vara att man kan Prop. 1997/98:116
trygga att egendomen i framtiden används för det ändamål den är avsedd
för. Som Kammarkollegiet har visat i sin utredning kan emellertid inte
alla de olika ändamålsbestämmelser som gäller för de skilda slagen av
egendom anses väga lika tungt. Har t.ex. kyrkan redan i dag stor frihet att
själv bestämma över ändamålet finns det inte några starka skäl att låsa
detta för framtiden. För viss egendom skulle vidare ett bibehållande av
gällande ändamålsbestämmelser kräva en omfattande reglering, vilket
strider mot principen om Svenska kyrkans självbestämmanderätt.
En betydelsefull förutsättning för regeringens överväganden är att
Svenska kyrkan, såvitt regeringen erfarit, inte planerar några omfattande
förändringar i den kyrkliga strukturen i samband med relationsändringen.
Nämnda förhållanden har lett till att regeringen för vissa slag av den
kyrkliga egendomen i stället föreslår en övergång av äganderätten, i regel
förenad med en ändamålsbestämmelse, till olika enheter i Svenska
kyrkan. Övrig egendom bör Svenska kyrkan fa disponera enligt
lagstiftningsaltemativet. De modeller som föreslås för olika typer av
egendom utvecklas närmare i det följande.
1997 års kyrkomöte anser att regeringens förslag innebär att riksdagens
principbeslut uppfylls och att förslagen är lämpade att bilda en god grund
för den fortsatta kyrkliga verksamheten. Enligt kyrkomötet innebär
förslagen vidare att staten ser välvilligt på Svenska kyrkans möjligheter
att ta ansvar för egendomen och för sina interna förhållanden.
Flera remissinstanser har efterlyst besked om skattekonsekvenserna av
de olika förslagen rörande den kyrkliga egendomen. Regeringen avser att
återkomma till denna fråga under hösten 1998.
Innebörden av principbeslutet att den kyrkliga egendomen skall stå till
Svenska kyrkans förfogande efter relationsändringen är att kyrkan skall
ta ansvar för egendomen utan stöd av den detaljerade statliga reglering
som finns i dag.
Rättsförhållandena när det gäller den specialreglerade kyrkliga egen-
domen är komplicerade, inte minst i äganderättsfrågan. Regeringen delar
Kammarkollegiets bedömning att en huvudprincip bör vara att underlätta
för Svenska kyrkan att ta över ansvaret för egendomen. En strävan bör
därför vara att i största möjliga utsträckning åstadkomma enkla och
överskådliga regler.
Egendomens stiftelsekaraktär med bindning till särskilda ändamål kan
i många avseenden lägga hinder i vägen för kyrkans ansvarstagande för
ekonomin och utformningen av verksamheten. En utgångspunkt bör
därför vara att så långt möjligt söka klara ut äganderättsfrågan i samband
med reformen för att inte en fortsatt lagreglering skall begränsa kyrkans
möjligheter att själv bestämma om sin verksamhet. I det följande föreslår
regeringen därför överföringar av äganderätten till vissa kategorier av
den specialreglerade kyrkliga egendomen.
81
Prop. 1997/98:116
Regeringens förslag: De äldre kyrkor som i dag betraktas som
egendom av stiftelsekaraktär, dvs. sådana som uppförts före år 1817
på landet och år 1843 i stad, med tillhörande inventarier, kyrkotomt
och kyrkogård, skall ägas av den församling där kyrkan är belägen.
Egendomen skall användas för samma ändamål som tidigare, tills
annat beslutas av Svenska kyrkan.
En församlingskyrkas fastighet och fastighetsfond eller en
domkyrkas fastighet och fastighetsfond skall också ägas av den
församling där kyrkan är belägen. Egendomen skall användas för
samma ändamål som tidigare. För ändring av ändamålet krävs tillstånd
av Kammarkollegiet.
Lunds domkyrka och domkyrkans fastigheter och fastighetsfond
skall dock behållas som självständig förmögenhet och förvaltas av
Svenska kyrkan. Egendomen skall också i fortsättningen utgöra en
egen juridisk person och användas för samma ändamål som tidigare.
Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Kammarkollegiet har dock föreslagit att även Lunds
domkyrka och dess fastigheter och fastighetsfond skall föras över med
äganderätt till församlingen.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll tio enkätfrågor i avsnittet Den
kyrkliga egendomen. Fråga 2a) och 2b) rörde överföring av äganderätten
till de äldre kyrkorna av stiftelsekaraktär till respektive församling när
det gäller dels de sju medeltida domkyrkorna, dels övriga kyrkor. Fråga 3
handlade om överföring av äganderätten till domkyrkas och församlings-
kyrkas fastigheter och deras fastighetsfonder till respektive församling.
En stor majoritet har ansett att förslagen bör genomföras. Den fråga som
gällde de sju medeltida domkyrkorna har fått lägst andel positiva svar.
|
Positiva |
Negativa |
Tar inte ställning | |
|
Fråga 2a |
80% |
8% |
12% |
|
Fråga 2b |
90% |
2% |
7% |
|
Fråga 3 |
90% |
5% |
5% |
Bland de sju domkyrkoförsamlingar som närmast berörs av förslaget
att de medeltida domkyrkorna skall föras över med äganderätt till
respektive domkyrkoförsamling är fem negativa, nämligen Uppsala,
Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö domkyrkoförsamlingar. Deras
invändningar är främst av ekonomisk art. Kritik mot förslaget om de
medeltida domkyrkorna förs även fram av Teologiska fakulteten i
Uppsala, Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar,
Domkyrkorådet i Lund, Stiftsjuristernas förening och
Egendomsnämndernas samarbetsorgan. De anser att de lokala
domkyrkostiftelsema bör bibehållas.
Även Kyrkofondens styrelse pekar på de ekonomiska problemen i
samband med förvaltningen av de medeltida domkyrkorna. Styrelsen
82
anser inte att dessa problem kan lösas inom ramen för utjämnings- Prop. 1997/98:116
systemet och kyrkobyggnadsbidraget. Svenska kyrkans centralstyrelse
tillstyrker utredningens förslag. Centralstyrelsen anser det angeläget att
också de äldre kyrkotomter där det uppförts en kyrka efter år 1817
respektive år 1843 övergår till församlingen. Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund anför att det möjligen bör övervägas
om de medeltida domkyrkorna skall undantas från förslaget.
Målsättningen bör enligt förbundet inte vara att sträva mot likformighet
utan att hitta en rationell modell och fungerande förvaltningsorganisation
som svarar mot de historiskt givna förutsättningarna i respektive stift.
1997 års kyrkomöte: Det är en avgörande fördel om församlings-
kyrkorna ägs av de kyrkliga organ som i första hand bär ansvaret för
dessa. Förslaget medför också en angelägen förenkling av den kyrkliga
strukturen på så sätt att de nuvarande stiftelseliknande organ som
formellt äger de äldre församlingskyrkorna slopas. Det är självklart att de
förmögenhetstillgångar som är avsedda för församlingskyrkans behov
också förs över till församlingen. Det ligger vidare ett värde i att samma
regler tillämpas för alla kyrkobyggnader. Även de medeltida dom-
kyrkorna bör således, i enlighet med regeringens förslag, med äganderätt
föras till respektive församling.
Skälen för regeringens förslag: Äldre och yngre kyrkor har i dag
olika rättslig ställning. Med äldre kyrkor avses sådana som är uppförda
före år 1817 på landet respektive år 1843 i stad och med yngre kyrkor
avses sådana som har tillkommit därefter. Vid nämnda tidpunkter anses
församlingarna ha fått ställning som egna juridiska personer. De kunde
därmed bl.a. förvärva och bli ägare till fast och lös egendom
(kyrkokommunal egendom). De yngre kyrkorna ägs således av
respektive församling. Den äldre lokala kyrkan däremot anses själv
utgöra ett subjekt av stiftelsekaraktär, en s.k. kyrkostiftelse, som äger
kyrkobyggnaden med tillhörande kyrkotomt och kyrkogård.
På samma sätt betraktas domkyrkorna som särskilda subjekt av
stiftelsekaraktär, med undantag av Luleå domkyrka som är en
församlingsägd kyrka. De så kallade medeltida eller äldre domkyrkorna,
dvs. Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lunds
domkyrkor, intar av historiska skäl en särställning. I 39 kap. 2 §
kyrkolagen finns särskilda bestämmelser om förvaltningen. De förvaltas
- utom i Lunds stift - av domkapitlet i respektive stift. Lunds domkyrka
med tillhörande egendom förvaltas av Domkyrkorådet i Lund. Den intar
således en särställning bland de medeltida domkyrkorna. Andra
domkyrkor än de medeltida förvaltas som församlingskyrkor, dvs. av
kyrkorådet i respektive domkyrkoförsamling (eller den kyrkliga
samfallighet där domkyrkoförsamlingen ingår). Enligt 38 kap. 3 §
kyrkolagen skall stiftens domkyrkor vara församlingskyrkor för
domkyrkoförsamlingen i respektive stift.
Församlingskyrkas och domkyrkas fastighet är enligt 41 kap. 1 § första
stycket kyrkolagen fastighet vars avkastning är avsedd för en försam-
lingskyrkas respektive en domkyrkas behov. Enligt 41 kap. 21 och 24 §§
skall ersättning för en församlingskyrkas eller domkyrkas fastighet
fonderas och utgöra församlingskyrkas respektive domkyrkas fastighets-
83
fond. Avkastningen av fondema skall användas för samma ändamål som
gällt för fastigheterna.
1 kyrkolagen finns inte några särskilda bestämmelser som klart och
entydigt uttrycker ändamålet med en kyrka. Ändamålet är underförstått
och framgår av kyrkobyggnadens karaktär och användning. Det finns
dock bestämmelser som anknyter till ändamålet, t.ex. bestämmelserna i
38-40 kap. kyrkolagen om församlingskyrkor och domkyrkor samt om
upplåtelse av kyrka.
Den nu gällande författningsregleringen gör i allt väsentligt inte någon
skillnad på äldre egendom av stiftelsekaraktär och yngre, senare
anskaffad egendom som har samma ändamål men som ägs direkt av en
kyrkokommun. Som Kammarkollegiet framhållit skulle - om nuvarande
förhållanden bibehölls - kyrkomötet i princip inte kunna utfärda
bestämmelser för egendom som ägs av rättssubjekt med stiftelsekaraktär
vilket skulle kunna skapa problem. Det bör så långt möjligt underlättas
för Svenska kyrkan att överta den kyrkliga egendomen. Enkla och
överskådliga rättsliga förhållanden bör därför eftersträvas. Som ett led i
denna strävan bör de äldre kyrkorna av stiftelsekaraktär - såväl
församlingskyrkor som domkyrkor - föras över med äganderätt till
respektive församling. Beträffande Lunds domkyrka råder emellertid
särskilda förhållanden. Regeringen återkommer särskilt till denna fråga i
det följande.
En överföring av äganderätten till de äldre kyrkorna från de nu
existerande rättssubjekten av stiftelsekaraktär till församlingarna innebär
att dessa särskilda rättssubjekt upphör och att egendomen, dvs.
kyrkobyggnaden med tillhörande kyrkotomt och kyrkogård samt
inventarier, går över i församlingarnas ägo. Samma bör också gälla för en
kyrkotomt där en äldre kyrka har funnits men en ny kyrkobyggnad har
uppförts efter de angivna årtalen. Kyrkobyggnaden med tomt kommer
således efter relationsändringen att i sin helhet ägas av församlingen.
Vissa faktorer kan anses tala för att särbehandla alla de medeltida
domkyrkorna. En del remissinstanser har bland annat pekat på deras roll
som stifts- och biskopskyrkor och deras ofta kostnadskrävande
förvaltning. I många fall är de för stora för den egna församlingens
behov. Förslag till olika lösningar har förts fram, exempelvis att behandla
dem som domkyrkostiftelser med särskilda styrelser. I sådant fall
kommer emellertid olika rättsregler att gälla för landets domkyrkor vilket
kan innebära problem. Därtill kommer att de medeltida domkyrkorna,
utom Lunds domkyrka, inte är ekonomiskt självbärande.
Ett annat förslag som förs fram av några remissinstanser är att föra
över dessa domkyrkor till stiften. Inte heller detta är lämpligt med hänsyn
till att domkyrkornas funktion i första hand är att vara församlingskyrkor.
Som Svenska kyrkans centralstyrelse framhåller får det övervägas i det
inomkyrkliga utredningsarbetet om Svenska kyrkan bör ha särskilda
regler om domkyrkorna med hänsyn till deras speciella ställning i stiften.
Regeringen utgår från att de ekonomiska problemen för framför allt de
medeltida domkyrkor som ligger inom ekonomiskt svagare enheter kan
lösas inom ramen för utjämningssystemet eller genom en särskild
kostnadsfördelning mellan stift och församling. På grund av de medeltida
Prop. 1997/98:116
84
domkyrkornas betydelse kan det också förutsättas att dessa kyrkor far del
av de medel som efter relationsändringen kommer att stå till buds för
vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader.
Sammantaget talar det som nu sagts för att behandla yngre och äldre
domkyrkor huvudsakligen lika. I och med överföringen av de äldre
kyrkorna och domkyrkorna i församlingarnas ägo kommer skillnaden i
ägandeförhållandena beträffande kategorierna äldre och yngre kyrkor att
i princip upphöra. Ett särskilt undantag bör dock göras för Lunds
domkyrka som framgår närmare nedan.
En konsekvens av regeringens förslag om överföring av de äldre
kyrkorna i församlingarnas ägo är att äganderätten till klosterkyrkorna i
Vadstena och Vamhem också går över till respektive församling. Dessa
kyrkor har av historiska och kulturhistoriska skäl bedömts vara av riks-
intresse och har fått särskilt ekonomiskt stöd i olika former. Regeringen
utgår från att den särställning som kyrkorna har kommer att beaktas även
efter relationsändringen.
Med hänsyn till kyrkobyggnadernas centrala plats i bl.a. det svenska
kulturarvet finns det ett samhällsintresse att kyrkorna kan bevaras. En
naturlig utgångspunkt för äganderättsöverföringen är därför att kyrkorna
ställs till församlingarnas förfogande för att användas för samma
ändamål som tidigare. Detta bör framgå av bestämmelser i övergångs-
lagstiftningen. Däremot anser regeringen i likhet med Kammarkollegiet
att det skulle vara ett alltför stort ingrepp i kyrkans självbestämmande om
ändamålet binds för framtiden. Svenska kyrkan bör därför ha möjlighet
att själv bedöma behovet av en särskild reglering beträffande kyrkorna
och kunna fatta beslut om kyrkornas användning i framtiden. Det kan
exempelvis finnas behov av att ändra användningen av en kyrka vid
ändringar i den kyrkliga indelningen.
Det är naturligt att anlägga samma synsätt på församlingskyrkas och
domkyrkas fastigheter och fastighetsfonder som på kyrkorna. Dessa
egendomsslag bör följa sin församlingskyrka respektive domkyrka och
således föras över med äganderätt till den församling där kyrkan är
belägen. Regeringen delar Kammarkollegiets bedömning att ingen
ändring bör göras beträffande egendomens ändamål. Egendomen ställs
alltså till församlingens förfogande för samma ändamål som tidigare,
nämligen att användas för respektive kyrkas behov. Detta bör framgå av
övergångslagstiftningen.
Kammarkollegiet föreslår också att egendomens ändamål skall kunna
ändras i framtiden antingen efter tillstånd av Kammarkollegiet enligt
permutationslagen (1972:205) eller genom att Svenska kyrkan, med stöd
av sin kompetens enligt lagen om Svenska kyrkan, ändrar någon faktor
som påverkar ändamålet. Enligt kollegiet kan det gälla faktorer som rör
kyrkans organisation, indelningen i kyrkliga enheter eller utjämnings-
systemet. I sådana fall skall ändamålsändringen enligt kollegiet inte
behöva prövas också i den för permutation stadgade ordningen.
Förslaget ger emellertid inte tillräcklig klarhet om i vilka fall Svenska
kyrkan har möjlighet att ändra i ändamålsbestämningen och i vilka det
skulle krävas medgivande av Kammarkollegiet. Den situationen kan
tänkas att beslut fattas i inomkyrklig ordning om en indelningsändring,
Prop. 1997/98:116
85
t.ex. så att två församlingar läggs samman till en och som en följd av det
att den ena församlingskyrkan tas ur bruk och ges ett helt nytt ändamål.
Frågan är om ett sådant beslut även skulle kunna innefatta ändring av
ändamålet för en församlingskyrkas fastighet eller fastighetsfond.
Ändamålet för församlingskyrkas och domkyrkas fastigheter och
fastighetsfonder är klart avgränsat - tillgångarna är avsedda för respek-
tive kyrkas behov. Destinatärskretsen utgörs indirekt av den församling
där den aktuella kyrkan är belägen. Några svårigheter att uppfylla ända-
målet torde inte finnas, annat än i undantagsfall. Egendomen är en del av
kyrkans finansförmögenhet. Sammantaget innebär detta att det finns ett
allmänt intresse av att det givna ändamålet skyddas för framtiden.
Överföringen av äganderätten till denna egendom till församlingarna bör
därför förenas med garantier för ett fullgott ändamålsskydd. Om ändrade
förhållanden nödvändiggör en ändring av ändamålet, bör detta med
hänsyn till egendomens särskilda karaktär endast kunna ske i
permutationsrättslig ordning. I övergångslagstiftningen föreslås därför att
för ändring av ändamålet för församlingskyrkas och domkyrkas fastig-
heter och fastighetsfonder krävs tillstånd av Kammarkollegiet varvid
grunderna för permutation i permutationslagen (1972:205) skall
tillämpas.
Lunds domkyrka
Regeringen föreslog i skrivelsen till kyrkomötet att äganderätten till
Lunds domkyrka med dess fastigheter och fastighetsfond skulle
överföras till domkyrkoförsamlingen. Åsikterna inom kyrkomötet gick
starkt isär i fråga om förslaget. Under överläggningen i kyrkomötet
framställdes ett yrkande att lagligheten och lämpligheten av att
äganderätten till Lunds domkyrka och dess egendom skall tillkomma
Lunds domkyrkoförsamling måste bli föremål för ytterligare
överväganden. Omröstningen i kyrkomötet utföll så att 123 röster avgavs
för regeringens förslag och 114 för förslaget enligt det framställda
yrkandet, medan 8 ledamöter avstod från att rösta.
Ett betydande antal ledamöter har således ansett att denna fråga bör
övervägas ytterligare. Detta är föranlett av en oro för egendomens
bestånd för avsett ändamål. Denna oro medför att det finns en önskan att
låta domkyrkan med dess egendom behålla sin stiftelseliknande karaktär.
Samtidigt finns det ett intresse hos domkyrkoförsamlingen att fa ökade
möjligheter att kunna bestämma över domkyrkan, tillika församlings-
kyrka i domkyrkoförsamlingen. Regeringen anser det angeläget att söka
en lösning som kan tillmötesgå de olika önskemålen utan att göra alltför
stora avsteg från de principer som ligger till grund för regeringens förslag
beträffande egendomen.
Den hittills gällande särskilda ordningen för förvaltningen av Lunds
domkyrka och dess egendom har sin bakgrund i det historiska skeendet.
Förvaltningen handhas av en statlig förvaltningsmyndighet, Domkyrko-
rådet i Lund. Domkyrkorådet består av biskopen som ordförande,
domprosten, en lekman, som väljs av domkyrkoförsamlingens kyrkoråd,
Prop. 1997/98:116
86
samt ytterligare två ledamöter, vilka utses av stiftsfullmäktige (39 kap. Prop. 1997/98:116
5 § kyrkolagen). Egendomen har vidare en tydlig stiftelsekaraktär genom
att den kan härledas till medeltida donationer. Jämfört med de övriga
äldre domkyrkorna intar domkyrkan i Lund också en särställning genom
omfattningen och värdet av förmögenheten. Denna utgörs - förutom av
kyrkobyggnaden - av fast egendom och fondmedel av liknande slag som
prästlönetillgångama. Marknadsvärdet på egendomen uppgår för
närvarande, enligt uppgift från Domkyrkorådet, till ca 300 mkr. Av de
övriga medeltida domkyrkorna är det endast Strängnäs och Västerås
domkyrkor som enligt Kammarkollegiets utredning innehar egendom av
något värde. Detta värde beräknas uppgå till ca 6 respektive 8 mkr. Mot
denna bakgrund och med hänsyn till den oro för egendomens bestånd för
avsett ändamål som uppenbarligen finns inom Svenska kyrkan anser
regeringen att det finns starka skäl att låta egendomen ha
stiftelseliknande karaktär även i fortsättningen.
Lunds domkyrka och domkyrkans fastigheter och fastighetsfond bör
därför bibehållas som en självständig förmögenhet. Domkyrkorådet i
Lund är, som nämnts, en statlig myndighet. Med hänsyn till reformens
huvudprinciper - ökad likställighet mellan olika trossamfund och att
Svenska kyrkan själv skall få reglera sina angelägenheter - bör
Domkyrkorådet i Lund inte finnas kvar efter relationsändringen. I stället
bör egendomen förvaltas av Svenska kyrkan.
Egendomen bör användas för samma ändamål som tidigare. Detta
innebär bl.a. att domkyrkan också i fortsättningen främst skall användas
för gudstjänster av olika slag. Vidare innebär det att avkastningen av
domkyrkans fastigheter och fastighetsfond skall användas för dom-
kyrkans behov.
Bestämmelserna i stiftelselagen (1994:1220) - med undantag av 1 kap.
4 § - är i dag inte tillämpliga på Lunds domkyrka med fastigheter och
fastighetsfond. Stiftelselagens bestämmelser bör inte heller i fort-
sättningen gälla för denna egendom. I likhet med vad som gäller för
stiftelsekapital enligt stiftelselagen bör den del av egendomen som skall
ge avkastning givetvis vara placerad på ett godtagbart sätt. Likaså bör
endast avkastningen få användas för ändamålet.
Grundläggande bestämmelser om egendomen bör tas in i lag. De
närmare regler om förvaltningen av egendomen som behövs blir en fråga
för Svenska kyrkan i egenskap av förvaltare. Härvid förutsätts att
förvaltningen kommer att ske lokalt. Vidare utgår regeringen från att
domkyrkoförsamlingens berättigade intresse av inflytande vad gäller
bestämmandet över domkyrkan och dess egendom kommer att
tillgodoses.
Med hänsyn till egendomens ursprung, karaktär och omfattning samt
då stiftelselagen föreslås inte vara tillämplig, finns det anledning att
överväga en tillsyn över förvaltningen. För närvarande finns det dock
inte något som tyder på att en tillsyn är nödvändig. Det bör därför vara
tillräckligt att regeringen - i likhet med vad som föreslås beträffande
prästlönetillgångama (se avsnitt 7.4.1) - ges möjlighet att besluta om
tillsyn över förvaltningen, om detta skulle komma att bli nödvändigt.
Som Lagrådet påpekat ger den bestämmelse som föreslagits inte
87
regeringen möjlighet att meddela föreskrifter i frågor om t.ex. Prop. 1997/98:116
redovisning, förelägganden och tillträde. Något skäl att anta att Svenska
kyrkan inte skulle ha en fullgod redovisning avseende dessa tillgångar
efter relationsändringen finns emellertid inte. Det finns inte heller
anledning att anta att Svenska kyrkan medvetet skulle försvåra en tillsyn
som beslutats av regeringen eller att Svenska kyrkan inte skulle följa
rekommendationer som ges i anledning av sådan tillsyn. Den föreslagna
bestämmelsen om inomkyrklig handlingsoffentlighet kommer dessutom
att bidra till att redovisningshandlingarna blir tillgängliga för var och en.
Mot denna bakgrund anser regeringen att den föreslagna bestämmelsen
om möjlighet för regeringen att besluta om tillsyn över dessa tillgångars
förvaltning har ett värde.
Regeringens förslag: De prästgårdar som i dag betraktas som
egendom av stiftelsekaraktär skall ägas av den kyrkliga samfällighet,
eller om sådan inte finns, den församling där egendomen är belägen.
Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll i avsnittet Den kyrkliga
egendomen en enkätfråga, fråga 4, om prästgårdar. Frågeställningen var
om äganderätten till prästgårdarna skulle föras över till respektive
pastorat. En överväldigande majoritet har ansett att förslaget bör
genomföras.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 4 95% 3% 2%
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAA) framhåller
att prästgårdarna - i likhet med biskopsgårdarna - intar en särställning
från kulturhistorisk synpunkt. Därför är det nödvändigt att stärka skyddet
för dessa på det sätt som Kulturarvsutredningen har föreslagit i
betänkandet Skyddet av kulturmiljön (SOU 1996:128). Ärkebiskopen
efter hörande av övriga biskopar, domkapitlen i Karlstad och Stockholm
samt ett antal lokala instanser, t.ex. Emmaboda och Delsbo församlingar,
anser att prästgårdarna skall tillföras respektive församling. Domkapitlet
i Karlstad tillägger att det dock måste finnas regler som tillförsäkrar
samfälligheten tillsyn över prästgården. Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund, Stiftsjuristernas förening och Egendoms-
nämndernas samarbetsorgan hävdar att sådana prästgårdar som under
senare år upphört att vara tjänstebostäder och som övergått till att bli
församlingskyrkas fastighet inte skall omfattas av ändamålsbestäm-
melserna för församlingskyrkas fastighet efter relationsändringen. I
stället skall de, enligt dessa remissinstanser, i likhet med de nu befintliga
88
prästgårdarna övergå med äganderätt och utan bindning till något Prop. 1997/98:116
ändamål till respektive pastorat.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Prästgård är enligt 41 kap. 1 § första
stycket kyrkolagen sådan kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt en
kyrkoherde eller komminister. Pastoraten förvaltar och underhåller präst-
gårdarna. Pastoraten beslutar också om anvisande av prästgård som
tjänstebostad och svarar för kostnaderna för prästgården. Enligt
41 kap. 1 § andra stycket kyrkolagen blir en prästgård, som inte längre
skall vara tjänstebostad, församlingskyrkas fastighet. Avkastningen av
sådan egendom skall användas för en församlingskyrkas behov.
Genom att det i dag är den kyrkliga instansen, pastoratet, som beslutar
om det skall finnas någon tjänstebostad eller inte kan pastoratet redan nu
bestämma över ändamålet. Det finns därför inte skäl att behålla stiftelse-
karaktären på de äldre prästgårdarna. De bör således föras över med
äganderätt och utan någon särskild ändamålsbestämning till de lokala
enheterna inom Svenska kyrkan. Enligt regeringens förslag till lag om
Svenska kyrkan skall det på lokalplanet finnas församlingar och kyrkliga
samfälligheter. Äganderätten bör följaktligen övergå till den kyrkliga
samfallighet, eller om sådan inte finns, den församling där prästgården är
belägen. Äganderättsöverföringen är rimlig också mot bakgrund av att
pastoraten som regel har investerat betydande belopp för iordning-
ställande och underhåll av prästgårdarna.
Några remissinstanser har framfört önskemål att de förutvarande
prästgårdar som under senare år (från och med år 1995) blivit
församlingskyrkas fastighet skall övergå med full äganderätt till
pastoraten i likhet med vad som nu föreslås i fråga om de befintliga äldre
prästgårdarna. Regeringen finner inte tillräckliga skäl att särbehandla
denna kategori av församlingskyrkas fastigheter.
Den fråga om ett särskilt skydd för kulturhistoriskt värdefulla
prästgårdar som RAÄ har tagit upp i sitt remissyttrande är för närvarande
under beredning inom Regeringskansliet. Redan nu kan emellertid en
prästgård med stöd av bestämmelserna i kulturminneslagen skyddas som
byggnadsminne om den har ett stort kulturhistoriskt värde. Vidare
hänvisas till vad som sägs i avsnitt 7.4.3 om fastighetsägares ansvar
generellt när det gäller skyddet för kulturmiljövårdens intressen.
Regeringens förslag: Biskopsgårdarna skall - med undantag av de
biskopsgårdar och tjänstebostäder för biskop som i dag hyrs enligt
särskilda avtal - ägas av trossamfundet Svenska kyrkan.
Kammarkollegiets förslag:. Äganderätten till de biskopsgårdar, som
inte samtidigt är av annat egendomsslag (domkyrkas fastighet eller
kyrkofondsfastighet) skall tillkomma det stift i vilket biskopsgården
ligger.
89
Remissinstanserna: I enkäten ställdes en fråga i avsnittet Den Prop. 1997/98:116
kyrkliga egendomen om Kammarkollegiets förslag, fråga 5.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 5 91% 2% 7%
Enligt SCB:s analys har 69 procent av stiftssamfällighetema varit
positiva till förslaget. Övriga kyrkliga instanser har varit mer positiva,
91-96 procent har tyckt att förslaget bör genomföras
Skara stiftssamfällighet framhåller att biskopsgård definitionsmässigt
inte samtidigt kan utgöra annan typ av kyrklig jord (domkyrkas fastighet
eller kyrkofondsfastighet) och att biskopsgård inte är ägnad att ge
avkastning åt en domkyrka eller kyrkofonden. Egendomsnämnden i
Skara stift anser att biskopsgårdarna bör ägas av den som har arbets-
givaransvaret. Karlstads stiftssamfallighet föreslår att biskopsgårdarna
förs till Svenska kyrkan centralt (kyrkofonden) för att sedan kunna föras
till stiften tillsammans med medel som nu används för biskopsgårdarnas
underhåll. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAA)
efterlyser särskilda skyddsbestämmelser för biskopsgårdarna med hänsyn
till deras kulturhistoriska värde. Kyrkofondens styrelse uppmärksammar
att om Kammarkollegiets förslag genomförs kommer endast någon eller
några biskopsgårdar att övergå till stiften. Samma konstaterande gör
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund som anser att det
dock saknar betydelse vem som äger biskopsgårdarna. Syftet med
förslaget har enligt förbundet inte heller varit att skapa ett enhetligt
ägande utan att för framtiden klarlägga vem som faktiskt äger
biskopsgårdarna. Svenska kyrkans centralstyrelse konstaterar att det
endast är i fråga om biskopsgården i Lund som det klart framgår vem
som är ägare till biskopsgården. Bortsett från de biskopsgårdar som är
domkyrkas fastighet och de som är hyresbostäder anser centralstyrelsen
att biskopsgård med äganderätt skall överföras till respektive stift. Enligt
centralstyrelsens mening bör inte någon biskopsgård - oavsett hur den
ursprungligen tillkommit - vid relationsändringen anses utgöra en kyrko-
fondsfastighet och därmed komma att överföras till trossamfundet
Svenska kyrkan. Enligt Domkapitlet i Uppsala och Uppsala
stiftssamfällighet blir konsekvenserna av Kammarkollegiets förslag att
fastigheten där ärkebiskopsgården är belägen kommer att ha två ägare,
eftersom en del anses utgöra biskopsgård och den andra delen
kyrkofondsfastighet. En avstyckning bedöms av domkapitlet och
stiftssamfålligheten inte kunna genomföras då fastigheten utgör en
samlad enhet. Ärkebiskopen och dennes bostad bör, enligt domkapitlet
och stiftssamfålligheten, ses som en angelägenhet för hela Svenska
kyrkan vilket bör fa till följd att hela fastigheten tillfaller Svenska kyrkan
som kyrkofondsfastighet. Domkapitlet i Växjö framhåller att om förslaget
skulle genomföras, skall biskopsgården i Växjö överföras till
församlingen, vilket är orimligt med hänsyn till att det är oklart vem som
äger själva jorden. Stiftsjuristernas förening menar att de biskopsgårdar
90
som för närvarande är domkyrkas fastighet - i likhet med de medeltida
domkyrkorna - alltjämt bör tillhöra domkyrkostiftelsen.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Biskopsgård är enligt 41 kap. 1 §
första stycket kyrkolagen sådan kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad
åt en biskop. Regeringen far besluta att innehavaren av en biskopstjänst
skall anvisas tjänstebostad. En biskop har rätt till fri bostad vilket således
är en del av biskopens löneförmån.
Regeringen har anvisat tre av biskoparna (biträdande biskopen i
Uppsala samt biskoparna i Luleå och Stockholm) tjänstebostad i
lägenheter som är belägna inom andra kyrkliga fastigheter och som hyrs
enligt särskilt upprättade avtal för biskoparnas räkning. Hyran betalas ur
kyrkofonden. Övriga elva biskopar har anvisats tjänstebostad i biskops-
gård. Därav hyrs två biskopsgårdar, i Lund och Visby, enligt särskilda
avtal.
Egendomsnämnderna förvaltar biskopsgårdarna. De får bidrag ur
kyrkofonden för alla kostnader för förvaltningen. För biskopsgården i
Lund gäller dock särskilda bestämmelser. Kyrkofondens utgifter för drift
och underhåll av biskopsgårdarna uppgår till 5-6 mkr per år.
Biskopsgårdarna har olika historiskt och rättsligt ursprung. Biskops-
gården i Lund ägs av Lunds domkyrka och hyrs för biskopens räkning
enligt ett hyresavtal med Domkyrkorådet. Hyran betalas ur kyrkofonden.
Biskopsgården i Visby hyrs likaså för biskopens räkning enligt ett
hyresavtal med Visby domkyrkoförsamling och kyrkofonden betalar
hyran. Tre av biskopsgårdarna (i Skara, Göteborg och Härnösand) har i
relativt sen tid inköpts för medel ur kyrkofonden eller motsvarande.
Resterande sex biskopsgårdar har uppförts för flera hundra år sedan på
mark som tillhört domkyrkan och/eller anslagits av kronan. I vissa fall
vet man att byggnaden uppförts av medel från domkyrkan.
Biskopsgårdarnas ägarförhållanden skiftar således betydligt och är i
många fall mycket oklara. Kammarkollegiet har föreslagit att biskops-
gårdarna med äganderätt skall tillkomma det stift där gården är belägen,
om inte annat följer av de föreslagna bestämmelserna om domkyrkas
fastighet och kyrkofondsfastighet. Det är oklart hur dessa undantags-
bestämmelser skall tolkas. Enligt kyrkolagens definition av olika slag av
kyrklig jord torde en biskopsgård inte samtidigt kunna ha en annan
jordnatur. Om meningen ändå är att de biskopsgårdar som uppförts för en
domkyrkas eller kyrkofondens medel skall undantas från överföring i
stiftets ägo, synes det endast kunna bli fråga om någon enstaka biskops-
gård som skulle överlämnas till ett stift.
Efter relationsändringen är det Svenska kyrkans sak att själv besluta
om hur biskoparnas bostadsfråga skall lösas. Det kan antas att den
instans inom kyrkan som får arbetsgivaransvaret för biskoparna också
kommer att besluta om tjänstebostäder för dessa. Det kan vidare synas
rimligt att den som är arbetsgivare även kan förfoga över biskops-
gårdarna som ägare. Det är en inomkyrklig fråga hur anställnings-
förhållandena för biskopar skall ordnas efter relationsändringen. Det är
således oklart vem som kommer att överta ansvaret för dessa frågor. För
närvarande betalas biskoparnas löner ur kyrkofonden som också bär det
Prop. 1997/98:116
91
ekonomiska ansvaret för biskoparnas tjänstebostäder. Mot denna bak- Prop. 1997/98:116
grund finner regeringen att äganderätten till biskopsgårdarna vid rela-
tionsändringen bör föras över till trossamfundet Svenska kyrkan som
enligt regeringens förslag skall ta emot kyrkofondens tillgångar (avsnitt
7.2.4). Det far sedan ankomma på kyrkomötet att ta ställning till hur
äganderättsfrågan efter relationsändringen bör lösas. De biskopsgårdar
och tjänstebostäder som i dag hyrs enligt särskilda avtal för biskoparnas
räkning bör inte beröras av den föreslagna äganderättsövergången.
Ett flertal av biskopsgårdarna intar, som RAA pekat på, en särställning
från kulturhistorisk synpunkt. I fråga om behovet av särskilda skydds-
föreskrifter för biskopsgårdarna gäller redan nu, som framhålls ovan
under avsnitt 7.2.2, bestämmelserna i kulturminneslagen. Med stöd av
dessa kan en biskopsgård skyddas som byggnadsminne. Det hänvisas
också till vad som sägs i avsnitt 7.4.3 om fastighetsägares ansvar
generellt när det gäller skyddet för kulturmiljövårdens intressen.
Regeringens förslag: Kyrkofondens tillgångar skall ägas av
trossamfundet Svenska kyrkan och användas för kyrkliga ändamål,
sedan ett så stort kapital avskilts som motsvarar åtagandena för
utgående pensioner och gjorda pensionsutfästelser för präster och
biskopar. Kyrkofondsfastighetema skall också ägas av trossamfundet
Svenska kyrkan och användas för kyrkliga ändamål.
Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Remiss I innehöll under avsnittet Den kyrkliga
egendomen en enkätfråga om kyrkofonden, fråga 6. Den handlade om
förslaget att återstoden av kyrkofonden, sedan ett kapital avskilts för
pensionsåtagandena, skall föras över till Svenska kyrkan. En över-
väldigande majoritet av de remissinstanser som besvarade frågan har
ansett att förslaget skall genomföras. Av instanserna inom Svenska
kyrkan har 98-100 procent tillstyrkt förslaget.
______________________Positiva_________Negativa Tar inte ställning
Fråga 6 97 % T% 2%
Ett fatal lokala instanser kommenterar förslaget närmare. Övriga
remissinstanser har inte några synpunkter på förslaget.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
92
Kyrkofonden
Kyrkofonden intar en central ställning inom den kyrkliga ekonomin. Den
utgör i dag en egen juridisk person av stiftelsekaraktär och förvaltas av
en särskild styrelse som är en statlig myndighet. 142 kap. kyrkolagen ges
grundläggande bestämmelser om kyrkofonden och förvaltningen av den.
Kyrkofondens huvudsakliga funktion är att vara en utjämnande faktor
mellan Svenska kyrkans pastorat och samfälligheter beträffande i princip
alla intäkter och kostnader. Vidare finansierar fonden kostnaderna för
biskoparnas avlöningsförmåner, pensionsförmåner till prästerna och
deras efterlevande samt vissa försäkringsavgifter. Ur fonden betalas
också kostnaderna för kyrkomötet och den rikskyrkliga organisationen
samt en del statliga myndigheter som handlägger kyrkliga frågor. Utöver
de särskilt reglerade kostnaderna far ur kyrkofonden också betalas andra
kostnader för kyrkliga ändamål.
