Regeringens proposition
1997/98:109

Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Prop.
1997/98:109

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 mars 1998

Laila Freivalds
Maj-Inger Klingvall
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till en ny lag om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område. Förslaget innebär, utöver vissa nyheter i
sak, att en samordning sker av lagen (1960:409) om förbud i vissa fall
mot yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, lagen
(1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m., lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården, lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område och lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och
sjukvården.
I propositionen föreslås att fyra nya yrkesgrupper skall omfattas av
bestämmelserna om legitimation, nämligen apotekare, receptarier,
arbetsterapeuter och sjukhusfysiker. Som ett komplement till
legitimationen föreslås även att de yrkesgrupper som i dag kan erhålla
legitimation också i samband härmed som huvudregel får ett skydd för
yrkestiteln. Regeringen anser att legitimerade kiropraktorer, naprapater
och optiker tills vidare bör undantas från detta titelskydd. Bland de yrken
som enligt regeringens förslag inte kommer att omfattas av
legitimationsbestämmelserna finns yrkesverksamheter som i och för sig
innebär risker från patientsynpunkt och där yrkesutövaren har en relativt
självständig yrkesroll. I propositionen föreslås att vissa av dessa
yrkesgrupper skall omfattas av en reglering i form av särskilt skyddade
yrkestitlar. Rätten till en sådan skyddad yrkestitel knyts inte till
legitimationen utan till ett visst examensbevis eller kompetensbevis.
Yrkesutövare som använder en skyddad yrkestitel vid verksamhet inom
hälso- och sjukvården ställs därigenom under samhällets tillsyn.
Audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och ortopedingenjörer
föreslås omfattas av regleringen om skyddad yrkestitel. Endast
sjuksköterskor som genomgått en reglerad vidareutbildning för
sjuksköterskor föreslås få rätt att använda den titel som motsvaras av
examen, skyddad specialistbeteckning.
I propositionen föreslås också att en treårig prövotid skall kunna
föreskrivas för legitimerad personal. En möjlighet till interimistisk
återkallelse av legitimationen föreslås vid fall av grov oskicklighet eller
uppenbar olämplighet. Vidare föreslås att den absoluta preskriptionstiden
för åläggande av disciplinpåföljd förlängs till tio år och att ordförandens
möjlighet att ensam fatta beslut i ärenden hos Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN) skall utvidgas.
I propositionen föreslås att HSAN:s beslut skall kunna överprövas av
länsrätt.
Även andra yrkesutövare än läkare med specialistkompetens
(chefsöverläkare) föreslås kunna utses till verksamhetschef vid enheter
där det bedrivs psykiatrisk tvångsvård. En chefsöverläkare skall även
fortsättningsvis utöva verksamhetschefens uppgifter i den del av vården
som regleras i tvångspsykiatrilagarna.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
I propositionen görs även ett antal konsekvensändringar. Dessa
ändringar föreslås träda i kraft samtidigt med den nya lagen.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagtext 8
2.1 Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område 8
2.2 Förslag till lag om införande av lagen om yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område 27
2.3 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) 29
2.4 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562) 31
2.5 Förslag till lag om ändring i patientskadelagen
(1996:799) 33
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m. 34
2.7 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen
(1992:859) 35
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika 36
2.9 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125) 37
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän 38
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn 41
2.12 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 44
3 Ärendet och dess beredning 45
3.1 Behörighetsfrågor 45
3.2 Tillsynsfrågor m.m. 45
3.3 Lagrådet 46
4 Nuvarande förhållanden 47
4.1 Allmänt om hälso- och sjukvårdslagstiftningen 47
4.1.1 Inledning 47
4.1.2 Hälso- och sjukvårdens mål 47
4.1.3 Allmänt om kraven på den offentliga hälso- och sjuk-
vårdens verksamhet 48
4.1.4 Allmänt om kraven på den enskilda hälso- och sjuk-
vårdens verksamhet 48
4.1.5 Allmänt om kraven på hälso- och sjukvårds-
personalen 49
4.2 1984 års behörighetslag 50
4.2.1 Inledning 50
4.2.2 De enskilda bestämmelserna 50
4.3 Kvacksalverilagen 53

4.4 Socialstyrelsens handläggning av legitimationsärenden
och vissa andra behörigheter 54
4.5 Internationella överenskommelser 55
4.5.1 Den nordiska överenskommelsen om en gemensam
arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal 55
4.5.2 Den europeiska unionen 56
4.6 Åliggandelagen 61
4.6.1 Bakgrund 61
4.6.2 Begreppet hälso- och sjukvårdspersonal 62
4.6.3 Allmänna åligganden 63
4.6.4 Tysnadsplikt m.m. 64
4.7 Disciplinpåföljdslagen 65
4.7.1 Disciplinpåföljder 65
4.7.2 Återkallelse av legitimation m.m. 66
4.7.3 Inskränkningar i förskrivningsrätten 67
4.7.4 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) 67
4.7.5 Överklagande m.m. 67
4.8 Offentlig tillsyn m.m. 68
4.8.1 Tillsynslagen 68
4.8.2 Tillsyn och kontrollmöjligheter i övrigt 69
4.9 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet 70
4.9.1 Inledning 70
4.9.2 Närmare om ansvarsnämndens uppgifter 71
4.9.3 Statistiska uppgifter 73
5 Överväganden och förslag 74
5.1 Inledning 74
5.1.1 Grundläggande principer för behörighetsregleringen 74
5.1.2 Behov av förändringar inom tillsynen över hälso-
och sjukvårdspersonalen 76
5.2 En ny lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område 78
5.3 Behörighetsregleringen för vissa yrkesgrupper 80
5.3.1 Inledning 80
5.3.1.1 Kriterier för legitimation 80
5.3.1.2 Skyddad yrkestitel för vissa legitimerade 83
5.3.1.3 Skyddad specialistbeteckning 86
5.3.1.4 Skyddad yrkestitel för andra än legitimerade 87
5.3.1.5 Ingen ytterligare utvidgning av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal 91
5.3.2 Legitimation 92
5.3.2.1 Arbetsterapeuter 92
5.3.2.2 Apotekare och receptarier 93
5.3.2.3 Sjukhusfysiker 94
5.3.2.4 Kiropraktorer 96
5.3.3 Skyddad yrkestitel för andra än legitimerade 100
5.3.3.1 Audionomer 100
5.3.3.2 Biomedicinska analytiker (laboratorieassistenter) 100
5.3.3.3 Dietister 102
5.3.3.4 Ortopedingenjörer 103
5.4 Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och
sjukvårdande åtgärder 104
5.4.1 Undantagna behandlingsmetoder och
sjukdomar m.m. 104
5.4 2 Straffbestämmelser m.m. 110
5.5 Nya former av sanktioner m.m. 113
5.5.1 Föreskrift om prövotid 113
5.5.2 Återkallelse av legitimation efter föreskrift om
prövotid 116
5.5.3 Förfarandet 118
5.6 Interimistisk återkallelse av legitimation 121
5.6.1 Utvidgade möjligheter till interimistisk återkallelse
av legitimation 121
5.6.2 En särskild ersättningsregel 125
5.7 Bestämmelsen om absolut preskription 127
5.7.1 Bakgrund 127
5.7.2 Absolut preskription 128
5.8 Ärenden hos HSAN i vilka ordföranden ensam får
fatta beslut. Överklagande av HSAN:s beslut 131
5.9 Riksövergripande register över hälso- och sjukvårds-
personalen 135
5.10 Bestämmelserna om verksamhetschef i hälso- och
sjukvårdslagen 137
5.11 Mervärdesskatt på sjukvård 139
5.11.1 Nuvarande regler 139
5.11.2 Undantag från skatteplikt 140
6 Kostnadskonsekvenser 145
6.1 Frågor om mervärdesskatt 145
6.2 Tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen 146
6.3 Förändrad instansordning vid överklagande av
HSAN:s beslut m.m. 147
7 Författningskommentar 147
7.1 Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område 147
7.2 Förslaget till lag om införande av lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 181
7.3 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763) 183
7.4 Förslaget till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562) 184
7.5 Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen
(1996:799) 184
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m. 184
7.7 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen
(1992:859) 184
7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika 184
7.9 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125) 185
7.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän 185
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn 185
7.12 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 185

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Ny behörighets-
reglering på hälso- och sjukvårdens område
m.m. (SOU 1996:138) 187
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag 200
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 215
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet om intyg och
utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårds-
personal i yrkesutövningen (SOU 1994:71) 216
Bilaga 5 Sammanfattning av betänkandet Förbättrad tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen (SOU 1995:147) 223
Bilaga 6 Betänkandets lagförslag 229
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna 235
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag 236
Bilaga 9 Lagrådets yttrande 273
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 1998 287
Rättsdatablad 288

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
2. lag om införande av lagen om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
4. lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),
5. lag om ändring i patientskadelagen (1996:799),
6. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,
7. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),
8. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
9. lag om ändring i tandvårdslagen (1995:125),
10. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
11. lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn,
12. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i fråga om
skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
behörighets- och legitimationsregler (3 kap.),
begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande
åtgärder (4 kap.),
disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. (5 kap.),
Socialstyrelsens tillsyn (6 kap.),
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet (7 kap.), och
ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).

2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.

3 § Med vårdgivare avses i denna lag fysisk eller juridisk person som
yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård.

4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 § använder en
skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och
som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en
legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel som
omfattas av särskilda föreskrifter och personal som är verksam inom den
särskilda giftinformationsverksamheten vid Apoteket Aktiebolag och
som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och
upplysningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som skall
omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, eller
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av
denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i
Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande
behörighet.
2 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal
Allmänna skyldigheter
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt
arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som
uppfyller dessa krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och
respekt.

2 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården skall se till att
patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som finns. Om upplysningar inte kan lämnas till
patienten, skall de i stället lämnas till en närstående till patienten.
Upplysningar skall dock inte lämnas till patienten eller någon närstående
i den utsträckning det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 §
sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § första stycket
i detta kapitel.

3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne.
De efterlevande skall visas hänsyn och omtanke.

4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med
noggrannhet och omsorg.

5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.

6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en
arbetsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på
en god och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan svarar för att
denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften.

7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall rapportera till
vårdgivaren om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats
av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
Tystnadsplikt m.m.
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han
eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att
någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en patients hälsotillstånd
gäller även i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till
ändamålet med hälso- och sjukvården är av synnerlig vikt att uppgiften
inte lämnas till patienten.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja en
uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att den
som lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts
för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Som obehörigt
röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer
av lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som
han eller hon har fått kännedom om i verksamheten och som har lämnats
dit för att användas som upplysning om eller underlag för behandling
eller annan liknande åtgärd. Som obehörigt röjande anses inte att någon
fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter
1. som gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgifterna i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och
medicinska frågor behöver för sin verksamhet,
4. som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande
från högskoleutbildning, eller
5. som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet att ha
körkort eller traktorkort.
3 kap. Behörighets- och legitimationsregler
1 § I detta kapitel ges bestämmelser för yrkesverksamhet inom hälso-
och sjukvården vad gäller
legitimation,
ensamrätt till yrke,
skyddad yrkestitel,
kompetens som Europaläkare, och
specialistkompetens.
Legitimation
2 § Den som i enlighet med vad som anges i nedanstående tabell har
avlagt högskoleexamen eller har gått igenom utbildning och som, i
förekommande fall, fullgjort praktisk tjänstgöring skall efter ansökan få
legitimation för yrket.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att
legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om
sökanden hade varit legitimerad.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall i de
fall som anges i tabellen besluta om närmare föreskrifter om vilken
utbildning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för att få
legitimation.

Yrke/Yrkestitel Utbildning Praktisk tjänstgöring
___________________________________________________________

1. apotekare apotekarexamen
2. arbetsterapeut arbetsterapeutexamen
3. barnmorska barnmorskeexamen
4. kiropraktor enligt föreskrifter enligt föreskrifter
5. logoped logopedexamen
6. läkare läkarexamen enligt föreskrifter
7. naprapat enligt föreskrifter enligt föreskrifter
8. optiker optikerexamen
9. psykolog psykologexamen enligt föreskrifter
10. psykoterapeut psykoterapeutexamen
11. receptarie receptarieexamen
12. sjukgymnast sjukgymnastexamen
13. sjukhusfysiker sjukhusfysikerexamen
14. sjuksköterska sjuksköterskeexamen
15. tandhygienist tandhygienistexamen
16. tandläkare tandläkarexamen
___________________________________________________________

En legitimerad psykoterapeut skall i samband med sin yrkesutövning
ange sin grundutbildning.
Bestämmelser om legitimation av yrkesutövare med utländsk
utbildning finns i 12 §.

3 § Beteckningen legitimerad får användas endast av den som fått
legitimation enligt 2 §.
Ensamrätt till yrke
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie
och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som
särskilt förordnats att utöva det.
Skyddad yrkestitel
5 § En i 2 § angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel) får användas endast
av den som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation för yrket
eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
kiropraktor,
naprapat, och
optiker.

6 § Endast den som har avlagt högskoleexamen som anges i
nedanstående tabell och utövar yrke som anges i tabellen har rätt att
använda den angivna yrkestiteln (skyddad yrkestitel).

Yrke/Yrkestitel Utbildning
___________________________________________________________
1. audionom audionomexamen
2. biomedicinsk analytiker biomedicinsk analytikerexamen
3. dietist dietistexamen
4. ortopedingenjör ortopedingenjörsexamen
___________________________________________________________

Bestämmelser om rätt för yrkesutövare med utländsk utbildning att
använda en skyddad yrkestitel finns i 12 §.

7 § I yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område får den som
saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel inte använda en titel
som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.
Kompetens som Europaläkare
8 § En legitimerad läkare som har gått igenom av regeringen föreskriven
praktisk utbildning skall efter ansökan få kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare).
En läkare får ange att han eller hon har kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare) endast om han eller hon har
sådan kompetens (skyddad beteckning för Europaläkare).
Specialistkompetens
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom av
regeringen föreskriven vidareutbildning skall efter ansökan få
specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har
specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon
har sådan specialistkompetens (skyddad specialistbeteckning).
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en
specialistsjuksköterskeexamen i högskoleförordningen (1993:100) endast
om han eller hon avlagt en sådan examen (skyddad specialistbeteckning).
Bestämmelser om förfarandet
10 § Frågor om meddelande av legitimation, av särskilt förordnande att
utöva yrke, av kompetens som Europaläkare och som specialist prövas av
Socialstyrelsen.
Bemyndiganden
11 § Regeringen får meddela föreskrifter om att utbildningar utöver dem
som anges i 6 § skall ge rätt att använda en skyddad yrkestitel.

12 § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om att den som utomlands genomgått utbildning skall få
legitimation, rätt att använda en i 6 § angiven skyddad yrkestitel eller
särskilt förordnande att utöva yrke.
Prövningar i särskilda fall
13 § Visar en yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom
utbildning eller praktisk tjänstgöring som sägs i 2 § förvärvat
motsvarande kompetens, får Socialstyrelsen meddela honom eller henne
legitimation.
Visar en yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom
utbildning som sägs i 6 § förvärvat motsvarande kompetens, får
Socialstyrelsen meddela honom eller henne rätt att använda en skyddad
yrkestitel.
4 kap. Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och
sjukvårdande åtgärder
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt
undersöker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller
därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärder i
förebyggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock
inte den som enligt 1 kap. 4 § tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.

2 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte
1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt
smittskyddslagen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2. behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi
eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3. undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under
hypnos,
4. behandla annan med användande av radiologiska metoder,
5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne
lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling, eller
6. prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser.

3 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte undersöka eller
behandla barn under åtta år.
5 kap. Disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m.
Allmänna bestämmelser
1 § Detta kapitel gäller personer som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. I
kapitlet ges bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. prövotid,
3. återkallelse av legitimation,
4. återkallelse av annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, och
5. begränsning av behörighet att förskriva narkotiska och
alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit.

2 § Bestämmelserna i 3-5 §§ gäller sådan yrkesutövning inom hälso- och
sjukvården som har betydelse för patientsäkerheten.
Bestämmelsen omfattar därutöver klinisk forskning på människor.
Disciplinpåföljd
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör en sådan skyldighet enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8
eller 9 § eller någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för
säkerheten i vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om felet är ringa eller
om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även
den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller hon
deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.
4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts
till åtal, får ett disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas
eller
fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse
om anmälan enligt 7 kap. 12 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.

5 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 7 kap. 12 §
eller enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med
instruktion för Justitiekanslern.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än tio år efter förseelsen.
Prövotid
6 § En prövotid om tre år kan föreskrivas för den som fått legitimation
att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, om denne varit oskicklig
vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig för yrket
och varning inte framstår som en tillräckligt ingripande åtgärd eller inte
kan komma i fråga enligt 2 eller 4 §.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad yrkesutövare som på
grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma
att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.
Återkallelse av legitimation
7 § Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt
varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses i
första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid kan meddelas ytterligare
en gång.
Har någon som blivit auktoriserad i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.

8 § I ett ärende enligt 7 § första stycket 1 eller 4 får legitimationen
återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt,
om det finns sannolika skäl för återkallelse och det är påkallat från
allmän synpunkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare högst
sex månader.

9 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade yrkesutövaren
föreläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom eller
henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får
legitimationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av
legitimationen har prövats slutligt.
Har den legitimerade yrkesutövaren inte följt ett föreläggande om
läkarundersökning inom ett år från det att han eller hon fick del av detta,
får legitimationen återkallas.
Återkallelse av annan behörighet
10 § Annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt 3 kap. får återkallas om den som
fått behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller visat sig olämplig att
utöva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör
återkallas, får den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har
prövats slutligt.
Begränsning av förskrivningsrätt
11 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att
förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får
denna behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in
eller begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.

12 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 11 §, får behörigheten dras in eller begränsas till dess frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats slutligt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.
Ny legitimation m.m.
13 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
efter ansökan när förhållandena medger det.
6 kap. Socialstyrelsens tillsyn
Allmänna bestämmelser
1 § Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av
Socialstyrelsen.
För tillsyn över hälso- och sjukvård inom Försvarsmakten finns
särskilda bestämmelser.

2 § Den som, utan att bedriva hälso- och sjukvård, tar emot uppdrag från
hälso- och sjukvården avseende provtagning, analys eller annan
utredning som utgör ett led i bedömningen av en patients hälsotillstånd
eller behandling, står i denna verksamhet också under tillsyn av
Socialstyrelsen.

3 § Socialstyrelsens tillsyn skall främst syfta till att förebygga skador
och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen skall genom
sin tillsyn stödja och granska verksamheten och hälso- och
sjukvårdspersonalens åtgärder.

4 § Om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller
utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom skall
vårdgivaren snarast anmäla detta till Socialstyrelsen. Om en patient
drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller
sjukdom genom sådan verksamhet som avses i 2 §, skall även den som
bedriver sådan verksamhet anmäla detta till Socialstyrelsen.
I 2 kap. 7 § finns bestämmelser om skyldighet för personalen att
rapportera till vårdgivaren om en patient drabbats av eller utsatts för risk
att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.

5 § Den som på grund av anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av detta kapitel
får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande
anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
För den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda vården gäller bestämmelserna i 2 kap.
Anmälan av verksamhet m.m.
6 § Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av
Socialstyrelsens tillsyn enligt detta kapitel skall anmäla detta till
Socialstyrelsen senast en månad innan verksamheten påbörjas.

7 § Anmälan enligt 6 § skall innehålla uppgifter om
1. verksamhetens inriktning,
2. var verksamheten skall bedrivas,
3. vem som är verksamhetschef,
4. vem som svarar för anmälningsskyldighet enligt 4 §,
5. verksamhet som avses i 2 § som anlitas eller avses anlitas, och
6. den patientförsäkring som tecknats för verksamheten.

8 § Om verksamheten helt eller till väsentlig del förändras eller flyttas,
skall detta anmälas till Socialstyrelsen inom en månad efter
genomförandet. Om verksamheten läggs ned, skall det utan dröjsmål
anmälas till Socialstyrelsen.
Socialstyrelsens befogenheter
9 § Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt detta
kapitel och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att
på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material
som rör verksamheten samt att lämna de upplysningar om verksamheten
som styrelsen behöver för sin tillsyn.
Socialstyrelsen får förelägga den som bedriver verksamheten eller den
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen att lämna vad som begärs. I
föreläggandet får vite sättas ut.

10 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att
inspektera verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och
hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Den som utför
inspektion har rätt att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen, dock
inte bostäder, som används för verksamheten. Den som utför
inspektionen har rätt att tillfälligt omhänderta handlingar, prover och
annat material som rör verksamheten. Den vars verksamhet eller
yrkesutövning inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid
inspektionen.

11 § Vid inspektion som avses i 10 § har den som utför inspektionen rätt
att av polismyndigheten få den hjälp som behövs för att inspektionen
skall kunna genomföras.
Åtgärder mot vårdgivare m.fl.
12 § Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en
bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens
tillsyn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det
behövs, göra anmälan till åtal.
13 § Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller kraven på
god vård och om missförhållandena är av betydelse för patientsäkerheten,
får styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa missförhållandena. I
föreläggandet får vite sättas ut. Detta gäller även verksamhet som avses i
2 § om verksamheten medför fara för patientsäkerheten.

14 § Ett föreläggande enligt 13 § skall innehålla uppgifter om de
åtgärder Socialstyrelsen anser nödvändiga för att de påtalade
missförhållandena skall kunna avhjälpas.

15 § Om ett föreläggande enligt 13 § inte följs och om
missförhållandena är allvarliga, får Socialstyrelsen helt eller delvis
förbjuda verksamheten.

16 § Om det är fara för patienters liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis
förbjuda verksamheten.

17 § Om det finns sannolika skäl för att verksamheten helt eller delvis
kommer att förbjudas enligt 15 eller 16 § och ett sådant beslut inte kan
avvaktas, får Socialstyrelsen tills vidare helt eller delvis förbjuda
verksamheten.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
synnerliga skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare sex
månader.
Åtgärder mot hälso- och sjukvårdspersonal
18 § Om Socialstyrelsen anser att det finns skäl för disciplinpåföljd,
föreskrift om prövotid, återkallelse av legitimation, återkallelse av annan
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården eller begränsning
av förskrivningsrätt enligt 5 kap., skall styrelsen anmäla detta hos Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd.

19 § Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 §, göra
anmälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas är
skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket
fängelse är föreskrivet.
Särskilda regler gäller för åtal för brott enligt 6 § lagen (1991:115) om
åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.
Register
20 § Socialstyrelsen skall föra ett automatiserat register över
verksamheter som anmälts enligt detta kapitel. Registret får användas för
tillsyn och forskning samt för framställning av statistik.

21 § Registret får innehålla uppgifter om
1. namn eller firma och personnummer eller organisationsnummer för
den som bedriver verksamheten,
2. var verksamheten bedrivs,
3. verksamhetens inriktning,
4. verksamhetens omfattning,
5. antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
6. verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7. patientförsäkring,
8. när inspektion gjorts,
9. datum för Socialstyrelsens beslut angående verksamheten, och
10. när anmälan enligt 4 § gjorts.
Registret får inte innehålla uppgifter om enskilda patienter.

22 § Uppgifter enligt 21 § första stycket 8-10 som har förts in i registret
skall tas bort efter fem år eller då verksamheten lagts ned. Övriga
uppgifter som har förts in i registret skall tas bort när nya uppgifter
kommer in eller då anmälan görs om att verksamheten lagts ned.
7 kap. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Ansvarsnämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§.

2 § Ansvarsnämnden består av en ordförande och åtta andra ledamöter.
De utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie
domare. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera
ställföreträdare. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit
ordinarie domare. För varje annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt
antal ersättare som skall utses för samma tid som ledamoten.

3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och sex andra
ledamöter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter
kallas. Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.

4 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 § första
stycket eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 8 §, 9 § andra stycket,
10 § andra stycket eller 12 §, eller om utdömande av vite enligt 10 § i
detta kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om det
finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd och beslutet inte gäller en fråga av principiell
beskaffenhet,
3. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i
fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 9 § tredje stycket då den
legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare
tillämpas.

6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
Handläggning i ansvarsnämnden
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten
inte själv kan anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§ tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att göra anmälan i sådana ärenden som avses i första eller
andra stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion
för Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339)
om Justitiekanslerns tillsyn.

8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen
och vara egenhändigt undertecknad samt innehålla uppgifter om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, fördelsetid och post-
adress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om de kan lämnas utan
särskild utredning, uppgifter om dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld, och
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller ansökan.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.

9 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att inom en viss tid komma in med kompletterande uppgifter
vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.

10 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
att ge in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för
utredningen. I föreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.

11 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma,
när det kan antas vara till fördel för utredningen.

12 § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser.
Mottagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.

13 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte
ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig
förhandling.
Av svaret skall det framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen
för sin inställning och de omständigheter som åberopas.

14 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket gäller 40 kap.
2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.

15 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta
hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras
eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga
delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom
huvudförhandling.

16 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får
föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd att det inte utgör hinder
för ärendets vidare handläggning och avgörande om han eller hon uteblir.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på
ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas
av regeringen.
17 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 9 § första och andra styckena, 10 §
andra stycket och 12 § första stycket.
Överlämnande av vissa ärenden
18 § En anmälan som gäller arbetstagare får helt eller delvis överlämnas
av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma
på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.

19 § Om en anmälan till ansvarsnämnden innehåller klagomål över
brister i kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen
hos ett landsting eller en kommun eller över något annat liknande
förhållande och om det finns grundad anledning att anta att anmälan inte
kan föranleda disciplinpåföljd enligt denna lag, får nämnden överlämna
anmälan i den delen till landstinget eller kommunen för åtgärd.

20 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de förutsättningar för
anmälan till åtal som anges i 6 kap. 19 § föreligger, skall nämnden göra
en sådan anmälan.

21 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om
disciplinpåföljd eller om prövotid, återkallelse eller begränsning av
behörighet som prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller
Justitiekanslern finns i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § tredje stycket lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
8 kap. Ansvarsbestämmelser, överklagande m.m.
Ansvarsbestämmelser
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar verksamhet eller i
väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha gjort föreskriven
anmälan till Socialstyrelsen enligt 6 kap. 6-8 §§ döms till böter.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet fortsätter att bedriva
verksamhet i strid med förbud enligt 6 kap. 15-17 §§ döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

3 § Om en läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
eljest har upphört, eller en läkare som har begränsad behörighet,
obehörigen och mot ersättning utövar läkaryrket, döms han eller hon till
böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den
yrkesverksamhet som utövas av den som har legitimation som
tandhygienist eller som har föreskriven kompetens som tandhygienist
eller tandsköterska.

5 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 5-7 § döms till
böter.

6 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller som
under utövning av verksamhet som sägs i 4 kap. uppsåtligen eller av
oaktsamhet tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är
ringa, eller framkallar fara för sådan skada, döms, om gärningen inte är
belagd med straff enligt 3 eller 4 § i detta kapitel, till böter eller fängelse
i högst ett år. Detta gäller oavsett om skadan eller faran orsakats av
olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.

7 § Till ansvar enligt 3 6 §§ skall inte dömas om gärningen är belagd
med strängare straff i annan lag.
Vitesföreläggande m.m.
8 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till
brott som anges i 6 §, får Socialstyrelsen meddela förbud för honom eller
henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i
4 kap. Ett sådant förbud får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket får inte dömas
till straff för gärning som omfattas av vitesförbudet.
Överklagande av ansvarsnämndens beslut
9 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

10 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 7 kap. 7 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot, eller
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att överklaga beslut om disciplinpåföljd, prövotid eller i
behörighetsfråga med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Sådant överklagande skall ske
inom tre veckor från det att beslutet har meddelats.

11 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 10 § får överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

12 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga
beslutet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot en ledamot av nämnden eller en
invändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 7 kap. 10 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite, eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.

13 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6 13 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid upphävts till följd av be-
slut av domstol efter överklagande, men föreskrivs därefter ändå prövo-
tid, skall endast den tid under vilken prövotid pågått räknas in i prövo-
tiden.

14 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
Bestämmelsen i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om
förvaltningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål där
ansvarsnämnden fattat beslut enligt denna lag.
Överklagande av Socialstyrelsens beslut m.m.
15 § Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol
meddelar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i
beslutet.

16 § Socialstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om beslutet gäller
1. behörighet, rätt att använda en skyddad yrkestitel och legitimation
enligt 3 kap.,
2. förbud att utöva verksamhet enligt 8 §,
3. föreläggande enligt 6 kap. 9 § att lämna upplysningar, handlingar
eller annat material,
4. föreläggande enligt 6 kap. 13 § att avhjälpa missförhållanden i
verksamheten,
5. förbud att driva verksamhet enligt 6 kap. 15 eller 16 §, eller
6. förbud tills vidare att driva verksamhet enligt 6 kap. 17 §.
Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Bemyndiganden
17 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. behörighet och legitimation för hälso- och sjukvårdspersonalen,
2. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen om detta behövs till
skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt,
3. att anmälan enligt 6 kap. 6 § skall innehålla uppgifter utöver dem
som anges i 6 kap. 7 §, om det är av särskilt värde för tillsynen, och
4. hur anmälningsskyldigheten enligt 6 kap. 4 § första stycket skall
fullgöras.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
________________

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen
(1998:000) om införande av lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.

2.2 Förslag till lag om införande av lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område träder i kraft den 1 januari 1999.
Vid ikraftträdandet skall följande lagar upphöra att gälla, nämligen
lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m., lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården, lagen (1994:954) om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område och lagen
(1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården.

2 § I denna lag avses med
behörighetslagen lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m.,
disciplinpåföljdslagen lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens område,
tillsynslagen lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården
och
den nya lagen lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
Behörighet
3 § Behörighetslagens bestämmelser om rätt att utöva yrke som
apotekare och receptarie skall, trots vad som sägs i 1 §, gälla till
utgången av år 1999.

4 § Den som efter den 1 juli 1993 har gått igenom treårig
högskoleutbildning med inriktning mot diagnostisk radiologi skall efter
ansökan få legitimation som sjuksköterska enligt den ordning som gällde
före den 1 juli 1993.

5 § Den som fått tandläkarexamen enligt de bestämmelser som gällde
före den 1 juli 1994 skall fullgöra praktisk tjänstgöring enligt
bestämmelser som gällde före denna tidpunkt för att få legitimation som
tandläkare.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka utbildningar som före
utgången av år 2008 skall anses likvärdiga med sjukhusfysikerexamen
vid ansökan om legitimation som sjukhusfysiker.

7 § Den som avlagt apotekarexamen, arbetsterapeutexamen,
receptarieexamen eller av regeringen med stöd av 6 § föreskriven
utbildning för sjukhusfysiker får, utan att ha erhållit legitimation för
yrket, till utgången av år 1999 använda yrkestiteln apotekare,
arbetsterapeut, receptarie respektive sjukhusfysiker.
Prövotid
8 § Föreskrift om prövotid får inte meddelas enbart på grundval av
omständigheter som hänför sig till tid före den nya lagens ikraftträdande.
Verksamhetstillsyn
9 § Övergångsbestämmelserna till tillsynslagen skall alltjämt gälla.
Äldre ärenden om disciplinpåföljd
10 § Ärenden som har anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
före den 1 oktober 1994 skall prövas enligt lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Disciplinpåföljd får dock inte
åläggas om så inte kan ske även enligt disciplinpåföljdslagens
bestämmelser.
Preskription
11 § Disciplinpåföljdslagens bestämmelser om preskription skall gälla
för förseelser som är begångna före den nya lagens ikraftträdande.
Överklagande
12 § Beslut som har meddelats före den 1 januari 1999 skall överklagas
enligt äldre bestämmelser.
Övriga bestämmelser
13 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen eller i denna lag, skall
hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.3 Förslag till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att 2 a, 15 och 29 §§ hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 a §
Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en
god vård. Detta innebär att den skall särskilt
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.

Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt,
snarast ges en medicinsk
bedömning av sitt hälsotillstånd.
Patienten skall ges upplysningar om
detta tillstånd och om de
behandlingsmetoder som står till
buds. Om upplysningarna inte kan
lämnas till patienten skall de i
stället lämnas till en närstående till
patienten. Upplysningar får dock
inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 8 § andra stycket eller 9 §
första stycket lagen (1994:953) om
åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården.
Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt,
snarast ges en medicinsk
bedömning av sitt hälsotillstånd.
Patienten skall ges upplysningar om
detta tillstånd och om de
behandlingsmetoder som står till
buds. Om upplysningarna inte kan
lämnas till patienten skall de i
stället lämnas till en närstående till
patienten. Upplysningar får dock
inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller
9 § första stycket lagen (1998:000)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.

15 §
I landstingen skall finnas
möjligheter till anställning för
läkares allmäntjänstgöring enligt
lagen (1984:542) om behörighet att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. i sådan omfattning
att alla läkare som avlagt
läkarexamen och läkare med
utländsk utbildning som
föreskrivits allmäntjänstgöring ges
möjlighet att fullgöra praktisk
tjänstgöring för att få legitimation
som läkare. Anställning för
allmäntjänstgöring skall ske för viss
tid.
I landstingen skall finnas
möjligheter till anställning för
läkares allmäntjänstgöring enligt 3
kap. lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i sådan
omfattning att alla läkare som
avlagt läkarexamen och läkare med
utländsk utbildning som
föreskrivits allmäntjänstgöring ges
möjlighet att fullgöra praktisk
tjänstgöring för att få legitimation
som läkare. Anställning för
allmäntjänstgöring skall ske för viss
tid.

I landstingen skall också finnas möjligheter till anställning för läkares
specialiceringstjänstgöring enligt nämnda lag i en omfattning som
motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med
specialistkompetens i klinisk verksamhet. Regeringen får föreskriva att
läkare under sådan tjänstgöring med anställning vid en enhet som har
upplåtits för grundläggande högskoleutbildning av läkare skall anställas
för viss tid.

29 §
Inom hälso- och sjukvård skall det finnas någon som svarar för
verksamheten (verksamhetschef). Verksamhetschefen får dock bestämma
över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om
han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta.

Inom psykiatrisk tvångsvård och
vid tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472) skall
verksamhetschefens uppgifter utövas
av läkare med specialistkompetens
(chefsöverläkare) eller, vid
tvångsisolering, av sådan
befattningshavare som förordnats
enligt 50 a § smittskyddslagen.
Ansvaret för ledningsuppgifter
rörande den psykiatriska
tvångsvården utövas av en läkare
med specialistkompetens
(chefsöverläkare). Är
verksamhetschefen inte en läkare
med sådan kompetens, fullgörs
dessa uppgifter av en särskilt utsedd
chefsöverläkare.
Ansvaret för ledningsuppgifter
rörande tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472)
utövas av en läkare med
specialistkompetens
(chefsöverläkare). Är
verksamhetschefen inte en läkare
med sådan kompetens, fullgörs
dessa uppgifter av en särskilt utsedd
chefsöverläkare eller av en
befattningshavare som förordnats
enligt 50 a § smittskyddslagen.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.4 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562)
Härigenom föreskrivs att 9 och 16 §§ patientjournallagen (1985:562)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §1
Skyldig att föra patientjournal är
1. den som enligt lagen
(1984:542) om behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. har legitimation eller särskilt
förordnande att utöva visst yrke,
Skyldig att föra patientjournal är
1. den som enligt 3 kap. lagen
(1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso-och sjukvårdens område har
legitimation eller särskilt
förordnande att utöva visst yrke,

2. den som, utan att ha legitimation för yrket, utför arbetsuppgifter som
annars bara skall utföras av logoped, psykolog eller psykoterapeut inom
den allmänna hälso- och sjukvården eller sådana arbetsuppgifter inom
den enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt legitimerad
yrkesutövare,

3. den som är verksam som
arbetsterapeut, kurator eller
sjukhusfysiker i den allmänna
hälso- och sjukvården.
3. den som är verksam som
kurator i den allmänna hälso- och
sjukvården.

Var och en som för patientjournal svarar för sina uppgifter i journalen

16 §2
En journalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på
begäran av patienten så snart som
möjligt tillhandahållas honom för
läsning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 8 § andra stycket
eller 9 § första stycket lagen
(1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och
sjukvården.
En journalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på
begäran av patienten så snart som
möjligt tillhandahållas honom för
läsning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 2 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § första stycket lagen
(1988:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.

Frågor om utlämnande av en journalhandling enligt första stycket
prövas av den som är ansvarig för patientjournalen. Anser denne att
journalhandlingen eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han
genast med eget yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen för
prövning.
I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt andra stycket
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i patientskadelagen
(1996:799)
Härigenom föreskrivs att 5 § patientskadelagen (1996:799) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §

I denna lag avses med
h ä l s o- o c h s j u k v å r d:
sådan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125), annan liknande
medicinsk verksamhet samt
verksamhet inom detaljhandeln
med läkemedel, allt under
förutsättning att det är fråga om
verksamhet som utövas av personal
som omfattas av lagen (1994:953)
om åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården.

I denna lag avses med
h ä l s o- o c h s j u k v å r d:
sådan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125), annan liknande
medicinsk verksamhet samt
verksamhet inom detaljhandeln
med läkemedel, allt under
förutsättning att det är fråga om
verksamhet som utövas av personal
som omfattas av 1 kap. lagen
(1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.
v å r d g i v a r e: statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om
sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen
har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt enskild som bedriver hälso-
och sjukvård (privat vårdgivare).

________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.
Härigenom föreskrivs att 5 c § lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 c §1
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva teknisk
sprit enligt 9 eller 10 § lagen
(1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens
område får sådan teknisk sprit på
ordination av läkaren eller
tandläkaren inte lämnas ut.
Detsamma gäller när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat en veterinärs behörighet
att förskriva teknisk sprit.
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva teknisk
sprit enligt 5 kap. 11 eller 12 §
lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område får sådan
teknisk sprit på ordination av
läkaren eller tandläkaren inte
lämnas ut. Detsamma gäller när
Veterinära ansvarsnämnden dragit
in eller begränsat en veterinärs
behörighet att förskriva teknisk
sprit.
_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1996:1158.

2.7 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen
(1992:859)
Härigenom föreskrivs att 22 c § läkemedelslagen (1992:859) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Förslagen lydelse

22 c §1
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in läkares eller tandläkares
behörighet att förskriva
alkoholhaltiga läkemedel enligt 9
eller 10 § lagen (1994:954) om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område, får sådant
läkemedel på ordination av läkaren
eller tandläkaren inte lämnas ut.
Detsamma gäller när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat veterinärs behörighet att
förskriva alkoholhaltiga läkemedel.
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva
alkoholhaltiga läkemedel enligt 5
kap. 11 eller 12 § lagen (1998:000)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, får sådant
läkemedel på ordination av läkaren
eller tandläkaren inte lämnas ut.
Detsamma gäller när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat en veterinärs behörighet
att förskriva alkoholhaltiga
läkemedel.
__________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1996:1153.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av läkare,
tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med största
försiktighet.

Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd dragit in eller
begränsat en läkares eller en
tandläkares behörighet att förskriva
narkotiska läkemedel enligt 9 eller
10 § lagen (1994:954) om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område får sådant
läkemedel inte lämnas ut på
ordination av läkaren eller
tandläkaren. Detsamma gäller om
Veterinära ansvarsnämnden dragit
in eller begränsat en veterinärs
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel.
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd dragit in eller
begränsat en läkares eller en
tandläkares behörighet att förskriva
narkotiska läkemedel enligt 5 kap.
11 eller 12 § lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område får sådant
läkemedel inte lämnas ut på
ordination av läkaren eller
tandläkaren. Detsamma gäller om
Veterinära ansvarsnämnden dragit
in eller begränsat en veterinärs
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel.
_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1994:955.

2.9 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125)
Härigenom föreskrivs att 14 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §1
Tandläkare under
specialistutbildning enligt lagen
(1984:542) om behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. skall förordnas för viss tid.
Tandläkare under
specialistutbildning enligt 3 kap.
lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område skall förordnas
för viss tid.

Tandläkare i vars arbetsuppgifter ingår att i väsentlig omfattning
medverka i den grundläggande högskoleutbildningen för
tandläkarexamen, skall anställas för begränsad tid, om regeringen
föreskriver det.
_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1995:842.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1986:765) med instruktion
för Riksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Ombudsman avgör ärende genom beslut, vari han får uttala sig om
huruvida åtgärd av myndighet eller befattningshavare strider mot lag
eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig.
Ombudsman får även göra sådana uttalanden som avser att främja
enhetlig och ändamålsenlig rättstillämpning.
Ombudsman får som särskild åklagare väcka åtal mot
befattningshavare som genom att åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget har begått annan brottslig gärning än
tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott. Ger utredningen i ärende
ombudsman anledning anta att sådan brottslig gärning begåtts, tillämpas
vad som föreskrivs i lag om förundersökning, åtal och åtalsunderlåtelse
samt om allmän åklagares befogenheter i övrigt i fråga om brott under
allmänt åtal. I mål som har väckts vid tingsrätt bör talan fullföljas till
Högsta domstolen endast om synnerliga skäl föranleder det.

Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får ombudsman göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om återkallelse av legitimationen
eller behörigheten. Motsvarande
anmälan får göras i fråga om
begränsning av sådan legitimerad
yrkesutövares behörighet, om
denna har missbrukat sin
behörighet på något annat sätt.
Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får ombudsman göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om återkallelse av legitimationen
eller behörigheten. Motsvarande
anmälan får göras i fråga om
begränsning av sådan legitimerad
yrkesutövares behörighet, om
denne har missbrukat sin
behörighet på något annat sätt. Om
den som är legitimerad
yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel varit
oskicklig vid utövning av sitt yrke
eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket, får
ombudsman göra anmälan i fråga
om prövotid till den som har
befogenhet att besluta därom.

Anser ombudsman det vara påkallat att befattningshavare avskedas
eller avstängs från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov eller
upprepad tjänsteförseelse, får han göra anmälan härom till den som har
befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När ombudsman har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
tredje eller fjärde stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
har sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.

7 §2
Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för tjänstemän i lag
eller annan författning om
disciplinansvar eller om
avskedande eller avstängning från
tjänsten på grund av brottslig
gärning eller tjänsteförseelse, får
ombudsman föra talan vid domstol
om ändring i beslutet. Detsamma
gäller i fråga om myndighets
beslut i ärende om disciplinansvar
mot den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen eller är
veterinär, krigsman eller
disciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. samt i
fråga om myndighets beslut i
ärende om sådan behörighetsfråga
som avses i 6 § tredje stycket.
Närmare bestämmelser om sådan
talan meddelas i lag eller annan
författning.
Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för tjänstemän i lag
eller annan författning om
disciplinansvar eller om
avskedande eller avstängning från
tjänsten på grund av brottslig
gärning eller tjänsteförseelse, får
ombudsman föra talan vid domstol
om ändring i beslutet. Detsamma
gäller i fråga om myndighets
beslut i ärende om disciplinansvar
mot den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen eller är
veterinär, krigsman eller
disciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. samt i
fråga om myndighets beslut i
ärende om prövotid eller sådan
behörighetsfråga som avses i 6 §
tredje stycket. Närmare
bestämmelser om sådan talan
meddelas i lag eller annan
författning.

Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av ombudsman, företräder ombudsmannen det allmänna
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om
ombudsmannen har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning
på ombudsman. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första stycket
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej tillämpas i
fråga om tvist i vilken ombudsman för talan.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Har befattningshavare åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom
disciplinärt förfarande, får
justitiekanslern göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får justitiekanslern göra anmälan
till den som har befogenhet att
besluta om återkallelse av
legitimationen eller behörigheten.
Motsvarande anmälan får göras i
fråga om begränsning av sådan
legitimerad yrkesutövares
behörighet, om denne har
missbrukat sin behörighet på något
annat sätt.
Har befattningshavare åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom
disciplinärt förfarande, får
Justitiekanslern göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om disciplinpåföljd. Om den som
är legitimerad eller annars behörig
att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får Justitiekanslern göra anmälan
till den som har befogenhet att
besluta om återkallelse av
legitimationen eller behörigheten.
Motsvarande anmälan får göras i
fråga om begränsning av sådan
legitimerad yrkesutövares
behörighet, om denne har
missbrukat sin behörighet på något
annat sätt. Om den som är
legitimerad yrkesutövare inom
hälso- och sjukvården, tandvården
eller detaljhandeln med läkemedel
varit oskicklig vid utövning av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket, får
Justitiekanslern göra anmälan i
fråga om prövotid till den som har
befogenhet att besluta därom.

Anser Justitiekanslern det vara påkallat att befattningshavare avskedas
eller avstänges från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov
eller upprepad tjänsteförseelse, får han göra anmälan härom till den som
har befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När Justitiekanslern har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
första eller andra stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.

7 §2
Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för offentliga
tjänstemän i lag eller annan
författning om disciplinansvar
eller om avskedande eller
avstängning från tjänsten på grund
av brottslig gärning eller
tjänsteförseelse, får
Justitiekanslern föra talan vid
domstol om ändring i beslutet.
Detsamma gäller i fråga om
myndighets beslut i ärende om
disciplinansvar mot den som
tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen eller är
veterinär, krigsman eller
disciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. samt i
fråga om myndighets beslut i
ärende om sådan behörighetsfråga
som avses i 6 § första stycket.
Närmare bestämmelser om sådan
talan meddelas i lag eller annan
författning.
Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för offentliga
tjänstemän i lag eller annan
författning om disciplinansvar
eller om avskedande eller
avstängning från tjänsten på grund
av brottslig gärning eller
tjänsteförseelse, får
Justitiekanslern föra talan vid
domstol om ändring i beslutet.
Detsamma gäller i fråga om
myndighets beslut i ärende om
disciplinansvar mot den som
tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen eller är
veterinär, krigsman eller
disciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. samt i
fråga om myndighets beslut i
ärende om prövotid eller sådan
behörighetsfråga som avses i 6 §
första stycket. Närmare
bestämmelser om sådan talan
meddelas i lag eller annan
författning.

Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av Justitiekanslern, företräder Justitiekanslern det allmänna
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om
Justitiekanslern har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning

på Justitiekanslern. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första
stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej
tillämpas i fråga om tvist i vilken Justitiekanslern för talan.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.12 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
4 §1
Från skatteplikt undantas omsättning av tjänster som utgör sjukvård,
tandvård eller social omsorg samt tjänster av annat slag och varor som
den som tillhandahåller vården eller omsorgen omsätter som ett led i
denna.
Undantaget omfattar även
kontroller och analyser av prov som tagits som ett led i sjukvården
eller tandvården, och
omsättning av dentaltekniska produkter och av tjänster som avser
sådana produkter, när produkten eller tjänsten tillhandahålls tandläkare,
dentaltekniker eller den för vars bruk produkten är avsedd.
Undantaget gäller inte omsättning av glasögon eller andra
synhjälpmedel även om varorna omsätts som ett led i tillhandahållandet
av sjukvård.

Undantaget gäller inte
omsättning av varor när de omsätts
av apotekare eller receptarier.
Beträffande omsättning av
läkemedel som lämnas ut enligt
recept eller säljs till sjukhus finns
särskilda bestämmelser i 23 § 2.

Undantaget gäller inte vid vård av djur.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1994:498.

3 Ärendet och dess beredning
3.1 Behörighetsfrågor
I Socialutskottets betänkande 1992/93:SoU1 Vissa behörighetsfrågor
m.m. med anledning av propositionen 1992/93:83 (rskr. 1992/93:13)
behandlades bl.a. motioner vari yrkades att legitimation eller andra
behörighetsföreskrifter skulle införas för ytterligare yrkesgrupper.
Utskottet ansåg bl.a. att en samlad översyn borde göras under
parlamentarisk medverkan och att regeringen därefter borde återkomma
till riksdagen i denna fråga och vissa andra frågor som har samband
därmed. I Socialutskottets betänkandet 1993/94:SoU4 Ledningsansvaret
och vissa behörighetsfrågor med anledning av olika motionsyrkanden
(rskr. 1993/94:5) behandlades motioner med liknande innehåll och
utskottet anförde bl.a. att de frågor som motionerna aktualiserade kunde
tas upp i den samlade översynen av legitimations- och behörighetsregler
för olika yrkesgrupper.
Regeringen beslutade den 13 januari 1994 att tillsätta en
parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en samlad översyn av
principerna för legitimation och behörighet och mot bakgrund av
översynen lämna förslag bl.a. i frågor om legitimation och
behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso- och
sjukvården och närliggande områden. Kommittén, som antog namnet
1994 års behörighetskommitté, överlämnade i oktober 1996 ett
betänkande, Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område
m.m. (SOU 1996:138). Betänkandet innehåller bl.a. förslag till en ny lag
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. En
sammanfattning av kommitténs förslag finns i bilaga 1 och dess
lagförslag i bilaga 2. Kommitténs förslag har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S96/5940/S).
Regeringen uppdrog i maj 1996 åt Socialstyrelsen att som en
uppföljning av tidigare utvärdering av den kiropraktorutbildning som
bedrivs vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i Stockholm jämföra
hur den nuvarande utbildningen vid skolan förhåller sig i längd och
innehåll till den danska kiropraktorutbildningen som anordnas vid
Odense universitet. Socialstyrelsen redovisade uppdraget till regeringen
den 26 november 1996 (S96/7400/S). Ärendet har remissbehandlats.
Socialstyrelsens uppdrag och de synpunkter som har framförts behandlas
under avsnitt 5.3.2.4.
3.2 Tillsynsfrågor m.m.
Våren 1993 tillkallades med regeringens bemyndigande en särskild
utredare med uppdrag att se över bestämmelserna för hälso- och
sjukvårdspersonal att i tjänsten utfärda intyg och utlåtanden samt föreslå
de förändringar som kan behöva göras för att denna verksamhet skall
kunna fullgöras på ett bra sätt.
I juni 1994 överlämnade utredningen, som antagit namnet
Intygsutredningen, ett betänkande, Om intyg och utlåtanden som utfärdas
av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen (SOU 1994:71). En
sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 4. Utredningens
förslag har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S94/4871/S).
Regeringen har övervägt de förslag som Intygsutredningen redovisat i
betänkandet. Regeringen har vid den fortsatta beredningen funnit att
förslagen inte bör genomföras.
Hösten 1994 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigade en
särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande förbättrad
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.m.
I december 1995 överlämnade utredningen ett betänkande, Förbättrad
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen (SOU 1995:147), som bl.a.
behandlar nya former av sanktioner m.m., interimistisk återkallelse av
legitimation samt ett riksövergripande register över hälso- och
sjukvårdspersonal. En sammanfattning av utredningens förslag finns i
bilaga 5 och dess lagförslag i bilaga 6. Utredningens förslag har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Socialdepartementet (dnr S96/496/S).
Inom Socialdepartementet har en promemoria utarbetats rörande
bestämmelser om preskription i lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område (dnr S96/4288/S). Promemorian
har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas
yttranden finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S96/4288/S).
HSAN har i skrivelser till Socialdepartementet föreslagit att
ordförandens möjlighet att ensam fatta beslut i ärenden om
disciplinpåföljd skall utvidgas. HSAN:s förslag har remissbehandlats.
Landstingsförbundet och Sveriges Psykologförbund har i skrivelser till
Socialdepartementet föreslagit att även andra yrkesutövare än läkare med
specialistkompetens (chefsöverläkare) skall kunna utses till
verksamhetschef vid enheter där det förekommer psykiatrisk tvångsvård.
Landstingsförbundets och Sveriges Psykologförbunds förslag har
remissbehandlats.
3.3 Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 februari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 9.
Lagrådets synpunkter på förslagen behandlas i anslutning till att
enskilda bestämmelser kommenteras i författningskommentaren.
Regeringen har, på så sätt som närmare framgår av
författningskommentaren, följt delar av Lagrådets förslag och
synpunkter. Vissa redaktionella och språkliga ändringar har också gjorts.
4 Nuvarande förhållanden
4.1 Allmänt om hälso- och sjukvårdslagstiftningen
4.1.1 Inledning
De grundläggande bestämmelserna för hur hälso- och sjukvården skall
vara utformad i Sverige finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763,
HSL). I HSL anges de övergripande målen för hälso- och sjukvården och
vilka krav som kan ställas på vården. Bestämmelserna i 1-2 d §§ och 27-
33 §§ gäller all hälso- sjukvård, såväl offentlig som enskild. I övrigt
reglerar HSL kraven på den offentliga hälso- och sjukvårdens
verksamhet. HSL reglerar såväl öppen som sluten vård. Den gäller även
tvångsvården.
4.1.2 Hälso- och sjukvårdens mål
Med hälso- och sjukvård avses enligt 1 § HSL åtgärder för att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och
sjukvården hör också ambulanstransporter samt att ta hand om avlidna.
För tandvården finns särskilda bestämmelser i tandvårdslagen
(1985:125).
Målen för hälso- och sjukvården är enligt 2 § en god hälsa och en vård
på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för
alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.
Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges
företräde till vården. I 2 a § anges därefter att hälso- och sjukvården skall
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. I bestämmelsen
preciseras i fyra punkter närmare vad som menas med god vård.
1. Vården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av
trygghet i vården och behandlingen.
2. En god vård kännetecknas av att den är lätt tillgänglig.
3. Vården skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och
integritet.
4. En god vård skall främja goda kontakter mellan patienten och hälso-
och sjukvårdspersonalen.
Enligt andra stycket i 2 a § skall vården och behandlingen så långt det
är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
För att uppnå målet om en god vård ställer samhället olika krav på
hälso- och sjukvården. Det gäller såväl krav på hälso- och sjukvårdens
organisation och utformning som på hälso- och sjukvårdspersonalens
kompetens.
4.1.3 Allmänt om kraven på den offentliga hälso- och sjukvård-
ens verksamhet
De inledande och avslutande bestämmelserna i HSL gäller som tidigare
redovisats all hälso- och sjukvård i landet, såväl offentlig som enskild.
De övriga bestämmelserna i HSL riktar sig däremot till landstingen (3-
16 §§) eller till kommunerna (17-25 §§). Gemensamma bestämmelser om
landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård finns i 26, 26 a och
26 b §§ HSL.
Av 3 och 7 §§ framgår att landstingen har det primära ansvaret för
hälso- och sjukvården inom respektive landsting i den mån detta ansvar
inte enligt bestämmelserna åligger en kommun. Vad som sägs i
bestämmelserna utgör dock inte hinder för annan att bedriva hälso- och
sjukvård. Ansvaret innebär att landstingen skall erbjuda dem som är
bosatta inom landstinget en god vård och att hälso- och sjukvården skall
planeras med utgångspunkt i befolkningens behov.
Enligt 18 och 20 §§ har kommunerna motsvarande ansvar beträffande
den som bor i en sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § andra
stycket och 21 § tredje stycket socialtjänstlagen (1980:620) eller som
efter beslut av kommunen bor i sådan särskild boendeform som avses i
69 § första stycket 2 samma lag. Varje kommun skall även i samband
med dagverksamhet, som omfattas av 10 § socialtjänstlagen, erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där. Kommunens ansvar
omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
Intentionerna i lagstiftningen förutsätter en nära samverkan och
samordning av verksamheter inom landsting och kommuner samt mellan
dessa och fristående organisationer och enskilda. Det innebär att
landsting och kommuner har en skyldighet att samarbeta med den privata
hälso- och sjukvården och ta hänsyn till omfattningen av den
verksamheten i sin planering. Detta framgår av 8 och 21 §§ HSL.
4.1.4 Allmänt om kraven på den enskilda hälso- och sjuk-
vårdens verksamhet

I princip råder närings- och yrkesfrihet även inom hälso- och sjukvården.
Den enskilda hälso- och sjukvården skall emellertid drivas så att den
uppfyller kraven på god vård. Det medför att vissa krav måste ställas på
den enskilda hälso- och sjukvårdsorganisationen och på utformningen av
vården. Vidare omfattas den enskilda vården av HSL:s bestämmelser om
patientansvarig läkare, ledningen av hälso- och sjukvården samt
kvalitetssäkring (27-32 §§). Den berörs också direkt av de särskilda
bestämmelser som reglerar personalens kompetens inom hälso- och
sjukvården.
Enligt 7 § lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården
(tillsynslagen), som trädde i kraft den 1 januari 1997, skall den som avser
att bedriva verksamhet som omfattas av Socialstyrelsens tillsyn anmäla
detta till Socialstyrelsen senast en månad innan verksamheten påbörjas.
Socialstyrelsens tillsyn omfattar all hälso- och sjukvårdsverksamhet inom
Sveriges gränser oberoende av vem som är huvudman och i vilka former
den tillhandahålls. Enda undantaget är att tillsynen över den hälso- och
sjukvårdsverksamhet som bedrivs inom Försvarsmakten utövas av
generalläkaren i högkvarteret.
4.1.5 Allmänt om kraven på hälso- och sjukvårdspersonalen
Samhället har satt upp vissa kvalitetskrav för hälso- och sjukvården för
att upprätthålla målet om en god vård och för att öka patienternas
säkerhet och trygghet i vården. Ett sätt för samhället att upprätthålla
kvaliteten i såväl den offentliga som den enskilda hälso- och sjukvården
är att ange vilka grundläggande skyldigheter som personalen har.
Bestämmelser om Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen (s.k. individtillsyn) finns i tillsynslagen. Hälso- och
sjukvårdspersonalens åligganden i yrkesutövningen och disciplinansvar
regleras i lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården (åliggandelagen) samt i lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område (disciplinpåföljdslagen). Dessa
lagar ersatte från och med den 1 oktober 1994 lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
I 1 § åliggandelagen är begreppet hälso- och sjukvårdspersonal
definierat. De lagreglerade åliggandena för personal inom hälso- och
sjukvården och statens tillsyn över denna omfattar bl.a. dem som har
legitimation för yrke inom hälso- och sjukvården eller biträder en
legitimerad yrkesutövare i vård, undersökning eller behandling av
patienter.
I 2 d § HSL anges att i hälso- och sjukvården skall finnas den personal
som behövs för att en god vård skall kunna ges. Begreppet personal i
HSL:s mening är vidare och omfattar all personal som behövs för att
inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser bedriva en rationell och
ändamålsenlig hälso- och sjukvård.
Ett annat sätt för samhället att upprätthålla kvaliteten i såväl den
offentliga som den enskilda hälso- och sjukvården är att ställa särskilda
krav på utbildningskvaliteten hos personalen. I 16 § respektive 25 § HSL
finns bemyndiganden för regeringen att inom den landstings- och
kommunalledda hälso- och sjukvården meddela föreskrifter om
behörighet till tjänster och om tillsättning. Regeringen har främst
meddelat sådana föreskrifter genom förordningen (1982:771) om
behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om
tillsättning av sådana tjänster.
Kvaliteten i vården bestäms också genom reglerna om vilka som är
behöriga att utöva vissa yrken. Dessa frågor regleras främst i lagen
(1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. (behörighetslagen) samt den därtill anslutna förordningen
(1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. (behörighetsförordningen). I behörighetslagen och i
behörighetsförordningen finns regler om särskilda kompetensbevis för
vissa yrken, behörighetskrav för att utöva vissa yrken samt skydd för
yrkestitlar och yrkesbeteckningar.
I lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, allmänt benämnd kvacksalverilagen, har staten
förbjudit den som inte är behörig att utöva läkaryrket eller annars i sin
verksamhet inom hälso- och sjukvården inte står under Socialstyrelsens
tillsyn att mot ersättning utöva viss form av verksamhet inom hälso- och
sjukvården.
4.2 1984 års behörighetslag
4.2.1 Inledning
I Sverige finns inget generellt förbud att utöva yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område. I princip råder närings- och yrkesfrihet.
Möjligheterna att fritt utöva sådan yrkesverksamhet är dock i realiteten
inskränkta på flera sätt. Samhällets krav på hälso- och
sjukvårdspersonalen kommer till uttryck på olika sätt. De viktigaste
begränsningarna finns i 1984 års behörighetslag, den därtill knutna
behörighetsförordningen och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd samt i kvacksalverilagen (se vidare avsnitt 4.3). Dessa bestämmelser
får betydelse för såväl den offentliga som den privata vården.
Genom behörighetslagen inskränks rätten att vara verksam på hälso-
och sjukvårdens område genom att endast hälso- och sjukvårdspersonal
som genomgått viss utbildning kan erhålla särskilda kompetensbevis i
form av legitimation. Legitimationens främsta ändamål är att ge
allmänhet och myndigheter upplysningar om en yrkesutövares
kompetens och lämplighet att utöva det yrke som legitimationen avser.
För några yrken är legitimationen dessutom ett villkor för att få utöva
yrket och att använda yrkestiteln. Legitimationen ger dessutom en
ensamrätt för yrkesutövaren att för allmänheten ange att han eller hon är
legitimerad.
4.2.2 De enskilda bestämmelserna
Särskilda kompetensbevis legitimation
Bestämmelser om särskilda kompetensbevis finns i 2-5 §§
behörighetslagen.
I 2 § räknas upp tio yrken i vilka yrkesutövare efter genomgången
utbildning och praktisk tjänstgöring har rätt att efter ansökan få
legitimation för yrket. Det gäller barnmorskor, optiker, logopeder, läkare,
psykologer, psykoterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor,
tandhygienister och tandläkare.
Enligt 5 § skall den som har examen som Doctor of Chiropractic vid en
utländsk högskola eller motsvarande utbildning för kiropraktor efter
ansökan få legitimation som kiropraktor. Regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om
praktisk tjänstgöring och författnings- och språkkunskaper som
ytterligare villkor för att få sådan legitimation. Bestämmelsen trädde i
kraft den 1 juli 1989.
Härutöver skall enligt 2 a § den som i Sverige gått igenom sådan
utbildning för naprapater och fullgjort sådan praktisk tjänstgöring som
regeringen har föreskrivit efter ansökan få legitimation som naprapat.
Bestämmelsen började gälla den 1 oktober 1994.
Av 3 § framgår att frågor om meddelande av legitimation prövas av
Socialstyrelsen och att frågor om återkallelse av legitimation och
meddelande av ny legitimation efter återkallelse regleras i
disciplinpåföljdslagen. Socialstyrelsen får inte meddela legitimation om
förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats om
sökanden varit legitimerad.
Europaläkare
I 3 a § behörighetslagen finns särskilda bestämmelser om s.k.
Europaläkare. Enligt denna bestämmelse och 18 §
behörighetsförordningen har en i Sverige legitimerad läkare rätt att på
ansökan få kompetens som allmänpraktiserande läkare (Europaläkare) i
Sverige om han eller hon efter föreskriven praktisk utbildning i ett EES-
land har rätt att kalla sig allmänpraktiserande läkare.
Specialistkompetens
Legitimerade läkare och tandläkare skall enligt 4 § behörighetslagen på
ansökan få specialistkompetens efter att de har genomgått den
vidareutbildning som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Socialstyrelsen föreskriver.
Behörighet att utöva yrke
I 6-8 §§ behörighetslagen regleras frågor om behörighet att utöva yrke. I
6 § anges att endast den som har legitimation eller särskilt förordnande
meddelat av myndighet som regeringen bestämmer som barnmorska,
läkare eller tandläkare får utöva dessa yrken. Denna bestämmelse får till
följd att för barnmorskor, läkare och tandläkare är legitimationen i
princip en förutsättning för att få utöva yrket. För övriga yrkesgrupper
som anges i de tidigare paragraferna innebär legitimation främst ett bevis
på att de har en av staten godkänd kompetens. Däremot innebär
legitimationen inte någon ensamrätt att utöva yrket.
Enligt 7 § är endast den behörig att utöva yrke som apotekare och
receptarie som har avlagt apotekarexamen respektive receptarieexamen
eller som visar att han eller hon på annat sätt förvärvat motsvarande
kompetens. Socialstyrelsen prövar frågor om behörighet för den som inte
har apotekar- eller receptarieexamen.
I 8 § anges att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
(Socialstyrelsen) meddelar föreskrifter om behörighet att utöva yrke för
den som utomlands genomgått utbildning.
Skydd för yrkestitel och yrkesbeteckning
Frågor om skydd för yrkestitel och yrkesbeteckning regleras främst i 9 §
behörighetslagen.
I 9 § första stycket första punkten anges att ingen som är verksam
inom hälso- och sjukvårdens eller tandvårdens område obehörigen får
utge sig för att vara barnmorska, läkare eller tandläkare eller på annat sätt
ge sken av att ha sådan kompetens.
Som tidigare framgått kan enligt 4 § legitimerade läkare och tandläkare
få specialistkompetens efter att ha genomgått specialistutbildning. I den
bestämmelsen anges även att endast den läkare eller tandläkare som har
specialistkompetens inom sitt yrke får ange detta för allmänheten.
I 9 § första stycket andra punkten anges att inte någon får utge sig för
att vara legitimerad optiker, kiropraktor, logoped, naprapat, sjukgymnast,
sjuksköterska eller tandhygienist utan att ha legitimation för yrket.
Slutligen anges i 9 § första stycket tredje punkten att inte någon heller får
utge sig för att vara psykolog eller psykoterapeut utan att ha legitimation
för yrket eller, såvitt gäller psykologtiteln, utan att ha genomgått sådan
praktisk tjänstgöring som psykolog som anges i 2 §. Bestämmelsen
kompletteras också med en regel som säger att om någon, som saknar
behörighet enligt tredje punkten att använda titeln psykolog eller
psykoterapeut, har förvärvat en titel som kan förväxlas med dessa titlar,
skall titeln anges på ett sådant sätt att den tydligt skiljer sig från
psykolog- och psykoterapeuttitlarna om det gäller verksamhet på hälso-
och sjukvårdens eller tandvårdens område.
Ansvarsbestämmelser
I 10 § behörighetslagen finns särskilda ansvarsbestämmelser för den som
bryter mot behörighetslagens regler.
Till att börja med kan läkare som obehörigen och mot ersättning utövar
läkaryrket sedan legitimationen återkallats eller behörigheten i annat fall
upphört eller begränsats dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket kan
dömas till samma straff. Det gäller dock inte den som har legitimation
som tandhygienist eller kompetens som tandhygienist eller
tandsköterska. Det är däremot inte straffbelagt i behörighetslagen att
obehörigen utöva barnmorskeyrket.
I 10 § fjärde stycket anges att den som bryter mot bestämmelserna i 9 §
om skydd för yrkestitel och yrkesbeteckning kan dömas till böter.
Enligt 11 § får Socialstyrelsens beslut enligt behörighetslagen
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten. Beslut av Socialstyrelsen eller allmän
förvaltningsdomstol gäller omedelbart om inte annat förordnas.
Slutligen finns i 12 § ett bemyndigande för regeringen att meddela
ytterligare föreskrifter i frågor som avses i lagen. Denna rätt att meddela
föreskrifter kan regeringen överlåta åt Socialstyrelsen.
4.3 Kvacksalverilagen
Som tidigare nämnts finns det inte något generellt förbud mot att utöva
verksamhet inom hälso- och sjukvården i Sverige. I syfte att skydda
allmänheten har emellertid näringsfriheten inom detta område fått
vidkännas vissa inskränkningar. Genom lagen (1960:409) om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, den s.k.
kvacksalverilagen, har lekmäns behörighet att utöva hälso- och sjukvård
begränsats. Kvacksalverilagen trädde i kraft den 1 januari 1961. Den har
sedan dess varit föremål för ett flertal ändringar.
De förfaranden som omfattas av kvacksalverilagen beskrivs i lagens
inledande paragraf som den som mot ersättning undersöker annans
hälsotillstånd eller mot ersättning behandlar någon annan för sjukdom
eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva någon
åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte.
Från lagens tillämpningsområde undantas de som har behörighet att
utöva läkaryrket och övriga som i sin verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område är underställda Socialstyrelsens tillsyn. Lagen gäller
således i dag inte för sådan personal som omfattas av åliggandelagen. I
behörighetslagen (10 §) finns bestämmelser som straffbelägger obehöriga
läkares verksamhet och obehörig utövning av tandläkaryrket.
Förbudet i kvacksalverilagen omfattar enligt lagens 2 §
behandling av vissa smittsamma samhällsfarliga sjukdomar,
behandling av kräfta och andra elakartade svulster, sockersjuka,
epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller
förlossning,
undersökning och behandling av barn under åtta år,
lämnande av skriftliga råd eller anvisningar för behandling av någon
utan att ha genomfört en personlig undersökning av densamme samt
utprovning och tillhandahållande av kontaktlinser.
Förbud gäller också enligt 3 § att mot ersättning utföra undersökning
eller behandling genom att vidta eller förskriva åtgärd för sjukdom eller
jämförligt tillstånd under allmän bedövning eller under lokal bedövning
genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos. Vidare är det
enligt samma bestämmelse förbjudet att behandla annan med användande
av radiologiska metoder.
I kvacksalverilagens 6 § finns en erinran om att bestämmelser om
ansvar för den som obehörigen använder viss yrkestitel eller
yrkesbeteckning finns i behörighetslagen.
Den som bryter mot förbuden i 2 eller 3 § kvacksalverilagen kan enligt
7 § dömas för hälsofarligt kvacksalveri till böter eller fängelse i högst ett
år. Detsamma gäller för den som vid sådan undersökning eller
behandling som omfattas av lagen med uppsåt eller av oaktsamhet
tillfogar den undersökte eller behandlade skada som inte är ringa eller
framkallar fara för sådan skada. Gärningen är straffbar både i de fall
skadan eller faran orsakats av olämplig behandling och då orsaken varit
avbrott i eller dröjsmål med läkarvård. Kvacksalverilagens straff-
bestämmelse är subsidiär i förhållande till straffbestämmelsen i 10 §
behörighetslagen. Brister i utbildning och erfarenhet fritar inte från
ansvar. Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i
utbildning eller erfarenhet inte kunnat inse en sjukdoms natur eller
förutse en skada eller fara befriar honom eller henne således inte från
ansvar för hälsofarligt kvacksalveri.
Socialstyrelsen kan med stöd av 9 § förbjuda någon som dömts för
hälsofarligt kvacksalveri att under viss tid eller för all framtid utföra
sådan undersökning eller behandling som omfattas av lagen. Ett sådant
förbud skall enligt 11 § gälla med omedelbar verkan om inte annat
beslutas. Ett beslut om förbud kan enligt samma bestämmelse överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Den som bryter mot ett beslut om förbud
kan enligt 10 § dömas för hälsofarligt kvacksalveri.
4.4 Socialstyrelsens handläggning av
legitimationsärenden och vissa andra behörigheter
Legitimation för den som inte tidigare varit legitimerad meddelas av
Socialstyrelsen. Har legitimationen återkallats av HSAN kan ny
legitimation utfärdas av nämnden när förhållandena medger det.
Handläggningen av legitimationsärenden hos Socialstyrelsen blir
beroende av om yrkesutövaren har svensk eller utländsk utbildning.
Särskilda regler gäller för personer utbildade inom EU som erhållit
kompetensbevis från ett medlemsland i enlighet med gällande EG-
direktiv. Härtill kommer särskilda regler enligt den nordiska
överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad.
Särskilda krav, utöver krav på avlagd examen, för att legitimation skall
utfärdas ställs beträffande yrkesgrupperna läkare, psykologer,
kiropraktorer och naprapater.
För läkarlegitimation krävs utöver avlagd läkarexamen även fullgjord
allmäntjänstgöring (AT) omfattande för närvarande 21 månader samt
avlagt kunskapsprov. I proposition 1997/98:5 Läkarnas Vidareutbildning
tillkännager regeringen sin avsikt att förkorta AT:s längd med tre
månader till minst 18 månader. Om AT eller del av denna inte fullgjorts
på ett tillfredsställande sätt, skall Socialstyrelsen besluta om
konsekvenserna härav. Detta sker oftast i form av beslut om ytterligare
tjänstgöring. Intyg över nöjaktigt fullgjord sådan ytterligare tjänstgöring
krävs för legitimation.
För legitimation som psykolog krävs psykologexamen samt ett års
praktisk tjänstgöring. Bedömningen av åberopad praktisk tjänstgöring
kan ibland kräva särskild utredning.
För legitimation som kiropraktor krävs teoretisk grundutbildning i
form av examen som Doctor of Chiropractic från godkänd skola, ett års
handledd tjänstgöring inom svensk hälso- och sjukvård samt kunskap om
svenska hälso- och sjukvårdsförfattningar av betydelse för den
kiropraktiska verksamheten. Kiropraktorerna skiljer sig från övriga
grupper såtillvida att ingen svensk utbildning hittills har accepterats som
grund för legitimation. Socialstyrelsen har utfärdat särskilda riktlinjer för
den praktiska tjänstgöringen.
För legitimation som naprapat krävs utbildning omfattande minst fyra
år på heltid som ger grundläggande teoretiska och kliniska kunskaper i
medicinska ämnen med särskild inriktning på manuell medicin.
Utbildningen skall avslutas med ett examensarbete. Därutöver krävs ett
års praktisk tjänstgöring som fullgörs under handledning. Socialstyrelsen
har utfärdat särskilda riktlinjer för den praktiska tjänstgöringen. Till
skillnad från kiropraktorerna godkänns här svensk utbildning.
När det gäller personer med utländsk utbildning och yrkeserfarenhet i
yrken som är rättsligt reglerade i Sverige i princip yrken som omfattas
av legitimationsbestämmelserna bedömer Socialstyrelsen kompetensen
och föreskriver eventuell komplettering. Regler om den kompletterande
utbildningen finns i 32 § behörighetsförordningen. Ett bemyndigande för
Socialstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter återfinns i 37 §. Detta har
skett för yrkesgrupperna läkare och psykologer. För övriga yrkesgrupper
finns riktlinjer eller tillämpad praxis. Sedan lång tid tillbaka gäller
särskilda regler för den som har nordisk utbildning. I samband med EES-
avtalet infördes ett särskilt regelverk för personer som har utbildning
inom EES-området.
I egenskap av tillsynsmyndighet utfärdar Socialstyrelsen på begäran
intyg om en persons behörighet, dvs. intygar att en legitimation är giltig.
Härutöver infördes i samband med EES-avtalet ytterligare krav på att
tillsynsmyndigheten skall utfärda särskilt utformade intyg för att utgöra
ett stöd för individen att vid tjänstgöring i annat medlemsland styrka sin
behörighet.
Socialstyrelsen meddelar också bevis om kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare). En läkare som efter
föreskriven praktisk utbildning i ett annat EES-land än Sverige har rätt
att kalla sig allmänpraktiserande läkare skall som tidigare angetts enligt
18 § behörighetsförordningen på ansökan få kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare) här i landet om läkaren har
svensk legitimation. Ärenden om specialistkompetens för läkare och
tandläkare handläggs av Socialstyrelsen som utfärdar bevis om sådan
kompetens.
4.5 Internationella överenskommelser
4.5.1 Den nordiska överenskommelsen om en gemensam
arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal
Sedan 1981 har det funnits en överenskommelse om en gemensam
arbetsmarknad för bl.a. viss hälso- och sjukvårdspersonal.
Överenskommelsen, som träffades mellan Sverige, Danmark, Finland
och Norge trädde i kraft under 1983. Island utnyttjade för elva
yrkesgrupper en möjlighet att ansluta sig till överenskommelsen.
Överenskommelsen från 1981 justerades och harmoniserades med
EES-avtalet genom en ny överenskommelse som träffades under 1993.
Den nya överenskommelsen, som även innefattar Island, trädde i kraft
den 1 januari 1994. Överenskommelsen har införlivats i ländernas
nationella lagstiftning.
Den nordiska överenskommelsen från år 1981 omfattade 18
yrkesgrupper, nämligen läkare, tandläkare, sjuksköterskor, apotekare,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, barnmorskor, distriktssköterskor,
optiker, psykologer, receptarier, röntgenassistenter, skötare i psykiatrisk
vård, tandhygienister, tandsköterskor, tandtekniker, undersköterskor och
veterinärer. Genom ett tillägg i den nya överenskommelsen från 1993 har
även kiropraktorerna kommit att omfattas. Den nya överenskommelsen
reglerar således 19 olika yrkesgrupper, varav 18 är att hänföra till hälso-
och sjukvårdssektorn.
Överenskommelsen är tillämplig på yrkesutövare som tillhör någon av
de 19 yrkesgrupperna och som är medborgare i något av de
fördragsslutande länderna. Sverige kan i det avseendet sägas ha gått
längre än vad överenskommelsen kräver och upprätthåller inte något krav
på medborgarskap.
Enligt huvudregeln skall den som vunnit en jämförlig form av rättsligt
godkännande att utöva yrket i ett land ha rätt att få behörighet även i de
övriga länder där bestämmelser om godkännande gäller. Bestämmelsen
om godkännande har motsvarande tillämpning på den som har eller är
berättigad att få anställning som apotekare i någon av staterna och på den
som utan att vara apotekare har rätt att expediera recept på apotek.
Överenskommelsen ger även vissa andra yrkesutövare som utbildats i
fördragsslutande stat, där bestämmelser om godkännande av
yrkesutövare inte gäller, rätt att vinna godkännande i stat som har
bestämmelser om sådant godkännande. Denna bestämmelse tillämpas
bl.a. på den som har svensk arbetsterapeutexamen eller genomgått äldre
svensk godkänd utbildning till arbetsterapeut, den som i Sverige
genomgått hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot diagnostisk
radiologi (90 poäng) eller genomgått äldre godkänd utbildning till
röntgenassistent, den som i Sverige fullgjort för skötare i psykiatrisk vård
gällande krav på utbildning och praktisk tjänstgöring eller äldre godkänd
utbildning till skötare i psykiatrisk vård samt den som i Sverige fullgjort
för undersköterska gällande krav på utbildning och praktisk tjänstgöring
eller motsvarande äldre godkänd utbildning.
I överenskommelsen finns även vissa bestämmelser om godkännande
av specialistkompetens.
4.5.2 Den europeiska unionen
Sverige har genom medlemskapet i EU åtagit sig att tillämpa regler om
ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom bl.a.
hälso- och sjukvården. För att svenska medborgare skall kunna utnyttja
den fria arbetsmarknaden inom EU måste Sverige bl.a. se till att de
nationella utbildningarna uppfyller de krav som är förutsättningen för ett
ömsesidigt godkännande av kompetensbevis.
Romfördraget föreskriver att fri rörlighet för arbetstagare skall
säkerställas inom gemenskapen. Ministerrådet åläggs att, enligt ett visst
förfarande, utfärda direktiv eller förordningar i vilka de åtgärder anges
som är nödvändiga för att gradvis genomföra den fria rörligheten för
arbetstagare.
Inom EG försökte man till en början reglera varje yrkeskategori för sig
och de första direktiven var därför specialdirektiv som rörde enskilda
yrkesområden. Det skulle emellertid ta orimligt lång tid att reglera alla
yrkesområden på motsvarande sätt och 1989 kom därför ett generellt
direktiv som omfattar alla yrken som i någon mening är lag- eller
förordningsreglerade och som bygger på högskoleutbildningar som
omfattar minst tre år. År 1992 antogs ytterligare ett generellt direktiv om
ömsesidigt erkännande av yrkesutbildning och yrkespraktik. Detta andra
generella direktiv omfattar de behörighetsreglerade yrken som inte
omfattas av övriga specialdirektiv eller det första generella direktivet.
Sektorsdirektiven
De första direktiven om godkännande av behörighetsbevis m.m. för
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården gällde läkare, tandläkare,
sjuksköterskor i allmän hälso- och sjukvård, farmaceuter och
barnmorskor.
För varje yrkesgrupp finns både ett erkännandedirektiv och ett
samordningsdirektiv. Erkännandedirektivet är ett direktiv om ömsesidigt
erkännande av kompetensbevis som syftar till att underlätta den faktiska
utövningen av etableringsrätten och ett fritt tillhandahållande av tjänster.
Samordningsdirektivet är ett direktiv om samordning av de i de olika
länderna fastställda bestämmelserna om yrkesutbildningen.
Enligt direktiven skall ett medlemsland erkänna de övriga ländernas
kompetensbevis genom att ge dem samma ställning inom sitt territorium
vad gäller rätten att utöva yrkesverksamhet. En förutsättning för detta är
att den utbildning som ligger till grund för beviset uppfyller de
minimikrav som fastställs i direktiven.
Direktiven omfattar både självständigt yrkesverksamma och anställda.
För de självständigt yrkesverksamma reglerar direktiven både rätten att
etablera sig inom yrket och rätten att tillfälligt tillhandahålla tjänster i ett

