Prop.
1997/98:109
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 mars 1998
Laila Freivalds
Maj-Inger Klingvall
(Socialdepartementet)
Propositionen innehåller förslag till en ny lag om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område. Förslaget innebär, utöver vissa nyheter i
sak, att en samordning sker av lagen (1960:409) om förbud i vissa fall
mot yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, lagen
(1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m., lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården, lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område och lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och
sjukvården.
I propositionen föreslås att fyra nya yrkesgrupper skall omfattas av be-
stämmelserna om legitimation, nämligen apotekare, receptarier, arbetste-
rapeuter och sjukhusfysiker. Som ett komplement till legitimationen fö-
reslås även att de yrkesgrupper som i dag kan erhålla legitimation också i
samband härmed som huvudregel far ett skydd för yrkestiteln. Regering-
en anser att legitimerade kiropraktorer, naprapater och optiker tills vidare
bör undantas från detta titelskydd. Bland de yrken som enligt regeringens
förslag inte kommer att omfattas av legitimationsbestämmelsema finns
yrkesverksamheter som i och för sig innebär risker från patientsynpunkt
och där yrkesutövaren har en relativt självständig yrkesroll. I propositio-
nen föreslås att vissa av dessa yrkesgrupper skall omfattas av en regle-
ring i form av särskilt skyddade yrkestitlar. Rätten till en sådan skyddad
yrkestitel knyts inte till legitimationen utan till ett visst examensbevis
eller kompetensbevis. Yrkesutövare som använder en skyddad yrkestitel
vid verksamhet inom hälso- och sjukvården ställs därigenom under sam-
hällets tillsyn. Audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och orto-
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
pedingenjörer föreslås omfattas av regleringen om skyddad yrkestitel.
Endast sjuksköterskor som genomgått en reglerad vidareutbildning för
sjuksköterskor föreslås få rätt att använda den titel som motsvaras av
examen, skyddad specialistbeteckning.
I propositionen föreslås också att en treårig prövotid skall kunna före-
skrivas för legitimerad personal. En möjlighet till interimistisk återkallel-
se av legitimationen föreslås vid fall av grov oskicklighet eller uppenbar
olämplighet. Vidare föreslås att den absoluta preskriptionstiden för åläg-
gande av disciplinpåföljd förlängs till tio år och att ordförandens möjlig-
het att ensam fatta beslut i ärenden hos Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd (HSAN) skall utvidgas.
I propositionen föreslås att HSAN:s beslut skall kunna överprövas av
länsrätt.
Även andra yrkesutövare än läkare med specialistkompetens
(chefsöverläkare) föreslås kunna utses till verksamhetschef vid enheter
där det bedrivs psykiatrisk tvångsvård. En chefsöverläkare skall även
fortsättningsvis utöva verksamhetschefens uppgifter i den del av vården
som regleras i tvångspsykiatrilagama.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
I propositionen görs även ett antal konsekvensändringar. Dessa änd-
ringar föreslås träda i kraft samtidigt med den nya lagen.
Prop. 1997/98:109
Prop. 1997/98:109
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................7
2 Lagtext ............................................................................................8
2.1 Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.............................................................8
2.2 Förslag till lag om införande av lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område........................27
2.3 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)..........................................................................29
2.4 Förslag till lag om ändring i patientjoumallagen
(1985:562)..........................................................................31
2.5 Förslag till lag om ändring i patientskadelagen
(1996:799)..........................................................................33
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.......................................34
2.7 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen
(1992:859).........................................................................35
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika.........................................................36
2.9 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125).........................................................................37
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän...........................38
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslems tillsyn.....................................................41
2.12 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200).........................................................................44
3 Ärendet och dess beredning............................................................45
3.1 Behörighetsfrågor.............................................................45
3.2 Tillsynsfrågor m.m...........................................................45
3.3 Lagrådet............................................................................46
4 Nuvarande förhållanden..................................................................47
4.1 Allmänt om hälso- och sjukvårdslagstiftningen...............47
4.1.1 Inledning...........................................................................47
4.1.2 Hälso- och sjukvårdens mål..............................................47
4.1.3 Allmänt om kraven på den offentliga hälso- och sjuk-
vårdens verksamhet...........................................................48
4.1.4 Allmänt om kraven på den enskilda hälso- och sjuk-
vårdens verksamhet...........................................................48
4.1.5 Allmänt om kraven på hälso- och sjukvårds-
personalen .........................................................................49
4.2 1984 års behörighetslag....................................................50
4.2.1 Inledning...........................................................................50
4.2.2 De enskilda bestämmelserna.............................................50
4.3 Kvacksalverilagen.............................................................53
4.4 Socialstyrelsens handläggning av legitimationsärenden
och vissa andra behörigheter.............................................54
4.5 Internationella överenskommelser....................................55
4.5.1 Den nordiska överenskommelsen om en gemensam
arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal......55
4.5.2 Den europeiska unionen....................................................56
4.6 Åliggandelagen.................................................................61
4.6.1 Bakgrund...........................................................................61
4.6.2 Begreppet hälso- och sjukvårdspersonal..........................62
4.6.3 Allmänna åligganden........................................................63
4.6.4 Tysnadsplikt m.m.............................................................64
4.7 Disciplinpåföljdslagen......................................................65
4.7.1 Disciplinpåföljder.............................................................65
4.7.2 Återkallelse av legitimation m.m......................................66
4.7.3 Inskränkningar i förskrivningsrätten.................................67
4.7.4 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)..............67
4.7.5 Överklagande m.m............................................................67
4.8 Offentlig tillsyn m.m........................................................68
4.8.1 Tillsynslagen.....................................................................68
4.8.2 Tillsyn och kontrollmöjligheter i övrigt...........................69
4.9 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet........70
4.9.1 Inledning...........................................................................70
4.9.2 Närmare om ansvarsnämndens uppgifter.........................71
4.9.3 Statistiska uppgifter..........................................................73
5 Överväganden och förslag...............................................................74
5.1 Inledning...........................................................................74
5.1.1 Grundläggande principer för behörighetsregleringen.......74
5.1.2 Behov av förändringar inom tillsynen över hälso-
och sjukvårdspersonalen...................................................76
5.2 En ny lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område.................................................................78
5.3 Behörighetsregleringen för vissa yrkesgrupper................80
5.3.1 Inledning...........................................................................80
5.3.1.1 Kriterier för legitimation...................................................80
5.3.1.2 Skyddad yrkestitel för vissa legitimerade.........................83
5.3.1.3 Skyddad specialistbeteckning...........................................86
5.3.1.4 Skyddad yrkestitel för andra än legitimerade...................87
5.3.1.5 Ingen ytterligare utvidgning av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal.............................................................91
5.3.2 Legitimation......................................................................92
5.3.2.1 Arbetsterapeuter................................................................92
5.3.2.2 Apotekare och receptarier.................................................93
5.3.2.3 Sjukhusfysiker..................................................................94
5.3.2.4 Kiropraktorer....................................................................96
5.3.3 Skyddad yrkestitel för andra än legitimerade.................100
5.3.3.1 Audionomer....................................................................100
5.3.3.2 Biomedicinska analytiker (laboratorieassistenter)..........100
5.3.3.3 Dietister...........................................................................102
Prop. 1997/98:109
5.3.3.4 Ortopedingenjörer...........................................................103 Prop. 1997/98:109
5.4 Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och
sjukvårdande åtgärder.....................................................104
5.4.1 Undantagna behandlingsmetoder och
sjukdomar m.m...............................................................104
5.4 2 Straffbestämmelser m.m.................................................110
5.5 Nya former av sanktioner m.m.......................................113
5.5.1 Föreskrift om prövotid....................................................113
5.5.2 Återkallelse av legitimation efter föreskrift om
prövotid...........................................................................116
5.5.3 Förfarandet......................................................................118
5.6 Interimistisk återkallelse av legitimation........................121
5.6.1 Utvidgade möjligheter till interimistisk återkallelse
av legitimation................................................................121
5.6.2 En särskild ersättningsregel............................................125
5.7 Bestämmelsen om absolut preskription..........................127
5.7.1 Bakgrund.........................................................................127
5.7.2 Absolut preskription.......................................................128
5.8 Ärenden hos HS AN i vilka ordföranden ensam far
fatta beslut. Överklagande av HSAN:s beslut ...............131
5.9 Riksövergripande register över hälso- och sjukvårds-
personalen.......................................................................135
5.10 Bestämmelserna om verksamhetschef i hälso- och
sjukvårdslagen................................................................137
5.11 Mervärdesskatt på sjukvård............................................139
5.11.1 Nuvarande regler.............................................................139
5.11.2 Undantag från skatteplikt................................................140
6 Kostnadskonsekvenser..................................................................145
6.1 Frågor om mervärdesskatt..............................................145
6.2 Tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen..................146
6.3 Förändrad instansordning vid överklagande av
HSAN:s beslut m.m........................................................147
7 F örfattningskommentar.................................................................147
7.1 Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område........................................................147
7.2 Förslaget till lag om införande av lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område......181
7.3 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763).............................................................183
7.4 Förslaget till lag om ändring i patientjoumallagen
(1985:562).......................................................................184
7.5 Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen
(1996:799).......................................................................184
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.....................................184
7.7 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen
(1992:859).......................................................................184
7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika.......................................................184
7.9 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125).......................................................................185
7.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän.........................185
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslems tillsyn...................................................185
7.12 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200).......................................................................185
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Ny behörighets-
reglering på hälso- och sjukvårdens område
m.m. (SOU 1996:138).........................................................187
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag......................................................200
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna....................................215
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet om intyg och
utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårds-
personal i yrkesutövningen (SOU 1994:71)........................216
Bilaga 5 Sammanfattning av betänkandet Förbättrad tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen (SOU 1995:147)...............223
Bilaga 6 Betänkandets lagförslag......................................................229
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna....................................235
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag...............................................236
Bilaga 9 Lagrådets yttrande...............................................................273
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 1998.......287
Rättsdatablad.........................................................................................288
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
2. lag om införande av lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
4. lag om ändring i patientjoumallagen (1985:562),
5. lag om ändring i patientskadelagen (1996:799),
6. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,
7. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),
8. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
9. lag om ändring i tandvårdslagen (1995:125),
10. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
11. lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitiekanslems tillsyn,
12. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200).
Prop. 1997/98:109
Prop. 1997/98:109
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i fråga om
- skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
- behörighets- och legitimationsregler (3 kap.),
- begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgär-
der (4 kap.),
- disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. (5 kap.),
- Socialstyrelsens tillsyn (6 kap.),
- Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet (7 kap.), och
- ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).
2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.
3 § Med vårdgivare avses i denna lag fysisk eller juridisk person som
yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård.
4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 § använder en
skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och
som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en
legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel som omfat-
tas av särskilda föreskrifter och personal som är verksam inom den sär-
skilda giftinformationsverksamheten vid Apoteket Aktiebolag och som
tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som skall
omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, eller
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av Prop. 1997/98:109
denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i
Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande behörig-
het.
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt ar-
bete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som
uppfyller dessa krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och
respekt.
2 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården skall se till att pati-
enten far upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsme-
toder som finns. Om upplysningar inte kan lämnas till patienten, skall de
i stället lämnas till en närstående till patienten. Upplysningar skall dock
inte lämnas till patienten eller någon närstående i den utsträckning det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i
8 § andra stycket eller 9 § första stycket i detta kapitel.
3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och sjukvårds-
personalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. De efter-
levande skall visas hänsyn och omtanke.
4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med nog-
grannhet och omsorg.
5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen far överlåta en ar-
betsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på en
god och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan svarar för att den-
ne har förutsättningar att fullgöra uppgiften.
7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall rapportera till
vårdgivaren om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats
av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in-
om den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han
eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att nå-
gon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en patients hälsotillstånd
gäller även i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till än-
damålet med hälso- och sjukvården är av synnerlig vikt att uppgiften inte
lämnas till patienten.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in-
om den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja en upp-
gift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att den
som lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts
för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Som obehörigt rö-
jande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av
lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som
han eller hon har fått kännedom om i verksamheten och som har lämnats
dit för att användas som upplysning om eller underlag för behandling
eller annan liknande åtgärd. Som obehörigt röjande anses inte att någon
fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter
1. som gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om upp-
gifterna i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polis-
myndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och
medicinska frågor behöver för sin verksamhet,
4. som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande
från högskoleutbildning, eller
5. som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet att ha
körkort eller traktorkort.
Prop. 1997/98:109
10
1 § I detta kapitel ges bestämmelser för yrkesverksamhet inom hälso-
och sjukvården vad gäller
- legitimation,
- ensamrätt till yrke,
- skyddad yrkestitel,
- kompetens som Europaläkare, och
- specialistkompetens.
2 § Den som i enlighet med vad som anges i nedanstående tabell har
avlagt högskoleexamen eller har gått igenom utbildning och som, i före-
kommande fall, fullgjort praktisk tjänstgöring skall efter ansökan fa legi-
timation för yrket.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legiti-
mationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om sökan-
den hade varit legitimerad.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall i de
fall som anges i tabellen besluta om närmare föreskrifter om vilken ut-
bildning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för att få legitimation.
Yrke/Yrkestitel Utbildning Praktisk tjänstgöring
Prop. 1997/98:109
1. apotekare
2. arbetsterapeut
3. barnmorska
4. kiropraktor
5. logoped
6. läkare
7. naprapat
8. optiker
9. psykolog
10. psykoterapeut
11. receptarie
12. sjukgymnast
13. sjukhusfysiker
14. sjuksköterska
15. tandhygienist
16. tandläkare
apotekarexamen
arbetsterapeutexamen
bammorskeexamen
enligt föreskrifter
logopedexamen
läkarexamen
enligt föreskrifter
optikerexamen
psykologexamen
psykoterapeutexamen
receptarieexamen
sjukgymnastexamen
sj ukhusfysikerexamen
sj uksköterskeexamen
tandhygienistexamen
tandläkarexamen
enligt föreskrifter
enligt föreskrifter
enligt föreskrifter
enligt föreskrifter
En legitimerad psykoterapeut skall i samband med sin yrkesutövning
ange sin grundutbildning.
Bestämmelser om legitimation av yrkesutövare med utländsk utbild-
ning finns i 12 §.
11
3 § Beteckningen legitimerad far användas endast av den som fått legi- Prop. 1997/98:109
timation enligt 2 §.
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie
och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som
särskilt förordnats att utöva det.
5 § En i 2 § angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel) får användas endast
av den som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation för yrket
eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
- kiropraktor,
- naprapat, och
- optiker.
6 § Endast den som har avlagt högskoleexamen som anges i nedanståen-
de tabell och utövar yrke som anges i tabellen har rätt att använda den
angivna yrkestiteln (skyddad yrkestitel).
Yrke/Y rkestitel Utbildning
1. audionom audionomexamen
2. biomedicinsk analytiker biomedicinsk analytikerexamen
3. dietist dietistexamen
4. ortopedingenjör ortopedingenjörsexamen
Bestämmelser om rätt för yrkesutövare med utländsk utbildning att an-
vända en skyddad yrkestitel finns i 12 §.
7 § I yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område far den som
saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel inte använda en titel
som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.
8 § En legitimerad läkare som har gått igenom av regeringen föreskriven
praktisk utbildning skall efter ansökan få kompetens som allmänpraktise-
rande läkare (Europaläkare).
En läkare får ange att han eller hon har kompetens som allmänpraktise-
rande läkare (Europaläkare) endast om han eller hon har sådan kompe-
tens (skyddad beteckning för Europaläkare).
12
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom av rege-
ringen föreskriven vidareutbildning skall efter ansökan få specialistkom-
petens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkom-
petens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan
specialistkompetens (skyddad specialistbeteckning).
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialist-
sjuksköterskeexamen i högskoleförordningen (1993:100) endast om han
eller hon avlagt en sådan examen (skyddad specialistbeteckning).
10 § Frågor om meddelande av legitimation, av särskilt förordnande att
utöva yrke, av kompetens som Europaläkare och som specialist prövas av
Socialstyrelsen.
11 § Regeringen får meddela föreskrifter om att utbildningar utöver dem
som anges i 6 § skall ge rätt att använda en skyddad yrkestitel.
12 § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om att den som utomlands genomgått utbildning skall få le-
gitimation, rätt att använda en i 6 § angiven skyddad yrkestitel eller sär-
skilt förordnande att utöva yrke.
13 § Visar en yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom ut-
bildning eller praktisk tjänstgöring som sägs i 2 § förvärvat motsvarande
kompetens, får Socialstyrelsen meddela honom eller henne legitimation.
Visar en yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbild-
ning som sägs i 6 § förvärvat motsvarande kompetens, får Socialstyrelsen
meddela honom eller henne rätt att använda en skyddad yrkestitel.
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt under-
söker annans hälsotillstånd eller behandlar annan for sjukdom eller där-
med jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärder i före-
byggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock inte
den som enligt 1 kap. 4 § tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.
Prop. 1997/98:109
13
2 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte
1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt smittskyddsla-
gen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2. behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi el-
ler sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3. undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hyp-
nos,
4. behandla annan med användande av radiologiska metoder,
5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne
lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling, eller
6. prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser.
3 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § far inte undersöka eller
behandla barn under åtta år.
1 § Detta kapitel gäller personer som tillhör hälso- och sjukvårdsperso-
nalen i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. I kapitlet ges
bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. prövotid,
3. återkallelse av legitimation,
4. återkallelse av annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, och
5. begränsning av behörighet att förskriva narkotiska och alkoholhalti-
ga läkemedel samt teknisk sprit.
2 § Bestämmelserna i 3-5 §§ gäller sådan yrkesutövning inom hälso- och
sjukvården som har betydelse för patientsäkerheten.
Bestämmelsen omfattar därutöver klinisk forskning på människor.
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör en sådan skyldighet enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8
eller 9 § eller någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för sä-
kerheten i vården, far disciplinpåföljd åläggas. Om felet är ringa eller om
det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även
den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller hon
deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
Prop. 1997/98:109
14
4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts Prop. 1997/98:109
till åtal, får ett disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas eller
fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse
om anmälan enligt 7 kap. 12 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i strafffättslig ordning, får ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.
5 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 7 kap. 12 § el-
ler enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riks-
dagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med instruktion
för Justitiekanslem.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än tio år efter förseelsen.
6 § En prövotid om tre år kan föreskrivas för den som fått legitimation
att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, om denne varit oskicklig
vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig för yrket
och varning inte framstår som en tillräckligt ingripande åtgärd eller inte
kan komma i fråga enligt 2 eller 4 §.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad yrkesutövare som på
grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma
att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.
7 § Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan ut-
öva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt
varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses i
första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid kan meddelas ytterligare
en gång.
Har någon som blivit auktoriserad i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.
15
8 § I ett ärende enligt 7 § första stycket 1 eller 4 far legitimationen åter-
kallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt, om det
finns sannolika skäl för återkallelse och det är påkallat från allmän syn-
punkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl far beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare högst
sex månader.
9 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör åter-
kallas enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade yrkesutövaren fö-
reläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom eller
henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får legitima-
tionen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av legitimatio-
nen har prövats slutligt.
Har den legitimerade yrkesutövaren inte följt ett föreläggande om lä-
karundersökning inom ett år från det att han eller hon fick del av detta,
får legitimationen återkallas.
10 § Annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt 3 kap. får återkallas om den som
fatt behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller visat sig olämplig att
utöva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan ut-
öva yrket tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör återkal-
las, får den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats
slutligt.
11 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att förskri-
va narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får denna
behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in eller
begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.
12 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses ill §, får behörigheten dras in eller begränsas till dess frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats slutligt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl far beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.
Prop. 1997/98:109
16
Ny legitimation m.m. Prop. 1997/98:109
13 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
efter ansökan när forhållandena medger det.
1 § Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av Social-
styrelsen.
För tillsyn över hälso- och sjukvård inom Försvarsmakten finns
särskilda bestämmelser.
2 § Den som, utan att bedriva hälso- och sjukvård, tar emot uppdrag från
hälso- och sjukvården avseende provtagning, analys eller annan utred-
ning som utgör ett led i bedömningen av en patients hälsotillstånd eller
behandling, står i denna verksamhet också under tillsyn av Socialstyrel-
sen.
3 § Socialstyrelsens tillsyn skall främst syfta till att förebygga skador
och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen skall genom
sin tillsyn stödja och granska verksamheten och hälso- och sjukvårdsper-
sonalens åtgärder.
4 § Om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller
utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom skall vårdgi-
varen snarast anmäla detta till Socialstyrelsen. Om en patient drabbats av
eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom genom
sådan verksamhet som avses i 2 §, skall även den som bedriver sådan
verksamhet anmäla detta till Socialstyrelsen.
I 2 kap. 7 § finns bestämmelser om skyldighet för personalen att rap-
portera till vårdgivaren om en patient drabbats av eller utsatts för risk att
drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
5 § Den som på grund av anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av detta kapitel
far inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fatt veta om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande
anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
För den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in-
om den enskilda vården gäller bestämmelserna i 2 kap.
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
6 § Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av Socialstyrel-
sens tillsyn enligt detta kapitel skall anmäla detta till Socialstyrelsen se-
nast en månad innan verksamheten påbörjas.
7 § Anmälan enligt 6 § skall innehålla uppgifter om
1. verksamhetens inriktning,
2. var verksamheten skall bedrivas,
3. vem som är verksamhetschef,
4. vem som svarar for anmälningsskyldighet enligt 4 §,
5. verksamhet som avses i 2 § som anlitas eller avses anlitas, och
6. den patientförsäkring som tecknats for verksamheten.
8 § Om verksamheten helt eller till väsentlig del förändras eller flyttas,
skall detta anmälas till Socialstyrelsen inom en månad efter genomföran-
det. Om verksamheten läggs ned, skall det utan dröjsmål anmälas till
Socialstyrelsen.
9 § Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt detta ka-
pitel och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på
Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material
som rör verksamheten samt att lämna de upplysningar om verksamheten
som styrelsen behöver för sin tillsyn.
Socialstyrelsen får förelägga den som bedriver verksamheten eller den
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen att lämna vad som begärs. I
föreläggandet far vite sättas ut.
10 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att in-
spektera verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och hälso-
och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Den som utför inspektion har
rätt att fa tillträde till lokaler eller andra utrymmen, dock inte bostäder,
som används för verksamheten. Den som utför inspektionen har rätt att
tillfälligt omhänderta handlingar, prover och annat material som rör verk-
samheten. Den vars verksamhet eller yrkesutövning inspekteras är skyl-
dig att lämna den hjälp som behövs vid inspektionen.
11 § Vid inspektion som avses i 10 § har den som utför inspektionen rätt
att av polismyndigheten fa den hjälp som behövs för att inspektionen
skall kunna genomföras.
12 § Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en
bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens till-
syn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det be-
hövs, göra anmälan till åtal.
Prop. 1997/98:109
18
13 § Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller kraven på
god vård och om missförhållandena är av betydelse för patientsäkerheten,
får styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa missförhållandena. I fö-
reläggandet får vite sättas ut. Detta gäller även verksamhet som avses i
2 § om verksamheten medför fara för patientsäkerheten.
14 § Ett föreläggande enligt 13 § skall innehålla uppgifter om de åtgär-
der Socialstyrelsen anser nödvändiga för att de påtalade missförhållande-
na skall kunna avhjälpas.
15 § Om ett föreläggande enligt 13 § inte följs och om missförhållande-
na är allvarliga, får Socialstyrelsen helt eller delvis förbjuda verksamhe-
ten.
16 § Om det är fara för patienters liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis
förbjuda verksamheten.
17 § Om det finns sannolika skäl för att verksamheten helt eller delvis
kommer att förbjudas enligt 15 eller 16 § och ett sådant beslut inte kan
avvaktas, får Socialstyrelsen tills vidare helt eller delvis förbjuda verk-
samheten.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
synnerliga skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare sex
månader.
18 § Om Socialstyrelsen anser att det finns skäl för disciplinpåföljd, fö-
reskrift om prövotid, återkallelse av legitimation, återkallelse av annan
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården eller begränsning
av förskrivningsrätt enligt 5 kap., skall styrelsen anmäla detta hos Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd.
19 § Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 §, göra an-
mälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas är skä-
ligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket
fängelse är föreskrivet.
Särskilda regler gäller för åtal för brott enligt 6 § lagen (1991:115) om
åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.
20 § Socialstyrelsen skall föra ett automatiserat register över verksam-
heter som anmälts enligt detta kapitel. Registret får användas för tillsyn
och forskning samt för framställning av statistik.
Prop. 1997/98:109
19
21 § Registret får innehålla uppgifter om
1. namn eller firma och personnummer eller organisationsnummer för
den som bedriver verksamheten,
2. var verksamheten bedrivs,
3. verksamhetens inriktning,
4. verksamhetens omfattning,
5. antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
6. verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7. patientförsäkring,
8. när inspektion gjorts,
9. datum för Socialstyrelsens beslut angående verksamheten, och
10. när anmälan enligt 4 § gjorts.
Registret får inte innehålla uppgifter om enskilda patienter.
22 § Uppgifter enligt 21 § första stycket 8-10 som har förts in i registret
skall tas bort efter fem år eller då verksamheten lagts ned. Övriga upp-
gifter som har förts in i registret skall tas bort när nya uppgifter kommer
in eller då anmälan görs om att verksamheten lagts ned.
Prop. 1997/98:109
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Ansvarsnämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§.
2 § Ansvarsnämnden består av en ordförande och åtta andra ledamöter.
De utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie
domare. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera ställföreträda-
re. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit ordinarie domare.
För varje annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare som
skall utses för samma tid som ledamoten.
3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och sex andra leda-
möter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas.
Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.
4 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om fö-
reläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 § första styck-
et eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 8 §, 9 § andra stycket, 10 §
andra stycket eller 12 §, eller om utdömande av vite enligt 10 § i detta
kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om det
finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon dis-
ciplinpåföljd och beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet,
20
3. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i
fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 9 § tredje stycket då den
legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.
5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare till-
lämpas.
6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av Socialstyrel-
sen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan
anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§ tas upp på anmälan av Socialstyrel-
sen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslem att göra anmälan i sådana ärenden som avses i första eller andra
stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339) om
Justitiekanslems tillsyn.
8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen
och vara egenhändigt undertecknad samt innehålla uppgifter om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, fördelsetid och post-
adress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om de kan lämnas utan sär-
skild utredning, uppgifter om dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld, och
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller ansökan.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.
9 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att inom en viss tid komma in med kompletterande uppgifter
vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.
10 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Prop. 1997/98:109
21
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen Prop. 1997/98:109
att ge in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för utred-
ningen. I föreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.
11 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma,
när det kan antas vara till fördel för utredningen.
12 § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser. Mot-
tagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
13 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte an-
svarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig förhand-
ling.
Av svaret skall det framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen
för sin inställning och de omständigheter som åberopas.
14 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket gäller 40 kap.
2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.
15 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta
hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras
eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga de-
lar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvud-
förhandling.
16 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får före-
läggas att inställa sig personligen vid påföljd att det inte utgör hinder för
ärendets vidare handläggning och avgörande om han eller hon uteblir.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för kostna-
der för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen.
Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regering-
en.
22
17 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall Prop. 1997/98:109
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 9 § första och andra styckena, 10 §
andra stycket och 12 § första stycket.
18 § En anmälan som gäller arbetstagare får helt eller delvis överlämnas
av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma
på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.
19 § Om en anmälan till ansvarsnämnden innehåller klagomål över
brister i kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen
hos ett landsting eller en kommun eller över något annat liknande för-
hållande och om det finns grundad anledning att anta att anmälan inte
kan föranleda disciplinpåföljd enligt denna lag, får nämnden överlämna
anmälan i den delen till landstinget eller kommunen för åtgärd.
20 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de förutsättningar för an-
mälan till åtal som anges i 6 kap. 19 § föreligger, skall nämnden göra en
sådan anmälan.
21 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om disciplinpå-
följd eller om prövotid, återkallelse eller begränsning av behörighet som
prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem
finns i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksda-
gens ombudsmän och i 6 § tredje stycket lagen (1975:1339) om Justitie-
kanslems tillsyn.
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar verksamhet eller i
väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha gjort föreskriven an-
mälan till Socialstyrelsen enligt 6 kap. 6-8 §§ döms till böter.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet fortsätter att bedriva verk-
samhet i strid med förbud enligt 6 kap. 15-17 §§ döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
3 § Om en läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
eljest har upphört, eller en läkare som har begränsad behörighet, obehöri-
gen och mot ersättning utövar läkaryrket, döms han eller hon till böter
eller fängelse i högst sex månader.
23
4 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms Prop. 1997/98:109
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den yrkesverk-
samhet som utövas av den som har legitimation som tandhygienist eller
som har föreskriven kompetens som tandhygienist eller tandsköterska.
5 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 5-7 § döms till
böter.
6 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller som un-
der utövning av verksamhet som sägs i 4 kap. uppsåtligen eller av oakt-
samhet tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är ringa,
eller framkallar fara for sådan skada, döms, om gärningen inte är belagd
med straff enligt 3 eller 4 § i detta kapitel, till böter eller fängelse i högst
ett år. Detta gäller oavsett om skadan eller faran orsakats av olämplig
behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.
7 § Till ansvar enligt 3-6 §§ skall inte dömas om gärningen är belagd
med strängare straff i annan lag.
8 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till
brott som anges i 6 §, far Socialstyrelsen meddela förbud for honom eller
henne att under viss tid eller for alltid utöva verksamhet som avses i
4 kap. Ett sådant förbud får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket far inte dömas
till straff för gärning som omfattas av vitesförbudet.
9 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen for att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 7 kap. 7 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot, eller
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt for Riksdagens ombudsmän och for Justitie-
kanslem att överklaga beslut om disciplinpåföljd, prövotid eller i behö-
24
righetsfråga med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen Prop. 1997/98:109
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om Justitiekanslems tillsyn. Sådant överklagande skall ske
inom tre veckor från det att beslutet har meddelats.
11 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 10 § far överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
12 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga beslu-
tet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot en ledamot av nämnden eller en
invändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 7 kap. 10 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite, eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.
13 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid upphävts till följd av be-
slut av domstol efter överklagande, men föreskrivs därefter ändå prövo-
tid, skall endast den tid under vilken prövotid pågått räknas in i prövo-
tiden.
14 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
Bestämmelsen i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om förvalt-
ningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål där an-
svarsnämnden fattat beslut enligt denna lag.
15 § Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol med-
delar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
16 § Socialstyrelsens beslut far överklagas hos allmän förvaltningsdom-
stol, om beslutet gäller
1. behörighet, rätt att använda en skyddad yrkestitel och legitimation
enligt 3 kap.,
2. förbud att utöva verksamhet enligt 8 §,
25
3. föreläggande enligt 6 kap. 9 § att lämna upplysningar, handlingar
eller annat material,
4. föreläggande enligt 6 kap. 13 § att avhjälpa missförhållanden i verk-
samheten,
5. förbud att driva verksamhet enligt 6 kap. 15 eller 16 §, eller
6. förbud tills vidare att driva verksamhet enligt 6 kap. 17 §.
Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag far inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
17 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. behörighet och legitimation för hälso- och sjukvårdspersonalen,
2. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen om detta behövs till
skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt,
3. att anmälan enligt 6 kap. 6 § skall innehålla uppgifter utöver dem
som anges i 6 kap. 7 §, om det är av särskilt värde för tillsynen, och
4. hur anmälningsskyldigheten enligt 6 kap. 4 § första stycket skall
fullgöras.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
Prop. 1997/98:109
Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen
(1998:000) om införande av lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.
26
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område träder i kraft den 1 januari 1999.
Vid ikraftträdandet skall följande lagar upphöra att gälla, nämligen la-
gen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m., lagen (1994:953) om åligganden för perso-
nal inom hälso- och sjukvården, lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område och lagen (1996:786) om tillsyn
över hälso- och sjukvården.
2 § I denna lag avses med
behörighetslagen lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m.,
disciplinpåföljdslagen lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens område,
tillsynslagen lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården
och
den nya lagen lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
3 § Behörighetslagens bestämmelser om rätt att utöva yrke som apoteka-
re och receptarie skall, trots vad som sägs i 1 §, gälla till utgången av år
1999.
4 § Den som efter den 1 juli 1993 har gått igenom treårig högskoleut-
bildning med inriktning mot diagnostisk radiologi skall efter ansökan få
legitimation som sjuksköterska enligt den ordning som gällde före den 1
juli 1993.
5 § Den som fatt tandläkarexamen enligt de bestämmelser som gällde
före den 1 juli 1994 skall fullgöra praktisk tjänstgöring enligt bestämmel-
ser som gällde före denna tidpunkt för att fa legitimation som tandläkare.
6 § Regeringen far meddela föreskrifter om vilka utbildningar som före
utgången av år 2008 skall anses likvärdiga med sjukhusfysikerexamen
vid ansökan om legitimation som sjukhusfysiker.
7 § Den som avlagt apotekarexamen, arbetsterapeutexamen, receptarie-
examen eller av regeringen med stöd av 6 § föreskriven utbildning för
27
sjukhusfysiker får, utan att ha erhållit legitimation för yrket, till utgången Prop. 1997/98:109
av år 1999 använda yrkestiteln apotekare, arbetsterapeut, receptarie re-
spektive sjukhusfysiker.
8 § Föreskrift om prövotid får inte meddelas enbart på grundval av om-
ständigheter som hänför sig till tid före den nya lagens ikraftträdande.
9 § Övergångsbestämmelserna till tillsynslagen skall alltjämt gälla.
10 § Ärenden som har anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
före den 1 oktober 1994 skall prövas enligt lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Disciplinpåföljd får dock inte
åläggas om så inte kan ske även enligt disciplinpåföljdslagens bestäm-
melser.
11 § Disciplinpåföljdslagens bestämmelser om preskription skall gälla
för förseelser som är begångna före den nya lagens ikraftträdande.
12 § Beslut som har meddelats före den 1 januari 1999 skall överklagas
enligt äldre bestämmelser.
13 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen eller i denna lag, skall
hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
28
Härigenom föreskrivs att 2 a, 15 och 29 §§ hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)’ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en
god vård. Detta innebär att den skall särskilt
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdsper-
sonalen.
långt det är möjligt utformas och ge-
Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt, sna-
rast ges en medicinsk bedömning
av sitt hälsotillstånd. Patienten skall
ges upplysningar om detta tillstånd
och om de behandlingsmetoder som
står till buds. Om upplysningarna
inte kan lämnas till patienten skall
de i stället lämnas till en närstående
till patienten. Upplysningar far
dock inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller
9 § första stycket lagen (1998:000)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
§3
I landstingen skall finnas möjlig-
heter till anställning för läkares
allmäntjänstgöring enligt 3 kap.
lagen (1998:000) om yrkesverk-
Vården och behandlingen skall så
nomföras i samråd med patienten.
Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt, sna-
rast ges en medicinsk bedömning
av sitt hälsotillstånd. Patienten skall
ges upplysningar om detta tillstånd
och om de behandlingsmetoder som
står till buds. Om upplysningarna
inte kan lämnas till patienten skall
de i stället lämnas till en närstående
till patienten. Upplysningar far
dock inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 8 § andra stycket eller 9 §
första stycket lagen (1994:953) om
åligganden för personal inom häl-
so- och sjukvården.
I landstingen skall finnas möjlig-
heter till anställning för läkares
allmäntjänstgöring enligt lagen
(1984:542) om behörighet att utöva
1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Senaste lydelse 1997:142.
3 Senaste lydelse 1997:980.
Prop. 1997/98:109
29
yrke inom hälso- och sjukvården samhet på hälso- och sjukvårdens Prop. 1997/98:109
m.m. i sådan omfattning att alla område i sådan omfattning att alla
läkare som avlagt läkarexamen och läkare som avlagt läkarexamen och
läkare med utländsk utbildning som läkare med utländsk utbildning som
föreskrivits allmäntjänstgöring ges föreskrivits allmäntjänstgöring ges
möjlighet att fullgöra praktisk möjlighet att fullgöra praktisk
tjänstgöring för att få legitimation tjänstgöring för att få legitimation
som läkare. Anställning för all- som läkare. Anställning för all-
mäntjänstgöring skall ske för viss mäntjänstgöring skall ske för viss
tid. tid.
I landstingen skall också finnas möjligheter till anställning för läkares
specialiceringstjänstgöring enligt nämnda lag i en omfattning som mot-
svarar det planerade framtida behovet av läkare med specialistkompetens
i klinisk verksamhet. Regeringen får föreskriva att läkare under sådan
tjänstgöring med anställning vid en enhet som har upplåtits för grundläg-
gande högskoleutbildning av läkare skall anställas för viss tid.
Inom hälso- och sjukvård skall det finnas någon som svarar för verk-
samheten (verksamhetschef). Verksamhetschefen får dock bestämma
över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om
han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta.
Inom psykiatrisk tvångsvård och Ansvaret för ledningsuppgifter rö-
vid tvångsisolering enligt smitt- rande den psykiatriska tvångsvården
skyddslagen (1988:1472) skall verk- utövas av en läkare med specialist-
samhetschefens uppgifter utövas av kompetens (chefsöverläkare). År
läkare med specialistkompetens verksamhetschefen inte en läkare
(chefsöverläkare) eller, vid tvångsi- med sådan kompetens, fullgörs des-
solering, av sådan befattningshava- sa uppgifter av en särskilt utsedd
re som forordnats enligt 50 a § chefsöverläkare.
smittskyddslagen. Ansvaret for ledningsuppgifter rö-
rande tvångsisolering enligt smitt-
skyddslagen (1988:1472) utövas av
en läkare med specialistkompetens
(chefsöverläkare). År verksamhets-
chefen inte en läkare med sådan
kompetens, fullgörs dessa uppgifter
av en särskilt utsedd chefsöverläka-
re eller av en befattningshavare som
förordnats enligt 50 a § smitt-
skyddslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
4 Senaste lydelse 1996:787.
30
Härigenom föreskrivs att 9 och 16 §§ patientjoumallagen (1985:562)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skyldig att föra patientjournal är Skyldig att föra patientjournal är
1. den som enligt lagen 1. den som enligt 3 kap. lagen
(1984:542) om behörighet att utöva (1998:000) om yrkesverksamhet på
yrke inom hälso- och sjukvården hälso-och sjukvårdens område har
m.m. har legitimation eller särskilt legitimation eller särskilt förord-
förordnande att utöva visst yrke, nande att utöva visst yrke,
2. den som, utan att ha legitimation för yrket, utför arbetsuppgifter som
armars bara skall utföras av logoped, psykolog eller psykoterapeut inom
den allmänna hälso- och sjukvården eller sådana arbetsuppgifter inom
den enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt legitimerad yrkes-
utövare,
Prop. 1997/98:109
3. den som är verksam som ar- 3. den som är verksam som ku-
betsterapeut, kurator eller sjukhus- rator i den allmänna hälso- och
fysiker i den allmänna hälso- och sjukvården,
sjukvården.
Var och en som för patientjournal svarar för sina uppgifter i journalen
En joumalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på begä-
ran av patienten så snart som möj-
ligt tillhandahållas honom för läs-
ning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 8 § andra stycket
eller 9 § första stycket lagen
(1994:953) om åligganden för per-
sonal inom hälso- och sjukvården.
En joumalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på begä-
ran av patienten så snart som möj-
ligt tillhandahållas honom för läs-
ning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 2 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § första stycket lagen
(1988:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.
Frågor om utlämnande av en joumalhandling enligt första stycket prö-
vas av den som är ansvarig för patientjournalen. Anser denne att journal-
handlingen eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han genast
med eget yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen för prövning.
1 Senaste lydelse 1992:1566.
2 Senaste lydelse 1994:958.
31
I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt andra stycket Prop. 1997/98:109
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
32
Härigenom föreskrivs att 5 § patientskadelagen (1996:799) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I denna lag avses med I denna lag avses med
hälso- och sjukvård: så- hälso- och sjukvård: så-
dan verksamhet som omfattas av dan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen (1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125), annan liknande medi- (1985:125), annan liknande medi-
cinsk verksamhet samt verksamhet cinsk verksamhet samt verksamhet
inom detaljhandeln med läkemedel, inom detaljhandeln med läkemedel,
allt under förutsättning att det är allt under förutsättning att det är
fråga om verksamhet som utövas av fråga om verksamhet som utövas av
personal som omfattas av lagen personal som omfattas av 1 kap.
(1994:953) om åligganden for per- lagen (1998:000) om yrkesverk-
sonal inom hälso- och sjukvården, samhet på hälso- och sjukvårdens
område.
vårdgivare: statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om
sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen
har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt enskild som bedriver hälso-
och sjukvård (privat vårdgivare).
Prop. 1997/98:109
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
33
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
Härigenom föreskrivs att 5 c § lagen (1961:181) om försäljning av tek-
nisk sprit m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva teknisk
sprit enligt 9 eller 10 § lagen
(1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens
område får sådan teknisk sprit på
ordination av läkaren eller tandlä-
karen inte lämnas ut. Detsamma
gäller när Veterinära ansvarsnämn-
den dragit in eller begränsat en ve-
terinärs behörighet att förskriva
teknisk sprit.
§'
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva teknisk
sprit enligt 5 kap. 11 eller 12 § la-
gen (1998:000) om yrkesverksam-
het på hälso- och sjukvårdens om-
råde får sådan teknisk sprit på ordi-
nation av läkaren eller tandläkaren
inte lämnas ut. Detsamma gäller när
Veterinära ansvarsnämnden dragit
in eller begränsat en veterinärs be-
hörighet att förskriva teknisk sprit.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1996:1158.
34
Härigenom föreskrivs att 22 c § läkemedelslagen (1992:859) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
Om Hälso- och sjukvårdens an- Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd begränsat eller dragit svarsnämnd begränsat eller dragit
in läkares eller tandläkares behö- in en läkares eller en tandläkares
righet att förskriva alkoholhaltiga behörighet att förskriva alkoholhal-
läkemedel enligt 9 eller 10 § lagen tiga läkemedel enligt 5 kap. 11 eller
(1994:954) om disciplinpåföljd 12 § lagen (1998:000) om yrkes-
man. på hälso- och sjukvårdens verksamhet på hälso- och sjukvår-
område, får sådant läkemedel på dens område, far sådant läkemedel
ordination av läkaren eller tandlä- på ordination av läkaren eller tand-
karen inte lämnas ut. Detsamma läkaren inte lämnas ut. Detsamma
gäller när Veterinära ansvarsnämn- gäller när Veterinära ansvarsnämn-
den dragit in eller begränsat veteri- den dragit in eller begränsat en ve-
närs behörighet att förskriva alko- terinärs behörighet att förskriva
holhaltiga läkemedel. alkoholhaltiga läkemedel.
Prop. 1997/98:109
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1996:1153.
35
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1992:860) om kontroll av narkoti-
ka skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Narkotiska läkemedel far lämnas ut endast efter förordnande av läkare,
tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med största för-
siktighet.
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd dragit in eller begrän-
sat en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel enligt 9 eller 10 § lagen
(1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens
område får sådant läkemedel inte
lämnas ut på ordination av läkaren
eller tandläkaren. Detsamma gäller
om Veterinära ansvarsnämnden
dragit in eller begränsat en veteri-
närs behörighet att förskriva narko-
tiska läkemedel.
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd dragit in eller begrän-
sat en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel enligt 5 kap. 11 eller 12
§ lagen (1998:000) om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens
område får sådant läkemedel inte
lämnas ut på ordination av läkaren
eller tandläkaren. Detsamma gäller
om Veterinära ansvarsnämnden
dragit in eller begränsat en veteri-
närs behörighet att förskriva narko-
tiska läkemedel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1994:955.
36
Härigenom föreskrivs att 14 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha föl-
jande lydelse.
Prop. 1997/98:109
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Tandläkare under specialistut- Tandläkare under specialistut-
bildning enligt lagen (1984:542) bildning enligt 3 kap. lagen
om behörighet att utöva yrke inom (1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvården m.m. skall hälso- och sjukvårdens område
förordnas för viss tid. skall förordnas för viss tid.
Tandläkare i vars arbetsuppgifter ingår att i väsentlig omfattning med-
verka i den grundläggande högskoleutbildningen för tandläkarexamen,
skall anställas för begränsad tid, om regeringen föreskriver det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1995:842.
37
Prop. 1997/98:109
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1986:765) med instruktion
for Riksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ombudsman avgör ärende genom beslut, vari han får uttala sig om hu-
ruvida åtgärd av myndighet eller befattningshavare strider mot lag eller
annan författning eller annars är felaktig eller olämplig. Ombudsman får
även göra sådana uttalanden som avser att främja enhetlig och ändamåls-
enlig rättstillämpning.
Ombudsman far som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshava-
re som genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten eller upp-
draget har begått annan brottslig gärning än tryckffihetsbrott eller yttran-
defrihetsbrott. Ger utredningen i ärende ombudsman anledning anta att
sådan brottslig gärning begåtts, tillämpas vad som föreskrivs i lag om
förundersökning, åtal och åtalsunderlåtelse samt om allmän åklagares
befogenheter i övrigt i fråga om brott under allmänt åtal. I mål som har
väckts vid tingsrätt bör talan fullföljas till Högsta domstolen endast om
synnerliga skäl föranleder det.
Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och sjuk-
vården, tandvården eller detaljhan-
deln med läkemedel eller yrke som
veterinär har varit grovt oskicklig
vid utövningen av sitt yrke eller på
annat sätt visat sig uppenbart
olämplig att utöva detta, får om-
budsman göra anmälan till den som
har befogenhet att besluta om åter-
kallelse av legitimationen eller be-
hörigheten. Motsvarande anmälan
får göras i fråga om begränsning av
Senaste lydelse 1997:561.
Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och sjuk-
vården, tandvården eller detaljhan-
deln med läkemedel eller yrke som
veterinär har varit grovt oskicklig
vid utövningen av sitt yrke eller på
annat sätt visat sig uppenbart
olämplig att utöva detta, far om-
budsman göra anmälan till den som
har befogenhet att besluta om åter-
kallelse av legitimationen eller
behörigheten. Motsvarande anmä-
lan får göras i fråga om begräns-
38
sådan legitimerad yrkesutövares ning av sådan legitimerad yrkes- Prop. 1997/98:109
behörighet, om denna har missbru- utövares behörighet, om denne har
kat sin behörighet på något annat missbrukat sin behörighet på något
|
sätt. |
annat sätt. Om den som är legitime- |
Anser ombudsman det vara påkallat att befattningshavare avskedas el-
ler avstängs från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov eller
upprepad tjänsteförseelse, far han göra anmälan härom till den som har
befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När ombudsman har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
tredje eller fjärde stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
har sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.
7§2
|
Har myndighet meddelat beslut |
Har myndighet meddelat beslut |
Senaste lydelse 1994:2068.
39
talan meddelas i lag eller annan melser om sådan talan meddelas i Prop. 1997/98:109
författning. lag eller annan författning.
Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av ombudsman, företräder ombudsmannen det allmänna
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om om-
budsmannen har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning
på ombudsman. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första stycket
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej tillämpas i
fråga om tvist i vilken ombudsman för talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
40
Prop. 1997/98:109
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1975:1339) om Justitie-
kanslems tillsyn skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6
Har befattningshavare åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom discip-
linärt förfarande, far justitiekans-
lem göra anmälan till den som har
befogenhet att besluta om discip-
linpåföljd. Om den som är legitime-
rad eller annars behörig att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården,
tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller yrke som veterinär
har varit grovt oskicklig vid utöv-
ningen av sitt yrke eller på annat
sätt visat sig uppenbart olämplig att
utöva detta, far justitiekanslem göra
anmälan till den som har befogen-
het att besluta om återkallelse av
legitimationen eller behörigheten.
Motsvarande anmälan får göras i
fråga om begränsning av sådan le-
gitimerad yrkesutövares behörighet,
om denne har missbrukat sin behö-
righet på något annat sätt.
Har befattningshavare åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom discip-
linärt förfarande, far Justitiekans-
lem göra anmälan till den som har
befogenhet att besluta om discip-
linpåföljd. Om den som är legiti-
merad eller annars behörig att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården,
tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller yrke som veterinär
har varit grovt oskicklig vid utöv-
ningen av sitt yrke eller på annat
sätt visat sig uppenbart olämplig att
utöva detta, får Justitiekanslem gö-
ra anmälan till den som har befo-
genhet att besluta om återkallelse
av legitimationen eller behörighe-
ten. Motsvarande anmälan får göras
i fråga om begränsning av sådan
legitimerad yrkesutövares behörig-
het, om denne har missbrukat sin
behörighet på något annat sätt. Om
den som är legitimerad yrkesutöva-
re inom hälso- och sjukvården,
tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel varit oskicklig vid utöv-
ning av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig olämplig att utöva yrket,
får Justitiekanslem göra anmälan i
fråga om prövotid till den som har
befogenhet att besluta därom.
Anser Justitiekanslem det vara påkallat att befattningshavare avskedas
eller avstänges från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov
1 Senaste lydelse 1987:996.
41
eller upprepad tjänsteförseelse, far han göra anmälan härom till den som
har befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När Justitiekanslem har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
första eller andra stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.
Prop. 1997/98:109
Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda be-
stämmelser för offentliga tjänste-
män i lag eller annan författning
om disciplinansvar eller om av-
skedande eller avstängning från
tjänsten på grund av brottslig gär-
ning eller tjänsteförseelse, far Jus-
titiekanslem föra talan vid domstol
om ändring i beslutet. Detsamma
gäller i fråga om myndighets be-
slut i ärende om disciplinansvar
mot den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen eller är vete-
rinär, krigsman eller discipli-
nansvarig enligt lagen (1994:1811)
om disciplinansvar inom totalför-
svaret, m.m. samt i fråga om myn-
dighets beslut i ärende om sådan
behörighetsfråga som avses i 6 §
första stycket. Närmare bestäm-
melser om sådan talan meddelas i
lag eller annan författning.
Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda be-
stämmelser för offentliga tjänste-
män i lag eller annan författning
om disciplinansvar eller om av-
skedande eller avstängning från
tjänsten på grund av brottslig gär-
ning eller tjänsteförseelse, far Jus-
titiekanslem föra talan vid domstol
om ändring i beslutet. Detsamma
gäller i fråga om myndighets be-
slut i ärende om disciplinansvar
mot den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen eller är vete-
rinär, krigsman eller discipli-
nansvarig enligt lagen (1994:1811)
om disciplinansvar inom totalför-
svaret, m.m. samt i fråga om myn-
dighets beslut i ärende om prövo-
tid eller sådan behörighetsfråga
som avses i 6 § första stycket.
Närmare bestämmelser om sådan
talan meddelas i lag eller annan
författning.
Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av Justitiekanslem, företräder Justitiekanslem det allmänna
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om Justitie-
kanslem har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning
2 Senaste lydelse 1994:2068.
42
på Justitiekanslem. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första Prop. 1997/98:109
stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej till-
lämpas i fråga om tvist i vilken Justitiekanslem för talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
43
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Från skatteplikt undantas omsättning av tjänster som utgör sjukvård,
tandvård eller social omsorg samt tjänster av annat slag och varor som
den som tillhandahåller vården eller omsorgen omsätter som ett led i
denna.
Undantaget omfattar även
- kontroller och analyser av prov som tagits som ett led i sjukvården
eller tandvården, och
- omsättning av dentaltekniska produkter och av tjänster som avser så-
dana produkter, när produkten eller tjänsten tillhandahålls tandläkare,
dentaltekniker eller den för vars bruk produkten är avsedd.
Undantaget gäller inte omsättning av glasögon eller andra synhjälpme-
del även om varorna omsätts som ett led i tillhandahållandet av sjukvård.
Undantaget gäller inte omsätt-
ning av varor när de omsätts av
apotekare eller receptarier. Be-
träffande omsättning av läkemedel
som lämnas ut enligt recept eller
säljs till sjukhus finns särskilda
bestämmelser i 23 § 2.
Undantaget gäller inte vid vård av djur.
Prop. 1997/98:109
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1994:498.
44
Prop. 1997/98:109
I Socialutskottets betänkande 1992/93:SoUl Vissa behörighetsfrågor
m.m. med anledning av propositionen 1992/93:83 (rskr. 1992/93:13)
behandlades bl.a. motioner vari yrkades att legitimation eller andra
behörighetsföreskrifter skulle införas för ytterligare yrkesgrupper.
Utskottet ansåg bl.a. att en samlad översyn borde göras under
parlamentarisk medverkan och att regeringen därefter borde återkomma
till riksdagen i denna fråga och vissa andra frågor som har samband
därmed. I Socialutskottets betänkandet 1993/94:SoU4 Ledningsansvaret
och vissa behörighetsfrågor med anledning av olika motionsyrkanden
(rskr. 1993/94:5) behandlades motioner med liknande innehåll och
utskottet anförde bl.a. att de frågor som motionerna aktualiserade kunde
tas upp i den samlade översynen av legitimations- och behörighetsregler
för olika yrkesgrupper.
Regeringen beslutade den 13 januari 1994 att tillsätta en
parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en samlad översyn av
principerna för legitimation och behörighet och mot bakgrund av
översynen lämna förslag bl.a. i frågor om legitimation och
behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso- och
sjukvården och närliggande områden. Kommittén, som antog namnet
1994 års behörighetskommitté, överlämnade i oktober 1996 ett
betänkande, Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område
m.m. (SOU 1996:138). Betänkandet innehåller bl.a. förslag till en ny lag
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. En
sammanfattning av kommitténs förslag finns i bilaga 1 och dess
lagförslag i bilaga 2. Kommitténs förslag har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S96/5940/S).
Regeringen uppdrog i maj 1996 åt Socialstyrelsen att - som en
uppföljning av tidigare utvärdering av den kiropraktorutbildning som
bedrivs vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i Stockholm - jämföra
hur den nuvarande utbildningen vid skolan förhåller sig i längd och
innehåll till den danska kiropraktorutbildningen som anordnas vid
Odense universitet. Socialstyrelsen redovisade uppdraget till regeringen
den 26 november 1996 (S96/7400/S). Ärendet har remissbehandlats.
Socialstyrelsens uppdrag och de synpunkter som har framförts behandlas
under avsnitt 5.3.2.4.
Våren 1993 tillkallades med regeringens bemyndigande en särskild
utredare med uppdrag att se över bestämmelserna för hälso- och
45
sjukvårdspersonal att i tjänsten utfärda intyg och utlåtanden samt föreslå
de förändringar som kan behöva göras för att denna verksamhet skall
kunna fullgöras på ett bra sätt.
I juni 1994 överlämnade utredningen, som antagit namnet
Intygsutredningen, ett betänkande, Om intyg och utlåtanden som utfärdas
av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen (SOU 1994:71). En
sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 4. Utredningens
förslag har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S94/4871/S).
Regeringen har övervägt de förslag som Intygsutredningen redovisat i
betänkandet. Regeringen har vid den fortsatta beredningen funnit att
förslagen inte bör genomföras.
Hösten 1994 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigade en
särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande förbättrad
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.m.
I december 1995 överlämnade utredningen ett betänkande, Förbättrad
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen (SOU 1995:147), som bl.a.
behandlar nya former av sanktioner m.m., interimistisk återkallelse av
legitimation samt ett riksövergripande register över hälso- och
sjukvårdspersonal. En sammanfattning av utredningens förslag finns i
bilaga 5 och dess lagförslag i bilaga 6. Utredningens förslag har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Socialdepartementet (dnr S96/496/S).
Inom Socialdepartementet har en promemoria utarbetats rörande
bestämmelser om preskription i lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område (dnr S96/4288/S). Promemorian
har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas
yttranden finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S96/4288/S).
HSAN har i skrivelser till Socialdepartementet föreslagit att
ordförandens möjlighet att ensam fatta beslut i ärenden om
disciplinpåföljd skall utvidgas. HSAN:s förslag har remissbehandlats.
Landstingsförbundet och Sveriges Psykologförbund har i skrivelser till
Socialdepartementet föreslagit att även andra yrkesutövare än läkare med
specialistkompetens (chefsöverläkare) skall kunna utses till
verksamhetschef vid enheter där det förekommer psykiatrisk tvångsvård.
Landstingsförbundets och Sveriges Psykologförbunds förslag har
remissbehandlats.
Regeringen beslutade den 5 februari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 9.
Lagrådets synpunkter på förslagen behandlas i anslutning till att
enskilda bestämmelser kommenteras i författningskommentaren.
Regeringen har, på så sätt som närmare framgår av
Prop. 1997/98:109
46
författningskommentaren, följt delar av Lagrådets förslag och Prop. 1997/98:109
synpunkter. Vissa redaktionella och språkliga ändringar har också gjorts.
De grundläggande bestämmelserna för hur hälso- och sjukvården skall
vara utformad i Sverige finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763,
HSL). I HSL anges de övergripande målen för hälso- och sjukvården och
vilka krav som kan ställas på vården. Bestämmelserna i 1-2 d §§ och 27-
33 §§ gäller all hälso- sjukvård, såväl offentlig som enskild. I övrigt
reglerar HSL kraven på den offentliga hälso- och sjukvårdens
verksamhet. HSL reglerar såväl öppen som sluten vård. Den gäller även
tvångsvården.
Med hälso- och sjukvård avses enligt 1 § HSL åtgärder för att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och
sjukvården hör också ambulanstransporter samt att ta hand om avlidna.
För tandvården finns särskilda bestämmelser i tandvårdslagen
(1985:125).
Målen för hälso- och sjukvården är enligt 2 § en god hälsa och en vård
på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för
alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.
Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges
företräde till vården. I 2 a § anges därefter att hälso- och sjukvården skall
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. I bestämmelsen
preciseras i fyra punkter närmare vad som menas med god vård.
1. Vården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av
trygghet i vården och behandlingen.
2. En god vård kännetecknas av att den är lätt tillgänglig.
3. Vården skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och
integritet.
4. En god vård skall främja goda kontakter mellan patienten och hälso-
och sjukvårdspersonalen.
Enligt andra stycket i 2 a § skall vården och behandlingen så långt det
är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
För att uppnå målet om en god vård ställer samhället olika krav på
hälso- och sjukvården. Det gäller såväl krav på hälso- och sjukvårdens
organisation och utformning som på hälso- och sjukvårdspersonalens
kompetens.
47
De inledande och avslutande bestämmelserna i HSL gäller som tidigare
redovisats all hälso- och sjukvård i landet, såväl offentlig som enskild.
De övriga bestämmelserna i HSL riktar sig däremot till landstingen (3-
16 §§) eller till kommunerna (17-25 §§). Gemensamma bestämmelser om
landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård finns i 26, 26 a och
26 b §§ HSL.
Av 3 och 7 §§ framgår att landstingen har det primära ansvaret för
hälso- och sjukvården inom respektive landsting i den mån detta ansvar
inte enligt bestämmelserna åligger en kommun. Vad som sägs i
bestämmelserna utgör dock inte hinder för annan att bedriva hälso- och
sjukvård. Ansvaret innebär att landstingen skall erbjuda dem som är
bosatta inom landstinget en god vård och att hälso- och sjukvården skali
planeras med utgångspunkt i befolkningens behov.
Enligt 18 och 20 §§ har kommunerna motsvarande ansvar beträffande
den som bor i en sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § andra
stycket och 21 § tredje stycket socialtjänstlagen (1980:620) eller som
efter beslut av kommunen bor i sådan särskild boendeform som avses i
69 § första stycket 2 samma lag. Varje kommun skall även i samband
med dagverksamhet, som omfattas av 10 § socialtjänstlagen, erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där. Kommunens ansvar
omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
Intentionerna i lagstiftningen förutsätter en nära samverkan och
samordning av verksamheter inom landsting och kommuner samt mellan
dessa och fristående organisationer och enskilda. Det innebär att
landsting och kommuner har en skyldighet att samarbeta med den privata
hälso- och sjukvården och ta hänsyn till omfattningen av den
verksamheten i sin planering. Detta framgår av 8 och 21 §§ HSL.
I princip råder närings- och yrkesfrihet även inom hälso- och sjukvården.
Den enskilda hälso- och sjukvården skall emellertid drivas så att den
uppfyller kraven på god vård. Det medför att vissa krav måste ställas på
den enskilda hälso- och sjukvårdsorganisationen och på utformningen av
vården. Vidare omfattas den enskilda vården av HSL:s bestämmelser om
patientansvarig läkare, ledningen av hälso- och sjukvården samt
kvalitetssäkring (27-32 §§). Den berörs också direkt av de särskilda
bestämmelser som reglerar personalens kompetens inom hälso- och
sjukvården.
Enligt 7 § lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården
(tillsynslagen), som trädde i kraft den 1 januari 1997, skall den som avser
att bedriva verksamhet som omfattas av Socialstyrelsens tillsyn anmäla
detta till Socialstyrelsen senast en månad innan verksamheten påbörjas.
Socialstyrelsens tillsyn omfattar all hälso- och sjukvårdsverksamhet inom
Prop. 1997/98:109
48
Sveriges gränser oberoende av vem som är huvudman och i vilka former Prop. 1997/98:109
den tillhandahålls. Enda undantaget är att tillsynen över den hälso- och
sjukvårdsverksamhet som bedrivs inom Försvarsmakten utövas av
generalläkaren i högkvarteret.
Samhället har satt upp vissa kvalitetskrav för hälso- och sjukvården för
att upprätthålla målet om en god vård och för att öka patienternas
säkerhet och trygghet i vården. Ett sätt för samhället att upprätthålla
kvaliteten i såväl den offentliga som den enskilda hälso- och sjukvården
är att ange vilka grundläggande skyldigheter som personalen har.
Bestämmelser om Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen (s.k. individtillsyn) finns i tillsynslagen. Hälso- och
sjukvårdspersonalens åligganden i yrkesutövningen och disciplinansvar
regleras i lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården (åliggandelagen) samt i lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område (disciplinpåföljdslagen). Dessa
lagar ersatte från och med den 1 oktober 1994 lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
I 1 § åliggandelagen är begreppet hälso- och sjukvårdspersonal
definierat. De lagreglerade åliggandena för personal inom hälso- och
sjukvården och statens tillsyn över denna omfattar bl.a. dem som har
legitimation för yrke inom hälso- och sjukvården eller biträder en
legitimerad yrkesutövare i vård, undersökning eller behandling av
patienter.
I 2 d § HSL anges att i hälso- och sjukvården skall finnas den personal
som behövs för att en god vård skall kunna ges. Begreppet personal i
HSL:s mening är vidare och omfattar all personal som behövs för att
inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser bedriva en rationell och
ändamålsenlig hälso- och sjukvård.
Ett annat sätt för samhället att upprätthålla kvaliteten i såväl den
offentliga som den enskilda hälso- och sjukvården är att ställa särskilda
krav på utbildningskvaliteten hos personalen. I 16 § respektive 25 § HSL
finns bemyndiganden för regeringen att inom den landstings- och
kommunalledda hälso- och sjukvården meddela föreskrifter om
behörighet till tjänster och om tillsättning. Regeringen har främst
meddelat sådana föreskrifter genom förordningen (1982:771) om
behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om
tillsättning av sådana tjänster.
Kvaliteten i vården bestäms också genom reglerna om vilka som är
behöriga att utöva vissa yrken. Dessa frågor regleras främst i lagen
(1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. (behörighetslagen) samt den därtill anslutna förordningen
(1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. (behörighetsförordningen). I behörighetslagen och i
behörighetsförordningen finns regler om särskilda kompetensbevis för
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
49
vissa yrken, behörighetskrav för att utöva vissa yrken samt skydd för
yrkestitlar och yrkesbeteckningar.
I lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, allmänt benämnd kvacksalverilagen, har staten
förbjudit den som inte är behörig att utöva läkaryrket eller annars i sin
verksamhet inom hälso- och sjukvården inte står under Socialstyrelsens
tillsyn att mot ersättning utöva viss form av verksamhet inom hälso- och
sjukvården.
I Sverige finns inget generellt förbud att utöva yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område. I princip råder närings- och yrkesfrihet.
Möjligheterna att fritt utöva sådan yrkesverksamhet är dock i realiteten
inskränkta på flera sätt. Samhällets krav på hälso- och
sjukvårdspersonalen kommer till uttryck på olika sätt. De viktigaste
begränsningarna finns i 1984 års behörighetslag, den därtill knutna
behörighetsförordningen och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd samt i kvacksalverilagen (se vidare avsnitt 4.3). Dessa bestämmelser
far betydelse för såväl den offentliga som den privata vården.
Genom behörighetslagen inskränks rätten att vara verksam på hälso-
och sjukvårdens område genom att endast hälso- och sjukvårdspersonal
som genomgått viss utbildning kan erhålla särskilda kompetensbevis i
form av legitimation. Legitimationens främsta ändamål är att ge
allmänhet och myndigheter upplysningar om en yrkesutövares
kompetens och lämplighet att utöva det yrke som legitimationen avser.
För några yrken är legitimationen dessutom ett villkor för att få utöva
yrket och att använda yrkestiteln. Legitimationen ger dessutom en
ensamrätt för yrkesutövaren att för allmänheten ange att han eller hon är
legitimerad.
Prop. 1997/98:109
Särskilda kompetensbevis - legitimation
Bestämmelser om särskilda kompetensbevis finns i 2-5 §§
behörighetslagen.
I 2 § räknas upp tio yrken i vilka yrkesutövare efter genomgången
utbildning och praktisk tjänstgöring har rätt att efter ansökan få
legitimation för yrket. Det gäller barnmorskor, optiker, logopeder, läkare,
psykologer, psykoterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor,
tandhygienister och tandläkare.
Enligt 5 § skall den som har examen som Doctor of Chiropractic vid en
utländsk högskola eller motsvarande utbildning för kiropraktor efter
ansökan få legitimation som kiropraktor. Regeringen, eller den
50
myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om
praktisk tjänstgöring och författnings- och språkkunskaper som
ytterligare villkor för att få sådan legitimation. Bestämmelsen trädde i
kraft den 1 juli 1989.
Härutöver skall enligt 2 a § den som i Sverige gått igenom sådan
utbildning för naprapater och fullgjort sådan praktisk tjänstgöring som
regeringen har föreskrivit efter ansökan fa legitimation som naprapat.
Bestämmelsen böljade gälla den 1 oktober 1994.
Av 3 § framgår att frågor om meddelande av legitimation prövas av
Socialstyrelsen och att frågor om återkallelse av legitimation och
meddelande av ny legitimation efter återkallelse regleras i
disciplinpåföljdslagen. Socialstyrelsen far inte meddela legitimation om
förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats om
sökanden varit legitimerad.
Europaläkare
I 3 a § behörighetslagen finns särskilda bestämmelser om s.k.
Europaläkare. Enligt denna bestämmelse och 18 §
behörighetsförordningen har en i Sverige legitimerad läkare rätt att på
ansökan fa kompetens som allmänpraktiserande läkare (Europaläkare) i
Sverige om han eller hon efter föreskriven praktisk utbildning i ett EES-
land har rätt att kalla sig allmänpraktiserande läkare.
Specialistkompetens
Legitimerade läkare och tandläkare skall enligt 4 § behörighetslagen på
ansökan fa specialistkompetens efter att de har genomgått den
vidareutbildning som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Socialstyrelsen föreskriver.
Behörighet att utöva yrke
I 6-8 §§ behörighetslagen regleras frågor om behörighet att utöva yrke. I
6 § anges att endast den som har legitimation eller särskilt förordnande -
meddelat av myndighet som regeringen bestämmer - som barnmorska,
läkare eller tandläkare får utöva dessa yrken. Denna bestämmelse får till
följd att för barnmorskor, läkare och tandläkare är legitimationen i
princip en förutsättning för att få utöva yrket. För övriga yrkesgrupper
som anges i de tidigare paragraferna innebär legitimation främst ett bevis
på att de har en av staten godkänd kompetens. Däremot innebär
legitimationen inte någon ensamrätt att utöva yrket.
Enligt 7 § är endast den behörig att utöva yrke som apotekare och
receptarie som har avlagt apotekarexamen respektive receptarieexamen
eller som visar att han eller hon på annat sätt förvärvat motsvarande
kompetens. Socialstyrelsen prövar frågor om behörighet för den som inte
har apotekar- eller receptarieexamen.
Prop. 1997/98:109
51
I 8 § anges att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
(Socialstyrelsen) meddelar föreskrifter om behörighet att utöva yrke for
den som utomlands genomgått utbildning.
Skyddför yrkestitel och yrkesbeteckning
Frågor om skydd for yrkestitel och yrkesbeteckning regleras främst i 9 §
behörighetslagen.
I 9 § första stycket första punkten anges att ingen som är verksam
inom hälso- och sjukvårdens eller tandvårdens område obehörigen far
utge sig för att vara barnmorska, läkare eller tandläkare eller på annat sätt
ge sken av att ha sådan kompetens.
Som tidigare framgått kan enligt 4 § legitimerade läkare och tandläkare
fa specialistkompetens efter att ha genomgått specialistutbildning. I den
bestämmelsen anges även att endast den läkare eller tandläkare som har
specialistkompetens inom sitt yrke får ange detta for allmänheten.
I 9 § första stycket andra punkten anges att inte någon far utge sig for
att vara legitimerad optiker, kiropraktor, logoped, naprapat, sjukgymnast,
sjuksköterska eller tandhygienist utan att ha legitimation för yrket.
Slutligen anges i 9 § första stycket tredje punkten att inte någon heller far
utge sig for att vara psykolog eller psykoterapeut utan att ha legitimation
for yrket eller, såvitt gäller psykologtiteln, utan att ha genomgått sådan
praktisk tjänstgöring som psykolog som anges i 2 §. Bestämmelsen
kompletteras också med en regel som säger att om någon, som saknar
behörighet enligt tredje punkten att använda titeln psykolog eller
psykoterapeut, har förvärvat en titel som kan förväxlas med dessa titlar,
skall titeln anges på ett sådant sätt att den tydligt skiljer sig från
psykolog- och psykoterapeuttitlama om det gäller verksamhet på hälso-
och sjukvårdens eller tandvårdens område.
Ansvarsbestämmelser
I 10 § behörighetslagen finns särskilda ansvarsbestämmelser för den som
bryter mot behörighetslagens regler.
Till att börja med kan läkare som obehörigen och mot ersättning utövar
läkaryrket sedan legitimationen återkallats eller behörigheten i annat fall
upphört eller begränsats dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket kan
dömas till samma straff. Det gäller dock inte den som har legitimation
som tandhygienist eller kompetens som tandhygienist eller
tandsköterska. Det är däremot inte straffbelagt i behörighetslagen att
obehörigen utöva bammorskeyrket.
I 10 § fjärde stycket anges att den som bryter mot bestämmelserna i 9 §
om skydd for yrkestitel och yrkesbeteckning kan dömas till böter.
Enligt 11 § får Socialstyrelsens beslut enligt behörighetslagen
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
Prop. 1997/98:109
52
överklagande till kammarrätten. Beslut av Socialstyrelsen eller allmän
förvaltningsdomstol gäller omedelbart om inte annat förordnas.
Slutligen finns i 12 § ett bemyndigande för regeringen att meddela
ytterligare föreskrifter i frågor som avses i lagen. Denna rätt att meddela
föreskrifter kan regeringen överlåta åt Socialstyrelsen.
Som tidigare nämnts finns det inte något generellt förbud mot att utöva
verksamhet inom hälso- och sjukvården i Sverige. I syfte att skydda
allmänheten har emellertid näringsfriheten inom detta område fatt
vidkännas vissa inskränkningar. Genom lagen (1960:409) om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, den s.k.
kvacksalverilagen, har lekmäns behörighet att utöva hälso- och sjukvård
begränsats. Kvacksalverilagen trädde i kraft den 1 januari 1961. Den har
sedan dess varit föremål för ett flertal ändringar.
De förfaranden som omfattas av kvacksalverilagen beskrivs i lagens
inledande paragraf som den som mot ersättning undersöker annans
hälsotillstånd eller mot ersättning behandlar någon annan för sjukdom
eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva någon
åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte.
Från lagens tillämpningsområde undantas de som har behörighet att
utöva läkaryrket och övriga som i sin verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område är underställda Socialstyrelsens tillsyn. Lagen gäller
således i dag inte för sådan personal som omfattas av åliggandelagen. I
behörighetslagen (10 §) finns bestämmelser som straffbelägger obehöriga
läkares verksamhet och obehörig utövning av tandläkaryrket.
Förbudet i kvacksalverilagen omfattar enligt lagens 2 §
- behandling av vissa smittsamma samhällsfarliga sjukdomar,
- behandling av kräfta och andra elakartade svulster, sockersjuka,
epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller
förlossning,
- undersökning och behandling av barn under åtta år,
- lämnande av skriftliga råd eller anvisningar för behandling av någon
utan att ha genomfört en personlig undersökning av densamme samt
- utprovning och tillhandahållande av kontaktlinser.
Förbud gäller också enligt 3 § att mot ersättning utföra undersökning
eller behandling genom att vidta eller förskriva åtgärd för sjukdom eller
jämförligt tillstånd under allmän bedövning eller under lokal bedövning
genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos. Vidare är det
enligt samma bestämmelse förbjudet att behandla annan med användande
av radiologiska metoder.
I kvacksalverilagens 6 § finns en erinran om att bestämmelser om
ansvar för den som obehörigen använder viss yrkestitel eller
yrkesbeteckning finns i behörighetslagen.
Den som bryter mot förbuden i 2 eller 3 § kvacksalverilagen kan enligt
7 § dömas för hälsofarligt kvacksalveri till böter eller fängelse i högst ett
år. Detsamma gäller för den som vid sådan undersökning eller
Prop. 1997/98:109
53
behandling som omfattas av lagen med uppsåt eller av oaktsamhet
tillfogar den undersökte eller behandlade skada som inte är ringa eller
framkallar fara för sådan skada. Gärningen är straffbar både i de fall
skadan eller faran orsakats av olämplig behandling och då orsaken varit
avbrott i eller dröjsmål med läkarvård. Kvacksalverilagens straff-
bestämmelse är subsidiär i förhållande till straffbestämmelsen i 10 §
behörighetslagen. Brister i utbildning och erfarenhet fritar inte från
ansvar. Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i
utbildning eller erfarenhet inte kunnat inse en sjukdoms natur eller
förutse en skada eller fara befriar honom eller henne således inte från
ansvar för hälsofarligt kvacksalveri.
Socialstyrelsen kan med stöd av 9 § förbjuda någon som dömts för
hälsofarligt kvacksalveri att under viss tid eller för all framtid utföra
sådan undersökning eller behandling som omfattas av lagen. Ett sådant
förbud skall enligt 11 § gälla med omedelbar verkan om inte annat
beslutas. Ett beslut om förbud kan enligt samma bestämmelse överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Den som bryter mot ett beslut om förbud
kan enligt 10 § dömas för hälsofarligt kvacksalveri.
Legitimation för den som inte tidigare varit legitimerad meddelas av
Socialstyrelsen. Har legitimationen återkallats av HSAN kan ny
legitimation utfärdas av nämnden när förhållandena medger det.
Handläggningen av legitimationsärenden hos Socialstyrelsen blir
beroende av om yrkesutövaren har svensk eller utländsk utbildning.
Särskilda regler gäller för personer utbildade inom EU som erhållit
kompetensbevis från ett medlemsland i enlighet med gällande EG-
direktiv. Härtill kommer särskilda regler enligt den nordiska
överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad.
Särskilda krav, utöver krav på avlagd examen, för att legitimation skall
utfardas ställs beträffande yrkesgrupperna läkare, psykologer,
kiropraktorer och naprapater.
För läkarlegitimation krävs utöver avlagd läkarexamen även fullgjord
allmäntjänstgöring (AT) omfattande för närvarande 21 månader samt
avlagt kunskapsprov. I proposition 1997/98:5 Läkarnas Vidareutbildning
tillkännager regeringen sin avsikt att förkorta AT:s längd med tre
månader till minst 18 månader. Om AT eller del av denna inte fullgjorts
på ett tillfredsställande sätt, skall Socialstyrelsen besluta om
konsekvenserna härav. Detta sker oftast i form av beslut om ytterligare
tjänstgöring. Intyg över nöjaktigt fullgjord sådan ytterligare tjänstgöring
krävs för legitimation.
För legitimation som psykolog krävs psykologexamen samt ett års
praktisk tjänstgöring. Bedömningen av åberopad praktisk tjänstgöring
kan ibland kräva särskild utredning.
För legitimation som kiropraktor krävs teoretisk grundutbildning i
form av examen som Doctor of Chiropractic från godkänd skola, ett års
Prop. 1997/98:109
54
handledd tjänstgöring inom svensk hälso- och sjukvård samt kunskap om Prop. 1997/98:109
svenska hälso- och sjukvårdsförfattningar av betydelse för den
kiropraktiska verksamheten. Kiropraktorema skiljer sig från övriga
grupper såtillvida att ingen svensk utbildning hittills har accepterats som
grund för legitimation. Socialstyrelsen har utfärdat särskilda riktlinjer för
den praktiska tjänstgöringen.
För legitimation som naprapat krävs utbildning omfattande minst fyra
år på heltid som ger grundläggande teoretiska och kliniska kunskaper i
medicinska ämnen med särskild inriktning på manuell medicin.
Utbildningen skall avslutas med ett examensarbete. Därutöver krävs ett
års praktisk tjänstgöring som fullgörs under handledning. Socialstyrelsen
har utfärdat särskilda riktlinjer för den praktiska tjänstgöringen. Till
skillnad från kiropraktorema godkänns här svensk utbildning.