Vid utgången av år 1996 uppgick det bokförda värdet på tillgångarna
till drygt 2 200 mkr.
Enligt en beräkning som gjorts av Statens löne- och pensionsverk
uppgick den ackumulerade skulden för prästpensionema, inklusive skatt,
vid utgången av år 1996 till 1 074 mkr. Kyrkofondens styrelse har
beslutat om reserveringar i kyrkofondens balansräkning för framtida
pensionsförpliktelser. Med beslutade reserveringar av 1996 års resultat
uppgår det totala reserverade kapitalet till 1 050 mkr. I budgeten för
kyrkofonden år 1997 har regeringen beslutat att minst 70 mkr av årets
resultat skall reserveras till pensionsskulden.
En väsentlig förutsättning för genomförandet av stat-kyrkareformen är
att de gjorda pensionsutfästelserna hålls. Staten har genom sin för-
valtning av kyrkofonden ett ansvar för att utgående pensioner och gjorda
pensionsåtaganden till präster och biskopar samt deras efterlevande kan
säkerställas inför ändringen av relationerna mellan staten och Svenska
kyrkan. Därför bör ett så stort kapital som motsvarar åtagandena
avskiljas ur kyrkofonden för att disponeras för detta ändamål.
Utredningen om kyrkans personal och om samfundsstöd har i
betänkandet Staten och trossamfunden, Svenska kyrkans personal (SOU
1997:44) lagt fram förslag om hur åtagandena kan tryggas.
Utredningsförslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande i
Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma i den frågan under
hösten 1998.
De tillgångar i kyrkofonden som återstår, sedan pensionsdelen har
avskilts, bör enligt regeringens uppfattning föras över till trossamfundet
Svenska kyrkan. Med hänsyn till kyrkofondens centrala roll för
finansieringen av Svenska kyrkans verksamhet på olika plan finns det
skäl att trygga det övergripande ändamålet för dessa tillgångar. De bör
därför endast få användas för kyrkliga ändamål.
Genom överföringen av äganderätten till de återstående medlen i
kyrkofonden, sedan pensionsdelen avskilts, försvinner kyrkofonden som
lagreglerad förmögenhetsmassa. Svenska kyrkan får själv besluta om
Prop. 1997/98:116
93
formerna för förfogandet över tillgångarna och om den närmare använd-
ningen av dessa, dock inom ramen för det fastlagda ändamålet.
Kyrkofondsfastigheterna
En kyrkofondsfastighet är enligt 41 kap. 1 § första stycket 4 kyrkolagen
egendom vars avkastning tillförs kyrkofonden. Vid försäljning av en
kyrkofondsfastighet skall ersättningen också tillföras kyrkofonden.
Kyrkofondsfastigheterna förvaltas av egendomsnämnderna. Kyrko-
fondens styrelse fattade under år 1995 ett principbeslut om att kyrko-
fondsfastighetema bör avvecklas. Avvecklingsarbetet har nu genomförts
till stora delar och kommer i huvudsak att ha slutförts vid tidpunkten för
relationsändringen.
I den mån det finns några kyrkofondsfastigheter kvar i fondens ägo vid
utgången av år 1999 bör äganderätten till fastigheterna föras över till
trossamfundet Svenska kyrkan. Det är rimligt att fastigheterna får
användas endast för kyrkliga ändamål på samma sätt som föreslås
beträffande kyrkofondens medel.
Regeringens förslag: De så kallade kronoanslagen skall ägas av
trossamfundet Svenska kyrkan, olika organisatoriska delar av
trossamfundet eller särskilda rättssubjekt som förvaltas av Svenska
kyrkan beroende på vilken typ av egendom det är fråga om.
Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Fråga 1 i avsnittet Den kyrkliga egendomen i
Remiss I handlade om förslaget att staten avstår från sin formella
äganderätt till de så kallade kronoanslagen. Av remissinstanserna inom
Svenska kyrkan har 99-100 procent tillstyrkt förslaget. Övriga
remissinstanser har i stor utsträckning inte tagit ställning.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 1 98% 0% 2%
Inga särskilda synpunkter framförs i frågan.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Den kyrkliga egendomen har till
vissa delar anslagits av kronan (staten) under historiens gång. Efter
Gustav Vasas indragningar av kyrkans gods till kronan i mitten på 1500-
talet återförde kronan under framför allt det följande århundradet mark-
områden till kyrkan för att säkra den kyrkliga verksamheten. Den jord
som kronan upplät till kyrkan överläts inte med äganderätt utan anvisades
för olika kyrkliga ändamål. Staten kan därför sägas fortfarande vara
kronoanslagens formella ägare. Så länge ändamålen med den anvisade
Prop. 1997/98:116
94
egendomen består kvarstår dock kyrkans dispositionsrätt till den Prop. 1997/98:116
förlänade jorden.
I de tidigare statliga utredningar under 1900-talet som haft till uppgift
att klarlägga den kyrkliga egendomens omfattning har det antagits att
kronoanslagen uppgår till cirka en femtedel av de äldre boställena. I dag
är det så gott som omöjligt att med bestämdhet ange vilken egendom som
utgör kronoanslag och hur stor andel den egendomen skall anses
representera. Anledningen till detta är att nyare lagstiftning om
förvaltning av kyrklig jord har möjliggjort en nödvändig struktur-
rationalisering av egendomen. En förflyttning av medel mellan olika
egendomsslag har skett via försäljningar, fondplaceringar och inköp av
nya fastigheter för fondmedel, allt i avsikt att uppnå en så hög effektivitet
och avkastning som möjligt. Det går alltså inte nu att, utom i
undantagsfall, identifiera den kronoanslagna egendomen. Den kan finnas
inom alla ägoslagen av den specialreglerade kyrkliga egendomen.
Situationen är följaktligen den att så länge Svenska kyrkan bedriver sin
verksamhet på det sätt som nu sker och som förutsätts i förslaget till lag
om Svenska kyrkan kan staten inte kräva tillbaka den kronoanslagna
egendomen. Det är dessutom inte möjligt att identifiera vilken egendom
det är fråga om. Statens formella äganderätt till kronoanslagen saknar
därför värde.
Även om kronoanslagen inte har ett reellt värde för staten måste
äganderättsfrågan ändå klaras ut vid relationsändringen. Annars kan den
som förvaltar den kyrkliga egendomen inte disponera över den fullt ut.
Staten bör därför avstå från sin formella äganderätt till kronoanslagen.
Äganderätten till egendomen bör i stället tillkomma trossamfundet
Svenska kyrkan eller, beroende på vilken typ av egendom det är fråga
om, den del av trossamfundet som egendomen enligt förslagen ovan skall
särskilt tillhöra. Det innebär att det formella ägandet till ett kronoanslag
övergår, om det gäller en kyrka eller en församlingskyrkas eller
domkyrkas fastighet, till den församling där kyrkan är belägen, en
prästgård till den kyrkliga samfällighet eller församling där prästgården
ligger, en biskopsgård till trossamfundet Svenska kyrkan etc.
Större delen av kronoanslagen kan antas ingå i prästlönetillgångama.
Också för de fall då äganderätten tillkommer särskilda stiftelseliknande
rättssubjekt som förvaltas av Svenska kyrkan bör staten avstå från sin
formella äganderätt till egendomen. Närmare förslag om prästlöne-
tillgångamas framtida rättsliga ställning lämnas nedan.
Regeringens förslag: Prästlönetillgångama skall bibehållas såsom
självständiga förmögenheter och förvaltas av Svenska kyrkan. De
skall också i fortsättningen utgöra juridiska personer. Förmögenheten
skall vara placerad på ett godtagbart sätt.
95
Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer i huvudsak med Prop. 1997/98:116
regeringens förslag.
Remissinstanserna: I avsnittet Den kyrkliga egendomen i Remiss I
fick remissinstanserna ta ställning till följande alternativ för disposition
av prästlönetillgångama:
Fråga 8a: Lagstiftningsaltemativet (Kammarkollegiets förslag):
Svenska kyrkan förvaltar prästlönefastighetema och prästlönefondema
enligt en bestämmelse i lagen om Svenska kyrkan.
Fråga 8b: Stiftelsealternativet: Egendomen samlas i en enda stiftelse
med trossamfundet Svenska kyrkan som förvaltare.
Fråga 8c: Ägandealtemativet: Äganderätten till egendomen övergår
till trossamfundet Svenska kyrkan i dess helhet. Vanliga civilrättsliga
regler gäller.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 8a 52% 39% 10%
Fråga 8b 8% 81% 11%
Fråga 8c 48% 42% 10%
Vissa remissinstanser har avgett ett positivt svar för mer än ett
alternativ. När SCB i en samlad analys av frågorna vägt samman svaren
från dem som endast valt ett alternativ blir utfallet att 43 procent förordar
lagstiftningsaltemativet, 2 procent stiftelsealternativet och 39 procent
ägandealtemativet. Inom gruppen kyrkokommuner är det i denna analys
en stor majoritet av stiftssamfällighetema som förordar lagstiftnings-
altemativet. Även bland övriga kyrkokommuner är det en majoritet för
lagstiftningsaltemativet, med undantag för flerpastoratssamfälligheter
och pastorat utan arbetsgivaransvar, vilka förordar ägandealtemativet.
Flera av de församlingar som särskilt yttrat sig i denna fråga betonar i
likhet med t.ex. Östersunds församling att ägandet till och inflytandet
över fondema bör ligga på lokal nivå och förvaltningen på högst
stiftsnivå.
Bland de remissinstanser som inte är kyrkokommuner finns det en
övervikt för lagstiftningsaltemativet. Många instanser utanför Svenska
kyrkan avstår dock från att ta ställning i frågan.
Justitiekanslern anser att det vore en fördel att genom ägande-
altemativet kunna få äganderättsfrågan en gång för alla avgjord. Med
hänsyn till det allmänna intresset av att en stiftelse bibehålls för sitt
ändamål enligt donatorns föreskrifter vill han dock inte reservationslöst
förorda detta. Svea hovrätt och Kammarrätten i Jönköping tillstyrker
Kammarkollegiets förslag. Svenska kyrkans centralstyrelse menar att
övervägande skäl talar för ägandealtemativet. Det innebär enligt central-
styrelsen en klar och enkel lösning som leder till otvetydiga förhållanden.
De invändningar som kan resas mot lagstiftningsaltemativet anser
centralstyrelsen emellertid inte ha en sådan tyngd att alternativet skall
avvisas. Centralstyrelsen menar att de tre alternativen ger likvärdiga
förutsättningar när det gäller det inomkyrkliga regelsystemet och
möjligheten att behålla dagens förvaltningsorganisation. Ärkebiskopen
96
efter hörande av övriga biskopar tillstyrker ägandealtemativet eftersom
det tydligare ger uttryck för att Svenska kyrkan har ansvar för att
använda all sin egendom på lämpligaste sätt för sin verksamhet.
Ägandealtemativet förordas också av domkapitlen i Skara, Strängnäs och
Göteborg medan domkapitlen i Härnösand, Luleå och Stockholm
förordar lagstiftningsaltemativet.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund tillstyrker
lagstiftningsaltemativet bl.a. därför att det ger ett starkt skydd för
ändamålet samtidigt som Svenska kyrkan får stor frihet i förvaltningen.
Alternativet visar enligt förbundet störst respekt för historiskt givna
förutsättningar, det liknar de nuvarande förhållandena och det är lätt att
förutse konsekvenserna av det. Stiftsjuristernas förening har inte någon
invändning mot att lagstiftningsmodellen införs, men betonar att
äganderätten i detta läge förblir oklar. Egendomsnämndernas samarbets-
organ förordar lagstiftningsaltemativet. Sveriges jordbruksarrendatorers
förening anser det vara mycket väsentligt med en sammanhållen
förvaltning för kyrkans arrendefastigheter så att strukturen förbättras och
investeringar görs med sikte på i framtiden konkurrenskraftiga
kyrkoarrenden.
1997 års kyrkomöte: Regeringens förslag tillstyrks. Det föreligger
enighet, oavsett val av alternativ, om att avkastningen av prästlöne-
tillgångama också framgent skall användas för Svenska kyrkans
förkunnelse. Enighet råder också när det gäller prästlönetillgångamas
förvaltning. Oavsett om lagstiftnings- eller ägandealtemativet väljs, får
det ankomma på kyrkomötet att bestämma om egendomens förvaltning.
Kyrkomötet ansluter sig till Kammarkollegiets bedömning att några
nämnvärda skillnader i fråga om effekterna av ägandet inte föreligger
mellan de båda alternativa möjligheterna. Vid en sammanvägning av för-
och nackdelar med de båda alternativen och med särskild vikt lagd på att
inomkyrkliga diskussioner om äganderätten skall kunna undvikas och på
statens intresse av ett kvarstående ansvar bör lagstiftningsaltemativet
väljas i fråga om prästlönetillgångama. Kyrkomötet fäster också
avseende vid remissopinionen, vid att lagstiftningsaltemativet hittills inte
inneburit några problem och vid att även lagstiftningsaltemativet innebär
att ägandeförhållandena i fråga om prästlönetillgångama klarläggs.
Skälen för regeringens förslag: 1 propositionen Ändrade relationer
mellan staten och Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80) betonades att man
bör finna de rättsliga lösningar för kyrkans disposition av den kyrkliga
egendomen som behövs för att trygga egendomens bestånd för avsedda
ändamål. Två möjliga lösningar angavs för den specialreglerade egen-
domen. Dels kunde den bilda stiftelser som förvaltas av Svenska kyrkan
och som följer bestämmelserna i stiftelselagen. Dels kunde bestämmelser
om egendomen ges i lagen om Svenska kyrkan. Med stöd av de
sistnämnda kunde kyrkomötet utfärda bestämmelser om förvaltningen av
egendomen. Regeringen uttalade att detta senare alternativ - som förts
fram av Svenska kyrkans centralstyrelse och som 1995 års kyrkomöte
ställt sig bakom - framstod som ett huvudalternativ.
Beträffande den del av den specialreglerade egendomen som betecknas
prästlönetillgångar behandlar Kammarkollegiet i sin utredning de två
Prop. 1997/98:116
97
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
nämnda alternativen och presenterar dessutom ett tredje alternativ, Prop. 1997/98:116
äganderätt. I detta alternativ tillförs trossamfundet Svenska kyrkan
prästlönetillgångama med äganderätt. Kyrkomötet far besluta om
formerna för förvaltningen.
Vissa utgångspunkter för regeringens bedömning
Prästlönetillgångar är en gemensam benämning på prästlönefastigheter
och prästlönefonder. Prästlönefastighet är enligt 41 kap. 1 § första
stycket 1 kyrkolagen fast egendom eller tomträtt vars avkastning är
avsedd för avlöning åt kyrkoherde eller komminister i visst eller vissa
pastorat. Med prästlönefond avses enligt 41 kap. 23 § första stycket
kyrkolagen ersättning från prästlönefastighet på grund av försäljning,
expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande, som enligt
41 kap. 21 § kyrkolagen skall fonderas.
Synen på prästlönetillgångamas ursprung och nuvarande ägande-
förhållanden är av grundläggande betydelse för förslag rörande egen-
domens framtida ställning. De statliga utredningar om den kyrkliga
egendomen som gjorts under detta århundrade har alla kommit till
slutsatsen att de enskilda tillgångarnas ursprung och ägarförhållanden är
oklara. En del av egendomen utgörs av kronoanslag som staten efter
reformationen har ställt till kyrkans förfogande. Kammarkollegiets
kartläggning visar dock att huvuddelen av tillgångarna har medeltida
ursprung. De har tillkommit genom gåvor och donationer från enskilda
eller genom andra tillskott från församlingsbor. I regel har ändamålet
med donationen varit att egendomens avkastning skulle utgöra avlöning
åt den vid lokalkyrkan anställde prästen. Med hänsyn till detta har
egendomen ansetts ha stiftelsekaraktär.
Prästlönetillgångama utgörs i dag dels av ca 4 000 fastigheter med en
sammanlagd areal på ca 537 000 ha och ett sammanlagt taxeringsvärde
den 31 december 1995 på 4,8 mdkr, dels av 13 prästlönefonder med ett
sammanlagt marknadsvärde den 31 december 1995 på 1,1 mdkr.
Flera remissinstanser gör gällande att tillgångarna har getts till den
lokala församlingen med äganderätt och med ändamål att svara för
församlingsprästens lön och därför bör återföras till denna församling.
Regeringen ansluter sig dock till den numera vedertagna uppfattningen
att prästlönetillgångama som regel har stiftelsekaraktär. Församlingen är
med ett sådant synsätt närmast att betrakta som en destinatär som har en
rätt att använda avkastningen av egendomen i enlighet med gällande
ändamål.
Även om egendomen i de flesta fall saknar klart dokumenterade
ursprungliga ändamålsbestämmelser har utvecklingen under senare tid
medfört att mera tydligt formulerade ändamål för egendomen vuxit fram
och lagfästs. Redan genom lagen den 9 december 1910 om prästerskapets
avlöning grundfästes principen att avkastning från prästlönetillgångar
som inte behövdes i en församling kunde användas för andra försam-
lingar, vars lönetillgångar inte täckte prästens lön. Denna princip har
sedan dess utgjort en bärande del av de system för ekonomisk utjämning
98
mellan Svenska kyrkans församlingar som utvecklats under 1900-talet. I
nuvarande utjämningssystem gäller att femtio procent av avkastningen av
prästlönetillgångama skall inbetalas till kyrkofonden för att täcka
kostnaderna för utjämningen.
Även förvaltningen av prästlönetillgångama har förändrats under
1900-talet genom lagstiftning. Från att helt och hållet ha förvaltats av den
lokala församlingen har förvaltningen av jorden, skogen och fondema i
flera led flyttats dels till statliga myndigheter, dels slutligen till de kyrko-
kommunala egendomsnämnderna. Det senaste steget i denna utveckling
togs år 1995 då förvaltningen av löneboställenas jordbruk fördes över till
egendomsnämnderna och prästlönefondema sammanfördes till stiftsvisa
fonder under egendomsnämndernas förvaltning.
Den här beskrivna utvecklingen innebär en generell förändring i flera
steg som gradvis etablerat ett förändrat ändamål och en stiftsvis gemen-
sam förvaltning för alla slag av prästlönetillgångar. Denna utveckling har
skett i enighet mellan staten och kyrkan. Reformen bör bygga vidare på
denna grund.
Prop. 1997/98:116
Formen för Svenska kyrkans disposition av egendomen
Av de alternativ för att ställa prästlönetillgångama till Svenska kyrkans
förfogande som Kammarkollegiet har utrett får stiftelsealternativet ett
mycket svagt stöd av remissinstanserna. I detta alternativ skapas en enda
stiftelse av tillgångarna med Svenska kyrkan på nationell nivå som
förvaltare. Stiftelselagen blir tillämplig fullt ut på stiftelsen. Det ger ett
starkt skydd för ändamålet. Det medför även att det krävs permutation för
vissa ändringar av stiftelsens förvaltning. Kammarkollegiet har inte
funnit sådana fördelar med stiftelsealternativet att det blivit kollegiets
huvudförslag. Inte heller regeringen ser några fördelar med
stiftelsealternativet som gör att det bör övervägas ytterligare.
De alternativ som kan komma i fråga är därmed lagstiftnings-
altemativet och ägandealtemativet. Kammarkollegiet anser att de båda
alternativen ger likvärdiga förutsättningar när det gäller det inomkyrkliga
regelsystemet och möjligheten att behålla dagens förvaltnings-
organisation. Till sina praktiska konsekvenser för Svenska kyrkan är det
sannolikt små skillnader mellan dessa båda lösningar.
Vid valet mellan de båda alternativen fäster regeringen särskild vikt
vid att det i principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan slås fast att den lösning som väljs skall trygga egen-
domens bestånd för avsedda ändamål. Den egendom det är fråga om
uppgår till betydande värden. Den har byggts upp under lång tid och
under medverkan av hela befolkningen. Det är därför ett allmänt intresse
att de ändamål som är knutna till egendomen fullföljs. I lag-
stiftningsaltemativet tar samhället genom riksdagen ett delansvar för att
detta sker.
Av de principer som gäller för reformen i stort följer även att sättet att
ställa egendomen till Svenska kyrkans framtida diposition inte bör
medföra större förändringar av rådande förhållanden än som är nöd-
99
vändiga. Det har inte framkommit att den nuvarande formen för för- Prop. 1997/98:116
valtning av prästlönetillgångama inneburit några allvarliga problem.
Kammarkollegiet förordar lagstiftningsaltemativet och en majoritet av
remissinstanserna tillstyrker detta alternativ. Med hänsyn till detta och
till vad regeringen anfört ovan bör lagstiftningsaltemativet genomföras.
Regeringen föreslår således att prästlönetillgångamas stiftelseliknande
karaktär bibehålls genom att det i lag läggs fast att de skall förvaltas av
Svenska kyrkan såsom självständiga förmögenheter. Med hänsyn till
tillgångarnas betydelse och behovet av långsiktigt skydd för deras
ändamål bör dessa grundläggande bestämmelser, i enlighet med vad
kollegiet föreslagit, tas in i lagen om Svenska kyrkan. Bestämmelserna
bör begränsas till de grundläggande stadganden som är nödvändiga för
att ange egendomens ställning.
Egendomen har stor betydelse för Svenska kyrkan och ingår som en
viktig del i utjämningssystemet. Det är därför nödvändigt att förvalt-
ningen liksom i dag kan ske enhetligt i hela landet. Detta kan uppnås
genom att trossamfundet Svenska kyrkan görs till egendomens förvaltare.
Det hindrar dock inte att den praktiska förvaltningen fortsatt kan skötas
på stiftsnivå om Svenska kyrkan finner detta lämpligt. De närmare regler
om förvaltningen av tillgångarna som behövs och som i dag återfinns i
41 kap. i kyrkolagen blir en fråga för Svenska kyrkan att besluta om i
egenskap av förvaltare.
Egendomen har ett unikt historiskt ursprung och en särpräglad
stiftelsekaraktär. Den kommer att regleras i lag som har särskilt konstitu-
tionellt skydd. Bestämmelserna i stiftelselagen - med undantag av
1 kap. 4 § - är i dag inte tillämpliga på egendomen. Stiftelselagens
bestämmelser bör inte heller i fortsättningen gälla för prästlöne-
tillgångama.
Föreskrifterna för den ekonomiska förvaltningen av prästlöne-
fastighetema bör motsvara de krav som ställs i stiftelselagen på
förvaltning av stiftelsekapital och gälla för samtliga prästlönetillgångar. I
lagen om Svenska kyrkan bör därför föreskrivas att förmögenheten skall
vara placerad på ett godtagbart sätt.
Flera remissinstanser har förordat ägandealtemativet med
motiveringen att egendomens ägandeförhållanden därmed slutligt
klarläggs. Även i lagstiftningsaltemativet klargörs dock ägande-
förhållandena på ett sätt som bör vara tillfyllest för en rationell
förvaltning för Svenska kyrkan och för att möta de krav som olika
samhällsorgan måste ställa för att kunna fullgöra sina uppgifter gentemot
kyrkan. Egendomen förblir självägande rättssubjekt med ett gemensamt
ändamål. Detta markeras genom särskilda bestämmelser i lagen om
införande av lagen om Svenska kyrkan.
Det torde inte råda någon oklarhet om den totala egendomsmassans
omfattning. Den motsvarar den egendom som egendomsnämnderna i dag
förvaltar. Prästlönefondema utgör sedan år 1995 stiftsvisa fonder.
Prästlönefastighetema inom ett stift förvaltas gemensamt inom samma
förvaltningsorganisation. När en fastighet säljs förs ersättningen till
stiftets prästlönefond. I praktiken sker således en stiftsvis gemensam
förvaltning av alla prästlönetillgångar. Huruvida fastigheterna betraktas
100
som ett rättssubjekt per fastighet, per församling som den ursprungligen Prop. 1997/98:116
härrör från eller per stift torde sakna praktisk betydelse.
Regeringens förslag: Prästlönetillgångama skall ha till ändamål att
bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans
förkunnelse. Endast avkastningen far användas för ändamålet.
Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Fråga 7 i avsnittet Den kyrkliga egendomen i
Remiss I rörde det övergripande ändamålet för prästlönetillgångama efter
relationsändringen. Förslaget har tillstyrkts av en mycket stor andel av de
svarande.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 7 96 % 2% 2%
Remissinstanser utanför Svenska kyrkan tar i stor utsträckning inte
ställning i frågan. Bland de kyrkliga instanserna är det främst vissa
organisationer inom kyrkan som är negativa. En sådan remissinstans är
Svenska kyrkans församlingsnämnd som anser att orden ”de ekonomiska”
i ändamålsbestämmelsen bör strykas. Domkapitlen i Härnösand och
Luleå, Egendomsnämndernas samarbetsorgan samt Jämtlands läns
museum anser att den gällande lokala pastoratsanknytningen skall
behållas, dvs. tillgångarna skall ha till ändamål att svara för prästlöner i
det pastorat till vilka tillgångarna hör. Liknande synpunkter framförs från
ett antal församlingar och pastorat, t.ex. Långasjö församling och
Tomelilla pastorat. Flera församlingar anser också att ändamålet bör vara
det som i 4 § i förslaget till lag om Svenska kyrkan anges som en
församlings grundläggande uppgift.
1997 års kyrkomöte: Prästlönetillgångamas främsta ändamål måste
också i framtiden vara att ge ekonomisk avkastning till stöd för kyrkans
verksamhet. Detta hindrar givetvis inte det angelägna i att den
ekonomiska förvaltningen bedrivs på ett sätt som tillgodoser
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen eller andra ideella
intressen i anslutning till kyrkans verksamhet. Den av regeringen
föreslagna lagtexten rymmer goda möjligheter till ett sådant
hänsynstagande.
Skälen för regeringens förslag: Prästlönetillgångama har för när-
varande flera ändamålsbestämmelser som delvis överlappar varandra.
Det övergripande målet för all förvaltning av kyrklig jord är enligt
41 kap. 9 § första stycket kyrkolagen att den skall inriktas på att
vidmakthålla de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans
förkunnelse. För prästlönetillgångama gäller därutöver genom
bestämmelserna i 41 kap. 1 § första stycket 1 och 21 § kyrkolagen det
101
speciella ändamålet att deras avkastning är avsedd för avlöning åt
kyrkoherde eller komminister i visst eller vissa pastorat. Ytterligare ett
ändamål för prästlönetillgångama anges i 42 kap. 15 och 16 §§
kyrkolagen. Där bestäms att femtio procent av avkastningen av
tillgångarna skall betalas till kyrkofonden. Denna del av avkastningen
kommer därmed att användas för samma ändamål som kyrkofondens
medel i övrigt, dvs. kyrklig utjämning och vissa kyrkliga kostnader.
Till detta kommer att även ett förvaltningsmål har knutits till den
kyrkliga jorden. Enligt 41 kap. 9 § andra stycket kyrkolagen skall den
förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att den ger bästa
möjliga avkastning.
Enligt principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och Svenska
kyrkan är en utgångspunkt för den kyrkliga egendomens ställning efter
relationsändringen att den skall bestå för avsedda ändamål. Flera remiss-
instanser inom kyrkan menar att ändamålet att svara för lön åt präster i
vissa pastorat är det överordnade och att detta skall komma till uttryck.
De olika ändamål som ovan beskrivits för tillgångarna har lika stor
giltighet. Med hänsyn till att det inte råder några motsättningar mellan de
mer speciella ändamålen och det övergripande ändamålet är det i princip
tillräckligt att ange det senare. Ändamålet för egendomen bör således
anges som att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska
kyrkans förkunnelse. Endast avkastningen bör fa användas för ändamålet.
I annat fall kan tillgångarnas fortbestånd äventyras.
Om endast det övergripande ändamålet för prästlönetillgångama
lagregleras skulle dock - som Kammarkollegiet har funnit - de
församlingar och samfälligheter som nu tillsammans har rätt till hälften
av avkastningen av tillgångarna enligt andelstal inte ha någon garanti för
att denna rätt består efter relationsändringen. För att undvika en sådan
situation bör en bestämmelse av innebörd att högst hälften av av-
kastningen får användas för annat kyrkligt ändamål ingå i över-
gångslagstiftningen. Det kan efter relationsändringen även bli nödvändigt
att - inom hälftenandelen av avkastningen - besluta om en annan
inbördes fördelning av andelstal mellan församlingar och kyrkliga
samfälligheter än den som nu gäller. Därför bör rätten för en församling
eller samfallighet till visst andelstal bestå tills annat beslutas efter
tillstånd av Kammarkollegiet enligt samma grunder som gäller för
permutation.
Regeringens förslag: Regeringen far besluta om tillsyn av
förvaltningen av prästlönetillgångama. Bokföringen av den kyrkliga
egendomen skall efter år 1999 hanteras enligt de allmänna regler för
bokföring som kommer att gälla för registrerade trossamfund.
Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av en statlig
revision av förvaltningen av den kyrkliga egendomen.
Prop. 1997/98:116
102
Kammarkollegiets förslag: Kollegiet har lämnat förslag om tillsyn Prop. 1997/98:116
och revision som överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I Remiss I, avsnittet Den kyrkliga egendomen,
avsåg fråga 9 Kammarkollegiets förslag om tillsyn. Utfallet blev en svag
övervikt för förslaget. Frågan var den enda i remissomgången som inte
stöddes av en majoritet av remissinstanserna.
Positiva Negativa Tar inte ställning
Fråga 9 48 % 46 % 6 %
Av SCB:s rapport över enkätutfallet framgår att det med en
befolkningsviktad svarsfördelning endast är stiftssamfällighetema bland
de kyrkliga remissinstanserna som är positiva till förslaget om tillsyn,
övriga kyrkliga kommuner är negativa. Organ utanför Svenska kyrkan tar
i stor utsträckning inte ställning i frågan. Bland de remissinstanser som
avgett särskilda kommentarer är det flera som i likhet med Gävle Staffans
församling anser att tillsynen kan utövas av kyrkomötet med stöd av
lagen om Svenska kyrkan.
Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget om tillsyn är synnerligen
välgrundat med hänsyn till de stora ekonomiska värden som det är fråga
om. Svenska kyrkans forsamlings- och pastoratsförbund delar Kammar-
kollegiets uppfattning att det inte behövs en statlig tillsyn men anser att
det bör finnas utrymme för att en särskild tillsyn anordnas.
I enkäten ställdes inte några frågor beträffande bokföring eller
revision. Riksrevisionsverket har inte haft några synpunkter på
Kammarkollegiets bedömning av behovet av statlig revision. Svenska
kyrkans centralstyrelse uttalar att man förutsätter att bokföringen av
tillgångarna även i fortsättningen - utan hinder av förslagen i
betänkandet Översyn av redovisningslagstiftningen (SOU 1996:157) -
skall kunna ske stiftsvis hos förvaltarna och inte behöva ske hos de
stiftelseliknande rättssubjekt som prästlönetillgångama utgör.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Tillsyn
Som en del i stat-kyrkareformen ingår att staten ställer egendom som nu
betraktas som en del av det allmänna till trossamfundet Svenska kyrkans
förfogande. Detta sker under vissa allmänna förutsättningar såsom att
ingen ändring av Svenska kyrkans identitet sker genom relations-
ändringen och att egendomen används för samma ändamål som i dag.
Det är naturligt att frågor om tillsyn över förvaltningen av egendomen
aktualiseras i detta sammanhang.
Regeringens förslag rörande den kyrkliga egendomen innebär att de
flesta kategorierna av kyrklig jord överförs till organ inom Svenska
kyrkan med äganderätt, oftast förenad med en ändamålsbestämmelse. För
prästlönetillgångama föreslås att de skall utgöra särskilda rättssubjekt
103
och förvaltas av Svenska kyrkan med stöd av regler i lagen om Svenska Prop. 1997/98:116
kyrkan, där även en ändamålsbestämmelse för egendomen skall ingå.
Eftersom de olika kategorierna av kyrklig jord enligt förslaget far olika
ställning efter relationsändringen måste frågan om behovet av tillsyn
bedömas separat för de olika dispositionsformema.
Regeringen delar Kammarkollegiets bedömning att i de fall där
egendomen övergår till kyrkan med äganderätt är förändringen av
dispositionsrätten så genomgripande att det inte är motiverat med en
särskild statlig tillsyn. Det gäller även om äganderätten är inskränkt av en
ändamålsbestämmelse. På samma sätt som gäller för annan ändamåls-
bunden egendom som disponeras av olika enskilda organisationer far det
vara en uppgift för mottagaren av egendomen att genom intern revision
ordna en tillfredsställande tillsyn över att egendomen används på avsett
sätt.
Något annorlunda förhåller det sig med prästlönetillgångama.
Tillgångarnas ursprung, karaktär och omfattning motiverar att deras
förvaltning och ändamål regleras i lagen om Svenska kyrkan. Det är
därmed också rimligt att överväga en tillsyn över denna förvaltning. För
närvarande finns det dock inte något som tyder på att en tillsyn är
nödvändig. Under sådana omständigheter är det tillräckligt att regeringen
ges möjlighet att om så skulle bedömas erforderligt besluta om tillsyn
över förvaltningen. Lagrådet har påpekat att den föreslagna
bestämmelsen inte ger regeringen möjlighet att meddela föreskrifter i
frågor om t.ex. redovisning, förelägganden och tillträde. Som regeringen
uttalat beträffande motsvarande bestämmelse för Lunds domkyrka (se
avsnitt 7.2.1), finns det inte anledning att anta att Svenska kyrkan
medvetet skulle försvåra en tillsyn som beslutats av regeringen eller
underlåta att följa rekommendationer som ges i anledning av sådan
tillsyn. Även när det gäller prästlönetillgångama har således möjligheten
för regeringen att besluta om tillsyn över förvaltningen ett värde.
Tillämpliga bokföringsregler
Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter är för när-
varande undantagna från bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen
(1976:125). För deras del gäller i stället reglerna om räkenskapsföring
och redovisning i 19 kap. kyrkolagen. När kyrkolagen upphör att gälla
vid utgången av år 1999 blir de allmänna regler om bokföringsskyldighet
som kommer att gälla för registrerade trossamfund tillämpliga även på
Svenska kyrkan.
I dag är huvudregeln i bokföringslagen att näringsidkare är bok-
föringsskyldiga. Ideella föreningar och stiftelser är därför bokförings-
skyldiga i den mån de utövar näringsverksamhet. För stiftelser gäller
dessutom bokföringsskyldighet enligt stiftelselagen i vissa ytterligare
fall, bl.a. om de är moderstiftelser eller om deras tillgångar överstiger ett
visst belopp. I samband med beredningen av ärendet om översyn av
redovisningslagstiftningen får avgöras vilka krav på redovisning
samhället bör ställa på registrerade trossamfund och sådana särskilda
104
rättssubjekt av stiftelseliknande karaktär som prästlönetillgångama och Prop. 1997/98:116
Lunds domkyrka utgör. Vid denna prövning får övervägas om
trossamfundens speciella organisationsstruktur föranleder särskilda
bedömningar rörande bokföringsskyldigheten. I det sammanhanget far
också övervägas i vilken utsträckning trossamfunden bör omfattas av
samma revisionsregler som gäller for andra associationer.
Bokföringen av den kyrkliga egendom som vid relationsändringen
överförs till olika organ inom Svenska kyrkan kommer således att följa
de regler om bokföring som då gäller för det organ till vilket egendomen
förs. Det finns inte någon anledning att anta att detta kommer att medföra
avsevärda olägenheter för Svenska kyrkan.
Behovet av statlig revision
Regeringen delar Kammarkollegiets bedömning att det saknas anledning
att föreslå en särskild statlig revision som tar sikte på förvaltningen av
den kyrkliga egendomen. De allmänna bokförings- och revisionsregler
som blir tillämpliga för registrerade trossamfund och den rätt att ta del av
handlingar som avses komma att gälla inom Svenska kyrkan bör vara
tillräckliga för att garantera att förvaltningen blir allsidigt genomlyst. De
offentliga medel som Svenska kyrkan enligt principbeslutet kommer att
förfoga över inom begravningsverksamheten och vid hanteringen av
ersättning för vård av kulturhistoriskt värdefull egendom förutsätter även
de en trovärdig revision på alla nivåer inom kyrkan. Regeringen utgår
från att Svenska kyrkan kommer att utforma de närmare bestämmelser
som är nödvändiga för att åstadkomma detta. Som nyss nämnts far det
senare övervägas om Svenska kyrkan och andra trossamfund bör
omfattas av de regler om revision som gäller för andra associationer.
Regeringens förslag: En regel införs som innebär att om någon som
före relationsändringen var ägare till eller hade särskild rätt till kyrklig
egendom lider förlust genom att egendomen överförs till Svenska
kyrkan, en församling eller en kyrklig samfällighet, så skall staten
utge ersättning för skadan.
Kammarkollegiets förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det ställdes inte någon särskild enkätfråga i
Remiss I om detta förslag. Mycket fa remissinstanser har haft några
synpunkter på förslaget. Domkapitlet i Härnösand föreslår att rätten till
ersättning begränsas genom en tidsfrist inom vilken talan skall väckas.
1997 års kyrkomöte tillstyrker regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Förslagen om den kyrkliga
egendomen i denna proposition innebär att viss egendom av enskild,
stiftelseliknande karaktär överförs med äganderätt till Svenska kyrkan
105
eller dess församlingar eller kyrkliga samfälligheter. Andra kategorier av Prop. 1997/98:116
kyrklig egendom - prästlönetillgångama och Lunds domkyrka med
fastigheter och fastighetsfond - bibehåller den stiftelseliknande karaktär
de har i dag, men skall förvaltas under ändrade förhållanden.