annat medlemsland.
I direktiven anges minimikrav för den utbildning som kan ligga till
grund för de kompetensbevis som omfattas av direktivens principer om
ömsesidigt erkännande. I olika detaljeringsgrad anges också vilka
kunskaper utbildningen skall leda fram till och i vissa fall vilka
yrkesuppgifter en yrkesutövare, som erkänns med stöd av direktiven, får
utföra.
Direktiven är tillämpliga endast på medborgare i ett medlemsland med
kompetensbevis från någon av de institutioner i medlemsländerna som
finns uppräknade i respektive direktiv. De enskilda medlemsländerna har
möjlighet att därutöver erkänna såväl medborgare från medlemsstater
med utbildning från tredje land som medborgare från tredje land med
kompetensbevis som grundar sig på en utbildning i detta land eller ett
medlemsland. Ett sådant erkännande blir bindande bara för det egna
landet. Sverige upprätthåller inte något krav på medborgarskap.
Enligt direktiven har det mottagande landet inte rätt att kräva
kunskaper i landets språk eller i medicinalförfattningar för att erkänna ett
kompetensbevis som uppfyller direktivens krav. Enligt praxis anses dock
tillräckliga språkkunskaper vara något som ligger i den enskilde
yrkesutövarens yrkesansvar. Detta gäller särskilt inom vårdsektorn.
Indirekt kan man möjligen också säga att vissa språk- och
författningskunskaper erfordras. Om en yrkesutövare gör sig skyldig till
fel eller försummelse i sin yrkesutövning på grund av bristande
språkkunskaper eller kunskaper i landets lagstiftning kan denne nämligen
bli föremål för disciplinära åtgärder eller i allvarliga fall få sin
legitimation återkallad. Det finns också bestämmelser i direktiven som
ålägger de berörda myndigheterna att om det är nödvändigt anvisa
den som söker godkännande i ett annat medlemsland möjlighet att i hans
eget eller patienternas intresse skaffa tillräcklig kunskap i landets språk.
Direktiven ålägger länderna att inom viss tid anmäla vilken myndighet
inom landet som skall fullgöra de uppgifter som anges i direktiven i fråga
om bl.a. lämnande/mottagande av uppgifter, om utredning, om
auktorisering, om skrivande av intyg och om inrättande av
informationskontor. I Sverige ankommer det på Socialstyrelsen att
fullgöra vissa sådana uppgifter.
När det gäller läkares yrkesutövning har tre tidigare direktiv
(75/362/EEG, 75/363/EEG och 86/457/EEG) samordnats i ett direktiv
kallat rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av
läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-,
examens- och andra behörighetsbevis. Direktivet som trädde i kraft den 1
juli 1994 innehåller bl.a. bestämmelser som reglerar det ömsesidiga
erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för
läkare och specialister.
De ursprungliga direktiven om tandläkare, 78/686-687/EEG, har
ändrats genom direktiv 89/594/EEG och 90/658/EEG samt kompletterats
genom direktiv 81/1057/EEG. Direktiven reglerar både grundutbildning
och specialistutbildning för tandläkare.
De två ursprungliga direktiven om sjuksköterskors yrkesverksamhet
och utbildning (77/452-453/EEG) har ändrats genom direktiv 89/594-
595/EEG och 90/658/EEG. Genom direktiv 81/1057/EEG har också
vissa kompletteringar gjorts. Direktiven omfattar endast sjuksköterskor
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
De ursprungliga direktiven om farmaceuter, 85/432-433/EEG, har
ändrats genom direktiv 85/584/EEG och 90/658/EEG. I direktiven
markeras att den geografiska fördelningen av apotek samt frågan om
monopol på utlämning av läkemedel inte är reglerad i direktiven utan är
en fråga som de enskilda länderna förfogar över.
De ursprungliga direktiven om barnmorskor, 80/154-55/EEG, har
ändrats genom direktiven 80/1273/EEG, 89/594/EEG och 90/658/EEG.
Innehav av kompetensbevis som barnmorska är i samtliga länder en
förutsättning för att få utöva yrket.
En utförligare beskrivning av de speciella direktiven finns i
departementspromemorian Införande av EES-rätt ömsesidigt
erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och
sjukvården m.m. (Ds 1992:34) och i betänkandet Ny
behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU
1996:138).
De generella direktiven
Genom tillkomsten av två generella direktiv om ömsesidigt erkännande
av kompetensbevis finns det numera ett system för erkännande av
yrkeskompetens för i stort sett hela arbetsmarknaden inom EU. De
generella direktiven bygger på principen att en person som tillåts att
utöva ett visst yrke i sitt hemland enligt detta lands lagar också skall ha
rätt att utöva motsvarande yrke i ett annat medlemsland (värdlandet). Om
det finns väsentliga skillnader i utbildningens innehåll eller längd, har
värdlandet rätt att ställa krav på att den sökande har utövat yrket på heltid
i minst två år under den senaste tioårsperioden. Det förhållandet att
Sverige (liksom de övriga nordiska länderna) vid en jämförelse med
övriga EU-länder har ytterst få yrken reglerade, innebär att en stor grupp
svenska yrkesutövare inte kan utnyttja sin rätt till fri rörlighet direkt efter
avslutad utbildning.
Det första generella direktivet (rådets direktiv 89/48/EEG av den
21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar
minst tre års studier) trädde i kraft inom EG i januari 1991. Genom
direktivet har man velat införa en generell ordning för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som utfärdats
efter avslutande av postgymnasiala utbildningar omfattande minst tre år.
Direktivet gäller för varje medborgare i en medlemsstat som vill utöva
ett reglerat yrke i en värdmedlemsstat, antingen i självständig verksamhet
eller såsom anställd. Yrken som regleras av ett separat direktiv om
fastställande av avtal om medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av
examensbevis omfattas dock inte av detta generella direktiv.
När det i en värdmedlemsstat krävs ett examensbevis för att utöva ett
reglerat yrke, får den behöriga myndigheten inte under hänvisning till
otillräckliga kvalifikationer vägra att ge en medborgare i en medlemsstat
tillstånd att utöva detta yrke på samma villkor som gäller för dess egna
medborgare
om den sökande innehar det examensbevis som krävs i en annan
medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket i fråga i landet, och detta
examensbevis erhållits i en medlemsstat, eller
om den sökande har utövat yrket i fråga på heltid under två år under
de närmaste föregående tio åren i en medlemsstat som inte reglerar detta
yrke och har intyg som visar att han eller hon med godkänt resultat har
slutfört en postgymnasial utbildning om minst tre år som har förberett
honom eller henne för utövande av yrket.
Trots de ovan redovisade bestämmelserna får värdmedlemsstaten
också kräva av den sökande att denne skall lägga fram bevis på
yrkeserfarenhet, när omfattningen av den utbildning som åberopas som
stöd för ansökan är minst ett år kortare än den som krävs i
värdmedlemsstaten.
Värdmedlemsstaten kan också i vissa fall, enligt direktivet, kräva att
den sökande skall slutföra en anpassningstid som inte överstiger tre år
eller genomgå ett lämplighetsprov.
Det första generella direktivet kompletteras med det andra generella
direktivet (rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra
generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning,
en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG).
Direktivet trädde i kraft den 18 juni 1994. Det första generella direktivet
är, som redovisats ovan, begränsat till akademiska utbildningar som
omfattar minst tre år. För att göra det lättare för den som vill utöva
yrkesverksamhet som i en värdmedlemsstat förutsätter genomgången
utbildning på en annan utbildningsnivå har därför en andra generell
ordning införts.
Det andra generella direktivet bygger på samma principer och
innehåller i tillämpliga delar samma bestämmelser som det första
generella direktivet. Direktivet är inte tillämpligt på de yrken som
omfattas av speciella direktiv. Det omfattar de utbildningsnivåer som den
första generella ordningen inte täcker, nämligen de som svarar mot annan
postgymnasial utbildning och därmed likvärdig utbildning eller som
svarar mot lång eller kort gymnasial utbildning jämte i vissa fall praktik
och yrkesutbildning.
I det andra generella direktivet finns en definition som saknas i det
första generella direktivet, nämligen reglerad utbildning. Med detta avses
teoretisk och praktisk utbildning som särskilt utformats för visst yrke och
som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom
praktik eller yrkeserfarenhet som har den utformning och den nivå som
medlemsstatens lagar och andra författningar bestämmer eller som
övervakas eller godkänts av den för ändamålet utsedda myndigheten.
Direktivet gäller för både egna företagare och för anställda medborgare
i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke i en värdmedlemsstat.
Från direktivets tillämpningsområde undantas verksamheter som regleras
genom särskilda direktiv som finns förtecknade i en bilaga till direktivet
(bilaga A). Däremot är det generella direktivet tillämpligt på utövandet
av yrken såsom anställd när det gäller yrken som regleras i direktiv som
finns upptagna i bilaga B till direktivet.
Direktivet ger medborgare i andra medlemsstater behörighet att utöva
ett i värdlandet reglerat yrke där det krävs examensbevis på
postgymnasial eller akademisk utbildning. En förutsättning för sådan
yrkesutövning i värdlandet är att den sökande har det examensbevis som
krävs i en annan medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket och detta
examensbevis har erhållits i en medlemsstat, eller att den sökande har
utövat yrket på heltid under två år under de närmast föregående tio åren i
medlemsstat som inte reglerar yrket och dessutom innehar
utbildningsbevis av visst angivet slag som utfärdats av en behörig
myndighet i en medlemsstat utsedd enligt den statens lagar och andra
författningar. Två års yrkeserfarenhet får dock inte krävas när
utbildningsbeviset utfärdats efter reglerad utbildning.
Värdmedlemsstaten kan uppställa vissa krav på att den sökande skall
lägga fram bevis om yrkeserfarenhet när omfattningen av den utbildning
som åberopas till stöd för ansökan är minst ett år kortare än den som
krävs i värdmedlemsstaten. Värdmedlemsstaten har också i vissa fall rätt
att kräva att den sökande skall genomgå en anpassningstid eller ett
lämplighetsprov. Bestämmelserna om krav på yrkeserfarenhet och
bestämmelserna om anpassningstid respektive lämplighetsprov får inte
tillämpas kumulativt.
Kravet på två års yrkeserfarenhet får inte ställas om utbildningsbeviset
utfärdats efter reglerad utbildning och praktik. Däremot får
värdmedlemsstaten kräva att sökanden genomgår en anpassningstid om
högst tre år eller ett lämplighetsprov.
Eftersom de generella direktiven inte omfattar de yrken som regleras i
särskilda direktiv innebär detta problem för sådana sjuksköterskor som
inte omfattas av direktivet för sjuksköterskor i allmän hälso- och
sjukvård. Det gäller exempelvis sjuksköterskor som har en
direktutbildning inom en viss specialitet. Med nuvarande regelsystem
omfattas denna grupp inte av något direktiv. Därför har Kommissionen i
ett förslag till Ministerrådet (KOM (96) 22) om ett tredje generellt
direktiv föreslagit en ändring av direktiven 89/48 och 92/51 som innebär
att dessa direktiv också skall tillämpas på sådana sjuksköterskor som inte
har ett examensbevis enligt sjuksköterskedirektivet. Förslaget behandlas
för närvarande inom Ministerrådet och det är oklart när ett beslut kan
fattas.
4.6 Åliggandelagen
4.6.1 Bakgrund
Från och med den 1 oktober 1994 ersattes 1980 års tillsynslag med lagen
(1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården
(åliggandelagen) samt lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens område (disciplinpåföljdslagen) (se närmare prop.
1993/94:149, bet. 1993/94:SoU26, rskr. 1993/94:410). I propositionen
angav regeringen att det yttersta syftet med tillsynen över hälso- och
sjukvården, även individtillsynen, är att bevaka kvalitet och säkerhet i
vården och förebygga risker för skador för patienterna. Det är därför
främst i de fall då patientens liv eller hälsa sätts i fara som det finns skäl
att kunna göra gällande ett särskilt ansvar för personalen. I andra fall
saknas enligt regeringens mening anledning att ha ett mer vidsträckt
ansvar för hälso- och sjukvårdspersonal än för andra yrkesgrupper.
Ett skäl för att ersätta tillsynslagen med ny lagstiftning var enligt
regeringen att öka överskådligheten och samla i vart fall de regler som
avser personalens allmänna skyldigheter och Socialstyrelsens tillsyn över
personalen i en särskild författning. De regler som avser åtgärder mot
den som inte fullgör sina åligganden samlades i en särskild lag om
disciplinpåföljd m.m. Konstruktionen illustrerar bl.a. att det finns en
skillnad mellan å ena sidan det ganska vida område som Socialstyrelsens
tillsynsansvar omfattar och å andra sidan det mer inskränkta område där
det finns skäl att ställa någon bland hälso- och sjukvårdspersonalen till
ansvar i en särskild offentligrättslig ordning (prop. 1993/94:149 s. 45f).
4.6.2 Begreppet hälso- och sjukvårdspersonal
Åliggandelagen inleds med bestämmelser om vem som omfattas av
lagen. 1 § första stycket är indelad i åtta punkter som anger de olika
grupper av personal som enligt åliggandelagen är hälso- och
sjukvårdspersonal.
Enligt första punkten är personal som har legitimation för yrke inom
hälso- och sjukvården att anse som hälso- och sjukvårdspersonal. Vilka
de legitimerade grupperna är framgår av 2, 2 a och 5 §§
behörighetslagen. För närvarande omfattar legitimationsreglerna tolv
yrkesgrupper. Dessa är barnmorskor, optiker, logopeder, läkare,
psykologer, psykoterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor,
tandhygienister, tandläkare samt kiropraktorer och naprapater med viss
utbildning.
Åliggandelagens bestämmelser gäller legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal oberoende av om de arbetar i offentlig eller privat regi.
Eftersom reglerna enligt ordalydelsen gäller den som har legitimation för
yrke inom hälso- och sjukvården omfattar de även legitimerade
yrkesutövare som arbetar utanför den traditionella hälso- och
sjukvårdsorganisationen, t.ex. psykologer inom skolans elevvård eller
inom kriminalvården. Om en person med legitimation arbetar med
uppgifter av annat slag än hälso- och sjukvård skall åliggandelagen
däremot inte vara tillämplig. Vid tillämpningen av första punkten
jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilda
föreskrifter har motsvarande behörighet.
I ett beslut från den 28 augusti 1997 angående vissa gruppers
tillhörighet till hälso- och sjukvårdspersonalen (S94/4409/S, S96/5940/S)
konstaterar regeringen bl.a. att legitimerade psykologer alltid räknas som
hälso- och sjukvårdspersonal och står under samhällets tillsyn enligt
åliggandelagen och disciplinpåföljdslagen i den mån deras yrkesutövning
innebär att de undersöker, vårdar eller behandlar andra människor.
Enligt andra punkten omfattar begreppet hälso- och sjukvårdspersonal
personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar som
medverkar i vård, behandling eller undersökning av patienter. Utanför
denna punkt faller personal vars arbetsuppgifter inte har något direkt
samband med vården, t.ex. städpersonal. De är inte att hänföra till hälso-
och sjukvårdspersonal.
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses även icke legitimerad
personal som fullgör direkta eller indirekta uppgifter inom området
individinriktad patientvård eller åligganden med nära anknytning därtill.
Även icke medicinsk personal kan omfattas i den utsträckning den har att
fullgöra indirekta patientuppgifter. Med sådana uppgifter avses i detta
sammanhang åtgärder som inte är direkt riktade mot patienter men som
den medicinskt behandlande personalen är beroende av vid behandlingen
av patienter. Det gäller t.ex. inställning av dialysmaskiner och
röntgenapparatur. Således omfattas medicinsk-teknisk personal och
sjukhusfysiker av begreppet hälso- och sjukvårdspersonal. Lagen
omfattar också personal med administrativa uppgifter på klinik- eller
motsvarande nivå om deras uppgifter påverkar förutsättningarna för det
praktiska arbetet med vården av enskilda patienter (se prop. 1993/94:149
s. 57f).
Enligt tredje punkten är den som i annat fall vid vård, behandling eller
undersökning biträder en legitimerad yrkesutövare att betrakta som
hälso- och sjukvårdspersonal. Denna punkt blir tillämplig exempelvis
inom delar av kommunernas äldreomsorg och på vissa laboratorier som
leds av legitimerade yrkesutövare.
Fjärde punkten gäller apotekspersonal och personal vid den särskilda
giftinformationsverksamheten som drivs av Apoteket AB i de fall deras
arbete kan påverka den medicinska säkerheten för någon.
Femte punkten omfattar larmoperatörer och därmed jämställd personal
vid larmcentraler i den mån de förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande.
Enligt sjätte punkten är arbetsterapeuter att betrakta som hälso- och
sjukvårdspersonal i åliggandelagens mening när det gäller åtgärder för att
förebygga, utreda eller behandla medicinska besvär.
För den händelse det i framtiden tillkommer yrkesutövare med sådana
arbetsuppgifter att de bör räknas till hälso- och sjukvårdspersonalen finns
i sjunde punkten en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om
att sådana grupper skall omfattas av lagen.
I åttonde punkten finns en hänvisning till 8 § behörighetslagen. Det
gäller medborgare i en stat som omfattas av EES-avtalet och som är
behöriga att tillhandahålla tjänster inom hälso- och sjukvården utan att ha
svensk legitimation. Även dessa personer omfattas av åliggandena för
hälso- och sjukvårdspersonal.
4.6.3 Allmänna åligganden
Bestämmelser om allmänna åligganden för hälso- och
sjukvårdspersonalen finns i 2-7 a §§ åliggandelagen.
I 2 § anges att personalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient skall ges sakkunnig
och omsorgsfull vård som uppfyller dessa krav. Vården skall så långt
möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten och denne skall
visas omtanke och respekt.
I hälso- och sjukvårdspersonalens grundläggande skyldigheter ingår
enligt 3 § att se till att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd
och om de behandlingsmetoder som finns. Hälso- och
sjukvårdspersonalen skall vidare om patienten avlidit fullgöra sina
uppgifter med respekt för den avlidne och visa de efterlevande hänsyn
och omtanke. Dessa frågor regleras i 4 §.
I 6 § har införts en särskild bestämmelse som anger att hälso- och
sjukvårdspersonal själv bär ansvaret för hur han eller hon fullgör sina
arbetsuppgifter. Detta yrkesansvar har funnits tidigare men är nu
uttryckligen angivet i lagen. Ansvaret innebär bl.a. att om uppgifter
delegeras till en enskild utför han eller hon dessa under eget yrkesansvar.
Den som delegerat uppgifterna ansvarar därefter inte för deras
fullgörande men väl för sitt delegationsbeslut vilket inkluderar
bedömningen av mottagarens möjlighet att fullgöra uppgifterna.
Bestämmelser om delegation finns i 7 §. Där sägs att hälso- och
sjukvårdspersonal får överlåta en arbetsuppgift till någon annan endast
när detta är förenligt med en god och säker vård. Vidare sägs att den som
till någon annan överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell
kompetens svarar för att den som fått uppgiften har förutsättningar att
fullgöra den.
Enligt 7 a § skall den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
rapportera till vårdgivaren om en patient i samband med vård, behandling
eller undersökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av
allvarlig skada eller sjukdom.
4.6.4 Tystnadsplikt m.m.
Bestämmelser om tystnadsplikt m.m. inom den enskilda hälso- och
sjukvården finns samlade i 8-11 §§ åliggandelagen. På detta sätt gäller i
allt väsentligt samma sekretessregler för uppgifter inom den offentliga
och den enskilda hälso- och sjukvården.
I 8 § anges att hälso- och sjukvårdspersonal inom den enskilda hälso-
och sjukvården inte obehörigen får röja vad han eller hon i sin
verksamhet fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden. Sådan tystnadsplikt kan även gälla mot patienten själv om
det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av
synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till patienten. För offentligt
anställd personal finns motsvarande bestämmelser i 7 kap. 1 och 3 §§
samt 14 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100).
I 9 § åliggandelagen anges vidare att hälso- och sjukvårdspersonal inte
får röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer
för att den som lämnat uppgifterna eller någon närstående till
uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften
röjs. Motsvarande bestämmelse finns för offentligt anställd personal i
7 kap. 6 § sekretesslagen.
I 10 § åliggandelagen finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt
vad gäller varors tillverkning och innehåll som hälso- och
sjukvårdspersonal fått kännedom om i verksamheten. Denna
bestämmelse har sin motsvarighet för offentligt anställd personal i 8 kap.
12 § sekretesslagen.
Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att lämna ut uppgifter om
denna skyldighet grundar sig på bestämmelser i lag eller förordning.
Dessutom är personalen enligt 11 § åliggandelagen skyldig att lämna ut
uppgifter om någon vistas på en sjukvårdsinrättning till vissa rättsliga
myndigheter, exempelvis domstol.
I patientjournallagen (1985:562) finns särskilda regler om utformning
av patientjournaler. I lagen ges även bestämmelser om offentlighet och
sekretess för journalhandlingar inom den enskilda hälso- och sjukvården.
Såvitt avser journalhandlingar inom den offentliga vården gäller i fråga
om att ta del av journalhandlingar bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och i sekretesslagen.
4.7 Disciplinpåföljdslagen
4.7.1 Disciplinpåföljder
Disciplinpåföljdslagen gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras
yrkesutövning inom hälso- och sjukvården (1 §). Med hälso- och
sjukvårdspersonal förstås enligt lagen personal som omfattas av
åliggandelagen (2 §).
Bestämmelserna om disciplinpåföljd gäller enligt 3 § endast
yrkesutövning som har samband med undersökning, vård och behandling
av patienter eller klinisk forskning på människor.
Med disciplinpåföljd avses erinran eller varning enligt 4 § andra
stycket. Sådan påföljd kan åläggas om hälso- och sjukvårdspersonal
uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller
henne enligt 2, 3, 5, 7, 8 och 9 §§ åliggandelagen eller enligt någon
annan föreskrift som är av direkt betydelse för vården (4 § första
stycket).
Om felet är ringa eller om det framstår som ursäktligt får
disciplinpåföljd underlåtas. Detta framgår av 4 § första stycket andra
meningen. Bedömningen skall göras av Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN) så långt som möjligt utifrån generella och
objektiva grunder.
Enligt 4 § tredje stycket kan även den som tillhört hälso- och
sjukvårdspersonalen men inte längre gör det åläggas disciplinpåföljd om
det finns särskilda skäl.
I 5 § anges att om hälso- och sjukvårdspersonal anmälts till åtal får
disciplinärt förfarande enligt denna lag inte inledas eller fortsättas
avseende samma förseelse. Vidare sägs i 20 § tillsynslagen att om hälso-
och sjukvårdspersonal som är föremål för disciplinärt förfarande är
skäligen misstänkt för ett brott i yrkesutövningen för vilket är föreskrivet
fängelse skall anmälan till åtal göras av Socialstyrelsen. Även HSAN är
skyldig att i motsvarande fall göra anmälan till åtal enligt 33 §
disciplinpåföljdslagen.
I 5 § andra stycket har i förtydligande syfte lagts till att om en gärning
prövats i straffrättslig ordning får ett disciplinärt förfarande inledas eller
fortsättas endast om förseelsen av någon annan anledning än bristande
bevisning inte har ansetts vara något brott.
I 6 § finns en preskriptionsregel av innebörd att disciplinpåföljd inte
får åläggas någon som inte inom två år blivit underrättad om anmälan
enligt 25 § eller enligt de instruktioner som gäller för JO eller JK.
Disciplinpåföljd får aldrig åläggas senare än fem år efter förseelsen.
4.7.2 Återkallelse av legitimation m.m.
En legitimation kan enligt 7 § disciplinpåföljdslagen återkallas av tre
skäl,
1. om den legitimerade varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke
eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. om den legitimerade på grund av sjukdom eller liknande
omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande, eller
3. om den legitimerade begär att legitimationen skall återkallas och det
inte finns hinder mot återkallelse från allmän synpunkt.
Härutöver kan legitimationen återkallas för all legitimerad personal som
fått sin auktorisation återkallad i något EES-land.
Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas på grund av sjukdom enligt andra punkten ovan kan den
legitimerade föreläggas att låta sig läkarundersökas. Finns ett beslut om
läkarundersökning får legitimationen återkallas tills frågan om
legitimationens återkallelse slutligt prövats, s.k. interimistisk återkallelse.
Följs inte ett föreläggande om läkarundersökning inom ett år får
legitimationen återkallas.
Även andra behörigheter att utöva yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt behörighetslagen kan enligt 12 §
återkallas om den som fått behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller annan liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande.
Kraven för att sådan behörighet i första hand s.k.
förordnandebehörigheter skall kunna återkallas är inte lika högt ställda
som vid återkallelse av legitimation. Det behöver således inte vara fråga
om grova fel. De behörigheter som avses i bestämmelsen kan även
återkallas interimistiskt. Om en förskrivningsrätt missbrukas bör enligt
förarbetena (se prop. 1993/94:149 s. 125) hela behörigheten återkallas.
Speciella regler beträffande förskrivningsrätten har därför inte ansetts
erforderliga.
Om legitimation återkallats eller en förskrivningsrätt dragits in eller
begränsats skall enligt 11 § ny legitimation respektive behörighet
meddelas när förhållandena medger det. Ansökan om ny legitimation
prövas av HSAN.
4.7.3 Inskränkningar i förskrivningsrätten
Utöver återkallelse av legitimation får enligt 9 § disciplinpåföljdslagen
behörighet för läkare eller tandläkare att förskriva såväl narkotiska eller
alkoholhaltiga läkemedel som teknisk sprit dras in eller begränsas vid
missbruk av förskrivningsrätten. Inskränkningar i behörigheten får enligt
10 § göras interimistiskt om det finns sannolika skäl för misstanke om
missbruk av förskrivningsrätten. Sådant beslut gäller sex månader med
en möjlighet till förlängning ytterligare högst sex månader om det
föreligger särskilda skäl.
4.7.4 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
Av 13 § disciplinpåföljdslagen framgår att frågor om disciplinpåföljd och
frågor om återkallelse av legitimation m.m. prövas av HSAN. I 14-34 §§
ges bestämmelser om bl.a. nämndens sammansättning och handläggning
i nämnden.
Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av Socialstyrelsen
eller av den patient som saken gäller eller om patienten själv inte kan
anmäla saken, en närstående till patienten (19 §). Frågor om återkallelse
av legitimation m.m. tas upp på anmälan av Socialstyrelsen eller på
ansökan av den som saken gäller. Anmälan eller ansökan till HSAN skall
göras skriftligen och skall innehålla uppgift bl.a. om anmälarens eller
sökandens namn, vem anmälan eller ansökan avser och vilken
anmärkning som riktas mot en anmäld.
Förfarandet i HSAN är i regel skriftligt. Muntlig förhandling får
emellertid förekomma, när det kan antas vara till fördel för utredningen.
Detta anges i 24 §. Enligt 25 § skall underrättelse om anmälan eller
ansökan snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser. En
sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan eller
ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.
Ordföranden får ensam fatta vissa beslut som anges i 16 §. Det gäller
t.ex. beslut som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak
om det inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd.
HSAN:s verksamhet redovisas på ett mer utförligt sätt i avsnitt 4.9.
4.7.5 Överklagande m.m.
Bestämmelser om överklagande finns i 35-38 §§ disciplinpåföljdslagen.
HSAN:s beslut kan enligt 35 § överklagas till kammarrätten. Alla
överklaganden går till Kammarrätten i Stockholm. Kammarrättens
avgörande kan sedan överklagas hos Regeringsrätten. Prövningen där
kräver prövningstillstånd enligt 35 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
I prop. 1994/95:27 Fortsatt reformering av instansordningen m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna föreslogs att ett hundratal måltyper
som tidigare har överklagats från förvaltningsmyndighet till kammarrätt i
fortsättningen skall prövas av länsrätt som första domstolsinstans och att
det skall krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Vad
gäller mål från HSAN har regeringen gjort ett särskilt uttalande i
propositionen (s. 157 f). Där anges sammanfattningsvis att den
principiella utgångspunkten att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga
på första instans även bör få genomslag i nu aktuella ärenden och att den
första domstolsprövningen av beslut i HSAN alltså skall ske i länsrätt.
Vid riksdagsbehandlingen av disciplinpåföljdslagen gjordes emellertid
vissa tillkännagivanden till regeringen. Bland annat uttalade riksdagen att
regeringen bör återkomma till denna med förslag till ett mer differentierat
sanktionssystem för hälso- och sjukvårdspersonalen och att regeringen på
nytt bör pröva frågan om att öka möjligheterna till interimistisk
delegitimering. Med hänsyn till detta ansåg regeringen i nyss nämnda
proposition att det var för tidigt att i samband med den lägga fram förslag
om nedflyttning av mål angående överprövning av HSAN:s beslut till
länsrätten.
4.8 Offentlig tillsyn m.m.
4.8.1 Tillsynslagen
Den 1 januari 1997 infördes enhetliga bestämmelser om tillsyn över
hälso- och sjukvården. Reglerna samlades i en ny lag (1996:786) om till-
syn över hälso- och sjukvården (tillsynslagen), se prop. 1995/96:176, bet.
1995/96:SoU18, rskr. 1995/96:281. Socialstyrelsen utövar tillsyn såväl
verksamhetstillsyn som individtillsyn över all hälso- och sjukvård oav-
sett driftsform, med undantag för den sjukvård som ges inom För-
svarsmakten (1 §). Med hälso- och sjukvård avses i det här
sammanhanget samma sak som i HSL. Det innebär att tillsynen omfattar
såväl de sjukdomsförebyggande åtgärderna som den direkt sjukvårdande
verksamheten. Till hälso- och sjukvården räknas även tandvården.
Även när någon, i en verksamhet som inte utgör hälso- och
sjukvårdsverksamhet, tar emot uppdrag från hälso- och sjukvården
avseende provtagning, analys eller annan utredning som utgör led i
bedömningen av en patients hälsotillstånd eller behandling, står denna
verksamhet under tillsyn av Socialstyrelsen (3 §).
Om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning
inom hälso- och sjukvården drabbats av eller utsatts för risk att drabbas
av allvarlig skada eller sjukdom skall vårdgivaren snarast göra anmälan
till Socialstyrelsen, se 5 §. Bestämmelsen har ersatt förordningen
(1982:772) om skyldighet att anmäla vissa skador m.m. i hälso- och
sjukvården ("Lex Maria"). I 7 a § åliggandelagen stadgas en skyldighet
för hälso- och sjukvårdspersonalen att rapportera till den som svarar för
vården om en patient drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av
allvarlig skada eller sjukdom.
Av 7 § tillsynslagen framgår att den som vill bedriva hälso- och
sjukvård skall anmäla detta till Socialstyrelsen. Anmälningsskyldigheten
omfattar även verksamhet som tar emot uppdrag från hälso- och
sjukvården och utgör led i bedömningen av patientens hälsotillstånd och
behandling. Anmälan skall bl.a. innehålla uppgifter om verksamhetens
inriktning, var verksamheten bedrivs, vem som är chef för verksamheten
och vem som svarar för anmälningsskyldigheten enligt Lex Maria-
bestämmelsen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar
verksamhet eller i väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha
gjort föreskriven anmälan till Socialstyrelsen döms till böter. Det
sistnämnda framgår av 21 §.
Socialstyrelsen skall enligt 25 § föra ett centralt register med hjälp av
automatisk databehandling över verksamhet som anmälts enligt
tillsynslagen. Det skall vara möjligt att använda registret i tillsynsarbetet
och för forskning. Vidare får det användas för framställning av statistik. I
26 § anges vilka uppgifter som får tas in i registret. Det är främst
uppgifterna i anmälan till Socialstyrelsen om verksamheten som får
registreras.
I sin tillsynsverksamhet har Socialstyrelsen rätt att ta del av handlingar
och erhålla upplysningar i behövlig utsträckning samt göra inspektioner
(10-12 §§).
Det finns också ett sanktionssystem gentemot den som bedriver hälso-
och sjukvård. Om hälso- och sjukvårdsverksamhet påbörjas eller ändras
utan anmälan till Socialstyrelsen kan som tidigare nämnts böter utdömas
(21 §). I 14 § finns bestämmelser som ger Socialstyrelsen rätt att meddela
förelägganden. Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller
kraven på god vård och missförhållandena är av betydelse för
patientsäkerheten, får styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa
påtalade missförhållanden. Föreläggande får förenas med vite. I 16 §
anges att Socialstyrelsen, om föreläggande enligt 14 § inte följs och
missförhållandena är allvarliga, har rätt att helt eller delvis förbjuda
hälso- och sjukvårdsverksamheten.
Om det är fara för patientens liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande med stöd av
17 § helt eller delvis förbjuda verksamheten. Om det finns sannolika skäl
för att verksamheten helt eller delvis kommer att förbjudas enligt 16 eller
17 § och ett sådant beslut inte kan avvaktas, får Socialstyrelsen tills
vidare helt eller delvis förbjuda verksamheten (18 §).
Den som fortsätter att bedriva hälso- och sjukvårdsverksamhet efter
det att Socialstyrelsen beslutat att förbjuda verksamheten kan dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader (22 §).
4.8.2 Tillsyn och kontrollmöjligheter i övrigt
Genom behörighetslagens regler om krav på viss kompetens för utövande
av vissa yrken sker en statlig kontroll av att kraven på hälso- och
sjukvårdens kvalitet upprätthålls.
Utöver den tidigare redovisade tillsynen kommer det tillsynsansvar
som arbetsgivaren har enligt arbetsrättslagstiftningen samt personalens
ansvar enligt straffrättsliga regler. Inom den arbetsrättsliga
lagstiftningens ramar har arbetsgivaren rätt att utöva sin arbetsledning.
Med stöd av kollektivavtal kan arbetsgivaren ha rätt att utkräva
disciplinansvar, dvs. vidta disciplinära åtgärder. Bestämmelserna om
disciplinansvar för offentligt anställda finns också i lagen (1994:260) om
offentlig anställning.
Enligt det straffrättsliga regelverket kan den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet
åsidosätter vad som gäller för uppgiften enligt 20 kap. 1 § brottsbalken
dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet har
begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, kan dömas för grovt
tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
I 20 kap. 3 § brottsbalken finns också särskilda straffbestämmelser för
brott mot tystnadsplikten. Den som gör sig skyldig till sådant brott kan
dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Regler om sekretess och
tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal finns dels i åliggandelagen
och patientjournallagen vad gäller privat anställd personal och dels i
sekretesslagen (1980:100) vad gäller offentligt anställd personal.
Förutom tjänstefel och brott mot tystnadsplikten kan andra allmänna
regler i brottsbalken också bli tillämpliga på hälso- och
sjukvårdspersonal i fråga om handlingar i deras yrkesverksamhet. Det
gäller t.ex. olika brott mot liv och hälsa som mord och dråp, misshandel
och vållande till annans död eller vållande till kroppsskada samt
framkallande av fara för annan.
4.9 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet
4.9.1 Inledning
Särskilda nämnder för prövning av disciplinpåföljder inom hälso- och
sjukvården har funnits sedan år 1947 och verkade inom Socialstyrelsen
(tidigare Medicinalstyrelsen) fram till år 1980. Vid denna tidpunkt bröts
Medicinalväsendets ansvarsnämnd ut ur Socialstyrelsen och blev en
självständig myndighet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN). Utbrytningen motiverades i propositionen (prop. 1978/79:220
s. 22) främst med att det av hänsyn till rättssäkerheten för såväl
patienterna som sjukvårdspersonalen var en fördel att nämnden stod fri i
förhållande till tillsynsmyndigheten.
HSAN:s verksamhet reglerades fram till oktober 1994 i första hand i
1980 års tillsynslag. Från och med den 1 oktober 1994 prövas frågor om
disciplinpåföljd inom hälso- och sjukvården och tandvården av HSAN
enligt reglerna i disciplinpåföljdslagen. Dessutom regleras HSAN:s
verksamhet i förordningen (1996:571) med instruktion för Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (instruktionen). I instruktionen finns även
hänvisningar till Verksförordningen (1995:1322). Som kommer att
framgå i den följande texten är dessutom förvaltningslagen och
rättegångsbalken i vissa delar tillämpliga på HSAN:s verksamhet.
Disciplinpåföljdslagens innehåll har kortfattat redovisats i ett tidigare
avsnitt. I den följande texten koncentreras redovisningen till de delar av
lagen som direkt berör HSAN:s verksamhet.
4.9.2 Närmare om ansvarsnämndens uppgifter
I disciplinpåföljdslagen regleras frågor om HSAN huvudsakligen i 13-
24 §§. De frågor som prövas av HSAN anges dessförinnan. Det gäller
frågor om åläggande av disciplinpåföljderna erinran och varning (4 §)
samt andra frågor med anknytning till behörighet och legitimation, dvs.
återkallelse av legitimation (7 §), läkarundersökning då fråga om
återkallelse av legitimation uppkommit (8 §), begränsningar av
förskrivningsrätten avseende narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
och teknisk sprit (9-10 §§), ny legitimation efter det att den tidigare varit
återkallad (11 §) samt återkallelse av annan behörighet inom hälso- och
sjukvården (12 §).
HSAN består enligt 14 § av en ordförande och ytterligare åtta
ledamöter som utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall vara
ordinarie domare och övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso-
och sjukvård. En ledamot utses efter förslag från Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet tillsammans. Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO) föreslår vardera en ledamot.
De fyra återstående ledamöterna utses bland personer som kan anses
särskilt företräda allmänhetens intresse. I regel är dessa fyra personer
riksdagsledamöter eller f.d. riksdagsledamöter.
Till nämndens förfogande står ett kansli. Nämndens ordförande är
heltidsanställd med titeln generaldirektör. Kansliet består av omkring
30 personer, varav cirka hälften är juristhandläggare. Till nämndens
kansli är också knutet medicinskt sakkunniga vilka även är föredragande
i nämnden.
Nämnden är enligt 15 § beslutsför med ordföranden och sex andra
ledamöter. Ordföranden får ensam fatta vissa beslut som anges i 16 §.
Det gäller beslut som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte
föreläggande att genomgå läkarundersökning eller interimistisk
återkallelse av legitimation i anledning av sådant föreläggande,
interimistisk återkallelse av förskrivningsrätt eller interimistisk
återkallelse av annan behörighet.
Ordföranden får vidare enligt samma bestämmelse ensam fatta beslut
som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak om det inte
gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grundad
anledning anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd, ärende
om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran då
hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga samt ärende om
återkallelse av legitimation då föreläggande om läkarundersökning inte
följts.
Reglerna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall enligt 17 §
tillämpas mot den som handlägger ärenden i nämnden och reglerna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning med endast lagfarna ledamöter
skall enligt 18 § tillämpas vid omröstning i nämnden. Vid sådan
omröstning skall ordföranden först säga sin mening.
Behörig att göra anmälan i frågor om disciplinpåföljd är enligt 19 §
den patient som saken gäller, eller om patienten inte själv kan anmäla
saken, en närstående till patienten. Behöriga att göra anmälan är även
Socialstyrelsen, Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK).
Ansökan om återkallelse av legitimation kan endast göras av nämnda
myndigheter och av den legitimerade själv.
Anmälan eller ansökan skall göras skriftligt och i 21 § anges närmare
vad handlingarna skall innehålla. Om de inte är fullständiga kan nämnden
enligt 22 § ge föreläggande om komplettering vid påföljd att anmälan
eller ansökan inte tas upp till prövning.
I 23 § anges att det är nämnden som svarar för att ett ärende blir
tillräckligt utrett. Nämnden kan förelägga hälso- och sjukvårdspersonal
att ge in journaler och andra handlingar som behövs för ärendets
utredning och nämnden kan såväl förelägga som utdöma vite för att få in
dessa handlingar (23 § andra stycket). Nämnden kan också inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän och andra om det krävs särskild
sakkunskap i ärendet (27 §).
Enligt 8 § instruktionen är även 19 § förvaltningslagen tillämplig på
HSAN:s verksamhet. Där regleras rätten att få avvikande mening
antecknad. Även i övrigt är förvaltningslagens bestämmelser tillämpliga
på HSAN:s verksamhet om inte avvikande regler meddelats särskilt, t.ex.
i disciplinpåföljdslagen.
Nämnden kan enligt 31 § disciplinpåföljdslagen överlämna ett ärende
beträffande arbetstagare till arbetsgivaren för åtgärd som kan ankomma
på denne om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden inte är
påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens rätt.
Nämnden kan också med stöd av 32 § överlämna en anmälan till
landstinget eller kommunen för åtgärd om anmälan innehåller klagomål
över brister i kontakten mellan en patient och hälso- och
sjukvårdspersonalen och om det finns grundad anledning anta att
anmälan inte kan föranleda disciplinpåföljd. Det kan gälla ärenden som
är mer lämpliga för en förtroendenämnd enligt lagen (1992:563) om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m.
Nämnden skall enligt 33 § göra anmälan till åtal om nämnden i ett
ärende finner att den mot vilken disciplinpåföljd är ifrågasatt är skäligen
misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott för vilket fängelse är
föreskrivet. Om ärendet inte är anhängigt i nämnden är det enligt 20 §
tillsynslagen Socialstyrelsen som är skyldig att göra sådan anmälan.
Nämndens slutliga beslut kan enligt 35 § överklagas till kammarrätten
(i Stockholm). Överklagande kan enligt 36 § göras av enskild som gjort
anmälan om det gått honom eller henne emot, av annan som beslutet
angår om det gått honom eller henne emot samt av Socialstyrelsen för att
tillvarata allmänna intressen. Överklagandet måste ha kommit in inom tre
veckor från det att parten fått del av beslutet. Socialstyrelsen måste
emellertid överklaga inom tre veckor från det att beslutet meddelades.
Ett beslut av nämnden som inte är slutligt får som huvudregel endast
överklagas i samband med att ärendet slutligen avgörs. Vissa beslut som
inte är slutliga får dock enligt 38 § andra stycket överklagas särskilt. Det
gäller bland annat beslut om att interimistiskt återkalla legitimation eller
interimistiskt dra in eller begränsa förskrivningsrätten.
4.9.3 Statistiska uppgifter
Av den statistik som HSAN tagit fram för sin anslagsframställning för
budgetåret 1997-1999 framgår bl.a. att av anmälningarna till nämnden
kommer omkring 90 procent från patienter och 10 procent från
Socialstyrelsen. Vad gäller ärendenas fördelning på olika yrkesgrupper
dominerar anmälningar mot läkare med cirka 80 procent. Anmälningar
mot tandläkare uppgår till 5-10 procent medan resten av anmälningarna
främst avser sjuksköterskor och barnmorskor. Under år 1997 kom 2 860
ärenden in till HSAN och 2 885 ärenden avgjordes av nämnden. Vid årets
utgång uppgick antalet balanserade ärenden till 1 529. Antalet beslutade
påföljder i HSAN har i stort sett följt ärendeutvecklingen och uppgår till
omkring 20 procent av de fall där påföljd kan komma i fråga (dvs.
preskription eller andra hinder föreligger inte).
Antalet återkallelser av legitimationer är tämligen få och har under senare
år uppgått till cirka ett tjugotal per år. Det gäller samtliga yrkesgrupper.
För närvarande har cirka 200 yrkesutövare fått sina legitimationer
återkallade varav drygt hälften är sjuksköterskor, ett femtiotal läkare och
ett tjugotal tandläkare. Knappt 100 personer (varav tre fjärdedelar läkare
och resten tandläkare) har begränsningar i förskrivningsrätten. Dessa
siffror bör jämföras med antalet legitimerade yrkesutövare inom
respektive yrkesgrupp. För närvarande finns det drygt 29 000 läkare,
12 500 tandläkare och 115 000 sjuksköterskor. Under 1980-talet har
omkring ett fyrtiotal läkare fått sina legitimationer återkallade, dvs. i
genomsnitt cirka 4 per år.

5 Överväganden och förslag
5.1 Inledning
5.1.1 Grundläggande principer för behörighetsregleringen

Regeringens bedömning: Behörighetsregleringen bör främst
användas för att uppnå de samhälleliga målen om att hälso- och
sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov
av trygghet i vården och behandlingen, dvs. för att upprätthålla en hög
patientsäkerhet. Avregleringen av vissa vårdutbildningar inom
högskolan, nya organisationsformer inom den offentliga vården, en
ökad etablering av yrkesgrupper inom den privata vården samt
Sveriges medlemskap i EU, har sammantaget ökat behovet av en
tydlig och utvecklad behörighetsreglering. Samtidigt har behovet av
att i behörighetsregleringen skilja på offentlig och privat anställd
vårdpersonal minskat i betydelse.

Skälen för regeringens bedömning: Behörighetslagstiftningen syfte
är att uppnå målet om att vården skall vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, dvs. att
upprätthålla en hög patientsäkerhet.
Någon form av reglering av rätten att utöva yrken inom hälso- och
sjukvården har funnits sedan mycket lång tid tillbaka. Sådana regleringar
är väl förankrade i samhället. Den kritik som framförts mot
legitimationsreglerna grundar sig främst på åsikten att reglerna inte
tillräckligt effektivt skyddar patienterna från yrkesutövare som missköter
sig. Det har bl.a. framförts att nuvarande behörighets- och
legitimationsregler inte innebär någon reell kontroll av en persons
lämplighet för ett visst yrke utöver kontrollen av att personen genomgått
den utbildning och i vissa fall den praktik som är en förutsättning för
legitimationen. Kritikerna menar att ur det perspektivet utgör
legitimationen inget annat än en ytterligare bekräftelse på att personen
genomgått utbildningen vilket lika gärna skulle kunna ske enbart genom
utfärdandet av examens- eller utbildningsbeviset.
En viktig och avgörande skillnad mellan examens- eller
utbildningsbeviset och legitimationen är emellertid att legitimationen till
skillnad från examens- eller utbildningsbeviset kan dras in om en
yrkesutövare missköter sig i yrket eller drabbas av sjukdom som
omöjliggör fullgod yrkesutövning samt vid egen begäran. I sin yttersta
konsekvens innebär en sådan indragning av legitimationen i praktiken
ofta ett yrkesförbud, en i svensk rättstradition mycket ingripande
sanktion. Detta utgör ett skäl att vara restriktiv vid bedömningen av vilka
yrkesgrupper som skall omfattas av reglerna. Härutöver fyller
legitimationen ett viktigt informationsbehov för bl.a. allmänheten genom
att samhället med legitimationen ger en form av garanti för att
yrkesutövaren har en viss kunskapsnivå och vissa personliga egenskaper
som gör honom eller henne lämplig att utöva yrket. Det gäller särskilt
avseende yrkesgrupper som i inte obetydlig utsträckning är verksamma i
privat regi. Privatpraktiserande yrkesutövare arbetar ofta självständigt
och saknar ibland den kollegiala kontroll som finns på t.ex. ett
landstingsdrivet sjukhus. Man kan heller inte bortse från att
legitimationen har viss betydelse för att underlätta det internationella
arbetskraftutbytet. Det är regeringens uppfattning att de nu angivna
skälen även fortsättningsvis bör ligga till grund för principerna för
legitimation.
Det grundläggande skälet till införandet av rättsliga regleringar av
yrken inom hälso- och sjukvården är omsorgen om patienternas säkerhet
i vården, patientsäkerheten. Varje förändring eller utvidgning av
bestämmelserna måste därför ha patientens berättigade krav på säkerhet
som ledstjärna. Det är således patientens välmotiverade krav på säkerhet
i vården som måste vara utslagsgivande när man bedömer behovet av
lagstiftning för att reglera och begränsa rätten att utöva olika yrken inom
hälso- och sjukvården, t.ex. genom särskilda legitimationsregler.
Det bör dock påpekas att legitimations- och behörighetsregleringen
endast är ett av många styrmedel eller instrument som staten förfogar
över för att kontrollera att yrkesutövare inom hälso- och sjukvården har
den nödvändiga kompetens som behövs för att upprätthålla en god
patientsäkerhet.
Redan utbildningsbeviset ger således både viss information om och
garanti för yrkesutövarens kompetens. Socialstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd är andra hjälpmedel för att upprätthålla en god kompetens
hos personalen, bl.a. som ett stöd för vårdgivaren i hans eller hennes
skyldighet att upprätthålla en god vårdkvalitet. En kontroll sker även
genom Socialstyrelsens tillsynsverksamhet. Minst lika viktig som
myndighetstillsynen är dock den kompetenskontroll och kvalitetssäkring
som vårdgivaren är skyldig att göra. Denna skyldighet har genom den
nya lagstiftningen om förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården (se
prop. 1995/96:176) uttryckligen reglerats genom bestämmelser i 31 §
HSL som anger att inom hälso- och sjukvården skall kvaliteten i
verksamheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Hälso-
och sjukvårdspersonalens åligganden kommer samtidigt till sitt legala
uttryck genom bestämmelserna i åliggandelagen och de som bryter mot
dessa åligganden kan erhålla påföljd enligt disciplinpåföljdslagen.
Sedan de nuvarande bestämmelserna om legitimation och annan
behörighet tillkom år 1984 har viktiga förändringar skett som berör
hälso- och sjukvården. Det gäller avregleringen av vissa vårdutbildningar
inom högskolan. Även en ökad etablering av yrkesgrupper inom den
privata vården är en förändring som har betydelse i sammanhanget.
Sveriges anslutning till EU har också medfört nya förpliktelser för
Sverige, bl.a. skyldighet att tillämpa EU:s regler för erkännande av
kompetensbevis för verksamheter inom hälso- och sjukvården. Dessa
regler har tillkommit för att undanröja hinder mot en fri rörlighet och
utbyte av arbetskraft och tjänster mellan medlemsländerna. Inom den
offentliga vården har dessutom nya organisationsformer utvecklats, bl.a.
genom ett ökat kommunalt engagemang. Det sist nämnda förhållandet
har bl.a. lett till att riksdagen för att stärka den s.k. verksamhetstillsynen
fattat beslut om den tidigare nämnda tillsynslagen. I förarbetena till lagen
konstateras att utvecklingstendenserna inom vården, med en integrering
mellan den offentliga och den enskilda hälso- och sjukvården, en mer
varierad vårdstruktur med starka ekonomiska incitament i verksamheten
samt nya vård- och behandlingsmetoder medför att gränserna mellan
offentlig och enskild vård blir alltmer flytande. Verksamhetsområdena
uppvisar också allt större likheter. I propositionen konstateras därför
sammanfattningsvis att regelsystemet angående verksamhetstillsyn bör
vara lika för offentlig och enskild vård (prop.1995/96:176 s. 44 f).
De nyss angivna omständigheterna minskar inte behovet av särskilda
legitimations- och behörighetsregler inom hälso- och sjukvården.
Tvärtom ökar behovet av en tydlig och utvecklad behörighetsreglering.
De skäl som angavs i förarbetena till nuvarande behörighetslag för att det
bör finnas sådana bestämmelser gör sig i dag gällande med än större
kraft. Man kan samtidigt konstatera att argumenten för att i
behörighetslagstiftningen skilja på offentligt och enskilt anställd
vårdpersonal har minskat påtagligt i betydelse. Regler om legitimation
och annan behörighet som förutsättning för att få utöva yrken inom
hälso- och sjukvården finns i så gott som alla länder med en hälso- och
sjukvård jämförbar med den svenska. I såväl de nordiska länderna som
flera länder inom EU är regleringen av olika yrken dessutom mer
omfattande och detaljerad än här i landet. De internationella
förhållandena utgör således inget hinder mot en fortsatt reglering av
yrken inom hälso- och sjukvården. Tvärtom gynnar en anpassning av de
svenska reglerna till förhållandena i de nordiska länderna och länderna
inom EU de svenska yrkesutövare som vill söka sig ut på den
internationella arbetsmarknaden. Ytterligare regleringar av behörigheten
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården bör däremot inte ske enbart av
det skälet att yrket i fråga är reglerat i andra länder, utan
patientsäkerheten bör vara utgångspunkten även för en sådan reglering.
Däremot kan det internationella perspektivet vara en omständighet som
vägs in vid en slutlig bedömning av om t.ex. ett yrke som i dag är
oreglerat skall regleras.
Kvacksalverilagen har varit i kraft sedan 1961.
Alternativmedicinkommittén lämnade i betänkandet Huvudbetänkande
från Alternativmedicinkommittén (SOU 1989:60) ett förslag till lag om
alternativmedicinsk verksamhet m.m. Lagen var tänkt att ersätta
kvacksalverilagen. Under remissbehandlingen av betänkandet framfördes
en hel del kritiska synpunkter och kommitténs förslag kom inte att
genomföras. Synen på alternativmedicin har förändrats sedan 1961 och
det har därför funnits behov av att se över kvacksalverilagen.
5.1.2 Behov av förändringar inom tillsynen över hälso- och
sjukvårdspersonalen
I olika sammanhang har framförts att det finns skäl att överväga
ytterligare former av disciplinpåföljd, andra sanktioner eller åtgärder för
att höja patientsäkerheten. Steget mellan varning och återkallelse av
legitimation har ansetts vara alltför stort. De disciplinpåföljder som i dag
kan åläggas hälso- och sjukvårdspersonalen erinran eller varning
ställer inte några uttalade krav på att den berörde skall vidta egna
åtgärder för att rätta till påtalade brister i yrkesutövningen. En
enkätundersökning som gjorts på uppdrag av Utredningen om förbättrad
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen (SOU 1995:147, s. 197 ff.)
visar emellertid att sådana åtgärder många gånger blir den reella effekten
av en disciplinpåföljd. Det är vanligt förekommande att arbetsgivaren
vidtar individuellt inriktade åtgärder för att komma till rätta med brister i
såväl de teoretiska som de praktiska yrkeskunskaperna. Även utomlands
går utvecklingen mot åtgärder som syftar till att avhjälpa den enskilde
yrkesutövarens brister. Riksdagens revisorer anförde i sin rapport
Disciplinärenden inom hälso- och sjukvården (1993/94:RR7) att det i de
flesta ärenden om disciplinpåföljd är frågan om tillfälliga händelser som
inte kräver ytterligare åtgärder när det gäller risken för upprepning. Det
finns dock ett fåtal yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som inte har
låtit sig rättas av ålagda disciplinpåföljder och som ådragit sig flera
sådana. Det finns vidare vissa yrkesutövare som, även om de inte tidigare
ålagts disciplinpåföljd eller varit föremål för andra åtgärder, genom en
enda allvarlig förseelse visat att de är i behov av en mer ingripande
åtgärd.
Frågan om möjlighet att interimistiskt återkalla legitimation har varit
föremål för utredning i olika sammanhang. Således föreslog
Socialstyrelsen 1984 att en sådan möjlighet skulle införas även för fall i
vilka återkallelsegrunden var den legitimerades oskicklighet eller
uppenbara olämplighet att utöva yrket. Även tillsynsutredningen
diskuterade frågan i sitt betänkande (SOU 1991:63) men ansåg att de fall
som skulle komma i fråga var få och att en sådan regel därför, inte minst
mot bakgrunden av den enskildes krav på rättssäkerhet, inte var
motiverad. Riksdagens revisorer framförde i den tidigare nämnda
rapporten att det var angeläget att utöka möjligheterna till interimistisk
återkallelse av legitimation. Regeringen anförde i prop. 1993/94:149
s. 99 ff. bl.a. att det kunde finnas fog för att utöka antalet fall då
interimistisk återkallelse var möjlig. Vid en sammanvägning av skälen
för och emot talade emellertid enligt regeringen starkare skäl mot en
sådan utökning. Socialutskottet uttryckte i sitt betänkande
(1993/94:SoU26) förståelse för regeringens bedömning. Utskottet ansåg
ändå att regeringen på nytt borde pröva frågan om att öka möjligheterna
till interimistisk återkallelse av legitimation och förutsatte att
rättssäkerhetsfrågorna borde få en bred belysning. Riksdagen beslutade i
enlighet med utskottets förslag.
Socialstyrelsen för i dag ett register över legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal och HSAN för ett personregister för diarium och
ärendehantering. Riksdagens revisorer framförde i den tidigare nämnda
rapporten att det hos Socialstyrelsen finns ett behov av ett
riksövergripande register över hälso- och sjukvårdspersonal som ålagts
disciplinpåföljd. Socialutskottet ansåg att frågan om införandet av ett
sådant register borde övervägas ytterligare av regeringen med beaktande
bl.a. av de register som redan finns hos Socialstyrelsen. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets förslag.
Disciplinpåföljdslagen trädde i kraft den 1 oktober 1994. Sedan dess
har ett antal disciplinärenden fått skrivas av på grund av att absolut
preskription inträtt. Mot denna bakgrund har en promemoria utarbetats
inom Socialdepartementet rörande bestämmelsen om absolut preskription
i disciplinpåföljdslagen. I promemorian sägs bl.a. att en förlängning av
preskriptionstiden bör övervägas till förslagsvis tio år.
I en motion till riksdagen (1997/98:m194) föreslås att bestämmelserna
om anmälan till HSAN skall ändras. Enligt förslaget skall i ärenden om
disciplinpåföljd anmälan alltid avse ansvarig hälso- och
sjukvårdspersonal. Förslaget syftar till att undvika situationer då en
yrkesutövare som begått ett fel inte kan åläggas disciplinpåföljd, därför
att han eller hon inte är anmäld. Regeringen anser att frågan bör bli
föremål för ytterligare överväganden innan ett slutligt ställningstagande
kan ske.
5.2 En ny lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område
Regeringens förslag: Kvacksalverilagen, behörighetslagen,
disciplinpåföljdslagen, åliggandelagen och tillsynslagen skall
sammanföras i en lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område.