När det gäller personer med utländsk utbildning och yrkeserfarenhet i
yrken som är rättsligt reglerade i Sverige - i princip yrken som omfattas
av legitimationsbestämmelsema - bedömer Socialstyrelsen kompetensen
och föreskriver eventuell komplettering. Regler om den kompletterande
utbildningen finns i 32 § behörighetsförordningen. Ett bemyndigande för
Socialstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter återfinns i 37 §. Detta har
skett för yrkesgrupperna läkare och psykologer. För övriga yrkesgrupper
finns riktlinjer eller tillämpad praxis. Sedan lång tid tillbaka gäller
särskilda regler för den som har nordisk utbildning. I samband med EES-
avtalet infördes ett särskilt regelverk för personer som har utbildning
inom EES-området.
I egenskap av tillsynsmyndighet utfärdar Socialstyrelsen på begäran
intyg om en persons behörighet, dvs. intygar att en legitimation är giltig.
Härutöver infördes i samband med EES-avtalet ytterligare krav på att
tillsynsmyndigheten skall utfärda särskilt utformade intyg för att utgöra
ett stöd för individen att vid tjänstgöring i annat medlemsland styrka sin
behörighet.
Socialstyrelsen meddelar också bevis om kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare). En läkare som efter
föreskriven praktisk utbildning i ett annat EES-land än Sverige har rätt
att kalla sig allmänpraktiserande läkare skall som tidigare angetts enligt
18 § behörighetsförordningen på ansökan fa kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare) här i landet om läkaren har
svensk legitimation. Ärenden om specialistkompetens för läkare och
tandläkare handläggs av Socialstyrelsen som utfärdar bevis om sådan
kompetens.
Sedan 1981 har det funnits en överenskommelse om en gemensam
arbetsmarknad för bl.a. viss hälso- och sjukvårdspersonal.
Överenskommelsen, som träffades mellan Sverige, Danmark, Finland
och Norge trädde i kraft under 1983. Island utnyttjade för elva Prop. 1997/98:109
yrkesgrupper en möjlighet att ansluta sig till överenskommelsen.
Överenskommelsen från 1981 justerades och harmoniserades med
EES-avtalet genom en ny överenskommelse som träffades under 1993.
Den nya överenskommelsen, som även innefattar Island, trädde i kraft
den 1 januari 1994. Överenskommelsen har införlivats i ländernas
nationella lagstiftning.
Den nordiska överenskommelsen från år 1981 omfattade 18
yrkesgrupper, nämligen läkare, tandläkare, sjuksköterskor, apotekare,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, barnmorskor, distriktssköterskor,
optiker, psykologer, receptarier, röntgenassistenter, skötare i psykiatrisk
vård, tandhygienister, tandsköterskor, tandtekniker, undersköterskor och
veterinärer. Genom ett tillägg i den nya överenskommelsen från 1993 har
även kiropraktorema kommit att omfattas. Den nya överenskommelsen
reglerar således 19 olika yrkesgrupper, varav 18 är att hänföra till hälso-
och sjukvårdssektorn.
Överenskommelsen är tillämplig på yrkesutövare som tillhör någon av
de 19 yrkesgrupperna och som är medborgare i något av de
fördragsslutande länderna. Sverige kan i det avseendet sägas ha gått
längre än vad överenskommelsen kräver och upprätthåller inte något krav
på medborgarskap.
Enligt huvudregeln skall den som vunnit en jämförlig form av rättsligt
godkännande att utöva yrket i ett land ha rätt att fa behörighet även i de
övriga länder där bestämmelser om godkännande gäller. Bestämmelsen
om godkännande har motsvarande tillämpning på den som har eller är
berättigad att få anställning som apotekare i någon av staterna och på den
som utan att vara apotekare har rätt att expediera recept på apotek.
Överenskommelsen ger även vissa andra yrkesutövare som utbildats i
fördragsslutande stat, där bestämmelser om godkännande av
yrkesutövare inte gäller, rätt att vinna godkännande i stat som har
bestämmelser om sådant godkännande. Denna bestämmelse tillämpas
bl.a. på den som har svensk arbetsterapeutexamen eller genomgått äldre
svensk godkänd utbildning till arbetsterapeut, den som i Sverige
genomgått hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot diagnostisk
radiologi (90 poäng) eller genomgått äldre godkänd utbildning till
röntgenassistent, den som i Sverige fullgjort för skötare i psykiatrisk vård
gällande krav på utbildning och praktisk tjänstgöring eller äldre godkänd
utbildning till skötare i psykiatrisk vård samt den som i Sverige fullgjort
för undersköterska gällande krav på utbildning och praktisk tjänstgöring
eller motsvarande äldre godkänd utbildning.
I överenskommelsen finns även vissa bestämmelser om godkännande
av specialistkompetens.
Sverige har genom medlemskapet i EU åtagit sig att tillämpa regler om
ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom bl.a.
hälso- och sjukvården. För att svenska medborgare skall kunna utnyttja
56
den fria arbetsmarknaden inom EU måste Sverige bl.a. se till att de
nationella utbildningarna uppfyller de krav som är förutsättningen för ett
ömsesidigt godkännande av kompetensbevis.
Romfördraget föreskriver att fri rörlighet för arbetstagare skall
säkerställas inom gemenskapen. Ministerrådet åläggs att, enligt ett visst
förfarande, utfärda direktiv eller förordningar i vilka de åtgärder anges
som är nödvändiga för att gradvis genomföra den fria rörligheten för
arbetstagare.
Inom EG försökte man till en början reglera vaije yrkeskategori för sig
och de första direktiven var därför specialdirektiv som rörde enskilda
yrkesområden. Det skulle emellertid ta orimligt lång tid att reglera alla
yrkesområden på motsvarande sätt och 1989 kom därför ett generellt
direktiv som omfattar alla yrken som i någon mening är lag- eller
förordningsreglerade och som bygger på högskoleutbildningar som
omfattar minst tre år. Är 1992 antogs ytterligare ett generellt direktiv om
ömsesidigt erkännande av yrkesutbildning och yrkespraktik. Detta andra
generella direktiv omfattar de behörighetsreglerade yrken som inte
omfattas av övriga specialdirektiv eller det första generella direktivet.
Sektorsdirektiven
De första direktiven om godkännande av behörighetsbevis m.m. för
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården gällde läkare, tandläkare,
sjuksköterskor i allmän hälso- och sjukvård, farmaceuter och
barnmorskor.
För vaije yrkesgrupp finns både ett erkännandedirektiv och ett
samordningsdirektiv. Erkännandedirektivet är ett direktiv om ömsesidigt
erkännande av kompetensbevis som syftar till att underlätta den faktiska
utövningen av etableringsrätten och ett fritt tillhandahållande av tjänster.
Samordningsdirektivet är ett direktiv om samordning av de i de olika
länderna fastställda bestämmelserna om yrkesutbildningen.
Enligt direktiven skall ett medlemsland erkänna de övriga ländernas
kompetensbevis genom att ge dem samma ställning inom sitt territorium
vad gäller rätten att utöva yrkesverksamhet. En förutsättning för detta är
att den utbildning som ligger till grund för beviset uppfyller de
minimikrav som fastställs i direktiven.
Direktiven omfattar både självständigt yrkesverksamma och anställda.
För de självständigt yrkesverksamma reglerar direktiven både rätten att
etablera sig inom yrket och rätten att tillfälligt tillhandahålla tjänster i ett
annat medlemsland.
I direktiven anges minimikrav för den utbildning som kan ligga till
grund för de kompetensbevis som omfattas av direktivens principer om
ömsesidigt erkännande. I olika detalj eringsgrad anges också vilka
kunskaper utbildningen skall leda fram till och - i vissa fall - vilka
yrkesuppgifter en yrkesutövare, som erkänns med stöd av direktiven, får
utföra.
Direktiven är tillämpliga endast på medborgare i ett medlemsland med
kompetensbevis från någon av de institutioner i medlemsländerna som
Prop. 1997/98:109
57
finns uppräknade i respektive direktiv. De enskilda medlemsländerna har
möjlighet att därutöver erkänna såväl medborgare från medlemsstater
med utbildning från tredje land som medborgare från tredje land med
kompetensbevis som grundar sig på en utbildning i detta land eller ett
medlemsland. Ett sådant erkännande blir bindande bara for det egna
landet. Sverige upprätthåller inte något krav på medborgarskap.
Enligt direktiven har det mottagande landet inte rätt att kräva
kunskaper i landets språk eller i medicinalfÖrfattningar for att erkänna ett
kompetensbevis som uppfyller direktivens krav. Enligt praxis anses dock
tillräckliga språkkunskaper vara något som ligger i den enskilde
yrkesutövarens yrkesansvar. Detta gäller särskilt inom vårdsektorn.
Indirekt kan man möjligen också säga att vissa språk- och
författningskunskaper erfordras. Om en yrkesutövare gör sig skyldig till
fel eller försummelse i sin yrkesutövning på grund av bristande
språkkunskaper eller kunskaper i landets lagstiftning kan denne nämligen
bli föremål for disciplinära åtgärder eller i allvarliga fall få sin
legitimation återkallad. Det finns också bestämmelser i direktiven som
ålägger de berörda myndigheterna att - om det är nödvändigt - anvisa
den som söker godkännande i ett annat medlemsland möjlighet att i hans
eget eller patienternas intresse skaffa tillräcklig kunskap i landets språk.
Direktiven ålägger länderna att inom viss tid anmäla vilken myndighet
inom landet som skall fullgöra de uppgifter som anges i direktiven i fråga
om bl.a. lämnande/mottagande av uppgifter, om utredning, om
auktorisering, om skrivande av intyg och om inrättande av
informationskontor. I Sverige ankommer det på Socialstyrelsen att
fullgöra vissa sådana uppgifter.
När det gäller läkares yrkesutövning har tre tidigare direktiv
(75/362/EEG, 75/363/EEG och 86/457/EEG) samordnats i ett direktiv
kallat rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av
läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-,
examens- och andra behörighetsbevis. Direktivet som trädde i kraft den 1
juli 1994 innehåller bl.a. bestämmelser som reglerar det ömsesidiga
erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis for
läkare och specialister.
De ursprungliga direktiven om tandläkare, 78/686-687/EEG, har
ändrats genom direktiv 89/594/EEG och 90/658/EEG samt kompletterats
genom direktiv 81/1057/EEG. Direktiven reglerar både grundutbildning
och specialistutbildning for tandläkare.
De två ursprungliga direktiven om sjuksköterskors yrkesverksamhet
och utbildning (77/452-453/EEG) har ändrats genom direktiv 89/594-
595/EEG och 90/658/EEG. Genom direktiv 81/1057/EEG har också
vissa kompletteringar gjorts. Direktiven omfattar endast sjuksköterskor
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
De ursprungliga direktiven om farmaceuter, 85/432-433/EEG, har
ändrats genom direktiv 85/584/EEG och 90/658/EEG. I direktiven
markeras att den geografiska fördelningen av apotek samt frågan om
monopol på utlämning av läkemedel inte är reglerad i direktiven utan är
en fråga som de enskilda länderna förfogar över.
Prop. 1997/98:109
58
De ursprungliga direktiven om barnmorskor, 80/154-55/EEG, har
ändrats genom direktiven 80/1273/EEG, 89/594/EEG och 90/658/EEG.
Innehav av kompetensbevis som barnmorska är i samtliga länder en
förutsättning för att få utöva yrket.
En utförligare beskrivning av de speciella direktiven finns i
departementspromemorian Införande av EES-rätt - ömsesidigt
erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och
sjukvården m.m. (Ds 1992:34) och i betänkandet Ny
behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU
1996:138).
De generella direktiven
Genom tillkomsten av två generella direktiv om ömsesidigt erkännande
av kompetensbevis finns det numera ett system för erkännande av
yrkeskompetens för i stort sett hela arbetsmarknaden inom EU. De
generella direktiven bygger på principen att en person som tillåts att
utöva ett visst yrke i sitt hemland enligt detta lands lagar också skall ha
rätt att utöva motsvarande yrke i ett annat medlemsland (värdlandet). Om
det finns väsentliga skillnader i utbildningens innehåll eller längd, har
värdlandet rätt att ställa krav på att den sökande har utövat yrket på heltid
i minst två år under den senaste tioårsperioden. Det förhållandet att
Sverige (liksom de övriga nordiska länderna) vid en jämförelse med
övriga EU-länder har ytterst få yrken reglerade, innebär att en stor grupp
svenska yrkesutövare inte kan utnyttja sin rätt till fri rörlighet direkt efter
avslutad utbildning.
Det första generella direktivet (rådets direktiv 89/48/EEG av den
21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar
minst tre års studier) trädde i kraft inom EG i januari 1991. Genom
direktivet har man velat införa en generell ordning för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som utfärdats
efter avslutande av postgymnasiala utbildningar omfattande minst tre år.
Direktivet gäller för vaije medborgare i en medlemsstat som vill utöva
ett reglerat yrke i en värdmedlemsstat, antingen i självständig verksamhet
eller såsom anställd. Yrken som regleras av ett separat direktiv om
fastställande av avtal om medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av
examensbevis omfattas dock inte av detta generella direktiv.
När det i en värdmedlemsstat krävs ett examensbevis för att utöva ett
reglerat yrke, får den behöriga myndigheten inte under hänvisning till
otillräckliga kvalifikationer vägra att ge en medborgare i en medlemsstat
tillstånd att utöva detta yrke på samma villkor som gäller för dess egna
medborgare
- om den sökande innehar det examensbevis som krävs i en annan
medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket i fråga i landet, och detta
examensbevis erhållits i en medlemsstat, eller
- om den sökande har utövat yrket i fråga på heltid under två år under
de närmaste föregående tio åren i en medlemsstat som inte reglerar detta
Prop. 1997/98:109
59
yrke och har intyg som visar att han eller hon med godkänt resultat har
slutfört en postgymnasial utbildning om minst tre år som har förberett
honom eller henne för utövande av yrket.
Trots de ovan redovisade bestämmelserna får värdmedlemsstaten
också kräva av den sökande att denne skall lägga fram bevis på
yrkeserfarenhet, när omfattningen av den utbildning som åberopas som
stöd för ansökan är minst ett år kortare än den som krävs i
värdmedlemsstaten.
Värdmedlemsstaten kan också i vissa fall, enligt direktivet, kräva att
den sökande skall slutföra en anpassningstid som inte överstiger tre år
eller genomgå ett lämplighetsprov.
Det första generella direktivet kompletteras med det andra generella
direktivet (rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra
generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning,
en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG).
Direktivet trädde i kraft den 18 juni 1994. Det första generella direktivet
är, som redovisats ovan, begränsat till akademiska utbildningar som
omfattar minst tre år. För att göra det lättare för den som vill utöva
yrkesverksamhet som i en värdmedlemsstat förutsätter genomgången
utbildning på en annan utbildningsnivå har därför en andra generell
ordning införts.
Det andra generella direktivet bygger på samma principer och
innehåller i tillämpliga delar samma bestämmelser som det första
generella direktivet. Direktivet är inte tillämpligt på de yrken som
omfattas av speciella direktiv. Det omfattar de utbildningsnivåer som den
första generella ordningen inte täcker, nämligen de som svarar mot annan
postgymnasial utbildning och därmed likvärdig utbildning eller som
svarar mot lång eller kort gymnasial utbildning jämte i vissa fall praktik
och yrkesutbildning.
I det andra generella direktivet finns en definition som saknas i det
första generella direktivet, nämligen reglerad utbildning. Med detta avses
teoretisk och praktisk utbildning som särskilt utformats för visst yrke och
som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom
praktik eller yrkeserfarenhet som har den utformning och den nivå som
medlemsstatens lagar och andra författningar bestämmer eller som
övervakas eller godkänts av den för ändamålet utsedda myndigheten.
Direktivet gäller för både egna företagare och för anställda medborgare
i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke i en värdmedlemsstat.
Från direktivets tillämpningsområde undantas verksamheter som regleras
genom särskilda direktiv som finns förtecknade i en bilaga till direktivet
(bilaga A). Däremot är det generella direktivet tillämpligt på utövandet
av yrken såsom anställd när det gäller yrken som regleras i direktiv som
finns upptagna i bilaga B till direktivet.
Direktivet ger medborgare i andra medlemsstater behörighet att utöva
ett i värdlandet reglerat yrke där det krävs examensbevis på
postgymnasial eller akademisk utbildning. En förutsättning för sådan
yrkesutövning i värdlandet är att den sökande har det examensbevis som
krävs i en annan medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket och detta
examensbevis har erhållits i en medlemsstat, eller att den sökande har
Prop. 1997/98:109
60
utövat yrket på heltid under två år under de närmast föregående tio åren i
medlemsstat som inte reglerar yrket och dessutom innehar
utbildningsbevis av visst angivet slag som utfärdats av en behörig
myndighet i en medlemsstat utsedd enligt den statens lagar och andra
författningar. Två års yrkeserfarenhet får dock inte krävas när
utbildningsbeviset utfärdats efter reglerad utbildning.
Värdmedlemsstaten kan uppställa vissa krav på att den sökande skall
lägga fram bevis om yrkeserfarenhet när omfattningen av den utbildning
som åberopas till stöd för ansökan är minst ett år kortare än den som
krävs i värdmedlemsstaten. Värdmedlemsstaten har också i vissa fall rätt
att kräva att den sökande skall genomgå en anpassningstid eller ett
lämplighetsprov. Bestämmelserna om krav på yrkeserfarenhet och
bestämmelserna om anpassningstid respektive lämplighetsprov får inte
tillämpas kumulativt.
Kravet på två års yrkeserfarenhet får inte ställas om utbildningsbeviset
utfärdats efter reglerad utbildning och praktik. Däremot får
värdmedlemsstaten kräva att sökanden genomgår en anpassningstid om
högst tre år eller ett lämplighetsprov.
Eftersom de generella direktiven inte omfattar de yrken som regleras i
särskilda direktiv innebär detta problem för sådana sjuksköterskor som
inte omfattas av direktivet för sjuksköterskor i allmän hälso- och
sjukvård. Det gäller exempelvis sjuksköterskor som har en
direktutbildning inom en viss specialitet. Med nuvarande regelsystem
omfattas denna grupp inte av något direktiv. Därför har Kommissionen i
ett förslag till Ministerrådet (KOM (96) 22) om ett tredje generellt
direktiv föreslagit en ändring av direktiven 89/48 och 92/51 som innebär
att dessa direktiv också skall tillämpas på sådana sjuksköterskor som inte
har ett examensbevis enligt sjuksköterskedirektivet. Förslaget behandlas
för närvarande inom Ministerrådet och det är oklart när ett beslut kan
fattas.
Från och med den 1 oktober 1994 ersattes 1980 års tillsynslag med lagen
(1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården
(åliggandelagen) samt lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens område (disciplinpåföljdslagen) (se närmare prop.
1993/94:149, bet. 1993/94:SoU26, rskr. 1993/94:410). I propositionen
angav regeringen att det yttersta syftet med tillsynen över hälso- och
sjukvården, även individtillsynen, är att bevaka kvalitet och säkerhet i
vården och förebygga risker för skador för patienterna. Det är därför
främst i de fall då patientens liv eller hälsa sätts i fara som det finns skäl
att kunna göra gällande ett särskilt ansvar för personalen. I andra fall
saknas enligt regeringens mening anledning att ha ett mer vidsträckt
ansvar för hälso- och sjukvårdspersonal än för andra yrkesgrupper.
Prop. 1997/98:109
61
Ett skäl för att ersätta tillsynslagen med ny lagstiftning var enligt
regeringen att öka överskådligheten och samla i vart fall de regler som
avser personalens allmänna skyldigheter och Socialstyrelsens tillsyn över
personalen i en särskild författning. De regler som avser åtgärder mot
den som inte fullgör sina åligganden samlades i en särskild lag om
disciplinpåföljd m.m. Konstruktionen illustrerar bl.a. att det finns en
skillnad mellan å ena sidan det ganska vida område som Socialstyrelsens
tillsynsansvar omfattar och å andra sidan det mer inskränkta område där
det finns skäl att ställa någon bland hälso- och sjukvårdspersonalen till
ansvar i en särskild offentligrättslig ordning (prop. 1993/94:149 s. 45f).
Åliggandelagen inleds med bestämmelser om vem som omfattas av
lagen. 1 § första stycket är indelad i åtta punkter som anger de olika
grupper av personal som enligt åliggandelagen är hälso- och
sjukvårdspersonal.
Enligt första punkten är personal som har legitimation för yrke inom
hälso- och sjukvården att anse som hälso- och sjukvårdspersonal. Vilka
de legitimerade grupperna är framgår av 2, 2 a och 5 §§
behörighetslagen. För närvarande omfattar legitimationsreglema tolv
yrkesgrupper. Dessa är barnmorskor, optiker, logopeder, läkare,
psykologer, psykoterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor,
tandhygienister, tandläkare samt kiropraktorer och naprapater med viss
utbildning.
Åliggandelagens bestämmelser gäller legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal oberoende av om de arbetar i offentlig eller privat regi.
Eftersom reglerna enligt ordalydelsen gäller den som har legitimation för
yrke inom hälso- och sjukvården omfattar de även legitimerade
yrkesutövare som arbetar utanför den traditionella hälso- och
sjukvårdsorganisationen, t.ex. psykologer inom skolans elevvård eller
inom kriminalvården. Om en person med legitimation arbetar med
uppgifter av annat slag än hälso- och sjukvård skall åliggandelagen
däremot inte vara tillämplig. Vid tillämpningen av första punkten
jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilda
föreskrifter har motsvarande behörighet.
I ett beslut från den 28 augusti 1997 angående vissa gruppers
tillhörighet till hälso- och sjukvårdspersonalen (S94/4409/S, S96/5940/S)
konstaterar regeringen bl.a. att legitimerade psykologer alltid räknas som
hälso- och sjukvårdspersonal och står under samhällets tillsyn enligt
åliggandelagen och disciplinpåföljdslagen i den mån deras yrkesutövning
innebär att de undersöker, vårdar eller behandlar andra människor.
Enligt andra punkten omfattar begreppet hälso- och sjukvårdspersonal
personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar som
medverkar i vård, behandling eller undersökning av patienter. Utanför
denna punkt faller personal vars arbetsuppgifter inte har något direkt
samband med vården, t.ex. städpersonal. De är inte att hänföra till hälso-
och sjukvårdspersonal.
Prop. 1997/98:109
62
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses även icke legitimerad Prop. 1997/98:109
personal som fullgör direkta eller indirekta uppgifter inom området
individinriktad patientvård eller åligganden med nära anknytning därtill.
Även icke medicinsk personal kan omfattas i den utsträckning den har att
fullgöra indirekta patientuppgifter. Med sådana uppgifter avses i detta
sammanhang åtgärder som inte är direkt riktade mot patienter men som
den medicinskt behandlande personalen är beroende av vid behandlingen
av patienter. Det gäller t.ex. inställning av dialysmaskiner och
röntgenapparatur. Således omfattas medicinsk-teknisk personal och
sjukhusfysiker av begreppet hälso- och sjukvårdspersonal. Lagen
omfattar också personal med administrativa uppgifter på klinik- eller
motsvarande nivå om deras uppgifter påverkar förutsättningarna för det
praktiska arbetet med vården av enskilda patienter (se prop. 1993/94:149
s. 57f).
Enligt tredje punkten är den som i annat fall vid vård, behandling eller
undersökning biträder en legitimerad yrkesutövare att betrakta som
hälso- och sjukvårdspersonal. Denna punkt blir tillämplig exempelvis
inom delar av kommunernas äldreomsorg och på vissa laboratorier som
leds av legitimerade yrkesutövare.
Fjärde punkten gäller apotekspersonal och personal vid den särskilda
giftinformationsverksamheten som drivs av Apoteket AB i de fall deras
arbete kan påverka den medicinska säkerheten för någon.
Femte punkten omfattar larmoperatörer och därmed jämställd personal
vid larmcentraler i den mån de förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande.
Enligt sjätte punkten är arbetsterapeuter att betrakta som hälso- och
sjukvårdspersonal i åliggandelagens mening när det gäller åtgärder för att
förebygga, utreda eller behandla medicinska besvär.
För den händelse det i framtiden tillkommer yrkesutövare med sådana
arbetsuppgifter att de bör räknas till hälso- och sjukvårdspersonalen finns
i sjunde punkten en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om
att sådana grupper skall omfattas av lagen.
I åttonde punkten finns en hänvisning till 8 § behörighetslagen. Det
gäller medborgare i en stat som omfattas av EES-avtalet och som är
behöriga att tillhandahålla tjänster inom hälso- och sjukvården utan att ha
svensk legitimation. Även dessa personer omfattas av åliggandena för
hälso- och sjukvårdspersonal.
Bestämmelser om allmänna åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen finns i 2-7 a §§ åliggandelagen.
I 2 § anges att personalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient skall ges sakkunnig
och omsorgsfull vård som uppfyller dessa krav. Vården skall så långt
möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten och denne skall
visas omtanke och respekt.
63
I hälso- och sjukvårdspersonalens grundläggande skyldigheter ingår Prop. 1997/98:109
enligt 3 § att se till att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd
och om de behandlingsmetoder som finns. Hälso- och
sjukvårdspersonalen skall vidare om patienten avlidit fullgöra sina
uppgifter med respekt for den avlidne och visa de efterlevande hänsyn
och omtanke. Dessa frågor regleras i 4 §.
I 6 § har införts en särskild bestämmelse som anger att hälso- och
sjukvårdspersonal själv bär ansvaret för hur han eller hon fullgör sina
arbetsuppgifter. Detta yrkesansvar har funnits tidigare men är nu
uttryckligen angivet i lagen. Ansvaret innebär bl.a. att om uppgifter
delegeras till en enskild utför han eller hon dessa under eget yrkesansvar.
Den som delegerat uppgifterna ansvarar därefter inte för deras
fullgörande men väl för sitt delegationsbeslut vilket inkluderar
bedömningen av mottagarens möjlighet att fullgöra uppgifterna.
Bestämmelser om delegation finns i 7 §. Där sägs att hälso- och
sjukvårdspersonal får överlåta en arbetsuppgift till någon annan endast
när detta är förenligt med en god och säker vård. Vidare sägs att den som
till någon annan överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell
kompetens svarar för att den som fått uppgiften har förutsättningar att
fullgöra den.
Enligt 7 a § skall den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
rapportera till vårdgivaren om en patient i samband med vård, behandling
eller undersökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av
allvarlig skada eller sjukdom.
Bestämmelser om tystnadsplikt m.m. inom den enskilda hälso- och
sjukvården finns samlade i 8-11 §§ åliggandelagen. På detta sätt gäller i
allt väsentligt samma sekretessregler för uppgifter inom den offentliga
och den enskilda hälso- och sjukvården.
I 8 § anges att hälso- och sjukvårdspersonal inom den enskilda hälso-
och sjukvården inte obehörigen får röja vad han eller hon i sin
verksamhet fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden. Sådan tystnadsplikt kan även gälla mot patienten själv om
det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av
synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till patienten. För offentligt
anställd personal finns motsvarande bestämmelser i 7 kap. 1 och 3 §§
samt 14 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100).
I 9 § åliggandelagen anges vidare att hälso- och sjukvårdspersonal inte
får röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer
för att den som lämnat uppgifterna eller någon närstående till
uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften
röjs. Motsvarande bestämmelse finns för offentligt anställd personal i
7 kap. 6 § sekretesslagen.
I 10 § åliggandelagen finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt
vad gäller varors tillverkning och innehåll som hälso- och
64
sjukvårdspersonal fått kännedom om i verksamheten. Denna Prop. 1997/98:109
bestämmelse har sin motsvarighet för offentligt anställd personal i 8 kap.
12 § sekretesslagen.
Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att lämna ut uppgifter om
denna skyldighet grundar sig på bestämmelser i lag eller förordning.
Dessutom är personalen enligt 11 § åliggandelagen skyldig att lämna ut
uppgifter om någon vistas på en sjukvårdsinrättning till vissa rättsliga
myndigheter, exempelvis domstol.
I patientjoumallagen (1985:562) finns särskilda regler om utformning
av patientjournaler. I lagen ges även bestämmelser om offentlighet och
sekretess för joumalhandlingar inom den enskilda hälso- och sjukvården.
Såvitt avser joumalhandlingar inom den offentliga vården gäller i fråga
om att ta del av joumalhandlingar bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och i sekretesslagen.
Disciplinpåföljdslagen gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras
yrkesutövning inom hälso- och sjukvården (1 §). Med hälso- och
sjukvårdspersonal förstås enligt lagen personal som omfattas av
åliggandelagen (2 §).
Bestämmelserna om disciplinpåföljd gäller enligt 3 § endast
yrkesutövning som har samband med undersökning, vård och behandling
av patienter eller klinisk forskning på människor.
Med disciplinpåföljd avses erinran eller varning enligt 4 § andra
stycket. Sådan påföljd kan åläggas om hälso- och sjukvårdspersonal
uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller
henne enligt 2, 3, 5, 7, 8 och 9 §§ åliggandelagen eller enligt någon
annan föreskrift som är av direkt betydelse för vården (4 § första
stycket).
Om felet är ringa eller om det framstår som ursäktligt far
disciplinpåföljd underlåtas. Detta framgår av 4 § första stycket andra
meningen. Bedömningen skall göras av Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN) så långt som möjligt utifrån generella och
objektiva grunder.
Enligt 4 § tredje stycket kan även den som tillhört hälso- och
sjukvårdspersonalen men inte längre gör det åläggas disciplinpåföljd om
det finns särskilda skäl.
I 5 § anges att om hälso- och sjukvårdspersonal anmälts till åtal far
disciplinärt förfarande enligt denna lag inte inledas eller fortsättas
avseende samma förseelse. Vidare sägs i 20 § tillsynslagen att om hälso-
och sjukvårdspersonal som är föremål för disciplinärt förfarande är
skäligen misstänkt för ett brott i yrkesutövningen för vilket är föreskrivet
fängelse skall anmälan till åtal göras av Socialstyrelsen. Även HSAN är
skyldig att i motsvarande fall göra anmälan till åtal enligt 33 §
disciplinpåfölj dslagen.
5 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 109
65
I 5 § andra stycket har i förtydligande syfte lagts till att om en gärning Prop. 1997/98:109
prövats i straffrättslig ordning far ett disciplinärt förfarande inledas eller
fortsättas endast om förseelsen av någon annan anledning än bristande
bevisning inte har ansetts vara något brott.
I 6 § finns en preskriptionsregel av innebörd att disciplinpåföljd inte
får åläggas någon som inte inom två år blivit underrättad om anmälan
enligt 25 § eller enligt de instruktioner som gäller for JO eller JK.
Disciplinpåföljd får aldrig åläggas senare än fem år efter förseelsen.
En legitimation kan enligt 7 § disciplinpåföljdslagen återkallas av tre
skäl,
1. om den legitimerade varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke
eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. om den legitimerade på grund av sjukdom eller liknande
omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande, eller
3. om den legitimerade begär att legitimationen skall återkallas och det
inte finns hinder mot återkallelse från allmän synpunkt.
Härutöver kan legitimationen återkallas for all legitimerad personal som
fått sin auktorisation återkallad i något EES-land.
Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas på grund av sjukdom enligt andra punkten ovan kan den
legitimerade föreläggas att låta sig läkarundersökas. Finns ett beslut om
läkarundersökning får legitimationen återkallas tills frågan om
legitimationens återkallelse slutligt prövats, s.k. interimistisk återkallelse.
Följs inte ett föreläggande om läkarundersökning inom ett år får
legitimationen återkallas.
Även andra behörigheter att utöva yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt behörighetslagen kan enligt 12 §
återkallas om den som fått behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller annan liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande.
Kraven för att sådan behörighet - i första hand s.k.
förordnandebehörigheter - skall kunna återkallas är inte lika högt ställda
som vid återkallelse av legitimation. Det behöver således inte vara fråga
om grova fel. De behörigheter som avses i bestämmelsen kan även
återkallas interimistiskt. Om en forskrivningsrätt missbrukas bör enligt
förarbetena (se prop. 1993/94:149 s. 125) hela behörigheten återkallas.
Speciella regler beträffande forskrivningsrätten har därför inte ansetts
erforderliga.
Om legitimation återkallats eller en forskrivningsrätt dragits in eller
begränsats skall enligt 11 § ny legitimation respektive behörighet
meddelas när förhållandena medger det. Ansökan om ny legitimation
prövas av HSAN.
66
Utöver återkallelse av legitimation får enligt 9 § disciplinpåföljdslagen
behörighet för läkare eller tandläkare att förskriva såväl narkotiska eller
alkoholhaltiga läkemedel som teknisk sprit dras in eller begränsas vid
missbruk av forskrivningsrätten. Inskränkningar i behörigheten får enligt
10 § göras interimistiskt om det finns sannolika skäl för misstanke om
missbruk av forskrivningsrätten. Sådant beslut gäller sex månader med
en möjlighet till förlängning ytterligare högst sex månader om det
föreligger särskilda skäl.
Av 13 § disciplinpåföljdslagen framgår att frågor om disciplinpåföljd och
frågor om återkallelse av legitimation m.m. prövas av HSAN. I 14-34 §§
ges bestämmelser om bl.a. nämndens sammansättning och handläggning
i nämnden.
Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av Socialstyrelsen
eller av den patient som saken gäller eller om patienten själv inte kan
anmäla saken, en närstående till patienten (19 §). Frågor om återkallelse
av legitimation m.m. tas upp på anmälan av Socialstyrelsen eller på
ansökan av den som saken gäller. Anmälan eller ansökan till HSAN skall
göras skriftligen och skall innehålla uppgift bl.a. om anmälarens eller
sökandens namn, vem anmälan eller ansökan avser och vilken
anmärkning som riktas mot en anmäld.
Förfarandet i HSAN är i regel skriftligt. Muntlig förhandling får
emellertid förekomma, när det kan antas vara till fördel för utredningen.
Detta anges i 24 §. Enligt 25 § skall underrättelse om anmälan eller
ansökan snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser. En
sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan eller
ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
Ordföranden far ensam fatta vissa beslut som anges i 16 §. Det gäller
t.ex. beslut som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak
om det inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd.
HSAN:s verksamhet redovisas på ett mer utförligt sätt i avsnitt 4.9.
Bestämmelser om överklagande finns i 35-38 §§ disciplinpåföljdslagen.
HSAN:s beslut kan enligt 35 § överklagas till kammarrätten. Alla
överklaganden går till Kammarrätten i Stockholm. Kammarrättens
avgörande kan sedan överklagas hos Regeringsrätten. Prövningen där
kräver prövningstillstånd enligt 35 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
I prop. 1994/95:27 Fortsatt reformering av instansordningen m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna föreslogs att ett hundratal måltyper
Prop. 1997/98:109
67
som tidigare har överklagats från förvaltningsmyndighet till kammarrätt i
fortsättningen skall prövas av länsrätt som första domstolsinstans och att
det skall krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Vad
gäller mål från HSAN har regeringen gjort ett särskilt uttalande i
propositionen (s. 157 f). Där anges sammanfattningsvis att den
principiella utgångspunkten att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga
på första instans även bör få genomslag i nu aktuella ärenden och att den
första domstolsprövningen av beslut i HSAN alltså skall ske i länsrätt.
Vid riksdagsbehandlingen av disciplinpåföljdslagen gjordes emellertid
vissa tillkännagivanden till regeringen. Bland annat uttalade riksdagen att
regeringen bör återkomma till denna med förslag till ett mer differentierat
sanktionssystem för hälso- och sjukvårdspersonalen och att regeringen på
nytt bör pröva frågan om att öka möjligheterna till interimistisk
delegitimering. Med hänsyn till detta ansåg regeringen i nyss nämnda
proposition att det var för tidigt att i samband med den lägga fram förslag
om nedflyttning av mål angående överprövning av HSAN:s beslut till
länsrätten.
Den 1 januari 1997 infördes enhetliga bestämmelser om tillsyn över
hälso- och sjukvården. Reglerna samlades i en ny lag (1996:786) om till-
syn över hälso- och sjukvården (tillsynslagen), se prop. 1995/96:176, bet.
1995/96:SoU18, rskr. 1995/96:281. Socialstyrelsen utövar tillsyn - såväl
verksamhetstillsyn som individtillsyn - över all hälso- och sjukvård oav-
sett driftsform, med undantag för den sjukvård som ges inom För-
svarsmakten (1 §). Med hälso- och sjukvård avses i det här
sammanhanget samma sak som i HSL. Det innebär att tillsynen omfattar
såväl de sjukdomsförebyggande åtgärderna som den direkt sjukvårdande
verksamheten. Till hälso- och sjukvården räknas även tandvården.
Även när någon, i en verksamhet som inte utgör hälso- och
sjukvårdsverksamhet, tar emot uppdrag från hälso- och sjukvården
avseende provtagning, analys eller annan utredning som utgör led i
bedömningen av en patients hälsotillstånd eller behandling, står denna
verksamhet under tillsyn av Socialstyrelsen (3 §).
Om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning
inom hälso- och sjukvården drabbats av eller utsatts för risk att drabbas
av allvarlig skada eller sjukdom skall vårdgivaren snarast göra anmälan
till Socialstyrelsen, se 5 §. Bestämmelsen har ersatt förordningen
(1982:772) om skyldighet att anmäla vissa skador m.m. i hälso- och
sjukvården ("Lex Maria"). I 7 a § åliggandelagen stadgas en skyldighet
för hälso- och sjukvårdspersonalen att rapportera till den som svarar för
vården om en patient drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av
allvarlig skada eller sjukdom.
Av 7 § tillsynslagen framgår att den som vill bedriva hälso- och
sjukvård skall anmäla detta till Socialstyrelsen. Anmälningsskyldigheten
Prop. 1997/98:109
68
omfattar även verksamhet som tar emot uppdrag från hälso- och Prop. 1997/98:109
sjukvården och utgör led i bedömningen av patientens hälsotillstånd och
behandling. Anmälan skall bl.a. innehålla uppgifter om verksamhetens
inriktning, var verksamheten bedrivs, vem som är chef för verksamheten
och vem som svarar för anmälningsskyldigheten enligt Lex Maria-
bestämmelsen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar
verksamhet eller i väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha
gjort föreskriven anmälan till Socialstyrelsen döms till böter. Det
sistnämnda framgår av 21 §.
Socialstyrelsen skall enligt 25 § föra ett centralt register med hjälp av
automatisk databehandling över verksamhet som anmälts enligt
tillsynslagen. Det skall vara möjligt att använda registret i tillsynsarbetet
och för forskning. Vidare får det användas för framställning av statistik. I
26 § anges vilka uppgifter som far tas in i registret. Det är främst
uppgifterna i anmälan till Socialstyrelsen om verksamheten som far
registreras.
I sin tillsynsverksamhet har Socialstyrelsen rätt att ta del av handlingar
och erhålla upplysningar i behövlig utsträckning samt göra inspektioner
(10-12 §§).
Det finns också ett sanktionssystem gentemot den som bedriver hälso-
och sjukvård. Om hälso- och sjukvårdsverksamhet påbörjas eller ändras
utan anmälan till Socialstyrelsen kan som tidigare nämnts böter utdömas
(21 §). 114 § finns bestämmelser som ger Socialstyrelsen rätt att meddela
förelägganden. Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller
kraven på god vård och missförhållandena är av betydelse för
patientsäkerheten, far styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa
påtalade missförhållanden. Föreläggande får förenas med vite. I 16 §
anges att Socialstyrelsen, om föreläggande enligt 14 § inte följs och
missförhållandena är allvarliga, har rätt att helt eller delvis förbjuda
hälso- och sjukvårdsverksamheten.
Om det är fara för patientens liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande med stöd av
17 § helt eller delvis förbjuda verksamheten. Om det finns sannolika skäl
för att verksamheten helt eller delvis kommer att förbjudas enligt 16 eller
17 § och ett sådant beslut inte kan avvaktas, får Socialstyrelsen tills
vidare helt eller delvis förbjuda verksamheten (18 §).
Den som fortsätter att bedriva hälso- och sjukvårdsverksamhet efter
det att Socialstyrelsen beslutat att förbjuda verksamheten kan dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader (22 §).
Genom behörighetslagens regler om krav på viss kompetens för utövande
av vissa yrken sker en statlig kontroll av att kraven på hälso- och
sjukvårdens kvalitet upprätthålls.
Utöver den tidigare redovisade tillsynen kommer det tillsynsansvar
som arbetsgivaren har enligt arbetsrättslagstiftningen samt personalens
ansvar enligt straffrättsliga regler. Inom den arbetsrättsliga
69
lagstiftningens ramar har arbetsgivaren rätt att utöva sin arbetsledning.
Med stöd av kollektivavtal kan arbetsgivaren ha rätt att utkräva
disciplinansvar, dvs. vidta disciplinära åtgärder. Bestämmelserna om
disciplinansvar for offentligt anställda finns också i lagen (1994:260) om
offentlig anställning.
Enligt det straffrättsliga regelverket kan den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet
åsidosätter vad som gäller for uppgiften enligt 20 kap. 1 § brottsbalken
dömas for tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet har
begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, kan dömas för grovt
tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
I 20 kap. 3 § brottsbalken finns också särskilda straffbestämmelser för
brott mot tystnadsplikten. Den som gör sig skyldig till sådant brott kan
dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Regler om sekretess och
tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal finns dels i åliggandelagen
och patientjoumallagen vad gäller privat anställd personal och dels i
sekretesslagen (1980:100) vad gäller offentligt anställd personal.
Förutom tjänstefel och brott mot tystnadsplikten kan andra allmänna
regler i brottsbalken också bli tillämpliga på hälso- och
sjukvårdspersonal i fråga om handlingar i deras yrkesverksamhet. Det
gäller t.ex. olika brott mot liv och hälsa som mord och dråp, misshandel
och vållande till annans död eller vållande till kroppsskada samt
framkallande av fara för annan.
Särskilda nämnder för prövning av disciplinpåföljder inom hälso- och
sjukvården har funnits sedan år 1947 och verkade inom Socialstyrelsen
(tidigare Medicinalstyrelsen) fram till år 1980. Vid denna tidpunkt bröts
Medicinalväsendets ansvarsnämnd ut ur Socialstyrelsen och blev en
självständig myndighet - Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN). Utbrytningen motiverades i propositionen (prop. 1978/79:220
s. 22) främst med att det av hänsyn till rättssäkerheten för såväl
patienterna som sjukvårdspersonalen var en fördel att nämnden stod fri i
förhållande till tillsynsmyndigheten.
HSAN:s verksamhet reglerades fram till oktober 1994 i första hand i
1980 års tillsynslag. Från och med den 1 oktober 1994 prövas frågor om
disciplinpåföljd inom hälso- och sjukvården och tandvården av HSAN
enligt reglerna i disciplinpåföljdslagen. Dessutom regleras HSAN:s
verksamhet i förordningen (1996:571) med instruktion för Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (instruktionen). I instruktionen finns även
hänvisningar till Verksförordningen (1995:1322). Som kommer att
framgå i den följande texten är dessutom förvaltningslagen och
rättegångsbalken i vissa delar tillämpliga på HSAN:s verksamhet.
Prop. 1997/98:109
70
Disciplinpåföljdslagens innehåll har kortfattat redovisats i ett tidigare
avsnitt. I den följande texten koncentreras redovisningen till de delar av
lagen som direkt berör HSAN:s verksamhet.
I disciplinpåföljdslagen regleras frågor om HSAN huvudsakligen i 13-
24 §§. De frågor som prövas av HSAN anges dessförinnan. Det gäller
frågor om åläggande av disciplinpåföljderna erinran och varning (4 §)
samt andra frågor med anknytning till behörighet och legitimation, dvs.
återkallelse av legitimation (7 §), läkarundersökning då fråga om
återkallelse av legitimation uppkommit (8 §), begränsningar av
forskrivningsrätten avseende narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
och teknisk sprit (9-10 §§), ny legitimation efter det att den tidigare varit
återkallad (11 §) samt återkallelse av annan behörighet inom hälso- och
sjukvården (12 §).
HSAN består enligt 14 § av en ordförande och ytterligare åtta
ledamöter som utses av regeringen for tre år. Ordföranden skall vara
ordinarie domare och övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso-
och sjukvård. En ledamot utses efter förslag från Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet tillsammans. Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO) föreslår vardera en ledamot.
De fyra återstående ledamöterna utses bland personer som kan anses
särskilt företräda allmänhetens intresse. I regel är dessa fyra personer
riksdagsledamöter eller f.d. riksdagsledamöter.
Till nämndens förfogande står ett kansli. Nämndens ordförande är
heltidsanställd med titeln generaldirektör. Kansliet består av omkring
30 personer, varav cirka hälften är juristhandläggare. Till nämndens
kansli är också knutet medicinskt sakkunniga vilka även är föredragande
i nämnden.
Nämnden är enligt 15 § beslutsför med ordföranden och sex andra
ledamöter. Ordföranden far ensam fatta vissa beslut som anges i 16 §.
Det gäller beslut som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte
föreläggande att genomgå läkarundersökning eller interimistisk
återkallelse av legitimation i anledning av sådant föreläggande,
interimistisk återkallelse av forskrivningsrätt eller interimistisk
återkallelse av annan behörighet.
Ordföranden far vidare enligt samma bestämmelse ensam fatta beslut
som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak om det inte
gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grundad
anledning anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd, ärende
om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran då
hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga samt ärende om
återkallelse av legitimation då föreläggande om läkarundersökning inte
följts.
Reglerna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall enligt 17 §
tillämpas mot den som handlägger ärenden i nämnden och reglerna i
Prop. 1997/98:109
71
29 kap. rättegångsbalken om omröstning med endast lagfarna ledamöter
skall enligt 18 § tillämpas vid omröstning i nämnden. Vid sådan
omröstning skall ordföranden först säga sin mening.
Behörig att göra anmälan i frågor om disciplinpåföljd är enligt 19 §
den patient som saken gäller, eller om patienten inte själv kan anmäla
saken, en närstående till patienten. Behöriga att göra anmälan är även
Socialstyrelsen, Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslem (JK).
Ansökan om återkallelse av legitimation kan endast göras av nämnda
myndigheter och av den legitimerade själv.
Anmälan eller ansökan skall göras skriftligt och i 21 § anges närmare
vad handlingarna skall innehålla. Om de inte är fullständiga kan nämnden
enligt 22 § ge föreläggande om komplettering vid påföljd att anmälan
eller ansökan inte tas upp till prövning.
I 23 § anges att det är nämnden som svarar för att ett ärende blir
tillräckligt utrett. Nämnden kan förelägga hälso- och sjukvårdspersonal
att ge in journaler och andra handlingar som behövs för ärendets
utredning och nämnden kan såväl förelägga som utdöma vite för att få in
dessa handlingar (23 § andra stycket). Nämnden kan också inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän och andra om det krävs särskild
sakkunskap i ärendet (27 §).
Enligt 8 § instruktionen är även 19 § förvaltningslagen tillämplig på
HSAN:s verksamhet. Där regleras rätten att få avvikande mening
antecknad. Även i övrigt är förvaltningslagens bestämmelser tillämpliga
på HSAN:s verksamhet om inte avvikande regler meddelats särskilt, t.ex.
i disciplinpåföljdslagen.
Nämnden kan enligt 31 § disciplinpåföljdslagen överlämna ett ärende
beträffande arbetstagare till arbetsgivaren för åtgärd som kan ankomma
på denne om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden inte är
påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens rätt.
Nämnden kan också med stöd av 32 § överlämna en anmälan till
landstinget eller kommunen för åtgärd om anmälan innehåller klagomål
över brister i kontakten mellan en patient och hälso- och
sjukvårdspersonalen och om det finns grundad anledning anta att
anmälan inte kan föranleda disciplinpåföljd. Det kan gälla ärenden som
är mer lämpliga för en förtroendenämnd enligt lagen (1992:563) om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m.
Nämnden skall enligt 33 § göra anmälan till åtal om nämnden i ett
ärende finner att den mot vilken disciplinpåföljd är ifrågasatt är skäligen
misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott för vilket fängelse är
föreskrivet. Om ärendet inte är anhängigt i nämnden är det enligt 20 §
tillsynslagen Socialstyrelsen som är skyldig att göra sådan anmälan.
Nämndens slutliga beslut kan enligt 35 § överklagas till kammarrätten
(i Stockholm). Överklagande kan enligt 36 § göras av enskild som gjort
anmälan om det gått honom eller henne emot, av annan som beslutet
angår om det gått honom eller henne emot samt av Socialstyrelsen för att
tillvarata allmänna intressen. Överklagandet måste ha kommit in inom tre
veckor från det att parten fått del av beslutet. Socialstyrelsen måste
emellertid överklaga inom tre veckor från det att beslutet meddelades.
Prop. 1997/98:109
72
Ett beslut av nämnden som inte är slutligt får som huvudregel endast
överklagas i samband med att ärendet slutligen avgörs. Vissa beslut som
inte är slutliga får dock enligt 38 § andra stycket överklagas särskilt. Det
gäller bland annat beslut om att interimistiskt återkalla legitimation eller
interimistiskt dra in eller begränsa forskrivningsrätten.
Av den statistik som HSAN tagit fram för sin anslagsframställning för
budgetåret 1997-1999 framgår bl.a. att av anmälningarna till nämnden
kommer omkring 90 procent från patienter och 10 procent från
Socialstyrelsen. Vad gäller ärendenas fördelning på olika yrkesgrupper
dominerar anmälningar mot läkare med cirka 80 procent. Anmälningar
mot tandläkare uppgår till 5-10 procent medan resten av anmälningarna
främst avser sjuksköterskor och barnmorskor. Under år 1997 kom 2 860
ärenden in till HSAN och 2 885 ärenden avgjordes av nämnden. Vid årets
utgång uppgick antalet balanserade ärenden till 1 529. Antalet beslutade
påföljder i HSAN har i stort sett följt ärendeutvecklingen och uppgår till
omkring 20 procent av de fall där påföljd kan komma i fråga (dvs.
preskription eller andra hinder föreligger inte).
Antalet återkallelser av legitimationer är tämligen få och har under senare
år uppgått till cirka ett tjugotal per år. Det gäller samtliga yrkesgrupper.
För närvarande har cirka 200 yrkesutövare fått sina legitimationer
återkallade varav drygt hälften är sjuksköterskor, ett femtiotal läkare och
ett tjugotal tandläkare. Knappt 100 personer (varav tre fjärdedelar läkare
och resten tandläkare) har begränsningar i forskrivningsrätten. Dessa
siffror bör jämföras med antalet legitimerade yrkesutövare inom
respektive yrkesgrupp. För närvarande finns det drygt 29 000 läkare,
12 500 tandläkare och 115 000 sjuksköterskor. Under 1980-talet har
omkring ett fyrtiotal läkare fått sina legitimationer återkallade, dvs. i
genomsnitt cirka 4 per år.
Prop. 1997/98:109
73
|
5 |
Överväganden och förslag Pr0P-1997/98:109 |
|
5.1 |
Inledning |
|
5.1.1 |
Grundläggande principer för behörighetsregleringen |
Regeringens bedömning: Behörighetsregleringen bör främst använ-
das for att uppnå de samhälleliga målen om att hälso- och sjukvården
skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen, dvs. för att upprätthålla en hög patientsä-
kerhet. Avregleringen av vissa vårdutbildningar inom högskolan, nya
organisationsformer inom den offentliga vården, en ökad etablering av
yrkesgrupper inom den privata vården samt Sveriges medlemskap i
EU, har sammantaget ökat behovet av en tydlig och utvecklad behö-
righetsreglering. Samtidigt har behovet av att i behörighetsregleringen
skilja på offentlig och privat anställd vårdpersonal minskat i betydel-
se.
Skälen för regeringens bedömning: Behörighetslagstiftningen syfte
är att uppnå målet om att vården skall vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, dvs. att upprätt-
hålla en hög patientsäkerhet.
Någon form av reglering av rätten att utöva yrken inom hälso- och
sjukvården har funnits sedan mycket lång tid tillbaka. Sådana regleringar
är väl förankrade i samhället. Den kritik som framförts mot legitima-
tionsreglema grundar sig främst på åsikten att reglerna inte tillräckligt
effektivt skyddar patienterna från yrkesutövare som missköter sig. Det
har bl.a. framförts att nuvarande behörighets- och legitimationsregler inte
innebär någon reell kontroll av en persons lämplighet för ett visst yrke
utöver kontrollen av att personen genomgått den utbildning och i vissa
fall den praktik som är en förutsättning för legitimationen. Kritikerna
menar att ur det perspektivet utgör legitimationen inget annat än en yt-
terligare bekräftelse på att personen genomgått utbildningen vilket lika
gärna skulle kunna ske enbart genom utfärdandet av examens- eller ut-
bildningsbeviset.
En viktig och avgörande skillnad mellan examens- eller utbildningsbe-
viset och legitimationen är emellertid att legitimationen till skillnad från
examens- eller utbildningsbeviset kan dras in om en yrkesutövare miss-
sköter sig i yrket eller drabbas av sjukdom som omöjliggör fullgod yr-
kesutövning samt vid egen begäran. I sin yttersta konsekvens innebär en
sådan indragning av legitimationen i praktiken ofta ett yrkesförbud, en i
svensk rättstradition mycket ingripande sanktion. Detta utgör ett skäl att
vara restriktiv vid bedömningen av vilka yrkesgrupper som skall omfat-
tas av reglerna. Härutöver fyller legitimationen ett viktigt informations-
behov för bl.a. allmänheten genom att samhället med legitimationen ger
en form av garanti för att yrkesutövaren har en viss kunskapsnivå och
vissa personliga egenskaper som gör honom eller henne lämplig att utöva
74
yrket. Det gäller särskilt avseende yrkesgrupper som i inte obetydlig ut-
sträckning är verksamma i privat regi. Privatpraktiserande yrkesutövare
arbetar ofta självständigt och saknar ibland den kollegiala kontroll som
finns på t.ex. ett landstingsdrivet sjukhus. Man kan heller inte bortse från
att legitimationen har viss betydelse för att underlätta det internationella
arbetskraftutbytet. Det är regeringens uppfattning att de nu angivna skä-
len även fortsättningsvis bör ligga till grund för principerna för legitima-
tion.
Det grundläggande skälet till införandet av rättsliga regleringar av yr-
ken inom hälso- och sjukvården är omsorgen om patienternas säkerhet i
vården, patientsäkerheten. Vaije förändring eller utvidgning av bestäm-
melserna måste därför ha patientens berättigade krav på säkerhet som
ledstjärna. Det är således patientens välmotiverade krav på säkerhet i
vården som måste vara utslagsgivande när man bedömer behovet av lag-
stiftning för att reglera och begränsa rätten att utöva olika yrken inom
hälso- och sjukvården, t.ex. genom särskilda legitimationsregler.
Det bör dock påpekas att legitimations- och behörighetsregleringen
endast är ett av många styrmedel eller instrument som staten förfogar
över för att kontrollera att yrkesutövare inom hälso- och sjukvården har
den nödvändiga kompetens som behövs för att upprätthålla en god pati-
entsäkerhet.
Redan utbildningsbeviset ger således både viss information om och ga-
ranti för yrkesutövarens kompetens. Socialstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd är andra hjälpmedel för att upprätthålla en god kompetens
hos personalen, bl.a. som ett stöd för vårdgivaren i hans eller hennes
skyldighet att upprätthålla en god vårdkvalitet. En kontroll sker även ge-
nom Socialstyrelsens tillsynsverksamhet. Minst lika viktig som myndig-
hetstillsynen är dock den kompetenskontroll och kvalitetssäkring som
vårdgivaren är skyldig att göra. Denna skyldighet har genom den nya
lagstiftningen om förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården (se prop.
1995/96:176) uttryckligen reglerats genom bestämmelser i 31 § HSL som
anger att inom hälso- och sjukvården skall kvaliteten i verksamheten
systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Hälso- och sjukvårds-
personalens åligganden kommer samtidigt till sitt legala uttryck genom
bestämmelserna i åliggandelagen och de som bryter mot dessa åliggan-
den kan erhålla påföljd enligt disciplinpåföljdslagen.
Sedan de nuvarande bestämmelserna om legitimation och annan behö-
righet tillkom år 1984 har viktiga förändringar skett som berör hälso- och
sjukvården. Det gäller avregleringen av vissa vårdutbildningar inom hög-
skolan. Även en ökad etablering av yrkesgrupper inom den privata vår-
den är en förändring som har betydelse i sammanhanget. Sveriges anslut-
ning till EU har också medfört nya förpliktelser för Sverige, bl.a. skyl-
dighet att tillämpa EU:s regler för erkännande av kompetensbevis för
verksamheter inom hälso- och sjukvården. Dessa regler har tillkommit
för att undanröja hinder mot en fri rörlighet och utbyte av arbetskraft och
tjänster mellan medlemsländerna. Inom den offentliga vården har dess-
utom nya organisationsformer utvecklats, bl.a. genom ett ökat kommu-
nalt engagemang. Det sist nämnda förhållandet har bl.a. lett till att riks-
dagen för att stärka den s.k. verksamhetstillsynen fattat beslut om den
Prop. 1997/98:109
75
tidigare nämnda tillsynslagen. I förarbetena till lagen konstateras att ut- Prop. 1997/98:109
vecklingstendensema inom vården, med en integrering mellan den of-
fentliga och den enskilda hälso- och sjukvården, en mer varierad vård-
struktur med starka ekonomiska incitament i verksamheten samt nya
vård- och behandlingsmetoder medför att gränserna mellan offentlig och
enskild vård blir alltmer flytande. Verksamhetsområdena uppvisar också
allt större likheter. I propositionen konstateras därför sammanfattningsvis
att regelsystemet angående verksamhetstillsyn bör vara lika för offentlig
och enskild vård (prop.l995/96:176 s. 44 f).
De nyss angivna omständigheterna minskar inte behovet av särskilda
legitimations- och behörighetsregler inom hälso- och sjukvården. Tvärt-
om ökar behovet av en tydlig och utvecklad behörighetsreglering. De
skäl som angavs i förarbetena till nuvarande behörighetslag for att det
bör finnas sådana bestämmelser gör sig i dag gällande med än större
kraft. Man kan samtidigt konstatera att argumenten för att i behörighets-
lagstiftningen skilja på offentligt och enskilt anställd vårdpersonal har
minskat påtagligt i betydelse. Regler om legitimation och annan behörig-
het som förutsättning för att fa utöva yrken inom hälso- och sjukvården
finns i så gott som alla länder med en hälso- och sjukvård jämförbar med
den svenska. I såväl de nordiska länderna som flera länder inom EU är
regleringen av olika yrken dessutom mer omfattande och detaljerad än
här i landet. De internationella förhållandena utgör således inget hinder
mot en fortsatt reglering av yrken inom hälso- och sjukvården. Tvärtom
gynnar en anpassning av de svenska reglerna till förhållandena i de nor-
diska länderna och länderna inom EU de svenska yrkesutövare som vill
söka sig ut på den internationella arbetsmarknaden. Ytterligare reglering-
ar av behörigheten att utöva yrke inom hälso- och sjukvården bör där-
emot inte ske enbart av det skälet att yrket i fråga är reglerat i andra län-
der, utan patientsäkerheten bör vara utgångspunkten även för en sådan
reglering. Däremot kan det internationella perspektivet vara en omstän-
dighet som vägs in vid en slutlig bedömning av om t.ex. ett yrke som i
dag är oreglerat skall regleras.
Kvacksalverilagen har varit i kraft sedan 1961. Altemativmedicin-
kommittén lämnade i betänkandet Huvudbetänkande från Altemativme-
dicinkommittén (SOU 1989:60) ett förslag till lag om altemativmedi-
cinsk verksamhet m.m. Lagen var tänkt att ersätta kvacksalverilagen.
Under remissbehandlingen av betänkandet framfördes en hel del kritiska
synpunkter och kommitténs förslag kom inte att genomföras. Synen på
altemativmedicin har förändrats sedan 1961 och det har därför funnits
behov av att se över kvacksalverilagen.
I olika sammanhang har framförts att det finns skäl att överväga ytterli-
gare former av disciplinpåföljd, andra sanktioner eller åtgärder for att
höja patientsäkerheten. Steget mellan varning och återkallelse av legiti-
mation har ansetts vara alltför stort. De disciplinpåföljder som i dag kan
76
åläggas hälso- och sjukvårdspersonalen - erinran eller varning - ställer
inte några uttalade krav på att den berörde skall vidta egna åtgärder för
att rätta till påtalade brister i yrkesutövningen. En enkätundersökning
som gjorts på uppdrag av Utredningen om förbättrad tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen (SOU 1995:147, s. 197 ff.) visar emellertid att
sådana åtgärder många gånger blir den reella effekten av en disciplinpå-
följd. Det är vanligt förekommande att arbetsgivaren vidtar individuellt
inriktade åtgärder för att komma till rätta med brister i såväl de teoretiska
som de praktiska yrkeskunskaperna. Även utomlands går utvecklingen
mot åtgärder som syftar till att avhjälpa den enskilde yrkesutövarens
brister. Riksdagens revisorer anförde i sin rapport Disciplinärenden inom
hälso- och sjukvården (1993/94:RR7) att det i de flesta ärenden om dis-
ciplinpåföljd är frågan om tillfälliga händelser som inte kräver ytterligare
åtgärder när det gäller risken för upprepning. Det finns dock ett fåtal yr-
kesutövare inom hälso- och sjukvården som inte har låtit sig rättas av
ålagda disciplinpåföljder och som ådragit sig flera sådana. Det finns vi-
dare vissa yrkesutövare som, även om de inte tidigare ålagts disciplinpå-
följd eller varit föremål för andra åtgärder, genom en enda allvarlig för-
seelse visat att de är i behov av en mer ingripande åtgärd.
Frågan om möjlighet att interimistiskt återkalla legitimation har varit
föremål för utredning i olika sammanhang. Således föreslog Socialstyrel-
sen 1984 att en sådan möjlighet skulle införas även för fall i vilka åter-
kallelsegrunden var den legitimerades oskicklighet eller uppenbara
olämplighet att utöva yrket. Även tillsynsutredningen diskuterade frågan
i sitt betänkande (SOU 1991:63) men ansåg att de fall som skulle komma
i fråga var få och att en sådan regel därför, inte minst mot bakgrunden av
den enskildes krav på rättssäkerhet, inte var motiverad. Riksdagens revi-
sorer framförde i den tidigare nämnda rapporten att det var angeläget att
utöka möjligheterna till interimistisk återkallelse av legitimation. Rege-
ringen anförde i prop. 1993/94:149 s. 99 ff. bl.a. att det kunde finnas fog
för att utöka antalet fall då interimistisk återkallelse var möjlig. Vid en
sammanvägning av skälen för och emot talade emellertid enligt regering-
en starkare skäl mot en sådan utökning. Socialutskottet uttryckte i sitt
betänkande (1993/94:SoU26) förståelse för regeringens bedömning. Ut-
skottet ansåg ändå att regeringen på nytt borde pröva frågan om att öka
möjligheterna till interimistisk återkallelse av legitimation och förutsatte
att rättssäkerhetsfrågoma borde få en bred belysning. Riksdagen besluta-
de i enlighet med utskottets förslag.
Socialstyrelsen för i dag ett register över legitimerad hälso- och sjuk-
vårdspersonal och HSAN för ett personregister för diarium och ärende-
hantering. Riksdagens revisorer framförde i den tidigare nämnda rappor-
ten att det hos Socialstyrelsen finns ett behov av ett riksövergripande
register över hälso- och sjukvårdspersonal som ålagts disciplinpåföljd.
Socialutskottet ansåg att frågan om införandet av ett sådant register borde
övervägas ytterligare av regeringen med beaktande bl.a. av de register
som redan finns hos Socialstyrelsen. Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets förslag.
Disciplinpåföljdslagen trädde i kraft den 1 oktober 1994. Sedan dess
har ett antal disciplinärenden fått skrivas av på grund av att absolut pre-
Prop. 1997/98:109
77
skription inträtt. Mot denna bakgrund har en promemoria utarbetats inom Prop. 1997/98:109
Socialdepartementet rörande bestämmelsen om absolut preskription i
disciplinpåföljdslagen. I promemorian sägs bl.a. att en förlängning av
preskriptionstiden bör övervägas till förslagsvis tio år.
I en motion till riksdagen (1997/98:ml94) föreslås att bestämmelserna
om anmälan till HSAN skall ändras. Enligt förslaget skall - i ärenden om
disciplinpåföljd - anmälan alltid avse ansvarig hälso- och sjukvårdsper-
sonal. Förslaget syftar till att undvika situationer då en yrkesutövare som
begått ett fel inte kan åläggas disciplinpåföljd, därför att han eller hon
inte är anmäld. Regeringen anser att frågan bör bli föremål för ytterligare
överväganden innan ett slutligt ställningstagande kan ske.
Regeringens förslag: Kvacksalverilagen, behörighetslagen, discip-
linpåföljdslagen, åliggandelagen och tillsynslagen skall sammanföras i
en lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Kommittén har i sitt förslag inte kunnat beakta den nya tillsynslagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1997. Enligt kommitténs mening är det
emellertid fullt möjligt att föra in även dessa regler i en ny enhetlig lag-
stiftning om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker försla-
get. Landstingsförbundet uttrycker tveksamhet till om förslaget att sam-
manföra flera lagar i en ny lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område ger dem som tillämpar lagstiftningen en bättre överblick.
Skälen för regeringens förslag: De centrala regleringarna om yrkes-
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område finns idag i fem lagar. I
åliggandelagen finns bestämmelser om all hälso- och sjukvårdspersonals
skyldigheter i vårdarbetet. Regler om behörighet för yrken och vilka yr-
kesgrupper som är legitimerade eller behöriga i övrigt finns i behörig-
hetslagen. I disciplinpåföljdslagen återfinns bl.a. bestämmelser om åter-
kallelse av legitimation för legitimerad personal och disciplinpåföljder
mot all hälso- och sjukvårdspersonal, såväl legitimerad som icke legiti-
merad. Kvacksalverilagen reglerar vilka undantag från näringsfriheten
som gäller på hälso- och sjukvårdens område, dvs. vilka åtgärder som
endast far vidtas av personal som står under Socialstyrelsens tillsyn. Till-
synen över hälso- och sjukvårdspersonalen, den s.k. individtillsynen,
samt tillsynen över själva verksamheten, den s.k. verksamhetstillsynen,
regleras slutligen i tillsynslagen. Tillsynslagen gäller för all vård, oavsett
om den bedrivs i offentlig eller enskild regi.
De olika lagarnas yttersta syfte är att trygga säkerheten för patienterna
vid vård och behandling. Patienterna har därför ett befogat intresse av att
lagstiftningen är effektiv, lättillgänglig och tydlig. Lagstiftningen skall
rent konkret tillämpas på de yrkesutövare som arbetar med hälso- och
78
sjukvårdande verksamhet. Dessa yrkesutövare har därför ett särskilt in-
tresse av att lagstiftningen är klar, konsekvent och överskådlig. De myn-
digheter som skall tillämpa lagstiftningen, främst Socialstyrelsen och
HSAN, har självfallet också ett intresse av att lagstiftningen är lätt att
överblicka och att tillämpa.
Åtskilliga förenklingar har gjorts det senaste decenniet, vilka har un-
derlättat såväl tillämpning som överblickbarhet, däribland borttagandet
av äldre instruktioner och reglementen för olika yrkesgrupper. I regering-
ens prop. 1993/94:149 om åligganden för personal inom hälso- och sjuk-
vården föreslog regeringen att 1980 års tillsynslag skulle ersättas med två
nya lagar, åliggandelagen och disciplinpåföljdslagen. Skälen för att till-
skapa två lagar, som trädde i kraft den 1 oktober 1994, var främst att det
blev tydligare att de båda lagarna inte har samma tillämpningsområde
och att inte alla brott mot åliggandelagen motiverar ett ingripande enligt
disciplinpåföljdslagen. Även om det inte uttryckligen angavs i proposi-
tionen kan ett skäl också ha varit att man från hälso- och sjukvårdsperso-
nalens sida ansåg det angeläget att de åligganden som åvilade dem regle-
rades i en särskild, fristående lag.
Regeringen anser emellertid att ytterligare förenklingar kan göras för
att bättre uppfylla de intressen och krav som redovisats ovan. Flera skäl
talar för en omprövning av de tidigare angivna ställningstagandena för en
särskild lag om hälso- och sjukvårdspersonalens åligganden. Det i propo-
sitionen angivna skälen att inte alla brott mot åliggandelagen motiverar
ett ingripande enligt disciplinpåföljdslagen medför inte automatiskt att
det är nödvändigt att separera lagstiftningen. Det har i stor utsträckning
varit nödvändigt, även om bestämmelserna finns i skilda lagar, att hänvi-
sa mellan dem. Man kan exempelvis notera att i 4 § disciplinpåföljdsla-
gen, som anger när disciplinpåföljd far åläggas, räknas flera av åliggan-
delagens paragrafer upp (2, 3, 5, 7, 8, 9 §§). Om en yrkesutövare åsido-
sätter åligganden som framgår av dessa bestämmelser blir disciplinpå-
följdslagen tillämplig. Utanför lagens tillämpningsområde faller de be-
stämmelser där disciplinförfarande inte ansetts lämpligt på grund av att
bestämmelserna inte berör patientsäkerheten. Enligt regeringens mening
skulle det öka tydligheten om dessa bestämmelser knöts närmare till var-
andra.
Såväl åliggandelagen som disciplinpåföljdslagen är i första hand till-
komna i patienternas intresse och för deras säkerhet. Det är samhällets
uppgift att se till att bestämmelserna efterlevs. Ur patienternas synvinkel
är det en fördel om lagstiftningen är överskådlig och klar och att det i ett
sammanhang anges vilka åligganden som åvilar personalen, hur tillsynen
skall ske och i vilka fall samhället ansett det nödvändigt att beivra över-
trädelser eller underlåtelser av dessa åligganden genom särskilda discip-
linpåföljder - när patientsäkerheten så kräver. Det bör således ur patien-
tens synvinkel vara av särskilt värde om dessa bestämmelser samlades i
ett mer enhetligt regelsystem.
Regeringen anser att det även av andra skäl kan ifrågasättas om det,
som i dag, krävs fem lagar för att bl.a. reglera olika yrkeskategoriers
skyldigheter inom hälso- och sjukvården, dvs. om det i skilda lagar måste
regleras vilka åligganden som åvilar hälso- och sjukvårdspersonal, vem
Prop. 1997/98:109
79
som får eller inte får utföra vissa åtgärder, vem som har rätt till viss be- Prop. 1997/98:109
hörighet eller legitimation och vilka disciplinpåföljder och andra åtgärder
som kan tillgripas mot dessa yrkesutövare. Det är tveksamt om ett system
där åliggande, tillsyn och disciplinpåföljder finns i skilda lagar gynnar
hälso- och sjukvårdspersonalens självklara krav på en klar, konsekvent
och överskådlig reglering.
Regeringen anser sammanfattningsvis att en bättre samordning bör ske
vad gäller de lagar som bl.a. reglerar de olika yrkesgruppernas skyldig-
heter inom hälso- och sjukvården. Tillämpningen av lagstiftningen, lik-
som dess överblickbarhet, torde avsevärt underlättas om reglerna samla-
des i ett mer enhetligt regelsystem. Om man i en lag tydligt särskiljer de
olika delfrågorna, genom att dela in lagen i flera kapitel, förbättras över-
blickbarheten avsevärt även om den föreslagna lagen blir omfångsrik.
Regeringen anser inte att det förhållandet att åliggandelagen, disciplinpå-
följ dslagen och tillsynslagen varit i kraft så kort tid utgör något hinder
mot en sammanslagning av de aktuella lagarna. Regeringen föreslår där-
för att de nämnda lagarna sammanförs i en ny gemensam lag om yrkes-
verksamhet inom hälso- och sjukvården.
I sammanhanget bör också nämnas att Kommittén om hälso- och sjuk-
vårdens finansiering och organisation (HSU 2000) behandlat frågan om
en samlad hälso- och sjukvårdslagstiftning i betänkandet Patienten har
rätt (SOU 1997:157). Kommittén anför bl.a. att hälso- och sjukvårdslag-
stiftningen behöver ses över och att en utgångspunkt bör vara de be-
stämmelser som har betydelse för patientens ställning samlas i en lag i
stället för att de som nu är spridda på flera lagar. Den uppenbara fördelen
med detta är, enligt kommittén, att bestämmelserna blir tillgängliga och
överskådliga för såväl patienter och personal som för allmänheten. Lag-
tekniskt kan detta åstadkommas på olika sätt, t.ex. genom en patientlag
eller i en hälso- och sjukvårdsbalk. Enligt regeringens mening utgör för-
slaget om en ny lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens om-
råde ett första steg i den riktning som förespråkas i betänkandet.
5.3.1 Inledning
Regeringens bedömning: Patientsäkerheten bör vara överordnad öv-
riga kriterier när det gäller bedömningen av om ett yrke skall omfattas
av bestämmelserna om legitimation. Övriga kriterier är att hänföra till
yrkesrollens innehåll, utbildningsnivå och internationella förhållan-
den. Kretsen av legitimerade yrkesutövare bör inte göras alltför vid.
Behörighetskommitténs bedömning: Överensstämmer med regering-
ens förslag.
80
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig om bedöm-
ningsgrunderna vid överväganden kring vilka yrkesgrupper som bör om-
fattas av bestämmelserna om legitimation har i huvudsak ställt sig bakom
kommitténs ståndpunkter.
Skälen för regeringens bedömning: Legitimationen utgör sedan lång
tid det mest framträdande beviset på en yrkesutövares kompetens inom
hälso- och sjukvården. I flera fall är legitimationen en forutsättning för
annan behörighet såsom exempelvis ensamrätt att utöva yrket och rätt till
yrkestitel. Legitimationen är ett uttryck för att en yrkesutövare står under
samhällets tillsyn och har godkänts för yrkesverksamhet inom det områ-
de legitimationen avser. Den främsta betydelsen ligger i samhällets möj-
lighet att på ett märkbart och tydligt sätt - genom indragning av legiti-
mationen - reagera när en legitimerad yrkesutövare allvarligt missköter
sig.
Om samhället skulle avstå från att lägga in vissa kvalitetskrav på yr-
kesverksamheten skulle behörighetsregleringen kunna komma att urhol-
kas och mera bli frågan om en registrering av olika hälso- och sjukvår-
dande verksamheter eller yrkesgrupper. En sådan reglering kan knappast
vara motiverad för att upprätthålla en god patientsäkerhet.
Enligt förarbetena till nuvarande behörighetslag är legitimationens hu-
vudfunktion att vara en garanti för att personalen har en viss kunskapsni-
vå och vissa personliga egenskaper samt utgöra en varudeklaration för
personalens kvalifikationer. Rätten till legitimation skall förbehållas så-
dana grupper av yrkesutövare som har en självständig yrkesfunktion med
kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för patienternas sä-
kerhet i vården och som i inte oväsentlig utsträckning vänder sig direkt
till allmänheten, t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare.
Regeringen anser att patientsäkerheten måste vara överordnat övriga
kriterier när det gäller bedömningen av om ett yrke skall omfattas av be-
stämmelserna om legitimation. Övriga kriterier som bör tillmätas stor
betydelse kan inordnas under begreppen yrkesrollens innehåll, utbild-
ningsnivå och internationella förhållanden.
Yrkesrollens innehåll är väsentligt vid överväganden kring om ett yrke
skall omfattas av legitimationsbestämmelsema. En viss bredd i yrkesrol-
len bör krävas. Yrkesrollen måste även innefatta ett visst mått av själv-
ständighet. Det kan vara frågan om att ställa diagnos och föranstalta om
olika typer av behandlingar. Yrkesrollen bör också innefatta ett direkt
patientansvar med ansvar för diagnostiska och terapeutiska förfaranden.
Även om yrkesutövaren inte har någon direkt patientkontakt kan emel-
lertid hans eller hennes bedömning i vissa fall ändå ha stor betydelse för
patientens säkerhet, t.ex. genom att den som har den direkta patientkon-
takten inte kan göra motsvarande bedömning eller endast med svårighet
kan göra den. Vidare bör beaktas hur riskfyllt yrkesutövandet kan vara
för den enskilde patienten/klienten, dvs. hur stor risknivån vid felbe-
handling är. Vid bedömningen bör också tas hänsyn till om yrkesrollen
innefattar egen förskrivnings-, remiss- och intygsrätt.
Om yrkesrollen enbart utövas i offentlig anställning kan i vissa fall be-
hovet av legitimation vara mindre än om det finns möjligheter att bedriva
verksamhet i privat regi. Emellertid har utvecklingen visat att vården i
Prop. 1997/98:109
81
6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
allt större utsträckning sker i olika blandningar mellan offentligt och pri-
vat. I lagstiftningen likställs numera också verksamhetstillsynen över
offentlig och privat vård. Skälen för att i behörighetslagstiftningen i nå-
got väsentligt avseende skilja på offentligt och enskilt anställd vårdper-
sonal har därmed minskat i betydelse. Regeringen anser därför att yrkes-
grupper som har särskild betydelse för patientsäkerheten bör kunna om-
fattas av en reglering genom t.ex. legitimation, även om tjänstgöringen
för närvarande enbart sker i offentlig regi.
Utbildningens nivå, längd och innehåll samt den vetenskapliga förank-
ringen är ytterligare omständigheter som framstår som betydelsefulla vid
bedömningen av om ett yrke skall vara legitimationsgrundande. Själv-
fallet är det svårt att se sådana kriterier fristående från de nyss uppräkna-
de. Yrkesrollens innehåll avspeglas oftast i utbildningens nivå och längd,
men utbildningsaspekten måste ändå vägas in i bedömningen. Utbild-
ningen bör vara väl definierad och leda till ett särskilt yrke. Det bör vara
frågan om en förhållandevis kvalificerad utbildning. Ett rimligt krav kan
vara att utbildningen är av högskolekaraktär och att den har en viss om-
fattning, således inte enbart en kortare kurs. En omständighet som kan
vara av betydelse är om utbildningen avslutas med en särskilt regle-
rad/godkänd yrkesexamen. När det gäller tilläggsutbildningar kan det
vara mindre relevant att karaktärisera en tilläggsfunktion som legitima-
tionsgrundande om redan grundutbildningen är legitimationsgrundande.
Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta medför
att ett legitimationsyrke måste ha en väsentlig förankring i en vetenskap-
lig grund för yrkesutövningen i fråga.
Internationella förhållanden kan medföra att yrkesverksamhet som vi i
Sverige traditionellt sett inte har gett särskild behörighet ändå bör om-
fattas av en reglering. Genom medlemskapet i EU har Sverige åtagit sig
att tillämpa regler om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för
verksamhet inom bl.a. hälso- och sjukvården (jfr. avsnitt 4.5.2). I vissa
fall kan det vara en fördel för svenska medborgare med svensk utbildning
som vill utöva sitt yrke i ett annat medlemsland att yrket är reglerat i Sve-
rige. En sådan omständighet bör emellertid inte utgöra ett exklusivt skäl
för t.ex. legitimering. Även det förhållandet att ett yrke omfattas av den
nordiska överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad för viss
hälso- och sjukvårdspersonal (jfr. avsnitt 4.5.1) och/eller är legitimerat i
andra nordiska länder kan vara ett argument för legitimation. Detta för att
ytterligare integrera ländernas arbetsmarknader.
Sverige har, sett i ett europeiskt perspektiv, förhållandevis fa yrken
som är reglerade. Om ett yrke är oreglerat i Sverige kan medborgare i ett
annat EU-land i princip fritt etablera sig och ge vård och behandling. För
att Sverige skall kunna uppställa krav på kompetens etc. på andra EU-
medborgare krävs, enligt de generella EG-direktiven om ömsesidigt er-
kännande av kompetensbevis (jfr. avsnitt 4.5.2), att yrket är reglerat här i
landet. Det är i det sammanhanget inte tillräckligt att utbildningen är
reglerad, det krävs att yrket omfattas av en reglering.
Vissa av de kriterier som ställts upp är utformade på ett sådant sätt att
en yrkesgrupp antingen omfattas av kriteriet eller inte omfattas av det.
Prop. 1997/98:109
82
Beträffande några kriterier gäller att en yrkesgrupp kan uppfylla dem i
högre eller mindre grad. Något krav på att samtliga kriterier skall vara
uppfyllda kan inte ställas. Hur mycket som skall krävas för att en yrkes-
grupp skall komma i fråga för legitimation måste avgöras genom en
sammanvägning av samtliga omständigheter, varvid de redovisade krite-
rierna far utgöra grunden för bedömningen. Kriterierna bör också kunna
vara utgångspunkt vid en bedömning av om en yrkesgrupp som inte bör
erhålla legitimation i stället skall omfattas av någon kompletterande be-
hörighetsreglering.
Med de höga krav som ställs för att en yrkesgrupp skall komma i fråga
för legitimation blir med nödvändighet antalet yrkesgrupper som uppfyl-
ler kraven relativt begränsat. Det är också regeringens uppfattning att
kretsen av legitimerade yrkesutövare inte bör göras alltför vid.
Regeringen redovisar i avsnitt 5.3.2 vilka nya yrkesgrupper som enligt
förslaget skall omfattas av bestämmelserna om legitimation.
Om det stora problemet ur kompetens- och behörighetssynpunkt inom
ett yrkesområde är avsaknaden av en reglerad utbildning, är det inte rim-
ligt att gå omvägen om en legitimation för att komma till rätta med pro-
blemen. Regeringen avser därför att, genom att utöka antalet yrkesexa-
mina i högskoleförordningen (1993:100), reglera ytterligare utbildningar.
Som tidigare redovisats är det emellertid inte tillräckligt med en reglering
av utbildningen för att yrket skall räknas som reglerat enligt det första
generella EG-direktivet om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis.
För att Sverige i det sammanhanget skall ha möjlighet att ställa krav på
kompetens krävs att yrket är reglerat. En lagstiftning som innebär att yt-
terligare yrken regleras medför således ökade möjligheter för Sverige att
kontrollera yrkesutövare och uppställa krav på kompetens etc.
Regeringens förslag: Av de legitimerade yrkesutövarna skall apote-
kare, arbetsterapeuter, barnmorskor, logopeder, läkare, psykologer,
psykoterapeuter, receptarier, sjukgymnaster, sjukhusfysiker, sjukskö-
terskor, tandhygienister och tandläkare erhålla ensamrätt till sin yr-
kestitel (skyddad yrkestitel) vid verksamhet inom hälso- och sjukvår-
den.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Sveriges leg. Optikers Riksförbund finner det
synnerligen anmärkningsvärt att utredningen föreslår att optiker inte får
något skydd för yrkestiteln. I ett alltmer synkrävande samhälle med bl.a.
en framväxande IT-sektor torde, enligt förbundet, optikerns roll vara
ostridig som den personal som tillhandahåller god synvård. I dag finns
cirka 2 300 legitimationer för optiker utfärdade varav cirka 2 000 är yr-
kesverksamma. Antalet optiker som efter grundutbildning inte genomgått
den tidigare s.k. legitimationskursen har, enligt förbundet, alltid varit
försvinnande litet. Förbundet uppskattar denna grupp till högst fem pro-
Prop. 1997/98:109
83
cent av det totala antalet yrkesverksamma. Legitimerade Kiropraktorers Prop. 1997/98:109
Riksorganisation anser att även yrkestiteln kiropraktor skall ges
straffrättsligt skydd. Svenska Naprapatförbundet, som yttrat sig i samråd
med Naprapathögskolan, förespråkar ett skydd för titeln naprapat.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att skyddet för yr-
kestiteln inte, som i dag, skall vara förbehållet de fem yrkesgrupperna
barnmorskor, läkare, psykologer, psykoterapeuter och tandläkare. Den
nuvarande ordningen medför att det är möjligt att kalla sig t.ex. sjukskö-
terska eller sjukgymnast utan att ha utbildning eller legitimation för yrket
bara man inte kombinerar denna yrkestitel med uttrycket legitimerad.
Regeringen kan inte se att det finns berättigade skäl för någon att få kalla
sig t.ex. sjukgymnast eller sjuksköterska utan att ha legitimation för yr-
ket. Skälen väger i vart fall inte tyngre än patienternas krav på att även
yrkestiteln ger en tydlig varudeklaration/information om vad yrkesutöva-
ren har för kompetens. Detta särskilt med hänsyn till att flertalet av de
yrkesgrupper det gäller i dag i princip erhåller legitimationen genom att
inge sitt examensbevis till Socialstyrelsen. De yrkesgrupper som omfat-
tas av legitimationsreglema skall därför också som huvudregel ha ensam-
rätt till yrkestiteln och inte enbart skydd för beteckningen legitimerad i
kombination med yrkestiteln. En sådan reglering stärker generellt sett
patientsäkerheten och gör behörighetsregleringen avsevärt enhetligare
och tydligare.
För de nu legitimerade yrkesgrupperna logopeder, sjukgymnaster,
sjuksköterskor och tandhygienister torde en ensamrätt till yrkestiteln
kopplad till legitimationen inte vålla några större problem. Visserligen
får en sådan reglering till följd att de yrkesutövare som genomgått ut-
bildning och erhållit examen för dessa yrken, men som inte erhållit legi-
timation, inte kan använda yrkestiteln.
I förarbetena till regleringen av psykologernas och psykoterapeutemas
titelskydd anges att det måste vara tillåtet för de som har psykologexa-
men att i verksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet få ange att de har
denna examen även om de inte har erhållit legitimation. Det måste dock
ske på ett sådant sätt att en förväxling med titeln psykolog inte sker (se
prop. 1992/93:83 s. 38 och 45). Det gäller även sådana personer som har
utländsk examen som kan förväxlas med svensk.
Om man inför en ensamrätt till yrkestiteln för de legitimationsgrun-
dande yrkena logopeder, sjukgymnaster, sjuksköterskor och tandhygie-
nister måste det vara möjligt för dem som har avlagd examen i något av
dessa yrken att, på motsvarande sätt som i dag gäller för dem som avlagt
psykolog- eller psykoterapeutexamen, i verksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område få ange sin yrkesexamen även om de inte har erhållit
legitimation.
En regel om titelskydd för legitimationsyrkena logopeder, sjukgym-
naster, sjuksköterskor och tandhygienister måste dessutom, på samma
sätt som vad gäller psykologer och psykoterapeuter, kombineras med en
regel om att en liknande titel skall anges på ett sätt som tydligt skiljer den
från de skyddade yrkestitlarna.
Vad gäller kiropraktorer och naprapater är förhållandena annorlunda.
Inom dessa yrkesgrupper finns ett inte obetydligt antal yrkesverksamma,
84
främst enskilda yrkesutövare, som har en annan utbildning än den som Prop. 1997/98:109
f.n. är legitimationsgrundande. Detta gäller även optiker.
En reglering som innebär ensamrätt till yrkestiteln kiropraktor för de i
dag legitimerade kiropraktorema skulle få till följd att kiropraktorer med
en icke legitimationsgrundande utbildning skulle fråntas rätten att använ-
da denna yrkestitel. Detta skulle skapa stora praktiska problem och skulle
med all sannolikhet innebära ett kraftigt ingrepp i deras närings- och yr-
kesfrihet. Detsamma torde i viss mån gälla även för naprapatema. Med
hänsyn härtill och till dessa yrkesgruppers speciella förhållanden anser
regeringen att man för närvarande inte skall låta dem omfattas av ett titel-
skydd utöver det skydd för yrkesbeteckningen, dvs. yrkestitel i kombina-
tion med beteckningen legitimerad, som finns i dag.
Vad gäller yrkesgruppen optiker arbetar de i mycket stor utsträckning
som enskilda yrkesutövare. Ett inte obetydligt antal av dessa saknar legi-
timation. En ensamrätt till yrkestiteln för dem som genomgått den nuva-
rande treåriga optikerutbildningen eller tidigare legitimationsgrundande
utbildning skulle i praktiken på ett ingripande sätt begränsa närings- och
yrkesfriheten för många optiker om man inte hade generösa dispens- eller
undantagsregler. Enligt regeringens uppfattning är det därför för närva-
rande inte lämpligt att låta även optiker omfattas av det nu angivna titel-
skyddet. På sikt bör dock, i enlighet med den åsikt som framförts av Sve-
riges leg. Optikers Riksförbund, även denna yrkesgrupp omfattas av ett
titelskydd.
Det har ifrågasatts om inte ett skydd för yrkestitlarna också borde gälla
utanför hälso- och sjukvårdens respektive tandvårdens område. Enligt
regeringens mening skulle emellertid en sådan lagstiftning föra för långt.
Det har heller inte framkommit några omständigheter som tyder på att
avsaknaden av ett sådant förbud skulle vara ett problem. Om någon i an-
nat sammanhang använder yrkestiteln i missledande syfte som inte har
samband med hälso- och sjukvården etc. kan det vara att bedöma som
brott mot marknadsföringslagen eller vara straffbart enligt brottsbalken,
exempelvis som försök till bedrägeri.
För de yrkeskategorier som omfattas av legitimationsbestämmelsema
gäller i dag att de i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
kommer under tillsyn genom erhållandet av legitimationen. De yrkes-
utövare som eventuellt väljer att inte ansöka om legitimation står utanför
samhällets tillsyn, om de inte av annan anledning - exempelvis på grund
av att de biträder en legitimerad person - skall räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal. Regeringens förslag innebär inte några förändringar
härvidlag. Dock omfattas de yrkesverksamma av samhällets tillsyn som, i
enlighet med den föreslagna kompletterande regleringen av skyddade
yrkestitlar (se vidare nedan), använder sig av en skyddad yrkestitel på
hälso- och sjukvårdens område eller är anställd i offentliga vården. Den
som vill ställa sig utanför tillsynen måste således välja en annan, icke
skyddad yrkestitel.
85
Prop. 1997/98:109
Regeringens förslag: Endast sjuksköterskor som genomgått en regle-
rad vidareutbildning för sjuksköterskor far rätt att i verksamhet inom
hälso- och sjukvården använda den titel som motsvaras av en specia-
listsjuksköterskeexamen (skyddad specialistbeteckning).
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har främst haft synpunkter på
vilka olika vidareutbildningar för sjuksköterskor som bör regleras. Fler-
talet remissinstanser har emellertid tillstyrkt förslaget om att reglera
sjuksköterskornas vidareutbildning och därigenom möjliggöra för sjuk-
sköterskor som genomgått en reglerad vidareutbildning att använda den
titeln som motsvaras av examen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har den 29 januari 1998
(U98/240/UH) gett Högskoleverket i uppdrag att lämna förslag till ut-
bildning för specialistsjuksköterskor med olika inriktningar samt målbe-
skrivning för dessa. Därutöver skall Högskoleverket presentera en modell
för utbildning för röntgensjuksköterskor samt därjämte förslag till målbe-
skrivning. Högskoleverket skall även utreda om det vid en eventuell för-
ändring av nuvarande ordning behövs övergångsbestämmelser inom ut-
bildningsområdet och i så fall lämna förslag på sådana övergångsbe-
stämmelser. Högskoleverket skall vid fullföljandet av uppdraget samråda
med Socialstyrelsen, berörda yrkesorganisationer samt Landstingsför-
bundet och Svenska Kommunförbundet. Uppdraget skall redovisas till
regeringen senast den 30 september 1998.
I behörighetslagen finns i dag en ensamrätt för läkare och tandläkare
som genomgått föreskriven vidareutbildning att för allmänheten ange att
han eller hon är specialist inom sitt yrke. Ett motsvarande skydd för läka-
res och tandläkares specialistbeteckningar finns även i lagförslaget. Re-
geringen anser att även sjuksköterskors specialistbeteckningar bör skyd-
das. I lagförslaget finns därför en bestämmelse som anger att den specia-
listbeteckning som motsvarar en reglerad vidareutbildning för sjukskö-
terskor skall fa användas endast av sjuksköterskor som avlagt en sådan
examen. Om en examen benämns exempelvis distriktssjuksköterskeexa-
men, far en sjuksköterska använda specialistbeteckningen distriktssjuk-
sköterska endast om han eller hon avlagt en distriktssjuksköterskeexa-
men. Ett problem är att en reglering av sjuksköterskornas vidareutbild-
ning kan bli verkningslös om den inte följs av krav på viss behörighet i
fråga om anställning inom vissa funktioner som sjuksköterska inom den
allmänna hälso- och sjukvården. Denna fråga kommer regeringen senare
att överväga.
86
Prop. 1997/98:109
Regeringens förslag: Som ett komplement till legitimationen skall ett
nytt system med skyddade yrkestitlar inforas för vissa yrkeskategorier
som inte omfattas av bestämmelserna om legitimation. Rätten till den
skyddade yrkestiteln knyts till ett examens- eller kompetensbevis.
Regleringen innefattar inte någon exklusiv rätt att utöva yrket. Yrkes-
utövare med skyddad yrkestitel räknas som hälso- och sjukvårdsper-
sonal när de i sin verksamhet inom hälso- och sjukvården använder
den skyddade yrkestiteln och de står därmed under samhällets tillsyn.
De kommer därmed att omfattas av regleringen i patientskadelagen
om skyldighet att teckna patientförsäkring. Vidare blir de skyldiga att
göra s.k. lex Maria-anmälningar.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Kommittén diskuterade - men tog inte ställning till -
frågorna om skyldighet att teckna patientförsäkring, föra journaler och
göra lex Maria-anmälningar. Kommittén utformade heller inte något för-
slag till övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som tagit ställning
till förslaget om skyddade yrkestitlar har ställt sig positiva. Det gäller
exempelvis Landstingsförbundet och Umeå Universitets Medicinska fa-
kultet. Socialstyrelsen, som tillstyrker förslaget, ser det som angeläget att
övergångsbestämmelser utformas så att behovet av dispenser minimeras
för det drygt tiotusental yrkesföreträdare som genomgått motsvarande
högskoleutbildning eller yrkesutbildning enligt en tidigare fastställd stu-
dieordning. Styrelsen anmärker att kommittén inte belyst frågan om hur
de utomlands utbildade skall fa rätt till skyddad yrkestitel. Även de me-
dicintekniska ingenjörernas och kuratorernas kompetenskrav för yrkes-
utövning behöver, enligt styrelsen, tas upp till prövning. Malmö kom-
munstyrelse, som också tillstyrker förslaget, pekar på behovet av en tyd-
lig reglering av formerna för dispens och bedömning av olika utbildning-
ar. Statskontoret tillstyrker att vissa utbildningar regleras.
Förslaget har också blivit föremål för viss kritik under remissbehand-
lingen. Statskontoret ställer sig tveksamt till förslaget att införa ett skydd
av yrkestitlar och menar att legitimering torde vara ett tillräckligt skydd
för att tillgodose kravet på att hälso- och sjukvårdspersonal har nödvän-
dig kompetens för sin yrkesutövning. Uppsala Universitet anför att de
många olika nivåerna av statlig garanti som föreslås avsevärt torde mins-
ka allmänhetens möjligheter att bedöma graden av statlig garanti för oli-
ka personalgrupper. Ett system med färre nivåer vore ur denna synpunkt,
enligt universitet, att föredra. Mitthögskolan anser att begreppet skyddad
yrkestitel är något diffust och har ett begränsat värde. Högskoleverket
avstyrker förslaget om nya yrkesexamina för andra grupper än sjukhusfy-
siker. Svenska kommunalarbetareförbundet delar inte förslaget om att i
lag göra en uppräkning av yrkesbeteckningar, utan anser att systemet
innebär mindre flexibilitet och hindrar anpassning till den snabba ut-
vecklingen inom hälso- och sjukvården. Förbundet menar att en smidig
87
och snabb anpassning kan ske om Socialstyrelsen kan upprätta skyddade
yrkesbeteckningar.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att kretsen av legi-
timerade yrkesutövare inte bör göras alltför vid. Detta ställningstagande
innebär att det kommer att finnas ett antal yrkeskategorier som inte fullt
svarar upp mot kraven för legitimation, men där det ändå finns ett behov
av en reglering. Liksom beträffande legitimationen har utgångspunkten
för regeringens överväganden kring en kompletterande reglering varit att
en sådan måste syfta till att stärka patientsäkerheten.
Verksamhet på hälso- och sjukvårdens område som utövas av personer
som saknar erforderlig kompetens innebär självfallet risker för de vård-
sökande. I dag är endast ett fåtal yrkestitlar skyddade (se 9 § behörighets-
lagen). Det är således fritt för personer utan utbildning, eller med endast
en bristfällig sådan, att använda yrkesbeteckningar som ger intryck av
både kompetens och adekvat utbildning. Här skulle enligt regeringens
uppfattning en reglering som underlättade för patienter/klienter att välja
adekvat och kompetent vårdgivare innebära en förstärkning av patientsä-
kerheten. Regeringen föreslår därför att man i den nya lagen om yrkes-
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som ett komplement till
bestämmelserna om legitimation, inför särskilda bestämmelser om skyd-
dade yrkestitlar.
Regeringens förslag innebär att rätten att använda vissa yrkestitlar
knyts till ett visst examens- eller kompetensbevis. Endast personer med
föreskriven kompetens far använda den skyddade yrkestiteln. Yrkestiteln
kommer därmed att utgöra en form av varudeklaration gentemot patien-
terna.
Skyddet för yrkestiteln innefattar inte någon exklusiv rätt att utöva yr-
ket, utan endast en ensamrätt till de yrkestitlar som omfattas av den nya
regleringen. Förslaget innebär vidare att de yrkesutövare som erhåller
ensamrätt till en yrkestitel räknas som hälso- och sjukvårdspersonal om
de i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område använder en skyd-
dad yrkestitel. De ställs därmed under samhällets tillsyn. Personer som
biträder en yrkesverksam med skyddad yrkestitel räknas däremot inte
härigenom automatiskt som hälso- och sjukvårdspersonal, såsom fallet är
när någon biträder en legitimerad yrkesutövare.
Även om yrkesutövare med skyddad yrkestitel enligt regeringens för-
slag inte får någon exklusiv rätt att utöva ett visst yrke skulle man kunna
diskutera om en yrkesutövare med skyddad yrkestitel borde ha större
behörighet än de yrkesutövare som helt faller utanför en behörighetsreg-
lering. Regeringen har emellertid funnit att det för närvarande inte finns
något uttalat behov av ett så differentierat system. Hälso- och sjukvården
är emellertid stadd i ständig förändring. Nya arbetsuppgifter och yrkes-
kategorier växer fram. Om det i framtiden skulle uppkomma ett behov av
en differentiering som exempelvis innefattade större befogenheter för
vissa yrkeskategorier skulle sådana bestämmelser relativt enkelt kunna
knytas till den eller de skyddade yrkestitlar som avses.
Genom att yrkesutövarna räknas som hälso- och sjukvårdspersonal när
de använder den skyddade yrkestiteln ställs de, som nyss angetts, under
samhällets tillsyn. De kan därmed bli föremål för de disciplinära påföljd-
Prop. 1997/98:109
88
erna erinran och varning. Enligt regeringens uppfattning får dessa dis-
ciplinära möjligheter anses vara tillräckliga. Något förslag om möjlighet
att ta ifrån en misskötsam yrkesutövare rätten att använda en skyddad
yrkestitel föreslås därför inte. Lagförslaget innehåller däremot en straff-
sanktion som träffar den som obehörigen använder en skyddad yrkestitel.
Det skydd som i dag finns för yrkestitlar gäller endast för verksamhet
inom hälso- och sjukvården. Det nu föreslagna titelskyddet bör få samma
omfattning, vilket innebär att skyddet för yrkestiteln gäller endast inom
hälso- och sjukvården. Således är det inte straffbart enligt den föreslagna
regleringen att använda en skyddad yrkestitel inom privatlivet eller i
sammanhang som inte har anknytning till hälso- och sjukvård.
Ett viktigt inslag i regeringens överväganden kring en reglering av
detta slag har varit att bedöma behovet av en reglering som gör det möj-
ligt att utestänga mindre kompetenta eller av annan anledning olämpliga
yrkesutövare. Behörighetskommittén sammanträffade under utrednings-
tiden med ett stort antal yrkesgrupper, främst sådana som i dag inte om-
fattas av några särskilda behörighetsbestämmelser. Det allmänna intryck
som företrädarna för dessa yrkeskategorier lämnade var, att det i stort sett
inte förekom någon direkt hälsovådlig verksamhet på området. Kommit-
tén uttalade därför att omständigheterna måhända talade för att behovet
av en reglering som gjorde det möjligt att skilja ut inkompetenta eller av
annan anledning mindre lämpliga yrkesutövare inte var särskilt stort.
Remissbehandlingen har inte visat på något behov av möjlighet att skilja
ut olämpliga yrkesutövare. Regeringen har därför inte funnit anledning
att låta en sådan reglering ingå i förslaget om skyddade yrkestitlar.
Joumalföringsplikten är en viktig fråga inom vården. Skyldighet att fö-
ra patientjournal åvilar inte all hälso- och sjukvårdspersonal (se 9 § pati-
entjoumallagen). Sådan skyldighet gäller för yrkesutövare med legitima-
tion eller särskilt förordnande att utöva visst yrke, den som utan att ha
legitimation utför arbetsuppgifter som annars skall utföras av logoped,
psykolog eller psykoterapeut inom den allmänna hälso och sjukvården
eller sådana arbetsuppgifter inom den enskilda hälso- och sjukvården
som biträde åt legitimerad yrkesutövare samt den som är verksam som
arbetsterapeut, kurator eller sjukhusfysiker i den allmänna hälso- och
sjukvården.
Joumalföringen kan underlätta kontroll av och ingripanden mot
oskickliga yrkesutövare och får därmed stor betydelse för arbetet med att
stärka patientsäkerheten. Detta skulle tala för att joumalföringsplikten
borde omfatta även de nya yrkeskategorier som enligt föreslaget skall få
skyddad yrkestitel, dvs. audionomer, biomedicinska analytiker, dietister
och ortopedingenjörer. Bland dessa fyra yrkesgrupper är det främst audi-
onomer och dietister som borde komma i fråga för joumalföringsplikt.
Däremot framstår en sådan skyldighet som något mindre relevant för
biomedicinska analytiker och ortopedingenjörer. Regeringen anser
emellertid att man i detta avseende inte bör göra någon åtskillnad mellan
de olika yrkeskategorierna och har därför valt att inte föreslå joumalfö-
ringsplikt för någon av yrkeskategorierna. Om framtiden skulle utvisa att
någon eller några yrkesgrupper bör åläggas en skyldighet att föra journal,
får frågan övervägas på nytt.
Prop. 1997/98:109
89
En annan viktig fråga är vilka yrkesutövare som bör åläggas en skyl-
dighet att rapportera skador och skaderisker (tidigare benämnt Lex Ma-
ria). Den 1 januari 1997 infördes, som tidigare redovisats, en bestämmel-
se i åliggandelagen (7 a §) av innebörd att den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen blir skyldig att rapportera till vårdgivaren om en
patient i samband med vård, behandling eller undersökning drabbats av
eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. Paragra-
fen är ett komplement till bestämmelsen i den nya tillsynslagens 5 § som
anger att sådana incidenter skall anmälas av vårdgivaren till Socialstyrel-
sen. Bestämmelserna gäller oberoende av i vilken driftsform vården ges.
Genom regeringens förslag till utvidgning av begreppet hälso- och sjuk-
vårdspersonal kommer den nu angivna anmälningsskyldigheten att om-
fatta även personer med skyddad yrkestitel verksamma inom hälso- och
sjukvården.
När en skada inträffat inom hälso- och sjukvården är det för den drab-
bade i regel av stor betydelse om vårdgivaren tecknat en patientförsäk-
ring. Enligt den nya patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den
1 januari 1997 är både offentliga och privata vårdgivare skyldiga att ha
en patientförsäkring. Lagen omfattar skador som uppkommit i samband
med hälso- och sjukvård i Sverige. Med hälso- och sjukvård avses i lagen
sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen eller tand-
vårdslagen, annan liknande medicinsk verksamhet samt verksamhet inom
detaljhandeln med läkemedel, allt under förutsättning att det är fråga om
verksamhet som utövas av personal som omfattas av åliggandelagen (se
5 § patientskadelagen). Genom regeringens förslag kommer yrkesutövare
med skyddad yrkestitel verksamma på hälso- och sjukvårdens område att
omfattas av regleringen i patientskadelagen om skyldighet att teckna pa-
tientförsäkring.
Ett centralt register över personer med skyddad yrkestitel skulle kunna
underlätta tillsynen och också vara till hjälp för vårdsökande. Avsikten
har emellertid varit att skapa ett system som ger ett visst skydd för pati-
enterna utan att för den skull kräva alltför stora administrativa insatser
från samhällets sida. Något register över personer med skyddad yrkesti-
tel, som exempelvis finns i Finland, föreslår regeringen därför inte. Ett
register över meddelade dispenser måste dock finnas hos Socialstyrelsen.
Viktigt är också att den nya regleringen följs upp med informationsinsat-
ser, vilket främst torde bli en fråga för Socialstyrelsen.
Mervärdesskatten är en annan för yrkesutövare och patienter väsentlig
fråga. De yrkesutövare som nu särskilt berörs är de som arbetar enskilt
och som inte är legitimerade eller arbetar hos någon som är legitimerad. I
avsnitt 5.11 återkommer regeringen till frågan om mervärdesskatt.
Regleringen med skyddade yrkestitlar förutsätter att kraven för att få
använda en skyddad yrkestitel kan definieras väl. I princip torde krävas
att de utbildningar som leder till en skyddad yrkestitel är reglerade. Rege-
ringen har den 29 januari 1998 (U98/240/UH) gett Högskoleverket i
uppdrag att lämna förslag till yrkesexamina samt målbeskrivning för yr-
kesexamina gällande bl.a. audionomexamen, biomedicinsk analytikerex-
amen, dietistexamen och ortopedingenjörsexamen. Högskoleverket skall
vid fullföljandet av uppdraget samråda med Socialstyrelsen, berörda yr-
Prop. 1997/98:109
90
kesorganisationer samt Landstingsförbundet och Svenska Kommunför-
bundet.
I sammanhanget kan det vara befogat att erinra om att det även fort-
sättningsvis måste vara möjligt för en yrkesutövare som avlagt en yrkes-
examen att ange denna, även om yrkesutövaren inte har rätt att använda
den skyddade yrkestitel som en liknande yrkesexamen leder till.
Förslaget om en exklusiv rätt att använda vissa yrkestitlar kräver, vil-
ket bl.a. Socialstyrelsen pekat på, bestämmelser som tillgodoser personer
med äldre utbildningar och yrkesutövare som under lång tid använt den
yrkestitel som skyddas. Regeringen avser att i förordning ange vilka äld-
re utbildningar som skall ge möjlighet att använda en skyddad yrkestitel.
Vidare föreslås i 3 kap. 13 § möjlighet att i enstaka undantagsfall god-
känna även andra utbildningar.
Regeringens bedömning: Förslaget om legitimation för ytterligare fyra
yrkesgrupper och en ny reglering i form av skyddad yrkestitel för fyra
yrkesgrupper medför en lämplig utvidgning och avgränsning av begrep-
pet hälso- och sjukvårdspersonal.
Prop. 1997/98:109
Behörighetskommitténs förslag: Kommittén föreslår att, utöver de
som redan i dag enligt åliggandelagen räknas som hälso- och sjukvårds-
personal, även andra yrkesutövare med fastställd vårdutbildning som i
annat fall bedriver vård, behandling eller undersökning av patienter skall
räknas som hälso- och sjukvårdspersonal.
Remissinstanserna: HSAN tillstyrker förslaget att yrkesutövare med
fastställd utbildning skall omfattas av hälso- och sjukvårdspersonalbe-
greppet, oavsett i vilken form yrkesutövningen sker. För övrigt har för-
slaget inte kommenterats särskilt under remissbehandlingen.
Skälen för regeringens bedömning: I departementspromemorian
Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården (Ds 1995:35) påpekades att
samhället behöver förstärka sina möjligheter till tillsyn i den hälso- och
sjukvårdsverksamhet som regleras av kvacksalverilagen. I denna del
överlämnade regeringen promemorian till Behörighetskommittén.
Behörighetskommitténs förslag innebär en lösning på problemet att
vissa yrkesutövare inom hälso- och sjukvården är att betrakta som hälso-
och sjukvårdspersonal när de är offentligt anställda och därigenom om-
fattas av samhällets tillsyn, medan de i privat verksamhet inte är hälso-
och sjukvårdspersonal och därför endast underkastade kvacksalverilagens
regler. Det gäller även yrkesgrupper som inte utövar altemativmedicinsk
verksamhet - vilka kvacksalverilagen vanligen förknippas med - utan
som har en av samhället fastställd utbildning och som ägnar sig åt skol-
medicinsk verksamhet. I departementspromemorian exemplifieras detta
med bl.a. enskilt verksamma terapeuter, ej legitimerade optiker, dietister,
viss tandvårdspersonal, fotvårdsspecialister, undersköterskor och liknan-
de personal.
91
Behörighetskommitténs förslag innebär således vissa fördelar. Emel-
lertid far förslaget också vissa icke önskvärda konsekvenser. Kommitténs
förslag att alla som genomgått en reglerad vårdutbildning skall bli hälso-
och sjukvårdspersonal innebär att dessa yrkesutövare blir ålagda att utfö-
ra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Detta torde innebära att ingen som genomgått en reglerad vårdutbildning,
enligt kommitténs förslag, skulle kunna ägna sig åt altemativmedicin.
Med altemativmedicin avses i detta sammanhang sådan verksamhet som
inte accepteras inom skolmedicinen och där yrkesutövarna inte kunnat
visa att verksamheten bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Regeringen anser att en så vittgående inskränkning i närings- och yr-
kesfriheten inte skulle vara acceptabel. Det måste anses angeläget att alla
yrkesutövare som bedriver någon form av vård eller behandling på hälso-
och sjukvårdens område har en så god utbildning som möjligt. Således
bör det endast vara till fördel om personer verksamma inom alternativ-
medicinen har någon form av skolmedicinsk utbildning. Regeringen läg-
ger därför inte fram något förslag som motsvarar denna del av Behörig-
hetskommitténs förslag till utvidgning av begreppet hälso- och sjuk-
vårdspersonal.
Regeringen anser sammanfattningsvis att utökningen av antalet legiti-
merade yrkesgrupper och en ny reglering i form av skyddad yrkestitel för
fyra yrkeskategorier medför en lämplig utvidgning och avgränsning av
begreppet hälso- och sjukvårdspersonal.
5.3.2 Legitimation
Regeringens förslag: Legitimation skall införas för yrkesgruppen ar-
betsterapeuter.
Prop. 1997/98:109
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget att
arbetsterapeuter skall erhålla legitimation.
Karolinska institutet är positivt till att arbetsterapeuter skall kunna er-
hålla legitimation, men har förklarat att man anser att det bör bibehållas
en god högskolemässig utbildning motsvarande kandidatnivån, samtidigt
som det bör krävas praktisk erfarenhet. Institutet föreslår därför att legi-
timation skall kunna erhållas efter ett års handledd yrkesmässig praktik.
Svenska Kommunförbundet och Landstinget i Östergötland har ställt
sig tveksamma till om det finns fog för att legitimera arbetsterapeuter.
Västerbottens läns landsting har sagt sig hysa en oro för att förslaget om
utvidgning av gruppen som far legitimation kommer att leda till ökad
revirbevakning personal emellan och att därmed fortsatta strukturföränd-
ringar i verksamheten förhindras. Det vore enligt landstinget en fördel
om de nackdelar som följer av legitimering belyses ytterligare.
92
Skälen för regeringens förslag: Arbetsterapeuterna utgör en yrkes- Prop. 1997/98:109
grupp som redan vid tillkomsten av nuvarande behörighetslagstifitning
var föremål för särskild uppmärksamhet. 1981 års behörighetskommitté
ansåg att deras verksamhet låg nära sjukgymnasternas och att de i rätts-
ligt avseende såvitt möjligt borde behandlas lika. Med hänsyn till att ar-
betsterapeuterna vid den tiden endast i ringa utsträckning var verksamma
som fria yrkesutövare undantogs de dock från legitimation. I dag är för-
hållandena annorlunda. Arbetsterapeuterna är i dag i inte obetydligt antal
verksamma i privat regi. Dessutom har deras arbetsuppgifter blivit allt-
mer omfattande och differentierade. Utbildningen regleras i examensbi-
lagan till högskoleförordningen och omfattar 120 poäng, vilket motsvarar
tre års heltidsstudier.
Arbetsterapeuterna har vidare forskrivningsrätt avseende tekniska
hjälpmedel. De är också, trots att de inte är legitimerade, skyldiga att föra
patientjournaler som omfattar datainsamling, problemformulering, mål
med behandlingen, vidtagna åtgärder och uppnådda resultat och de har en
författningsgrundad skyldighet att utfärda intyg. Staten har, som tidigare
redovisats, redan i dag reglerat utbildningen med en särskild yrkesexa-
men. I övriga nordiska länder omfattas de av en särskild legitimationsre-
gel.
Sammanfattningsvis har arbetsterapeuter ett självständigt medicinskt
ansvar för patienterna. De är också hälso- och sjukvårdspersonal enligt
1 § första stycket 6 i åliggandelagen. Den lagtekniska utformningen av
1 § åliggandelagen far emellertid till följd att personal som biträder en
arbetsterapeut i hans eller hennes arbete inte blir att betrakta som hälso-
och sjukvårdspersonal eftersom endast den som biträder legitimerade
yrkesutövare vid vård, behandling eller undersökning blir detta.
Enligt regeringens uppfattning har arbetsterapeuternas kontakter med
patienter i dag sådan omfattning och ett sådant innehåll att det med hän-
syn till patientsäkerheten är nödvändigt att de omfattas av legitimations-
reglema.
Regeringens förslag: Legitimation skall införas för yrkesgrupperna
apotekare och receptarier. Legitimationen skall, i stället för som i dag
yrkesexamen, vara en förutsättning för ensamrätten att utöva yrket.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget att
apotekare och receptarier skall erhålla legitimation.
Landstinget i Östergötland och Västerbottens läns landsting har ställt
sig tveksamma till en utvidgning av antalet yrkesgrupper med legitima-
tion.
Skälen för regeringens förslag: Apotekare har tidigare varit legitime-
rade. Skälet till att de inte längre omfattas av en legitimation är att de
med hänsyn till apoteksverksamhetens uppbyggnad och organisation så
93
gott som uteslutande tjänstgör inom en verksamhet där samhället har av-
görande inflytande och kontroll. Samtidigt intar apotekarna tillsammans
med receptariema en särställning bland hälso- och sjukvårdspersonalen
eftersom redan deras examensbevis ger ensamrätt att utöva respektive
yrke. Deras utbildning uppfyller höga krav, de är självständiga i sin yr-
kesroll och risknivån i verksamheten är hög. De omfattas också av den
nordiska överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad. Apote-
karna omfattas även av ett av EU:s sektorsdirektiv. De är hälso- och
sjukvårdspersonal i sin verksamhet inom detaljhandeln med läkemedel
enligt 1 § första stycket 4 åliggandelagen. Staten saknar dock i dag möj-
lighet att ta ifrån apotekare och receptarier som visat sig olämpliga i sin
yrkesutövning deras yrkestitel eftersom den grundar sig på examensbevi-
set. Eftersom de inte omfattas av legitimationsreglema kan de av naturli-
ga skäl inte heller fråntas sin legitimation. Detta kan få till följd att apo-
tekare och receptarier som i vårt land visat sig olämpliga för yrket trots
detta obehindrat kan söka arbete inom sitt yrke i övriga EU-länder. De nu
angivna omständigheterna talar enligt regeringens mening med styrka för
att dessa yrkesgrupper bör omfattas av legitimationsreglema.
Frågan är om det finns anledning att särskilja apotekare och receptarier
såvitt avser legitimation. Utbildningarna regleras i examensbilagan till
högskoleförordningen. Apotekarnas högskoleutbildning är femårig. Re-
ceptariemas högskoleutbildning är tvåårig. Samtidigt kan man konstatera
att deras arbetsuppgifter inom detaljhandel med läkemedel i stor ut-
sträckning sammanfaller. Receptariema är också till antalet den klart
dominerande yrkesgruppen bland farmaceuter. Med hänsyn härtill och
till receptariemas självständiga yrkesroll och till risknivån i verksamhe-
ten finns det inte någon anledning att särskilja apotekare och receptarier
vid en bedömning av om de skall omfattas av legitimationsreglema. Som
regeringen angett tidigare erhåller apotekare och receptarier ensamrätt till
sina respektive yrken genom examensbeviset medan barnmorskor, läkare
och tandläkare erhåller en sådan ensamrätt genom legitimation. Vid en
legitimering av apotekare och receptarier måste man låta legitimationen i
stället för yrkesexamen vara en förutsättning för ensamrätten att utöva
yrket. Detta skydd bör kombineras med ett skydd för yrkestitlarna och
yrkesbeteckningama, vilket saknas i dag.
Sammantaget anser regeringen således att det numera finns starka skäl
som talar för att apotekares och receptariers yrkesverksamhet bör regle-
ras utöver vad som för närvarande sker. Med hänsyn främst till patient-
säkerheten bör en sådan reglering ske genom att de erhåller legitimation.
Regeringens förslag: Legitimation skall införas för yrkesgruppen
sjukhusfysiker.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag. Kommittén diskuterade dock inte särskilt frågan om övergångs-
bestämmelser.
Prop. 1997/98:109
94
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av bl.a. Socialstyrelsen, Göte-
borgs Universitets Medicinska fakultet, Karolinska institutet, Linköpings
Universitet, Lunds Universitet, Umeå Universitets Medicinska fakultet,
Svenska Läkaresällskapet och Svenska Sjukhusfysikerforbundet. Hög-
skoleverket anser att yrkesexamen för sjukhusfysiker kan tillstyrkas un-
der förutsättning att denna yrkeskategori kommer att omfattas av be-
stämmelserna om legitimation samt att omfattning och mål för en yrkes-
examen för sjukhusfysiker preciseras. Statens strålskyddsinstitut, som
tillstyrker förslaget, anför att EU med största säkerhet kommer att kräva
formaliserade utbildningar på olika radiologiska områden. Institutet anser
att det i utbildningen till sjukhusfysiker bör ingå handledd praktik lik-
nande läkarnas allmäntjänstgöring.
Skälen för regeringens förslag: Sjukhusfysiker är verksamma inom
områden som berör ett stort antal patienter. De har kvalificerade arbets-
uppgifter och deras ställningstaganden kan i många fall vara av avgöran-
de betydelse för hur en behandling skall lyckas. Misstag kan fa mycket
allvarliga konsekvenser. Det finns därför anledning att ställa höga krav
på sjukhusfysikernas utbildning. Statens strålskyddsinstitut har både i en
utredning som överlämnades till Miljödepartementet i mars 1995
(509/ad2642/94 Utredning om strålskyddskompetens i svensk sjukvård,
1995-03-31) och i sitt remissvar framhållit behovet av en formalisering
av sjukhusfysikerutbildningen. I dag finns Socialstyrelsens allmänna råd
om kompetenskrav för tjänstgöring som sjukhusfysiker (SOSFS
1989:48). Dessa är dock relativt allmänt formulerade och de är heller inte
tvingande. Statens strålskyddsinstitut föreskriver i sina olika tillstånds-
villkor att det skall finnas tillgång till sjukhusfysiker. Enligt institutets
föreskrifter om strålskyddsorganisation och strålskyddskommitté
(SSIFS 1994:6) är det tillståndshavaren som ansvarar för att de personer
som tilldelas uppgifter enligt organisationsplanen har tillräcklig strål-
skyddskompetens för sina uppgifter.
Inom EU finns ett direktiv angående strålskydd för patienter (rådets di-
rektiv 84/466/Euratom av den 3 september 1984 om fastställande av
grundläggande strålskyddsåtgärder för personer som genomgår medi-
cinsk undersökning eller behandling). I direktivet föreskrivs bl.a. att en
kvalificerad expert inom radiofysikområdet skall finnas tillgänglig för
större anläggningar för strålbehandling och nukleärmedicin. Med verkan
från och med den 13 maj år 2000 upphävs direktivet från år 1984 och
ersätts med ett nytt direktiv benämnt rådets direktiv 97/43/Euratom av
den 30 juni 1997 om skydd för personers hälsa mot faror vid joniserande
strålning i samband med medicinsk bestrålning och om upphävande av
direktiv 84/466/Euratom. I det nya direktivet definieras sjukhusfysiker
som en expert på strålningsfysik eller strålningsteknik med tillämpning
på bestrålning, inom direktivets räckvidd, vars utbildning och kompetens
är erkänd av de behöriga myndigheterna och som vid behov handlar eller
ger råd om patientdosimetri, om utveckling och användning av komplexa
metoder och utrustning, om optimering, kvalitetssäkring, inklusive kva-
litetskontroll samt om frågor som rör strålskydd när det gäller bestrålning
inom direktivets räckvidd (art. 2). Direktivet innehåller bestämmelser om
tillgång till sjukhusfysiker inom olika verksamheter som innefattar medi-
Prop. 1997/98:109
95
cinsk strålning. Vidare föreskrivs att medlemsstaterna skall tillse att yr- Prop. 1997/98:109
kesverksamma har tillfredsställande teoretisk och praktisk utbildning för
den radiologiska verksamheten samt relevant kompetens när det gäller
strålskydd. Medlemsstaterna skall för detta ändamål säkerställa att lämp-
liga kursplaner utarbetas och skall erkänna motsvarande utbildnings- och
examensbevis eller andra behörighetsbevis (art. 7.1). Direktivet ålägger
också medlemsstaterna att säkerställa tillgång till vidare utbildning efter
examen och att det, särskilt vid klinisk användning av nya metoder, an-
ordnas utbildning om dessa metoder och därmed sammanhängande strål-
skyddskrav (art. 7.3).
Det nya direktivet torde förutsätta en reglering av utbildningen för
sjukhusfysiker. En reglering av sjukhusfysikerutbildningen skulle, enligt
regeringens uppfattning, vara ett viktigt medel för att upprätthålla en hög
kompetens inom denna yrkeskategori. Regeringen avser därför att genom
ett tillägg i examensbilagan till högskoleförordningen reglera utbildning-
en för sjukhusfysiker.
En reglering av utbildningen ger emellertid inte tillräckliga garantier
för patientsäkerheten. Sjukhusfysikern är till stora delar självständig i sin
yrkesroll. Sjukhusfysikerns beräkningar och arbetsmetoder är av avgö-
rande betydelse för patientsäkerheten. Misstag kan fa ödesdigra konsek-
venser. Särskilda svårigheter ligger i att misstag inom röntgendiagnosti-
ken kan visa sig först efter 10-15 år. Regeringen anser därför att en sjuk-
husfysiker som är olämplig för yrket måste kunna fråntas sin legitimation
och hindras från att fortsätta sin verksamhet. En sådan möjlighet ter sig
särskilt viktig med tanke på det utökade antalet privata röntgenverksam-
heter. Regeringen föreslår därför att sjukhusfysikerna skall omfattas av
bestämmelserna om legitimation. Som krav för legitimation bör uppstäl-
las den nya examen som regeringen avser att reglera i högskoleförord-
ningen. I den föreslagna införandelagen bemyndigas regeringen att före-
skriva vilka utbildningar som under tiden fram till och med den
31 december 2008 skall anses likvärdiga med sjukhusfysikerexamen vid
ansökan om legitimation som sjukhusfysiker.
Regeringens förslag: Regeringen, eller den myndighet som regering-
en bestämmer, bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken utbild-
ning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för legitimation som
kiropraktor.
Behörighetskommitténs förslag: Under utredningstiden uppdrog re-
geringen åt Socialstyrelsen att jämföra hur den nuvarande utbildningen
vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i Stockholm förhöll sig i längd
och innehåll till den danska kiropraktorutbildning som anordnas vid
Odense universitet i Danmark. Avsikten var att resultatet av Socialstyrel-
sens analys skulle ingå i beredningen av kommitténs förslag. Kommittén
uttalade, att om Socialstyrelsens utvärdering visade att utbildningen vid
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan var jämförbar med utbildningen vid
96
universitetet i Odense, borde detta föranleda att de kiropraktorer som
utexamineras från Skandinaviska Kiropraktorhögskolan finge möjlighet
att erhålla legitimation.
Remissinstansernas synpunkter på Behörighetskommitténs för-
slag: Linköpings Universitet anser att gruppen kiropraktorer represente-
rar en mycket smal specialisering som inte är utbytbar med andra områ-
den inom hälso- och sjukvården. Universitetet stödjer inte utvecklingen
av en separat utbildning till kiropraktor. Legitimerade Kiropraktorers
Riksorganisation anför bl.a. att en statligt godkänd högskoleutbildning
skall vara ett villkor för legitimation, att yrkestiteln kiropraktor skall ges
straffrättsligt skydd och att nuvarande lagstiftning rörande legitimerade
kiropraktorer skall bibehållas, vilket innebär att utbildningens längd och
innehåll skall följa Council of Chiropractic Education standard.
Socialstyrelsens utvärdering: Utvärderingen av kiropraktorutbild-
ningen vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan redovisades till Social-
departementet den 26 november 1996 (S96/7400/S). Styrelsen konstate-
rade i sin utvärdering att kiropraktorutbildningen i Odense fortfarande
befann sig på planeringsstadiet och att den delen av regeringsuppdraget
inte kunnat utföras inom utsatt tid. Den del av uppdraget som rört upp-
följningen av en utvärdering av Skandinaviska Kiropraktorhögskolan
som Socialstyrelsen gjorde 1993 har genomförts. Styrelsen har därvid
funnit att skolan väl åtgärdat de brister som framhölls vid föregående
granskning. Särskilt understryker styrelsen att om utbildningen vid Skan-
dinaviska Kiropraktorhögskolan kommer att bli legitimationsgrundande,
så bör den vara beskriven på ett sådant sätt vad gäller omfatt-
ning/avgränsningar och medicinska mål att kiropraktoremas yrkesverk-
samhet blir möjlig att följa upp genom tillsynsinsatser. Socialstyrelsens
expert framhåller att utbildningen som bedrivs vid skolan är ambitiöst
upplagd och av sådan kvalitet att de som genomgått utbildningen har en
kompetens motsvarande Doctor of Chiropractic och att utbildningen mot-
svarar den som meddelas vid the Anglo-European College of Chiroprac-
tic i Boumemouth, Storbritannien.
Remissinstansernas synpunkter på Socialstyrelsens utvärdering:
Högskoleverket anför att verket inte utifrån den genomförda utvärdering-
en av kiropraktorutbildningen vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan
kan uttala sig om utbildningen ligger på högskolenivå eftersom underla-
get för ett sådant ställningstagande är otillräckligt. Verket anför vidare att
det, med hänsyn till det ansvar som utövarna av legitimationsyrken har
gentemot patienter, är en rimlig princip att en yrkesexamen ligger till
grund för all legitimation. Detta ger, enligt verket, en grundläggande en-
hetlighet i innehållet i utbildningen och en kvalitetsnivå i utbildningen
som också är föremål för kontinuerlig granskning och prövning. Med
utgångspunkt i detta ställningstagande samt att Socialstyrelsens utredning
inte ger tillräckligt underlag för att bedöma om utbildningen vid Skandi-
naviska Kiropraktorhögskolan ligger på högskolenivå, anser sig verket i
dag inte kunna rekommendera att utbildningen vid skolan läggs till grund
för legitimation.
Landstingsförbundet anser inte att man, med befintligt underlag, kan
göra någon egen bedömning av utbildningen vid Skandinaviska Kiro-
Prop. 1997/98:109
97
7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
praktorhögskolan. Vidare framfor förbundet att om den aktuella utbild-
ningen skall ligga till grund för legitimation måste de blivande legitime-
rade kiropraktoremas kliniska praktik inordnas i grundutbildningen och
tillsammans med den teoretiska utbildningen prövas i examenssamman-
hang. Svenska Läkaresällskapet delar Socialstyrelsens uppfattning att om
utbildningen som bedrivs vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan skall
bli legitimationsgrundande bör utbildningen bedrivas på ett sådant sätt
vad gäller omfattning/avgränsningar och medicinska mål att kiroprakto-
remas yrkesverksamhet blir möjlig att följa upp genom tillsynsinsatser.
Legitimerade kiropraktorers riksorganisation hävdar att utvärderingen
utförts med så stora brister att den inte kan ligga till grund för något be-
slut gällande ändringar i nuvarande lagstiftning om utbildnings längd och
omfattning för att erhålla behörighet som legitimerad kiropraktor.
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan poängterar i sitt remissvar att ut-
bildningen vid skolan i Boumemouth inte är legitimationsgrundande i
England, men att den är det i Sverige. Skolan uppger att de i avsaknad av
andra, godkända skandinaviska kiropraktorhögskolor valt att söka samar-
bete med Karolinska Institutet. Beträffande karaktärsämnet kiropraktik
samarbetar skolan med etablerade och välrenommerade skolor i USA.
Samarbete med redan legitimerade kiropraktorer i Sverige har, enligt
skolan, inte varit möjligt eftersom denna grupp ser kiropraktorer utbilda-
de vid skolan enbart som konkurrenter. Ett framtida samarbete skulle,
enligt skolans bedömning, främjas av att utbildningen vid skolan blev
legitimationsgrundande.
Svenska Naprapatförbundet, som yttrat sig efter samråd med Napra-
pathögskolan, ser det som en fördel, med hänsyn till möjligheterna till
statlig insyn, om det finns en svensk kiropraktorutbildning som är legiti-
mationsgrundande. Förbundet anför vidare att kiropraktorutbildningen
vid Skandinaviska kiropraktorhögskolan bör kunna ligga till grund för
legitimation, under förutsättning att de verkliga förhållandena vid skolan
överensstämmer med dem som skolan framlagt till grund för Socialsty-
relsens granskning.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har genom beslut den
9 oktober 1997 (U97/3631/UH) uppdragit åt Högskoleverket att utreda
om utbildningarna till kiropraktor och naprapat kan inordnas i den statli-
ga högskolan. En utgångspunkt för uppdraget var att den som gått ige-
nom utbildningen skall ha de praktiska och teoretiska kunskaper som
framgår av Socialstyrelsens bestämmelser för att få legitimation som
naprapat eller kiropraktor. I uppdraget ingick vidare att utreda möjlighe-
terna att sammanföra utbildningarna till kiropraktor respektive naprapat i
en gemensam utbildning. Uppdraget redovisades till regeringen den
16 mars 1998.
På sikt finns en möjlighet att utbildningarna inom kiropraktik och nap-
rapati kommer att inordnas i den statliga högskolan. Om så blir fallet bör
övervägas om inte den praktiktjänstgöring som i dag utgör ett villkor för
legitimation som kiropraktor respektive naprapat kan slopas och ersättas
med praktik under utbildningstiden. I avvaktan på vidare utredningar
angående utbildningarna ser regeringen det som angeläget att kiroprakto-
rer utbildade vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan ställs under sam-
Prop. 1997/98:109
98
hällets tillsyn. Socialstyrelsen har i sin utvärdering kommit till slutsatsen
att utbildningen vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan ger en kompe-
tens motsvarande Doctor of Chiropractic. Regeringen anser därför att
skolan ger en god kompetens som kiropraktor. Även den svenska utbild-
ningen bör därför vara legitimationsgrundande. Genom en legitimering
av dessa kiropraktorer skapas ett bättre skydd för patienterna som kan
avgöra vilka kiropraktorer som har erforderlig kompetens samtidigt som
de ställs under samhällets tillsyn. Godkännandet av den svenska utbild-
ningen bör markeras genom en ändring i lagtexten. Det finns inte längre
skäl att, som i dag, ange kraven för legitimation för kiropraktorer i en
särskild paragraf. I stället finns kiropraktorema angivna i den bestäm-
melse som anger kraven för samtliga legitimationsgrupper (se 3 kap. 2 §
förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område).
Så länge utbildningarna för kiropraktorer och naprapater inte är reglerade
anser regeringen att kraven för legitimation för dessa båda yrkesgrupper
bör anges i förordningsform. Utbildningen vid Skandinaviska Kiroprak-
torhögskolan har inte alltid varit lika omfattande eller av samma kvalitet
som i dag. Detta kommer att uppmärksammas vid utformandet av be-
stämmelser i förordning om vilka äldre utbildningar som skall godkännas
för legitimation.
Kiropraktorema omfattas av den nordiska överenskommelsen om ge-
mensam nordisk arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal
och veterinärer (jfr. avsnitt 4.5.1). De svenskutbildade kiropraktorer som
i framtiden erhåller legitimation kommer därför, liksom de i dag i Sveri-
ge legitimerade kiropraktorema, att ha rätt att vinna godkännande även i
övriga nordiska stater där bestämmelser om godkännande gäller.
Inom EU/EES har inget land utanför Norden anmält att man reglerat
kiropraktoryrket som ett eget yrke. Ur den aspekten torde det därför inte
föreligga något hinder för de legitimerade, svenskutbildade kiroprakto-
rema att bedriva verksamhet inom EU/EES. Dock kan det finnas andra
former av regleringar som inskränker möjligheterna att bedriva kiro-
praktorverksamhet. Exempelvis är kiropraktorverksamhet i Frankrike
förbehållet yrkesverksamma med läkarutbildning. Möjligheterna för
svenska kiropraktorer att bedriva verksamhet i länder utanför EU och
EES beror självfallet på respektive lands reglering av yrket och verksam-
heten.
Olika internationella organisationer verkar för en hög standard på kiro-
praktorutbildningar. European Council on Chiropractic Education
(ECCE) är en europeisk organisation som sysslar med ackreditering av
kiropraktorutbildningar. World Federation of Chiropractic (WFC), en
internationell organisation som enligt egen uppgift omfattar kiropraktor-
organisationer från 60 olika länder, accepterar endast organisationer med
kiropraktorer som utexaminerats från en ackrediterad skola. WFC hänvi-
sar till ECCE när det gäller ackreditemg inom Europa. Även om kiro-
praktorer utbildade vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan nu far en
möjlighet att erhålla legitimation, utesluter detta självfallet inte att skolan
samtidigt kan verka för en ackreditering hos ECCE.
Prop. 1997/98:109
99
Prop. 1997/98:109
Regeringens förslag: Yrkesgrupperna audionomer, biomedicinska
analytiker, dietister och ortopedingenjörer skall omfattas av den sär-
skilda regleringen av skyddade yrkestitlar.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för audionomer tillstyrker förslaget. Det
gäller bl.a. Socialstyrelsen. Vårdhögskolan i Göteborg och Sveriges
Kommunaltjänstemannaförbund anser att audionomer bör ges legitima-
tion. Svenska Audionomföreningen menar att förslaget är adekvat, men
anser att audionomer borde omfattas av legitimationsbestämmelsema.
Föreningen ser det som ytterst viktigt att övergångsbestämmelser skrivs
så att även de audionomer som har en äldre utbildning också i fortsätt-
ningen kommer att få kalla sig audionomer. Högskoleverket, som begrän-
sar sitt yttrande till utbildningsfrågan, avstyrker att utbildningen för au-
dionomer regleras.
Skälen för regeringens förslag: Audionomema är förhållandevis
självständiga i sin yrkesutövning och det krävs en hög kompetens för att
de skall kunna medverka i en effektiv behandling av hörselproblem och
hörselskador. Kompetensen har också betydelse för patientsäkerheten. En
reglering av audionomyrket skulle underlätta för audionomer att utnyttja
möjligheterna att tjänstgöra i andra medlemsländer inom EU. Regeringen
föreslår därför att audionomema skall omfattas av regleringen om skyd-
dad yrkestitel. Samtidigt avser regeringen att reglera utbildningen för
audionomer genom att införa en ny yrkesexamen i examensbilagan till
högskoleförordningen. För att få rätt att inom hälso- och sjukvården kalla
sig audionom bör krävas att den nya reglerade yrkesexamen avlagts. Re-
geringen avser att i förordning ange vilka äldre utbildningar som skall ge
rätt att använda den skyddade yrkestiteln audionom.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för biomedicinska analytiker tillstyrker
förslaget. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen. Smittskyddsinstitutet instämmer
i förslaget, men påpekar att detta inte innebär någon exklusiv rätt att ut-
öva yrket. Institutet föreslår därför att Socialstyrelsen meddelar allmänna
råd om kompetenskrav för verksamhet som utövas av biomedicinska
analytiker.
Hälsohögskolan Umeå, Institutet för biomedicinsk laboratorieveten-
skap och Vårdförbundet anser att biomedicinska analytiker skall omfattas
100
av bestämmelserna om legitimation. Vårdhögskolan Landstinget i Upp- Prop. 1997/98:109
sala län framhåller att legitimation på sikt kan bli ett önskvärt komple-
ment. Några remissinstanser anser att även cytologiassistentemas utbild-
ning och verksamhet bör regleras. Högskoleverket, som begränsar sitt
yttrande till utbildningsfrågan, avstyrker att utbildningen för biomedi-
cinska analytiker regleras.
Skälen för regeringens förslag: De biomedicinska analytikerna är en
förhållandevis stor yrkeskår. Deras verksamhet är av väsentlig betydelse
för patientsäkerheten samtidigt som de biomedicinska analytikerna är
självständiga i sin yrkesroll. Den privata arbetsmarknaden har under de
senaste åren öppnats i allt större utsträckning för biomedicinska analyti-
ker. Genom den nya tillsynslagen omfattas även privata laboratorier av
särskild verksamhetstillsyn. Det medför att de biomedicinska analytiker
som är anställda vid privata laboratorier i vart fall indirekt kommer under
samhällets kontroll.
Sjukhusens och enskilda läkares inhämtande av olika analyssvar sker i
dag i viss utsträckning genom anlitande av fristående laboratorier. Enligt
regeringens uppfattning finns det mycket som talar för att de biomedi-
cinska analytikernas verksamhet numera har en sådan betydelse för pati-
entsäkerheten att de bör bedömas som hälso- och sjukvårdspersonal även
när de är verksamma utanför den offentliga vården. Vid offentlig anställ-
ning räknas de redan i dag som hälso- och sjukvårdspersonal.
En legitimation är emellertid endast ett av samhällets instrument eller
styrmedel för att uppnå en hög patientsäkerhet. Om samhällets kontroll
kan ske på ett i stort sett lika effektivt men mindre ingripande sätt bör det
vara att föredra. Man kan heller inte bortse från att privat verksamma
biomedicinska analytiker vanligtvis arbetar i någon form av större labo-
ratorieverksamhet och endast i undantagsfall ensamma. Detta påverkar
givetvis bedömningen av vilken form av tillsyn över dem som är effekti-
vast. Genom den nya lagstiftningen faller, som nyss nämnts, även enskild
laboratorieverksamhet under samhällets tillsyn. Även före tillsynslagens
tillkomst var emellertid biomedicinska analytiker att anse som hälso- och
sjukvårdspersonal och ställda under Socialstyrelsens tillsyn om de arbe-
tade i offentlig verksamhet eller i enskild verksamhet som leddes av en
legitimerad yrkesutövare. Så är fortfarande fallet. Vad gäller de biomedi-
cinska analytikerna kan man därför reducera problemet med den offentli-
ga tillsynen till de situationer där det saknas en för verksamheten ansva-
rig legitimerad yrkesutövare. Att yrkesgruppen i en sådan situation inte
är hälso- och sjukvårdspersonal kan med fog betraktas som en brist, sär-
skilt som den verksamhet de arbetar inom numera står under Socialsty-
relsens tillsyn. Regeringen anser därför att de biomedicinska analytikerna
skall omfattas av de föreslagna bestämmelserna om skyddad yrkestitel.
Därmed kommer även privat verksamma biomedicinska analytiker att
betraktas som hälso- och sjukvårdspersonal och ställas under statens till-
syn när de använder den skyddade yrkestiteln. Genom att yrkestiteln
biomedicinsk analytiker skyddas kan arbetsgivare och uppdragslämnare
lättare bilda sig en uppfattning om kompetensen hos yrkesutövare inom
det laboratorievetenskapliga verksamhetsområdet.
101
Regeringen avser att reglera utbildningen för biomedicinska analytiker Prop. 1997/98:109
genom att införa en ny yrkesexamen i examensbilagan till högskoleför-
ordningen. För att ha rätt att inom hälso- och sjukvården kalla sig biome-
dicinsk analytiker bör krävas att en sådan yrkesexamen avlagts. Rege-
ringen avser att i förordning ange vilka äldre utbildningar som skall ge
rätt att använda den skyddade yrkestiteln biomedicinsk analytiker.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för dietister tillstyrker förslaget. Det
gäller bl.a. Socialstyrelsen.
Agrifack stöder förslaget, men menar att detta inte fullt ut tillgodoser
samhällets behov. Skyddad yrkestitel räcker inte bl.a. därför att denna
endast gäller inom hälso- och sjukvårdens område och vid individuell
behandling. Dietisten arbetar i dag ofta med förebyggande och behand-
lande information i kontakt med intressegrupper utanför vården, exem-
pelvis diabetiker. Agrifack anser att kommittén, mot bakgrund av sina
egna grundläggande resonemang, borde ha föreslagit legitimation för
dietister. Svenska Diabetesförbundet framhåller att en professionell
kostrådgivning har stor betydelse för behandling av diabetes och att legi-
timation av dietister skulle ge den enskilde patienten en garanti för kva-
litet, säkerhet och trygghet. Högskoleverket, som begränsar sitt yttrande
till utbildningsfrågan, avstyrker att utbildningen för dietister regleras.
Skälen för regeringens förslag: Dietistema är en jämförelsevis stor
yrkesgrupp som arbetar relativt självständigt. Verksamheten innefattar
direkta patientkontakter. Brister i kompetensen hos en dietist kan i vissa
fall innebära allvarliga risker för patienternas hälsa. Dietister arbetar i
huvudsak i offentlig regi, men den privata kliniskt inriktade verksamhe-
ten är inte obetydlig. Dietistyrket är reglerat i flera länder i Europa. Ur
patientens synvinkel torde det vara väsentligt att dietistens kompetens
kan framgå genom någon form av offentlig kvalitetsstämpel. Främst är
det de dietister som arbetar med individinriktad kostrådgivning och be-
handling som på ett mer påtagligt sätt kan påverka patientsäkerheten. De
dietister som är verksamma inom offentlig verksamhet utgör redan i dag
hälso- och sjukvårdspersonal och omfattas av Socialstyrelsens individtill-
syn. Omsorgen om patienternas säkerhet talar för att samtliga dietister
verksamma inom hälso- och sjukvården skall omfattas av de föreslagna
reglerna om skyddad yrkestitel. Genom en sådan reglering ställs dietis-
tema i sin verksamhet under samhällets tillsyn. Bestämmelserna under-
lättar också för arbetsgivare och hjälpsökande att bilda sig en uppfattning
om dietistemas kompetens och torde försvåra yrkesverksamhet för per-
soner som saknar erforderlig utbildning för yrket.
Regeringen avser att reglera dietistutbildningen genom införandet av
en ny yrkesexamen i examensbilagan till högskoleförordningen. För att
få rätt att inom hälso- och sjukvården kalla sig dietist bör krävas att en
102
sådan examen avlagts. Regeringen avser att i förordning ange vilka äldre Prop. 1997/98:109
utbildningar som skall ge rätt att använda den skyddade yrkestiteln die-
tist.
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för ortopedingenjörer tillstyrker försla-
get. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen. Umeå Universitets Medicinska fa-
kultet, som instämmer i förslaget, framhåller att ortopedingenjörema gör
en medicinsk, biomekanisk, teknisk och ofta socialt självständig bedöm-
ning av patientens behov. De arbetar ofta i team med ortopedläkare,
sjukgymnast och arbetsterapeut. Sveriges Ortopedingenjörers Förening
anser att förslaget är otillräckligt och menar att ortopedingenjörema väl
uppfyller alla de krav och kriterier som betänkandet uppställer på legiti-
merade yrkesgrupper. Även Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
förespråkar legitimation för ortopedingenjörer. Högskoleverket, som be-
gränsar sitt yttrande till utbildningsfrågan, avstyrker att utbildningen för
ortopedingenjörer regleras.
Skälen for regeringens förslag: Sjukvården remitterar patienter till de
ortopedtekniska avdelningarna för ortopedteknisk behandling eller kon-
sultation vid olika sjukdomstillstånd eller skador i rörelseapparaten. Or-
topedingenjören undersöker patienten och gör utifrån medicinska, bio-
mekaniska, tekniska och sociala kriterier en bedömning av patientens
behov. Även om ortopedingenjörer i vissa fall arbetar i team med exem-
pelvis läkare, sjukgymnaster och medicinska fotvårdare, är ortope-
dingenjören i praktiken relativt självständig i sin verksamhet.
Det ortopedtekniska hjälpmedlet måste vara konstruerat och samman-
satt på ett sådant sätt att det uppfyller krav beträffande bl.a. hållfasthet,
funktion och kosmetisk utformning. Felaktigt konstruerade hjälpmedel
kan ge upphov till skador och förvärra tidigare tillstånd.
Ortopedingenjörer är främst verksamma vid ortopedtekniska avdel-
ningar i anslutning till de större länssjukhusen. Viss verksamhet med
begränsad service på andra vårdinrättningar förekommer också. En majo-
ritet av de ortopedtekniska avdelningarna drivs, enligt uppgift från Sveri-
ges Ortopedingenjörers Förening, som enskilda företag vars tjänster köps
av landstingen. Verksamheten drivs i sjukhusets lokaler. Det blir också
allt vanligare att ortopedingenjörer vänder sig direkt till allmänheten och
tillhandahåller ortopedtekniska produkter och tjänster. Kompetensnivån
hos ortopedingenjörer har betydelse för patientsäkerheten. En reglering
av ortopedingenjörsyrket skulle underlätta för denna yrkeskategori att
tjänstgöra i andra EU-länder. Även den utökade andelen enskilt verk-
samma ortopedingenjörer talar för en reglering av yrket. Regeringen fö-
reslår därför att yrkeskategorin ortopedingenjörer regleras genom be-
stämmelserna om skyddad yrkestitel.
103
Regeringen avser att reglera utbildningen för ortopedingenjörer genom Prop. 1997/98:109
att infora en ny yrkesexamen i examensbilagan till högskoleförordning-
en. Som förutsättning för att få använda titeln ortopedingenjör bör krävas
att den nya reglerade yrkesexamen avlagts. Regeringen avser att i förord-
ning ange vilka äldre utbildningar som skall ge rätt att använda den
skyddade yrkestiteln ortopedingenjör.
Regeringens förslag: De nuvarande begränsningarna i kvacksalveri-
lagen såvitt avser behandlingsmetoder, vilka sjukdomar och tillstånd
som far behandlas och åldersgräns för behandling av barn skall finnas
kvar i stort sett oförändrade.
Behörighetskommitténs förslag: Åldersgränsen vid undersökning och
behandling av barn som utförs yrkesmässigt av den som inte är hälso-
och sjukvårdspersonal skall enligt kommitténs förslag höjas från åtta till
15 år. Ingen skall få tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn under
åtta år utan föregående anvisning av läkare. Kommittén föreslår vidare
ett slopande av förbudet att lämna skriftliga råd eller anvisningar för be-
handling utan en föregående personlig undersökning. För övrigt överens-
stämmer förslaget med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren ställer sig tveksam till om den fö-
reslagna knytningen till yrkesmässighet är den lösning som bör väljas,
eftersom denna lösning inte förefaller medföra färre gränsdragnings-
problem än den nuvarande ordningen. Enligt Riksåklagarens mening
finns det skäl att överväga om inte avgränsningen av det förbjudna områ-
det skulle kunna göras på något annat sätt. En möjlighet skulle kunna
vara att införa någon form av alternativ knytning till ersättning, yrkes-
mässighet eller till att verksamheten annars avsett flera personer.
Socialstyrelsen framhåller behovet av en särskild utredning om ut-
formningen av ett skydd i lagstiftningen mot hälsofarligt kvacksalveri
inom psykologisk och psykoterapeutisk verksamhet. Psykologisk och
psykoterapeutisk behandling som utövas av personer som saknar reglerad
kompetens kan, menar styrelsen, innebära risk för skador hos de männi-
skor som behandlas. Styrelsen ställer sig tveksam till att ta bort den nuva-
rande regeln i kvacksalverilagen om förbud att ge råd skriftligen utan att
ha sett patienten. Beträffande förslaget att begränsningar i rätten att vidta
vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder skall gälla den som yrkesmässigt
undersöker annan, anser Socialstyrelsen att det inte är godtagbart att vem
som helst får göra vad som helst, även om det bara sker vid ett tillfälle.
Även en enstaka behandling kan, påpekar styrelsen, vålla en patient
obotliga skador. Sveriges Psykologförbund anser att legitimation skall
104
vara ett behörighetskrav för yrkesutövning som psykolog. Förbundet fö- Prop. 1997/98:109
reslår att regeringen snarast skall tillsätta en utredning med uppgift att
definiera förbudsområdet för psykologiskt kvacksalveri i lagstiftningen.
Kammarrätten i Stockholm är tveksam till förslaget att slopa förbudet
mot att lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling utan föregå-
ende personlig undersökning. Kammarrätten tillstyrker förslaget om en
15-årsgräns när det gäller behandling av barn, men anmärker samtidigt
att den som är under 18 år är att anse som barn enligt FN:s konvention
om barnets rättigheter. Även Linköpings universitet är positivt till att
gränsen för behandling av barn höjs, men anser att den enda rimliga
gränsen är 18 år. Principen bör, enligt universitetet, vara att endast den
som själv väljer en alternativ behandling skall få genomgå den. Den före-
slagna höjda åldersgränsen när det gäller möjligheten för andra än hälso-
och sjukvårdspersonal att behandla barn stöds också av Umeå Universi-
tets Medicinska fakultet, Sveriges Psykologförbund och Svenska Läkare-
sällskapet. Läkaresällskapet är även positivt till förslaget om förbud att
tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn under åtta år utan föregå-
ende anvisning av läkare.
Sveriges leg. Optikers Riksförbund understryker beträffande ålders-
gränsen för behandling av barn att den legitimerade optikerns arbete och
yrkesområde inte faller inom det altemativmedicinska området, utan ut-
gör en naturlig del av tjänsteutbudet inom hälso- och sjukvården. Argu-
mentet att barn under åtta år inte skulle kunna medverka självständigt vid
en synundersökning är, anser förbundet, svagt. Förbundet menar att för-
slaget om att höja åldersgränsen från åtta till 15 år förefaller vara mindre
genomtänkt. Erfarenheterna av att synundersöka barn från åtta års ålder
och i samarbete med läkare undersöka mindre barn är mycket goda och
förbundet anser därför att åldersgränsen för barn bör sänkas när det gäller
optiker och inte höjas. Förbundet hävdar också att enbart legitimerade
optiker och läkare skall ha ensamrätt att ordinera synhjälpmedel.
Homeopatförbundet Hahnemann Collegium anser bl.a. att staten via
lämpligaste kontrollinstans skall reglera utövandet av alternativ medicin,
i synnerhet homeopati. Motsvarande synpunkter framförs också av
Svenska Akademin för Klassisk Homeopati. Kommittén för Alternativ
Medicin (KAM) begär också att någon form av reglering av altemativme-
dicinska yrkesutövare sker. Regleringen skall, enligt KAM, vara kopplad
till en godtagbar basmedicinsk utbildning. KAM begär även att en har-
monisering i förhållande till EU och de nordiska länderna skall ske på så
sätt att alla oavsett ålder samt gravida och födande kvinnor far behandlas
med altemativmedicinska behandlingar. Vidare framför KAM att alter-
nativmedicinska yrkesutövare som har godtagbar utbildning skall befrias
från mervärdesskatt och att forskningsmedel skall avsättas för att utvär-
dera altemativmedicinska behandlingsmetoder.
Skälen för regeringens förslag: Patientsäkerheten är en väsentlig ut-
gångspunkt vid regeringens ställningstaganden. Skyddet för patienten
måste emellertid vägas mot bl.a. närings- och yrkesfriheten. Dessa rättig-
heter har ett starkt och numera grundlagsreglerat skydd. Inskränkningar i
rättigheterna får dock ske om väsentliga allmänna intressen kräver det.
Ett sådant intresse är hälso- och sjukvården.
105
En annan väsentlig utgångspunkt är den enskildes frihet att välja be-
handlingsform. Det är viktigt att från samhällets sida visa respekt for
människors önskan att själv välja vårdgivare och behandlingsmetod.
Denna frihet måste i sin tur vägas mot intresset av att upprätthålla ett gott
skydd för den enskildes säkerhet i vården.
Attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och metoder
har förändrats under de senaste decennierna. Flera av de yrkesgrupper
och behandlingsmetoder som tidigare räknades som kvacksalveri faller
numera inom behörighetslagens ram. Detta gäller exempelvis logopeder,
psykoterapeuter, kiropraktorer och naprapater men även en sådan verk-
samhet som akupunktur när den utövas av hälso- och sjukvårdspersonal.
Skador, risker och riskbeteenden inom den offentliga sjukvården har,
bl.a. genom anmälningsskyldigheten i Lex Maria, i viss mån blivit kända.
Här fungerar exempelvis RiskDataBasen hos Socialstyrelsen som en
kunskapskälla och som en bas för forskning och utveckling. Motsvarande
kunskap och faktaunderlag finns inte när det gäller alternativa vårdfor-
mer utanför den offentliga sjukvården. Forskningen om altemativmedicin
har i Sverige haft en relativt begränsad omfattning.
Även om det skett en förändring när det gäller synen på altemativme-
dicin och vissa alternativa behandlingsmetoder gäller detta självfallet inte
alla förekommande metoder och terapier. Den kompetens- och kvalitets-
höjning som en del yrkesgrupper kunnat peka på omfattar heller inte alla
yrkesutövare. De risker som är förknippade med altemativmedicinsk
verksamhet förefaller vara mera att hänföra till den enskilde yrkesutöva-
rens bristande kompetens än till metoderna i sig. Vid bedömningen av
hur riskfyllda eller farliga de altemativmedicinska behandlingsmetoderna
är, måste man emellertid också försöka att väga in den preventiva effekt
som kvacksalverilagen kan ha haft. Även om det är svårt att värdera så-
dana effekter kan det finnas skäl att anta, att lagens förbud mot vissa be-
handlingsformer och behandling av vissa sjukdomar och tillstånd för-
hindrat spridningen av farliga metoder eller behandlingar.
Regeringens utgångspunkt är därför att det fortfarande krävs en lag-
stiftning som värnar om patienternas säkerhet genom att förbjuda perso-
ner som saknar erforderlig kompetens att utöva viss verksamhet. Ur rätts-
säkerhetssynpunkt och särskilt med beaktande av den grundlagsskyddade
närings- och yrkesfriheten intar regeringen den principiella ståndpunkten
att varje väsentlig begränsning av yrkesutövningen inom hälso- och sjuk-
vårdsområdet bör ske i lagform.
Regeringen har inte funnit skäl att definiera vilka åtgärder som är för-
bjudna på annat sätt än vad som sker i den gällande kvacksalverilagen.
Det förbjudna området omfattar således undersökning av annans hälso-
tillstånd, behandling av annan för sjukdom eller därmed jämförligt till-
stånd genom vidtagande eller föreskrivande av åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte. Något krav på att den behandlade verkligen
lider av den sjukdom som behandlingen riktas mot uppställs inte.
Liksom enligt gällande rätt faller exempelvis allmänna hälsoråd som
lämnas utan någon anknytning till sjukdom utanför lagens tillämpnings-
område. Med den angivna definitionen faller även verksamheter såsom
exempelvis tatuering utanför det reglerade området.