I 2 kap. 18 § regeringsformen finns regler om skydd för äganderätten
som innebär att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna
eller till någon enskild eller tvingas tåla att det allmänna inskränker
användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen. Den som tvingas avstå sin egendom eller
tåla rådighetsinskränkningar av visst slag är enligt bestämmelsen
tillförsäkrad ersättning för förlusten eller skadan. Ersättningen skall
bestämmas enligt grunder som anges i lag. Genom lagen (1994:1219) om
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller från och med den
1 januari 1995 även reglerna om egendomsskydd i Europakonventionen
som svensk lag. I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen
anges att varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin
egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas
intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens
allmänna grundsatser. Enligt andra stycket i artikeln skall emellertid
första styckets bestämmelser inte inskränka en stats rätt att genomföra
sådan lagstiftning som en stat finner erforderlig för att reglera nyttjandet
av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Enligt
2 kap. 23 § regeringsformen far lagar eller andra föreskrifter inte
meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen.
Även om regeringens förslag inte är avsett att medföra inskränkningar
i dispositionsrätten till egendomen för de organ inom Svenska kyrkan
som i dag innehar den, innebär förslaget formellt sett en övergång av
äganderätten till viss egendom från enskilda subjekt av stiftelsekaraktär
till olika delar av ett registrerat trossamfund.
Syftet med regeringens förslag beträffande den kyrkliga egendomen är
att skapa klara och överskådliga ägarförhållanden till egendomen. Detta
får anses utgöra ett allmänt intresse av sådan vikt att förslaget kan
genomföras utan hinder av bestämmelserna om egendomsskydd i
grundlagen och Europakonventionen.
Det kan inte helt uteslutas att det i samband med äganderätts-
övergången uppkommer skada för någon rättsinnehavare, t.ex. den som
har nyttjanderätt till en berörd fastighet. Redan av allmänna principer
torde följa att en sådan rättsinnehavare bör ha rätt till ersättning. Reglerna
om egendomsskydd i 2 kap 18 § regeringsformen föreskriver därtill att
den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå
sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. En
bestämmelse om sådan ersättning erfordras därför.
Med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för den kyrkliga
egendom som nu är aktuell är det svårt att föreställa sig en situation då
det på grund av förslaget uppkommer en ersättningsgill ekonomisk
förlust. Regeringen finner att det sannolikt endast undantagsvis kan bli
fråga om ersättningsanspråk till följd av den föreslagna lagstiftningen.
Det är också svårt att bedöma arten av de förluster som skulle kunna bli
106
ersättningsgilla. Mot denna bakgrund bör det i lagen inte ges några
närmare föreskrifter om hur ersättningen skall bestämmas annat än att
ersättningen skall vara skälig.
Eftersom det inte går att förutse vilka olika slag av ersättningsanspråk
som kan uppkomma till följd av förslaget, är det inte motiverat att införa
en tidsfrist av det slag som Domkapitlet i Härnösand föreslagit.
Regeringens bedömning: Vid förvaltningen av den kyrkliga
egendomen bör naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen kunna
tillgodoses genom den skyddslagstiftning som finns inom dessa
områden. Någon särskild bestämmelse i lagen om Svenska kyrkan
behövs inte.
Prop. 1997/98:116
Kammarkollegiets förslag: Kollegiet har inte lämnat några förslag i
denna del.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer anser att den kyrkliga miljön i sin helhet - inklusive boställe och
odlingsmark - utgör ett kulturarv som bör tas till vara i så stor utsträck-
ning som möjligt. Lagen om Svenska kyrkan bör därför kompletteras
med bestämmelser motsvarande nuvarande 41 kap. 8 och 10 §§ kyrko-
lagen.
1997 års kyrkomöte: Prästlönetillgångamas främsta ändamål måste
också i framtiden vara att ge ekonomisk avkastning till stöd för kyrkans
verksamhet. Detta hindrar givetvis inte det angelägna i att den
ekonomiska förvaltningen bedrivs på ett sätt som tillgodoser
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen eller andra ideella
intressen i anslutning till kyrkans verksamhet. Den av regeringen
föreslagna lagtexten rymmer goda möjligheter till ett sådant
hänsynstagande.
Skälen för regeringens bedömning: I 41 kap. 8 § kyrkolagen
föreskrivs att naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen skall beaktas
i skälig omfattning vid förvaltningen av den kyrkliga jorden. I 10 §
samma kapitel stadgas att egendomsnämnden skall inhämta yttrande från
länsstyrelsen innan den företar mera omfattande värdebeständig
rationalisering på en prästlönefastighets jordbruk eller utför utbyggnad
eller väsentlig ombyggnad av hus på sådana jordbruk. - Bestämmelserna
är inte kopplade till något tillsynsförfarande och det finns inte några i
författning reglerade påföljder för den som inte följer dem. Det är därmed
svårt att bedöma vilken praktisk effekt reglerna har haft.
En bärande tanke bakom principbeslutet om ändrade relationer är att
Svenska kyrkan i högre grad än tidigare skall likställas med andra
trossamfund. Svenska kyrkan skall ges ökad frihet att bestämma i sina
egna angelägenheter och den omfattande speciallagstiftningen om
kyrkliga frågor skall upphöra. Den föreslagna lagen om Svenska kyrkan
skall därför endast innehålla det som är principiellt viktigt och av
107
grundläggande karaktär för Svenska kyrkan. Vad som i övrigt skall gälla
för trossamfundet Svenska kyrkan kommer därför att framgå dels av
vissa bestämmelser i lagen om trossamfund, dels av allmän lagstiftning
som är tillämplig på trossamfund, dels också av regler som fastställs
inom trossamfundet Svenska kyrkan.
En bestämmelse av det slag som Riksantikvarieämbetet föreslagit kan
inte anses vara principiellt viktig eller av grundläggande karaktär för
Svenska kyrkan som trossamfund. Regeringen finner därför inte skäl för
en sådan reglering som föreslagits. I stället bör naturvårdens och
kulturvårdens intressen tas till vara genom de skyddsregler som gäller
inom dessa områden. I t.ex. 4 kap. kulturminneslagen finns ingående
bestämmelser om kyrkliga kulturminnen som bl.a. omfattar
kyrkobyggnader, kyrkotomter och kyrkliga inventarier. Eventuella behov
av justeringar av sådana regler bör övervägas i samband med
behandlingen av Kulturarvsutredningens förslag rörande den kyrkliga
egendomen i betänkandet Skyddet av kulturmiljön (SOU 1996:128) och
förslagen i betänkandet Staten och trossamfunden, Den kulturhistoriskt
värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven (SOU 1997:43)
från Kommittén angående det kyrkliga kulturarvet.
Prop. 1997/98:116
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.1.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.1.
I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har ändringar gjorts i
enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.1. Andra meningen är ny i
förhållande till lagrådsremissens lagförslag och har tillkommit på förslag
av Lagrådet.
Bestämmelsen innebär att varje trossamfund måste ge möjlighet för
den som vill att utträda ur trossamfundet. Om ett trossamfund enligt sina
stadgar eller liknande grundregler har en regel om att utträde inte kan
ske, är den regeln således utan verkan. Bestämmelsen hindrar dock inte
att trossamfundet föreskriver en viss kortare tid innan utträde beviljas för
den som önskar utträde. Inte heller hindrar den att ett trossamfund
föreskriver att utträde endast kan ske vid viss tidpunkt varje år.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.2. Den har utformats efter
förslag av Lagrådet.
108
Som Lagrådet påpekat torde man inte kunna motsatsvis dra slutsatsen
att inte en underårig kan på egen hand själv besluta om inträde eller
utträde, om hon eller han nått erforderlig mognad.
I bestämmelsen anges vad som menas med registrerat trossamfund.
Bestämmelsen innehåller en upplysning om att sådan reglering av
Svenska kyrkans förhållanden som avses i den föreslagna bestämmelsen
8 kap 6 § första stycket andra meningen regeringsformen (se prop.
1997/98:49) finns i den särskilda lagen om Svenska kyrkan.
Andra stycket har tillkommit på förslag av Lagrådet. Avsikten är att
klargöra vilka bestämmelser i lagen som inte gäller för Svenska kyrkan.
Dessa bestämmelser handlar om förfarandet vid registrering m.m. Av 5 §
och 6 § andra stycket följer att de inte är tillämpliga på Svenska kyrkan.
7§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.3, 5.4 och 5.6.
I bestämmelsen uttrycks de krav som ett trossamfund måste uppfylla
för att kunna registreras.
Av första stycket framgår att ett trossamfund för att kunna registreras
skall ha antagit stadgar eller något motsvarande grunddokument, varav
trossamfundets ändamål framgår liksom hur det fattas beslut i tros-
samfundets angelägenheter. Vidare anges att trossamfundet skall ha en
styrelse eller motsvarande organ.
För att kunna registreras måste trossamfundet enligt andra stycket ha
ett namn som inte kan förväxlas med andras.
8§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.4.
9§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.5.
Första stycket innebär att ett trossamfund som registreras far
rättskapacitet som registrerat trossamfund genom registreringsbeslutet.
Att Svenska kyrkan och dess organ har rättskapacitet framgår av 3 § i
lagen om Svenska kyrkan.
Av andra stycket framgår i vilka fall trossamfundet förlorar sin
rättskapacitet.
70^
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.6.
H§
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.7.
Prop. 1997/98:116
109
Andra stycket har tillkommit med anledning av ett påpekande från
Lagrådet.
Hänvisningen i tredje stycket till lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar innebär att de angivna bestämmelserna skall gälla i tillämpliga
delar vid likvidation enligt denna lag.
72$
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.7. Den har i stort utformats
efter förslag av Lagrådet.
Vid avregistrering utan föregående likvidation övertas trossamfundets
rättigheter och skyldigheter av den ideella förening som trossamfundet då
kommer att utgöra. Detta förutsätter att det finns något slag av
funktionell identitet mellan det registrerade trossamfundet och dess
efterföljare. Tillgångar och skulder kan därför inte övergå till en redan
tidigare befintlig juridisk person. Inte heller är det möjligt att dela upp
trossamfundets tillgångar och skulder på flera juridiska personer.
Bestämmelsens tre första stycken behandlas närmare i avsnitt 5.8.
Paragrafen kompletterar bestämmelserna i 7-12 §§. Av första stycket
framgår att självständiga organisatoriska delar av ett trossamfund som
har registrerats enligt lagen om trossamfund också far registreras, om de
uppfyller kraven i 7 §. Det bör dock inte komma i fråga att
organisatoriska delar registreras, såvida de inte framstår som själv-
ständiga, åtminstone i förhållande till tredje man. När organisatoriska
delar registreras, skall i princip samma bestämmelser tillämpas som
gäller vid registrering av trossamfund. I vissa situationer kan det dock
vara nödvändigt att göra avsteg från denna huvudregel. Som exempel kan
nämnas den organisatoriska delens namn. Det förefaller inte nödvändigt
att strikt upprätthålla kravet på att namnet skall vara ägnat att särskilja
verksamheten från andras när det gäller organisatoriska delar.
Svenska kyrkans församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift är
enligt fjärde stycket registrerade organisatoriska delar av Svenska
kyrkan. Rättskapaciteten regleras i 3 § lagen om Svenska kyrkan, se även
avsnitt 6.2. Lagrådet har anfört att regleringen i detta stycke mer
naturligt har sin plats i lagen om Svenska kyrkan och föreslagit att den
skall föras över dit. Regeringen delar inte den uppfattningen bl.a. med
hänsyn till att Svenska kyrkans rättsliga ställning regleras i denna lag och
till att ett av huvudsyftena med hela reformen är att öka likställigheten
mellan olika trossamfund, vilket tydligare kommer till uttryck med den
av regeringen föreslagna lösningen.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.4 och 5.5.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.6 och 5.8.
Enligt första stycket svarar det registrerade trossamfundet självt för
sina skyldigheter, vilket bl.a. innebär att trossamfundets medlemmar i
Prop. 1997/98:116
110
princip är fria från personligt ansvar. Av andra stycket framgår att detta Prop. 1997/98:116
även gäller vaije självständig organisatorisk del inom ett registrerat
trossamfund.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.5 och 6.4.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 5.4 och 5.7.
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 6.1.
Bestämmelserna, vilka försöker spegla den syn på sig själv som kyrkan
givit uttryck åt, är avsedda att garantera att Svenska kyrkans identitet
bevaras efter relationsändringen.
1§
Av bestämmelsen framgår att Svenska kyrkan är organiserad på tre skilda
nivåer, vilka gemensamt utgör trossamfundet Svenska kyrkan. På lokal
nivå framträder Svenska kyrkan som församlingar, på regional nivå som
stift och på nationell nivå genom kyrkomötet och de eventuella ytter-
ligare organ som detta väljer att inrätta för att svara för stiftens och
församlingarnas gemensamma angelägenheter. De tre nivåerna är fasta
beståndsdelar i helheten och kan inte utträda ur denna.
2§
I bestämmelsen anges Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka med
rikstäckande verksamhet. Därmed avses att säkerställa att Svenska
kyrkans uppdrag efter relationsändringen kommer att vara detsamma som
i dag, dvs. att överräcka evangelium i ord och handling till hela folket (jfr
2KL1995:1 s. 25).
Vidare anges att Svenska kyrkan skall bedriva en rikstäckande verk-
samhet i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans äm-
bete. Detta innebär att den för Svenska kyrkan grundläggande föreningen
av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning, den
så kallade dubbla ansvarslinjen, även i framtiden kommer att gälla som
organisatorisk princip inom Svenska kyrkan. Vidare innebär det att valen
inom kyrkan skall vara fria och demokratiska.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.2.
Av 5 § och 13 § fjärde stycket lagen om trossamfund framgår att
Svenska kyrkan utgör ett registrerat trossamfund och att församlingar,
kyrkliga samfälligheter och stift är registrerade organisatoriska delar av
Svenska kyrkan.
111
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 6.3.
I bestämmelserna beskrivs Svenska kyrkans organisatoriska struktur.
De innehåller också bestämmelser om de övergripande uppgifter och den
grundläggande kompetens som tillkommer de olika kyrkliga nivåerna.
Vidare framgår det av bestämmelserna hur beslutsstrukturen i Svenska
kyrkan är uppbyggd.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.4.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.4.
I första stycket anges att det i första hand är församlingen som beslutar
om den obligatoriska lokala kyrkoavgiften. Det är dock också möjligt att
avgiften i stället beslutas av den kyrkliga samfallighet i vilken försam-
lingen ingår. Alternativt kan lokal kyrkoavgift - for olika ändamål -
beslutas såväl av församlingen som av den kyrkliga samfälligheten.
I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har andra meningen fått
en något annorlunda utformning med anledning av Lagrådets
synpunkter.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.3 och 7.4.1.
I bestämmelsen anges den egendom som är av sådan vikt att den bör
regleras i lagen. Ändamålsbestämmelsen för tillgångarna, det förhållan-
det att endast avkastningen far användas för ändamålet och att en
förvaltare utses är de faktorer som utgör grunden för tillgångarnas
ställning som självständiga förmögenheter. Att prästlönetillgångama
utgör särskilda rättssubjekt framgår av 10 § lagen om införande av lagen
om Svenska kyrkan. Ändamålet för rättssubjekten anknyter till det nu
gällande ändamålet. Det kan endast ändras genom ändring av lagen. När
det gäller att fastställa vad som utgör egendomens avkastning avses inte
någon ändring av nuvarande tillämpning som utvecklats med stöd av
41 kap. kyrkolagen. Då stiftelselagen inte skall tillämpas blir det Svenska
kyrkan som far bestämma i denna fråga i egenskap av förvaltare.
Genom andra stycket andra meningen bemyndigas regeringen att
besluta om tillsyn över förvaltningen och hur sådan tillsyn skall vara
ordnad.
Tredje stycket innebär i sak att stiftelselagens allmänna bestämmelse
om placering av en stiftelses förmögenhet skall utgöra norm för
prästlönetillgångamas placering. Det får förutsättas att Svenska kyrkan
bestämmer enhetliga regler i frågor rörande tillgångarnas förvaltning
såsom t.ex. placeringsinriktning, värdesäkring av kapitalet och beräkning
av den disponibla avkastningen.
Prop. 1997/98:116
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 6.5.1.
112
I dessa bestämmelser behandlas rätten att ta del av sådana handlingar Prop. 1997/98:116
inom Svenska kyrkan som tillkommer efter år 1999.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.5.1.
Enligt bestämmelsen bildas Svenska kyrkans arkiv av de handlingar
från den kyrkliga verksamhet som avses i 11 § - dvs. de handlingar som
omfattas av den inomkyrkligt reglerade handlingsoffentligheten. Dessa
arkiv skall hanteras på i princip samma sätt som myndighetsarkiv.
Beträffande de av Svenska kyrkans handlingar som avses i 10 § och som
alltså omfattas av den offentligrättsligt reglerade handlingsoffentligheten
kommer bestämmelserna i arkivlagen (1990:782) att gälla.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.6.
Enligt första stycket skall beslut som innebär att någon inte far ta del
av handlingar som avses i 11 § kunna överprövas av ett organ inom
Svenska kyrkan. Bestämmelsen är avsedd att exklusivt reglera
möjligheterna att fa negativa beslut prövade, dvs. det skall inte gå att
klaga till statlig domstol.
Av andra stycket framgår att Svenska kyrkan skall inrätta ett särskilt
organ för att inom kyrkan ytterst pröva frågor som avses i första stycket.
Genom att förekomsten av detta organ anges i lagen om Svenska kyrkan
markeras dess oberoende ställning. Formuleringen utesluter inte möj-
ligheten att först låta beslut prövas av en mellaninstans, t.ex. på regional
nivå.
Som Lagrådet har erinrat blir inte beslut av det överprövande organet
exigibla (verkställbara).
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.7.
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 6.10. Frågan om
tystnadsplikt behandlas dock i avsnitt 6.8.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 6.9.
Paragrafen, som delvis har utformats efter Lagrådets förslag, innehåller
bestämmelser om övergång av äganderätten till vissa slag av den
specialreglerade kyrkliga egendomen samt särskilda bestämmelser om
Lunds domkyrka m.m. Vid relationsändringen förs äganderätten över till
olika kyrkliga enheter beroende på egendomens ändamål. Överföringen
113
av äganderätt innebär att egendomens stiftelsekaraktär upphör och att Prop. 1997/98:116
staten avstår sin formella äganderätt till den del av denna egendom som
utgörs av kronoanslag. De kyrkliga enheterna kommer att inneha
egendomen med full äganderätt eller med en äganderätt som är inskränkt
vad gäller det ändamål som är föreskrivet. Bestämmelserna innebär inte
något hinder mot omplaceringar av tillgångarna. Samma ändamål skall
då gälla för den egendom som ersätter den tidigare.
Hänvisningen i första stycket till olika bestämmelser i kyrkolagen är
avsedd att så precist som möjligt ange vilken egendom som skall föras
över med äganderätt till olika kyrkliga enheter. Därvid skall, som
Lagrådet påpekat, forstås att äldre kyrkor som inte är församlingskyrkor
omfattas av hänvisningen till 38 kap. 2 § 3.
Första stycket punkt 1
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.2.4.
Den starkaste ändamålsbindningen föreslås för kyrkofondens till-
gångar, nämligen det som återstår av fondmedlen sedan ett kapital avsatts
för pensionsåtagandena, och de kyrkofondsfastigheter som finns kvar vid
utgången av år 1999. Trossamfundet Svenska kyrkan skall inneha egen-
domen med äganderätt med villkor att den skall användas för kyrkliga
ändamål, dvs. samma vidsträckta ändamål som gällt tidigare. Ändamålet
kan ändras endast genom att lagen ändras.
Första stycket punkterna 2-4 och andra stycket
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 7.2.1.
De kategorier av egendom som anges i dessa punkter skall, med
undantag av den egendom som avses i tredje stycket, övergå till
respektive församling med äganderätt och den skall användas för samma
ändamål som tidigare. Enligt andra stycket kan ändamålet för den
egendom som anges i punkterna 3 och 4 ändras endast efter tillstånd av
Kammarkollegiet enligt samma regler som gäller för permutation.
Första stycket punkterna 5-6
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt 7.2.2 och 7.2.3.
Vid relationsändringen förs en prästgård med full äganderätt över till
den kyrkliga samfälligheten eller församlingen. I fortsättningen förfogar
den kyrkliga enheten fritt över egendomen. På samma sätt förs
äganderätten till de biskopsgårdar som inte uttryckligen undantas över till
trossamfundet Svenska kyrkan, som far bestämma hur egendomen skall
användas och förvaltas.
Tredje stycket
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.2.1.
I detta stycke undantas Lunds domkyrka med fastigheter och
fastighetsfond från de äganderättsöverföringar som sker i paragrafens
första stycke. Egendomen skall behålla sin stiftelseliknande karaktär och
användas för samma ändamål som tidigare. Ändamålet kan ändras endast
genom att lagen ändras. Bestämmelsen innehåller vissa grundläggande
regler för egendomen. I de frågor som inte regleras i bestämmelsen får
114
Svenska kyrkan som förvaltare besluta självständigt. Stiftelselagen är Prop. 1997/98:116
inte tillämplig på egendomen. Enligt sista meningen i stycket
bemyndigas regeringen att besluta om tillsyn över förvaltningen och hur
sådan tillsyn skall vara ordnad.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.3.
I bestämmelsens första stycke anges prästlönetillgångamas ställning
som självständiga förmögenheter med rättskapacitet och hur äganderätten
till egendomen ser ut efter relationsändringen. Stiftelselagen är inte
tillämplig på prästlönetillgångama. Det är i stället bestämmelserna i
lagen om Svenska kyrkan och denna lag som utgör den grundläggande
regleringen för denna egendom. I de frågor som inte behandlas i dessa
lagar far Svenska kyrkan som förvaltare besluta självständigt. Sista
meningen i stycket innebär att staten avstår från sin formella äganderätt
till den del av prästlönetillgångama som utgörs av kronoanslag. Stycket
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av andra stycket framgår att relationsändringen inte innebär någon
ändring av den rätt till andel av prästlönetillgångamas avkastning som
enskilda församlingar och kyrkliga samfälligheter har i dag.
En ändring av en församlings eller kyrklig samfällighets andelstal i
prästlönetillgångamas avkastning kan enligt tredje stycket i framtiden
endast ske efter tillstånd av Kammarkollegiet enligt samma regler som
gäller för permutation. Därvid gäller att den rätt som församlingarna och
samfällighetema i ett stift har till sammanlagt hälften av prästlöne-
tillgångamas avkastning inte far inskränkas. En ändring av relationen
mellan församlingarnas och samfällighetemas hälftendel av avkastningen
å ena sidan och andelen som går till andra kyrkliga ändamål å andra sidan
kan endast göras genom ändring av denna lag.
Bestämmelsen behandlas närmare i avsnitt 7.4.2.
115
1. Riksmarskalksämbetet
2. Justitiekanslern
3. Justitieombudsmannen
4. Svea hovrätt
5. Hovrätten för Västra Sverige
6. Kammarrätten i Stockholm
7. Kammarrätten i Jönköping
8. Datainspektionen
9. Överstyrelsen för civil beredskap
10. Statskontoret
11. Statistiska centralbyrån
12. Riksrevisionsverket
13. Riksskatteverket
14. Arbetsgivarverket
15. Statens löne- och pensionsverk
16. Arbetsdomstolen
17. Riksarkivet
18. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
19. Kammarkollegiet
20. Länsstyrelsen i Jönköpings län
21. Länsstyrelsen i Hallands län
22. Länsstyrelsen i Dalarnas län
23. Länsstyrelsen i Stockholms län
24. Länsstyrelsen i Västerbottens län
25. Juridiska fakulteten i Uppsala
26. Juridiska fakulteten i Lund
27. Teologiska fakulteten i Uppsala
28. Teologiska fakulteten i Lund
29. Kyrkofondens styrelse
30. Svenska kyrkans centralstyrelse
31. Svenska kyrkans församlingsnämnd
32. Svenska kyrkans utbildningsnämnd
33. Nämnden för Svenska kyrkans mission
34. Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet
35. Nämnden för Lutherhjälpen
36. Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar
37. Domkapitlet i Uppsala
38. Domkapitlet i Linköping
39. Domkapitlet i Skara
40. Domkapitlet i Strängnäs
41. Domkapitlet i Västerås
42. Domkapitlet i Växjö
43. Domkapitlet i Lund
44. Domkapitlet i Göteborg
Prop. 1997/98:116
Bilaga 1
117
45. Domkapitlet i Karlstad
46. Domkapitlet i Härnösand
47. Domkapitlet i Luleå
48. Domkapitlet i Visby
49. Domkapitlet i Stockholm
50. Ansvarsnämnden för biskopar
51. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund
52. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
53. Svenska kommunförbundet
54. Solna kommun
55. Stockholms kommun
56. Tranås kommun
57. Sveriges akademikers centralorganisation
58. Svenska kyrkans personalförbund
59. Tjänstemännens centralorganisation
60. Kyrkomusikernas riksförbund
61. Landsorganisationen i Sverige
62. Sveriges kristna råd
63. Sveriges frikyrkosamråd
64. Anglikanska kyrkan
65. Bibeltrogna vänner
66. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
67. Evangeliska fosterlands-stiftelsen
68. Frälsningsarmén
69. Förenade islamiska församlingar i Sverige
70. Islamiska kulturcenterunionen i Sverige
71. Sveriges muslimska förbund
72. Judiska församlingarna i Sverige
73. Metodistkyrkan i Sverige
74. Nybygget - Kristen samverkan
75. Armenisk-apostoliska kyrkan
76. Bulgarisk-ortodoxa kyrkan
77. Estnisk-ortodoxa kyrkan
78. Etiopisk-ortodoxa kyrkan
79. Finska ortodoxa församlingen i Sverige
80. Grekisk-ortodoxa metropolitdömet
81. Koptisk-ortodoxa kyrkan
82. Makedonsk-ortodoxa kyrkan
83. Rumänsk-ortodoxa kyrkan
84. Kristi förklarings ortodoxa kyrka (Ryska kyrkan)
85. Serbisk-ortodoxa kyrkan
86. Svenska ortodoxa prosteriet
87. Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien
88. Syrisk-ortodoxa ställföreträdarskapet i Sverige
89. Österns apostoliska katolska assyriska kyrka
90. Pingströrelsen
91. Sjundedags adventistsamfundet
92. Stockholms katolska stift
93. Svenska alliansmissionen
Prop. 1997/98:116
Bilaga 1
118
94. Svenska baptistsamfundet
95. Svenska missionsförbundet
96. Ungerska protestantiska församlingen i Sverige
97. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund
98. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala
99. Ersta diakonisällskap
100. Stiftelsen Stora Sköndal
101. Kristna studentrörelsen i Sverige
102. Svenska kyrkans lekmannaförbund
103. Kvinnor i Svenska kyrkan
104. Svenska kyrkans unga
105. Sveriges kyrkogårdschefers förening
106. Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund
107. Sveriges kyrkokamerala förening
108. Sveriges kyrkosångsförbund
109. Stiftsjuristernas förening
110. Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund
111. Sveriges hembygdsförbund
112. Förbundet för kristen enhet
113. Egendomsnämndernas samarbetsorgan
16. Arbetsdomstolen
23. Länsstyrelsen i Stockholms län
24. Länsstyrelsen i Västerbottens län
32. Svenska kyrkans utbildningsnämnd
35. Nämnden för Lutherhjälpen
53. Svenska kommunförbundet
56. Tranås kommun
61. Landsorganisationen i Sverige
62. Sveriges kristna råd
65. Bibeltrogna vänner
66. Estniska evangelisk-lutherska kyrkan
70. Islamiska kulturcenterunionen i Sverige
74. Nybygget - Kristen samverkan
75. Armenisk-apostoliska kyrkan
76. Bulgarisk-ortodoxa kyrkan
77. Estnisk-ortodoxa kyrkan
78. Etiopisk-ortodoxa kyrkan
79. Finska ortodoxa församlingen i Sverige
81. Koptisk-ortodoxa kyrkan
82. Makedonsk-ortodoxa kyrkan
83. Rumänsk-ortodoxa kyrkan
84. Kristi förklarings ortodoxa kyrka (Ryska kyrkan)
85. Serbisk-ortodoxa kyrkan
87. Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien
88. Syrisk-ortodoxa ställföreträdarskapet i Sverige
Prop. 1997/98:116
Bilaga 1
119
89. Österns apostoliska katolska assyriska kyrka
91. Sjundedags adventistsamfundet
93. Svenska alliansmissionen
96. Ungerska protestantiska församlingen i Sverige
99. Ersta diakonisällskap
100. Stiftelsen Stora Sköndal
101. Kristna studentrörelsen i Sverige
105. Sveriges kyrkogårdschefers förening
106. Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund
108. Sveriges kyrkosångsförbund
110. Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund
Vidare har samtliga kyrkokommuner beretts tillfälle att yttra sig.
Bortemot 2 300 svar har kommit in från denna remisskategori, mot-
svarande 70 % av kyrkokommunerna. En analys av dessa och övriga
remissvar har lämnats i en särskild rapport från Statistiska centralbyrån i
september 1997.
Samtliga stiftsförbund av Svenska kyrkans församlings- och pastorats-
förbund
Samtliga egendomsnämnder utom egendomsnämnden i Visby stift
Svenska Missionsförbundet, uttalande vid förbundets generalkonferens
1997
Domkyrkorådet i Lund
Kyrkofullmäktige i Värnhems kyrkliga samfällighet
Svenska Kommunalarbetareförbundet
Akademikerförbundet SSR
Centerns kyrkopolitiska sektion i Bohuslän
Stiftsj ägmästarföreningen
Kyrkogårdsnämnden i Gävle kyrkliga samfällighet
Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund
Skånes arrendatorförening
Sveriges Jordbruksarrendatorers Förbund
Svenska vice-provinsen av Den Heliga Dominikus Romerska
Kongregation
Human-Etiska förbundet
Kristdemokraterna i Kista församling
Jämtlands läns museum
Dessutom har ett antal skrivelser från enskilda personer kommit in.
Samtliga yttranden finns tillgängliga i Kulturdepartementet
(dnr Ku97/903/Ky).
Prop. 1997/98:116
Bilaga 1
120
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
REGERINGSKANSLIET
Kulturdepartementet
Statistiska centralbyrån
Statistics Sweden
1997-04-11
Etikett
SCB tillhanda senast 1 augusti 1997
Frågor om enkäten
besvaras av
Marianne Cedermark 08 - 405 43 89
Marianne Soop 08 - 405 43 91
Kulturdepartementet
Enheten för kyrkofrågor
Insänt av
Underskrih
Namnförtydligande
Befattning
Enkäten sänds till
Statistiska centralbyrån
V/ENK
Karin Andersson
701 89 ÖREBRO
Ort och datum
Telefon
121
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
RÄTTSLIG REGLERING - SOU 1997:41
|
Grundlag |
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte |
|
1 Föreskrifter om trossamfund och föreskrifter om |
zQ |
30 | |
|
2 Lagstiftningen om trossamfund ges ett särskilt Kapitel 4 |
zQ | ||
|
Lag om trossamfund | |||
|
3 För att registreras som trossamfund krävs att samfundet |
«□ |
zD |
□□ |
|
4 Ett trossamfund får genom registrering rättskapacitet, Avsnitt 8.4 |
iD |
zQ |
30 |
|
5 Organisatoriska delar av ett trossamfund som är |
<□ |
zQ |
□□ |
|
6 Bam som fyllt 12 år får inflytande över om de skall |
zO |
30 | |
|
7 Rätten för Svenska kyrkan till hjälp med uppbörden |
zQ |
30 | |
|
8 Andra registrerade trossamfund än Svenska kyrkan |
<□ |
zQ |
30 |
122
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
|
RÄTTSLIG REGLERING - |
SOU 1997:41 | |||
|
Lag om Svenska kyrkan |
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte | |
|
9 |
I lagen skall finnas bestämmelser om följande: Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund |
iQ |
aQ | |
|
10 |
Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan |
<□ |
sD | |
|
11 |
Svenska kyrkan som helhet samt församlingar, |
-□ |
aO | |
|
12 |
Den lokala självstyrelsen tryggas genom att försam- |
iQ |
aD | |
|
13 |
Territorialprincipen slås fast dels genom att försam- |
>□ |
aQ | |
|
14 |
Församlingens grundläggande uppgift är att fira |
-□ |
aQ | |
|
15 |
Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha |
iQ |
aD | |
|
16 |
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande |
aQ | ||
|
17 |
Till registret avseende registrerade trossamfund skall 1. stadgar, 2. indelning i församlingar, kyrkliga samfälligheter och 3. behöriga företrädare för Svenska kyrkan och dess |
*□ |
aD | |
123
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
RÄTTSLIG REGLERING - SOU 1997:41
|
18 |
Den som tillhör Svenska kyrkan skall betala lokal och |
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte 30 |
|
19 |
Församlingen eller den kyrkliga samfälligheten beslutar |
«□ |
30 | |
|
20 |
I Svenska kyrkan skall principen om allmänna handlingars |
30 | ||
|
21 |
Även andra handlingar än de som avses i fråga 20 skall Avsnitt 14.3 |
iD |
30 | |
|
22 |
Det skall inrättas ett särskilt organ inom Svenska kyrkan |
«□ | ||
|
23 |
Övrigt Tystnadsplikten för präster och andra inom Svenska kyrkan Kapitel 16 |
iD |
30 | |
|
24 |
Lagen om trossamfund innehåller det som behöver |
Ja -□ |
Nej |
Tar inte 30 |
|
25 |
Lagen om Svenska kyrkan innehåller det som behöver |
30 |
Om nej på fråga 24 och/eller25, ange varför i "Kommentarer till remiss"
1 I | Vi har också lämnat synpunkter på detta avsnitt i "Kommentarer till remiss”,
som insändes tillsammans med Remissenkäten.
124
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
STATLIG MEDVERKAN VID AVGIFTSBETALNING - SOU 1997:46
|
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte | |
|
Grundlag |
genomföras |
ej genomföras |
ställning |
|
1 grundlag införs en bestämmelse om att det allmänna |
<□ |
3C | |
|
möjligheter att verka i Sverige. Avsnitt 10.1, 13.1 | |||
|
I | Vi har också lämnat synpunkter på detta avsnitt i "Kommentarer till remiss”, | |||
som insändes tillsammans med Remissenkäten.
125
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
DEN KYRKLIGA EGENDOMEN - SOU 1997:47
|
Överföring av äganderätt |
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte | |
|
i |
Staten avstår från sina anspråk på de s.k. kronoanslagen Avsnitt 18.2.1 |
iQ |
3D | |
|
2 |
Äganderätten till äldre kyrkor, som idag betraktas som |
sD | ||
|
- övriga kyrkor |
30 | |||
|
3 |
Avsnitt 18.2.2 Äganderätten till domkyrkas och församlingskyrkas |
iQ |
30 | |
|
4 |
Äganderätten till prästgårdar förs över till resp, |
>□ |
30 | |
|
5 |
Äganderätten till de biskopsgårdar som inte samtidigt Avsnitt 18.2.2 |
30 | ||
|
6 |
När ett kapital motsvarande åtagandena för utgående |
<□ | ||
|
7 |
Ändamålsbindningen Efter relationsändringen är det övergripande ändamålet | |||
126
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
DEN KYRKLIGA EGENDOMEN - SOU 1997:47
|
Formen för Svenska kyrkans disposition |
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte | |
|
8a |
Lagstiftningsalternativet (Kammarkollegiets förslag): Kapitel 12, Avsnitt 18.4.4 |
3D | ||
|
8b |
Stiftelsealternativet: Egendomen samlas i en enda stiftelse med Stiftelselagen gäller fullt ut Kapitel 10, Avsnitt 18.4.2 |
«□ |
□□ | |
|
8c |
Ägandealtemativet: Äganderätten till egendomen övergår till trossamfundet |
>□ |
20 |
sQ |
|
9 |
Tillsyn Regeringen skall kunna bestämma att staten Kapitel 14, Avsnitt 18.4.5 |
30 | ||
|
10 |
Äldre rättsinstitut De äldre rättsinstituten stadgad åborätt och |
<□ |
aD | |
1 I I Vi har också lämnat synpunkter på detta avsnitt i "Kommentarer till remiss",
som insändes tillsammans med Remissenkäten.
127
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
DEN KULTURHISTORISKT VÄRDEFULLA KYRKLIGA EGENDOMEN
OCH DE KYRKLIGA ARKIVEN - SOU 1997:43
|
Arkiven hos de kyrkliga myndigheterna |
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte | |
|
i |
Allmänna handlingar som före år 2000 har kommit in Avsnitt 18.2.2 |
3Q | ||
|
2 |
Lagstiftningen om handlingsoffentlighet, sekretess Avsnitt 18.2.2 |
sQ | ||
|
3 |
Någon längsta tid för denna förvaring skall inte |
iQ |
3D | |
|
4 |
Svenska kyrkan svarar för kostnaderna för myndighets- Avsnitt 18.2.8 |
iQ |
3q | |
|
5 |
Staten svarar för kostnaderna för myndighetsarkiven Avsnitt 18.2.8 |
30 | ||
128
Prop. 1997/98:116
Bilaga 2
DEN KULTURHISTORISKT VÄRDEFULLA KYRKLIGA EGENDOMEN
OCH DE KYRKLIGA ARKIVEN - SOU 1997:43
|
Arkiven hos Svenska kyrkans |
Förslaget bör |
Förslaget bör |
Tar inte |
|
6 Allmänna handlingar som före år 2000 har kommit in |
<□ |
3Q | |
|
7 Lagstiftningen om handlingsoffentlighet och sekretess Avsnitt 18.2.5 |
3Q | ||
|
8 Arkivlagstiftningen skall gälla de handlingar som avses |
3Ö | ||
|
9 Inomkyrkliga arkivbestämmelser skall gälla för de arkiv Avsnitt 18.3 |
<□ |
30 |
I I Vi har också lämnat synpunkter på detta avsnitt i ”Kommentarer till remiss",
som insändes tillsammans med Remissenkäten.
129
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
1 detta betänkande behandlas regeringens skrivelse 1997:2 Staten och
trossamfunden - grundläggande frågor samt 37 motioner som har väckts
med anledning av skrivelsen.