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.
Kommittén har i sitt förslag inte kunnat beakta den nya tillsynslagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1997. Enligt kommitténs mening är det
emellertid fullt möjligt att föra in även dessa regler i en ny enhetlig
lagstiftning om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker
förslaget. Landstingsförbundet uttrycker tveksamhet till om förslaget att
sammanföra flera lagar i en ny lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område ger dem som tillämpar lagstiftningen en bättre
överblick.
Skälen för regeringens förslag: De centrala regleringarna om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område finns idag i fem
lagar. I åliggandelagen finns bestämmelser om all hälso- och
sjukvårdspersonals skyldigheter i vårdarbetet. Regler om behörighet för
yrken och vilka yrkesgrupper som är legitimerade eller behöriga i övrigt
finns i behörighetslagen. I disciplinpåföljdslagen återfinns bl.a.
bestämmelser om återkallelse av legitimation för legitimerad personal
och disciplinpåföljder mot all hälso- och sjukvårdspersonal, såväl
legitimerad som icke legitimerad. Kvacksalverilagen reglerar vilka
undantag från näringsfriheten som gäller på hälso- och sjukvårdens
område, dvs. vilka åtgärder som endast får vidtas av personal som står
under Socialstyrelsens tillsyn. Tillsynen över hälso- och
sjukvårdspersonalen, den s.k. individtillsynen, samt tillsynen över själva
verksamheten, den s.k. verksamhetstillsynen, regleras slutligen i
tillsynslagen. Tillsynslagen gäller för all vård, oavsett om den bedrivs i
offentlig eller enskild regi.
De olika lagarnas yttersta syfte är att trygga säkerheten för patienterna
vid vård och behandling. Patienterna har därför ett befogat intresse av att
lagstiftningen är effektiv, lättillgänglig och tydlig. Lagstiftningen skall
rent konkret tillämpas på de yrkesutövare som arbetar med hälso- och
sjukvårdande verksamhet. Dessa yrkesutövare har därför ett särskilt
intresse av att lagstiftningen är klar, konsekvent och överskådlig. De
myndigheter som skall tillämpa lagstiftningen, främst Socialstyrelsen och
HSAN, har självfallet också ett intresse av att lagstiftningen är lätt att
överblicka och att tillämpa.
Åtskilliga förenklingar har gjorts det senaste decenniet, vilka har
underlättat såväl tillämpning som överblickbarhet, däribland borttagandet
av äldre instruktioner och reglementen för olika yrkesgrupper. I
regeringens prop. 1993/94:149 om åligganden för personal inom hälso-
och sjukvården föreslog regeringen att 1980 års tillsynslag skulle ersättas
med två nya lagar, åliggandelagen och disciplinpåföljdslagen. Skälen för
att tillskapa två lagar, som trädde i kraft den 1 oktober 1994, var främst
att det blev tydligare att de båda lagarna inte har samma
tillämpningsområde och att inte alla brott mot åliggandelagen motiverar
ett ingripande enligt disciplinpåföljdslagen. Även om det inte
uttryckligen angavs i propositionen kan ett skäl också ha varit att man
från hälso- och sjukvårdspersonalens sida ansåg det angeläget att de
åligganden som åvilade dem reglerades i en särskild, fristående lag.
Regeringen anser emellertid att ytterligare förenklingar kan göras för
att bättre uppfylla de intressen och krav som redovisats ovan. Flera skäl
talar för en omprövning av de tidigare angivna ställningstagandena för en
särskild lag om hälso- och sjukvårdspersonalens åligganden. Det i
propositionen angivna skälen att inte alla brott mot åliggandelagen
motiverar ett ingripande enligt disciplinpåföljdslagen medför inte
automatiskt att det är nödvändigt att separera lagstiftningen. Det har i stor
utsträckning varit nödvändigt, även om bestämmelserna finns i skilda
lagar, att hänvisa mellan dem. Man kan exempelvis notera att i 4 §
disciplinpåföljdslagen, som anger när disciplinpåföljd får åläggas, räknas
flera av åliggandelagens paragrafer upp (2, 3, 5, 7, 8, 9 §§). Om en
yrkesutövare åsidosätter åligganden som framgår av dessa bestämmelser
blir disciplinpåföljdslagen tillämplig. Utanför lagens tillämpningsområde
faller de bestämmelser där disciplinförfarande inte ansetts lämpligt på
grund av att bestämmelserna inte berör patientsäkerheten. Enligt
regeringens mening skulle det öka tydligheten om dessa bestämmelser
knöts närmare till varandra.
Såväl åliggandelagen som disciplinpåföljdslagen är i första hand
tillkomna i patienternas intresse och för deras säkerhet. Det är samhällets
uppgift att se till att bestämmelserna efterlevs. Ur patienternas synvinkel
är det en fördel om lagstiftningen är överskådlig och klar och att det i ett
sammanhang anges vilka åligganden som åvilar personalen, hur tillsynen
skall ske och i vilka fall samhället ansett det nödvändigt att beivra
överträdelser eller underlåtelser av dessa åligganden genom särskilda
disciplinpåföljder när patientsäkerheten så kräver. Det bör således ur
patientens synvinkel vara av särskilt värde om dessa bestämmelser
samlades i ett mer enhetligt regelsystem.
Regeringen anser att det även av andra skäl kan ifrågasättas om det,
som i dag, krävs fem lagar för att bl.a. reglera olika yrkeskategoriers
skyldigheter inom hälso- och sjukvården, dvs. om det i skilda lagar måste
regleras vilka åligganden som åvilar hälso- och sjukvårdspersonal, vem
som får eller inte får utföra vissa åtgärder, vem som har rätt till viss
behörighet eller legitimation och vilka disciplinpåföljder och andra
åtgärder som kan tillgripas mot dessa yrkesutövare. Det är tveksamt om
ett system där åliggande, tillsyn och disciplinpåföljder finns i skilda lagar
gynnar hälso- och sjukvårdspersonalens självklara krav på en klar,
konsekvent och överskådlig reglering.
Regeringen anser sammanfattningsvis att en bättre samordning bör ske
vad gäller de lagar som bl.a. reglerar de olika yrkesgruppernas
skyldigheter inom hälso- och sjukvården. Tillämpningen av
lagstiftningen, liksom dess överblickbarhet, torde avsevärt underlättas
om reglerna samlades i ett mer enhetligt regelsystem. Om man i en lag
tydligt särskiljer de olika delfrågorna, genom att dela in lagen i flera
kapitel, förbättras överblickbarheten avsevärt även om den föreslagna
lagen blir omfångsrik. Regeringen anser inte att det förhållandet att
åliggandelagen, disciplinpåföljdslagen och tillsynslagen varit i kraft så
kort tid utgör något hinder mot en sammanslagning av de aktuella
lagarna. Regeringen föreslår därför att de nämnda lagarna sammanförs i
en ny gemensam lag om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården.
I sammanhanget bör också nämnas att Kommittén om hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) behandlat frågan
om en samlad hälso- och sjukvårdslagstiftning i betänkandet Patienten
har rätt (SOU 1997:157). Kommittén anför bl.a. att hälso- och
sjukvårdslagstiftningen behöver ses över och att en utgångspunkt bör
vara de bestämmelser som har betydelse för patientens ställning samlas i
en lag i stället för att de som nu är spridda på flera lagar. Den uppenbara
fördelen med detta är, enligt kommittén, att bestämmelserna blir
tillgängliga och överskådliga för såväl patienter och personal som för
allmänheten. Lagtekniskt kan detta åstadkommas på olika sätt, t.ex.
genom en patientlag eller i en hälso- och sjukvårdsbalk. Enligt
regeringens mening utgör förslaget om en ny lag om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område ett första steg i den riktning som
förespråkas i betänkandet.
5.3 Behörighetsregleringen för vissa yrkesgrupper
5.3.1 Inledning
5.3.1.1 Kriterier för legitimation

Regeringens bedömning: Patientsäkerheten bör vara överordnad
övriga kriterier när det gäller bedömningen av om ett yrke skall
omfattas av bestämmelserna om legitimation. Övriga kriterier är att
hänföra till yrkesrollens innehåll, utbildningsnivå och internationella
förhållanden. Kretsen av legitimerade yrkesutövare bör inte göras
alltför vid.

Behörighetskommitténs bedömning: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig om
bedömningsgrunderna vid överväganden kring vilka yrkesgrupper som
bör omfattas av bestämmelserna om legitimation har i huvudsak ställt sig
bakom kommitténs ståndpunkter.
Skälen för regeringens bedömning: Legitimationen utgör sedan lång
tid det mest framträdande beviset på en yrkesutövares kompetens inom
hälso- och sjukvården. I flera fall är legitimationen en förutsättning för
annan behörighet såsom exempelvis ensamrätt att utöva yrket och rätt till
yrkestitel. Legitimationen är ett uttryck för att en yrkesutövare står under
samhällets tillsyn och har godkänts för yrkesverksamhet inom det
område legitimationen avser. Den främsta betydelsen ligger i samhällets
möjlighet att på ett märkbart och tydligt sätt genom indragning av
legitimationen reagera när en legitimerad yrkesutövare allvarligt
missköter sig.
Om samhället skulle avstå från att lägga in vissa kvalitetskrav på
yrkesverksamheten skulle behörighetsregleringen kunna komma att
urholkas och mera bli frågan om en registrering av olika hälso- och
sjukvårdande verksamheter eller yrkesgrupper. En sådan reglering kan
knappast vara motiverad för att upprätthålla en god patientsäkerhet.
Enligt förarbetena till nuvarande behörighetslag är legitimationens
huvudfunktion att vara en garanti för att personalen har en viss
kunskapsnivå och vissa personliga egenskaper samt utgöra en
varudeklaration för personalens kvalifikationer. Rätten till legitimation
skall förbehållas sådana grupper av yrkesutövare som har en självständig
yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar
för patienternas säkerhet i vården och som i inte oväsentlig utsträckning
vänder sig direkt till allmänheten, t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare.
Regeringen anser att patientsäkerheten måste vara överordnat övriga
kriterier när det gäller bedömningen av om ett yrke skall omfattas av
bestämmelserna om legitimation. Övriga kriterier som bör tillmätas stor
betydelse kan inordnas under begreppen yrkesrollens innehåll,
utbildningsnivå och internationella förhållanden.
Yrkesrollens innehåll är väsentligt vid överväganden kring om ett yrke
skall omfattas av legitimationsbestämmelserna. En viss bredd i
yrkesrollen bör krävas. Yrkesrollen måste även innefatta ett visst mått av
självständighet. Det kan vara frågan om att ställa diagnos och föranstalta
om olika typer av behandlingar. Yrkesrollen bör också innefatta ett direkt
patientansvar med ansvar för diagnostiska och terapeutiska förfaranden.
Även om yrkesutövaren inte har någon direkt patientkontakt kan
emellertid hans eller hennes bedömning i vissa fall ändå ha stor betydelse
för patientens säkerhet, t.ex. genom att den som har den direkta
patientkontakten inte kan göra motsvarande bedömning eller endast med
svårighet kan göra den. Vidare bör beaktas hur riskfyllt yrkesutövandet
kan vara för den enskilde patienten/klienten, dvs. hur stor risknivån vid
felbehandling är. Vid bedömningen bör också tas hänsyn till om
yrkesrollen innefattar egen förskrivnings-, remiss- och intygsrätt.
Om yrkesrollen enbart utövas i offentlig anställning kan i vissa fall
behovet av legitimation vara mindre än om det finns möjligheter att
bedriva verksamhet i privat regi. Emellertid har utvecklingen visat att
vården i allt större utsträckning sker i olika blandningar mellan offentligt
och privat. I lagstiftningen likställs numera också verksamhetstillsynen
över offentlig och privat vård. Skälen för att i behörighetslagstiftningen i
något väsentligt avseende skilja på offentligt och enskilt anställd
vårdpersonal har därmed minskat i betydelse. Regeringen anser därför att
yrkesgrupper som har särskild betydelse för patientsäkerheten bör kunna
omfattas av en reglering genom t.ex. legitimation, även om
tjänstgöringen för närvarande enbart sker i offentlig regi.
Utbildningens nivå, längd och innehåll samt den vetenskapliga
förankringen är ytterligare omständigheter som framstår som
betydelsefulla vid bedömningen av om ett yrke skall vara
legitimationsgrundande. Självfallet är det svårt att se sådana kriterier
fristående från de nyss uppräknade. Yrkesrollens innehåll avspeglas
oftast i utbildningens nivå och längd, men utbildningsaspekten måste
ändå vägas in i bedömningen. Utbildningen bör vara väl definierad och
leda till ett särskilt yrke. Det bör vara frågan om en förhållandevis
kvalificerad utbildning. Ett rimligt krav kan vara att utbildningen är av
högskolekaraktär och att den har en viss omfattning, således inte enbart
en kortare kurs. En omständighet som kan vara av betydelse är om
utbildningen avslutas med en särskilt reglerad/godkänd yrkesexamen.
När det gäller tilläggsutbildningar kan det vara mindre relevant att
karaktärisera en tilläggsfunktion som legitimationsgrundande om redan
grundutbildningen är legitimationsgrundande.
Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta medför
att ett legitimationsyrke måste ha en väsentlig förankring i en
vetenskaplig grund för yrkesutövningen i fråga.
Internationella förhållanden kan medföra att yrkesverksamhet som vi i
Sverige traditionellt sett inte har gett särskild behörighet ändå bör
omfattas av en reglering. Genom medlemskapet i EU har Sverige åtagit
sig att tillämpa regler om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för
verksamhet inom bl.a. hälso- och sjukvården (jfr. avsnitt 4.5.2). I vissa
fall kan det vara en fördel för svenska medborgare med svensk utbildning
som vill utöva sitt yrke i ett annat medlemsland att yrket är reglerat i
Sverige. En sådan omständighet bör emellertid inte utgöra ett exklusivt
skäl för t.ex. legitimering. Även det förhållandet att ett yrke omfattas av
den nordiska överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad för
viss hälso- och sjukvårdspersonal (jfr. avsnitt 4.5.1) och/eller är
legitimerat i andra nordiska länder kan vara ett argument för legitimation.
Detta för att ytterligare integrera ländernas arbetsmarknader.
Sverige har, sett i ett europeiskt perspektiv, förhållandevis få yrken
som är reglerade. Om ett yrke är oreglerat i Sverige kan medborgare i ett
annat EU-land i princip fritt etablera sig och ge vård och behandling. För
att Sverige skall kunna uppställa krav på kompetens etc. på andra EU-
medborgare krävs, enligt de generella EG-direktiven om ömsesidigt
erkännande av kompetensbevis (jfr. avsnitt 4.5.2), att yrket är reglerat här
i landet. Det är i det sammanhanget inte tillräckligt att utbildningen är
reglerad, det krävs att yrket omfattas av en reglering.
Vissa av de kriterier som ställts upp är utformade på ett sådant sätt att
en yrkesgrupp antingen omfattas av kriteriet eller inte omfattas av det.
Beträffande några kriterier gäller att en yrkesgrupp kan uppfylla dem i
högre eller mindre grad. Något krav på att samtliga kriterier skall vara
uppfyllda kan inte ställas. Hur mycket som skall krävas för att en
yrkesgrupp skall komma i fråga för legitimation måste avgöras genom en
sammanvägning av samtliga omständigheter, varvid de redovisade
kriterierna får utgöra grunden för bedömningen. Kriterierna bör också
kunna vara utgångspunkt vid en bedömning av om en yrkesgrupp som
inte bör erhålla legitimation i stället skall omfattas av någon
kompletterande behörighetsreglering.
Med de höga krav som ställs för att en yrkesgrupp skall komma i fråga
för legitimation blir med nödvändighet antalet yrkesgrupper som
uppfyller kraven relativt begränsat. Det är också regeringens uppfattning
att kretsen av legitimerade yrkesutövare inte bör göras alltför vid.
Regeringen redovisar i avsnitt 5.3.2 vilka nya yrkesgrupper som enligt
förslaget skall omfattas av bestämmelserna om legitimation.
Om det stora problemet ur kompetens- och behörighetssynpunkt inom
ett yrkesområde är avsaknaden av en reglerad utbildning, är det inte
rimligt att gå omvägen om en legitimation för att komma till rätta med
problemen. Regeringen avser därför att, genom att utöka antalet
yrkesexamina i högskoleförordningen (1993:100), reglera ytterligare
utbildningar. Som tidigare redovisats är det emellertid inte tillräckligt
med en reglering av utbildningen för att yrket skall räknas som reglerat
enligt det första generella EG-direktivet om ömsesidigt erkännande av
kompetensbevis. För att Sverige i det sammanhanget skall ha möjlighet
att ställa krav på kompetens krävs att yrket är reglerat. En lagstiftning
som innebär att ytterligare yrken regleras medför således ökade
möjligheter för Sverige att kontrollera yrkesutövare och uppställa krav på
kompetens etc.
5.3.1.2 Skyddad yrkestitel för vissa legitimerade
Regeringens förslag: Av de legitimerade yrkesutövarna skall
apotekare, arbetsterapeuter, barnmorskor, logopeder, läkare,
psykologer, psykoterapeuter, receptarier, sjukgymnaster,
sjukhusfysiker, sjuksköterskor, tandhygienister och tandläkare erhålla
ensamrätt till sin yrkestitel (skyddad yrkestitel) vid verksamhet inom
hälso- och sjukvården.

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Sveriges leg. Optikers Riksförbund finner det
synnerligen anmärkningsvärt att utredningen föreslår att optiker inte får
något skydd för yrkestiteln. I ett alltmer synkrävande samhälle med bl.a.
en framväxande IT sektor torde, enligt förbundet, optikerns roll vara
ostridig som den personal som tillhandahåller god synvård. I dag finns
cirka 2 300 legitimationer för optiker utfärdade varav cirka 2 000 är
yrkesverksamma. Antalet optiker som efter grundutbildning inte
genomgått den tidigare s.k. legitimationskursen har, enligt förbundet,
alltid varit försvinnande litet. Förbundet uppskattar denna grupp till högst
fem procent av det totala antalet yrkesverksamma. Legitimerade
Kiropraktorers Riksorganisation anser att även yrkestiteln kiropraktor
skall ges straffrättsligt skydd. Svenska Naprapatförbundet, som yttrat sig
i samråd med Naprapathögskolan, förespråkar ett skydd för titeln
naprapat.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att skyddet för
yrkestiteln inte, som i dag, skall vara förbehållet de fem yrkesgrupperna
barnmorskor, läkare, psykologer, psykoterapeuter och tandläkare. Den
nuvarande ordningen medför att det är möjligt att kalla sig t.ex.
sjuksköterska eller sjukgymnast utan att ha utbildning eller legitimation
för yrket bara man inte kombinerar denna yrkestitel med uttrycket
legitimerad. Regeringen kan inte se att det finns berättigade skäl för
någon att få kalla sig t.ex. sjukgymnast eller sjuksköterska utan att ha
legitimation för yrket. Skälen väger i vart fall inte tyngre än patienternas
krav på att även yrkestiteln ger en tydlig varudeklaration/information om
vad yrkesutövaren har för kompetens. Detta särskilt med hänsyn till att
flertalet av de yrkesgrupper det gäller i dag i princip erhåller
legitimationen genom att inge sitt examensbevis till Socialstyrelsen. De
yrkesgrupper som omfattas av legitimationsreglerna skall därför också
som huvudregel ha ensamrätt till yrkestiteln och inte enbart skydd för
beteckningen legitimerad i kombination med yrkestiteln. En sådan
reglering stärker generellt sett patientsäkerheten och gör
behörighetsregleringen avsevärt enhetligare och tydligare.
För de nu legitimerade yrkesgrupperna logopeder, sjukgymnaster,
sjuksköterskor och tandhygienister torde en ensamrätt till yrkestiteln
kopplad till legitimationen inte vålla några större problem. Visserligen
får en sådan reglering till följd att de yrkesutövare som genomgått
utbildning och erhållit examen för dessa yrken, men som inte erhållit
legitimation, inte kan använda yrkestiteln.
I förarbetena till regleringen av psykologernas och psykoterapeuternas
titelskydd anges att det måste vara tillåtet för de som har
psykologexamen att i verksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet få
ange att de har denna examen även om de inte har erhållit legitimation.
Det måste dock ske på ett sådant sätt att en förväxling med titeln
psykolog inte sker (se prop. 1992/93:83 s. 38 och 45). Det gäller även
sådana personer som har utländsk examen som kan förväxlas med
svensk.
Om man inför en ensamrätt till yrkestiteln för de
legitimationsgrundande yrkena logopeder, sjukgymnaster, sjuksköterskor
och tandhygienister måste det vara möjligt för dem som har avlagd
examen i något av dessa yrken att, på motsvarande sätt som i dag gäller
för dem som avlagt psykolog- eller psykoterapeutexamen, i verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område få ange sin yrkesexamen även om de
inte har erhållit legitimation.
En regel om titelskydd för legitimationsyrkena logopeder,
sjukgymnaster, sjuksköterskor och tandhygienister måste dessutom, på
samma sätt som vad gäller psykologer och psykoterapeuter, kombineras
med en regel om att en liknande titel skall anges på ett sätt som tydligt
skiljer den från de skyddade yrkestitlarna.
Vad gäller kiropraktorer och naprapater är förhållandena annorlunda.
Inom dessa yrkesgrupper finns ett inte obetydligt antal yrkesverksamma,
främst enskilda yrkesutövare, som har en annan utbildning än den som
f.n. är legitimationsgrundande. Detta gäller även optiker.
En reglering som innebär ensamrätt till yrkestiteln kiropraktor för de i
dag legitimerade kiropraktorerna skulle få till följd att kiropraktorer med
en icke legitimationsgrundande utbildning skulle fråntas rätten att
använda denna yrkestitel. Detta skulle skapa stora praktiska problem och
skulle med all sannolikhet innebära ett kraftigt ingrepp i deras närings-
och yrkesfrihet. Detsamma torde i viss mån gälla även för naprapaterna.
Med hänsyn härtill och till dessa yrkesgruppers speciella förhållanden
anser regeringen att man för närvarande inte skall låta dem omfattas av
ett titelskydd utöver det skydd för yrkesbeteckningen, dvs. yrkestitel i
kombination med beteckningen legitimerad, som finns i dag.
Vad gäller yrkesgruppen optiker arbetar de i mycket stor utsträckning
som enskilda yrkesutövare. Ett inte obetydligt antal av dessa saknar
legitimation. En ensamrätt till yrkestiteln för dem som genomgått den
nuvarande treåriga optikerutbildningen eller tidigare
legitimationsgrundande utbildning skulle i praktiken på ett ingripande
sätt begränsa närings- och yrkesfriheten för många optiker om man inte
hade generösa dispens- eller undantagsregler. Enligt regeringens
uppfattning är det därför för närvarande inte lämpligt att låta även optiker
omfattas av det nu angivna titelskyddet. På sikt bör dock, i enlighet med
den åsikt som framförts av Sveriges leg. Optikers Riksförbund, även
denna yrkesgrupp omfattas av ett titelskydd.
Det har ifrågasatts om inte ett skydd för yrkestitlarna också borde gälla
utanför hälso- och sjukvårdens respektive tandvårdens område. Enligt
regeringens mening skulle emellertid en sådan lagstiftning föra för långt.
Det har heller inte framkommit några omständigheter som tyder på att
avsaknaden av ett sådant förbud skulle vara ett problem. Om någon i
annat sammanhang använder yrkestiteln i missledande syfte som inte har
samband med hälso- och sjukvården etc. kan det vara att bedöma som
brott mot marknadsföringslagen eller vara straffbart enligt brottsbalken,
exempelvis som försök till bedrägeri.
För de yrkeskategorier som omfattas av legitimationsbestämmelserna
gäller i dag att de i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
kommer under tillsyn genom erhållandet av legitimationen. De
yrkesutövare som eventuellt väljer att inte ansöka om legitimation står
utanför samhällets tillsyn, om de inte av annan anledning exempelvis
på grund av att de biträder en legitimerad person skall räknas som
hälso- och sjukvårdspersonal. Regeringens förslag innebär inte några
förändringar härvidlag. Dock omfattas de yrkesverksamma av samhällets
tillsyn som, i enlighet med den föreslagna kompletterande regleringen av
skyddade yrkestitlar (se vidare nedan), använder sig av en skyddad
yrkestitel på hälso- och sjukvårdens område eller är anställd i offentliga
vården. Den som vill ställa sig utanför tillsynen måste således välja en
annan, icke skyddad yrkestitel.
5.3.1.3 Skyddad specialistbeteckning

Regeringens förslag: Endast sjuksköterskor som genomgått en
reglerad vidareutbildning för sjuksköterskor får rätt att i verksamhet
inom hälso- och sjukvården använda den titel som motsvaras av en
specialistsjuksköterskeexamen (skyddad specialistbeteckning).

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har främst haft synpunkter på
vilka olika vidareutbildningar för sjuksköterskor som bör regleras.
Flertalet remissinstanser har emellertid tillstyrkt förslaget om att reglera
sjuksköterskornas vidareutbildning och därigenom möjliggöra för
sjuksköterskor som genomgått en reglerad vidareutbildning att använda
den titeln som motsvaras av examen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har den 29 januari 1998
(U98/240/UH) gett Högskoleverket i uppdrag att lämna förslag till
utbildning för specialistsjuksköterskor med olika inriktningar samt
målbeskrivning för dessa. Därutöver skall Högskoleverket presentera en
modell för utbildning för röntgensjuksköterskor samt därjämte förslag till
målbeskrivning. Högskoleverket skall även utreda om det vid en
eventuell förändring av nuvarande ordning behövs
övergångsbestämmelser inom utbildningsområdet och i så fall lämna
förslag på sådana övergångsbestämmelser. Högskoleverket skall vid
fullföljandet av uppdraget samråda med Socialstyrelsen, berörda
yrkesorganisationer samt Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den
30 september 1998.
I behörighetslagen finns i dag en ensamrätt för läkare och tandläkare
som genomgått föreskriven vidareutbildning att för allmänheten ange att
han eller hon är specialist inom sitt yrke. Ett motsvarande skydd för
läkares och tandläkares specialistbeteckningar finns även i lagförslaget.
Regeringen anser att även sjuksköterskors specialistbeteckningar bör
skyddas. I lagförslaget finns därför en bestämmelse som anger att den
specialistbeteckning som motsvarar en reglerad vidareutbildning för
sjuksköterskor skall få användas endast av sjuksköterskor som avlagt en
sådan examen. Om en examen benämns exempelvis
distriktssjuksköterskeexamen, får en sjuksköterska använda
specialistbeteckningen distriktssjuksköterska endast om han eller hon
avlagt en distriktssjuksköterskeexamen. Ett problem är att en reglering av
sjuksköterskornas vidareutbildning kan bli verkningslös om den inte följs
av krav på viss behörighet i fråga om anställning inom vissa funktioner
som sjuksköterska inom den allmänna hälso- och sjukvården. Denna
fråga kommer regeringen senare att överväga.
5.3.1.4 Skyddad yrkestitel för andra än legitimerade
Regeringens förslag: Som ett komplement till legitimationen skall ett
nytt system med skyddade yrkestitlar införas för vissa yrkeskategorier
som inte omfattas av bestämmelserna om legitimation. Rätten till den
skyddade yrkestiteln knyts till ett examens- eller kompetensbevis.
Regleringen innefattar inte någon exklusiv rätt att utöva yrket.
Yrkesutövare med skyddad yrkestitel räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal när de i sin verksamhet inom hälso- och sjukvården
använder den skyddade yrkestiteln och de står därmed under
samhällets tillsyn. De kommer därmed att omfattas av regleringen i
patientskadelagen om skyldighet att teckna patientförsäkring. Vidare
blir de skyldiga att göra s.k. lex Maria-anmälningar.

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Kommittén diskuterade men tog inte ställning till
frågorna om skyldighet att teckna patientförsäkring, föra journaler och
göra lex Maria-anmälningar. Kommittén utformade heller inte något
förslag till övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som tagit ställning
till förslaget om skyddade yrkestitlar har ställt sig positiva. Det gäller
exempelvis Landstingsförbundet och Umeå Universitets Medicinska
fakultet. Socialstyrelsen, som tillstyrker förslaget, ser det som angeläget
att övergångsbestämmelser utformas så att behovet av dispenser
minimeras för det drygt tiotusental yrkesföreträdare som genomgått
motsvarande högskoleutbildning eller yrkesutbildning enligt en tidigare
fastställd studieordning. Styrelsen anmärker att kommittén inte belyst
frågan om hur de utomlands utbildade skall få rätt till skyddad yrkestitel.
Även de medicintekniska ingenjörernas och kuratorernas kompetenskrav
för yrkesutövning behöver, enligt styrelsen, tas upp till prövning. Malmö
kommunstyrelse, som också tillstyrker förslaget, pekar på behovet av en
tydlig reglering av formerna för dispens och bedömning av olika
utbildningar. Statskontoret tillstyrker att vissa utbildningar regleras.
Förslaget har också blivit föremål för viss kritik under
remissbehandlingen. Statskontoret ställer sig tveksamt till förslaget att
införa ett skydd av yrkestitlar och menar att legitimering torde vara ett
tillräckligt skydd för att tillgodose kravet på att hälso- och
sjukvårdspersonal har nödvändig kompetens för sin yrkesutövning.
Uppsala Universitet anför att de många olika nivåerna av statlig garanti
som föreslås avsevärt torde minska allmänhetens möjligheter att bedöma
graden av statlig garanti för olika personalgrupper. Ett system med färre
nivåer vore ur denna synpunkt, enligt universitet, att föredra.
Mitthögskolan anser att begreppet skyddad yrkestitel är något diffust och
har ett begränsat värde. Högskoleverket avstyrker förslaget om nya
yrkesexamina för andra grupper än sjukhusfysiker. Svenska
kommunalarbetareförbundet delar inte förslaget om att i lag göra en
uppräkning av yrkesbeteckningar, utan anser att systemet innebär mindre
flexibilitet och hindrar anpassning till den snabba utvecklingen inom
hälso- och sjukvården. Förbundet menar att en smidig och snabb
anpassning kan ske om Socialstyrelsen kan upprätta skyddade
yrkesbeteckningar.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att kretsen av
legitimerade yrkesutövare inte bör göras alltför vid. Detta
ställningstagande innebär att det kommer att finnas ett antal
yrkeskategorier som inte fullt svarar upp mot kraven för legitimation,
men där det ändå finns ett behov av en reglering. Liksom beträffande
legitimationen har utgångspunkten för regeringens överväganden kring
en kompletterande reglering varit att en sådan måste syfta till att stärka
patientsäkerheten.
Verksamhet på hälso- och sjukvårdens område som utövas av personer
som saknar erforderlig kompetens innebär självfallet risker för de vård-
sökande. I dag är endast ett fåtal yrkestitlar skyddade (se 9 § behörighets-
lagen). Det är således fritt för personer utan utbildning, eller med endast
en bristfällig sådan, att använda yrkesbeteckningar som ger intryck av
både kompetens och adekvat utbildning. Här skulle enligt regeringens
uppfattning en reglering som underlättade för patienter/klienter att välja
adekvat och kompetent vårdgivare innebära en förstärkning av
patientsäkerheten. Regeringen föreslår därför att man i den nya lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som ett komplement
till bestämmelserna om legitimation, inför särskilda bestämmelser om
skyddade yrkestitlar.
Regeringens förslag innebär att rätten att använda vissa yrkestitlar
knyts till ett visst examens- eller kompetensbevis. Endast personer med
föreskriven kompetens får använda den skyddade yrkestiteln. Yrkestiteln
kommer därmed att utgöra en form av varudeklaration gentemot
patienterna.
Skyddet för yrkestiteln innefattar inte någon exklusiv rätt att utöva
yrket, utan endast en ensamrätt till de yrkestitlar som omfattas av den nya
regleringen. Förslaget innebär vidare att de yrkesutövare som erhåller
ensamrätt till en yrkestitel räknas som hälso- och sjukvårdspersonal om
de i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område använder en
skyddad yrkestitel. De ställs därmed under samhällets tillsyn. Personer
som biträder en yrkesverksam med skyddad yrkestitel räknas däremot
inte härigenom automatiskt som hälso- och sjukvårdspersonal, såsom
fallet är när någon biträder en legitimerad yrkesutövare.
Även om yrkesutövare med skyddad yrkestitel enligt regeringens
förslag inte får någon exklusiv rätt att utöva ett visst yrke skulle man
kunna diskutera om en yrkesutövare med skyddad yrkestitel borde ha
större behörighet än de yrkesutövare som helt faller utanför en
behörighetsreglering. Regeringen har emellertid funnit att det för
närvarande inte finns något uttalat behov av ett så differentierat system.
Hälso- och sjukvården är emellertid stadd i ständig förändring. Nya
arbetsuppgifter och yrkeskategorier växer fram. Om det i framtiden
skulle uppkomma ett behov av en differentiering som exempelvis
innefattade större befogenheter för vissa yrkeskategorier skulle sådana
bestämmelser relativt enkelt kunna knytas till den eller de skyddade
yrkestitlar som avses.
Genom att yrkesutövarna räknas som hälso- och sjukvårdspersonal när
de använder den skyddade yrkestiteln ställs de, som nyss angetts, under
samhällets tillsyn. De kan därmed bli föremål för de disciplinära påföljd-
erna erinran och varning. Enligt regeringens uppfattning får dessa
disciplinära möjligheter anses vara tillräckliga. Något förslag om
möjlighet att ta ifrån en misskötsam yrkesutövare rätten att använda en
skyddad yrkestitel föreslås därför inte. Lagförslaget innehåller däremot
en straffsanktion som träffar den som obehörigen använder en skyddad
yrkestitel. Det skydd som i dag finns för yrkestitlar gäller endast för
verksamhet inom hälso- och sjukvården. Det nu föreslagna titelskyddet
bör få samma omfattning, vilket innebär att skyddet för yrkestiteln gäller
endast inom hälso- och sjukvården. Således är det inte straffbart enligt
den föreslagna regleringen att använda en skyddad yrkestitel inom
privatlivet eller i sammanhang som inte har anknytning till hälso- och
sjukvård.
Ett viktigt inslag i regeringens överväganden kring en reglering av
detta slag har varit att bedöma behovet av en reglering som gör det
möjligt att utestänga mindre kompetenta eller av annan anledning
olämpliga yrkesutövare. Behörighetskommittén sammanträffade under
utredningstiden med ett stort antal yrkesgrupper, främst sådana som i dag
inte omfattas av några särskilda behörighetsbestämmelser. Det allmänna
intryck som företrädarna för dessa yrkeskategorier lämnade var, att det i
stort sett inte förekom någon direkt hälsovådlig verksamhet på området.
Kommittén uttalade därför att omständigheterna måhända talade för att
behovet av en reglering som gjorde det möjligt att skilja ut inkompetenta
eller av annan anledning mindre lämpliga yrkesutövare inte var särskilt
stort. Remissbehandlingen har inte visat på något behov av möjlighet att
skilja ut olämpliga yrkesutövare. Regeringen har därför inte funnit
anledning att låta en sådan reglering ingå i förslaget om skyddade
yrkestitlar.
Journalföringsplikten är en viktig fråga inom vården. Skyldighet att
föra patientjournal åvilar inte all hälso- och sjukvårdspersonal (se 9 §
patientjournallagen). Sådan skyldighet gäller för yrkesutövare med
legitimation eller särskilt förordnande att utöva visst yrke, den som utan
att ha legitimation utför arbetsuppgifter som annars skall utföras av
logoped, psykolog eller psykoterapeut inom den allmänna hälso och
sjukvården eller sådana arbetsuppgifter inom den enskilda hälso- och
sjukvården som biträde åt legitimerad yrkesutövare samt den som är
verksam som arbetsterapeut, kurator eller sjukhusfysiker i den allmänna
hälso- och sjukvården.
Journalföringen kan underlätta kontroll av och ingripanden mot
oskickliga yrkesutövare och får därmed stor betydelse för arbetet med att
stärka patientsäkerheten. Detta skulle tala för att journalföringsplikten
borde omfatta även de nya yrkeskategorier som enligt föreslaget skall få
skyddad yrkestitel, dvs. audionomer, biomedicinska analytiker, dietister
och ortopedingenjörer. Bland dessa fyra yrkesgrupper är det främst
audionomer och dietister som borde komma i fråga för
journalföringsplikt. Däremot framstår en sådan skyldighet som något
mindre relevant för biomedicinska analytiker och ortopedingenjörer.
Regeringen anser emellertid att man i detta avseende inte bör göra någon
åtskillnad mellan de olika yrkeskategorierna och har därför valt att inte
föreslå journalföringsplikt för någon av yrkeskategorierna. Om framtiden
skulle utvisa att någon eller några yrkesgrupper bör åläggas en skyldighet
att föra journal, får frågan övervägas på nytt.
En annan viktig fråga är vilka yrkesutövare som bör åläggas en
skyldighet att rapportera skador och skaderisker (tidigare benämnt Lex
Maria). Den 1 januari 1997 infördes, som tidigare redovisats, en
bestämmelse i åliggandelagen (7 a §) av innebörd att den som tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen blir skyldig att rapportera till vårdgivaren
om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning
drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller
sjukdom. Paragrafen är ett komplement till bestämmelsen i den nya
tillsynslagens 5 § som anger att sådana incidenter skall anmälas av
vårdgivaren till Socialstyrelsen. Bestämmelserna gäller oberoende av i
vilken driftsform vården ges. Genom regeringens förslag till utvidgning
av begreppet hälso- och sjukvårdspersonal kommer den nu angivna
anmälningsskyldigheten att omfatta även personer med skyddad
yrkestitel verksamma inom hälso- och sjukvården.
När en skada inträffat inom hälso- och sjukvården är det för den
drabbade i regel av stor betydelse om vårdgivaren tecknat en
patientförsäkring. Enligt den nya patientskadelagen (1996:799), som
trädde i kraft den 1 januari 1997 är både offentliga och privata vårdgivare
skyldiga att ha en patientförsäkring. Lagen omfattar skador som
uppkommit i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Med hälso-
och sjukvård avses i lagen sådan verksamhet som omfattas av hälso- och
sjukvårdslagen eller tandvårdslagen, annan liknande medicinsk
verksamhet samt verksamhet inom detaljhandeln med läkemedel, allt
under förutsättning att det är fråga om verksamhet som utövas av
personal som omfattas av åliggandelagen (se 5 § patientskadelagen).
Genom regeringens förslag kommer yrkesutövare med skyddad yrkestitel
verksamma på hälso- och sjukvårdens område att omfattas av regleringen
i patientskadelagen om skyldighet att teckna patientförsäkring.
Ett centralt register över personer med skyddad yrkestitel skulle kunna
underlätta tillsynen och också vara till hjälp för vårdsökande. Avsikten
har emellertid varit att skapa ett system som ger ett visst skydd för
patienterna utan att för den skull kräva alltför stora administrativa
insatser från samhällets sida. Något register över personer med skyddad
yrkestitel, som exempelvis finns i Finland, föreslår regeringen därför
inte. Ett register över meddelade dispenser måste dock finnas hos
Socialstyrelsen. Viktigt är också att den nya regleringen följs upp med
informationsinsatser, vilket främst torde bli en fråga för Socialstyrelsen.
Mervärdesskatten är en annan för yrkesutövare och patienter väsentlig
fråga. De yrkesutövare som nu särskilt berörs är de som arbetar enskilt
och som inte är legitimerade eller arbetar hos någon som är legitimerad. I
avsnitt 5.11 återkommer regeringen till frågan om mervärdesskatt.
Regleringen med skyddade yrkestitlar förutsätter att kraven för att få
använda en skyddad yrkestitel kan definieras väl. I princip torde krävas
att de utbildningar som leder till en skyddad yrkestitel är reglerade.
Regeringen har den 29 januari 1998 (U98/240/UH) gett Högskoleverket i
uppdrag att lämna förslag till yrkesexamina samt målbeskrivning för
yrkesexamina gällande bl.a. audionomexamen, biomedicinsk
analytikerexamen, dietistexamen och ortopedingenjörsexamen.
Högskoleverket skall vid fullföljandet av uppdraget samråda med
Socialstyrelsen, berörda yrkesorganisationer samt Landstingsförbundet
och Svenska Kommunförbundet.
I sammanhanget kan det vara befogat att erinra om att det även
fortsättningsvis måste vara möjligt för en yrkesutövare som avlagt en
yrkesexamen att ange denna, även om yrkesutövaren inte har rätt att
använda den skyddade yrkestitel som en liknande yrkesexamen leder till.
Förslaget om en exklusiv rätt att använda vissa yrkestitlar kräver,
vilket bl.a. Socialstyrelsen pekat på, bestämmelser som tillgodoser
personer med äldre utbildningar och yrkesutövare som under lång tid
använt den yrkestitel som skyddas. Regeringen avser att i förordning
ange vilka äldre utbildningar som skall ge möjlighet att använda en
skyddad yrkestitel. Vidare föreslås i 3 kap. 13 § möjlighet att i enstaka
undantagsfall godkänna även andra utbildningar.
5.3.1.5 Ingen ytterligare utvidgning av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal
Regeringens bedömning: Förslaget om legitimation för ytterligare fyra
yrkesgrupper och en ny reglering i form av skyddad yrkestitel för fyra
yrkesgrupper medför en lämplig utvidgning och avgränsning av
begreppet hälso- och sjukvårdspersonal.

Behörighetskommitténs förslag: Kommittén föreslår att, utöver de
som redan i dag enligt åliggandelagen räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal, även andra yrkesutövare med fastställd vårdutbildning
som i annat fall bedriver vård, behandling eller undersökning av patienter
skall räknas som hälso- och sjukvårdspersonal.
Remissinstanserna: HSAN tillstyrker förslaget att yrkesutövare med
fastställd utbildning skall omfattas av hälso- och
sjukvårdspersonalbegreppet, oavsett i vilken form yrkesutövningen sker.
För övrigt har förslaget inte kommenterats särskilt under
remissbehandlingen.
Skälen för regeringens bedömning: I departementspromemorian
Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården (Ds 1995:35) påpekades att
samhället behöver förstärka sina möjligheter till tillsyn i den hälso- och
sjukvårdsverksamhet som regleras av kvacksalverilagen. I denna del
överlämnade regeringen promemorian till Behörighetskommittén.
Behörighetskommitténs förslag innebär en lösning på problemet att
vissa yrkesutövare inom hälso- och sjukvården är att betrakta som hälso-
och sjukvårdspersonal när de är offentligt anställda och därigenom
omfattas av samhällets tillsyn, medan de i privat verksamhet inte är
hälso- och sjukvårdspersonal och därför endast underkastade
kvacksalverilagens regler. Det gäller även yrkesgrupper som inte utövar
alternativmedicinsk verksamhet vilka kvacksalverilagen vanligen
förknippas med utan som har en av samhället fastställd utbildning och
som ägnar sig åt skolmedicinsk verksamhet. I departementspromemorian
exemplifieras detta med bl.a. enskilt verksamma terapeuter, ej
legitimerade optiker, dietister, viss tandvårdspersonal,
fotvårdsspecialister, undersköterskor och liknande personal.
Behörighetskommitténs förslag innebär således vissa fördelar.
Emellertid får förslaget också vissa icke önskvärda konsekvenser.
Kommitténs förslag att alla som genomgått en reglerad vårdutbildning
skall bli hälso- och sjukvårdspersonal innebär att dessa yrkesutövare blir
ålagda att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet. Detta torde innebära att ingen som genomgått en
reglerad vårdutbildning, enligt kommitténs förslag, skulle kunna ägna sig
åt alternativmedicin. Med alternativmedicin avses i detta sammanhang
sådan verksamhet som inte accepteras inom skolmedicinen och där
yrkesutövarna inte kunnat visa att verksamheten bygger på vetenskap och
beprövad erfarenhet.
Regeringen anser att en så vittgående inskränkning i närings- och
yrkesfriheten inte skulle vara acceptabel. Det måste anses angeläget att
alla yrkesutövare som bedriver någon form av vård eller behandling på
hälso- och sjukvårdens område har en så god utbildning som möjligt.
Således bör det endast vara till fördel om personer verksamma inom
alternativmedicinen har någon form av skolmedicinsk utbildning.
Regeringen lägger därför inte fram något förslag som motsvarar denna
del av Behörighetskommitténs förslag till utvidgning av begreppet hälso-
och sjukvårdspersonal.
Regeringen anser sammanfattningsvis att utökningen av antalet
legitimerade yrkesgrupper och en ny reglering i form av skyddad
yrkestitel för fyra yrkeskategorier medför en lämplig utvidgning och
avgränsning av begreppet hälso- och sjukvårdspersonal.
5.3.2 Legitimation
5.3.2.1 Arbetsterapeuter
Regeringens förslag: Legitimation skall införas för yrkesgruppen
arbetsterapeuter.

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget att
arbetsterapeuter skall erhålla legitimation.
Karolinska institutet är positivt till att arbetsterapeuter skall kunna
erhålla legitimation, men har förklarat att man anser att det bör bibehållas
en god högskolemässig utbildning motsvarande kandidatnivån, samtidigt
som det bör krävas praktisk erfarenhet. Institutet föreslår därför att
legitimation skall kunna erhållas efter ett års handledd yrkesmässig
praktik.
Svenska Kommunförbundet och Landstinget i Östergötland har ställt
sig tveksamma till om det finns fog för att legitimera arbetsterapeuter.
Västerbottens läns landsting har sagt sig hysa en oro för att förslaget om
utvidgning av gruppen som får legitimation kommer att leda till ökad
revirbevakning personal emellan och att därmed fortsatta
strukturförändringar i verksamheten förhindras. Det vore enligt
landstinget en fördel om de nackdelar som följer av legitimering belyses
ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Arbetsterapeuterna utgör en
yrkesgrupp som redan vid tillkomsten av nuvarande
behörighetslagstiftning var föremål för särskild uppmärksamhet. 1981 års
behörighetskommitté ansåg att deras verksamhet låg nära
sjukgymnasternas och att de i rättsligt avseende såvitt möjligt borde
behandlas lika. Med hänsyn till att arbetsterapeuterna vid den tiden
endast i ringa utsträckning var verksamma som fria yrkesutövare
undantogs de dock från legitimation. I dag är förhållandena annorlunda.
Arbetsterapeuterna är i dag i inte obetydligt antal verksamma i privat
regi. Dessutom har deras arbetsuppgifter blivit alltmer omfattande och
differentierade. Utbildningen regleras i examensbilagan till
högskoleförordningen och omfattar 120 poäng, vilket motsvarar tre års
heltidsstudier.
Arbetsterapeuterna har vidare förskrivningsrätt avseende tekniska
hjälpmedel. De är också, trots att de inte är legitimerade, skyldiga att föra
patientjournaler som omfattar datainsamling, problemformulering, mål
med behandlingen, vidtagna åtgärder och uppnådda resultat och de har en
författningsgrundad skyldighet att utfärda intyg. Staten har, som tidigare
redovisats, redan i dag reglerat utbildningen med en särskild
yrkesexamen. I övriga nordiska länder omfattas de av en särskild
legitimationsregel.
Sammanfattningsvis har arbetsterapeuter ett självständigt medicinskt
ansvar för patienterna. De är också hälso- och sjukvårdspersonal enligt
1 § första stycket 6 i åliggandelagen. Den lagtekniska utformningen av
1 § åliggandelagen får emellertid till följd att personal som biträder en
arbetsterapeut i hans eller hennes arbete inte blir att betrakta som hälso-
och sjukvårdspersonal eftersom endast den som biträder legitimerade
yrkesutövare vid vård, behandling eller undersökning blir detta.
Enligt regeringens uppfattning har arbetsterapeuternas kontakter med
patienter i dag sådan omfattning och ett sådant innehåll att det med
hänsyn till patientsäkerheten är nödvändigt att de omfattas av
legitimationsreglerna.
5.3.2.2 Apotekare och receptarier
Regeringens förslag: Legitimation skall införas för yrkesgrupperna
apotekare och receptarier. Legitimationen skall, i stället för som i dag
yrkesexamen, vara en förutsättning för ensamrätten att utöva yrket.

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget att
apotekare och receptarier skall erhålla legitimation.
Landstinget i Östergötland och Västerbottens läns landsting har ställt
sig tveksamma till en utvidgning av antalet yrkesgrupper med
legitimation.
Skälen för regeringens förslag: Apotekare har tidigare varit
legitimerade. Skälet till att de inte längre omfattas av en legitimation är
att de med hänsyn till apoteksverksamhetens uppbyggnad och
organisation så gott som uteslutande tjänstgör inom en verksamhet där
samhället har avgörande inflytande och kontroll. Samtidigt intar
apotekarna tillsammans med receptarierna en särställning bland hälso-
och sjukvårdspersonalen eftersom redan deras examensbevis ger
ensamrätt att utöva respektive yrke. Deras utbildning uppfyller höga
krav, de är självständiga i sin yrkesroll och risknivån i verksamheten är
hög. De omfattas också av den nordiska överenskommelsen om en
gemensam arbetsmarknad. Apotekarna omfattas även av ett av EU:s
sektorsdirektiv. De är hälso- och sjukvårdspersonal i sin verksamhet
inom detaljhandeln med läkemedel enligt 1 § första stycket 4
åliggandelagen. Staten saknar dock i dag möjlighet att ta ifrån apotekare
och receptarier som visat sig olämpliga i sin yrkesutövning deras
yrkestitel eftersom den grundar sig på examensbeviset. Eftersom de inte
omfattas av legitimationsreglerna kan de av naturliga skäl inte heller
fråntas sin legitimation. Detta kan få till följd att apotekare och
receptarier som i vårt land visat sig olämpliga för yrket trots detta
obehindrat kan söka arbete inom sitt yrke i övriga EU-länder. De nu
angivna omständigheterna talar enligt regeringens mening med styrka för
att dessa yrkesgrupper bör omfattas av legitimationsreglerna.
Frågan är om det finns anledning att särskilja apotekare och receptarier
såvitt avser legitimation. Utbildningarna regleras i examensbilagan till
högskoleförordningen. Apotekarnas högskoleutbildning är femårig.
Receptariernas högskoleutbildning är tvåårig. Samtidigt kan man
konstatera att deras arbetsuppgifter inom detaljhandel med läkemedel i
stor utsträckning sammanfaller. Receptarierna är också till antalet den
klart dominerande yrkesgruppen bland farmaceuter. Med hänsyn härtill
och till receptariernas självständiga yrkesroll och till risknivån i
verksamheten finns det inte någon anledning att särskilja apotekare och
receptarier vid en bedömning av om de skall omfattas av
legitimationsreglerna. Som regeringen angett tidigare erhåller apotekare
och receptarier ensamrätt till sina respektive yrken genom
examensbeviset medan barnmorskor, läkare och tandläkare erhåller en
sådan ensamrätt genom legitimation. Vid en legitimering av apotekare
och receptarier måste man låta legitimationen i stället för yrkesexamen
vara en förutsättning för ensamrätten att utöva yrket. Detta skydd bör
kombineras med ett skydd för yrkestitlarna och yrkesbeteckningarna,
vilket saknas i dag.
Sammantaget anser regeringen således att det numera finns starka skäl
som talar för att apotekares och receptariers yrkesverksamhet bör
regleras utöver vad som för närvarande sker. Med hänsyn främst till
patientsäkerheten bör en sådan reglering ske genom att de erhåller
legitimation.
5.3.2.3 Sjukhusfysiker
Regeringens förslag: Legitimation skall införas för yrkesgruppen
sjukhusfysiker.

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag. Kommittén diskuterade dock inte särskilt frågan om
övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av bl.a. Socialstyrelsen,
Göteborgs Universitets Medicinska fakultet, Karolinska institutet,
Linköpings Universitet, Lunds Universitet, Umeå Universitets
Medicinska fakultet, Svenska Läkaresällskapet och Svenska
Sjukhusfysikerförbundet. Högskoleverket anser att yrkesexamen för
sjukhusfysiker kan tillstyrkas under förutsättning att denna yrkeskategori
kommer att omfattas av bestämmelserna om legitimation samt att
omfattning och mål för en yrkesexamen för sjukhusfysiker preciseras.
Statens strålskyddsinstitut, som tillstyrker förslaget, anför att EU med
största säkerhet kommer att kräva formaliserade utbildningar på olika
radiologiska områden. Institutet anser att det i utbildningen till
sjukhusfysiker bör ingå handledd praktik liknande läkarnas
allmäntjänstgöring.
Skälen för regeringens förslag: Sjukhusfysiker är verksamma inom
områden som berör ett stort antal patienter. De har kvalificerade
arbetsuppgifter och deras ställningstaganden kan i många fall vara av
avgörande betydelse för hur en behandling skall lyckas. Misstag kan få
mycket allvarliga konsekvenser. Det finns därför anledning att ställa
höga krav på sjukhusfysikernas utbildning. Statens strålskyddsinstitut har
både i en utredning som överlämnades till Miljödepartementet i mars
1995 (509/ad2642/94 Utredning om strålskyddskompetens i svensk
sjukvård, 1995-03-31) och i sitt remissvar framhållit behovet av en
formalisering av sjukhusfysikerutbildningen. I dag finns Socialstyrelsens
allmänna råd om kompetenskrav för tjänstgöring som sjukhusfysiker
(SOSFS 1989:48). Dessa är dock relativt allmänt formulerade och de är
heller inte tvingande. Statens strålskyddsinstitut föreskriver i sina olika
tillståndsvillkor att det skall finnas tillgång till sjukhusfysiker. Enligt
institutets föreskrifter om strålskyddsorganisation och
strålskyddskommitté (SSI FS 1994:6) är det tillståndshavaren som
ansvarar för att de personer som tilldelas uppgifter enligt
organisationsplanen har tillräcklig strålskyddskompetens för sina
uppgifter.
Inom EU finns ett direktiv angående strålskydd för patienter (rådets
direktiv 84/466/Euratom av den 3 september 1984 om fastställande av
grundläggande strålskyddsåtgärder för personer som genomgår
medicinsk undersökning eller behandling). I direktivet föreskrivs bl.a. att
en kvalificerad expert inom radiofysikområdet skall finnas tillgänglig för
större anläggningar för strålbehandling och nukleärmedicin. Med verkan
från och med den 13 maj år 2000 upphävs direktivet från år 1984 och
ersätts med ett nytt direktiv benämnt rådets direktiv 97/43/Euratom av
den 30 juni 1997 om skydd för personers hälsa mot faror vid joniserande
strålning i samband med medicinsk bestrålning och om upphävande av
direktiv 84/466/Euratom. I det nya direktivet definieras sjukhusfysiker
som en expert på strålningsfysik eller strålningsteknik med tillämpning
på bestrålning, inom direktivets räckvidd, vars utbildning och kompetens
är erkänd av de behöriga myndigheterna och som vid behov handlar eller
ger råd om patientdosimetri, om utveckling och användning av komplexa
metoder och utrustning, om optimering, kvalitetssäkring, inklusive
kvalitetskontroll samt om frågor som rör strålskydd när det gäller
bestrålning inom direktivets räckvidd (art. 2). Direktivet innehåller
bestämmelser om tillgång till sjukhusfysiker inom olika verksamheter
som innefattar medicinsk strålning. Vidare föreskrivs att
medlemsstaterna skall tillse att yrkesverksamma har tillfredsställande
teoretisk och praktisk utbildning för den radiologiska verksamheten samt
relevant kompetens när det gäller strålskydd. Medlemsstaterna skall för
detta ändamål säkerställa att lämpliga kursplaner utarbetas och skall
erkänna motsvarande utbildnings- och examensbevis eller andra
behörighetsbevis (art. 7.1). Direktivet ålägger också medlemsstaterna att
säkerställa tillgång till vidare utbildning efter examen och att det, särskilt
vid klinisk användning av nya metoder, anordnas utbildning om dessa
metoder och därmed sammanhängande strålskyddskrav (art. 7.3).
Det nya direktivet torde förutsätta en reglering av utbildningen för
sjukhusfysiker. En reglering av sjukhusfysikerutbildningen skulle, enligt
regeringens uppfattning, vara ett viktigt medel för att upprätthålla en hög
kompetens inom denna yrkeskategori. Regeringen avser därför att genom
ett tillägg i examensbilagan till högskoleförordningen reglera
utbildningen för sjukhusfysiker.
En reglering av utbildningen ger emellertid inte tillräckliga garantier
för patientsäkerheten. Sjukhusfysikern är till stora delar självständig i sin
yrkesroll. Sjukhusfysikerns beräkningar och arbetsmetoder är av
avgörande betydelse för patientsäkerheten. Misstag kan få ödesdigra
konsekvenser. Särskilda svårigheter ligger i att misstag inom
röntgendiagnostiken kan visa sig först efter 10-15 år. Regeringen anser
därför att en sjukhusfysiker som är olämplig för yrket måste kunna
fråntas sin legitimation och hindras från att fortsätta sin verksamhet. En
sådan möjlighet ter sig särskilt viktig med tanke på det utökade antalet
privata röntgenverksamheter. Regeringen föreslår därför att
sjukhusfysikerna skall omfattas av bestämmelserna om legitimation. Som
krav för legitimation bör uppställas den nya examen som regeringen
avser att reglera i högskoleförordningen. I den föreslagna införandelagen
bemyndigas regeringen att föreskriva vilka utbildningar som under tiden
fram till och med den 31 december 2008 skall anses likvärdiga med
sjukhusfysikerexamen vid ansökan om legitimation som sjukhusfysiker.
5.3.2.4 Kiropraktorer
Regeringens förslag: Regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken
utbildning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för legitimation
som kiropraktor.