Prop. 1997/98:109
106
Bestämmelserna som inskränker rätten att vidta vissa hälso- och sjuk-
vårdande åtgärder omfattar dem som inte är att betrakta som hälso- och
sjukvårdspersonal. Vilka yrkeskategorier som skall betraktas som hälso-
och sjukvårdspersonal redovisas i författningskommentaren till 1 kap. 4 §
lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Begränsningarna i den gällande kvacksalverilagen vad gäller under-
sökning eller behandling har knutits till att åtgärden vidtas mot ersätt-
ning. Motsatsvis gäller således att behandling som sker utan att något
vederlag utgår är tillåten. Det kan i och för sig ifrågasättas om en sådan
koppling till ersättning är befogad. Begränsningarna i kvacksalverilagen
när det gäller behandling av angivna sjukdomar eller användande av vis-
sa behandlingsmetoder motiveras av att sjukdomarna är allvarliga och
behandlingsmetoderna generellt sett riskfyllda om de utförs av personer
utan erforderlig kompetens. Graden av farlighet påverkas inte av arvodet,
även om en verksamhet av naturliga skäl sällan kan bli särskilt omfattan-
de om inte ersättning för behandling utgår. I propositionen som föregick
kvacksalverilagen uttalades att det endast är den i förvärvssyfte bedrivna
verksamheten av icke-läkare som rimligen kan tänkas ha sådana skade-
verkningar, att det allmännas ingripande påfordras.
En fördel med att ta bort anknytningen till arvode skulle vara att man
slapp ifrån de gränsdragnings- och bevisproblem som kan uppstå vid in-
direkt arvodering och liknande. Självfallet måste emellertid vanlig om-
vårdnad av barn och andra anhöriga fortfarande tillåtas. Om anknytning-
en till arvode tas bort skulle man därför i lagstiftningen behöva göra un-
dantag för anhörigvård och liknande. Att i lagstiftningen precisera vilken
personkrets som skulle undantas från regleringen ser regeringen inte som
någon god lösning. I stället anges i lagförslaget att undersökningen, be-
handlingen etc. för att träffas av förbudet skall ske yrkesmässigt. Vid
bedömningen av om en verksamhet sker yrkesmässigt torde uttagande av
ersättning kunna vara ett viktigt kriterium. Ett annat kriterium kan vara
verksamhetens omfattning, dvs. att undersökning eller behandling inte
skett vid bara ett enstaka tillfälle utan i något större omfattning.
De sjukdomar som får behandlas och de undersökningsmetoder som
får utföras endast av hälso- och sjukvårdspersonal kan generellt sägas
vara ytterst begränsade. Enligt regeringens mening är det tveksamt om
det utan risk för patientsäkerheten är möjligt att ytterligare begränsa det
förbjudna området. Synpunkter i sådan begränsande riktning har under
remissbehandlingen framförts av bl.a. Homeopatförbundet Hahnemann
Collegium och Kommittén för Alternativ Medicin. Dessa vill ha möjlighet
att behandla barn och gravida. Emellertid finns också remissinstanser
som pläderar för en utvidgning av förbudsområdet. Det gäller exempelvis
Socialstyrelsen och Sveriges Psykologförbund som vill införa ett särskilt
skydd när det gäller hälsofarlig utövning inom psykologisk och psykote-
rapeutisk verksamhet.
Den medicinska utvecklingen går ständigt framåt. Äldre metoder om-
värderas och nya metoder utvecklas. Att försöka förutsäga vilka metoder
som kommer att utvecklas i framtiden och som bör vara förbehållna vissa
yrkesgrupper är en omöjlig uppgift. I stället far lagstiftaren här följa den
medicinska utvecklingen och efterhand göra en bedömning av nya meto-
Prop. 1997/98:109
107
der. Det kan vara värt att notera att den enda förändring av de i kvacksal-
verilagen reglerade behandlingsmetoderna som skett sedan lagens till-
komst år 1960, är ett tillägg angående utprovning eller tillhandahållande
av kontaktlinser.
När det gäller smittsamma sjukdomar sker med viss automatik en an-
passning till aktuella förhållanden genom hänvisningen till smittskydds-
lagen (tidigare epidemilagen). Ett exempel på en sjukdom som genom
hänvisningen till smittskyddslagen kommit att omfattas av kvacksalveri-
lagens förbjudna område är infektion av HIV. En parlamentarisk kom-
mitté har tillkallats för att utvärdera det svenska smittskyddet med ton-
vikt på smittskyddslagen (1988:1472) och övriga författningar som hör
till smittskyddet. Kommittén har antagit namnet 1996 års Smittskydds-
kommitté (S 1996:07) och skall redovisa uppdraget senast den
31 december 1998.
Kvacksalverilagen (2 d §) innehåller ett förbud för den som inte står
under Socialstyrelsens tillsyn att utan personlig undersökning av den som
sökt honom lämna skriftliga råd eller anvisningar för hans behandling.
Behörighetskommittén föreslog att detta förbud skulle slopas i den nya
lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Förslaget
har kritiserats under remissbehandlingen. Regeringen delar de kritiska
synpunkter som framförts i denna del och anser att en personlig under-
sökning och ett personligt sammanträffande alltid skall krävas. I lagför-
slaget återfinns därför en motsvarighet till det nuvarande förbudet i 2 § d)
i kvacksalverilagen.
När det gäller begränsningen av vilka sjukdomar som far behandlas
endast av hälso- och sjukvårdspersonal innebär förslaget en viss mindre
utvidgning. I denna del hänvisas till författningskommentaren till 4 kap.
2§.
Bestämmelsen om kontaktlinsverksamhet i kvacksalverilagen tillkom
genom en lagändring 1982 och motiverades av hänsynen till patienternas
krav på medicinsk säkerhet (prop. 1981/82:60 s. 12). Vid en undersök-
ning som genomförts av Sveriges kontaktlinsförening beräknades att
omkring två procent av antalet kontaktlinsbärare drabbades av biverk-
ningar. De biverkningar som rapporterades varierade men avsåg huvud-
sakligen förändringar i homhinna eller bindhinna, som ofta krävde om-
fattande insatser från ögonläkare för att hävas. Socialstyrelsen och Kon-
sumentverket hävdade i en skrivelse till Socialdepartementet att endast
om rätten att utöva verksamheten förbehålls kvalificerad personal kan det
säkerställas att utprovaren har nödvändiga kunskaper om bl.a. risker för
ögonskador och hur dessa kan förebyggas.
Bestämmelsen om kontaktlinsverksamhet i kvacksalverilagen komp-
letteras av Socialstyrelsens föreskrifter Kompetenskrav för behörighet
som kontaktlinsoptiker (SOSFS 1995:1). För behörighet att självständigt
svara för kontaktlinsverksamhet krävs enligt föreskrifterna att Socialsty-
relsen utfärdat särskilt bevis om kontaktlinsbehörighet. Legitimation som
optiker ger inte automatiskt sådan behörighet. Regeringen föreslår inga
förändringar beträffande kontaktlinsverksamhet.
Ett förbud för icke hälso- och sjukvårdspersonal att behandla barn in-
fördes först i samband med kvacksalverilagen år 1961. I propositionen
Prop. 1997/98:109
108
som föregick kvacksalverilagen uttalades att de risker som kvacksalveriet Prop. 1997/98:109
för med sig då vuxna behandlas framträder med än större tydlighet när
det gäller behandling av barn. Medan den vuxne har möjlighet att avbryta
behandlingen, om han finner att hans tillstånd försämras eller att behand-
lingen är resultatlös, är barnen utlämnade till föräldrarnas och kvacksal-
varens bedömning av behandlingens effekt. Risken för skada vid be-
handling av barn är påtaglig och ökar dessutom ytterligare genom att
barn, åtminstone i de lägsta åldrarna, är ömtåligare än vuxna. (Prop.
1960:141 s. 153.) Åldersgränsen åtta år valdes med tanke på att barnet,
när det böljar skolan, kommer under regelbunden läkarundersökning och
kontroll, vilket bör kunna leda till att olämplig kvacksalveribehandling av
barnet upptäcks. Vid denna ålder ansågs barn också ha nått en ålder då
det själv kan redogöra för symptom och för effekten av kvacksalvarens
behandling, varför de mest överhängande riskerna för skador av behand-
lingen torde elimineras.
Under remissbehandlingen har, som tidigare redovisats, framkommit
olika synpunkter på en eventuell åldersgräns. Här finns förespråkare för
en gräns vid 8, 15 respektive 18 år, liksom önskemål om ett totalt slo-
pande av åldersgränsen.
Regeringen anser att omsorgen om patienternas säkerhet måste anses
väga särskilt tungt när det gäller barn. Små barn saknar i regel förmåga
att välja mellan behandlingsmetoder och själva ta ansvar för en behand-
ling. Frånsett mera omedelbara reaktioner på smärta får riktigt små barn
också anses sakna förmåga att på ett adekvat sätt redogöra för en be-
handlings effekter. Barn är också generellt sett betydligt känsligare än
vuxna individer. Behandlingen av barn måste därför omgärdas med sär-
skilda restriktioner.
Vid överväganden kring bestämmelser som begränsar möjligheterna att
behandla barn inom det altemativmedicinska området måste beaktas att
redan de generella reglerna med förbud mot vissa behandlingsmetoder
och behandling av vissa sjukdomar ger även barnen ett visst skydd. I dag
har barnen också ett grundskydd genom föräldrabalken som bl.a. stadgar
att barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart
(föräldrabalken 6 kap. 1 §). Plågsamma och farliga behandlingar kan
också vara straffbara enligt brottsbalkens regler om brott mot liv och häl-
sa.
Den nuvarande åttaårsgränsen valdes, som nämnts, eftersom barnet då
hade börjat skolan och kommit under regelbunden läkarundersökning och
kontroll. Skollagen (1985:1100) föreskriver att skolhälsovård skall an-
ordnas för elever i bl.a. grundskolan.
Vid vilken ålder barn nått en sådan mognad att det själv kan ta ställ-
ning till erbjuden behandling varierar självfallet från person till person.
Före skolåldern kan det vara svårt för ett barn att uttrycka känslor och
åsikter kring en alternativ medicinsk behandling som föräldrar eller nära
anhöriga ordnar med. Innan skolåldern finns heller inte för alla barn den
vardagliga kontakten med andra vuxna som skolan innebär. Regeringen
anser därför omsorgen om barnens bästa talar för att den nuvarande åtta-
årsgränsen måste bibehållas.
109
Behörighetskommitténs förslag innefattar ett förbud att utan föregåen-
de anvisning av läkare tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn un-
der åtta år. Med en bibehållen åldersgräns på åtta år anser regeringen att
skäl saknas att införa särskilda begränsningar när det gäller tillhandahål-
lande av optiska synhjälpmedel.
Prop. 1997/98:109
Regeringens förslag: Straffbestämmelser av motsvarande innebörd
som i dag finns i kvacksalverilagen införs i den nya lagstiftningen.
Behörighetskommitténs förslag: Straffbestämmelserna överens-
stämmer i stort med regeringens förslag. Behörighetskommittén föreslår
även att Socialstyrelsen, utan att det föreligger en lagakraftvunnen dom,
skall ges möjlighet att förelägga yrkesutövare att vid äventyr av vite upp-
höra med verksamhet som strider mot de bestämmelser i lagförslaget
som motsvarar den gällande kvacksalverilagen. Också i andra fall skall
Socialstyrelsen, enligt kommitténs förslag, ges möjlighet att genom vites-
föreläggande ingripa mot verksamhet som strider mot lagförslaget.
Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland tillstyrker försla-
get i 8 kap. 5 och 6 §§ i kommitténs lagförslag angående vitesföreläg-
gande respektive vitesförbud, men ifrågasätter om det i bestämmelserna
bör användas två olika uttryck för detta, "vitesföreläggande" respektive
"vitesförbud". Hovrätten utgår vidare från att utgångspunkten vid en till-
lämpning av andra stycket i respektive bestämmelse är att vitet har dömts
ut. Vidare torde 8 kap. 7 § i kommitténs lagförslag endast vara tillämplig
i sådana fall då ett förbud inte förenats med vite, vilket hovrätten inte
anser klart framgår av nuvarande lydelse.
Stockholms tingsrätt framför synpunkter på ansvarsbestämmelserna
och menar bl.a. att den sammanförda och i vissa stycken ändrade regle-
ringen är mycket svåröverskådlig och ställer alltför stora krav på tilläm-
paren av bestämmelserna. Tingsrätten har vidare framfört synpunkter på
lagtextens utformning.
När det gäller de föreslagna ansvarsbestämmelserna i 8 kap. anser
Riksåklagaren att dessa lämnar ett icke önskvärt utrymme för olika tolk-
ningar. Det framstår enligt Riksåklagaren som oklart i vilken utsträck-
ning bestämmelserna i 8 kap. 4 § i kommitténs lagförslag är avsedda att
vara subsidiära till föregående bestämmelser i kapitlet. Vidare kan flera
av de förfaranden som beskrivs i 8 kap. 4 § i förslaget också vara straff-
bara enligt reglerna i 3 och 4 kap. i brottsbalken. Riksåklagaren menar att
lagförslaget i detta avseende inte innehåller någon anvisning alls om för-
hållandet mellan bestämmelserna. Den bästa lösningen på denna fråga är,
enligt Riksåklagaren, att bestämmelserna i 4 § i förslaget, på samma sätt
som exempelvis 3 § i lagen (1990:409) om skydd för företagshemlighe-
ter, görs subsidiära till strängare bestämmelser i brottsbalken. Förhållan-
det till brottsbalkens bestämmelser och det inbördes förhållandet mellan
110
lagens ansvarsbestämmelser bör således anges tydligt i lagtexten. Försla-
get om möjlighet för Socialstyrelsen att meddela förbud att utöva viss
verksamhet (8 kap. 6 § i kommitténs förslag) bör, enligt Riksåklagaren,
gälla även den som dömts för brott mot brottsbalkens bestämmelser på
grund av handlingar som vidtagits i en verksamhet som avses i 4 kap. i
lagförslaget. Slutligen framför Riksåklagaren att utformningen av de
subjektiva rekvisiten bör övervägas i större omfattning än vad som skett
och att även regeln om att den som överträtt ett vitesföreläggande inte far
dömas till straff för sådan verksamhet som omfattas av vitesföreläggan-
det bör övervägas ytterligare.
Socialstyrelsen framhåller i sitt remissvar att förslaget att ge Socialsty-
relsen utökade befogenheter att ingripa mot hälsofarlig behandlingsverk-
samhet måste bli föremål för mer grundlig genomlysning med tanke på
att konsekvenserna av förslaget är ytterst svåröverskådliga. Det kan, en-
ligt styrelsen, mycket väl befaras att styrelsens ansvar genom den före-
slagna lydelsen kommer att vidgas till en skyldighet att följa utveckling-
en och bevaka yrkesutövare även på kvacksalveriområdet och att sätta
tydliga gränser och ange definitioner för vad som är hälsofarlig behand-
lingsverksamhet. Ett så vittgående åtagande skulle kunna leda till en ut-
spädning av Socialstyrelsens resurser för individ- och verksamhetstillsyn
som knappast är önskvärd, vare sig från patientsäkerhets- eller samhälls-
synpunkt. Avslutningsvis anför styrelsen att brottsbeteckningen
"hälsofarligt kvacksalveri" bör finnas kvar, bl.a. eftersom detta uttryck är
väl inarbetat och känt.
Läkemedelsverket ser positivt på att Socialstyrelsen som tillsynsmyn-
dighet far utökade möjligheter att ingripa mot all hälsofarlig behand-
lingsverksamhet genom att förbud som är förenat med vite kan utfärdas
redan vid misstanke om att sådan behandling försiggår. Även Göteborgs
Universitets Medicinska fakultet tillstyrker att Socialstyrelsen även fort-
sättningsvis skall kunna ingripa mot hälsofarlig altemativmedicinsk
verksamhet.
Skälen för regeringens förslag: En straffbestämmelse av motsvaran-
de innebörd som den gällande kvacksalverilagens 7 § finns i förslaget till
lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. I förhållande
till Behörighetskommitténs förslag har, i enlighet med påpekanden från
bl.a. Riksåklagaren, vissa förtydliganden gjorts för att visa att 8 kap. i
lagförslaget är subsidiärt i förhållande till annan lagstiftning med stränga-
re påföljd i straffskalan (se 8 kap. 7 § i lagförslaget).
Liksom i dag bör gälla att den omständigheten att gärningsmannen på
grund av brist i utbildning och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens
natur eller förutse skadan eller faran inte skall befria honom eller henne
från ansvar. Det är i regel just avsaknaden av kunskap och insikt om vad
som kan behandlas och vad som bör överlåtas till den traditionella sjuk-
vården som är den stora riskfaktorn vid alternativ behandling och be-
handling utanför den etablerade sjukvården.
Den nuvarande kvacksalverilagens 9 § ger Socialstyrelsen vissa möj-
ligheter att ingripa mot yrkesverksamhet som bedrivs av någon som en-
ligt åliggandelagen inte är att räkna som hälso- och sjukvårdspersonal.
Bestämmelsen omfattar både verksamhet som bedöms som kvacksalve-
Prop. 1997/98:109
111
ri/altemativmedicin och verksamhet som i och för sig omfattas av skol-
medicinen, men där utövare trots detta inte är att betrakta som hälso- och
sjukvårdspersonal. Socialstyrelsen kan med stöd av bestämmelsen för-
bjuda någon att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet på hälso-
och sjukvårdens område. Den som drabbas av ett sådant förbud far inte
mot ersättning undersöka annans hälsotillstånd eller behandla annan för
sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva
åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte. En förutsättning för
att ett beslut med förbud skall kunna meddelas är, att den som förbudet
riktar sig mot genom en lagakraftvunnen dom har övertygats om hälso-
farligt kvacksalveri. Socialstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Den som bryter mot Socialstyrelsens förbud kan
dömas för hälsofarligt kvacksalveri.
För att ge Socialstyrelsens beslut mera tyngd föreslår regeringen att
styrelsen får förena sitt förbud med vite.
Behörighetskommittén föreslår att Socialstyrelsen även i andra fall
skall få förelägga någon att vid äventyr av vite upphöra med viss verk-
samhet. Det gäller när det föreligger sannolika skäl att misstänka att nå-
gon som inte är hälso- och sjukvårdspersonal bryter mot de bestämmelser
som begränsar sådan yrkesverksamhet. Kommittén menar att gällande
bestämmelser om Socialstyrelsens möjligheter att ingripa mot olämpliga
yrkesutövare inom altemativmedicinen utformats på ett sådant sätt att de
utgör ett relativt trubbigt instrument. Socialstyrelsen kritiserar förslaget
och menar att bestämmelser om tillsyn över kvacksalveriområdet skulle
medföra en utspädning av den individ- och verksamhetstillsyn som redan
finns. Vidare menar styrelsen att förslaget måste bli föremål för ytterliga-
re genomlysning.
Regeringen delar kommitténs bedömning att det kan behövas mer ef-
fektiva metoder för ingripanden mot främst sådan verksamhet som är att
bedöma som direkt hälsovådlig. Ett förslag som ger Socialstyrelsen yt-
terligare skyldigheter och befogenheter måste emellertid övervägas yt-
terligare. Bl.a. måste man ta ställning till vilka möjligheter Socialstyrel-
sen bör ges att tilltvinga sig tillträde till lokaler och handlingar. En uttun-
ning av den nuvarande tillsynen, som Socialstyrelsen varnar för, är heller
inte önskvärd. Regeringen väljer därför att inte nu lämna några ytterliga-
re förslag om utökade befogenheter för Socialstyrelsen.
Prop. 1997/98:109
112
Prop. 1997/98:109
Regeringens förslag: En treårig prövotid för fortsatt behörighet skall
fa föreskrivas en legitimerad yrkesutövare om denne varit oskicklig
vid utövningen av sitt yrke eller genom sitt förfarande på annat sätt
visat sig olämplig för yrket och varning inte framstår som en tillräck-
ligt ingripande åtgärd. Förfarandet skall ha varit sådant att det gränsar
till att uppfylla förutsättningarna för att legitimationen skall kunna
återkallas. Prövotid skall även kunna föreskrivas en legitimerad som
på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte
komma att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till
förslaget att en treårig prövotid för fortsatt behörighet skall kunna före-
skrivas legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Ett flertal instanser
menar att de svårigheter som uppkommer med att ordna utbildning,
handledning etc. under prövotiden måste belysas, inte minst när det gäller
privatpraktiserande yrkesutövare. Riksförsäkringsverket, Landstingen i
Blekinge, Örebro och Kalmar, Göteborgs Sjukvård, Karolinska Institutet,
Legitimerade Sjukgymnasters Riksorganisation, Sveriges Läkarförbund
och Sveriges Psykologförbund anser att arbetsgivaren tillsammans med
de legitimerade bör bedöma vilka åtgärder som skall vidtas under prövo-
tiden. Socialstyrelsen anser att prövotiden bör kompletteras med möjlig-
het för styrelsen att förelägga om vilka konkreta åtgärder som bör vidtas.
Liknande förslag lämnas också av Landstingen i Örebro, Malmöhus och
Uppsala län samt Landstingsförbundet. HSAN framhåller bl.a. att försla-
get om prövotid är att anse som en skyddsåtgärd och bör föreskrivas i
syfte att förebygga en framtida återkallelse av legitimation. Förutsätt-
ningarna bör vara att det vid tidpunkten för prövningen inte finns till-
räcklig grund för återkallelse, men att den legitimerade på ett allvarligt
sätt visat sig olämplig att utöva yrket eller befaras inte kunna utöva sitt
yrke tillfredsställande. Linköpings universitet anser att prövotid skulle
kunna föreskrivas i fall av sjukdom, men att rekvisiten i övrigt är tvivel-
aktiga.
Regeringen anser att det vid en reformering av systemet för offent-
ligrättsliga ingripanden mot hälso- och sjukvårdspersonalen är lämpligt
att söka lösningar i individuellt utformade åtgärder, som syftar till att
avhjälpa den enskilde yrkesutövarens brister. Tänkbara sanktioner och
åtgärder är en allmän befogenhet att inskränka behörigheten, en möjlig-
het att fatta beslut om utredning om yrkesskicklighet, varning förenad
med särskilda föreskrifter, föreskrifter i stället för återkallelse av legiti-
mationen samt disciplinböter. Många av dessa åtgärder fordrar emellertid
113
8 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 109
tillskapande av utbildningsmöjligheter, övervakningssystem m.m. som Prop. 1997/98:109
för närvarande inte existerar. Även tillämpningssvårigheter kan förutses,
exempelvis när det gäller att bedöma om ett föreläggande respektive en
föreskrift har följts eller inte. En annan svårighet består i att ange vem
som skall ansvara för genomförandet. Vidare kan kringgående genom
skenarrangemang befaras, liksom problem för patienter. Regeringen fin-
ner sammantaget att en åtgärd av enklare konstruktion, som är utformad
så att ansvaret för genomförandet helt vilar på den legitimerade är att
föredra.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen en ny form av offentligrätts-
ligt ingripande - föreskrift om prövotid - som skall kunna föreskrivas i
syfte att om möjligt förebygga en framtida återkallelse av legitimationen.
Av hävd har en principiell skiljelinje upprätthållits mellan å ena sidan
disciplinpåföljd och å andra sidan återkallelse av legitimation och annan
behörighet. De kan emellertid i många fall uppfattas som likartade reak-
tioner på avvikande beteenden. Detta påverkas kanske delvis av att det
ankommer på HSAN att pröva såväl frågor om disciplinpåföljd som åter-
kallelse och begränsning av behörighet - ibland till och med i samma
ärende. I och för sig kan också samma omständigheter ligga till grund för
en disciplinpåföljd och en återkallelse av legitimationen men det är ändå
fråga om två helt olika samhälleliga ingripande mot den enskilde.
HSAN har i sitt remissvar framhållit att prövotid är att anse som en
skyddsåtgärd. Regeringen delar denna uppfattning och anser att prövo-
tidsinstitutet bör betraktas som ett första led i den skyddsåtgärd som åter-
kallelse av legitimationen utgör. Beslut att föreskriva prövotid skall bl.a.
kunna fattas när en legitimerad tidigare ålagts en eller flera varningar
eller redan vid den första förseelsen, om den är så allvarlig att disciplin-
påföljd i form av varning bedöms som en inte tillräckligt ingripande åt-
gärd. Prövotid skall också kunna föreskrivas i de fall förutsättningar att
meddela disciplinpåföljd visserligen inte föreligger men i vilka den legi-
timerade på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Innebör-
den av föreskriften är att en ytterligare förseelse av allvarligt slag som
inträffar under den fastställda prövotiden leder till återkallelse av legiti-
mationen, om inte särskilda skäl kan åberopas för att underlåta detta.
Tanken är att den legitimerade skall göras medveten om att den förseelse
som lagts honom eller henne till last är så allvarlig att återkallelse av le-
gitimation blir aktuell om en ny förseelse inträffar under prövotiden. Den
legitimerade far själv, i förekommande fall tillsammans med sin arbets-
givare, bedöma vilka konkreta åtgärder som behöver vidtagas. Det kan
t.ex. röra sig om vidareutbildning, förbättrade rutiner och egenkontroll.
Härigenom begränsas behovet av särskilda kontrollåtgärder från myndig-
heternas sida, samtidigt som den enskilde far ett eget förstärkt intresse av
att se till att han eller hon inte på nytt gör sig skyldig till fel. Om man på
detta sätt tvingar fram en större noggrannhet i yrkesutövningen och, där
det behövs, utbildning, handledning eller andra nödvändiga åtgärder, bör
det finnas goda förutsättningar för att förbättra kvaliteten i vården.
114
Oskicklighet eller annan olämplighet
Förslaget innebär att en treårig prövotid för fortsatt behörighet får före-
skrivas en legitimerad yrkesutövare som varit oskicklig vid utövning av
sitt yrke. Därutöver skall - för att markera att fråga skall vara om allvar-
ligare förseelser - förhållandena vara sådana att rekvisiten för varning
föreligger. Förseelserna eller beteendet skall vara så allvarliga till sin
natur att de gränsar till sådant som kan leda till återkallelse av legitima-
tionen. Yrkesutövaren skall således kunna meddelas en föreskrift om
prövotid, i syfte att om möjligt förebygga en framtida återkallelse av le-
gitimationen. Institutet omfattas inte av någon preskriptionsbestämmelse,
men eftersom det syftar till att förhindra framtida förseelser ter det sig
naturligt att man inte beaktar händelser som inträffat långt tillbaka i ti-
den.
Prövotid skall för det första kunna föreskrivas när en legitimerad yr-
kesutövare tidigare ålagts en eller flera varningar. Härigenom görs den
legitimerade på ett auktoritativt sätt uppmärksam på att ytterligare förse-
elser inte kommer att tolereras. Antag att en legitimerad yrkesutövare
tidigare ålagts disciplinpåföljd i form av varning för att han eller hon ut-
fört behandlingar enligt en metod som inte anses förenlig med vetenskap
och beprövad erfarenhet. Han eller hon anmäls på nytt för att ha fortsatt
att använda metoden. Genom att en prövotid åläggs honom eller henne
ges en tydlig uppmaning att, för att undvika återkallelse av legitimatio-
nen, upphöra med denna behandlingsmetod. Gör han eller hon sig skyl-
dig till en ny förseelse under prövotiden återkallas legitimationen.
För det andra skall föreskrift om prövotid kunna användas redan första
gången en legitimerad yrkesutövare gör sig skyldig till en förseelse, om
denna är så allvarlig att rekvisiten för varning är uppfyllda. Genom att
grov oskicklighet eller annan uppenbar olämplighet inte krävs, markeras
att förutsättningar för återkallelse av legitimationen inte är uppfyllda.
Prövotid skall således kunna användas redan första gången en legitime-
rad yrkesutövare gör sig skyldig till en förseelse, om denna är så allvarlig
att hans eller hennes lämplighet ifrågasätts. Antag exempelvis att en läka-
re visat bristfälliga kunskaper vid en operation av visst slag. I övrigt finns
inte någon anmärkning mot läkaren när det gäller yrkesutövningen. Hän-
delsen bedöms som allvarlig, samtidigt som förutsättningar för återkallel-
se av legitimationen inte föreligger. I ett sådant läge skall prövotid kunna
föreskrivas. Med denna åtgärd inskärps allvaret i reaktionen och samti-
digt åläggs den enskilde ett särskilt ansvar att se till att inte någon ytterli-
gare förseelse inträffar under prövotiden.
Prövotid skall vidare kunna föreskrivas i de fall förutsättningar att
meddela varning visserligen inte föreligger till följd av 3 eller 5 § i nuva-
rande disciplinpåföljdslagen men i vilka den legitimerade på ett annat sätt
visat sig olämplig att utöva yrket. Dessa bestämmelser skall enligt rege-
ringens förslag överföras till 5 kap. 2 och 4 §§ lagen om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. Till följd av 3 § disciplinpåföljdslagen
undantas från disciplinpåföljd sådana förfaranden som inte avser vården
av en enskild patient. Exempel på sådana situationer är försummelser vid
omhändertagande av avlidna och utfärdande av intyg utan patientunder-
Prop. 1997/98:109
115
sökning. För att prövotid skall kunna komma i fråga skall det även här
vara fråga om så allvarliga förseelser att de gränsar till sådant som kan
medföra återkallelse av legitimation. 5 § disciplinpåföljdslagen utesluter
behandling i disciplinär ordning av ett handlande som anmälts till åtal.
Även sådana förfaranden skall emellertid kunna leda till föreskrift om
prövotid om fråga är om allvarligare brottslighet. Vid t.ex. bedrägerier
som skett i yrkesutövningen, såsom oriktiga debiteringar av läkarvårdser-
sättning, skulle i vissa fall föreskrift om prövotid kunna komma till an-
vändning om förhållandena inte är sådana att återkallelse är aktuell.
Sjukdom m.m.
Prövotid skall även kunna föreskrivas om en legitimerad på grund av
sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma att kun-
na utöva sitt yrke tillfredsställande. Det skall således vara fråga om fall, i
vilka sjukdom eller missbruk konstaterats föreligga och där risken be-
döms vara stor att den legitimerade i en nära framtid inte kommer att
kunna fullgöra sina åligganden om inte behandling sätts in. Grunden for
återkallelse föreligger således ännu inte men bedöms kunna uppkomma
inom en nära framtid. Socialstyrelsen måste givetvis i dessa fall ha en
särskild tillsyn över den legitimerade. Om det är klart att en yrkesutövare
på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva
yrket tillfredsställande kan givetvis inte föreskrift om prövotid komma i
fråga utan då skall legitimationen i stället återkallas. Konsekvensen av
den föreslagna regeln blir framför allt att missbruksfall kan leda till åt-
gärd på ett tidigare stadium än som nu är möjligt.
Antag att en sjuksköterska missbrukar alkohol eller narkotika. Han el-
ler hon bedöms alltjämt kunna utöva sitt yrke tillfredsställande men det
kan befaras att han eller hon på grund av sitt missbruk inte kommer att
kunna göra detta om inte särskild behandling sätts in. I en sådan situation
skall prövotid kunna föreskrivas. Det är alltså fråga om en situation där
missbruket eller sjukdomen ännu inte nått så långt att den legitimerade
inte längre kan utöva sitt yrke tillfredsställande. Genom att en prövotid
föreskrivs blir sjuksköterskan på ett effektivt sätt påmind om allvaret i
situationen och erinrad om att han eller hon måste genomgå någon form
av behandling för att komma till rätta med sitt missbruk och därigenom
undvika återkallelse av legitimationen.
Regeringens förslag: Gör sig den legitimerade yrkesutövaren under
prövotiden på nytt skyldig till en förseelse som kan föranleda varning
eller har den som ålagts prövotid på annat sätt visat sig olämplig att
utöva yrket skall legitimationen kunna återkallas. Återkallelse kan un-
derlåtas om särskilda skäl föreligger, varvid föreskrift om prövotid på
nytt kan meddelas ytterligare en gång.
Prop. 1997/98:109
116
Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser framför inte några syn-
punkter på förslaget om återkallelse av legitimation efter föreskrift om
prövotid. Socialstyrelsen anser att det i princip bör vara möjligt att endast
en gång förnya en föreskrift om prövotid.
Skälen för regeringens förslag: Har en yrkesutövare under prövoti-
den på nytt varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig olämplig att utöva yrket skall legitimationen kunna återkallas.
Detta är den huvudregel som skall tillämpas i de flesta situationer. Det
skall göras en saklig bedömning av förseelsen i sig. De processuella för-
utsättningarna för disciplinpåföljd skall inte beaktas, såsom preskrip-
tionsbestämmelsema i nuvarande 6 § disciplinpåföljdslagen. I stort sett
motsvarande bestämmelser återfinns i 5 kap. 5 § lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område. Regeringen föreslår dock att
den absoluta preskriptionstiden skall förlängas (se avsnitt 5.7). Exempel
på fall då en legitimerad under prövotiden genom något förfarande visat
sig olämplig att utöva yrket är att han eller hon begått ett brott av bety-
delse för yrkesutövningen eller utfärdat oriktiga intyg utan att ha träffat
patienten. Härmed avses fall, i vilka förutsättningar att meddela varning
visserligen inte föreligger, men i vilka den legitimerade visat sig olämp-
lig att utöva yrket. Återkallelse av legitimation blir aktuellt även om det
som inträffar under prövotiden inte är likartat med det förfarande som
föranlett föreskriften om prövotid. Detta innebär således att en legitime-
rad, som föreskrivits prövotid på grund av oskicklighet vid utövning av
sitt yrke, förlorar sin legitimation om han eller hon under pågående
prövotid genom något förfarande, exempelvis en brottslig gärning, visar
sig olämpligt att utöva yrket och vice versa.
Även om huvudregeln är att legitimationen återkallas om en förseelse
av ovan angivet slag inträffar under prövotiden, måste det finnas möjlig-
het att underlåta återkallelse om särskilda skäl föreligger. Denna säker-
hetsventil ger HSAN en möjlighet att göra en skälighetsbedömning och
att ta hänsyn till bristande samband mellan förseelserna, tidsaspekter
m.m. Hänvisningen till särskilda skäl innebär emellertid även en möjlig-
het för HSAN att bedöma om den legitimerade visar vilja att genom egna
åtgärder komma tillrätta med sina brister och, om så bedöms vara fallet,
överväga om fog finns att underlåta återkallelse av legitimationen. Ex-
empel på sådana åtgärder är att en legitimerad avstår från yrkesutövning
av visat slag, vidareutbildar sig eller arbetar under någon kompetent per-
sons överinseende. Den enskilde yrkesutövaren skall vara beredd att själv
vidta de praktiska arrangemangen för att kunna genomföra åtgärderna.
Det måste också vara fråga om utfästelser som bedöms seriöst grundade.
Enbart den omständigheten att en legitimerad, som under prövotiden un-
derlåtit att göra något åt sina bristande yrkeskunskaper, i återkallelseä-
rendet förklarar sig vilja göra det medför inte att särskilda skäl kan anses
föreligga. Det måste krävas att denne under prövotiden verkat för att för-
bättra sina yrkeskunskaper men att prövotiden av olika skäl inte varit
tillräcklig. Det kan också tänkas att den förseelse som inträffat under
prövotiden blottat ytterligare brister i yrkeskunskaperna som därför be-
Prop. 1997/98:109
117
höver avhjälpas. Underlåts återkallelse därför att särskilda skäl anses fö-
religga, föreslås att en ny prövotid skall kunna föreskrivas. Regeringen
anser i likhet med Socialstyrelsen att en föreskrift om prövotid skall kun-
na förnyas vid endast ett tillfälle.
För de fall som rör sjukdom eller någon liknande omständighet kom-
mer prövotiden att ha en delvis annan innebörd än för de fall som rör
oskicklighet eller annan olämplighet. För sjukdomsfallen har inte före-
slagits någon särskild grund för återkallelse för den händelse något in-
träffar under prövotiden, eftersom de nuvarande grunderna för återkallel-
se har ansetts tillräckliga. Försämras förmågan att utöva yrket och beror
detta på missbruket eller sjukdomen, får bedömas om ett föreläggande
om läkarundersökning skall beslutas, varvid även interimistisk återkallel-
se av legitimation kan komma i fråga. Återkallelse av legitimation kan
således alltid ske, oavsett om prövotid löper eller inte, om försämringen
av en sjukdom eller ett missbruk är så allvarlig att den legitimerade inte
längre kan utöva yrket tillfredsställande. Undantagsvis kan tänkas att i
stället en ny prövotid föreskrivs.
Prop. 1997/98:109
Regeringens förslag: Frågor om föreskrift om prövotid skall tas upp
på anmälan av Socialstyrelsen, JO, JK eller på ansökan av den som
saken gäller. Beslut om prövotid gäller, liksom bl.a. återkallelse av le-
gitimation, omedelbart om inte annat anges i beslutet. Tid under vil-
ken verkställighet av beslutet inte ägt rum, t.ex. till följd av ett beslut
om inhibition, skall inte räknas in i prövotiden.
Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i
Stockholms län, HSAN och Landstinget Skaraborg har lämnat synpunkter
från vilken tidpunkt prövotiden skall beräknas och tidens längd. Kam-
marrätten ifrågasätter om inte dagen då den legitimerade delges beslutet
bör vara utgångspunkten för från vilken tidpunkt prövotiden skall löpa.
Länsrätten anser att det vore en fördel om utgångspunkten för prövotiden
beräknades enligt nuvarande 39 § disciplinpåföljdslagen, dvs. att beslutet
gäller omedelbart om inte annat anges. HSAN påpekar att prövotiden i
vissa fall kan komma att inledas lång tid efter förseelsen och anser att det
bör övervägas om inte prövotiden bör göras mer flexibel och kunna be-
stämmas från fall till fall. Landstinget Skaraborg anser att om arbetsgiva-
ren bedömer att den felande visat god vilja till bättring genom att förbätt-
ra sina kunskaper eller på annat sätt visar att påföljden haft avsett syfte,
skall tillsynsmyndigheten kunna förkorta prövotiden.
118
Anhängiggörande m.m.
Föreskrift om prövotid tillhör enligt regeringens förslag den grupp av
åtgärder som rör bedömningen av de legitimerades lämplighet, såsom
återkallelse av legitimation och begränsning eller indragning av förskriv-
ningsrätt. Beslut om prövotid kommer därmed enligt förslaget att följa de
processuella regler som gäller för bl.a. återkallelse av legitimation. Det
innebär att föreskrift om prövotid inte skall kunna aktualiseras utan att
Socialstyrelsen, såsom fallet är i återkallelseärenden, har tagit initiativet
(se 7 kap. 7 § i förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område). Detta är också naturligt eftersom ett sådant beslut i
förlängningen kan leda till återkallelse av legitimationen. Har ett discip-
linärende väckts enbart efter anmälan av enskild, måste alltså Socialsty-
relsen särskilt yrka föreskrift om prövotid för att även den frågan skall
kunna prövas. Beslut om prövotid föreslås även kunna fattas på ansökan
av den som saken gäller. Eftersom bestämmelserna om preskription inte
blir tillämpliga på föreskrift om prövotid finns det emellertid inte någon
tidsmässig gräns för sådana yrkanden. Enligt förslaget blir det alltså
möjligt för Socialstyrelsen att yrka prövotid för en viss förseelse även
sedan HSAN prövat frågan om disciplinpåföljd på grund av samma för-
seelse. En löpande prövotid förslås inte heller förhindra att frågan om
disciplinpåföljd väcks. De skall vidare vara möjligt för styrelsen att yrka
i första hand prövotid och i andra hand disciplinpåföljd med anledning av
samma förseelse. HSAN kan dock inte i samma beslut ålägga en yrkes-
utövare disciplinpåföljd och samtidigt föreskriva prövotid.
Även Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslem har möjlighet att
göra anmälan till HSAN. Detta framgår av 6 § tredje stycket lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän respektive i 6 §
första stycket lagen (1975:1339) om Justitiekanslems tillsyn. Med den
utformning dessa bestämmelser har i dag kommer möjlighet att göra an-
mälan till HSAN emellertid inte att omfatta föreskrift om prövotid. Be-
stämmelserna bör därför ändras i överensstämmelse med regeringens
förslag.
Utgångspunkten for prövotiden
När det gäller utgångspunkten för prövotiden är olika tidpunkter tänkba-
ra. För det första skulle prövotiden kunna räknas från tidpunkten för den
förseelse som föranleder beslutet om prövotid. Andra tänkbara utgångs-
punkter för prövotiden skulle kunna vara dagen då beslutet om prövotid
meddelas eller dagen då detta beslut kan verkställas.
Fördelen med att välja tidpunkten för den förseelse som föranleder
prövotid som utgångspunkt för prövotiden skulle bl.a. vara att denna ut-
gångspunkt från patientsäkerhetssynpunkt ter sig naturlig och inte påver-
kas av att beslutet överklagas. En sådan lösning skulle emellertid innebä-
ra att beslutet fattas med retroaktiv verkan. Det skulle dessutom med
denna lösning kunna inträffa att prövotiden redan har löpt ut innan be-
Prop. 1997/98:109
119
slutet om prövotid blivit verkställbart. Detta innebär att till en förseelse
begången under prövotiden knyts en rättsverkan, som den legitimerade
vid tidpunkten för nämnda förseelse inte var medveten om. Att välja en
sådan utgångspunkt för prövotiden strider således mot den s.k. legalitets-
principen och kan redan därigenom inte komma i fråga.
Enligt 39 § i nuvarande disiciplinpåföljdslagen (se 8 kap. 13 § första
stycket i förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område) gäller beslut i frågor som avses i 7-12 §§ i lagen omedelbart om
inte annat anges i beslutet. Sådana beslut som avser inskränkningar i häl-
so- och sjukvårdspersonalens yrkesbehörighet eller meddelande av ny
behörighet är således verkställbara omedelbart, oberoende av om beslutet
överklagas. HSAN kan emellertid förordna att beslutets rättsverkan skall
inträda vid en senare tidpunkt, t.ex då beslutet vunnit laga kraft. Som
tidigare nämnts hör föreskrift om prövotid till den grupp av åtgärder som
rör bedömningen av de legitimerades lämplighet. Regeringen anser där-
för att samma ordning bör gälla såväl för beslut om prövotid som för be-
slut om t.ex. återkallelse av legitimation. Detta innebär att om inte något
särskilt förordnas beträffande verkställigheten, kommer prövotidens1 ut-
gångspunkt att vara dagen då beslutet meddelas.
Prövotiden löper alltså även om beslutet överklagas. Frågan uppkom-
mer dock hur prövotiden påverkas om den som ålagts prövotid yrkar och
erhåller inhibition av beslutet om prövotid i högre instans i avvaktan på
slutligt avgörande. Motsvarande problem har uppmärksammats beträf-
fande skyddstillsyn i 28 kap. 5 § brottsbalken. Där anges att en dom på
skyddstillsyn går i verkställighet omedelbart, om inte domstolen förord-
nar om motsatsen. För de fall högre rätt meddelar inhibitionsbeslut, men
sedan ändå dömer den tilltalade till skyddstillsyn, föreskrivs att den tid
under vilken verkställighet inte ägt rum inte skall räknas in i vare sig
prövotiden eller övervakningstiden. I likhet med vad som gäller enligt
dessa bestämmelser om skyddstillsyn föreslås därför att en bestämmelse
införs i 8 kap. 13 § andra stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område av innebörd att tid under vilken verkställighet
inte ägt rum, Lex. till följd av ett beslut om inhibition, inte skall räknas in
i prövotiden. Prövotiden förlängs härigenom med motsvarande tid.
Övrigt
Socialstyrelsen bör ägna särskild uppmärksamhet åt dem som har före-
skrift om prövotid, och ett föreläggande om prövotid bör därför följas
upp med tillsynsåtgärder från styrelsens sida. Hur tillsynen skall gå till
far enligt regeringens uppfattning anpassas till det enskilda fallet. Social-
styrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit att prövotiden bör komplette-
ras med en möjlighet för styrelsen att förelägga om vilka konkreta åtgär-
der som bör vidtas. En sådan möjlighet skulle kunna vara av särskilt stort
värde i de fall yrkesutövaren är privatpraktiker och således inte kan bli
föremål för övervakning av en arbetsgivare. För närvarande finns det
emellertid inte något utvecklat system hos tillsynsmyndigheten som ga-
ranterar vidareutbildning eller möjliggör övervakning av en yrkesutövare
Prop. 1997/98:109
120
som föreskrivits prövotid. Regeringen är därför inte beredd att för närva-
rande föreslå regler om tillsyn utöver de generella bestämmelserna i till-
synslagen.
Prövotid kan inte föreskrivas hälso- och sjukvårdspersonal som inte är
legitimerad. Inte heller kommer de yrkesutövare som innehar en skyddad
yrkestitel att omfattas av bestämmelserna om prövotid. När det gäller
behörigheter som avses i 12 § disciplinpåföljdslagen (jfr 5 kap. 10 § la-
gen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område) tar dessa i
första hand sikte på förordnanden att utöva yrke som barnmorska, läkare
eller tandläkare. Dessa förordnanden är tidsbegränsade, och möjligheten
att utfärda dem har tillkommit i huvudsak för att dels möjliggöra den
praktiska utbildning som allmäntjänstgöringen för läkare utgör, dels för
att användas i vissa vikariatssituationer (se prop. 1993/94:149 s. 101 f).
Med hänsyn till den korta tid dessa förordnanden varar - högst två år
beträffande allmäntjänstgöringen - föreslås att de som har sådan behö-
righet inte skall omfattas av förslaget om prövotid. Det torde i dessa fall
vara tillräckligt att möjlighet finns att återkalla behörigheten och sedan
eventuellt utfärda ett mer begränsat förordnande.
Enligt regeringens mening lämpar sig inte frågor om prövotid för
handläggning av HSAN:s ordförande ensam. Beslut om föreskrift om
prövotid föreslås därför fattas av nämnden i sin helhet.
Regeringens förslag: En legitimation skall kunna återkallas för tiden
till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt om det finns san-
nolika skäl för misstanke att den legitimerade har visat grov oskick-
lighet i sin yrkesutövning eller på annat sätt visat sig uppenbart
olämplig att utöva yrket, såvida det är påkallat från allmän synpunkt.
Ett interimistiskt beslut skall gälla i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får giltighetstiden för beslutet förlängas ytterligare med
högst sex månader.
Prop. 1997/98:109
Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: Överensstämmer i hu-
vudsak med regeringens. Dock anser utredningen att möjligheten att för-
länga giltighetstiden av det interimistiska beslutet inte bör ha någon yt-
tersta gräns.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser är positiva till
förslaget att införa en ny bestämmelse om interimistisk återkallelse av
legitimation. Riksåklagaren framhåller att sannolika skäl är ett rekvisit
som inom straffprocessrätten har fatt en innebörd som far anses allmänt
vedertagen och därför bör ges samma innebörd i detta sammanhang. Sve-
riges Advokatsamfund påpekar att ett beslut om interimistiskt återkallelse
i praktiken torde medföra att det blir svårt för den berörde att återuppta
sin yrkesverksamhet även om legitimationen inte återkallas slutligt. Väs-
121
terbottens läns landsting är tveksamma till värdet av att utvidga möjlig-
heterna att interimistiskt återkalla en legitimation. Praktikertjänst anser
att det skall krävas mera än sannolika skäl för grov oskicklighet för att
återkallelse tills vidare skall komma ifråga. Ett beslut om återkallelse tills
vidare skall, enligt Praktikertjänst, inte i något fall gälla för längre tid än
tre månader med möjlighet till förlängning med högst en månad.
Skälen för regeringens förslag
Ärenden om återkallelse av legitimation kräver normalt skyndsam hand-
läggning. Dröjsmål med att dra in en behörighet som inte längre bör gälla
kan innebära stora risker för säkerheten i vården. Samtidigt måste rätts-
säkerheten för den yrkesutövare som talan riktas emot tillgodoses. Hu-
vudprincipen måste därför vara att handläggningen av ärendet inriktas på
att snabbt fa fram en sådan utredning som möjliggör slutligt beslut i åter-
kallelseärendet.
Det kan av olika skäl dra ut på tiden innan ett ärende hos HSAN slutli-
gen avgörs. Skälet kan exempelvis vara att utgången av en brottmålspro-
cess avvaktas. Vidare kan den noggranna utredning som många gånger
behövs för att garantera den legitimerades rättssäkerhet ta lång tid i an-
språk. Åtgärder för att förhala avgörandet i ärendet från den legitimera-
des sida kan också förekomma. Under tiden till dess återkallelseärendet
avgörs av HSAN kan med dagens system yrkesutövaren fortsätta att för-
skriva läkemedel och utföra behandlingar som inte svarar mot patienter-
nas behov och därigenom undanhålla patienterna adekvat vård. Andra
förfaranden som förekommer är bedrägerier avseende t.ex. läkarvårdser-
sättningar, utfärdande av oriktiga intyg för sjukpenning och liknande.
Sådana förfaranden kan omfatta betydande belopp. Det finns visserligen
möjlighet att redan idag interimistiskt dra in eller begränsa behörigheten
att ordinera narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit.
Åtskilliga andra kategorier läkemedel är dock eftertraktade, exempelvis
anabola steroider, och kan föranleda ordinationer som inte står i överens-
stämmelse mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
Mot bakgrund av vad som redovisats framstår det enligt regeringens
uppfattning som en brist att möjligheten till interimistiskt beslut inte står
till buds över hela linjen i ärenden om återkallelse av legitimation. Denna
brist kan i vissa fall leda till betydande olägenheter. En möjlighet bör
därför öppnas till interimistisk återkallelse av legitimation i sådana fall
där det slutliga avgörandet hotar att dra ut på tiden och olägenheter kan
befaras. Existensen av ett sådant alternativ kan också antas förbättra So-
cialstyrelsens och HSAN:s möjligheter att snabbt och effektivt slutföra
utredning och bedömning av återkallelseärenden.
Det förhållandet att ett interimistiskt beslut meddelats får inte föranle-
da att den fortsatta handläggningen inte bedrivs på ett skyndsamt sätt.
Tvärtom är det då mycket angeläget med en särskilt skyndsam handlägg-
ning. Genom tidsbegränsning av de interimistiska beslutets giltighet och
krav på särskilda skäl för en förlängning med högst sex månader under-
stryks kravet på skyndsam handläggning och den enskildes krav på rätts-
säkerhet.
Prop. 1997/98:109
122
I de fall en legitimerad påstås ha visat grov oskicklighet i sin yrkes-
utövning eller är misstänkt för att ha begått ett grovt brott bör således
möjlighet finnas att interimistiskt besluta om återkallelse av legitimatio-
nen. Samma möjlighet bör finnas i de fall en yrkesutövare ålagts prövotid
och under prövotiden på nytt gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse
eller annars på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Det är
särskilt angeläget att denna möjlighet finns i de fall den legitimerade inte
är häktad eller anhållen eller eljest berövad friheten, men kan behövas
även i fall av denna karaktär. Enligt 24 kap. 1 § RB får den som på san-
nolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket det är föreskrivet fängelse
ett år eller däröver, häktas under vissa ytterligare förutsättningar. Är för
brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning
ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas. Det är emel-
lertid att uppmärksamma att en läkare under den tid han är häktad i vissa
fall, under förutsättning att åklagare eller domstol inte har beslutat om
restriktioner, kan utfärda intyg eller förskriva narkotiska läkemedel, så
länge som han eller hon inte har fatt denna behörighet indragen eller le-
gitimationen återkallad. De fall i vilka möjligheten att interimistiskt åter-
kalla legitimationen aktualiseras blir troligen ytterst få. De kan emellertid
förutses vara så allvarliga att möjligheten till en interimistisk åtgärd
kommer att vara en nödvändig förutsättning för säkerheten i vården.
Förutsättningar
Regeringens förslag har delvis utformats på samma sätt som bestämmel-
sen om interimistisk återkallelse av forskrivningsrätt. Eftersom det kan
komma att bli fråga om olika typer av fall är det svårt att avgränsa dessa
fall genom preciseringar i lagtexten. Avgränsningen får i stället ske i
rättstillämpningen. För att avgränsa tillämpningen av bestämmelsen till
de ytterlighetsfall den är tänkt för har, förutom kravet på sannolika skäl
för återkallelse, det kravet uppställts att ett interimistiskt beslut är påkal-
lat från allmän synpunkt. Detta krav omfattar patienternas intresse av
säkerhet i vården men även det allmännas intresse av en riktig tillämp-
ning av systemet med exempelvis läkarvårdsersättningar och socialför-
säkringsförmåner. Om exempelvis en arbetsgivare redan har vidtagit så-
dana åtgärder att dessa intressen får anses tillgodosedda blir bestämmel-
sen inte tillämplig. Är yrkesutövaren egenföretagare kan däremot hänsyn
till sådana intressen medföra att dennes legitimation återkallas interimis-
tiskt.
När rekvisitet sannolika skäl får anses uppfyllt kan naturligtvis variera
från fall till fall. Vid misstanke om brott skall omständigheterna vara så-
dana att misstanken vid en objektiv bedömning framstår som berättigad. I
de fall den legitimerade är häktad har en domstol konstaterat att sanno-
likhetsrekvisitet är uppfyllt. I de fall åtal har väckts har åklagaren gjort en
sannolikhetsbedömning som innefattar att en fallande dom kommer att
meddelas. Det är emellertid inte uteslutet att rekvisitet i vissa fall kan
vara uppfyllt tidigare. Har exempelvis den berörde erkänt gärningen
Prop. 1997/98:109
123
måste en interimistisk återkallelse kunna beslutas tidigare än om ansvars-
frågan är tvistig.
Att interimistiska beslut tidsbegränsas förekommer vid interimistiska
beslut avseende förskrivningsrätten och även i utländska regelsystem.
När tidsbegränsningar förekommer är de förhållandevis snäva, vilket
ligger i sakens natur. Även om huvudprincipen skall vara att handlägg-
ningen inriktas på att snabbt fa fram en sådan utredning som möjliggör
ett slutligt beslut, kan i vissa fall lång tid förflyta innan frågan är slutgil-
tigt avgjord. Det kan bero på att utredningsarbetet är svårt att genomföra
på grund av den legitimerades agerande. Det kan även ha andra orsaker,
som att åtgärder skall vidtas av en annan myndighet eller att dom eller
beslut av domstol måste inväntas. Detta talar för att, om en tidsgräns
skall införas, giltighetstiden vid behov bör kunna förlängas. I dag kan
rätten att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk
sprit interimistiskt indragas eller begränsas för en tid av sex månader,
med möjlighet till förlängning med ytterligare högst sex månader om
särskilda skäl föreligger (se nuvarande 10 § disciplinpåföljdslagen samt
5 kap. 12 § i förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvår-
dens område). På motsvarande sätt bör en bestämmelse om interimistisk
återkallelse av legitimation utformas. Om det föreligger särskilda skäl far
giltighetstiden för beslutet förlängas med ytterligare sex månader. Att
återkalla legitimationen interimistiskt är en för den enskilde yrkes-
utöveren mycket ingripande åtgärd. Det är i dessa sammanhang viktigt
att slå vakt om hälso- och sjukvårdspersonalens rättssäkerhet. Praktiker-
tjänst har i sitt remissyttrande föreslagit att ett beslut om återkallelse tills
vidare inte i något fall skall gälla för längre tid än tre månader med möj-
lighet till förlängning med högst en månad. Regeringen anser, till skill-
nad från utredningen, att giltighetstiden för ett beslut om interimistisk
återkallelse av legitimation endast bör kunna förlängas med ytterligare
högst sex månader. Det ankommer på Socialstyrelsen att i god tid begära
sådan förlängning, så att HSAN hinner pröva ärendet innan giltighetsti-
den löper ut. Annars upphör beslutet att gälla. Styrelsen skall redogöra
för de skäl som åberopas för förlängningen.
I många fall av missbruk av förskrivningsrätten är det tillräckligt med
den numera införda möjligheten att interimistiskt dra in denna rätt. I vis-
sa fall kan emellertid en eller två varningar tidigare ha förekommit på
grund av missbruk av förskrivningsrätten. Fall kan även tänkas där för-
skrivningsrätten återfåtts efter tidigare indragning och läkaren på nytt gör
sig skyldig till överförskrivning av narkotiska läkemedel. En möjlighet
att interimistiskt återkalla legitimationen behövs därför även då återkal-
lelse yrkas på grund av missbruk av förskrivningsrätten.
I fall som till största delen rör bedrägeri gentemot t.ex. en sjukvårds-
huvudman eller försäkringskassa, skulle ett interimistiskt beslut troligen
inte ha varit motiverat av hänsyn till säkerheten i vården men skulle ändå
vara påkallat från allmän synpunkt. Återkallelse torde i sådana fall ske på
grund av allmän olämplighet som bestått i brott som riktat sig mot sjuk-
vårdshuvudmannen eller socialförsäkringsorgan.
Man kan tänka sig situationer då en läkare försvunnit utomlands och
därför inte kunna nås för delgivning. Kravet på kommunikation i 17 §
Prop. 1997/98:109
124
förvaltningslagen (1986:223) respektive i 10 § och 18 § forvaltningspro-
cesslagen (1971:291) gäller formellt endast när ett mål eller ärende av-
görs slutligt. Bestämmelserna är emellertid uttryck for ett principiellt
synsätt med generell räckvidd. Införs en möjlighet att interimistiskt åter-
kalla legitimationen far allmänna rättsgrundsatser tillämpas på dessa fall.
I mål där det är fråga om åtgärder av stor praktisk eller ekonomisk bety-
delse för den enskilde, såsom exempelvis återkallelse av legitimation, är
kravet på kommunikation med den enskilde före beslut självfallet av sär-
skild vikt. Emellertid måste även den aspekten beaktas att det vid interi-
mistiska beslut typiskt sett kan vara fråga om så brådskande åtgärder att
utrymme inte alltid ges för kommunikation. Sammanfattningsvis innebär
detta att en interimistisk återkallelse av legitimation normalt torde förut-
sätta kommunikation innan den beslutas men att utrymme finns att i sär-
skilda fall göra en annan bedömning, (se vidare Hellners, Malmqvist,
Nya förvaltningslagen, fjärde uppl., s. 190 f, JO 1983/84 s. 375, RÅ 1991
ref. 109).
Prop. 1997/98:109
Regeringens bedömning: Någon bestämmelse om strikt skade-
ståndsansvar för det allmänna i de fall en interimistisk åtgärd inte le-
der till slutlig återkallelse av legitimationen skall inte införas. Skade-
ståndslagens (1972:207, SkL) bestämmelser om det allmännas skade-
ståndsansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning far an-
ses tillräckliga i dessa sammanhang.
Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: En bestämmelse om
strikt skadeståndsansvar för det allmänna skall tillskapas. Har ett beslut
om interimistisk återkallelse av legitimation meddelats och återkallas
senare inte legitimationen slutligt, skall den legitimerade ha rätt till er-
sättning av staten för ren förmögenhetsskada som tillfogats honom eller
henne. Ersättningen skall kunna vägras eller sättas ned om den legitime-
rade har försvårat sakens utredning eller på annat sätt genom vållande
medverkat till skadan. Detsamma skall gälla i den mån det annars skulle
vara oskäligt att ersättning lämnas.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser är positiva till ut-
redningens förslag att införa en ny bestämmelse om strikt skadestånds-
ansvar för det allmänna. Vissa remissinstanser har dock synpunkter på
den närmare utformningen av förslaget. Justitiekanslem, Socialstyrelsen
och Stockholms stad anser att det finns anledning att överväga vissa be-
gränsningar i fråga om tillämpningsområdet för skadeståndsbestämmel-
sen, bl.a. vid interimistisk återkallelse som grundar sig på sjukdom eller
missbruk. Justitiekanslem finner vidare anledning att vara återhållsam
med att utvidga området för det strikta skadeståndsansvaret till att gälla
på områden som från skadesynpunkt inte påtagligt skiljer sig från andra
områden där en reguljär myndighetsutövande verksamhet pågår. Även
om det finns betänkligheter mot en regel om strikt skadeståndsansvar för
125
staten på hälso- och sjukvårdsområdet motsätter sig Justitiekanslem inte
att en sådan regel införs. Justitiekanslem anser dock att det finns anled-
ning att överväga vissa begränsningar i fråga om tillämpningsområdet.
Detta gäller t.ex. om det strikta skadeståndsansvaret skall gälla vid inte-
rimistisk återkallelse i samband med att ett föreläggande om läkarunder-
sökning har beslutats. Vidare bör utformningen av reglerna om jämkning
av skadestånd övervägas närmare. Socialstyrelsen anser att den föreslag-
na skadeståndsbestämmelsen inte bör omfatta interimistisk återkallelse
som grundar sig på sjukdom eller missbruk. Stockholms stad är tveksam
till legitimerades rätt till skadestånd i de fall det inte finns tillräckliga
bevis vid den slutliga prövningen. Legitimerade yrkesutövare inom häl-
so- och sjukvården bör jämställas med andra grupper i det avseendet
Praktikertjänst anser att rätten att erhålla skadestånd bör omfatta den
arbetsgivare var den legitimerade innehar anställning.
Skälen för regeringens bedömning: Den grundläggande bestämmel-
sen om det allmännas skadeståndsansvar finns i 3 kap. 2 § SkL. Bestäm-
melsen innebär bl.a. att det allmänna åläggs ett i vissa avseenden längre
gående skadeståndsansvar än ett privat subjekt.
Det allmänna skadeståndsansvaret enligt culparegeln innebär ansvar
för uppsåt eller oaktsamhet (vållande). Huvudregeln är att skadestånds-
ansvar endast uppkommer vid positivt handlande. Det skall vidare finnas
ett orsakssamband mellan vållande och skadan (adekvat kausalitet).
Begreppet ren förmögenhetsskada definieras i 1 kap. 2 § SkL. Med ren
förmögenshetsskada menas sådan förmögenhetsskada som uppkommer
utan samband med person- eller sakskada. Ren förmögenhetsskada er-
sätts enligt skadeståndslagen enbart om skadan vållats till följd av brott
eller om skadan vållats genom fel eller försummelse vid myndighets-
utövning. Detta förhållande gäller exempelvis statens ansvar för den hän-
delse ett interimistiskt beslut om återkallelse av körkort sedermera visar
sig oriktigt. Ersättningsfrågan är för dessa fall inte särskilt reglerad utan
den allmänna regeln i 3 kap. 2 § SkL är tillämplig. Frågan om fel eller
försummelse har förekommit skall prövas utifrån de förutsättningar som
rådde när beslutet fattades.
Utanför skadeståndslagen förekommer bestämmelser som innebär att
ren förmögenhetsskada även kan ersättas i andra fall, t.ex. lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (jfr SOU 1993:55).
Huvudregeln vad gäller det allmännas ansvar vid myndighetsutövning
är, vilket framgår av den tidigare redogörelsen, att skadeståndsansvar
förutsätter ett vållande från myndighetens sida. Det strikta skadestånds-
ansvaret för staten är begränsat till rena undantagssituationer, t.ex. ersätt-
ning till en person som varit frihetsberövad med anledning av misstanke
om brott och som senare blir frikänd av en domstol. Regeringen delar
Justitiekanslems uppfattning att det finns anledning att vara återhållsam
med att utvidga det strikta skadeståndsansvaret till att gälla på områden
som inte påtagligt skiljer sig från andra områden med inslag av myndig-
hetsutövning. Det kan ifrågasättas om det inom det område som omfattar
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal är nödvändigt att införa särskil-
da skadeståndsbestämmelser.
Prop. 1997/98:109
126
Bestämmelser om strikt skadeståndsansvar finns därutöver bl.a. i lagen
(1978:880) om betalningssäkring for skatter, tullar och avgifter. De för-
hållanden som gäller på skatteområdet och som motiverar ett strikt ska-
deståndsansvar för det allmänna är emellertid inte till alla delar jämförba-
ra med de förhållanden som gäller i fråga om Socialstyrelsens tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonal. Exempelvis har staten på skatteområ-
det ett betydande egenintresse av att skatteindrivningen är effektiv, me-
dan ingripanden av tillsynsmyndigheten på hälso- och sjukvårdsområdet
främst syftar till att förbättra patientsäkerheten. Det kan vidare antas att
de skadeståndsbelopp som kan bli aktuella på skatteområdet i allmänhet
är lägre och mindre svårbedömda än vad som blir fallet vid en interimis-
tisk återkallelse av legitimationen för en yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården.
I 18 § tillsynslagen finns en möjlighet för Socialstyrelsen att tills vida-
re helt eller delvis förbjuda en verksamhet, om det finna sannolika skäl
för att verksamheten helt eller delvis kommer att förbjudas genom ett
slutligt beslut och ett sådant beslut inte kan avvaktas. Denna bestämmel-
se åtföljs inte av någon särskild ersättningsregel.
Regeringen ställer sig även av andra skäl tveksam till om det finns ett
behov av att införa en särreglering på hälso- och sjukvårdens område.
Det finns andra yrkesgrupper som i så fall också skulle kunna anses vara
i behov av en särskild ersättningsregel. För den händelse att ett interi-
mistiskt beslut om återkallelse av körkort för en yrkeschaufför sedermera
visar sig oriktigt är ersättningsfrågan inte särskilt reglerad, utan yr-
keschauffören är hänvisad till den allmänna regeln i 3 kap. 2 § skade-
ståndslagen (1972:207). Det krävs att ett vållande förekommit från myn-
dighetens sida för att staten skall åläggas ett skadeståndsansvar. En läka-
re, tandläkare eller barnmorska skall dock enligt utredningens förslag
kunna åberopa ett strikt skadeståndsansvar för det allmänna avseende den
förmögenhetsskada som tillfogats honom eller henne. Anledning saknas
att i skadeståndshänseende skilja på hälso- och sjukvårdspersonal och
andra yrkesgrupper. Regeringen anser sammanfattningsvis att bestäm-
melserna i skadeståndslagen om det allmännas skadeståndsansvar för fel
eller försummelse vid yrkesutövningen far anses tillräckliga för att till-
godose den enskildes krav på rättssäkerhet i de fall en interimistisk åt-
gärd inte leder till en slutlig återkallelse av legitimationen. Det far förut-
sättas att de tillämpande myndigheterna, även utan en särskild ersätt-
ningsbestämmelse, noga överväger i vilka fall en interimistisk återkallel-
se är påkallad.
I 6 § disciplinpåföljdslagen finns föreskrifter om vad som gäller i fråga
om preskription vid åläggande av disciplinpåföljd enligt lagen. Huvudre-
geln i första stycket är att disciplinansvar inte far åläggas någon om han
eller hon inte inom två år efter förseelsen underrättats om att en anmälan
Prop. 1997/98:109
127
skett. Därutöver har i andra stycket införts en yttersta preskriptionstid
som uppgår till fem år efter den förseelse som anmälts (absolut preskrip-
tion).
Enligt övergångsbestämmelserna till disciplinpåföljdslagen skall ären-
den som anmälts till HSAN före lagens ikraftträdande prövas enligt äldre
bestämmelser. De nya bestämmelserna inskränker dock området för dis-
ciplinpåföljd på så sätt att påföljd inte far åläggas om så inte kan ske en-
ligt den nya lagen. Det innebär att bestämmelsen om absolut preskription
blir tillämplig även i dessa ärenden.
Av förarbetena till disciplinpåföljdslagen (prop. 1993/94:149 s. 47)
framgår bl.a. följande. Disciplinpåföljdslagen skall tillförsäkra patienter-
na en opartisk prövning när de anser sig ha fatt felaktig vård eller be-
handling inom hälso- och sjukvården. Lagen skall också tillförsäkra den
utpekade personalen rättssäkerhet i förfarandet. Ändamålet med discip-
linpåföljdsystemet är att stärka patientsäkerheten. Påföljden bör därför
följa inom en inte alltför avlägsen tidsrymd från förseelsen för att vara
meningsfull. Om den som riskerar råka ut för disciplinpåföljden lång tid
efter förseelsen har fullföljt sitt arbete utan vidare missöden kan en dis-
ciplinpåföljd framstå som obefogad. Tidsrymden bör dock vara sådan att
förundersökning och allmän domstols handläggning i förekommande fall
har hunnit slutföras innan ärendet i HSAN förfaller. Fem år bör vara en
rimlig tid. Av specialmotiveringen till 6 § framgår, att bestämmelsen om
absolut preskription fem år efter förseelsen i första hand tar sikte på de
situationer då en anmälan hos HSAN blir vilande under lång tid i avvak-
tan på att en anmälan till åtal för samma händelse avgörs genom åtalsbe-
slut eller dom. Att ta upp frågan om disciplinpåföljd alltför lång tid efter
förseelsen ter sig sig inte särskilt meningsfullt. Rättsäkerhetsaspektema
talar, enligt förarbetena, också starkt för att denna fråga inte skall kunna
stå öppen hur länge som helst.
Regeringens förslag: Den absoluta preskriptionstiden skall förlängas.
Disciplinpåföljd skall aldrig fa åläggas en yrkesutövare senare än tio
år efter den förseelse som anmälts.
Prop. 1997/98:109
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. I
promemorian har dock föreslagits att den nya bestämmelsen skall tilläm-
pas även på ärenden som anmälts till HSAN före ikraftträdandet men
som ännu inte slutligt avgjorts.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm förordar i första hand
att bestämmelsen om absolut preskription tas bort, men kan även accep-
tera en förlängning av preskriptionstiden. Socialstyrelsen föreslår att änd-
ring av femårs-regeln bör övervägas, så att denna bestämmelse endast
skall gälla för prövning i HSAN. Enligt Socialstyrelsen bör såväl kam-
marrätten som Regeringsrätten även efter fem år kunna göra en sakpröv-
ning efter överklagande. Om överinstans återförvisar ärendet till HSAN
128
bör, enligt styrelsen, den förnyade prövningen också kunna göras efter
fem år. HSAN tillstyrker förslaget och framhåller att det endast i undan-
tagsfall bör förekomma att ett ärende avgörs senare än fem år efter den
anmälda händelsen. Landstingsförbundet tillstyrker förslaget om en tio-
årig preskriptionstid när det gäller allvarliga förseelser. För övriga förse-
elser bör den nuvarande preskriptionstiden om fem år gälla. Förbundet
kan däremot inte tillstyrka att en ändring av preskriptionstiden skall fa
retroaktiv verkan. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget och anser
att den gällande femåriga preskriptionstiden utgör en rimlig avvägning
mellan olika intressen. Om preskriptionstiden trots allt skulle förlängas,
bör den under inga förhållanden göras så lång som tio år. Sveriges Lä-
karförbund avstyrker förslaget till ändring och anser att det är viktigt att
den slutliga prövningen sker inom rimlig tid. Förbundet delar inte stånd-
punkten att tidsaspekten är av mindre betydelse vad gäller det allmänpre-
ventiva syftet. Sveriges Tandläkarförbund ställer sig inte bakom förslaget
att förlänga den absoluta preskriptionstiden. Den nuvarande preskrip-
tionstiden är, enligt förbundet, väl avvägd både med avseende på patient-
säkerheten och med avseende på den berörda personalens intressen.
Vårdförbundet motsätter sig principiellt en förlängning av den absoluta
preskriptionstiden.
Skälen för regeringens förslag: Under den tid disciplinpåföljdslagen
varit i kraft har ett antal fall fått skrivas av på grund av att absolut pre-
skription inträtt. Det har visat sig att den nya bestämmelsen om absolut
preskription i enskilda ärenden kan fa icke önskvärda effekter och inte
bidrar till att upprätthålla en, för både patienter och personal, godtagbar
rättssäkerhetsnivå. Enligt regeringens uppfattning finns det därför skäl att
överväga hur bestämmelsen om absolut preskription skall vara utformad.
Syftet med bestämmelserna om disciplinpåföljd är i första hand att
stärka patientsäkerheten. Bestämmelserna ger även den patient som
drabbats genom förseelsen en möjlighet till upprättelse. Disciplinpåfölj-
den skall ses som en markering av att den anmälda händelsen medför en
icke acceptabel risk för patientens säkerhet för vilken yrkesutövaren varit
helt eller delvis ansvarig och att en upprepning inte far ske. Det gäller
framförallt den ansvarige yrkesutövaren men markeringen kan även tjäna
till vägledning för övriga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården.
För att disciplinpåföljden skall få avsedd effekt gentemot den ansvari-
ge yrkesutövaren bör påföljden åläggas honom eller henne snarast efter
förseelsen. Det är svårt att motivera utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv
och det förefaller inte vara meningsfullt att påtala brister i yrkesutövning
om yrkesutövaren under flera år efter förseelsen skött sitt arbete utan
anmärkning. Rättsäkerheten för yrkesutövaren talar också för att tiden
under vilken disciplinpåföljd kan åläggas begränsas.
För den drabbade patienten är det givetvis av betydelse att saken prö-
vas så snart som möjligt. Det kan emellertid även efter avsevärd tid vara
av stor betydelse, bl.a. för patientens förtroende för vården, att det kon-
stateras om ett fel begåtts och om någon kan ställas till ansvar för detta.
Det är vidare viktigt att markera var gränserna går i ett mera allmänpre-
ventivt syfte för att stärka patientsäkerheten. I det sistnämnda fallet har
tidsaspekten mindre betydelse.
Prop. 1997/98:109
129
9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
Femårspreskriptionen är knuten till tidpunkten för den anmälda hän- Prop. 1997/98:109
delsen, oavsett i vilken instans det slutliga beslutet fattas. Därav följer att
även överinstanserna skall bevaka att den femåriga preskriptionstiden
inte överskrids när ett beslut av HSAN fattas inom ramen för femårs-
gränsen och sedan överklagas.
Absolut preskription inträder även i andra ärenden än dem som ut-
tryckligen berörs i förarbetena till den nya lagen och i situationer som
möjligen inte förutsågs i lagstiftningsarbetet. Framförallt kan nämnas
ärenden av komplicerad och principiell natur, med behov av särskild ut-
redning av medicinsk, vetenskaplig expertis, ofta i flera instanser, vilket
gör att handläggningen drar ut på tiden. Även det förhållandet att en an-
mälan - framförallt då det är fråga om allvarliga skadefall - ibland görs
av den skadade patienten kort före den tvååriga preskriptionstidens ut-
gång, innebär att absolut preskription kan inträda innan ärendet blivit
fardigutrett och prövat enligt den instansordning som gäller för dessa
ärenden. Ärenden som återförvisas av överinstans för förnyad handlägg-
ning är en annan grupp där det finns en risk att den absoluta preskriptio-
nen kan komma att inträda innan prövningen slutförs. Att en anmälan
först utreds inom Socialstyrelsen innan anmälan sker till HSAN kan ock-
så medföra en handläggningstid som gör att absolut preskription inträder
innan frågan om disciplinansvar hunnit bli slutligt prövad.
Utgångspunkten för valet av nuvarande preskriptionstid (fem år) synes
ha varit den som gäller inom straffrätten för de lindrigaste brotten. Av
förarbetena till disciplinpåföljdslagen framgår att hänsyn tagits till att
tillförsäkra den utpekade personalen rättsäkerhet. Motsatsen kan dock
inträffa i en situation där anmäld personal inte kan fa en anmälan slutligt
prövad i sak i högre instans på grund av bestämmelsen om absolut pre-
skription. Genom preskriptionsbestämmelsema blir en disciplinpåföljd
som en underinstans beslutat om utan verkan om överinstansen inte hin-
ner pröva ärendet innan fem år förflutit. Möjligheten att fa en prövning
av högre instans om grund för disciplinpåföljd förelegat kommer därför
inte alltid att finnas för den anmälda personen, vilket kan upplevas som
en brist i rättsäkerheten.
Regeringsrätten (se mål nr 6425-1994) har tolkat bestämmelsen så att
frågan om disciplinpåföljd överhuvudtaget inte far prövas senare än fem
år efter händelsen. Ett alternativ kunde därför vara att formulera om be-
stämmelsen så att det framgår att ålagd påföljd kan prövas även efter fem
år. Med en sådan ordning skulle kammarrätten och Regeringsrätten efter
överklagande även efter fem år kunna pröva sakfrågan om HSAN ålagt
en yrkesutövare disciplinpåföljd. Däremot skulle det för samtliga instan-
ser vara omöjligt att efter den tiden ålägga någon en ny sådan påföljd. En
dylik ordning skulle emellertid kunna ses som ett otillbörligt gynnande
av yrkesutövaren eftersom utgången aldrig skulle kunna bli sämre för
honom eller henne. För patienten kan det dock vara en fördel om ärendet
slutligt prövas i sak istället för att avskrivas efter fem år. Sett ur ett pati-
entperspektiv framstår det därför som mer fördelaktigt om preskriptions-
tiden förlängs. Regeringen finner, sett mot bakgrund av de ovan redovi-
sade omständigheterna, att tidsfristen för absolut preskription bör för-
längas från nuvarande fem till tio år. Bestämmelsen återfinns i 5 kap. 5 §
130
andra stycket i förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk- Prop. 1997/98:109
vårdens område.
Preskriptionsregeln att disciplinpåföljd inte får åläggas senare än tio år
efter det att förseelsen har ägt rum innebär att utrymmet för disciplinpå-
följd i viss mån utökas. Landstingsförbundet har i sitt remissyttrande an-
fört att det strider mot vedertagen lagstiftningspraxis att en ändring av
preskriptionstidens längd skall fa retroaktiv verkan. Enligt regeringens
uppfattning bör den nya bestämmelsen inte fa leda till att en yrkesutövare
åläggs disciplinpåföljd för förseelser begångna innan den nya lagen trätt i
kraft, och som enligt äldre bestämmelser hade hunnit preskriberas. För-
seelser som har ägt rum före den nya bestämmelsens ikraftträdande skall
därför preskriberas enligt äldre bestämmelser (se 11 § förslag till lag om
införande av lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens områ-
de).