Utskottet konstaterar att regeringens förslag i mycket stor utsträckning
tillgodoser vad 1995 års kyrkomöte anförde i sitt yttrande över förslaget
till ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Det har också
stöd av en mycket stark remissopinion. Mot den bakgrunden föreslår
utskottet att kyrkomötet i huvudsak skall tillstyrka och för egen del anta
förslagen i regeringens skrivelse. Utskottet anser dock att det skall finnas
en lagstadgad rätt till ledighet för förtroendeuppdrag. Härutöver föreslås
att kyrkomötet i avsikt att förtydliga sin hållning på några områden som
sin mening ger regeringen tillkänna vad utskottet har anfört. Två
reservationer och ett särskilt yttrande har avgetts.
Genom skrivelsen (RegSkr 1997:2) Staten och trossamfunden -
grundläggande frågor har regeringen beslutat inhämta kyrkomötets
yttrande över regeringens förslag till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
3. lag om trossamfund,
4. lag om Svenska kyrkan,
5. lag om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan.
Regeringen föreslår att kyrkomötet antar de delar av förslagen som
avser medlemskap i Svenska kyrkan.
Motion 1997:44 av Margarethe Isberg m.fl. vari hemställs
att kyrkomötet som sin vilja ger regeringen till känna att den
lagstadgade tystnadsplikten för präster i Svenska kyrkan, vilken i dag
finns i kyrkolagen förs in i lagen om Svenska kyrkan.
131
Motion 1997:45 av Åke Blomqvist m.fl. vari hemställs Prop. 1997/98:116
att kyrkomötet beslutar att med anledning av regeringens skrivelse Bilaga 3
1997:2, anföra att kyrkolagens bestämmelser om tystnadsplikt ersätts
med nya bestämmelser i sekretesslagen samt att viss redigering sker i
rättegångsbalken av prästs tystnadsplikt.
Motion 1997:46 av Elisabeth Engberg vari hemställs
att kyrkomötet med anledning av regeringens skrivelse 1997:2 Staten
och trossamfunden - grundläggande frågor, ger regeringen till känna att
en fortsatt lagstadgad rätt till ledighet för förtroendeuppdrag i Svenska
kyrkan bör finnas och införas i lagen om Svenska kyrkan.
Motion 1997:47 av Karl-Johan Nilsson m.fl. vari hemställs
att kyrkomötet i sitt yttrande över regeringens skrivelse 1997:2
förordar ägandealtemativet.
Motion 1997:48 av Sune Holgersson och Margarethe Isberg vari
hemställs
att kyrkomötet i sitt yttrande till regeringen begär att orden "de
ekonomiska" i § 9 förslaget till lag om Svenska kyrkan strykes.
Motion 1997:49 av Susann Torgerson m.fl. vari hemställs
att kyrkomötet som svar på regeringens skrivelse beslutar begära
följande ändring i Lag om Svenska kyrkan:
4 § skall lyda:
Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan och omfattar de
personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens
område eller har annan väsentlig anknytning till församlingen och därför
av församlingen beviljats rätt till tillhörighet.
Församlingens grundläggande uppgift etc................. icke-territoriella
församlingar.
Motion 1997:50 av Urban Gibson och Ann Berg vari hemställs
att kyrkomötet hos regeringen begär att ovan angivna motivuttalande
tas in i kommentaren till § 13 lagen om trossamfund.
Motion 1997:51 av Urban Gibson och Ann Berg vari hemställs
att kyrkomötet som svar på regeringens skrivelse 1997:2 beslutar
begära följande ändring i Lag om Svenska kyrkan:
1 § skall lyda: "Svenska kyrkan är ett trossamfund med evangelisk-
luthersk bekännelse som framträder som församlingar och stift. Svenska
kyrkan har också nationella organ."
Motion 1997:52 av Urban Gibson och Ann Berg vari hemställs
att kyrkomötet som svar på regeringens skrivelse 1997:2 beslutar hos
regeringen begära
1. att regeringens förslag till ändring av regeringsformen, första dels
satsen far följande lydelse: "dels att punkterna 9-14 övergångs-
bestämmelserna skall upphöra att gälla" samt
132
2. att regeringen lägger fram förslag om att 4 § successionsordningen Prop. 1997/98:116
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1999. Bilaga 3
Motion 1997:53 av Urban Gibson och Ann Berg vari hemställs
att kyrkomötet som svar på regeringens skrivelse 1997:2 beslutar hos
regeringen begära följande ändringar i lagförslagen om Svenska kyrkan:
1. Lag om Svenska kyrkan, § 9, andra stycket skall lyda:
"Prästlönetillgångama skall förvaltas av Svenska kyrkan.".
2. Förslaget till lag om införande av lagen om Svenska kyrkan
anpassas till förslaget om ändringar i lagen om Svenska kyrkan genom
att den föreslagna lagtexten §§ 8-10 ersätts av den lagtext
Kammarkollegiet föreslår i SOU 1997:47, avsnitt 11.6 (med
omnumrering av de föreslagna §§ 7-10 som 8-11) så att förslaget att
prästlönetillgångama får ställning som stiftelser försvinner och ersätts
med ägandealtemativet.
3. Författningskommentarerna till förslaget om lag om Svenska kyrkan
§ 9 och förslaget om lag om införande av lagen om Svenska kyrkan
§§ 8-9 skall utgå och ersättas av ny text anpassad till den här föreslagna
ändringen.
I fråga om placeringsreglema, § 9, sista stycket i kommentarerna till
lagen om Svenska kyrkan, bör endast sista meningen av den föreslagna
texten tas med i den nya lydelsen av paragrafen.
Motion 1997:54 av Catharina Månsson m. fl. vari hemställs
att kyrkomötet avstyrker regeringens förslag att förtroendevalda inom
Svenska kyrkan efter relationsändringen inte skall ges någon lagstadgad
rätt till ledighet för kyrkliga förtroendeuppdrag.
Motion 1997:55 av Gurli Nylund m.fl. vari hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att lagstadgad
rätt till ledighet för förtroendeuppdrag inom Svenska kyrkan bör finnas
även efter relationsändringen.
Motion 1997:56 av Sten-Ame Persson m.fl. vari hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen tillkänna,
1. att ingen särskild lag bör stiftas för Svenska kyrkan,
2. att bestämmelser som anger Svenska kyrkans identitet som
trossamfund, organisation och verksamhet inte bör ingå i lag samt
3. att såvida sådana bestämmelser ändå kommer att ingå, dessa inte
skall kunna ändras utan kyrkomötets hörande.
Motion 1997:57 av Paul Trossö vari hemställs
att kyrkomötet ger regeringen tillkänna att lagen om Svenska kyrkan
bör innehålla ett klart lagstadgat namnskydd för trossamfundet Svenska
kyrkan med hänvisning till vad som i motionen anförts, eller
att kyrkomötet ger regeringen tillkänna att en klar reglering göres i
annan skrivning om namnskydd för Svenska kyrkan och rätten till bruket
av detsamma.
133
Motion 1997:58 av Britas Lennart Eriksson vari hemställs
att kyrkomötet med anledning av RegSkr 1997:2 i framställning till
regeringen
1. framhåller att frågan om den prästerliga tystnadsplikten i den
reformerade situationen behöver belysas närmare i utredning;
2. föreslår att för att möjliggör detta bestämmelsen i 36 kap. 1 par.
Kyrkolagen ges fortsatt giltighet fram till dess att en ny och bättre
genomtänkt lösning kan genomföras inom den reformerade kyrkans ram.
Motion 1997:59 av Britas Lennart Eriksson vari hemställs
att kyrkomötet med anledning av RegSkr 1997:2 som sin mening ger
regeringen till känna att lagstadgad rätt till ledighet för fullgörande av
kyrkliga förtroendeuppdrag skall gälla även efter relationsförändringen.
Motion 1997:60 av Gunnar Blomgren vari hemställs
att kyrkomötet i sitt yttrande över regeringens förslag till lag om
Svenska kyrkan uttalar att, om lagen införes, ordet "rikstäckande" i § 2
bör ändras till "riksomfattande".
Motion 1997:61 av Britas Lennart Eriksson och Lars Rydje vari
hemställs
att kyrkomötet med anledning av regeringens förslag till ändring av
TF 2:17 i RegSkr 1997:2 beslutar som sin mening ge regeringen tillkänna
1. att kyrkorådens, kyrkofullmäktiges, de kyrkliga samfällighetemas,
pastoratens, domkapitlens, stiftsstyrelsernas, stiftsfullmäktiges, central-
styrelsens, kyrkomötets och andra kyrkliga organs och enheters
arkivmaterial är ett kyrkligt material, som bör behandlas och respekteras
som sådant;
2. att den inleverans av material ur kyrkoarkiven som blir aktuell skall
ske efter överenskommelse mellan vederbörande kyrkliga organ och
arkivmyndighet, inte genom ensidigt direktiv från arkivmyndighetens
sida, och att detta anges i lag;
3. att den nuvarande grundregeln för inleverans av material ur
kyrkoarkiven (den s.k. 70-årsregeln) skall bestå som en bortre tidsgräns
och att detta anges i lag;
4. att de kyrkliga organ som sedan gammalt har s.k. dispensarkiv även
i framtiden skall vara undantagna från skyldigheten att inleverera
arkivmaterialet.
Motion 1997:62 av Åke Blomqvist vari hemställs
att kyrkomötet beslutar som svar på regeringens skrivelse begära
följande ändring i Lag om Svenska kyrkan, § 4;
Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan omfattande det
geografiska område Svenska kyrkan bestämmer. Om regler för
tillhörighet till församling beslutar kyrkomötet.
Församlingens grundläggande uppgift ........ icke-territoriella
församlingar.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
134
Motion 1997:63 av Olof Lönneborg och Britas Lennart Eriksson vari
hemställs
att kyrkomötet med anledning av regeringens förslag till
handlingsoffentlighet efter år 1999 i RegSkr 1997:2 beslutar som sin
mening ge regeringen till känna att Svenska kyrkan skall omfattas av
samma regler om offentlighet och sekretess som gäller för statliga och
kommunala myndigheter också efter utgången av år 1999.
Motion 1997:64 av Per Lindberg och Britta Olinder. vari hemställs
att kyrkomötet hos regeringen begär att § 1 i lagen om Svenska kyrkan
formuleras: "Svenska kyrkan är ett trossamfund med evangelisk-luthersk
bekännelse, vilken framträder som församlingar och stift. Svenska
kyrkan har också nationella organ."
Motion 1997:65 av Per Lindberg m.fl. vari hemställs
att kyrkomötet hos regeringen begär:
1. att prästlönetillgångama överförs till Svenska kyrkan med
äganderätt
2. att § 9 i lagen om Svenska kyrkan utgår i sin helhet och att
nödvändiga bestämmelser enbart regleras i lagen om införande av lagen
om Svenska kyrkan.
Motion 1997:66 av Joakim Svensson vari hemställs
1. att kyrkomötet som sin mening ger regeringen tillkänna att
nuvarande kyrkolags regler om tystnadsplikt skall införas i den nya lagen
om Svenska kyrkan och
2. att kyrkomötet som sin mening ger regeringen tillkänna vikten av
fortsatt lagstadgad tystnadsplikt för präster inom Svenska kyrkan, oavsett
hur detta genomförs lagtekniskt.
Motion 1997:67 av Joakim Svensson vari hemställs
1. att kyrkomötet till regeringen framför som sin mening att de äldre
kyrkor, som i dag betraktas som stiftelseegendom fortsätter att vara detta
och
2. att kyrkomötet vidare framför till regeringen att dessa stiftelser bör
förvaltas av kyrkoråden i de församlingar där de är belägna.
Motion 1997:68 av Joakim Svensson vari hemställs
att kyrkomötet till regeringen framför som sin mening att
åldersgränsen för barns samtycke skall vara 15 år.
Motion 1997:69 av biskop Lars Eckerdal m.fl. vari hemställs
att kyrkomötet hos regeringen begär att lagen om trossamfund eller
lagen om Svenska kyrkan kompletteras med en bestämmelse som
möjliggör ledighet inom trossamfunden eller endast inom Svenska
kyrkan.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
135
Motion 1997:70 av Nils Gårder vari hemställs Prop. 1997/98:116
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen tillkänna vad som Bilaga 3
anförts i motionen.
Motion 1997:71 av Lisen Ridne och Christina Åkerlund vari hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av straffsanktion för brott mot
tystnadsplikten.
Motion 1997:72 av Lisen Ridne och Christina Åkerlund vari hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om behovet av reglering av rätten till ledighet för
förtroendevalda.
Motion 1997:73 av Lisen Ridne och Christina Åkerlund vari hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen tillkänna vad som i
motionen anförs om offentlighetsregler i Svenska kyrkan.
Motion 1997:74 av Göran Petterson vari hemställs
att kyrkomötet i sitt yttrande ger regeringen tillkänna vad som anförts i
motionen och avstyrker förslaget om borttagande av straffsanktionen i
tystnadspliktsbestämmelsen.
Motion 1997:75 av Bengt Linvall och Gudrun Larsén vari hemställs
att kyrkomötet beslutar att hos regeringen begära att de medeltida
domkyrkornas domkyrkostiftelser med särskilda styrelser bör bibehållas.
Motion 1997:76 av Bengt Linvall vari hemställs
att Kyrkomötet beslutar att hos regeringen begära att en lagreglerad,
straffsanktionerad tystnadsplikt för Svenska kyrkans präster skall finnas.
Motion 1997:77 av Bengt Linvall vari hemställs
att Kyrkomötet beslutar att hos regeringen begära att § 1 i lag om
Svenska kyrkan bör ha följande lydelse:
"Svenska kyrkan är ett trossamfund med evangelisk-luthersk
bekännelse och framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan
har också nationella organ."
Motion 1997:78 av Marianne Upmark vari hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan
anförts om ansvaret för kyrkans uppdrag.
Motion 1997:79 av Herbert Sjödin vari hemställs
att kyrkomötet hos regeringen begär att det i den förestående
propositionen med förslag till Lag om Svenska kyrkan entydigt klarläggs
och fastslås att det reformerade kyrkomötet inom ramen för sin i Lag om
Svenska kyrkan angivna kompetens kommer att kunna besluta om en
inomkyrklig ordning som blir rättsligt bindande för stift och församlingar
och för Svenska kyrkan som helhet.
136
Motion 1997:80 av Kjell Karlsson vari hemställs Prop. 1997/98:116
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att staten även Bilaga 3
i fortsättningen skall ge ett särskilt ekonomiskt stöd till underhållet,
vården och försäkringen av Vadstena klosterkyrka.
I ärendet föreligger ett yttrande från läronämnden (Ln 1997:11), vilket är
fogat till betänkandet som bilaga.
Genom skrivelsen (RegSkr 1995:1) om ändrade relationer mellan staten
och Svenska kyrkan inhämtade regeringen ett yttrande från 1995 års
kyrkomöte över det i skrivelsen framlagda principförslaget om de
framtida kyrka-statrelationema. Kyrkomötet beslutade att med anledning
av regeringens skrivelse som sin mening ge regeringen till känna vad
andra kyrkolagsutskottet anfört i sitt betänkande (2 KL 1995:1, kskr.
1995:15). Kyrkomötet fann att grundelementen i regeringens skrivelse, så
som utskottet preciserat dem, skulle tillgodose Svenska kyrkans behov
och därmed kunde ligga till grund för reformarbetet. I utskotts-
betänkandet lyftes fyra grundelement fram, nämligen den konstitutionella
lösningen, lagen om Svenska kyrkan, begravningsverksamhetens
organisering och finansiering samt klarläggandet av den kyrkliga
egendomens status. Därtill innehöll kyrkomötets yttrande principiella
synpunkter och påpekanden av avgörande betydelse för inriktningen på
ett reformarbete som skulle garantera att Svenska kyrkan förblir
densamma.
I december 1995 beslutade riksdagen med bifall till proposition
1995/96:80 att godkänna regeringens riktlinjer för arbetet med ändrade
relationer mellan staten och Svenska kyrkan (bet. 1995/96:KU12, rskr.
1995/96:84).
På grundval av riksdagens principbeslut utfärdade regeringen direktiv
(dir 1995:162) för ett omfattande utredningsarbete. Direktiven avsåg
följande utredningar och särskilda uppdrag:
• utredning om konstitutionella och andra rättsliga frågor,
• särskilt uppdrag till Riksskatteverket att utreda formerna för statlig
uppbörd av kyrkoavgift
• utredning om begravningsverksamheten
• särskilt uppdrag till Kammarkollegiet att utreda den kyrkliga egen-
domen vid en relationsändring
• utredning om vården av kulturhistoriskt egendom och kyrkoarkiven,
samt
• utredning om personalfrågorna vid en ändring av relationerna och om
statligt stöd till trossamfund.
137
För att underlätta insyn och samordning i utredningsarbetet inrättade
regeringen ett särskilt beredningsorgan, kyrka-statdelegationen, med
kyrkoministem som ordförande och ärkebiskopen som vice ordförande. I
delegationen finns representanter för de politiska partierna i riksdagen,
för Svenska kyrkan och för övriga trossamfund. Delegationen har
fortlöpande informerats om och diskuterat såväl det statliga som de
kyrkliga utredningsarbetet.
Parallellt med det statliga arbetet pågår ett kyrkligt utredningsarbete
om Svenska kyrkans framtida organisation. Svenska kyrkans central-
styrelse har utfärdat direktiv för det kyrkliga utredningsarbetet (CsSkr
1996:2, bilaga 1 och CsSkr 1996:3, bilaga 3). Syftet är att utarbeta ett
samlat och teologiskt väl begrundat inomkyrkligt regelsystem i form av
en kyrkoordning. Utredningsarbetet skall vara avslutat till den 1 mars
1998.
Resultatet av det statliga utredningsarbetet förelåg våren 1997. Den
2 april överlämnades följande sju betänkanden till kyrkoministem.
• Rättslig reglering (SOU 1997:41)
• Begravningsverksamheten (SOU 1997:42)
• Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendom och de kyrkliga
arkiven (SOU 1997:43)
• Svenska kyrkans personal (SOU 1997:44)
• Stöd, skatter och finansiering (SOU 1997:45)
• Statlig medverkan vid avgiftsbetalning (SOU 1997:46)
• Den kyrkliga egendomen (SOU 1997:47)
Betänkandena har varit föremål för en omfattande remissbehandling
uppdelad på två olika remisser. Samtliga församlingar, pastorat och
övriga samfälligheter har inbjudits att delta. Härtill har yttranden
inhämtats från bl.a. statliga myndigheter, kyrkliga organ på stiftsnivå och
nationell nivå samt ett flertal olika trossamfund. Remiss 1, där yttrandena
skulle vara avgivna till 1 augusti 1997, omfattade hela betänkandena
Rättslig reglering och Den kyrkliga egendomen, betänkandet Den
kulturhistoriskt värdefulla egendomen och de kyrkliga arkiven i de delar
som behandlar arkivfrågor samt ett förslag till ändring i regeringsformen
i betänkandet Statlig medverkan vid avgiftsbetalning. Remiss 2 avsåg
övriga delar av de båda sistnämnda betänkandena samt de återstående tre
betänkande. Remisstiden sträckte sig i detta fall fram till den 1 oktober
1997.
Remiss 1 omfattade i huvudsak förslag till grundlagsändringar samt
andra lagförslag som kräver ett särskilt beslutsförfarande med två
riksdagsbeslut med mellanliggande val till riksdagen. Uppdelningen i två
remisser har gjorts för att ett yttrande skall kunna inhämtas från
kyrkomötet innan regeringen senast i december 1997 - nio månader före
1998 års riksdagsval - måste lägga fram en proposition med förslag till
grundlagsändringar.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
138
Regeringens skrivelse omfattar samma delar av det statliga
utredningsarbetet som remiss 1. I skrivelsen redovisas det huvudsakliga
utfallet av remissen. Remissvaren i form av ifyllda frågeformulär har
databehandlats av Statistiska centralbyrån (SCB). I september 1997
publicerade SCB en rapport med analys av den första delen av
remissutfallet. Av denna framgår att av 3 375 remissinstanser har 2 358
eller 70% lämnat ett yttrande. Remissinstanserna ger ett mycket brett
stöd åt de förslag som remissen omfattade. Enkäten innehöll 48 frågor
varav 45 kan analyseras var för sig. På 35 av dessa frågor har 90 % eller
fler svarat att respektive förslag bör genomföras. På nio frågor är det
mellan 69 och 89 % som svarat att förslagen bör genomföras. På en av de
45 frågorna finns inte en absolut majoritet för utredningsförlaget. Det
gäller regeringens möjlighet att ha tillsyn över prästlönetillgångamas
användning där 48% ställt sig positiva till utredningsförslaget.
Beträffande formen för Svenska kyrkans disposition av
prästlönetillgångama fanns möjlighet att ta ställning till tre alternativ -
lagstiftningsaltemativet, stiftelsealternativet och ägandealtemativet.
Sammantaget finns en knapp majoritet för lagstiftningsaltemativet.
Stiftssamfällighetema är mest positiva till detta medan större delen av
övriga kyrkliga instanser förordar ägandealtemativet.
Nya normgivningsregler
Riksdagens principbeslut om ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan innebär att de nuvarande normgivningsreglema avseende
Svenska kyrkan i regeringsformens övergångsbestämmelser skall upp-
hävas. I stället skall införas särskilda regler om normgivning angående
Svenska kyrkan och andra trossamfund i regeringsformens kapitel om
lagar och andra föreskrifter.
Den rättsliga regleringen av trossamfundens förhållanden bör enligt
riksdagens principbeslut vara föremål för ett konstitutionellt skydd. Detta
skall syfta till att säkerställa stabila förutsättningar för den särskilda verk-
samhet som trossamfund bedriver utan att bereda samfunden en rättslig
särställning i andra hänseenden. I linje härmed föreslår regeringens att all
normgivning om trossamfund skall ske i form av lag. Detta anges i en
särskild bestämmelse i regeringsformens kapitel om lagar och andra
föreskrifter. Svenska kyrkan och andra trossamfund kommer liksom
hittills att kunna omfattas av generellt verkande civilrättslig och
offentligrättslig lagstiftning, t.ex. arbetsrättslig lagstiftning.
Riksdagens principbeslut innebär vidare att det skall skapas en särskild
lag om Svenska kyrkan som innehåller det som är principiellt viktigt och
av grundläggande karaktär för Svenska kyrkan samtidigt som Svenska
kyrkan själv skall få reglera sina angelägenheter i största möjliga
utsträckning. För att möjliggöra en sådan särskild reglering av Svenska
kyrkans förhållanden, bör det i regeringsformen finnas särskilda regler
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
139
om Svenska kyrkan. I annat fall skulle nämligen lagregleringen avseende Prop. 1997/98:116
Svenska kyrkan komma att strida mot kravet att normgivning skall vara Bilaga 3
generellt giltig. Regeringen ansluter sig till utredningens förslag att ett
enhetligt begrepp — grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund —
skall användas för att beskriva de olika områden som kommer att ingå i
den begränsade reglering avseende Svenska kyrkans förhållanden.
Härmed avses föreskrifter av grundläggande karaktär om Svenska
kyrkans religiösa identitet, organisation, verksamhet och egendom.
Gällande grundlagsskydd avseende Svenska kyrkan innebär att regler
av grundläggande betydelse bara får ges i form av lag. För föreskrifter
om medlemskap i Svenska kyrkan krävs samtycke av kyrkomötet. De
viktigaste av reglerna i övrigt beslutas på samma sätt som ändringar av
huvudbestämmelserna i riksdagsordningen. Regeringen föreslår att de
föreskrifter som avses i den nya grundlagsbestämmelsen bara ska få
beslutas i den ordning som gäller för riksdagsordningens huvud-
bestämmelser. Det innebär antingen två likalydande riksdagsbeslut med
mellanliggande val eller ett beslut under förutsättning att minst tre
fjärdedelar av de röstande och mer än häften av riksdagens ledamöter
förenar sig om beslutet.
I fråga om övriga lagförslag som aktualiserats i det statliga utrednings-
arbetet, exempelvis Riksskatteverkets förslag till särskild lagstiftning om
förfarandet vid uppbördshjälp för Svenska kyrkan och andra trossam-
fund, bedömer regeringen att sådana föreskrifter inte kräver ett särskilt
beslutsförfarande i riksdagen.
Offentlighet och insyn
Regeringen föreslår att handlingar som avser områden där Svenska
kyrkan skall utföra uppgifter som tillgodoser allmänna samhälleliga
intressen omfattas av en offentligrättsligt reglerad handlingsoffentlighet.
Härmed avses begravningsverksamheten och i viss utsträckning förvalt-
ningen av de kyrkliga kulturminnena. Regeringen avser att återkomma
med förslag till den närmare regleringen till 1998 års kyrkomöte.
Kyrkans handlingar i övrigt omfattas av en inomkyrkligt reglerad
handlingsoffentlighet. Enligt föreskrifter i lagen om Svenska kyrkan skall
var och en ha rätt att ta del av dessa handlingar. Rätten till insyn får
begränsas bara om det är särskilt motiverat med hänsyn till vissa i lagen
om Svenska kyrkan angivna skäl, nämligen skyddet för enskildas
personliga och ekonomiska förhållanden eller Svenska kyrkans ekono-
miska intressen, eller annan synnerlig anledning. Beslut som innebär att
någon inte får ta del av handlingar skall kunna överprövas.
De allmänna handlingar som före år 2000 har kommit in till eller
upprättats hos myndigheter med uppgifter som hänför sig till Svenska
kyrkans verksamhet eller Svenska kyrkans beslutande församlingar skall
kunna förvaras hos Svenska kyrkan även efter relationsändringen utan att
därigenom upphöra att vara allmänna. Handlingsoffentligheten enligt
tryckfrihetsförordningen skall bestå även i fortsättningen.
140
Övriga grundlagsfrågor Prop. 1997/98:116
Regeringen föreslår en ändring i 11 kap. 6 § regeringsformen som Bilaga 3
innebär att förvaltningsuppgifter kan överlämnas till registerade
trossamfund. Bestämmelsen innebär att om förvaltningsuppgifter över-
lämnas till ett trossamfund kan uppgifterna utföras av trossamfundet eller
dess registrerade organisatoriska delar. Detta blir av betydelse för
begravningsverksamheten som förutsätts skall skötas av Svenska kyrkans
församlingar och kyrkliga samfälligheter. I övrigt torde bestämmelsen i
första hand komma att gälla för registrerade trossamfunds myndighets-
utövning i form av vigsel.
Riksskatteverket (RSV) har i betänkandet Statlig medverkan vid
avgiftsbetalning (SOU 1997:46) föreslagit ett tillägg till regeringsformen
om att det allmänna skall arbeta för att underlätta olika trossamfunds
möjligheter att verka i Sverige. RSV:s förslag har sin bakgrund i ett EG-
direktiv som bl.a. innebär att medlemsstaterna i princip skall förbjuda
dataregistrering av integritetskänsliga uppgifter, t.ex. tillhörighet till
trossamfund. Undantag från förbudet kan gälla bl.a. trossamfunden själva
som får registrera sina tillhöriga, samt för medlemsstaterna, om
registreringen avser ett viktigt samhälleligt intresse. RSV:s förslag avser
att markera detta samhälleliga intresse. Regeringen framhåller att det
måste anses utgöra ett allmänt samhällsintresse att Svenska kyrkan och
andra trossamfund ges goda förutsättningar att bedriva sin verksamhet.
Detta framgår bl.a. av att trossamfunden föreslås ha ett särskilt
konstitutionellt skydd. Regeringen anser att den föreslagna ändringen är
obehövlig och därför inte bör genomföras.
Kyrkoberedningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1994:42) Staten
och trossamfunden att bestämmelserna om statschefens förpliktelse till
den rena evangeliska läran enligt punkt 14 övergångsbestämmelserna till
regeringsformen skulle upphävas. Kyrkoberedningen föreslog också ett
upphävande av motsvarande bestämmelser i 4 § successionsordningen.
I betänkandet (SOU 1997:41) Rättslig reglering sägs att beslutet om
ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan i princip inte är
beroende av vilka krav som ställs på statschefen och att det nuvarande
bekännelsekravet kan kvarstå även om kyrka-statreformen genomförs.
Regeringen gör samma bedömning som utredningen. Med hänvisning till
det splittrade remissläget och till behovet av en bred förankring i det
svenska samhället föreslår regeringen nu inte någon ändring av reglerna
på detta område.
Regeringen föreslår att det skall stiftas en särskild lag om trossamfund.
Genom lagen införs en ny associationsform, registrerat trossamfund. Den
nya associationsformen skall stå öppen för alla trossamfund. Inga av de
rättigheter som trossamfunden har i dag skall dock vara knutna till den
nya associationsformen.
Enligt förslaget skall lagen om trossamfund innehålla vissa allmänna
bestämmelser tillämpliga på trossamfund oavsett i vilken rättslig form de
141
framträder. Till dessa bestämmelser hör definitionen av begreppet Prop. 1997/98:116
trossamfund som en gemenskap för religiös verksamhet, där det ingår att Bilaga 3
anordna gudstjänst. Detta innebär en viss förändring i förhållande till
religionsfrihetslagen (1951:680) där det nu i 4 § andra stycket sägs att
med trossamfund förstås, förutom Svenska kyrkan, sammanslutning för
religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.
Till de allmänna bestämmelserna hör även vissa föreskrifter av
religionsfrihetskaraktär. Det gäller bestämmelser om att ingen är skyldig
att tillhöra något trossamfund och om att bam som har fyllt 12 år skall
samtycka vid inträde i och utträde ur ett trossamfund.
1951 års religionsfrihetslag föreslås bli upphävd. I fråga om de
föreskrifter som numera kvarstår i religionsfrihetslagen gäller antingen
att motsvarande bestämmelser finns i regeringsformen eller avses bli
införda i lagen om trossamfund.
Beträffande Svenska kyrkan anges ställningen som registrerat tros-
samfund direkt i lagen om trossamfund. Andra trossamfund skall fa
ställning som registrerat trossamfund genom registrering. Registreringen
skall omfatta trossamfundets namn, stadgar och styrelse eller mot-
svarande organ samt de personer som är behöriga att företräda
trossamfundet.
Ett trossamfund som väljer att registrera sig får rättskapacitet såsom
registrerat trossamfund. Registrerade trossamfund ges skydd för sina
namn och skall efter beslut av regeringen kunna få hjälp med uppbörden
av avgifter från dem som tillhör trossamfundet. Beträffande Svenska
kyrkan föreskrivs en rätt att av staten få sådan hjälp.
De rättigheter och skyldigheter som har uppkommit för ett
trossamfund som har bedrivit verksamheten som ideell förening övergår
genom registreringsbeslutet till det registrerade trossamfundet.
Registreringsmyndigheten skall besluta att trossamfundet skall träda i
likvidation enligt vissa i lagen om trossamfund angivna villkor. Ett
trossamfund skall på egen begäran avregistreras utan föregående
likvidation under förutsättning att trossamfundet efter avregistreringen
utgör en juridisk person av annat slag.
Ett registrerat trossamfunds organisatoriska delar skall kunna
registreras. Samma förutsättningar skall gälla för registrering av tros-
samfundets organisatoriska delar som för trossamfundet. De registrerade
organisatoriska delarna får rättskapacitet och namnskydd i likhet med
trossamfundet. Ett registrerat trossamfund och dess registrerade
organisatoriska delar svarar var för sig självständigt för sina förpliktelser.
Svenska kyrkans församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift är
registrerade organisatoriska delar av Svenska kyrkan.
I enlighet med riksdagens principbeslut lägger regeringen även fram ett
förslag till en särskild lag om Svenska kyrkan.
Inledningsvis anges i lagen att Svenska kyrkan är ett evangelisk-
lutherskt trossamfund, vilket framträder som församlingar och stift och
142
har nationella organ. Där ges också uttryck för den s.k. dubbla Prop. 1997/98:116
ansvarslinjen som organisatorisk princip när det sägs att Svenska kyrkan Bilaga 3
är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk
organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.
Svenska kyrkan som trossamfund skall utgöra ett eget rättssubjekt som
bl.a. får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter. Svenska kyrkans
forsamlingar, sammanslutningar av församlingar och stift skall var för
sig ha samma rätt. Avsikten med regeringens förslag är att skapa
förutsättningar för ett bibehållande av den lokala och regionala
självstyrelsen.
I fråga om såväl församlingar som stift anges i förslaget till lag om
Svenska kyrkan en territorialprincip. Församlingen omfattar de personer
som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område.
Stiftet omfattar församlingarna inom sitt område. Det kan dock efter
beslut av Svenska kyrkan finnas icke-territoriella församlingar.
Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva
undervisning samt utöva diakoni och mission. Stiftets grundläggande
uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. I lagen
föreskrivs också att det skall finnas en biskop i varje stift. Beträffande
kyrkomötet fastslås att det är Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
Kyrkomötet far dock inte besluta i sådana enskilda frågor som det är en
församlings eller ett stifts uppgift att besluta i.
De som tillhör Svenska kyrkan skall enligt bestämmelser i lagen om
Svenska kyrkan vara skyldiga att betala lokal och regional kyrkoavgift.
Församlingen beslutar om lokal kyrkoavgift och stiftet om regional
kyrkoavgift. Svenska kyrkan har rätt till kostnadsfri uppbördshjälp av
staten under förutsättning av att hjälpen kan inordnas i det gällande
uppbördssystemet.
Svenska kyrkan skall till det statliga registret för registrerade
trossamfund lämna uppgifter om stadgar, indelning i församlingar,
kyrkliga samfälligheter och stift samt om behöriga företrädare för
Svenska kyrkan och dess församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift.
Ett beslut som innebär att någon inte far ta del av sådana handlingar
som omfattas av den inomkyrkligt reglerade handlingsoffentligheten
skall överprövas på det sätt som Svenska kyrkan bestämmer. I den
utsträckning som Svenska kyrkan bestämmer far också andra beslut
överprövas. Ett särskilt organ med juridisk kompetens skall inrättas inom
kyrkan for att ytterst pröva dessa frågor.
Den straffsanktionerade bestämmelsen om tystnadsplikt i kyrkolagen
upphävs, vilket innebär att frågan om tystnadsplikt för Svenska kyrkans
präster far bli föremål för inomkyrklig reglering. För uppgifter som
anfortrotts före relationsändringen skall dock den straffsanktionerade
tystnadsplikten fortsätta att gälla.
Den lagstadgade rätten till ledighet för fullgörande av kyrkliga
förtroendeuppdrag föreslås upphöra i och med relationsändringen. Någon
motsvarande lagstadgad rätt för ledighet for förtroendevalda inom
Svenska kyrkan bör enligt regeringen inte finnas efter relationsändringen.
En särskild lag om införande av lagen om Svenska kyrkan stiftas. Där
föreskrivs bl.a. att kyrkomötet vid sammanträde under år 1999 har de
143
befogenheter, med avseende på tiden efter relationsändringen, som följer
av lagen om Svenska kyrkan utan hinder av bestämmelserna i
kyrkolagen. En motsvarande bestämmelse gäller för församlingar,
kyrkliga samfälligheter och stift.
Den egendom som Svenska kyrkan förfogar över kan delas in i olika
kategorier med hänsyn till egendomens ursprung och de rättsregler som
styr den. Den specialreglerade kyrkliga egendomen består huvudsakligen
av stiftelseliknande egendom av äldre ursprung. Kyrkokommunal
egendom är sådan som förvärvats under senare tid för kyrkokommunala
medel. Den disponeras enligt vanliga kommunalrättsliga principer.
Slutligen finns fri stiftelse- och föreningsegendom. Det är egendom som i
regel tillförts kyrkan genom insamlingar eller donationer.
I regeringens skrivelse lämnas förslag rörande den specialreglerade
kyrkliga egendomen. De övriga egendomsslagen påverkas endast indirekt
av relationsändringen och det har inte framkommit behov av åtgärder
beträffande dessa egendomsslag.
När det gäller den specialreglerade kyrkliga egendomen sägs i
riksdagens principbeslut att den efter relationsändringen bör stå till
kyrkans förfogande och att man bör finna de rättsliga lösningar som
behövs för att trygga egendomens bestånd för avsedda ändamål.
Innebörden av principbeslutet är att kyrkan skall ta ansvar för egendomen
utan stöd av den detaljerade statliga reglering som finns i dag. En strävan
bör därför vara att i största möjliga utsträckning åstadkomma enkla och
överskådliga regler. Regeringen föreslår överföring av äganderätten till
kyrkan i fråga om vissa kategorier av den specialreglerade kyrkliga
egendomen.
De olika slag av specialreglerad kyrklig egendom som omfattas av
regeringens förslag är äldre församlingskyrkor och domkyrkor, deras
fastigheter och fastighetsfonder, prästgårdar och biskopsgårdar, präst-
lönetillgångar samt kyrkofonden och kyrkofondsfastigheterna. Huvud-
delen av egendomen anses vara av stiftelseliknande karaktär och själv-
ägande. Kyrkobyggnaderna förvaltas i regel av kyrkorådet i försam-
lingen, men för de medeltida domkyrkorna finns särskilda styrelser.
Efter Gustav Vasas indragning av kyrkans gods till kronan i mitten av
1500-talet återförde kronan under framför allt det följande århundradet
markområden till kyrkan för att säkra den kyrkliga verksamheten. Den
jord som kronan upplät till kyrkan överläts inte med äganderätt utan
anvisades för olika kyrkliga ändamål. Staten kan därför sägas fortfarande
vara formell ägare till viss del av den specialreglerade kyrkliga
egendomen, de s.k kronoanslagen. Regeringen föreslår nu att krono-
anslagen skall ägas av trossamfundet Svenska kyrkan eller olika delar av
trossamfundet beroende på vilken typ av egendom det är fråga om. Också
för de fall att kronoanslagen ingår i prästlönetillgångama föreslås staten
avstå från sin formella äganderätt till egendomen.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
144
De äldre kyrkor och domkyrkor som idag betraktas som
stiftelseegendom, dvs. sådana som uppförts före år 1817 på landet och
1843 i stad, med tillhörande inventarier, kyrkotomt och kyrkogård, skall
enligt regeringens förslag ägas av den församling i vilken kyrkan ligger.
Egendomen skall användas för samma ändamål som tidigare, tills annat
beslutas av Svenska kyrkan.