Behörighetskommitténs förslag: Under utredningstiden uppdrog
regeringen åt Socialstyrelsen att jämföra hur den nuvarande utbildningen
vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i Stockholm förhöll sig i längd
och innehåll till den danska kiropraktorutbildning som anordnas vid
Odense universitet i Danmark. Avsikten var att resultatet av
Socialstyrelsens analys skulle ingå i beredningen av kommitténs förslag.
Kommittén uttalade, att om Socialstyrelsens utvärdering visade att
utbildningen vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan var jämförbar med
utbildningen vid universitetet i Odense, borde detta föranleda att de
kiropraktorer som utexamineras från Skandinaviska
Kiropraktorhögskolan finge möjlighet att erhålla legitimation.
Remissinstansernas synpunkter på Behörighetskommitténs
förslag: Linköpings Universitet anser att gruppen kiropraktorer
representerar en mycket smal specialisering som inte är utbytbar med
andra områden inom hälso- och sjukvården. Universitetet stödjer inte
utvecklingen av en separat utbildning till kiropraktor. Legitimerade
Kiropraktorers Riksorganisation anför bl.a. att en statligt godkänd
högskoleutbildning skall vara ett villkor för legitimation, att yrkestiteln
kiropraktor skall ges straffrättsligt skydd och att nuvarande lagstiftning
rörande legitimerade kiropraktorer skall bibehållas, vilket innebär att
utbildningens längd och innehåll skall följa Council of Chiropractic
Education standard.
Socialstyrelsens utvärdering: Utvärderingen av
kiropraktorutbildningen vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan
redovisades till Socialdepartementet den 26 november 1996
(S96/7400/S). Styrelsen konstaterade i sin utvärdering att
kiropraktorutbildningen i Odense fortfarande befann sig på
planeringsstadiet och att den delen av regeringsuppdraget inte kunnat
utföras inom utsatt tid. Den del av uppdraget som rört uppföljningen av
en utvärdering av Skandinaviska Kiropraktorhögskolan som
Socialstyrelsen gjorde 1993 har genomförts. Styrelsen har därvid funnit
att skolan väl åtgärdat de brister som framhölls vid föregående
granskning. Särskilt understryker styrelsen att om utbildningen vid
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan kommer att bli
legitimationsgrundande, så bör den vara beskriven på ett sådant sätt vad
gäller omfattning/avgränsningar och medicinska mål att kiropraktorernas
yrkesverksamhet blir möjlig att följa upp genom tillsynsinsatser.
Socialstyrelsens expert framhåller att utbildningen som bedrivs vid
skolan är ambitiöst upplagd och av sådan kvalitet att de som genomgått
utbildningen har en kompetens motsvarande Doctor of Chiropractic och
att utbildningen motsvarar den som meddelas vid the Anglo-European
College of Chiropractic i Bournemouth, Storbritannien.
Remissinstansernas synpunkter på Socialstyrelsens utvärdering:
Högskoleverket anför att verket inte utifrån den genomförda
utvärderingen av kiropraktorutbildningen vid Skandinaviska
Kiropraktorhögskolan kan uttala sig om utbildningen ligger på
högskolenivå eftersom underlaget för ett sådant ställningstagande är
otillräckligt. Verket anför vidare att det, med hänsyn till det ansvar som
utövarna av legitimationsyrken har gentemot patienter, är en rimlig
princip att en yrkesexamen ligger till grund för all legitimation. Detta
ger, enligt verket, en grundläggande enhetlighet i innehållet i
utbildningen och en kvalitetsnivå i utbildningen som också är föremål för
kontinuerlig granskning och prövning. Med utgångspunkt i detta
ställningstagande samt att Socialstyrelsens utredning inte ger tillräckligt
underlag för att bedöma om utbildningen vid Skandinaviska
Kiropraktorhögskolan ligger på högskolenivå, anser sig verket i dag inte
kunna rekommendera att utbildningen vid skolan läggs till grund för
legitimation.
Landstingsförbundet anser inte att man, med befintligt underlag, kan
göra någon egen bedömning av utbildningen vid Skandinaviska
Kiropraktorhögskolan. Vidare framför förbundet att om den aktuella
utbildningen skall ligga till grund för legitimation måste de blivande
legitimerade kiropraktorernas kliniska praktik inordnas i
grundutbildningen och tillsammans med den teoretiska utbildningen
prövas i examenssammanhang. Svenska Läkaresällskapet delar
Socialstyrelsens uppfattning att om utbildningen som bedrivs vid
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan skall bli legitimationsgrundande
bör utbildningen bedrivas på ett sådant sätt vad gäller
omfattning/avgränsningar och medicinska mål att kiropraktorernas
yrkesverksamhet blir möjlig att följa upp genom tillsynsinsatser.
Legitimerade kiropraktorers riksorganisation hävdar att utvärderingen
utförts med så stora brister att den inte kan ligga till grund för något
beslut gällande ändringar i nuvarande lagstiftning om utbildnings längd
och omfattning för att erhålla behörighet som legitimerad kiropraktor.
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan poängterar i sitt remissvar att
utbildningen vid skolan i Bournemouth inte är legitimationsgrundande i
England, men att den är det i Sverige. Skolan uppger att de i avsaknad av
andra, godkända skandinaviska kiropraktorhögskolor valt att söka
samarbete med Karolinska Institutet. Beträffande karaktärsämnet
kiropraktik samarbetar skolan med etablerade och välrenommerade
skolor i USA. Samarbete med redan legitimerade kiropraktorer i Sverige
har, enligt skolan, inte varit möjligt eftersom denna grupp ser
kiropraktorer utbildade vid skolan enbart som konkurrenter. Ett framtida
samarbete skulle, enligt skolans bedömning, främjas av att utbildningen
vid skolan blev legitimationsgrundande.
Svenska Naprapatförbundet, som yttrat sig efter samråd med
Naprapathögskolan, ser det som en fördel, med hänsyn till möjligheterna
till statlig insyn, om det finns en svensk kiropraktorutbildning som är
legitimationsgrundande. Förbundet anför vidare att
kiropraktorutbildningen vid Skandinaviska kiropraktorhögskolan bör
kunna ligga till grund för legitimation, under förutsättning att de verkliga
förhållandena vid skolan överensstämmer med dem som skolan framlagt
till grund för Socialstyrelsens granskning.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har genom beslut den
9 oktober 1997 (U97/3631/UH) uppdragit åt Högskoleverket att utreda
om utbildningarna till kiropraktor och naprapat kan inordnas i den
statliga högskolan. En utgångspunkt för uppdraget var att den som gått
igenom utbildningen skall ha de praktiska och teoretiska kunskaper som
framgår av Socialstyrelsens bestämmelser för att få legitimation som
naprapat eller kiropraktor. I uppdraget ingick vidare att utreda
möjligheterna att sammanföra utbildningarna till kiropraktor respektive
naprapat i en gemensam utbildning. Uppdraget redovisades till
regeringen den 16 mars 1998.
På sikt finns en möjlighet att utbildningarna inom kiropraktik och
naprapati kommer att inordnas i den statliga högskolan. Om så blir fallet
bör övervägas om inte den praktiktjänstgöring som i dag utgör ett villkor
för legitimation som kiropraktor respektive naprapat kan slopas och
ersättas med praktik under utbildningstiden. I avvaktan på vidare
utredningar angående utbildningarna ser regeringen det som angeläget att
kiropraktorer utbildade vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan ställs
under samhällets tillsyn. Socialstyrelsen har i sin utvärdering kommit till
slutsatsen att utbildningen vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan ger
en kompetens motsvarande Doctor of Chiropractic. Regeringen anser
därför att skolan ger en god kompetens som kiropraktor. Även den
svenska utbildningen bör därför vara legitimationsgrundande. Genom en
legitimering av dessa kiropraktorer skapas ett bättre skydd för patienterna
som kan avgöra vilka kiropraktorer som har erforderlig kompetens
samtidigt som de ställs under samhällets tillsyn. Godkännandet av den
svenska utbildningen bör markeras genom en ändring i lagtexten. Det
finns inte längre skäl att, som i dag, ange kraven för legitimation för
kiropraktorer i en särskild paragraf. I stället finns kiropraktorerna
angivna i den bestämmelse som anger kraven för samtliga
legitimationsgrupper (se 3 kap. 2 § förslaget till lag om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område). Så länge utbildningarna för
kiropraktorer och naprapater inte är reglerade anser regeringen att kraven
för legitimation för dessa båda yrkesgrupper bör anges i
förordningsform. Utbildningen vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan
har inte alltid varit lika omfattande eller av samma kvalitet som i dag.
Detta kommer att uppmärksammas vid utformandet av bestämmelser i
förordning om vilka äldre utbildningar som skall godkännas för
legitimation.
Kiropraktorerna omfattas av den nordiska överenskommelsen om
gemensam nordisk arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal
och veterinärer (jfr. avsnitt 4.5.1). De svenskutbildade kiropraktorer som
i framtiden erhåller legitimation kommer därför, liksom de i dag i
Sverige legitimerade kiropraktorerna, att ha rätt att vinna godkännande
även i övriga nordiska stater där bestämmelser om godkännande gäller.
Inom EU/EES har inget land utanför Norden anmält att man reglerat
kiropraktoryrket som ett eget yrke. Ur den aspekten torde det därför inte
föreligga något hinder för de legitimerade, svenskutbildade
kiropraktorerna att bedriva verksamhet inom EU/EES. Dock kan det
finnas andra former av regleringar som inskränker möjligheterna att
bedriva kiropraktorverksamhet. Exempelvis är kiropraktorverksamhet i
Frankrike förbehållet yrkesverksamma med läkarutbildning.
Möjligheterna för svenska kiropraktorer att bedriva verksamhet i länder
utanför EU och EES beror självfallet på respektive lands reglering av
yrket och verksamheten.
Olika internationella organisationer verkar för en hög standard på
kiropraktorutbildningar. European Council on Chiropractic Education
(ECCE) är en europeisk organisation som sysslar med ackreditering av
kiropraktorutbildningar. World Federation of Chiropractic (WFC), en
internationell organisation som enligt egen uppgift omfattar
kiropraktororganisationer från 60 olika länder, accepterar endast
organisationer med kiropraktorer som utexaminerats från en ackrediterad
skola. WFC hänvisar till ECCE när det gäller ackrediterng inom Europa.
Även om kiropraktorer utbildade vid Skandinaviska
Kiropraktorhögskolan nu får en möjlighet att erhålla legitimation,
utesluter detta självfallet inte att skolan samtidigt kan verka för en
ackreditering hos ECCE.
5.3.3 Skyddad yrkestitel för andra än legitimerade
Regeringens förslag: Yrkesgrupperna audionomer, biomedicinska
analytiker, dietister och ortopedingenjörer skall omfattas av den
särskilda regleringen av skyddade yrkestitlar.
5.3.3.1 Audionomer
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för audionomer tillstyrker förslaget. Det
gäller bl.a. Socialstyrelsen. Vårdhögskolan i Göteborg och Sveriges
Kommunaltjänstemannaförbund anser att audionomer bör ges
legitimation. Svenska Audionomföreningen menar att förslaget är
adekvat, men anser att audionomer borde omfattas av
legitimationsbestämmelserna. Föreningen ser det som ytterst viktigt att
övergångsbestämmelser skrivs så att även de audionomer som har en
äldre utbildning också i fortsättningen kommer att få kalla sig
audionomer. Högskoleverket, som begränsar sitt yttrande till
utbildningsfrågan, avstyrker att utbildningen för audionomer regleras.
Skälen för regeringens förslag: Audionomerna är förhållandevis
självständiga i sin yrkesutövning och det krävs en hög kompetens för att
de skall kunna medverka i en effektiv behandling av hörselproblem och
hörselskador. Kompetensen har också betydelse för patientsäkerheten. En
reglering av audionomyrket skulle underlätta för audionomer att utnyttja
möjligheterna att tjänstgöra i andra medlemsländer inom EU. Regeringen
föreslår därför att audionomerna skall omfattas av regleringen om
skyddad yrkestitel. Samtidigt avser regeringen att reglera utbildningen
för audionomer genom att införa en ny yrkesexamen i examensbilagan
till högskoleförordningen. För att få rätt att inom hälso- och sjukvården
kalla sig audionom bör krävas att den nya reglerade yrkesexamen
avlagts. Regeringen avser att i förordning ange vilka äldre utbildningar
som skall ge rätt att använda den skyddade yrkestiteln audionom.
5.3.3.2 Biomedicinska analytiker (laboratorieassistenter)
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för biomedicinska analytiker tillstyrker
förslaget. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen. Smittskyddsinstitutet instämmer
i förslaget, men påpekar att detta inte innebär någon exklusiv rätt att
utöva yrket. Institutet föreslår därför att Socialstyrelsen meddelar
allmänna råd om kompetenskrav för verksamhet som utövas av
biomedicinska analytiker.
Hälsohögskolan Umeå, Institutet för biomedicinsk
laboratorievetenskap och Vårdförbundet anser att biomedicinska
analytiker skall omfattas av bestämmelserna om legitimation.
Vårdhögskolan Landstinget i Uppsala län framhåller att legitimation på
sikt kan bli ett önskvärt komplement. Några remissinstanser anser att
även cytologiassistenternas utbildning och verksamhet bör regleras.
Högskoleverket, som begränsar sitt yttrande till utbildningsfrågan,
avstyrker att utbildningen för biomedicinska analytiker regleras.
Skälen för regeringens förslag: De biomedicinska analytikerna är en
förhållandevis stor yrkeskår. Deras verksamhet är av väsentlig betydelse
för patientsäkerheten samtidigt som de biomedicinska analytikerna är
självständiga i sin yrkesroll. Den privata arbetsmarknaden har under de
senaste åren öppnats i allt större utsträckning för biomedicinska
analytiker. Genom den nya tillsynslagen omfattas även privata
laboratorier av särskild verksamhetstillsyn. Det medför att de
biomedicinska analytiker som är anställda vid privata laboratorier i vart
fall indirekt kommer under samhällets kontroll.
Sjukhusens och enskilda läkares inhämtande av olika analyssvar sker i
dag i viss utsträckning genom anlitande av fristående laboratorier. Enligt
regeringens uppfattning finns det mycket som talar för att de
biomedicinska analytikernas verksamhet numera har en sådan betydelse
för patientsäkerheten att de bör bedömas som hälso- och
sjukvårdspersonal även när de är verksamma utanför den offentliga
vården. Vid offentlig anställning räknas de redan i dag som hälso- och
sjukvårdspersonal.
En legitimation är emellertid endast ett av samhällets instrument eller
styrmedel för att uppnå en hög patientsäkerhet. Om samhällets kontroll
kan ske på ett i stort sett lika effektivt men mindre ingripande sätt bör det
vara att föredra. Man kan heller inte bortse från att privat verksamma
biomedicinska analytiker vanligtvis arbetar i någon form av större
laboratorieverksamhet och endast i undantagsfall ensamma. Detta
påverkar givetvis bedömningen av vilken form av tillsyn över dem som
är effektivast. Genom den nya lagstiftningen faller, som nyss nämnts,
även enskild laboratorieverksamhet under samhällets tillsyn. Även före
tillsynslagens tillkomst var emellertid biomedicinska analytiker att anse
som hälso- och sjukvårdspersonal och ställda under Socialstyrelsens
tillsyn om de arbetade i offentlig verksamhet eller i enskild verksamhet
som leddes av en legitimerad yrkesutövare. Så är fortfarande fallet. Vad
gäller de biomedicinska analytikerna kan man därför reducera problemet
med den offentliga tillsynen till de situationer där det saknas en för
verksamheten ansvarig legitimerad yrkesutövare. Att yrkesgruppen i en
sådan situation inte är hälso- och sjukvårdspersonal kan med fog
betraktas som en brist, särskilt som den verksamhet de arbetar inom
numera står under Socialstyrelsens tillsyn. Regeringen anser därför att de
biomedicinska analytikerna skall omfattas av de föreslagna
bestämmelserna om skyddad yrkestitel. Därmed kommer även privat
verksamma biomedicinska analytiker att betraktas som hälso- och
sjukvårdspersonal och ställas under statens tillsyn när de använder den
skyddade yrkestiteln. Genom att yrkestiteln biomedicinsk analytiker
skyddas kan arbetsgivare och uppdragslämnare lättare bilda sig en
uppfattning om kompetensen hos yrkesutövare inom det
laboratorievetenskapliga verksamhetsområdet.
Regeringen avser att reglera utbildningen för biomedicinska analytiker
genom att införa en ny yrkesexamen i examensbilagan till
högskoleförordningen. För att ha rätt att inom hälso- och sjukvården
kalla sig biomedicinsk analytiker bör krävas att en sådan yrkesexamen
avlagts. Regeringen avser att i förordning ange vilka äldre utbildningar
som skall ge rätt att använda den skyddade yrkestiteln biomedicinsk
analytiker.
5.3.3.3 Dietister
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för dietister tillstyrker förslaget. Det
gäller bl.a. Socialstyrelsen.
Agrifack stöder förslaget, men menar att detta inte fullt ut tillgodoser
samhällets behov. Skyddad yrkestitel räcker inte bl.a. därför att denna
endast gäller inom hälso- och sjukvårdens område och vid individuell
behandling. Dietisten arbetar i dag ofta med förebyggande och
behandlande information i kontakt med intressegrupper utanför vården,
exempelvis diabetiker. Agrifack anser att kommittén, mot bakgrund av
sina egna grundläggande resonemang, borde ha föreslagit legitimation
för dietister. Svenska Diabetesförbundet framhåller att en professionell
kostrådgivning har stor betydelse för behandling av diabetes och att
legitimation av dietister skulle ge den enskilde patienten en garanti för
kvalitet, säkerhet och trygghet. Högskoleverket, som begränsar sitt
yttrande till utbildningsfrågan, avstyrker att utbildningen för dietister
regleras.
Skälen för regeringens förslag: Dietisterna är en jämförelsevis stor
yrkesgrupp som arbetar relativt självständigt. Verksamheten innefattar
direkta patientkontakter. Brister i kompetensen hos en dietist kan i vissa
fall innebära allvarliga risker för patienternas hälsa. Dietister arbetar i
huvudsak i offentlig regi, men den privata kliniskt inriktade
verksamheten är inte obetydlig. Dietistyrket är reglerat i flera länder i
Europa. Ur patientens synvinkel torde det vara väsentligt att dietistens
kompetens kan framgå genom någon form av offentlig kvalitetsstämpel.
Främst är det de dietister som arbetar med individinriktad kostrådgivning
och behandling som på ett mer påtagligt sätt kan påverka
patientsäkerheten. De dietister som är verksamma inom offentlig
verksamhet utgör redan i dag hälso- och sjukvårdspersonal och omfattas
av Socialstyrelsens individtillsyn. Omsorgen om patienternas säkerhet
talar för att samtliga dietister verksamma inom hälso- och sjukvården
skall omfattas av de föreslagna reglerna om skyddad yrkestitel. Genom
en sådan reglering ställs dietisterna i sin verksamhet under samhällets
tillsyn. Bestämmelserna underlättar också för arbetsgivare och
hjälpsökande att bilda sig en uppfattning om dietisternas kompetens och
torde försvåra yrkesverksamhet för personer som saknar erforderlig
utbildning för yrket.
Regeringen avser att reglera dietistutbildningen genom införandet av
en ny yrkesexamen i examensbilagan till högskoleförordningen. För att
få rätt att inom hälso- och sjukvården kalla sig dietist bör krävas att en
sådan examen avlagts. Regeringen avser att i förordning ange vilka äldre
utbildningar som skall ge rätt att använda den skyddade yrkestiteln
dietist.
5.3.3.4 Ortopedingenjörer
Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig om
förslaget om skyddad yrkestitel för ortopedingenjörer tillstyrker
förslaget. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen. Umeå Universitets Medicinska
fakultet, som instämmer i förslaget, framhåller att ortopedingenjörerna
gör en medicinsk, biomekanisk, teknisk och ofta socialt självständig
bedömning av patientens behov. De arbetar ofta i team med
ortopedläkare, sjukgymnast och arbetsterapeut. Sveriges
Ortopedingenjörers Förening anser att förslaget är otillräckligt och
menar att ortopedingenjörerna väl uppfyller alla de krav och kriterier som
betänkandet uppställer på legitimerade yrkesgrupper. Även Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund förespråkar legitimation för
ortopedingenjörer. Högskoleverket, som begränsar sitt yttrande till
utbildningsfrågan, avstyrker att utbildningen för ortopedingenjörer
regleras.
Skälen för regeringens förslag: Sjukvården remitterar patienter till de
ortopedtekniska avdelningarna för ortopedteknisk behandling eller
konsultation vid olika sjukdomstillstånd eller skador i rörelseapparaten.
Ortopedingenjören undersöker patienten och gör utifrån medicinska,
biomekaniska, tekniska och sociala kriterier en bedömning av patientens
behov. Även om ortopedingenjörer i vissa fall arbetar i team med
exempelvis läkare, sjukgymnaster och medicinska fotvårdare, är
ortopedingenjören i praktiken relativt självständig i sin verksamhet.
Det ortopedtekniska hjälpmedlet måste vara konstruerat och
sammansatt på ett sådant sätt att det uppfyller krav beträffande bl.a.
hållfasthet, funktion och kosmetisk utformning. Felaktigt konstruerade
hjälpmedel kan ge upphov till skador och förvärra tidigare tillstånd.
Ortopedingenjörer är främst verksamma vid ortopedtekniska
avdelningar i anslutning till de större länssjukhusen. Viss verksamhet
med begränsad service på andra vårdinrättningar förekommer också. En
majoritet av de ortopedtekniska avdelningarna drivs, enligt uppgift från
Sveriges Ortopedingenjörers Förening, som enskilda företag vars tjänster
köps av landstingen. Verksamheten drivs i sjukhusets lokaler. Det blir
också allt vanligare att ortopedingenjörer vänder sig direkt till
allmänheten och tillhandahåller ortopedtekniska produkter och tjänster.
Kompetensnivån hos ortopedingenjörer har betydelse för
patientsäkerheten. En reglering av ortopedingenjörsyrket skulle
underlätta för denna yrkeskategori att tjänstgöra i andra EU-länder. Även
den utökade andelen enskilt verksamma ortopedingenjörer talar för en
reglering av yrket. Regeringen föreslår därför att yrkeskategorin
ortopedingenjörer regleras genom bestämmelserna om skyddad
yrkestitel.
Regeringen avser att reglera utbildningen för ortopedingenjörer genom
att införa en ny yrkesexamen i examensbilagan till
högskoleförordningen. Som förutsättning för att få använda titeln
ortopedingenjör bör krävas att den nya reglerade yrkesexamen avlagts.
Regeringen avser att i förordning ange vilka äldre utbildningar som skall
ge rätt att använda den skyddade yrkestiteln ortopedingenjör.
5.4 Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och
sjukvårdande åtgärder
5.4.1 Undantagna behandlingsmetoder och sjukdomar m.m.

Regeringens förslag: De nuvarande begränsningarna i
kvacksalverilagen såvitt avser behandlingsmetoder, vilka sjukdomar
och tillstånd som får behandlas och åldersgräns för behandling av
barn skall finnas kvar i stort sett oförändrade.

Behörighetskommitténs förslag: Åldersgränsen vid undersökning och
behandling av barn som utförs yrkesmässigt av den som inte är hälso-
och sjukvårdspersonal skall enligt kommitténs förslag höjas från åtta till
15 år. Ingen skall få tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn under
åtta år utan föregående anvisning av läkare. Kommittén föreslår vidare
ett slopande av förbudet att lämna skriftliga råd eller anvisningar för
behandling utan en föregående personlig undersökning. För övrigt
överensstämmer förslaget med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren ställer sig tveksam till om den
föreslagna knytningen till yrkesmässighet är den lösning som bör väljas,
eftersom denna lösning inte förefaller medföra färre
gränsdragningsproblem än den nuvarande ordningen. Enligt
Riksåklagarens mening finns det skäl att överväga om inte avgränsningen
av det förbjudna området skulle kunna göras på något annat sätt. En
möjlighet skulle kunna vara att införa någon form av alternativ knytning
till ersättning, yrkesmässighet eller till att verksamheten annars avsett
flera personer.
Socialstyrelsen framhåller behovet av en särskild utredning om
utformningen av ett skydd i lagstiftningen mot hälsofarligt kvacksalveri
inom psykologisk och psykoterapeutisk verksamhet. Psykologisk och
psykoterapeutisk behandling som utövas av personer som saknar reglerad
kompetens kan, menar styrelsen, innebära risk för skador hos de
människor som behandlas. Styrelsen ställer sig tveksam till att ta bort den
nuvarande regeln i kvacksalverilagen om förbud att ge råd skriftligen
utan att ha sett patienten. Beträffande förslaget att begränsningar i rätten
att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder skall gälla den som
yrkesmässigt undersöker annan, anser Socialstyrelsen att det inte är
godtagbart att vem som helst får göra vad som helst, även om det bara
sker vid ett tillfälle. Även en enstaka behandling kan, påpekar styrelsen,
vålla en patient obotliga skador. Sveriges Psykologförbund anser att
legitimation skall vara ett behörighetskrav för yrkesutövning som
psykolog. Förbundet föreslår att regeringen snarast skall tillsätta en
utredning med uppgift att definiera förbudsområdet för psykologiskt
kvacksalveri i lagstiftningen.
Kammarrätten i Stockholm är tveksam till förslaget att slopa förbudet
mot att lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling utan
föregående personlig undersökning. Kammarrätten tillstyrker förslaget
om en 15-årsgräns när det gäller behandling av barn, men anmärker
samtidigt att den som är under 18 år är att anse som barn enligt FN:s
konvention om barnets rättigheter. Även Linköpings universitet är
positivt till att gränsen för behandling av barn höjs, men anser att den
enda rimliga gränsen är 18 år. Principen bör, enligt universitetet, vara att
endast den som själv väljer en alternativ behandling skall få genomgå
den. Den föreslagna höjda åldersgränsen när det gäller möjligheten för
andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla barn stöds också av
Umeå Universitets Medicinska fakultet, Sveriges Psykologförbund och
Svenska Läkaresällskapet. Läkaresällskapet är även positivt till förslaget
om förbud att tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn under åtta år
utan föregående anvisning av läkare.
Sveriges leg. Optikers Riksförbund understryker beträffande
åldersgränsen för behandling av barn att den legitimerade optikerns
arbete och yrkesområde inte faller inom det alternativmedicinska
området, utan utgör en naturlig del av tjänsteutbudet inom hälso- och
sjukvården. Argumentet att barn under åtta år inte skulle kunna medverka
självständigt vid en synundersökning är, anser förbundet, svagt.
Förbundet menar att förslaget om att höja åldersgränsen från åtta till
15 år förefaller vara mindre genomtänkt. Erfarenheterna av att
synundersöka barn från åtta års ålder och i samarbete med läkare
undersöka mindre barn är mycket goda och förbundet anser därför att
åldersgränsen för barn bör sänkas när det gäller optiker och inte höjas.
Förbundet hävdar också att enbart legitimerade optiker och läkare skall
ha ensamrätt att ordinera synhjälpmedel.
Homeopatförbundet Hahnemann Collegium anser bl.a. att staten via
lämpligaste kontrollinstans skall reglera utövandet av alternativ medicin,
i synnerhet homeopati. Motsvarande synpunkter framförs också av
Svenska Akademin för Klassisk Homeopati. Kommittén för Alternativ
Medicin (KAM) begär också att någon form av reglering av
alternativmedicinska yrkesutövare sker. Regleringen skall, enligt KAM,
vara kopplad till en godtagbar basmedicinsk utbildning. KAM begär även
att en harmonisering i förhållande till EU och de nordiska länderna skall
ske på så sätt att alla oavsett ålder samt gravida och födande kvinnor får
behandlas med alternativmedicinska behandlingar. Vidare framför KAM
att alternativmedicinska yrkesutövare som har godtagbar utbildning skall
befrias från mervärdesskatt och att forskningsmedel skall avsättas för att
utvärdera alternativmedicinska behandlingsmetoder.
Skälen för regeringens förslag: Patientsäkerheten är en väsentlig
utgångspunkt vid regeringens ställningstaganden. Skyddet för patienten
måste emellertid vägas mot bl.a. närings- och yrkesfriheten. Dessa
rättigheter har ett starkt och numera grundlagsreglerat skydd.
Inskränkningar i rättigheterna får dock ske om väsentliga allmänna
intressen kräver det. Ett sådant intresse är hälso- och sjukvården.
En annan väsentlig utgångspunkt är den enskildes frihet att välja
behandlingsform. Det är viktigt att från samhällets sida visa respekt för
människors önskan att själv välja vårdgivare och behandlingsmetod.
Denna frihet måste i sin tur vägas mot intresset av att upprätthålla ett gott
skydd för den enskildes säkerhet i vården.
Attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och metoder
har förändrats under de senaste decennierna. Flera av de yrkesgrupper
och behandlingsmetoder som tidigare räknades som kvacksalveri faller
numera inom behörighetslagens ram. Detta gäller exempelvis logopeder,
psykoterapeuter, kiropraktorer och naprapater men även en sådan
verksamhet som akupunktur när den utövas av hälso- och
sjukvårdspersonal.
Skador, risker och riskbeteenden inom den offentliga sjukvården har,
bl.a. genom anmälningsskyldigheten i Lex Maria, i viss mån blivit kända.
Här fungerar exempelvis RiskDataBasen hos Socialstyrelsen som en
kunskapskälla och som en bas för forskning och utveckling. Motsvarande
kunskap och faktaunderlag finns inte när det gäller alternativa
vårdformer utanför den offentliga sjukvården. Forskningen om
alternativmedicin har i Sverige haft en relativt begränsad omfattning.
Även om det skett en förändring när det gäller synen på
alternativmedicin och vissa alternativa behandlingsmetoder gäller detta
självfallet inte alla förekommande metoder och terapier. Den kompetens-
och kvalitetshöjning som en del yrkesgrupper kunnat peka på omfattar
heller inte alla yrkesutövare. De risker som är förknippade med
alternativmedicinsk verksamhet förefaller vara mera att hänföra till den
enskilde yrkesutövarens bristande kompetens än till metoderna i sig. Vid
bedömningen av hur riskfyllda eller farliga de alternativmedicinska
behandlingsmetoderna är, måste man emellertid också försöka att väga in
den preventiva effekt som kvacksalverilagen kan ha haft. Även om det är
svårt att värdera sådana effekter kan det finnas skäl att anta, att lagens
förbud mot vissa behandlingsformer och behandling av vissa sjukdomar
och tillstånd förhindrat spridningen av farliga metoder eller behandlingar.
Regeringens utgångspunkt är därför att det fortfarande krävs en
lagstiftning som värnar om patienternas säkerhet genom att förbjuda
personer som saknar erforderlig kompetens att utöva viss verksamhet. Ur
rättssäkerhetssynpunkt och särskilt med beaktande av den
grundlagsskyddade närings- och yrkesfriheten intar regeringen den
principiella ståndpunkten att varje väsentlig begränsning av
yrkesutövningen inom hälso- och sjukvårdsområdet bör ske i lagform.
Regeringen har inte funnit skäl att definiera vilka åtgärder som är
förbjudna på annat sätt än vad som sker i den gällande kvacksalverilagen.
Det förbjudna området omfattar således undersökning av annans
hälsotillstånd, behandling av annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd genom vidtagande eller föreskrivande av åtgärd i förebyggande,
botande eller lindrande syfte. Något krav på att den behandlade verkligen
lider av den sjukdom som behandlingen riktas mot uppställs inte.
Liksom enligt gällande rätt faller exempelvis allmänna hälsoråd som
lämnas utan någon anknytning till sjukdom utanför lagens
tillämpningsområde. Med den angivna definitionen faller även
verksamheter såsom exempelvis tatuering utanför det reglerade området.
Bestämmelserna som inskränker rätten att vidta vissa hälso- och
sjukvårdande åtgärder omfattar dem som inte är att betrakta som hälso-
och sjukvårdspersonal. Vilka yrkeskategorier som skall betraktas som
hälso- och sjukvårdspersonal redovisas i författningskommentaren till
1 kap. 4 § lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Begränsningarna i den gällande kvacksalverilagen vad gäller
undersökning eller behandling har knutits till att åtgärden vidtas mot
ersättning. Motsatsvis gäller således att behandling som sker utan att
något vederlag utgår är tillåten. Det kan i och för sig ifrågasättas om en
sådan koppling till ersättning är befogad. Begränsningarna i
kvacksalverilagen när det gäller behandling av angivna sjukdomar eller
användande av vissa behandlingsmetoder motiveras av att sjukdomarna
är allvarliga och behandlingsmetoderna generellt sett riskfyllda om de
utförs av personer utan erforderlig kompetens. Graden av farlighet
påverkas inte av arvodet, även om en verksamhet av naturliga skäl sällan
kan bli särskilt omfattande om inte ersättning för behandling utgår. I
propositionen som föregick kvacksalverilagen uttalades att det endast är
den i förvärvssyfte bedrivna verksamheten av icke-läkare som rimligen
kan tänkas ha sådana skadeverkningar, att det allmännas ingripande
påfordras.
En fördel med att ta bort anknytningen till arvode skulle vara att man
slapp ifrån de gränsdragnings- och bevisproblem som kan uppstå vid
indirekt arvodering och liknande. Självfallet måste emellertid vanlig
omvårdnad av barn och andra anhöriga fortfarande tillåtas. Om
anknytningen till arvode tas bort skulle man därför i lagstiftningen
behöva göra undantag för anhörigvård och liknande. Att i lagstiftningen
precisera vilken personkrets som skulle undantas från regleringen ser
regeringen inte som någon god lösning. I stället anges i lagförslaget att
undersökningen, behandlingen etc. för att träffas av förbudet skall ske
yrkesmässigt. Vid bedömningen av om en verksamhet sker yrkesmässigt
torde uttagande av ersättning kunna vara ett viktigt kriterium. Ett annat
kriterium kan vara verksamhetens omfattning, dvs. att undersökning eller
behandling inte skett vid bara ett enstaka tillfälle utan i något större
omfattning.
De sjukdomar som får behandlas och de undersökningsmetoder som
får utföras endast av hälso- och sjukvårdspersonal kan generellt sägas
vara ytterst begränsade. Enligt regeringens mening är det tveksamt om
det utan risk för patientsäkerheten är möjligt att ytterligare begränsa det
förbjudna området. Synpunkter i sådan begränsande riktning har under
remissbehandlingen framförts av bl.a. Homeopatförbundet Hahnemann
Collegium och Kommittén för Alternativ Medicin. Dessa vill ha möjlighet
att behandla barn och gravida. Emellertid finns också remissinstanser
som pläderar för en utvidgning av förbudsområdet. Det gäller exempelvis
Socialstyrelsen och Sveriges Psykologförbund som vill införa ett särskilt
skydd när det gäller hälsofarlig utövning inom psykologisk och
psykoterapeutisk verksamhet.
Den medicinska utvecklingen går ständigt framåt. Äldre metoder
omvärderas och nya metoder utvecklas. Att försöka förutsäga vilka
metoder som kommer att utvecklas i framtiden och som bör vara
förbehållna vissa yrkesgrupper är en omöjlig uppgift. I stället får
lagstiftaren här följa den medicinska utvecklingen och efterhand göra en
bedömning av nya metoder. Det kan vara värt att notera att den enda
förändring av de i kvacksalverilagen reglerade behandlingsmetoderna
som skett sedan lagens tillkomst år 1960, är ett tillägg angående
utprovning eller tillhandahållande av kontaktlinser.
När det gäller smittsamma sjukdomar sker med viss automatik en
anpassning till aktuella förhållanden genom hänvisningen till
smittskyddslagen (tidigare epidemilagen). Ett exempel på en sjukdom
som genom hänvisningen till smittskyddslagen kommit att omfattas av
kvacksalverilagens förbjudna område är infektion av HIV. En
parlamentarisk kommitté har tillkallats för att utvärdera det svenska
smittskyddet med tonvikt på smittskyddslagen (1988:1472) och övriga
författningar som hör till smittskyddet. Kommittén har antagit namnet
1996 års Smittskyddskommitté (S 1996:07) och skall redovisa uppdraget
senast den 31 december 1998.
Kvacksalverilagen (2 d §) innehåller ett förbud för den som inte står
under Socialstyrelsens tillsyn att utan personlig undersökning av den som
sökt honom lämna skriftliga råd eller anvisningar för hans behandling.
Behörighetskommittén föreslog att detta förbud skulle slopas i den nya
lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Förslaget
har kritiserats under remissbehandlingen. Regeringen delar de kritiska
synpunkter som framförts i denna del och anser att en personlig
undersökning och ett personligt sammanträffande alltid skall krävas. I
lagförslaget återfinns därför en motsvarighet till det nuvarande förbudet i
2 § d) i kvacksalverilagen.
När det gäller begränsningen av vilka sjukdomar som får behandlas
endast av hälso- och sjukvårdspersonal innebär förslaget en viss mindre
utvidgning. I denna del hänvisas till författningskommentaren till 4 kap.
2 §.
Bestämmelsen om kontaktlinsverksamhet i kvacksalverilagen tillkom
genom en lagändring 1982 och motiverades av hänsynen till patienternas
krav på medicinsk säkerhet (prop. 1981/82:60 s. 12). Vid en
undersökning som genomförts av Sveriges kontaktlinsförening
beräknades att omkring två procent av antalet kontaktlinsbärare
drabbades av biverkningar. De biverkningar som rapporterades varierade
men avsåg huvudsakligen förändringar i hornhinna eller bindhinna, som
ofta krävde omfattande insatser från ögonläkare för att hävas.
Socialstyrelsen och Konsumentverket hävdade i en skrivelse till
Socialdepartementet att endast om rätten att utöva verksamheten
förbehålls kvalificerad personal kan det säkerställas att utprovaren har
nödvändiga kunskaper om bl.a. risker för ögonskador och hur dessa kan
förebyggas.
Bestämmelsen om kontaktlinsverksamhet i kvacksalverilagen
kompletteras av Socialstyrelsens föreskrifter Kompetenskrav för
behörighet som kontaktlinsoptiker (SOSFS 1995:1). För behörighet att
självständigt svara för kontaktlinsverksamhet krävs enligt föreskrifterna
att Socialstyrelsen utfärdat särskilt bevis om kontaktlinsbehörighet.
Legitimation som optiker ger inte automatiskt sådan behörighet.
Regeringen föreslår inga förändringar beträffande kontaktlinsverksamhet.
Ett förbud för icke hälso- och sjukvårdspersonal att behandla barn
infördes först i samband med kvacksalverilagen år 1961. I propositionen
som föregick kvacksalverilagen uttalades att de risker som kvacksalveriet
för med sig då vuxna behandlas framträder med än större tydlighet när
det gäller behandling av barn. Medan den vuxne har möjlighet att avbryta
behandlingen, om han finner att hans tillstånd försämras eller att
behandlingen är resultatlös, är barnen utlämnade till föräldrarnas och
kvacksalvarens bedömning av behandlingens effekt. Risken för skada vid
behandling av barn är påtaglig och ökar dessutom ytterligare genom att
barn, åtminstone i de lägsta åldrarna, är ömtåligare än vuxna. (Prop.
1960:141 s. 153.) Åldersgränsen åtta år valdes med tanke på att barnet,
när det börjar skolan, kommer under regelbunden läkarundersökning och
kontroll, vilket bör kunna leda till att olämplig kvacksalveribehandling av
barnet upptäcks. Vid denna ålder ansågs barn också ha nått en ålder då
det själv kan redogöra för symptom och för effekten av kvacksalvarens
behandling, varför de mest överhängande riskerna för skador av
behandlingen torde elimineras.
Under remissbehandlingen har, som tidigare redovisats, framkommit
olika synpunkter på en eventuell åldersgräns. Här finns förespråkare för
en gräns vid 8, 15 respektive 18 år, liksom önskemål om ett totalt
slopande av åldersgränsen.
Regeringen anser att omsorgen om patienternas säkerhet måste anses
väga särskilt tungt när det gäller barn. Små barn saknar i regel förmåga
att välja mellan behandlingsmetoder och själva ta ansvar för en
behandling. Frånsett mera omedelbara reaktioner på smärta får riktigt
små barn också anses sakna förmåga att på ett adekvat sätt redogöra för
en behandlings effekter. Barn är också generellt sett betydligt känsligare
än vuxna individer. Behandlingen av barn måste därför omgärdas med
särskilda restriktioner.
Vid överväganden kring bestämmelser som begränsar möjligheterna att
behandla barn inom det alternativmedicinska området måste beaktas att
redan de generella reglerna med förbud mot vissa behandlingsmetoder
och behandling av vissa sjukdomar ger även barnen ett visst skydd. I dag
har barnen också ett grundskydd genom föräldrabalken som bl.a. stadgar
att barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart
(föräldrabalken 6 kap. 1 §). Plågsamma och farliga behandlingar kan
också vara straffbara enligt brottsbalkens regler om brott mot liv och
hälsa.
Den nuvarande åttaårsgränsen valdes, som nämnts, eftersom barnet då
hade börjat skolan och kommit under regelbunden läkarundersökning och
kontroll. Skollagen (1985:1100) föreskriver att skolhälsovård skall
anordnas för elever i bl.a. grundskolan.
Vid vilken ålder barn nått en sådan mognad att det själv kan ta
ställning till erbjuden behandling varierar självfallet från person till
person. Före skolåldern kan det vara svårt för ett barn att uttrycka känslor
och åsikter kring en alternativ medicinsk behandling som föräldrar eller
nära anhöriga ordnar med. Innan skolåldern finns heller inte för alla barn
den vardagliga kontakten med andra vuxna som skolan innebär.
Regeringen anser därför omsorgen om barnens bästa talar för att den
nuvarande åttaårsgränsen måste bibehållas.
Behörighetskommitténs förslag innefattar ett förbud att utan
föregående anvisning av läkare tillhandahålla optiska synhjälpmedel till
barn under åtta år. Med en bibehållen åldersgräns på åtta år anser
regeringen att skäl saknas att införa särskilda begränsningar när det gäller
tillhandahållande av optiska synhjälpmedel.
5.4.2 Straffbestämmelser m.m.

Regeringens förslag: Straffbestämmelser av motsvarande innebörd
som i dag finns i kvacksalverilagen införs i den nya lagstiftningen.

Behörighetskommitténs förslag: Straffbestämmelserna
överensstämmer i stort med regeringens förslag. Behörighetskommittén
föreslår även att Socialstyrelsen, utan att det föreligger en
lagakraftvunnen dom, skall ges möjlighet att förelägga yrkesutövare att
vid äventyr av vite upphöra med verksamhet som strider mot de
bestämmelser i lagförslaget som motsvarar den gällande
kvacksalverilagen. Också i andra fall skall Socialstyrelsen, enligt
kommitténs förslag, ges möjlighet att genom vitesföreläggande ingripa
mot verksamhet som strider mot lagförslaget.
Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland tillstyrker
förslaget i 8 kap. 5 och 6 §§ i kommitténs lagförslag angående
vitesföreläggande respektive vitesförbud, men ifrågasätter om det i
bestämmelserna bör användas två olika uttryck för detta,
"vitesföreläggande" respektive "vitesförbud". Hovrätten utgår vidare från
att utgångspunkten vid en tillämpning av andra stycket i respektive
bestämmelse är att vitet har dömts ut. Vidare torde 8 kap. 7 § i
kommitténs lagförslag endast vara tillämplig i sådana fall då ett förbud
inte förenats med vite, vilket hovrätten inte anser klart framgår av
nuvarande lydelse.
Stockholms tingsrätt framför synpunkter på ansvarsbestämmelserna
och menar bl.a. att den sammanförda och i vissa stycken ändrade
regleringen är mycket svåröverskådlig och ställer alltför stora krav på
tillämparen av bestämmelserna. Tingsrätten har vidare framfört
synpunkter på lagtextens utformning.
När det gäller de föreslagna ansvarsbestämmelserna i 8 kap. anser
Riksåklagaren att dessa lämnar ett icke önskvärt utrymme för olika
tolkningar. Det framstår enligt Riksåklagaren som oklart i vilken
utsträckning bestämmelserna i 8 kap. 4 § i kommitténs lagförslag är
avsedda att vara subsidiära till föregående bestämmelser i kapitlet.
Vidare kan flera av de förfaranden som beskrivs i 8 kap. 4 § i förslaget
också vara straffbara enligt reglerna i 3 och 4 kap. i brottsbalken.
Riksåklagaren menar att lagförslaget i detta avseende inte innehåller
någon anvisning alls om förhållandet mellan bestämmelserna. Den bästa
lösningen på denna fråga är, enligt Riksåklagaren, att bestämmelserna i 4
§ i förslaget, på samma sätt som exempelvis 3 § i lagen (1990:409) om
skydd för företagshemligheter, görs subsidiära till strängare
bestämmelser i brottsbalken. Förhållandet till brottsbalkens bestämmelser
och det inbördes förhållandet mellan lagens ansvarsbestämmelser bör
således anges tydligt i lagtexten. Förslaget om möjlighet för
Socialstyrelsen att meddela förbud att utöva viss verksamhet (8 kap. 6 § i
kommitténs förslag) bör, enligt Riksåklagaren, gälla även den som dömts
för brott mot brottsbalkens bestämmelser på grund av handlingar som
vidtagits i en verksamhet som avses i 4 kap. i lagförslaget. Slutligen
framför Riksåklagaren att utformningen av de subjektiva rekvisiten bör
övervägas i större omfattning än vad som skett och att även regeln om att
den som överträtt ett vitesföreläggande inte får dömas till straff för sådan
verksamhet som omfattas av vitesföreläggandet bör övervägas
ytterligare.
Socialstyrelsen framhåller i sitt remissvar att förslaget att ge
Socialstyrelsen utökade befogenheter att ingripa mot hälsofarlig
behandlingsverksamhet måste bli föremål för mer grundlig genomlysning
med tanke på att konsekvenserna av förslaget är ytterst svåröverskådliga.
Det kan, enligt styrelsen, mycket väl befaras att styrelsens ansvar genom
den föreslagna lydelsen kommer att vidgas till en skyldighet att följa
utvecklingen och bevaka yrkesutövare även på kvacksalveriområdet och
att sätta tydliga gränser och ange definitioner för vad som är hälsofarlig
behandlingsverksamhet. Ett så vittgående åtagande skulle kunna leda till
en utspädning av Socialstyrelsens resurser för individ- och
verksamhetstillsyn som knappast är önskvärd, vare sig från
patientsäkerhets- eller samhällssynpunkt. Avslutningsvis anför styrelsen
att brottsbeteckningen "hälsofarligt kvacksalveri" bör finnas kvar, bl.a.
eftersom detta uttryck är väl inarbetat och känt.
Läkemedelsverket ser positivt på att Socialstyrelsen som
tillsynsmyndighet får utökade möjligheter att ingripa mot all hälsofarlig
behandlingsverksamhet genom att förbud som är förenat med vite kan
utfärdas redan vid misstanke om att sådan behandling försiggår. Även
Göteborgs Universitets Medicinska fakultet tillstyrker att Socialstyrelsen
även fortsättningsvis skall kunna ingripa mot hälsofarlig
alternativmedicinsk verksamhet.
Skälen för regeringens förslag: En straffbestämmelse av
motsvarande innebörd som den gällande kvacksalverilagens 7 § finns i
förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
I förhållande till Behörighetskommitténs förslag har, i enlighet med
påpekanden från bl.a. Riksåklagaren, vissa förtydliganden gjorts för att
visa att 8 kap. i lagförslaget är subsidiärt i förhållande till annan
lagstiftning med strängare påföljd i straffskalan (se 8 kap. 7 § i
lagförslaget).
Liksom i dag bör gälla att den omständigheten att gärningsmannen på
grund av brist i utbildning och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens
natur eller förutse skadan eller faran inte skall befria honom eller henne
från ansvar. Det är i regel just avsaknaden av kunskap och insikt om vad
som kan behandlas och vad som bör överlåtas till den traditionella
sjukvården som är den stora riskfaktorn vid alternativ behandling och
behandling utanför den etablerade sjukvården.
Den nuvarande kvacksalverilagens 9 § ger Socialstyrelsen vissa
möjligheter att ingripa mot yrkesverksamhet som bedrivs av någon som
enligt åliggandelagen inte är att räkna som hälso- och sjukvårdspersonal.
Bestämmelsen omfattar både verksamhet som bedöms som
kvacksalveri/alternativmedicin och verksamhet som i och för sig
omfattas av skolmedicinen, men där utövare trots detta inte är att betrakta
som hälso- och sjukvårdspersonal. Socialstyrelsen kan med stöd av
bestämmelsen förbjuda någon att under viss tid eller för alltid utöva
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Den som drabbas av ett
sådant förbud får inte mot ersättning undersöka annans hälsotillstånd
eller behandla annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom
att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande
syfte. En förutsättning för att ett beslut med förbud skall kunna meddelas
är, att den som förbudet riktar sig mot genom en lagakraftvunnen dom
har övertygats om hälsofarligt kvacksalveri. Socialstyrelsens beslut får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Den som bryter mot
Socialstyrelsens förbud kan dömas för hälsofarligt kvacksalveri.
För att ge Socialstyrelsens beslut mera tyngd föreslår regeringen att
styrelsen får förena sitt förbud med vite.
Behörighetskommittén föreslår att Socialstyrelsen även i andra fall
skall få förelägga någon att vid äventyr av vite upphöra med viss
verksamhet. Det gäller när det föreligger sannolika skäl att misstänka att
någon som inte är hälso- och sjukvårdspersonal bryter mot de
bestämmelser som begränsar sådan yrkesverksamhet. Kommittén menar
att gällande bestämmelser om Socialstyrelsens möjligheter att ingripa
mot olämpliga yrkesutövare inom alternativmedicinen utformats på ett
sådant sätt att de utgör ett relativt trubbigt instrument. Socialstyrelsen
kritiserar förslaget och menar att bestämmelser om tillsyn över
kvacksalveriområdet skulle medföra en utspädning av den individ- och
verksamhetstillsyn som redan finns. Vidare menar styrelsen att förslaget
måste bli föremål för ytterligare genomlysning.
Regeringen delar kommitténs bedömning att det kan behövas mer
effektiva metoder för ingripanden mot främst sådan verksamhet som är
att bedöma som direkt hälsovådlig. Ett förslag som ger Socialstyrelsen
ytterligare skyldigheter och befogenheter måste emellertid övervägas
ytterligare. Bl.a. måste man ta ställning till vilka möjligheter
Socialstyrelsen bör ges att tilltvinga sig tillträde till lokaler och
handlingar. En uttunning av den nuvarande tillsynen, som Socialstyrelsen
varnar för, är heller inte önskvärd. Regeringen väljer därför att inte nu
lämna några ytterligare förslag om utökade befogenheter för
Socialstyrelsen

5.5 Nya former av sanktioner m.m.
5.5.1 Föreskrift om prövotid
Regeringens förslag: En treårig prövotid för fortsatt behörighet skall
få föreskrivas en legitimerad yrkesutövare om denne varit oskicklig
vid utövningen av sitt yrke eller genom sitt förfarande på annat sätt
visat sig olämplig för yrket och varning inte framstår som en
tillräckligt ingripande åtgärd. Förfarandet skall ha varit sådant att det
gränsar till att uppfylla förutsättningarna för att legitimationen skall
kunna återkallas. Prövotid skall även kunna föreskrivas en legitimerad
som på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras
inte komma att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.

Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till
förslaget att en treårig prövotid för fortsatt behörighet skall kunna
föreskrivas legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Ett flertal instanser
menar att de svårigheter som uppkommer med att ordna utbildning,
handledning etc. under prövotiden måste belysas, inte minst när det gäller
privatpraktiserande yrkesutövare. Riksförsäkringsverket, Landstingen i
Blekinge, Örebro och Kalmar, Göteborgs Sjukvård, Karolinska Institutet,
Legitimerade Sjukgymnasters Riksorganisation, Sveriges Läkarförbund
och Sveriges Psykologförbund anser att arbetsgivaren tillsammans med
de legitimerade bör bedöma vilka åtgärder som skall vidtas under
prövotiden. Socialstyrelsen anser att prövotiden bör kompletteras med
möjlighet för styrelsen att förelägga om vilka konkreta åtgärder som bör
vidtas. Liknande förslag lämnas också av Landstingen i Örebro,
Malmöhus och Uppsala län samt Landstingsförbundet. HSAN framhåller
bl.a. att förslaget om prövotid är att anse som en skyddsåtgärd och bör
föreskrivas i syfte att förebygga en framtida återkallelse av legitimation.
Förutsättningarna bör vara att det vid tidpunkten för prövningen inte
finns tillräcklig grund för återkallelse, men att den legitimerade på ett
allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket eller befaras inte kunna
utöva sitt yrke tillfredsställande. Linköpings universitet anser att prövotid
skulle kunna föreskrivas i fall av sjukdom, men att rekvisiten i övrigt är
tvivelaktiga.
Skälen för regeringens förslag
Regeringen anser att det vid en reformering av systemet för
offentligrättsliga ingripanden mot hälso- och sjukvårdspersonalen är
lämpligt att söka lösningar i individuellt utformade åtgärder, som syftar
till att avhjälpa den enskilde yrkesutövarens brister. Tänkbara sanktioner
och åtgärder är en allmän befogenhet att inskränka behörigheten, en
möjlighet att fatta beslut om utredning om yrkesskicklighet, varning
förenad med särskilda föreskrifter, föreskrifter i stället för återkallelse av
legitimationen samt disciplinböter. Många av dessa åtgärder fordrar
emellertid tillskapande av utbildningsmöjligheter, övervakningssystem
m.m. som för närvarande inte existerar. Även tillämpningssvårigheter
kan förutses, exempelvis när det gäller att bedöma om ett föreläggande
respektive en föreskrift har följts eller inte. En annan svårighet består i att
ange vem som skall ansvara för genomförandet. Vidare kan kringgående
genom skenarrangemang befaras, liksom problem för patienter.
Regeringen finner sammantaget att en åtgärd av enklare konstruktion,
som är utformad så att ansvaret för genomförandet helt vilar på den
legitimerade är att föredra.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen en ny form av
offentligrättsligt ingripande föreskrift om prövotid som skall kunna
föreskrivas i syfte att om möjligt förebygga en framtida återkallelse av
legitimationen. Av hävd har en principiell skiljelinje upprätthållits mellan
å ena sidan disciplinpåföljd och å andra sidan återkallelse av legitimation
och annan behörighet. De kan emellertid i många fall uppfattas som
likartade reaktioner på avvikande beteenden. Detta påverkas kanske
delvis av att det ankommer på HSAN att pröva såväl frågor om
disciplinpåföljd som återkallelse och begränsning av behörighet - ibland
till och med i samma ärende. I och för sig kan också samma
omständigheter ligga till grund för en disciplinpåföljd och en återkallelse
av legitimationen men det är ändå fråga om två helt olika samhälleliga
ingripande mot den enskilde.
HSAN har i sitt remissvar framhållit att prövotid är att anse som en
skyddsåtgärd. Regeringen delar denna uppfattning och anser att
prövotidsinstitutet bör betraktas som ett första led i den skyddsåtgärd
som återkallelse av legitimationen utgör. Beslut att föreskriva prövotid
skall bl.a. kunna fattas när en legitimerad tidigare ålagts en eller flera
varningar eller redan vid den första förseelsen, om den är så allvarlig att
disciplinpåföljd i form av varning bedöms som en inte tillräckligt
ingripande åtgärd. Prövotid skall också kunna föreskrivas i de fall
förutsättningar att meddela disciplinpåföljd visserligen inte föreligger
men i vilka den legitimerade på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att
utöva yrket. Innebörden av föreskriften är att en ytterligare förseelse av
allvarligt slag som inträffar under den fastställda prövotiden leder till
återkallelse av legitimationen, om inte särskilda skäl kan åberopas för att
underlåta detta. Tanken är att den legitimerade skall göras medveten om
att den förseelse som lagts honom eller henne till last är så allvarlig att
återkallelse av legitimation blir aktuell om en ny förseelse inträffar under
prövotiden. Den legitimerade får själv, i förekommande fall tillsammans
med sin arbetsgivare, bedöma vilka konkreta åtgärder som behöver
vidtagas. Det kan t.ex. röra sig om vidareutbildning, förbättrade rutiner
och egenkontroll. Härigenom begränsas behovet av särskilda
kontrollåtgärder från myndigheternas sida, samtidigt som den enskilde
får ett eget förstärkt intresse av att se till att han eller hon inte på nytt
gör
sig skyldig till fel. Om man på detta sätt tvingar fram en större
noggrannhet i yrkesutövningen och, där det behövs, utbildning,
handledning eller andra nödvändiga åtgärder, bör det finnas goda
förutsättningar för att förbättra kvaliteten i vården.
Oskicklighet eller annan olämplighet
Förslaget innebär att en treårig prövotid för fortsatt behörighet får
föreskrivas en legitimerad yrkesutövare som varit oskicklig vid utövning
av sitt yrke. Därutöver skall för att markera att fråga skall vara om
allvarligare förseelser förhållandena vara sådana att rekvisiten för
varning föreligger. Förseelserna eller beteendet skall vara så allvarliga till
sin natur att de gränsar till sådant som kan leda till återkallelse av
legitimationen. Yrkesutövaren skall således kunna meddelas en föreskrift
om prövotid, i syfte att om möjligt förebygga en framtida återkallelse av
legitimationen. Institutet omfattas inte av någon
preskriptionsbestämmelse, men eftersom det syftar till att förhindra
framtida förseelser ter det sig naturligt att man inte beaktar händelser
som inträffat långt tillbaka i tiden.
Prövotid skall för det första kunna föreskrivas när en legitimerad
yrkesutövare tidigare ålagts en eller flera varningar. Härigenom görs den
legitimerade på ett auktoritativt sätt uppmärksam på att ytterligare
förseelser inte kommer att tolereras. Antag att en legitimerad
yrkesutövare tidigare ålagts disciplinpåföljd i form av varning för att han
eller hon utfört behandlingar enligt en metod som inte anses förenlig med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Han eller hon anmäls på nytt för att
ha fortsatt att använda metoden. Genom att en prövotid åläggs honom
eller henne ges en tydlig uppmaning att, för att undvika återkallelse av
legitimationen, upphöra med denna behandlingsmetod. Gör han eller hon
sig skyldig till en ny förseelse under prövotiden återkallas legitimationen.
För det andra skall föreskrift om prövotid kunna användas redan första
gången en legitimerad yrkesutövare gör sig skyldig till en förseelse, om
denna är så allvarlig att rekvisiten för varning är uppfyllda. Genom att
grov oskicklighet eller annan uppenbar olämplighet inte krävs, markeras
att förutsättningar för återkallelse av legitimationen inte är uppfyllda.
Prövotid skall således kunna användas redan första gången en
legitimerad yrkesutövare gör sig skyldig till en förseelse, om denna är så
allvarlig att hans eller hennes lämplighet ifrågasätts. Antag exempelvis
att en läkare visat bristfälliga kunskaper vid en operation av visst slag. I
övrigt finns inte någon anmärkning mot läkaren när det gäller
yrkesutövningen. Händelsen bedöms som allvarlig, samtidigt som
förutsättningar för återkallelse av legitimationen inte föreligger. I ett
sådant läge skall prövotid kunna föreskrivas. Med denna åtgärd inskärps
allvaret i reaktionen och samtidigt åläggs den enskilde ett särskilt ansvar
att se till att inte någon ytterligare förseelse inträffar under prövotiden.
Prövotid skall vidare kunna föreskrivas i de fall förutsättningar att
meddela varning visserligen inte föreligger till följd av 3 eller 5 § i
nuvarande disciplinpåföljdslagen men i vilka den legitimerade på ett
annat sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Dessa bestämmelser skall
enligt regeringens förslag överföras till 5 kap. 2 och 4 §§ lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Till följd av 3 §
disciplinpåföljdslagen undantas från disciplinpåföljd sådana förfaranden
som inte avser vården av en enskild patient. Exempel på sådana
situationer är försummelser vid omhändertagande av avlidna och
utfärdande av intyg utan patientundersökning. För att prövotid skall
kunna komma i fråga skall det även här vara fråga om så allvarliga
förseelser att de gränsar till sådant som kan medföra återkallelse av
legitimation. 5 § disciplinpåföljdslagen utesluter behandling i disciplinär
ordning av ett handlande som anmälts till åtal. Även sådana förfaranden
skall emellertid kunna leda till föreskrift om prövotid om fråga är om
allvarligare brottslighet. Vid t.ex. bedrägerier som skett i
yrkesutövningen, såsom oriktiga debiteringar av läkarvårdsersättning,
skulle i vissa fall föreskrift om prövotid kunna komma till användning
om förhållandena inte är sådana att återkallelse är aktuell.
Sjukdom m.m.
Prövotid skall även kunna föreskrivas om en legitimerad på grund av
sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma att
kunna utöva sitt yrke tillfredsställande. Det skall således vara fråga om
fall, i vilka sjukdom eller missbruk konstaterats föreligga och där risken
bedöms vara stor att den legitimerade i en nära framtid inte kommer att
kunna fullgöra sina åligganden om inte behandling sätts in. Grunden för
återkallelse föreligger således ännu inte men bedöms kunna uppkomma
inom en nära framtid. Socialstyrelsen måste givetvis i dessa fall ha en
särskild tillsyn över den legitimerade. Om det är klart att en yrkesutövare
på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva
yrket tillfredsställande kan givetvis inte föreskrift om prövotid komma i
fråga utan då skall legitimationen i stället återkallas. Konsekvensen av
den föreslagna regeln blir framför allt att missbruksfall kan leda till
åtgärd på ett tidigare stadium än som nu är möjligt.
Antag att en sjuksköterska missbrukar alkohol eller narkotika. Han
eller hon bedöms alltjämt kunna utöva sitt yrke tillfredsställande men det
kan befaras att han eller hon på grund av sitt missbruk inte kommer att
kunna göra detta om inte särskild behandling sätts in. I en sådan situation
skall prövotid kunna föreskrivas. Det är alltså fråga om en situation där
missbruket eller sjukdomen ännu inte nått så långt att den legitimerade
inte längre kan utöva sitt yrke tillfredsställande. Genom att en prövotid
föreskrivs blir sjuksköterskan på ett effektivt sätt påmind om allvaret i
situationen och erinrad om att han eller hon måste genomgå någon form
av behandling för att komma till rätta med sitt missbruk och därigenom
undvika återkallelse av legitimationen.
5.5.2 Återkallelse av legitimation efter föreskrift om prövotid
Regeringens förslag: Gör sig den legitimerade yrkesutövaren under
prövotiden på nytt skyldig till en förseelse som kan föranleda varning
eller har den som ålagts prövotid på annat sätt visat sig olämplig att
utöva yrket skall legitimationen kunna återkallas. Återkallelse kan
underlåtas om särskilda skäl föreligger, varvid föreskrift om prövotid
på nytt kan meddelas ytterligare en gång.

Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser framför inte några
synpunkter på förslaget om återkallelse av legitimation efter föreskrift
om prövotid. Socialstyrelsen anser att det i princip bör vara möjligt att
endast en gång förnya en föreskrift om prövotid.
Skälen för regeringens förslag: Har en yrkesutövare under
prövotiden på nytt varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat
sätt visat sig olämplig att utöva yrket skall legitimationen kunna
återkallas. Detta är den huvudregel som skall tillämpas i de flesta
situationer. Det skall göras en saklig bedömning av förseelsen i sig. De
processuella förutsättningarna för disciplinpåföljd skall inte beaktas,
såsom preskriptionsbestämmelserna i nuvarande 6 §
disciplinpåföljdslagen. I stort sett motsvarande bestämmelser återfinns i
5 kap. 5 § lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Regeringen föreslår dock att den absoluta preskriptionstiden skall
förlängas (se avsnitt 5.7). Exempel på fall då en legitimerad under
prövotiden genom något förfarande visat sig olämplig att utöva yrket är
att han eller hon begått ett brott av betydelse för yrkesutövningen eller
utfärdat oriktiga intyg utan att ha träffat patienten. Härmed avses fall, i
vilka förutsättningar att meddela varning visserligen inte föreligger, men
i vilka den legitimerade visat sig olämplig att utöva yrket. Återkallelse av
legitimation blir aktuellt även om det som inträffar under prövotiden inte
är likartat med det förfarande som föranlett föreskriften om prövotid.
Detta innebär således att en legitimerad, som föreskrivits prövotid på
grund av oskicklighet vid utövning av sitt yrke, förlorar sin legitimation
om han eller hon under pågående prövotid genom något förfarande,
exempelvis en brottslig gärning, visar sig olämpligt att utöva yrket och
vice versa.
Även om huvudregeln är att legitimationen återkallas om en förseelse
av ovan angivet slag inträffar under prövotiden, måste det finnas
möjlighet att underlåta återkallelse om särskilda skäl föreligger. Denna
säkerhetsventil ger HSAN en möjlighet att göra en skälighetsbedömning
och att ta hänsyn till bristande samband mellan förseelserna, tidsaspekter
m.m. Hänvisningen till särskilda skäl innebär emellertid även en
möjlighet för HSAN att bedöma om den legitimerade visar vilja att
genom egna åtgärder komma tillrätta med sina brister och, om så bedöms
vara fallet, överväga om fog finns att underlåta återkallelse av
legitimationen. Exempel på sådana åtgärder är att en legitimerad avstår
från yrkesutövning av visat slag, vidareutbildar sig eller arbetar under
någon kompetent persons överinseende. Den enskilde yrkesutövaren
skall vara beredd att själv vidta de praktiska arrangemangen för att kunna
genomföra åtgärderna. Det måste också vara fråga om utfästelser som
bedöms seriöst grundade. Enbart den omständigheten att en legitimerad,
som under prövotiden underlåtit att göra något åt sina bristande
yrkeskunskaper, i återkallelseärendet förklarar sig vilja göra det medför
inte att särskilda skäl kan anses föreligga. Det måste krävas att denne
under prövotiden verkat för att förbättra sina yrkeskunskaper men att
prövotiden av olika skäl inte varit tillräcklig. Det kan också tänkas att
den förseelse som inträffat under prövotiden blottat ytterligare brister i
yrkeskunskaperna som därför behöver avhjälpas. Underlåts återkallelse
därför att särskilda skäl anses föreligga, föreslås att en ny prövotid skall
kunna föreskrivas. Regeringen anser i likhet med Socialstyrelsen att en
föreskrift om prövotid skall kunna förnyas vid endast ett tillfälle.
För de fall som rör sjukdom eller någon liknande omständighet
kommer prövotiden att ha en delvis annan innebörd än för de fall som rör
oskicklighet eller annan olämplighet. För sjukdomsfallen har inte
föreslagits någon särskild grund för återkallelse för den händelse något
inträffar under prövotiden, eftersom de nuvarande grunderna för
återkallelse har ansetts tillräckliga. Försämras förmågan att utöva yrket
och beror detta på missbruket eller sjukdomen, får bedömas om ett
föreläggande om läkarundersökning skall beslutas, varvid även
interimistisk återkallelse av legitimation kan komma i fråga. Återkallelse
av legitimation kan således alltid ske, oavsett om prövotid löper eller
inte, om försämringen av en sjukdom eller ett missbruk är så allvarlig att
den legitimerade inte längre kan utöva yrket tillfredsställande.
Undantagsvis kan tänkas att i stället en ny prövotid föreskrivs.
5.5.3 Förfarandet

Regeringens förslag: Frågor om föreskrift om prövotid skall tas upp
på anmälan av Socialstyrelsen, JO, JK eller på ansökan av den som
saken gäller. Beslut om prövotid gäller, liksom bl.a. återkallelse av
legitimation, omedelbart om inte annat anges i beslutet. Tid under
vilken verkställighet av beslutet inte ägt rum, t.ex. till följd av ett
beslut om inhibition, skall inte räknas in i prövotiden.

Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: Överensstämmer med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i
Stockholms län, HSAN och Landstinget Skaraborg har lämnat synpunkter
från vilken tidpunkt prövotiden skall beräknas och tidens längd.
Kammarrätten ifrågasätter om inte dagen då den legitimerade delges
beslutet bör vara utgångspunkten för från vilken tidpunkt prövotiden
skall löpa. Länsrätten anser att det vore en fördel om utgångspunkten för
prövotiden beräknades enligt nuvarande 39 § disciplinpåföljdslagen, dvs.
att beslutet gäller omedelbart om inte annat anges. HSAN påpekar att
prövotiden i vissa fall kan komma att inledas lång tid efter förseelsen och
anser att det bör övervägas om inte prövotiden bör göras mer flexibel och
kunna bestämmas från fall till fall. Landstinget Skaraborg anser att om
arbetsgivaren bedömer att den felande visat god vilja till bättring genom
att förbättra sina kunskaper eller på annat sätt visar att påföljden haft
avsett syfte, skall tillsynsmyndigheten kunna förkorta prövotiden.

Skälen för regeringens förslag
Anhängiggörande m.m.
Föreskrift om prövotid tillhör enligt regeringens förslag den grupp av
åtgärder som rör bedömningen av de legitimerades lämplighet, såsom
återkallelse av legitimation och begränsning eller indragning av
förskrivningsrätt. Beslut om prövotid kommer därmed enligt förslaget att
följa de processuella regler som gäller för bl.a. återkallelse av
legitimation. Det innebär att föreskrift om prövotid inte skall kunna
aktualiseras utan att Socialstyrelsen, såsom fallet är i återkallelseärenden,
har tagit initiativet (se 7 kap. 7 § i förslaget till lag om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område). Detta är också naturligt eftersom ett
sådant beslut i förlängningen kan leda till återkallelse av legitimationen.
Har ett disciplinärende väckts enbart efter anmälan av enskild, måste
alltså Socialstyrelsen särskilt yrka föreskrift om prövotid för att även den
frågan skall kunna prövas. Beslut om prövotid föreslås även kunna fattas
på ansökan av den som saken gäller. Eftersom bestämmelserna om
preskription inte blir tillämpliga på föreskrift om prövotid finns det
emellertid inte någon tidsmässig gräns för sådana yrkanden. Enligt
förslaget blir det alltså möjligt för Socialstyrelsen att yrka prövotid för en
viss förseelse även sedan HSAN prövat frågan om disciplinpåföljd på
grund av samma förseelse. En löpande prövotid förslås inte heller
förhindra att frågan om disciplinpåföljd väcks. De skall vidare vara
möjligt för styrelsen att yrka i första hand prövotid och i andra hand
disciplinpåföljd med anledning av samma förseelse. HSAN kan dock inte
i samma beslut ålägga en yrkesutövare disciplinpåföljd och samtidigt
föreskriva prövotid.
Även Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern har möjlighet att
göra anmälan till HSAN. Detta framgår av 6 § tredje stycket lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän respektive i 6 §
första stycket lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Med den
utformning dessa bestämmelser har i dag kommer möjlighet att göra
anmälan till HSAN emellertid inte att omfatta föreskrift om prövotid.
Bestämmelserna bör därför ändras i överensstämmelse med regeringens
förslag.
Utgångspunkten för prövotiden
När det gäller utgångspunkten för prövotiden är olika tidpunkter
tänkbara. För det första skulle prövotiden kunna räknas från tidpunkten
för den förseelse som föranleder beslutet om prövotid. Andra tänkbara
utgångspunkter för prövotiden skulle kunna vara dagen då beslutet om
prövotid meddelas eller dagen då detta beslut kan verkställas.
Fördelen med att välja tidpunkten för den förseelse som föranleder
prövotid som utgångspunkt för prövotiden skulle bl.a. vara att denna
utgångspunkt från patientsäkerhetssynpunkt ter sig naturlig och inte
påverkas av att beslutet överklagas. En sådan lösning skulle emellertid
innebära att beslutet fattas med retroaktiv verkan. Det skulle dessutom
med denna lösning kunna inträffa att prövotiden redan har löpt ut innan
beslutet om prövotid blivit verkställbart. Detta innebär att till en förseelse
begången under prövotiden knyts en rättsverkan, som den legitimerade
vid tidpunkten för nämnda förseelse inte var medveten om. Att välja en
sådan utgångspunkt för prövotiden strider således mot den s.k.
legalitetsprincipen och kan redan därigenom inte komma i fråga.
Enligt 39 § i nuvarande disiciplinpåföljdslagen (se 8 kap. 13 § första
stycket i förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område) gäller beslut i frågor som avses i 7-12 §§ i lagen omedelbart om
inte annat anges i beslutet. Sådana beslut som avser inskränkningar i
hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesbehörighet eller meddelande av ny
behörighet är således verkställbara omedelbart, oberoende av om beslutet
överklagas. HSAN kan emellertid förordna att beslutets rättsverkan skall
inträda vid en senare tidpunkt, t.ex då beslutet vunnit laga kraft. Som
tidigare nämnts hör föreskrift om prövotid till den grupp av åtgärder som
rör bedömningen av de legitimerades lämplighet. Regeringen anser
därför att samma ordning bör gälla såväl för beslut om prövotid som för
beslut om t.ex. återkallelse av legitimation. Detta innebär att om inte
något särskilt förordnas beträffande verkställigheten, kommer
prövotidens utgångspunkt att vara dagen då beslutet meddelas.
Prövotiden löper alltså även om beslutet överklagas. Frågan
uppkommer dock hur prövotiden påverkas om den som ålagts prövotid
yrkar och erhåller inhibition av beslutet om prövotid i högre instans i
avvaktan på slutligt avgörande. Motsvarande problem har
uppmärksammats beträffande skyddstillsyn i 28 kap. 5 § brottsbalken.
Där anges att en dom på skyddstillsyn går i verkställighet omedelbart, om
inte domstolen förordnar om motsatsen. För de fall högre rätt meddelar
inhibitionsbeslut, men sedan ändå dömer den tilltalade till skyddstillsyn,
föreskrivs att den tid under vilken verkställighet inte ägt rum inte skall
räknas in i vare sig prövotiden eller övervakningstiden. I likhet med vad
som gäller enligt dessa bestämmelser om skyddstillsyn föreslås därför att
en bestämmelse införs i 8 kap. 13 § andra stycket lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område av innebörd att tid
under vilken verkställighet inte ägt rum, t.ex. till följd av ett beslut om
inhibition, inte skall räknas in i prövotiden. Prövotiden förlängs
härigenom med motsvarande tid.
Övrigt
Socialstyrelsen bör ägna särskild uppmärksamhet åt dem som har
föreskrift om prövotid, och ett föreläggande om prövotid bör därför följas
upp med tillsynsåtgärder från styrelsens sida. Hur tillsynen skall gå till
får enligt regeringens uppfattning anpassas till det enskilda fallet.
Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit att prövotiden bör
kompletteras med en möjlighet för styrelsen att förelägga om vilka
konkreta åtgärder som bör vidtas. En sådan möjlighet skulle kunna vara
av särskilt stort värde i de fall yrkesutövaren är privatpraktiker och
således inte kan bli föremål för övervakning av en arbetsgivare. För
närvarande finns det emellertid inte något utvecklat system hos
tillsynsmyndigheten som garanterar vidareutbildning eller möjliggör
övervakning av en yrkesutövare som föreskrivits prövotid. Regeringen är
därför inte beredd att för närvarande föreslå regler om tillsyn utöver de
generella bestämmelserna i tillsynslagen.
Prövotid kan inte föreskrivas hälso- och sjukvårdspersonal som inte är
legitimerad. Inte heller kommer de yrkesutövare som innehar en skyddad
yrkestitel att omfattas av bestämmelserna om prövotid. När det gäller
behörigheter som avses i 12 § disciplinpåföljdslagen (jfr 5 kap. 10 §
lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område) tar dessa i
första hand sikte på förordnanden att utöva yrke som barnmorska, läkare
eller tandläkare. Dessa förordnanden är tidsbegränsade, och möjligheten
att utfärda dem har tillkommit i huvudsak för att dels möjliggöra den
praktiska utbildning som allmäntjänstgöringen för läkare utgör, dels för
att användas i vissa vikariatssituationer (se prop. 1993/94:149 s. 101 f).
Med hänsyn till den korta tid dessa förordnanden varar högst två år
beträffande allmäntjänstgöringen föreslås att de som har sådan
behörighet inte skall omfattas av förslaget om prövotid. Det torde i dessa
fall vara tillräckligt att möjlighet finns att återkalla behörigheten och
sedan eventuellt utfärda ett mer begränsat förordnande.
Enligt regeringens mening lämpar sig inte frågor om prövotid för
handläggning av HSAN:s ordförande ensam. Beslut om föreskrift om
prövotid föreslås därför fattas av nämnden i sin helhet.
5.6 Interimistisk återkallelse av legitimation
5.6.1 Utvidgade möjligheter till interimistisk återkallelse av
legitimation
Regeringens förslag: En legitimation skall kunna återkallas för tiden
till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt om det finns
sannolika skäl för misstanke att den legitimerade har visat grov
oskicklighet i sin yrkesutövning eller på annat sätt visat sig uppenbart
olämplig att utöva yrket, såvida det är påkallat från allmän synpunkt.
Ett interimistiskt beslut skall gälla i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får giltighetstiden för beslutet förlängas ytterligare med
högst sex månader.

Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens. Dock anser utredningen att möjligheten att
förlänga giltighetstiden av det interimistiska beslutet inte bör ha någon
yttersta gräns.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser är positiva till
förslaget att införa en ny bestämmelse om interimistisk återkallelse av
legitimation. Riksåklagaren framhåller att sannolika skäl är ett rekvisit
som inom straffprocessrätten har fått en innebörd som får anses allmänt
vedertagen och därför bör ges samma innebörd i detta sammanhang.
Sveriges Advokatsamfund påpekar att ett beslut om interimistiskt
återkallelse i praktiken torde medföra att det blir svårt för den berörde att
återuppta sin yrkesverksamhet även om legitimationen inte återkallas
slutligt. Västerbottens läns landsting är tveksamma till värdet av att
utvidga möjligheterna att interimistiskt återkalla en legitimation.
Praktikertjänst anser att det skall krävas mera än sannolika skäl för grov
oskicklighet för att återkallelse tills vidare skall komma ifråga. Ett beslut
om återkallelse tills vidare skall, enligt Praktikertjänst, inte i något fall
gälla för längre tid än tre månader med möjlighet till förlängning med
högst en månad.
Skälen för regeringens förslag
Ärenden om återkallelse av legitimation kräver normalt skyndsam
handläggning. Dröjsmål med att dra in en behörighet som inte längre bör
gälla kan innebära stora risker för säkerheten i vården. Samtidigt måste
rättssäkerheten för den yrkesutövare som talan riktas emot tillgodoses.
Huvudprincipen måste därför vara att handläggningen av ärendet inriktas
på att snabbt få fram en sådan utredning som möjliggör slutligt beslut i
återkallelseärendet.
Det kan av olika skäl dra ut på tiden innan ett ärende hos HSAN
slutligen avgörs. Skälet kan exempelvis vara att utgången av en
brottmålsprocess avvaktas. Vidare kan den noggranna utredning som
många gånger behövs för att garantera den legitimerades rättssäkerhet ta
lång tid i anspråk. Åtgärder för att förhala avgörandet i ärendet från den
legitimerades sida kan också förekomma. Under tiden till dess
återkallelseärendet avgörs av HSAN kan med dagens system
yrkesutövaren fortsätta att förskriva läkemedel och utföra behandlingar
som inte svarar mot patienternas behov och därigenom undanhålla
patienterna adekvat vård. Andra förfaranden som förekommer är
bedrägerier avseende t.ex. läkarvårdsersättningar, utfärdande av oriktiga
intyg för sjukpenning och liknande. Sådana förfaranden kan omfatta
betydande belopp. Det finns visserligen möjlighet att redan idag
interimistiskt dra in eller begränsa behörigheten att ordinera narkotiska
eller alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit. Åtskilliga andra
kategorier läkemedel är dock eftertraktade, exempelvis anabola steroider,
och kan föranleda ordinationer som inte står i överensstämmelse mot
vetenskap och beprövad erfarenhet.
Mot bakgrund av vad som redovisats framstår det enligt regeringens
uppfattning som en brist att möjligheten till interimistiskt beslut inte står
till buds över hela linjen i ärenden om återkallelse av legitimation. Denna
brist kan i vissa fall leda till betydande olägenheter. En möjlighet bör
därför öppnas till interimistisk återkallelse av legitimation i sådana fall
där det slutliga avgörandet hotar att dra ut på tiden och olägenheter kan
befaras. Existensen av ett sådant alternativ kan också antas förbättra
Socialstyrelsens och HSAN:s möjligheter att snabbt och effektivt slutföra
utredning och bedömning av återkallelseärenden.
Det förhållandet att ett interimistiskt beslut meddelats får inte
föranleda att den fortsatta handläggningen inte bedrivs på ett skyndsamt
sätt. Tvärtom är det då mycket angeläget med en särskilt skyndsam
handläggning. Genom tidsbegränsning av de interimistiska beslutets
giltighet och krav på särskilda skäl för en förlängning med högst sex
månader understryks kravet på skyndsam handläggning och den
enskildes krav på rättssäkerhet.
I de fall en legitimerad påstås ha visat grov oskicklighet i sin
yrkesutövning eller är misstänkt för att ha begått ett grovt brott bör
således möjlighet finnas att interimistiskt besluta om återkallelse av
legitimationen. Samma möjlighet bör finnas i de fall en yrkesutövare
ålagts prövotid och under prövotiden på nytt gjort sig skyldig till en
allvarlig förseelse eller annars på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att
utöva yrket. Det är särskilt angeläget att denna möjlighet finns i de fall
den legitimerade inte är häktad eller anhållen eller eljest berövad friheten,
men kan behövas även i fall av denna karaktär. Enligt 24 kap. 1 § RB får
den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket det är
föreskrivet fängelse ett år eller däröver, häktas under vissa ytterligare
förutsättningar. Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning
saknas. Det är emellertid att uppmärksamma att en läkare under den tid
han är häktad i vissa fall, under förutsättning att åklagare eller domstol
inte har beslutat om restriktioner, kan utfärda intyg eller förskriva
narkotiska läkemedel, så länge som han eller hon inte har fått denna
behörighet indragen eller legitimationen återkallad. De fall i vilka
möjligheten att interimistiskt återkalla legitimationen aktualiseras blir
troligen ytterst få. De kan emellertid förutses vara så allvarliga att
möjligheten till en interimistisk åtgärd kommer att vara en nödvändig
förutsättning för säkerheten i vården.
Förutsättningar
Regeringens förslag har delvis utformats på samma sätt som
bestämmelsen om interimistisk återkallelse av förskrivningsrätt.
Eftersom det kan komma att bli fråga om olika typer av fall är det svårt
att avgränsa dessa fall genom preciseringar i lagtexten. Avgränsningen
får i stället ske i rättstillämpningen. För att avgränsa tillämpningen av
bestämmelsen till de ytterlighetsfall den är tänkt för har, förutom kravet
på sannolika skäl för återkallelse, det kravet uppställts att ett
interimistiskt beslut är påkallat från allmän synpunkt. Detta krav omfattar
patienternas intresse av säkerhet i vården men även det allmännas
intresse av en riktig tillämpning av systemet med exempelvis
läkarvårdsersättningar och socialförsäkringsförmåner. Om exempelvis en
arbetsgivare redan har vidtagit sådana åtgärder att dessa intressen får
anses tillgodosedda blir bestämmelsen inte tillämplig. Är yrkesutövaren
egenföretagare kan däremot hänsyn till sådana intressen medföra att
dennes legitimation återkallas interimistiskt.
När rekvisitet sannolika skäl får anses uppfyllt kan naturligtvis variera
från fall till fall. Vid misstanke om brott skall omständigheterna vara
sådana att misstanken vid en objektiv bedömning framstår som
berättigad. I de fall den legitimerade är häktad har en domstol konstaterat
att sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt. I de fall åtal har väckts har
åklagaren gjort en sannolikhetsbedömning som innefattar att en fällande
dom kommer att meddelas. Det är emellertid inte uteslutet att rekvisitet i
vissa fall kan vara uppfyllt tidigare. Har exempelvis den berörde erkänt
gärningen måste en interimistisk återkallelse kunna beslutas tidigare än
om ansvarsfrågan är tvistig.
Att interimistiska beslut tidsbegränsas förekommer vid interimistiska
beslut avseende förskrivningsrätten och även i utländska regelsystem.
När tidsbegränsningar förekommer är de förhållandevis snäva, vilket
ligger i sakens natur. Även om huvudprincipen skall vara att
handläggningen inriktas på att snabbt få fram en sådan utredning som
möjliggör ett slutligt beslut, kan i vissa fall lång tid förflyta innan frågan
är slutgiltigt avgjord. Det kan bero på att utredningsarbetet är svårt att
genomföra på grund av den legitimerades agerande. Det kan även ha
andra orsaker, som att åtgärder skall vidtas av en annan myndighet eller
att dom eller beslut av domstol måste inväntas. Detta talar för att, om en
tidsgräns skall införas, giltighetstiden vid behov bör kunna förlängas. I
dag kan rätten att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel
eller teknisk sprit interimistiskt indragas eller begränsas för en tid av sex
månader, med möjlighet till förlängning med ytterligare högst sex
månader om särskilda skäl föreligger (se nuvarande 10 §
disciplinpåföljdslagen samt 5 kap. 12 § i förslaget till lag om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område). På motsvarande sätt
bör en bestämmelse om interimistisk återkallelse av legitimation
utformas. Om det föreligger särskilda skäl får giltighetstiden för beslutet
förlängas med ytterligare sex månader. Att återkalla legitimationen
interimistiskt är en för den enskilde yrkesutöveren mycket ingripande
åtgärd. Det är i dessa sammanhang viktigt att slå vakt om hälso- och
sjukvårdspersonalens rättssäkerhet. Praktikertjänst har i sitt
remissyttrande föreslagit att ett beslut om återkallelse tills vidare inte i
något fall skall gälla för längre tid än tre månader med möjlighet till
förlängning med högst en månad. Regeringen anser, till skillnad från
utredningen, att giltighetstiden för ett beslut om interimistisk återkallelse
av legitimation endast bör kunna förlängas med ytterligare högst sex
månader. Det ankommer på Socialstyrelsen att i god tid begära sådan
förlängning, så att HSAN hinner pröva ärendet innan giltighetstiden löper
ut. Annars upphör beslutet att gälla. Styrelsen skall redogöra för de skäl
som åberopas för förlängningen.
I många fall av missbruk av förskrivningsrätten är det tillräckligt med
den numera införda möjligheten att interimistiskt dra in denna rätt. I
vissa fall kan emellertid en eller två varningar tidigare ha förekommit på
grund av missbruk av förskrivningsrätten. Fall kan även tänkas där
förskrivningsrätten återfåtts efter tidigare indragning och läkaren på nytt
gör sig skyldig till överförskrivning av narkotiska läkemedel. En
möjlighet att interimistiskt återkalla legitimationen behövs därför även då
återkallelse yrkas på grund av missbruk av förskrivningsrätten.
I fall som till största delen rör bedrägeri gentemot t.ex. en
sjukvårdshuvudman eller försäkringskassa, skulle ett interimistiskt beslut
troligen inte ha varit motiverat av hänsyn till säkerheten i vården men
skulle ändå vara påkallat från allmän synpunkt. Återkallelse torde i
sådana fall ske på grund av allmän olämplighet som bestått i brott som
riktat sig mot sjukvårdshuvudmannen eller socialförsäkringsorgan.
Man kan tänka sig situationer då en läkare försvunnit utomlands och
därför inte kunna nås för delgivning. Kravet på kommunikation i 17 §
förvaltningslagen (1986:223) respektive i 10 § och 18 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller formellt endast när ett mål
eller ärende avgörs slutligt. Bestämmelserna är emellertid uttryck för ett
principiellt synsätt med generell räckvidd. Införs en möjlighet att
interimistiskt återkalla legitimationen får allmänna rättsgrundsatser
tillämpas på dessa fall. I mål där det är fråga om åtgärder av stor praktisk
eller ekonomisk betydelse för den enskilde, såsom exempelvis
återkallelse av legitimation, är kravet på kommunikation med den
enskilde före beslut självfallet av särskild vikt. Emellertid måste även
den aspekten beaktas att det vid interimistiska beslut typiskt sett kan vara
fråga om så brådskande åtgärder att utrymme inte alltid ges för
kommunikation. Sammanfattningsvis innebär detta att en interimistisk
återkallelse av legitimation normalt torde förutsätta kommunikation
innan den beslutas men att utrymme finns att i särskilda fall göra en
annan bedömning, (se vidare Hellners, Malmqvist, Nya
förvaltningslagen, fjärde uppl., s. 190 f, JO 1983/84 s. 375, RÅ 1991 ref.
109).
5.6.2 En särskild ersättningsregel
Regeringens bedömning: Någon bestämmelse om strikt
skadeståndsansvar för det allmänna i de fall en interimistisk åtgärd
inte leder till slutlig återkallelse av legitimationen skall inte införas.
Skadeståndslagens (1972:207, SkL) bestämmelser om det allmännas
skadeståndsansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning
får anses tillräckliga i dessa sammanhang.

Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: En bestämmelse om
strikt skadeståndsansvar för det allmänna skall tillskapas. Har ett beslut
om interimistisk återkallelse av legitimation meddelats och återkallas
senare inte legitimationen slutligt, skall den legitimerade ha rätt till
ersättning av staten för ren förmögenhetsskada som tillfogats honom eller
henne. Ersättningen skall kunna vägras eller sättas ned om den
legitimerade har försvårat sakens utredning eller på annat sätt genom
vållande medverkat till skadan. Detsamma skall gälla i den mån det
annars skulle vara oskäligt att ersättning lämnas.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser är positiva till
utredningens förslag att införa en ny bestämmelse om strikt
skadeståndsansvar för det allmänna. Vissa remissinstanser har dock
synpunkter på den närmare utformningen av förslaget. Justitiekanslern,
Socialstyrelsen och Stockholms stad anser att det finns anledning att
överväga vissa begränsningar i fråga om tillämpningsområdet för
skadeståndsbestämmelsen, bl.a. vid interimistisk återkallelse som
grundar sig på sjukdom eller missbruk. Justitiekanslern finner vidare
anledning att vara återhållsam med att utvidga området för det strikta
skadeståndsansvaret till att gälla på områden som från skadesynpunkt
inte påtagligt skiljer sig från andra områden där en reguljär
myndighetsutövande verksamhet pågår. Även om det finns
betänkligheter mot en regel om strikt skadeståndsansvar för staten på
hälso- och sjukvårdsområdet motsätter sig Justitiekanslern inte att en
sådan regel införs. Justitiekanslern anser dock att det finns anledning att
överväga vissa begränsningar i fråga om tillämpningsområdet. Detta
gäller t.ex. om det strikta skadeståndsansvaret skall gälla vid interimistisk
återkallelse i samband med att ett föreläggande om läkarundersökning
har beslutats. Vidare bör utformningen av reglerna om jämkning av
skadestånd övervägas närmare. Socialstyrelsen anser att den föreslagna
skadeståndsbestämmelsen inte bör omfatta interimistisk återkallelse som
grundar sig på sjukdom eller missbruk. Stockholms stad är tveksam till
legitimerades rätt till skadestånd i de fall det inte finns tillräckliga bevis
vid den slutliga prövningen. Legitimerade yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården bör jämställas med andra grupper i det avseendet
Praktikertjänst anser att rätten att erhålla skadestånd bör omfatta den
arbetsgivare var den legitimerade innehar anställning.
Skälen för regeringens bedömning: Den grundläggande
bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar finns i 3 kap. 2 §
SkL. Bestämmelsen innebär bl.a. att det allmänna åläggs ett i vissa
avseenden längre gående skadeståndsansvar än ett privat subjekt.
Det allmänna skadeståndsansvaret enligt culparegeln innebär ansvar
för uppsåt eller oaktsamhet (vållande). Huvudregeln är att
skadeståndsansvar endast uppkommer vid positivt handlande. Det skall
vidare finnas ett orsakssamband mellan vållande och skadan (adekvat
kausalitet).
Begreppet ren förmögenhetsskada definieras i 1 kap. 2 § SkL. Med ren
förmögenshetsskada menas sådan förmögenhetsskada som uppkommer
utan samband med person- eller sakskada. Ren förmögenhetsskada
ersätts enligt skadeståndslagen enbart om skadan vållats till följd av brott
eller om skadan vållats genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning. Detta förhållande gäller exempelvis statens ansvar
för den händelse ett interimistiskt beslut om återkallelse av körkort
sedermera visar sig oriktigt. Ersättningsfrågan är för dessa fall inte
särskilt reglerad utan den allmänna regeln i 3 kap. 2 § SkL är tillämplig.
Frågan om fel eller försummelse har förekommit skall prövas utifrån de
förutsättningar som rådde när beslutet fattades.
Utanför skadeståndslagen förekommer bestämmelser som innebär att
ren förmögenhetsskada även kan ersättas i andra fall, t.ex. lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (jfr SOU 1993:55).
Huvudregeln vad gäller det allmännas ansvar vid myndighetsutövning
är, vilket framgår av den tidigare redogörelsen, att skadeståndsansvar
förutsätter ett vållande från myndighetens sida. Det strikta
skadeståndsansvaret för staten är begränsat till rena undantagssituationer,
t.ex. ersättning till en person som varit frihetsberövad med anledning av
misstanke om brott och som senare blir frikänd av en domstol.
Regeringen delar Justitiekanslerns uppfattning att det finns anledning att
vara återhållsam med att utvidga det strikta skadeståndsansvaret till att
gälla på områden som inte påtagligt skiljer sig från andra områden med
inslag av myndighetsutövning. Det kan ifrågasättas om det inom det
område som omfattar tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal är
nödvändigt att införa särskilda skadeståndsbestämmelser.
Bestämmelser om strikt skadeståndsansvar finns därutöver bl.a. i lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. De
förhållanden som gäller på skatteområdet och som motiverar ett strikt
skadeståndsansvar för det allmänna är emellertid inte till alla delar
jämförbara med de förhållanden som gäller i fråga om Socialstyrelsens
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal. Exempelvis har staten på
skatteområdet ett betydande egenintresse av att skatteindrivningen är
effektiv, medan ingripanden av tillsynsmyndigheten på hälso- och
sjukvårdsområdet främst syftar till att förbättra patientsäkerheten. Det
kan vidare antas att de skadeståndsbelopp som kan bli aktuella på
skatteområdet i allmänhet är lägre och mindre svårbedömda än vad som
blir fallet vid en interimistisk återkallelse av legitimationen för en
yrkesutövare inom hälso- och sjukvården.
I 18 § tillsynslagen finns en möjlighet för Socialstyrelsen att tills
vidare helt eller delvis förbjuda en verksamhet, om det finna sannolika
skäl för att verksamheten helt eller delvis kommer att förbjudas genom
ett slutligt beslut och ett sådant beslut inte kan avvaktas. Denna
bestämmelse åtföljs inte av någon särskild ersättningsregel.
Regeringen ställer sig även av andra skäl tveksam till om det finns ett
behov av att införa en särreglering på hälso- och sjukvårdens område.
Det finns andra yrkesgrupper som i så fall också skulle kunna anses vara
i behov av en särskild ersättningsregel. För den händelse att ett
interimistiskt beslut om återkallelse av körkort för en yrkeschaufför
sedermera visar sig oriktigt är ersättningsfrågan inte särskilt reglerad,
utan yrkeschauffören är hänvisad till den allmänna regeln i 3 kap. 2 §
skadeståndslagen (1972:207). Det krävs att ett vållande förekommit från
myndighetens sida för att staten skall åläggas ett skadeståndsansvar. En
läkare, tandläkare eller barnmorska skall dock enligt utredningens förslag
kunna åberopa ett strikt skadeståndsansvar för det allmänna avseende den
förmögenhetsskada som tillfogats honom eller henne. Anledning saknas
att i skadeståndshänseende skilja på hälso- och sjukvårdspersonal och
andra yrkesgrupper. Regeringen anser sammanfattningsvis att
bestämmelserna i skadeståndslagen om det allmännas skadeståndsansvar
för fel eller försummelse vid yrkesutövningen får anses tillräckliga för att
tillgodose den enskildes krav på rättssäkerhet i de fall en interimistisk
åtgärd inte leder till en slutlig återkallelse av legitimationen. Det får
förutsättas att de tillämpande myndigheterna, även utan en särskild
ersättningsbestämmelse, noga överväger i vilka fall en interimistisk
återkallelse är påkallad.
5.7 Bestämmelsen om absolut preskription
5.7.1 Bakgrund
I 6 § disciplinpåföljdslagen finns föreskrifter om vad som gäller i fråga
om preskription vid åläggande av disciplinpåföljd enligt lagen.
Huvudregeln i första stycket är att disciplinansvar inte får åläggas någon
om han eller hon inte inom två år efter förseelsen underrättats om att en
anmälan skett. Därutöver har i andra stycket införts en yttersta
preskriptionstid som uppgår till fem år efter den förseelse som anmälts
(absolut preskription).
Enligt övergångsbestämmelserna till disciplinpåföljdslagen skall
ärenden som anmälts till HSAN före lagens ikraftträdande prövas enligt
äldre bestämmelser. De nya bestämmelserna inskränker dock området för
disciplinpåföljd på så sätt att påföljd inte får åläggas om så inte kan ske
enligt den nya lagen. Det innebär att bestämmelsen om absolut
preskription blir tillämplig även i dessa ärenden.
Av förarbetena till disciplinpåföljdslagen (prop. 1993/94:149 s. 47)
framgår bl.a. följande. Disciplinpåföljdslagen skall tillförsäkra
patienterna en opartisk prövning när de anser sig ha fått felaktig vård
eller behandling inom hälso- och sjukvården. Lagen skall också
tillförsäkra den utpekade personalen rättssäkerhet i förfarandet.
Ändamålet med disciplinpåföljdsystemet är att stärka patientsäkerheten.
Påföljden bör därför följa inom en inte alltför avlägsen tidsrymd från
förseelsen för att vara meningsfull. Om den som riskerar råka ut för
disciplinpåföljden lång tid efter förseelsen har fullföljt sitt arbete utan
vidare missöden kan en disciplinpåföljd framstå som obefogad.
Tidsrymden bör dock vara sådan att förundersökning och allmän
domstols handläggning i förekommande fall har hunnit slutföras innan
ärendet i HSAN förfaller. Fem år bör vara en rimlig tid. Av
specialmotiveringen till 6 § framgår, att bestämmelsen om absolut
preskription fem år efter förseelsen i första hand tar sikte på de
situationer då en anmälan hos HSAN blir vilande under lång tid i
avvaktan på att en anmälan till åtal för samma händelse avgörs genom
åtalsbeslut eller dom. Att ta upp frågan om disciplinpåföljd alltför lång
tid efter förseelsen ter sig sig inte särskilt meningsfullt.
Rättsäkerhetsaspekterna talar, enligt förarbetena, också starkt för att
denna fråga inte skall kunna stå öppen hur länge som helst.
5.7.2 Absolut preskription
Regeringens förslag: Den absoluta preskriptionstiden skall förlängas.
Disciplinpåföljd skall aldrig få åläggas en yrkesutövare senare än tio
år efter den förseelse som anmälts.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. I
promemorian har dock föreslagits att den nya bestämmelsen skall
tillämpas även på ärenden som anmälts till HSAN före ikraftträdandet
men som ännu inte slutligt avgjorts.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm förordar i första hand
att bestämmelsen om absolut preskription tas bort, men kan även
acceptera en förlängning av preskriptionstiden. Socialstyrelsen föreslår
att ändring av femårs-regeln bör övervägas, så att denna bestämmelse
endast skall gälla för prövning i HSAN. Enligt Socialstyrelsen bör såväl
kammarrätten som Regeringsrätten även efter fem år kunna göra en
sakprövning efter överklagande. Om överinstans återförvisar ärendet till
HSAN bör, enligt styrelsen, den förnyade prövningen också kunna göras
efter fem år. HSAN tillstyrker förslaget och framhåller att det endast i
undantagsfall bör förekomma att ett ärende avgörs senare än fem år efter
den anmälda händelsen. Landstingsförbundet tillstyrker förslaget om en
tioårig preskriptionstid när det gäller allvarliga förseelser. För övriga
förseelser bör den nuvarande preskriptionstiden om fem år gälla.
Förbundet kan däremot inte tillstyrka att en ändring av preskriptionstiden
skall få retroaktiv verkan. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget
och anser att den gällande femåriga preskriptionstiden utgör en rimlig
avvägning mellan olika intressen. Om preskriptionstiden trots allt skulle
förlängas, bör den under inga förhållanden göras så lång som tio år.
Sveriges Läkarförbund avstyrker förslaget till ändring och anser att det är
viktigt att den slutliga prövningen sker inom rimlig tid. Förbundet delar
inte ståndpunkten att tidsaspekten är av mindre betydelse vad gäller det
allmänpreventiva syftet. Sveriges Tandläkarförbund ställer sig inte
bakom förslaget att förlänga den absoluta preskriptionstiden. Den
nuvarande preskriptionstiden är, enligt förbundet, väl avvägd både med
avseende på patientsäkerheten och med avseende på den berörda
personalens intressen. Vårdförbundet motsätter sig principiellt en
förlängning av den absoluta preskriptionstiden.
Skälen för regeringens förslag: Under den tid disciplinpåföljdslagen
varit i kraft har ett antal fall fått skrivas av på grund av att absolut
preskription inträtt. Det har visat sig att den nya bestämmelsen om
absolut preskription i enskilda ärenden kan få icke önskvärda effekter
och inte bidrar till att upprätthålla en, för både patienter och personal,
godtagbar rättssäkerhetsnivå. Enligt regeringens uppfattning finns det
därför skäl att överväga hur bestämmelsen om absolut preskription skall
vara utformad.
Syftet med bestämmelserna om disciplinpåföljd är i första hand att
stärka patientsäkerheten. Bestämmelserna ger även den patient som
drabbats genom förseelsen en möjlighet till upprättelse.
Disciplinpåföljden skall ses som en markering av att den anmälda
händelsen medför en icke acceptabel risk för patientens säkerhet för
vilken yrkesutövaren varit helt eller delvis ansvarig och att en upprepning
inte får ske. Det gäller framförallt den ansvarige yrkesutövaren men
markeringen kan även tjäna till vägledning för övriga yrkesutövare inom
hälso- och sjukvården.
För att disciplinpåföljden skall få avsedd effekt gentemot den
ansvarige yrkesutövaren bör påföljden åläggas honom eller henne snarast
efter förseelsen. Det är svårt att motivera utifrån ett
patientsäkerhetsperspektiv och det förefaller inte vara meningsfullt att
påtala brister i yrkesutövning om yrkesutövaren under flera år efter
förseelsen skött sitt arbete utan anmärkning. Rättsäkerheten för
yrkesutövaren talar också för att tiden under vilken disciplinpåföljd kan
åläggas begränsas.
För den drabbade patienten är det givetvis av betydelse att saken
prövas så snart som möjligt. Det kan emellertid även efter avsevärd tid
vara av stor betydelse, bl.a. för patientens förtroende för vården, att det
konstateras om ett fel begåtts och om någon kan ställas till ansvar för
detta. Det är vidare viktigt att markera var gränserna går i ett mera
allmänpreventivt syfte för att stärka patientsäkerheten. I det sistnämnda
fallet har tidsaspekten mindre betydelse.
Femårspreskriptionen är knuten till tidpunkten för den anmälda
händelsen, oavsett i vilken instans det slutliga beslutet fattas. Därav följer
att även överinstanserna skall bevaka att den femåriga preskriptionstiden
inte överskrids när ett beslut av HSAN fattas inom ramen för
femårsgränsen och sedan överklagas.
Absolut preskription inträder även i andra ärenden än dem som
uttryckligen berörs i förarbetena till den nya lagen och i situationer som
möjligen inte förutsågs i lagstiftningsarbetet. Framförallt kan nämnas
ärenden av komplicerad och principiell natur, med behov av särskild
utredning av medicinsk, vetenskaplig expertis, ofta i flera instanser,
vilket gör att handläggningen drar ut på tiden. Även det förhållandet att
en anmälan framförallt då det är fråga om allvarliga skadefall ibland
görs av den skadade patienten kort före den tvååriga preskriptionstidens
utgång, innebär att absolut preskription kan inträda innan ärendet blivit
färdigutrett och prövat enligt den instansordning som gäller för dessa
ärenden. Ärenden som återförvisas av överinstans för förnyad
handläggning är en annan grupp där det finns en risk att den absoluta
preskriptionen kan komma att inträda innan prövningen slutförs. Att en
anmälan först utreds inom Socialstyrelsen innan anmälan sker till HSAN
kan också medföra en handläggningstid som gör att absolut preskription
inträder innan frågan om disciplinansvar hunnit bli slutligt prövad.
Utgångspunkten för valet av nuvarande preskriptionstid (fem år) synes
ha varit den som gäller inom straffrätten för de lindrigaste brotten. Av
förarbetena till disciplinpåföljdslagen framgår att hänsyn tagits till att
tillförsäkra den utpekade personalen rättsäkerhet. Motsatsen kan dock
inträffa i en situation där anmäld personal inte kan få en anmälan slutligt
prövad i sak i högre instans på grund av bestämmelsen om absolut
preskription. Genom preskriptionsbestämmelserna blir en
disciplinpåföljd som en underinstans beslutat om utan verkan om
överinstansen inte hinner pröva ärendet innan fem år förflutit.
Möjligheten att få en prövning av högre instans om grund för
disciplinpåföljd förelegat kommer därför inte alltid att finnas för den
anmälda personen, vilket kan upplevas som en brist i rättsäkerheten.
Regeringsrätten (se mål nr 6425-1994) har tolkat bestämmelsen så att
frågan om disciplinpåföljd överhuvudtaget inte får prövas senare än fem
år efter händelsen. Ett alternativ kunde därför vara att formulera om
bestämmelsen så att det framgår att ålagd påföljd kan prövas även efter
fem år. Med en sådan ordning skulle kammarrätten och Regeringsrätten
efter överklagande även efter fem år kunna pröva sakfrågan om HSAN
ålagt en yrkesutövare disciplinpåföljd. Däremot skulle det för samtliga
instanser vara omöjligt att efter den tiden ålägga någon en ny sådan
påföljd. En dylik ordning skulle emellertid kunna ses som ett otillbörligt
gynnande av yrkesutövaren eftersom utgången aldrig skulle kunna bli
sämre för honom eller henne. För patienten kan det dock vara en fördel
om ärendet slutligt prövas i sak istället för att avskrivas efter fem år. Sett
ur ett patientperspektiv framstår det därför som mer fördelaktigt om
preskriptionstiden förlängs. Regeringen finner, sett mot bakgrund av de
ovan redovisade omständigheterna, att tidsfristen för absolut preskription
bör förlängas från nuvarande fem till tio år. Bestämmelsen återfinns i
5 kap. 5 § andra stycket i förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område.
Preskriptionsregeln att disciplinpåföljd inte får åläggas senare än tio år
efter det att förseelsen har ägt rum innebär att utrymmet för
disciplinpåföljd i viss mån utökas. Landstingsförbundet har i sitt
remissyttrande anfört att det strider mot vedertagen lagstiftningspraxis att
en ändring av preskriptionstidens längd skall få retroaktiv verkan. Enligt
regeringens uppfattning bör den nya bestämmelsen inte få leda till att en
yrkesutövare åläggs disciplinpåföljd för förseelser begångna innan den
nya lagen trätt i kraft, och som enligt äldre bestämmelser hade hunnit
preskriberas. Förseelser som har ägt rum före den nya bestämmelsens
ikraftträdande skall därför preskriberas enligt äldre bestämmelser (se
11 § förslag till lag om införande av lagen om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område).
5.8 Ärenden hos HSAN i vilka ordföranden ensam får
fatta beslut. Överklagande av HSAN:s beslut
Regeringens förslag: Ordförandens möjlighet att ensam fatta beslut i
ärenden om disciplinpåföljd skall utvidgas. HSAN:s beslut skall
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Utredningen om förbättrad tillsyn har inte behandlat frågan om
befogenheten för HSAN:s ordförande att ensam fatta beslut i
disciplinärenden som avgörs i sak.
HSAN har i skrivelser till Socialdepartementet föreslagit att
bestämmelsen i 16 § första stycket andra punkten disciplinpåföljdslagen
ändras. Det bör enligt nämndens mening framgå att ordföranden ensam
får fatta beslut som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i
sak, om ärendet inte leder till någon disciplinpåföljd och inte heller har
principiell betydelse.
Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
Tandläkareförbund, Sveriges Läkarförbund samt Sveriges
Psykologförbund tillstyrker HSAN:s förslag att utvidga ordförandens
möjligheter att ensam fatta beslut i ansvarsärenden. Sveriges
Psykologförbund påpekar vikten av att ordföranden i förväg noga
samråder med föredragande läkare, tandläkare, psykolog eller
sjuksköterska beroende på den anmälde yrkesutövarens yrkestillhörighet.
Kammarrätten i Stockholm har inte något att erinra mot att möjligheterna
vidgas för ordföranden att ensam fatta beslut i ansvarsärenden. Enligt
kammarrättens mening bör emellertid förslaget förses med någon
ytterligare begränsning. Det bör övervägas om inte en lokution av typ
"inte heller i övrigt framstår som påkallat" bör tillfogas. Härigenom
fångas även mer vidlyftiga och känsliga fall upp. Socialstyrelsen
tillstyrker en lagändring med det beskrivna syftet. Det bör vara möjligt
att något utvidga ordförandens rätt att ensam fatta beslut i sak. En
förutsättning för en sådan utvidgning är givetvis att ordföranden
samråder med föredraganden i ärendet. Eftersom området för
ordförandens skönsmässiga bedömning utvidgas jämfört med idag
framstår det vidare som ett givet krav att denne har stor erfarenhet av
arbetet i HSAN. Styrelsen anser slutligen att det kan finnas skäl att efter
en period följa upp hur en sådan nyordning påverkar rättssäkerheten.
Behörighetskommitténs förslag att HSAN:s beslut skall överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget att
HSAN:s beslut skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) ändrades den 1 juli
1989 så att ordföranden i ansvarsnämnden ensam fick avgöra
disciplinansvarsärenden i sak, om det var uppenbart att ärendet inte
kunde leda till någon disciplinpåföljd (prop. 1988/89:84, SoU22, rskr.
216). Bakgrunden till ändringen i tillsynslagen var främst behovet av att
förenkla handläggningen vid HSAN och härigenom komma till rätta med
de genomsnittligt mycket långa handläggningstiderna och en ökande
ärendebalans. Den nya bestämmelsen om ordförandebeslut kom dock
inte att tillämpas på det sätt som man utgick från, när beslutet fattades.
Kammarrätten i Stockholm återförvisade i ett antal mål som förts vidare
dit ärenden till nämnden för handläggning in pleno under hänvisning till
att kriteriet "uppenbart" inte var uppfyllt. Mot denna bakgrund bedömdes
det nödvändigt att ändra sista meningen i paragrafens andra stycke. Efter
förslag i prop. 1990/91:152 gäller sedan den 1 juli 1991 som nya
förutsättningar för att ordföranden skall få besluta ensam dels att beslutet
inte skall gälla en fråga av principiell beskaffenhet, dels att det skall
finnas grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd. Bestämmelsen återfinns sedan den 1 oktober 1994 i 16 §
disciplinpåföljdslagen.
Regelns syfte är att antalet nämndbeslut in pleno skall kunna minskas
genom att vissa särskilt avgränsade ärenden skall kunna avgöras i ett
förenklat förfarande utan att hela nämnden behöver kallas in. När
bestämmelsen med nuvarande lydelse infördes i tillsynslagen utvecklades
motiven tämligen utförligt i förarbetena (proposition 1990/91:152 om
överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m., s. 23):
Hit hör i första hand ärenden av enkel beskaffenhet, dvs. ärenden som
avser ett relativt okomplicerat händelseförlopp och som efter
begränsad utredning är klara för avgörande. Det kan vara fråga om
smärre brister i journalföringen, som dock av den anledningen inte kan
anses som felaktig, eller ur medicinsk synpunkt betydelselösa dröjsmål
med att utfärda remiss, intyg eller liknande handlingar. Det kan också
vara fråga om sådana fall, där en läkare trots patientens begäran inte
förskrivit ett läkemedel och det står klart att förskrivningen skulle ha
varit olämplig av medicinska skäl. Anmälningar som grundar sig på
missuppfattningar från patienten om den meddelade vården och
behandlingen hör också hit. Likaså bör mycket korta dröjsmål med att
låta patienten läsa sin journal kunna betraktas på likartat sätt.
Även ärenden som inte har samma enkla karaktär som de nämnda bör i
vissa lägen kunna avgöras av ordföranden ensam. Jag tänker då på t.ex.
anmälningar mot läkare och tandläkare för felbehandling, där det vid
en granskning av röntgenbilder och andra handlingar i ärendet av
expertis framstår som helt klart att behandlingen är rätt utförd. Även
sådana mindre komplikationer efter en behandling, som inte är
ovanliga och som inte kan lastas någon bland personalen, tillhör denna
kategori.
--- Jag finner det lämpligt att lagtexten --- ger uttryck för att alla
ärenden av principiell beskaffenhet skall prövas av nämnden i den
ordinarie sammansättningen även om någon påföljd inte är aktuell.
Det är enligt min mening angeläget att också ge några exempel på
sådana ärenden som i regel inte bör prövas av ordföranden ensam.
Sådana ärende som tagits upp på anmälan av JO, JK eller
Socialstyrelsen bör alltid prövas av nämnden i den större
sammansättningen eftersom i dessa fall yrkande om disciplinpåföljd
förs fram efter noggranna öveväganden. Detta gäller även i fall, där
patienten drabbats av allvarlig skada eller avlidit i samband med
vården. I sådana fall där någon skada inte har inträffat men där ett klart
fel har begåtts ur medicinsk synpunkt bör ärendet också behandlas av
nämnden i dess ordinarie sammansättning. Mycket talar för att även fel
som i och för sig kan anses som ringa och följaktligen inte kan
väntas föranleda påföljd bör bedömas av den samlade nämnden. Har
utlåtande inhämtats från vetenskapligt råd eller liknande expert är de
medicinska eller odontologiska frågorna oftast inte heller av det slag
att bedömningen av ärendet bör överlämnas till ordföranden ensam.
Det ankommer på ordföranden att avgöra om ett visst ärende har eller
inte har den principiella beskaffenheten som gör det nödvändigt att
ärendet skall föras upp i fullsutten nämnd. Vid behov finns självfallet
alltid möjlighet för ordföranden att rådgöra med t.ex. någon eller några
nämndledamöter eller den föredragande experten om vilket förfarande
som skall anses vara det rätta.
Bestämmelserna i 23 § disciplinpåföljdslagen om HSAN:s
utredningsplikt gäller också i fråga om sådana ärenden där
ordförandebeslut blir aktuella. Omfattningen av utredningen får
självfallet anpassas till ärendets art. Ordförandebesluten fattas i
nämndens namn och medför samma rätt att överklaga som ett vanligt
nämndbeslut (35 §).
Det har förekommit att ordförandebeslut även efter 1991 års förändring
överklagats till kammarrätten och återförvisats till HSAN för
handläggning i fullsutten nämnd (se t.ex. Kammarrätten i Stockholm, mål
nr 50-1992). De nuvarande reglerna har tillämpats på sådant sätt att
ärenden där det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda
till någon disciplinpåföljd, men patienten har drabbats av någon allvarlig
sjukdom, t.ex. cancer, eller har avlidit, skall prövas av nämnden i dess
ordinarie sammansättning. Uttalandena i förarbetena har bl.a. lett till att
HSAN:s ordförande ansett sig förhindrad att ensam besluta i de allt
vanligare anmälningsfall som handlar om åldringsvård och där patienten
avlidit i hög ålder och det inte finns något som tyder på att fel begåtts i
omvårdnaden. Vidare har en praxis utvecklats enligt vilken allvarliga
sjukdomar, främst cancer, måste tas upp i fullsutten nämnd trots att man
från början kan utgå ifrån att anmälan inte kan leda till någon
disciplinpåföljd.
Det är regeringens uppfattning att vissa ärenden, som enligt den
gällande utformningen av handläggningsbestämmelsen i 16 §
disciplinpåföljdslagen inte får prövas av ordföranden ensam, mycket väl
skulle kunna prövas i denna förenklade form utan att rättssäkerheten
försämras. Det gäller t.ex. i fall där patienten lider av en allvarlig
sjukdom eller har avlidit, men utredningen inte har visat att vården och
behandlingen har varit bristfällig. En sådan ordning skulle enligt
regeringens bedömning leda till förbättrad effektivitet och medföra
positiva konsekvenser för handläggningstiderna i nämnden, utan att man
för den skull riskerar att åsidosätta rättssäkerhets- och kvalitetskraven.
Såväl ordföranden som den expert som är föredragande i nämnden bör i
varje ärende noga överväga om den förenklade beslutsformen skall
väljas. Det måste dock liksom hittills vara ordföranden som med stöd av
bestämmelserna avgör om ett ärende kan prövas av honom eller henne
ensam eller måste tas upp i fullsutten nämnd.
Även fortsättningsvis bör inte komma ifråga att ordföranden ensam
fattar beslut, som innebär disciplinpåföljd eller någon annan åtgärd av
ingripande betydelse för den enskilde. Inte heller om ärendet gäller en
fråga som antingen av medicinska eller rättsliga skäl har ett särskilt
intresse är det lämpligt att ordföranden ensam fattar beslut i sak. Det kan
t.ex. gälla en fråga som som inte tidigare har prövats i rättspraxis eller
där en ändring av nämndens tidigare ståndpunkt bör övervägas. Hit bör
också hänföras ärenden som väckt större uppmärksamhet i t.ex.
massmedier eller där utredningen varit osedvanligt omfattande.
Regeringen anser slutligen inte heller att ärenden som anmälts av
Socialstyrelsen, JO eller JK eller där en ledamot av Socialstyrelsens
vetenskapliga råd yttrat sig under utredningen bör avgöras av
ordföranden ensam.
Överklagande av HSAN:s beslut enligt disciplinpåföljdslagen sker f.n.
till kammarrätten. Detta strider mot de av riksdagen godkända
riktlinjerna att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i första instans.
Frågan om att överklagande av HSAN:s beslut i första instans i stället
skall ske hos allmän förvaltningsdomstol (länsrätt) diskuterades i
propositionen 1994/95:27. Regeringen anförde där (s. 159) att den
principiella utgångspunkten även här borde få genomslag och att den
första domstolsprövningen av beslut från HSAN alltså skall ske i länsrätt.
Samtidigt anfördes att resultatet av kommande utredning om ett mer
differentierat sanktionssystem för hälso- och sjukvårdspersonalen m.m.
borde avvaktas innan förslag lades fram om nerflyttning av mål till
länsrätten. Frågan om överklagande togs inte upp i betänkandet
(SOU 1995:147) Förbättrad tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal.
Genom regeringens förslag kommer instansordningen vid
överklagande av HSAN:s beslut att överensstämma med den som numera
gäller för i stort sett alla myndighetsbeslut som överklagas till
förvaltningsdomstol. Enligt regeringens uppfattning saknas anledning att
avvika från denna ordning när det gäller överklaganden av HSAN:s
beslut.
5.9 Riksövergripande register över hälso- och
sjukvårdspersonalen
Regeringens bedömning: För närvarande föreligger inte tillräckligt
starka skäl för att inrätta ett riksövergripande register över hälso- och
sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål. Allmänhetens behov av
information om hälso- och sjukvårdspersonalen tillgodoses genom
tillgången till uppgifter ur de register som idag finns hos HSAN och
Socialstyrelsen.

Utredningens om förbättrad tillsyn förslag: I första hand föreslås att
utformningen av ett riksövergripande register över hälso- och
sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål utreds parallellt med eller sedan
utredningarna rörande de nuvarande kriminal-, polis- och
körkortsregistren samt datalagen har slutförts. Om detta inte är möjligt
och en temporär lösning anses nödvändigt föreslås att ett sådant register
skall kunna inrättas hos Socialstyrelsen.
Remissinstanserna: Förslaget att inrätta ett riksövergripande register
över hälso- och sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål har fått ett
blandat mottagande. Ett antal remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran. Många remissinstanser avstyrker förslaget eller
ställer sig tveksamma till att införa ett sådant register innan de andra
registerutredningarna är färdiga.
HSAN ifrågasätter om det är påkallat med en tillfällig lösning av det
slag som föreslagits. Kammarrätten i Stockholm anser att frågan om ett
register över hälso- och sjukvårdspersonal bör utredas parallellt eller
efter det att utredningarna om kriminal-, polis, och körkortsregistren samt
datalagen slutförts. Ur rättssäkerhetssynpunkt anser rätten att det är
olämpligt att i registret föra in uppgifter om Socialstyrelsens egna, icke
överklagbara beslut om anmärkningar mot hälso- och sjukvårspersonal.
Socialstyrelsen anser att ett register bör inrättas utan att först avvakta
utredningarna avseende kriminalregister m.m. Enligt styrelsen finns det
ett behov av att snabbt och enkelt få fram information som underlag i
tillsynsärenden. För att registret skall vara till nytta i
tillsynsverksamheten är det nödvändigt att det inte innehåller alltför
sparsamt med uppgifter. Landstinget Dalarna anser att det inte framgår
på vilket sätt registret ytterligare skulle bidra till att höja
patientsäkerheten. Västerbottens läns landsting anser att de fåtal ärenden
det handlar om kan hanteras på annat sätt och avstyrker att ett register för
tillsynsändamål införs i den föreslagna formen.
Skälen för regeringens bedömning: Socialstyrelsen för idag ett
register över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Av registret
framgår bl.a. vilka som inte längre är legitimerade och vilka som har
begränsad förskrivningsrätt. Syftet med registret är att ge Socialstyrelsen
överblick över landets resurser i fråga om hälso- och sjukvårdspersonal.
HSAN har direkt åtkomst till detta register. HSAN för ett personregister
för diarium och ärendehantering och av registret framgår bl.a. namnet på
den som anmälts och vilken eventuell påföljd HSAN beslutat om. Vid
specifika förfrågningar lämnar HSAN idag per telefon ut sådana
uppgifter ur detta register som inte är sekretesskyddade till allmänheten.
Socialstyrelsen har åtkomst till detta register.
I 7 9 §§ tillsynslagen finns bestämmelser om anmälan av verksamhet
inom hälso- och sjukvården. Den som avser att bedriva verksamhet som
omfattas av Socialstyrelsens tillsyn enligt lagen skall anmäla detta till
Socialstyrelsen senast en månad innan verksamheten påbörjas. Enligt
25 § skall Socialstyrelsen föra ett register med hjälp av automatisk
databehandling över verksamheter som anmälts enligt lagen. Registret får
användas för tillsyn och forskning samt för framställning av statistik.
Registret är avsett att vara offentligt även om vissa uppgifter kan vara av
känslig natur för vårdgivaren (t.ex. uppgifter om inspektion och anmälan
enligt Lex Maria bestämmelsen). Allmänhetens intresse av att få
information om vårdgivare har motiverat denna öppenhet.
Regeringen anser att allmänhetens behov av information om hälso- och
sjukvårdspersonalen kan tillgodoses genom tillgången till uppgifter ur de
register som idag finns hos HSAN och Socialstyrelsen. Anledning saknas
att skapa ytterligare ett riksövergripande register med syfte att ge
allmänheten denna möjlighet till insyn.
En annan fråga är om inte Socialstyrelsen i sin individtillsyn har behov
av förbättrade möjligheter att på ett tidsbesparande sätt följa upp olika
ärenden och överhuvudtaget så effektivt som möjligt utöva tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen. För att styrelsen på detta sätt skall kunna
utöva den tillsyn som åligger styrelsen måste den ha tillgång till
erforderlig information. Vidare krävs att denna information kan
sammanställas på ett sådant sätt, att den relativt snabbt kan tas fram som
underlag i tillsynsärenden m.m. Det finns därför skäl att överväga om
Socialstyrelsen skall ha möjlighet att inrätta ett mer omfattande ADB-
baserat register över hälso- och sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål.
Frågor om behovet och utformningen av ett sådant register inrymmer
emellertid många intrikata frågor och avvägningar när det gäller den
enskildes integritet å den ena sidan och framför allt patientintresset å den
andra sidan. Frågeställningar som rör de nuvarande kriminal-, polis- och
körkortsregistren har nyligen varit föremål för utredning. Den s.k.
Registerutredningen har lämnat ett slutbetänkande, Polisens register
(SOU 1997:65) som för närvarande bereds inom regeringskansliet.
Datalagen (1973:289) kommer att ersättas av en ny lag till följd av EG-
direktivet om skydd där enskilda personer med avseende på behandling
av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.
Datalagskommittén har i sitt betänkande Integritet Offentlighet
Informationsteknik (SOU 1997:39) lagt fram ett förslag till en sådan lag
och regeringen beslutade i december 1997 propositionen 1997/98:44
Personuppgiftslag.
För närvarande återkallar HSAN ett tjugotal legitimationer varje år. I
de flesta fallen utgör psykisk sjukdom eller missbruk grunden för
återkallelsen. Det kan inte anses klarlagt att det finns ett stort antal fall
där personal fått upprepade disciplinpåföljder utan att detta resulterat i att
legitimationsinnehavet kommit under prövning. Ett register av det slag
som utredningen föreslår skulle komma att omfatta ett stort antal
legitimerade yrkesutövare. Det finns visserligen ett begränsat antal
legitimerade yrkesutövare som det finns anledning för Socialstyrelsen att
följa, för att bl.a. i tid kunna vidta åtgärder för att begränsa deras
möjligheter att verka inom hälso- och sjukvården. De ärenden det rör sig
om är emellertid få till antalet och borde kunna hanteras utan att ett
särskilt register tillskapas. Ur tillsynssynpunkt får således den möjlighet
som finns redan idag att föra manuella register anses som fullt tillräcklig.
Även integritetsaspekterna talar enligt regeringens mening för en sådan
lösning. Regeringen anser sammanfattningsvis att det för närvarande inte
föreligger tillräckligt starka skäl för att inrätta ett riksövergripande
register över hälso- och sjukvårdspersonalen för tillsynsändamål.
5.10 Bestämmelserna om verksamhetschef i hälso- och
sjukvårdslagen
Regeringens förslag: Även andra yrkesutövare än läkare med
specialistkompetens (chefsöverläkare) skall kunna utses till
verksamhetschef vid enheter där det bedrivs psykiatrisk tvångsvård.
En chefsöverläkare skall även fortsättningsvis utöva
verksamhetschefens uppgifter i den del av vården som regleras i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård (LRV).

Landstingsförbundets och Sveriges Psykologförbunds förslag:
Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren, Rättsmedicinalverket,
Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, Svenska
Kommunalarbetareförbundet samt Vårdförbundet tillstyrker förslaget att
ändra bestämmelserna om verksamhetschef i 29 och 30 §§ HSL. Även
Kammarrätten i Stockholm anser det lämpligt att ändra bestämmelserna
om verksamhetschef på så sätt att det klart framgår om annan än den som
är chefsöverläkare kan vara verksamhetschef på enheter där vård enligt
LPT eller LRV bedrivs. Socialstyrelsen har i sak inte något att invända
mot föreslaget. Landstingsförbundets förslag medför dock inte de
avsedda konsekvenserna. Oavsett vilken kompetens verksamhetschefen
har bör, enligt styrelsens mening, de uppgifter som innebär
myndighetsutövning helt undantas från verksamhetschefens
ansvarsområde. Dessa uppgifter skall enbart utföras av en läkare med
specialistkompetens (chefsöverläkaren).
Sveriges Läkarförbund motsätter sig de föreslagna förändringarna. Det
samlade ledningsansvaret möjliggör bl.a. övergripande planering,
omdisponering av tillgängliga resurser och kontroll över den verksamhet
som innefattar myndighetsutövning. Den föreslagna förändringen skulle
medföra att det framstår som oklart vem som skall ha det övergripande
ansvaret för budget, upprättande av vårdprogram samt befogenheter att
fördela personalresurser. Chefsöverläkaren kommer att ha kvar den
lagliga rätten och skyldigheten att fatta beslut om tvångsvård, men i
övrigt vara kringränd av annans bestämmande över verksamheten. En
sådan ordning utgör, enligt förbundet, en fara för säkerheten inom
tvångsvården. Svenska Läkaresällskapet ställer sig inte bakom de
föreslagna ändringarna av 29 och 30 §§ HSL. Enligt sällskapet fyller det
samlade ledarskapet en viktig funktion vid kvalitetsstyrning av den
psykiatriska vården. Det kan från kontinuitetssynpunkt vara olyckligt att
fragmentera vårdansvaret och splittra en sammanhållen vårdkedja.
Skälen för regeringens förslag: I 14 § HSL infördes med
ikraftträdande den 1 juli 1991 en bestämmelse om att vid enheter för
diagnostik eller vård och behandling det, om det behövs med hänsyn till
patientsäkerheten, skall finnas en särskild läkare med
specialistkompetens som svarar för den samlade ledningen av
verksamheten. En sådan läkare benämns chefsöverläkare (CHÖL).
Socialstyrelsen har i en rapport från september 1995 gjort en
uppföljning och bedömning av CHÖL-reformen. Styrelsen föreslog i
rapporten att det formella kravet på viss kompetens för den som leder
verksamheten skulle avskaffas. Regeln borde ersättas med en ny
bestämmelse som tydligt utpekade skyldigheten för huvudmannen att
utveckla en ledningsorganisation i vården som tillgodoser kravet på hög
patientsäkerhet, hög kvalitet och kostnadseffektiv vårdmetodik.
I samband med införandet av tillsynslagen den 1 januari 1997 gjordes
vissa ändringar i HSL beträffande ledningsansvaret inom hälso- och
sjukvården. I 28 § HSL anges att ledningen av hälso- och
sjukvårdsverksamhet skall vara organiserad så att den tillgodoser hög
patientsäkerhet och god kvalitet av vården samt främjar
kostnadseffektivitet. Detta innebär att den som bedriver verksamheten
måste välja en ledningsform som är anpassad till verksamhetens
inriktning och omfattning.
Av 29 § framgår att det alltid måste finnas en verksamhetschef. Detta
gäller oavsett om verksamheten är offentlig eller enskild och oavsett den
medicinska risknivån för enheten. Det enda krav som ställs på hur
verksamheten skall ledas är att det skall finnas en chef. I övrigt kan
verksamhetens ledningsfunktion ha olika utseende. Verksamhetschefen
behöver inte tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen utan kan tillhöra
annan yrkeskategori. Vilken kompetens verksamhetschefen skall ha kan
variera beroende på inriktning och omfattning. Utbildning, erfarenhet och
personliga egenskaper blir här avgörande. I de fall verksamhetschefen
inte har medicinsk kompetens kan han eller hon av naturliga skäl inte
heller bestämma över vården av den enskilda patienten. Av 29 § andra
stycket framgår att viss verksamhet skall ledas av en läkare med
specialistkompetens (chefsöverläkare). Det är fråga om sådan verksamhet
som har inslag av myndighetsutövning som är förenad med medicinska
eller liknande bedömningar, t.ex. psykiatrisk tvångsvård. Enligt 30 § får
verksamhetschefen uppdra åt sådana befattningshavare inom
verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra
enskilda ledningsuppgifter.
Av Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:8) Verksamhetschef
inom hälso- och sjukvården framgår att verksamhetschefen har det
samlade ledningsansvaret för ett visst verksamhetsområde. Om det inom
detta område förekommer patienter som vårdas med stöd av LPT och
LRV, måste verksamhetschefen, för att kunna ha det samlade
ledningsansvaret, vara läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare).
Det gäller också sådana verksamhetsområden där den slutna och den
öppna vården bedrivs integrerat med gemensam personal.
Regeringen anser, i likhet med Landstingsförbundet och Sveriges
Psykologförbund, att det bör vara möjligt att utse en yrkesutövare som
inte är läkare med specialistkompetens att vara verksamhetschef för en
enhet där det bedrivs vård med stöd av LPT och LRV. En sådan
förändring av de nuvarande bestämmelserna skulle innebära att
ytterligare ett steg togs i riktning mot att förverkliga den princip som
HSL bygger på, nämligen att huvudmännen för hälso- och sjukvården
skall vara fria att organisera och bedriva verksamheten efter lokala
förutsättningar. De nuvarande bestämmelserna inskränker i alltför stor
utsträckning huvudmännens möjligheter att utse den mest lämpade
yrkesutövaren som verksamhetschef vid en psykiatrisk vårdenhet.
Avsikten är emellertid att de uppgifter i den psykiatriska tvångsvården
som innebär myndighetsutövning även fortsättningsvis skall utövas av en
specialistkompetent läkare.
5.11 Mervärdesskatt på sjukvård
5.11.1 Nuvarande regler
De nu gällande reglerna om undantag från skatteplikt för omsättning av
tjänster avseende sjukvård finns i 3 kap. 4-5 §§ mervärdesskattelagen
(1994:200, ML). Från skatteplikt undantas omsättning av tjänster som
utgör sjukvård, samt tjänster av annat slag och varor som den som
tillhandahåller vården omsätter som ett led i denna. Med sjukvård avses
åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda eller behandla sjukdomar,
kroppsfel och skador samt vård vid barnsbörd. För att sjukvård skall vara
skattefri krävs vidare att vården skall vidtas vid sjukhus eller någon
annan inrättning som drivs av det allmänna eller, inom enskild
verksamhet, vid inrättningar för sluten vård. Skattefriheten omfattar
därvid all sjukvård som ges vid dessa inrättningar, oavsett vilken
personalkategori som tillhandahåller den. Undantag från skatteplikten
medges vidare särskilt om åtgärderna vidtas av någon med särskild
legitimation att utöva yrket.
Till sjukvård räknas inte bara själva vårdtjänsten utan också tjänster av
annat slag och varor som den som tillhandahåller vården omsätter som ett
led i vårdverksamheten. Även omsättning av varor och tjänster som i sig
är skattepliktig kan således vara fri från mervärdesskatt om den kan ses
som ett led i vården. Det gäller t.ex. kryckor, proteser och andra
hjälpmedel som vårdgivaren mot avgift tillhandahåller patienten.
Skattefriheten omfattar däremot inte omsättning av varor och tjänster
som vårdgivaren tillhandahåller vårdtagaren utan att det sker som ett led i
vården. En särskild regel avseende skatteplikten för omsättning av
glasögon och andra synhjälpmedel har förts in i 3 kap. 4 § tredje stycket
ML. Där föreskrivs att undantaget från skatteplikt inte gäller omsättning
av glasögon eller andra synhjälpmedel även om varorna omsätts som ett
led i tillhandahållandet av sjukvård.
I mervärdesskattelagen finns kompletterande regler i fråga om
skatteplikten för vissa tjänster och varor inom sjukvården och
tandvården. Omsättning av sjuktransporter, medicinskt betingad fotvård
samt kontroller och analyser av prover som tagits som ett led i
sjukvården eller tandvården är särskilt undantagen från skatteplikt.
Vidare undantas från skatteplikt i 3 kap. 23 § 2 ML läkemedel som
lämnas ut enligt recept eller säljs till sjukhus samt omsättning av
modersmjölk, blod och organ från människor.
Riksskatteverket har utfärdat rekommendationer avseende
mervärdesskattereglerna inom sjukvårdsområdet (RSV S 1996:7,
Riksskatteverkets rekommendationer m.m. om undantag från skatteplikt
för omsättning avseende sjukvård, tandvård och social omsorg enligt
mervärdesskattelagen).
5.11.2 Undantag från skatteplikt
Regeringens förslag: De yrkesgrupper som nu föreslås få
legitimation skall omfattas av gällande bestämmelser om undantag
från skatteplikt för omsättning av sjukvård utförd av någon med
särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården. Försäljning av
varor som legitimerade apotekare och receptarier utför skall dock inte
undantas från skatteplikt.

Behörighetskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
såvitt avser de legitimerade yrkesgrupperna, dock att kommittén inte tar
slutlig ställning till om de svenskutbildade kiropraktorerna skall omfattas
av bestämmelserna om legitimation. Kommittén anser att omsättning av
sjukvårdstjänster som utförs på apotek av legitimerade apotekare och
receptarier i Apoteket AB:s regi inte blir skattefri eftersom det bolaget
inte kan anses tillhandahålla skattefri sjukvård enligt reglerna om
mervärdesskatt. Om denna bedömning inte godtas, föreslår kommittén att
en bestämmelse införs i mervärdesskattelagen om att sjukvård som
tillhandahålls av legitimerade apotekare och receptarier hos Apoteket AB
inte undantas från skatteplikt. Kommittén föreslår att även omsättning av
sjukvård som yrkesgrupper med skyddad yrkestitel utför skall undantas
från skatteplikt.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att en
precisering i mervärdesskattelagen bör göras, som tydliggör att
skatteplikt föreligger för de varor och tjänster som tillhandahålls av
legitimerade apotekare och receptarier. Statskontoret framför att
kommittén inte tillräckligt belyst vare sig konsekvenserna av sitt förslag
eller principen om mervärdesskattebefrielse. Riksrevisionsverket (RRV)
menar att mervärdesskattebeläggning av varor eller tjänster inom hälso-
och sjukvårdsområdet ur konkurrensneutralitetssynpunkt inte bör kopplas
till huvudmannaskap eller till i vilken företagsform en verksamhet
bedrivs i. I stället bör man, enligt RRV, sträva efter generella kriterier
som underlag för bedömningen. Riksskatteverkets (RSV) uppfattning är
att kommittén dragit en felaktig slutsats i fråga om begreppet vårdgivare
vad gäller diskussionen kring skatteplikt för varor och tjänster
tillhandahållna av apotekare och receptarier hos Apoteket AB.
Föreslagen lagtext medför att Apoteket AB kan komma att tillhandahålla
skattefri sjukvård. RSV föreslår att 3 kap. 5 § ML kompletteras med en
bestämmelse av innebörd att undantaget från skatteplikt för
sjukvårdstjänster inte gäller för sådana tjänster som legitimerade
apotekare och receptarier tillhandahåller i apoteksverksamhet som
Apoteket AB bedriver. När det gäller förslaget att från skatteplikt
undanta omsättning av tjänster utförda av arbetsterapeuter,
sjukhusfysiker, audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och
ortopedingenjörer, anser RSV att förslaget inger betänkligheter. Det
gäller främst uppkomsten av nya gränsdragningsproblem och risken för
att undantaget i praktiken får ett större tillämpningsområde än som var
avsett. Vid en tillämpning torde, enligt RSV:s mening, många av de
tjänster som nämnda yrkeskategorier tillhandahåller inte kunna hänföras
till undantagen sjukvård enligt mervärdesskattelagen. Konkurrensverket
anser att skattefrihet också skall gälla alternativa behandlingsformer.
Verket anser att kommittén inte redovisat förslag till åtgärder för att
uppnå konkurrensneutrala villkor generellt mellan olika yrkesutövare
inom hälso- och sjukvården, främst vad avser
mervärdesskattetillämpningen. Verket finner det angeläget att denna
fråga så fort som möjligt får sin lösning. Kommittén för Alternativ
Medicin (KAM) anför att patienter som söker alternativmedicinsk
behandling inte skall åläggas mervärdesskatt. Detta medför bl.a. en
synnerligen sned konkurrenssituation mellan skolmedicin och alternativ
medicin.
Skälen för regeringens förslag
Enligt mervärdesskattelagen är omsättning av sjukvårdstjänst som utförs
av en legitimerad yrkesutövare undantagen från skatteplikt. Sjukvård
som omsätts av de nya legitimerade yrkesutövarna kommer därför vid en
oförändrad lagtext att utan någon särskild åtgärd undantas från
skatteplikt. För att upprätthålla den tydliga gränsdragningen mellan
yrkesutövare som genom anknytningen till legitimationssystemet kan
tillhandahålla skattefri sjukvård och övriga grupper som utför liknande
tjänster måste det anses föreligga en klar presumtion för att sjukvård som
ges av de yrkesutövare som nu föreslås bli legitimerade skall vara
skattefri. Mot att dessa yrkesgrupper skall behandlas på samma sätt som
nuvarande legitimerade yrkesgrupper talar att vissa av yrkesgrupperna
inte i någon större omfattning utför sjukvård i mervärdesskattelagens
mening.
Sjukvårdstjänst som utförs vid sjukhus undantas vidare generellt från
skatteplikt oavsett i vilket led sjukvården utförs och oavsett vem som
utför tjänsten. Eftersom de nya grupperna av legitimerade yrkesutövare,
med undantag av de svenskutbildade kiropraktorerna, endast i mindre
omfattning omsätter sjukvårdstjänster på annat sätt än i anslutning till
sjukhusvård torde inte behovet att ha en regel om undantag från
mervärdesskatteplikt för omsättning av sjukvårdstjänster som utförs med
stöd av legitimation vara lika stark för dessa grupper.
Trots dessa och andra invändningar som kan finnas mot förslaget anser
regeringen att sjukvårdstjänster som tillhandahålls av de nya grupperna
av legitimerade yrkesutövare på samma sätt som nuvarande legitimerade
yrkesutövare skall undantas från mervärdesskatt. Det avgörande skälet
för denna bedömning är att kopplingen till legitimationen utgör en klar
och praktisk avgränsning för vilken typ av sjukvård som är av den art att
den generellt skall kunna stödjas och kontrolleras av det allmänna. De
nya yrken som föreslås få legitimation och den verksamhet de utför
måste även enligt regeringens mening anses uppfylla de krav som EG-
reglerna ställer för att sjukvård skall kunna undantas från mervärdesskatt.
Det är dock viktigt att i detta sammanhang betona att skattefriheten
förutsätter att fråga är om tjänster som utgör sjukvård eller varor och
tjänster som omsätts som ett led i sjukvården.
Särskilt om apotekare och receptarier
Kommittén anför i betänkandet (sid. 484):
Apoteksbolaget AB bedriver apoteksverksamhet i riket och påförs
mervärdesskatt för de sjukvårdstjänster, t.ex. rådgivning, som
tillhandahålls på apoteken av farmaceuter. Dessa tjänster är således f.n.
inte undantagna från skatteplikt. Det föreslagna undantaget från
skatteplikt för sjukvård, som tillhandahålls av legitimerade farmaceuter
påverkar enligt kommitténs mening inte detta skattepliktsförhållande,
då Apoteksbolaget AB, som är vårdgivare i apoteksverksamheten,
enligt 3 kap. 5 § ML inte tillhör den särskilt kvalificerade grupp av
vårdgivare vars sjukvårdstjänster är undantagna från skatteplikt. Vid
sådant förhållande är det som kommittén tidigare anfört utan betydelse
för mervärdesbeskattningen att sjukvårdstjänsten utförs av
legitimerade farmaceuter, anställda hos Apoteksbolaget AB. Om denna
bedömning inte godtas, bör 3 kap. 5 § kompletteras med en
bestämmelse om att sjukvård, tillhandahållen av legitimerade
farmaceuter hos Apoteksbolaget AB, inte undantas från skatteplikt.
Några remissinstanser har uttalat sin tveksamhet avseende kommitténs
tolkning. RSV och de skattemyndigheter som verket i sin tur remitterat
förslaget till har på olika sätt påpekat att författningsförslaget kan leda till

att Apoteket AB kan komma att tillhandahålla skattefri sjukvård. RSV
menar att detta i sin tur skulle kunna innebära att i de fall apotekarna och
receptarierna tillhandahåller sjukvård skulle de varor som tillhandahålls
som ett led i denna vård undantas från mervärdesskatt. I praktiken skulle
det för det fall RSV:s tolkning är korrekt således kunna uppstå en
situation där försäljning på apotek av receptfri medicin skulle vara
skattepliktig vid vanlig försäljning medan den skulle omfattas av
skattefrihet om apotekaren respektive receptarien ger rådgivning
(skattefri sjukvård) i samband med försäljningen. Både RSV och
Kammarrätten i Stockholm föreslår att en precisering sker i lagtexten.
Regeringen anser i likhet med RSV att det kan vara tveksamt om den
nuvarande författningstexten utan förändringar skulle leda till att
Apoteket AB:s aktuella tillhandahållanden av varor och tjänster även
fortsättningsvis skulle vara skattepliktiga. Av denna anledning, och då
apotekarnas och receptariernas verksamhet genom omfattande försäljning
av varor skiljer sig från den verksamhet som övriga legitimerade
yrkesutövare utför, finns det anledning att särskilt klargöra vad som skall
gälla för denna verksamhet.
Apotekares och receptariers tillhandahållande av sjukvårdstjänster
Till följd av att apotekarna och receptarierna föreslås bli legitimerade
kommer deras omsättning av sjukvårdstjänster i enlighet med nuvarande
regler i mervärdesskattelagen att undantas från mervärdesskatt. Att på det
sätt kommittén föreslagit i sitt andrahandsalternativ, dvs. att särskilt
omnämna och undanta verksamheten vid Apoteket AB kan knappast
utgöra någon lämplig lösning. Regeln måste vara generell och kunna
tillämpas även i de fall läkemedelsförsäljning och farmaceutverksamhet
kan komma att bedrivas utanför Apoteket AB. Sjukvårdstjänster som
utförs av legitimerade apotekare och receptarier skall därför i likhet med
övriga legitimerade yrkesgruppers tillhandahållanden av sjukvård i
allmänhet undantas från mervärdesskatt (se dock nedan).
Apotekares och receptariers omsättning av läkemedel och andra varor
Enligt EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv (Rådets sjätte direktiv
77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas
lagstiftning rörande omsättningsskatter Gemensamt system för
mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund) saknas det möjlighet att
generellt undanta försäljning av läkemedel från mervärdesskatt. När det
gäller läkemedel som säljs till sjukhus eller är receptbelagda har Sverige
dock genom anslutningsfördraget fått möjlighet att undanta sådan
försäljning från mervärdesskatt. Någon avsikt att varuförsäljningar
utöver detta särskilda undantag skall omfattas av skattefriheten föreligger
inte från lagstiftarens sida.
Försäljningen av receptfria läkemedel och övriga varor vid
apoteksverksamhet får i huvudsak anses utgöra skattepliktig omsättning
av varor. Detta förhållande måste anses gälla även om det vid
varuförsäljningen kan ingå åtgärder som vid ett separat tillhandahållande
skulle kunna betecknas som en skattefri sjukvårdstjänst. För att undvika
eventuella tveksamheter vid rättstillämpningen föreslår regeringen att det
i lagtexten i 3 kap. 4 § ML särskilt anges att undantaget från
mervärdesskatt inte skall gälla varor som omsätts av apotekare eller
receptarie. Denna begränsning av undantaget gäller således även om
varorna omsätts som ett led i tillhandahållandet av en sjukvårdstjänst. De
sjukvårdstjänster som apotekare och receptarier framför allt torde
tillhandahålla är olika former av läkemedelsrådgivning. I regel erläggs
inte någon separat betalning för rådgivning som apotekare och
receptarier tillhandahåller kunder i samband med läkemedelsköp. Även
om detta skulle ske så måste varuförsäljningen i allmänhet anses vara den
dominerande delen. Detta innebär att i normalfallet måste en
sjukvårdstjänst i form av rådgivning o.dyl. anses som ett underordnat led
till varuförsäljningen och således omfattas av skatteplikt. I de fall
sjukvård tillhandahålls separat utan direkt koppling till en
varuförsäljning kommer dock denna omsättning enligt

huvudregeln inte vara föremål för mervärdesbeskattning.
Läkemedelsrådgivning och andra tjänster som apotekare och receptarier
utför till enskilda kunder och sjukhus och som uppfyller kraven på att
anses som sjukvård enligt mervärdesskattelagen kommer således att
undantas från skatteplikt.
Föreslagna grupper med skyddad yrkestitel
Kommittén har föreslagit att även de grupper som föreslås få skyddad
yrkestitel skall omfattas av undantaget från mervärdesskatt i 3 kap. 5 §
ML. Kommittén anför bl.a. att det inte torde föreligga några
beaktansvärda svårigheter att avgränsa de grupper av yrkesutövare som
föreslås få skyddad yrkestitel och den verksamhet som utförs av dessa
grupper som är hänförlig till sjukvård. Verksamheten som bedrivs av
dessa grupper bedöms också som samhällsnyttig. Statskontoret har i sitt
remissvar uppgett att det inte anser att utredningen i tillräcklig
omfattning belyst konsekvenserna av en utvidgning. RSV har anfört att
förslaget i den delen inger vissa betänkligheter, främst när det gäller
uppkomsten av nya gränsdragningsproblem och risken för att undantaget
i praktiken får ett större tillämpningsområde än som var avsett.
Det främsta skälet enligt ovan för att föreslå att omsättning av tjänster
som utförs av de nya grupperna av legitimerade yrkesutövare skall
undantas från mervärdesskatt är att detta är en naturlig följd av gällande
lagstiftning och att det upprätthåller en klar och praktisk avgränsning av
vad som avses med skattefri sjukvård. Genom att förslaget med särskilt
skyddade yrkestitlar är en ny företeelse och då skälen för att ett yrke skall
erhålla skyddad yrkestitel inte är desamma som för att ett yrke skall ges
legitimation kan, enligt regeringens mening, inte dessa skäl åberopas till
grund för att avvika från den generella skatteplikten i
mervärdesskattelagen. Regeringen befarar i likhet med RSV att det i
stället kan finnas risk för att nya gränsdragningsproblem uppstår, särskilt
i fråga om vad som är sjukvård enligt mervärdesskattelagen. Exakt vilka
åtgärder som audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och
ortopedingenjörer utför som skulle kunna anses utgöra sjukvård enligt
mervärdesskattelagen är vidare osäkert. Regeringen anser därför
sammanfattningsvis att de skäl som har framkommit för att genomföra
kommitténs förslag i denna del inte är tillräckligt starka för att motivera
en förändring av nuvarande reglering.
Alternativa behandlingsformer
Kommittén har inte förordat någon förändring av behörighetsregleringen
för utövare av alternativa behandlingsformer. Kommittén har inte heller
föreslagit några förändringar av dessa utövares mervärdesskattesituation.
Några remissinstanser har dock i sina yttranden anfört att utövare av de
alternativa behandlingsformerna ur mervärdesskattesynpunkt bör
behandlas likvärdigt med sjukvård.
Regeringen anser i likhet med kommittén att det inte finns skäl att
utvidga det särskilda undantaget från skatteplikt för sjukvård till att även
gälla för alternativa behandlingsformer. En utvidgning av undantaget
från skatteplikt skulle medföra stora gränsdragningsproblem. Till detta
kommer att de statsfinansiella kostnaderna för ett undantag från
skatteplikt kan beräknas uppgå till 94 miljoner (utredningens beräkning
enligt 1994 års förhållanden).
6 Kostnadskonsekvenser
6.1 Frågor om mervärdesskatt
Bruttobudgeteffekten för staten av en befrielse från mervärdesskatt för
vissa yrken kan uppskattas med hänsyn till en beräknad förädlingseffekt
av 57 procent vad gäller näringsgrenen SNI 85149 som omfattar icke
legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal, medicinsk service
(laboratorieverksamhet, blodcentraler, syn- och hörselcentraler),
tandhygienistverksamhet, paramedicinsk vård (arbetsterapi,
sjukgymnastik, kurator- och psykologverksamhet) samt
ambulanstransporter. Den formel som kan tillämpas är följande: X x 0,57
x 0,25, där X = omsättningen, 0,57 = förädlingseffekten och 0,25
skattesatsen.
Enligt uppgift från Nordiska läkemedelsnämnden fanns år 1994
närmare 7 000 yrkesverksamma farmaceuter. Cirka 5 700 var verksamma
inom Apoteket AB, cirka 1 000 inom läkemedelsindustrin och övriga,
knappt 300, inom offentlig verksamhet, i första hand Läkemedelsverket
och Farmaceutiska fakulteten. En befrielse från mervärdesskatt beräknas
medföra ett skattebortfall om 50 000 kr (brutto).
Enligt Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter är antalet yrkesverksamma
arbetsterapeuter 6 100. Av dessa var cirka 90 procent anställda hos en
offentlig institutionell vårdgivare. Av återstoden arbetar en del hos staten
och cirka 5 procent eller cirka 300 hos privata vårdgivare eller som fria
yrkesutövare. Vid en grov uppskattning av det antal arbetsterapeuter som
vid en legitimering till skillnad från nuläget skulle befrias från
mervärdesskatt till cirka 80, patientavgiften till cirka 200 kr och antalet
patientbesök per vecka till cirka 40 skulle med tillämpning av den
tidigare i avsnittet angivna formeln skattebortfallet bli omkring 3,5
miljoner kr (brutto).
Det finns omkring 150 tjänster som sjukhusfysiker vid sjukhusen.
Nästan alla sjukhusfysiker är verksamma inom den offentliga hälso- och
sjukvården. Ett 30-tal sjukhusfysiker arbetar som konsulter i privat
näringsverksamhet och liknande som enligt uppgift från Svenska
sjukhusfysikerförbundet ofta redan är skattefri. Någon förändring av
annat än marginell beskaffenhet av skatteplikten till mervärdesskatt om
sjukhusfysikerna legitimeras torde därför enligt regeringens bedömning
inte inträffa.
Enligt uppgifter från Skandinaviska Kiropraktorhögskolan finns det nu
omkring 185 verksamma kiropraktorer som examinerats vid skolan. Med
tidigare redovisat beräkningssätt skulle vid en årlig omsättning av 90
110 miljoner kr skattebortfallet för de svenskutbildade kiropraktorerna
kunna beräknas till cirka 14,5 miljoner kr (brutto).
Sammantaget bedöms reformen leda till ett finansieringsbehov för
staten på 15 miljoner kronor per år.
Regeringen avser att återkomma med förslag till finansiering i
budgetpropositionen för år 1999.