Regeringens förslag: Ordförandens möjlighet att ensam fatta beslut i
ärenden om disciplinpåföljd skall utvidgas. HSANrs beslut skall över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Utredningen om förbättrad tillsyn har inte behandlat frågan om be-
fogenheten för HSAN:s ordförande att ensam fatta beslut i disciplinären-
den som avgörs i sak.
HSAN har i skrivelser till Socialdepartementet föreslagit att bestäm-
melsen i 16 § första stycket andra punkten disciplinpåföljdslagen ändras.
Det bör enligt nämndens mening framgå att ordföranden ensam får fatta
beslut som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om
ärendet inte leder till någon disciplinpåföljd och inte heller har principiell
betydelse.
Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Tandlä-
kareförbund, Sveriges Läkarförbund samt Sveriges Psykologförbund till-
styrker HSAN:s förslag att utvidga ordförandens möjligheter att ensam
fatta beslut i ansvarsärenden. Sveriges Psykologförbund påpekar vikten
av att ordföranden i förväg noga samråder med föredragande läkare,
tandläkare, psykolog eller sjuksköterska beroende på den anmälde yrkes-
utövarens yrkestillhörighet. Kammarrätten i Stockholm har inte något att
erinra mot att möjligheterna vidgas för ordföranden att ensam fatta beslut
i ansvarsärenden. Enligt kammarrättens mening bör emellertid förslaget
förses med någon ytterligare begränsning. Det bör övervägas om inte en
lokution av typ "inte heller i övrigt framstår som påkallat" bör tillfogas.
Härigenom fångas även mer vidlyftiga och känsliga fall upp. Socialsty-
relsen tillstyrker en lagändring med det beskrivna syftet. Det bör vara
möjligt att något utvidga ordförandens rätt att ensam fatta beslut i sak. En
förutsättning för en sådan utvidgning är givetvis att ordföranden samrå-
der med föredraganden i ärendet. Eftersom området för ordförandens
131
skönsmässiga bedömning utvidgas jämfört med idag framstår det vidare
som ett givet krav att denne har stor erfarenhet av arbetet i HSAN. Sty-
relsen anser slutligen att det kan finnas skäl att efter en period följa upp
hur en sådan nyordning påverkar rättssäkerheten.
Behörighetskommitténs förslag att HSAN:s beslut skall överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget att
HSAN:s beslut skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1980:11) om tillsyn över häl-
so- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) ändrades den 1 juli
1989 så att ordföranden i ansvarsnämnden ensam fick avgöra discipli-
nansvarsärenden i sak, om det var uppenbart att ärendet inte kunde leda
till någon disciplinpåföljd (prop. 1988/89:84, SoU22, rskr. 216). Bak-
grunden till ändringen i tillsynslagen var främst behovet av att förenkla
handläggningen vid HSAN och härigenom komma till rätta med de ge-
nomsnittligt mycket långa handläggningstidema och en ökande ärende-
balans. Den nya bestämmelsen om ordförandebeslut kom dock inte att
tillämpas på det sätt som man utgick från, när beslutet fattades. Kammar-
rätten i Stockholm återförvisade i ett antal mål som förts vidare dit ären-
den till nämnden för handläggning in pleno under hänvisning till att kri-
teriet "uppenbart" inte var uppfyllt. Mot denna bakgrund bedömdes det
nödvändigt att ändra sista meningen i paragrafens andra stycke. Efter
förslag i prop. 1990/91:152 gäller sedan den 1 juli 1991 som nya förut-
sättningar för att ordföranden skall få besluta ensam dels att beslutet inte
skall gälla en fråga av principiell beskaffenhet, dels att det skall finnas
grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpå-
följd. Bestämmelsen återfinns sedan den 1 oktober 1994 i 16 § disciplin-
påföljdslagen.
Regelns syfte är att antalet nämndbeslut in pleno skall kunna minskas
genom att vissa särskilt avgränsade ärenden skall kunna avgöras i ett för-
enklat förfarande utan att hela nämnden behöver kallas in. När bestäm-
melsen med nuvarande lydelse infördes i tillsynslagen utvecklades moti-
ven tämligen utförligt i förarbetena (proposition 1990/91:152 om överfö-
ring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m., s. 23):
”Hit hör i första hand ärenden av enkel beskaffenhet, dvs. ärenden som
avser ett relativt okomplicerat händelseförlopp och som efter begrän-
sad utredning är klara för avgörande. Det kan vara fråga om smärre
brister i joumalföringen, som dock av den anledningen inte kan anses
som felaktig, eller ur medicinsk synpunkt betydelselösa dröjsmål med
att utfärda remiss, intyg eller liknande handlingar. Det kan också vara
fråga om sådana fall, där en läkare trots patientens begäran inte för-
skrivit ett läkemedel och det står klart att förskrivningen skulle ha varit
olämplig av medicinska skäl. Anmälningar som grundar sig på miss-
uppfattningar från patienten om den meddelade vården och behand-
lingen hör också hit. Likaså bör mycket korta dröjsmål med att låta pa-
tienten läsa sin journal kunna betraktas på likartat sätt.
Även ärenden som inte har samma enkla karaktär som de nämnda bör i
vissa lägen kunna avgöras av ordföranden ensam. Jag tänker då på t.ex.
Prop. 1997/98:109
132
anmälningar mot läkare och tandläkare för felbehandling, där det vid Prop. 1997/98:109
en granskning av röntgenbilder och andra handlingar i ärendet av ex-
pertis framstår som helt klart att behandlingen är rätt utförd. Även så-
dana mindre komplikationer efter en behandling, som inte är ovanliga
och som inte kan lastas någon bland personalen, tillhör denna kategori.
— Jag finner det lämpligt att lagtexten — ger uttryck för att alla ären-
den av principiell beskaffenhet skall prövas av nämnden i den ordina-
rie sammansättningen även om någon påföljd inte är aktuell.
Det är enligt min mening angeläget att också ge några exempel på så-
dana ärenden som i regel inte bör prövas av ordföranden ensam. Såda-
na ärende som tagits upp på anmälan av JO, JK eller Socialstyrelsen
bör alltid prövas av nämnden i den större sammansättningen eftersom i
dessa fall yrkande om disciplinpåföljd förs fram efter noggranna öve-
väganden. Detta gäller även i fall, där patienten drabbats av allvarlig
skada eller avlidit i samband med vården. I sådana fall där någon skada
inte har inträffat men där ett klart fel har begåtts ur medicinsk syn-
punkt bör ärendet också behandlas av nämnden i dess ordinarie sam-
mansättning. Mycket talar för att även fel som i och för sig kan anses
som ringa - och följaktligen inte kan väntas föranleda påföljd - bör
bedömas av den samlade nämnden. Har utlåtande inhämtats från veten-
skapligt råd eller liknande expert är de medicinska eller odontologiska
frågorna oftast inte heller av det slag att bedömningen av ärendet bör
överlämnas till ordföranden ensam.”
Det ankommer på ordföranden att avgöra om ett visst ärende har eller
inte har den principiella beskaffenheten som gör det nödvändigt att ären-
det skall föras upp i fullsutten nämnd. Vid behov finns självfallet alltid
möjlighet för ordföranden att rådgöra med t.ex. någon eller några
nämndledamöter eller den föredragande experten om vilket förfarande
som skall anses vara det rätta.
Bestämmelserna i 23 § disciplinpåföljdslagen om HSAN:s utrednings-
plikt gäller också i fråga om sådana ärenden där ordförandebeslut blir
aktuella. Omfattningen av utredningen far självfallet anpassas till ären-
dets art. Ordförandebesluten fattas i nämndens namn och medför samma
rätt att överklaga som ett vanligt nämndbeslut (35 §).
Det har förekommit att ordförandebeslut även efter 1991 års förändring
överklagats till kammarrätten och återförvisats till HSAN för handlägg-
ning i fullsutten nämnd (se t.ex. Kammarrätten i Stockholm, mål nr 50-
1992). De nuvarande reglerna har tillämpats på sådant sätt att ärenden där
det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd, men patienten har drabbats av någon allvarlig sjukdom,
t. ex. cancer, eller har avlidit, skall prövas av nämnden i dess ordinarie
sammansättning. Uttalandena i förarbetena har bl.a. lett till att HSAN:s
ordförande ansett sig förhindrad att ensam besluta i de allt vanligare an-
mälningsfall som handlar om åldringsvård och där patienten avlidit i hög
ålder och det inte finns något som tyder på att fel begåtts i omvårdnaden.
Vidare har en praxis utvecklats enligt vilken allvarliga sjukdomar, främst
cancer, måste tas upp i fullsutten nämnd trots att man från början kan
utgå ifrån att anmälan inte kan leda till någon disciplinpåföljd.
133
Det är regeringens uppfattning att vissa ärenden, som enligt den gäl- Prop. 1997/98:109
lande utformningen av handläggningsbestämmelsen i 16 § disciplinpå-
följ dslagen inte far prövas av ordföranden ensam, mycket väl skulle kun-
na prövas i denna förenklade form utan att rättssäkerheten försämras. Det
gäller t.ex. i fall där patienten lider av en allvarlig sjukdom eller har avli-
dit, men utredningen inte har visat att vården och behandlingen har varit
bristfällig. En sådan ordning skulle enligt regeringens bedömning leda
till förbättrad effektivitet och medföra positiva konsekvenser för hand-
läggningstidema i nämnden, utan att man för den skull riskerar att åsido-
sätta rättssäkerhets- och kvalitetskraven. Såväl ordföranden som den ex-
pert som är föredragande i nämnden bör i varje ärende noga överväga om
den förenklade beslutsformen skall väljas. Det måste dock liksom hittills
vara ordföranden som med stöd av bestämmelserna avgör om ett ärende
kan prövas av honom eller henne ensam eller måste tas upp i fullsutten
nämnd.
Även fortsättningsvis bör inte komma ifråga att ordföranden ensam
fattar beslut, som innebär disciplinpåföljd eller någon annan åtgärd av
ingripande betydelse för den enskilde. Inte heller om ärendet gäller en
fråga som antingen av medicinska eller rättsliga skäl har ett särskilt in-
tresse är det lämpligt att ordföranden ensam fattar beslut i sak. Det kan
t.ex. gälla en fråga som som inte tidigare har prövats i rättspraxis eller
där en ändring av nämndens tidigare ståndpunkt bör övervägas. Hit bör
också hänföras ärenden som väckt större uppmärksamhet i t.ex. massme-
dier eller där utredningen varit osedvanligt omfattande. Regeringen anser
slutligen inte heller att ärenden som anmälts av Socialstyrelsen, JO eller
JK eller där en ledamot av Socialstyrelsens vetenskapliga råd yttrat sig
under utredningen bör avgöras av ordföranden ensam.
Överklagande av HSAN:s beslut enligt disciplinpåföljdslagen sker f.n.
till kammarrätten. Detta strider mot de av riksdagen godkända riktlinjer-
na att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i första instans. Frågan
om att överklagande av HSAN:s beslut i första instans i stället skall ske
hos allmän förvaltningsdomstol (länsrätt) diskuterades i propositionen
1994/95:27. Regeringen anförde där (s. 159) att den principiella utgångs-
punkten även här borde få genomslag och att den första domstolspröv-
ningen av beslut från HSAN alltså skall ske i länsrätt. Samtidigt anfördes
att resultatet av kommande utredning om ett mer differentierat sanktions-
system för hälso- och sjukvårdspersonalen m.m. borde avvaktas innan
förslag lades fram om nerflyttning av mål till länsrätten. Frågan om
överklagande togs inte upp i betänkandet (SOU 1995:147) Förbättrad
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal.
Genom regeringens förslag kommer instansordningen vid överklagan-
de av HSAN:s beslut att överensstämma med den som numera gäller för i
stort sett alla myndighetsbeslut som överklagas till förvaltningsdomstol.
Enligt regeringens uppfattning saknas anledning att avvika från denna
ordning när det gäller överklaganden av HSAN:s beslut.
134
5.9
Regeringens bedömning: För närvarande föreligger inte tillräckligt
starka skäl för att inrätta ett riksövergripande register över hälso- och
sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål. Allmänhetens behov av in-
formation om hälso- och sjukvårdspersonalen tillgodoses genom till-
gången till uppgifter ur de register som idag finns hos HSAN och So-
cialstyrelsen.
Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: I första hand föreslås att
utformningen av ett riksövergripande register över hälso- och sjukvårds-
personalen för tillsynsändamål utreds parallellt med eller sedan utred-
ningarna rörande de nuvarande kriminal-, polis- och körkortsregistren
samt datalagen har slutförts. Om detta inte är möjligt och en temporär
lösning anses nödvändigt föreslås att ett sådant register skall kunna in-
rättas hos Socialstyrelsen.
Remissinstanserna: Förslaget att inrätta ett riksövergripande register
över hälso- och sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål har fått ett blan-
dat mottagande. Ett antal remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget
utan erinran. Många remissinstanser avstyrker förslaget eller ställer sig
tveksamma till att införa ett sådant register innan de andra registerutred-
ningama är färdiga.
HSAN ifrågasätter om det är påkallat med en tillfällig lösning av det
slag som föreslagits. Kammarrätten i Stockholm anser att frågan om ett
register över hälso- och sjukvårdspersonal bör utredas parallellt eller ef-
ter det att utredningarna om kriminal-, polis, och körkortsregistren samt
datalagen slutförts. Ur rättssäkerhetssynpunkt anser rätten att det är
olämpligt att i registret föra in uppgifter om Socialstyrelsens egna, icke
överklagbara beslut om anmärkningar mot hälso- och sjukvårspersonal.
Socialstyrelsen anser att ett register bör inrättas utan att först avvakta
utredningarna avseende kriminalregister m.m. Enligt styrelsen finns det
ett behov av att snabbt och enkelt få fram information som underlag i
tillsynsärenden. För att registret skall vara till nytta i tillsynsverksamhe-
ten är det nödvändigt att det inte innehåller alltför sparsamt med uppgif-
ter. Landstinget Dalarna anser att det inte framgår på vilket sätt registret
ytterligare skulle bidra till att höja patientsäkerheten. Västerbottens läns
landsting anser att de fatal ärenden det handlar om kan hanteras på annat
sätt och avstyrker att ett register för tillsynsändamål införs i den före-
slagna formen.
Skälen för regeringens bedömning: Socialstyrelsen för idag ett re-
gister över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Av registret fram-
går bl.a. vilka som inte längre är legitimerade och vilka som har begrän-
sad forskrivningsrätt. Syftet med registret är att ge Socialstyrelsen över-
blick över landets resurser i fråga om hälso- och sjukvårdspersonal.
HSAN har direkt åtkomst till detta register. HSAN för ett personregister
för diarium och ärendehantering och av registret framgår bl.a. namnet på
den som anmälts och vilken eventuell påföljd HSAN beslutat om. Vid
135
specifika förfrågningar lämnar HSAN idag per telefon ut sådana uppgif-
ter ur detta register som inte är sekretesskyddade till allmänheten. Social-
styrelsen har åtkomst till detta register.
I 7-9 §§ tillsynslagen finns bestämmelser om anmälan av verksamhet
inom hälso- och sjukvården. Den som avser att bedriva verksamhet som
omfattas av Socialstyrelsens tillsyn enligt lagen skall anmäla detta till
Socialstyrelsen senast en månad innan verksamheten påbörjas. Enligt
25 § skall Socialstyrelsen föra ett register med hjälp av automatisk data-
behandling över verksamheter som anmälts enligt lagen. Registret får
användas för tillsyn och forskning samt för framställning av statistik.
Registret är avsett att vara offentligt även om vissa uppgifter kan vara av
känslig natur för vårdgivaren (t.ex. uppgifter om inspektion och anmälan
enligt Lex Maria-bestämmelsen). Allmänhetens intresse av att få infor-
mation om vårdgivare har motiverat denna öppenhet.
Regeringen anser att allmänhetens behov av information om hälso- och
sjukvårdspersonalen kan tillgodoses genom tillgången till uppgifter ur de
register som idag finns hos HSAN och Socialstyrelsen. Anledning saknas
att skapa ytterligare ett riksövergripande register med syfte att ge allmän-
heten denna möjlighet till insyn.
En annan fråga är om inte Socialstyrelsen i sin individtillsyn har behov
av förbättrade möjligheter att på ett tidsbesparande sätt följa upp olika
ärenden och överhuvudtaget så effektivt som möjligt utöva tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen. För att styrelsen på detta sätt skall kunna
utöva den tillsyn som åligger styrelsen måste den ha tillgång till erfor-
derlig information. Vidare krävs att denna information kan sammanstäl-
las på ett sådant sätt, att den relativt snabbt kan tas fram som underlag i
tillsynsärenden m.m. Det finns därför skäl att överväga om Socialstyrel-
sen skall ha möjlighet att inrätta ett mer omfattande ADB-baserat register
över hälso- och sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål.
Frågor om behovet och utformningen av ett sådant register inrymmer
emellertid många intrikata frågor och avvägningar när det gäller den en-
skildes integritet å den ena sidan och framför allt patientintresset å den
andra sidan. Frågeställningar som rör de nuvarande kriminal-, polis- och
körkortsregistren har nyligen varit föremål för utredning. Den s.k. Re-
gisterutredningen har lämnat ett slutbetänkande, Polisens register (SOU
1997:65) som för närvarande bereds inom regeringskansliet. Datalagen
(1973:289) kommer att ersättas av en ny lag till följd av EG-direktivet
om skydd där enskilda personer med avseende på behandling av perso-
nuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Datalagskommittén
har i sitt betänkande Integritet Offentlighet Informationsteknik (SOU
1997:39) lagt fram ett förslag till en sådan lag och regeringen beslutade i
december 1997 propositionen 1997/98:44 Personuppgiftslag.
För närvarande återkallar HSAN ett tjugotal legitimationer varje år. I
de flesta fallen utgör psykisk sjukdom eller missbruk grunden för åter-
kallelsen. Det kan inte anses klarlagt att det finns ett stort antal fall där
personal fått upprepade disciplinpåföljder utan att detta resulterat i att
legitimationsinnehavet kommit under prövning. Ett register av det slag
som utredningen föreslår skulle komma att omfatta ett stort antal legiti-
merade yrkesutövare. Det finns visserligen ett begränsat antal legitimera-
Prop. 1997/98:109
136
de yrkesutövare som det finns anledning för Socialstyrelsen att följa, för Prop. 1997/98:109
att bl.a. i tid kunna vidta åtgärder för att begränsa deras möjligheter att
verka inom hälso- och sjukvården. De ärenden det rör sig om är emeller-
tid få till antalet och borde kunna hanteras utan att ett särskilt register
tillskapas. Ur tillsynssynpunkt får således den möjlighet som finns redan
idag att föra manuella register anses som fullt tillräcklig. Även integritet-
saspektema talar enligt regeringens mening för en sådan lösning. Rege-
ringen anser sammanfattningsvis att det för närvarande inte föreligger
tillräckligt starka skäl för att inrätta ett riksövergripande register över
hälso- och sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål.
Regeringens förslag: Även andra yrkesutövare än läkare med speci-
alistkompetens (chefsöverläkare) skall kunna utses till verksamhets-
chef vid enheter där det bedrivs psykiatrisk tvångsvård. En
chefsöverläkare skall även fortsättningsvis utöva verksamhetschefens
uppgifter i den del av vården som regleras i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiat-
risk vård (LRV).
Landstingsförbundets och Sveriges Psykologförbunds förslag:
Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren, Rättsmedicinalverket, Legitime-
rade Sjukgymnasters Riksförbund, Svenska Kommunalarbetareförbundet
samt Vårdförbundet tillstyrker förslaget att ändra bestämmelserna om
verksamhetschef i 29 och 30 §§ HSL. Även Kammarrätten i Stockholm
anser det lämpligt att ändra bestämmelserna om verksamhetschef på så
sätt att det klart framgår om annan än den som är chefsöverläkare kan
vara verksamhetschef på enheter där vård enligt LPT eller LRV bedrivs.
Socialstyrelsen har i sak inte något att invända mot föreslaget. Land-
stingsförbundets förslag medför dock inte de avsedda konsekvenserna.
Oavsett vilken kompetens verksamhetschefen har bör, enligt styrelsens
mening, de uppgifter som innebär myndighetsutövning helt undantas från
verksamhetschefens ansvarsområde. Dessa uppgifter skall enbart utföras
av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkaren).
Sveriges Läkarförbund motsätter sig de föreslagna förändringarna. Det
samlade ledningsansvaret möjliggör bl.a. övergripande planering, omdis-
ponering av tillgängliga resurser och kontroll över den verksamhet som
innefattar myndighetsutövning. Den föreslagna förändringen skulle med-
föra att det framstår som oklart vem som skall ha det övergripande an-
svaret för budget, upprättande av vårdprogram samt befogenheter att för-
dela personalresurser. Chefsöverläkaren kommer att ha kvar den lagliga
rätten och skyldigheten att fatta beslut om tvångsvård, men i övrigt vara
kringränd av armans bestämmande över verksamheten. En sådan ordning
utgör, enligt förbundet, en fara för säkerheten inom tvångsvården. Svens-
137
ka Läkaresällskapet ställer sig inte bakom de föreslagna ändringarna av Prop. 1997/98:109
29 och 30 §§ HSL. Enligt sällskapet fyller det samlade ledarskapet en
viktig funktion vid kvalitetsstyrning av den psykiatriska vården. Det kan
från kontinuitetssynpunkt vara olyckligt att fragmentera vårdansvaret och
splittra en sammanhållen vårdkedja.
Skälen för regeringens förslag: I 14 § HSL infördes med ikraftträ-
dande den 1 juli 1991 en bestämmelse om att vid enheter för diagnostik
eller vård och behandling det, om det behövs med hänsyn till patientsä-
kerheten, skall finnas en särskild läkare med specialistkompetens som
svarar för den samlade ledningen av verksamheten. En sådan läkare be-
nämns chefsöverläkare (CHÖL).
Socialstyrelsen har i en rapport från september 1995 gjort en uppfölj-
ning och bedömning av CHÖL-reformen. Styrelsen föreslog i rapporten
att det formella kravet på viss kompetens för den som leder verksamhe-
ten skulle avskaffas. Regeln borde ersättas med en ny bestämmelse som
tydligt utpekade skyldigheten för huvudmannen att utveckla en lednings-
organisation i vården som tillgodoser kravet på hög patientsäkerhet, hög
kvalitet och kostnadseffektiv vårdmetodik.
I samband med införandet av tillsynslagen den 1 januari 1997 gjordes
vissa ändringar i HSL beträffande ledningsansvaret inom hälso- och
sjukvården. I 28 § HSL anges att ledningen av hälso- och sjukvårdsverk-
samhet skall vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet
och god kvalitet av vården samt främjar kostnadseffektivitet. Detta inne-
bär att den som bedriver verksamheten måste välja en ledningsform som
är anpassad till verksamhetens inriktning och omfattning.
Av 29 § framgår att det alltid måste finnas en verksamhetschef. Detta
gäller oavsett om verksamheten är offentlig eller enskild och oavsett den
medicinska risknivån för enheten. Det enda krav som ställs på hur verk-
samheten skall ledas är att det skall finnas en chef. I övrigt kan verksam-
hetens ledningsfunktion ha olika utseende. Verksamhetschefen behöver
inte tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen utan kan tillhöra annan yr-
keskategori. Vilken kompetens verksamhetschefen skall ha kan variera
beroende på inriktning och omfattning. Utbildning, erfarenhet och per-
sonliga egenskaper blir här avgörande. I de fall verksamhetschefen inte
har medicinsk kompetens kan han eller hon av naturliga skäl inte heller
bestämma över vården av den enskilda patienten. Av 29 § andra stycket
framgår att viss verksamhet skall ledas av en läkare med specialistkom-
petens (chefsöverläkare). Det är fråga om sådan verksamhet som har in-
slag av myndighetsutövning som är förenad med medicinska eller lik-
nande bedömningar, t.ex. psykiatrisk tvångsvård. Enligt 30 § får verk-
samhetschefen uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten
som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda led-
ningsuppgifter.
Av Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:8) Verksamhetschef
inom hälso- och sjukvården framgår att verksamhetschefen har det sam-
lade ledningsansvaret för ett visst verksamhetsområde. Om det inom
detta område förekommer patienter som vårdas med stöd av LPT och
LRV, måste verksamhetschefen, för att kunna ha det samlade lednings-
ansvaret, vara läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare). Det
138
gäller också sådana verksamhetsområden där den slutna och den öppna
vården bedrivs integrerat med gemensam personal.
Regeringen anser, i likhet med Landstingsförbundet och Sveriges Psy-
kologförbund, att det bör vara möjligt att utse en yrkesutövare som inte
är läkare med specialistkompetens att vara verksamhetschef för en enhet
där det bedrivs vård med stöd av LPT och LRV. En sådan förändring av
de nuvarande bestämmelserna skulle innebära att ytterligare ett steg togs
i riktning mot att förverkliga den princip som HSL bygger på, nämligen
att huvudmännen för hälso- och sjukvården skall vara fria att organisera
och bedriva verksamheten efter lokala förutsättningar. De nuvarande be-
stämmelserna inskränker i alltför stor utsträckning huvudmännens möj-
ligheter att utse den mest lämpade yrkesutövaren som verksamhetschef
vid en psykiatrisk vårdenhet. Avsikten är emellertid att de uppgifter i den
psykiatriska tvångsvården som innebär myndighetsutövning även fort-
sättningsvis skall utövas av en specialistkompetent läkare.
De nu gällande reglerna om undantag från skatteplikt för omsättning av
tjänster avseende sjukvård finns i 3 kap. 4-5 §§ mervärdesskattelagen
(1994:200, ML). Från skatteplikt undantas omsättning av tjänster som
utgör sjukvård, samt tjänster av annat slag och varor som den som till-
handahåller vården omsätter som ett led i denna. Med sjukvård avses
åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda eller behandla sjukdomar,
kroppsfel och skador samt vård vid bamsbörd. För att sjukvård skall vara
skattefri krävs vidare att vården skall vidtas vid sjukhus eller någon an-
nan inrättning som drivs av det allmänna eller, inom enskild verksamhet,
vid inrättningar för sluten vård. Skattefriheten omfattar därvid all sjuk-
vård som ges vid dessa inrättningar, oavsett vilken personalkategori som
tillhandahåller den. Undantag från skatteplikten medges vidare särskilt
om åtgärderna vidtas av någon med särskild legitimation att utöva yrket.
Till sjukvård räknas inte bara själva vårdtjänsten utan också tjänster av
annat slag och varor som den som tillhandahåller vården omsätter som ett
led i vårdverksamheten. Även omsättning av varor och tjänster som i sig
är skattepliktig kan således vara fri från mervärdesskatt om den kan ses
som ett led i vården. Det gäller t.ex. kryckor, proteser och andra hjälp-
medel som vårdgivaren mot avgift tillhandahåller patienten. Skattefrihe-
ten omfattar däremot inte omsättning av varor och tjänster som vårdgiva-
ren tillhandahåller vårdtagaren utan att det sker som ett led i vården. En
särskild regel avseende skatteplikten för omsättning av glasögon och
andra synhjälpmedel har förts in i 3 kap. 4 § tredje stycket ML. Där före-
skrivs att undantaget från skatteplikt inte gäller omsättning av glasögon
eller andra synhjälpmedel även om varorna omsätts som ett led i tillhan-
dahållandet av sjukvård.
I mervärdesskattelagen finns kompletterande regler i fråga om skatte-
plikten för vissa tjänster och varor inom sjukvården och tandvården. Om-
Prop. 1997/98:109
139
sättning av sjuktransporter, medicinskt betingad fotvård samt kontroller
och analyser av prover som tagits som ett led i sjukvården eller tandvår-
den är särskilt undantagen från skatteplikt. Vidare undantas från skatte-
plikt i 3 kap. 23 § 2 ML läkemedel som lämnas ut enligt recept eller säljs
till sjukhus samt omsättning av modersmjölk, blod och organ från männi-
skor.
Riksskatteverket har utfardat rekommendationer avseende mervärdes-
skattereglema inom sjukvårdsområdet (RSV S 1996:7, Riksskatteverkets
rekommendationer m.m. om undantag från skatteplikt för omsättning
avseende sjukvård, tandvård och social omsorg enligt mervärdesskattela-
gen).
Regeringens förslag: De yrkesgrupper som nu föreslås få legitima-
tion skall omfattas av gällande bestämmelser om undantag från skat-
teplikt för omsättning av sjukvård utförd av någon med särskild legi-
timation att utöva yrke inom sjukvården. Försäljning av varor som le-
gitimerade apotekare och receptarier utför skall dock inte undantas
från skatteplikt.
Prop. 1997/98:109
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
såvitt avser de legitimerade yrkesgrupperna, dock att kommittén inte tar
slutlig ställning till om de svenskutbildade kiropraktorema skall omfattas
av bestämmelserna om legitimation. Kommittén anser att omsättning av
sjukvårdstjänster som utförs på apotek av legitimerade apotekare och
receptarier i Apoteket AB:s regi inte blir skattefri eftersom det bolaget
inte kan anses tillhandahålla skattefri sjukvård enligt reglerna om mer-
värdesskatt. Om denna bedömning inte godtas, föreslår kommittén att en
bestämmelse införs i mervärdesskattelagen om att sjukvård som tillhan-
dahålls av legitimerade apotekare och receptarier hos Apoteket AB inte
undantas från skatteplikt. Kommittén föreslår att även omsättning av
sjukvård som yrkesgrupper med skyddad yrkestitel utför skall undantas
från skatteplikt.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att en precise-
ring i mervärdesskattelagen bör göras, som tydliggör att skatteplikt före-
ligger för de varor och tjänster som tillhandahålls av legitimerade apote-
kare och receptarier. Statskontoret framför att kommittén inte tillräckligt
belyst vare sig konsekvenserna av sitt förslag eller principen om mervär-
desskattebefrielse. Riksrevisionsverket (RRV) menar att mervärdesskatte-
beläggning av varor eller tjänster inom hälso- och sjukvårdsområdet ur
konkurrensneutralitetssynpunkt inte bör kopplas till huvudmannaskap
eller till i vilken företagsform en verksamhet bedrivs i. I stället bör man,
enligt RRV, sträva efter generella kriterier som underlag för bedömning-
en. Riksskatteverkets (RSV) uppfattning är att kommittén dragit en felak-
tig slutsats i fråga om begreppet vårdgivare vad gäller diskussionen kring
skatteplikt för varor och tjänster tillhandahållna av apotekare och recep-
140
tarier hos Apoteket AB. Föreslagen lagtext medför att Apoteket AB kan Prop. 1997/98:109
komma att tillhandahålla skattefri sjukvård. RSV föreslår att 3 kap. 5 §
ML kompletteras med en bestämmelse av innebörd att undantaget från
skatteplikt för sjukvårdstjänster inte gäller för sådana tjänster som legiti-
merade apotekare och receptarier tillhandahåller i apoteksverksamhet
som Apoteket AB bedriver. När det gäller förslaget att från skatteplikt
undanta omsättning av tjänster utförda av arbetsterapeuter, sjukhusfysi-
ker, audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och ortopedingenjö-
rer, anser RSV att förslaget inger betänkligheter. Det gäller främst upp-
komsten av nya gränsdragningsproblem och risken för att undantaget i
praktiken far ett större tillämpningsområde än som var avsett. Vid en
tillämpning torde, enligt RSV:s mening, många av de tjänster som nämn-
da yrkeskategorier tillhandahåller inte kunna hänföras till undantagen
sjukvård enligt mervärdesskattelagen. Konkurrensverket anser att skatte-
frihet också skall gälla alternativa behandlingsformer. Verket anser att
kommittén inte redovisat förslag till åtgärder för att uppnå konkurrens-
neutrala villkor generellt mellan olika yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården, främst vad avser mervärdesskattetillämpningen. Verket fin-
ner det angeläget att denna fråga så fort som möjligt far sin lösning.
Kommittén för Alternativ Medicin (KAM) anför att patienter som söker
altemativmedicinsk behandling inte skall åläggas mervärdesskatt. Detta
medför bl.a. en synnerligen sned konkurrenssituation mellan skolmedicin
och alternativ medicin.
Skälen för regeringens förslag
Enligt mervärdesskattelagen är omsättning av sjukvårdstjänst som utförs
av en legitimerad yrkesutövare undantagen från skatteplikt. Sjukvård
som omsätts av de nya legitimerade yrkesutövarna kommer därför vid en
oförändrad lagtext att utan någon särskild åtgärd undantas från skatte-
plikt. För att upprätthålla den tydliga gränsdragningen mellan yrkes-
utövare som genom anknytningen till legitimationssystemet kan tillhan-
dahålla skattefri sjukvård och övriga grupper som utför liknande tjänster
måste det anses föreligga en klar presumtion för att sjukvård som ges av
de yrkesutövare som nu föreslås bli legitimerade skall vara skattefri. Mot
att dessa yrkesgrupper skall behandlas på samma sätt som nuvarande
legitimerade yrkesgrupper talar att vissa av yrkesgrupperna inte i någon
större omfattning utför sjukvård i mervärdesskattelagens mening.
Sjukvårdstjänst som utförs vid sjukhus undantas vidare generellt från
skatteplikt oavsett i vilket led sjukvården utförs och oavsett vem som
utför tjänsten. Eftersom de nya grupperna av legitimerade yrkesutövare,
med undantag av de svenskutbildade kiropraktorema, endast i mindre
omfattning omsätter sjukvårdstjänster på annat sätt än i anslutning till
sjukhusvård torde inte behovet att ha en regel om undantag från mervär-
desskatteplikt för omsättning av sjukvårdstjänster som utförs med stöd av
legitimation vara lika stark för dessa grupper.
Trots dessa och andra invändningar som kan finnas mot förslaget anser
regeringen att sjukvårdstjänster som tillhandahålls av de nya grupperna
av legitimerade yrkesutövare på samma sätt som nuvarande legitimerade
yrkesutövare skall undantas från mervärdesskatt. Det avgörande skälet
141
för denna bedömning är att kopplingen till legitimationen utgör en klar
och praktisk avgränsning för vilken typ av sjukvård som är av den art att
den generellt skall kunna stödjas och kontrolleras av det allmänna. De
nya yrken som föreslås få legitimation och den verksamhet de utför
måste även enligt regeringens mening anses uppfylla de krav som EG-
reglema ställer för att sjukvård skall kunna undantas från mervärdesskatt.
Det är dock viktigt att i detta sammanhang betona att skattefriheten förut-
sätter att fråga är om tjänster som utgör sjukvård eller varor och tjänster
som omsätts som ett led i sjukvården.
Särskilt om apotekare och receptarier
Kommittén anför i betänkandet (sid. 484):
”Apoteksbolaget AB bedriver apoteksverksamhet i riket och påförs
mervärdesskatt för de sjukvårdstjänster, t.ex. rådgivning, som tillhan-
dahålls på apoteken av farmaceuter. Dessa tjänster är således f.n. inte
undantagna från skatteplikt. Det föreslagna undantaget från skatteplikt
för sjukvård, som tillhandahålls av legitimerade farmaceuter påverkar
enligt kommitténs mening inte detta skattepliktsförhållande, då Apo-
teksbolaget AB, som är vårdgivare i apoteksverksamheten, enligt 3
kap. 5 § ML inte tillhör den särskilt kvalificerade grupp av vårdgivare
vars sjukvårdstjänster är undantagna från skatteplikt. Vid sådant för-
hållande är det som kommittén tidigare anfört utan betydelse för mer-
värdesbeskattningen att sjukvårdstjänsten utförs av legitimerade far-
maceuter, anställda hos Apoteksbolaget AB. Om denna bedömning
inte godtas, bör 3 kap. 5 § kompletteras med en bestämmelse om att
sjukvård, tillhandahållen av legitimerade farmaceuter hos Apoteksbo-
laget AB, inte undantas från skatteplikt.”
Några remissinstanser har uttalat sin tveksamhet avseende kommitténs
tolkning. RSV och de skattemyndigheter som verket i sin tur remitterat
förslaget till har på olika sätt påpekat att författningsförslaget kan leda till
att Apoteket AB kan komma att tillhandahålla skattefri sjukvård. RSV
menar att detta i sin tur skulle kunna innebära att i de fall apotekarna och
receptariema tillhandahåller sjukvård skulle de varor som tillhandahålls
som ett led i denna vård undantas från mervärdesskatt. I praktiken skulle
det för det fall RSV:s tolkning är korrekt således kunna uppstå en situa-
tion där försäljning på apotek av receptfri medicin skulle vara skatteplik-
tig vid vanlig försäljning medan den skulle omfattas av skattefrihet om
apotekaren respektive receptarien ger rådgivning (skattefri sjukvård) i
samband med försäljningen. Både RSV och Kammarrätten i Stockholm
föreslår att en precisering sker i lagtexten.
Regeringen anser i likhet med RSV att det kan vara tveksamt om den
nuvarande författningstexten utan förändringar skulle leda till att Apote-
ket AB:s aktuella tillhandahållanden av varor och tjänster även fortsätt-
ningsvis skulle vara skattepliktiga. Av denna anledning, och då apotekar-
nas och receptariemas verksamhet genom omfattande försäljning av va-
ror skiljer sig från den verksamhet som övriga legitimerade yrkesutövare
Prop. 1997/98:109
142
utfor, finns det anledning att särskilt klargöra vad som skall gälla för Prop. 1997/98:109
denna verksamhet.
Apotekares och receptariers tillhandahållande av sjukvårdstjänster
Till följd av att apotekarna och receptariema föreslås bli legitimerade
kommer deras omsättning av sjukvårdstjänster i enlighet med nuvarande
regler i mervärdesskattelagen att undantas från mervärdesskatt. Att på det
sätt kommittén föreslagit i sitt andrahandsaltemativ, dvs. att särskilt om-
nämna och undanta verksamheten vid Apoteket AB kan knappast utgöra
någon lämplig lösning. Regeln måste vara generell och kunna tillämpas
även i de fall läkemedelsförsäljning och farmaceutverksamhet kan kom-
ma att bedrivas utanför Apoteket AB. Sjukvårdstjänster som utförs av
legitimerade apotekare och receptarier skall därför i likhet med övriga
legitimerade yrkesgruppers tillhandahållanden av sjukvård i allmänhet
undantas från mervärdesskatt (se dock nedan).
Apotekares och receptariers omsättning av läkemedel och andra varor
Enligt EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv (Rådets sjätte direktiv
77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas
lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervär-
desskatt: enhetlig beräkningsgrund) saknas det möjlighet att generellt
undanta försäljning av läkemedel från mervärdesskatt. När det gäller lä-
kemedel som säljs till sjukhus eller är receptbelagda har Sverige dock
genom anslutningsfördraget fått möjlighet att undanta sådan försäljning
från mervärdesskatt. Någon avsikt att varuförsäljningar utöver detta sär-
skilda undantag skall omfattas av skattefriheten föreligger inte från lag-
stiftarens sida.
Försäljningen av receptfria läkemedel och övriga varor vid apoteks-
verksamhet far i huvudsak anses utgöra skattepliktig omsättning av va-
ror. Detta förhållande måste anses gälla även om det vid varuförsäljning-
en kan ingå åtgärder som vid ett separat tillhandahållande skulle kunna
betecknas som en skattefri sjukvårdstjänst. För att undvika eventuella
tveksamheter vid rättstillämpningen föreslår regeringen att det i lagtexten
i 3 kap. 4 § ML särskilt anges att undantaget från mervärdesskatt inte
skall gälla varor som omsätts av apotekare eller receptarie. Denna be-
gränsning av undantaget gäller således även om varorna omsätts som ett
led i tillhandahållandet av en sjukvårdstjänst. De sjukvårdstjänster som
apotekare och receptarier framför allt torde tillhandahålla är olika former
av läkemedelsrådgivning. I regel erläggs inte någon separat betalning för
rådgivning som apotekare och receptarier tillhandahåller kunder i sam-
band med läkemedelsköp. Även om detta skulle ske så måste varuför-
säljningen i allmänhet anses vara den dominerande delen. Detta innebär
att i normalfallet måste en sjukvårdstjänst i form av rådgivning o.dyl.
anses som ett underordnat led till varuförsäljningen och således omfattas
av skatteplikt. I de fall sjukvård tillhandahålls separat utan direkt kopp-
ling till en varuförsäljning kommer dock denna omsättning enligt
143
huvudregeln inte vara föremål för mervärdesbeskattning. Läkemedels- Prop. 1997/98:109
rådgivning och andra tjänster som apotekare och receptarier utför till en-
skilda kunder och sjukhus och som uppfyller kraven på att anses som
sjukvård enligt mervärdesskattelagen kommer således att undantas från
skatteplikt.
Föreslagna grupper med skyddad yrkestitel
Kommittén har föreslagit att även de grupper som föreslås fa skyddad
yrkestitel skall omfattas av undantaget från mervärdesskatt i 3 kap. 5 §
ML. Kommittén anför bl.a. att det inte torde föreligga några beaktans-
värda svårigheter att avgränsa de grupper av yrkesutövare som föreslås fa
skyddad yrkestitel och den verksamhet som utförs av dessa grupper som
är hänförlig till sjukvård. Verksamheten som bedrivs av dessa grupper
bedöms också som samhällsnyttig. Statskontoret har i sitt remissvar upp-
gett att det inte anser att utredningen i tillräcklig omfattning belyst kon-
sekvenserna av en utvidgning. RSV har anfört att förslaget i den delen
inger vissa betänkligheter, främst när det gäller uppkomsten av nya
gränsdragningsproblem och risken för att undantaget i praktiken får ett
större tillämpningsområde än som var avsett.
Det främsta skälet enligt ovan för att föreslå att omsättning av tjänster
som utförs av de nya grupperna av legitimerade yrkesutövare skall un-
dantas från mervärdesskatt är att detta är en naturlig följd av gällande
lagstiftning och att det upprätthåller en klar och praktisk avgränsning av
vad som avses med skattefri sjukvård. Genom att förslaget med särskilt
skyddade yrkestitlar är en ny företeelse och då skälen för att ett yrke skall
erhålla skyddad yrkestitel inte är desamma som för att ett yrke skall ges
legitimation kan, enligt regeringens mening, inte dessa skäl åberopas till
grund för att avvika från den generella skatteplikten i mervärdesskattela-
gen. Regeringen befarar i likhet med RSV att det i stället kan finnas risk
för att nya gränsdragningsproblem uppstår, särskilt i fråga om vad som är
sjukvård enligt mervärdesskattelagen. Exakt vilka åtgärder som audio-
nomer, biomedicinska analytiker, dietister och ortopedingenjörer utför
som skulle kunna anses utgöra sjukvård enligt mervärdesskattelagen är
vidare osäkert. Regeringen anser därför sammanfattningsvis att de skäl
som har framkommit för att genomföra kommitténs förslag i denna del
inte är tillräckligt starka för att motivera en förändring av nuvarande
reglering.
Alternativa behandlingsformer
Kommittén har inte förordat någon förändring av behörighetsregleringen
för utövare av alternativa behandlingsformer. Kommittén har inte heller
föreslagit några förändringar av dessa utövares mervärdesskattesituation.
Några remissinstanser har dock i sina yttranden anfört att utövare av de
alternativa behandlingsformerna ur mervärdesskattesynpunkt bör be-
handlas likvärdigt med sjukvård.
144
Regeringen anser i likhet med kommittén att det inte finns skäl att ut- Prop. 1997/98:109
vidga det särskilda undantaget från skatteplikt för sjukvård till att även
gälla för alternativa behandlingsformer. En utvidgning av undantaget
från skatteplikt skulle medföra stora gränsdragningsproblem. Till detta
kommer att de statsfmansiella kostnaderna för ett undantag från skatte-
plikt kan beräknas uppgå till 94 miljoner (utredningens beräkning enligt
1994 års förhållanden).
6.1 Frågor om mervärdesskatt
Bruttobudgeteffekten för staten av en befrielse från mervärdesskatt för
vissa yrken kan uppskattas med hänsyn till en beräknad förädlingseffekt
av 57 procent vad gäller näringsgrenen SNI 85149 som omfattar icke
legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal, medicinsk service
(laboratorieverksamhet, blodcentraler, syn- och hörselcentraler), tandhy-
gienistverksamhet, paramedicinsk vård (arbetsterapi, sjukgymnastik, ku-
rator- och psykologverksamhet) samt ambulanstransporter. Den formel
som kan tillämpas är följande: Xx 0,57 x 0,25, där X= omsättningen,
-0,57 = förädlingseffekten och 0,25 skattesatsen.
Enligt uppgift från Nordiska läkemedelsnämnden fanns år 1994 närma-
re 7 000 yrkesverksamma farmaceuter. Cirka 5 700 var verksamma inom
Apoteket AB, cirka 1 000 inom läkemedelsindustrin och övriga, knappt
300, inom offentlig verksamhet, i första hand Läkemedelsverket och
Farmaceutiska fakulteten. En befrielse från mervärdesskatt beräknas
medföra ett skattebortfall om 50 000 kr (brutto).
Enligt Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter är antalet yrkesverksamma
arbetsterapeuter 6 100. Av dessa var cirka 90 procent anställda hos en
offentlig institutionell vårdgivare. Av återstoden arbetar en del hos staten
och cirka 5 procent eller cirka 300 hos privata vårdgivare eller som fria
yrkesutövare. Vid en grov uppskattning av det antal arbetsterapeuter som
vid en legitimering till skillnad från nuläget skulle befrias från mervär-
desskatt till cirka 80, patientavgiften till cirka 200 kr och antalet patient-
besök per vecka till cirka 40 skulle med tillämpning av den tidigare i av-
snittet angivna formeln skattebortfallet bli omkring 3,5 miljoner kr
(brutto).
Det finns omkring 150 tjänster som sjukhusfysiker vid sjukhusen.
Nästan alla sjukhusfysiker är verksamma inom den offentliga hälso- och
sjukvården. Ett 30-tal sjukhusfysiker arbetar som konsulter i privat nä-
ringsverksamhet och liknande som enligt uppgift från Svenska sjukhus-
fysikerförbundet ofta redan är skattefri. Någon förändring av annat än
marginell beskaffenhet av skatteplikten till mervärdesskatt om sjukhusfy-
sikerna legitimeras torde därför enligt regeringens bedömning inte inträf-
fa.
Enligt uppgifter från Skandinaviska Kiropraktorhögskolan finns det nu
omkring 185 verksamma kiropraktorer som examinerats vid skolan. Med
145
10 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
tidigare redovisat beräkningssätt skulle vid en årlig omsättning av 90 -
110 miljoner kr skattebortfallet för de svenskutbildade kiropraktorema
kunna beräknas till cirka 14,5 miljoner kr (brutto).
Sammantaget bedöms reformen leda till ett finansieringsbehov för
staten på 15 miljoner kronor per år.
Regeringen avser att återkomma med förslag till finansiering i budget-
propositionen för år 1999.
6.2 Tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
Regeringens förslag vad gäller tillsyn över hälso- och sjukvårdspersona-
len avser företrädesvis att tillskapa nya möjligheter till åtgärder i enskilda
ärenden inför HSAN. Det ekonomiska utfallet av ett genomförande av
förslagen blir under sådana förhållanden i stor utsträckning beroende av i
vilken grad de nya möjligheterna tas i anspråk. Detta låter sig inte bedö-
mas med någon säkerhet. Kostnadsbedömningen har därför begränsats
till att gälla frågan om de åtgärdsmöjligheter som föreslagits kan antas
netto leda till besparingar eller kostnadsökningar för det allmänna i de
fall de kommer till användning.
Förslaget om prövotid syftar till att effektivisera de åtgärder som kan
vidtas mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. De ärenden där en
föreskrift om prövotid kan bli aktuell beräknas bli relativt fa till antalet.
Möjligen kommer antalet muntliga förhandlingar hos HSAN att öka nå-
got i antal till följd av förslaget. De kostnader som dessa ärenden idag
medför för HSAN och andra instanser bör emellertid endast öka margi-
nellt om möjligheten att ålägga någon föreskrift om prövotid införs.
Till bilden hör även de kostnadsbesparingar förslaget troligen medför.
Avsikten med föreskrift om prövotid är bl.a. att de legitimerade skall
förmås att upprätthålla en tillräckligt hög nivå när det gäller såväl teore-
tiska som praktiska yrkeskunskaper. Detta för med sig att kvaliteten i
vården förstärks, vilket i sig torde leda till att färre fel begås, och därmed
kostnadsbesparingar för det allmänna. Föreskrift om prövotid skall även
kunna användas när det gäller att på ett tidigt stadium ingripa vid sjuk-
doms- och missbruksfall bland de legitimerade. Härigenom förbättras
kvaliteten i vården genom att åtgärder sätts in på ett tidigare stadium.
Samhällets kostnader för behandling etc. av personalen i fråga kan dess-
utom komma att minska på grund av att åtgärder kommer till stånd på ett
tidigare stadium.
Förslaget om interimistisk återkallelse av legitimation är tänkt att
komma till användning i vissa allvarligare fall. Att uppskatta kostnaderna
för felbehandlingar m.m. som kan bli följden av att en legitimation - en-
ligt nuvarande regler - inte kan återkallas interimistiskt är svårt. Även
enstaka felgrepp kan emellertid medföra mycket stor skada. När det gäl-
ler bedrägerier med avseende på t.ex. läkarvårdsersättningar kan det
många gånger bli fråga om mycket stora skador som åsamkas det all-
männa. Detsamma gäller obehöriga förfaranden med utlåtanden till styr-
kande av rätt till sjukpenning, pension och andra socialförsäkringsförmå-
ner. En möjlighet att interimistiskt återkalla legitimationen borde därför
sammantaget kunna medföra besparingar för det allmänna i de fall den
Prop. 1997/98:109
146
kommer till användning och även ha en viss förebyggande verkan i andra
fall.
6.3 Förändrad instansordning vid överklagande av HSAN:s beslut
m.m.
Förslaget att flytta ned prövningen av mål rörande disciplinpåföljd m.m.
från kammarrätt till länsrätt torde, bl.a. med hänsyn till domförhetsreg-
lema i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, medföra
besparingar i förhållande till vad som gäller i dag (jfr prop. 1993/94:133,
s. 54 och prop. 1994/95:27, s. 171 f). De övriga förslagen, t.ex. att för-
länga den absoluta preskriptionstiden, kan visserligen komma att innebä-
ra att antalet överklagade beslut från HSAN ökar. Sammantaget torde
förslagen ändå inte leda till något ökat resursbehov för domstolsväsendet.
7.1 Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvård-
ens område.
I detta kapitel finns en innehållsförteckning över lagen samt definitioner
av begreppen hälso- och sjukvård, vårdgivare och hälso- och sjukvårds-
personal.
1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i fråga om
- skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
- behörighets- och legitimationsregler (3 kap.),
- begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åt-
gärder (4 kap.),
- disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. (5 kap.),
- Socialstyrelsens tillsyn (6 kap.),
- Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet (7 kap.), och
- ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).
Denna paragraf är ny. I den räknas i förtydligande syfte upp innehållet i
lagens olika kapitel. Uppräkningen är inte uttömmande utan avsedd att ge
läsaren en översiktlig bild över var olika bestämmelser finns.
2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.
Denna paragraf är ny. I paragrafen definieras hälso- och sjukvård genom
hänvisning till hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen samt verksam-
het inom detaljhandel med läkemedel. Att det i paragrafen anges vad som
Prop. 1997/98:109
147
är hälso- och sjukvård genom hänvisning till bl.a. hälso- och sjukvårds- Prop. 1997/98:109
lagen (1982:763, HSL) innebär givetvis inte att den lagen automatiskt
blir tillämplig på alla personer som vidtar hälso- och sjukvårdande åtgär-
der. Denna lag gäller yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
och riktar sig således i första hand till hälso- och sjukvårdspersonal. Det
är t.ex. inte så att hälso- och sjukvårdslagens allmänna regler om kraven
på hälso- och sjukvården genom hänvisningarna i denna bestämmelse
blir tillämpliga på altemativmedicinska yrkesutövare.
3 § Med vårdgivare avses i denna lag fysisk eller juridisk person som
yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård.
I paragrafen definieras begreppet vårdgivare. Innehållet i paragrafen är
hämtat från 2 § tredje stycket lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och
sjukvården (tillsynslagen). På förslag från Lagrådet har i klargörande
syfte lagts till att bestämmelsen omfattar yrkesmässigt bedriven hälso-
och sjukvård.
4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 § använder en
skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar
och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en
legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel som omfat-
tas av särskilda föreskrifter och personal som är verksam inom den sär-
skilda giftinformationsverksamheten vid Apoteket Aktiebolag och som
tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som
skall omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
eller
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd
av denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök
i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande behö-
righet.
I paragrafen definieras begreppet hälso- och sjukvårdspersonal. De olika
punkterna motsvarar i huvudsak 1 § lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen).
I första punkten anges att vissa yrkesutövare som använder en skyddad
yrkestitel med stöd av förslag till ny bestämmelse i 3 kap. 6 § är att anse
som hälso- och sjukvårdspersonal. Det far bl.a. till följd att vissa yrkes-
utövare alltid kommer under Socialstyrelsens tillsyn när de använder den
skyddade yrkestiteln på hälso- och sjukvårdens område. Det gäller audi-
148
onomer, biomedicinska analytiker, dietister och ortopedingenjörer. För- Prop. 1997/98:109
utsättningen för att en icke legitimerad yrkesutövare som har rätt att er-
hålla en yrkestitel som är skyddad skall bli hälso- och sjukvårdspersonal
och därigenom omfattas av samhällets tillsyn är att han eller hon använ-
der yrkestiteln. Samhällets garanti vad avser den skyddade yrkestiteln
gäller en viss kompetens, dvs. främst en viss utbildning. Om yrkesutöv-
arna i sin yrkesverksamhet inte utnyttjar denna möjlighet att använda
yrkestiteln blir de inte heller, även om de uppfyller förutsättningarna för
det, automatiskt att betrakta som hälso- och sjukvårdspersonal och däri-
genom ställda under samhällets tillsyn. Sådana yrkesutövare kan givetvis
av andra skäl komma under samhällets tillsyn, t.ex. genom att biträda en
legitimerad yrkesutövare i dennes verksamhet.
Lagrådet har beträffande första punkten anfört att det kan diskuteras
om det är lämpligt att låta frågan om en yrkesutövare utgör hälso- och
sjukvårdspersonal avgöras av om denne använder sin yrkestitel. För såväl
den enskilde yrkesutövaren som för patienter och andra som anlitar yr-
kesutövaren måste det, enligt Lagrådet, inte sällan vara svårt att avgöra
om rekvisitet ”använder” är uppfyllt. Det kan vidare vara svårt att avgöra
om en yrkesutövare som använt yrkestiteln kan sluta att använda denna
med verkan att han inte längre räknas som hälso- och sjukvårdspersonal
och vad som i så fall krävs för detta. Lagrådet menar också att det fram-
står som ologiskt att en yrkesutövare i sin verksamhet kan åberopa ett
examensbevis utan att han för den skull kan sägas använda den yrkestitel
som har sin grund i beviset. Den föreslagna regleringen befaras kunna
vålla problem i den praktiska tillämpningen. En möjlighet att tillgodose
kravet på tydlighet skulle, enligt Lagrådet, vara att låta en frivillig regist-
rering hos Socialstyrelsen vara avgörande.
Regeringen har med den föreslagna regleringen haft för avsikt att ska-
pa ett system som ger ett visst skydd för patienterna utan att för den skull
kräva alltför stora administrativa insatser från samhällets sida. Ett system
som byggde på en registrering hos Socialstyrelsen, skulle kräva utökade
resurser utan att ge motsvarande vinst i fråga om en höjning av patientsä-
kerheten. Av denna anledning har regeringen valt ett system som bygger
på användningen av en yrkestitel. Användningen av en skyddad yrkestitel
skall för den vårdsökande garantera att vårdgivaren har en viss utbildning
och står under samhällets tillsyn. Detta innebär att all vård som ges måste
bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienter som vänder sig
till någon som kanske i och för sig har avlagt exempelvis en dietistexa-
men, men inte använder denna i sin verksamhet, har ingen sådan garanti
utan gör detta mer på egen risk.
Avgörande för om en yrkesutövare använder en yrkestitel är hur yr-
kesutövaren presenterar sig för aktuella och presumtiva patienter/klienter.
En yrkesutövare kan exempelvis genom skyltning, annonsering, uppgif-
ter på brevpapper och liknande använda en skyddad yrkestitel. Därmed
ställs han eller hon i sin yrkesutövning under samhällets tillsyn.
En yrkesutövare med i 3 kap. 6 § angiven utbildning bör, under förut-
sättning att en skyddad yrkestitel inte används, kunna ägna sig åt altema-
tivmedicin. Allt under förutsättning att yrkesutövaren inte av annan an-
ledning, exempelvis p.g.a. verksamhet i andra punkten, är att anse som
149
hälso- och sjukvårdspersonal. En reglering av innebörd att en yrkes-
utövare som avlagt någon av de i 3 kap. 6 § angivna utbildningarna aldrig
skulle ha rätt att ägna sig åt altemativmedicin skulle, enligt regeringens
uppfattning, utgöra en onödigt stor inskränkning i dessa yrkesgruppers
närings- och yrkesfrihet.
Andra punkten motsvarar 1 § första stycket andra punkten åliggandela-
gen. Lagrådet har anfört att en större begreppsmässig enhetlighet bör
eftersträvas i den föreslagna lagen och i förhållande till terminologin i
HSL. Begreppet ”vård, behandling eller undersökning” har därför bytts
ut mot ”hälso- och sjukvård”. Vad som avses med hälso- och sjukvård
anges i 1 § HSL och 1 § tandvårdslagen. Enligt regeringens uppfattning
medför inte detta någon ändring i sak.
I tredje punkten anges på samma sätt som i dag att den som biträder en
legitimerad yrkesutövare blir hälso- och sjukvårdspersonal. Detta gäller
dock inte den som biträder en yrkesutövare som enbart använder en
skyddad yrkestitel med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 6 §. Efter syn-
punkter från Lagrådet har motsvarande ändring gjorts som beskrivs under
punkten 2.
Eftersom såväl apotekare som receptarier enligt förslaget skall kunna
erhålla legitimation har personkretsen som omfattas av jjärde punkten
reducerats. Detta har markerats genom att ordet ”övrig” nu inleder
punkten. Frågan om legitimation för apotekare och receptarier diskuteras
under avsnitt 5.3.2.2.
Femte punkten motsvarar 1 § första stycket femte punkten åliggande-
lagen.
Av 1 § första stycket sjätte punkten åliggandelagen följer att arbetste-
rapeuter under vissa förutsättningar är att anse som hälso- och sjukvårds-
personal. Eftersom de nu föreslagna reglerna innebär att arbetsterapeuter
kan erhålla legitimation blir de hälso- och sjukvårdspersonal enligt första
punkten.
Sjätte punkten motsvarar 1 § första stycket sjunde punkten åliggande-
lagen.
Sjunde punkten motsvarar 1 § första stycket åttonde punkten åliggan-
delagen.
De begränsningar i omfattningen av begreppet hälso- och sjukvårds-
personal som i övrigt gäller i dag och som anges i förarbetena till ålig-
gandelagen är tänkt att gälla även i fortsättningen. Det avser t.ex. perso-
nal inom rättspsykiatrin och vad gäller s.k. levnadsundersökningar (jfr.
prop. 1993/94:149 s 85f.).
I detta kapitel har åliggandelagens allmänna bestämmelser om åliggan-
den för hälso- och sjukvårdspersonal införts. Begreppet ”åligganden” har
bytts ut mot ”skyldigheter”.
Prop. 1997/98:109
150
Allmänna skyldigheter Prop. 1997/98:109
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt ar-
bete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som
uppfyller dessa krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och
respekt.
Bestämmelsen motsvarar 2 § åliggandelagen. Efter synpunkter från Lag-
rådet har begreppet ”vård” bytts ut mot ”hälso- och sjukvård”. Skälen
härför framgår av författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p.
Lagrådet har vidare anfört att denna bestämmelse liksom 2 och 3 §§ i
detta kapitel utgör en dubbelreglering i förhållande till bestämmelserna i
2 a-2 c §§ HSL. Lagrådet har därför förordat att nu berörda bestämmelser
1 ett lämpligt sammanhang omarbetas så att den dubbla regleringen eli-
mineras. Medan HSL anger kraven på vårdgivarna riktar sig bestämmel-
serna i detta kapitel till hälso- och sjukvårdspersonalen och anger dess
skyldigheter. Regeringen avser att i ett annat sammanhang återkomma till
frågan om detta är en onödig dubbelreglering (jfr. dock prop.
1993/94:149 s. 64 f.).
2 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården skall se till att pati-
enten får upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsme-
toder som finns. Om upplysningar inte kan lämnas till patienten, skall de
i stället lämnas till en närstående till patienten. Upplysningar skall dock
inte lämnas till patienten eller någon närstående i den utsträckning det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i
8 § andra stycket eller 9 § första stycket i detta kapitel.
Bestämmelsen motsvarar 3 § åliggandelagen. Efter synpunkter från Lag-
rådet har begreppet ”vård” bytts ut mot ”hälso- och sjukvård”. Skälen
härför framgår av författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p.
3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och sjukvårds-
personalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. De ef-
terlevande hänsyn och omtanke.
4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med nog-
grannhet och omsorg.
5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
Bestämmelserna motsvarar 4-6 §§ åliggandelagen.
151
6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en ar-
betsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på en
god och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan svarar for att
denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften.
Bestämmelsens första stycke motsvarar 7a § åliggandelagen. Andra
stycket har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall rapportera till
vårdgivaren om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats
av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
Bestämmelsen motsvarar 7 a § åliggandelagen. Efter synpunkter från
Lagrådet har begreppet ”vård, behandling eller undersökning” bytts ut
mot ”hälso- och sjukvård”. Skälen härfor framgår av författningskom-
mentaren till 1 kap. 4 § 2 p.
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad
han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte
att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förord-
ning.
Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en patients hälsotillstånd
gäller även i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till än-
damålet med hälso- och sjukvården är av synnerlig vikt att uppgiften inte
lämnas till patienten.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
Bestämmelsen motsvarar 8 § åliggandelagen. Efter synpunkter från Lag-
rådet har begreppet ”vården och behandlingen” bytts ut mot ”hälso- och
sjukvården”. Skälen härfor framgår av författningskommentaren till
1 kap. 4 § 2p.
9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja en
uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller and-
ra personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att
den som lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren
utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Som obehö-
rigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som
följer av lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
Prop. 1997/98:109
152
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 § åliggandelagen, vilken i sin tur Prop. 1997/98:109
motsvarar 6 a § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdsper-
sonalen m.fl. Av förarbetena till 6 a § framgår endast att bestämmelsen
skall motsvara 7 kap. 6 § sekretesslagen i den enskilda hälso- och sjuk-
vården (prop. 1980/81:28 s. 28). Som Lagrådet påpekat finns det emel-
lertid skillnader i fråga om tystnadsplikten mellan å ena sidan offentligt
anställda och å andra sidan anställda inom den enskilda vården. För de
offentligt anställda gäller undantag från tystnadsplikten bl.a enligt
14 kap. 1 § sekretesslagen för det fall uppgiftsskyldigheten följer av lag
eller förordning och enligt 14 kap. 2 § för det fall en myndighet behöver
uppgiften för t.ex. förundersökning eller rättegång. För anställda inom
den enskilda vården finns enligt 9 § åliggandelagen inte något undantag.
Detta innebär att tystnadsplikten enligt bestämmelsen i åliggandelagen är
absolut. I olika lagstiftningsärenden har påtalats att tystnadsplikten i
princip skall vara densamma för all hälso- och sjukvårdspersonal oavsett
om de arbetar inom allmän eller enskild hälso- och sjukvård (se t.ex.
prop. 1980/81:28 s. 23 och prop. 1981/82:186 s. 26). För att nå den en-
hetlighet mellan tystnadspliktsbestämmelsema som avsetts införs därför i
förevarande bestämmelse ett obehörighetsrekvisit, i likhet med det som
finns i övriga tystnadspliktsbestämmelser för den enskilda vården.
10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll,
som han eller hon har fått kännedom om i verksamheten och som har
lämnats dit för att användas som upplysning om eller underlag för be-
handling eller annan liknande åtgärd. Som obehörigt röjande anses inte
att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förord-
ning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
Bestämmelsen motsvarar 10 § åliggandelagen. I syfte att förklara obehö-
righetsrekvisitet och för att nå en enhetlighet med övriga tystnadsplikts-
bestämmelser har ett tillägg gjorts om vad som inte ansetts vara obehö-
rigt röjande.
11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter
1. som gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgifterna i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska
frågor behöver för sin verksamhet,
4. som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande
från högskoleutbildning, eller
153
5. som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet att ha Prop. 1997/98:109
körkort eller traktorkort.
Bestämmelsen motsvarar 11 § åliggandelagen.
Till detta kapitel har huvuddelen av reglerna i den nuvarande behörig-
hetslagen överförts. Ansvarsbestämmelser m.m. finns i 8 kap.
1 § I detta kapitel ges bestämmelser för yrkesverksamhet inom hälso-
och sjukvården vad gäller
- legitimation,
- ensamrätt till yrke,
- skyddad yrkestitel,
- kompetens som Europaläkare, och
- specialistkompetens.
Denna bestämmelse motsvarar i huvudsak 1 § behörighetslagen. Här an-
ges de särskilda behörighets- och kompetensbevis eller rättigheter som
ett yrke kan erhålla. I paragrafen har begreppet skyddad yrkestitel införts.
Regeringen har närmare diskuterat motiven för detta i avsnitt 5.3.
2 § Den som i enlighet med vad som anges i nedanstående tabell har
avlagt högskoleexamen eller har gått igenom utbildning och som, i före-
kommande fall, fullgjort praktisk tjänstgöring skall efter ansökan få legi-
timation för yrket.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legiti-
mationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om sökan-
den hade varit legitimerad.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall i de
fall som anges i tabellen besluta om närmare föreskrifter om vilken ut-
bildning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för att få legitima-
tion.
Yrke/Yrkestitel Utbildning Praktisk tjänstgöring
1. apotekare
2. arbetsterapeut
3. barnmorska
4. kiropraktor
5. logoped
6. läkare
7. naprapat
8. optiker
9. psykolog
apotekarexamen
arbetsterapeutexamen
barnmorskeexamen
enligt föreskrifter
logopedexamen
läkarexamen
enligt föreskrifter
optikerexamen
psykologexamen
enligt föreskrifter
enligt föreskrifter
enligt föreskrifter
enligt föreskrifter
154
10. psykoterapeut
11. receptarie
12. sjukgymnast
13. sjukhusfysiker
14. sjuksköterska
15. tandhygienist
16. tandläkare
psykoterapeutexamen
receptarieexamen
sjukgymnastexamen
sjukhusfysikerexamen
sjuksköterskeexamen
tandhygienistexamen
tandläkarexamen
Prop. 1997/98:109
En legitimerad psykoterapeut skall i samband med sin yrkesutövning
ange sin grundutbildning.
Bestämmelser om legitimation av yrkesutövare med utländsk utbild-
ning finns i 12 §.
Denna bestämmelse motsvarar i huvudsak 2, 2 a och 5 §§ i behörighets-
lagen. Här anges vilken utbildning och praktisk tjänstgöring som krävs
för att en yrkesutövare skall kunna få legitimation. Andra stycket mot-
svarar 3 § första stycket andra meningen behörighetslagen. Näst sista
stycket motsvarar 2 § näst sista stycket behörighetslagen.
I denna bestämmelse regleras enbart legitimationen. Att de yrken som
anges här också genom att erhålla legitimation får skydd för yrkestiteln
regleras i 5 §. För att öka överskådligheten räknas samtliga yrkesgrupper
upp som kan erhålla legitimation. De yrkesgrupper som tillkommit är
apotekare, arbetsterapeuter, receptarier och sjukhusfysiker.
3 § Beteckningen legitimerad får användas endast av den som fått legi-
timation enligt 2 §.
Denna paragraf motsvarar 9 § första stycket behörighetslagen. Genom
paragrafen ges ett generellt skydd för beteckningen legitimerad för samt-
liga legitimerade yrkesgrupper. Den som bryter mot bestämmelsen kan
dömas till böter enligt 8 kap. 5 §.
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, recepta-
rie och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som
särskilt förordnats att utöva det.
Bestämmelsen motsvarar såvitt avser barnmorska, läkare och tandläkare
6 § behörighetslagen och såvitt avser apotekare och receptarier 7 § behö-
righetslagen.
Enligt nuvarande regler erhåller apotekare och receptarier ensamrätt att
utöva sina respektive yrken genom sina yrkesexamina. Eftersom apoteka-
re och receptarier nu föreslås erhålla legitimation bör deras rätt att utöva
yrket i stället knytas till legitimationen, på samma sätt som i dag gäller
övriga legitimerade yrkesgrupper som har ensamrätt till sina yrken. Vad
gäller det straffbara området regleras detta i 8 kap. 3 och 4 §§.
155
Skyddad yrkestitel Prop. 1997/98:109
5 § En i 2 § angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel) får användas endast
av den som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation för yrket
eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
- kiropraktor,
-naprapat, och
- optiker.
I denna paragraf anges att en i 2 § angiven yrkestitel endast far användas
av yrkesutövare som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation
för yrket, eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring. Första stycket
motsvarar i huvudsak 9 § första stycket 1 och 3 behörighetslagen vad
gäller barnmorska, läkare, psykolog, psykoterapeut och tandläkare. För
övriga yrkesgrupper är regleringen ny. Genom att rätten att använda en
skyddad yrkestitel knyts till legitimationen medför bestämmelsen att rät-
ten att använda en sådan yrkestitel upphör om legitimationen skulle åter-
kallas.
Enligt 2 § krävs praktisk tjänstgöring bl.a. för att få legitimation som
läkare respektive psykolog. Genom regleringen i förevarande paragraf
ges även möjlighet för yrkesutövare som genomgår sådan praktisk tjänst-
göring för läkare, s.k. AT, och för psykolog, s.k. PTP, att i sin yrkesverk-
samhet använda en skyddad yrkestitel och därmed kalla sig läkare eller
psykolog inför exempelvis patienter och kollegor. Rätten att använda en
skyddad yrkestitel kompletteras med bestämmelsen i 7 §. Den som inte
har rätt att använda en skyddad yrkestitel far genom den bestämmelsen
inte heller rätt att använda en titel som kan förväxlas med en skyddad
yrkestitel.
Enligt andra stycket erhåller inte vissa yrken skydd för sina yrkestitlar.
Skälen härför har redovisats i avsnitt 5.3.1.2.
6 § Endast den som har avlagt högskoleexamen som anges i nedanstå-
ende tabell och utövar yrke som anges i tabellen har rätt att använda den
angivna yrkestiteln (skyddadyrkestitel).
Yrke/Yrkestitel Utbildning
1. audionom audionomexamen
2. biomedicinsk analytiker biomedicinsk analytikerexamen
3. dietist dietistexamen
4. ortopedingenjör ortopedingenjörsexamen
Bestämmelser om rätt för yrkesutövare med utländsk utbildning att an-
vända en skyddad yrkestitel finns i 12 §.
156
I denna paragraf anges att endast vissa särskilt uppräknade icke legitime-
rade yrkesgrupper har möjlighet att använda en skyddad yrkestitel. Av
paragrafen framgår vilken utbildning de måste genomgå för att erhålla
skyddet och vilken titel som därigenom skyddas. I bestämmelsens sista
stycke finns en hänvisning till 12 § som reglerar rätten för den som ut-
omlands genomgått utbildning att använda en skyddad yrkestitel. Vad
begreppet skyddad yrkestitel för andra än legitimerade innebär har ut-
vecklats närmare i avsnitt 5.3.3.
Rätten att använda en skyddad yrkestitel kompletteras med bestämmel-
sen i 7 §. Den som inte har rätt att använda en skyddad yrkestitel far ge-
nom den bestämmelsen inte heller använda en titel som kan förväxlas
med en skyddad yrkestitel.
7 § I yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område får den som
saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel inte använda en titel
som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.
Bestämmelsen är avsedd att hindra användandet av yrkestitlar som kan
förväxlas med de som är skyddade enligt 5 och 6 §§. Avsikten är att det
föreslagna skyddet skall vara lika omfattande som det hittills varit för de
yrkesgrupper som enligt nuvarande regler har skyddad yrkestitel. Genom
bestämmelsen utvidgas skyddet till att på motsvarande sätt gälla flertalet
legitimerade yrkesgrupper samt de yrkesgrupper som enligt 6 § kan er-
hålla skyddad yrkestitel utan att vara legitimerade. Den som bryter mot
bestämmelsen kan dömas till böter enligt 8 kap. 5 §.
8 § En legitimerad läkare som har gått igenom av regeringen föreskri-
ven praktisk utbildning skall efter ansökan få kompetens som allmän-
praktiserande läkare (Europaläkare).
En läkare får ange att han eller hon har kompetens som allmänprakti-
serande läkare (Europaläkare) endast om han eller hon har sådan kom-
petens (skyddad beteckning för Europaläkare).
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 3 a § behörighetslagen.
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom av rege-
ringen föreskriven vidareutbildning skall efter ansökan få specialistkom-
petens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialist-
kompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har så-
dan specialistkompetens (skyddad specialistbeteckning).
Prop. 1997/98:109
157
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialist-
sjuksköterskeexamen i högskoleförordningen (1993:100) endast om han
eller hon avlagt en sådan examen (skyddad specialistbeteckning).
Bestämmelsens första och andra stycke motsvarar i huvudsak 4 § behö-
righetslagen. Tredje stycket angående skyddad specialistbeteckning för
sjuksköterskor är nytt.
Bakgrunden till regleringen för specialistsjuksköterskor beskrivs när-
mare i avsnitt 5.3.1.
10 § Frågor om meddelande av legitimation, av särskilt förordnande att
utöva yrke, av kompetens som Europaläkare och som specialist prövas
av Socialstyrelsen.
I paragrafen ges Socialstyrelsen behörighet i frågor om meddelande av
legitimation, särskilt förordnande att utöva yrke, kompetens som Euro-
paläkare och som specialist. Socialstyrelsen har redan i dag motsvarande
behörighet.
11 § Regeringen får meddela föreskrifter om att utbildningar utöver dem
som anges i 6 § skall ge rätt att använda en skyddad yrkestitel.
Regeringen har, som redovisas i avsnitt 5.3.1.4 gett Högskoleverket i
uppdrag att utarbeta målbeskrivningar för bl.a. yrkesexamina audio-
nomexamen, biomedicinsk analytikerexamen, dietistexamen och orto-
pedingenjörsexamen. Eftersom det är fråga om nya examina kan upplys-
ningsvis nämnas att regeringen har för avsikt att i förordning ange vilka
tidigare utbildningar som också ska ge rätt för en yrkesutövare att använ-
da en skyddad yrkestitel.
12 § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får med-
dela föreskrifter om att den som utomlands genomgått utbildning skall få
legitimation, rätt att använda en i 6 § angiven skyddad yrkestitel eller
särskilt förordnande att utöva yrke.
Bestämmelsen motsvarar delvis 5 § andra stycket och 8 § behörighetsla-
gen. Ett tillägg har gjorts med hänsyn till bestämmelserna i 6 § om skyd-
dad yrkestitel för andra än legitimerade.
13 § Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbild-
ning eller praktisk tjänstgöring som sägs i 2 § förvärvat motsvarande
kompetens, får Socialstyrelsen meddela honom eller henne legitimation.
Prop. 1997/98:109
158
Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbildning Prop. 1997/98:109
som sägs i 6 § förvärvat motsvarande kompetens, får Socialstyrelsen
meddela honom eller henne rätt att använda en skyddad yrkestitel.
Första stycket har sin motsvarighet i 2 § första stycket andra meningen
behörighetslagen. Det kan tänkas förekomma undantagsfall där en person
på annat sätt än genom att avlägga i 2 § angiven examen har skaffat sig
en fullgod kompetens och där det skulle framstå som stötande om yrkes-
utövaren inte kunde beredas möjlighet att erhålla legitimation. Bestäm-
melsen är således avsedd att vara en ventil som kan tillämpas i enstaka
fall. Den får inte tillämpas så att vissa utbildningar generellt anses lik-
värdiga med de i 2 § angivna utbildningarna. Socialstyrelsen skall själv-
fallet inte ta över den bedömning av utbildningar som det enligt lagen
(1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina ankommer på regering-
en att göra. Särskilt kan betonas att bestämmelsen inte tagits med för att
bereda yrkesutövare med annan utbildning än psykoterapeutexamen
möjlighet att erhålla legitimation som psykoterapeut.
Andra stycket har tillkommit med hänsyn till bestämmelserna i 6 § om
skyddad yrkestitel för andra än legitimerade.
I detta kapitel återfinns bestämmelserna från lagen (1960:409) om förbud
i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
(kvacksalverilagen). Ansvarsbestämmelserna finns numera i 8 kap.
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt under-
söker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller
därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärder i
förebyggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock
inte den som enligt 1 kap. 4 § tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.
Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § kvacksalverilagen. Här beskrivs när
bestämmelserna i kapitlet är tillämpliga. I 1 § första stycket kvacksalve-
rilagen anges att en förutsättning för att lagen skall vara tillämplig är att
någon utför undersökning, behandling etc. mot ersättning. I förslaget har
detta begrepp ändrats till att gälla den som yrkesmässigt vidtar undersök-
ning, behandling etc. De närmare skälen för denna ändring anges i avsnitt
5.4.1.
Andra stycket i 1 § kvacksalverilagen innehåller en bestämmelse som
anger att lagen inte är tillämplig på läkare samt den personal som står
under Socialstyrelsens tillsyn. Detta stycke har nu tagits bort och ersatts
med meningen att bestämmelserna dock inte gäller den som enligt 1 kap.
4 § är hälso- och sjukvårdspersonal. Någon ändring i sak är inte avsedd
med denna nya formulering. Utgångspunkten är att det är tillåtet för var
och en att vara yrkesverksam på hälso- och sjukvårdens område och i
samband därmed tillämpa t.ex. altemativmedicinska behandlingsmetoder.