En församlingskyrkas fastighet och fastighetsfond eller en domkyrkas
fastighet eller fastighetsfond skall också ägas av den församling i vilken
kyrkan ligger. Egendomen skall användas för samma ändamål som
tidigare. För ändring av ändamålet krävs tillstånd av Kammarkollegiet.
De prästgårdar som idag betraktas som stiftelseegendom skall ägas av
den kyrkliga samfällighet eller, om sådan inte finns, den församling där
egendomen är belägen. Biskopsgårdarna skall - med undantag av de
biskopsgårdar och tjänstebostäder för biskop som idag hyrs enligt
särskilda avtal - ägas av trossamfundet Svenska kyrkan.
Kyrkofondens tillgångar skall ägas av trossamfundet Svenska kyrkan
och användas för kyrkliga ändamål, sedan ett så stort kapital avskilts som
motsvarar åtagandena för utgående pensioner och gjorda pensions-
utfästelser för präster och biskopar. Kyrkofondsfastigheterna skall ägas
av trossamfundet Svenska kyrkan och användas för kyrkliga ändamål.
När det gäller prästlönetillgångama har det under utredningsarbetet
diskuterats om inte även dessa skulle överföras med äganderätt till
trossamfundet Svenska kyrkan (det s.k. ägandealtemativet). Regeringen
har emellertid stannat för att föreslå att prästlönetillgångama skall
bibehållas som stiftelser och förvaltas av Svenska kyrkan (det s.k.
lagstiftningsaltemativet). Stiftelselagen skall dock inte vara tillämplig.
Förmögenheten skall vara placerad på ett godtagbart sätt.
Prästlönetillgångama skall ha till ändamål att bidra till de ekonomiska
förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse. Regeringen föreslås
få besluta om tillsyn av förvaltningen av prästlönetillgångama
Den som före relationsändringen var ägare till eller hade särskild rätt
till kyrklig egendom och som lider förlust genom att egendomen överförs
till trossamfundet Svenska kyrkan, en församling, en samfällighet eller
ett stift får enligt regeringens förslag rätt till skälig ersättning av staten.
I motionerna 1997:44, 45, 58, 66, 71, 74 och 76 ifrågasätts förslaget att
prästens tystnadsplikt inte skall vara lagreglerad och straffsanktionerad
efter 1 januari 2000. Detta bedöms genomgående som en försvagning av
den absoluta tystnadsplikten. I flera av motionerna ses en lagreglerad
tystnadsplikt inte enbart som en inomkyrkliga angelägenhet utan som
något som har en vidare betydelse för enskilda människor i hela
samhället. Att det finns en absolut tystnadsplikt hör till Svenska kyrkans
identitet, vilken inte skall förändras genom reformen av kyrka-
statrelationema. Argumentet i skrivelsen att tystnadsplikten inte är
lagreglerad för andra trossamfund anses i flera motioner inte vara
relevant. 1 motionerna 1997:44 och 74 ses det som en möjlighet att
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
145
tystnadsplikten, om det finns önskemål därom, skall kunna utvidgas till
att gälla även andra trossamfund. Vid ett upphävande av den lagstadgade
tystnadsplikten far den arbetsrättsliga lagstiftningen en avgörande
betydelse enligt motion 1997:58. I motionen ställs frågan om hur
prästämbete och prästtjänst kommer att samverka i den nya ordningen
vid brott mot tystnadsplikt. Därför vore det enligt motionären naturligt att
frågan om den prästerliga tystnadsplikten utreddes i särskild ordning
utifrån de nya förutsättningarna som föreligger vid relationsförändringen.
Övergångsvis bör kyrkolagens föreskrifter om tystnadsplikt kvarstå
oförändrade. I övriga motioner finns olika förslag om hur lagregleringen
av tystnadsplikten skall ske. I motion 1997:66 anförs härtill att det finns
privatanställda yrkesgrupper såsom t.ex. revisorer som har en lagstadgad
tystnadsplikt och att det vore underligt om prästernas tystnadsplikt var
svagare än revisorernas. I motion 1997:76 framhålls att för personer som
lämnat prästtjänst, ämbete och kanske t.o.m. kyrkan och för vilka
tystnadsplikt gäller för den tid man var i tjänst respektive innehade
prästämbetet är en i samhället straffsanktionerad tystnadsplikt viktig.
Genom motionerna 1997:46, 54, 55, 59, 69 och 72 föreslås kyrkomötet
i sitt yttrande över regeringens skrivelse begära att det även efter
relationsändringen skall finnas en lagstadgad rätt till ledighet för
förtroendeuppdrag inom Svenska kyrkan. I motion 1997:69 anges som en
alternativ möjlighet att lagen om trossamfund innehåller en bestämmelse
som möjliggör ledighet för förtroendeuppdrag inom trossamfunden. Som
ett genomgående argument för en lagstadgad rätt till ledighet anförs i
motionerna att i det lagen om Svenska kyrkan föreskrivs att Svenska
kyrkan skall vara rikstäckande och ha en demokratisk organisation. För
att demokratin skall kunna fungera måste de förtroendevalda ges reella
möjligheter att fullgöra sina uppdrag. I motionerna 1997:46, 55, 59 och
69 framhålls att kravet på att en demokratisk uppbyggnad innebär ett
särskilt krav på Svenska kyrkan och därför är det inte självklart att
samfunden skall likställas då det gäller rätten till ledighet för
förtroendeuppdrag. I motionerna 1997:55 och 69 framhålls härtill
Svenska kyrkans huvudmannaskap för begravningsverksamheten. Vidare
pekas i motion 1997: 55 på att 150 remissinstanser tagit upp frågan om
rätten till ledighet för förtroendeuppdrag trots att det inte fanns någon
enkätfråga om detta.
I motionerna 1997:47, 53, 65 och 70 föreslås att ägandealtemativet
skall tillämpas i fråga om prästlönetillgångama i stället för det av
regeringen föreslagna lagstiftningsaltemativet. Prästlönetillgångama
skulle därmed överlämnas med äganderätt till trossamfundet Svenska
kyrkan. Enligt motion 1997:47 skulle äganderätten till egendomen
därefter - genom inomkyrkliga bestämmelser - överlämnas till kyrkans
regionala och lokala organ. Enligt motion 1997:65 skall äganderätten
avseende prästlönetillgångama tillfalla de församlingar och
samfälligheter som idag har rätt till avkastningen av egendomen. I
motionen 1997:53 föreslås vidare att förslaget till lag om Svenska kyrkan
skall ändras så att det inte innehåller någon rätt för regeringen att besluta
om tillsyn av förvaltningen av prästlönetillgångama och så att de inte
heller innehåller någon föreskrift om hur dessa tillgångar skall vara
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
146
placerade. I motionen 1997:70 föreslås i andra hand att - om
lagstiftningsaltemativet kommer till användning — detta bör gälla för alla
de nuvarande självägande kyrkostiftelsema.
I motionen 1997:48 föreslås att förslaget till lag om Svenska kyrkan
skall ändras så att ändamålet för prästlönetillgångama blir att bidra till
förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse. Däremot skall, enligt
motionen, den betoningen bortfalla som i regeringens skrivelse lagts på
att det är de ekonomiska förutsättningarna för kyrkans förkunnelse som
prästlönetillgångama skall bidra till.
Motionerna 1997:49 och 62 syftar till att fa friare bestämmelser om
församlingstillhörighet. I motion 1997:49 sägs att kraven på bostadsband
i församlingstillhörigheten bör mjukas upp i sökandet efter vägar att
stimulera människors intresse att aktivt delta i församlingens liv och
inneha förtroendeuppdrag. Människor bör, inom rimliga gränser, fa
avgöra var de vill betala sin kyrkoavgift och var de vill ha sitt kyrkliga
engagemang. Det kan finnas olägenheter även med att helt fritt få välja
församlingstillhörighet. För att reducera riskerna kan man införa en
prövning på församlingsnivå. Det bör finnas en anknytning av något slag
till den önskade församlingen. Förslaget i motionen innebär att det i
lagen om Svenska kyrkan skall föreskrivas, att den som har annan
väsentlig anknytning till församlingen än bosättning av församlingen
skall kunna beviljas rätt till tillhörighet. I motion 1997:62 ser motionären
som meningen med de ändrade relationerna att staten inte längre skall
besluta om Svenska kyrkans angelägenheter. Det måste vara kyrkan själv
som bestämmer om hur församlingstillhörigheten skall vara knuten till
tillhörighet till Svenska kyrkan. Därför föreslås i motionen en sådan
ändring i 4 § förslaget till lag om Svenska kyrkan att kyrkomötet, utan att
det finns särskilda föreskrifter, bestämmer regler för tillhörighet till
församling.
Motion 1997:50 behandlar förslaget att organisatoriska delar av ett
trossamfund skall kunna registreras endast om trossamfundet i sin helhet
är registrerat. Motionärerna anger att detta inte finns reglerat i lagen om
trossamfund. Församlingar inom trossamfund som består av fria
församlingar vilka saknar gemensam organisation på nationell nivå och
vilka önskar registrera sig skall kunna fa göra detta. Både de enskilda
församlingarna och församlingarna tillsammans måste i ett sådant fall
kunna anses vara "trossamfund", även om de enskilda församlingarna
inte önskar bilda ett formellt gemensamt samfund. I motivtexten bör
föras in en text som innebär att om en församling framhärdar i sin
ansökan om registrering bör ansökan beviljas även om församlingen
rimligtvis inte ensam utgör ett eget trossamfund men det saknas en
formell samfundsbildning.
I motionerna 1997:51, 64 och 77 föreslås en likartad förändring i
lydelsen av 1 § lagen om Svenska kyrkan. I motionerna hänvisas bl.a. till
vad ärkebiskopen skrivit i sitt remissyttrande. I motion 1997:51 anges
som skäl för den föreslagna förändringen, att det är viktigt att det i
motivtextema till lagen om Svenska kyrkan klart sägs ut från Svenska
kyrkans sida att lagtexten, även om den är ett uttryck för kyrkans
självförståelse, inte får innebära en låsning för antagandet av nya
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
147
trosdokument. I motion 1997:64 framhålls att lagens angivande av att
Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund skall ha en
deskriptiv karaktär. I motion 1997:77 pekas på att lagen om Svenska
kyrkan kommer att föregås av lag om trossamfund. Det vore då rimligt
att låta lagen om Svenska kyrkan bölja med att först tala om att Svenska
kyrkan just är ett trossamfund, vilket skulle tydliggöra att Svenska
kyrkan är ett av flera trossamfund. Kyrkans identitet blir tydligare
markerad om den evangelisk-lutherska bekännelsen anges därefter och
inte bara som ett "adjektiv" före ordet trossamfund.
I motion 1997:52 pekas på att det till regeringens skrivelse till 1995 års
kyrkomöte om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
fanns en bilaga där punkt 14 i övergångsbestämmelserna till regerings-
formen (om statschefens tro) föreslogs upphävd. Motionärerna
framhåller att kyrkomötet i sitt yttrande över skrivelsen inte anförde
något om att regeringens förslag på denna punkt borde ändras och att
kyrkomötet därigenom anslöt sig till regeringens förslag att de nuvarande
bestämmelserna om statschefens tro skall avskaffas. I motionen sägs att
1995 års kyrkomötes yttrande över regeringens förslag till principbeslut i
kyrka-statfrågan för många kyrkomötesombud var en kompromiss i syfte
att få till stånd en stor enighet i mötet. När nu avskaffandet av reglerna
om statschefens tro inte längre föreslås bli genomförda innebär detta att
en viktig förutsättning i kompromissen har förändrats. En kvarstående
bestämmelse i svensk grundlag om statschefens och hans barns tro
innebär ett starkt symbolvärde av fortsatt "statskyrka". Principen att
reglerna om kyrkotillhörighet inte i något avseende skall förknippas med
tvång liksom en full religions- och trosfrihet bör gälla också för
statschefen och hans familj.
I motion 1997:56 sägs att Svenska kyrkans friare ställning gentemot
staten som relationsändringen skulle innebära tycks bli allt mindre
framträdande. Särskilt framhålls härvid regeringsskrivelsens förslag till
lag om Svenska kyrkan. Detta och den förslagna beslutsordningen anses
innebära att det synnerligen starkt kan ifrågasättas om man över-
huvudtaget kan tala om en från statsmakten fri kyrka. Vidare ses
lagförslaget som synnerligen tvivelaktigt eftersom det på ett antal
punkter har sådant innehåll som hör till kyrkans lära, tro och bekännelse.
Beslut på detta område bör ankomma på kyrkan ensam. Föreskrifterna i
§ 3 i förslaget till lag om Svenska kyrkan torde kunna finnas i lagen om
trossamfund. I motionen föreslås att det inte skall stiftas någon lag om
Svenska kyrkan. Bestämmelser som anger Svenska kyrkans identitet som
trossamfund, organisation och verksamhet bör inte ingå i lag. Skulle det
ändå komma tillstånd sådan lagstiftning skall denna inte kunna ändras
utan kyrkomötets hörande.
I motion 1997:57 sägs att det måste ligga i Svenska kyrkans intresse att
i framtiden undvika, att sammanslutningar/grupperingar som ej ingår
som en officiell del av Svenska kyrkan och dess organisation använder
sig av namnet Svenska kyrkan på ett sätt som kan ge sken av att de utgör
en officiell del av den kyrkliga organisationen. En koppling kan verka
menligt för Svenska kyrkans trovärdighet gent emot såväl medlemmar
som icke medlemmar. Motionären menar att det får anses som
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
148
synnerligen angeläget att Svenska kyrkan far ett klart och otvetydigt Prop. 1997/98:116
lagstadgat namnskydd. I motionen hemställs att kyrkomötet skall ge Bilaga 3
regeringen tillkänna att det i lagen om Svenska kyrkan eller på annat sätt
ges ett klart namnskydd.
I motion 1997:60 föreslås en ändring av ordalydelsen i 2 § lagen om
Svenska kyrkan. Ordet "rikstäckande" associerar enligt motionären till
"heltäckande" och dylikt och tycks vilja föreskriva något som aldrig kan
säkerställas genom lagbestämmelser. Ordet "riksomfattande" anses ge ett
adekvatare och klarare uttryck åt Svenska kyrkans intentioner.
I motion 1997:61 diskuteras de nuvarande kyrkliga arkivens ställning
och framhålls att innehållet i sådana arkiv av staten bör respekteras som
ett kyrkligt arkivmaterial. Motionärerna vänder sig emot att statliga
arkivmyndigheter skall kunna ge direktiv om inleverans till statliga arkiv
av detta material och anser att så bör kunna ske endast efter
överenskommelse mellan det aktuella kyrkliga organet och den statliga
arkivmyndigheten. Motionen tar också upp den nu gällande sjuttio-
årsregeln när det gäller inleverans av arkivmaterial till de statliga arkiven
och de möjligheter till dispens som finns att låta arkiven stanna hos
arkivbildaren ytterligare tid. I motionen föreslås att dessa bestämmelser
också i fortsättningen skall gälla för de statliga arkiven.
Motionerna 1997:63 och 73 tar upp den nuvarande statliga offentlig-
hetsprincipen för kyrkan. I motionerna yrkas att denna skall bestå även
efter år 1999. Motionerna tar också upp den meddelarfrihet som är
knuten till offentlighetsprincipen och som innebär bl.a. att en anställd
utan risk för trakasserier från arbetsgivaren kan lämna uppgifter för
publicering i tidning eller annat massmedium.
I motionen 1997:67 föreslås att de äldre kyrkor som idag betraktas som
stiftelseegendom fortsätter att vara detta och att de bör förvaltas av
kyrkoråden i de församlingar där de är belägna. I motionen 1997:75
hemställs att de medeltida domkyrkornas domkyrkostiftelser med
särskilda styrelser skall bibehållas. I motionen 1997:80 begärs fortsatt
statligt ekonomiskt stöd till Vadstena klosterkyrka.
I motion 1997:68 ifrågasätts förslaget att bam som fyllt 12 år skall
samtycka vid inträde och utträde ur ett trossamfund. Motionären anför att
en förutsättning för kritiskt tänkande är ett större mått av kunskap om
Svenska kyrkan och övriga trossamfund än som troligtvis finns bland
bam och ungdom. Ett bibehållande av kyrkolagens åldersgräns på 15 år
anses ligga nära till hands ur Svenska kyrkans synvinkel och vara mera
avpassad till gällande konfirmationsålder.
Motion 1997:70 föreslås bl.a. att förslaget att regeringsformen skall
kompletteras med en bestämmelse som hindrar att staten beslutar om ett
trossamfunds lära. Vidare finns forslag om vissa förändringar i lagen om
Svenska kyrkan, främst i form av strykning av 4-6 §§. Om detta inte
genomfors föreslås alternativt ett tillägg om att det för varje församling
skall finnas en präst. I motionen ges också synpunkter på förut-
sättningarna för tolkningen av vissa rättsliga frågor avseende registrerade
trossamfund.
I motion 1997:78 anges att begreppet "den dubbla ansvarslinjen" är
långt mer komplicerat och tvetydigt än vad som framkommer av
149
utredningen Rättslig reglering. Det ges enligt motionären reellt ofta
innebörden av skilda ansvarsområden, där de förtroendevalda ansvarar
för kyrkans "yttre" administrativa och organisatoriska delar och
ämbetsbärarna för den "inre" verksamheten. För att undvika en fortsatt
uppdelning av Svenska kyrkans uppdrag i en "yttre" och en "inre"
dimension måste det gemensamma ansvaret lyftas fram i de bakgrunds-
texter som skall ligga till grund för den nya lagtexten om Svenska
kyrkan. I motionen anges termen "den dubbla ansvarslinjen" genom sin
avsaknad av konkret innebörd kunna användas som täckmantel för
begränsning av förtroendevaldas ansvarsområde. För att förhindra en
fortsatt oklarhet rörande förtroendevaldas ansvar inom Svenska kyrkan
bör begreppet "den dubbla ansvarslinjen" inte åberopas i de texter som
ligger till grund för kommande lagtext om Svenska kyrkan, i stället bör i
dessa sammanhang det gemensamma uppdraget hävdas.
I motion 1997:79 framhålls kyrkomötets kompetens att besluta om det
inomkyrkliga regelsystemets utformning som en av hörnstenarna i den
förestående kyrkoreformen och att samtliga parter som varit engagerade i
reformen har förutsatt, att kyrkomötet far denna rättsliga kapacitet.
Vidare sägs att från början av den pågående processen hörts röster som
från juridiska utgångspunkter ifrågasatt, om kyrkomötet verkligen
kommer att få en sådan inomkyrklig rättslig kapacitet på den rättsliga
grundval som principbeslutet angav och att i den föreliggande regerings-
skrivelsen föreslås i sak samma grund för kyrkomötets kompetens som
angavs i principbeslutet 1995. Motionären pekar också på att regeringen
betonar att kyrkomötets beslutsbefogenheter inte närmare kan anges i lag,
eftersom en från riksdagen delegerad normgivningskompetens inte utgör
en del av reformens förutsättningar. Det framgår inte av regeringens
motivering till sitt förslag vad som sker om det uppstår en tvist i en fråga
om kompetensen eller efterfölj elsen av ett kyrkomötesbeslut mellan en
församling eller ett stift å ena sidan och kyrkomötet eller kyrkostyrelsen
å andra sidan. Det kvarstående intrycket anges i motionen vara, att
osäkerheten om kyrkomötets kompetens består. Motionären ser det som
väl motiverat för kyrkomötet att i en framställning till regeringen
framhålla behovet av klarhet i denna grundläggande fråga. Siktet i
framställningen bör därvid vara inriktat inte enbart på själva
reformtillfallet och tiden omedelbart därefter utan även på de följande
decennierna i den reformerade kyrkans liv. I motionen föreslås att
kyrkomötet anhåller hos regeringen, att regeringen i kommande pro-
position entydigt klarlägger och fastslår att det reformerade kyrkomötet
inom ramen för sin i Lag om Svenska kyrkan angivna kompetens
kommer att kunna besluta om en inomkyrklig ordning som blir rättsligt
bindande för stift och församlingar och för Svenska kyrkan som helhet.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
150
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
I och med 1995 års kyrkomötes yttrande över regeringens skrivelse
(RegSkr 1995:1) Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
och riksdagens principbeslut om ändrade relationer (prop. 1995/96:80,
bet 1995/96:KU12, rskr. 1995/96:84) var grunden lagd för en fortsatt
reformprocess. Den mycket breda uppslutningen bakom såväl
kyrkomötets yttrande som riksdagens principbeslut skapade goda
förutsättningar för det kompletterande utredningsarbetet. Remissbehand-
lingen av de delar av det statliga utredningsarbetet som legat till grund
för regeringens skrivelse till 1997 års extra kyrkomöte visar också att det
ställningstagande som gjordes av 1995 års kyrkomöte har accepterats och
vunnit stöd inom Svenska kyrkan. Allt talar för att de slutliga besluten
också skall kunna fattas i bred enighet. Därmed bör man också kunna
uppnå målet att få en långsiktig och stabil lösning på den under flera
decennier diskuterade kyrka-statfrågan.
Regeringen föreslår att kyrkomötet antar de delar av förslagen i
skrivelsen som avser medlemskap i Svenska kyrkan. Punkt 9 2 st.
övergångsbestämmelserna till regeringsformen har följande lydelse:
"Föreskrifter om medlemskap i Svenska kyrkan meddelas genom lag,
som stiftas av riksdagen med samtycke av kyrkomötet." Därav följer att
ifråga om bestämmelser på detta område är det inte tillräckligt att
kyrkomötet enbart avger ett yttrande. Det krävs att kyrkomötet ger sitt
samtycke genom att för sin del anta de delar av regeringens förslag som
avser medlemskap i Svenska kyrkan. Härmed avses dels förslaget att
upphäva 3 kap. Om kyrkotillhörighet i kyrkolagen (1992:300), dels 4 §
förslaget till lag om trossamfund.
Regeringen föreslår genom 1 § 1 st och 2 § 4 punkt förslaget till lag
om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan att kyrkolagen i
dess helhet skall upphävas den 1 januari 2000. Utskottet föreslår att
kyrkomötet för sin del antar regeringens förslag att upphäva 3 kap.
kyrkolagen från den 1 januari 2000.
I 4 § förslaget till lag om trossamfund finns bestämmelser om att ett
bam som fyllt 12 år skall ge sitt samtycke vid inträde i eller utträde ur ett
trossamfund. Denna bestämmelse avser bl.a. tillhörigheten till Svenska
kyrkan. Därmed är det en föreskrift av det slag som stiftas av riksdagen
med samtycke av Svenska kyrkan. Utskottet behandlar detta förslag
jämte motion 1997:68 i avsnitt 6.4.2 nedan.
151
Utskottet hälsar med tillfredsställelse förslaget att den nuvarande
regleringen av Svenska kyrkans grundläggande förhållanden i övergångs-
bestämmelserna till regeringsformen skall upphävas och att särskilda
bestämmelser i regeringsformen beträffande lagstiftning om trossamfund
skall införas. Utskottet får särskilt framhålla det värde som ligger i att en
gemensam konstitutionell reglering för alla trossamfund på detta sätt
åstadkommes.
Utskottet finner vidare att förslaget när det gäller nomgivningsreglema
står i överensstämmelse med 1995 års kyrkomötes beslut, att en särskild
lag om Svenska kyrkan skall skapas. Grundlagsförslagen möjliggör en
sådan särskild lagstiftning, vilken framhåller Svenska kyrkans syn på sig
själv och är av avgörande betydelse för den breda enighet som föreligger
beträffande kyrka-stat-reformen. Utskottet har ingen erinran mot
regeringens förslag till enhetligt begrepp - grunderna för Svenska kyrkan
som trossamfund - som avses bli använt för att beskriva de olika
områden som kommer att ingå i en begränsad reglering av Svenska
kyrkans förhållanden.
Det kan, som sker i motion 1997:70, diskuteras huruvida riksdagen
med stöd av föreslagna bestämmelser i regeringsformen kan anses ha rätt
att besluta om ett trossamfunds lära. I motionen föreslås att en
bestämmelse som hindrar sådana beslut införs i regeringsformen.
Utskottet anser det självklart att riksdagen i princip inte har någon rätt
att besluta om ett trossamfunds lära; en statlig lagstiftning i en sådan
fråga skulle i regel kränka religionsfriheten som den uttryckts i
regeringsformen. Enligt utskottets mening behövs således inget
ytterligare hinder mot att riksdagen beslutar om ett trossamfunds lära.
Emellertid torde särskilda förhållanden vara för handen när det gäller
Svenska kyrkan och hennes lära vid tidpunkten för nya relationer till
staten. En viktig faktor är härvid att Svenska kyrkan alltsedan
reformationen varit en kyrka med statlig reglering och att dess identitet
som ett evangelisk-lutherskt trossamfund idag är reglerad genom
lagstiftning. En annan viktig faktor är att den för framtiden förutsatta
lagstiftade identiteten för tiden efter relationsändringen inte bestäms
ensidigt av staten utan är resultatet av Svenska kyrkans egna önskemål.
En ytterligare viktig faktor är att Svenska kyrkan själv - i syfte att värna
kontinuiteten - har önskat fortsatt statlig lagstiftning som utgör en
beskrivning av kyrkans syn på sig själv. Mot den angivna bakgrunden
skall enligt utskottets mening motion 1997:70 i denna del avslås.
Utskottet ansluter sig till regeringens förslag att de föreskrifter som
avses i de nya grundlagsbestämmelserna om trossamfund endast skall
kunna ändras på det sätt som gäller för riksdagsordningens
huvudbestämmelser.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
152
Regeringens förslag i fråga om ändring i tryckfrihetsförordningen
innebär att den statliga offentlighetsprincipen som huvudregel upphör att
gälla för Svenska kyrkan. Regeringen avser att till 1998 års kyrkomöte
återkomma med förslag som dock medför att den statliga
offentlighetsprincipen även fortsättningsvis i viss utsträckning skall
tillämpas i fråga om begravningsverksamheten och förvaltningen av de
kyrkliga kulturminnena. Vidare skall den statliga offentlighetsprincipen
även för framtiden gälla för sådana handlingar som före år 2000 har
kommit in till eller har upprättats hos myndigheter med uppgifter som
hänför sig till Svenska kyrkans verksamhet eller kyrkliga beslutande
församlingar. Utskottet har ingen erinran mot den statliga offentlighets-
principens sålunda föreslagna fortsatta giltighet inom Svenska kyrkan.
I övrigt gäller enligt regeringens förslag att handlingar hos Svenska
kyrkan inte längre skall omfattas av den statliga offentlighetsprincipen. I
motionerna 1997:63 och 73 yrkas avslag i denna del av regeringens
skrivelse och således att den statliga offentlighetsprincipen skall bestå
beträffande alla handlingar hos Svenska kyrkan. Utskottet får i detta
sammanhang understryka vikten av att Svenska kyrkan, som en öppen
och demokratisk folkkyrka, också fortsättningsvis i största utsträckning
håller sina handlingar tillgängliga för var och en som önskar ta del av
dem. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen i sitt förslag
till lag om Svenska kyrkan särskilt tagit med en bestämmelse om att
kyrkans handlingar som huvudregel skall vara offentliga på samma sätt
som gäller med den statliga offentlighetsprincipen. Ett avskaffande av
den statliga offentlighetsprincipen på vissa delar av Svenska kyrkans
område kommer således inte att fa till följd att handlingar hålls hemliga i
större utsträckning än idag.
Utskottet vill vidare något beskriva effekterna om motionärernas
förslag om fortsatt giltighet för den statliga offentlighetsprincipen för alla
handlingar hos Svenska kyrkan skulle bifallas. Enligt utskottets mening
skulle en sådan fortsatt giltighet medföra att kyrkans förhållanden i stor
utsträckning även i övrigt fortsättningsvis skulle bli underkastade en
statlig reglering. Som exempel kan nämnas att en statlig offentlighets-
princip, dvs. att Svenska kyrkan i tryckfrihetshänseende skulle vara att
hänföra till det allmänna, på grund av regeringsformens bestämmelser
om yttrandefrihet gentemot det allmänna inte ger möjlighet till annat än
en statlig reglering av tystnadsplikten. En sådan reglering torde i sin tur
kräva en statlig reglering i fråga om bl.a. prästämbetet och eventuella
påföljder för den som bryter mot tystnadsplikten. Statlig reglering i fråga
om påföljder kräver i sin tur statlig reglering beträffande de organ som
kan bestämma om påföljder. En tillämpning av den statliga
offentlighetsprincipen på alla handlingar hos Svenska kyrkan skulle
således på ett avgörande sätt förändra den balans mellan i viss mån skilda
synsätt på kyrkans framtida ställning i offentligrättsligt hänseende som
1995 års kyrkomötes beslut är ett uttryck för.
Utskottet vill i anledning av motion 1997:63 särskilt ta upp frågan om
meddelarfrihet. Det kan då inledningsvis konstateras att meddelarfrihet
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
153
idag gäller inom Svenska kyrkan på grundval av den för kyrkan gällande
statliga offentlighetsprincipen. Denna frihet innebär att det i viss ut-
sträckning är möjligt för anställda och förtroendevalda att - utan risk för
straff eller annan sanktion - lämna uppgifter som egentligen omfattas av
sekretess för publicering i tidning (eller annat massmedium). En annan
del av meddelarfriheten är att den journalist som mottagit en uppgift för
anonym publicering i regel är skyldig att hemlighålla sin källa. Vidare är
företrädare för det allmänna förbjudna att efterforska vem som lämnat en
sådan uppgift för publicering och - om uppgiftslämnaren är känd - på
något sätt trakassera denne.
När det gäller meddelarfrihet inom Svenska kyrkan skall noteras att
sådan frihet idag endast gäller för vissa sekretessbelagda uppgifter. I
fråga om t.ex. uppgifter som lämnats vid bikt förekommer givetvis ingen
meddelarfrihet. Beträffande journalisters skyldighet att hemlighålla sina
källor kommer denna skyldighet inte att förändras av kyrka-stat-
reformen. Däremot innebär ett huvudsakligt upphävande av den statliga
offentlighetsprincipen för handlingar hos Svenska kyrkan att det
nuvarande förbudet för företrädare för kyrkan att efterforska vem som
lämnat en uppgift för publicering bortfaller. Likaså kan en del av
förbudet att trakassera uppgiftslämnaren bortfalla. Utskottet finner att
detta är en nackdel med regeringens förslag i denna fråga men förutsätter
att en motsvarande bestämmelse kommer att beslutas inomkyrkligt.
Utskottet anser att motionerna 1997:63 och 73 skall avslås.
Regeringens förslag innebär vidare att de allmänna handlingar som vid
årsskiftet 1999/2000 finns hos en myndighet med uppgifter som hänför
sig till Svenska kyrkans verksamhet eller hos en kyrklig beslutande
församling i princip skall inlevereras till arkivmyndigheten. Förslaget
innehåller dock en bestämmelse om att regeringen far besluta att sådana
handlingar far överlämnas till Svenska kyrkan eller någon av dess
organisatoriska delar för förvaring. I denna fråga kan, som sker i motion
1997:61, anföras att de handlingar som avses i minst lika hög grad är
kyrkliga som statliga och att det därför från saklig utgångspunkt är
oriktigt att tala om att arkivhandlingarna av staten skall "överlämnas" till
kyrkliga organ. Förhållandet kan uttryckas så att bestämmelserna avser
kyrkliga arkiv som också har en statlig funktion.
Enligt utskottets mening är det väsentligt att säkerställa att de
handlingar som behövs för den kyrkliga verksamheten också fortsätt-
ningsvis finns lätt tillgängliga för de kyrkliga organen. Utskottet finner
att regeringens förslag uppfyller detta krav. Utskottet utgår från att staten
och dess myndigheter generöst kommer att ge Svenska kyrkan möjlighet
att även i framtiden disponera sina arkiv. Frågan om närmare be-
stämmelser om arkiven torde fa behandlas när regeringen till 1998 års
kyrkomöte återkommer med förslag i dessa hänseenden. Utskottet anser
att motion 1997:61 skall avslås.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
154
6.3.3
Regeringen har till kyrkomötet inte lagt fram något förslag som innebär
förändringar av nuvarande bekännelsekrav för statschefen och för prinsar
och prinsessor av Kungliga huset. I motion 1997:52 yrkas emellertid att
de nuvarande bestämmelserna i regeringsformen och successions-
ordningen om statschefens m.fl. bekännelsekrav skall upphävas.
Utskottet noterar inledningsvis att denna fråga visserligen berördes i en
bilaga till regeringsskrivelsen men inte direkt omfattas av 1995 års
kyrkomötesbeslut och inte heller av riksdagens principbeslut om nya
relationer mellan Svenska kyrkan och staten. Utskottet får vidare
framhålla att det för Svenska kyrkan som nådesamfund inte är förenligt
med dess grunder att någon person tillhör detta av tvång. Samtidigt
mottar kyrkan givetvis med glädje var och en som önskar tillhöra henne.
Det förtjänar också påpekas att de nu gällande bestämmelserna fordrar av
statschefen att denne "alltid skall vara av den rena evangeliska läran,
sådan som den uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt
Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är", men inte
uttryckligen anger att statschefen skall tillhöra just Svenska kyrkan.
Bekännelsekravet har dock i praktiken kommit att uttolkas på detta sätt.
Således kan varken Konungen eller prinsar eller prinsessor av
Kungliga huset komma att tillhöra Svenska kyrkan annat än efter dop
eller anmälan på det sätt som gäller för kyrkotillhöriga i allmänhet.
Vidare innebär religionsfriheten att det för var och en står fritt att tillhöra
det trossamfund som han eller hon önskar. Om det från statlig
utgångspunkt emellertid befinns att krav bör ställas på statschefen och
andra kungliga personer när det gäller bekännelse eller tillhörighet till
visst trossamfund är detta primärt inte en fråga för Svenska kyrkan.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte skäl för
kyrkan att ytterligare behandla denna fråga. Utskottet anser att motion
1997:52 skall avslås.
Utskottet noterar att regeringen noga har behandlat Riksskatteverkets
förslag till ändring i regeringsformen mot bakgrund av det EG-direktiv
som ålägger medlemsstaterna att i princip förbjuda dataregistrering av
uppgifter som avser en persons religiösa åsikter. Utskottet får framhålla
den avgörande betydelse som måste tillmätas förhållandet att
skattemyndigheterna också fortsättningsvis - och utan medgivande från
varje berörd person - skall kunna dataregistrera uppgifter om personens
tillhörighet till Svenska kyrkan som grundval för uppbörd av
kyrkoavgift. Med hänsyn till EG-direktivets krav måste då - för att
skattemyndigheterna skall kunna dataregistrera trossamfundstillhörighet
- avgiftsuppbörden anses ske på grund av ett viktigt samhälleligt
intresse. Utskottet kan emellertid acceptera regeringens uttalanden i
skrivelsen till kyrkomötet att redan det särskilda konstitutionella skyddet
för trossamfunden måste anses utgöra en markering av trossamfundens
samhälleligt viktiga ställning och att någon ytterligare grundlags-
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
155
bestämmelse i denna fråga därför inte är nödvändig. Utskottet har därför
ingen erinran mot regeringens förslag i denna del.
I övriga grundlagsfrågor anser utskottet att regeringens förslag skall
tillstyrkas.
6.4.1 Allmänt om trossamfunds rättsliga ställning och
registrering
Den föreslagna lagen om trossamfund har två huvuddelar. Den första
avser trossamfund i allmänhet oavsett i vilken rättslig form de
framträder. Där behandlas i princip frågor av religionsfrihetskaraktär.
Denna del omfattar de fyra första paragraferna. Den andra delen av
lagförslaget gäller registrerade trossamfund.
Den första delen av lagen om trossamfund samt vissa föreskrifter i den
andra delen är av direkt betydelse för Svenska kyrkan. De bestämmelser
som avser registreringsförfarandet gäller inte för Svenska kyrkan.
Utskottet behandlar i det följande främst sådana bestämmelser som avser
även Svenska kyrkan.
I anslutning till vad läronämnden säger i sitt yttrande bör framhållas att
definitionen av trossamfund i 2 § skall rymma trossamfund av mycket
olika slag. Den innehåller det som ur statens synvinkel måste gälla för att
en organisation oavsett rättslig form skall vara ett trossamfund. Det är
alltså inte fråga om en rättslig form och inte heller om en
identitetsbestämning för något enskilt trossamfund. Definitionen behöver
utformas så att alla trossamfund kan acceptera att det som stadgas gäller
dem. Därför har den karaktären av en minsta gemensam nämnare. För
Svenska kyrkans del är det ett framsteg att det talas om trossamfund som
en "gemenskap" och inte längre som en "sammanslutning". Risken för att
Svenska kyrkan skall uppfattas som en förening av människor vilka slutit
sig samman i avsikt att bedriva viss religiös verksamhet bör minska med
den nya formuleringen.
Det är av stort värde att det tillskapas en ny associationsform -
registrerat trossamfund. Svenska kyrkan och andra trossamfund som inte
finner föreningsformen eller någon annan redan föreliggande rättslig
form vara i överensstämmelse med deras självförståelse kan därmed
framträda i en adekvat rättslig form.
Med registerat trossamfund avses enligt 5 § dels Svenska kyrkan och
dels andra trossamfund som registrerat sig enligt föreskrifter i lagen om
trossamfund. Svenska kyrkan blir alltså ett registrerat trossamfund enligt
lag och inte genom något registreringsförfarande. På ett motsvarande sätt
skall församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift vara registerade
organisatoriska delar direkt genom föreskrifter i lagen om trossamfund.
Enligt utskottets mening ligger det i linje med principbeslutet om ändrade
relationer att Svenska kyrkans rättsliga status på detta sätt fastställs i lag.