6.2 Tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
Regeringens förslag vad gäller tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen avser företrädesvis att tillskapa nya möjligheter till
åtgärder i enskilda ärenden inför HSAN. Det ekonomiska utfallet av ett
genomförande av förslagen blir under sådana förhållanden i stor
utsträckning beroende av i vilken grad de nya möjligheterna tas i
anspråk. Detta låter sig inte bedömas med någon säkerhet.
Kostnadsbedömningen har därför begränsats till att gälla frågan om de
åtgärdsmöjligheter som föreslagits kan antas netto leda till besparingar
eller kostnadsökningar för det allmänna i de fall de kommer till
användning.
Förslaget om prövotid syftar till att effektivisera de åtgärder som kan
vidtas mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. De ärenden där en
föreskrift om prövotid kan bli aktuell beräknas bli relativt få till antalet.
Möjligen kommer antalet muntliga förhandlingar hos HSAN att öka
något i antal till följd av förslaget. De kostnader som dessa ärenden idag
medför för HSAN och andra instanser bör emellertid endast öka
marginellt om möjligheten att ålägga någon föreskrift om prövotid införs.
Till bilden hör även de kostnadsbesparingar förslaget troligen medför.
Avsikten med föreskrift om prövotid är bl.a. att de legitimerade skall
förmås att upprätthålla en tillräckligt hög nivå när det gäller såväl
teoretiska som praktiska yrkeskunskaper. Detta för med sig att kvaliteten
i vården förstärks, vilket i sig torde leda till att färre fel begås, och
därmed kostnadsbesparingar för det allmänna. Föreskrift om prövotid
skall även kunna användas när det gäller att på ett tidigt stadium ingripa
vid sjukdoms- och missbruksfall bland de legitimerade. Härigenom
förbättras kvaliteten i vården genom att åtgärder sätts in på ett tidigare
stadium. Samhällets kostnader för behandling etc. av personalen i fråga
kan dessutom komma att minska på grund av att åtgärder kommer till
stånd på ett tidigare stadium.
Förslaget om interimistisk återkallelse av legitimation är tänkt att
komma till användning i vissa allvarligare fall. Att uppskatta kostnaderna
för felbehandlingar m.m. som kan bli följden av att en legitimation
enligt nuvarande regler inte kan återkallas interimistiskt är svårt. Även
enstaka felgrepp kan emellertid medföra mycket stor skada. När det
gäller bedrägerier med avseende på t.ex. läkarvårdsersättningar kan det
många gånger bli fråga om mycket stora skador som åsamkas det
allmänna. Detsamma gäller obehöriga förfaranden med utlåtanden till
styrkande av rätt till sjukpenning, pension och andra
socialförsäkringsförmåner. En möjlighet att interimistiskt återkalla
legitimationen borde därför sammantaget kunna medföra besparingar för
det allmänna i de fall den kommer till användning och även ha en viss
förebyggande verkan i andra fall.

6.3 Förändrad instansordning vid överklagande av
HSAN:s beslut m.m.
Förslaget att flytta ned prövningen av mål rörande disciplinpåföljd m.m.
från kammarrätt till länsrätt torde, bl.a. med hänsyn till
domförhetsreglerna i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar, medföra besparingar i förhållande till vad som
gäller i dag (jfr prop. 1993/94:133, s. 54 och prop. 1994/95:27, s. 171 f).
De övriga förslagen, t.ex. att förlänga den absoluta preskriptionstiden,
kan visserligen komma att innebära att antalet överklagade beslut från
HSAN ökar. Sammantaget torde förslagen ändå inte leda till något ökat
resursbehov för domstolsväsendet.
7 Författningskommentar
7.1 Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvård-ens område.
1 kap. Inledande bestämmelser
I detta kapitel finns en innehållsförteckning över lagen samt definitioner
av begreppen hälso- och sjukvård, vårdgivare och hälso- och
sjukvårdspersonal.

1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i fråga om
skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
behörighets- och legitimationsregler (3 kap.),
begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande
åtgärder (4 kap.),
disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. (5 kap.),
Socialstyrelsens tillsyn (6 kap.),
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet (7 kap.), och
ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).

Denna paragraf är ny. I den räknas i förtydligande syfte upp innehållet i
lagens olika kapitel. Uppräkningen är inte uttömmande utan avsedd att ge
läsaren en översiktlig bild över var olika bestämmelser finns.

2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.

Denna paragraf är ny. I paragrafen definieras hälso- och sjukvård genom
hänvisning till hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen samt
verksamhet inom detaljhandel med läkemedel. Att det i paragrafen anges
vad som är hälso- och sjukvård genom hänvisning till bl.a. hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL) innebär givetvis inte att den lagen
automatiskt blir tillämplig på alla personer som vidtar hälso- och
sjukvårdande åtgärder. Denna lag gäller yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område och riktar sig således i första hand till hälso- och
sjukvårdspersonal. Det är t.ex. inte så att hälso- och sjukvårdslagens
allmänna regler om kraven på hälso- och sjukvården genom
hänvisningarna i denna bestämmelse blir tillämpliga på
alternativmedicinska yrkesutövare.

3 § Med vårdgivare avses i denna lag fysisk eller juridisk person som
yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård.
.
I paragrafen definieras begreppet vårdgivare. Innehållet i paragrafen är
hämtat från 2 § tredje stycket lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och
sjukvården (tillsynslagen). På förslag från Lagrådet har i klargörande
syfte lagts till att bestämmelsen omfattar yrkesmässigt bedriven hälso-
och sjukvård.

4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 § använder en
skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar
och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en
legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel som
omfattas av särskilda föreskrifter och personal som är verksam inom den
särskilda giftinformationsverksamheten vid Apoteket Aktiebolag och som
tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som
skall omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
eller
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd
av denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök
i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande
behörighet.

I paragrafen definieras begreppet hälso- och sjukvårdspersonal. De olika
punkterna motsvarar i huvudsak 1 § lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen).
I första punkten anges att vissa yrkesutövare som använder en skyddad
yrkestitel med stöd av förslag till ny bestämmelse i 3 kap. 6 § är att anse
som hälso- och sjukvårdspersonal. Det får bl.a. till följd att vissa
yrkesutövare alltid kommer under Socialstyrelsens tillsyn när de
använder den skyddade yrkestiteln på hälso- och sjukvårdens område.
Det gäller audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och
ortopedingenjörer. Förutsättningen för att en icke legitimerad
yrkesutövare som har rätt att erhålla en yrkestitel som är skyddad skall
bli hälso- och sjukvårdspersonal och därigenom omfattas av samhällets
tillsyn är att han eller hon använder yrkestiteln. Samhällets garanti vad
avser den skyddade yrkestiteln gäller en viss kompetens, dvs. främst en
viss utbildning. Om yrkesutövarna i sin yrkesverksamhet inte utnyttjar
denna möjlighet att använda yrkestiteln blir de inte heller, även om de
uppfyller förutsättningarna för det, automatiskt att betrakta som hälso-
och sjukvårdspersonal och därigenom ställda under samhällets tillsyn.
Sådana yrkesutövare kan givetvis av andra skäl komma under samhällets
tillsyn, t.ex. genom att biträda en legitimerad yrkesutövare i dennes
verksamhet.
Lagrådet har beträffande första punkten anfört att det kan diskuteras
om det är lämpligt att låta frågan om en yrkesutövare utgör hälso- och
sjukvårdspersonal avgöras av om denne använder sin yrkestitel. För såväl
den enskilde yrkesutövaren som för patienter och andra som anlitar
yrkesutövaren måste det, enligt Lagrådet, inte sällan vara svårt att avgöra
om rekvisitet använder är uppfyllt. Det kan vidare vara svårt att avgöra
om en yrkesutövare som använt yrkestiteln kan sluta att använda denna
med verkan att han inte längre räknas som hälso- och sjukvårdspersonal
och vad som i så fall krävs för detta. Lagrådet menar också att det
framstår som ologiskt att en yrkesutövare i sin verksamhet kan åberopa
ett examensbevis utan att han för den skull kan sägas använda den
yrkestitel som har sin grund i beviset. Den föreslagna regleringen befaras
kunna vålla problem i den praktiska tillämpningen. En möjlighet att
tillgodose kravet på tydlighet skulle, enligt Lagrådet, vara att låta en
frivillig registrering hos Socialstyrelsen vara avgörande.
Regeringen har med den föreslagna regleringen haft för avsikt att
skapa ett system som ger ett visst skydd för patienterna utan att för den
skull kräva alltför stora administrativa insatser från samhällets sida. Ett
system som byggde på en registrering hos Socialstyrelsen, skulle kräva
utökade resurser utan att ge motsvarande vinst i fråga om en höjning av
patientsäkerheten. Av denna anledning har regeringen valt ett system
som bygger på användningen av en yrkestitel. Användningen av en
skyddad yrkestitel skall för den vårdsökande garantera att vårdgivaren
har en viss utbildning och står under samhällets tillsyn. Detta innebär att
all vård som ges måste bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Patienter som vänder sig till någon som kanske i och för sig har avlagt
exempelvis en dietistexamen, men inte använder denna i sin verksamhet,
har ingen sådan garanti utan gör detta mer på egen risk.
Avgörande för om en yrkesutövare använder en yrkestitel är hur
yrkesutövaren presenterar sig för aktuella och presumtiva
patienter/klienter. En yrkesutövare kan exempelvis genom skyltning,
annonsering, uppgifter på brevpapper och liknande använda en skyddad
yrkestitel. Därmed ställs han eller hon i sin yrkesutövning under
samhällets tillsyn.
En yrkesutövare med i 3 kap. 6 § angiven utbildning bör, under
förutsättning att en skyddad yrkestitel inte används, kunna ägna sig åt
alternativmedicin. Allt under förutsättning att yrkesutövaren inte av
annan anledning, exempelvis p.g.a. verksamhet i andra punkten, är att
anse som hälso- och sjukvårdspersonal. En reglering av innebörd att en
yrkesutövare som avlagt någon av de i 3 kap. 6 § angivna utbildningarna
aldrig skulle ha rätt att ägna sig åt alternativmedicin skulle, enligt
regeringens uppfattning, utgöra en onödigt stor inskränkning i dessa
yrkesgruppers närings- och yrkesfrihet.
Andra punkten motsvarar 1 § första stycket andra punkten
åliggandelagen. Lagrådet har anfört att en större begreppsmässig
enhetlighet bör eftersträvas i den föreslagna lagen och i förhållande till
terminologin i HSL. Begreppet vård, behandling eller undersökning
har därför bytts ut mot hälso- och sjukvård . Vad som avses med hälso-
och sjukvård anges i 1 § HSL och 1 § tandvårdslagen. Enligt regeringens
uppfattning medför inte detta någon ändring i sak.
I tredje punkten anges på samma sätt som i dag att den som biträder en
legitimerad yrkesutövare blir hälso- och sjukvårdspersonal. Detta gäller
dock inte den som biträder en yrkesutövare som enbart använder en
skyddad yrkestitel med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 6 §. Efter
synpunkter från Lagrådet har motsvarande ändring gjorts som beskrivs
under punkten 2.
Eftersom såväl apotekare som receptarier enligt förslaget skall kunna
erhålla legitimation har personkretsen som omfattas av fjärde punkten
reducerats. Detta har markerats genom att ordet övrig nu inleder
punkten. Frågan om legitimation för apotekare och receptarier diskuteras
under avsnitt 5.3.2.2.
Femte punkten motsvarar 1 § första stycket femte punkten
åliggandelagen.
Av 1 § första stycket sjätte punkten åliggandelagen följer att
arbetsterapeuter under vissa förutsättningar är att anse som hälso- och
sjukvårdspersonal. Eftersom de nu föreslagna reglerna innebär att
arbetsterapeuter kan erhålla legitimation blir de hälso- och
sjukvårdspersonal enligt första punkten.
Sjätte punkten motsvarar 1 § första stycket sjunde punkten
åliggandelagen.
Sjunde punkten motsvarar 1 § första stycket åttonde punkten
åliggandelagen.
De begränsningar i omfattningen av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal som i övrigt gäller i dag och som anges i förarbetena
till åliggandelagen är tänkt att gälla även i fortsättningen. Det avser t.ex.
personal inom rättspsykiatrin och vad gäller s.k. levnadsundersökningar
(jfr. prop. 1993/94:149 s 85f.).
2 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal
I detta kapitel har åliggandelagens allmänna bestämmelser om
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal införts. Begreppet
åligganden har bytts ut mot skyldigheter .
Allmänna skyldigheter
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt
arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som
uppfyller dessa krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och
respekt.

Bestämmelsen motsvarar 2 § åliggandelagen. Efter synpunkter från
Lagrådet har begreppet vård bytts ut mot hälso- och sjukvård . Skälen
härför framgår av författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p.
Lagrådet har vidare anfört att denna bestämmelse liksom 2 och 3 §§ i
detta kapitel utgör en dubbelreglering i förhållande till bestämmelserna i
2 a-2 c §§ HSL. Lagrådet har därför förordat att nu berörda bestämmelser
i ett lämpligt sammanhang omarbetas så att den dubbla regleringen
elimineras. Medan HSL anger kraven på vårdgivarna riktar sig
bestämmelserna i detta kapitel till hälso- och sjukvårdspersonalen och
anger dess skyldigheter. Regeringen avser att i ett annat sammanhang
återkomma till frågan om detta är en onödig dubbelreglering (jfr. dock
prop. 1993/94:149 s. 64 f.).

2 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården skall se till att
patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som finns. Om upplysningar inte kan lämnas till
patienten, skall de i stället lämnas till en närstående till patienten.
Upplysningar skall dock inte lämnas till patienten eller någon
närstående i den utsträckning det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6
§ sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § första
stycket i detta kapitel.

Bestämmelsen motsvarar 3 § åliggandelagen. Efter synpunkter från
Lagrådet har begreppet vård bytts ut mot hälso- och sjukvård . Skälen
härför framgår av författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p.

3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne.
De efterlevande hänsyn och omtanke.

4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med
noggrannhet och omsorg.

5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.

Bestämmelserna motsvarar 4-6 §§ åliggandelagen.

6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en
arbetsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på
en god och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan svarar för att
denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften.

Bestämmelsens första stycke motsvarar 7a § åliggandelagen. Andra
stycket har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.

7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall rapportera till
vårdgivaren om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats
av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.

Bestämmelsen motsvarar 7 a § åliggandelagen. Efter synpunkter från
Lagrådet har begreppet vård, behandling eller undersökning bytts ut
mot hälso- och sjukvård . Skälen härför framgår av
författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p.
Tystnadsplikt m.m.
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad
han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte
att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en patients hälsotillstånd
gäller även i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till
ändamålet med hälso- och sjukvården är av synnerlig vikt att uppgiften
inte lämnas till patienten.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Bestämmelsen motsvarar 8 § åliggandelagen. Efter synpunkter från
Lagrådet har begreppet vården och behandlingen bytts ut mot hälso-
och sjukvården . Skälen härför framgår av författningskommentaren till
1 kap. 4 § 2p.

9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja en
uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för
att den som lämnat uppgiften eller någon närstående till
uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften
röjs. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan
uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 § åliggandelagen, vilken i sin tur
motsvarar 6 a § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. Av förarbetena till 6 a § framgår endast att
bestämmelsen skall motsvara 7 kap. 6 § sekretesslagen i den enskilda
hälso- och sjukvården (prop. 1980/81:28 s. 28). Som Lagrådet påpekat
finns det emellertid skillnader i fråga om tystnadsplikten mellan å ena
sidan offentligt anställda och å andra sidan anställda inom den enskilda
vården. För de offentligt anställda gäller undantag från tystnadsplikten
bl.a enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen för det fall uppgiftsskyldigheten
följer av lag eller förordning och enligt 14 kap. 2 § för det fall en
myndighet behöver uppgiften för t.ex. förundersökning eller rättegång.
För anställda inom den enskilda vården finns enligt 9 § åliggandelagen
inte något undantag. Detta innebär att tystnadsplikten enligt
bestämmelsen i åliggandelagen är absolut. I olika lagstiftningsärenden
har påtalats att tystnadsplikten i princip skall vara densamma för all
hälso- och sjukvårdspersonal oavsett om de arbetar inom allmän eller
enskild hälso- och sjukvård (se t.ex. prop. 1980/81:28 s. 23 och prop.
1981/82:186 s. 26). För att nå den enhetlighet mellan
tystnadspliktsbestämmelserna som avsetts införs därför i förevarande
bestämmelse ett obehörighetsrekvisit, i likhet med det som finns i övriga
tystnadspliktsbestämmelser för den enskilda vården.

10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll,
som han eller hon har fått kännedom om i verksamheten och som har
lämnats dit för att användas som upplysning om eller underlag för
behandling eller annan liknande åtgärd. Som obehörigt röjande anses
inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Bestämmelsen motsvarar 10 § åliggandelagen. I syfte att förklara
obehörighetsrekvisitet och för att nå en enhetlighet med övriga
tystnadspliktsbestämmelser har ett tillägg gjorts om vad som inte ansetts
vara obehörigt röjande.

11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter
1. som gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgifterna i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska
frågor behöver för sin verksamhet,
4. som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande
från högskoleutbildning, eller

5. som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet att ha
körkort eller traktorkort.

Bestämmelsen motsvarar 11 § åliggandelagen.
3 kap. Behörighets- och legitimationsregler
Till detta kapitel har huvuddelen av reglerna i den nuvarande
behörighetslagen överförts. Ansvarsbestämmelser m.m. finns i 8 kap.

1 § I detta kapitel ges bestämmelser för yrkesverksamhet inom hälso-
och sjukvården vad gäller
legitimation,
ensamrätt till yrke,
skyddad yrkestitel,
kompetens som Europaläkare, och
specialistkompetens.

Denna bestämmelse motsvarar i huvudsak 1 § behörighetslagen. Här
anges de särskilda behörighets- och kompetensbevis eller rättigheter som
ett yrke kan erhålla. I paragrafen har begreppet skyddad yrkestitel införts.
Regeringen har närmare diskuterat motiven för detta i avsnitt 5.3.
Legitimation
2 § Den som i enlighet med vad som anges i nedanstående tabell har
avlagt högskoleexamen eller har gått igenom utbildning och som, i
förekommande fall, fullgjort praktisk tjänstgöring skall efter ansökan få
legitimation för yrket.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att
legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om
sökanden hade varit legitimerad.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall i de
fall som anges i tabellen besluta om närmare föreskrifter om vilken
utbildning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för att få
legitimation.

Yrke/Yrkestitel Utbildning Praktisk tjänstgöring
___________________________________________________________

1. apotekare apotekarexamen
2. arbetsterapeut arbetsterapeutexamen
3. barnmorska barnmorskeexamen
4. kiropraktor enligt föreskrifter enligt föreskrifter
5. logoped logopedexamen
6. läkare läkarexamen enligt föreskrifter
7. naprapat enligt föreskrifter enligt föreskrifter
8. optiker optikerexamen
9. psykolog psykologexamen enligt föreskrifter
10. psykoterapeut psykoterapeutexamen
11. receptarie receptarieexamen
12. sjukgymnast sjukgymnastexamen
13. sjukhusfysiker sjukhusfysikerexamen
14. sjuksköterska sjuksköterskeexamen
15. tandhygienist tandhygienistexamen
16. tandläkare tandläkarexamen
___________________________________________________________

En legitimerad psykoterapeut skall i samband med sin yrkesutövning
ange sin grundutbildning.
Bestämmelser om legitimation av yrkesutövare med utländsk
utbildning finns i 12 §.

Denna bestämmelse motsvarar i huvudsak 2, 2 a och 5 §§ i
behörighetslagen. Här anges vilken utbildning och praktisk tjänstgöring
som krävs för att en yrkesutövare skall kunna få legitimation. Andra
stycket motsvarar 3 § första stycket andra meningen behörighetslagen.
Näst sista stycket motsvarar 2 § näst sista stycket behörighetslagen.
I denna bestämmelse regleras enbart legitimationen. Att de yrken som
anges här också genom att erhålla legitimation får skydd för yrkestiteln
regleras i 5 §. För att öka överskådligheten räknas samtliga yrkesgrupper
upp som kan erhålla legitimation. De yrkesgrupper som tillkommit är
apotekare, arbetsterapeuter, receptarier och sjukhusfysiker.

3 § Beteckningen legitimerad får användas endast av den som fått
legitimation enligt 2 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § första stycket behörighetslagen. Genom
paragrafen ges ett generellt skydd för beteckningen legitimerad för
samtliga legitimerade yrkesgrupper. Den som bryter mot bestämmelsen
kan dömas till böter enligt 8 kap. 5 §.
Ensamrätt till yrke
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare,
receptarie och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket
eller som särskilt förordnats att utöva det.

Bestämmelsen motsvarar såvitt avser barnmorska, läkare och tandläkare
6 § behörighetslagen och såvitt avser apotekare och receptarier 7 §
behörighetslagen.
Enligt nuvarande regler erhåller apotekare och receptarier ensamrätt att
utöva sina respektive yrken genom sina yrkesexamina. Eftersom
apotekare och receptarier nu föreslås erhålla legitimation bör deras rätt
att utöva yrket i stället knytas till legitimationen, på samma sätt som i dag
gäller övriga legitimerade yrkesgrupper som har ensamrätt till sina yrken.
Vad gäller det straffbara området regleras detta i 8 kap. 3 och 4 §§.
Skyddad yrkestitel
5 § En i 2 § angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel) får användas endast
av den som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation för yrket
eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
kiropraktor,
naprapat, och
optiker.

I denna paragraf anges att en i 2 § angiven yrkestitel endast får användas
av yrkesutövare som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation
för yrket, eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring. Första stycket
motsvarar i huvudsak 9 § första stycket 1 och 3 behörighetslagen vad
gäller barnmorska, läkare, psykolog, psykoterapeut och tandläkare. För
övriga yrkesgrupper är regleringen ny. Genom att rätten att använda en
skyddad yrkestitel knyts till legitimationen medför bestämmelsen att
rätten att använda en sådan yrkestitel upphör om legitimationen skulle
återkallas.
Enligt 2 § krävs praktisk tjänstgöring bl.a. för att få legitimation som
läkare respektive psykolog. Genom regleringen i förevarande paragraf
ges även möjlighet för yrkesutövare som genomgår sådan praktisk
tjänstgöring för läkare, s.k. AT, och för psykolog, s.k. PTP, att i sin
yrkesverksamhet använda en skyddad yrkestitel och därmed kalla sig
läkare eller psykolog inför exempelvis patienter och kollegor. Rätten att
använda en skyddad yrkestitel kompletteras med bestämmelsen i 7 §.
Den som inte har rätt att använda en skyddad yrkestitel får genom den
bestämmelsen inte heller rätt att använda en titel som kan förväxlas med
en skyddad yrkestitel.
Enligt andra stycket erhåller inte vissa yrken skydd för sina yrkestitlar.
Skälen härför har redovisats i avsnitt 5.3.1.2.

6 § Endast den som har avlagt högskoleexamen som anges i
nedanstående tabell och utövar yrke som anges i tabellen har rätt att
använda den angivna yrkestiteln (skyddad yrkestitel).

Yrke/Yrkestitel Utbildning
___________________________________________________________

1. audionom audionomexamen
2. biomedicinsk analytiker biomedicinsk analytikerexamen
3. dietist dietistexamen
4. ortopedingenjör ortopedingenjörsexamen
___________________________________________________________

Bestämmelser om rätt för yrkesutövare med utländsk utbildning att
använda en skyddad yrkestitel finns i 12 §.

I denna paragraf anges att endast vissa särskilt uppräknade icke
legitimerade yrkesgrupper har möjlighet att använda en skyddad
yrkestitel. Av paragrafen framgår vilken utbildning de måste genomgå
för att erhålla skyddet och vilken titel som därigenom skyddas. I
bestämmelsens sista stycke finns en hänvisning till 12 § som reglerar
rätten för den som utomlands genomgått utbildning att använda en
skyddad yrkestitel. Vad begreppet skyddad yrkestitel för andra än
legitimerade innebär har utvecklats närmare i avsnitt 5.3.3.
Rätten att använda en skyddad yrkestitel kompletteras med
bestämmelsen i 7 §. Den som inte har rätt att använda en skyddad
yrkestitel får genom den bestämmelsen inte heller använda en titel som
kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.

7 § I yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område får den som
saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel inte använda en titel
som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.

Bestämmelsen är avsedd att hindra användandet av yrkestitlar som kan
förväxlas med de som är skyddade enligt 5 och 6 §§. Avsikten är att det
föreslagna skyddet skall vara lika omfattande som det hittills varit för de
yrkesgrupper som enligt nuvarande regler har skyddad yrkestitel. Genom
bestämmelsen utvidgas skyddet till att på motsvarande sätt gälla flertalet
legitimerade yrkesgrupper samt de yrkesgrupper som enligt 6 § kan
erhålla skyddad yrkestitel utan att vara legitimerade. Den som bryter mot
bestämmelsen kan dömas till böter enligt 8 kap. 5 §.
Kompetens som Europaläkare

8 § En legitimerad läkare som har gått igenom av regeringen
föreskriven praktisk utbildning skall efter ansökan få kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare).
En läkare får ange att han eller hon har kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare) endast om han eller hon har
sådan kompetens (skyddad beteckning för Europaläkare).

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 3 a § behörighetslagen.
Specialistkompetens
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom av
regeringen föreskriven vidareutbildning skall efter ansökan få
specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har
specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon
har sådan specialistkompetens (skyddad specialistbeteckning).
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en
specialistsjuksköterskeexamen i högskoleförordningen (1993:100) endast
om han eller hon avlagt en sådan examen (skyddad specialistbeteckning).

Bestämmelsens första och andra stycke motsvarar i huvudsak 4 §
behörighetslagen. Tredje stycket angående skyddad specialistbeteckning
för sjuksköterskor är nytt.
Bakgrunden till regleringen för specialistsjuksköterskor beskrivs
närmare i avsnitt 5.3.1.
Bestämmelser om förfarandet
10 § Frågor om meddelande av legitimation, av särskilt förordnande att
utöva yrke, av kompetens som Europaläkare och som specialist prövas
av Socialstyrelsen.

I paragrafen ges Socialstyrelsen behörighet i frågor om meddelande av
legitimation, särskilt förordnande att utöva yrke, kompetens som
Europaläkare och som specialist. Socialstyrelsen har redan i dag
motsvarande behörighet.
Bemyndiganden
11 § Regeringen får meddela föreskrifter om att utbildningar utöver dem
som anges i 6 § skall ge rätt att använda en skyddad yrkestitel.

Regeringen har, som redovisas i avsnitt 5.3.1.4 gett Högskoleverket i
uppdrag att utarbeta målbeskrivningar för bl.a. yrkesexamina
audionomexamen, biomedicinsk analytikerexamen, dietistexamen och
ortopedingenjörsexamen. Eftersom det är fråga om nya examina kan
upplysningsvis nämnas att regeringen har för avsikt att i förordning ange
vilka tidigare utbildningar som också ska ge rätt för en yrkesutövare att
använda en skyddad yrkestitel.

12 § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får
meddela föreskrifter om att den som utomlands genomgått utbildning
skall få legitimation, rätt att använda en i 6 § angiven skyddad yrkestitel
eller särskilt förordnande att utöva yrke.

Bestämmelsen motsvarar delvis 5 § andra stycket och 8 §
behörighetslagen. Ett tillägg har gjorts med hänsyn till bestämmelserna i
6 § om skyddad yrkestitel för andra än legitimerade.
Prövningar i särskilda fall
13 § Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom
utbildning eller praktisk tjänstgöring som sägs i 2 § förvärvat
motsvarande kompetens, får Socialstyrelsen meddela honom eller henne
legitimation.
Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbildning
som sägs i 6 § förvärvat motsvarande kompetens, får Socialstyrelsen
meddela honom eller henne rätt att använda en skyddad yrkestitel.

Första stycket har sin motsvarighet i 2 § första stycket andra meningen
behörighetslagen. Det kan tänkas förekomma undantagsfall där en person
på annat sätt än genom att avlägga i 2 § angiven examen har skaffat sig
en fullgod kompetens och där det skulle framstå som stötande om
yrkesutövaren inte kunde beredas möjlighet att erhålla legitimation.
Bestämmelsen är således avsedd att vara en ventil som kan tillämpas i
enstaka fall. Den får inte tillämpas så att vissa utbildningar generellt
anses likvärdiga med de i 2 § angivna utbildningarna. Socialstyrelsen
skall självfallet inte ta över den bedömning av utbildningar som det
enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina ankommer
på regeringen att göra. Särskilt kan betonas att bestämmelsen inte tagits
med för att bereda yrkesutövare med annan utbildning än
psykoterapeutexamen möjlighet att erhålla legitimation som
psykoterapeut.
Andra stycket har tillkommit med hänsyn till bestämmelserna i 6 § om
skyddad yrkestitel för andra än legitimerade.
4 kap. Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjuk-
vårdande åtgärder
I detta kapitel återfinns bestämmelserna från lagen (1960:409) om förbud
i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
(kvacksalverilagen). Ansvarsbestämmelserna finns numera i 8 kap.

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt under-
söker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller
därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärder i
förebyggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock
inte den som enligt 1 kap. 4 § tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.

Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § kvacksalverilagen. Här beskrivs när
bestämmelserna i kapitlet är tillämpliga. I 1 § första stycket kvacksalve-
rilagen anges att en förutsättning för att lagen skall vara tillämplig är att
någon utför undersökning, behandling etc. mot ersättning. I förslaget har
detta begrepp ändrats till att gälla den som yrkesmässigt vidtar undersök-
ning, behandling etc. De närmare skälen för denna ändring anges i avsnitt
5.4.1.
Andra stycket i 1 § kvacksalverilagen innehåller en bestämmelse som
anger att lagen inte är tillämplig på läkare samt den personal som står
under Socialstyrelsens tillsyn. Detta stycke har nu tagits bort och ersatts
med meningen att bestämmelserna dock inte gäller den som enligt 1 kap.
4 § är hälso- och sjukvårdspersonal. Någon ändring i sak är inte avsedd
med denna nya formulering. Utgångspunkten är att det är tillåtet för var
och en att vara yrkesverksam på hälso- och sjukvårdens område och i
samband därmed tillämpa t.ex. alternativmedicinska behandlingsmetoder.
Denna frihet begränsas av bestämmelserna i detta kapitel. För den yrkes-
utövare som är hälso- och sjukvårdspersonal finns andra begränsningar,
t.ex. i hälso- och sjukvårdslagen.
I 2 kap. regleras närmare vilka skyldigheter denna personal har. I
2 kap. 1 § anges sålunda att hälso- och sjukvårdspersonal skall utföra sitt
arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Några sådana skyldigheter åvilar inte den som utövar yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område utan att vara hälso- och sjukvårdsper-
sonal. En sådan yrkesutövares verksamhet begränsas främst av förbuden
i 4 kap. 2 § .

2 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte
1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt smittskydds-
lagen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2. behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi
eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3. undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller
under lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under
hypnos,
4. behandla annan med användande av radiologiska metoder,
5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne
lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling, eller
6. prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 2 § kvacksalverilagen.
Första punkten motsvarar i huvudsak 2 § a) i kvacksalverilagen men
tillämpningsområdet är i viss utsträckning utvidgat. Bestämmelsen om-
fattar således inte endast samhällsfarliga sjukdomar enligt smittskydds-
lagen utan samtliga anmälningspliktiga sjukdomar. Andra punkten
motsvarar 2 § b) i kvacksalverilagen. Begreppen kräfta respektive
sockersjuka är utbytta mot begreppen cancer respektive diabetes.
Tredje och fjärde punkten motsvarar 3 § kvacksalverilagen. Femte
punkten motsvarar 2 § d) kvacksalverilagen och sjätte punkten motsvarar
2 § e) kvacksalverilagen.

3 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte undersöka eller
behandla barn under åtta år.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 2 § c) kvacksalverilagen. Bakgrun-
den till den bibehållna åttaårsgränsen har redovisats i avsnitt 5.4.1.
5 kap. Disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m.
I detta kapitel finns bestämmelser som i huvudsak oförändrat motsvarar
lagens (1994:954) om diciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens
område (disciplinpåföljdslagen) regler om disciplinpåföljd och återkallel-
se av legitimation. En ny skyddsåtgärd föreskrift om prövotid har till-
kommit.
Disciplinpåföljdslagens regler om Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnds (nedan HSAN) verksamhet återfinns i sjunde kapitlet och
bestämmelserna om överklagande m.m. i åttonde kapitlet.
Allmänna bestämmelser
1 § Detta kapitel gäller personer som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. I
kapitlet ges bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. prövotid,
3. återkallelse av legitimation,
4. återkallelse av annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, och
5. begränsning av behörighet att förskriva narkotiska och alkoholhal-
tiga läkemedel samt teknisk sprit.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 1 § disciplinpåföljdslagen. I para-
grafen har skyddsåtgärden föreskrift om prövotid införts. Skälen härför
framgår av avsnitt 5.5.1. Innebörden av och förutsättningarna för prövo-
tid anges i 6 §.

2 § Bestämmelserna i 3-5 §§ gäller sådan yrkesutövning inom hälso-
och sjukvården som har betydelse för patientsäkerheten.
Bestämmelsen omfattar därutöver klinisk forskning på människor.

Som framgår av bl.a. författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p. har
Lagrådet haft synpunkter på att terminologin i lagförslaget är oklar. Till
följd härav har bestämmelsen fått en något annorlunda utformning än i
det remitterade förslaget vilket motsvarade 3 § disciplinpåföljdslagen. I
likhet med vad som gäller i dag skall disciplinpåföljd endast kunna
komma i fråga för åtgärder inom hälso- och sjukvården som har eller
hade kunnat riskera patientsäkerheten. Begränsningen av disciplinansva-
ret till fall när patientsäkerheten är i fara medför som tidigare att t.ex.
bemötandefrågor och omhändertagande av avlidna faller utanför
bestämmelsens tillämpningsområde. Av andra stycket framgår att discip-
linansvaret i enlighet med nu gällande bestämmelse även omfattar klinisk
forskning på människor.
Disciplinpåföljd
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör en sådan skyldighet enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8
eller 9 § eller någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för
säkerheten i vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om felet är ringa eller
om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även
den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller
hon deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.

Bestämmelsen motsvarar 4 § disciplinpåföljdslagen. Bestämmelsens
första stycke är utformad enligt Lagrådets förslag.

4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts
till åtal, får ett disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas
eller fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden.
Underrättelse om anmälan enligt 7 kap. 12 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.

Bestämmelsen motsvarar 5 § disciplinpåföljdslagen.

5 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 7 kap. 12 §
eller enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med instruk-
tion för Justitiekanslern.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än tio år efter förseelsen.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 6 § disciplinpåföljdslagen.
I andra stycket förlängs preskriptionstiden från fem år till tio år. Detta
innebär att disciplinpåföljd aldrig får åläggas senare än tio år efter den
förseelse som anmälts. Skälen för detta framgår av avsnitt 5.7.
Prövotid
6 § En prövotid om tre år kan föreskrivas för den som fått legitimation
att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, om denne varit oskicklig
vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig för yrket
och varning inte framstår som en tillräckligt ingripande åtgärd eller inte
kan komma i fråga enligt 2 eller 4 §.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad yrkesutövare som på
grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma
att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.

Genom bestämmelsen införs en regel om föreskrift om prövotid. Före-
skrift om prövotid skall ses som en skyddsåtgärd som också syftar till att
om möjligt förebygga en framtida återkallelse av legitimationen.
I första stycket anges att prövotid kan föreskrivas när en legitimerad
yrkesutövare visat sig oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat
sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Det skall vara fråga om allvarliga
förseelser eller förfaranden för att prövotid skall kunna komma i fråga.
Prövotid kan således föreskrivas när en legitimerad yrkesutövare visat sig
så oskicklig att varning inte bedöms som en tillräckligt ingripande åtgärd.
Förseelsen skall dock inte ha varit så allvarlig att det finns förutsättningar
för att återkalla legitimationen enligt bestämmelsen i 7 § första stycket 1.
Prövotid kan föreskrivas redan vid den första förseelsen om denna är
tillräckligt allvarlig, eller när en legitimerad yrkesutövare tidigare ålagts
en eller flera varningar. Prövotid kan också föreskrivas för förfaranden
som inte avser den egentliga patientvården och förfaranden som lett till
åtal, om förfarandet i fråga har inneburit att den legitimerade visat sig
olämplig att utöva yrket.
Prövotidens längd är tre år. Om inte annat anges börjar prövotiden löpa
omedelbart efter beslutet i enlighet med bestämmelsen i 8 kap. 13 §.
Första stycket är utformat enligt Lagrådets förslag.
I andra stycket anges att prövotid kan föreskrivas i fall då det kan
befaras att den legitimerade på grund av sjukdom eller någon liknande
omständighet, t.ex. missbruk av alkohol eller narkotika, inom en nära
framtid inte kommer att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.
Föreskriften om prövotid har för dessa fall främst syftet att förebygga att
återkallelse av legitimationen blir aktuell till följd av fortsatt missbruk.
Återkallelse av legitimation
7 § Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder
mot återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt
varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses
i första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid kan meddelas ytterligare
en gång.
Har någon som blivit auktoriserad i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 § disciplinpåföljdslagen och anger
grunderna för återkallelse av legitimation. Utöver de hittills gällande
grunderna har i punkten 4 en ny grund tillkommit, som hänför sig till vad
som inträffat under prövotid.
I första stycket 4 stadgas att legitimationen skall återkallas om en
legitimerad yrkesutövare som ålagts prövotid enligt 6 § första stycket
under prövotiden varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat
sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Såväl aktivt handlande som
underlåtenhet skall beaktas. Återkallelse av legitimation blir aktuell även
om det som inträffar under prövotiden inte är likartat med det förfarande
som föranlett föreskrift om prövotid. Detta innebär således att en
legitimerad, som föreskrivits prövotid på grund av oskicklighet vid
utövning av sitt yrke, förlorar sin legitimation om han eller hon under
prövotid genom något förfarande, exempelvis en brottslig gärning, på ett
allvarligt sätt visar sig olämplig att utöva yrket och vice versa. Fjärde
punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I ett nytt andra stycke anges förutsättningarna för att underlåta
återkallelse av legitimation enligt första stycket punkten 4. Återkallelse
får underlåtas om det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl kan t.ex.
vara bristande samband mellan förseelserna, tidsaspekter m.m., men även
att den legitimerade genom egna åtgärder bedöms kunna komma till rätta
med sina brister. Underlåts återkallelse därför att det anses föreligga
särskilda skäl, kan i stället ny prövotid föreskrivas om det anses
motiverat. Föreskrift om ytterligare prövotid skall i princip inte kunna
ske mer än en gång.
Även den som fått legitimation inom hälso- och sjukvården på grund
av auktorisation i ett annat land inom EES kommer att kunna föreskrivas
prövotid. Eftersom grunderna för återkallelse av legitimation enligt första
stycket gäller för en sådan yrkesutövare, kommer han eller hon även att
omfattas av bestämmelsen om interimistisk återkallelse av legitimation
enligt 8 §.

8 § I ett ärende enligt 7 § första stycket 1 eller 4 får legitimationen
återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt,
om det finns sannolika skäl för återkallelse och det är påkallat från
allmän synpunkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare högst
sex månader.

I denna paragraf regleras förutsättningarna för interimistisk återkallelse
av legitimation.
Enligt första stycket krävs att det föreligger sannolika skäl för att den
legitimerade gjort sig skyldig till det som lagts honom eller henne till last
och att detta kommer att leda till en slutlig återkallelse av legitimationen.
Vid misstanke om brott skall de föreliggande omständigheterna vara
sådana att de vid en objektiv bedömning får misstanken att framstå som
berättigad. Sannolika skäl kan ofta föreligga om den legitimerade erkänt
gärningen. I de fall den legitimerade är häktad har kravet på sannolika
skäl prövats av domstol vid i vart fall ett tillfälle. I de fall åtal har väckts

har åklagaren gjort en sannolikhetsbedömning som innefattar om fällande
dom kommer att meddelas. Detta är exempel på omständigheter som
HSAN kan beakta vid sin bedömning av om förutsättningar finns för att
interimistiskt återkalla en yrkesutövares legitimation.
För att en interimistisk återkallelse av legitimationen skall vara möjlig
krävs vidare att en interimistisk återkallelse är påkallad från allmän
synpunkt. Detta krav omfattar patienternas intresse av säkerhet i vården,
men även det allmännas intresse av en riktig tillämpning av systemet
med sjukvårdsersättning och andra socialförsäkringsförmåner. Har
exempelvis genom en arbetsgivares försorg redan vidtagits sådana
åtgärder att dessa intressen får anses tillgodosedda blir bestämmelsen inte
tillämplig.
I andra stycket anges att ett interimistiskt beslut om återkallelse av
legitimation är begränsat till sex månader, med möjlighet till förlängning
om särskilda skäl föreligger. Även om huvudprincipen skall vara att
handläggningen av ärendet inriktas på att snabbt få fram en sådan
utredning som möjliggör slutligt beslut i återkallelseärendet, kan
handläggningen i vissa fall komma att ta längre tid i anspråk. Det kan
bero på att utredningsarbetet är svårt att genomföra på grund av den
legitimerades agerande. Men det kan även ha andra orsaker, som att
åtgärder av en annan myndighet måste inväntas. Därför har öppnats en
möjlighet att förlänga giltighetstiden för ett beslut om interimistisk
återkallelse med ytterligare högst sex månader. Frågan om förlängning
måste prövas innan giltighetstiden löper ut, annars upphör beslutet att
gälla.

9 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade yrkesutövaren
föreläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom eller
henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får
legitimationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av
legitimationen har prövats slutligt.
Har den legitimerade yrkesutövaren inte följt ett föreläggande om
läkarundersökning inom ett år från det att han eller hon fick del av detta,
får legitimationen återkallas.

Bestämmelsen motsvarar 8 § disciplinpåföljdslagen.
Återkallelse av annan behörighet
10 § Annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt 3 kap. får återkallas om den som fått
behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller visat sig olämplig att
utöva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör
återkallas, får den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse
har prövats slutligt.

Bestämmelsen motsvarar 12 § disciplinpåföljdslagen.
Begränsning av förskrivningsrätt
11 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att
förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får
denna behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in
eller begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.

Bestämmelsen motsvarar 9 § disciplinpåföljdslagen.

12 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 11 §, får behörigheten dras in eller begränsas till dess frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats slutligt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.

Bestämmelsen motsvarar 10 § disciplinpåföljdslagen.
Ny legitimation m.m.
13 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
efter ansökan när förhållandena medger det.

Bestämmelsen motsvarar 11 § disciplinpåföljdslagen.
6 kap. Socialstyrelsens tillsyn
I detta kapitel finns bestämmelser som i huvudsak oförändrat motsvarar
lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården (tillsynslagen)
regler om Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården och dess
personal. Frågor om ansvar och överklagande m.m. finns i åttonde
kapitlet (21-24 och 28-29 §§ tillsynslagen).
Vissa redaktionella ändringar har gjorts jämfört med reglerna i
tillsynslagen. Således har bestämmelsen i 2 § tillsynslagen, som anger
vad som avses med hälso- och sjukvård, hälso- och sjukvårdspersonal
respektive vårdgivare, strukits eftersom dessa begrepp definieras i
bestämmelserna i 1 kap. 2-4 §§.
Allmänna bestämmelser

1 § Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av
Socialstyrelsen.
För tillsyn över hälso- och sjukvård inom Försvarsmakten finns
särskilda bestämmelser.

Lagrådet har påtalat att det tydligt bör framgå av lagtexten att den som
bedriver sådan verksamhet som avses i 4 kap. 1 § inte omfattas av
Socialstyrelsens tillsyn enligt 6 kap. Bestämmelsen motsvarar 1 §
tillsynslagen. Den anger att hälso- och sjukvården och dess personal står
under Socialstyrelsens tillsyn. Vad som avses med hälso- och sjukvård
enligt denna lag framgår av 1 kap. 2 §. Regeringen anser att det redan
härav framgår att kvacksalveriverksamhet inte utgör hälso- och sjukvård
och således inte heller kan omfattas av Socialstyrelsens tillsyn annat än i
det begränsade avseende som anges i 8 kap. 8 §. Definitionen av hälso-
och sjukvård utesluter vidare att den som bedriver
kvacksalveriverksamhet skall kunna anses vara vårdgivare enligt
definitionen i 1 kap. 3 §. Något ytterligare klargörande är därför enligt
regeringens mening inte behövligt.

2 § Den som, utan att bedriva hälso- och sjukvård, tar emot uppdrag
från hälso- och sjukvården avseende provtagning, analys eller annan
utredning som utgör ett led i bedömningen av en patients hälsotillstånd
eller behandling, står i denna verksamhet också under tillsyn av
Socialstyrelsen.

3 § Socialstyrelsens tillsyn skall främst syfta till att förebygga skador
och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen skall genom
sin tillsyn stödja och granska verksamheten och hälso- och
sjukvårdspersonalens åtgärder.

Bestämmelserna motsvarar 3-4 §§ tillsynslagen.

4 § Om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller
utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom skall
vårdgivaren snarast anmäla detta till Socialstyrelsen. Om en patient
drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller
sjukdom genom sådan verksamhet som avses i 2 §, skall även den som
bedriver sådan verksamhet anmäla detta till Socialstyrelsen.
I 2 kap. 7 § finns bestämmelser om skyldighet för personalen att
rapportera till vårdgivaren om en patient drabbats av eller utsatts för
risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.

Bestämmelsen motsvarar 5 § tillsynslagen. Efter synpunkter från
Lagrådet har begreppet vård, behandling eller undersökning bytts ut
mot hälso- och sjukvård . Skälen härför framgår av
författningskommentaren till 1 kap. 4 § 2 p.

5 § Den som på grund av anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av detta kapitel
får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt
röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag
eller förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
För den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda vården gäller bestämmelserna i 2 kap.

Bestämmelsen motsvarar 6 § tillsynslagen. Lagrådet har påtalat att det är
svårt att se varför skillnader har gjorts beträffande uppgiftsskyldighet
mellan å ena sidan hälso- och sjukvårdspersonal (jfr. 2 kap. 11 §) och å
andra sidan övrig personal som deltar i vården.
Tystnadsplikt gäller för den personal inom hälso- och sjukvården som
medverkar i vårdarbetet. Tystnadsplikten kan således i vissa fall omfatta
även t.ex. administrativ personal. Att ålägga annan än hälso- och
sjukvårdspersonal sådan uppgiftsskyldighet som omfattas av 2 kap. 11 §
vore enligt regeringens mening, trots bestämmelserna om tystnadsplikt,
mindre lämpligt. Detta till följd av att vårdgivare på grund av den s.k.
inre sekretessen av respekt för patientens integritet bl.a. har att upprätta
rutiner som innebär att endast den del av personalen som i sitt arbete
behöver tillgång till uppgifter om patienten skall få rätt att ta del av dessa
(jfr. t.ex. prop. 1984/85:189 s. 43). Någon samordning av
bestämmelserna om uppgiftsskyldighet på det sätt Lagrådet har anfört
bör därför enligt regeringens uppfattning inte ske.
Anmälan av verksamhet m.m.
6 § Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av
Socialstyrelsens tillsyn enligt detta kapitel skall anmäla detta till
Socialstyrelsen senast en månad innan verksamheten påbörjas.

7 § Anmälan enligt 6 § skall innehålla uppgifter om
1. verksamhetens inriktning,
2. var verksamheten skall bedrivas,
3. vem som är verksamhetschef,
4. vem som svarar för anmälningsskyldighet enligt 4 §,
5. verksamhet som avses i 2 § som anlitas eller avses anlitas, och
6. den patientförsäkring som tecknats för verksamheten.

8 § Om verksamheten helt eller till väsentlig del förändras eller flyttas,
skall detta anmälas till Socialstyrelsen inom en månad efter
genomförandet. Om verksamheten läggs ned, skall det utan dröjsmål
anmälas till Socialstyrelsen.

Bestämmelserna motsvarar 7-9 §§ tillsynslagen.
Socialstyrelsens befogenheter
9 § Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt detta
kapitel och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att
på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat
material som rör verksamheten samt att lämna de upplysningar om
verksamheten som styrelsen behöver för sin tillsyn.
Socialstyrelsen får förelägga den som bedriver verksamheten eller den
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen att lämna vad som begärs. I
föreläggandet får vite sättas ut.

Bestämmelsen motsvarar 10 § tillsynslagen. Socialstyrelsens rätt till
upplysningar, handlingar och annat material som behövs för tillsynen
innefattar även rätten att få ut uppgifter om annan hälso- och
sjukvårdspersonal än den hos vilken uppgiften begärs. Detta innebär
exempelvis att Socialstyrelsen av den behandlande läkaren har rätt att få
ut t.ex. journalhandlingar angående en annan läkare som är patient hos
denne och som misstänks för missbruk.

10 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att
inspektera verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och
hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Den som utför
inspektion har rätt att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen, dock
inte bostäder, som används för verksamheten. Den som utför
inspektionen har rätt att tillfälligt omhänderta handlingar, prover och
annat material som rör verksamheten. Den vars verksamhet eller
yrkesutövning inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid
inspektionen.

11 § Vid inspektion som avses i 10 § har den som utför inspektionen rätt
att av polismyndigheten få den hjälp som behövs för att inspektionen
skall kunna genomföras.

Bestämmelserna motsvarar 11-12 §§ tillsynslagen.
Åtgärder mot vårdgivare m.fl.
12 § Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en
bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens
tillsyn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det
behövs, göra anmälan till åtal.

13 § Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller kraven
på god vård och om missförhållandena är av betydelse för
patientsäkerheten, får styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa
missförhållandena. I föreläggandet får vite sättas ut. Detta gäller även
verksamhet som avses i 2 § om verksamheten medför fara för
patientsäkerheten.

14 § Ett föreläggande enligt 13 § skall innehålla uppgifter om de
åtgärder Socialstyrelsen anser nödvändiga för att de påtalade
missförhållandena skall kunna avhjälpas.

15 § Om ett föreläggande enligt 13 § inte följs och om
missförhållandena är allvarliga, får Socialstyrelsen helt eller delvis
förbjuda verksamheten.

16 § Om det är fara för patienters liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis
förbjuda verksamheten.

17 § Om det finns sannolika skäl för att verksamheten helt eller delvis
kommer att förbjudas enligt 15 eller 16 § och ett sådant beslut inte kan
avvaktas, får Socialstyrelsen tills vidare helt eller delvis förbjuda
verksamheten.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
synnerliga skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare sex
månader.

Bestämmelserna motsvarar 13 18 §§ tillsynslagen.
Åtgärder mot hälso- och sjukvårdspersonal
18 § Om Socialstyrelsen anser att det finns skäl för disciplinpåföljd,
föreskrift om prövotid, återkallelse av legitimation, återkallelse av annan
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården eller begränsning
av förskrivningsrätt enligt 5 kap., skall styrelsen anmäla detta hos Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Bestämmelsen motsvarar 19 § tillsynslagen. Tillägg har dock gjorts om
att även föreskrift om prövotid skall anmälas till HSAN.

19 § Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 §, göra
anmälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas är
skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket
fängelse är föreskrivet.
Särskilda regler gäller för åtal för brott enligt 6 § lagen (1991:115)
om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.

Bestämmelsen motsvarar 20 § tillsynslagen. Lagrådet har anfört att
skyldigheten att göra åtalsanmälan även bör omfatta fall där prövotid
eller återkallelse kan övervägas. Förhållandet har inte berörts vare sig av
utredningen eller remissinstanserna. Regeringen saknar därför underlag
att nu göra någon förändring.
Register
20 § Socialstyrelsen skall föra ett automatiserat register över
verksamheter som anmälts enligt detta kapitel. Registret får användas för
tillsyn och forskning samt för framställning av statistik.

Bestämmelsen motsvarar 25 § tillsynslagen.

21 § Registret får innehålla uppgifter om
1. namn eller firma och personnummer eller organisationsnummer för
den som bedriver verksamheten,
2. var verksamheten bedrivs,
3. verksamhetens inriktning,
4. verksamhetens omfattning,
5. antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
6. verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7. patientförsäkring,
8. när inspektion gjorts,
9. datum för Socialstyrelsens beslut angående verksamheten, och
10. när anmälan enligt 4 § gjorts.
Registret får inte innehålla uppgifter om enskilda patienter.

22 § Uppgifter enligt 21 § första stycket 8-10 som har förts in i registret
skall tas bort efter fem år eller då verksamheten lagts ned. Övriga
uppgifter som har förts in i registret skall tas bort när nya uppgifter
kommer in eller då anmälan görs om att verksamheten lagts ned.

Bestämmelserna motsvarar 26 respektive 27 § tillsynslagen.
7 kap. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet
I detta kapitel har införts de bestämmelser i disciplinpåföljdslagen (13-
34 §§) som behandlar HSAN:s verksamhet. Hänvisningar till paragrafer i
disciplinpåföljdslagen har ändrats till hänvisningar till motsvarande
bestämmelser i främst femte kapitlet. Frågor om överklagande m.m.
finns i åttonde kapitlet (35-40 §§).
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Ansvarsnämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§.

Bestämmelsen motsvarar 13 § disciplinpåföljdslagen förutom att
hänvisningen i andra stycket nu också omfattar den nya åtgärden
föreskrift om prövotid.

2 § Ansvarsnämnden består av en ordförande och åtta andra ledamöter.
De utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie
domare. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera
ställföreträdare. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit
ordinarie domare. För varje annan ledamot skall det finnas ett
tillräckligt antal ersättare som skall utses för samma tid som ledamoten.

3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och sex andra
ledamöter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter
kallas. Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.

Bestämmelserna motsvarar 14 respektive 15 § disciplinpåföljdslagen.

4 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 § första
stycket eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 8 §, 9 § andra stycket,
10 § andra stycket eller 12 §, eller om utdömande av vite enligt 10 § i
detta kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om det
finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd och beslutet inte gäller en fråga av principiell
beskaffenhet,
3. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i
fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 9 § tredje stycket då
den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

Bestämmelsen har i huvudsak tagits över från disciplinpåföljdslagens
16 §.
Hänvisningen till 5 kap. 8 § innebär att ordföranden inte ensam får
fatta beslut om interimistisk återkallelse av legitimation när
yrkesutövaren varit grovt oskicklig eller visat sig uppenbart olämplig att
utöva yrket.
Ordförandens möjlighet att ensam få fatta beslut i ärenden om
disciplinpåföljd utvidgas på sätt som har utvecklats i avsnitt 5.8.

5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare
tillämpas.

6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i 29
kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.

Bestämmelserna motsvarar 17-18 §§ disciplinpåföljdslagen.
Handläggning i ansvarsnämnden
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten
inte själv kan anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6-13 §§ tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att göra anmälan i sådana ärenden som avses i första
eller andra stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.

Bestämmelsen motsvarar 19 § disciplinpåföljdslagen. Hänvisningen i
andra stycket omfattar nu också den nya åtgärden föreskrift om prövotid.

8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen
och vara egenhändigt undertecknad samt innehålla uppgifter om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, födelsetid och
postadress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om de kan lämnas utan
särskild utredning, uppgifter om dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld, och
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller
ansökan.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.

9 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren
eller sökanden att inom en viss tid komma in med kompletterande
uppgifter vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.

10 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen att ge in patientjournaler eller andra handlingar
som behövs för utredningen. I föreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms
ut av nämnden.

11 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma,
när det kan antas vara till fördel för utredningen.

12 § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser.
Mottagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.

13 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte
ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig
förhandling.
Av svaret skall det framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange
skälen för sin inställning och de omständigheter som åberopas.

14 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket gäller 40 kap.
2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som
är skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt
föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.

15 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla
en skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära
detta hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall
höras eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga
delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom
huvudförhandling.

16 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får
föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd att det inte utgör
hinder för ärendets vidare handläggning och avgörande om han eller
hon uteblir.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på
ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.

17 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 9 § första och andra styckena, 10 §
andra stycket och 12 § första stycket .

Bestämmelserna motsvarar 20 30 §§ disciplinpåföljdslagen.
Överlämnande av vissa ärenden
18 § En anmälan som gäller arbetstagare får helt eller delvis
överlämnas av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som
kan ankomma på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets
behandling i nämnden inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att
tillvarata patientens rätt.

19 § Om en anmälan till ansvarsnämnden innehåller klagomål över
brister i kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen
hos ett landsting eller en kommun eller över något annat liknande
förhållande och om det finns grundad anledning att anta att anmälan
inte kan föranleda disciplinpåföljd enligt denna lag, får nämnden
överlämna anmälan i den delen till landstinget eller kommunen för
åtgärd.

20 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de förutsättningar för
anmälan till åtal som anges i 6 kap. 19 § föreligger, skall nämnden göra
en sådan anmälan.

Bestämmelserna motsvarar 31-33 §§ disciplinpåföljdslagen.

21 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om
disciplinpåföljd eller om prövotid, återkallelse eller begränsning av
behörighet som prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller
Justitiekanslern finns i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § tredje stycket lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.

Bestämmelsen motsvarar 34 § disciplinpåföljdslagen. Bestämmelsen
omfattar nu också den nya åtgärden föreskrift om prövotid.
8 kap. Ansvarsbestämmelser, överklagande m.m.
I detta kapitel finns bestämmelser om straffansvar för den som underlåter
att göra föreskriven anmälan till Socialstyrelsen eller överträder förbud
enligt 6 kap. Dessa bestämmelser motsvarar tillsynslagens
ansvarsbestämmelser.
I detta kapitel finns vidare bestämmelser om ansvar för överträdelse av
förbud enligt 3 kap. Dessa bestämmelser motsvarar behörighetslagens
ansvarsbestämmelser.
Här finns också bestämmelser om ansvar vid överträdelse av 4 kap.
Dessa bestämmelser motsvarar kvacksalverilagens ansvarsbestämmelser.
Vidare finns här bestämmelser om överklagande av HSAN:s beslut i
ansvarsärenden enligt 7 kap. Dessa bestämmelser motsvarar
disciplinpåföljdslagens bestämmelser, dock att överklagande skall göras
hos allmän förvaltningsdomstol.
Slutligen finns här bestämmelser om överklagande av beslut av
Socialstyrelsen samt bemyndigande för regeringen att meddela
ytterligare föreskrifter etc. Dessa bestämmelser är överförda från
behörighetslagen, kvacksalverilagen, tillsynslagen och åliggandelagen.
Ansvarsbestämmelser
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar verksamhet eller i
väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha gjort föreskriven
anmälan till Socialstyrelsen enligt 6 kap. 6-8 §§ döms till böter.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet fortsätter att bedriva
verksamhet i strid med förbud enligt 6 kap. 15-17 §§ döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Bestämmelserna motsvarar 21-22 §§ tillsynslagen.