159
Denna frihet begränsas av bestämmelserna i detta kapitel. För den yrkes- Prop. 1997/98:109
utövare som är hälso- och sjukvårdspersonal finns andra begränsningar,
t.ex. i hälso- och sjukvårdslagen.
I 2 kap. regleras närmare vilka skyldigheter denna personal har. I
2 kap. 1 § anges sålunda att hälso- och sjukvårdspersonal skall utföra sitt
arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Någ-
ra sådana skyldigheter åvilar inte den som utövar yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område utan att vara hälso- och sjukvårdsperso-
nal. En sådan yrkesutövares verksamhet begränsas främst av förbuden i
4 kap. 2 § .
2 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte
1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt smittskyddsla-
gen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2. behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi
eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3. undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller un-
der lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under
hypnos,
4. behandla annan med användande av radiologiska metoder,
5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne
lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling, eller
6. prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 2 § kvacksalverilagen.
Första punkten motsvarar i huvudsak 2 § a) i kvacksalverilagen men
tillämpningsområdet är i viss utsträckning utvidgat. Bestämmelsen om-
fattar således inte endast samhällsfarliga sjukdomar enligt smittskydds-
lagen utan samtliga anmälningspliktiga sjukdomar. Andra punkten mot-
svarar 2 § b) i kvacksalverilagen. Begreppen kräfta respektive socker-
sjuka är utbytta mot begreppen cancer respektive diabetes.
Tredje och fjärde punkten motsvarar 3 § kvacksalverilagen. Femte
punkten motsvarar 2 § d) kvacksalverilagen och sjätte punkten motsvarar
2 § e) kvacksalverilagen.
3 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte undersöka eller
behandla barn under åtta år.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 2 § c) kvacksalverilagen. Bakgrun-
den till den bibehållna åttaårsgränsen har redovisats i avsnitt 5.4.1.
I detta kapitel finns bestämmelser som i huvudsak oförändrat motsvarar
lagens (1994:954) om diciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens
område (disciplinpåföljdslagen) regler om disciplinpåföljd och återkallel-
se av legitimation. En ny skyddsåtgärd - föreskrift om prövotid - har till-
kommit.
160
Disciplinpåföljdslagens regler om Hälso- och sjukvårdens an- Prop. 1997/98:109
svarsnämnds (nedan HSAN) verksamhet återfinns i sjunde kapitlet och
bestämmelserna om överklagande m.m. i åttonde kapitlet.
1 § Detta kapitel gäller personer som tillhör hälso- och sjukvårdsper-
sonalen i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. I kapitlet ges
bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. prövotid,
3. återkallelse av legitimation,
4. återkallelse av annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, och
5. begränsning av behörighet att förskriva narkotiska och alkoholhal-
tiga läkemedel samt teknisk sprit.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 1 § disciplinpåföljdslagen. I para-
grafen har skyddsåtgärden föreskrift om prövotid införts. Skälen härför
framgår av avsnitt 5.5.1. Innebörden av och förutsättningarna för prövo-
tid anges i 6 §.
2 § Bestämmelserna i 3-5 §§ gäller sådan yrkesutövning inom hälso-
och sjukvården som har betydelse för patientsäkerheten.
Bestämmelsen omfattar därutöver klinisk forskning på människor.
Som framgår av bl.a. författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p. har
Lagrådet haft synpunkter på att terminologin i lagförslaget är oklar. Till
följd härav har bestämmelsen fatt en något annorlunda utformning än i
det remitterade förslaget vilket motsvarade 3 § disciplinpåföljdslagen. I
likhet med vad som gäller i dag skall disciplinpåföljd endast kunna
komma i fråga för åtgärder inom hälso- och sjukvården som har eller
hade kunnat riskera patientsäkerheten. Begränsningen av disciplinansva-
ret till fall när patientsäkerheten är i fara medför som tidigare att t.ex.
bemötandefrågor och omhändertagande av avlidna faller utanför be-
stämmelsens tillämpningsområde. Av andra stycket framgår att discip-
linansvaret i enlighet med nu gällande bestämmelse även omfattar klinisk
forskning på människor.
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör en sådan skyldighet enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8
eller 9 § eller någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för sä-
kerheten i vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om felet är ringa eller
om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
161
11 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även Prop. 1997/98:109
den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller
hon deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
Bestämmelsen motsvarar 4 § disciplinpåföljdslagen. Bestämmelsens
första stycke är utformad enligt Lagrådets förslag.
4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts
till åtal, får ett disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas
eller fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Under-
rättelse om anmälan enligt 7 kap. 12 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i strajfrättslig ordning, får ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.
Bestämmelsen motsvarar 5 § disciplinpåföljdslagen.
5 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 7 kap. 12 §
eller enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med instruk-
tion för Justitiekanslem.
Disciplinpåföljdfår inte åläggas senare än tio år efter förseelsen.
Bestämmelsen i första stycket motsvarar 6 § disciplinpåföljdslagen.
I andra stycket förlängs preskriptionstiden från fem år till tio år. Detta
innebär att disciplinpåföljd aldrig far åläggas senare än tio år efter den
förseelse som anmälts. Skälen för detta framgår av avsnitt 5.7.
6 § En prövotid om tre år kan föreskrivas för den som fått legitimation
att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, om denne varit oskicklig
vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig för yrket
och varning inte framstår som en tillräckligt ingripande åtgärd eller inte
kan komma i fråga enligt 2 eller 4 §.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad yrkesutövare som på
grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma
att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.
Genom bestämmelsen införs en regel om föreskrift om prövotid. Före-
skrift om prövotid skall ses som en skyddsåtgärd som också syftar till att
om möjligt förebygga en framtida återkallelse av legitimationen.
I första stycket anges att prövotid kan föreskrivas när en legitimerad
yrkesutövare visat sig oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat
162
sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Det skall vara fråga om allvarliga Prop. 1997/98:109
förseelser eller förfaranden för att prövotid skall kunna komma i fråga.
Prövotid kan således föreskrivas när en legitimerad yrkesutövare visat sig
så oskicklig att varning inte bedöms som en tillräckligt ingripande åtgärd.
Förseelsen skall dock inte ha varit så allvarlig att det finns förutsättningar
för att återkalla legitimationen enligt bestämmelsen i 7 § första stycket 1.
Prövotid kan föreskrivas redan vid den första förseelsen om denna är
tillräckligt allvarlig, eller när en legitimerad yrkesutövare tidigare ålagts
en eller flera varningar. Prövotid kan också föreskrivas för förfaranden
som inte avser den egentliga patientvården och förfaranden som lett till
åtal, om förfarandet i fråga har inneburit att den legitimerade visat sig
olämplig att utöva yrket.
Prövotidens längd är tre år. Om inte annat anges börjar prövotiden löpa
omedelbart efter beslutet i enlighet med bestämmelsen i 8 kap. 13 §.
Första stycket är utformat enligt Lagrådets förslag.
I andra stycket anges att prövotid kan föreskrivas i fall då det kan befa-
ras att den legitimerade på grund av sjukdom eller någon liknande om-
ständighet, t.ex. missbruk av alkohol eller narkotika, inom en nära fram-
tid inte kommer att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande. Föreskriften
om prövotid har för dessa fall främst syftet att förebygga att återkallelse
av legitimationen blir aktuell till följd av fortsatt missbruk.
7 § Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt vi-
sat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan ut-
öva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder
mot återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt
varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses
i första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid kan meddelas ytterligare
en gång.
Har någon som blivit auktoriserad i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 § disciplinpåföljdslagen och anger
grunderna för återkallelse av legitimation. Utöver de hittills gällande
grunderna har i punkten 4 en ny grund tillkommit, som hänför sig till vad
som inträffat under prövotid.
163
I första stycket 4 stadgas att legitimationen skall återkallas om en legi-
timerad yrkesutövare som ålagts prövotid enligt 6 § första stycket under
prövotiden varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig olämplig att utöva yrket. Såväl aktivt handlande som underlå-
tenhet skall beaktas. Återkallelse av legitimation blir aktuell även om det
som inträffar under prövotiden inte är likartat med det förfarande som
föranlett föreskrift om prövotid. Detta innebär således att en legitimerad,
som föreskrivits prövotid på grund av oskicklighet vid utövning av sitt
yrke, förlorar sin legitimation om han eller hon under prövotid genom
något förfarande, exempelvis en brottslig gärning, på ett allvarligt sätt
visar sig olämplig att utöva yrket och vice versa. Fjärde punkten har ut-
formats i enlighet med Lagrådets förslag.
I ett nytt andra stycke anges förutsättningarna för att underlåta åter-
kallelse av legitimation enligt första stycket punkten 4. Återkallelse far
underlåtas om det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl kan t.ex. vara
bristande samband mellan förseelserna, tidsaspekter m.m., men även att
den legitimerade genom egna åtgärder bedöms kunna komma till rätta
med sina brister. Underlåts återkallelse därför att det anses föreligga sär-
skilda skäl, kan i stället ny prövotid föreskrivas om det anses motiverat.
Föreskrift om ytterligare prövotid skall i princip inte kunna ske mer än en
gång.
Även den som fått legitimation inom hälso- och sjukvården på grund
av auktorisation i ett annat land inom EES kommer att kunna föreskrivas
prövotid. Eftersom grunderna för återkallelse av legitimation enligt första
stycket gäller för en sådan yrkesutövare, kommer han eller hon även att
omfattas av bestämmelsen om interimistisk återkallelse av legitimation
enligt 8 §.
8 § I ett ärende enligt 7 f första stycket 1 eller 4 far legitimationen åter-
kallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt, om
det finns sannolika skäl för återkallelse och det är påkallat från allmän
synpunkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare högst
sex månader.
I denna paragraf regleras förutsättningarna för interimistisk återkallelse
av legitimation.
Enligt första stycket krävs att det föreligger sannolika skäl för att den
legitimerade gjort sig skyldig till det som lagts honom eller henne till last
och att detta kommer att leda till en slutlig återkallelse av legitimationen.
Vid misstanke om brott skall de föreliggande omständigheterna vara så-
dana att de vid en objektiv bedömning får misstanken att framstå som
berättigad. Sannolika skäl kan ofta föreligga om den legitimerade erkänt
gärningen. I de fall den legitimerade är häktad har kravet på sannolika
skäl prövats av domstol vid i vart fall ett tillfälle. I de fall åtal har väckts
har åklagaren gjort en sannolikhetsbedömning som innefattar om fållande
dom kommer att meddelas. Detta är exempel på omständigheter som
Prop. 1997/98:109
164
HSAN kan beakta vid sin bedömning av om förutsättningar finns för att Prop. 1997/98:109
interimistiskt återkalla en yrkesutövares legitimation.
För att en interimistisk återkallelse av legitimationen skall vara möjlig
krävs vidare att en interimistisk återkallelse är påkallad från allmän syn-
punkt. Detta krav omfattar patienternas intresse av säkerhet i vården, men
även det allmännas intresse av en riktig tillämpning av systemet med
sjukvårdsersättning och andra socialförsäkringsförmåner. Har exempel-
vis genom en arbetsgivares försorg redan vidtagits sådana åtgärder att
dessa intressen får anses tillgodosedda blir bestämmelsen inte tillämplig.
I andra stycket anges att ett interimistiskt beslut om återkallelse av le-
gitimation är begränsat till sex månader, med möjlighet till förlängning
om särskilda skäl föreligger. Även om huvudprincipen skall vara att
handläggningen av ärendet inriktas på att snabbt fa fram en sådan utred-
ning som möjliggör slutligt beslut i återkallelseärendet, kan handlägg-
ningen i vissa fall komma att ta längre tid i anspråk. Det kan bero på att
utredningsarbetet är svårt att genomföra på grund av den legitimerades
agerande. Men det kan även ha andra orsaker, som att åtgärder av en an-
nan myndighet måste inväntas. Därför har öppnats en möjlighet att för-
länga giltighetstiden för ett beslut om interimistisk återkallelse med yt-
terligare högst sex månader. Frågan om förlängning måste prövas innan
giltighetstiden löper ut, annars upphör beslutet att gälla.
9 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade yrkesutövaren
föreläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom eller
henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får legiti-
mationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av legiti-
mationen har prövats slutligt.
Har den legitimerade yrkesutövaren inte följt ett föreläggande om lä-
karundersökning inom ett år från det att han eller hon fick del av detta,
får legitimationen återkallas.
Bestämmelsen motsvarar 8 § disciplinpåföljdslagen.
10 § Annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt 3 kap. får återkallas om den som fått
behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller visat sig olämplig att ut-
öva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan ut-
öva yrket tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör åter-
kallas, får den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har
prövats slutligt.
165
Bestämmelsen motsvarar 12 § disciplinpåföljdslagen.
Prop. 1997/98:109
11 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att för-
skriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, far
denna behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in
eller begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.
Bestämmelsen motsvarar 9 § disciplinpåföljdslagen.
12 § Om det finns sannolika skäl for misstanke om sådant missbruk som
avses i 11 §, får behörigheten dras in eller begränsas till dess frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats slutligt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.
Bestämmelsen motsvarar 10 § disciplinpåföljdslagen.
13 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
efter ansökan när förhållandena medger det.
Bestämmelsen motsvarar 11 § disciplinpåföljdslagen.
I detta kapitel finns bestämmelser som i huvudsak oförändrat motsvarar
lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården (tillsynslagen)
regler om Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården och dess
personal. Frågor om ansvar och överklagande m.m. finns i åttonde ka-
pitlet (21-24 och 28-29 §§ tillsynslagen).
Vissa redaktionella ändringar har gjorts jämfört med reglerna i till-
synslagen. Således har bestämmelsen i 2 § tillsynslagen, som anger vad
som avses med hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvårdspersonal re-
spektive vårdgivare, strukits eftersom dessa begrepp definieras i be-
stämmelserna i 1 kap. 2-4 §§.
1 § Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av
Socialstyrelsen.
166
För tillsyn över hälso- och sjukvård inom Försvarsmakten finns sär-
skilda bestämmelser.
Lagrådet har påtalat att det tydligt bör framgå av lagtexten att den som
bedriver sådan verksamhet som avses i 4 kap. 1 § inte omfattas av Soci-
alstyrelsens tillsyn enligt 6 kap. Bestämmelsen motsvarar 1 § tillsynsla-
gen. Den anger att hälso- och sjukvården och dess personal står under
Socialstyrelsens tillsyn. Vad som avses med hälso- och sjukvård enligt
denna lag framgår av 1 kap. 2 §. Regeringen anser att det redan härav
framgår att kvacksalveriverksamhet inte utgör hälso- och sjukvård och
således inte heller kan omfattas av Socialstyrelsens tillsyn annat än i det
begränsade avseende som anges i 8 kap. 8 §. Definitionen av hälso- och
sjukvård utesluter vidare att den som bedriver kvacksalveriverksamhet
skall kunna anses vara vårdgivare enligt definitionen i 1 kap. 3 §. Något
ytterligare klargörande är därför enligt regeringens mening inte behöv-
ligt.
2 § Den som, utan att bedriva hälso- och sjukvård, tar emot uppdrag
från hälso- och sjukvården avseende provtagning, analys eller annan
utredning som utgör ett led i bedömningen av en patients hälsotillstånd
eller behandling, står i denna verksamhet också under tillsyn av Social-
styrelsen.
3 § Socialstyrelsens tillsyn skall främst syfta till att förebygga skador
och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen skall genom
sin tillsyn stödja och granska verksamheten och hälso- och sjukvårdsper-
sonalens åtgärder.
Bestämmelserna motsvarar 3-4 §§ tillsynslagen.
4 § Om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller
utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom skall vårdgi-
varen snarast anmäla detta till Socialstyrelsen. Om en patient drabbats
av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom ge-
nom sådan verksamhet som avses i 2 §, skall även den som bedriver så-
dan verksamhet anmäla detta till Socialstyrelsen.
I 2 kap. 7 f finns bestämmelser om skyldighet för personalen att rap-
portera till vårdgivaren om en patient drabbats av eller utsatts för risk
att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
Bestämmelsen motsvarar 5 § tillsynslagen. Efter synpunkter från Lagrå-
det har begreppet ”vård, behandling eller undersökning” bytts ut mot
”hälso- och sjukvård”. Skälen härför framgår av författningskommenta-
ren till 1 kap. 4 § 2 p.
5 f Den som på grund av anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av detta kapitel
får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjan-
Prop. 1997/98:109
167
de anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
För den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda vården gäller bestämmelserna i 2 kap.
Bestämmelsen motsvarar 6 § tillsynslagen. Lagrådet har påtalat att det är
svårt att se varför skillnader har gjorts beträffande uppgiftsskyldighet
mellan å ena sidan hälso- och sjukvårdspersonal (jfr. 2 kap. 11 §) och å
andra sidan övrig personal som deltar i vården.
Tystnadsplikt gäller för den personal inom hälso- och sjukvården som
medverkar i vårdarbetet. Tystnadsplikten kan således i vissa fall omfatta
även t.ex. administrativ personal. Att ålägga arman än hälso- och sjuk-
vårdspersonal sådan uppgiftsskyldighet som omfattas av 2 kap. 11 § vore
enligt regeringens mening, trots bestämmelserna om tystnadsplikt, mind-
re lämpligt. Detta till följd av att vårdgivare på grund av den s.k. inre
sekretessen av respekt för patientens integritet bl.a. har att upprätta ruti-
ner som innebär att endast den del av personalen som i sitt arbete behö-
ver tillgång till uppgifter om patienten skall få rätt att ta del av dessa (jfr.
t.ex. prop. 1984/85:189 s. 43). Någon samordning av bestämmelserna om
uppgiftsskyldighet på det sätt Lagrådet har anfört bör därför enligt rege-
ringens uppfattning inte ske.
6 § Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av Socialstyrel-
sens tillsyn enligt detta kapitel skall anmäla detta till Socialstyrelsen se-
nast en månad innan verksamheten påbörjas.
7 § Anmälan enligt 6 § skall innehålla uppgifter om
1. verksamhetens inriktning,
2. var verksamheten skall bedrivas,
3. vem som är verksamhetschef,
4. vem som svarar för anmälningsskyldighet enligt 4 §,
5. verksamhet som avses i 2 § som anlitas eller avses anlitas, och
6. den patientförsäkring som tecknats för verksamheten.
8 § Om verksamheten helt eller till väsentlig del förändras eller flyttas,
skall detta anmälas till Socialstyrelsen inom en månad efter genomfö-
randet. Om verksamheten läggs ned, skall det utan dröjsmål anmälas till
Socialstyrelsen.
Bestämmelserna motsvarar 7-9 §§ tillsynslagen.
Prop. 1997/98:109
168
9 § Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt detta ka-
pitel och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att
på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat materi-
al som rör verksamheten samt att lämna de upplysningar om verksam-
heten som styrelsen behöver för sin tillsyn.
Socialstyrelsen får förelägga den som bedriver verksamheten eller den
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen att lämna vad som begärs. I
föreläggandet får vite sättas ut.
Bestämmelsen motsvarar 10 § tillsynslagen. Socialstyrelsens rätt till
upplysningar, handlingar och annat material som behövs för tillsynen
innefattar även rätten att få ut uppgifter om annan hälso- och sjukvårds-
personal än den hos vilken uppgiften begärs. Detta innebär exempelvis
att Socialstyrelsen av den behandlande läkaren har rätt att fa ut t.ex. jour-
nalhandlingar angående en annan läkare som är patient hos denne och
som misstänks för missbruk.
10 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att in-
spektera verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och hälso-
och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Den som utför inspektion har
rätt att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen, dock inte bostäder,
som används för verksamheten. Den som utför inspektionen har rätt att
tillfälligt omhänderta handlingar, prover och annat material som rör
verksamheten. Den vars verksamhet eller yrkesutövning inspekteras är
skyldig att lämna den hjälp som behövs vid inspektionen.
11 § Vid inspektion som avses i 10 § har den som utför inspektionen rätt
att av polismyndigheten få den hjälp som behövs för att inspektionen
skall kunna genomföras.
Bestämmelserna motsvarar 11-12 §§ tillsynslagen.
12 § Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en
bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens till-
syn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det be-
hövs, göra anmälan till åtal.
13 § Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller kraven
på god vård och om missförhållandena är av betydelse för patientsäker-
heten, får styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa missförhållande-
na. I föreläggandet får vite sättas ut. Detta gäller även verksamhet som
avses i 2 § om verksamheten medför fara för patientsäkerheten.
Prop. 1997/98:109
169
14 § Ett föreläggande enligt 13 § skall innehålla uppgifter om de åtgär-
der Socialstyrelsen anser nödvändiga för att de påtalade missförhållan-
dena skall kunna avhjälpas.
15 § Om ett föreläggande enligt 13 § inte följs och om missförhållande-
na är allvarliga, får Socialstyrelsen helt eller delvis förbjuda verksam-
heten.
16 § Om det är fara för patienters liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis
förbjuda verksamheten.
17 § Om det finns sannolika skäl för att verksamheten helt eller delvis
kommer att förbjudas enligt 15 eller 16 § och ett sådant beslut inte kan
avvaktas, får Socialstyrelsen tills vidare helt eller delvis förbjuda verk-
samheten.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
synnerliga skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare sex
månader.
Bestämmelserna motsvarar 13—18 §§ tillsynslagen.
18 § Om Socialstyrelsen anser att det finns skäl för disciplinpåföljd, fö-
reskrift om prövotid, återkallelse av legitimation, återkallelse av annan
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården eller begränsning
av forskrivningsrätt enligt 5 kap., skall styrelsen anmäla detta hos Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Bestämmelsen motsvarar 19 § tillsynslagen. Tillägg har dock gjorts om
att även föreskrift om prövotid skall anmälas till HSAN.
19 § Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 §, göra an-
mälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas är skä-
ligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket
fängelse är föreskrivet.
Särskilda regler gäller för åtal för brott enligt 6 § lagen (1991:115)
om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.
Bestämmelsen motsvarar 20 § tillsynslagen. Lagrådet har anfört att skyl-
digheten att göra åtalsanmälan även bör omfatta fall där prövotid eller
återkallelse kan övervägas. Förhållandet har inte berörts vare sig av ut-
redningen eller remissinstanserna. Regeringen saknar därför underlag att
nu göra någon förändring.
Prop. 1997/98:109
170
Register Prop. 1997/98:109
20 § Socialstyrelsen skall föra ett automatiserat register över verksam-
heter som anmälts enligt detta kapitel. Registret far användas för tillsyn
och forskning samt för framställning av statistik.
Bestämmelsen motsvarar 25 § tillsynslagen.
21 § Registret får innehålla uppgifter om
1. namn eller firma och personnummer eller organisationsnummer för
den som bedriver verksamheten,
2. var verksamheten bedrivs,
3. verksamhetens inriktning,
4. verksamhetens omfattning,
5. antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
6. verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7. patientförsäkring,
8. när inspektion gjorts,
9. datum för Socialstyrelsens beslut angående verksamheten, och
10. när anmälan enligt 4 § gjorts.
Registret får inte innehålla uppgifter om enskilda patienter.
22 § Uppgifter enligt 21 § första stycket 8-10 som har förts in i registret
skall tas bort efter fem år eller då verksamheten lagts ned. Övriga upp-
gifter som har förts in i registret skall tas bort när nya uppgifter kommer
in eller då anmälan görs om att verksamheten lagts ned.
Bestämmelserna motsvarar 26 respektive 27 § tillsynslagen.
I detta kapitel har inforts de bestämmelser i disciplinpåföljdslagen (13-
34 §§) som behandlar HSAN:s verksamhet. Hänvisningar till paragrafer i
disciplinpåföljdslagen har ändrats till hänvisningar till motsvarande be-
stämmelser i främst femte kapitlet. Frågor om överklagande m.m. finns i
åttonde kapitlet (35-40 §§).
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Ansvarsnämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§.
Bestämmelsen motsvarar 13 § disciplinpåfolj dslagen förutom att hänvis-
ningen i andra stycket nu också omfattar den nya åtgärden föreskrift om
prövotid.
171
2 § Ansvarsnämnden består av en ordförande och åtta andra ledamöter. Prop. 1997/98:109
De utses av regeringen for tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie
domare. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera ställföreträda-
re. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit ordinarie domare.
För varje annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare
som skall utses för samma tid som ledamoten.
3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och sex andra leda-
möter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas.
Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.
Bestämmelserna motsvarar 14 respektive 15 § disciplinpåföljdslagen.
4 § Ordföranden far ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om fö-
reläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 § första
stycket eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 8 §, 9 § andra stycket,
10 § andra stycket eller 12 §, eller om utdömande av vite enligt 10 § i
detta kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om det
finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon dis-
ciplinpåföljd och beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet,
3. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i
fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 9 § tredje stycket då
den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.
Bestämmelsen har i huvudsak tagits över från disciplinpåfolj dslagens
16 §.
Hänvisningen till 5 kap. 8 § innebär att ordföranden inte ensam får
fatta beslut om interimistisk återkallelse av legitimation när yrkesutöva-
ren varit grovt oskicklig eller visat sig uppenbart olämplig att utöva yr-
ket.
Ordförandens möjlighet att ensam fa fatta beslut i ärenden om discip-
linpåföljd utvidgas på sätt som har utvecklats i avsnitt 5.8.
5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare till-
lämpas.
6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i 29
kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
Bestämmelserna motsvarar 17-18 §§ disciplinpåföljdslagen.
172
Handläggning i ansvarsnämnden Prop. 1997/98:109
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av Socialsty-
relsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv
kan anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§ tas upp på anmälan av Socialstyrel-
sen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslern att göra anmälan i sådana ärenden som avses i första eller and-
ra stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn.
Bestämmelsen motsvarar 19 § disciplinpåföljdslagen. Hänvisningen i
andra stycket omfattar nu också den nya åtgärden föreskrift om prövotid.
8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen
och vara egenhändigt undertecknad samt innehålla uppgifter om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, födelsetid och
postadress,
2. namn och adress for ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om de kan lämnas utan sär-
skild utredning, uppgifter om dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld, och
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller ansö-
kan.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.
9 § År anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren
eller sökanden att inom en viss tid komma in med kompletterande upp-
gifter vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.
10 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och sjukvårdspersona-
len att ge in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för ut-
redningen. Iföreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.
11 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma,
när det kan antas vara till fördel för utredningen.
12 § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser.
Mottagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
173
13 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte an- Prop. 1997/98:109
svarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig förhand-
ling.
Av svaret skall det framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skä-
len för sin inställning och de omständigheter som åberopas.
14 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket gäller 40 kap.
2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som
är skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt föreskri-
vet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.
15 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla
en skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära
detta hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall
höras eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga
delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom hu-
vudförhandling.
16 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får före-
läggas att inställa sig personligen vid påföljd att det inte utgör hinder för
ärendets vidare handläggning och avgörande om han eller hon uteblir.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för kost-
nader för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på ersätt-
ningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av
regeringen.
17 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 9 § första och andra styckena, 10 §
andra stycket och 12 § första stycket.
Bestämmelserna motsvarar 20-30 §§ disciplinpåfolj dslagen.
18 § En anmälan som gäller arbetstagare får helt eller delvis överläm-
nas av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan an-
174
komma på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i Prop. 1997/98:109
nämnden inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata
patientens rätt.
19 § Om en anmälan till ansvarsnämnden innehåller klagomål över
brister i kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen
hos ett landsting eller en kommun eller över något annat liknande för-
hållande och om det finns grundad anledning att anta att anmälan inte
kan föranleda disciplinpåföljd enligt denna lag, får nämnden överlämna
anmälan i den delen till landstinget eller kommunen för åtgärd.
20 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de förutsättningar för an-
mälan till åtal som anges i 6 kap. 19 § föreligger, skall nämnden göra en
sådan anmälan.
Bestämmelserna motsvarar 31-33 §§ disciplinpåfolj dslagen.
21 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om disciplin-
påföljd eller om prövotid, återkallelse eller begränsning av behörighet
som prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekans-
lern finns i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riks-
dagens ombudsmän och i 6 § tredje stycket lagen (1975:1339) om Justi-
tiekanslerns tillsyn.
Bestämmelsen motsvarar 34 § disciplinpåföljdslagen. Bestämmelsen om-
fattar nu också den nya åtgärden föreskrift om prövotid.
I detta kapitel finns bestämmelser om straffansvar för den som underlåter
att göra föreskriven anmälan till Socialstyrelsen eller överträder förbud
enligt 6 kap. Dessa bestämmelser motsvarar tillsynslagens ansvarsbe-
stämmelser.
I detta kapitel finns vidare bestämmelser om ansvar för överträdelse av
förbud enligt 3 kap. Dessa bestämmelser motsvarar behörighetslagens
ansvarsbestämmelser.
Här finns också bestämmelser om ansvar vid överträdelse av 4 kap.
Dessa bestämmelser motsvarar kvacksalverilagens ansvarsbestämmelser.
Vidare finns här bestämmelser om överklagande av HSAN:s beslut i
ansvarsärenden enligt 7 kap. Dessa bestämmelser motsvarar disciplinpå-
följ dslagens bestämmelser, dock att överklagande skall göras hos allmän
förvaltningsdomstol.
Slutligen finns här bestämmelser om överklagande av beslut av Social-
styrelsen samt bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare före-
skrifter etc. Dessa bestämmelser är överförda från behörighetslagen,
kvacksalverilagen, tillsynslagen och åliggandelagen.
175
Prop. 1997/98:109
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar verksamhet eller i
väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha gjort föreskriven
anmälan till Socialstyrelsen enligt 6 kap. 6-8 §§ döms till böter.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet fortsätter att bedriva verk-
samhet i strid med förbud enligt 6 kap. 15-17 §§ döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Bestämmelserna motsvarar 21-22 §§ tillsynslagen.
3 § Om en läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
eljest har upphört, eller en läkare som har begränsad behörighet, obehö-
rigen och mot ersättning utövar läkaryrket, döms han eller hon till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Bestämmelsen motsvarar 10 § första stycket första meningen behörig-
hetslagen. Att obehörigen utöva läkaryrket är enligt förevarande paragraf
endast straffbelagt enligt denna lag för läkare vars legitimation eller be-
hörighet har återkallats eller som har begränsad behörighet. Övriga be-
gränsningar i rätten att utöva hälso- och sjukvårdande åtgärder finns i
4 kap. och är straffbelagda enligt 8 kap. 6 §.
Lagrådet har i sitt yttrande beträffande förevarande bestämmelse bl.a.
anfört att det kan hävdas att denna bestämmelse inte är tillämplig om
exempelvis en läkare, vars legitimation har återkallats, utan åberopande
av sin tidigare behörighet bedriver verksamhet som är tillåten enligt
4 kap. Enligt Lagrådets mening måste sambandet mellan förevarande
straffbestämmelse och bestämmelserna i 3 kap. 4 § och 4 kap. klarläggas.
Svårigheten att avgränsa och definiera vad som avses med läkaryrket
har medfört att paragrafen fatt den föreslagna utformningen (jfr. även
Lagrådets yttrande i beredningen av den nuvarande behörighetslagen,
prop. 1983/84:179 s. 45-47). Regleringen motsvarar, som ovan angetts,
vad som i dag gäller enligt behörighetslagen. Regeringen anser att det
inte är motiverat att nu utvidga det straffbara området för obehörigt utöv-
ande av läkaryrket. En delegitimerad läkare är på grund av förevarande
bestämmelse förhindrad att utöva läkaryrket, även om han eller hon inte
ägnar sig åt sådan verksamhet som enligt 4 kap. är förbehållen hälso- och
sjukvårdspersonal. En delegitimerad läkare kan således aldrig komma att
omfattas av regleringen i 4 kap. Denna konsekvens av delegitimeringen
motiveras med att en delegitimering är ett allvarligt ingrepp. Läkaryrket
är också ett riskfyllt yrke, vilket i sin tur motiverat ensamrätten till yrket.
För en patient kan det vara svårt att veta att den som ena dagen är legiti-
merad läkare, nästa dag kanske är delegitimerad.
4 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
176
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den yrkesverk- Prop. 1997/98:109
samhet som utövas av den som har legitimation som tandhygienist eller
som har föreskriven kompetens som tandhygienist eller tandsköterska.
Bestämmelsen motsvarar 10 § första stycket andra meningen och andra
stycket behörighetslagen. I förtydligande syfte har bestämmelserna som
gäller ansvar för den som obehörigen utövar tandläkaryrket brutits ut till
en särskild paragraf.
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att räckvidden av straffbestämmelsen
i paragrafens första stycke måste analyseras och preciseras. I det sam-
manhanget har Lagrådet ställt frågan hur bestämmelsen förhåller sig till
verksamhet som avses i 4 kap. 1 §. Vidare menar Lagrådet att paragra-
fens andra stycke, läst enligt sin ordalydelse, kommer i konflikt med vad
som sägs i 3 kap. 4 § om ensamrätt till tandläkaryrket. Lagrådet anser att
det framstår som tveksamt om tandläkaryrket över huvud taget kan utöv-
as av annan än den som avlagt tandläkarexamen. Lagrådet har därför
uppfattningen att bestämmelserna i andra stycket kan undvaras.
När det gäller tandläkaryrket anser regeringen att den ensamrätt till yr-
ket som stadgas i 3 kap. 4 §, kompletterad med straffbestämmelsen i
förevarande paragraf utgör en tillräckligt tydlig reglering. Regleringen
har funnits sedan en lång tid tillbaka utan att någon svårighet i tillämp-
ningen har uppkommit. Regeringen anser inte att det finns någon anled-
ning att inskränka det straffbara området enligt förevarande paragrafs
första stycke genom att utforma bestämmelsen i enlighet med 8 kap. 3 §.
Enligt regeringens uppfattning ansluter den verksamhet som bedrivs av
legitimerade tandhygienister, tandhygienister med föreskriven kompetens
som tandhygienist och tandsköterskor i vissa delar mycket nära till tand-
läkarverksamhet. Till någon del kan också dessa yrkesgruppers verksam-
het definieras som tandläkarverksamhet. För att undvika gränsdragnings-
problem vid definitionen av det straffbara området anser regeringen att
regleringen i paragrafens andra stycke måste finnas kvar. Regleringen i
andra stycket skall ses som ett begränsat undantag från bestämmelsen om
ensamrätt i 3 kap. 4 § och regeringen anser därför att det inte föreligger
någon konflikt mellan 8 kap. 4 § och regleringen i 3 kap. 4 §.
5 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 5-7 § döms till
böter.
Bestämmelsen motsvarar delvis 10 § fjärde stycket behörighetslagen.
Genom bestämmelsen straffbeläggs obehörigt användande av huvuddelen
av de yrkestitlar där yrket är legitimerat. Undantag görs dock för kiro-
praktorer, naprapater och optiker. Regeringen har i avsnitt 5.3.2 redovisat
skälen för varför dessa titlar inte skall vara skyddade. Dessutom straff-
beläggs i förevarande paragraf obehörigt användande av vissa skyddade
yrkestitlar. Detta gäller för yrkena audionom, biomedicinsk analytiker,
dietist och ortopedingenjör. Slutligen straffbeläggs i paragrafen obehörigt
användande av en titel som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.
177
12 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
6 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller som un- Prop. 1997/98:109
der utövning av verksamhet som sägs i 4 kap. uppsåtligen eller av oakt-
samhet tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är
ringa, eller framkallar fara för sådan skada, döms, om gärningen inte är
belagd med straff enligt 3 eller 4 § i detta kapitel, till böter eller fängelse
i högst ett år. Detta gäller oavsett om skadan eller faran orsakats av
olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.
Bestämmelsen motsvarar 7 § kvacksalverilagen. Uttrycket ”hälsofarligt
kvacksalveri” har tagits bort. I stället anges att den som bryter mot be-
stämmelserna döms till böter eller fängelse i högst ett år.
7 § Till ansvar enligt 3-6 §§ skall inte dömas om gärningen är belagd
med strängare straff i annan lag.
Flera av de förfaranden som beskrivs i 3-6 §§ kan vara straffbelagda en-
ligt främst brottsbalkens regler, då närmast bestämmelserna i tredje och
fjärde kapitlena. Om gärningen således skulle vara belagd med ett
strängare straff i någon annan lag har dessa regler företräde.
8 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till
brott som anges i 6 §, får Socialstyrelsen meddela förbud för honom eller
henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i
4 kap. Ett sådant förbud får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket får inte dömas
till straff för gärning som omfattas av vitesförbudet.
Bestämmelsen motsvarar till viss del 9 § kvacksalverilagen. Begreppet
”hälsofarligt kvacksalveri” har utmönstrats, jfr. 6 § ovan. I första stycket
andra meningen har en ny regel om möjlighet att förena förbudet med
vite införts.
I andra stycket har införts en bestämmelse som erinrar om att den som
överträtt ett vitesförbud enligt första stycket inte samtidigt kan dömas till
straff för att ha utövat verksamhet som omfattas av vitesförbudet.
9 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Bestämmelsen motsvarar 35 § disciplinpåföljdslagen. Överklagande av
beslut enligt disciplinpåföljdslagen sker för närvarande till kammarrätten.
178
Ändringen innebär en anpassning till den reformering av instansordning- Prop. 1997/98:109
en som genomförts i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Detta innebär
att HSAN:s beslut kan överprövas av länsrätt. Det krävs prövningstill-
stånd vid överklagande till kammarrätt.
10 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 7 kap. 7 f första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot, eller
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslern att överklaga beslut om disciplinpåföljd, prövotid eller i behö-
righetsfråga med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Sådant överklagande skall ske
inom tre veckor från det att beslutet har meddelats.
Bestämmelsen motsvarar 36 § disciplinpåföljdslagen. I tredje stycket har
ett tillägg gjorts om att JO och JK:s rätt att överklaga även omfattar be-
slut om prövotid.
11 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 10 § får överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
Bestämmelsen motsvarar 37 § disciplinpåföljdslagen.
12 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga be-
slutet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot en ledamot av nämnden eller en
invändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 7 kap. 10 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite, eller
7. för ordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.
Bestämmelsen motsvarar 38 § disciplinpåföljdslagen.
13 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6—13 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.
179
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid upphävts tillföljd av be-
slut av domstol efter överklagande, men föreskrivs därefter ändå prövo-
tid, skall endast den tid under vilken prövotid pågått räknas in i prövoti-
den.
Bestämmelsens första stycke motsvarar i huvudsak 39 § disciplinpå-
följdslagen. Hänvisningen till 5 kap. 6-13 §§ omfattar därutöver den nya
åtgärden föreskrift om prövotid. Beslut angående sådana skyddsåtgärder
gäller således omedelbart om inte annat anges i beslutet.
I andra stycket har införts en bestämmelse som innebär att tid under
vilken verkställighet av beslutet inte ägt rum, t.ex. till följd av ett beslut
om inhibition, inte skall räknas in i prövotiden. Prövotiden kommer häri-
genom - om den senare slutligt fastställs - att förlängas med motsvaran-
de tid.
14 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
Bestämmelsen i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om förvalt-
ningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål där an-
svarsnämnden fattat beslut enligt denna lag.
Första stycket motsvarar 40 § disciplinpåföljdslagen.
Genom förslaget om ändrad instansordning blir bestämmelsen om all-
män tvåpartsprocess i förvaltningsprocesslagen tillämplig om inte ett
uttryckligt undantag görs. I andra stycket har därför införts en bestäm-
melse som innebär att partsställningen förblir densamma som enligt nu-
varande regler.
15 § Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol med-
delar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
Bestämmelsen motsvarar 11 § andra stycket behörighetslagen, 11 § andra
stycket kvacksalverilagen samt till en del 23 § tillsynslagen. Beslut av
Socialstyrelsen eller av allmän förvaltningsdomstol i frågor enligt denna
lag skall gälla omedelbart om inte annat förordnas.
16 § Socialstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom-
stol, om beslutet gäller
1. behörighet, rätt att använda en skyddad yrkestitel och legitimation
enligt 3 kap.,
2. förbud att utöva verksamhet enligt 8 §,
3. föreläggande enligt 6 kap. 9 § att lämna upplysningar, handlingar
eller annat material,
Prop. 1997/98:109
180
4. föreläggande enligt 6 kap. 13 § att avhjälpa missförhållanden i
verksamheten,
5. förbud att driva verksamhet enligt 6 kap. 15 eller 16 §, eller
6. förbud tills vidare att driva verksamhet enligt 6 kap. 17 §.
Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Bestämmelsen motsvarar 11 § första och tredje stycket behörighetslagen
och 24 § tillsynslagen. Vidare anges att Socialstyrelsens beslut enligt 8 §
far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
17 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. behörighet och legitimation för hälso- och sjukvårdspersonalen,
2. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen om detta behövs till
skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt,
3. att anmälan enligt 6 kap. 6 § skall innehålla uppgifter utöver dem
som anges i 6 kap. 7 §, om det är av särskilt värde för tillsynen, och
4. hur anmälningsskyldigheten enligt 6 kap. 4 § första stycket skall
fullgöras.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
Bestämmelsen motsvarar 12 § behörighetslagen, 12 § åliggandelagen och
28-29 §§ tillsynslagen.
7.2 Förslaget till lag om införande av lagen om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Vid ikraftträdan-
det upphör kvacksalverilagen, behörighetslagen, åliggandelagen, disci-
plinpåfölj dslagen och tillsynslagen att gälla, eftersom den nya lagen er-
sätter dessa lagar.
I denna paragraf förklaras vad som i denna lag menas med behörighets-
lagen, disciplinpåföljdslagen, tillsynslagen och den nya lagen.
Enligt gällande bestämmelser i 7 § behörighetslagen är rätten att utöva
yrke som apotekare och receptarie förbehållet den som avlagt apotekar-
respektive receptarieexamen. Av 3 kap. 2 § den nya lagen följer att apo-
tekare och receptarier efter ansökan kan fa legitimation för yrket. I 3 kap.
4 § den nya lagen framgår att enbart den som har legitimation för yrket
har rätt att utöva apotekare- och receptarieyrket. Genom den aktuella
övergångsbestämmelsen föreskrivs att behörighetslagens regler om rätten
att utöva yrke som apotekare eller receptarie skall gälla till utgången av
Prop. 1997/98:109
181
år 1999. Detta för att ge personer som i dag har examensbevis för utbild- Prop. 1997/98:109
ningen tillräcklig tid att ansöka om och erhålla legitimation.
Bestämmelserna har överförts från övergångsbestämmelserna till behö-
righetslagen.
Genom bestämmelsen ges regeringen bemyndigande att föreskriva vilka
utbildningar som vid ansökan om legitimation som sjukhusfysiker under
viss tid skall anses likvärdiga med sjukhusfysikerexamen.
7 § De i bestämmelsen uppräknade yrkesgrupperna far enligt den nya
lagens 3 kap. 2 § möjlighet att erhålla legitimation. Utan legitimation är
det, enligt 3 kap. 5 §, inte tillåtet för dessa yrkesgrupper att använda sin
yrkestitel. Under en övergångsperiod bör det vara möjligt att använda
respektive yrkestitel utan att ha erhållit legitimation för yrket.
Prövotid
Beträffande såväl sakliga som processuella ändringar är huvudregeln
inom förvaltningsrätten den, att nya bestämmelser tillämpas omedelbart
vid ikraftträdandet. De skall således tillämpas även i pågående mål eller
ärenden såvida inte annat särskilt angetts eller följer av omständigheter-
na.
När det gäller föreskrift om prövotid medför emellertid legalitetsprin-
cipen att sådan inte bör beslutas i övergångsfall. Eftersom de nya be-
stämmelserna innebär en skärpning jämfört med vad som tidigare gällt,
följer av principen att de nya bestämmelserna inte bör leda till strängare
påföljd för förseelser begångna innan de nya bestämmelserna trätt i kraft,
jfr. 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § lagen (1964:163) om införande
av brottsbalken. Med hänsyn härtill skall prövotid inte föreskrivas i fall
där de omständigheter som åberopas enbart hänför sig till tid före ikraft-
trädandet.
9§
Tillsynslagen trädde i kraft så sent som den 1 januari 1997. Övergångs-
bestämmelserna till lagen behöver därför vara kvar ytterligare en tid.
Äldre ärenden om disciplinpåföljd
Bestämmelser som gällde före disciplinpåföljdslagens ikraftträdande
skall tillämpas på de ärenden som kom in till HSAN före denna tidpunkt.
182
Preskription Prop. 1997/98:109
I 5 kap. 5 § andra stycket den nya lagen har införts en ny preskriptionsre-
gel innebärande att disciplinpåföljd inte far åläggas senare än tio år efter
det att förseelsen har ägt rum. Bestämmelsen utökar i viss mån utrymmet
för disciplinpåföljd. Det följer av allmänna principer att den nya be-
stämmelsen inte far leda till möjlighet till påföljd för förseelser begångna
innan den nya lagen trätt i kraft, och som enligt äldre bestämmelser hade
hunnit preskriberas. Förseelser som är begångna före den nya lagens
ikraftträdande skall därför preskriberas enligt äldre bestämmelser.
Överklagande
Förslaget i den nya lagen om nedflyttning till länsrätt samt kravet på
prövningstillstånd i kammarrätt skall träda i kraft den 1 januari 1999. För
dessa ändringar bör övergångsvis gälla att varje beslut som meddelats
före ikraftträdandet skall överklagas enligt äldre bestämmelser.
Övriga bestämmelser
Bestämmelsen syftar till att underlätta övergången från det gamla regel-
systemet till det nya.
7.3 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande ålig-
gandelagen.
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande behö-
righetslagen.
I paragrafens andra stycke föreslås att annan än chefsöverläkare skall
kunna vara verksamhetschef för en enhet där det bedrivs psykiatrisk
tvångsvård. En chefsöverläkare skall även fortsättningsvis utöva verk-
samhetschefens uppgifter i den del av vården som regleras i tvångspsyki-
atrilagama. Verksamhetschefens och chefsöverläkarens funktioner kan
således läggas hos en och samma person, eller skiljas åt om vårdgivaren
så anser befogat. I tredje stycket anges på motsvarande sätt vad som gäl-
ler rörande tvångsisolering enligt smittskyddslagen. Ändringarna i be-
stämmelsen har utformats enligt förslag från Lagrådet.
183
7.4
Förslaget till lag om ändring i patientjoumallagen (1985:562) Prop. 1997/98:109
Första stycket i paragrafen har justerats i anledning av att lagen om yr-
kesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande
behörighetslagen.
I tredje stycket har den ändringen gjorts att arbetsterapeuter och sjuk-
husfysiker borttagits. Detta på grund av att de enligt lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område föreslås kunna få legitimation
för yrket och därför i fortsättningen kommer att omfattas av första styck-
et i 9 § patientjoumallagen.
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande ålig-
gandelagen
7.5 Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande ålig-
gandelagen.
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om försälj-
ning av teknisk sprit m.m.
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande discip-
linpåfölj dslagen.
7.7 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande discip-
linpåfölj dslagen.
7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll
av narkotika
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande discip-
linpåföljdslagen.
184
7.9
Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)
Prop. 1997/98:109
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den nuvarande behö-
righetslagen.
7.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruk-
tion för Riksdagens ombudsmän
I 5 kap. 6 § lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
har införts en ny regel om föreskrift om prövotid. Prövotid kan endast
föreskrivas en legitimerad yrkesutövare, och blir aktuell endast vid så
allvarliga förseelser att varning inte anses vara en tillräckligt ingripande
åtgärd. Förseelsen skall dock inte ha varit så allvarlig att förutsättningar
föreligger att återkalla legitimationen. JO skall, på samma sätt som när
det är fråga om disciplinärt förfarande eller återkallelse av legitimation,
kunna göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om åtgärden.
JO:s anmälningsrätt skall inte heller vad gäller föreskrift om prövotid
omfatta ärenden där grunden för yrkandet är sjukdom eller annan liknan-
de omständighet.
JO:s möjlighet att föra talan om ändring i ett beslut mot hälso- och sjuk-
vårdspersonal vid domstol skall även omfatta beslut om föreskrift om
prövotid.
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitie-
kanslems tillsyn
Den ändring som har gjorts i första stycket motsvarar den ändring som
gjorts i 6 § tredje stycket JO-instruktionen.
Justitiekanslems möjlighet att föra talan om ändring i ett beslut mot häl-
so- och sjukvårdspersonal vid domstol skall även omfatta beslut om före-
skrift om prövotid.
7.12 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
3 kap.
Genom lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
införs legitimation för bl.a. apotekare och receptarier. Gällande bestäm-
melser om undantag från mervärdesskatteplikt för omsättning av tjänster
som utgör sjukvård utförd av någon med särskild legitimation att utöva
yrke inom sjukvården bör omfatta även dessa yrkesgrupper. I ett nytt
185
fjärde stycke anges dock särskilt att den omsättning av varor som legiti-
merade apotekare och receptarier omsätter inte skall undantas från mer-
värdesskatteplikt. Det kan dock noteras att det särskilda undantaget i
3 kap. 23 § 2 mervärdesskattelagen för receptbelagda läkemedel m.m.
kvarstår. Förslaget kommenteras vidare i den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.11.
Prop. 1997/98:109
186
Kommitténs främsta uppgift har varit att göra en samlad översyn av prin-
ciperna for legitimation och behörighet och mot bakgrund av översynen
lämna förslag bl.a. i fråga om legitimation och behörighetsföreskrifter for
olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och närliggande områ-
den. Översynen har även omfattat den s.k. kvacksalverilagen.
Enligt direktiven som fogas till betänkandet som bilaga har det också
varit kommitténs uppgift att under utredningsarbetet fästa särskild vikt
vid konsekvenserna av dels Sveriges närmande till EU, dels den avregle-
ring av vissa vårdutbildningar som skett genom högskolereformen och
dels de ökade möjligheterna till privat verksamhet, som öppnar sig for
olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården.
Kommittén har därutöver haft i uppgift att studera flera andra frågor
med anknytning till främst behörighetsregleringen. Dessa frågor kom-
menteras nedan under särskilda rubriker.
De grundläggande målen för hälso- och sjukvården i Sverige finns i häl-
so- och sjukvårdslagen. Där anges bl.a. att hälso- och sjukvården skall
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Med god vård menas
bl.a att vården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov
av trygghet i vården och behandlingen.
För att uppnå målet om en god vård ställer samhället olika krav på häl-
so- och sjukvården. Det gäller såväl krav på hälso- och sjukvårdens orga-
nisation och utformning - dess verksamhet - som på hälso- och sjuk-
vårdspersonalens kompetens. För detta ändamål använder samhället flera
styrmedel.
En grundläggande förutsättning för att den offentliga hälso- och sjuk-
vården skall kunna erbjuda en god vård är givetvis att den har en till-
räcklig ekonomisk ram att arbeta inom. Huvuddelen av hälso- och sjuk-
vården i Sverige sker i dag i offentlig regi och finansieras av det allmän-
na, främst genom den landstingskommunala beskattningen. Utöver dessa
direkta ekonomiska styrmedel ger samhället emellertid också ekonomiskt
stöd på andra sätt för att uppnå målen. Det gäller t.ex. genom finansiering
av utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal, forskning och olika for-
mer av myndighetsverksamhet.
Lagstiftning är ett annat viktigt styrmedel. Lagstiftningen används på
flera sätt. Målen för hälso- och sjukvården anges som nyss nämnts i häl-
so- och sjukvårdslagen. Såväl utbildningen av personal inom hälso- och
sjukvården som rätten att utöva olika yrken som har anknytning till vår-
den regleras på olika sätt genom lagstiftning.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1
187
Med god vård menas som nyss angavs bl.a. att vården skall vara av
god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen. Med det menas att vården skall hålla en god personell och
materiell standard, med andra ord, bedrivas av en personal med adekvat
utbildning och med behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler.
För att uppnå detta mål ställer samhället bl.a. vissa krav på hälso- och
sjukvårdspersonalens utbildning. Samhället anger således de övergripan-
de målen för utbildningarna i bl.a. högskolelagen. Samhället anger därut-
över också förutsättningarna för anställning inom vissa yrken inom den
offentliga hälso- och sjukvården. Även detta styrmedel regleras i författ-
ningsform.
Utöver dessa krav på själva utbildningen och förutsättningarna för an-
ställning inom den offentliga vården har samhället i lagstiftning angett
vilka åligganden som åvilar personalen samt vilka disciplinpåföljder som
kan meddelas om personalen bryter mot sina åligganden, Detta sker i
åliggandelagen och disciplinpåföljdslagen. Kontroll av personalens kom-
petens och arbete sker självfallet också i stor utsträckning genom arbets-
givarnas försorg.
Från den 1 januari 1997 gäller en ny tillsynslag (1996:786) med enhet-
liga bestämmelser för tillsynen över såväl offentlig som enskild hälso-
och sjukvård. Tillsynen över verksamheten sker främst genom Socialsty-
relsen.
Etableringsrätten inom privat verksamhet är i viss mån begränsad ge-
nom olika regleringar. Det gäller i första hand för läkare, tandläkare och
sjukgymnaster.
I syfte att garantera en viss kunskapsnivå och sådana personliga egen-
skaper hos yrkesutövaren att denne är förtjänt av allmänhetens och myn-
digheternas förtroende har samhället, utöver nyss angiven lagstiftning,
särskilt reglerat behörigheten att utöva yrken inom hälso- och sjukvården.
Denna reglering sker främst i behörighetslagen.
Det viktigaste kompetensbeviset inom hälso- och sjukvården är legiti-
mationen. Det förhållandet att legitimationen vid behov kan dras in har i
detta sammanhang en central betydelse. Dessutom fyller legitimationen
ett väsentligt informationsbehov dels gentemot allmänheten, som behö-
ver en lättfattlig "varudeklaration" av olika yrkesutövares kvalifikationer,
dels gentemot statliga och kommunala myndigheter som måste kunna lita
på yrkesutövarna t.ex. i fråga om recept och intyg och dels gentemot
sjukvårdshuvudmännen för att undvika att personer anställs som visar sig
vara olämpliga för yrket.
Legitimation förbehålls i dag sådana grupper av yrkesutövare som har
en yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar
för patienternas säkerhet i vården. Det förhållandet att en yrkesgrupp i
inte oväsentlig utsträckning vänder sig direkt till allmänheten t.ex. i
egenskap av fria yrkesutövare, tillmäts särskild betydelse. Hittills har
också restriktivitet iakttagits att meddela legitimation för yrkesgrupper
där flertalet yrkesutövare är anställda av de offentliga vårdgivarna.
Utöver legitimationen har vissa legitimerade yrkesgrupper ensamrätt
till yrket och i vissa fall ett särskilt skydd för yrkestitlar. En förutsättning
för att en yrkesutövare skall stå under samhällets tillsyn och kunna åläg-
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1
188
gas disciplinpåföljder är att han eller hon är hälso- och sjukvårdsperso- Prop. 1997/98:109
nal. Legitimerade yrkesutövare, de som biträder dessa yrkesutövare samt Bilaga 1
personal inom den offentliga hälso- och sjukvården omfattas främst av
detta begrepp.
För yrkesutövare som inte omfattas av begreppet hälso- och sjukvårds-
personal men som ändå mot ersättning utövar hälso- och sjukvårdande
verksamhet finns bl.a. förbud mot att behandla vissa sjukdomar och att
använda vissa behandlingsmetoder i kvacksalverilagen.
En modem hälso- och sjukvård kan inte fungera utan en välutbildad och i
övrigt kompetent personal som utfor sina arbetsuppgifter sakkunnigt och
omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna har därför stor betydelse vid utform-
ningen av behörighetsregler för hälso- och sjukvården och andra närlig-
gande områden. Om den fria arbetsmarknaden inom EU skall bli en rea-
litet för svenska yrkesutövare måste också svenska utbildningar vara
konkurrenskraftiga och uppfylla de krav som ställs i bl.a. EG-direktiv.
En genomgång av de yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården som
regleras i EG:s sektorsdirektiv har visat att de aktuella utbildningarna
numera har den längd som föreskrivs i direktiven.
I kommitténs uppdrag har ingått att beakta vissa frågor angående de
s.k. medellånga vårdutbildningarna. Kommittén har kunnat konstatera att
dessa utbildningar numera förlängts, i huvudsak till tre år. Kommittén
föreslår inga ytterligare förlängningar av dessa utbildningar.
Den högskolereform som genomfördes den 1 juli 1993 innebär bl.a. att
utbildningsanstaltema numera bestämmer innehållet i många utbildningar
som tidigare reglerades centralt. Till kommittén har framförts att avsak-
naden av en samlad reglering av utbildningen i en del fall haft vissa ne-
gativa konsekvenser. Genom att det inte finns någon central reglering
med minimikrav eller riktlinjer för hur en utbildning skall se ut kan ut-
bildningslängd och -standard ibland komma att variera på ett otillfreds-
ställande sätt. Det finns inte heller någon garanti för att en utbildning
över huvud taget kommer att finnas kvar. Både arbetsgivare och patienter
får svårigheter att avgöra vilken kompetens en yrkesutövare besitter.
Samtidigt kan variationer inom utbildningsväsendet vara av godo. Den
snabba och ständigt pågående utvecklingen inom sjukvården skapar be-
hov av nya utbildningar och förändringar i befintliga utbildningar. Ut-
bildningsanstaltema måste i viss mån kunna anpassa sig till efterfrågan.
Detta hindrar inte att det i många sammanhang bl.a. med hänsyn till pati-
entsäkerheten ter sig angeläget med en viss samordning av de mål eller
minimikrav som bör gälla for en utbildning.
När en yrkesgrupp kommit att omfattas av legitimationsbestämmelser-
na har detta, med undantag för naprapater och kiropraktorer-, föranlett en
reglering av utbildningen. Om det stora problemet ur kompetens- och
behörighetssynpunkt inom ett yrkesområde är avsaknaden av en reglerad
utbildning är det enligt kommitténs uppfattning inte rimligt att gå omvä-
gen om en legitimation for att komma till rätta med problemet. I stället
189
ter det sig naturligt att i första hand överväga en reglering av den ifråga-
varande utbildningen.
Kommittén föreslår att utbildningarna för audionomer, biomedicinska
analytiker, dietister, ortopedingenjörer och sjukhusfysiker regleras ge-
nom införandet av nya yrkesexamina i högskoleförordningen.
Utöver goda kunskaper inom relevanta ämnesområden är det också av
stor betydelse att yrkesutövare inom hälso- och sjukvården besitter såda-
na egenskaper att de kan anses lämpliga för sitt yrke. Kommittén lämnar
inga förslag till förändringar beträffande prövningen av den personliga
lämpligheten, men betonar starkt vikten av att en sådan prövning kom-
mer till stånd i ett så tidigt skede som möjligt.
Särskilt om sjuksköterskeutbildningen
Den tidigare sjuksköterskeutbildningen innebar att de studerande valde
en särskild inriktning/specialitet redan under grundutbildningen. Dess-
utom fanns vidareutbildningar som var centralt reglerade. År 1993 inför-
des en ny sjuksköterskeutbildning som innebar en harmonisering med de
direktiv för sjuksköterskor som finns inom EU. Den nya utbildningen är
en treårig generalistutbildning i allmän hälso- och sjukvård. Någon spe-
cialisering sker således inte längre under grundutbildningen. De vidare-
utbildningar som finns saknar, med undantag av barnmorskeutbildning-
en, central reglering. Varje utbildningsanstalt bestämmer därmed själv
vidareutbildningarnas längd och innehåll.
En mycket stor andel av antalet sjukskötersketjänster i landet upprätt-
hålls av vidareutbildade sjuksköterskor. Specialiserat kunnande är en
nödvändighet i hälso- och sjukvårdsarbetet och en förutsättning för fort-
satt höjning av vårdkvalitén. Det är således angeläget att sjuksköterskor-
na far tillgång till erforderliga vidareutbildningar och att dessa är av god
kvalitet.
Socialstyrelsen har utfärdat nya allmänna råd med kompetenskrav för
tjänstgöring som sjuksköterska och barnmorska. Inom sjukvården finns
enligt vad kommittén erfarit en stor oro för att de nya generalistsjukskö-
terskoma inte skall ha erforderlig kompetens för tjänstgöring inom sär-
skilda specialiteter inom sjukvården. Kommittén har också uppfattningen
att det erfordras en fastare reglering än allmänna råd från Socialstyrelsen
för att garantera en hög kompetens hos framtidens sjuksköterskor.
Kommittén anser att den nya förlängda grundutbildningen bör inne-
hålla en grund inom samtliga centrala specialistområden. För att garante-
ra att det i framtiden kommer att finnas vidareutbildningar av erforderlig
kvalitet och längd inom centrala områden bör enligt kommitténs uppfatt-
ning vissa vidareutbildningar för sjuksköterskor regleras. Kommittén
föreslår att nio olika vidareutbildningar/-specialiteter skall regleras. De
sjuksköterskor som genomgått en reglerad vidareutbildning bör ges rätt
att göra ett tillägg till sin yrkesbeteckning. Även tillägget bör, liksom
yrkesbeteckningen legitimerad sjuksköterska, vara skyddat.
Barnmorskorna bör även fortsättningsvis kunna erhålla särskild legiti-
mation som barnmorska.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1
190
För röntgensjuksköterskoma föreslås en treårig direktutbildning som Prop. 1997/98:109
leder till legitimation som röntgensjuksköterska. Bilaga 1
I kommitténs direktiv anges att konsekvenserna av den nya grundlagsre-
geln till skydd för närings- och yrkesfriheten samt inkorporeringen av
Europakonventionen for de mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning
bör genomlysas närmare för behörigheten inom hälso- och sjukvården
m.m.
Kommittén konstaterar att behörighetsregleringar inom hälso- och
sjukvården medför begränsningar i möjligheterna att utöva vissa yrken
och därigenom utgör begränsningar i närings- och yrkesfriheten. Enligt
den nya grundlagsbestämmelsen far inskränkningar göras i närings- och
yrkesfriheten endast för att tillgodose angelägna allmänna intressen och
aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.
Motivet för att införa begränsningar i närings- och yrkesfriheten inom
hälso- och sjukvården har främst varit att skydda patienternas säkerhet i
vården. Detta skydd har hittills ansetts vara ett angeläget allmänt intresse.
Införandet av den nya grundlagsregeln är inte tänkt att ändra det förhål-
landet och regeln hindrar inte införandet av sådana begränsningar.
Kommittén konstaterar vidare att gällande normgivningsregler skall
tillämpas även på den nya grundlagsregeln. Till följd härav skall be-
gränsningar i närings- och yrkesfriheten som huvudregel meddelas ge-
nom lag men såväl regering som förvaltningsmyndighet har möjlighet att
meddela föreskrifter på området i den omfattning som riksdagen anger i
lag.
Inkorporeringen av Europakonventionen i svensk lagstiftning berör
bl.a. frågor om rätten till domstolsprövning. Kommittén konstaterar att
enligt svensk lagstiftning finns möjlighet till domstolsprövning såväl när
det gäller fråga om att erhålla legitimation eller annan behörighet som
vid återkallelse av sådan behörighet.
Den nuvarande behörighetsregleringen används främst för att uppnå de
samhälleliga målen om att hälso- och sjukvården skall vara av god kva-
litet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behand-
lingen dvs. för att upprätthålla en hög patientsäkerhet.
Kommittén konstaterar att det inte finns några sakliga skäl att frångå
de principer som dagens behörighetsreglering bygger på. Det innebär att
de nuvarande bedömningsgrunderna i huvudsak bör finnas kvar. Kom-
mittén anser dessutom att eftersom omsorgen om patientens säkerhet i
vården utgör det grundläggande skälet för en behörighetsreglering måste
varje förändring eller utvidgning av bestämmelserna ha patientens berät-
tigade krav på säkerhet som ledstjärna. Samtidigt understryker kommit-
tén att behörighetsreglering endast är ett styrmedel eller instrument som
191
staten förfogar över för att kontrollera att yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården har den nödvändiga kompetens som behövs för att upprätt-
hålla en hög patientsäkerhet. Kompetenskontroll under utbildningen och
återkommande kontroller och kvalitetssäkring av arbetsgivaren är exem-
pel på andra viktiga instrument.
Kommittén konstaterar också att det under senare år har skett flera
viktiga förändringar som berör hälso- och sjukvården. Det gäller avregle-
ringen av vissa vårdutbildningar inom högskolan, nya organisationsfor-
mer inom den offentliga vården, en ökad etablering av yrkesgrupper in-
om den privata vården samt Sveriges medlemskap i EU. Härtill kommer
införandet av en ny mer samlad tillsynslagstiftning. De nya omständig-
heterna ökar behovet av en tydlig och utvecklad behörighetsreglering och
har dessutom gjort att skälen för att i behörighetsregleringen i något vä-
sentligt avseende skilja på offentlig och privat anställd vårdpersonal har
minskat i betydelse.
Med detta som utgångspunkt har kommittén försökt precisera och ut-
veckla vad som bör krävas för att ett yrke skall fa omfattas av en särskild
legitimation. De kriterier som bör väga tyngst vid bedömningen har
kommittén delat in i tre kategorier; yrkesrollens innehåll, utbildningsnivå
och internationella förhållanden. Frågan om yrkesrollens innehåll gäller
bl.a. bredden och självständigheten i yrkesrollen, det direkta patien-
tansvaret och risknivån vid felbehandling.
Kommittén föreslår att fyra nya yrkeskategorier skall omfattas av be-
stämmelserna om legitimation: Apotekare och receptarier (farmaceuter)
samt arbetsterapeuter och sjukhusfysiker. Apotekare och receptarier före-
slås erhålla ensamrätt till yrket genom legitimationen i stället för som i
dag genom examensbeviset. Härutöver föreslår kommittén, som tidigare
angetts, att röntgensjuksköterskor kan erhålla en särskild legitimation.
Som ett komplement till legitimationen föreslår kommittén att de yr-
kesgrupper som i dag kan erhålla legitimation också i samband därmed
som huvudregel får ett skydd för yrkestiteln. Kommittén anser att skyd-
det för yrkestiteln inte som för närvarande skall förbehållas de fem yr-
kesgrupperna barnmorskor, läkare, psykologer, psykoterapeuter och
tandläkare. Den nuvarande ordningen medför att det är möjligt att kalla
sig t.ex. sjuksköterska eller sjukgymnast utan att ha utbildning eller legi-
timation för yrket bara man inte kombinerar denna yrkestitel med ut-
trycket legitimerad. Man kan med fog påstå att allmänheten/-patientema
utgår från att den som har yrkestiteln sjukgymnast eller sjuksköterska
också har legitimation för yrket. Att så i verkligheten inte med nödvän-
dighet behöver vara fallet torde kunna uppfattas som en brist i lagstift-
ningen.
Enligt kommitténs uppfattning bör således de yrkesgrupper som om-
fattas av legitimationsreglema också som huvudregel ha ensamrätt till
yrkestiteln och inte enbart skydd för beteckningen legitimerad i kombi-
nation med yrkestiteln. En sådan reglering skulle generellt sett stärka
patientsäkerheten och göra behörighetsregleringen enhetligare och tydli-
gare.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1
192
Kommittén anser att legitimerade kiropraktorer, naprapater och optiker Prop. 1997/98:109
tills vidare bör undantas från detta titelskydd. På sikt bör dock samtliga Bilaga 1
yrken som är legitimationsgrundande också ha skyddad yrkestitel.
Bland de yrken som enligt kommitténs förslag inte kommer att omfat-
tas av legitimationsbestämmelsema finns yrkesverksamheter som i och
för sig innebär risker från patientsynpunkt och där yrkesutövaren har en
mer eller mindre självständig yrkesroll. I många fall verkar yrkesutövar-
na också utanför den offentliga hälso- och sjukvården.
Kommittén har med anledning härav diskuterat tre system som kom-
plement till bestämmelserna om legitimation och därvid valt att föreslå
en reglering i form av särskilt skyddade yrkestitlar.
Rätten till en sådan skyddad yrkestitel knyts inte till legitimationen
utan till ett visst examens- eller kompetensbevis. Regleringen innebär
inte någon exklusiv rätt att utöva yrket. Yrkesutövare med skyddad yr-
kestitel räknas som hälso- och sjukvårdspersonal när de i sin verksamhet
inom hälso- och sjukvården använder den skyddade yrkestiteln och står
därmed under samhällets tillsyn.
Kommittén föreslår att audionomer, biomedicinska analytiker, dietister
och ortopedingenjörer skall omfattas av denna reglering med skyddade
yrkestitlar. Även specialistsjuksköterskor föreslås, genom en särskild
bestämmelse, fa skyddad yrkestitel. Detta skydd av yrkestitlar bör, på
samma sätt som gäller för de i dag skyddade yrkestitlarna, endast gälla på
hälso- och sjukvårdens område. Det torde enligt kommitténs mening föra
för långt att införa ett förbud för icke behöriga att använda skyddade yr-
kestitlar även på andra samhällsområden.
Kommittén föreslår härutöver en utvidgning av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal på så sätt att även yrkesutövare med fastställd vårdut-
bildning som i annat fall bedriver vård, behandling eller undersökning av
patienter skall omfattas av detta begrepp. Härigenom torde samtliga
skolmedicinska yrkesutövare som på något avgörande sätt kan påverka
patientsäkerheten komma att omfattas av begreppet hälso- och sjuk-
vårdspersonal och därigenom ställas under samhällets tillsyn.
Kommittén ser den verksamhet med ackreditering och certifiering som
håller på att växa fram som ett viktigt komplement till statens tillsyn. Det
finns också skäl att utreda frågan om ett obligatoriskt certifieringsförfa-
rande för vissa personalkategorier inom hälso- och sjukvården. Därvid
måste bl.a. rättssäkerhetsaspektema analyseras. Vidare bör klarläggas hur
systemet med ackreditering och certifiering fungerar i större skala.
Kommittén anser att det är angeläget att dessa frågor snarast får en allsi-
dig belysning så att systemet kan utvecklas och fa en större spridning.
Kommittén anser att det, bl.a. med tanke på de nya reglerna om att lä-
karvårdsersättning som huvudregel inte lämnas till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt 65 år och förslaget om receptregister, f.n. inte finns
något uttalat behov av att införa bestämmelser om en fast övre ålders-
gräns för legitimerade yrkesutövare eller andra restriktioner av äldre le-
gitimerade personers verksamhet inom hälso- och sjukvården.
193
13 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
Sedan 1989 har kiropraktorer med särskild utbildning kunnat erhålla le-
gitimation i Sverige. Ingen svensk utbildning har hittills godkänts för
legitimation, utan de som erhållit legitimation har utbildats utomlands.
Kiropraktorer utbildade vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i
Stockholm har framställt önskemål om legitimation. Regeringen uppdrog
i maj 1996 åt Socialstyrelsen att jämföra hur kiropraktorutbildningen vid
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan beträffande längd och innehåll för-
håller till den kiropraktorutbildning som anordnas vid Odense universitet
i Danmark. Frågan om legitimation för svenskutbildade kiropraktorer
bör, enligt kommitténs uppfattning, anstå till dess Socialstyrelsens jämfö-
rande utvärdering av Skandinaviska Kiropraktorhögskolan är avslutad.
Manipulation är en behandlingsform som används inom den manuella
medicinen. Enligt vad som framkommit kan vissa former av manipula-
tionsbehandling innebära allvarliga risker om den utförs av personer som
inte besitter erforderliga kunskaper. Dessa risker talar enligt kommittén
för att manipulationsbehandling bör kringgärdas med ytterligare restrik-
tioner.
Omfattningen och betydelsen av kiropraktoremas och naprapatemas
verksamhet talar för att man bör överväga en mera enhetlig reglering av
de manuella behandlingsmetoderna. Kommittén föreslår därför att en
särskild utredning om de manuella behandlingsmetoderna inleds snarast.
Naprapatema fick år 1994 möjlighet att erhålla legitimation. Kommit-
tén anser att det inte finns anledning att i avvaktan på en närmare utred-
ning av de manuella behandlingsmetoderna göra några ändringar i behö-
righetsregleringen för naprapater.
Osteopatema omfattas inte av någon särskild behörighetsreglering.
Kommittén lämnar inga förslag som berör osteopatema.
Psykologer
Kommittén har tagit del av ett flertal skrivelser och förslag som rör psy-
kologers utbildning, kompetens och rättsliga behörighet. Det gäller bl.a.
önskemål om ensamrätt för psykologer att utöva yrket.
Kommittén anser att psykologisk och psykoterapeutisk verksamhet
som bedrivs av personer utan erforderlig kompetens kan innebära risker
för patienterna. Det kan därför finnas skäl att förbehålla hälso- och sjuk-
vårdspersonal rätten att behandla allvarliga psykotiska störningar. Ut-
formningen av en sådan bestämmelse kräver emellertid ytterligare utred-
ning, bl.a. för att avgränsa förbudsområdet på ett rimligt sätt. Någon så-
dan ytterligare utredning har det inte funnits utrymme för inom ramen för
kommitténs arbete. Av denna anledning lämnar kommittén inte något
förslag som inskränker rätten att bedriva psykologisk eller psykoterapeu-
tisk verksamhet. Dock kan i detta sammanhang erinras om kommitténs
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1
194
förslag om förbud för yrkesutövare som inte är hälso- och sjukvårdsper-
sonal att behandla barn under 15 år.
Till kommittén har också framförts önskemål om en rättslig reglering
av psykologernas specialistkompetens. En sådan reglering kan ha den
fördelen att patienterna far en bättre upplysning om yrkesutövarens ut-
bildning/kompetens och den kan därmed underlätta för den enskilde att
finna den specialitet som söks. Kommittén anser emellertid att det f.n.
inte finns något uttalat behov från statens sida att även reglera vidareut-
bildningar av psykologer. Redan den nuvarande utbildningen som ligger
till grund for legitimationen är omfattande och av hög kvalitet. För pati-
enternas del torde det vara tillräckligt att samhället ger en garanti for den
kompetens som erhålls genom grundutbildning jämte praktisk tjänstgö-
ring.
När det gäller frågan om legitimerade psykologers verksamhet utanför
den egentliga hälso- och sjukvårdens organisation anser kommittén att
rättsläget bör tolkas på så sätt att legitimerade psykologer alltid räknas
som hälso- och sjukvårdspersonal och står under samhällets tillsyn i den
mån deras yrkesutövning innebär att de undersöker, vårdar eller behand-
lar andra människor. Detta oberoende av hur verksamheten är organise-
rad.
Psykoterapeuter
Legitimation som psykoterapeut får meddelas den som avlagt den i hög-
skoleförordningen reglerade psykoterapeutexamen eller den som visar att
han på annat sätt förvärvat motsvarande kompetens. När det gäller ut-
bildningar som inte leder till psykoterapeutexamen är det i dag i prakti-
ken Socialstyrelsen som tar ställning till vilka inriktningar inom psykote-
rapin som kan ligga till grund för legitimation.
Representanter för två olika inriktningar inom psykoterapin som inte
godkänts for legitimation har framfört kritik mot Socialstyrelsens hand-
läggning av frågor om legitimering av psykoterapeuter. Det gäller inrikt-
ningarna transaktionsanalys och gestaltterapi.
Kommittén har inte haft någon möjlighet att genomföra en sådan ut-
redning som krävs för att kunna bedöma om inriktningarna transaktions-
analys och gestaltterapi bör kunna ligga till grund för legitimation som
psykoterapeut. Förhållandena har emellertid visat att det finns ett behov
av att skärpa reglerna för vilka utbildningar/inriktningar som skall bedö-
mas motsvara den statliga psykoterapeutexamen.
Kommittén anser att när det gäller svenska psykoterapeututbildningar
bör endast högskoleutbildningar och utbildningar som godkänts med stöd
av lagen om tillstånd att utfärda vissa examina kunna leda till legitima-
tion som psykoterapeut.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1
195
Kommitténs uppdrag innefattar enligt direktiven en översyn av bestäm-
melserna i kvacksalverilagen. Altemativmedicinkommittén lämnade i sitt
betänkande (SOU 1989:60) Huvudbetänkande från altemativmedicin-
kommittén ett forslag till lag om altemativmedicinsk verksamhet m.m.
Lagen var tänkt att ersätta den gällande kvacksalverilagen. Förslaget har
remissbehandlats och kommittén har tagit fasta på en del av kritiken mot
förslaget.
Som tidigare anförts är patientsäkerheten den grundläggande utgångs-
punkten för kommitténs ställningstaganden. En annan väsentlig
utgångspunkt i detta sammanhang är den enskildes frihet att välja be-
handlingsform och behandlingsmetod. Denna frihet måste vägas mot
intresset att upprätthålla ett gott skydd för den enskildes säkerhet i vår-
den.
Attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och metoder
har förändrats under de senaste decennierna. Flera av de yrkesgrupper
och behandlingsmetoder som tidigare räknades som kvacksalveri faller
numera inom behörighetslagstiftningens ram.
Uttrycket kvacksalveri har kommit att användas som en sammanfat-
tande benämning på verksamheter som omfattas av kvacksalverilagen.
Samtidigt har begreppet kvacksalveri kommit att få en oklar och något
tvetydig innebörd. Beträffande vissa yrkesgrupper gäller att de i några
sammanhang, exempelvis när de är verksamma vid ett sjukhus, är att
beteckna som hälso- och sjukvårdspersonal, medan den verksamhet som
de bedriver i privat regi utanför sjukhuset räknas som kvacksalveri såvi-
da de inte biträder legitimerad personal. I detta sammanhang bör därför
nämnas att kommittén ovan under rubriken Framtida behörighetsregle-
ring föreslår att omfattningen av begreppet hälso- och sjukvårdspersonal
utvidgas. Genom förslaget torde huvuddelen av dessa yrkesgrupper bli
hälso- och sjukvårdspersonal även när de är verksamma i privat regi.