Likaså står det klart att församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift
måste framträda som självständiga, registerade organisatoriska delar.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
156
Tolkning av kyrkorätt Prop. 1997/98:116
Regeringen har anslutit sig till utredningens bedömning att det är Bilaga 3
naturligt, att de allmänna principer som brukar tillämpas för ideella
föreningar bör kunna tillämpas på trossamfund då lag och stadgar inte
ger ledning för bedömningen. I motion 1997:70 ifrågasätts detta såvitt
gäller bl.a. Svenska kyrkan. Svenska kyrkan står i en annan rättstradition
än de under 1800-talet framväxande frikyrkliga samfunden. Utskottet
delar den syn som på denna punkt redovisas i motion 1997:70. Det måste
understrykas att associationsformen registerat trossamfund är en ny och
särskild rättsfigur. För Svenska kyrkans del stämmer det inte att
utgångspunkten skall tas i det som gäller för ideella föreningar i det fall
föreskrifter i lag eller bestämmelserna i den kommande kyrkoordningen
inte är tillräckliga för bedömningen av en rättslig fråga. Utgångspunkten
vid en sådan bedömning måste istället vara Svenska kyrkans egen
tradition. Motsvarande bör gälla för andra registrerade trossamfund. Det
som utskottet anfört på denna punkt med anledning av motion 1997:70
bör ges regeringen tillkänna.
Registrering av organisatoriska delar
I likhet med utredningen anser regeringen att organisatoriska delar av ett
trossamfund bör kunna använda sig av den nya associationsformen bara
om trossamfundet som helhet är registrerat. I lagförslagets 13 §
föreskrivs att organisatoriska delar av ett trossamfund också får
registreras. De måste då uppfylla det som anges i 7 §, nämligen ha
stadgar och en styrelse samt ett namn som klart särskiljer trossamfundets
verksamhet från andras. I 13 § finns vidare bestämmelser om vad som
händer när ett trossamfund förlorar sin rättsliga ställning som registrerat
trossamfund. Då måste dess organisatoriska delar avregistreras eller träda
i likvidation. Motion 1997:50 avser fria församlingar inom en rörelse
som saknar gemensam organisation på nationell nivå. En sådan
församling skall kunna registreras, även om församlingen inte bedöms
utgöra ett eget trossamfund. I motionen föreslås att det till stöd för detta i
motivtexten till 13 § bör föras in en i motionen citerad text från
betänkandet Rättslig reglering.
Motionen avser vissa starkt kongregationalistiska samfund eller
rörelser. Utskottet anser att strävan bör vara, att varje trossamfund som
önskar det skall kunna använda den nya associationsformen registrerat
trossamfund. I det fall en församling registreras utan att vara en
organisatorisk del av ett registrerat trossamfund innebär det formellt att
församlingen i fråga blir ett eget registrerat trossamfund. Det som
utskottet anfört på denna punkt med anledning av motion 1997:50 bör
ges regeringen tillkänna.
Utskottet behandlar i det följande ett par enskilda bestämmelser i lagen
om trossamfund som tagits upp motionsvägen. Utskottet har inte funnit
skäl att i övrigt kommentera lagförslaget och dess föreskrifter om
registreringsförfarandet. Det måste dock understrykas att bestämmelsen i
16 § första stycket om Svenska kyrkans rätt att fa hjälp av staten med
uppbörden av kyrkoavgift hör till förutsättningarna för kyrka-stat-
157
reformen. En kostnadsfri uppbördshjälp innefattande beräkning, debite-
ring, redovisning och betalning av avgifter ingår också i riksdagens
principbeslut.
14 § förslaget till lag om trossamfund föreskrivs att vid ett barns inträde i
eller utträde ur ett trossamfund skall bamet själv ha samtyckt till in- eller
utträdet, om bamet har fyllt 12 år. I frågan om barns delaktighet i ett
beslut om in- eller utträde finns för närvarande direkta föreskrifter endast
med avseende på Svenska kyrkan. Åldersgränsen för när samtycke krävs
är 15 år enligt 3 kap. 3 och 5 §§ kyrkolagen. Åldersgränsen 12 år skall
gälla alla trossamfund oavsett om de är registrerade eller ej. I motion
1997:68 hemställs att kyrkomötet i sitt yttrande till regeringen framför
som sin mening att åldersgränsen för bams samtycke skall vara 15 år.
Utskottet anser att den föreslagna åldersgränsen på 12 år har starka skäl
som talar för sig. Redan vid tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag
pekades med hänvisning till vad som gäller vid samtycke för adoption på
att 12 år skulle kunnat vara en lämplig åldersgräns. Åldersgränsen gäller
rätten för bam att komma till tals och ge sitt samtycke vid en förändring
av kyrkotillhörigheten. För en sådan krävs alltså att bam och föräldrar är
ense.
Det är av stor vikt att bam tas på allvar och far komma till tals i sina
egna angelägenheter. I föräldrabalken finns också allmänna
bestämmelser till stöd för detta. Där föreskrivs att i frågor som rör ett
bam personliga angelägenheter skall med barnets stigande ålder och
utveckling tas allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.
Denna syn på bamen är enligt utskottet viktigt att ta fasta på. Den
föreslagna 12-årsgränsen ligger väl i linje med föräldrabalkens
bestämmelser. Utskottet föreslår att kyrkomötet skall anta regeringens
förslag till 4 § lagen om trossamfund och att motion 1997:68 därmed
skall avslås.
I motion 1997:57 föreslås att kyrkomötet i sitt yttrande skall ge
regeringen tillkänna att det bör tas in föreskrifter om namnskydd för
Svenska kyrkan i lagen om Svenska kyrkan. Alternativt kan en reglering
av namnskyddet göras på annat sätt.
Föreskrifter om registerade trossamfunds namn och därmed om
namnet Svenska kyrkan finns i 14 § förslaget till lag om trossamfund.
Där anges att ett registerat trossamfunds namn eller ett namn som kan
förväxlas med detta inte får användas offentligen utan tillstånd. Bryter
någon mot denna bestämmelse tillämpas 15 och 18-20 §§ firmalagen
(1974:156). De åberopade bestämmelserna från firmalagen innebär att en
domstol vid vite kan förbjuda ett näringskännetecken eller dess
användning och att den som gör firmaintrång kan ställas till ansvar och
bli skadeståndsskyldig. Eftersom Svenska kyrkan är ett registrerat
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
158
trossamfund gäller bestämmelserna i lagen om trossamfund också
Svenska kyrkan. I sak är därmed syftet med motion 1997:57 redan
tillgodosett i föreliggande förslag. Det finns inget behov av en särskild
bestämmelse på denna punkt i lagen om Svenska kyrkan. Motion
1997:57 bör därför avslås.
1995 års kyrkomötes beslut med anledning av regeringens skrivelse
(RegSkr 1995:1) om ändrade relationer mellan staten och Svenska
kyrkan innebar inte en enkel tillstyrkan eller avstyrkan av enskilda
punkter i regeringens förslag. I det betänkande från andra kyrkolags-
utskottet (2 KL 1995:1) som bifölls av kyrkomötet finns följande
slutsats, vilken sammanfattade utskottets överväganden och därmed
också kyrkomötets ställningstagande.
Med anledning av regeringens skrivelse om ändrade relationer mellan
staten och Svenska kyrkan och de därtill anknutna motionerna har
utskottet funnit att skrivelsens grundelement, så som utskottet preciserat
dem, tillgodoser Svenska kyrkans behov och därmed kan ligga till grund
för reformarbetet.
Utskottet har därtill lämnat principiella synpunkter och påpekanden
som är avgörande för inriktningen på ett reformarbete som garanterar att
Svenska kyrkan förblir densamma.
Till de nämnda grundelementen hörde lagen om Svenska kyrkan. I
betänkandet underströks betydelsen av att lagen innehåller de grund-
läggande bestämmelser som är nödvändiga för att säkra att Svenska
kyrkans identitet bevaras vid relationsändringen och för framtiden.
Lagens bestämmelser bör vara principiellt utformade och främst be-
skriva Svenska kyrkans organisatoriska uppbyggnad. Utskottet tar
samtidigt fasta på att lagen kan få en större omfattning än vad
Kyrkoberedningen föreslog. Lagen behöver nämligen innehålla tydliga
bestämmelser om kompetensfördelning mellan Svenska kyrkans lokala,
regionala och nationella nivåer samt vissa allmänna principer av
betydelse för Svenska kyrkan som öppen, demokratisk och rikstäckande
folkkyrka.
Vid bedömningen av det i regeringens skrivelse framlagda förslaget till
lag om Svenska kyrkan bör en utgångspunkt tas i 1995 års kyrkomötes
ställningstagande. Det hade som förutsättning en tydlig kompromissvilja
från kyrkomötets ledamöter. Genom att bygga på och ta hänsyn till de
grundläggande värden som hävdades från olika håll kunde en samlande
lösning skapas. Det bör noteras att även riksdagens principbeslut är en
kompromiss. Detta framhåller regeringen i skrivelsen (sid. 21). Där sägs
också att principbeslutet utgör den självklara grunden för det fortsatta
stat-kyrkaarbetet.
I det förslag till lag om Svenska kyrkan som lades fram i betänkandet
Rättslig reglering har hänsyn tagits till vad 1995 års kyrkomöte anförde.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
159
Remissutfallet visar på en mycket bred förankring inom Svenska kyrkan
för utredningens förslag. Regeringens lagförslag överensstämmer i sin tur
i huvudsak med utredningens.
Utskottets samlade bedömning är att förslaget till lag om Svenska
kyrkan i huvudsak innehåller det som för 1995 års kyrkomöte var en
förutsättning för att bejaka en fortsatt reformprocess. Mot den bak-
grunden och med hänsyn till remissutfallet finner utskottet det inte
möjligt att kyrkomötet i grundläggande frågor om lagens innehåll och
omfattning frångår det som tidigare har beslutats. Även i övrigt måste det
finnas särskilda skäl för att föreslå förändringar i det föreliggande
lagförslaget.
I motion 1997:56 föreslås att det inte skall stiftas en lag om Svenska
kyrkan och att det inte skall finnas några bestämmelser i lag som anger
Svenska kyrkans identitet som trossamfund och verksamhet. Mot bak-
grund av vad utskottet anfört beträffande 1995 års kyrkomötes ställnings-
tagande föreslår utskottet att motion 1997:56 yrk. 1 och 2 avslås.
I motion 1997:70 sägs att det strider mot religionsfriheten att före-
skrifter av det slag som finns i 4-6 §§ förslaget till lag om Svenska
kyrkan ges i av riksdagen stiftad lag. För bedömningen av religions-
frihetsaspektema hänvisar utskottet vad som tidigare anförts under
avsnitt 6.3.1 Nya normgivningsregler beträffande beslut om ett tros-
samfunds lära. Lagförslagets 4-6 §§ innehåller sådana bestämmelser som
1995 års kyrkomöte särskilt framhöll måste finnas i lagen om Svenska
kyrkan. Utskottet föreslår därför att motion 1997:70 i denna del avslås.
I såväl motion 1997:56 som i motion 1997:70 ses ett ökat inflytande
från kyrkomötets sida över lagstiftningen som ett alternativ till att avstå
från den i motionerna nämnda lagregleringen. I motion 1997:70 pekas på
att kyrkomötet genom bestämmelser i regeringsformen skulle kunna få
ett fortsatt medinflytande över lagstiftningen. Detta anses dock inte som
ett realistiskt alternativ med hänsyn till den grundläggande avsikten med
reformen. Utskottet delar denna bedömning. I motion 1997:56 yrk. 3
föreslås att lagen om Svenska kyrkan inte skall kunna ändras utan
kyrkomötets hörande om denna, trots vad som framförs i motionen, far
det i regeringens skrivelse föreslagna innehållet. Utskottet noterar att det
i regeringens skrivelse (sid. 25) framhålls, att det följer av be-
stämmelserna i 7 kap. 2 § regeringsformen att Svenska kyrkan kommer
att beredas tillfälle att yttra sig över eventuella ändringar i lagstiftningen
avseende Svenska kyrkan. Det får förutsättas att det i ett sådant fall är
kyrkomötet som ska avge yttrandet. Utskottet föreslår att motion 1997:56
yrk. 3 avslås
Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund
Regeringen konstaterar att riksdagens principbeslut innebär, att i lagen
om Svenska kyrkan bör anges att kyrkan skall vara en evangelisk-
luthersk kyrka med episkopal struktur, en öppen folkkyrka, demokratiskt
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
160
uppbyggd och rikstäckande. De tre första paragraferna i förslaget till lag
om Svenska kyrkan avser denna grundläggande identitetsbestämning.
I 1 § sägs att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund
som framträder som församlingar och stift och att Svenska kyrkan också
har nationella organ. Det råder ingen tvekan om att Svenska kyrkan skall
behålla sin evangelisk-lutherska identitet också efter relationsändringen. I
motionerna 1997:51, 64 och 77 föreslås ändringar av likartat slag när det
gäller den närmare utformningen av föreskrifterna på denna punkt.
Läronämnden anför i sitt yttrande att bestämmelsens sakliga innehåll och
deskriptiva karaktär skulle bli tydligare med en förändrad lydelse.
Läronämnden ger också ett alternativt förslag till formulering i linje med
dem som finns i de nämnda motionerna.
Utskottet har noga prövat det som framförs i läronämndens yttrande
och i motionerna om utformningen av 1 § lagen om Svenska kyrkan. När
det anges att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund
måste därmed, som läronämnden framhåller, avses ett trossamfund med
evangelisk-luthersk bekännelse. Svenska kyrkan är inte ett samfund kon-
stituerat av att människor med samma personliga bekännelse slutit sig
samman. Det kan därför finnas skäl som talar för att den föreslagna nya
lydelsen av 1 § lagen om Svenska kyrkan. Utskottet ställer sig ändå tve-
kande till förslagen i motionerna 1997:51, 64 och 77. Utskottet finner att
inte heller läronämnden menar att det är nödvändigt med en förändring
av lagförslagets 1 § utan förordar en sådan för tydlighetens skull.
Utskottet ser de båda uttrycken "ett evangelisk-lutherskt trossamfund"
och "ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse" som i sak
synonyma. Bestämningen av Svenska kyrkans identitet i 1 § lagen om
Svenska kyrkan är av grundläggande betydelse. Det måste råda en tydlig
kontinuitet på denna punkt i tiden före och efter den 1 januari 2000. Det
förslag till formulering som finns i regeringens skrivelse överensstämmer
med den som nu finns i kyrkolagen. Detta förhållande tillmäter utskottet
ett stort värde. Härigenom betonas kontinuiteten och risken för att någon
bibringas uppfattningen att de ändrade kyrka-statrelationema skulle
innebära någon förändring i fråga om bekännelsen och dess betydelse
minimeras. Det föreliggande förslaget överensstämmer också med det
som varit ute på remiss. Det har därvid bejakats av nära nog samtliga
kyrkliga remissinstanser. I detta läge och med hänsyn till att det måste stå
klart att Svenska kyrkans bekännelsekaraktär kvarstår oförändrad till-
styrker utskottet regeringens förslag och föreslår att kyrkomötet avslår
motionerna 1997:51, 64 och 77.
Rikstäckande
I motion 1997:60 riktas invändningar mot användningen av ordet
rikstäckande i 2 §. Där sägs att Svenska kyrkan "bedriver en rikstäckande
verksamhet." Ordet "rikstäckande" anges i motionen associera till
"heltäckande" och dylikt, vilket skulle kunna innebär en föreskrift om
något som aldrig kan säkerställas genom lagbestämmelser. I stället
föreslås att ordet "riksomfattande" skall användas för att på ett
adekvatare och klarare sätt ge uttryck åt Svenska kyrkans intentioner.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
161
6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
Utskottet finner för sin del att begreppet "rikstäckande" väl uttrycker vad Prop. 1997/98:116
som avses. Det tydliggör att Svenska kyrkan har en territoriell Bilaga 3
församlingsstruktur med församlingar som täcker hela landet. Härigenom
skall evangeliet nå ut till alla människor och sakramenten delas ut. Enligt
utskottets mening markerar "riksomfattande" mera gränserna än ger
uttryck för Svenska kyrkans sändning till hela folket. Utskottet föreslår
att kyrkomötet avslår motion 1997:60.
Den dubbla ansvarslinjen
I motion 1997:78 ifrågasätts att begreppet "den dubbla ansvarslinjen"
används i motivtexten till 2 §. I denna paragraf anges att Svenska kyrkan
bedriver en rikstäckande verksamhet i samverkan mellan en demokratisk
organisation och kyrkans ämbete. Begreppet "den dubbla ansvarslinjen"
sägs i motionen vara långt mer komplicerat och tvetydigt än vad som
framkommer i betänkandet Rättslig reglering, som på denna punkt också
citeras i regeringens skrivelse. Istället bör talas om ansvaret för det
gemensamma uppdraget.
Den problematik med en uppdelning mellan "inre" och "yttre" frågor
som lyfts fram i motion 1997:78 är viktig att uppmärksamma. En sådan
uppdelning står i strid med det som sägs i inledningsorden till alla tre
vigningsordningama i kyrkohandboken.
Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp,
ett tempel av levande stenar, där Kristus är hörnsten.
I detta Guds folk, där vi alla genom dopet är kallade
att föra ut evangelium i hela världen, har biskopen/prästen/diakonen
ett särskilt uppdrag
Kallelsen att föra ut evangelium är alltså given åt hela Guds folk. Med
det gemensamma uppdraget följer också ett gemensamt ansvar. Det s.k.
allmänna prästadömet innebär att alla som genom dopet upptagits i
kyrkan har en obehindrad tillgång till att möta Gud, till Guds ord och
sakrament. Sin prästerliga tjänst fullgör de genom att vittna om Guds
väldiga gärningar och genom ett rätt offer, dvs ge av sig själv i nästans
och den mänskliga gemenskapens tjänst. Delaktigheten i det allmänna
prästadömet medför också att alla döpta och troende, vigda eller icke
vigda, tillsammans har ansvaret för att kyrkans grundläggande uppgifter
blir utförda. När de verkar gemensamt i den demokratiska organisationen
har de också samma ansvar för fattade beslut.
Samtidigt som uppdraget och ansvaret är gemensamt finns i och för
församlingen den särskilda vigningstjänsten med ett till vigningslöftena
knutet ansvar. Vigningstjänsten finns för att Ordet skall förkunnas i ord
och handling och för att sakramenten skall delas ut i enlighet med Kristi
instiftelse. I fråga om dessa uppgifter finns också ett särskilt ansvar inför
stiftet och dess biskop.
I Svenska kyrkan som demokratisk organisation utkrävs ansvar också
av dem som i val fatt förtroendet att leda och besluta. Det sker främst
genom de allmänna kyrkliga valen där alla kyrkotillhöriga får delta på
lika villkor.
162
I en öppen folkkyrka av Svenska kyrkans karaktär behöver det finnas
en samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete.
Begreppet "den dubbla ansvarslinjen" syftar på de olika sätten att utkräva
ansvar för hur man fullgör sina uppgifter inom ramen för kyrkans
gemensamma uppdrag.
1995 års kyrkomöte framhöll att principen om förening av folkligt
förankrad självstyrelse och ämbetsförvaltning inom kyrkans gemen-
samma uppdrag måste komma till klart uttryck i lagen om Svenska
kyrkan. Utskottet menar att lagförslagets formulering, att Svenska kyrkan
bedriver en rikstäckande verksamhet i samverkan mellan en demokratisk
organisation och kyrkans ämbete, väl svarar mot det som 1995 års
kyrkomöte efterlyste. Det är också detta som avses med den s.k. dubbla
ansvarslinjen. När det talas om "samverkan" har det gemensamma
ansvarstagandet satts i centrum. Uttrycket "den dubbla ansvarslinjen" har
under de båda senaste decennierna vunnit stark hävd inom Svenska
kyrkan. Det är, som framgår av motion 1997:78, inte oproblematiskt.Det
kan dock inte ersättas med att man enbart talar om ansvaret för det
gemensamma uppdraget. Som läronämnden anger i sitt yttrande foku-
serar den dubbla ansvarslinjen den demokratiska organisationen och
ämbetsförvaltningen som ansvarsområden vilka hör samman, samverkar
men också är möjliga att urskilja som två ansvarsområden. Den närmare
utformningen av den dubbla ansvarslinjen måste konkretiseras i den
kommande kyrkoordningen. Det citat från betänkandet Rättslig reglering
som finns i regeringens skrivelse och som också återges i läronämndens
yttrande betonar det gemensamma uppdraget i kyrkan och utgör enligt
utskottets mening en god utgångspunkt för arbetet med en ny kyrko-
ordning. Utskottet föreslår att kyrkomötet med avslag på motion 1997:78
ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört om den dubbla ansvars-
linjen.
Församlingar och kyrkliga samfälligheter
Utskottet noterar att den föreslagna lagen om Svenska kyrkan liksom
nuvarande lagstiftning möjliggör att flera församlingar samarbetar i olika
avseenden. En församling skall alltså även i fortsättningen kunna bedriva
sin verksamhet i samverkan med andra församlingar t.ex. inom ramen för
en kyrklig samfällighet. Det blir en inomkyrklig fråga att för sådana fall
avgöra den närmare fördelningen av uppgifter och skyldigheter mellan
församlingen och samfalligheten. Som exempel från nuvarande ordning
kan nämnas att församlingarna inom en samfällighet ofta har en helt
integrerad ekonomi. Fördelningen av uppgifter mellan församlingar och
samfälligheter kan för den utomstående innebära att en uppgift fullgörs
gemensamt med andra församlingar i stället för av varje församling
enskilt. Det är angeläget att den nya lagen inte reser några hinder mot att
Svenska kyrkan genom egna bestämmelser på angivet sätt fördelar
uppgifter och skyldigheter mellan de olika organen på den lokala nivån.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
163
En ytterligare fråga i sammanhanget är hur en församlings eller
samfällighets (eller stifts) skulder och andra förpliktelser skall hanteras
vid en indelningsändring när nuvarande bestämmelser i kyrkolagen i
detta avseende upphör att gälla. Såvitt utskottet kan se kommer därvid -
om indelningsändringen innebär att en tidigare enhet slopas - normala
civilrättsliga regler för övergång av skulder att få tillämpas. Dessa
innebär att fordringsägarens samtycke behövs för att skulden skall kunna
överföras från ett rättssubjekt till ett annat.
Det utskottet nu anfört föreslås kyrkomötet ge regeringen tillkänna.
Församlingstillhörighet
I 4 § förslaget till lag om Svenska kyrkan finns grundläggande
föreskrifter om församlingen. Till dessa hör att församlingen omfattar de
personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens
område. Regeringen framhåller i sin skrivelse denna territorialprincips
betydelse för kyrkans identitet och för Svenska kyrkans rikstäckande
verksamhet. Därtill noteras att 1995 års kyrkomöte uttalat att
territorialprincipen skall framgå av lagen. Gällande bestämmelser innebär
att församlingen omfattar dem som är folkbokförda inom församlingen.
Regeringen förslår att det i lagen om Svenska kyrkan istället skall talas
om dem som är bosatta inom församlingens område. Begreppet bosatt
anges vara något vidare än folkbokförd. Den närmare innebörden får
regleras inomkyrkligt. Det anges dock att åtminstone såvitt gäller
skyldigheten att betala kyrkoavgift torde behövas en anslutning till
folkbokföringens regler i enlighet med vad Riksskatteverket har framfört.
I motionerna 1997:49 och 62 föreslås ändringar i 4 § i syfte att få friare
bestämmelser om församlingstillhörighet. De konkreta förslagen i mo-
tionerna skiljer sig dock åt. I motion 1997:49 föreslås att den som har
annan väsentlig anknytning till församlingen än bosättning, av för-
samlingen skall kunna beviljas rätt till tillhörighet. I motion 1997:62
föreslås att det inte skall finnas några föreskrifter om församlings-
tillhörighet i lagen om Svenska kyrkan. Sådana bestämmelser skall
kyrkomötet ensamt besluta om.
I likhet med vad som görs i regeringens skrivelse vill utskottet
framhålla territorialförsamlingens betydelse. Kyrkomötet har vid flera
tillfallen tag ställning till och avvisat förslag i linje med dem som finns i
motionerna 1997:49 och 62. Utskottet är inte berett att nu föreslå en
ändring på denna punkt. Det hör också till förutsättningarna för såväl
1995 års kyrkomötes ställningstagande som riksdagens principbeslut att
territorialprincipen skall framgå av lagen om Svenska kyrkan. Utskottet
finner därför att motionerna 1997:49 och 62 skall avslås.
Samtidigt som utskottet alltså avvisar förslagen om en friare försam-
lingstillhörighet ser utskottet det som angeläget att framhålla, att den
problematik som berörs i de båda motionerna kräver en fortsatt
uppmärksamhet. Detta behöver dock inte betyda att det skall ske en
upplösning av sambandet mellan bosättning och församlingstillhörighet.
Ordets förkunnelse och sakramentens utdelande skall finnas och skapa
församlingar där människor bor och verkar. I kyrkans kallelse att vara
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
164
rikstäckande ligger också uppgiften för var och en att ta ansvar på sin ort.
Detta ansvar har flera dimensioner. Hit hör att med sin kyrkoavgift bidra
till de ekonomiska förutsättningarna för församlingens arbete och att
kunna stå till förfogande för olika uppdrag. Kyrkan måste dock i sitt
pastorala handlande på olika sätt ta hänsyn till den ökade rörligheten i
samhället och till den minskade betydelse som församlingsgränsema ofta
har i storstadsmiljön. Enligt utskottets mening kan detta göras utan att
territorialprincipen överges. Hur detta skall ske måste noga prövas och
värderas i ett ständigt pågående arbete kring hur Svenska kyrkan i en ny
tid skall fullfölja uppgiften som folkkyrka.
Svenska kyrkans ämbetsstruktur
I motion 1997:70 föreslås att det i 4 § lagen om Svenska kyrkan skall
föras in bestämmelse om att det för varje församling skall finnas en präst.
Motivet för detta är att föreskriften i 5 § om att det för varje stift skall
finnas en biskop klargör att biskopens uppdrag inte utgör en delegation
av makt som härrör från den demokratiska organisationen. Det
motsvarande gäller i fråga om prästen vars uppdrag är av grundläggande
betydelse för församlingen.
Utskottet vill med anledning av motion 1997:70 i denna del peka på att
det i lagförslagets 2 § sägs att Svenska kyrkans rikstäckande verksamhet
bedrivs i samverkan mellan den demokratiska organisationen och
kyrkans ämbete. Utskottet har tidigare redovisat att härmed ges uttryck
för den s.k. dubbla ansvarslinjen och därmed också det självständiga
ämbetsansvar som ligger i prästens uppdrag. Den närmare utformningen
av kyrkans ämbete och vad som i detta hänseende skall gälla för
församlingarna bör enligt utskottets mening regleras i kyrkoordningen.
För att tillgodose 1995 års kyrkomötes begäran att det av lagen om
Svenska kyrkan skall framgå att Svenska kyrkan är episkopalt
organiserad behöver biskopen nämnas i lagen. Det behövs ingen
ytterligare bestämmelse på detta område i lagen om Svenska kyrkan.
Utskottet föreslår att motion 1997:70 i denna del avslås.
Kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta beslutande organ
Kyrkomötets kompetens att besluta om det inomkyrkliga regelsystemets
utformning framhålls i motion 1997:79 som en av hörnstenarna i den
förestående kyrkoreformen. Samtliga parter som varit engagerade i
reformen har förutsatt, att kyrkomötet far denna rättsliga kapacitet.
Vidare pekas på att det från juridiska utgångspunkter har ifrågasatts, om
kyrkomötet verkligen kommer att få den nödvändiga rättsliga
kapaciteten. 1 motionen föreslås att kyrkomötet begär att regeringen i den
kommande propositionen entydigt klarlägger och fastslår att det
reformerade kyrkomötet inom ramen för sin i Lag om Svenska kyrkan
angivna kompetens kommer att kunna besluta om en inomkyrklig
ordning som blir rättsligt bindande för stift och församlingar och för
Svenska kyrkan som helhet.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
165
Det som anförs i motion 1997:79 om det kommande inomkyrkliga
regelsystemets ställning är enligt utskottets mening av central betydelse.
Trossamfundet Svenska kyrkan framträder enligt 1 § lagen om Svenska
kyrkan som församlingar och stift och har även nationella organ.
Identitetsmässigt hålls Svenska kyrkan som trossamfund samman av sin
evangelisk-lutherska bekännelse. För att Svenska kyrkan skall hållas
samman också som ett i samhället verksamt, rättsligt organiserat
trossamfund måste det finnas en kyrkoordning med bestämmelser för
Svenska kyrkan som helhet, för hennes församlingar och stift. I likhet
med motionären ser utskottet det som nödvändigt att kyrkomötets
möjligheter att besluta om en gemensam och gällande kyrkoordning inte
ifrågasätts. Det bör i regeringens kommande proposition klargöras att
detta är avsikten med föreskriften att kyrkomötet är Svenska kyrkans
högsta beslutande organ.
I 6 § lagen om Svenska kyrkan föreskrivs att kyrkomötet är Svenska
kyrkans högsta beslutande organ. Härmed ges grunden för att kyrkomötet
skall kunna fatta beslut som församlingar och stift är skyldiga att följa.
Som noteras i motion 1997:79 framhåller regeringen att kyrkomötets
beslutsbefogenheter inte kan anges närmare i lag eftersom det inte är
fråga om en från riksdagen delegerad normgivningskompetens. Detta
utgör en viktig komponent i såväl kyrkomötets som riksdagens tidigare
ställningstaganden. Utskottet har också i avsnitt 6.3.1 Nya norm-
givningsregler framhållit värdet i en gemensam konstitutionell reglering
för alla trossamfund.
I motion 1997:70 görs den tolkning att regeringens förslag medför, att
de organisatoriska delarna av trossamfundet kan hållas samman civil-
rättsligt genom den kyrkoordning som kyrkomötet avser att antaga.
Redan en registrering av trossamfundet Svenska kyrkan med den av
kyrkomötet antagna kyrkoordningen i vilken församlingars och stifts
ställning klargörs bedöms i motionen som tillräckligt för att värna om
kyrkans enhet. Utskottet kan, som tidigare framhållits, inte ansluta sig till
motionens slutsats att 4-6 §§ kan utgå ur lagen om Svenska kyrkan men
vill ändå lyfta fram det som sägs i motionen om betydelsen av att
Svenska kyrkan blir ett registrerat trossamfund och att registreringen
omfattar trossamfundets stadgar, dvs. den av kyrkomötet fastställda
kyrkoordningen.
Skillnaden mellan vad som kommer att gälla i framtiden och vad som
nu gäller bör inte överdrivas. Det torde inte främst vara risken för
sanktioner som är avgörande för efterlevnaden av kyrkolagens före-
skrifter. I många fall finns det inte heller några direkta påföljder om t.ex.
ett kyrkoråd fattar ett beslut som innebär ett kompetsensöverskridande.
Det måste även för framtiden förutsättas att de som går in i olika ansvars-
uppgifter accepterar och följer de regler som har beslutats i vanlig
demokratisk ordning. Det bör också noteras att i det inomkyrkliga utred-
ningsarbetet tas fram en ordning för överprövning av beslut. I lagen om
Svenska kyrkan föreskrivs att det skall finnas ett organ med särskild
juridisk kompetens som ytterst prövar frågor om rätten att ta del av
Svenska kyrkans handlingar och som efter beslut av kyrkomötet också
kan pröva andra beslut. När detta organ avgjort ett ärende kan det alltså
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
166
inte prövas ytterligare. Liksom nu är fallet behöver det också i framtiden
finnas en tillsyn inom kyrkan som avser både församlingar och
ämbetsbärare.
Det är nödvändigt att se kyrkomötets ställning i relation till den
organisatoriska uppbyggnaden av Svenska kyrkan i dess helhet. Utskottet
har noterat att det i betänkandet Rättslig reglering tydligare än i
regeringens skrivelse anges vad som följer av att kyrkomötet är Svenska
kyrkans högsta beslutande organ. I betänkandet (sid. 186) står att
"eftersom kyrkomötet anges som högsta beslutande organ är
församlingar och stift skyldiga att följa de beslut som kyrkomötet fattar.
Därmed hålls också rättssubjektet Svenska kyrkan samman." Beträffande
självstyrelsen och tillskapandet av en subsidaritetsprincip har regeringen
i sin skrivelse direkt knutit an till det som sägs på detta område i
betänkandet Rättslig reglering. Utskottet har inget att invända mot detta
utan ser det tvärtom som värdefullt att begränsningarna i kyrkomötets
beslutsbefogenheter lyfts fram. Detta far dock inte ske på bekostnad av
kyrkomötets ställning som högsta beslutande organ med möjlighet att
fatta beslut som församlingar och stift är skyldiga att följa. I motion
1997:70 sägs också att en hänvisning i motivtexten till
subsidaritetsprincipen i allmänhet skapar ovisshet beträffande t.ex. rätten
att i handbok reglera gudstjänstfirandet.
I den kommande propositionen om lagen om Svenska kyrkan bör slås
fast att kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta beslutande organ har
den ställning som utredningen Rättslig reglering framfört. Utskottet före-
slår att kyrkomötet som sin mening ger regeringen tillkänna vad utskottet
anfört om kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
Den straffsanktionerade tystnadsplikten för präster föreslås i regeringens
skrivelse bli upphävd. Därmed blir frågan om tystnadsplikt för Svenska
kyrkans präster föremål för en inomkyrklig reglering. Regeringen
motiverar sitt förslag med att en utgångspunkt för kyrka-statreformen är
att det skall uppnås en ökad likställighet mellan olika trossamfund och
det anses inte tänkbart att utöka den lagstadgade tystnadsplikten till att
gälla andra trossamfund. Regeringen säger vidare att den ämnar åter-
komma till 1998 års kyrkomöte i frågan om de i betänkandet Rättslig
reglering föreslagna ändringarna i rättegångsbalkens föreskrifter om
vittnesförbud.
Förslaget om att upphäva den lagstadgade tystnadsplikten tas upp i ett
flertal motioner. Det gäller motionerna 1997:44, 45, 58, 66, 71, 74 och
76. I samtliga föreslås att kyrkomötet avvisar förslaget att upphäva den
lagreglerade tystnadsplikten för Svenska kyrkans präster.
Om Svenska kyrkan i enlighet med regeringens förslag själv skall
reglera tystnadsplikten för präster och inom kyrkan vidta sanktions-
åtgärder mot den präst som bryter mot tystnadsplikten, innebär det enligt
utskottets mening att de sanktioner som står till buds är de som övriga
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
167
trossamfund idag har. Det rör sig då i första hand om forlust av ämbete
(och anställning).
En effekt, om förlust av ämbete (och anställning) är enda sanktion mot
den präst som brutit mot tystnadsplikten, är att någon sanktion inte finns
att ta till mot den person som redan lämnat prästämbetet på egen begäran
eller efter att ha fråntagits ämbetet.
De främsta effekten, om nuvarande tystnadspliktsregler kvarstår, är att
Svenska kyrkans organ - som idag - även fortsättningsvis kommer att
vara beroende av statliga myndigheters (polis, åklagares) eller domstolars
bedömningar i tystnadspliktsfrågor. Den person som frikänts i domstol
(t.ex. beroende på tillfälliga svagheter i bevisning eller processföring)
skulle inte heller kunna bli föremål för inomkyrkliga sanktioner.
En annan effekt är att detta förhållande med tyngd skulle resa frågan
om Svenska kyrkans ställning från formell synpunkt. Svenska kyrkans
särställning i formellt hänseende skulle bli än tydligare, vilket i sin tur
kan komma att påverka synen på kyrkomötets ställning och därmed dess
normgivning. Den balans mellan självständighet för Svenska kyrkan och
delvis bibehållen offentligrättslig reglering som 1995 års beslut innebar
skulle förskjutas. En fortsatt lagreglerad tystnadsplikt för Svenska
kyrkans präster skulle vidare kunna leda till att kyrkan från tryck-
frihetsrättslig synpunkt också framgent är att se som en del av "det
allmänna". Detta leder i sin tur till att prästerna, som idag, åtnjuter full
yttrandefrihet mot vilken ingripande endast kan ske genom polis,
åklagare och domstolar. Biskop och domkapitel skulle alltså inte kunna
vidta andra åtgärder än polisanmälan mot en präst som brutit mot
tystnadsplikten.
Utskottet konstaterar att den av regeringen föreslagna förändrade
lagregleringen i fråga om tystnadsplikten för präster innebär att brott mot
tystnadsplikten fortsättningsvis i huvudsak far beivras inomkyrkligt.
Utskottet får vidare anföra att det som avhåller en präst från brott mot
tystnadsplikten sannolikt i första hand inte är risken för straff utan den
trohet mot kyrkans lära och de prästerliga förpliktelserna som prästen
åtagit sig genom sin vigning. En ytterligare faktor som enligt utskottets
mening säkerligen för den enskilde prästen väger tyngre än risken för
straff är prästens lojalitet mot sin konfident, som kan lida skada om
prästen bryter mot sin tystnadsplikt. Möjligheter att bestraffa en präst för
brott mot tystnadsplikten är således av behov endast i undantags-
situationer.
Den sanktion som därvid ytterst står kyrkan till buds är att skilja
prästen från det kyrkliga ämbetet som präst. Enligt utskottets mening
torde detta för prästen vara en tillräckligt ingripande sanktion och även
en sanktion ägnad att upprätthålla allmänhetens och de kyrkotillhörigas
tilltro till prästernas tystnadsplikt.
De fall av brott mot tystnadsplikt som kan komma att falla utanför en
inomkyrklig reglering av nu angivet slag är de fall då en präst redan
lämnat det kyrkliga ämbetet, på egen begäran eller därför att han eller
hon har skilts från rätten att utöva det. Bortsett från att det torde röra sig
om ett yttersta undantagsfall kvarstår rimligen prästens lojalitet mot sin
konfident även i en sådan situation och utgör ett effektivt hinder mot
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
168
brott mot tystnadsplikten. Skulle en person som lämnat det kyrkliga Prop. 1997/98:116
ämbetet som präst, trots allt, bryta mot sin tystnadsplikt, torde de Bilaga 3
uttalanden som den förutvarande prästen då gör i många fall vara
straffbara som förtal. Denne kan därvid komma att förpliktas att betala
skadestånd för den skada han eller hon har vållat konfidensen. Också
skadestånd till kyrkan kan komma i fråga, nämligen om prästlöftena kan
anses vara en del av ett avtal med kyrkan att prästen för all framtid skall
respektera tystnadsplikten. För att så skall vara fallet kan eventuellt
utformningen av prästlöftena i denna del behöva överarbetas. Detta är
emellertid en inomkyrklig fråga.