3 § Om en läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
eljest har upphört, eller en läkare som har begränsad behörighet,
obehörigen och mot ersättning utövar läkaryrket, döms han eller hon till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmelsen motsvarar 10 § första stycket första meningen
behörighetslagen. Att obehörigen utöva läkaryrket är enligt förevarande
paragraf endast straffbelagt enligt denna lag för läkare vars legitimation
eller behörighet har återkallats eller som har begränsad behörighet.
Övriga begränsningar i rätten att utöva hälso- och sjukvårdande åtgärder
finns i 4 kap. och är straffbelagda enligt 8 kap. 6 §.
Lagrådet har i sitt yttrande beträffande förevarande bestämmelse bl.a.
anfört att det kan hävdas att denna bestämmelse inte är tillämplig om
exempelvis en läkare, vars legitimation har återkallats, utan åberopande
av sin tidigare behörighet bedriver verksamhet som är tillåten enligt
4 kap. Enligt Lagrådets mening måste sambandet mellan förevarande
straffbestämmelse och bestämmelserna i 3 kap. 4 § och 4 kap. klarläggas.
Svårigheten att avgränsa och definiera vad som avses med läkaryrket
har medfört att paragrafen fått den föreslagna utformningen (jfr. även
Lagrådets yttrande i beredningen av den nuvarande behörighetslagen,
prop. 1983/84:179 s. 45-47). Regleringen motsvarar, som ovan angetts,
vad som i dag gäller enligt behörighetslagen. Regeringen anser att det
inte är motiverat att nu utvidga det straffbara området för obehörigt
utövande av läkaryrket. En delegitimerad läkare är på grund av
förevarande bestämmelse förhindrad att utöva läkaryrket, även om han
eller hon inte ägnar sig åt sådan verksamhet som enligt 4 kap. är
förbehållen hälso- och sjukvårdspersonal. En delegitimerad läkare kan
således aldrig komma att omfattas av regleringen i 4 kap. Denna
konsekvens av delegitimeringen motiveras med att en delegitimering är
ett allvarligt ingrepp. Läkaryrket är också ett riskfyllt yrke, vilket i sin tur

motiverat ensamrätten till yrket. För en patient kan det vara svårt att veta
att den som ena dagen är legitimerad läkare, nästa dag kanske är
delegitimerad.

4 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den
yrkesverksamhet som utövas av den som har legitimation som
tandhygienist eller som har föreskriven kompetens som tandhygienist
eller tandsköterska.

Bestämmelsen motsvarar 10 § första stycket andra meningen och andra
stycket behörighetslagen. I förtydligande syfte har bestämmelserna som
gäller ansvar för den som obehörigen utövar tandläkaryrket brutits ut till
en särskild paragraf.
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att räckvidden av straffbestämmelsen
i paragrafens första stycke måste analyseras och preciseras. I det
sammanhanget har Lagrådet ställt frågan hur bestämmelsen förhåller sig
till verksamhet som avses i 4 kap. 1 §. Vidare menar Lagrådet att
paragrafens andra stycke, läst enligt sin ordalydelse, kommer i konflikt
med vad som sägs i 3 kap. 4 § om ensamrätt till tandläkaryrket. Lagrådet
anser att det framstår som tveksamt om tandläkaryrket över huvud taget
kan utövas av annan än den som avlagt tandläkarexamen. Lagrådet har
därför uppfattningen att bestämmelserna i andra stycket kan undvaras.
När det gäller tandläkaryrket anser regeringen att den ensamrätt till
yrket som stadgas i 3 kap. 4 §, kompletterad med straffbestämmelsen i
förevarande paragraf utgör en tillräckligt tydlig reglering. Regleringen
har funnits sedan en lång tid tillbaka utan att någon svårighet i
tillämpningen har uppkommit. Regeringen anser inte att det finns någon
anledning att inskränka det straffbara området enligt förevarande
paragrafs första stycke genom att utforma bestämmelsen i enlighet med
8 kap. 3 §.
Enligt regeringens uppfattning ansluter den verksamhet som bedrivs av
legitimerade tandhygienister, tandhygienister med föreskriven kompetens
som tandhygienist och tandsköterskor i vissa delar mycket nära till
tandläkarverksamhet. Till någon del kan också dessa yrkesgruppers
verksamhet definieras som tandläkarverksamhet. För att undvika
gränsdragningsproblem vid definitionen av det straffbara området anser
regeringen att regleringen i paragrafens andra stycke måste finnas kvar.
Regleringen i andra stycket skall ses som ett begränsat undantag från
bestämmelsen om ensamrätt i 3 kap. 4 § och regeringen anser därför att
det inte föreligger någon konflikt mellan 8 kap. 4 § och regleringen i
3 kap. 4 §.

5 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 5-7 § döms till
böter.

Bestämmelsen motsvarar delvis 10 § fjärde stycket behörighetslagen.
Genom bestämmelsen straffbeläggs obehörigt användande av huvuddelen
av de yrkestitlar där yrket är legitimerat. Undantag görs dock för
kiropraktorer, naprapater och optiker. Regeringen har i avsnitt 5.3.2
redovisat skälen för varför dessa titlar inte skall vara skyddade.
Dessutom straffbeläggs i förevarande paragraf obehörigt användande av
vissa skyddade yrkestitlar. Detta gäller för yrkena audionom,
biomedicinsk analytiker, dietist och ortopedingenjör. Slutligen
straffbeläggs i paragrafen obehörigt användande av en titel som kan
förväxlas med en skyddad yrkestitel.

6 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller som
under utövning av verksamhet som sägs i 4 kap. uppsåtligen eller av
oaktsamhet tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är
ringa, eller framkallar fara för sådan skada, döms, om gärningen inte är
belagd med straff enligt 3 eller 4 § i detta kapitel, till böter eller fängelse
i högst ett år. Detta gäller oavsett om skadan eller faran orsakats av
olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.

Bestämmelsen motsvarar 7 § kvacksalverilagen. Uttrycket hälsofarligt
kvacksalveri har tagits bort. I stället anges att den som bryter mot
bestämmelserna döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7 § Till ansvar enligt 3-6 §§ skall inte dömas om gärningen är belagd
med strängare straff i annan lag.

Flera av de förfaranden som beskrivs i 3-6 §§ kan vara straffbelagda
enligt främst brottsbalkens regler, då närmast bestämmelserna i tredje
och fjärde kapitlena. Om gärningen således skulle vara belagd med ett
strängare straff i någon annan lag har dessa regler företräde.
Vitesföreläggande m.m.
8 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till
brott som anges i 6 §, får Socialstyrelsen meddela förbud för honom eller
henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i
4 kap. Ett sådant förbud får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket får inte dömas
till straff för gärning som omfattas av vitesförbudet.

Bestämmelsen motsvarar till viss del 9 § kvacksalverilagen. Begreppet
hälsofarligt kvacksalveri har utmönstrats, jfr. 6 § ovan. I första stycket
andra meningen har en ny regel om möjlighet att förena förbudet med
vite införts.
I andra stycket har införts en bestämmelse som erinrar om att den som
överträtt ett vitesförbud enligt första stycket inte samtidigt kan dömas till
straff för att ha utövat verksamhet som omfattas av vitesförbudet.
Överklagande av ansvarsnämndens beslut
9 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Bestämmelsen motsvarar 35 § disciplinpåföljdslagen. Överklagande av
beslut enligt disciplinpåföljdslagen sker för närvarande till kammarrätten.
Ändringen innebär en anpassning till den reformering av
instansordningen som genomförts i de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Detta innebär att HSAN:s beslut kan överprövas av länsrätt. Det krävs
prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

10 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 7 kap. 7 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot, eller
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att överklaga beslut om disciplinpåföljd, prövotid eller i
behörighetsfråga med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Sådant överklagande skall ske
inom tre veckor från det att beslutet har meddelats.

Bestämmelsen motsvarar 36 § disciplinpåföljdslagen. I tredje stycket har
ett tillägg gjorts om att JO och JK:s rätt att överklaga även omfattar
beslut om prövotid.

11 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 10 § får överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

Bestämmelsen motsvarar 37 § disciplinpåföljdslagen.

12 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga
beslutet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot en ledamot av nämnden eller en
invändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 7 kap. 10 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite, eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.

Bestämmelsen motsvarar 38 § disciplinpåföljdslagen.

13 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6 13 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid upphävts till följd av be-
slut av domstol efter överklagande, men föreskrivs därefter ändå prövo-
tid, skall endast den tid under vilken prövotid pågått räknas in i prövo-
tiden.

Bestämmelsens första stycke motsvarar i huvudsak 39 §
disciplinpåföljdslagen. Hänvisningen till 5 kap. 6 13 §§ omfattar därut-
över den nya åtgärden föreskrift om prövotid. Beslut angående sådana
skyddsåtgärder gäller således omedelbart om inte annat anges i beslutet.
I andra stycket har införts en bestämmelse som innebär att tid under
vilken verkställighet av beslutet inte ägt rum, t.ex. till följd av ett beslut
om inhibition, inte skall räknas in i prövotiden. Prövotiden kommer
härigenom om den senare slutligt fastställs att förlängas med
motsvarande tid.

14 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
Bestämmelsen i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om
förvaltningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål där
ansvarsnämnden fattat beslut enligt denna lag.

Första stycket motsvarar 40 § disciplinpåföljdslagen.
Genom förslaget om ändrad instansordning blir bestämmelsen om
allmän tvåpartsprocess i förvaltningsprocesslagen tillämplig om inte ett
uttryckligt undantag görs. I andra stycket har därför införts en
bestämmelse som innebär att partsställningen förblir densamma som
enligt nuvarande regler.
Överklagande av Socialstyrelsens beslut m.m.
15 § Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol
meddelar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i
beslutet.

Bestämmelsen motsvarar 11 § andra stycket behörighetslagen, 11 § andra
stycket kvacksalverilagen samt till en del 23 § tillsynslagen. Beslut av
Socialstyrelsen eller av allmän förvaltningsdomstol i frågor enligt denna
lag skall gälla omedelbart om inte annat förordnas.

16 § Socialstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om beslutet gäller
1. behörighet, rätt att använda en skyddad yrkestitel och legitimation
enligt 3 kap.,
2. förbud att utöva verksamhet enligt 8 §,
3. föreläggande enligt 6 kap. 9 § att lämna upplysningar, handlingar
eller annat material,
4. föreläggande enligt 6 kap. 13 § att avhjälpa missförhållanden i
verksamheten,
5. förbud att driva verksamhet enligt 6 kap. 15 eller 16 §, eller
6. förbud tills vidare att driva verksamhet enligt 6 kap. 17 §.
Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Bestämmelsen motsvarar 11 § första och tredje stycket behörighetslagen
och 24 § tillsynslagen. Vidare anges att Socialstyrelsens beslut enligt 8 §
får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Bemyndiganden
17 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. behörighet och legitimation för hälso- och sjukvårdspersonalen,
2. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen om detta behövs till
skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt,
3. att anmälan enligt 6 kap. 6 § skall innehålla uppgifter utöver dem
som anges i 6 kap. 7 §, om det är av särskilt värde för tillsynen, och
4. hur anmälningsskyldigheten enligt 6 kap. 4 § första stycket skall
fullgöras.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.

Bestämmelsen motsvarar 12 § behörighetslagen, 12 § åliggandelagen och
28-29 §§ tillsynslagen.

7.2 Förslaget till lag om införande av lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
1 §
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Vid
ikraftträdandet upphör kvacksalverilagen, behörighetslagen,
åliggandelagen, disciplinpåföljdslagen och tillsynslagen att gälla,
eftersom den nya lagen ersätter dessa lagar.

2 §
I denna paragraf förklaras vad som i denna lag menas med
behörighetslagen, disciplinpåföljdslagen, tillsynslagen och den nya lagen.

3 §
Enligt gällande bestämmelser i 7 § behörighetslagen är rätten att utöva
yrke som apotekare och receptarie förbehållet den som avlagt apotekar-
respektive receptarieexamen. Av 3 kap. 2 § den nya lagen följer att
apotekare och receptarier efter ansökan kan få legitimation för yrket. I
3 kap. 4 § den nya lagen framgår att enbart den som har legitimation för
yrket har rätt att utöva apotekare- och receptarieyrket. Genom den
aktuella övergångsbestämmelsen föreskrivs att behörighetslagens regler
om rätten att utöva yrke som apotekare eller receptarie skall gälla till
utgången av år 1999. Detta för att ge personer som i dag har
examensbevis för utbildningen tillräcklig tid att ansöka om och erhålla
legitimation.

4-5 §§
Bestämmelserna har överförts från övergångsbestämmelserna till
behörighetslagen.

6 §
Genom bestämmelsen ges regeringen bemyndigande att föreskriva vilka
utbildningar som vid ansökan om legitimation som sjukhusfysiker under
viss tid skall anses likvärdiga med sjukhusfysikerexamen.

7 § De i bestämmelsen uppräknade yrkesgrupperna får enligt den nya
lagens 3 kap. 2 § möjlighet att erhålla legitimation. Utan legitimation är
det, enligt 3 kap. 5 §, inte tillåtet för dessa yrkesgrupper att använda sin
yrkestitel. Under en övergångsperiod bör det vara möjligt att använda
respektive yrkestitel utan att ha erhållit legitimation för yrket.
Prövotid
8 §
Beträffande såväl sakliga som processuella ändringar är huvudregeln
inom förvaltningsrätten den, att nya bestämmelser tillämpas omedelbart
vid ikraftträdandet. De skall således tillämpas även i pågående mål eller
ärenden såvida inte annat särskilt angetts eller följer av
omständigheterna.
När det gäller föreskrift om prövotid medför emellertid
legalitetsprincipen att sådan inte bör beslutas i övergångsfall. Eftersom
de nya bestämmelserna innebär en skärpning jämfört med vad som
tidigare gällt, följer av principen att de nya bestämmelserna inte bör leda
till strängare påföljd för förseelser begångna innan de nya
bestämmelserna trätt i kraft, jfr. 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 §
lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Med hänsyn härtill skall
prövotid inte föreskrivas i fall där de omständigheter som åberopas
enbart hänför sig till tid före ikraftträdandet.
Verksamhetstillsyn
9 §
Tillsynslagen trädde i kraft så sent som den 1 januari 1997.
Övergångsbestämmelserna till lagen behöver därför vara kvar ytterligare
en tid.
Äldre ärenden om disciplinpåföljd
10 §
Bestämmelser som gällde före disciplinpåföljdslagens ikraftträdande
skall tillämpas på de ärenden som kom in till HSAN före denna tidpunkt.
Preskription
11 §
I 5 kap. 5 § andra stycket den nya lagen har införts en ny
preskriptionsregel innebärande att disciplinpåföljd inte får åläggas senare
än tio år efter det att förseelsen har ägt rum. Bestämmelsen utökar i viss
mån utrymmet för disciplinpåföljd. Det följer av allmänna principer att
den nya bestämmelsen inte får leda till möjlighet till påföljd för
förseelser begångna innan den nya lagen trätt i kraft, och som enligt äldre
bestämmelser hade hunnit preskriberas. Förseelser som är begångna före
den nya lagens ikraftträdande skall därför preskriberas enligt äldre
bestämmelser.
Överklagande
12 §
Förslaget i den nya lagen om nedflyttning till länsrätt samt kravet på
prövningstillstånd i kammarrätt skall träda i kraft den 1 januari 1999. För
dessa ändringar bör övergångsvis gälla att varje beslut som meddelats
före ikraftträdandet skall överklagas enligt äldre bestämmelser.
Övriga bestämmelser
13 §
Bestämmelsen syftar till att underlätta övergången från det gamla
regelsystemet till det nya.

7.3 Förslaget till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)
2 a §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande åliggandelagen.

15 §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande behörighetslagen.

29 §
I paragrafens andra stycke föreslås att annan än chefsöverläkare skall
kunna vara verksamhetschef för en enhet där det bedrivs psykiatrisk
tvångsvård. En chefsöverläkare skall även fortsättningsvis utöva
verksamhetschefens uppgifter i den del av vården som regleras i
tvångspsykiatrilagarna. Verksamhetschefens och chefsöverläkarens
funktioner kan således läggas hos en och samma person, eller skiljas åt
om vårdgivaren så anser befogat. I tredje stycket anges på motsvarande
sätt vad som gäller rörande tvångsisolering enligt smittskyddslagen.
Ändringarna i bestämmelsen har utformats enligt förslag från Lagrådet.
7.4 Förslaget till lag om ändring i patientjournallagen
(1985:562)
9 §
Första stycket i paragrafen har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande behörighetslagen.
I tredje stycket har den ändringen gjorts att arbetsterapeuter och
sjukhusfysiker borttagits. Detta på grund av att de enligt lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område föreslås kunna få
legitimation för yrket och därför i fortsättningen kommer att omfattas av
första stycket i 9 § patientjournallagen.

16 §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande åliggandelagen

7.5 Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen
(1996:799)
5 §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande åliggandelagen.

7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:181) om
försäljning av teknisk sprit m.m.
5 c §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande disciplinpåföljdslagen.

7.7 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen
(1992:859)
22 c §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande disciplinpåföljdslagen.

7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika
6 §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande disciplinpåföljdslagen.

7.9 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen
(1985:125)
14 §
Paragrafens innehåll har justerats i anledning av att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ersätter den
nuvarande behörighetslagen.

7.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän
6 §
I 5 kap. 6 § lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
har införts en ny regel om föreskrift om prövotid. Prövotid kan endast
föreskrivas en legitimerad yrkesutövare, och blir aktuell endast vid så
allvarliga förseelser att varning inte anses vara en tillräckligt ingripande
åtgärd. Förseelsen skall dock inte ha varit så allvarlig att förutsättningar
föreligger att återkalla legitimationen. JO skall, på samma sätt som när
det är fråga om disciplinärt förfarande eller återkallelse av legitimation,
kunna göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om åtgärden.
JO:s anmälningsrätt skall inte heller vad gäller föreskrift om prövotid
omfatta ärenden där grunden för yrkandet är sjukdom eller annan
liknande omständighet.

7 §
JO:s möjlighet att föra talan om ändring i ett beslut mot hälso- och
sjukvårdspersonal vid domstol skall även omfatta beslut om föreskrift om
prövotid.

7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn
6 §
Den ändring som har gjorts i första stycket motsvarar den ändring som
gjorts i 6 § tredje stycket JO-instruktionen.

7 §
Justitiekanslerns möjlighet att föra talan om ändring i ett beslut mot
hälso- och sjukvårdspersonal vid domstol skall även omfatta beslut om
föreskrift om prövotid.

7.12 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
3 kap.
4 §
Genom lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
införs legitimation för bl.a. apotekare och receptarier. Gällande
bestämmelser om undantag från mervärdesskatteplikt för omsättning av
tjänster som utgör sjukvård utförd av någon med särskild legitimation att
utöva yrke inom sjukvården bör omfatta även dessa yrkesgrupper. I ett
nytt fjärde stycke anges dock särskilt att den omsättning av varor som
legitimerade apotekare och receptarier omsätter inte skall undantas från
mervärdesskatteplikt. Det kan dock noteras att det särskilda undantaget i
3 kap. 23 § 2 mervärdesskattelagen för receptbelagda läkemedel m.m.
kvarstår. Förslaget kommenteras vidare i den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.11.

Sammanfattning av kommitténs förslag,
(SOU 1996:138)
Kommitténs uppdrag
Kommitténs främsta uppgift har varit att göra en samlad översyn av
principerna för legitimation och behörighet och mot bakgrund av
översynen lämna förslag bl.a. i fråga om legitimation och
behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso- och
sjukvården och närliggande områden. Översynen har även omfattat den
s.k. kvacksalverilagen.
Enligt direktiven som fogas till betänkandet som bilaga har det också
varit kommitténs uppgift att under utredningsarbetet fästa särskild vikt
vid konsekvenserna av dels Sveriges närmande till EU, dels den
avreglering av vissa vårdutbildningar som skett genom högskolereformen
och dels de ökade möjligheterna till privat verksamhet, som öppnar sig
för olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården.
Kommittén har därutöver haft i uppgift att studera flera andra frågor
med anknytning till främst behörighetsregleringen. Dessa frågor
kommenteras nedan under särskilda rubriker.
Nuvarande regleringar
De grundläggande målen för hälso- och sjukvården i Sverige finns i
hälso- och sjukvårdslagen. Där anges bl.a. att hälso- och sjukvården skall
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Med god vård menas
bl.a att vården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov
av trygghet i vården och behandlingen.
För att uppnå målet om en god vård ställer samhället olika krav på
hälso- och sjukvården. Det gäller såväl krav på hälso- och sjukvårdens
organisation och utformning dess verksamhet som på hälso- och
sjukvårdspersonalens kompetens. För detta ändamål använder samhället
flera styrmedel.
En grundläggande förutsättning för att den offentliga hälso- och
sjukvården skall kunna erbjuda en god vård är givetvis att den har en
tillräcklig ekonomisk ram att arbeta inom. Huvuddelen av hälso- och
sjukvården i Sverige sker i dag i offentlig regi och finansieras av det
allmänna, främst genom den landstingskommunala beskattningen. Utöver
dessa direkta ekonomiska styrmedel ger samhället emellertid också
ekonomiskt stöd på andra sätt för att uppnå målen. Det gäller t.ex. genom
finansiering av utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal, forskning och
olika former av myndighetsverksamhet.
Lagstiftning är ett annat viktigt styrmedel. Lagstiftningen används på
flera sätt. Målen för hälso- och sjukvården anges som nyss nämnts i
hälso- och sjukvårdslagen. Såväl utbildningen av personal inom hälso-
och sjukvården som rätten att utöva olika yrken som har anknytning till
vården regleras på olika sätt genom lagstiftning.
Med god vård menas som nyss angavs bl.a. att vården skall vara av
god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen. Med det menas att vården skall hålla en god personell och
materiell standard, med andra ord, bedrivas av en personal med adekvat
utbildning och med behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler.
För att uppnå detta mål ställer samhället bl.a. vissa krav på hälso- och
sjukvårdspersonalens utbildning. Samhället anger således de
övergripande målen för utbildningarna i bl.a. högskolelagen. Samhället
anger därutöver också förutsättningarna för anställning inom vissa yrken
inom den offentliga hälso- och sjukvården. Även detta styrmedel regleras
i författningsform.
Utöver dessa krav på själva utbildningen och förutsättningarna för
anställning inom den offentliga vården har samhället i lagstiftning angett
vilka åligganden som åvilar personalen samt vilka disciplinpåföljder som
kan meddelas om personalen bryter mot sina åligganden, Detta sker i
åliggandelagen och disciplinpåföljdslagen. Kontroll av personalens
kompetens och arbete sker självfallet också i stor utsträckning genom
arbetsgivarnas försorg.
Från den 1 januari 1997 gäller en ny tillsynslag (1996:786) med
enhetliga bestämmelser för tillsynen över såväl offentlig som enskild
hälso- och sjukvård. Tillsynen över verksamheten sker främst genom
Socialstyrelsen.
Etableringsrätten inom privat verksamhet är i viss mån begränsad
genom olika regleringar. Det gäller i första hand för läkare, tandläkare
och sjukgymnaster.
I syfte att garantera en viss kunskapsnivå och sådana personliga
egenskaper hos yrkesutövaren att denne är förtjänt av allmänhetens och
myndigheternas förtroende har samhället, utöver nyss angiven
lagstiftning, särskilt reglerat behörigheten att utöva yrken inom hälso-
och sjukvården. Denna reglering sker främst i behörighetslagen.
Det viktigaste kompetensbeviset inom hälso- och sjukvården är
legitimationen. Det förhållandet att legitimationen vid behov kan dras in
har i detta sammanhang en central betydelse. Dessutom fyller
legitimationen ett väsentligt informationsbehov dels gentemot
allmänheten, som behöver en lättfattlig "varudeklaration" av olika
yrkesutövares kvalifikationer, dels gentemot statliga och kommunala
myndigheter som måste kunna lita på yrkesutövarna t.ex. i fråga om
recept och intyg och dels gentemot sjukvårdshuvudmännen för att
undvika att personer anställs som visar sig vara olämpliga för yrket.
Legitimation förbehålls i dag sådana grupper av yrkesutövare som har
en yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar
för patienternas säkerhet i vården. Det förhållandet att en yrkesgrupp i
inte oväsentlig utsträckning vänder sig direkt till allmänheten t.ex. i
egenskap av fria yrkesutövare, tillmäts särskild betydelse. Hittills har
också restriktivitet iakttagits att meddela legitimation för yrkesgrupper
där flertalet yrkesutövare är anställda av de offentliga vårdgivarna.
Utöver legitimationen har vissa legitimerade yrkesgrupper ensamrätt
till yrket och i vissa fall ett särskilt skydd för yrkestitlar. En förutsättning

för att en yrkesutövare skall stå under samhällets tillsyn och kunna
åläggas disciplinpåföljder är att han eller hon är hälso- och
sjukvårdspersonal. Legitimerade yrkesutövare, de som biträder dessa
yrkesutövare samt personal inom den offentliga hälso- och sjukvården
omfattas främst av detta begrepp.
För yrkesutövare som inte omfattas av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal men som ändå mot ersättning utövar hälso- och
sjukvårdande verksamhet finns bl.a. förbud mot att behandla vissa
sjukdomar och att använda vissa behandlingsmetoder i
kvacksalverilagen.
Utbildningsfrågor
En modern hälso- och sjukvård kan inte fungera utan en välutbildad och i
övrigt kompetent personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och
omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna har därför stor betydelse vid
utformningen av behörighetsregler för hälso- och sjukvården och andra
närliggande områden. Om den fria arbetsmarknaden inom EU skall bli en
realitet för svenska yrkesutövare måste också svenska utbildningar vara
konkurrenskraftiga och uppfylla de krav som ställs i bl.a. EG-direktiv.
En genomgång av de yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården som
regleras i EG:s sektorsdirektiv har visat att de aktuella utbildningarna
numera har den längd som föreskrivs i direktiven.
I kommitténs uppdrag har ingått att beakta vissa frågor angående de
s.k. medellånga vårdutbildningarna. Kommittén har kunnat konstatera att
dessa utbildningar numera förlängts, i huvudsak till tre år. Kommittén
föreslår inga ytterligare förlängningar av dessa utbildningar.
Den högskolereform som genomfördes den 1 juli 1993 innebär bl.a. att
utbildningsanstalterna numera bestämmer innehållet i många utbildningar
som tidigare reglerades centralt. Till kommittén har framförts att
avsaknaden av en samlad reglering av utbildningen i en del fall haft vissa
negativa konsekvenser. Genom att det inte finns någon central reglering
med minimikrav eller riktlinjer för hur en utbildning skall se ut kan
utbildningslängd och -standard ibland komma att variera på ett
otillfredsställande sätt. Det finns inte heller någon garanti för att en
utbildning över huvud taget kommer att finnas kvar. Både arbetsgivare
och patienter får svårigheter att avgöra vilken kompetens en yrkesutövare
besitter.
Samtidigt kan variationer inom utbildningsväsendet vara av godo. Den
snabba och ständigt pågående utvecklingen inom sjukvården skapar
behov av nya utbildningar och förändringar i befintliga utbildningar.
Utbildningsanstalterna måste i viss mån kunna anpassa sig till
efterfrågan. Detta hindrar inte att det i många sammanhang bl.a. med
hänsyn till patientsäkerheten ter sig angeläget med en viss samordning av
de mål eller minimikrav som bör gälla för en utbildning.
När en yrkesgrupp kommit att omfattas av
legitimationsbestämmelserna har detta, med undantag för naprapater och
kiropraktorer-, föranlett en reglering av utbildningen. Om det stora
problemet ur kompetens- och behörighetssynpunkt inom ett yrkesområde
är avsaknaden av en reglerad utbildning är det enligt kommitténs
uppfattning inte rimligt att gå omvägen om en legitimation för att komma
till rätta med problemet. I stället ter det sig naturligt att i första hand
överväga en reglering av den ifrågavarande utbildningen.
Kommittén föreslår att utbildningarna för audionomer, biomedicinska
analytiker, dietister, ortopedingenjörer och sjukhusfysiker regleras
genom införandet av nya yrkesexamina i högskoleförordningen.
Utöver goda kunskaper inom relevanta ämnesområden är det också av
stor betydelse att yrkesutövare inom hälso- och sjukvården besitter
sådana egenskaper att de kan anses lämpliga för sitt yrke. Kommittén
lämnar inga förslag till förändringar beträffande prövningen av den
personliga lämpligheten, men betonar starkt vikten av att en sådan
prövning kommer till stånd i ett så tidigt skede som möjligt.
Särskilt om sjuksköterskeutbildningen
Den tidigare sjuksköterskeutbildningen innebar att de studerande valde
en särskild inriktning/specialitet redan under grundutbildningen.
Dessutom fanns vidareutbildningar som var centralt reglerade. År 1993
infördes en ny sjuksköterskeutbildning som innebar en harmonisering
med de direktiv för sjuksköterskor som finns inom EU. Den nya
utbildningen är en treårig generalistutbildning i allmän hälso- och
sjukvård. Någon specialisering sker således inte längre under
grundutbildningen. De vidareutbildningar som finns saknar, med
undantag av barnmorskeutbildningen, central reglering. Varje
utbildningsanstalt bestämmer därmed själv vidareutbildningarnas längd
och innehåll.
En mycket stor andel av antalet sjukskötersketjänster i landet
upprätthålls av vidareutbildade sjuksköterskor. Specialiserat kunnande är
en nödvändighet i hälso- och sjukvårdsarbetet och en förutsättning för
fortsatt höjning av vårdkvalitén. Det är således angeläget att
sjuksköterskorna får tillgång till erforderliga vidareutbildningar och att
dessa är av god kvalitet.
Socialstyrelsen har utfärdat nya allmänna råd med kompetenskrav för
tjänstgöring som sjuksköterska och barnmorska. Inom sjukvården finns
enligt vad kommittén erfarit en stor oro för att de nya
generalistsjuksköterskorna inte skall ha erforderlig kompetens för
tjänstgöring inom särskilda specialiteter inom sjukvården. Kommittén
har också uppfattningen att det erfordras en fastare reglering än allmänna
råd från Socialstyrelsen för att garantera en hög kompetens hos
framtidens sjuksköterskor.
Kommittén anser att den nya förlängda grundutbildningen bör
innehålla en grund inom samtliga centrala specialistområden. För att
garantera att det i framtiden kommer att finnas vidareutbildningar av
erforderlig kvalitet och längd inom centrala områden bör enligt
kommitténs uppfattning vissa vidareutbildningar för sjuksköterskor
regleras. Kommittén föreslår att nio olika vidareutbildningar/-
specialiteter skall regleras. De sjuksköterskor som genomgått en reglerad
vidareutbildning bör ges rätt att göra ett tillägg till sin yrkesbeteckning.
Även tillägget bör, liksom yrkesbeteckningen legitimerad sjuksköterska,
vara skyddat.
Barnmorskorna bör även fortsättningsvis kunna erhålla särskild
legitimation som barnmorska.
För röntgensjuksköterskorna föreslås en treårig direktutbildning som
leder till legitimation som röntgensjuksköterska.
Grundlagsskydd av närings- och yrkesfriheten
I kommitténs direktiv anges att konsekvenserna av den nya
grundlagsregeln till skydd för närings- och yrkesfriheten samt
inkorporeringen av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna i
svensk lagstiftning bör genomlysas närmare för behörigheten inom
hälso- och sjukvården m.m.
Kommittén konstaterar att behörighetsregleringar inom hälso- och
sjukvården medför begränsningar i möjligheterna att utöva vissa yrken
och därigenom utgör begränsningar i närings- och yrkesfriheten. Enligt
den nya grundlagsbestämmelsen får inskränkningar göras i närings- och
yrkesfriheten endast för att tillgodose angelägna allmänna intressen och
aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.
Motivet för att införa begränsningar i närings- och yrkesfriheten inom
hälso- och sjukvården har främst varit att skydda patienternas säkerhet i
vården. Detta skydd har hittills ansetts vara ett angeläget allmänt intresse.
Införandet av den nya grundlagsregeln är inte tänkt att ändra det
förhållandet och regeln hindrar inte införandet av sådana begränsningar.
Kommittén konstaterar vidare att gällande normgivningsregler skall
tillämpas även på den nya grundlagsregeln. Till följd härav skall
begränsningar i närings- och yrkesfriheten som huvudregel meddelas
genom lag men såväl regering som förvaltningsmyndighet har möjlighet
att meddela föreskrifter på området i den omfattning som riksdagen anger
i lag.
Inkorporeringen av Europakonventionen i svensk lagstiftning berör
bl.a. frågor om rätten till domstolsprövning. Kommittén konstaterar att
enligt svensk lagstiftning finns möjlighet till domstolsprövning såväl när
det gäller fråga om att erhålla legitimation eller annan behörighet som
vid återkallelse av sådan behörighet.
Framtida behörighetsreglering
Den nuvarande behörighetsregleringen används främst för att uppnå de
samhälleliga målen om att hälso- och sjukvården skall vara av god
kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen dvs. för att upprätthålla en hög patientsäkerhet.
Kommittén konstaterar att det inte finns några sakliga skäl att frångå
de principer som dagens behörighetsreglering bygger på. Det innebär att
de nuvarande bedömningsgrunderna i huvudsak bör finnas kvar.
Kommittén anser dessutom att eftersom omsorgen om patientens
säkerhet i vården utgör det grundläggande skälet för en
behörighetsreglering måste varje förändring eller utvidgning av
bestämmelserna ha patientens berättigade krav på säkerhet som
ledstjärna. Samtidigt understryker kommittén att behörighetsreglering
endast är ett styrmedel eller instrument som staten förfogar över för att
kontrollera att yrkesutövare inom hälso- och sjukvården har den
nödvändiga kompetens som behövs för att upprätthålla en hög
patientsäkerhet. Kompetenskontroll under utbildningen och
återkommande kontroller och kvalitetssäkring av arbetsgivaren är
exempel på andra viktiga instrument.
Kommittén konstaterar också att det under senare år har skett flera
viktiga förändringar som berör hälso- och sjukvården. Det gäller
avregleringen av vissa vårdutbildningar inom högskolan, nya
organisationsformer inom den offentliga vården, en ökad etablering av
yrkesgrupper inom den privata vården samt Sveriges medlemskap i EU.
Härtill kommer införandet av en ny mer samlad tillsynslagstiftning. De
nya omständigheterna ökar behovet av en tydlig och utvecklad
behörighetsreglering och har dessutom gjort att skälen för att i
behörighetsregleringen i något väsentligt avseende skilja på offentlig och
privat anställd vårdpersonal har minskat i betydelse.
Med detta som utgångspunkt har kommittén försökt precisera och
utveckla vad som bör krävas för att ett yrke skall få omfattas av en
särskild legitimation. De kriterier som bör väga tyngst vid bedömningen
har kommittén delat in i tre kategorier; yrkesrollens innehåll,
utbildningsnivå och internationella förhållanden. Frågan om yrkesrollens
innehåll gäller bl.a. bredden och självständigheten i yrkesrollen, det
direkta patientansvaret och risknivån vid felbehandling.
Kommittén föreslår att fyra nya yrkeskategorier skall omfattas av
bestämmelserna om legitimation: Apotekare och receptarier
(farmaceuter) samt arbetsterapeuter och sjukhusfysiker. Apotekare och
receptarier föreslås erhålla ensamrätt till yrket genom legitimationen i
stället för som i dag genom examensbeviset. Härutöver föreslår
kommittén, som tidigare angetts, att röntgensjuksköterskor kan erhålla en
särskild legitimation.
Som ett komplement till legitimationen föreslår kommittén att de
yrkesgrupper som i dag kan erhålla legitimation också i samband därmed
som huvudregel får ett skydd för yrkestiteln. Kommittén anser att
skyddet för yrkestiteln inte som för närvarande skall förbehållas de fem
yrkesgrupperna barnmorskor, läkare, psykologer, psykoterapeuter och
tandläkare. Den nuvarande ordningen medför att det är möjligt att kalla
sig t.ex. sjuksköterska eller sjukgymnast utan att ha utbildning eller
legitimation för yrket bara man inte kombinerar denna yrkestitel med
uttrycket legitimerad. Man kan med fog påstå att allmänheten/-
patienterna utgår från att den som har yrkestiteln sjukgymnast eller
sjuksköterska också har legitimation för yrket. Att så i verkligheten inte
med nödvändighet behöver vara fallet torde kunna uppfattas som en brist
i lagstiftningen.
Enligt kommitténs uppfattning bör således de yrkesgrupper som
omfattas av legitimationsreglerna också som huvudregel ha ensamrätt till
yrkestiteln och inte enbart skydd för beteckningen legitimerad i
kombination med yrkestiteln. En sådan reglering skulle generellt sett
stärka patientsäkerheten och göra behörighetsregleringen enhetligare och
tydligare.
Kommittén anser att legitimerade kiropraktorer, naprapater och optiker
tills vidare bör undantas från detta titelskydd. På sikt bör dock samtliga
yrken som är legitimationsgrundande också ha skyddad yrkestitel.
Bland de yrken som enligt kommitténs förslag inte kommer att
omfattas av legitimationsbestämmelserna finns yrkesverksamheter som i
och för sig innebär risker från patientsynpunkt och där yrkesutövaren har
en mer eller mindre självständig yrkesroll. I många fall verkar
yrkesutövarna också utanför den offentliga hälso- och sjukvården.
Kommittén har med anledning härav diskuterat tre system som
komplement till bestämmelserna om legitimation och därvid valt att
föreslå en reglering i form av särskilt skyddade yrkestitlar.
Rätten till en sådan skyddad yrkestitel knyts inte till legitimationen
utan till ett visst examens- eller kompetensbevis. Regleringen innebär
inte någon exklusiv rätt att utöva yrket. Yrkesutövare med skyddad
yrkestitel räknas som hälso- och sjukvårdspersonal när de i sin
verksamhet inom hälso- och sjukvården använder den skyddade
yrkestiteln och står därmed under samhällets tillsyn.
Kommittén föreslår att audionomer, biomedicinska analytiker, dietister
och ortopedingenjörer skall omfattas av denna reglering med skyddade
yrkestitlar. Även specialistsjuksköterskor föreslås, genom en särskild
bestämmelse, få skyddad yrkestitel. Detta skydd av yrkestitlar bör, på
samma sätt som gäller för de i dag skyddade yrkestitlarna, endast gälla på
hälso- och sjukvårdens område. Det torde enligt kommitténs mening föra
för långt att införa ett förbud för icke behöriga att använda skyddade
yrkestitlar även på andra samhällsområden.
Kommittén föreslår härutöver en utvidgning av begreppet hälso- och
sjukvårdspersonal på så sätt att även yrkesutövare med fastställd
vårdutbildning som i annat fall bedriver vård, behandling eller
undersökning av patienter skall omfattas av detta begrepp. Härigenom
torde samtliga skolmedicinska yrkesutövare som på något avgörande sätt
kan påverka patientsäkerheten komma att omfattas av begreppet hälso-
och sjukvårdspersonal och därigenom ställas under samhällets tillsyn.
Kommittén ser den verksamhet med ackreditering och certifiering som
håller på att växa fram som ett viktigt komplement till statens tillsyn. Det
finns också skäl att utreda frågan om ett obligatoriskt
certifieringsförfarande för vissa personalkategorier inom hälso- och
sjukvården. Därvid måste bl.a. rättssäkerhetsaspekterna analyseras.
Vidare bör klarläggas hur systemet med ackreditering och certifiering
fungerar i större skala. Kommittén anser att det är angeläget att dessa
frågor snarast får en allsidig belysning så att systemet kan utvecklas och
få en större spridning.
Kommittén anser att det, bl.a. med tanke på de nya reglerna om att
läkarvårdsersättning som huvudregel inte lämnas till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt 65 år och förslaget om receptregister, f.n. inte finns
något uttalat behov av att införa bestämmelser om en fast övre
åldersgräns för legitimerade yrkesutövare eller andra restriktioner av
äldre legitimerade personers verksamhet inom hälso- och sjukvården.
Manuella behandlingsmetoder kiropraktorer, naprapater och
osteopater
Sedan 1989 har kiropraktorer med särskild utbildning kunnat erhålla
legitimation i Sverige. Ingen svensk utbildning har hittills godkänts för
legitimation, utan de som erhållit legitimation har utbildats utomlands.
Kiropraktorer utbildade vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i
Stockholm har framställt önskemål om legitimation. Regeringen uppdrog
i maj 1996 åt Socialstyrelsen att jämföra hur kiropraktorutbildningen vid
Skandinaviska Kiropraktorhögskolan beträffande längd och innehåll
förhåller till den kiropraktorutbildning som anordnas vid Odense
universitet i Danmark. Frågan om legitimation för svenskutbildade
kiropraktorer bör, enligt kommitténs uppfattning, anstå till dess
Socialstyrelsens jämförande utvärdering av Skandinaviska
Kiropraktorhögskolan är avslutad.
Manipulation är en behandlingsform som används inom den manuella
medicinen. Enligt vad som framkommit kan vissa former av
manipulationsbehandling innebära allvarliga risker om den utförs av
personer som inte besitter erforderliga kunskaper. Dessa risker talar
enligt kommittén för att manipulationsbehandling bör kringgärdas med
ytterligare restriktioner.
Omfattningen och betydelsen av kiropraktorernas och naprapaternas
verksamhet talar för att man bör överväga en mera enhetlig reglering av
de manuella behandlingsmetoderna. Kommittén föreslår därför att en
särskild utredning om de manuella behandlingsmetoderna inleds snarast.
Naprapaterna fick år 1994 möjlighet att erhålla legitimation.
Kommittén anser att det inte finns anledning att i avvaktan på en närmare
utredning av de manuella behandlingsmetoderna göra några ändringar i
behörighetsregleringen för naprapater.
Osteopaterna omfattas inte av någon särskild behörighetsreglering.
Kommittén lämnar inga förslag som berör osteopaterna.
Psykologer och psykoterapeuter
Psykologer
Kommittén har tagit del av ett flertal skrivelser och förslag som rör
psykologers utbildning, kompetens och rättsliga behörighet. Det gäller
bl.a. önskemål om ensamrätt för psykologer att utöva yrket.
Kommittén anser att psykologisk och psykoterapeutisk verksamhet
som bedrivs av personer utan erforderlig kompetens kan innebära risker
för patienterna. Det kan därför finnas skäl att förbehålla hälso- och
sjukvårdspersonal rätten att behandla allvarliga psykotiska störningar.
Utformningen av en sådan bestämmelse kräver emellertid ytterligare
utredning, bl.a. för att avgränsa förbudsområdet på ett rimligt sätt. Någon
sådan ytterligare utredning har det inte funnits utrymme för inom ramen
för kommitténs arbete. Av denna anledning lämnar kommittén inte något
förslag som inskränker rätten att bedriva psykologisk eller
psykoterapeutisk verksamhet. Dock kan i detta sammanhang erinras om
kommitténs förslag om förbud för yrkesutövare som inte är hälso- och
sjukvårdspersonal att behandla barn under 15 år.
Till kommittén har också framförts önskemål om en rättslig reglering
av psykologernas specialistkompetens. En sådan reglering kan ha den
fördelen att patienterna får en bättre upplysning om yrkesutövarens
utbildning/kompetens och den kan därmed underlätta för den enskilde att
finna den specialitet som söks. Kommittén anser emellertid att det f.n.
inte finns något uttalat behov från statens sida att även reglera
vidareutbildningar av psykologer. Redan den nuvarande utbildningen
som ligger till grund för legitimationen är omfattande och av hög
kvalitet. För patienternas del torde det vara tillräckligt att samhället ger
en garanti för den kompetens som erhålls genom grundutbildning jämte
praktisk tjänstgöring.
När det gäller frågan om legitimerade psykologers verksamhet utanför
den egentliga hälso- och sjukvårdens organisation anser kommittén att
rättsläget bör tolkas på så sätt att legitimerade psykologer alltid räknas
som hälso- och sjukvårdspersonal och står under samhällets tillsyn i den
mån deras yrkesutövning innebär att de undersöker, vårdar eller
behandlar andra människor. Detta oberoende av hur verksamheten är
organiserad.
Psykoterapeuter
Legitimation som psykoterapeut får meddelas den som avlagt den i
högskoleförordningen reglerade psykoterapeutexamen eller den som
visar att han på annat sätt förvärvat motsvarande kompetens. När det
gäller utbildningar som inte leder till psykoterapeutexamen är det i dag i
praktiken Socialstyrelsen som tar ställning till vilka inriktningar inom
psykoterapin som kan ligga till grund för legitimation.
Representanter för två olika inriktningar inom psykoterapin som inte
godkänts för legitimation har framfört kritik mot Socialstyrelsens
handläggning av frågor om legitimering av psykoterapeuter. Det gäller
inriktningarna transaktionsanalys och gestaltterapi.
Kommittén har inte haft någon möjlighet att genomföra en sådan
utredning som krävs för att kunna bedöma om inriktningarna
transaktionsanalys och gestaltterapi bör kunna ligga till grund för
legitimation som psykoterapeut. Förhållandena har emellertid visat att
det finns ett behov av att skärpa reglerna för vilka
utbildningar/inriktningar som skall bedömas motsvara den statliga
psykoterapeutexamen.
Kommittén anser att när det gäller svenska psykoterapeututbildningar
bör endast högskoleutbildningar och utbildningar som godkänts med stöd
av lagen om tillstånd att utfärda vissa examina kunna leda till
legitimation som psykoterapeut.
Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande
åtgärder
Kommitténs uppdrag innefattar enligt direktiven en översyn av
bestämmelserna i kvacksalverilagen. Alternativmedicinkommittén
lämnade i sitt betänkande (SOU 1989:60) Huvudbetänkande från
alternativmedicinkommittén ett förslag till lag om alternativmedicinsk
verksamhet m.m. Lagen var tänkt att ersätta den gällande
kvacksalverilagen. Förslaget har remissbehandlats och kommittén har
tagit fasta på en del av kritiken mot förslaget.
Som tidigare anförts är patientsäkerheten den grundläggande
utgångspunkten för kommitténs ställningstaganden. En annan väsentlig
utgångspunkt i detta sammanhang är den enskildes frihet att välja
behandlingsform och behandlingsmetod. Denna frihet måste vägas mot
intresset att upprätthålla ett gott skydd för den enskildes säkerhet i
vården.
Attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och metoder
har förändrats under de senaste decennierna. Flera av de yrkesgrupper
och behandlingsmetoder som tidigare räknades som kvacksalveri faller
numera inom behörighetslagstiftningens ram.
Uttrycket kvacksalveri har kommit att användas som en
sammanfattande benämning på verksamheter som omfattas av
kvacksalverilagen. Samtidigt har begreppet kvacksalveri kommit att få en
oklar och något tvetydig innebörd. Beträffande vissa yrkesgrupper gäller
att de i några sammanhang, exempelvis när de är verksamma vid ett
sjukhus, är att beteckna som hälso- och sjukvårdspersonal, medan den
verksamhet som de bedriver i privat regi utanför sjukhuset räknas som
kvacksalveri såvida de inte biträder legitimerad personal. I detta
sammanhang bör därför nämnas att kommittén ovan under rubriken
Framtida behörighetsreglering föreslår att omfattningen av begreppet
hälso- och sjukvårdspersonal utvidgas. Genom förslaget torde
huvuddelen av dessa yrkesgrupper bli hälso- och sjukvårdspersonal även
när de är verksamma i privat regi.
Enligt kommitténs uppfattning skulle samtidigt det vara en klar fördel
om man i lagstiftningen kunde åstadkomma en mera enhetlig syn på
yrkesgrupper och behandlingsmetoder. Man måste också hålla i minnet
att kvacksalverilagen är mer än 35 år gammal och speglar femtiotalets
synsätt. Sammanfattningsvis anser kommittén att kvacksalverilagen i sin
nuvarande utformning har spelat ut sin roll. Istället bör de begränsningar
i utövandet av hälso- och sjukvårdande yrkesverksamhet i vid mening
som är nödvändiga för patientsäkerheten kunna rymmas i en reformerad
behörighetslagstiftning.
Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande förändringar:
* Gränsen för behandling av barn höjs från 8 år till 15 år.
* Förbudet mot att lämna skriftliga råd utan föregående personlig
undersökning tas bort.
* Ett förbud mot att tillhandahålla optiska synhjälpmedel till barn under
åtta år utan föregående anvisning av läkare införs.
Ny lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
I kommitténs uppdrag har främst ingått att se över behörighetslagen och
kvacksalverilagen. Vårt arbete har även berört åliggandelagen och
disciplinpåföljdslagen.
Enligt kommitténs mening talar flera omständigheter för att en bättre
samordning av dessa fyra lagar bör ske. Det är således en brist att det i
fyra olika lagar regleras vilka åligganden som åvilar hälso- och
sjukvårdspersonal, vem som får eller inte får utföra vissa hälso- och
sjukvårdande åtgärder, vem som har rätt till viss behörighet eller
legitimation och vilka disciplinpåföljder eller andra åtgärder som kan
tillgripas mot olika yrkesutövare inom hälso- och sjukvården.
Såväl patienterna, de enskilda yrkesutövarna, arbetsgivare som
myndigheter torde enligt kommitténs mening ha intresse av att
lagstiftningen är klar och överskådlig. Kommittén anser därför att det
skulle befrämja överblickbarheten inom detta rättsområde om regler som
direkt berör yrkesverksamheten på hälso- och sjukvårdens område
samlades i en lag.
Kommittén föreslår därför att de nu nämnda lagarna sammanförs i en
lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Kommittén pekar också på möjligheten att sammanföra denna nya lag
samt hälso- och sjukvårdslagen, tandvårdslagen, den nya tillsynslagen
och övrig lagstiftning som direkt berör hälso- och sjukvården i en
särskild hälso- och sjukvårdsbalk.
Behörighetsfrågor inom socialtjänsten
Av kommitténs direktiv framgår att legitimation hittills inte har
förekommit inom socialtjänsten. Förslag har emellertid framförts om
detta för bl.a kuratorer och socionomer. Syftet har varit att tillförsäkra
allmänheten en god och professionell handläggning inom socialtjänsten.
Övervägandena beträffande behovet av en rättslig reglering för dessa och
närliggande yrken bör enligt uttalanden i våra direktiv utgå från samma
principer som föreslås gälla för en reglering av yrken inom hälso- och
sjukvården. Kommittén har därför haft till uppgift att även se på dessa
hälso- och sjukvården närliggande områden.
Det finns enligt kommitténs uppfattning goda skäl att ställa höga krav
beträffande utbildning och lämplighet hos de personer som deltar i
beslutsprocesser och handläggning av ärenden inom socialtjänsten.
Personal inom socialtjänsten är emellertid på ett annat sätt än inom hälso-
och sjukvården beroende av vad som beslutats av politiskt tillsatta
nämndledamöter. Någon motsvarighet till hälso- och
sjukvårdspersonalens särskilda ansvar för medicinska åtgärder finns inte
inom socialtjänsten. Kommitténs uppfattning är därför att man inte bör
skapa ett legitimationsförfarande för yrken inom socialtjänsten. Däremot
kan det finnas skäl att överväga en behörighetsreglering eller
kompetensreglering knuten till vissa tjänster. Kommittén anser dock att
man bör avvakta den vidare behandlingen av Socialtjänstkommitténs
förslag till ny socialtjänstlag och de förslag som lämnats beträffande
socionom- och sociala omsorgsutbildningarna innan man överväger att
införa en ny reglering för yrken inom socialtjänsten.
Mervärdesskatt på sjukvård, tandvård och social omsorg
Sjukvård, tandvård och social omsorg har i Sverige varit undantagna från
skatteplikt för mervärdesskatt så länge den skatteformen tillämpats här.
Detsamma gäller i övriga nordiska länder sedan 1960-talet, då
mervärdesskatten infördes i dessa länder liksom i Sverige.
Kommitténs uppdrag i fråga om mervärdesskatten har främst varit att
överväga om konsekvensändringar bör göras i denna till följd av de
ändringar av behörighetslagstiftningen som kommittén föreslår. Vidare
har i direktiven till kommittén framhållits att en del problem uppkommer
genom att sjukvårdstjänster som tillhandahålls på sjukhus och liknande är
skattefria men att samma tjänster i annan verksamhet inom sjukvårdens
område är skattefria bara om de ges av legitimerad personal.
De ändringar av behörighetslagstiftningen m.m. som kommittén
föreslår avser inte tandvården och den sociala omsorgen. Övervägandena
i fråga om mervärdesskatten avser därför endast sjukvården.
Kommittén har i fråga om behörighetsreglerna inom sjukvården
föreslagit att utövare av ytterligare fyra yrken inom sjukvården
apotekare, receptarier, arbetsterapeuter och sjukhusfysiker skall kunna
få legitimation för yrket. Vidare har kommittén föreslagit att bl.a.
audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och ortopedingenjörer
skall få sin yrkestitel skyddad i deras yrkesutövning.
Kommittén har funnit att sjukvård som ges av dessa yrkesutövare
fyller de allmänna kraven för undantag från skatteplikt till
mervärdesskatt och att skattebortfallet vid ett sådant undantag kan
uppskattningsvis beräknas till omkring 6-7 milj. kr. Undantag från
skatteplikt föreslås för sjukvård, som tillhandahålls av dessa
yrkesgrupper. Sjukvårdstjänster som utförs på apotek av legitimerade
apotekare och receptarier blir dock enligt kommitténs mening inte
skattefria, då apoteksverksamheten bedrivs av Apoteksbolaget AB vilket
inte enligt reglerna om mervärdesskatt kan tillhandahålla skattefri
sjukvård. Om denna bedömning inte godtas, föreslår kommittén att en
bestämmelse införs i mervärdesskattelagen om att sjukvård som
tillhandahålls av legitimerade apotekare och receptarier hos
Apoteksbolaget AB inte undantas från skatteplikt. Vidare bör en
uppföljning göras av verkningarna av de ändrade skattepliktsreglerna
bl.a. avseende frågor om gränsdragningen mellan skattefria och
skattepliktiga sjukvårdstjänster.
Frågan om skatteplikt för vård som ges av svenskutbildade
kiropraktorer bör enligt kommitténs mening tas upp i samband med att
regeringen behandlar utbildning och behörighet för dem efter en
pågående särskild utredning. För alternativa behandlingsformer föreslår
kommittén i övrigt inte några ändringar av mervärdesbeskattningen.
Ekonomiska konsekvenser av kommitténs förslag
Kommittén föreslår att antalet yrkesgrupper som kan erhålla legitimation
utvidgas och att en ny behörighetsreglering med skyddad yrkestitel
införs. Uppgiften att godkänna legitimation för olika yrkesgrupper åvilar
Socialstyrelsen som genom kommitténs förslag får ytterligare fyra
yrkesgrupper att handlägga. Det arbetet torde kunna rymmas inom
gällande budgetramar. Rätten till skyddad yrkestitel uppkommer efter att
vissa yrkesgrupper genomgått angiven utbildning. Något särskilt
myndighetsgodkännande krävs inte.
Kommittén föreslår vissa ändringar i det kapitel som reglerar
begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder
(nuvarande kvacksalverilagen). Ändringarna medför bl.a. viss utvidgning
av det straffbara området vilket kan föranleda nya arbetsuppgifter för
Socialstyrelsen. Kostnaderna härför torde dock bli marginella.
En väsentlig konsekvens av att ett yrke blir legitimationsgrundande är
att yrkesutövaren blir befriad från skyldighet att erlägga mervärdesskatt.
Kommittén har därutöver föreslagit att ett utvidgat system med skyddade
yrkestitlar införs, fristående från legitimationsreglerna. Kommittén har
uppskattningsvis beräknat att skattebortfallet på grund av kommitténs
förslag kommer att uppgå till omkring 6-7 milj. kr. Skälen för att
kommittén vill legitimera ytterligare yrkesgrupper är hänsynen till
patientsäkerheten. Vad gäller dessa yrkesgrupper är skattebefrielsen
endast en konsekvens av gällande skattesystem. Enligt kommitténs
mening torde det därför inte ankomma på oss att föreslå
utgiftsminskningar som motsvarar skattebortfallet.
Även kommitténs förslag med skyddade yrkestitlar har
patientsäkerheten som grund. Kommittén anser det rimligt att även
audionomer, biomedicinska analytiker, dietister och ortopedingenjörer
som kan erhålla en sådan skyddad yrkestitel blir befriade från skyldighet
att erlägga mervärdesskatt. Deras verksamhet är samhällsnyttig i den
mening som anges i motiven till bestämmelsen om undantag från
skatteplikt för mervärdesskatt. Inte heller vad gäller dessa yrkesgrupper
anser kommittén därför att det ankommer på kommittén att föreslå någon
särskild finansiering motsvarande skattebortfallet.

Författningsförslag
1 Förslag till
Lag (1997:000) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område
Härigenom föreskrivs följande
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område såvitt avser
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
legitimation, ensamrätt till yrke, skyddad yrkestitel, kompetens som
Europaläkare och specialist (3 kap.),
begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder
m.m. (4 kap.),
disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. för hälso- och
sjukvårdspersonal (5 kap.),
Hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd (6 kap.),
Socialstyrelsens tillsyn enligt denna lag ( 7 kap.),
ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).

2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.

3 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 5 § tredje stycket
använder en skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar som
medverkar i vård, behandling eller undersökning av patienter,
3. den som i annat fall vid vård, behandling eller undersökning
biträder en legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken
det gäller särskilda föreskrifter och personal inom den särskilda
giftinformationsverksamheten som bedrivs av Apoteksbolaget
Aktiebolag och som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd
och upplysningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. övriga yrkesutövare med fastställd vårdutbildning som i annat fall
bedriver vård, behandling eller undersökning av patienter,
7. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som
skall omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
8. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd
av denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök
i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskilda föreskrifter har motsvarande
behörighet.
2 kap. Åligganden för hälso- och sjukvårdspersonal
Allmänna åligganden
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt
arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
En patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa
krav. Vården skall så långt möjligt utformas och genomföras i samråd
med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt.

2 § Den som har ansvaret för vården skall se till att patienten får
upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som
finns. Om upplysningar inte kan lämnas till patienten, skall de i stället
lämnas till en närstående till patienten. Upplysningar skall dock inte
lämnas till patienten eller någon närstående i den utsträckning det finns
hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 7 §
andra stycket eller 8 § i detta kapitel.

3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne.
De efterlevande skall visas hänsyn och omtanke.

4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med
noggrannhet och omsorg.

5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för
hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.

6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en
arbetsuppgift till någon annan endast när detta är förenligt med en god
och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell
kompetens till någon som saknar sådan kompetens svarar för att den som
fått uppgiften har förutsättningar att fullgöra denna.
Tystnadsplikt m. m.
7 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller
hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att
någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt för uppgift om en patients hälsotillstånd gäller även i
förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till ändamålet med
vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas
till patienten.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården får inte röja en uppgift från en enskild
om någon annan persons hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer för att den som
lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts för
våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller utnyttja
sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som han
eller hon har fått kännedom om i verksamheten och som har lämnats dit
för att användas som upplysning om eller underlag för behandling eller
annan liknande åtgärd.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

10 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut
1. uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgiften i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgift som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. uppgift som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och
medicinska frågor behöver för sin verksamhet,
4. uppgift som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en
studerande från högskoleutbildning,
5. uppgift som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet
att ha körkort eller traktorkort.
3 kap. Behörighets- och legitimationsregler
1 § I detta kapitel ges bestämmelser för yrkesverksamhet inom hälso- och
sjukvården vad gäller
legitimation
ensamrätt till yrke
skyddad yrkestitel
kompetens som Europaläkare och
specialistkompetens.
Legitimation
2 § Utövare av yrke, som anges i nedanstående tabell, skall efter ansökan
få legitimation för yrket efter att ha gått igenom den utbildning och
praktiktjänstgöring som anges i tabellen.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att
legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om
sökanden varit legitimerad.
Regeringen skall i de fall som anges i tabellen besluta om närmare
föreskrifter angående vilken utbildning och praktisk tjänstgöring som
skall krävas för att erhålla legitimation.

-------------------------------------------------------------------------------
--------
Yrke/Yrkestitel Utbildning Praktisk
tjänstgöring
--------------------------------------------------------------------------------
-------

1 Apotekare Apotekarexamen
2 Arbets- Arbetsterapeutexamen
terapeut
3 Barnmorska Barnmorskeexamen
4 Kiropraktor F F
5 Logoped Logopedexamen
6 Läkare Läkarexamen F
7 Naprapat F F
8 Optiker Optikerexamen
9 Psykolog Psykologexamen F
10 Psykoterapeut Psykoterapeutexamen
11 Receptarie Receptarieexamen
12 Röntgen-
sjuksköterska Röntgensjuksköterskeexamen
13 Sjukgymnast Sjukgymnastexamen
14 Sjukhusfysiker Sjukhusfysikerexamen
15 Sjuksköterska Sjuksköterskeexamen
16 Tandhygienist Tandhygienistexamen
17 Tandläkare Tandläkarexamen
--------------------------------------------------------------------------------
-------
-
F= Enligt föreskrifter av regeringen (eller myndighet som regeringen
bestämmer).

En legitimerad psykoterapeut skall i sin yrkesverksamhet ange sin
grundutbildning.

3 § Beteckningen legitimerad får användas endast av yrkesutövare som
erhållit legitimation enligt 2 §.
Ensamrätt till yrke
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie
och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som
särskilt förordnats att utöva yrket. Dock får endast den som har
legitimation som läkare yrkesmässigt bedriva enskild läkarverksamhet.
Skyddad yrkestitel
5 § Utövare av yrke som anges i 2 § får genom legitimationen rätt att
använda i tabellen angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel).
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
kiropraktor
naparapat
optiker.
Utövare av följande yrken får efter att ha gått igenom den utbildning
som regeringen föreskriver rätt att använda av regeringen angiven
yrkestitel (skyddad yrkestitel),
audionom
biomedicinsk analytiker
dietist
ortopedingenjör.
Sjuksköterska med sådan examen som specialistsjuksköterska som
anges i högskoleförordningen (1993:100) bilaga 3 (examensordningen)
har rätt att använda av regeringen angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel).

6 § En skyddad yrkestitel får användas endast av yrkesutövare som har
rätt till en yrkestitel enligt 5 §.

7 § Om någon, som saknar behörighet att använda skyddad yrkestitel,
använder en titel som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel, skall
titeln i yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område anges så att
den tydligt skiljer sig från en skyddad yrkestitel.
Kompetens som Europaläkare
8 § En legitimerad läkare som har genomgått av regeringen föreskriven
praktisk utbildning skall på ansökan få kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare).
En läkare får ange att han eller hon har kompetens som
allmänpraktiserande läkare endast om han har sådan kompetens (skyddad
beteckning för Europaläkare).
Specialistkompetens
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare, som genomgått av regeringen
föreskriven vidareutbildning, skall på ansökan få specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialist-
kompetens inom specialitet i sitt yrke endast om han har sådan specialist-
kompetens (skyddad specialistbeteckning).
Bestämmelser om förfarandet
10 § Frågor om meddelande av legitimation, kompetens som Europa-
läkare och som specialist prövas av Socialstyrelsen.
Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbildning
eller praktisk tjänstgöring, som sägs i 2 §, förvärvat motsvarande kompe-
tens får Socialstyrelsen meddela honom legitimation.
4 kap. Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande
åtgärder
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt under-
söker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller
därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i
förebyggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock
inte den som enligt 1 kap. 3 § är hälso- och sjukvårdspersonal.

2 § Under utövning av verksamhet som avses i 1 § får ingen
1) behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt
smittskyddslagen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2) behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi
eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3) undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under
hypnos,
4) behandla annan med användande av radiologiska metoder, eller
5) utprova eller tillhandahålla kontaktlinser.

3 § Under utövning av verksamhet som avses i 1 § får inte någon
undersöka eller behandla barn under femton år. Utan föregående
anvisning av läkare får dock inte någon tillhandahålla optiska
synhjälpmedel till barn under åtta år.
5 kap. Regler om disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation
m.m.
Inledande bestämmelser
1 § Detta kap. gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras yrkesutövning
på hälso- och sjukvårdens område. I kap. ges bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. återkallelse av legitimation, återkallelse av annan behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården, begränsning av behörighet att
förskriva narkotiska och alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit.

2 § Bestämmelserna i 3 5 §§ gäller endast yrkesutövning som har
samband med undersökning, vård och behandling av patienter eller
klinisk forskning på människor.
Disciplinpåföljd
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör vad som åvilar honom eller henne enligt
2 kap. 1, 2, 4, 6, 7, och 8 §§ eller enligt någon annan föreskrift som är av
direkt betydelse för säkerheten i vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om
felet är ringa eller om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd
underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även

den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller
hon deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.

4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts till
åtal, får disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas eller
fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse
om anmälan enligt 6 kap. 13 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt

förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.
Anmälan till åtal skall ske, om den mot vilken disciplinpåföljd
ifrågasatts är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott,
för vilket fängelse är föreskrivet. Särskilda regler gäller för åtal för brott
enligt 6 § lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller
behandlingssyfte med befruktade ägg från människa.
Anmälan till åtal skall göras av Socialstyrelsen om annat inte följer av

6 kap. 21 §.

5 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 6 kap. 13 §
eller enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med
instruktion för Justitiekanslern.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än fem år efter förseelsen.
Återkallelse av legitimation m. m.
6 § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder
mot återkallelse från allmän synpunkt.
Har någon på grund av auktorisation i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.

7 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas enligt 6 § första stycket 2, får den legitimerade föreläggas att
låta sig undersökas av läkare som anvisas honom eller henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får
legitimationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av
legitimationen har prövats slutligt.
Har den legitimerade inte följt ett föreläggande om läkarundersökning
inom ett år från det att han eller hon fick del av detta, får legitimationen
återkallas.

8 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får denna
behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in eller
begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.

9 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 8 §, får den aktuella behörigheten dras in eller begränsas till dess
frågan om indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats
slutligt.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.

10 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
när förhållandena medger det.
Återkallelse av annan behörighet
11 § Annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt 3 kap. får återkallas om den som fått
behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på annat sätt visat sig

olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör
återkallas, får den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har
prövats slutligt.
6 kap. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Nämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6 11 §§.

2 § Ansvarsnämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter. De
utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie
domare. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera
ställföreträdare. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit
ordinarie domare. För varje annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt
antal ersättare som skall utses för samma tid som ledamoten.

3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra
ledamöter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter
kallas. Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.

4 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 7 § första
stycket eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 7 § andra stycket, 9 §
eller 11 § andra stycket eller om utdömande av vite enligt 11 § i detta
kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om
beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd,
3. om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran i
fall när hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 7 § tredje stycket då
den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare
tillämpas.

6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
Handläggning i ansvarsnämnden
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten
inte själv kan anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6 11 §§ tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att göra anmälan i ärende som avses i första eller andra
stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn.

8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen.

9 § Anmälan eller ansökningshandling skall innehålla uppgift om
1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, födelsetid och
postadress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om uppgift kan lämnas utan
särskild utredning, dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld,
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller ansökan.
Anmälan eller ansökan av enskild skall vara egenhändigt
undertecknad.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.

10 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att inom en viss tid inkomma med kompletterande uppgifter
vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.

11 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen att ge in patientjournaler eller andra handlingar som
behövs för utredningen. I föreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms ut
av nämnden.

12 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma,
när det kan antas vara till fördel för utredningen.

13 § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser.
Mottagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.

14 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte
ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig
förhandling.
Av svaret skall framgå om den svarande godtar eller motsätter sig den
åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen för
sin inställning och de omständigheter som åberopas.

15 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket tillämpas
40 kap. 2 7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.
16 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta
hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras
eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga
delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom
huvudförhandling.

17 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får
föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd att om han eller hon
uteblir det inte utgör hinder för ärendets vidare handläggning och
avgörande.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på
ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas
av regeringen.

18 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 7 § första och andra styckena,
5 kap. 9 § första stycket och 5 kap. 11 § andra stycket.
Överlämnande av vissa ärenden
19 § En anmälan beträffande arbetstagare får helt eller delvis överlämnas
av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma
på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.

20 § Innehåller en anmälan till ansvarsnämnden klagomål över brister i
kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen hos ett
landsting eller en kommun eller över något annat liknande förhållande
och finns det grundad anledning att anta att anmälan inte kan föranleda
disciplinpåföljd enligt denna lag, får nämnden överlämna anmälan i den
delen till landstinget eller kommunen för åtgärd.

21 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de i 5 kap. 4 § tredje stycket
angivna förutsättningarna för anmälan till åtal föreligger, skall nämnden
göra sådan anmälan.