Enligt kommitténs uppfattning skulle samtidigt det vara en klar fördel
om man i lagstiftningen kunde åstadkomma en mera enhetlig syn på yr-
kesgrupper och behandlingsmetoder. Man måste också hålla i minnet att
kvacksalverilagen är mer än 35 år gammal och speglar femtiotalets syn-
sätt. Sammanfattningsvis anser kommittén att kvacksalverilagen i sin
nuvarande utformning har spelat ut sin roll. Istället bör de begränsningar
i utövandet av hälso- och sjukvårdande yrkesverksamhet i vid mening
som är nödvändiga for patientsäkerheten kunna rymmas i en reformerad
behörighetslagstiftning.
Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande förändringar:
* Gränsen for behandling av barn höjs från 8 år till 15 år.
* Förbudet mot att lämna skriftliga råd utan föregående personlig under-
sökning tas bort.
* Ett förbud mot att tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn under
åtta år utan föregående anvisning av läkare införs.
196
I kommitténs uppdrag har främst ingått att se över behörighetslagen och
kvacksalverilagen. Vårt arbete har även berört åliggandelagen och dis-
ciplinpåföljdslagen.
Enligt kommitténs mening talar flera omständigheter för att en bättre
samordning av dessa fyra lagar bör ske. Det är således en brist att det i
fyra olika lagar regleras vilka åligganden som åvilar hälso- och sjuk-
vårdspersonal, vem som far eller inte far utföra vissa hälso- och sjukvår-
dande åtgärder, vem som har rätt till viss behörighet eller legitimation
och vilka disciplinpåföljder eller andra åtgärder som kan tillgripas mot
olika yrkesutövare inom hälso- och sjukvården.
Såväl patienterna, de enskilda yrkesutövarna, arbetsgivare som myn-
digheter torde enligt kommitténs mening ha intresse av att lagstiftningen
är klar och överskådlig. Kommittén anser därför att det skulle befrämja
överblickbarheten inom detta rättsområde om regler som direkt berör
yrkesverksamheten på hälso- och sjukvårdens område samlades i en lag.
Kommittén föreslår därför att de nu nämnda lagarna sammanförs i en
lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Kommittén pekar också på möjligheten att sammanföra denna nya lag
samt hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen, den nya tillsynslagen
och övrig lagstiftning som direkt berör hälso- och sjukvården i en sär-
skild hälso- och sjukvårdsbalk.
Av kommitténs direktiv framgår att legitimation hittills inte har före-
kommit inom socialtjänsten. Förslag har emellertid framförts om detta
för bl.a kuratorer och socionomer. Syftet har varit att tillförsäkra allmän-
heten en god och professionell handläggning inom socialtjänsten. Över-
vägandena beträffande behovet av en rättslig reglering för dessa och när-
liggande yrken bör enligt uttalanden i våra direktiv utgå från samma
principer som föreslås gälla för en reglering av yrken inom hälso- och
sjukvården. Kommittén har därför haft till uppgift att även se på dessa
hälso- och sjukvården närliggande områden.
Det finns enligt kommitténs uppfattning goda skäl att ställa höga krav
beträffande utbildning och lämplighet hos de personer som deltar i be-
slutsprocesser och handläggning av ärenden inom socialtjänsten. Perso-
nal inom socialtjänsten är emellertid på ett annat sätt än inom hälso- och
sjukvården beroende av vad som beslutats av politiskt tillsatta nämndle-
damöter. Någon motsvarighet till hälso- och sjukvårdspersonalens sär-
skilda ansvar för medicinska åtgärder finns inte inom socialtjänsten.
Kommitténs uppfattning är därför att man inte bör skapa ett legitima-
tionsförfarande för yrken inom socialtjänsten. Däremot kan det finnas
skäl att överväga en behörighetsreglering eller kompetensreglering knu-
ten till vissa tjänster. Kommittén anser dock att man bör avvakta den vi-
dare behandlingen av Socialtjänstkommitténs förslag till ny socialtjänst-
lag och de förslag som lämnats beträffande socionom- och sociala om-
197
sorgsutbildningama innan man överväger att infora en ny reglering för Prop. 1997/98:109
yrken inom socialtjänsten. Bilaga 1
Sjukvård, tandvård och social omsorg har i Sverige varit undantagna från
skatteplikt för mervärdesskatt så länge den skatteformen tillämpats här.
Detsamma gäller i övriga nordiska länder sedan 1960-talet, då mervär-
desskatten infördes i dessa länder liksom i Sverige.
Kommitténs uppdrag i fråga om mervärdesskatten har främst varit att
överväga om konsekvensändringar bör göras i denna till följd av de änd-
ringar av behörighetslagstiftningen som kommittén föreslår. Vidare har i
direktiven till kommittén framhållits att en del problem uppkommer ge-
nom att sjukvårdstjänster som tillhandahålls på sjukhus och liknande är
skattefria men att samma tjänster i annan verksamhet inom sjukvårdens
område är skattefria bara om de ges av legitimerad personal.
De ändringar av behörighetslagstiftningen m.m. som kommittén före-
slår avser inte tandvården och den sociala omsorgen. Övervägandena i
fråga om mervärdesskatten avser därför endast sjukvården.
Kommittén har i fråga om behörighetsreglerna inom sjukvården före-
slagit att utövare av ytterligare fyra yrken inom sjukvården - apotekare,
receptarier, arbetsterapeuter och sjukhusfysiker - skall kunna fa legiti-
mation för yrket. Vidare har kommittén föreslagit att bl.a. audionomer,
biomedicinska analytiker, dietister och ortopedingenjörer skall få sin yr-
kestitel skyddad i deras yrkesutövning.
Kommittén har funnit att sjukvård som ges av dessa yrkesutövare fyl-
ler de allmänna kraven för undantag från skatteplikt till mervärdesskatt
och att skattebortfallet vid ett sådant undantag kan uppskattningsvis be-
räknas till omkring 6-7 milj. kr. Undantag från skatteplikt föreslås för
sjukvård, som tillhandahålls av dessa yrkesgrupper. Sjukvårdstjänster
som utförs på apotek av legitimerade apotekare och receptarier blir dock
enligt kommitténs mening inte skattefria, då apoteksverksamheten be-
drivs av Apoteksbolaget AB vilket inte enligt reglerna om mervärdes-
skatt kan tillhandahålla skattefri sjukvård. Om denna bedömning inte
godtas, föreslår kommittén att en bestämmelse införs i mervärdesskatte-
lagen om att sjukvård som tillhandahålls av legitimerade apotekare och
receptarier hos Apoteksbolaget AB inte undantas från skatteplikt. Vidare
bör en uppföljning göras av verkningarna av de ändrade skattepliktsreg-
lema bl.a. avseende frågor om gränsdragningen mellan skattefria och
skattepliktiga sjukvårdstjänster.
Frågan om skatteplikt för vård som ges av svenskutbildade kiroprakto-
rer bör enligt kommitténs mening tas upp i samband med att regeringen
behandlar utbildning och behörighet för dem efter en pågående särskild
utredning. För alternativa behandlingsformer föreslår kommittén i övrigt
inte några ändringar av mervärdesbeskattningen.
198
Kommittén föreslår att antalet yrkesgrupper som kan erhålla legitimation
utvidgas och att en ny behörighetsreglering med skyddad yrkestitel in-
förs. Uppgiften att godkänna legitimation för olika yrkesgrupper åvilar
Socialstyrelsen som genom kommitténs förslag far ytterligare fyra yrkes-
grupper att handlägga. Det arbetet torde kunna rymmas inom gällande
budgetramar. Rätten till skyddad yrkestitel uppkommer efter att vissa
yrkesgrupper genomgått angiven utbildning. Något särskilt myndighets-
godkännande krävs inte.
Kommittén föreslår vissa ändringar i det kapitel som reglerar begräns-
ningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder
(nuvarande kvacksalverilagen). Ändringarna medför bl.a. viss utvidgning
av det straffbara området vilket kan föranleda nya arbetsuppgifter för
Socialstyrelsen. Kostnaderna härför torde dock bli marginella.
En väsentlig konsekvens av att ett yrke blir legitimationsgrundande är
att yrkesutövaren blir befriad från skyldighet att erlägga mervärdesskatt.
Kommittén har därutöver föreslagit att ett utvidgat system med skyddade
yrkestitlar införs, fristående från legitimationsreglema. Kommittén har
uppskattningsvis beräknat att skattebortfallet på grund av kommitténs
förslag kommer att uppgå till omkring 6-7 milj. kr. Skälen för att kom-
mittén vill legitimera ytterligare yrkesgrupper är hänsynen till patientsä-
kerheten. Vad gäller dessa yrkesgrupper är skattebefrielsen endast en
konsekvens av gällande skattesystem. Enligt kommitténs mening torde
det därför inte ankomma på oss att föreslå utgiftsminskningar som mot-
svarar skattebortfallet.
Även kommitténs förslag med skyddade yrkestitlar har patientsäker-
heten som grund. Kommittén anser det rimligt att även audionomer, bio-
medicinska analytiker, dietister och ortopedingenjörer som kan erhålla en
sådan skyddad yrkestitel blir befriade från skyldighet att erlägga mervär-
desskatt. Deras verksamhet är samhällsnyttig i den mening som anges i
motiven till bestämmelsen om undantag från skatteplikt för mervärdes-
skatt. Inte heller vad gäller dessa yrkesgrupper anser kommittén därför
att det ankommer på kommittén att föreslå någon särskild finansiering
motsvarande skattebortfallet.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 1
199
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande
1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område såvitt avser
- åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
- legitimation, ensamrätt till yrke, skyddad yrkestitel, kompetens som
Europaläkare och specialist (3 kap.),
- begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder
m.m. (4 kap.),
- disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. för hälso- och
sjukvårdspersonal (5 kap.),
- Hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd (6 kap.),
- Socialstyrelsens tillsyn enligt denna lag ( 7 kap.),
- ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).
2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.
3 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 5 § tredje stycket
använder en skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar som med-
verkar i vård, behandling eller undersökning av patienter,
3. den som i annat fall vid vård, behandling eller undersökning biträ-
der en legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken
det gäller särskilda föreskrifter och personal inom den särskilda giftin-
formationsverksamheten som bedrivs av Apoteksbolaget Aktiebolag och
som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplys-
ningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. övriga yrkesutövare med fastställd vårdutbildning som i annat fall
bedriver vård, behandling eller undersökning av patienter,
7. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som
skall omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
8. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd
av denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök
i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
200
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad Prop. 1997/98:109
yrkesutövare den som enligt särskilda föreskrifter har motsvarande behö- Bilaga 2
righet.
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt ar-
bete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
En patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa
krav. Vården skall så långt möjligt utformas och genomföras i samråd
med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt.
2 § Den som har ansvaret för vården skall se till att patienten far upplys-
ningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som finns.
Om upplysningar inte kan lämnas till patienten, skall de i stället lämnas
till en närstående till patienten. Upplysningar skall dock inte lämnas till
patienten eller någon närstående i den utsträckning det finns hinder för
detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 7 § andra styck-
et eller 8 § i detta kapitel.
3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och sjukvårds-
personalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. De efter-
levande skall visas hänsyn och omtanke.
4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med nog-
grannhet och omsorg.
5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för
hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en ar-
betsuppgift till någon annan endast när detta är förenligt med en god och
säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell kom-
petens till någon som saknar sådan kompetens svarar för att den som fatt
uppgiften har förutsättningar att fullgöra denna.
7 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller
hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller and-
ra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon
fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
201
Tystnadsplikt for uppgift om en patients hälsotillstånd gäller även i
förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till ändamålet med
vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas
till patienten.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården får inte röja en uppgift från en enskild
om någon annan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållan-
den, om det kan antas att fara uppkommer for att den som lämnat upp-
giften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts for våld eller
annat allvarligt men om uppgiften röjs.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården far inte obehörigen röja eller utnyttja
sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som han
eller hon har fatt kännedom om i verksamheten och som har lämnats dit
för att användas som upplysning om eller underlag för behandling eller
annan liknande åtgärd.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
10 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut
1. uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgiften i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, po-
lismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgift som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. uppgift som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och me-
dicinska frågor behöver for sin verksamhet,
4. uppgift som behövs for prövning av ett ärende om att avskilja en
studerande från högskoleutbildning,
5. uppgift som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet
att ha körkort eller traktorkort.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 2
1 § I detta kapitel ges bestämmelser for yrkesverksamhet inom hälso- och
sjukvården vad gäller
- legitimation
- ensamrätt till yrke
- skyddad yrkestitel
- kompetens som Europaläkare och
- specialistkompetens.
202
2 § Utövare av yrke, som anges i nedanstående tabell, skall efter ansökan
få legitimation för yrket efter att ha gått igenom den utbildning och prak-
tiktjänstgöring som anges i tabellen.
Legitimation far inte meddelas om forhållandena är sådana att legiti-
mationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om sökan-
den varit legitimerad.
Regeringen skall i de fall som anges i tabellen besluta om närmare
föreskrifter angående vilken utbildning och praktisk tjänstgöring som
skall krävas för att erhålla legitimation.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 2
Yrke/Y rkestitel
Utbildning
Praktisk
tjänstgöring
|
1 Apotekare |
Apotekarexamen |
|
2 Arbets- |
Arbetsterapeutexamen |
|
terapeut | |
|
3 Barnmorska |
Bammorskeexamen |
|
4 Kiropraktor |
F F |
|
5 Logoped |
Logopedexamen |
|
6 Läkare |
Läkarexamen F |
|
7 Naprapat |
F F |
|
8 Optiker |
Optikerexamen |
|
9 Psykolog |
Psykologexamen F |
|
10 Psykoterapeut |
Psykoterapeutexamen |
|
11 Receptarie |
Receptarieexamen |
|
12 Röntgen- | |
|
sjuksköterska |
Röntgensjuksköterskeexamen |
|
13 Sjukgymnast |
Sjukgymnastexamen |
|
14 Sjukhusfysiker |
Sjukhusfysikerexamen |
|
15 Sjuksköterska |
Sjuksköterskeexamen |
|
16 Tandhygienist |
T andhy gienistexamen |
|
17 Tandläkare |
T andläkarexamen |
F= Enligt föreskrifter av regeringen (eller myndighet som regeringen
bestämmer).
En legitimerad psykoterapeut skall i sin yrkesverksamhet ange sin
grundutbildning.
3 § Beteckningen legitimerad får användas endast av yrkesutövare som
erhållit legitimation enligt 2 §.
203
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie
och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som
särskilt förordnats att utöva yrket. Dock far endast den som har legitima-
tion som läkare yrkesmässigt bedriva enskild läkarverksamhet.
5 § Utövare av yrke som anges i 2 § far genom legitimationen rätt att
använda i tabellen angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel).
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
- kiropraktor
- naparapat
- optiker.
Utövare av följande yrken far efter att ha gått igenom den utbildning
som regeringen föreskriver rätt att använda av regeringen angiven yrkes-
titel (skyddad yrkestitel),
- audionom
- biomedicinsk analytiker
- dietist
- ortopedingenjör.
Sjuksköterska med sådan examen som specialistsjuksköterska som
anges i högskoleförordningen (1993:100) bilaga 3 (examensordningen)
har rätt att använda av regeringen angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel).
6 § En skyddad yrkestitel far användas endast av yrkesutövare som har
rätt till en yrkestitel enligt 5 §.
7 § Om någon, som saknar behörighet att använda skyddad yrkestitel,
använder en titel som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel, skall ti-
teln i yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område anges så att den
tydligt skiljer sig från en skyddad yrkestitel.
8 § En legitimerad läkare som har genomgått av regeringen föreskriven
praktisk utbildning skall på ansökan fa kompetens som allmänpraktise-
rande läkare (Europaläkare).
En läkare får ange att han eller hon har kompetens som allmänprakti-
serande läkare endast om han har sådan kompetens (skyddad beteckning
för Europaläkare).
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare, som genomgått av regeringen
föreskriven vidareutbildning, skall på ansökan få specialistkompetens.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 2
204
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialist- Prop. 1997/98:109
kompetens inom specialitet i sitt yrke endast om han har sådan specialist- Bilaga 2
kompetens (skyddad specialistbeteckning).
10 § Frågor om meddelande av legitimation, kompetens som Europa-
läkare och som specialist prövas av Socialstyrelsen.
Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbildning
eller praktisk tjänstgöring, som sägs i 2 §, förvärvat motsvarande kompe-
tens far Socialstyrelsen meddela honom legitimation.
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt under-
söker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller där-
med jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyg-
gande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock inte
den som enligt 1 kap. 3 § är hälso- och sjukvårdspersonal.
2 § Under utövning av verksamhet som avses i 1 § får ingen
1) behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt smittskyddsla-
gen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2) behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi
eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3) undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hyp-
nos,
4) behandla annan med användande av radiologiska metoder, eller
5) utprova eller tillhandahålla kontaktlinser.
3 § Under utövning av verksamhet som avses i 1 § far inte någon under-
söka eller behandla barn under femton år. Utan föregående anvisning av
läkare far dock inte någon tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn
under åtta år.
5 kap. Regler om disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation
m.m.
1 § Detta kap. gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras yrkesutövning
på hälso- och sjukvårdens område. I kap. ges bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. återkallelse av legitimation, återkallelse av annan behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården, begränsning av behörighet att
förskriva narkotiska och alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit.
205
2 § Bestämmelserna i 3 - 5 §§ gäller endast yrkesutövning som har sam-
band med undersökning, vård och behandling av patienter eller klinisk
forskning på människor.
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller henne enligt
2 kap. 1, 2, 4, 6, 7, och 8 §§ eller enligt någon annan föreskrift som är av
direkt betydelse för säkerheten i vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om
felet är ringa eller om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd
underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även
den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller
hon deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts till
åtal, far disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas eller fort-
sättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse
om anmälan enligt 6 kap. 13 § far dock ske.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, far ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.
Anmälan till åtal skall ske, om den mot vilken disciplinpåföljd ifråga-
satts är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för
vilket fängelse är föreskrivet. Särskilda regler gäller för åtal för brott en-
ligt 6 § lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte
med befruktade ägg från människa.
Anmälan till åtal skall göras av Socialstyrelsen om annat inte följer av
6 kap. 21 §.
5 § Disciplinpåföljd far inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 6 kap. 13 § el-
ler enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riks-
dagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med instruktion
för Justitiekanslem.
Disciplinpåföljd far inte åläggas senare än fem år efter förseelsen.
6 § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall åter-
kallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
Prop. 1997/98:109
Bilaga 2
206
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan Prop. 1997/98:109
utöva yrket tillfredsställande, Bilaga 2
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder
mot återkallelse från allmän synpunkt.
Har någon på grund av auktorisation i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fatt legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.
7 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör åter-
kallas enligt 6 § första stycket 2, får den legitimerade föreläggas att låta
sig undersökas av läkare som anvisas honom eller henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, far legiti-
mationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av legitima-
tionen har prövats slutligt.
Har den legitimerade inte följt ett föreläggande om läkarundersökning
inom ett år från det att han eller hon fick del av detta, får legitimationen
återkallas.
8 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, far denna
behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in eller
begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.
9 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 8 §, får den aktuella behörigheten dras in eller begränsas till dess
frågan om indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats
slutligt.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl far beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.
10 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
när förhållandena medger det.
11 § Annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården än le-
gitimation som meddelats enligt 3 kap. far återkallas om den som fått
behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande.
207
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör återkal- Prop. 1997/98:109
las, far den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats Bilaga 2
slutligt.
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Nämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6 -11 §§.
2 § Ansvarsnämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter. De
utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie doma-
re. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera ställföreträda-
re. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit ordinarie domare.
För varje annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare som
skall utses för samma tid som ledamoten.
3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra leda-
möter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas.
Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.
4 § Ordföranden far ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 7 § första
stycket eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 7 § andra stycket, 9 §
eller 11 § andra stycket eller om utdömande av vite enligt 11 § i detta
kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om be-
slutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grun-
dad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd,
3. om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran i
fall när hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 7 § tredje stycket då
den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall änmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.
5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare till-
lämpas.
6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
208
Handläggning i ansvarsnämnden Prop. 1997/98:109
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av Socialstyrel-
sen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan
anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6 - 11 §§ tas upp på anmälan av Socialsty-
relsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslem att göra anmälan i ärende som avses i första eller andra stycket
finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksda-
gens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339) om Justitie-
kanslems tillsyn.
8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen.
9 § Anmälan eller ansökningshandling skall innehålla uppgift om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, födelsetid och pos-
tadress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om uppgift kan lämnas utan
särskild utredning, dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld,
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller ansökan.
Anmälan eller ansökan av enskild skall vara egenhändigt underteck-
nad.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.
10 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att inom en viss tid inkomma med kompletterande uppgifter
vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.
11 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och sjukvårdspersona-
len att ge in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för ut-
redningen. I föreläggandet far vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.
12 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma,
när det kan antas vara till fördel för utredningen.
13 § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser. Mot-
tagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
209
14 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
14 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte an- Prop. 1997/98:109
svarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig förhand- Bilaga 2
ling.
Av svaret skall framgå om den svarande godtar eller motsätter sig den
åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen för
sin inställning och de omständigheter som åberopas.
15 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket tillämpas
40 kap. 2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.
16 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta
hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras
eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga de-
lar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvud-
förhandling.
17 § Till muntlig förhandling skall partema kallas. En enskild får före-
läggas att inställa sig personligen vid påföljd att om han eller hon uteblir
det inte utgör hinder för ärendets vidare handläggning och avgörande.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för kostna-
der för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen.
Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regering-
en.
18 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 7 § första och andra styckena,
5 kap. 9 § första stycket och 5 kap. 11 § andra stycket.
19 § En anmälan beträffande arbetstagare får helt eller delvis överlämnas
av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma
på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.
210
20 § Innehåller en anmälan till ansvarsnämnden klagomål över brister i
kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen hos ett
landsting eller en kommun eller över något annat liknande förhållande
och finns det grundad anledning att anta att anmälan inte kan föranleda
disciplinpåföljd enligt denna lag, får nämnden överlämna anmälan i den
delen till landstinget eller kommunen för åtgärd.
21 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de i 5 kap. 4 § tredje stycket
angivna förutsättningarna för anmälan till åtal föreligger, skall nämnden
göra sådan anmälan.
22 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om disciplinpå-
följd eller om återkallelse eller begränsning av behörighet som prövas
efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem finns i 6 §
femte stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens om-
budsmän och i 6 § tredje stycket lagen (1975:1339) om Justitiekanslems
tillsyn.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 2
1 § Hälso- och sjukvårdspersonalen står i sin yrkesutövning under tillsyn
av Socialstyrelsen. Detta innebär ingen inskränkning i den tillsyn som en
annan myndighet kan ansvara för enligt särskilda föreskrifter.
2 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på So-
cialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material som
rör verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om denna som sty-
relsen behöver för sin tillsyn. Socialstyrelsen får förelägga sådan perso-
nal att lämna vad som begärs. I föreläggandet får vite sättas ut.
3 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att inspekte-
ra hälso- och sjukvårdspersonalens verksamhet. Den som utför inspek-
tion har rätt att få tillträde till lokaler där verksamheten bedrivs och rätt
att tillfälligt omhänderta handlingar, prover och annat material som rör
verksamheten. Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna det
biträde som behövs vid inspektionen.
4 § Vid inspektion som avses i 3 § har den som utför inspektionen rätt att
av polismyndighet få det biträde som behövs för att inspektionen skall
kunna genomföras.
5 § Om Socialstyrelsen finner att det finns skäl att ifrågasätta disciplinpå-
följd, återkallelse av legitimation eller begränsning av forskrivningsrätt
enligt 5 kap. skall styrelsen göra anmälan om detta hos Hälso- och sjuk-
vårdens ansvarsnämnd.
211
Prop. 1997/98:109
Bilaga 2
1 § Utövar läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
eljest har upphört, eller läkare, som har begränsad behörighet, obehörigen
och mot ersättning läkaryrket, döms han eller hon till böter eller fängelse
1 högst sex månader.
2 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den yrkesverk-
samhet som utövas av den som har legitimation som tand-hygienist eller
som har föreskriven kompetens som tandhygienist eller tandsköterska.
3 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3, 6 - 9 §§ döms till
böter.
4 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller under
utövning av verksamhet, som sägs i 4 kap., uppsåtligen eller av oaktsam-
het tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är ringa,
eller framkallar fara för sådan skada, vare sig skadan eller faran orsakats
av olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkar-
vård, döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1 - 3 §§ i detta
kapitel till böter eller fängelse i högst ett år.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.
5 § Om det föreligger sannolika skäl att misstänka att någon i sin verk-
samhet bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3, 6 eller 7 §§, 4 kap. 2 eller
3 §§, får Socialstyrelsen förelägga denne att för viss tid upphöra med sin
verksamhet. Ett sådant föreläggande far förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesföreläggande enligt första stycket far inte
dömas till straff för sådan verksamhet som omfattas av vitesföreläggan-
det.
6 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, övertygats om brott
som anges i 4 §, äger socialstyrelsen meddela förbud för honom eller
henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i
4 kap. Ett sådant förbud far förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket far inte dömas
till straff för sådan verksamhet som omfattas av vitesförbudet.
7 § Den som bryter mot förbud som meddelats jämlikt 6 § straffas såsom
för brott som anges i 4 §.
212
Överklagande av beslut Prop. 1997/98:109
8 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag far överklagas hos allmän bilaga 2
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
9 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 6 kap. 7 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot,
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslem att överklaga beslut om disciplinpåföljd eller i behörighetsfråga
med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen (1975:1339) om
Justitiekanslems tillsyn. Sådant överklagande skall ske inom tre veckor
från det att beslutet har meddelats.
10 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 9 § i far överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
11 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
far överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga beslu-
tet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt far dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot ledamot av nämnden eller en in-
vändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 7 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 6 kap. 11 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.
12 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6-11 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.
13 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
213
14 § Socialstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol .
Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol meddelar
enligt denna lag skall gälla omedelbart om inte annat förordnas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
15 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de frå-
gor som avses i denna lag. Regeringen far överlåta åt Socialstyrelsen att
meddela sådana föreskrifter.
16 § Regeringen far meddela sådana föreskrifter om åligganden för häl-
so- och sjukvårdspersonalen som behövs till skydd för enskilda eller häl-
so- och sjukvårdens bedrivande i övrigt.
Regeringen far överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 2
214
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Hovrätten for Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i
Stockholms län, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Kom-
merskollegium, Riksförsäkringsverket (RFV), Socialstyrelsen, Läkeme-
delsverket, Rättsmedicinalverket, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN), Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, Statskontoret, Riks-
revisionsverket (RRV), Statens skolverk, Högskoleverket, Göteborgs
universitet, Karolinska institutet, Linköpings universitet, Mitthögskolan,
Umeå universitet, Uppsala universitet, Arbetarskyddsstyrelsen, Konkur-
rensverket, Styrelsen för ackreditemg och teknisk kontroll (SWEDAC),
Statens strålskyddsinstitut, Riksdagens ombudsmän, Riksdagens reviso-
rer, samtliga landsting, Gotlands kommun, Göteborgs kommun, Malmö
kommun, Stockholms kommun, Hälsohögskolan i Jönköping, Hälsohög-
skolan i Umeå, Vårdhögskolan i Gävle, Vårdhögskolan Göteborg, Vård-
högskolan Lund - Helsingborg, Vårdhögskolan i Uppsala, Apoteksbola-
get AB, Spri, Agrifack, Akademikerförbundet SSR, Farmaciförbundet,
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, Föreningen Social Omsorg, Hah-
nemann Collegium, Institutet för Biomedicinsk laboratorievetenskap
(IBL), Landsorganisationen i Sverige (LO), Legitimerade Sjukgymnas-
ters Riksförbund, Kommittén för Alternativ Medicin (KAM), Land-
stingsförbundet, Legitimerade Kiropraktorers Riksorganisation, Optiker-
förbundet, Riksföreningen för klinisk cytologi, Skandinaviska Kiroprak-
torhögskolan, Sophiahemmet, Stiftelsen Röda Korshemmet, Svenska
Akademin för Klassisk Homeopati, Svenska Arbetsgivarföreningen
(SAF), Svenska Audionomföreningen, Svenska Fotvårdsförbundet,
Svenska Fotvårdsterapeuters Riksförbund, Svenska föreningen för kine-
sisk medicin, Svenska Kommunalarbetarförbundet (SKAF), Svenska
kommunförbundet, Svenska Logopedförbundet, Svenska Läkaresällska-
pet, Svenska Naprapatförbundet, Svenska Osteopatförbundet, Svenska
Privatläkarföreningen, Svenska Psykiatriföreningen för skötare, Svenska
Sjukhusfysikerförbundet, Svenska tandsköterskeförbundet, Svenska
Transaktionsanalytiska Föreningen, Svenska Kuratorsföreningen, Swe-
dish Society of Extracorporeal Technology (SWESECT), Sveriges Aka-
demikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Civilingenjörsförbund,
Sveriges farmaceutförbund, Sveriges Fotterapeuters Riksförbund, Sveri-
ges förenade studentkårer (SFS), Sveriges Hudterapeuters Riksorganisa-
tion, Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund, Sveriges läkarför-
bund, Sveriges Ortopedingenjörers Förening, Sveriges Privattandläkarfö-
rening, Sveriges Psykologförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges
Tjänstetandläkarförening, Tandteknikerförbundet, Tjänstemännens Cent-
ralorganisation (TCO) och Vårdförbundet SHSTF.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 3
215
I åtskilliga författningar finns bestämmelser som föreskriver eller förut-
sätter att den enskilde visar upp ett intyg eller ett utlåtande av en läkare
eller någon annan med särskilda yrkeskunskaper på hälso- och sjukvår-
dens område. Inom hälso- och sjukvården utfardas dagligen ett mycket
stort antal intyg och utlåtanden for en mängd skilda ändamål och på be-
gäran av olika intressenter. Det är ett omfattande arbete som läggs ned på
sådana handlingar. I de flesta fall innehåller författningsbestämmelserna
inga andra föreskrifter än att ett visst intyg eller utlåtande skall företes.
Med tanke på de vittgående konsekvenser från t.ex. samhällsekonomisk
och social synpunkt som ofta är förenade med de ändamål for vilka ett
intyg eller ett utlåtande utfärdas, måste höga krav ställas på deras inne-
håll och utformning. Det nuvarande systemet fungerar emellertid inte
alltid helt tillfredsställande. Därför tillkallade regeringen en särskild ut-
redare med uppdrag att se över bestämmelserna för hälso- och sjukvårds-
personal att i tjänsten utfärda intyg och utlåtanden samt föreslå de för-
ändringar som kan behöva göras för att denna verksamhet skall kunna
fullgöras på ett bra sätt (avsnittet 1 och bil. 1).
Intygsutredningen gjorde inledningsvis en enkät till berörda myndig-
heter och organisationer för att kartlägga vilka intyg och utlåtanden som
hälso- och sjukvårdspersonalen utfärdar, vilka krav som därvid ställs
eller bör ställas, i vilken omfattning som verksamheten är författnings-
reglerad samt om det föreligger några brister när det gäller utfärdandet av
och innehållet i intygen och utlåtandena (avsnittet 3 och bil. 2-3).
Intygsutredningen har även gjort en sammanställning över skyldighet i
lag eller annan författning att utfärda intyg eller utlåtanden (avsnittet 4)
och en sammanställning över bestämmelser och avtal om ersättning för
att utfärda intyg och utlåtanden (avsnittet 5).
I betänkandet lägger Intygsutredningen fram förslag som syftar till att
komma tillrätta med vissa oklarheter och andra brister i gällande be-
stämmelser. Avsikten är att hälso- och sjukvårdspersonalens uppgift att i
yrkesutövningen utfärda intyg och utlåtanden skall fullgöras på ett smi-
digt sätt och ske så, att rimliga krav på sakkunskap, objektivitet och rätts-
säkerhet blir uppfyllda.
För läkare, psykologer m.fl. är det en ofta förekommande arbetsuppgift
att skriva ett intyg, ett utlåtande eller därmed jämförliga handlingar. Det
finns emellertid inte någon i författning fastställd definition av begreppen
intyg och utlåtande. Dessa begrepp förefaller också ofta användas syno-
nymt av hälso- och sjukvårdspersonalen.
Intygsutredningen anser att man inte kan underlåta att beakta ändamå-
let med intyg eller utlåtanden och de krav som ställs på dessa. Inom häl-
Prop. 1997/98:109
Bilaga 4
216
so- och sjukvården bör därför begreppet intyg användas för de handling- Prop. 1997/98:109
ar, vilka inte är formbundna i någon författning och där det i princip Bilaga 4
räcker med ett intygande av ett sakförhållande utan närmare bedömningar
och förslag till åtgärder. Är det däremot fråga om en handling, där det är
nödvändigt att analysera olika förhållanden, att tolka eller bedöma dessa
och att föreslå åtgärder, bör begreppet utlåtande användas. Utredningen
har även uppmärksammat att när det talas om undersökning eller läkar-
undersökning fullföljs oftast inte tankegången av lagstiftarna med att det
skall avges ett intyg eller utlåtande än mindre till vem, utan detta verkar
mestadels vara underförstått. En sådan bestämmelse är ofullständig och
kan förorsaka tolkningsproblem. En närmare genomgång av varje för-
fattning för eventuell ändring och komplettering i angivna hänseenden är
därför påkallad (avsnittet 2).
I 10 § patientjoumallagen sägs att den som är skyldig att föra pati-
entjournal skall på begäran av patienten utfårda intyg om vården. Av 1 §
andra stycket samma lag framgår att med vård avses även undersökning
och behandling. Vad beträffar frågan vilka uppgifter som skall ingå i ett
intyg sägs i förarbetena till den lagen att i intyget "skall lämnas de upp-
gifter om undersökningen, vården och behandlingen som behövs för det
av patienten begärda ändamålet. Vilka uppgifter som skall lämnas, torde i
flertalet fall vara lätt att avgöra för den som skall utfårda intyget". Detta
uttalande är inte helt klarläggande. Frågan är närmast om däri skall inbe-
gripas en skyldighet att i ett aktuellt fall även göra en bedömning eller ett
utlåtande över resultatet av en vård eller behandling och en prognos. Ef-
tersom syftet med ett intyg ofta är att få information om sådana förhål-
landen som kan påverka en persons framtida hälsotillstånd, arbetsförmå-
ga m.m. anser Intygsutredningen att skyldigheten enligt patientjoumalla-
gen att utfårda intyg även skall omfatta handlingar av det slag som nu
berörts. Utredningen föreslår därför att 10 § patientjoumallagen även
skall omfatta en skyldighet att utfårda utlåtanden om vården
(avsnittet 10).
I 5 § lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården
sägs att den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården ut-
färdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med
noggrannhet och omsorg. Intygsutredningen föreslår ett förtydligande i
lagen så att det klart framgår att även utlåtanden omfattas av nämnda
krav. Bestämmelsen bör kompletteras i enlighet därmed.
Flera myndigheter fastställer formulär för blanketter och anvisningar
för intyg och utlåtanden. Intygsutredningen understryker vikten av att
berörda myndigheter kontinuerligt ser över dessa (avsnittet 9).
Intyg och utlåtanden förekommer i handläggningen av ett stort antal mål
och ärenden av skilda slag. De spänner från ett enkelt konstaterande i
vissa intyg till en djupgående analys och svåra bedömningar i omfattande
utlåtanden. Med hänsyn härtill måste kompetensen hos den som utfärdar
ett intyg eller ett utlåtande ses i relation till vad denne skall bedöma och
217
omständigheterna i ett normalfall inom ämnesområdet. Detta hindrar
emellertid inte att man generellt kan föreskriva en viss grundkompetens
hos dem som får utfärda ett intyg eller ett utlåtande. Därutöver kan man
föreskriva en högre kompetens hos utfärdaren av sådana intyg och utlå-
tanden där det är motiverat.
Intygsutredningen anser att den som är behörig att utöva läkaryrket
enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. även generellt skall vara behörig att utfärda läkarintyg
och läkarutlåtanden. I vissa fall kan det dock finnas skäl att ställa högre
krav på den som skall utfärda intyg och utlåtanden för att de skall kunna
tjäna de ändamål som de är avsedda för. Om en högre kompetens eller
speciell kompetens erfordras hos den läkare som skall utfärda intyget
eller utlåtandet beror på särskilda omständigheter inom respektive sa-
kområde. Utredningen har i betänkandet givit några exempel på när detta
är lämpligt (avsnittet 6).
Med den innebörd som begreppet myndighetsutövning har innebär ett
utfärdande av ett intyg eller ett utlåtande av någon som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen knappast myndighetsutövning i sig. Däremot kan
förfarandet ses som ett led i en myndighetsutövning hos en myndighet.
Ett beslut som en myndighet fattar grundar sig i många fall på ett intyg
eller utlåtande. Dessa har i regel en avgörande betydelse för utgången i
ett mål eller ärende. Ett beslut som grundar sig på ett intyg eller utlåtande
utgör sålunda ofta något slag av myndighetsutövning. Därvid måste vissa
formalia enligt förvaltningslagen (1986:223) beaktas.
Intygsutredningen har övervägt om en författningsbestämmelse borde
införas som gör det möjligt för en patient att klaga på ett beslut om väg-
ran att utfärda ett intyg eller ett utlåtande i de fall där det finns en skyl-
dighet att utfärda sådana handlingar. Utredningen har inte ansett det me-
ningsfullt att föreslå en författningsreglering av denna fråga. Utredningen
erinrar dock om möjligheten att disciplinärt beivra en vägran att utfärda
ett intyg eller utlåtande (avsnittet 7).
Intygsutredningen anser att det är otillfredsställande att jävsfrågan vad
avser intyg och utlåtanden inom hälso- och sjukvården inte reglerats
närmare. Sådana handlingar kan ibland få långtgående rättsverkningar.
Det bör inte få finnas anledning till misstanke om bristande objektivitet i
sådana sammanhang. Utredningen föreslår därför att en bestämmelse om
jäv för hälso- och sjukvårdspersonal vid utfärdande av intyg och utlåtan-
den tas in i lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården
(avsnittet 8).
Prop. 1997/98:109
Bilaga 4
218
För att läkarna, som i första hand är aktuella i detta sammanhang, skall
fylla i olika formulär på ett tillfredsställande sätt krävs utbildning och
information. I grundutbildningen erhåller visserligen de blivande läkarna
viss undervisning om utfärdande av intyg. De brister som framkommit
visar att denna utbildning inte är tillräcklig. Framfor allt gäller detta i
fråga om intyg och utlåtanden för sjukskrivning och förtidspension. In-
tygsutredningen anser att intygsffågor bör behandlas under utbildningen i
alla kliniska ämnen, varvid ofta förekommande problem i de olika speci-
aliteterna bör belysas. Lämpligen kan utfärdande av intyg och utlåtanden
även behandlas i de avsnitt som berör samhällsmedicin och rättsmedicin.
Utredningen föreslår att de medicinska lärosätena snarast tar upp denna
fråga vid fastställande av kursplaner inom läkarutbildningen. Utredning-
en understryker också vikten av att chefsöverläkare eller annan handleda-
re informerar AT-läkare om vad som bör iakttas vid utfärdande av intyg
och utlåtanden av olika slag. Utredningen erinrar även om det ansvar som
åvilar chefsöverläkare eller annan som ansvarar för verksamheten vad
avser tillsyn att underställd personal fullgör sina uppgifter på ett adekvat
sätt. Under senare år har försäkringskassor anordnat utbildning och
sammankomster för läkare, varvid bl.a. den allmänna försäkringen sätts
in i sitt sociala och ekonomiska sammanhang. Utredningen anser detta
vara ett viktigt initiativ. Sådana sammankomster bör enligt utredningens
mening anordnas regelbundet av samtliga kassor (avsnittet 11).
Intygsutredningen konstaterar att det redan i dag finns utförliga bestäm-
melser som reglerar frågan om utfärdande av intyg och utlåtanden, inne-
hållet i dessa m.m. Utredningen anser att nuvarande författningar i hu-
vudsak uppfyller de krav som bör ställas på dem i berörda delar. Utred-
ningen har emellertid även övervägt om det - utöver de möjligheter som
finns redan i dag - också bör finnas möjlighet till ytterligare någon form
av sanktion mot läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal som all-
varligt åsidosätter vad som åligger dem vid utfärdande av intyg och utlå-
tanden. I och för sig anser utredningen att de flesta läkare bemödar sig att
utforma intyg och utlåtanden på ett korrekt sätt. När brister föreligger,
torde dessa i regel kunna avhjälpas genom ökad information och utbild-
ning eller ett påpekande i det enskilda fallet. Det har emellertid visat sig
att detta ibland inte har varit tillräckligt. Detta är särskilt allvarligt i de
fall då det är fråga om t.ex. förtidspension eller sjukskrivning under läng-
re perioder.
Med hänsyn till vad som framkommit anser Intygsutredningen att Häl-
so- och sjukvårdens ansvarsnämnd även bör ha möjlighet att i allvarliga
fall begränsa möjligheterna för hälso- och sjukvårdspersonalen - i prak-
tiken främst läkarna - att utfärda intyg och utlåtanden. Utredningen är
medveten om att det endast torde bli aktuellt för ett litet antal läkare.
Hänsynen till att adekvata åtgärder kommer till stånd och till samhällsin-
Prop. 1997/98:109
Bilaga 4
219
tresset kräver ändå att denna möjlighet står till buds inom systemets ram. Prop. 1997/98:109
Utredningen föreslår därför att ansvarsnämnden skall få rätt att, om nå- Bilaga 4
gon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen allvarligt åsidosatt vad
som åligger honom i yrkesutövningen vid utfärdande av intyg eller utlå-
tanden om en patient, förbjuda honom, helt eller delvis, att utfärda sådana
handlingar. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen om åligganden
för personal inom hälso- och sjukvården (avsnittet 11).
120 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring föreskrivs att statli-
ga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsin-
rättningar skall på begäran lämna bl.a. Riksförsäkringsverket och försäk-
ringskassan uppgifter för namngiven person rörande förhållande, som är
av betydelse för tillämpningen av den lagen.
Förutom läkare har även andra personalkategorier inom hälso- och
sjukvården, t.ex. sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, kurato-
rer och psykologer, kunskaper om patienter, som är värdefulla för försäk-
ringskassorna i rehabiliteringsarbetet. Intygsutredningen kan inte heller
bortse från att den ökande privatiseringen inom hälso- och sjukvården
kan göra att försäkringskassorna inte far del av sådana uppgifter som är
av stor betydelse för deras bedömning av hälsotillståndet hos en viss per-
son och behovet av sjukskrivning och eventuella rehabiliteringsåtgärder
m.m. Med hänsyn härtill och det förhållandet att bestämmelsen i 20 kap.
9 § lagen om allmän försäkring endast gäller den offentliga vården och
riktar sig till vissa myndigheter m.fl. anser utredningen att nämnda para-
graf bör kompletteras på så sätt, att samma skyldighet att lämna uppgifter
om patienter till bl.a. försäkringskassor, som dessa behöver för tillämp-
ningen av lagen om allmän försäkring, skall gälla oberoende av om vår-
den ges i offentlig eller privat regi. För att det skall bli möjligt bör skyl-
dighet införas för all hälso- och sjukvårdspersonal att lämna ut sådana
uppgifter om en viss person till en försäkringskassa eller Riksförsäk-
ringsverket. En bestämmelse om ett sådant sekretess genombrott bör
lämpligen föras in i lagen om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården (avsnittet 11).
Enligt huvudregeln i 5 § läkarinstruktionen är en i allmän tjänst anställd
läkare skyldig att, i den mån hans övriga tjänsteåligganden inte hindrar
honom eller annars särskilda skäl är däremot, tillhandagå länsstyrelse,
domare, åklagare och polismyndighet med av dem begärda undersök-
ningar och utlåtanden däröver. Bestämmelsen riktar sig visserligen till
läkarna personligen. Indirekt har den emellertid tolkats på så sätt att det
är en skyldighet för sjukvårdshuvudmännen och då närmast landstingen
att ställa läkare till förfogande i sådana fall. Frågan om en läkare skall ha
rätt att få ersättning för undersökningar och utlåtanden, i synnerhet om de
220
utfördas efter tjänstetidens slut, eller om landstinget eller ingen alls skall Prop. 1997/98:109
åtnjuta ersättning har därför vållat tolkningssvårigheter i kostnadshänse- Bilaga 4
ende.
Intygsutredningen anser att skyldigheten i 5 § allmänna läkarinstruk-
tionen och 5 § allmänna tandläkarinstruktionen inte bara skall omfatta
läkare och tandläkare i allmän tjänst utan även dem som är privatprakti-
serande. Med hänsyn härtill bör paragraferna i de två instruktionerna utgå
och en bestämmelse om detta i stället föras in i lagen om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården. Undersökningar och utlåtanden
däröver förutsätts ske i tjänsten. Flera skäl talar för att arbetsgivaren och
den enskilt verksamme bör få rätt att kräva ersättning för sina kostnader.
Frågor av detta slag bör enligt utredningens uppfattning lösas genom av-
tal eller annan överenskommelse.
Vidare bör nuvarande bestämmelser språkligt omarbetas samt rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärda föreskrif-
ter och allmänna råd om tillämpningen av den nya bestämmelsen
(avsnittet 12).
Det kan finnas flera skäl till en framställning från en enskild om ett intyg
eller ett utlåtande. Den enskilde kan begära detta antingen självmant av
eget intresse eller på begäran av en myndighet eller ett annat organ för
prövning av ett visst ärende. I det senare fallet kan det vara författnings-
reglerat eller i övrigt en nödvändig förutsättning för ett beslut i ett ären-
de.
Enligt 10 § 5. allmänna läkarinstruktionen ansvarar chefsöverläkare för
att den som varit intagen på sjukhus avgiftsfritt på begäran far intyg om
orsaken till intagningen, om tiden för intagningen och för utskrivning.
I 10 § patientjoumallagen sägs att de kategorier av hälso- och sjuk-
vårdspersonalen som är skyldiga att föra en patientjournal skall på begä-
ran av patienten utfärda ett intyg om vården. I det senaste fallet sägs inget
om eventuella avgifter. Så länge det bara är fråga om ett enkelt intygande
om att patienten genomgått en viss behandling och tiden för denna, har
Intygsutredningen inte funnit skäl för att denna typ av intyg skall avgifts-
beläggas. Ett sådant intyg kan även normalt skrivas under ett sedvanligt
patientbesök. Kostnaden för ett sådant intyg bör därför täckas av patien-
tavgiften. Utredningen föreslår att sådana intyg - i likhet med vad som
gäller motsvarande intyg om sluten vård enligt 10 § 5. allmänna läkarin-
struktionen - skall utfärdas avgiftsfritt.
Det kan emellertid hända att en patient inte bara önskar ett kortare in-
tyg om vissa faktiska förhållanden utan snarare ett utlåtande som inne-
håller värderingar, omdömen och prognos. Sådana utlåtanden kan ofta
inte skrivas under ett patientbesök, eftersom de kan kräva ett omfattande
arbete som tar lång tid i anspråk. Det är därför enligt Intygsutredningens
uppfattning inte skäligt att en patient skall kunna få ett sådant utlåtande
inom ramen för patientavgiften. I dessa fall bör därför den enskilde er-
lägga skälig avgift för utlåtandet. Det skall gälla oberoende av om den
221
enskilde önskar utlåtandet efter anmodan av en myndighet eller i eget Prop. 1997/98:109
intresse. Även i dessa fall bör enligt utredningens mening ersättningen Bilaga 4
primärt utgå till arbetsgivaren eller i förekommande fall till den som är
enskilt verksam (avsnitten 12 och 13).
För närvarande finns inga direktiv eller rekommendationer av EG, som
tar upp de frågor som Intygsutredningen haft att behandla. De viktigare
förslagen i utredningens betänkande har tillställts Sveriges delegation vid
de europeiska gemenskaperna för bedömning. Några hinder för en natio-
nell lagstifting av det slag som utredningen föreslagit har därvid inte
framkommit (avsnittet 14).
Intygsutredningen lägger i betänkandet fram förslag som syftar till dels
att underlätta arbetet med intyg och utlåtanden som hälso- och sjukvårds-
personalen utfärdar i yrkesutövningen, dels att förbättra kvaliteten på
sådana intyg och utlåtanden. Därutöver innehåller betänkandet förtydli-
ganden av vad som gäller redan i dag.
Intygsutredningens förslag syftar till en smidigare handläggning och
till intyg och utlåtanden av högre kvalitet. Förslagen torde totalt sett inte
medföra några ökade kostnader utan snarare leda till lägre kostnader för
samhället (avsnittet 15).
222
I enlighet med de utfärdade direktiven (Dir. 1994:118) har utredningsar-
betet omfattat tre avgränsade frågor. Den första frågan som behandlats är
om det finns skäl att i disciplinpåföljdslagen införa ytterligare former av
disciplinpåföljd, andra sanktioner eller åtgärder i syfte att höja patientsä-
kerheten. För det andra har utretts om möjligheten till interimistisk åter-
kallelse av legitimation bör utsträckas att omfatta fler situationer än i dag.
Därvid har bl.a. frågan om ersättning för ekonomisk skada - för den hän-
delse en interimistisk återkallelse av legitimation inte står sig vid den
slutliga bedömningen - behandlats. Slutligen har i uppdraget ingått att
överväga om ett riksövergripande register med uppgifter om disciplinpå-
följd och därmed sammanhängande frågor bör inrättas. Frågan har utretts
både med avseende på allmänhetens intresse av ett allmänt tillgängligt
register och med avseende på Socialstyrelsens intresse av ett omfattande
register för tillsynsändamål.
I arbetet med att undersöka möjligheterna till nya former av disciplinpå-
följder eller andra former av åtgärder har en enkätundersökning, som
riktat sig till sjukvårdens huvudmän, om behovet därav genomförts. De
disciplinpåföljder som idag kan åläggas hälso- och sjukvårdspersonalen -
erinran eller varning - ställer inte några uttalade krav på att den berörde
skall vidta egna åtgärder för att rätta till påtalade brister i yrkesutövning-
en. Sådana åtgärder blir emellertid många gånger den reella effekten av
en disciplinpåföljd. Enligt vad som framkommit i enkäten vidtar arbets-
givaren många gånger individuellt inriktade åtgärder för att komma till
rätta med brister i såväl de teoretiska som de praktiska yrkeskunskaperna.
Även utomlands går utvecklingen mot åtgärder som syftar till att avhjäl-
pa den enskilde yrkesutövarens brister.
Vid en reformering av disciplinpåfolj dssystemet har det därför varit en
naturlig utgångspunkt att söka lösningar i sådana individuellt utformade
åtgärder. Svårigheterna har visat sig bl.a. bestå i hur dessa åtgärder skall
utformas, vem som skall ansvara för deras genomförande och hur effek-
ten skall kunna kontrolleras. Många av de olika åtgärder som är tänkbara
fordrar tillskapande av utbildningsmöjligheter, övervakningssystem m.m.
som för närvarande inte existerar. Även tillämpningssvårigheter kan för-
utses. Mot denna bakgrund har det ansetts att starka skäl skulle krävas för
att gå vidare med att utarbeta en lösning enligt någon av dessa linjer. Så-
dana starka skäl har inte ansetts föreligga i nuvarande situation, och en
åtgärd av enklare konstruktion har därför valts.
- Utredningen föreslår därför att en treårig prövotid för fortsatt behö-
righet far föreskrivas en legitimerad som varit oskicklig vid utövning av
sitt yrke. Därutöver skall - för att markera att fråga skall vara om allvar-
ligare förseelser - förhållandena vara sådana att rekvisiten för varning
Prop. 1997/98:109
Bilaga 5
223
föreligger men att enbart varning bedöms som en icke tillräckligt ingri-
pande åtgärd. Föreskrift om prövotid är således avsedd för förseelser el-
ler beteenden som är så allvarliga till sin natur att de gränsar till sådant
som kan leda till återkallelse av legitimation.
Tanken bakom förslaget är att den legitimerade skall göras medveten
om att den förseelse som lagts honom till last är så allvarlig att återkallel-
se av legitimationen automatiskt blir aktuell om en ny förseelse inträffar
under prövotiden. Den legitimerade får själv, i förekommande fall till-
sammans med sin arbetsgivare, bedöma vilka konkreta åtgärder som be-
höver vidtagas (exempelvis vidareutbildning, förbättrade rutiner och
egenkontroll). Härigenom begränsas behovet av särskilda kontrollåtgär-
der från myndigheternas sida, samtidigt som den enskilde får ett eget
förstärkt intresse av att se till att han eller hon inte ånyo gör sig skyldig
till fel eller försummelser. Om man på detta sätt tvingar fram en större
noggrannhet i yrkesutövningen och, där det behövs, utbildning, handled-
ning eller andra nödvändiga åtgärder, uppnår man samtidigt att kvaliteten
i vården förbättras.
Prövotid skall vidare kunna föreskrivas i de fall till följd av 3 eller 5 §
disciplinpåföljdslagen förutsättningar att meddela varning visserligen
inte föreligger men i vilka den legitimerade genom sitt förfarande på ett
allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Till följd av 3 § undantas
från disciplinpåföljd sådana förfaranden som inte avser vården av en en-
skild patient. För att prövotid skall kunna komma i fråga skall det även
här vara fråga om så allvarliga förseelser att de gränsar till återkallelse av
legitimation. När det gäller 5 § utesluter den likaledes behandling i dis-
ciplinväg av ett handlande som anmälts till åtal. Även sådana förfaranden
skall emellertid kunna leda till föreskrift om prövotid, om fråga är om
allvarlig brottslighet.
Inträffar under prövotiden på nytt en förseelse av vamingskaraktär el-
ler har den som ålagts prövotid genom något förfarande på ett allvarligt
sätt visat sig olämplig att utöva yrket skall enligt huvudregeln legitima-
tionen återkallas. Återkallelse kan emellertid underlåtas om särskilda skäl
föreligger. Denna säkerhetsventil ger Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd (HSAN) en möjlighet att göra en skälighetsbedömning, var-
vid hänsyn kan tas till bristande samband mellan förseelserna, tidsas-
pekter, den legitimerades vilja att genom egna åtgärder komma till rätta
med sina brister m.m. Underlåts av särskilda skäl återkallelse, kan i stäl-
let ny prövotid föreskrivas.
Prövotid skall slutligen även kunna föreskrivas i de fall en legitimerad
yrkesutövare på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet
befaras i en nära framtid inte komma att kunna utöva sitt yrke tillfreds-
ställande, såvida inte särskilda åtgärder kommer till stånd. Förslaget tar
närmast sikte på missbrukssituationer. Föreskrift om prövotid skall såle-
des i förebyggande syfte kunna beslutas innan exempelvis ett alkohol-
eller narkotikamissbruk nått det stadium att det står klart att yrkesutöva-
ren inte längre kan utöva sitt yrke tillfredsställande. För dessa fall kom-
mer prövotiden emellertid att ha en delvis annan innebörd än för de fall
som rör oskicklighet eller annan olämplighet. För sjukdomsfallen har inte
föreslagits någon särskild grund för återkallelse för den händelse något
Prop. 1997/98:109
Bilaga 5
224
inträffar under prövotiden, eftersom de nuvarande grunderna for återkal- Prop. 1997/98:109
lelse har ansetts tillräckliga. Bilaga 5
I de fall en legitimerad påstås ha visat grov oskicklighet i sin yrkesutöv-
ning eller är misstänkt för att ha begått ett grovt brott bör möjlighet fin-
nas att interimistiskt besluta om återkallelse av legitimationen. En sådan
möjlighet är särskilt angelägen i de fall den legitimerade inte är häktad
eller anhållen eller på annat sätt berövad friheten, men kan behövas även
i fall av denna karaktär .
- Utredningen föreslår därför en bestämmelse om interimistisk åter-
kallelse av legitimation, avsedd att omfatta de allvarligaste av de fall som
kan föranleda återkallelse av legitimation. Motivet för en sådan bestäm-
melse är säkerheten i vården. En sådan bestämmelse måste emellertid
kompletteras med en särskild rätt till skadestånd för det fall att tillräckli-
ga skäl inte förelegat för slutligt beslut om återkallelse av legitimationen.
Förslaget har utformats på delvis samma sätt som bestämmelsen om
interimistisk återkallelse av forskrivningsrätt i 10 § första stycket discip-
linpåföljdslagen. Den nödvändiga restriktiviteten understryks genom
skadeståndsreglerna. För att avgränsa tillämpningen av bestämmelsen till
de ytterlighetsfall den är tänkt för har, förutom krav på sannolika skäl
för återkallelse, det kravet uppställts att ett interimistiskt beslut är påkal-
lat från allmän synpunkt.
Ärenden om återkallelse av legitimation kräver normalt en skyndsam
handläggning, eftersom dröjsmål med att dra in en behörighet som inte
längre bör gälla kan medföra risker för säkerheten i vården. Samtidigt
måste emellertid rättssäkerheten för den yrkesutövare som talan riktas
emot tillgodoses. Huvudprincipen måste därför vara att handläggningen i
första hand inriktas på att snabbt fa fram en sådan utredning som möjlig-
gör slutligt beslut i återkallelseärendet. Först i de fall detta inte är möjligt
skall legitimationen i vissa fall kunna återkallas interimistiskt.
Det förhållandet att ett interimistiskt beslut meddelats får inte föranle-
da att den fortsatta handläggningen inte bedrivs på ett skyndsamt sätt.
Tvärtom är det då mycket angeläget med en särskilt skyndsam handlägg-
ning. Genom en tidsgräns på sex månader med möjlighet till förlängning
tillgodoses den enskildes krav på rättssäkerhet.
- Utredningen ser en särskild bestämmelse om ett strikt skadestånds-
ansvar för det allmänna som en förutsättning för att införa en allmän
möjlighet till interimistisk återkallelse av legitimation. Genom att en sär-
skild ersättningsbestämmelse införs för dessa fall beaktas den enskildes
krav på rättssäkerhet samtidigt som de tillämpande myndigheterna tving-
as att noga överväga i vilka fall en interimistisk återkallelse är påkallad.
Detta ger ett incitament till försiktighet hos den som tar initiativet till
åtgärden. Den person som drabbas hålls så långt möjligt skadeslös och
far upprättelse. Kostnaden bärs av staten som normalt är bärare av det
intresse som motiverat en interimistisk återkallelse av legitimation. Er-
sättningsrätten bör omfatta alla former av ren förmögenhetsskada. Skade-
225
15 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
stånd skall kunna jämkas om den skadelidande medverkat till skadan
genom vållande (6 kap. 1 § skadeståndslagen). Därigenom ges den ska-
delidande ett motiv att iaktta aktsamhet och att göra vad han kan för att
begränsa skadan.
Redan i dag finns ett fungerande system hos HSAN och Socialstyrelsen
genom vilket allmänheten kan få information om disciplinpåföljder m.m.
Anledning saknas att skapa ytterligare ett riksövergripande register med
syfte att ge allmänheten möjlighet till insyn.
För att Socialstyrelsen skall kunna utöva den tillsyn som det åligger
styrelsen måste den ha tillgång till erforderlig information. Vidare krävs
att denna information finns i sådan form, att den relativt snabbt kan tas
fram som underlag i tillsynsärenden m.m. Förslaget om föreskrift om
prövotid ställer ytterligare krav i detta hänseende. Erinras bör i detta
sammanhang om att tillsynsärendena numera handhas av styrelsens regi-
onala enheter, vilket medför behov av ett centralt register som dessa en-
heter har direkt tillgång till och gör ett manuellt register otillräckligt.
Därför är det rimligt att Socialstyrelsen skall ha möjlighet att inrätta ett
mer omfattande ADB-baserat register för tillsynsändamål.
Utformningen av ett sådant register inrymmer emellertid många intri-
kata frågor och avvägningar när det gäller den enskildes integritet å ena
sidan och framför allt patientintresset å andra sidan. Motsvarande fråge-
ställningar skall utredas när det gäller de nuvarande kriminal-, polis- och
körkortsregistren och när det gäller datalagen. Enligt direktiven skall re-
spektive utrednings arbete vara avslutat senast den 31 mars 1997. Mot
denna bakgrund har det ansetts lämpligast att utformningen av ett särskilt
register över hälso- och sjukvårdspersonal som utsatts för anmärkningar
på yrkesutövningen m.m. får utredas parallellt med eller sedan nyss-
nämnda utredningar slutförts.
Anses det inte möjligt att avvakta de nämnda utredningarna, synes al-
ternativet vara att utforma ett särskilt tillsynsregister enligt nu tillämpade
principer och efter mönster av det register som Alkoholinspektionen för
enligt alkohollagen. Det förutsätts då att utformningen av registret i ef-
terhand ses över för att anpassa det till vad som blir resultatet av förut
nämnda utredningar.
- Utredningen föreslår, om en sådan temporär lösning anses nödvän-
dig, att ett register för tillsynsändamål tillskapas vid sidan om de nuva-
rande registren - HSAN:s personregister för diarium och ärendehantering
och Socialstyrelsens register över legitimerad hälso- och sjukvårdsperso-
nal - och med användning av uppgifter ur dessa register. Ändamålet med
registret skall vara tillsyn och det skall även få användas för framställ-
ning av statistik. Registeransvaret skall ligga hos Socialstyrelsen. På
grund av att registret skulle komma att innehålla för den enskilde känsli-
ga uppgifter bör bestämmelserna tas in i lag. Registret avses innehålla
uppgifter om personer som är eller har varit legitimerade yrkesutövare
inom hälso- och sjukvården och som erhållit anmärkningar på yrkesutöv-
Prop. 1997/98:109
Bilaga 5
226
ningen genom beslut av Socialstyrelsen, HSAN eller domstol eller som Prop. 1997/98:109
gjort sig skyldiga till brott av betydelse för yrkesutövningen. Vilka do- Bilaga 5
mar och beslut som far registreras skall framgå av lagen.
Registret bör fa innehålla uppgift om beslutande domstol, beslutsdatum
och diarienummer avseende underrättelser enligt förordningen
(1982:117) om underrättelse till Socialstyrelsen om domar i vissa brott-
mål m.m. Underrättelseskyldigheten bör utvidgas så att styrelsen även
underrättas om avgöranden som rör konkreta missbrukssituationer avse-
ende legitimerade yrkesutövare. Exempel på sådana fall är domar varige-
nom legitimerade dömts for grovt rattfylleri eller beretts tvångsvård en-
ligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Hit bör även hänföras en
annan kategori avgöranden som rör hälsotillståndet, nämligen domar
varigenom legitimerade blivit föremål for vård enligt lagen om psykiat-
risk tvångsvård. Även uppgift om beslutsdatum och diarienummer såvitt
avser Socialstyrelsens egna beslut, varigenom anmärkningar på yrkes-
utövningen framställts, bör fa ingå i registret.
Absolut sekretess bör gälla för uppgift i registret. Samtliga uppgifter
som har tagits in i det föreslagna registret om en person bör gallras ut
senast fem år efter senaste registreringen. Detta innebär å andra sidan att
om något inträffar under femårsperioden som föranleder en registrering
så får även uppgifter som är äldre än fem år kvarstå i registret. Gallring
skall vidare ske snarast, om den som uppgiften gäller har avlidit.
Det förhållandet att det är fråga om från integritetssynpunkt mycket
känsliga uppgifter understryker vikten av att restriktiva regler ges for
åtkomsten till uppgifterna. Endast Socialstyrelsen bör ha sådan åtkomst
och inom styrelsen bör åtkomsten till registret begränsas till de enheter
som handlägger tillsynsärenden. Endast den som behöver uppgifterna på
grund av sina arbetsuppgifter bör ha tillgång till registret och då endast
till uppgifter som behövs för arbetets utförande.
Det ekonomiska utfallet av ett genomförande av forslagen blir i hög grad
beroende av i vilken utsträckning de nya möjligheterna tas i anspråk, nå-
got som inte låter sig bedömas med någon säkerhet. Kostnadsbedöm-
ningen begränsas därför till att gälla frågan om de åtgärdsmöjligheter
som föreslagits kan antas netto leda till besparingar eller kostnadsök-
ningar i de fall där de kommer till användning.
Förslaget om prövotid torde inte medföra ökade kostnader för det all-
männa. Förslaget syftar till att effektivisera de åtgärder som kan vidtas
mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och kommer troligen att
medföra kostnadsbesparingar genom att förre fel eller försummelser be-
gås.
Förslaget om interimistisk återkallelse av legitimation torde föra med
sig kostnadsbesparingar som sammantaget överstiger kostnaderna. Lika-
ledes kommer kostnaderna för ett register med all sannolikhet att under-
stiga de vinster i form av rationalisering och ökad effektivitet som upp-
227
nås genom att styrelsens arbete med tillsyn över hälso- och sjukvårdsper- Prop. 1997/98:109
sonalen underlättas. Bilaga 5
Sammanfattningsvis bör ett genomförande av förslagen således leda
till besparingar för det allmänna, huvudsakligen i fråga om dels vård-
kostnader, dels kostnader för vårdersättningar och förmåner från social-
försäkringen.
228
Prop. 1997/98:109
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område
dels att nuvarande 7 § skall betecknas 7 a §,
dels att 7 a, 16, 30 och 39 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 7, 7 b, 41 och
42 §§, samt närmast före 41 § en ny rubrik av följande lydelse.
7 § Har den som erhållit legitimation att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården varit oskicklig vid utövning av sitt yrke och framstår inte var-
ning som en tillräckligt ingripande åtgärd, kan föreskrift meddelas att den
legitimerade skall vara underkastad en prövotid om tre år, räknat från den
dag då beslutet börjar verkställas.
Detsamma gäller i fall, då till följd av bestämmelserna i 3 eller 5 § för-
utsättningar saknas att meddela varning, men den legitimerade genom sitt
förfarande på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad som på grund av sjukdom
eller någon liknande omständighet befaras inte komma att kunna utöva
sitt yrke tillfredsställande.
7 a § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt,
4. ålagts prövotid enligt 7 § första eller andra stycket och under prövo-
tiden på nytt gjort sig skyldig till en förseelse av beskaffenhet att föran-
leda varning eller genom något förfarande på ett allvarligt sätt visat sig
olämplig att utöva yrket.
Föreligger särskilda skäl far återkallelse underlåtas i fall som avses i
första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid på nytt kan meddelas.
Har någon på grund av auktorisation i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.
7 b § I ett ärende enligt 7 a § första stycket 1. far, om det finns sannolika
skäl för misstanke att den legitimerade varit grovt oskicklig vid utövning
av sitt yrke eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yr-
229
ket, legitimationen återkallas for tiden till dess frågan om återkallelse har
prövats slutligt, såvida det är påkallat från allmän synpunkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får giltighetstiden för beslutet förlängas med sex månader
åt gången.
16 § Ordföranden far ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om fö-
reläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 § första stycket eller
om tillfällig återkallelse enligt 7 b §, 8 § andra stycket, 10 § eller 12 §
andra stycket eller om utdömande av vite enligt 23 §,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om be-
slutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grun-
dad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd,
3. om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran i fall
när hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 8 § tredje stycket då den legi-
timerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.
30 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 7 b §, 8 § första och andra stycket, 10 §
första stycket och 12 § andra stycket.
39 § Beslut i frågor som avses i 7-12 §§ gäller omedelbart om inte annat
anges i beslutet.
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid avbrutits till följd av
beslut av domstol efter överklagande men föreskrives därefter ändå
prövotid, skall endast den tid under vilken verkställighet ägt rum räknas
in i prövotiden.
41 § Har ett beslut meddelats enligt 7 b § eller 8 § andra stycket och
återkallas senare inte legitimationen slutligt, har den legitimerade rätt till
ersättning av staten för ren förmögenhetsskada som därigenom tillfogats
honom.
42 § Ersättning kan vägras eller sättas ned om den legitimerade har för-
svårat sakens utredning eller på annat sätt genom vållande har medverkat
till skadan. Detsamma gäller i den mån det annars skulle vara oskäligt att
ersättning lämnas.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 6
1. Denna lag träder i kraft den.............
230
2. Föreskrift om prövotid far inte meddelas i fall där de omständigheter Prop. 1997/98:109
som åberopas till stöd for föreskriften hänför sig till tid före ikraftträdan- Bilaga 6
det.
231
Förslag till Prop. 1997/98:109
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården skall införas nya bestämmelser,
19 - 24 §§, samt närmast före 19 § en ny rubrik av följande lydelse.
19 § Socialstyrelsen får föra ett register med hjälp av automatisk databe-
handling, att användas för
1. tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal samt
2. framställning av statistik.
20 § Registret får omfatta personer som är eller har varit legitimerade
yrkesutövare inom hälso- och sjukvården.
Vid tillämpningen av första stycket jämställs med legitimerad yrkes-
utövare den som enligt särskilda föreskrifter har motsvarande behörighet.
21 § Registret far innehålla uppgift om
1. beslut och domar i ärenden enligt 4 och 7 - 12 §§ lagen (1994:954)
om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område varigenom
disciplinpåföljd ålagts, prövotid föreskrivits eller behörighet återkallats
eller inskränkts, såvitt avser beslutande myndighet eller domstol, be-
slutsdatum och diarienummer samt uppgift om överklagande har skett,
2. underrättelser enligt förordningen (1982:117) om underrättelse till
Socialstyrelsen om domar i vissa brottmål m.m., såvitt avser domstol,
beslutsdatum och diarienummer, samt
3. Socialstyrelsens beslut varigenom anmärkningar på yrkesutövningen
framställts, såvitt avser beslutsdatum och diarienummer.
22 § Om uppgift enligt 21 § skall registreras far även registreras följan-
de uppgifter om den person som uppgiften avser:
1. namn, personnummer, adress och telefonnummer,
2. legitimation, specialistkompetens eller annan yrkesbeteckning inom
hälso- och sjukvården, samt
3. arbetsplats med adress och telefonnummer.
23 § Om det beträffande en person inte har registrerats någon ytterligare
uppgift enligt 21 § under fem år från den senaste registreringen skall
uppgifter i registret om honom gallras ut. Om en registrerad avlider skall
uppgifter om honom gallras ut.
Uppgift som registrerats enligt 21 § skall gallras ut när senare beslut
eller dom avseende samma sak föreligger.
232
24 § Socialstyrelsen skall på lämpligt sätt lämna information om re-
gistret till den som kan komma att registreras i det. Informationen skall
innehålla upplysningar om
1. vem som är registeransvarig,
2. ändamålet med registret,
3. de uppgifter registret får innehålla,
4. de sekretess- och säkerhetsbestämmelser som gäller,
5. rätten att fa registerutdrag och att fa till stånd rättelse enligt datala-
gen (1973:289) samt
6. de bestämmelser om utgallring av uppgifter som gäller.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den.......
233
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen skall införas en ny be-
stämmelse, 7 kap. 15 a §, av föjande lydelse.
15 a § Sekretess gäller för uppgift i register hos Socialstyrelsen som förs
enligt lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst 50 år.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den................
234
Bilaga 7
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Hovrätten for Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i
Stockholms län, Justitiekanslem, Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrel-
sen, Riksåklagaren, Datainspektionen, Försvarsmakten, Riksförsäkrings-
verket (RFV), Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Hälso- och sjukvår-
dens ansvarsnämnd (HSAN), Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet,
Statens institutionsstyrelse, Sjöfartsverket, Statskontoret, Riksrevi-
sionsverket (RRV), Skolverket, Statens invandrarverk, Riksdagens om-
budsmän, Riksdagens revisorer, Landstingen i Halland, Jönköpings län,
Östergötland, Gävleborg, Västerbotten, Sörmland, Norrbottens län, Ble-
kinge, Örebro län, Skaraborg, Västmanland, Dalarna, Västernorrland,
Malmöhus läns, Uppsala, Kalmar och Kristianstads län, Göteborgs,
Malmö och Stockholms kommun, Karolinska Institutet (Kl), Linköpings
och Uppsala universitet, Apotekarsociteten, Apoteket AB, Landstings-
förbundet, Legitimerade Sjukgymnasters Riksorganisation (LSR), Prak-
tikertjänst AB, Sophiahemmet, SPRI, Stiftelsen Röda Korshemmet,
Svenska Arbetsgivarföreningen, Svenska Kommunalarbetarförbundet,
Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Advokatsamfund, SACO, Sveriges
Allmänna Patientförening, Sveriges farmaceutförbund, Sveriges Läkar-
förbund, Sveriges Psykologförbund, Sveriges Tandhygienistförening,
Sveriges Tandläkarförbund, TCO och Vårdförbundet.
Kriminalvårdsstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet,
Statens institutionsstyrelse, Skolverket, Statens invandrarverk, Röda kor-
sets sjukhus och Svenska arbetsgivareförening har inte funnit några skäl
att redovisa synpunkter med anledning av remissen. SACO har hänvisat
till inkomna yttranden från de medlemsförbund som haft ärendet på re-
miss.
Yttrande har inte kommit in från Luftfartsverket, Arbetarskyddsstyrel-
sen, Lunds universitet, Umeå universitet, Carlanderska sjukhemmet, De
Handikappades Riksförbund, LO, Legitimerade Kiropraktorers Riksor-
ganisation, Svenska logopedförbundet, Svenska Naprapatförbundet,
Svenska Privatläkarföreningen och Sveriges legitimerade optikers riks-
förbund.
235
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i fråga om
- skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
- behörighets- och legitimationsregler (3 kap.),
- begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgär-
der m.m. (4 kap.),
- disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. (5 kap.),
- Socialstyrelsens tillsyn (6 kap.),
- Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (7 kap.) och
- ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).
2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.
3 § Med vårdgivare avses i denna lag fysisk eller juridisk person som
bedriver hälso- och sjukvård.
4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 § använder en
skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och
som medverkar i vård, behandling eller undersökning av patienter,
3. den som i annat fall vid vård, behandling eller undersökning biträder
en legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel som omfat-
tas av särskilda föreskrifter och personal som är verksamma inom den
särskilda giftinformationsverksamheten vid Apoteket Aktiebolag och
som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplys-
ningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som skall
omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, eller
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
236
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av Prop. 1997/98:109
denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Bilaga 8
Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande behörig-
het.
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt ar-
bete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa
krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och genomföras i sam-
råd med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt.
2 § Den som har ansvaret för vården skall se till att patienten får upplys-
ningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som finns.
Om upplysningar inte kan lämnas till patienten, skall de i stället lämnas
till en närstående till patienten. Upplysningar skall dock inte lämnas till
patienten eller någon närstående i den utsträckning det finns hinder för
detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra styck-
et eller 9 § första stycket i detta kapitel.
3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och sjukvårds-
personalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. De efter-
levande skall visas hänsyn och omtanke.
4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med nog-
grannhet och omsorg.
5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen lår överlåta en ar-
betsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på en
god och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell kom-
petens till någon som saknar sådan kompetens svarar för att den som fatt
uppgiften har förutsättningar att fullgöra denna.
7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall rapportera till
vårdgivaren om en patient i samband med vård, behandling eller under-
sökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada
eller sjukdom.
237
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in-
om den enskilda hälso- och sjukvården far inte obehörigen röja vad han
eller hon i sin verksamhet har fatt veta om en enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att nå-
gon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en patients hälsotillstånd
gäller även i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till än-
damålet med vården och behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften
inte lämnas till patienten.
För den som genom anställning, uppdrag eller annan liknande grund
deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av denna lag, utan att
därför tillhöra eller ha tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen, gäller be-
stämmelserna i 6 kap. 5 §.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in-
om den enskilda hälso- och sjukvården får inte röja en uppgift från en
enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att den som lämnat
uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts för våld
eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården far inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som
han eller hon har fatt kännedom om i verksamheten och som har lämnats
dit för att användas som upplysning om eller underlag för behandling
eller annan liknande åtgärd.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter
1. som gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om upp-
gifterna i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polis-
myndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och
medicinska frågor behöver för sin verksamhet,
4. som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande
från högskoleutbildning, eller
5. som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet att ha
körkort eller traktorkort.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
238
1 § I detta kapitel ges bestämmelser för yrkesverksamhet inom hälso-
och sjukvården vad gäller
- legitimation,
- ensamrätt till yrke,
- skyddad yrkestitel,
- kompetens som Europaläkare och
- specialistkompetens.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
2 § Utövare av ett yrke som anges i nedanstående tabell skall efter ansö-
kan fa legitimation för yrket efter att ha avlagt den högskoleexamen eller
gått igenom den utbildning och, i förekommande fall, praktiktjänstgöring
som anges i tabellen.
Legitimation far inte meddelas om förhållandena är sådana att legiti-
mationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om sökan-
den hade varit legitimerad.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall i de
fall som anges i tabellen besluta om närmare föreskrifter om vilken ut-
bildning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för att fa legitimation.
Yrke/Yrkestitel Utbildning Praktisk tjänstgöring
1. apotekare
2. arbetsteurapeut
3. barnmorska
4. kiropraktor
5. logoped
6. läkare
7. naprapat
8. optiker
9. psykolog
10. psykoterapeut
11. receptarie
12. sjukgymnast
13. sjukhusfysiker
14. sjuksköterska
15. tandhygienist
16. tandläkare
apotekarexamen
arbetsterapeutexamen
bammorskeexamen
enligt föreskrift
logopedexamen
läkarexamen
enligt föreskrift
optikerexamen
psykologexamen
psykoterapeutexamen
receptarieexamen
sjukgymnastexamen
sjukhusfysikerexamen
sjuksköterskeexamen
tandhygienistexamen
tandläkarexamen
enligt föreskrift
enligt föreskrift
enligt föreskrift
enligt föreskrift
En legitimerad psykoterapeut skall i sin yrkesverksamhet ange sin
grundutbildning.
Bestämmelser om legitimation av yrkesutövare med utländsk utbild-
ning finns i 12 §.