Enligt utskottets mening kan alltså konstateras att en prästs brott mot
tystnadsplikten vid behov i stor utsträckning kan beivras inomkyrkligt
eller med stöd av bestämmelser som gäller också i samhället i övrigt. En
sådan ordning skulle också överensstämma med vad som efter
relationsförändringen kommer att gälla för andra grupper av anställda
inom kyrkan. När det gäller de teoretiska fall som kan hamna utanför nu
berörda sanktioner måste noteras att inte heller den nu gällande statliga
tystnadsplikten för präster från juridisk utgångspunkt är helt utan
undantag. Som exempel kan nämnas att brott mot tystnadsplikt på grund
av bestämmelser i brottsbalken preskriberas efter två år och att den
svenska straffrätten i princip endast avser brott begångna i Sverige. Det
skall därför noteras att en tystnadsplikt med inomkyrkliga sanktioner i
vissa avseenden kan bli mera omfattande än den nuvarande lagreglerade
tystnadsplikten för präster.
Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att skäl inte föreligger att
påfordra lagstiftning om tystnadsplikt för präster utöver vad regeringen
har föreslagit. Utskottet fäster därvid särskilt avseende vid att en
lagstiftning skulle innebära att ämbetstillsynen i dessa delar i stor
utsträckning skulle överlämnas till statliga organ. Utskottet anser att
motionerna 1997:44, 45, 58, 66, 71, 74 och 76 skall avslås.
I kyrkolagen finns bestämmelser om rätt till ledighet för fullgörande av
förtroendeuppdrag i församlingar och samfälligheter inklusive stifts-
samfällighetema. 1995 års kyrkomöte framhöll det som angeläget att
denna rätt består och läggs fast i lagen om Svenska kyrkan. I sitt
lagförslag tillmötesgår regeringen inte kyrkomötet på denna punkt. I
motionerna 1997:46, 54, 55, 59, 69 och 72 föreslås att kyrkomötet i sitt
yttrande skall ge regeringen till känna att det behöver finnas en
lagstadgad rätt till ledighet för förtroendeuppdrag även efter det att de
ändrade kyrka-statrelationema trätt i kraft.
När utskottet skall redovisa sina överväganden beträffande rätten till
ledighet för förtroendevalda finns anledning att först notera att det inte
ställdes någon fråga på detta område i remissen. Det är ett relativt stort
antal remissinstanser som själva tagit upp frågan och därvid föreslagit att
det även fortsättningsvis skall finnas en lagreglerad rätt till ledighet.
Erfarenheterna från den omfattande informationsverksamheten runt om i
169
kyrkan visar också på ett betydande engagemang för att det inte skall ske
någon förändring på detta område. Det torde inte råda någon tvekan om
att 1995 års kyrkomötes begäran har ett starkt stöd.
De remissinstanser som spontant har tagit upp frågan om ledighet för
förtroendevalda har framhållit att Svenska kyrkan enligt lag skall ha en
demokratisk uppbyggnad och bedriva en rikstäckande verksamhet.
Regeringen avvisar detta som skäl för en lagstadgad rätt till ledighet.
Detta görs med hänvisning till att lagen om Svenska kyrkan skall ange
det som behövs för att kyrkan skall behålla sin identitet. Utgångspunkten
är härvid kyrkans egen uppfattning och bild av sig själv. Detta är en
riktig beskrivning. Det far dock förutsättas att när det i lagen anges att
Svenska kyrkan skall ha en demokratisk uppbyggnad och bedriva en
rikstäckande verksamhet är det också ett statligt intresse. Den
särställning som i viss utsträckning ges åt Svenska kyrkan har som en
förutsättning att Svenska kyrkan behåller sin identitet som öppen
folkkyrka, demokratiskt uppbyggd och med rikstäckande verksamhet.
Det är därmed inte ett begränsat kyrkligt intresse att det skapas goda
förutsättningar för en fungerande demokrati med möjligheter till en bred
representation i kyrkans beslutande och verkställande organ.
Regeringen anför vidare att relationsändringen innebär att försam-
lingarnas och samfallighetemas kommunstatus upphör och därmed också
karaktären av tvångssammanslutningar. Av denna anledning finner
regeringen att det inte kan ske en jämförelse med de borgerliga
kommunernas förtroendevalda. Istället pekas på att det inte finns någon
lagstadgad rätt till ledighet för dem som har förtroendeuppdrag i andra
organisationer. Vidare sägs att en rätt till ledighet for förtroendevalda i
Svenska kyrkan inte är förenlig med principen ökad likställighet mellan
olika trossamfund. Som framhålls i ett par motioner kommer Svenska
kyrkan dock att ha en särställning genom att enligt lag ha ansvar för vissa
myndighetsuppgifter och då främst begravningsverksamheten. Svenska
kyrkan skall svara för huvudmannaskapet för allmänna begravnings-
platser finansierade av en avgift som tas ut av alla medborgare. Även om
församlingar och samfälligheter inte förblir tvångssammanslutningar
kommer de ändå att ha hand om uppgifter som avser alla medborgare och
även besluta om en begravningsavgift som enligt lag måste betalas av
alla. Dessa uppgifter ställer särskilda krav på Svenska kyrkan och på de
förtroendevalda inom Svenska kyrkan. Detta är enligt utskottet också ett
starkt skäl för att det skall finnas en lagstadgad rätt till ledighet för
förtroendeuppdrag.
Utskottet anser att det med hänsyn till lagregleringen av Svenska
kyrkans demokratiska uppbyggnad, rikstäckande verksamhet och ansvar
för begravningsverksamheten bör finnas en lagreglerad rätt till ledighet
för förtroendeuppdrag. När det gäller att avgöra vilka uppdrag som skall
omfattas av rätten till ledighet är det naturligt att knyta an till före-
skrifterna i lagen om Svenska kyrkan. Rätten till ledighet bör avse
uppdrag i beslutande organ hos församlingar, kyrkliga samfälligheter och
stift samt som ledamot i kyrkomötet. Det bör även avse dem som skall
omfattas av registreringen enligt 14 § 3 punkt lagen om Svenska kyrkan
och förtroendevalda i de organ som inrättas för att överpröva ärenden
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
170
inom Svenska kyrkan. I de fall det, i enlighet med vad som förespråkas i
betänkandet Begravningsverksamheten (SOU 1997:42), inrättas särskilda
nämnder med ansvar för begravningsverksamheten bör rätt till ledighet
även gälla ledamotskap i dessa. Utskottet föreslår att kyrkomötet som sin
mening ger regeringen tillkänna det som utskottet med anledning av
motionerna 1997:46, 54, 55, 59, 69 och 72 anfört om en lagreglerad rätt
till ledighet för förtroendeuppdrag.
I enlighet med riksdagens principbeslut skall den kyrkliga egendomen
efter relationsändringen ställas till kyrkans fortsatta förfogande, varvid
egendomens bestånd för de avsedda ändamålen bör tryggas. Enligt
utskottets mening innebär regeringens forslag i skrivelsen att riksdagens
beslut uppfylls. Särskilt noterar utskottet förslaget att staten skall avstå
från sina eventuella kvarstående anspråk på de s.k. kronoanslagen.
Utskottet finner att regeringens förslag i fråga om den kyrkliga
egendomen är lämpade att bilda en god grund för den fortsatta kyrkliga
verksamheten och att förslagen innebär att staten ser välvilligt på
Svenska kyrkans möjligheter att ta ansvar för egendomen och för sina
interna förhållanden. Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse med att
egendomsfrågorna i stort blivit väl handlagda.
Beträffande äldre församlingskyrkor och domkyrkor samt försam-
lingskyrkas och domkyrkas fastigheter och fastighetsfonder föreslår
regeringen att denna egendom med äganderätt skall överföras till den
församling inom Svenska kyrkan som nu disponerar den. I motion
1997:67 och som ett andrahandsyrkande i motion 1997:70 föreslås att
äganderätten till egendomen i stället skall kvarstå hos de stiftelseliknande
organ som nu är ägare, dvs. det som i utredningsarbetet har benämnts
lagstiftningsaltemativet. I motion 1997:75 föreslås att lagstiftnings-
altemativet skall tillämpas i fråga om de medeltida domkyrkorna, medan
ägandet i övrigt skulle övergå till respektive församling.
Regeringens förslag innebär att ägandet av församlingskyrkorna skall
tillkomma de kyrkliga organ som i första hand bär ansvaret för dessa,
vilket enligt utskottets mening är en avgörande fördel. Förslaget medför
vidare en angelägen förenkling av den kyrkliga strukturen på så sätt att
de nuvarande stiftelseliknande organ som formellt äger de äldre
församlingskyrkorna slopas. När de äldre församlingskyrkorna på detta
sätt tillförs respektive församling är det enligt utskottets uppfattning
också självklart att de förmögenhetstillgångar som är avsedda för
församlingskyrkans behov också överförs till församlingen. Utskottet
noterar därvid särskilt den föreslagna bestämmelse som anger att
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
171
avkastningen av församlingskyrkas fastighet och fonder oförändrat skall Prop. 1997/98:116
tillföras nuvarande ändamål, församlingskyrkans behov. Bilaga 3
Utskottet anser det ligga ett värde i att samma regler tillämpas för alla
kyrkobyggnader. Även de medeltida domkyrkorna bör således, i enlighet
med regeringens förslag, med äganderätt föras till respektive församling.
Samma bör gälla för domkyrkas fastighet och domkyrkas fastighets-
fonder. Utskottet vill samtidigt framhålla att domkyrkorna som stifts-
kyrkor har en speciell ställning i förhållande till övriga kyrkobyggnader.
Denna speciella ställning - som avser alla domkyrkor och inte endast de
medeltida - bör medföra att stiften framöver tillförsäkras visst inflytande
över sina respektive domkyrkor och att stiftens ansvar för kostnaderna
för domkyrkorna också klarläggs. Detta är emellertid en fråga som bör
behandlas inomkyrkligt.
Utskottet anser att regeringens förslag skall tillstyrkas samt att
motionerna 1997:67 och 75 samt motion 1997:70 i denna del skall avslås.
I motion 1997:80 begärs statligt stöd till Vadstena klosterkyrka.
Utskottet finner att denna fråga inte bör föranleda någon särbehandling
av denna kyrkobyggnad när det gäller äganderätten. Regeringen har
aviserat att den senare avser att återkomma till kyrkomötet med förslag i
fråga om stöd till kulturhistoriskt värdefull kyrklig egendom. Ett lämpligt
tillfälle att behandla frågan om stöd till Vadstena klosterkyrka kommer
att föreligga då. Utskottet anser att motion 1997:80 nu skall avslås.
Enligt regeringens förslag skall de prästgårdar som nu är stiftelse-
egendom med äganderätt överlämnas till den kyrkliga samfällighet eller
församling där prästgården finns. De biskopsgårdar som nu är stiftelse-
egendom som biskopsgårdar skall med äganderätt överlämnas till tros-
samfundet Svenska kyrkan. Utskottet anser att dessa förslag skall till-
styrkas.
Kyrkofonden - inklusive kvarvarande s.k. kyrkofondsfastigheter -
föreslås överlämnad med äganderätt till trossamfundet Svenska kyrkan.
Också detta förslag anser utskottet skall tillstyrkas.
Regeringen har i fråga om prästlönetillgångama föreslagit att lagstift-
ningsaltemativet skall tillämpas. Innebörden av detta är att de stiftelse-
liknande organ som nu äger dessa tillgångar även fortsättningsvis skall
vara ägare till dem. Mot detta förslag står yrkandena i motionerna
1997:47, 53, 65 och 70, där det hemställs att ägandealtemativet i stället
skall tillämpas. Detta alternativ innebär att prästlönetillgångama med
äganderätt överlämnas till trossamfundet Svenska kyrkan.
172
I Kammarkollegiets utredning Den kyrkliga egendomen finns de båda
alternativen utförligt beskrivna. Kammarkollegiet finner i sin analys av
de båda alternativen att dessa i stort och från olika utgångspunkter kan
anses vara likvärdiga. I fråga om prästlönetillgångama stannar Kammar-
kollegiet slutligt för förslag om lagstiftningsaltemativet, vilket också är
regeringens förslag till kyrkomötet.
Utskottet noterar inledningsvis att enighet, oavsett val av alternativ,
föreligger om att avkastningen av prästlönetillgångama också framgent
skall användas för Svenska kyrkans förkunnelse. I lagstiftnings-
altemativet framgår detta av den föreslagna lagtexten, medan det i
ägandealtemativet har i första hand förutsatts ankomma på kyrkomötet
att upprätthålla ett sådant ändamål för egendomen. Utskottet får särskilt
framhålla att det sannolikt är möjligt att även i ägandealtemativet tydligt
ange ändamålet för egendomen i lag.
Utskottet noterar vidare att enighet också råder när det gäller
prästlönetillgångamas förvaltning. Oavsett om lagstiftnings- eller
ägandealtemativet väljs, får det ankomma på kyrkomötet att bestämma
om egendomens förvaltning.
Skillnaden mellan regeringens forslag och motionärernas ligger således
i ägandet; vid lagstiftningsaltemativet kvarligger detta hos de stiftelse-
liknande organ som nu äger tillgångarna medan det vid ägande-
altemativet överförs till trossamfundet Svenska kyrkan. Utskottet
ansluter sig till Kammarkollegiets bedömning att några nämnvärda
skillnader i fråga om effekterna av ägandet inte föreligger mellan de båda
alternativa möjligheterna. Valet mellan dem måste i stället ske utifrån en
mera allmän bedömning.
Regeringen har i skrivelsen till kyrkomötet som skäl för lagstiftnings-
altemativet anfört att det gäller en förhållandevis stor egendomsmassa
som uppkommit genom att hela folket under lång tid har tillskjutit
egendom samt att egendomens fortbestånd därför är ett allmänt intresse.
Från kyrkliga utgångspunkter träder emellertid i viss mån också andra
frågeställningar i förgrunden. En sådan fråga gäller hur slutlig klarhet i
ägandeförhållandena när det gäller den kyrkliga egendomen skall skapas.
Betoning på denna fråga talar för ägandealtemativet. En annan fråga
gäller hur ett Svenska kyrkans ägande av prästlönetillgångama skall
spegla den kyrkliga organisationen, dvs. om trossamfundet Svenska
kyrkan i enlighet med Kammarkollegiets förslag om ägandealtemativet
skall äga prästlönetillgångama eller om dessa inomkyrkligt skall
överföras till andra organ inom Svenska kyrkan, t.ex. stift eller pastorat.
Betoning på denna fråga talar snarast för lagstiftningsaltemativet, som
innebär att det inte inom kyrkan behöver preciseras något kyrkligt organ
som ägare till prästlönetillgångama. Osäkerhet om framtiden talar för
lagstiftningsaltemativet, eftersom detta medger att riksdagen genom en
lagändring någon gång i framtiden kan övergå till ett ägandealtemativ
medan det inte är möjligt att återgå till ett lagstiftningsaltemativ sedan
äganderätten väl har överförts till Svenska kyrkan. Om man å andra sidan
anser att ägandealtemativet skall tillämpas, finns det inga skäl att avvakta
med genomförandet av detta alternativ.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
173
Vid en samman vägning av de skilda synpunkterna och med särskild
vikt lagd på att inomkyrkliga diskussioner om äganderätten skall kunna
undvikas och på statens intresse av ett kvarstående ansvar anser utskottet
att lagstiftningsaltemativet skall tillämpas i fråga om prästlönetill-
gångama. Utskottet faster också avseende vid remissopinionen, vid att
lagstiftningsaltemativet hittills inte inneburit några problem och vid att
även lagstiftningsaltemativet innebär att ägandeförhållandena i fråga om
prästlönetillgångama klarläggs. Utskottet tillstyrker således regeringens
forslag och anser att motionerna 1997:47, 53 och 65 samt motion
1997:70 i denna del skall avslås.
I motion 1997:48 yrkas att den föreslagna 9 § lagen om Svenska
kyrkan skall ändras så att prästlönetillgångamas ändamål blir att "bidra
till förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse". Den betoning på
de ekonomiska förutsättningarna som finns i den föreslagna lagtexten
skulle därmed bortfalla. Utskottet anser att prästlönetillgångamas främsta
ändamål också i framtiden måste vara att ge ekonomisk avkastning till
stöd för kyrkans verksamhet. Detta hindrar givetvis inte det angelägna i
att den ekonomiska förvaltningen bedrivs på ett sätt som tillgodoser
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen eller andra ideella in-
tressen i anslutning till kyrkans verksamhet. Enligt utskottets mening
rymmer den av regeringen föreslagna lagtexten goda möjligheter till ett
sådant hänsynstagande. Mot denna bakgrund anser utskottet att motion
1997:48 skall avslås.
Utskottet anser att regeringens övriga förslag i fråga om den kyrkliga
egendomen skall tillstyrkas.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
174
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
Utskottet hemställer med anledning av regeringens skrivelse 1997:2
1. beträffande de delar av förslagen i regeringens skrivelse som
avser medlemskap i Svenska kyrkan
att kyrkomötet med avslag på motion 1997:68 för sin del antar
förslagen,
2. beträffande nya normgivningsregler
att kyrkomötet med avslag på motion 1997:70 i denna del ger
regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
3. beträffande offendighet och insyn
att kyrkomötet med avslag på motionerna 1997:61, 63 och 73 ger
regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
4. beträffande bekännelsekrav på statschefen
att kyrkomötet med avslag på motion 1997:52 ger regeringen
tillkänna vad utskottet anfört,
5. beträffande övrigt om den konstitutionella regleringen
att kyrkomötet ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
6. beträffande allmänt om trossamfunds rättsliga ställning och
registrering
att kyrkomötet med anledning även av motionerna 1997:50 och 70
i denna del ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
7. beträffande namnskydd för Svenska kyrkan
att kyrkomötet med avslag på motion 1997:57 ger regeringen
tillkänna vad utskottet anfört,
8. beträffande lagens om Svenska kyrkan omfattning och innehåll
att kyrkomötet med avslag på motionerna 1997:56 och 70 i denna
del ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
9. beträffande Svenska kyrkans identitet och organisation
att kyrkomötet med avslag på motionerna 1997:51, 60, 64, 77 och
78 ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
10. beträffande församlingar och kyrkliga samfälligheter
att kyrkomötet ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
11. beträffande församlingstillhörigheten i Svenska kyrkans och
dess ämbetsstruktur
att kyrkomötet med avslag på motionerna 1997:49, 62 och 70 i
denna del ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
12. beträffande kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta
beslutande organ
att kyrkomötet med anledning av även motion 1997:70, i denna
del, och 79 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
175
13. beträffande tystnadsplikten för präster
att kyrkomötet med avslag på motionerna 1997:44, 45, 58, 66, 71,
74 och 76 ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
14. beträffande rätt till ledighet för förtroendevalda
att kyrkomötet med anledning av även motionerna 1997:46, 54, 55,
59, 69 och 72 ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
15. beträffande församlingskyrkor och domkyrkor
att kyrkomötet med avslag på motionerna 1997:67, 70 i denna del,
75 och 80 ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
16. beträffande prästlönetillgångama
att kyrkomötet med avslag på motionerna 1997:47, 48, 53 och 65
samt motion 1997:70 i denna del ger regeringen tillkänna vad
utskottet anfört,
17. beträffande skrivelsen i övrigt
att kyrkomötet tillstyrker regeringens förslag.
Sigtuna den 12 november 1997
På andra kyrkolagsutskottets vägnar
Torgny Larsson
Gunnar Edqvist
Lars Friedner
Närvarande: Torgny Larsson, ordförande, Birgith Wiklund Molberg,
Gunnar Lindberg, Wivi-Anne Radesjö, Tor Frylmark, Thomas
Söderberg, Herbert Sjödin, Sune Holgersson, Anna-Lena Forsdahl,
Robert Schött, Ingrid Johansson Fjelkman, Berith Öhmberg, Hans-Olof
Hansson, Hans-Olof Andrén och Britt Louise Agrell.
Biskop Bengt Wadensjö har deltagit i utskottets överläggningar.
av Robert Schött, Ingrid Johansson Fjelkman, Berith Öhmberg, Hans-
Olof Hansson, Hans-Olof Andrén och Britt Louise Agrell
Vi reserverar oss mot utskottsmajoritetens formulering av de två sista
styckena under rubriken 6.6.5 Prästlönetillgångama.
Vi anser att utskottets betänkande på denna punkt i stället skall ha
följande lydelse:
"Utskottet finner att det genom ägandealtemativet klargörs att Svenska
kyrkan för framtiden själv ges möjlighet att - förutom en reglering av
förvaltningen av prästlönetillgångama - med äganderätt föra över egen-
domen till församlingar och stift. Denna möjlighet utesluts i regeringens
förslag, där en "fiktiv" äganderätt ges de "såsom-stiftelser" som anges i
9 § införandelagen.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
176
Om prästlönetillgångama förs över till Svenska kyrkan med äganderätt Prop. 1997/98:116
bör - som föreslås i motion 1997:47 — en inomkyrklig utredning Bilaga 3
överväga och lämna förslag på vilket sätt egendomen i framtiden skall
kunna förvaltas lokalt och regionalt. Utredningen bör också överväga hur
egendomens äganderätt skall kunna överföras till lokala och regionala
organ.
Vid en sammanvägning av de skilda synpunkterna och med särskild
vikt lagd på att äganderättsffågoma slutligt skall kunna klarläggas anser
utskottet att ägandealtemativet i enlighet med Kammarkollegiets förslag i
denna del skall tillämpas i fråga om prästlönetillgångama. Med denna
slutsats finner utskottet att den föreslagna 9 § lagen om Svenska kyrkan
skall utgå och att 9 § lagen om införande av lagen om Svenska kyrkan
måste omarbetas. Utskottet anser således att regeringens förslag skall
avstyrkas i denna del samt att motionerna 1997:47 och 65 liksom
motionerna 1997:53 och 70 i dessa delar skall bifallas. I motion 1997:53
föreslås - utöver att ägandealtemativet skall tillämpas i fråga om präst-
lönetillgångama - att 9 § i den föreslagna lagen om Svenska kyrkan
delvis skall kvarstå. I enlighet med vad utskottet nyss har anfört om att
9 § lagen om Svenska kyrkan skall slopas finner utskottet att motion
1997:53 i denna del skall avslås.
I motion 1997:48 yrkas att den föreslagna 9 § lagen om Svenska
kyrkan skall ändras så att prästlönetillgångamas ändamål blir att "bidra
till förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse". Utskottets
förslag i det föregående innebär att lagen om Svenska kyrkan inte skall
innehålla några förvaltningsbestämmelser i fråga om prästlönetill-
gångama. Utskottet anser därför att motion 1997:48 skall avslås."
Vi anser också att utskottet hemställan punkt 16 skall ha följande
lydelse:
"beträffande prästlönetillgångama
att kyrkomötet med bifall till motionerna 1997:47 och 65 liksom till
motionerna 1997:53 och 70 delvis samt med avslag på motionen 1997:48
liksom på motionen 1997:53 delvis ger regeringen till känna vad
utskottet anfört"
av Gunnar Lindberg
Undertecknad anser att bättre garantier för en rätt penninghantering
måste skapas innan kyrkofondens förmögenhetsmassa överfors till
Svenska kyrkan vid relationsändringen. Inte minst gäller detta en säkring
av utjämningsmedel mellan församlingarna och garantier mot
spekulation i värdepapper. Eftersom detta underlag saknas, reserverar jag
mig mot utskottets bifall till regeringens förslag.
177
7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
av Hans-Olof Andrén och Hans-Olof Hansson
I anslutning till utskottets överväganden i avsnitt 6.5.3 under rubriken
Församlingstillhörighet vill vi anföra följande:
Såsom många gånger framförts i kyrkomötet är den faktiska situa-
tionen framför allt i storstäderna att många har sitt kyrkliga engagemang
i en annan församling på bostadsorten än bostadsförsamlingen. Dessa
kan idag väl verka som ideellt arbetande i församlingen men har ingen
möjlighet att väljas till kyrkvärd eller kyrkorådsledamot. Detta är inte
enbart ett problem ur den enskildes synvinkel, som kräver "kyrkans
pastorala handlande", utan det är också ett problem för kyrkan som går
miste om engagerade förtroendevalda. Detta är allvarligt mot bakgrund
av de tilltagande svårigheterna på många håll att rekrytera förtroende-
valda.
Enligt vår mening krävs en utformning av valbarhetsreglema i den
kommande kyrkoordningen som löser denna fråga utan att äventyra
Svenska kyrkans grundläggande territoriella struktur.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3
178
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3:1
Till läronämnden har för yttrande överlämnats RegSkr 1997:2 och KMot
1997:44—4-5, 49-51, 56, 58, 60, 62, 64, 66, 70-71, 74 och 76-79.
Läronämnden finner att inga läromässiga hinder föreligger för att anta
förslagen i regeringens skrivelse. Positivt kan konstateras att i de delar
förslagen har läromässiga implikationer svarar de mot den syn på
kyrkans identitet som framförts från Svenska kyrkan alltifrån yttrandet av
1995 års kyrkomöte. Läronämnden finner anledning att särskilt kommen-
tera förslagen till lag om trossamfund och lag om Svenska kyrkan.
De inledande bestämmelserna i förslaget till lag om trossamfund har
principiellt sett karaktär av religionsfrihetsbestämmelser och svarar mot
en historisk utveckling av religionsfrihetsbegreppet. Det är tillfreds-
ställande att trossamfund i detta avseende definieras som "en gemenskap
för religiös verksamhet, där det ingår att anordna gudstjänst" till skillnad
från 1951 års religionsfrihetslag, där det talas om "sammanslutning". Den
nya definitionen anger en minsta gemensamma nämnare för trossamfund
med olika identitet, såväl samfund av folkkyrkotyp som Svenska kyrkan
som samfund där de enskilda medlemmarna personliga bekännelse är av
konstitutiv betydelse för trossamfundets identitet.
Genom införande av den nya associationsformen "registrerat trossam-
fund" tillförsäkras kyrkor som av identitetsskäl har svårigheter att
använda sig av förenings-, stiftelse- eller bolagsformen rättslig möjlighet
att organisera sig på ett adekvat sätt. Det är en väsentlig reform från reli-
gionsfrihetssynpunkt. Också för Svenska kyrkan har den betydelse för att
bevara kyrkans identitet när hennes relation till staten förändras och hon
får ställning som en i förhållande till staten självständig folkkyrka. Det är
värdefullt att lagstiftningen om Svenska kyrkan och andra trossamfund
förankras i och får ett rättsligt skydd genom regeringsformen.
Trossamfundsbegreppet i lagstiftningen om religionsfrihet är således
definierat så att det inrymmer kyrkor och samfund med olika religiös och
organisatorisk identitet. I 1 § förslaget till lag om Svenska kyrkan sägs att
Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Därmed avses
enligt läronämndens uppfattning ett trossamfund med evangelisk-
luthersk bekännelse. Som redan 1951 års kyrkomöte framhöll då
förslaget till religionsfrihetslag behandlades är Svenska kyrkan däremot
inte ett trossamfund i den bemärkelsen att det konstitueras av
medlemmarnas personliga bekännelse. Bestämmelsens sakliga innehåll
179
och deskriptiva karaktär skulle enligt läronämndens mening bli tydligare
med följande lydelse:
1 § Svenska kyrkan är ett trossamfund med evangelisk-luthersk
bekännelse som framträder som församlingar och stift. Svenska
kyrkan har också nationella organ.
Svenska kyrkans identitet som trossamfund med evangelisk-luthersk
bekännelse kan härledas till den lutherska reformationen av den svenska
kyrkoprovinsen och Uppsala möte 1593, då den evangelisk-lutherska
bekännelsen antogs för vår kyrka. Denna identitet har senare bekräftats
många gånger, senast vid 1992 års kyrkomöte vid behandlingen av de
grundläggande dokumenten avseende Svenska kyrkans tro, bekännelse
och lära.
Beskrivningen av trossamfundet i lagen om Svenska kyrkan får inte
tolkas som en försnävning från ekumenisk synpunkt av identiteten.
Svenska kyrkan är insatt i en tradition som går tillbaka till den äldsta
kristna kyrkan och är en del av den världsvida kyrkan. Den evangelisk-
lutherska bekännelsen innehåller de ekumeniska trosbekännelserna från
fomkyrkan. Svenska kyrkans trosarv är den apostoliska tron.
I den ekumeniska rörelsen har Svenska kyrkan betonat sin evangeliska
katolicitet och ekumeniska tolkning av den lutherska reformationen samt
framhållit att de lutherska kyrkornas gemensamma bekännelsedokument
Confessio Augustana / Augsburgska bekännelsen skrevs inom den
odelade västkyrkans ram med det uttryckliga syftet att reformera men
inte dela kyrkan. Lagens beskrivning av Svenska kyrkan som ett
evangelisk-lutherskt trossamfund måste uppfattas så att förpliktelsen att
ständigt söka efter den världsvida kyrkans synliga enhet är implicerad
och står fast. Den hindrar således inte överenskommelser med andra
kyrkor i annan tradition så länge som den kristna trons innehåll bevaras
och kommer till uttryck i evangelieförkunnelse och sakraments-
förvaltning. Det är nödvändigt att kyrkan utifrån de sammanhang i vilka
hon verkar fortsätter arbetet med att uttrycka vad det innebär att i dag
vara ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse.
I 1 och 2 §§ i den föreslagna lagen om Svenska kyrkan ges en
beskrivning av kyrkans identitet som sedan konkretiseras genom den
bestämning av rättssubjekten som ges i 3 §. Beskrivningen svarar mot
den som gavs av 1995 års kyrkomöte. Läronämnden framförde följande i
sitt yttrande Ln 1995:17:
Svenska kyrkan framträder på lokal nivå som församlingar och
pastorat, på regional nivå som stift och på nationell nivå genom
organ som företräder Svenska kyrkan som helhet. En precisering
behöver göras av de grundläggande uppgifter som åligger varje
kyrklig nivå. En viktig bestämning är därvid att stift och
församlingar till skillnad från Svenska kyrkan på nationell nivå är
pastorala områden. Församlingarna är kyrkans grundläggande
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3:1
180
enheter, primärt därför att det är där evangelium förkunnas och
sakramenten förvaltas. Församlingarna är pastoralt sett förenade i
stift, i vilka biskopar och domkapitel har ett särskilt ansvar för lära,
tillsyn och enhet medan stiftsstyrelserna har uppgiften att främja
församlingslivets utveckling. På nationell nivå har Svenska kyrkan
att ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter i fråga om
information, utbildning, normgivning, samråd och ekumeniska
relationer liksom när det gäller att vara kyrkans gemensamma röst
och företräda henne inför samhället i stort.
Läronämnden noterar att 1 § tydligt markerar att Svenska kyrkan
primärt framträder som församlingar och stift. De nationella organen står
till trossamfundets förfogande. Detta synsätt får därefter genomslag dels i
3 § om rättssubjekten, dels i 4-5 §§ om den organisatoriska upp-
byggnaden i församlingar och stift. Det blir ytterligare markerat genom
att det enligt 8 § är församlingar och stift som får rätt att utdebitera lokal
respektive regional kyrkoavgift. Utan att använda begreppet pastorala
områden ger lagförslaget uttryck åt samma principiella synsätt som
framfördes av 1995 års kyrkomöte.
Svenska kyrkans organisatoriska uppbyggnad måste relateras till
hennes bekännelse. Församlingen är den primära enheten eftersom det är
där människorna lever, evangelium förkunnas och sakramenten utdelas.
Denna beskrivning är i överensstämmelse med artikel VII i Augsburgska
bekännelsen. När det i 4 § bestäms att den grundläggande uppgiften är att
fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission
svarar det mot bekännelsen. Läronämnden finner att bestämningen
"mission" teologiskt sett rymmer mer än bestämningen "evangelisation".
Mission, i betydelsen sändning och uppdrag, är i likhet med diakoni
främst att se som dimensioner i församlingens liv. Beskrivningen av
församlingen utifrån dess grundläggande uppgift, karaktär av gemenskap
av de människor som lokalt tillhör kyrkan och territorialprincipen är i
överensstämmelse med Svenska kyrkans bekännelse och historiska
tradition.
Svenska kyrkan har alltid haft en episkopal struktur med stift under
ledning av biskop och med särskilt ämbetsansvar inför stiftet lagt på dem
som utövat uppdrag inom kyrkans ämbete. Varje församling ingår i ett
stift. Förslaget till lag om Svenska kyrkan innebär att stiftet ges en egen
rättslig ställning som kyrkans regionala enhet. Stiftets uppgift anges vara
att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Lagen kommer därmed att
ge uttryck åt vad som sedan äldsta tid varit kyrkans syn på församlingar
och stift.
Svenska kyrkans nationella organ har inte de grundläggande uppgifter
som anges i 4 och 5 §§ om församlingen och stiftet utan en samman-
hållande, samordnande och företrädande funktion inom Svenska kyrkan.
En konsekvens av detta är att kyrkomötet skall besluta om regelsystemet
för trossamfundet men inte fatta beslut inom församlingarnas respektive
stiftens kompetensområde i deras uppdrag att vara kyrkans pastorala
områden.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3:1
181
8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
Det är grundläggande för Svenska kyrkan som öppen folkkyrka att den
förvaltas och leds av demokratiskt valda organ och ämbetsbärare i
samverkan. I en öppen folkkyrka där inget bekännelsekrav läggs på den
enskilde kyrkotillhörige är det nödvändigt dels att ett särskilt ansvar
läggs på ämbetsbärarna utifrån avgivna vigningslöften, dels att valda
organ företräder de kyrkotillhöriga. Läronämnden framhöll i sitt yttrande
Ln 1995:17 att principen om den dubbla ansvarslinjen fortlöpande
behöver tolkas och preciseras och betonade därvid följande:
I Svenska kyrkans aktuella situation är det särskilt viktigt att
närmare bestämma hur den skall gestaltas med tanke på kyrkans
demokrati och kyrkfolkets gemensamma uppdrag och ansvars-
tagande på dopets grund.
Utgångspunkten för en behandling av den dubbla ansvarslinjen måste
tas i kyrkans gemensamma uppdrag. Detta uppdrag har alla i kyrkan
gemensamt på dopets grund. Den dubbla ansvarslinjen fokuserar den
demokratiska organisationen och ämbetsförvaltningen som ansvars-
områden vilka hör samman, samverkar men också är möjliga att urskilja
som två ansvarsområden. Dessa kommer ibland i konflikt med varandra.
Den allmänna bestämning som ges i 2 § behöver förklaras. En sådan
förklaring kan ta sin utgångspunkt i det som sägs i regeringens skrivelse
med stöd i utredningen om rättslig reglering (SOU 1997:41):
Principen om den dubbla ansvarslinjen förutsätter att det finns ett
gemensamt uppdrag för alla dem som tillhör Svenska kyrkan, dvs.
ett gemensamt uppdrag för såväl ämbetsbärare som övriga kyrko-
tillhöriga. Ansvarstagandet för uppdraget att bedriva en riks-
täckande verksamhet - i enlighet med Svenska kyrkans tro,
bekännelse och lära - fullgörs i samverkan mellan den demo-
kratiska organisationen och kyrkans ämbetsbärare. Den riks-
täckande verksamheten bärs således organisatoriskt upp såväl av
ansvarstagandet inom den demokratiska organisationen som av
ämbetsbärarnas särskilda ansvarstagande för förkunnelse och sakra-
mentsförvaltning. Självfallet är detta inte två från varandra helt
separerade former av ansvarstagande, vilket bl.a. framgår av att
förtroendevalda och övriga kyrkotillhöriga har del i det gemen-
samma uppdraget att förkunna det kristna budskapet och av att
också ämbetsbärare är delaktiga i det demokratiska beslutsfattandet
och har samma ansvar för besluten.
Det är angeläget att detta konkretiseras i den kommande kyrko-
ordningen.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3:1
182
Läronämnden hänvisar vad gäller frågor om församlingstillhörigheten till
sitt yttrande Ln 1996:4:
Territorialförsamlingsprincipen syftar till att människor lokalt skall
ha tillgång till ord och sakrament och därmed vara delaktiga i ett
sammanhang, där de kan växa och utvecklas som människor och
kristna. Denna territoriella princip är en grundläggande del av vår
kyrkas tradition och självförståelse.
Vad som konstituerar den territoriella anknytningen kan dock
variera, och samhällsutvecklingen kan framtvinga en omprövning
eller komplettering av tidigare synsätt och regelverk. Det finns inga
teologiska eller läromässiga skäl för att den territoriella principen
endast skall grundas i den skattetekniska folkbokföringen. Den bör
också kunna kopplas till sådana sakförhållanden som anger lokal
samhörighet, t.ex. arbetsplats, studieort eller ort för fritidsboende
av regelbundet slag.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 3:1
Läronämnden förutsätter att det skall finnas en absolut tystnadsplikt för
präster när det gäller bikt och enskild själavård. Är det klarlagt att en
präst brutit tystnadsplikten måste det bli fråga om skiljande från rätten att
utöva uppdraget som präst. Det är också nödvändigt att lagstiftningen är
så utformad att en präst inte får vittna inför allmän domstol om det som
faller under tystnadsplikten.
Uppsala den 31 oktober 1997
På läronämndens vägnar
KG HAMMAR
Ragnar Persenius
Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin,
biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Anders
Wejryd, biskop Christina Odenberg, biskop Lars Eckerdal, biskop Karl-
Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop
Henrik Svenungsson, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Curt Forsbring,
Catharina Stenqvist, Astrid Andersson Wretmark.
183
Prop. 1997/98:116
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Bestämmelser om religionsfrihet finns i regeringsformen och den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.
2 § Med trossamfund avses i denna lag en gemenskap for religiös
verksamhet, där det ingår att anordna gudstjänst.
3 § Ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund.
4 § Vid ett barns inträde i eller utträde ur ett trossamfund skall bamet
självt ha samtyckt till in- eller utträdet, om bamet har fyllt 12 år.
5 § Med registrerat trossamfund avses
1. Svenska kyrkan, och
2. trossamfund som har registrerats enligt denna lag.
6 § Bestämmelser om grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund
finns i lagen (1999:000) om Svenska kyrkan.
7 § Ett trossamfund skall på egen begäran registreras av den myndighet
som regeringen bestämmer, om trossamfundet har
1. stadgar där det finns bestämmelser om trossamfundets ändamål och
om hur det fattas beslut i trossamfundets angelägenheter, och
2. en styrelse eller motsvarande organ.
Ett trossamfund far registreras bara om dess namn är ägnat att särskilja
trossamfundets verksamhet från andras. Bestämmelserna i 10 §
firmalagen (1974:156) om hinder mot registrering av firma skall också
tillämpas i fråga om trossamfunds namn.
Aktiebolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser far inte registreras
enligt denna lag.
8 § Registreringen skall omfatta
1. trossamfundets namn och postadress,
2. trossamfundets stadgar,
185
3. de personer som ingår i styrelsen eller motsvarande organ eller
annars är behöriga att företräda trossamfundet samt deras namn,
postadress och personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum.
Ändringar i något av dessa förhållanden skall genast anmälas för
registrering.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag.
9 § Ett trossamfund som har registrerats enligt 7 § får förvärva rättigheter
och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra
myndigheter.
Trossamfundets rättsliga ställning enligt första stycket upphör när
likvidation har avslutats enligt 11 §, när avregistrering sker enligt 12 §
och, om trossamfundet har försatts i konkurs, när konkursen avslutas
utan överskott.
10 § Ansvaret för de skyldigheter som har uppkommit för trossamfundet
före registreringen övergår på det registrerade trossamfundet genom
registreringsbeslutet, om trossamfundet har utgjort en ideell förening.
Genom registreringen övergår även trossamfundets rättigheter till det
registrerade trossamfundet.
11 § Registreringsmyndigheten skall besluta att trossamfundet skall träda
i likvidation om
1. de krav som gäller för registrering inte längre är uppfyllda,
2. likvidationsskyldighet föreligger enligt stadgarna, eller
3. samfundet har försatts i konkurs som har avslutats med överskott.
Likvidator förordnas av registreringsmyndigheten. Beslut om
likvidation och förordnande av likvidator skall registreras. För
likvidation gäller i övrigt 11 kap. 9-11 och 13 §§, 15 § tredje stycket
samt 16 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Likvidationen är avslutad när likvidatorema har avgett slutredovisning.
Detta förhållande skall genast anmälas för registrering.
12 § Ett trossamfund som begär det skall avregistreras av
registreringsmyndigheten utan föregående likvidation om trossamfundet
efter avregistreringen kommer att utgöra en juridisk person av annat slag.
Trossamfundets rättigheter och skyldigheter övergår därvid på den
juridiska personen.
13 § Självständiga organisatoriska delar av ett trossamfund som har
registrerats enligt denna lag får också registreras, om de uppfyller kraven
i 7 §. För registrerade organisatoriska delar gäller bestämmelserna i 8 §,
9 § andra stycket och 10-12 §§.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 4
186
Organisatoriska delar som har registrerats enligt denna lag får var för Prop. 1997/98:116
sig förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid Bilaga 4
domstol och andra myndigheter.
Förlorar trossamfundet sin rättsliga ställning enligt 9 § och begär dess
organisatoriska delar inte avregistrering enligt 12 § inom en månad
därefter eller avslås en sådan begäran, skall registreringsmyndigheten
besluta att de organisatoriska delarna skall träda i likvidation.
Svenska kyrkans församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift är
registrerade organisatoriska delar av Svenska kyrkan.
14 § Ett registrerat trossamfunds namn eller en benämning som är
förväxlingsbar med detta namn får inte utan tillstånd offentligen
användas av någon annan annat än som benämning på trossamfundet i
fråga.
Vid överträdelse av första stycket tillämpas 15 och 18-20 §§
firmalagen (1974:156). Härvid skall vad som sägs om firmaintrång gälla
intrång i trossamfundets namn.
Första och andra styckena gäller också för registrerade organisatoriska
delars namn.
15 § För ett registrerat trossamfunds skyldigheter i förhållande till tredje
man svarar endast trossamfundets tillgångar.
För skyldigheter i förhållande till tredje man som ett trossamfunds
registrerade organisatoriska delar har ådragit sig svarar endast den
organisatoriska delens tillgångar.
16 § Svenska kyrkan har rätt till hjälp av staten med beräkning,
debitering och redovisning av avgifter från dem som tillhör Svenska
kyrkan samt med att ta in avgifterna. Även andra registrerade
trossamfund kan beviljas sådan hjälp.
Bestämmelser om förfarandet vid sådan hjälp meddelas i särskild lag.
17 § Beslut av registreringsmyndigheten får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol inom två månader från beslutets dag när det gäller
1. beslut att avskriva en ansökan om registrering eller att vägra
registrering enligt 7 eller 13 §§,
2. beslut att vägra avregistrering enligt 12 §, och
3. beslut enligt 11 § eller 13 § tredje stycket.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
187
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Genom lagen upphävs religionsfrihetslagen (1951:680).
Prop. 1997/98:116
Bilaga 4
188
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som
framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också
nationella organ.
2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en
demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande
verksamhet.
3 § Svenska kyrkan far förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter
samt föra talan vid domstolar och andra myndigheter.
Samma rätt har var för sig Svenska kyrkans församlingar,
sammanslutningar av församlingar (kyrkliga samfälligheter) och stift.
4 § Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan och omfattar de
personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens
område.
Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva
undervisning samt utöva diakoni och mission.
Det kan också finnas icke-territoriella församlingar.
5 § Stiftet är regional enhet inom Svenska kyrkan och omfattar
församlingarna inom stiftets område.
Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över
församlingslivet.
För vaije stift skall det finnas en biskop.
6 § Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
Kyrkomötet far inte besluta i sådana enskilda frågor som det är en
församlings eller ett stifts uppgift att besluta i.
7 § Den som tillhör Svenska kyrkan skall betala lokal och regional
kyrkoavgift.
189
9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 116
8 § Församlingen beslutar om lokal kyrkoavgift. Om församlingen ingår i
en kyrklig samfällighet, får församlingarna gemensamt besluta om avgift.
Stiftet beslutar om regional kyrkoavgift.
9 § Prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) har till
ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska
kyrkans förkunnelse. Endast avkastningen får användas för ändamålet.
Prästlönetillgångama skall förvaltas av Svenska kyrkan såsom
självständiga förmögenheter. Regeringen får besluta om tillsyn av
förvaltningen.
Förmögenheten skall vara placerad på ett godtagbart sätt.
10 § Om rätten att ta del av Svenska kyrkans handlingar när det gäller
vissa verksamheter finns bestämmelser i sekretesslagen (1980:100).
11 § Även utöver vad som följer av 10 § skall var och en ha rätt att ta del
av Svenska kyrkans handlingar. Denna rätt får begränsas bara om det är
särskilt motiverat med hänsyn till
1. skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden,
2. Svenska kyrkans ekonomiska intresse, eller
3. något synnerligen väsentligt intresse.
12 § Svenska kyrkans arkiv bildas av de handlingar från Svenska kyrkans
verksamhet som avses i 11 §.
Svenska kyrkans arkiv skall bevaras, hållas ordnade och vårdas så att
de tillgodoser
1. rätten enligt 11 § att ta del av kyrkans handlingar,
2. behovet av information för rättskipning och förvaltning, och
3. forskningens behov.
Vid arkivbildningen och arkivvården skall beaktas att Svenska kyrkans
arkiv är en del av det nationella arvet.
13 § Beslut som innebär att någon inte får ta del av sådana handlingar
som avses i 11 § överprövas på det sätt som Svenska kyrkan bestämmer.
I den utsträckning som Svenska kyrkan bestämmer får också andra beslut
överprövas.
För att inom Svenska kyrkan ytterst pröva frågor enligt första stycket
skall ett särskilt organ inrättas. Ordföranden i detta organ skall vara eller
ha varit ordinarie domare.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 4
190
14 § Svenska kyrkan skall till det register som avses i 7 § lagen
(1999:000) om trossamfund lämna uppgifter om
1. stadgar,
2. indelning i församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift, och
3. de personer som ingår i styrelsen eller motsvarande organ eller
annars är behöriga att företräda Svenska kyrkan samt deras namn,
postadress och personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum.
Motsvarande uppgifter skall lämnas för församlingar, kyrkliga
samfälligheter och stift.
Ändringar i något av dessa förhållanden skall genast anmälas för
registrering.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter i ärenden enligt denna bestämmelse.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 4
191
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Lagen (1999:000) om Svenska kyrkan och denna lag träder i kraft
den 1 januari 2000.
Bestämmelserna i 6 och 7 §§ i denna lag träder dock i kraft den 1 april
1999.
2 § Genom lagen (1999:000) om Svenska kyrkan upphävs
1. lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som
icke tillhör svenska kyrkan,
2. lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m.,
3. lagen (1992:288) om medlemskap i icke-territoriella församlingar,
4. kyrkolagen (1992:300),
5. lagen (1992:301) om införande av kyrkolagen.
Bestämmelserna om tystnadsplikt i 36 kap. 1 § kyrkolagen gäller dock
fortfarande i fråga om uppgifter som har anförtrotts före den 1 januari
2000.
3 § Ansvaret för de skyldigheter som har uppkommit för en församling
eller kyrklig samfällighet före den 1 januari 2000 övergår vid den
tidpunkten till motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift
inom Svenska kyrkan. Den 1 januari 2000 övergår också en församlings
eller kyrklig samfällighets rättigheter till motsvarande församling,
kyrkliga samfallighet eller stift inom Svenska kyrkan.
4 § En stiftelse som vid utgången av år 1999 förvaltas av en församling
eller en kyrklig samfällighet skall från och med den 1 januari 2000
förvaltas av motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift.
Detsamma skall gälla om en församling eller en kyrklig samfällighet
skall utse en styrelseledamot i en stiftelse.
5 § De ärenden som i enlighet med lag eller förordning handläggs hos
pastor, pastorsämbetet, kyrkoherde, kontraktsprost, biskop, domkapitel,
Domkyrkorådet i Lund, Kyrkofondens styrelse, Kyrkomötets
besvärsnämnd, Ansvarsnämnden för biskopar eller Svenska kyrkans
centralstyrelse vid utgången av år 1999 skall överlämnas till Svenska
kyrkan för fortsatt handläggning.
6 § Vid sammanträde under år 1999 har kyrkomötet med avseende på
tiden från och med den 1 januari 2000 de befogenheter som följer av
lagen (1999:000) om Svenska kyrkan trots bestämmelserna i kyrkolagen
(1992:300).
192
7 § Den skyldighet att lämna uppgifter som följer av 14 § lagen
(1999:000) om Svenska kyrkan skall fullgöras första gången senast den
1 oktober 1999.
De församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift som det har lämnats
uppgifter om enligt första stycket har med avseende på tiden efter den
1 januari 2000 de befogenheter som följer av lagen om Svenska kyrkan
trots bestämmelserna i kyrkolagen (1992:300).
8 § Ledamöter och ersättare i beslutande församlingar hos Svenska
kyrkans organisatoriska delar samt ledamöter och ersättare i kyrkomötet
har till och med den 31 december 2009, rätt till den ledighet från sina
anställningar som behövs för uppdragen. Detsamma gäller de personer
som ingår i styrelse eller motsvarande organ inom Svenska kyrkan.
9 § Från och med den 1 januari 2000 skall Svenska kyrkan eller
församling eller kyrklig samfällighet som avses i 3 § ha äganderätten till
sådan egendom som regleras i 38 kap., 39 kap., 41 kap., utom 1 § första
stycket 1 och 23 §, och 42 kap. kyrkolagen (1992:300). Därvid skall gälla
att
1. kyrkofondens tillgångar och kyrklig jord vars avkastning tillförs
kyrkofonden (kyrkofondsfastighet) skall ägas av Svenska kyrkan och
användas för kyrkliga ändamål,
2. kyrkor och domkyrkor med tillhörande inventarier, kyrkotomt och
kyrkogård, uppförda före år 1817 på landet eller före år 1843 i stad, skall
ägas av den församling där kyrkan är belägen och användas för samma
ändamål som tidigare, tills annat beslutas av Svenska kyrkan,
3. kyrklig jord vars avkastning är avsedd för församlingskyrkas behov
(församlingskyrkas fastighet) och för domkyrkas behov (domkyrkas
fastighet) skall ägas av den församling där kyrkan är belägen och
användas för samma ändamål som tidigare, om inte annat beslutas enligt
andra stycket,
4. ersättning för församlingskyrkas fastighet eller domkyrkas fastighet
som har fonderats och vars avkastning skall användas för församlings-
kyrkas respektive domkyrkas behov (församlingskyrkors och dom-
kyrkors fastighetsfonder) skall ägas av den församling där kyrkan är
belägen och användas för samma ändamål som tidigare, om inte annat
beslutas enligt andra stycket,
5. kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt en kyrkoherde eller
komminister (prästgård) skall ägas av den kyrkliga samfallighet, eller om
sådan inte finns, den församling där egendomen är belägen,
6. kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt en biskop (biskopsgård)
skall, med undantag av sådan tjänstebostad som hyrs enligt särskilt avtal,
ägas av Svenska kyrkan.
För att ändra ändamålet för egendom som avses i första stycket 3 och 4
krävs tillstånd av Kammarkollegiet. Därvid skall tillämpas de grunder för
Prop. 1997/98:116
Bilaga 4
193
ändring som anges i 1 § permutationslagen (1972:205) samt 3 och 4 §§ Prop. 1997/98:116
samma lag. Bilaga 4
Första stycket 2-4 gäller inte Lunds domkyrka och dess fastigheter och
fastighetsfond. Denna egendom skall också i fortsättningen förvaltas som
självständig förmögenhet. Lunds domkyrka utgör ett särskilt rättssubjekt
som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid
domstol och andra myndigheter. För Lunds domkyrkas skyldigheter
svarar endast domkyrkans tillgångar. Egendomen skall användas för
samma ändamål som tidigare och förvaltas av Svenska kyrkan. Egendom
som skall ge avkastning skall vara placerad på ett godtagbart sätt. Endast
avkastningen far användas för ändamålet. Regeringen får besluta om
tillsyn av förvaltningen.
10 § Egendom som regleras i 41 kap. 1 § första stycket 1 kyrkolagen
(1992:300) (prästlönefastigheter) och 41 kap. 23 § kyrkolagen
(prästlönefonder) utgör prästlönetillgångar som från och med den
1 januari 2000 skall förvaltas såsom självständiga förmögenheter enligt
9 § lagen (1999:000) om Svenska kyrkan. De utgör särskilda rättssubjekt
som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid
domstol och andra myndigheter. För ett sådant rättssubjekts skyldigheter
svarar endast dess tillgångar. Prästlönetillgångama skall ägas av dessa
rättssubjekt.
En församling eller kyrklig samfallighet som avses i 3 § och som
den 31 december 1999 enligt bestämmelserna i 41 kap. 11 och 28 §§
kyrkolagen hade rätt till andel i avkastningen av prästlönetillgångama,
skall ha samma rätt, om inte annat beslutas enligt tredje stycket. Därvid
skall fortfarande gälla att högst hälften av egendomens avkastning får
användas för andra kyrkliga ändamål.
För att göra ändringar i fråga om rätten till andel i avkastningen av
prästlönetillgångama krävs tillstånd av Kammarkollegiet. Därvid skall
tillämpas de grunder för ändring som anges i 1 § permutationslagen
(1972:205) samt 3 och 4 §§ samma lag.
11 § Den som före ikraftträdandet av denna lag var ägare till kyrklig
egendom som avses i lagen och lider förlust genom att egendom överförs
enligt 9 och 10 §§ har rätt till skälig ersättning av staten. Detsamma
gäller den som före ikraftträdandet hade särskild rätt till egendomen.
194
Prop. 1997/98:116
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-05
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 1998 (Kulturdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om trossamfund,
2. lag om Svenska kyrkan,
3. lag om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Knut Weibull och
hovrättsassessorn Lars Bjurstam.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
En nackdel med de remitterade förslagen är att åtskilliga frågor fort-
farande är olösta och är avsedda att behandlas först senare. Hit hör frågor
om begravningsverksamhet, handlingsoffentlighet, kyrkliga arkiv och
kulturminnen, beskattning, personal, intjänade pensionsrättigheter. Detta
kan göra det svårt att bedöma förutsättningarna för reformen och dennas
rättsverkningar. De lagar som nu läggs fram kan inte ändras annat än i
särskild ordning, om förutsättningarna skulle visa sig vara i något
hänseende felaktiga. Lagrådet utgår dock från att det skall gå att anpassa
övrig lagstiftning till de grundläggande bestämmelser som nu skall antas.
På en punkt väcker dock det valda tillvägagångssättet principiella
betänkligheter, nämligen när det gäller förutsättningarna för statlig hjälp
till trossamfunden med avgiftsuppbörden. Lagrådet återkommer till den
frågan.
Förslaget till lag om trossamfund
Den föreslagna lagen utgör i flera hänseenden en viktig principiell
nyskapelse. Såsom betonas i lagrådsremissen införs genom lagen en ny
associationsform, registrerat trossamfund. Dess närmare in-placering i
rättssystemet diskuteras inte. Associationen ligger till sin struktur mycket
nära en vanlig ideell förening, men krav ställs på viss verksamhet
(religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst) och
registrering. Någon associationsrättslig huvudform, i paritet med bolag
och föreningar, är det således inte fråga om, utan snarare en
associationsform på samma nivå som de ekonomiska och ideella
föreningarna (med de organisatoriska delarna som underavdelning).
195
Många av de trossamfund som lagen kommer att tillämpas på är nu
ideella föreningar och detta är också den form av juridisk person som
hittills har legat närmast till för den typ av verksamhet som tros-
samfunden bedriver. Man kan säga att lagförslaget såvitt angår den
frikyrkliga folkrörelsen utgör ett substitut för den lag om ideella
föreningar som aldrig gått att skapa inom svensk rätt. Den reglering som
lagen ger åt verksamheten är ganska rudimentär och ibland något
slumpartad. Att någon lagstiftning om ideella föreningar inte kunnat
komma till stånd beror - utom av vissa politiska förhållanden - na-
turligtvis också på de svårigheter som är förenade med ett sådant
lagstiftningsarbete. Under sådana förhållanden kan det sägas trots allt
vara bättre att lagstifta i underkant än i överkant. Bestämmelser som
införs i lagen trots att mönster saknas i hittills gällande lagstiftning kan
visa sig leda till otillfredsställande resultat. Detta kan vara så mycket
allvarligare som den lagstiftningsprocedur som föreskrivs försvårar
möjligheterna att snabbt åstadkomma ändringar beträffande bestäm-
melser som visar sig misslyckade. Luckor som finns i lagen kan däremot
fyllas ut med analogier, framför allt - i fråga om andra trossamfund än
Svenska kyrkan - från vad som enligt rättspraxis och doktrin anses gälla
beträffande ideella föreningar. Omvänt kan naturligtvis de lagregler som
nu föreslås också påverka nämnda doktrin och praxis. En nackdel i fråga
om rättsbildningen på området är att domstolarna i viss omfattning avstår
från att befatta sig med de ideella föreningarnas interna problem, som
överlämnas åt dessas självbestämmanderätt, se särskilt den rättspraxis
som finns angående uteslutning av medlemmar i ideella föreningar (NJA
1990 s. 687 med där gjorda hänvisningar). Framför allt kan här nämnas
NJA 1931 s. 604 och 1906 s. 317, som båda avsåg uteslutning ur
trossamfund eller motsvarande, där Högsta domstolen avstod från en
överprövning av beslutets materiella innehåll. (Se Carl Hemström,
Uteslutning ur ideell förening, 1972 s. 162 ff.) Sammantaget har dock
Lagrådet i stort sett inte något att erinra mot att lagstiftningen görs så
kortfattad som föreslås i lagrådsremissen.
2§
I uttrycket "en gemenskap för religiös verksamhet, där det ingår att
anordna gudstjänst" får ordet "där" en oklar syftning. I stället bör
användas "i vilken".
3§
Enligt paragrafen är ingen skyldig att tillhöra något trossamfund.
Bestämmelsen påminner mycket om 2 kap. 2 § regeringsformen enligt
vilken varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång
bl.a. att tillhöra trossamfund. Enligt motiveringen är den nu föreslagna
bestämmelsen avsedd att uttrycka något mera, nämligen att varje tros-
samfund måste ge möjlighet till utträde för den som tillhör samfundet.
Bestämmelsen har hämtats från 4 § religionfrihetslagen (1951:680), där
den dock är försedd med det tillägget att åtagande i strid mot bestäm-
melsen är utan verkan. Därmed blir syftet med bestämmelsen klarare: en
tvingande regel som bryter eventuella avtalsmässiga eller stadgemässiga
Prop. 1997/98:116
Bilaga 5
196
förpliktelser att stanna kvar i trossamfundet. Den nya lagen bör innehålla Prop. 1997/98:116
ett motsvarande tillägg, förslagsvis med följande lydelse: "Ett avtal eller Bilaga 5
löfte som strider mot denna bestämmelse är ogiltigt."
4§
Enligt paragrafen skall vid ett barns inträde i eller utträde ur ett trossam-
fund bamet självt ha samtyckt till in- eller utträdet, om bamet har fyllt 12
år. Häremot finns med hänsyn till framför allt lagstiftning och rättspraxis
på föräldrarättens område inte något att erinra. Man torde däremot inte
med någon grad av säkerhet kunna motsatsvis dra slutsatsen att inte en
underårig kan på egen hand själv besluta om inträde eller utträde, om hon
eller han har nått erforderlig mognad. I fråga om sådana högst personliga
angelägenheter som trostillhörighet far det antas av allmänna
rättsgrundsatser följa att exempelvis en 17-åring har möjlighet att träffa
avgörandet på egen hand.
En enklare och därför bättre formulering av bestämmelsen synes vara:
"Bam som har fyllt 12 år kan inte inträda i eller utträda ur ett trossam-
fund utan eget samtycke."
6§
Enligt paragrafen finns bestämmelser om grunderna för Svenska kyrkan
som trossamfund i lagen om Svenska kyrkan. Dessutom gäller helt
naturligt åtskilliga bestämmelser i förevarande lag, t.ex vissa av vilka
detta direkt framgår, såsom 5 och 6 §§, och vidare de allmänna
bestämmelserna i 1-4 §§. För andra frågor gäller enbart bestämmelserna i
lagen om Svenska kyrkan. Det är inte beträffande alla bestämmelser helt
enkelt för läsaren att se om de gäller eller inte gäller för Svenska kyrkan.
Det skulle därför från informationssynpunkt vara en fördel, om i
förevarande paragraf anges vilka bestämmelser i lagen som inte gäller för
Svenska kyrkan. Detta kan ske i en ny andra mening av förslagvis
följande lydelse: "Bestämmelserna i — §§ gäller inte för Svenska
kyrkan." Såvitt Lagrådet kunnat finna är det 7-12 och 17 §§ som inte
berör Svenska kyrkan. Inte heller 13 § kommer att avse Svenska kyrkan
om vad Lagrådet föreslår under den paragrafen godtas.
7§
I lagrådsremissen (avsnitt 5.4) pekas Kammarkollegiet ut som den
myndighet som avses handha frågor om registrering av trossamfund. För
att kunna fullgöra uppgiften, framför allt när det gäller att kontrollera att
trossamfunds namn är särskiljande, torde det bli erforderligt med ett
samarbete med Patent- och registreringsverket, eftersom avsikten är inte
bara att skilja de olika trossamfundens namn från varandra utan även från
andra registrerade namn.
H§
Enligt första stycket punkten 1 skall registreringsmyndigheten besluta att
ett trossamfund skall träda i likvidation om de krav som gäller för
registrering inte längre är uppfyllda. Så är fallet t.ex. om ett trossam-
197
fonds namn har registrerats i strid mot bestämmelserna i 7 § andra
stycket. Ett likvidationsförfarande kan i detta fall framstå som en väl
ingripande åtgärd. Lagrådet har inte underlag för att kunna föreslå, hur
detta problem skall lösas.
12 §
Enligt paragrafen skall ett trossamfund som begär det avregisteras av
registreringsmyndigheten utan förgående likvidation, om trossamfundet
efter avregistreringen kommer att utgöra en juridisk person av annat slag.
Uppenbarligen måste övergången från den ena organisationsformen till
den andra ske på sådant sätt att trossamfundets förpliktelser automatiskt,
i form av en universalsuccession, övertas av den nya organisationen. Om
förutsättningen skulle vara att tillgångarna överläts till en ny juridisk
person, skulle allvarlig risk för skada uppkomma för trossamfundets
borgenärer. Den enda form som kan komma i fråga är därför, som också
antyds i författningskommentaren, att trossamfundet har stadgar och
styrelse och alltså frånsett registreringen är en ideell förening. Detta bör
komma till uttryck i bestämmelsen som förslagsvis kan ges följande
lydelse: "Ett trossamfund som har stadgar och styrelse kan på egen
begäran avregistreras utan föregående likvidation. Trossamfundet
övergår därvid i en ideell förening, som övertar trossamfundets
rättigheter och skyldigheter." Den ideella föreningen kan naturligtvis
sedan i sin tur upplösas och tillgångar som återstår sedan borgenärerna
förnöjts överföras till en juridisk person av annat slag.
13 §
Bland de frågor som lämnas oreglerade i lagen är måhända viktigast den
som rör förhållandet mellan ett trossamfund och självständiga
organiserade delar av detsamma. De självständiga delarna utgör som
framgår av paragrafens andra stycke juridiska personer och trossam-
funden har inte utrustats med någon normgivningsmakt. Här kommer i
hög grad analogier med vad som gäller om ideella föreningar att göra sig
gällande, men ovissheten om vad detta innebär är påtaglig (jfr Carl
Hemström, Om vertikala organisationsstrukturer, i Festskrift till Henrik
Hessler, 1985 s. 259 ff). Viktiga frågor är exempelvis i vad mån
trossamfundet kan på egen hand upplösa sina självständiga organisa-
toriska delar och omvänt i vad mån dessa kan göra sig oberoende av
trossamfundet. Av betydelse blir till en början vad som framgår av
stadgarna. Men eftersom de självständiga organisatoriska delarna är
juridiska personer torde det ytterst stå dem fritt att begära avregistrering
enligt 12 § och därigenom övergå i en fristående ideell förening, som
sedan i sin tur kan registera sig som ett eget trossamfund. Den mångfald
av organisationsformer som är tänkbara och avsaknaden av lagstiftning
som kan tjänstgöra som mönster gör det dock väl motiverat att inte
försöka reglera dessa frågor i lagen närmare än som skett.
Sista stycket, om organisatoriska delar av Svenska kyrkan, synes mer
naturligt ha sin plats i lagen om Svenska kyrkan och bör därför utgå.
Lagrådet återkommer till frågan vid behandlingen av den lagen.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 5
198
16 § Prop. 1997/98:116
Av paragrafen framgår att Svenska kyrkan har rätt till hjälp av staten vid Bilaga 5
avgiftsuppbörden. Beträffande övriga trossamfund anges endast att de
"kan" beviljas sådan hjälp. Av motiveringen framgår att en förutsättning
är att avgiften är så utformad att den kan passas in i det gällande
skattebetalningssystemet. Det framgår inte huruvida det skall ställas
några andra krav på trossamfundet i fråga. För att samfunden skall bli
behandlade på ett likvärdigt sätt är det önskvärt att det redan i lagen om
trossamfund anges de principer enligt vilka frågan om rätt till hjälp med
avgiftsuppbörden skall prövas. Särskilt gäller detta med hänsyn till det
starkare skydd som den särskilda lagstiftningsformen medför. Det kan
inte ankomma på Lagrådet att lägga fram förslag till sådana
bestämmelser.
Förslaget till lag om Svenska kyrkan
Den föreslagna lagen är än mer komprimerad än förslaget till lag om
trossamfund. Lagen ger bestämmelser om en helt ny associationsform av
privaträttslig karaktär, låt vara att vissa bestämmelser också i lagen om
trossamfund är tillämpliga på Svenska kyrkan som registrerat
trossamfund. I övrigt saknar lagen bestämmelser i de flesta av de ämnen
som man skulle vänta sig att finna reglerade i en associationsrättslig lag:
frågor om stadgar (kyrkoordning), styrelse, andra beslutande
församlingar än kyrkomötet, val till beslutande församlingar,
samfallighetsbildning, ansvar för styrelseledamöter, upplösning etc.
Lagen ger inte bestämmelser för att lösa konflikter mellan Svenska
kyrkan och dess organisatoriska delar. Även dessa är juridiska personer
och Svenska kyrkans centrala organ har inte någon normgivningsrätt. Till
yttermera visso är det inte troligt - och för övrigt inte heller avsett - att
domstolarna kommer att befatta sig med sådana konflikter, om de inte rör
egendomsrättsliga förhållanden eller andra civila rättigheter (artikel 6
Europakonventionen). Till en början kommer säkerligen allt att gå väl,
men i sinom tid kan splittringstendenser uppkomma med tvister som
pockar på sin lösning i rättslig väg utan att det finns några anvisningar
för hur det skall gå till. Lagrådet förutsätter dock att åtskilliga problem
kan lösas genom en kyrkoordning med inomkyrklig rättsverkan.
Samtidigt är lagförslaget ett resultat av en historisk kompromiss och dess
tystnad på åtskilliga punkter är tillkommen i syfte att inte vidare
underkasta Svenska kyrkan statens band. Det förutsätts att Svenska
kyrkan skall bevara sin identitet och att en lång historisk kontinuitet skall
leva vidare. Försök att genom lagstiftning närmare reglera Svenska
kyrkans inre förhållanden är mot bakgrunden av det anförda i princip
icke önskade av vare sig staten eller kyrkan och skulle i praktiken kunna
ytterligare fördröja den upplösning av förhållandet mellan dem som så
länge stått på dagordningen. Lagrådet koncentrerar därför sin granskning
till de bestämmelser som faktiskt föreslagits och avstår från att ta upp
frågor som ytterligare kunde ha reglerats.
199
4§
Den bestämmelse om Svenska kyrkans organisatoriska delar som upp-
tagits som 13 § fjärde stycket i lagen om trossamfund bör i stället utgöra
första stycket i förevarande paragraf eller, hellre, en ny paragraf före
nuvarande 4 §.
8§
I paragrafens första stycke anges, i första meningen, att församlingen
beslutar om lokal kyrkoavgift och, i andra meningen, att om försam-
lingen ingår i en kyrklig samfallighet, så far församlingarna gemensamt
besluta om avgift. Det synes svårt att föreställa sig hur församlingarna
utanför samfällighetens ram skall kunna agera gemensamt. Avgiften
synes böra bestämmas av samfälligheten. Däremot kan en enskild
församling i samfälligheten behöva fastställa avgift även för egen del.
Andra meningen bör med hänsyn härtill ges följande lydelse: "Om
församlingen ingår i en kyrklig samfällighet, far även samfälligheten
besluta om avgift."
9§
När det i bestämmelsen talas om avkastningen må erinras om att
avkastning är ett ekonomiskt begrepp vars innebörd kan förskjutas i
anslutning till den utveckling som ständigt sker i fråga om kapitalför-
valtning. Stiftelselagens bestämmelser är därvid inte tillämpliga på
förvaltningen. Lagrådet utgår från att det med hänvisningen i
författningskommentaren till 41 kap. kyrkolagen endast avses att del av
avkastningen skall avsättas till kapitalet för att dettas realvärde skall
bevaras. Det är självfallet viktigt att så sker.
I andra stycket andra meningen sägs att regeringen far besluta om tillsyn
av förvaltningen. Regeringen kan på grund härav genom ett
förvaltningsbeslut utse någon myndighet att utöva tillsyn. Det må dock
erinras om att bestämmelsen inte innefattar någon normgivnings-
delegation. Regeringen kan därför inte meddela föreskrifter som normalt
krävs för att göra tillsynen effektiv, såsom om redovisning,
förelägganden och tillträde. Lagen skulle i så fall behöva kompletteras
med sådana föreskrifter, vilket emellertid inte är avsett. Mot bakgrunden
härav kan ifrågasättas om bestämmelsen har någon funktion att fylla.
12 §
Enligt tredje stycket skall beaktas att Svenska kyrkans arkiv är en del av
det "nationella arvet". Paragrafen är utformad efter mönster av 3 §
arkivlagen (1990:782) där det dock talas om det "nationella kulturarvet".
Det är naturligtvis detta arv det är fråga om och det är också det som
nämns i den allmänna motiveringen. Härtill kommer att det går att bilda
sig en uppfattning om vad som avses med det nationella kulturarvet
medan däremot begreppet det nationella arvet framstår som mer
tvetydigt. Lagrådet förordar att ordet "kulturarvet" behålls.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 5
200
13 §
Lagrådet erinrar om att beslut av det överprövande organet inte blir
exigibla. Inte heller är det avsett att frågor om utlämnande av inom-
kyrkliga handlingar skall kunna prövas av domstol. Om däremot
exempelvis personalfrågor skulle föras till det överprövande organet kan
naturligtvis en tvist mellan en enskild och Svenska kyrkan, exempelvis
om anställningsskydd, ändå prövas av domstol i vanlig ordning.
Ikraftträdande
Lagen bör avslutas med en erinran om införandelagen av förslagsvis
följande lydelse: "Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i
lagen (1999:000) om införande av lagen (1999:000) om Svenska
kyrkan."
Förslaget till lag om införande av lagen om Svenska kyrkan
4§
I andra stycket bör för tydlighets skull ordet "Detsamma" bytas mot
"Motsvarande".
9§
Den egendom som skall omfattas av äganderätt för Svenska kyrkan,
församling eller samfallighet beskrivs sammanfattningsvis i inledningen
till första stycket som sådan egendom som "regleras" i vissa bestäm-
melser i kyrkolagen (1992:300), däribland vissa hela kapitel. I de sålunda
utpekade föreskrifterna regleras en mängd olika frågor och det borde vara
möjligt att mer precist ange vilken egendom som avses. Mönster kan
hämtas från 4 § andra stycket lagen (1994:1221) om införande av
stiftelselagen (1994:1220), med beaktande självfallet av att här måste
skiljas mellan egendom som behandlas i förevarande paragraf och
egendom som behandlas i 10 §. Man skulle då kunna tala om "sådan
egendom som avses i 38 kap.l § och 2 § 3, 39 kap. 1 §, 41 kap. 1 § första
stycket 2-6 samt 24 och 26 §§ kyrkolagen (1992:300)." Därvid skall
förstås att äldre kyrkor som inte är församlingskyrkor omfattas av
hänvisningen till 38 kap. 2 § 3.
Beträffande punkterna 2-4 är upplyst att, såsom också är naturligt, beslut
om "annat" skall kunna avse ändamålet men däremot inte äganderätten.
För att göra detta tydligare bör lydelsen av respektive bestämmelse
ändras så att meningen om att annat kan beslutas skjuts in före "användas
för samma ändamål som tidigare." Lydelsen av exempelvis andra
punkten skulle då bli: "2. kyrkor och domkyrkor — ägas av den
församling där kyrkan är belägen och, tills annat beslutas av Svenska
kyrkan, användas för samma ändamål som tidigare,".
Beträffande tredje stycket sista meningen gäller detsamma som anförts
om 9 § andra stycket andra meningen förslaget till lag om Svenska
kyrkan.
Prop. 1997/98:116
Bilaga 5
201
10 §
I inledningen till paragrafen bör användas ordet "avses" i stället för
"regleras". I övrigt används här samma teknik som Lagrådet förordat
beträffande 9 §. Det kan anmärkas att här, i motsats till i 9 §, anges
egendomens karaktär (prästlönefastigheter respektive prästlönefonder).
Eftersom det här är fråga om enbart två begrepp och omnämnandet bidrar
till bättre förståelse kan skillnaden accepteras.
Enligt första stycket sista meningen skall prästlönetillgångama ägas av
"dessa rättsubjekt". Eftersom det är just prästlönetillgångama som är
rättssubjekt (som förvaltas som självständiga förmögenheter), innehåller
bestämmelsen bara att prästlönetillgångama skall ägas av prästlöne-
tillgångama. Det har blivit upplyst att bestämmelsens ändamål är att
klargöra att staten avstår från sin formella äganderätt till kronoanslagen.
Med hänsyn till dessas komplicerade juridiska natur och än mer till
svårigheten att avgöra till vilken förmögenhetsmassa den ena eller andra
delen av kronoanslagen skall hänföras är det klokt att inte söka närmare
reglera äganderättsövergången. Lagrådet anser sig kunna om ock med
tvekan acceptera att prästlönetillgångama används i den dubbla
betydelsen av dels rättsubjekt dels den egendom det här är fråga om.
Möjligen skulle, utan att det egenligt gör någon skillnad, det vara bättre
att skriva: "Prästlönefastigheter och prästlönefonder skall ägas av dessa
rättsubjekt." Då skulle dessutom användningen inledningsvis av
begreppen få sin förklaring.
Lagen (1994:1221) om införande av stiftelselagen (1994:1220)
I den angivna lagen, som inte tas upp i lagrådsremissen, innehåller 4 §
andra stycket bestämmelser om att den specialreglerade kyrkliga
egendomen inte omfattas av andra bestämmelser i stiftelselagen än 1 kap.
4 §. Detta är fortfarande avsett att gälla (även beträffande Lunds
domkyrka). Undantaget anges emellertid genom en hänvisning till
bestämmelser i kyrkolagen. Denna hänvisning bör ändras till att gälla
"sådan egendom som avses i 9 och 10 §§ lagen (1999:000) om införande
av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan".
Prop. 1997/98:116
Bilaga 5
202
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1998
Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, oeh statsråden Freivalds,
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Prop. 1997/98:116
Regeringen beslutar proposition 1997/98:116 Staten och trossamfunden
- bestämmelser om Svenska kyrkan och andra trossamfund
203
Prop. 1997/98:116
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om trossamfund |
8§ 14 § 2§ |
Eländers Gotab 56027, Stockholm 1998
204