239
Prop. 1997/98:109
3 § Beteckningen legitimerad far användas endast av yrkesutövare som Bilaga 8
fatt legitimation enligt 2 §.
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie
och tandläkare är endast den som har legitimation for yrket eller som
särskilt förordnats att utöva det.
5 § En i 2 § angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel) får användas endast
av yrkesutövare som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation
for yrket, eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
- kiropraktor,
- naprapat och
- optiker.
6 § Endast den som har avlagt högskoleexamen som anges i nedanståen-
de tabell och utövar yrke som anges i tabellen har rätt att använda den
angivna yrkestiteln (skyddad yrkestitel).
|
Yrke/Y rkestitel |
Utbildning |
|
1. audionom 2. biomedicinsk analytiker 3. dietist 4. ortopedingenjör |
audionomexamen |
Bestämmelser om rätt för yrkesutövare med utländsk utbildning att an-
vända en skyddad yrkestitel finns i 12 §.
7 § I yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område far den som
saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel inte använda en titel
som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.
8 § En legitimerad läkare som har gått igenom av regeringen föreskriven
praktisk utbildning skall efter ansökan få kompetens som allmänpraktise-
rande läkare (Europaläkare).
En läkare far ange att han eller hon har kompetens som allmänpraktise-
rande läkare endast om han eller hon har sådan kompetens (skyddad be-
teckning för Europaläkare).
240
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom av rege-
ringen föreskriven vidareutbildning skall efter ansökan få specialistkom-
petens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkom-
petens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan
specialistkompetens (skyddad specialistbeteckning).
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialist-
sjuksköterskeexamen i högskoleförordningen (1993:100) endast om han
eller hon avlagt en sådan examen (skyddad specialistbeteckning).
10 § Frågor om meddelande av legitimation, särskilt förordnande att
utöva yrke, kompetens som Europaläkare och som specialist prövas av
Socialstyrelsen.
11 § Regeringen får föreskriva vilka utbildningar utöver de som anges i
6 § som skall ge rätt att använda en skyddad yrkestitel.
12 § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om villkoren for att den som utomlands genomgått utbildning
skall få legitimation, rätt att använda en i 6 § angiven skyddad yrkestitel
eller särskilt förordnande att utöva yrke.
13 § Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbild-
ning eller praktisk tjänstgöring som sägs i 2 § förvärvat motsvarande
kompetens får Socialstyrelsen meddela honom eller henne legitimation.
Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbildning
som sägs i 6 § förvärvat motsvarande kompetens får Socialstyrelsen
meddela honom eller henne rätt att använda en skyddad yrkestitel.
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt under-
söker annans hälsotillstånd eller behandlar annan for sjukdom eller där-
med jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärder i före-
byggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock inte
den som enligt 1 kap. 4 § tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.
2 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte
16 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
241
1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt smittskyddsla-
gen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2. behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi el-
ler sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3. undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hyp-
nos,
4. behandla annan med användande av radiologiska metoder,
5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne
lämna skriftliga råd eller anvisningar for behandling, eller
6. prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser.
3 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte undersöka eller
behandla barn under åtta år.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
1 § Detta kapitel gäller personer som tillhör hälso- och sjukvårdsperso-
nalen i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. I kapitlet ges
bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. prövotid,
3. återkallelse av legitimation,
4. återkallelse av annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården och
5. begränsning av behörighet att förskriva narkotiska och alkoholhalti-
ga läkemedel samt teknisk sprit.
2 § Bestämmelserna i 3 - 5 §§ gäller endast yrkesutövning som har sam-
band med undersökning, vård och behandling av patienter eller klinisk
forskning på människor.
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte gör vad han eller hon är skyldig att göra enligt 2 kap.
1, 2, 4, 6, 8 och 9 §§ eller enligt någon annan föreskrift som är av direkt
betydelse för säkerheten i vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om felet
är ringa eller om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd under-
låtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
242
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även Prop. 1997/98:109
den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör Bilaga 8
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller hon
deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts
till åtal, får ett disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas eller
fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse
om anmälan enligt 7 kap. 12 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, far ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.
5 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 7 kap. 12 § el-
ler enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riks-
dagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med instruktion
för Justitiekanslem.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än tio år efter förseelsen.
6 § En prövotid om tre år kan föreskrivas den som fått legitimation att
utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården om denne varit oskicklig vid
utövning av sitt yrke eller på annat allvarligt sätt visat sig olämplig att
utöva yrket.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad yrkesutövare som på
grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma
att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.
7 § Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan ut-
öva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt
gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse eller annars på ett allvarligt sätt
visat sig olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses i
första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid på nytt kan meddelas yt-
terligare en gång.
Har någon som blivit auktoriserad i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
243
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen Prop. 1997/98:109
återkallas. Bilaga 8
8 § I ett ärende enligt 7 § första stycket 1 eller 4 far legitimationen åter-
kallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt, om det
finns sannolika skäl för återkallelse och det är påkallat från allmän syn-
punkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl far beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare högst
sex månader.
9 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör åter-
kallas enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade yrkesutövaren fö-
reläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom eller
henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, far legitima-
tionen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av legitimatio-
nen har prövats slutligt.
Har den legitimerade yrkesutövaren inte följt ett föreläggande om lä-
karundersökning inom ett år från det att han eller hon fick del av detta,
får legitimationen återkallas.
10 § Annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt 3 kap. får återkallas om den som
fått behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan ut-
öva yrket tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör återkal-
las, får den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats
slutligt.
11 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att förskri-
va narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får denna
behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in eller
begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.
12 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 11 §, får behörigheten dras in eller begränsas till dess frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats slutligt.
Beslutet enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.
244
Prop. 1997/98:109
13 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva Bilaga 8
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
efter ansökan när förhållandena medger det.
1 § Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av Social-
styrelsen.
För tillsyn över hälso- och sjukvård inom Försvarsmakten finns
särskilda bestämmelser.
2 § Den som, utan att bedriva hälso- och sjukvård, tar emot uppdrag från
hälso- och sjukvården avseende provtagning, analys eller annan utred-
ning som utgör ett led i bedömningen av en patients hälsotillstånd eller
behandling, står i denna verksamhet också under tillsyn av Socialstyrel-
sen.
3 § Socialstyrelsens tillsyn skall främst syfta till att förebygga skador
och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen skall genom
sin tillsyn stödja och granska verksamheten och hälso- och sjukvårdsper-
sonalens åtgärder.
4 § Om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning
inom hälso- och sjukvården drabbats av eller utsätts for risk att drabbas
av allvarlig skada eller sjukdom skall vårdgivaren snarast anmäla detta
till Socialstyrelsen. Om en patient drabbats av eller utsatts för risk att
drabbas av allvarlig skada eller sjukdom genom sådan verksamhet som
avses i 2 §, skall även den som bedriver sådan verksamhet anmäla detta
till Socialstyrelsen.
I 2 kap. 7 § finns bestämmelser om skyldighet for personalen att rap-
portera till vårdgivaren om en patient drabbats av eller utsatts for risk att
drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
5 § Den som på grund av anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av detta kapitel
får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande
anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
För den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in-
om den enskilda vården gäller bestämmelserna i 2 kap.
245
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
6 § Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av Socialstyrel
sens tillsyn enligt detta kapitel skall anmäla detta till Socialstyrelsen se
nast en månad innan verksamheten påbörjas.
7 § Anmälan enligt 6 § skall innehålla uppgifter om
1. verksamhetens inriktning,
2. var verksamheten skall bedrivas,
3. vem som är verksamhetschef,
4. vem som svarar for anmälningsskyldighet enligt 4 §,
5. verksamhet som avses i 2 § som anlitas eller avses anlitas och
6. den patientförsäkring som tecknats for verksamheten.
8 § Om verksamheten helt eller till väsentlig del forändras eller flyttas,
skall detta anmälas till Socialstyrelsen inom en månad efter genomföran-
det. Om verksamheten läggs ned, skall det utan dröjsmål anmälas till
Socialstyrelsen.
9 § Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt detta ka-
pitel och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på
Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material
som rör verksamheten till styrelsen samt att lämna de upplysningar om
verksamheten som styrelsen behöver for sin tillsyn.
Socialstyrelsen får förelägga den som bedriver verksamheten eller den
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen att lämna vad som begärs. I
föreläggandet får vite sättas ut.
10 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att in-
spektera verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och hälso-
och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Den som utfor inspektion har
rätt att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen, dock inte bostäder,
som används for verksamheten. Den som utfor inspektionen har rätt att
tillfälligt omhänderta handlingar, prover och annat material som rör verk-
samheten. Den vars verksamhet eller yrkesutövning inspekteras är skyl-
dig att lämna den hjälp som behövs vid inspektionen.
11 § Vid inspektion som avses i 10 § har den som utfor inspektionen rätt
att av polismyndigheten få den hjälp som behövs for att inspektionen
skall kunna genomföras.
12 § Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en
bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens till-
246
syn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det be-
hövs, göra anmälan till åtal.
13 § Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller kraven på
god vård och om missförhållandena är av betydelse för patientsäkerheten,
far styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa missförhållandena. I fö-
reläggandet far vite sättas ut. Detta gäller även verksamhet som avses i
2 § om verksamheten medför fara för patientsäkerheten.
14 § Ett föreläggande enligt 13 § skall innehålla uppgifter om de åtgär-
der Socialstyrelsen anser nödvändiga för att de påtalade missförhållande-
na skall kunna avhjälpas.
15 § Om ett föreläggande enligt 13 § inte följs och om missförhållande-
na är allvarliga, får Socialstyrelsen helt eller delvis förbjuda verksamhe-
ten.
16 § Om det är fara för patienters liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, far Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis
förbjuda verksamheten.
17 § Om det finns sannolika skäl för att verksamheten helt eller delvis
kommer att förbjudas enligt 15 eller 16 § och ett sådant beslut inte kan
avvaktas, får Socialstyrelsen tills vidare helt eller delvis förbjuda verk-
samheten.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
synnerliga skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare sex
månader.
18 § Om Socialstyrelsen finner skäl att överväga disciplinpåföljd, före-
skrift om prövotid, återkallelse av legitimation, återkallelse av annan be-
hörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården eller begränsning av
forskrivningsrätt enligt 5 kap., skall styrelsen anmäla detta hos Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd.
19 § Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 §, göra an-
mälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas är skä-
ligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket
fängelse är föreskrivet.
Särskilda regler gäller för åtal för brott enligt 6 § lagen (1991:115) om
åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.
20 § Om det finns sannolika skäl att misstänka att någon i sin verksam-
het bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 7 §, får Socialstyrelsen
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
247
förelägga denne att för viss tid upphöra med sin verksamhet. Ett sådant Prop. 1997/98:109
föreläggande far förenas med vite. Bilaga 8
Den som överträtt ett vitesföreläggande enligt första stycket far inte
dömas till straff för sådan verksamhet som omfattas av
vitesföreläggandet.
21 § Socialstyrelsen skall föra ett automatiserat register över verksam-
heter som anmälts enligt detta kapitel. Registret far användas för tillsyn
och forskning samt för framställning av statistik.
22 § Registret far innehålla uppgifter om
1. namn eller firma och personnummer eller organisationsnummer för
den som bedriver verksamheten,
2. var verksamheten bedrivs,
3. verksamhetens inriktning,
4. verksamhetens omfattning,
5. antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
6. verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7. patientförsäkring,
8. när inspektion gjorts,
9. datum för Socialstyrelsens beslut angående verksamheten och
10. när anmälan enligt 4 § gjorts.
Registret far inte innehålla uppgifter om enskilda patienter.
23 § Uppgifter enligt 22 § första stycket 8-10 som har tagits in i regist-
ret skall tas bort efter fem år eller då verksamheten lagts ned. Övriga
uppgifter som har tagits in i registret skall tas bort när nya uppgifter
kommer in eller då anmälan görs om att verksamheten lagts ned.
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Ansvarsnämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§.
2 § Ansvarsnämnden består av en ordförande och åtta andra ledamöter.
De utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie
domare. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera ställföreträda-
re. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit ordinarie domare.
För varje annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare som
skall utses för samma tid som ledamoten.
248
3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och sex andra leda-
möter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas.
Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.
4 § Ordföranden far ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om fö-
reläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 § första styck-
et eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 8 §, 9 § andra stycket, 10 §
andra stycket eller 12 §, eller om utdömande av vite enligt 10 § i detta
kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om be-
slutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grun-
dad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd,
3. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i
fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 9 § tredje stycket då den
legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.
5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare till-
lämpas.
6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp efter anmälan av Socialsty-
relsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv
kan anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6 - 13 §§ tas upp på anmälan av Socialsty-
relsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslem att göra anmälan i sådana ärenden som avses i första eller andra
stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339) om
Justitiekanslems tillsyn.
8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen
och vara egenhändigt undertecknad samt innehålla uppgifter om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, fördelsetid och post-
adress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
249
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om de kan lämnas utan sär-
skild utredning, uppgifter om dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld och
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller ansökan.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.
9 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att inom en viss tid komma in med kompletterande uppgifter
vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.
10 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden far förelägga den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
att ge in patientjournaler eller andra handlingar som behövs for utred-
ningen. I föreläggandet far vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.
11 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling far dock förekomma,
när det kan antas vara till fordel for utredningen.
12- § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser. Mot-
tagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
13 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte an-
svarsnämnden bestämmer att svaret far lämnas vid en muntlig förhand-
ling.
Av svaret skall det framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen
för sin inställning och de omständigheter som åberopas.
14 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden far också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket tillämpas
40 kap. 2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning for utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel for sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.
15 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta
hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras
eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
250
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga de-
lar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvud-
förhandling.
16 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får före-
läggas att inställa sig personligen vid påföljd att det inte utgör hinder för
ärendets vidare handläggning och avgörande om han eller hon uteblir.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling far av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för kostna-
der för resa och uppehälle. Nämnden far bevilja förskott på ersättningen.
Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regering-
en.
17 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 9 § första och andra stycket, 10 §
andra stycket och 12 § första stycket.
18 § En anmälan som gäller arbetstagare far helt eller delvis överlämnas
av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma
på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.
19 § Om en anmälan till ansvarsnämnden innehåller klagomål över
brister i kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen
hos ett landsting eller en kommun eller över något annat liknande för-
hållande och om det finns grundad anledning att anta att anmälan inte
kan föranleda disciplinpåföljd enligt denna lag, far nämnden överlämna
anmälan i den delen till landstinget eller kommunen för åtgärd.
20 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de förutsättningar för an-
mälan till åtal som anges i 6 kap. 19 § föreligger, skall nämnden göra en
sådan anmälan.
21 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om disciplinpå-
följd eller om prövotid, återkallelse eller begränsning av behörighet som
prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem
finns i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksda-
gens ombudsmän och i 6 § tredje stycket lagen (1975:1339) om Justitie-
kanslems tillsyn.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
251
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar verksamhet eller i
väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha gjort föreskriven an-
mälan till Socialstyrelsen enligt 6 kap. 6 - 8 §§ döms till böter.
2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet fortsätter att bedriva verk-
samhet i strid med förbud enligt 6 kap. 15 - 17 §§ döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
3 § Om en läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
annars har upphört, eller en läkare som har begränsad behörighet, obehö-
rigen och mot ersättning utövar läkaryrket, döms han eller hon till böter
eller fängelse i högst sex månader.
4 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den yrkesverk-
samhet som utövas av den som har legitimation som tandhygienist eller
som har föreskriven kompetens som tandhygienist eller tandsköterska.
5 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 7 § döms till
böter.
6 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller som un-
der utövning av verksamhet som sägs i 4 kap. uppsåtligen eller av oakt-
samhet tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är ringa,
eller framkallar fara för sådan skada, döms, om gärningen inte är belagd
med straff enligt 3 - 4 §§ i detta kapitel, till böter eller fängelse i högst
ett år. Detta gäller oavsett om skadan eller faran orsakats av olämplig
behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.
7 § Till ansvar enligt 3 - 6 §§ skall inte dömas om gärningen är belagd
med strängare straff i annan lag.
8 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till
brott som anges i 6 §, far Socialstyrelsen meddela förbud för honom eller
henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i 4
kap. Ett sådant förbud får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket får inte dömas
till straff för sådan verksamhet som omfattas av vitesförbudet.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
252
9 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 § Ansvarsnämndens slutliga beslut far överklagas av
1. Socialstyrelsen for att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 7 kap. 7 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot, eller
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt for Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslem att överklaga beslut om disciplinpåföljd, prövotid eller i behö-
righetsfråga med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om Justitiekanslems tillsyn. Sådant överklagande skall ske
inom tre veckor från det att beslutet har meddelats.
11 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 10 § får överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
12 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga beslu-
tet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt far dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot en ledamot av nämnden eller en
invändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 7 kap. 10 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite, eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.
13 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6 - 13 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid avbrutits till följd av be-
slut av domstol efter överklagande, men föreskrivs därefter ändå prövo-
tid, skall endast den tid under vilken verkställighet ägt rum räknas in i
prövotiden.
14 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
253
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
Bestämmelsen i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om förvalt-
ningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål där an-
svarsnämnden fattat beslut enligt denna lag.
15 § Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol med-
delar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet.
16 § Socialstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom-
stol, om beslutet gäller
1. behörighet, rätt att använda en skyddad yrkestitel och legitimation
enligt 3 kap.,
2. förbud att utöva verksamhet enligt 8 § och 6 kap. 20 §,
3. föreläggande enligt 6 kap. 9 § att lämna upplysningar, handlingar
eller annat material,
4. föreläggande enligt 6 kap. 13 § att avhjälpa missförhållanden i verk-
samheten,
5. förbud att driva verksamhet enligt 6 kap. 15 eller 16 §, eller
6. förbud tills vidare att driva verksamhet enligt 6 kap. 17 §.
Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag far inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
17 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
1. behörighet och legitimation för hälso- och sjukvårdspersonalen,
2. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen om detta behövs till
skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt,
3. att anmälan enligt 6 kap. 6 § skall innehålla uppgifter utöver dem
som anges i 6 kap. 7 §, om det är av särskilt värde för tillsynen och
4. hur anmälningsskyldigheten enligt 6 kap. 4 § första stycket skall
fullgöras.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen
(1998:000) om införande av lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.
254
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Förslag till lag om införande av lagen (1998:000) om yrkes-
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område;
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område träder i kraft den 1 januari 1999.
Vid ikraftträdandet skall följande lagar upphöra att gälla, nämligen la-
gen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m., lagen (1994:953) om åligganden för perso-
nal inom hälso- och sjukvården, lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område och lagen (1996:786) om tillsyn
över hälso- och sjukvården.
2 § I denna lag avses med
behörighetslagen lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m.,
disciplinpåföljdslagen lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens område,
tillsynslagen lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården
och
den nya lagen lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
3 § Behörighetslagens bestämmelser om rätt att utöva yrke som apoteka-
re och receptarie skall, trots vad som sägs i 1 §, gälla fram till den 1 janu-
ari 2000.
4 § Den som den 1 juli 1993 eller därefter har gått igenom treårig hög-
skoleutbildning med inriktning mot diagnostisk radiologi skall efter an-
sökan fa legitimation som sjuksköterska enligt den ordning som gällde
före den 1 juli 1993.
5 § Den som fått tandläkarexamen enligt de bestämmelser som gällde
före den 1 juli 1994 skall fullgöra praktisk tjänstgöring enligt bestämmel-
ser som gällde före denna tidpunkt för att fa legitimation som tandläkare.
6 § Regeringen far föreskriva vilka utbildningar som under tiden fram
till den 1 januari 2009 skall anses likvärdiga med sjukhusfysikerexamen
vid ansökan om legitimation som sjukhusfysiker.
255
7 § Föreskrift om prövotid far inte meddelas i fall där omständigheter
som skulle kunna leda till sådan föreskrift hänför sig till tid före den nya
lagens ikraftträdande.
8 § Övergångsbestämmelserna till tillsynslagen skall alltjämt gälla.
9 § Ärenden som har anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
före den 1 oktober 1994 skall prövas enligt lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Disciplinpåföljd far dock inte
åläggas om så inte kan ske även enligt disciplinpåföljdslagens eller den
nya lagens bestämmelser.
10 § Disciplinpåföljdslagens bestämmelser om preskription skall gälla
för förseelser som är begångna före den nya lagens ikraftträdande.
11 § Överklagande av beslut som har meddelats före den 1 januari 1999
sker enligt äldre bestämmelser.
12 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen eller i denna lag, skall
hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
256
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 2 a, 15 och 29 §§ hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2a§2
Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en
god vård. Detta innebär att den skall särskilt
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdsper-
sonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och ge-
nomföras i samråd med patienten.
Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt, sna-
rast ges en medicinsk bedömning
av sitt hälsotillstånd. Patienten skall
ges upplysningar om detta tillstånd
och om de behandlingsmetoder som
står till buds. Om upplysningarna
inte kan lämnas till patienten skall
de i stället lämnas till en närstående
till patienten. Upplysningar far
dock inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 8 § andra stycket eller 9 §
första stycket lagen (1994:953) om
åligganden för personal inom häl-
so- och sjukvården.
Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt, sna-
rast ges en medicinsk bedömning
av sitt hälsotillstånd. Patienten skall
ges upplysningar om detta tillstånd
och om de behandlingsmetoder som
står till buds. Om upplysningarna
inte kan lämnas till patienten skall
de i stället lämnas till en närstående
till patienten. Upplysningar far
dock inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller
9 § första stycket lagen (1998:000)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
I landstingen skall finnas möjlig- I landstingen skall finnas möjlig-
heter till anställning för läkares heter till anställning för läkares
allmäntjänstgöring enligt lagen allmäntjänstgöring enligt 3 kap.
(1984:542) om behörighet att utöva lagen (1998:000) om yrkesverk-
yrke inom hälso- och sjukvården samhet på hälso- och sjukvårdens
m.m. i sådan omfattning att alla område i sådan omfattning att alla
257
17 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
läkare som avlagt läkarexamen och läkare som avlagt läkarexamen och Prop. 1997/98:109
läkare med utländsk utbildning som läkare med utländsk utbildning som Bilaga 8
föreskrivits allmäntjänstgöring ges föreskrivits allmäntjänstgöring ges
möjlighet att fullgöra praktisk möjlighet att fullgöra praktisk
tjänstgöring för att få legitimation tjänstgöring för att få legitimation
som läkare. Anställning för all- som läkare. Anställning för all-
mäntjänstgöring skall ske för viss mäntjänstgöring skall ske för viss
tid. tid.
I landstingen skall också finnas möjligheter till anställning för läkares
specialiceringstjänstgöring enligt nämnda lag i en omfattning som mot-
svarar det planerade framtida behovet av läkare med specialistkompetens
i klinisk verksamhet. Regeringen får föreskriva att läkare under sådan
tjänstgöring med anställning vid en enhet som har upplåtits för grundläg-
gande högskoleutbildning av läkare skall anställas för viss tid.
Inom hälso- och sjukvård skall det finnas någon som svarar för verk-
samheten (verksamhetschef). Verksamhetschefen får dock bestämma
över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om
han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta.
Inom psykiatrisk tvångsvård och
vid tvångsisolering enligt smitt-
skyddslagen (1988:1472) skall verk-
samhetschefens uppgifter utövas av
läkare med specialistkompetens
(chefsöverläkare) eller, vid tvångsi-
solering, av sådan befattningshava-
re som förordnats enligt 50 § smitt-
skyddslagen.
Verksamhetschefen ansvarar för
ledningsuppgifter inom den psykiat-
riska tvångsvården endast om han
eller hon är läkare med specialist-
kompetens (chefsöverläkare). Om
verksamhetschefen inte har en så-
dan kompetens, skall en läkare med
specialistkompetens ges i uppdrag
att fullgöra dessa särskilda led-
ningsuppgifter.
Vid tvångsisolering enligt smitt-
skyddslagen (1988:1472) skall verk-
samhetschefens uppgifter utövas av
en läkare med specialistkompetens
(chefsöverläkare) eller av en sådan
befattningshavare som förordnats
enligt 50 a § smittskyddslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Senaste lydelse 1997:142.
3 Senaste lydelse 1997:980.
4 Senaste lydelse 1996:787.
258
Härigenom föreskrivs att 9 § och 16 § patientjoumallagen (1985:562)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skyldig att föra patientjournal är Skyldig att föra patientjournal är
1. den som enligt lagen 1. den som enligt 3 kap. lagen
(1984:542) om behörighet att utöva (1998:000) om yrkesverksamhet på
yrke inom hälso- och sjukvården hälso-och sjukvårdens område har
m.m. har legitimation eller särskilt legitimation eller särskilt förord-
förordnande att utöva visst yrke, nande att utöva visst yrke,
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
2. den som, utan att ha legitimation för yrket, utför arbetsuppgifter som
annars bara skall utföras av logoped, psykolog eller psykoterapeut inom
den allmänna hälso- och sjukvården eller sådana arbetsuppgifter inom
den enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt legitimerad yrkes-
utövare,
3. den som är verksam som ar- 3. den som är verksam som ku-
betsterapeut, kurator eller sjukhus- rator i den allmänna hälso- och
jysiker i den allmänna hälso- och sjukvården,
sjukvården.
Var och en som för patientjournal svarar för sina uppgifter i journalen
En joumalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på begä-
ran av patienten så snart som möj-
ligt tillhandahållas honom för läs-
ning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 8 § andra stycket
eller 9 § första stycket lagen
(1994:953) om åligganden för per-
sonal inom hälso- och sjukvården.
En joumalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på begä-
ran av patienten så snart som möj-
ligt tillhandahållas honom för läs-
ning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 2 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § första stycket lagen
(1988:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.
Frågor om utlämnande av en joumalhandling enligt första stycket prö-
vas av den som är ansvarig för patientjournalen. Anser denne att journal-
handlingen eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han genast
med eget yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen för prövning.
259
I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt andra stycket
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1992:1566.
2 Senaste lydelse 1994:958.
260
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 5 § patientskadelagen (1996:799) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I denna lag avses med
hälso- och sjukvård: så-
dan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125), annan liknande medi-
cinsk verksamhet samt verksamhet
inom detaljhandeln med läkemedel,
allt under förutsättning att det är
fråga om verksamhet som utövas av
personal som omfattas av lagen
(1994:953) om åligganden för per-
sonal inom hälso- och sjukvården.
vårdgivare: statlig myndig-
het, landsting och kommun i fråga
om sådan hälso- och sjukvård som
myndigheten, landstinget eller
kommunen har ansvar för (offentlig
vårdgivare) samt enskild som be-
driver hälso- och sjukvård (privat
vårdgivare).
§
I denna lag avses med
hälso- och sjukvård: så-
dan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125), annan liknande medi-
cinsk verksamhet samt verksamhet
inom detaljhandeln med läkemedel,
allt under förutsättning att det är
fråga om verksamhet som utövas av
personal som omfattas av 1 kap.
lagen (1998:000) om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens
område.
vårdgivare: fysisk eller ju-
ridisk person som bedriver hälso-
och sjukvård.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
261
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning
av teknisk sprit m.m.
Härigenom föreskrivs att 5 c § lagen (1961:181) om försäljning av tek-
nisk sprit m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5c§'
Om Hälso- och sjukvårdens an- Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd begränsat eller dragit svarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva teknisk behörighet att förskriva teknisk
sprit enligt 9 eller 10 § lagen sprit enligt 5 kap. 10 eller 11 § la-
(1994:954) om disciplinpåföljd gen (1988:000) om yrkesverksam-
m.m. på hälso- och sjukvårdens het på hälso- och sjukvårdens om-
område får sådan teknisk sprit på råde får sådan teknisk sprit på ordi-
ordination av läkaren eller tandlä- nation av läkaren eller tandläkaren
karen inte lämnas ut. Detsamma inte lämnas ut. Detsamma gäller när
gäller när Veterinära ansvarsnämn- Veterinära ansvarsnämnden dragit
den dragit in eller begränsat en ve- in eller begränsat en veterinärs be-
terinärs behörighet att förskriva hörighet att förskriva teknisk sprit,
teknisk sprit.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1996:1158.
262
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 22 c § läkemedelslagen (1992:859) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd begränsat eller dragit
in läkares eller tandläkares behö-
righet att förskriva alkoholhaltiga
läkemedel enligt 9 eller 10 § lagen
(1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens
område, får sådant läkemedel på
ordination av läkaren eller tandlä-
karen inte lämnas ut. Detsamma
gäller när Veterinära ansvarsnämn-
den dragit in eller begränsat veteri-
närs behörighet att förskriva alko-
holhaltiga läkemedel.
Förslagen lydelse
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva alkoholhal-
tiga läkemedel enligt 5 kap. 10 eller
11 § lagen (1998:000) om yrkes-
verksamhet på hälso- och sjukvår-
dens område, får sådant läkemedel
på ordination av läkaren eller tand-
läkaren inte lämnas ut. Detsamma
gäller när Veterinära ansvarsnämn-
den dragit in eller begränsat en ve-
terinärs behörighet att förskriva
alkoholhaltiga läkemedel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1996:1153.
263
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1992:860) om kontroll av narkoti-
ka skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av läkare,
tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med största för-
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
siktighet.
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd dragit in eller begrän-
sat en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel enligt 9 eller 10 § lagen
(1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens
område får sådant läkemedel inte
lämnas ut på ordination av läkaren
eller tandläkaren. Detsamma gäller
om Veterinär a ansvarsnämnden
dragit in eller begränsat en veteri-
närs behörighet att förskriva narko-
tiska läkemedel.
Om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd dragit in eller begrän-
sat en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel enligt 5 kap. 10 eller 11
§ lagen (1998:000) om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens
område får sådant läkemedel inte
lämnas ut på ordination av läkaren
eller tandläkaren. Detsamma gäller
om Veterinära ansvarsnämnden
dragit in eller begränsat en veteri-
närs behörighet att förskriva narko-
tiska läkemedel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1994:955.
264
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 14 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Tandläkare under specialistut- Tandläkare under specialistut-
bildning enligt lagen (1984:542) bildning enligt 3 kap. lagen
om behörighet att utöva yrke inom (1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvården m.m. skall hälso- och sjukvårdens område
förordnas för viss tid. skall förordnas för viss tid.
Tandläkare i vars arbetsuppgifter ingår att i väsentlig omfattning med-
verka i den grundläggande högskoleutbildningen för tandläkarexamen,
skall anställas för begränsad tid, om regeringen föreskriver det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1995:842.
265
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ombudsman avgör ärende genom beslut, vari han far uttala sig om hu-
ruvida åtgärd av myndighet eller befattningshavare strider mot lag eller
annan författning eller annars är felaktig eller olämplig. Ombudsman får
även göra sådana uttalanden som avser att främja enhetlig och ändamåls-
enlig rättstillämpning.
Ombudsman far som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshava-
re som genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten eller upp-
draget har begått annan brottslig gärning än tryckfrihetsbrott eller yttran-
defrihetsbrott. Ger utredningen i ärende ombudsman anledning anta att
sådan brottslig gärning begåtts, tillämpas vad som föreskrivs i lag om
förundersökning, åtal och åtalsunderlåtelse samt om allmän åklagares
befogenheter i övrigt i fråga om brott under allmänt åtal. I mål som har
väckts vid tingsrätt bör talan fullfölj
synnerliga skäl föranleder det.
Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och sjuk-
vården, tandvården eller detaljhan-
deln med läkemedel eller yrke som
veterinär har varit grovt oskicklig
vid utövningen av sitt yrke eller på
annat sätt visat sig uppenbart
olämplig att utöva detta, far om-
budsman göra anmälan till den som
har befogenhet att besluta om åter-
kallelse av legitimationen eller be-
hörigheten. Motsvarande anmälan
far göras i fråga om begränsning av
sådan legitimerad yrkesutövares
behörighet, om denna har missbru-
as till Högsta domstolen endast om
Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och sjuk-
vården, tandvården eller detaljhan-
deln med läkemedel eller yrke som
veterinär har varit grovt oskicklig
vid utövningen av sitt yrke eller på
annat sätt visat sig uppenbart
olämplig att utöva detta, får om-
budsman göra anmälan till den som
har befogenhet att besluta om åter-
kallelse av legitimationen eller
behörigheten. Motsvarande anmä-
lan får göras i fråga om begräns-
ning av sådan legitimerad yrkes-
utövares behörighet, om denne har
266
kat sin behörighet på något annat missbrukat sin behörighet på något Prop. 1997/98:109
sätt. annat sätt. Om den som är legitime- Bilaga 8
rad yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller de-
taljhandeln med läkemedel varit
oskicklig vid utövning av sitt yrke
eller på annat allvarligt sätt visat
sig olämplig att utöva yrket, får
ombudsman göra anmälan i fråga
om prövotid till den som har befo-
genhet att besluta därom.
Anser ombudsman det vara pakallat att befattningshavare avskedas el-
ler avstängs från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov eller
upprepad tjänsteförseelse, far han göra anmälan härom till den som har
befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När ombudsman har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
tredje eller fjärde stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
har sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.
7§2
Har myndighet meddelat beslut mot
befattningshavare i ärende om till-
lämpningen av särskilda bestämmelser
för tjänstemän i lag eller annan för-
fattning om disciplinansvar eller om
avskedande eller avstängning från
tjänsten på grund av brottslig gärning
eller tjänsteförseelse, far ombudsman
föra talan vid domstol om ändring i
beslutet. Detsamma gäller i fråga om
myndighets beslut i ärende om discip-
linansvar mot den som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen eller är vete-
rinär, krigsman eller disciplinansvarig
enligt lagen (1994:1811) om discipli-
nansvar inom totalförsvaret, m.m.
samt i fråga om myndighets beslut i
ärende om sådan behörighetsfråga som
avses i 6 § tredje stycket. Närmare
bestämmelser om sådan talan medde-
las i lag eller annan författning.
Har myndighet meddelat beslut mot
befattningshavare i ärende om till-
lämpningen av särskilda bestämmelser
för tjänstemän i lag eller annan för-
fattning om disciplinansvar eller om
avskedande eller avstängning från
tjänsten på grund av brottslig gärning
eller tjänsteförseelse, får ombudsman
föra talan vid domstol om ändring i
beslutet. Detsamma gäller i fråga om
myndighets beslut i ärende om discip-
linansvar mot den som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen eller är vete-
rinär, krigsman eller disciplinansvarig
enligt lagen (1994:1811) om discipli-
nansvar inom totalförsvaret, m.m.
samt i fråga om myndighets beslut i
ärende om prövotid eller sådan behö-
righetsfråga som avses i 6 § tredje
stycket. Närmare bestämmelser om
sådan talan meddelas i lag eller annan
författning.
Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av ombudsman, företräder ombudsmannen det allmänna
267
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om om- Prop. 1997/98:109
budsmannen har sökt ändring i beslutet. Bilaga 8
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning
på ombudsman. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första stycket
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej tillämpas i
fråga om tvist i vilken ombudsman för talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1997:561.
2 Senaste lydelse 1994:2068.
268
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1975:1339) om justitiekanslems
tillsyn skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har befattningshavare åsidosatt Har befattningshavare åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom discip-
linärt förfarande, far justitiekans-
lem göra anmälan till den som har
befogenhet att besluta om discip-
linpåföljd. Om den som är legitime-
rad eller annars behörig att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården,
tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller yrke som veterinär
har varit grovt oskicklig vid utöv-
ningen av sitt yrke eller på annat
sätt visat sig uppenbart olämplig att
utöva detta, far justitiekanslem göra
anmälan till den som har befogen-
het att besluta om återkallelse av
legitimationen eller behörigheten.
Motsvarande anmälan far göras i
fråga om begränsning av sådan le-
gitimerad yrkesutövares behörighet,
om denne har missbrukat sin behö-
righet på något annat sätt.
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom discip-
linärt förfarande, far Justitiekans-
lem göra anmälan till den som har
befogenhet att besluta om discip-
linpåföljd. Om den som är legiti-
merad eller annars behörig att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården,
tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel eller yrke som veterinär
har varit grovt oskicklig vid utöv-
ningen av sitt yrke eller på annat
sätt visat sig uppenbart olämplig att
utöva detta, far Justitiekanslem gö-
ra anmälan till den som har befo-
genhet att besluta om återkallelse
av legitimationen eller behörighe-
ten. Motsvarande anmälan får göras
i fråga om begränsning av sådan
legitimerad yrkesutövares behörig-
het, om denne har missbrukat sin
behörighet på något annat sätt. Om
den som är legitimerad yrkesutöva-
re inom hälso- och sjukvården,
tandvården eller detaljhandeln med
läkemedel varit oskicklig vid utöv-
ning av sitt yrke eller på annat all-
varligt sätt visat sig olämplig att
utöva yrket, får Justitiekanslem
göra anmälan i fråga om prövotid
till den som har befogenhet att be-
sluta därom.
Anser Justitiekanslem det vara påkallat att befattningshavare avskedas
eller avstänges från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
269
eller upprepad tjänsteförseelse, far han göra anmälan härom till den som Prop. 1997/98:109
har befogenhet att besluta om sådan åtgärd. Bilaga 8
När Justitiekanslem har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
första eller andra stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.
Har myndighet meddelat beslut Har myndighet meddelat beslut mot
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda bestäm-
melser för offentliga tjänstemän i lag
eller annan författning om discipli-
nansvar eller om avskedande eller
avstängning från tjänsten på grund
av brottslig gärning eller tjänsteför-
seelse, får Justitiekanslem föra talan
vid domstol om ändring i beslutet.
Detsamma gäller i fråga om myn-
dighets beslut i ärende om discipli-
nansvar mot den som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen eller är
veterinär, krigsman eller discipli-
nansvarig enligt lagen (1994:1811)
om disciplinansvar inom totalförsva-
ret, m.m. samt i fråga om myndig-
hets beslut i ärende om sådan behö-
righetsfråga som avses i 6 § första
stycket. Närmare bestämmelser om
sådan talan meddelas i lag eller an-
nan författning.
befattningshavare i ärende om till-
lämpningen av särskilda bestämmelser
för offentliga tjänstemän i lag eller
annan författning om disciplinansvar
eller om avskedande eller avstängning
från tjänsten på grund av brottslig gär-
ning eller tjänsteförseelse, får Justitie-
kanslem föra talan vid domstol om
ändring i beslutet. Detsamma gäller i
fråga om myndighets beslut i ärende
om disciplinansvar mot den som till-
hör hälso- och sjukvårdspersonalen
eller är veterinär, krigsman eller dis-
ciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m. samt i fråga om
myndighets beslut i ärende om prövo-
tid eller sådan behörighetsfråga som
avses i 6 § första stycket. Närmare
bestämmelser om sådan talan medde-
las i lag eller annan författning.
Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av Justitiekanslem, företräder Justitiekanslem det allmänna
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om Justitie-
kanslem har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning
på Justitiekanslem. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första
stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej till-
lämpas i fråga om tvist i vilken Justitiekanslem för talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1987:996.
270
2 Senaste lydelse 1994:2068.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
271
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Från skatteplikt undantas omsättning av tjänster som utgör sjukvård,
tandvård eller social omsorg samt tjänster av annat slag och varor som
den som tillhandahåller vården eller omsorgen omsätter som ett led i
denna.
Undantaget omfattar även
- kontroller och analyser av prov som tagits som ett led i sjukvården
eller tandvården, och
- omsättning av dentaltekniska produkter och av tjänster som avser så-
dana produkter, när produkten eller tjänsten tillhandahålls tandläkare,
dentaltekniker eller den för vars bruk produkten är avsedd.
Undantaget gäller inte omsättning av glasögon eller andra synhjälpme-
del även om varorna omsätts som ett led i tillhandahållandet av sjukvård.
Undantaget gäller inte omsätt-
ning av varor när de omsätts som
ett led i tillhandahållandet av en
sjukvårdstjänst utförd med stöd av
en särskild legitimation som apote-
kare eller receptarie.
Undantaget gäller inte vid vård av djur.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1994:498.
272
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-17
Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet
Arne Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 1998 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
(1998:000),
2. lag om införande av lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
4. lag om ändring i patientjoumallagen (1985:562),
5. lag om ändring i patientskadelagen (1996:799),
6. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,
7. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),
8. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
9. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
10. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
11. lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitiekanslems tillsyn och
12. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Maria Lockman och Christina Fleur och samt kammarrättsassessorn
Mikael Åberg.
Till Lagrådet har inkommit en skrivelse från Legitimerade Kiroprakto-
rers Riksorganisation.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
Förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Allmänna synpunkter
Den föreslagna lagen avser att ersätta fem lagar rörande hälso- och sjuk-
vård, nämligen lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område, lagen (1984:542) om behörig-
het att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m., lagen (1994:953) om
åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, lagen (1994:954)
om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område och lagen
(1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården. Lagförslaget inne-
håller därutöver vissa nyheter i sak.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 9
273
18 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 109
Lagrådet har - trots att några av de berörda lagarna tillämpats endast Prop. 1997/98:109
kort tid - inte något att invända mot att centrala bestämmelser rörande Bilaga 9
yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården nu samlas i en och samma
författning. Den föreslagna lagens inriktning och disposition föranleder
inte heller någon erinran från Lagrådets sida. Samtidigt tvingas Lagrådet
konstatera att lagförslaget framstår som otillräckligt genomarbetat. Som
Lagrådet kommer att utveckla närmare i det följande är det svårt att få
någon klar uppfattning om vilken innebörd grundläggande begrepp och
uttryck avses ha. I vissa fall synes vidare de föreslagna bestämmelserna
sinsemellan svårförenliga vartill kommer att lagtexten inte alltid stämmer
överens med motivuttalandena. En förutsättning för att det remitterade
förslaget skall kunna läggas till grund för lagstiftning är därför att det -
med beaktande av Lagrådets synpunkter - bearbetas ytterligare under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Innebörden av vissa begrepp
I 1 kap. 1 § anges att det i lagen ges bestämmelser om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. Med hälso- och sjukvård avses enligt
1 kap. 2 § "sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), tandvårdslagen (1985:125) samt verksamhet inom detaljhan-
del med läkemedel".
Med hälso- och sjukvård avses i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åt-
gärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och
skador. Till hälso- och sjukvården i den lagen hör även sjuktransporter
samt att ta hand om avlidna (1 § HSL).
Av det anförda följer att det remitterade lagförslagets definition på
hälso- och sjukvård är något mer omfattande än motsvarande definition i
HSL. Det är givetvis mindre lyckat att det centrala begreppet hälso- och
sjukvård givits olika betydelse i två grundläggande författningar på om-
rådet. Lagrådet har emellertid förståelse för att det ansetts ändamålsenligt
att inkludera tandvård och detaljhandel med läkemedel i det nya
regelsystemet och anser sig därför kunna godta vad som föreslagits i
detta hänseende.
Enligt 1 kap. 3 § avses med vårdgivare i den föreslagna lagen "fysisk
eller juridisk person som bedriver hälso- och sjukvård". Innehållet i para-
grafen är hämtat från 2 § tredje stycket lagen (1996:786) om tillsyn över
hälso- och sjukvården (tillsynslagen).
Begreppet vårdgivare har betydelse bl.a. vid bedömningen av om
Socialstyrelsen kan ingripa mot den som utövar verksamhet med anknyt-
ning till hälso- och sjukvårdens område (jfr 6 kap. 1 §). Socialstyrelsen
kan exempelvis med stöd av 6 kap. 13-15 §§ förelägga en vårdgivare att
avhjälpa uppmärksammade missförhållanden eller förbjuda denne att
bedriva verksamheten.
Innebörden av det i 1 kap. 3 § använda uttrycket "bedriver hälso- och
sjukvård" synes kunna ge upphov till tvekan. Rent språkligt ligger det
nära till hands att uppfatta uttrycket som omfattande även privata, i
betydelsen icke yrkesmässiga, vårdinsatser. För en sådan tolkning kan
även anföras att det i andra föreskrifter i det remitterade förslaget - t.ex.
2 kap. 4 §, 3 kap. 7 § och 4 kap. 1 § - sägs att dessa gäller enbart
274
yrkesverksamhet eller yrkesmässighet inom hälso- och sjukvårdsom-
rådet. Mot att det citerade uttrycket innefattar privat hälso- och sjukvård
talar dock att det inte framstår som rimligt om exempelvis Socialstyrel-
sens tillsyn skulle avse all icke yrkesmässig verksamhet. Vid föredrag-
ningen inför Lagrådet har också upplysts att endast yrkesmässiga vård-
givare skall omfattas av förslaget och att meningen varit att denna
begränsning skulle följa av bestämmelserna i 1 kap. 1 § om lagens inne-
håll.
Enligt Lagrådets uppfattning ger varken 1 kap. 1 § eller lagtexten i öv-
rigt klart besked om i vad mån begreppet vårdgivare i 1 kap. 3 § kan om-
fatta andra än sådana som bedriver yrkesmässig hälso- och sjukvård. An-
ses en begränsning till yrkesmässig verksamhet motiverad - en inskränk-
ning som Lagrådet inte har något att invända mot - bör detta framgå av
lagtexten.
Även i ett annat hänseende synes begreppet vårdgivare kunna ge upp-
hov till tolkningsproblem. Det synes närmare bestämt vara oklart om den
som utövar verksamhet som avses i 4 kap. 1 § (kvacksalveri) är en vård-
givare enligt lagens definition.
Rubriken till 4 kap. lyder "Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso-
och sjukvårdande åtgärder". Enligt 4 kap. 1 § gäller bestämmelserna i
kapitlet den som yrkesmässigt undersöker annans hälsotillstånd eller
behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att
vidta eller föreskriva åtgärder i förebyggande, botande eller lindrande
syfte. Bestämmelserna gäller dock inte den som enligt 1 kap. 4 § tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen. Av 4 kap. 2 och 3 §§ framgår vidare att
den som utövar verksamhet som avses i 4 kap. 1 § inte får behandla vissa
sjukdomar eller använda vissa behandlingsmetoder och att denne inte
heller får undersöka eller behandla barn under åtta år.
Ordalydelsen av 4 kap. 1 § kan knappast ges någon annan innebörd än
att bestämmelserna i 4 kap. gäller viss hälso- och sjukvård som
(yrkesmässigt) bedrivs av annan än den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen. Den som bedriver verksamheten skulle därmed bli
vårdgivare enligt 1 kap. 3 §. En sådan innebörd framstår emellertid som
mindre väl förenlig med lagförslaget i övrigt. Konsekvensen skulle näm-
ligen bli att den som exempelvis bedriver alternativ medicinsk verksam-
het enligt 4 kap. 1 § kommer att omfattas av bestämmelserna i 6 kap. om
socialstyrelsens tillsyn (se 6 kap. 1 §), exempelvis skyldigheten att göra
anmälan innan verksamheten påbörjas (6 kap. 6 §), att lämna upplys-
ningar om verksamheten (6 kap. 9 §) och att följa styrelsens föreläggan-
den att avhjälpa missförhållanden (6 kap. 13 §). I 8 kap. 6 § finns
emellertid särskilda regler om straff för den som bryter mot någon av
bestämmelserna i 4 kap. och i 8 kap. 8 § finns en bestämmelse om att
Socialstyrelsen får förbjuda den som genom lagakraftvunnen dom funnits
skyldig till brott som anges i 8 kap. 6 § att utöva verksamhet som avses i
4 kap. Avsikten har uppenbarligen varit att enbart bestämmelserna i 8
kap. 6 och 8 §§ - och alltså inte bestämmelserna i 6 kap. - skall tillämpas
på verksamhet som avses i 4 kap. Enligt Lagrådets mening bör det av
lagtexten tydligt framgå att den som bedriver sådan verksamhet som
Prop. 1997/98:109
Bilaga 9
275
avses i 4 kap. 1 § inte skall omfattas av tillsyn enligt 6 kap. En lösning
kan vara att ta in en bestämmelse om detta i 6 kap. 1 §.
I 1 kap. 4 § första stycket 2 och 3 förekommer som ett led i definitio-
nen av hälso- och sjukvårdspersonal uttrycket "vård, behandling eller
undersökning" av patienter. Samma uttryck återfinns i 2 kap. 7 §
(komplement till Lex Maria), 5 kap. 2 § (kretsen av personer som kan
träffas av disciplinpåföljd) och 6 kap. 4 § (Lex Maria). I 2 kap. om all-
männa skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal sägs il § att en
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull "vård" och att "vården" så
långt som möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten.
1 2 kap. 2 § föreskrivs att den som har ansvaret för "vården" skall se till
att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som finns.
För Lagrådet framstår det som osäkert hur begreppet "vård, behandling
eller undersökning" förhåller sig till begreppet "vård" och hur båda dessa
begrepp förhåller sig till "hälso- och sjukvård" enligt 1 kap. 2 §. Det sy-
nes antagligt att uttrycket "vård, behandling eller undersökning" i 2 kap.
7 §, 5 kap. 2 § och 6 kap. 4 § är avsett att ha en snävare innebörd än
"hälso- och sjukvård". Huruvida en sådan begränsning är åsyftad och
motiverad när uttrycket används i 1 kap. 4 § synes dock högst ovisst.
Liknande frågor kan ställas beträffande begreppet vård i 2 kap. 1 och
2§§.
Det är ägnat att försvåra förståelsen för och tillämpningen av en
lagstiftning om samma uttryck används i olika betydelser och om olika
uttryck används i en och samma betydelse. I vad mån detta är fallet
beträffande uttrycken "hälso- och sjukvård", "vård, behandling eller
undersökning" och "vård" är det svårt att ha någon bestämd uppfattning
om. Enligt Lagrådets mening är det angeläget att nu behandlade frågor
klarläggs under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Den i det remitterade förslaget använda terminologin framstår även i
andra hänseenden som oklar. Lagrådet återkommer till detta bl.a. i sam-
band med kommentaren till 8 kap. 3 och 4 §§.
Förhållandet till hälso- och sjukvårdslagen
2 kap. 1-3 §§ innehåller bestämmelser om allmänna skyldigheter för
hälso- och sjukvårdspersonalen. I 1 § sägs bl.a. att vården så långt som
möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten och att
patienten skall visas omtanke och respekt. Enligt 2 § skall den som har
ansvaret för vården om möjligt se till att patienten får upplysningar om
sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som finns. Av 3 §
framgår bl.a. att de efterlevande till en avliden patient skall visas hänsyn
och omtanke.
De återgivna bestämmelserna avses ersätta nuvarande - nära nog
likalydande - bestämmelser i 2-4 §§ lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen). Från den
synpunkten föranleder förslaget inte någon erinran (jfr dock vad Lagrådet
1 det föregående anfört om termen "vård"). Till saken hör emellertid att
bestämmelser av i stort sett samma innehåll finns intagna även i 2 a -
2 c §§ HSL, låt vara att sistnämnda bestämmelser enligt sin lydelse riktar
Prop. 1997/98:109
Bilaga 9
276
sig till den som bedriver hälso- och sjukvård och inte, som i det remitte- Prop. 1997/98:109
rade förslaget, till hälso- och sjukvårdens personal. Bilaga 9
Det lämpliga i denna dubbla reglering kan enligt Lagrådets mening
sättas i fråga. För den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen kan det
te sig egendomligt att vid sidan av sina skyldigheter enligt 2 kap. 1-3 §§
behöva beakta ett antal liknande men något annorlunda formulerade krav
som intagits i en annan författning. Lagrådet förordar att nu berörda
bestämmelser i ett lämpligt sammanhang omarbetas så att den dubbla
regleringen elimineras.
1 kap. 4 §
I paragrafen definieras vad som i lagen avses med hälso- och sjukvårds-
personal. Med sådan personal avses bl.a., enligt första stycket (punkt 1),
den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 § använder en skyd-
dad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården. De yrkestitlar vilkas
användning är skyddad enligt sistnämnda lagrum är audionom, biomedi-
cinsk analytiker, dietist och ortopedingenjör.
Enligt definitionen i förevarande lagrum föreligger den skillnaden att
den som har legitimation alltid räknas till hälso- och sjukvårdspersonal
medan den som har rätt till skyddad yrkestitel räknas till sådan personal
endast om han eller hon "använder" yrkestiteln. Varken i lagrådsremissen
eller i det betänkande som ligger till grund för det remitterade förslaget
(SOU 1996:138) har närmare utvecklats vad begreppet "använder" inne-
bär i förevarande sammanhang.
Enligt Lagrådets mening kan det diskuteras om det är lämpligt att låta
frågan om en yrkesutövare utgör hälso- och sjukvårdspersonal avgöras av
om denne använder sin yrkestitel. För såväl den enskilde yrkesutövaren
som för patienter och andra som anlitar yrkesutövaren måste det inte
sällan vara svårt att avgöra om rekvisitet "använder" är uppfyllt. Det är
tydligt att i bedömningen härav får ingå bl.a. huruvida yrkestiteln före-
kommer i yrkesregister eller telefonkatalog eller på brevpapper, fakturor,
dörrskylt eller liknande. För den som anlitar en yrkesutövare kan det
emellertid vara svårt att veta hur det förhåller sig i dessa avseenden inte
minst när det gäller nystartade verksamheter. Det kan också vara svårt att
avgöra om en yrkesutövare, som använt yrkestiteln, kan sluta att använda
denna med verkan att han inte längre räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal och vad som i så fall krävs för detta. Även för yrkes-
utövaren själv kan det som sagt vara svårt att i dessa och andra avseen-
den veta vad som gäller. Det är vidare att märka att rätten att använda de
ifrågavarande skyddade yrkestitlarna enligt förslaget knyts till vissa
examens- eller kompetensbevis. Det torde vara möjligt för en yrkes-
utövare att i sin verksamhet åberopa ett sådant bevis utan att han för den
skull kan sägas använda den yrkestitel som har sin grund i beviset. En
sådan ordning framstår som ologisk. En svaghet med den föreslagna ord-
ningen är också att yrkesutövaren i viss mån ges möjlighet att inta olika
ståndpunkter till frågan om han använder yrkestiteln beroende på i vilket
sammanhang frågan aktualiseras.
Det anförda visar enligt Lagrådets mening att den föreslagna ordningen
kan vålla problem i den praktiska tillämpningen. Även om vissa
277
klarlägganden skulle kunna göras i motiven anser Lagrådet att det är Prop. 1997/98:109
tveksamt om man bör behålla en ordning där användningen av yrkestiteln Bilaga 9
är avgörande för om en yrkesutövare skall räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal eller inte. Frågan om en yrkesutövare hör till denna
personalkategori har stor betydelse för såväl yrkesutövaren som personer
som anlitar honom. Det är viktigt att någon osäkerhet inte föreligger
mellan parterna på denna punkt.
En möjlighet att tillgodose kravet på tydlighet skulle kunna vara att
låta en frivillig registrering hos Socialstyrelsen vara avgörande i fråga
om såväl tillhörigheten till hälso- och sjukvårdspersonalen som rätten att
använda den skyddade yrkestiteln. I betänkandet (SOU 1996:138)
diskuterades om en central registrering skulle införas men tanken avvisa-
des med hänvisning till de administrativa insatser registreringen skulle
kräva. Enligt Lagrådets mening kan det med hänsyn till vad Lagrådet
anfört i det föregående finnas anledning att överväga frågan på nytt.
2 kap. 6 §
Paragrafen, som har förts över i oförändrat skick från 7 § åliggandelagen,
behandlar delegation av arbetsuppgifter.
Enligt första stycket far den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
överlåta en arbetsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med
kravet på en god och säker vård. Av förarbetena till bestämmelsen fram-
går att en förutsättning för att en arbetsuppgift skall kunna överlåtas till
någon annan är att den som överlåter uppgiften själv har formell kompe-
tens för denna (se prop. 1993/94:149 s. 70 och 119). Om detta skall gälla
generellt bör bestämmelsen förtydligas på denna punkt.
I andra stycket föreskrivs att den som överlåter en arbetsuppgift för
vilken det krävs formell kompetens till någon som saknar sådan kompe-
tens svarar för att den som fått uppgiften har förutsättningar att fullgöra
denna. Enligt Lagrådets mening är bestämmelsen olyckligt utformad. En
arbetsuppgift för vilken det krävs formell kompetens kan inte överlåtas
till någon som saknar sådan kompetens (jfr prop. 1993/94:149 s. 70). Av
förarbetena till bestämmelsen framgår att avsikten är att uttrycka att den
som överlåter en arbetsuppgift till någon som saknar formell kompetens
för denna uppgift inte ansvarar för hur denne fullgör uppgiften men
däremot för sin bedömning att denne skall kunna fullgöra den (se prop.
1993/94:149 s. 67 och 119). Detta följer i och för sig redan av första
stycket i förevarande paragraf. Lagrådet har dock ingen erinran mot att
en uttrycklig bestämmelse om detta tas in i andra stycket. För att den av-
sedda innebörden skall komma till klart uttryck bör bestämmelsen
emellertid formuleras om.
Lagrådet förordar att andra stycket ges följande lydelse:
"Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan svarar för att
denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften."
278
2 kap. 8 § Prop. 1997/98:109
Paragrafen är en av tre paragrafer (8-10 §§) som reglerar tystnadsplikten Bilaga 9
för den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården. I tredje stycket anges att bestämmel-
serna i 6 kap. 5 § - som motsvarar första stycket i förevarande paragraf -
gäller för den som genom anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av lagen utan att
därför tillhöra eller ha tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen.
Avsikten med bestämmelsen i tredje stycket är tydligen endast att ge
upplysning om att lagen innehåller föreskrifter om tystnadsplikt även för
vissa personer som inte faller inom kretsen av hälso- och sjukvårdsper-
sonal. Bestämmelsen har emellertid formulerats inte som ren upplysning
utan som en materiell regel. Det kan enligt Lagrådet vidare ifrågasättas
om det från systematisk synpunkt är lämpligt att i förevarande paragraf ta
in en erinran om vad som gäller för andra än hälso- och sjukvårdsperso-
nal. Det ifrågavarande kapitlet gäller ju endast skyldigheter för hälso-
och sjukvårdspersonal. Lagrådet förordar att tredje stycket far utgå.
2 kap. 9 §
I paragrafen anges att den som tillhör eller har tillhört hälso- och
sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården inte får
röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk
för att den som lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftsläm-
naren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Det kan konstateras att bestämmelsen förbjuder inte bara - som 2 kap.
8 och 10 §§ - ett röjande som sker obehörigen utan röjande över huvud
taget. Det finns inte heller - till skillnad från 2 kap. 8 § - något undantag
för det fall uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning eller någon
särreglering i fråga om tystnadsplikt i förhållande till den som uppgif-
terna avser. Det innebär att sekretessen enligt paragrafen är undantagslös.
Enligt den allmänna motiveringen finns motsvarande bestämmelse för
offentligt anställd personal i 7 kap. 6 § sekretesslagen. Sistnämnda
bestämmelse har visserligen i allt väsentligt samma innebörd som före-
varande paragraf. Det finns emellertid trots detta betydande skillnader i
fråga om tystnadsplikten i förevarande avseende mellan å ena sidan
offentligt anställda och å andra sidan anställda inom den enskilda vården.
För de offentligt anställda gäller sålunda undantag från tystnadsplikten
bl.a. enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen för det fall uppgiftsskyldighet föl-
jer av lag eller förordning och enligt 14 kap. 2 § för det fall en myndighet
behöver uppgiften för t.ex. förundersökning eller rättegång. Någon
motivering till den ifrågavarande skillnaden har inte lämnats vare sig i
förevarande lagstiftningsärende eller i det lagstiftningsärende genom vil-
ket den aktuella regeln ursprungligen infördes (prop. 1980/81:28, KU10;
6 a § lagen 1980:11 om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl.). I sistnämnda lagstiftningsärende synes dock målsättningen ha varit
att tystnadsplikten i princip skulle vara densamma för hälso- och
sjukvårdspersonalen, oavsett om fråga var om allmän eller enskild
verksamhet (a. prop. s. 22 f.). Enligt Lagrådets mening bör i det fortsatta
279
lagstiftningsarbetet övervägas om det finns skäl att upprätthålla den här Prop. 1997/98:109
berörda skillnaden mellan offentliganställda och anställda i enskild vård. Bilaga 9
5 kap. 2 §
Enligt denna paragraf gäller bestämmelserna i 3-5 §§ endast yrkesutöv-
ning som har samband med undersökning, vård och behandling av
patienter eller klinisk forskning på människor. Av förarbetena till den
motsvarande bestämmelsen i 3 § disciplinpåföljdslagen framgår att av-
sikten är från tillämpningsområdet för bestämmelserna om discip-
linansvar undanta fall som inte avser den egentliga patientvården (se
prop. 1993/94:149 s. 122).
Detta undantag torde följa även av den av Lagrådet föreslagna lydelsen
av 5 kap. 3 § första stycket. Godtas det förslaget ifrågasätter Lagrådet om
förevarande paragraf fyller någon egentlig funktion. Paragrafen synes
kunna utgå. I vart fall bör paragrafen omformuleras så att den begräns-
ning som avses kommer till tydligare uttryck.
5 kap. 3 §
Paragrafen, som motsvarar 4 § disciplinpåföljdslagen, innehåller de
grundläggande bestämmelserna om disciplinpåföljd. Enligt första stycket
(första meningen) far disciplinpåföljd åläggas om den som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör vad han
eller hon är skyldig att göra enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8 och 9 §§ eller enligt
någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för säkerheten av vår-
den.
I förarbetena till disciplinpåföljdslagen uttalas att disciplinpåföljd skall
kunna komma i fråga endast när åligganden som har direkt betydelse för
patientsäkerheten inte följts (se prop. 1993/94:149 s. 75f och 122).
Avsikten är således att det i första stycket använda uttrycket "som är av
direkt betydelse för säkerheten i vården" skall syfta på såväl åligganden
enligt de uppräknade paragraferna i 2 kap. som åligganden "enligt någon
annan föreskrift". Detta kan dock inte utläsas av lagtexten (jfr RÅ 1997
ref. 17). Lagrådet förordar att första meningen i första stycket ges föl-
jande lydelse:
"Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör en sådan skyldighet enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8
eller 9 § eller någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för säker-
heten i vården, får disciplinpåföljd åläggas."
5 kap. 6 §
Genom paragrafen införs en ny form av offentligrättsligt ingripande,
föreskrift om prövotid. Syftet med denna nya sanktion är att om möjligt
förebygga en framtida återkallelse av legitimation. För att markera att det
rör sig om en särskild sanktionsform bör rubriken närmast före paragra-
fen ändras till "Prövotid" och en särskild rubrik "Återkallelse av legiti-
mation" tas in nämast före 7 §.
I första stycket regleras två fall då prövotid kan föreskrivas för den
som fått legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården. Det
första fallet är när denne varit oskicklig vid utövning av sitt yrke. I
280
författningskommentaren sägs att prövotid i ett sådant fall skall kunna Prop. 1997/98:109
föreskrivas när en legitimerad yrkesutövare visat sig så oskicklig att var- Bilaga 9
ning inte bedöms som en tillräckligt ingripande åtgärd. Enligt Lagrådets
mening bör denna förutsättning framgå av lagtexten.
Det andra fallet då prövotid kan föreskrivas enligt första stycket är när
den legitimerade yrkesutövaren på annat allvarligt sätt visat sig olämplig
att utöva sitt yrke. Enligt författningskommentaren tar detta fall sikte på
förfaranden som inte avser den egentliga patientvården och förfaranden
som lett till åtal, dvs. förfaranden där förutsättningar att meddela varning
inte föreligger till följd av 2 och 4 §§ i förevarande kapitel. Detta framgår
emellertid inte av lagtexten. Enligt Lagrådets mening kan det också
ifrågasättas om en sådan begränsning är befogad. Om en legitimerad
yrkesutövare på annat sätt än genom oskicklighet har visat sig olämplig
att utöva sitt yrke, kan det finnas anledning att föreskriva prövotid även i
fall då varning i och för sig kan komma i fråga men en sådan åtgärd inte
framstår som tillräckligt ingripande. Att den legitimerade yrkesutövaren
skall ha visat sig olämplig på ett "allvarligt" sätt behöver dock inte anges
(och är inte heller språkligt korrekt); det ligger i sakens natur att endast
allvarligare förseelser e.d. kan visa att någon är olämplig för sitt yrke.
Med hänvisning härtill och till vad Lagrådet anfört i anslutning till
5 kap. 2 § förordas att första stycket ges följande lydelse:
"En prövotid om tre år kan föreskrivas för den som fatt legitimation att
utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, om denne varit oskicklig vid
utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig för yrket och
varning inte framstår som en tillräckligt ingripande åtgärd eller inte kan
komma i fråga enligt 3 eller 4 §."
5 kap. 7 §
Som Lagrådet tidigare förordat bör rubriken "Återkallelse av legitima-
tion" tas in närmast före denna paragraf.
Enligt första stycket (punkt 4) skall legitimation att utöva ett yrke inom
hälso- och sjukvården återkallas, om den legitimerade ålagts prövotid
enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt gjort sig skyldig till
en allvarlig förseelse eller annars på ett allvarligt sätt visat sig olämplig
att utöva yrket.
Att prövotid kan föreskrivas för en legitimerad yrkesutövare som, utan
att ha visat sig olämplig att utöva sitt yrke, har gjort sig skyldig till en
allvarlig förseelse sägs inte i 5 kap. 6 § första stycket. Där används i
stället uttrycket att denne har varit oskicklig vid utövning av sitt yrke.
Enligt Lagrådets mening bör motsvarande uttryck användas i förevarande
bestämmelse. Som Lagrådet anfört vid den tidigare nämnda bestämmel-
sen är det vidare onödigt - och dessutom språkligt inkorrekt - att före-
skriva att den legitimerade yrkesutövaren skall ha visat sig olämplig att
utöva sitt yrke på ett "allvarligt" sätt.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att första stycket 4 i föreva-
rande paragraf ges följande lydelse:
"ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt
varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket."
281
6 kap. 5 §
Enligt paragrafens första stycke får den som på grund av anställning,
uppdrag eller annan liknande grund deltar eller har deltagit i verksamhet
som omfattas av kapitlet inte obehörigen röja vad han eller hon därvid
fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållan-
den. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldig-
het som följer av lag eller förordning. Av paragrafens andra och tredje
stycken framgår att första stycket inte gäller för det allmännas verksam-
het och inte heller för hälso- och sjukvårdspersonal.
Första stycket tar således sikte på personer som deltar i privat hälso-
och sjukvård utan att tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen. För hälso-
och sjukvårdspersonalen gäller motsvarande bestämmelser enligt 2 kap.
8 § första stycket. För sådan personal gäller dessutom ett antal andra
bestämmelser om tystnadsplikt, nämligen 2 kap. 8 § andra stycket samt
2 kap. 9 och 10 §§. Vidare finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet i
2 kap. 11 §. Några motsvarigheter till dessa bestämmelser har inte före-
slagits för de personer som förevarande paragraf avser. Frågan om en
samordning av bestämmelserna för olika personkategorier som verkar
inom hälso- och sjukvården har inte heller diskuterats i remissen.
Det är enligt Lagrådets mening svårt att se varför skillnader har gjorts i
berörda avseenden mellan å ena sidan hälso- och sjukvårdspersonalen
och å andra sidan övriga personer som deltar i vården. En samordning av
bestämmelserna bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
6 kap. 19 §
I paragrafen föreskrivs skyldighet för Socialstyrelsen att göra åtalsan-
mälan. Enligt första stycket skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 §,
sådan anmälan göras om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas
är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vil-
ket fängelse är föreskrivet.
Skyldigheten att göra åtalsanmälan gäller således bara beträffande den
mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas och inte beträffande den mot
vilken längre gående åtgärder i form av prövotid eller återkallelse kan
övervägas. Begränsningen av skyldigheten att göra åtalsanmälan till
disciplinpåfoljdsfall synes hänga samman med bestämmelsen i 5 kap. 4 §
enligt vilken ett disciplinärt förfarande inte får inledas eller fortsättas i
fråga om en förseelse som anmälts till åtal. Enligt Lagrådets mening bör
man dock inte, när man reglerar skyldigheten att göra åtalsanmälan, be-
gränsa regleringen till endast vissa av de fall som skall föranleda
åtalsanmälan.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
"Socialstyrelsen skall göra anmälan till åtal, om någon i fall som avses
i 18 § är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott
för vilket fängelse är föreskrivet. Detta gäller dock inte om anmälan har
gjorts enligt 7 kap. 20 §."
Prop. 1997/98:109
Bilaga 9
282
6 kap. 20 §
Enligt första stycket far Socialstyrelsen, om det finns sannolika skäl att
misstänka att någon i sin verksamhet bryter mot bestämmelserna i 3 kap.
3 eller 5-7 §, förelägga denne att för viss tid upphöra med sin verksam-
het. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Enligt andra stycket får
den som överträtt ett vitesföreläggande inte dömas till straff för sådan
verksamhet som omfattas av vitesföreläggandet. Av 8 kap. 5 § framgår
att den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 5-7 § döms till
böter.
Bestämmelserna i förevarande paragraf är nya och avser fall då någon
obehörigen använder beteckningen legitimerad (3 kap. 3 §) eller en
yrkestitel som är skyddad (3 kap. 5 och 6 §§) eller som kan förväxlas
med en sådan (3 kap. 7 §). Det är givetvis viktigt att förhindra sådana
lagöverträdelser. Det kan emellertid enligt Lagrådets mening ifrågasättas
om den påföljd som föreskrivs i förevarande paragraf - och som innebär
ett temporärt förbud att driva näringsverksamhet - är den som i första
hand bör tillgripas.
Rätten att driva näring och utöva yrke är grundlagsskyddad enligt
2 kap. 20 § regeringsformen. Begränsningar i rätten far enligt lagrummet
införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen. Även om så-
dana intressen i och för sig kan anses föreligga i de aktuella fallen är det
inte givet att den föreslagna regleringen bör godtas. En reglering av
förevarande slag måste utformas så att det föreligger proportionalitet
mellan ingreppet och motstående intressen.
Enligt förevarande paragraf krävs för verksamhetsförbud endast att
personen i fråga brutit mot de angivna bestämmelserna i 3 kap. Varken i
remissen eller i det betänkande som ligger till grund för det remitterade
förslaget (SOU 1996:138) diskuteras närmare behovet av ett sådant
verksamhetsförbud för att förhindra de ifrågavarande lagöverträdelserna.
Det framgår sålunda inte varför mindre ingripande åtgärder, som förbud
vid vite att använda beteckningen legitimerad eller den skyddade yrkes-
titeln, skulle vara otillräckliga. Det bör i sammanhanget påpekas att den
aktuella bestämmelsen hade ett vidare tillämpningsområde enligt för-
slaget i betänkandet. Den omfattade där också brott mot de s.k.
kvacksalveribestämmelsema och synes ha utformats just med tanke på
sådana fall. I lagrådsremissen har brotten mot kvacksalveribestämmel-
sema i stället brutits ut och reglerats för sig i 8 kap. 6 och 8 §§. Det är
därvid att märka att kraven för att meddela verksamhetsförbud är
strängare enligt sistnämnda paragraf än enligt förevarande paragraf; bl.a.
krävs att personen i fråga genom dom, som vunnit laga kraft, funnits
skyldig till brott.
Slutsatsen av det anförda blir att Lagrådet avstyrker att det nu införs
bestämmelser om verksamhetsförbud enligt förslaget i 6 kap. 20 §.
Frågan om vilka åtgärder som bör kunna tillgripas mot den som bryter
mot förbudet att använda beteckningen legitimerad eller skyddad yrkes-
titel bör enligt Lagrådets mening övervägas ytterligare.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 9
283
8 kap. 3 §
I paragrafen, som motsvarar 10 § första stycket första meningen
behörighetslagen, föreskrivs att den som obehörigen och mot ersättning
utövar läkaryrket kan ådömas straff. Det gäller dock bara läkare vars
legitimation har återkallats eller vars behörighet annars har upphört eller
en läkare som har begränsad behörighet.
I den föreslagna lagen definieras inte vad som avses med uttrycket
"utövar läkaryrket" och någon sådan definition torde inte heller finnas i
någon annan författning (jfr prop. 1983/84:179 s. 46 f.). Viss ledning kan
möjligen hämtas från 3 kap. 4 §. Av den paragrafen framgår att endast
den som har legitimation för läkaryrket - eller som särskilt förordnats att
utöva det - är behörig att utöva yrke som läkare. Motsatsvis synes den
slutsatsen kunna dras att andra personkategorier i och för sig kan utöva
läkaryrket i lagens mening men att det i så fall sker obehörigen. Huruvida
sådana kategorier kan omfatta både personer med läkarexamen och
personer utan läkarexamen ger lagtexten dock inte någon upplysning om.
Av betydelse är också bestämmelserna i 4 kap. Dessa bestämmelser
bygger på tanken att envar har - inom de gränser som dras upp i kapitlet
- rätt att yrkesmässigt undersöka annans hälsotillstånd eller behandla
annan för sjukdom. Att beteckna sådan verksamhet som utövande av
läkaryrket går inte att förena med den ensamrätt till yrket som följer av
3 kap. 4 §.
Det kan mot den nu redovisade bakgrunden hävdas att
straffbestämmelsen i den nu behandlade paragrafen inte är tillämplig om
exempelvis en läkare, vars legitimation återkallats, utan åberopande av
sin tidigare behörighet bedriver verksamhet som är tillåten enligt 4 kap.
Mycket tyder dock på att en sådan begränsning av det straffbara området
inte varit åsyftad. Enligt Lagrådets mening måste sambandet mellan
förevarande straffbestämmelse och bestämmelserna i 3 kap. 4 § och
4 kap. klarläggas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
8 kap. 4 §
I första stycket föreskrivs att den som obehörigen och mot ersättning
utövar tandläkaryrket kan ådömas straff. Till skillnad från vad som före-
slagits beträffande läkare omfattar kriminaliseringen en vidsträckt
personkrets och är alltså inte begränsad till den vars legitimation åter-
kallats e.d.
Vad Lagrådet i anslutning till 8 kap. 3 § uttalat om läkare gäller till
viss del även tandläkare. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § om ensamrätt till
yrke är utformad på samma sätt för tandläkare som för läkare. I detta
hänseende föreligger ingen motsättning mellan bestämmelsen om ensam-
rätt och den nu aktuella straffbestämmelsen. Frågan är emellertid hur
dessa bestämmelser förhåller sig till verksamhet som avses i 4 kap. 1 §.
Ordalagen i den paragrafen synes inte utgöra något hinder mot att sådan
verksamhet omfattar t.ex. tandvård (jfr 1 kap. 2 §). Den rätt som i så fall
föreligger enligt 4 kap. att bedriva alternativ tandvård är inte förenlig
med en generell kriminalisering av verksamheten. Under det fortsatta
lagstiftningsarbetet måste därför räckvidden av straffbestämmelsen i
första stycket i förevarande paragraf analyseras och preciseras.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 9
284
I andra stycket anges att yrkesverksamhet som utövas av den som har
legitimation som tandhygienist eller som har föreskriven kompetens som
tandhygienist eller tandsköterska inte anses som obehörig utövning av
tandläkaryrket. Innebörden av bestämmelsen synes oklar. Läst enligt sin
ordalydelse kommer bestämmelsen i konflikt med vad som sägs i 3 kap.
4 § om ensamrätt till tandläkaryrket. I enlighet med vad Lagrådet har
anfört i anslutning till 8 kap. 3 § framstår det vidare som tveksamt om
tandläkaryrket över huvud taget kan utövas av annan än den som avlagt
tandläkarexamen. Lagrådet är närmast av uppfattningen att bestämmel-
serna i andra stycket kan undvaras.
Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
29 §
Andra stycket innebär enligt författningskommentaren att annan än
chefsöverläkare skall kunna vara verksamhetschef för en enhet där det
bedrivs psykiatrisk tvångsvård samt att en chefsöverläkare även fortsätt-
ningsvis skall utöva verksamhetschefens uppgifter i den del av vården
som regleras i tvångspsykiatrilagama. För att den avsedda innebörden
skall komma till bättre uttryck förordar Lagrådet att bestämmelsen ges
följande lydelse:
"Ansvaret för ledningsuppgifter rörande den psykiatriska tvångsvården
utövas av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare). Är
verksamhetschefen inte en läkare med sådan kompetens, fullgörs dessa
uppgifter av en särskilt utsedd chefsöverläkare."
Tredje stycket bör enligt Lagrådets mening på motsvarande sätt ges
följande lydelse:
"Ansvaret for ledningsuppgifter rörande tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472) utövas av en läkare med specialistkompe-
tens (chefsöverläkare). Är verksamhetschefen inte en läkare med sådan
kompetens, fullgörs dessa uppgifter av en särskilt utsedd chefsöverläkare
eller av en befattningshavare som förordnats enligt 50 a § smittskydds-
lagen."
Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän
6§
I tredje stycket föreslås som en ny ijärde mening en bestämmelse om
anmälan av ombudsman i fråga om prövotid som avses i den föreslagna
lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Enligt
denna bestämmelse får ombudsman göra en sådan anmälan bl.a. om en
legitimerad yrkesutövare på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva
sitt yrke.
Med anledning av den ändring som Lagrådet har föreslagit i 5 kap. 6 §
första stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens om-
råde bör ordet "allvarligt" utgå i förevarande bestämmelse.
Prop. 1997/98:109
Bilaga 9
285
|
Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns |
Prop. 1997/98:109 Bilaga 9 |
Denna paragraf bör ändras på det sätt Lagrådet förordat beträffande 6 §
lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
286
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 1998
Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Åsbrink,
Johansson, Klingvall, Ähnberg
Föredragande: statsrådet Klingvall
Prop. 1997/98:109
Regeringen beslutar proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område
287
Prop. 1997/98:109
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag (1998:000) om |
3 kap. 2, 11 och 12 §§ |
|
Lag (1998:000) om |
6§ |
(1998:000) om
yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens
område
Eländers Gotab 56086, Stockholm 1998
288