22 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om
disciplinpåföljd eller om återkallelse eller begränsning av behörighet som
prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern
finns i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän och i 6 § tredje stycket lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn.
7 kap. Socialstyrelsens tillsyn
1 § Hälso- och sjukvårdspersonalen står i sin yrkesutövning under tillsyn
av Socialstyrelsen. Detta innebär ingen inskränkning i den tillsyn som en
annan myndighet kan ansvara för enligt särskilda föreskrifter.

2 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på
Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material
som rör verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om denna som
styrelsen behöver för sin tillsyn. Socialstyrelsen får förelägga sådan
personal att lämna vad som begärs. I föreläggandet får vite sättas ut.

3 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att
inspektera hälso- och sjukvårdspersonalens verksamhet. Den som utför
inspektion har rätt att få tillträde till lokaler där verksamheten bedrivs
och rätt att tillfälligt omhänderta handlingar, prover och annat material
som rör verksamheten. Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att
lämna det biträde som behövs vid inspektionen.

4 § Vid inspektion som avses i 3 § har den som utför inspektionen rätt att
av polismyndighet få det biträde som behövs för att inspektionen skall
kunna genomföras.

5 § Om Socialstyrelsen finner att det finns skäl att ifrågasätta
disciplinpåföljd, återkallelse av legitimation eller begränsning av
förskrivningsrätt enligt 5 kap. skall styrelsen göra anmälan om detta hos
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
8 kap. Ansvarsbestämmelser m.m.
Ansvarsbestämmelser
1 § Utövar läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
eljest har upphört, eller läkare, som har begränsad behörighet, obehörigen
och mot ersättning läkaryrket, döms han eller hon till böter eller fängelse
i högst sex månader.

2 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den
yrkesverksamhet som utövas av den som har legitimation som tand-
hygienist eller som har föreskriven kompetens som tandhygienist eller
tandsköterska.

3 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3, 6 9 §§ döms till
böter.

4 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller under
utövning av verksamhet, som sägs i 4 kap., uppsåtligen eller av
oaktsamhet tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är
ringa, eller framkallar fara för sådan skada, vare sig skadan eller faran
orsakats av olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med
läkarvård, döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1 3 §§ i
detta kapitel till böter eller fängelse i högst ett år.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.
Vitesföreläggande m.m.
5 § Om det föreligger sannolika skäl att misstänka att någon i sin
verksamhet bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3, 6 eller 7 §§, 4 kap.
2 eller 3 §§, får Socialstyrelsen förelägga denne att för viss tid upphöra
med sin verksamhet. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesföreläggande enligt första stycket får inte
dömas till straff för sådan verksamhet som omfattas av
vitesföreläggandet.

6 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, övertygats om brott
som anges i 4 §, äger socialstyrelsen meddela förbud för honom eller
henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i
4 kap. Ett sådant förbud får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket får inte dömas
till straff för sådan verksamhet som omfattas av vitesförbudet.

7 § Den som bryter mot förbud som meddelats jämlikt 6 § straffas såsom
för brott som anges i 4 §.
Överklagande av beslut
8 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

9 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 6 kap. 7 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot,
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att överklaga beslut om disciplinpåföljd eller i
behörighetsfråga med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Sådant överklagande skall ske
inom tre veckor från det att beslutet har meddelats.

10 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 9 § i får överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

11 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga
beslutet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot ledamot av nämnden eller en
invändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 7 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 6 kap. 11 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.

12 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6 11 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.

13 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
Överklagande av Socialstyrelsens beslut
14 § Socialstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol meddelar
enligt denna lag skall gälla omedelbart om inte annat förordnas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Ytterligare föreskrifter
15 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de
frågor som avses i denna lag. Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen
att meddela sådana föreskrifter.

16 § Regeringen får meddela sådana föreskrifter om åligganden för
hälso- och sjukvårdspersonalen som behövs till skydd för enskilda eller
hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.

Förteckning över remissinstanserna (SOU 1996:138)
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i
Stockholms län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Kommerskollegium, Riksförsäkringsverket (RFV), Socialstyrelsen,
Läkemedelsverket, Rättsmedicinalverket, Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN), Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet,
Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Statens skolverk,
Högskoleverket, Göteborgs universitet, Karolinska institutet, Linköpings
universitet, Mitthögskolan, Umeå universitet, Uppsala universitet,
Arbetarskyddsstyrelsen, Konkurrensverket, Styrelsen för ackrediterng
och teknisk kontroll (SWEDAC), Statens strålskyddsinstitut, Riksdagens
ombudsmän, Riksdagens revisorer, samtliga landsting, Gotlands
kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Stockholms kommun,
Hälsohögskolan i Jönköping, Hälsohögskolan i Umeå, Vårdhögskolan i
Gävle, Vårdhögskolan Göteborg, Vårdhögskolan Lund Helsingborg,
Vårdhögskolan i Uppsala, Apoteksbolaget AB, Spri, Agrifack,
Akademikerförbundet SSR, Farmaciförbundet, Förbundet Sveriges
Arbetsterapeuter, Föreningen Social Omsorg, Hahnemann Collegium,
Institutet för Biomedicinsk laboratorievetenskap (IBL),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Legitimerade Sjukgymnasters
Riksförbund, Kommittén för Alternativ Medicin (KAM),
Landstingsförbundet, Legitimerade Kiropraktorers Riksorganisation,
Optikerförbundet, Riksföreningen för klinisk cytologi, Skandinaviska
Kiropraktorhögskolan, Sophiahemmet, Stiftelsen Röda Korshemmet,
Svenska Akademin för Klassisk Homeopati, Svenska
Arbetsgivarföreningen (SAF), Svenska Audionomföreningen, Svenska
Fotvårdsförbundet, Svenska Fotvårdsterapeuters Riksförbund, Svenska
föreningen för kinesisk medicin, Svenska Kommunalarbetarförbundet
(SKAF), Svenska kommunförbundet, Svenska Logopedförbundet,
Svenska Läkaresällskapet, Svenska Naprapatförbundet, Svenska
Osteopatförbundet, Svenska Privatläkarföreningen, Svenska
Psykiatriföreningen för skötare, Svenska Sjukhusfysikerförbundet,
Svenska tandsköterskeförbundet, Svenska Transaktionsanalytiska
Föreningen, Svenska Kuratorsföreningen, Swedish Society of
Extracorporeal Technology (SWESECT), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Sveriges Civilingenjörsförbund, Sveriges
farmaceutförbund, Sveriges Fotterapeuters Riksförbund, Sveriges
förenade studentkårer (SFS), Sveriges Hudterapeuters Riksorganisation,
Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund, Sveriges läkarförbund,
Sveriges Ortopedingenjörers Förening, Sveriges Privattandläkarförening,
Sveriges Psykologförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges
Tjänstetandläkarförening, Tandteknikerförbundet, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) och Vårdförbundet SHSTF.

Sammanfattning av kommitténs förslag
(SOU 1994:71)
Inledning
I åtskilliga författningar finns bestämmelser som föreskriver eller
förutsätter att den enskilde visar upp ett intyg eller ett utlåtande av en
läkare eller någon annan med särskilda yrkeskunskaper på hälso- och
sjukvårdens område. Inom hälso- och sjukvården utfärdas dagligen ett
mycket stort antal intyg och utlåtanden för en mängd skilda ändamål och
på begäran av olika intressenter. Det är ett omfattande arbete som läggs
ned på sådana handlingar. I de flesta fall innehåller
författningsbestämmelserna inga andra föreskrifter än att ett visst intyg
eller utlåtande skall företes. Med tanke på de vittgående konsekvenser
från t.ex. samhällsekonomisk och social synpunkt som ofta är förenade
med de ändamål för vilka ett intyg eller ett utlåtande utfärdas, måste höga
krav ställas på deras innehåll och utformning. Det nuvarande systemet
fungerar emellertid inte alltid helt tillfredsställande. Därför tillkallade
regeringen en särskild utredare med uppdrag att se över bestämmelserna
för hälso- och sjukvårdspersonal att i tjänsten utfärda intyg och
utlåtanden samt föreslå de förändringar som kan behöva göras för att
denna verksamhet skall kunna fullgöras på ett bra sätt (avsnittet 1 och
bil. 1).
Intygsutredningen gjorde inledningsvis en enkät till berörda
myndigheter och organisationer för att kartlägga vilka intyg och
utlåtanden som hälso- och sjukvårdspersonalen utfärdar, vilka krav som
därvid ställs eller bör ställas, i vilken omfattning som verksamheten är
författningsreglerad samt om det föreligger några brister när det gäller
utfärdandet av och innehållet i intygen och utlåtandena (avsnittet 3 och
bil. 2-3).
Intygsutredningen har även gjort en sammanställning över skyldighet i
lag eller annan författning att utfärda intyg eller utlåtanden (avsnittet 4)
och en sammanställning över bestämmelser och avtal om ersättning för
att utfärda intyg och utlåtanden (avsnittet 5).
I betänkandet lägger Intygsutredningen fram förslag som syftar till att
komma tillrätta med vissa oklarheter och andra brister i gällande
bestämmelser. Avsikten är att hälso- och sjukvårdspersonalens uppgift att
i yrkesutövningen utfärda intyg och utlåtanden skall fullgöras på ett
smidigt sätt och ske så, att rimliga krav på sakkunskap, objektivitet och
rättssäkerhet blir uppfyllda.
Om intyg och utlåtanden
För läkare, psykologer m.fl. är det en ofta förekommande arbetsuppgift
att skriva ett intyg, ett utlåtande eller därmed jämförliga handlingar. Det
finns emellertid inte någon i författning fastställd definition av begreppen
intyg och utlåtande. Dessa begrepp förefaller också ofta användas
synonymt av hälso- och sjukvårdspersonalen.
Intygsutredningen anser att man inte kan underlåta att beakta
ändamålet med intyg eller utlåtanden och de krav som ställs på dessa.
Inom hälso- och sjukvården bör därför begreppet intyg användas för de
handlingar, vilka inte är formbundna i någon författning och där det i
princip räcker med ett intygande av ett sakförhållande utan närmare
bedömningar och förslag till åtgärder. Är det däremot fråga om en
handling, där det är nödvändigt att analysera olika förhållanden, att tolka
eller bedöma dessa och att föreslå åtgärder, bör begreppet utlåtande
användas. Utredningen har även uppmärksammat att när det talas om
undersökning eller läkarundersökning fullföljs oftast inte tankegången av
lagstiftarna med att det skall avges ett intyg eller utlåtande än mindre till
vem, utan detta verkar mestadels vara underförstått. En sådan
bestämmelse är ofullständig och kan förorsaka tolkningsproblem. En
närmare genomgång av varje författning för eventuell ändring och
komplettering i angivna hänseenden är därför påkallad (avsnittet 2).
I 10 § patientjournallagen sägs att den som är skyldig att föra
patientjournal skall på begäran av patienten utfärda intyg om vården. Av
1 § andra stycket samma lag framgår att med vård avses även
undersökning och behandling. Vad beträffar frågan vilka uppgifter som
skall ingå i ett intyg sägs i förarbetena till den lagen att i intyget "skall
lämnas de uppgifter om undersökningen, vården och behandlingen som
behövs för det av patienten begärda ändamålet. Vilka uppgifter som skall
lämnas, torde i flertalet fall vara lätt att avgöra för den som skall utfärda
intyget". Detta uttalande är inte helt klarläggande. Frågan är närmast om
däri skall inbegripas en skyldighet att i ett aktuellt fall även göra en
bedömning eller ett utlåtande över resultatet av en vård eller behandling
och en prognos. Eftersom syftet med ett intyg ofta är att få information
om sådana förhållanden som kan påverka en persons framtida
hälsotillstånd, arbetsförmåga m.m. anser Intygsutredningen att
skyldigheten enligt patientjournallagen att utfärda intyg även skall
omfatta handlingar av det slag som nu berörts. Utredningen föreslår
därför att 10 § patientjournallagen även skall omfatta en skyldighet att
utfärda utlåtanden om vården (avsnittet 10).
I 5 § lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården
sägs att den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården
utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det
med noggrannhet och omsorg. Intygsutredningen föreslår ett
förtydligande i lagen så att det klart framgår att även utlåtanden omfattas
av nämnda krav. Bestämmelsen bör kompletteras i enlighet därmed.
Flera myndigheter fastställer formulär för blanketter och anvisningar
för intyg och utlåtanden. Intygsutredningen understryker vikten av att
berörda myndigheter kontinuerligt ser över dessa (avsnittet 9).
Formella krav
Intyg och utlåtanden förekommer i handläggningen av ett stort antal mål
och ärenden av skilda slag. De spänner från ett enkelt konstaterande i
vissa intyg till en djupgående analys och svåra bedömningar i omfattande
utlåtanden. Med hänsyn härtill måste kompetensen hos den som utfärdar
ett intyg eller ett utlåtande ses i relation till vad denne skall bedöma och
omständigheterna i ett normalfall inom ämnesområdet. Detta hindrar
emellertid inte att man generellt kan föreskriva en viss grundkompetens
hos dem som får utfärda ett intyg eller ett utlåtande. Därutöver kan man
föreskriva en högre kompetens hos utfärdaren av sådana intyg och
utlåtanden där det är motiverat.
Intygsutredningen anser att den som är behörig att utöva läkaryrket
enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. även generellt skall vara behörig att utfärda läkarintyg
och läkarutlåtanden. I vissa fall kan det dock finnas skäl att ställa högre
krav på den som skall utfärda intyg och utlåtanden för att de skall kunna
tjäna de ändamål som de är avsedda för. Om en högre kompetens eller
speciell kompetens erfordras hos den läkare som skall utfärda intyget
eller utlåtandet beror på särskilda omständigheter inom respektive
sakområde. Utredningen har i betänkandet givit några exempel på när
detta är lämpligt (avsnittet 6).
Myndighetsutövning
Med den innebörd som begreppet myndighetsutövning har innebär ett
utfärdande av ett intyg eller ett utlåtande av någon som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen knappast myndighetsutövning i sig. Däremot kan
förfarandet ses som ett led i en myndighetsutövning hos en myndighet.
Ett beslut som en myndighet fattar grundar sig i många fall på ett intyg
eller utlåtande. Dessa har i regel en avgörande betydelse för utgången i
ett mål eller ärende. Ett beslut som grundar sig på ett intyg eller utlåtande
utgör sålunda ofta något slag av myndighetsutövning. Därvid måste vissa
formalia enligt förvaltningslagen (1986:223) beaktas.
Intygsutredningen har övervägt om en författningsbestämmelse borde
införas som gör det möjligt för en patient att klaga på ett beslut om
vägran att utfärda ett intyg eller ett utlåtande i de fall där det finns en
skyldighet att utfärda sådana handlingar. Utredningen har inte ansett det
meningsfullt att föreslå en författningsreglering av denna fråga.
Utredningen erinrar dock om möjligheten att disciplinärt beivra en
vägran att utfärda ett intyg eller utlåtande (avsnittet 7).
Jäv
Intygsutredningen anser att det är otillfredsställande att jävsfrågan vad
avser intyg och utlåtanden inom hälso- och sjukvården inte reglerats
närmare. Sådana handlingar kan ibland få långtgående rättsverkningar.
Det bör inte få finnas anledning till misstanke om bristande objektivitet i
sådana sammanhang. Utredningen föreslår därför att en bestämmelse om
jäv för hälso- och sjukvårdspersonal vid utfärdande av intyg och
utlåtanden tas in i lagen om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården (avsnittet 8).
Utbildning m.m.
För att läkarna, som i första hand är aktuella i detta sammanhang, skall
fylla i olika formulär på ett tillfredsställande sätt krävs utbildning och
information. I grundutbildningen erhåller visserligen de blivande läkarna
viss undervisning om utfärdande av intyg. De brister som framkommit
visar att denna utbildning inte är tillräcklig. Framför allt gäller detta i
fråga om intyg och utlåtanden för sjukskrivning och förtidspension.
Intygsutredningen anser att intygsfrågor bör behandlas under
utbildningen i alla kliniska ämnen, varvid ofta förekommande problem i
de olika specialiteterna bör belysas. Lämpligen kan utfärdande av intyg
och utlåtanden även behandlas i de avsnitt som berör samhällsmedicin
och rättsmedicin. Utredningen föreslår att de medicinska lärosätena
snarast tar upp denna fråga vid fastställande av kursplaner inom
läkarutbildningen. Utredningen understryker också vikten av att
chefsöverläkare eller annan handledare informerar AT läkare om vad
som bör iakttas vid utfärdande av intyg och utlåtanden av olika slag.
Utredningen erinrar även om det ansvar som åvilar chefsöverläkare eller
annan som ansvarar för verksamheten vad avser tillsyn att underställd
personal fullgör sina uppgifter på ett adekvat sätt. Under senare år har
försäkringskassor anordnat utbildning och sammankomster för läkare,
varvid bl.a. den allmänna försäkringen sätts in i sitt sociala och
ekonomiska sammanhang. Utredningen anser detta vara ett viktigt
initiativ. Sådana sammankomster bör enligt utredningens mening
anordnas regelbundet av samtliga kassor (avsnittet 11).
Begränsning av möjligheterna att utfärda intyg och utlåtanden
Intygsutredningen konstaterar att det redan i dag finns utförliga
bestämmelser som reglerar frågan om utfärdande av intyg och utlåtanden,
innehållet i dessa m.m. Utredningen anser att nuvarande författningar i
huvudsak uppfyller de krav som bör ställas på dem i berörda delar.
Utredningen har emellertid även övervägt om det utöver de möjligheter
som finns redan i dag också bör finnas möjlighet till ytterligare någon
form av sanktion mot läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal som
allvarligt åsidosätter vad som åligger dem vid utfärdande av intyg och
utlåtanden. I och för sig anser utredningen att de flesta läkare bemödar
sig att utforma intyg och utlåtanden på ett korrekt sätt. När brister
föreligger, torde dessa i regel kunna avhjälpas genom ökad information
och utbildning eller ett påpekande i det enskilda fallet. Det har emellertid
visat sig att detta ibland inte har varit tillräckligt. Detta är särskilt
allvarligt i de fall då det är fråga om t.ex. förtidspension eller
sjukskrivning under längre perioder.
Med hänsyn till vad som framkommit anser Intygsutredningen att
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd även bör ha möjlighet att i
allvarliga fall begränsa möjligheterna för hälso- och sjukvårdspersonalen
i praktiken främst läkarna att utfärda intyg och utlåtanden.
Utredningen är medveten om att det endast torde bli aktuellt för ett litet
antal läkare. Hänsynen till att adekvata åtgärder kommer till stånd och till
samhällsintresset kräver ändå att denna möjlighet står till buds inom
systemets ram. Utredningen föreslår därför att ansvarsnämnden skall få
rätt att, om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen allvarligt
åsidosatt vad som åligger honom i yrkesutövningen vid utfärdande av
intyg eller utlåtanden om en patient, förbjuda honom, helt eller delvis, att
utfärda sådana handlingar. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen
om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (avsnittet 11).
Om uppgiftsskyldighet i vissa fall
I 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring föreskrivs att
statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och
försäkringsinrättningar skall på begäran lämna bl.a.
Riksförsäkringsverket och försäkringskassan uppgifter för namngiven
person rörande förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av den
lagen.
Förutom läkare har även andra personalkategorier inom hälso- och
sjukvården, t.ex. sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksköterskor,
kuratorer och psykologer, kunskaper om patienter, som är värdefulla för
försäkringskassorna i rehabiliteringsarbetet. Intygsutredningen kan inte
heller bortse från att den ökande privatiseringen inom hälso- och
sjukvården kan göra att försäkringskassorna inte får del av sådana
uppgifter som är av stor betydelse för deras bedömning av
hälsotillståndet hos en viss person och behovet av sjukskrivning och
eventuella rehabiliteringsåtgärder m.m. Med hänsyn härtill och det
förhållandet att bestämmelsen i 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring
endast gäller den offentliga vården och riktar sig till vissa myndigheter
m.fl. anser utredningen att nämnda paragraf bör kompletteras på så sätt,
att samma skyldighet att lämna uppgifter om patienter till bl.a.
försäkringskassor, som dessa behöver för tillämpningen av lagen om
allmän försäkring, skall gälla oberoende av om vården ges i offentlig
eller privat regi. För att det skall bli möjligt bör skyldighet införas för all
hälso- och sjukvårdspersonal att lämna ut sådana uppgifter om en viss
person till en försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket. En
bestämmelse om ett sådant sekretessgenombrott bör lämpligen föras in i
lagen om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (avsnittet
11).
Om ersättning till sakkunnig
Enligt huvudregeln i 5 § läkarinstruktionen är en i allmän tjänst anställd
läkare skyldig att, i den mån hans övriga tjänsteåligganden inte hindrar
honom eller annars särskilda skäl är däremot, tillhandagå länsstyrelse,
domare, åklagare och polismyndighet med av dem begärda
undersökningar och utlåtanden däröver. Bestämmelsen riktar sig
visserligen till läkarna personligen. Indirekt har den emellertid tolkats på
så sätt att det är en skyldighet för sjukvårdshuvudmännen och då närmast
landstingen att ställa läkare till förfogande i sådana fall. Frågan om en
läkare skall ha rätt att få ersättning för undersökningar och utlåtanden, i
synnerhet om de utfärdas efter tjänstetidens slut, eller om landstinget
eller ingen alls skall åtnjuta ersättning har därför vållat
tolkningssvårigheter i kostnadshänseende.
Intygsutredningen anser att skyldigheten i 5 § allmänna
läkarinstruktionen och 5 § allmänna tandläkarinstruktionen inte bara skall
omfatta läkare och tandläkare i allmän tjänst utan även dem som är
privatpraktiserande. Med hänsyn härtill bör paragraferna i de två
instruktionerna utgå och en bestämmelse om detta i stället föras in i lagen
om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården. Undersökningar
och utlåtanden däröver förutsätts ske i tjänsten. Flera skäl talar för att
arbetsgivaren och den enskilt verksamme bör få rätt att kräva ersättning
för sina kostnader. Frågor av detta slag bör enligt utredningens
uppfattning lösas genom avtal eller annan överenskommelse.
Vidare bör nuvarande bestämmelser språkligt omarbetas samt
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärda
föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av den nya bestämmelsen
(avsnittet 12).
Om patientavgifter
Det kan finnas flera skäl till en framställning från en enskild om ett intyg
eller ett utlåtande. Den enskilde kan begära detta antingen självmant av
eget intresse eller på begäran av en myndighet eller ett annat organ för
prövning av ett visst ärende. I det senare fallet kan det vara
författningsreglerat eller i övrigt en nödvändig förutsättning för ett beslut
i ett ärende.
Enligt 10 § 5. allmänna läkarinstruktionen ansvarar chefsöverläkare för
att den som varit intagen på sjukhus avgiftsfritt på begäran får intyg om
orsaken till intagningen, om tiden för intagningen och för utskrivning.
I 10 § patientjournallagen sägs att de kategorier av hälso- och
sjukvårdspersonalen som är skyldiga att föra en patientjournal skall på
begäran av patienten utfärda ett intyg om vården. I det senaste fallet sägs
inget om eventuella avgifter. Så länge det bara är fråga om ett enkelt
intygande om att patienten genomgått en viss behandling och tiden för
denna, har Intygsutredningen inte funnit skäl för att denna typ av intyg
skall avgiftsbeläggas. Ett sådant intyg kan även normalt skrivas under ett
sedvanligt patientbesök. Kostnaden för ett sådant intyg bör därför täckas
av patientavgiften. Utredningen föreslår att sådana intyg i likhet med
vad som gäller motsvarande intyg om sluten vård enligt 10 § 5. allmänna
läkarinstruktionen skall utfärdas avgiftsfritt.
Det kan emellertid hända att en patient inte bara önskar ett kortare
intyg om vissa faktiska förhållanden utan snarare ett utlåtande som
innehåller värderingar, omdömen och prognos. Sådana utlåtanden kan
ofta inte skrivas under ett patientbesök, eftersom de kan kräva ett
omfattande arbete som tar lång tid i anspråk. Det är därför enligt
Intygsutredningens uppfattning inte skäligt att en patient skall kunna få
ett sådant utlåtande inom ramen för patientavgiften. I dessa fall bör
därför den enskilde erlägga skälig avgift för utlåtandet. Det skall gälla
oberoende av om den enskilde önskar utlåtandet efter anmodan av en
myndighet eller i eget intresse. Även i dessa fall bör enligt utredningens
mening ersättningen primärt utgå till arbetsgivaren eller i förekommande
fall till den som är enskilt verksam (avsnitten 12 och 13).
Den europeiska gemenskapen
För närvarande finns inga direktiv eller rekommendationer av EG, som
tar upp de frågor som Intygsutredningen haft att behandla. De viktigare
förslagen i utredningens betänkande har tillställts Sveriges delegation vid
de europeiska gemenskaperna för bedömning. Några hinder för en
nationell lagstifting av det slag som utredningen föreslagit har därvid inte
framkommit (avsnittet 14).
Kostnadsmässiga konsekvenser
Intygsutredningen lägger i betänkandet fram förslag som syftar till dels
att underlätta arbetet med intyg och utlåtanden som hälso- och
sjukvårdspersonalen utfärdar i yrkesutövningen, dels att förbättra
kvaliteten på sådana intyg och utlåtanden. Därutöver innehåller
betänkandet förtydliganden av vad som gäller redan i dag.
Intygsutredningens förslag syftar till en smidigare handläggning och
till intyg och utlåtanden av högre kvalitet. Förslagen torde totalt sett inte
medföra några ökade kostnader utan snarare leda till lägre kostnader för
samhället (avsnittet 15).

Sammanfattning av kommitténs förslag,
(SOU 1995:147)
I enlighet med de utfärdade direktiven (Dir. 1994:118) har
utredningsarbetet omfattat tre avgränsade frågor. Den första frågan som
behandlats är om det finns skäl att i disciplinpåföljdslagen införa
ytterligare former av disciplinpåföljd, andra sanktioner eller åtgärder i
syfte att höja patientsäkerheten. För det andra har utretts om möjligheten
till interimistisk återkallelse av legitimation bör utsträckas att omfatta fler
situationer än i dag. Därvid har bl.a. frågan om ersättning för ekonomisk
skada för den händelse en interimistisk återkallelse av legitimation inte
står sig vid den slutliga bedömningen behandlats. Slutligen har i
uppdraget ingått att överväga om ett riksövergripande register med
uppgifter om disciplinpåföljd och därmed sammanhängande frågor bör
inrättas. Frågan har utretts både med avseende på allmänhetens intresse
av ett allmänt tillgängligt register och med avseende på Socialstyrelsens
intresse av ett omfattande register för tillsynsändamål.
Nya sanktionsformer
I arbetet med att undersöka möjligheterna till nya former av
disciplinpåföljder eller andra former av åtgärder har en
enkätundersökning, som riktat sig till sjukvårdens huvudmän, om
behovet därav genomförts. De disciplinpåföljder som idag kan åläggas
hälso- och sjukvårdspersonalen erinran eller varning ställer inte några
uttalade krav på att den berörde skall vidta egna åtgärder för att rätta till
påtalade brister i yrkesutövningen. Sådana åtgärder blir emellertid många
gånger den reella effekten av en disciplinpåföljd. Enligt vad som
framkommit i enkäten vidtar arbetsgivaren många gånger individuellt
inriktade åtgärder för att komma till rätta med brister i såväl de teoretiska
som de praktiska yrkeskunskaperna. Även utomlands går utvecklingen
mot åtgärder som syftar till att avhjälpa den enskilde yrkesutövarens
brister.
Vid en reformering av disciplinpåföljdssystemet har det därför varit en
naturlig utgångspunkt att söka lösningar i sådana individuellt utformade
åtgärder. Svårigheterna har visat sig bl.a. bestå i hur dessa åtgärder skall
utformas, vem som skall ansvara för deras genomförande och hur
effekten skall kunna kontrolleras. Många av de olika åtgärder som är
tänkbara fordrar tillskapande av utbildningsmöjligheter,
övervakningssystem m.m. som för närvarande inte existerar. Även
tillämpningssvårigheter kan förutses. Mot denna bakgrund har det ansetts
att starka skäl skulle krävas för att gå vidare med att utarbeta en lösning
enligt någon av dessa linjer. Sådana starka skäl har inte ansetts föreligga i
nuvarande situation, och en åtgärd av enklare konstruktion har därför
valts.
Utredningen föreslår därför att en treårig prövotid för fortsatt
behörighet får föreskrivas en legitimerad som varit oskicklig vid
utövning av sitt yrke. Därutöver skall för att markera att fråga skall
vara om allvarligare förseelser förhållandena vara sådana att rekvisiten
för varning föreligger men att enbart varning bedöms som en icke
tillräckligt ingripande åtgärd. Föreskrift om prövotid är således avsedd
för förseelser eller beteenden som är så allvarliga till sin natur att de
gränsar till sådant som kan leda till återkallelse av legitimation.
Tanken bakom förslaget är att den legitimerade skall göras medveten
om att den förseelse som lagts honom till last är så allvarlig att
återkallelse av legitimationen automatiskt blir aktuell om en ny förseelse
inträffar under prövotiden. Den legitimerade får själv, i förekommande
fall tillsammans med sin arbetsgivare, bedöma vilka konkreta åtgärder
som behöver vidtagas (exempelvis vidareutbildning, förbättrade rutiner
och egenkontroll). Härigenom begränsas behovet av särskilda
kontrollåtgärder från myndigheternas sida, samtidigt som den enskilde
får ett eget förstärkt intresse av att se till att han eller hon inte ånyo gör
sig skyldig till fel eller försummelser. Om man på detta sätt tvingar fram
en större noggrannhet i yrkesutövningen och, där det behövs, utbildning,
handledning eller andra nödvändiga åtgärder, uppnår man samtidigt att
kvaliteten i vården förbättras.
Prövotid skall vidare kunna föreskrivas i de fall till följd av 3 eller 5 §
disciplinpåföljdslagen förutsättningar att meddela varning visserligen
inte föreligger men i vilka den legitimerade genom sitt förfarande på ett
allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket. Till följd av 3 § undantas
från disciplinpåföljd sådana förfaranden som inte avser vården av en
enskild patient. För att prövotid skall kunna komma i fråga skall det även
här vara fråga om så allvarliga förseelser att de gränsar till återkallelse av
legitimation. När det gäller 5 § utesluter den likaledes behandling i
disciplinväg av ett handlande som anmälts till åtal. Även sådana
förfaranden skall emellertid kunna leda till föreskrift om prövotid, om
fråga är om allvarlig brottslighet.
Inträffar under prövotiden på nytt en förseelse av varningskaraktär
eller har den som ålagts prövotid genom något förfarande på ett allvarligt
sätt visat sig olämplig att utöva yrket skall enligt huvudregeln
legitimationen återkallas. Återkallelse kan emellertid underlåtas om
särskilda skäl föreligger. Denna säkerhetsventil ger Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) en möjlighet att göra en
skälighetsbedömning, varvid hänsyn kan tas till bristande samband
mellan förseelserna, tidsaspekter, den legitimerades vilja att genom egna
åtgärder komma till rätta med sina brister m.m. Underlåts av särskilda
skäl återkallelse, kan i stället ny prövotid föreskrivas.
Prövotid skall slutligen även kunna föreskrivas i de fall en legitimerad
yrkesutövare på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet
befaras i en nära framtid inte komma att kunna utöva sitt yrke
tillfredsställande, såvida inte särskilda åtgärder kommer till stånd.
Förslaget tar närmast sikte på missbrukssituationer. Föreskrift om
prövotid skall således i förebyggande syfte kunna beslutas innan
exempelvis ett alkohol- eller narkotikamissbruk nått det stadium att det
står klart att yrkesutövaren inte längre kan utöva sitt yrke
tillfredsställande. För dessa fall kommer prövotiden emellertid att ha en
delvis annan innebörd än för de fall som rör oskicklighet eller annan
olämplighet. För sjukdomsfallen har inte föreslagits någon särskild grund
för återkallelse för den händelse något inträffar under prövotiden,
eftersom de nuvarande grunderna för återkallelse har ansetts tillräckliga.
Interimistisk återkallelse av legitimation
I de fall en legitimerad påstås ha visat grov oskicklighet i sin
yrkesutövning eller är misstänkt för att ha begått ett grovt brott bör
möjlighet finnas att interimistiskt besluta om återkallelse av
legitimationen. En sådan möjlighet är särskilt angelägen i de fall den
legitimerade inte är häktad eller anhållen eller på annat sätt berövad
friheten, men kan behövas även i fall av denna karaktär .
Utredningen föreslår därför en bestämmelse om interimistisk
återkallelse av legitimation, avsedd att omfatta de allvarligaste av de fall
som kan föranleda återkallelse av legitimation. Motivet för en sådan
bestämmelse är säkerheten i vården. En sådan bestämmelse måste
emellertid kompletteras med en särskild rätt till skadestånd för det fall att
tillräckliga skäl inte förelegat för slutligt beslut om återkallelse av
legitimationen.
Förslaget har utformats på delvis samma sätt som bestämmelsen om
interimistisk återkallelse av förskrivningsrätt i 10 § första stycket
disciplinpåföljdslagen. Den nödvändiga restriktiviteten understryks
genom skadeståndsreglerna. För att avgränsa tillämpningen av
bestämmelsen till de ytterlighetsfall den är tänkt för har, förutom krav på
sannolika skäl för återkallelse, det kravet uppställts att ett interimistiskt
beslut är påkallat från allmän synpunkt.
Ärenden om återkallelse av legitimation kräver normalt en skyndsam
handläggning, eftersom dröjsmål med att dra in en behörighet som inte
längre bör gälla kan medföra risker för säkerheten i vården. Samtidigt
måste emellertid rättssäkerheten för den yrkesutövare som talan riktas
emot tillgodoses. Huvudprincipen måste därför vara att handläggningen i
första hand inriktas på att snabbt få fram en sådan utredning som
möjliggör slutligt beslut i återkallelseärendet. Först i de fall detta inte är
möjligt skall legitimationen i vissa fall kunna återkallas interimistiskt.
Det förhållandet att ett interimistiskt beslut meddelats får inte
föranleda att den fortsatta handläggningen inte bedrivs på ett skyndsamt
sätt. Tvärtom är det då mycket angeläget med en särskilt skyndsam
handläggning. Genom en tidsgräns på sex månader med möjlighet till
förlängning tillgodoses den enskildes krav på rättssäkerhet.
Utredningen ser en särskild bestämmelse om ett strikt
skadeståndsansvar för det allmänna som en förutsättning för att införa en
allmän möjlighet till interimistisk återkallelse av legitimation. Genom att
en särskild ersättningsbestämmelse införs för dessa fall beaktas den
enskildes krav på rättssäkerhet samtidigt som de tillämpande
myndigheterna tvingas att noga överväga i vilka fall en interimistisk
återkallelse är påkallad. Detta ger ett incitament till försiktighet hos den
som tar initiativet till åtgärden. Den person som drabbas hålls så långt
möjligt skadeslös och får upprättelse. Kostnaden bärs av staten som
normalt är bärare av det intresse som motiverat en interimistisk
återkallelse av legitimation. Ersättningsrätten bör omfatta alla former av
ren förmögenhetsskada. Skadestånd skall kunna jämkas om den
skadelidande medverkat till skadan genom vållande (6 kap. 1 §
skadeståndslagen). Därigenom ges den skadelidande ett motiv att iaktta
aktsamhet och att göra vad han kan för att begränsa skadan.
Riksövergripande register
Redan i dag finns ett fungerande system hos HSAN och Socialstyrelsen
genom vilket allmänheten kan få information om disciplinpåföljder m.m.
Anledning saknas att skapa ytterligare ett riksövergripande register med
syfte att ge allmänheten möjlighet till insyn.
För att Socialstyrelsen skall kunna utöva den tillsyn som det åligger
styrelsen måste den ha tillgång till erforderlig information. Vidare krävs
att denna information finns i sådan form, att den relativt snabbt kan tas
fram som underlag i tillsynsärenden m.m. Förslaget om föreskrift om
prövotid ställer ytterligare krav i detta hänseende. Erinras bör i detta
sammanhang om att tillsynsärendena numera handhas av styrelsens
regionala enheter, vilket medför behov av ett centralt register som dessa
enheter har direkt tillgång till och gör ett manuellt register otillräckligt.
Därför är det rimligt att Socialstyrelsen skall ha möjlighet att inrätta ett
mer omfattande ADB-baserat register för tillsynsändamål.
Utformningen av ett sådant register inrymmer emellertid många
intrikata frågor och avvägningar när det gäller den enskildes integritet å
ena sidan och framför allt patientintresset å andra sidan. Motsvarande
frågeställningar skall utredas när det gäller de nuvarande kriminal-, polis-
och körkortsregistren och när det gäller datalagen. Enligt direktiven skall
respektive utrednings arbete vara avslutat senast den 31 mars 1997. Mot
denna bakgrund har det ansetts lämpligast att utformningen av ett särskilt
register över hälso- och sjukvårdspersonal som utsatts för anmärkningar
på yrkesutövningen m.m. får utredas parallellt med eller sedan
nyssnämnda utredningar slutförts.
Anses det inte möjligt att avvakta de nämnda utredningarna, synes
alternativet vara att utforma ett särskilt tillsynsregister enligt nu
tillämpade principer och efter mönster av det register som
Alkoholinspektionen för enligt alkohollagen. Det förutsätts då att
utformningen av registret i efterhand ses över för att anpassa det till vad
som blir resultatet av förut nämnda utredningar.
Utredningen föreslår, om en sådan temporär lösning anses
nödvändig, att ett register för tillsynsändamål tillskapas vid sidan om de
nuvarande registren HSAN:s personregister för diarium och
ärendehantering och Socialstyrelsens register över legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal och med användning av uppgifter ur dessa register.
Ändamålet med registret skall vara tillsyn och det skall även få användas
för framställning av statistik. Registeransvaret skall ligga hos
Socialstyrelsen. På grund av att registret skulle komma att innehålla för
den enskilde känsliga uppgifter bör bestämmelserna tas in i lag. Registret
avses innehålla uppgifter om personer som är eller har varit legitimerade
yrkesutövare inom hälso- och sjukvården och som erhållit anmärkningar
på yrkesutövningen genom beslut av Socialstyrelsen, HSAN eller
domstol eller som gjort sig skyldiga till brott av betydelse för
yrkesutövningen. Vilka domar och beslut som får registreras skall framgå
av lagen.
Registret bör få innehålla uppgift om beslutande domstol, beslutsdatum
och diarienummer avseende underrättelser enligt förordningen
(1982:117) om underrättelse till Socialstyrelsen om domar i vissa
brottmål m.m. Underrättelseskyldigheten bör utvidgas så att styrelsen
även underrättas om avgöranden som rör konkreta missbrukssituationer
avseende legitimerade yrkesutövare. Exempel på sådana fall är domar
varigenom legitimerade dömts för grovt rattfylleri eller beretts
tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Hit bör även
hänföras en annan kategori avgöranden som rör hälsotillståndet,
nämligen domar varigenom legitimerade blivit föremål för vård enligt
lagen om psykiatrisk tvångsvård. Även uppgift om beslutsdatum och
diarienummer såvitt avser Socialstyrelsens egna beslut, varigenom
anmärkningar på yrkesutövningen framställts, bör få ingå i registret.
Absolut sekretess bör gälla för uppgift i registret. Samtliga uppgifter
som har tagits in i det föreslagna registret om en person bör gallras ut
senast fem år efter senaste registreringen. Detta innebär å andra sidan att
om något inträffar under femårsperioden som föranleder en registrering
så får även uppgifter som är äldre än fem år kvarstå i registret. Gallring
skall vidare ske snarast, om den som uppgiften gäller har avlidit.
Det förhållandet att det är fråga om från integritetssynpunkt mycket
känsliga uppgifter understryker vikten av att restriktiva regler ges för
åtkomsten till uppgifterna. Endast Socialstyrelsen bör ha sådan åtkomst
och inom styrelsen bör åtkomsten till registret begränsas till de enheter
som handlägger tillsynsärenden. Endast den som behöver uppgifterna på
grund av sina arbetsuppgifter bör ha tillgång till registret och då endast
till uppgifter som behövs för arbetets utförande.
Kostnadsbedömning
Det ekonomiska utfallet av ett genomförande av förslagen blir i hög grad
beroende av i vilken utsträckning de nya möjligheterna tas i anspråk,
något som inte låter sig bedömas med någon säkerhet.
Kostnadsbedömningen begränsas därför till att gälla frågan om de
åtgärdsmöjligheter som föreslagits kan antas netto leda till besparingar
eller kostnadsökningar i de fall där de kommer till användning.
Förslaget om prövotid torde inte medföra ökade kostnader för det
allmänna. Förslaget syftar till att effektivisera de åtgärder som kan vidtas
mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och kommer troligen att
medföra kostnadsbesparingar genom att färre fel eller försummelser
begås.
Förslaget om interimistisk återkallelse av legitimation torde föra med
sig kostnadsbesparingar som sammantaget överstiger kostnaderna.
Likaledes kommer kostnaderna för ett register med all sannolikhet att
understiga de vinster i form av rationalisering och ökad effektivitet som
uppnås genom att styrelsens arbete med tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen underlättas.
Sammanfattningsvis bör ett genomförande av förslagen således leda
till besparingar för det allmänna, huvudsakligen i fråga om dels
vårdkostnader, dels kostnader för vårdersättningar och förmåner från
socialförsäkringen.

Författningsförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m.
på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område
dels att nuvarande 7 § skall betecknas 7 a §,
dels att 7 a, 16, 30 och 39 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 7, 7 b, 41 och
42 §§, samt närmast före 41 § en ny rubrik av följande lydelse.

7 § Har den som erhållit legitimation att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården varit oskicklig vid utövning av sitt yrke och framstår inte
varning som en tillräckligt ingripande åtgärd, kan föreskrift meddelas att
den legitimerade skall vara underkastad en prövotid om tre år, räknat från
den dag då beslutet börjar verkställas.
Detsamma gäller i fall, då till följd av bestämmelserna i 3 eller 5 §
förutsättningar saknas att meddela varning, men den legitimerade genom
sitt förfarande på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva yrket.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad som på grund av sjukdom
eller någon liknande omständighet befaras inte komma att kunna utöva
sitt yrke tillfredsställande.

7 a § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt,
4. ålagts prövotid enligt 7 § första eller andra stycket och under
prövotiden på nytt gjort sig skyldig till en förseelse av beskaffenhet att
föranleda varning eller genom något förfarande på ett allvarligt sätt visat
sig olämplig att utöva yrket.
Föreligger särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses i
första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid på nytt kan meddelas.
Har någon på grund av auktorisation i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.

7 b § I ett ärende enligt 7 a § första stycket 1. får, om det finns sannolika
skäl för misstanke att den legitimerade varit grovt oskicklig vid utövning
av sitt yrke eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva
yrket, legitimationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse
har prövats slutligt, såvida det är påkallat från allmän synpunkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får giltighetstiden för beslutet förlängas med sex månader
åt gången.

16 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 § första stycket
eller om tillfällig återkallelse enligt 7 b §, 8 § andra stycket, 10 § eller 12
§ andra stycket eller om utdömande av vite enligt 23 §,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om
beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd,
3. om återkallelse av legitimation eller behörighet på egen begäran i fall
när hinder mot återkallelse inte kan antas föreligga, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 8 § tredje stycket då den
legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

30 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 7 b §, 8 § första och andra stycket, 10 §
första stycket och 12 § andra stycket.

39 § Beslut i frågor som avses i 7 12 §§ gäller omedelbart om inte annat
anges i beslutet.
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid avbrutits till följd av
beslut av domstol efter överklagande men föreskrives därefter ändå
prövotid, skall endast den tid under vilken verkställighet ägt rum räknas
in i prövotiden.
Ersättning för skada
41 § Har ett beslut meddelats enligt 7 b § eller 8 § andra stycket och
återkallas senare inte legitimationen slutligt, har den legitimerade rätt till
ersättning av staten för ren förmögenhetsskada som därigenom tillfogats
honom.

42 § Ersättning kan vägras eller sättas ned om den legitimerade har
försvårat sakens utredning eller på annat sätt genom vållande har
medverkat till skadan. Detsamma gäller i den mån det annars skulle vara
oskäligt att ersättning lämnas.

1. Denna lag träder i kraft den.............
2. Föreskrift om prövotid får inte meddelas i fall där de omständigheter
som åberopas till stöd för föreskriften hänför sig till tid före
ikraftträdandet.

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1994:953) om åligganden för personal
inom hälso- och sjukvården

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården skall införas nya bestämmelser,
19 24 §§, samt närmast före 19 § en ny rubrik av följande lydelse.
Register
19 § Socialstyrelsen får föra ett register med hjälp av automatisk
databehandling, att användas för
1. tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal samt
2. framställning av statistik.

20 § Registret får omfatta personer som är eller har varit legitimerade
yrkesutövare inom hälso- och sjukvården.
Vid tillämpningen av första stycket jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskilda föreskrifter har motsvarande
behörighet.

21 § Registret får innehålla uppgift om
1. beslut och domar i ärenden enligt 4 och 7 12 §§ lagen (1994:954)
om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område varigenom
disciplinpåföljd ålagts, prövotid föreskrivits eller behörighet återkallats
eller inskränkts, såvitt avser beslutande myndighet eller domstol,
beslutsdatum och diarienummer samt uppgift om överklagande har skett,
2. underrättelser enligt förordningen (1982:117) om underrättelse till
Socialstyrelsen om domar i vissa brottmål m.m., såvitt avser domstol,
beslutsdatum och diarienummer, samt
3. Socialstyrelsens beslut varigenom anmärkningar på yrkesutövningen
framställts, såvitt avser beslutsdatum och diarienummer.

22 § Om uppgift enligt 21 § skall registreras får även registreras
följande uppgifter om den person som uppgiften avser:
1. namn, personnummer, adress och telefonnummer,
2. legitimation, specialistkompetens eller annan yrkesbeteckning inom
hälso- och sjukvården, samt
3. arbetsplats med adress och telefonnummer.

23 § Om det beträffande en person inte har registrerats någon ytterligare
uppgift enligt 21 § under fem år från den senaste registreringen skall
uppgifter i registret om honom gallras ut. Om en registrerad avlider skall
uppgifter om honom gallras ut.
Uppgift som registrerats enligt 21 § skall gallras ut när senare beslut
eller dom avseende samma sak föreligger.

24 § Socialstyrelsen skall på lämpligt sätt lämna information om
registret till den som kan komma att registreras i det. Informationen skall
innehålla upplysningar om
1. vem som är registeransvarig,
2. ändamålet med registret,
3. de uppgifter registret får innehålla,
4. de sekretess- och säkerhetsbestämmelser som gäller,
5. rätten att få registerutdrag och att få till stånd rättelse enligt
datalagen (1973:289) samt
6. de bestämmelser om utgallring av uppgifter som gäller.

Denna lag träder i kraft den .......

Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen skall införas en ny
bestämmelse, 7 kap. 15 a §, av föjande lydelse.
7 kap.
15 a § Sekretess gäller för uppgift i register hos Socialstyrelsen som förs
enligt lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och
sjukvården.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst 50 år.

Denna lag träder i kraft den ................

Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:147)
Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i
Stockholms län, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Kriminalvårdsstyrelsen, Riksåklagaren, Datainspektionen,
Försvarsmakten, Riksförsäkringsverket (RFV), Socialstyrelsen,
Rättsmedicinalverket, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN),
Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse,
Sjöfartsverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Skolverket,
Statens invandrarverk, Riksdagens ombudsmän, Riksdagens revisorer,
Landstingen i Halland, Jönköpings län, Östergötland, Gävleborg,
Västerbotten, Sörmland, Norrbottens län, Blekinge, Örebro län,
Skaraborg, Västmanland, Dalarna, Västernorrland, Malmöhus läns,
Uppsala, Kalmar och Kristianstads län, Göteborgs, Malmö och
Stockholms kommun, Karolinska Institutet (KI), Linköpings och Uppsala
universitet, Apotekarsociteten, Apoteket AB, Landstingsförbundet,
Legitimerade Sjukgymnasters Riksorganisation (LSR), Praktikertjänst
AB, Sophiahemmet, SPRI, Stiftelsen Röda Korshemmet, Svenska
Arbetsgivarföreningen, Svenska Kommunalarbetarförbundet, Svenska
Läkaresällskapet, Sveriges Advokatsamfund, SACO, Sveriges Allmänna
Patientförening, Sveriges farmaceutförbund, Sveriges Läkarförbund,
Sveriges Psykologförbund, Sveriges Tandhygienistförening, Sveriges
Tandläkarförbund, TCO och Vårdförbundet.
Kriminalvårdsstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet,
Statens institutionsstyrelse, Skolverket, Statens invandrarverk, Röda
korsets sjukhus och Svenska arbetsgivareförening har inte funnit några
skäl att redovisa synpunkter med anledning av remissen. SACO har
hänvisat till inkomna yttranden från de medlemsförbund som haft ärendet
på remiss.
Yttrande har inte kommit in från Luftfartsverket,
Arbetarskyddsstyrelsen, Lunds universitet, Umeå universitet,
Carlanderska sjukhemmet, De Handikappades Riksförbund, LO,
Legitimerade Kiropraktorers Riksorganisation, Svenska
logopedförbundet, Svenska Naprapatförbundet, Svenska
Privatläkarföreningen och Sveriges legitimerade optikers riksförbund.

Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i fråga om
skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal (2 kap.),
behörighets- och legitimationsregler (3 kap.),
begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande
åtgärder m.m. (4 kap.),
disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m. (5 kap.),
Socialstyrelsens tillsyn (6 kap.),
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (7 kap.) och
ansvarsbestämmelser, överklagande m.m. (8 kap.).

2 § Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses sådan verksamhet
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel.

3 § Med vårdgivare avses i denna lag fysisk eller juridisk person som
bedriver hälso- och sjukvård.

4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses
1. den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 § använder en
skyddad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården,
2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och
som medverkar i vård, behandling eller undersökning av patienter,
3. den som i annat fall vid vård, behandling eller undersökning biträder
en legitimerad yrkesutövare,
4. övrig personal inom sådan detaljhandel med läkemedel som
omfattas av särskilda föreskrifter och personal som är verksamma inom
den särskilda giftinformationsverksamheten vid Apoteket Aktiebolag och
som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och
upplysningar,
5. personal vid larmcentral som förmedlar hjälp eller lämnar råd och
upplysningar till vårdsökande,
6. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som skall
omfattas av lagen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, eller
7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av
denna lag tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i
Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande
behörighet.
2 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal
Allmänna skyldigheter
1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt
arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller dessa
krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och genomföras i
samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt.

2 § Den som har ansvaret för vården skall se till att patienten får
upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som
finns. Om upplysningar inte kan lämnas till patienten, skall de i stället
lämnas till en närstående till patienten. Upplysningar skall dock inte
lämnas till patienten eller någon närstående i den utsträckning det finns
hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 8 §
andra stycket eller 9 § första stycket i detta kapitel.

3 § Om en patient har avlidit skall den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne.
De efterlevande skall visas hänsyn och omtanke.

4 § Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar
ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med
noggrannhet och omsorg.

5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret
för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.

6 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får överlåta en
arbetsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på
en god och säker vård.
Den som överlåter en arbetsuppgift för vilken det krävs formell
kompetens till någon som saknar sådan kompetens svarar för att den som
fått uppgiften har förutsättningar att fullgöra denna.

7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall rapportera till
vårdgivaren om en patient i samband med vård, behandling eller
undersökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig
skada eller sjukdom.
Tystnadsplikt m.m.
8 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han
eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att
någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.
Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en patients hälsotillstånd
gäller även i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till
ändamålet med vården och behandlingen är av synnerlig vikt att
uppgiften inte lämnas till patienten.
För den som genom anställning, uppdrag eller annan liknande grund
deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av denna lag, utan att
därför tillhöra eller ha tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen, gäller
bestämmelserna i 6 kap. 5 §.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

9 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte röja en uppgift från en
enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att den som lämnat
uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts för våld
eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

10 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller
utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som
han eller hon har fått kännedom om i verksamheten och som har lämnats
dit för att användas som upplysning om eller underlag för behandling
eller annan liknande åtgärd.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

11 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter
1. som gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om
uppgifterna i ett särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. som behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
3. som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och
medicinska frågor behöver för sin verksamhet,
4. som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande
från högskoleutbildning, eller
5. som Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet att ha
körkort eller traktorkort.
3 kap. Behörighets- och legitimationsregler
1 § I detta kapitel ges bestämmelser för yrkesverksamhet inom hälso-
och sjukvården vad gäller
legitimation,
ensamrätt till yrke,
skyddad yrkestitel,
kompetens som Europaläkare och
specialistkompetens.
Legitimation
2 § Utövare av ett yrke som anges i nedanstående tabell skall efter
ansökan få legitimation för yrket efter att ha avlagt den högskoleexamen
eller gått igenom den utbildning och, i förekommande fall,
praktiktjänstgöring som anges i tabellen.
Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att
legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 5 kap. om
sökanden hade varit legitimerad.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall i de
fall som anges i tabellen besluta om närmare föreskrifter om vilken
utbildning och praktisk tjänstgöring som skall krävas för att få
legitimation.

Yrke/Yrkestitel Utbildning Praktisk tjänstgöring
___________________________________________________________

1. apotekare apotekarexamen
2. arbetsteurapeut arbetsterapeutexamen
3. barnmorska barnmorskeexamen
4. kiropraktor enligt föreskrift enligt föreskrift
5. logoped logopedexamen
6. läkare läkarexamen enligt föreskrift
7. naprapat enligt föreskrift enligt föreskrift
8. optiker optikerexamen
9. psykolog psykologexamen enligt föreskrift
10. psykoterapeut psykoterapeutexamen
11. receptarie receptarieexamen
12. sjukgymnast sjukgymnastexamen
13. sjukhusfysiker sjukhusfysikerexamen
14. sjuksköterska sjuksköterskeexamen
15. tandhygienist tandhygienistexamen
16. tandläkare tandläkarexamen
___________________________________________________________

En legitimerad psykoterapeut skall i sin yrkesverksamhet ange sin
grundutbildning.
Bestämmelser om legitimation av yrkesutövare med utländsk
utbildning finns i 12 §.

3 § Beteckningen legitimerad får användas endast av yrkesutövare som
fått legitimation enligt 2 §.
Ensamrätt till yrke
4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie
och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som
särskilt förordnats att utöva det.
Skyddad yrkestitel
5 § En i 2 § angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel) får användas endast
av yrkesutövare som enligt nämnda paragraf antingen har legitimation
för yrket, eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.
Bestämmelsen i första stycket om skyddad yrkestitel gäller inte yrkena
kiropraktor,
naprapat och
optiker.

6 § Endast den som har avlagt högskoleexamen som anges i
nedanstående tabell och utövar yrke som anges i tabellen har rätt att
använda den angivna yrkestiteln (skyddad yrkestitel).

Yrke/Yrkestitel Utbildning
___________________________________________________________
1. audionom audionomexamen
2. biomedicinsk analytiker biomedicinsk analytikerexamen
3. dietist dietistexamen
4. ortopedingenjör ortopedingenjörsexamen
___________________________________________________________

Bestämmelser om rätt för yrkesutövare med utländsk utbildning att
använda en skyddad yrkestitel finns i 12 §.

7 § I yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område får den som
saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel inte använda en titel
som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel.
Kompetens som Europaläkare
8 § En legitimerad läkare som har gått igenom av regeringen föreskriven
praktisk utbildning skall efter ansökan få kompetens som
allmänpraktiserande läkare (Europaläkare).
En läkare får ange att han eller hon har kompetens som
allmänpraktiserande läkare endast om han eller hon har sådan kompetens
(skyddad beteckning för Europaläkare).
Specialistkompetens
9 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom av
regeringen föreskriven vidareutbildning skall efter ansökan få
specialistkompetens.
En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har
specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon
har sådan specialistkompetens (skyddad specialistbeteckning).
En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en
specialistsjuksköterskeexamen i högskoleförordningen (1993:100) endast
om han eller hon avlagt en sådan examen (skyddad specialistbeteckning).
Bestämmelser om förfarandet
10 § Frågor om meddelande av legitimation, särskilt förordnande att
utöva yrke, kompetens som Europaläkare och som specialist prövas av
Socialstyrelsen.
Bemyndigande
11 § Regeringen får föreskriva vilka utbildningar utöver de som anges i
6 § som skall ge rätt att använda en skyddad yrkestitel.

12 § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om villkoren för att den som utomlands genomgått utbildning
skall få legitimation, rätt att använda en i 6 § angiven skyddad yrkestitel
eller särskilt förordnande att utöva yrke.
Prövningar i särskilda fall
13 § Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom
utbildning eller praktisk tjänstgöring som sägs i 2 § förvärvat
motsvarande kompetens får Socialstyrelsen meddela honom eller henne
legitimation.
Visar yrkesutövare att han eller hon på annat sätt än genom utbildning
som sägs i 6 § förvärvat motsvarande kompetens får Socialstyrelsen
meddela honom eller henne rätt att använda en skyddad yrkestitel.
4 kap. Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och
sjukvårdande åtgärder
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller den som yrkesmässigt
undersöker annans hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller
därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärder i
förebyggande, botande eller lindrande syfte. Bestämmelserna gäller dock
inte den som enligt 1 kap. 4 § tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.

2 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte
1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt
smittskyddslagen (1988:1472) är anmälningspliktiga sjukdomar,
2. behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi
eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
3. undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under
lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under
hypnos,
4. behandla annan med användande av radiologiska metoder,
5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne
lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling, eller
6. prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser.

3 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § får inte undersöka eller
behandla barn under åtta år.
5 kap. Regler om disciplinpåföljd och återkallelse av
legitimation m.m.
Allmänna bestämmelser
1 § Detta kapitel gäller personer som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. I
kapitlet ges bestämmelser om
1. disciplinpåföljd,
2. prövotid,
3. återkallelse av legitimation,
4. återkallelse av annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården och
5. begränsning av behörighet att förskriva narkotiska och
alkoholhaltiga läkemedel samt teknisk sprit.

2 § Bestämmelserna i 3 5 §§ gäller endast yrkesutövning som har
samband med undersökning, vård och behandling av patienter eller
klinisk forskning på människor.
Disciplinpåföljd
3 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte gör vad han eller hon är skyldig att göra enligt 2 kap.
1, 2, 4, 6, 8 och 9 §§ eller enligt någon annan föreskrift som är av direkt
betydelse för säkerheten i vården, får disciplinpåföljd åläggas. Om felet
är ringa eller om det framstår som ursäktligt får disciplinpåföljd
underlåtas.
Disciplinpåföljd är erinran eller varning.
Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även
den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men inte längre gör
det.
Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han eller hon
deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.

4 § Om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har anmälts
till åtal, får ett disciplinärt förfarande enligt detta kapitel inte inledas
eller
fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden. Underrättelse
om anmälan enligt 7 kap. 12 § får dock ske.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.

5 § Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han eller hon inte inom
två år efter förseelsen har underrättats om anmälan enligt 7 kap. 12 §
eller enligt 21 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän eller 5 § förordningen (1975:1345) med
instruktion för Justitiekanslern.
Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än tio år efter förseelsen.
Återkallelse av legitimation m.m.
6 § En prövotid om tre år kan föreskrivas den som fått legitimation att
utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården om denne varit oskicklig vid
utövning av sitt yrke eller på annat allvarligt sätt visat sig olämplig att
utöva yrket.
Prövotid kan även föreskrivas en legitimerad yrkesutövare som på
grund av sjukdom eller någon liknande omständighet befaras inte komma
att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.

7 § Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder mot
återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på nytt
gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse eller annars på ett allvarligt
sätt
visat sig olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses i
första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid på nytt kan meddelas
ytterligare en gång.
Har någon som blivit auktoriserad i ett annat land inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) fått legitimation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen
återkallas.

8 § I ett ärende enligt 7 § första stycket 1 eller 4 får legitimationen
återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt,
om det finns sannolika skäl för återkallelse och det är påkallat från
allmän synpunkt.
Ett beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare högst
sex månader.

9 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen bör
återkallas enligt 7 § första stycket 2, får den legitimerade yrkesutövaren
föreläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom eller
henne.
Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats, får
legitimationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av
legitimationen har prövats slutligt.
Har den legitimerade yrkesutövaren inte följt ett föreläggande om
läkarundersökning inom ett år från det att han eller hon fick del av detta,
får legitimationen återkallas.
Återkallelse av annan behörighet
10 § Annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården än
legitimation som meddelats enligt 3 kap. får återkallas om den som
fått behörigheten
1. varit oskicklig vid utövningen av yrket eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket, eller
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande.
Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten bör
återkallas, får den återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse har
prövats slutligt.
Begränsning av förskrivningsrätt
11 § Om en läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet att
förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, får
denna behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten får också dras in
eller begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det.

12 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk som
avses i 11 §, får behörigheten dras in eller begränsas till dess frågan om
indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats slutligt.
Beslutet enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas med ytterligare högst sex
månader.

13 § Har en legitimation återkallats eller har en behörighet att förskriva
narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in
eller begränsats, skall en ny legitimation respektive behörighet meddelas
efter ansökan när förhållandena medger det.
6 kap. Socialstyrelsens tillsyn
Allmänna bestämmelser
1 § Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av
Socialstyrelsen.
För tillsyn över hälso- och sjukvård inom Försvarsmakten finns
särskilda bestämmelser.

2 § Den som, utan att bedriva hälso- och sjukvård, tar emot uppdrag från
hälso- och sjukvården avseende provtagning, analys eller annan
utredning som utgör ett led i bedömningen av en patients hälsotillstånd
eller behandling, står i denna verksamhet också under tillsyn av
Socialstyrelsen.

3 § Socialstyrelsens tillsyn skall främst syfta till att förebygga skador
och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen skall genom
sin tillsyn stödja och granska verksamheten och hälso- och
sjukvårdspersonalens åtgärder.

4 § Om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning
inom hälso- och sjukvården drabbats av eller utsätts för risk att drabbas
av allvarlig skada eller sjukdom skall vårdgivaren snarast anmäla detta
till Socialstyrelsen. Om en patient drabbats av eller utsatts för risk att
drabbas av allvarlig skada eller sjukdom genom sådan verksamhet som
avses i 2 §, skall även den som bedriver sådan verksamhet anmäla detta
till Socialstyrelsen.
I 2 kap. 7 § finns bestämmelser om skyldighet för personalen att
rapportera till vårdgivaren om en patient drabbats av eller utsatts för risk
att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.

5 § Den som på grund av anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av detta kapitel
får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande
anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
För det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).
För den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda vården gäller bestämmelserna i 2 kap.
Anmälan av verksamhet m.m.
6 § Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av
Socialstyrelsens tillsyn enligt detta kapitel skall anmäla detta till
Socialstyrelsen senast en månad innan verksamheten påbörjas.

7 § Anmälan enligt 6 § skall innehålla uppgifter om
1. verksamhetens inriktning,
2. var verksamheten skall bedrivas,
3. vem som är verksamhetschef,
4. vem som svarar för anmälningsskyldighet enligt 4 §,
5. verksamhet som avses i 2 § som anlitas eller avses anlitas och
6. den patientförsäkring som tecknats för verksamheten.

8 § Om verksamheten helt eller till väsentlig del förändras eller flyttas,
skall detta anmälas till Socialstyrelsen inom en månad efter
genomförandet. Om verksamheten läggs ned, skall det utan dröjsmål
anmälas till Socialstyrelsen.
Socialstyrelsens befogenheter
9 § Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt detta
kapitel och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att
på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material
som rör verksamheten till styrelsen samt att lämna de upplysningar om
verksamheten som styrelsen behöver för sin tillsyn.
Socialstyrelsen får förelägga den som bedriver verksamheten eller den
som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen att lämna vad som begärs. I
föreläggandet får vite sättas ut.

10 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att
inspektera verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och
hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Den som utför
inspektion har rätt att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen, dock
inte bostäder, som används för verksamheten. Den som utför
inspektionen har rätt att tillfälligt omhänderta handlingar, prover och
annat material som rör verksamheten. Den vars verksamhet eller
yrkesutövning inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid
inspektionen.

11 § Vid inspektion som avses i 10 § har den som utför inspektionen rätt
att av polismyndigheten få den hjälp som behövs för att inspektionen
skall kunna genomföras.
Åtgärder mot vårdgivare m.fl.
12 § Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en
bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens
tillsyn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det
behövs, göra anmälan till åtal.

13 § Om Socialstyrelsen finner att en vårdgivare inte uppfyller kraven på
god vård och om missförhållandena är av betydelse för patientsäkerheten,
får styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjälpa missförhållandena. I
föreläggandet får vite sättas ut. Detta gäller även verksamhet som avses i
2 § om verksamheten medför fara för patientsäkerheten.

14 § Ett föreläggande enligt 13 § skall innehålla uppgifter om de
åtgärder Socialstyrelsen anser nödvändiga för att de påtalade
missförhållandena skall kunna avhjälpas.

15 § Om ett föreläggande enligt 13 § inte följs och om
missförhållandena är allvarliga, får Socialstyrelsen helt eller delvis
förbjuda verksamheten.

16 § Om det är fara för patienters liv, hälsa eller personliga säkerhet i
övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis
förbjuda verksamheten.

17 § Om det finns sannolika skäl för att verksamheten helt eller delvis
kommer att förbjudas enligt 15 eller 16 § och ett sådant beslut inte kan
avvaktas, får Socialstyrelsen tills vidare helt eller delvis förbjuda
verksamheten.
Beslut enligt första stycket gäller i högst sex månader. Om det finns
synnerliga skäl får beslutets giltighetstid förlängas med ytterligare sex
månader.
Åtgärder mot hälso- och sjukvårdspersonal
18 § Om Socialstyrelsen finner skäl att överväga disciplinpåföljd,
föreskrift om prövotid, återkallelse av legitimation, återkallelse av annan
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården eller begränsning
av förskrivningsrätt enligt 5 kap., skall styrelsen anmäla detta hos Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd.

19 § Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 §, göra
anmälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas är
skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket
fängelse är föreskrivet.
Särskilda regler gäller för åtal för brott enligt 6 § lagen (1991:115) om
åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.

20 § Om det finns sannolika skäl att misstänka att någon i sin
verksamhet bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 7 §, får
Socialstyrelsen förelägga denne att för viss tid upphöra med sin
verksamhet. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesföreläggande enligt första stycket får inte
dömas till straff för sådan verksamhet som omfattas av
vitesföreläggandet.
Register
21 § Socialstyrelsen skall föra ett automatiserat register över
verksamheter som anmälts enligt detta kapitel. Registret får användas för
tillsyn och forskning samt för framställning av statistik.

22 § Registret får innehålla uppgifter om
1. namn eller firma och personnummer eller organisationsnummer för
den som bedriver verksamheten,
2. var verksamheten bedrivs,
3. verksamhetens inriktning,
4. verksamhetens omfattning,
5. antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
6. verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7. patientförsäkring,
8. när inspektion gjorts,
9. datum för Socialstyrelsens beslut angående verksamheten och
10. när anmälan enligt 4 § gjorts.
Registret får inte innehålla uppgifter om enskilda patienter.

23 § Uppgifter enligt 22 § första stycket 8 10 som har tagits in i
registret skall tas bort efter fem år eller då verksamheten lagts ned.
Övriga uppgifter som har tagits in i registret skall tas bort när nya
uppgifter kommer in eller då anmälan görs om att verksamheten lagts
ned.
7 kap. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
1 § Frågor om disciplinpåföljd enligt denna lag prövas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Ansvarsnämnden prövar även frågor som avses i 5 kap. 6 13 §§.

2 § Ansvarsnämnden består av en ordförande och åtta andra ledamöter.
De utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall ha varit ordinarie
domare. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.
För ordföranden skall för samma tid utses en eller flera
ställföreträdare. En sådan ställföreträdare skall vara eller ha varit
ordinarie domare. För varje annan ledamot skall det finnas ett tillräckligt
antal ersättare som skall utses för samma tid som ledamoten.

3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och sex andra
ledamöter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter
kallas. Om en ledamot anmäler förhinder, skall en ersättare kallas.

4 § Ordföranden får ensam fatta beslut
1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om
föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 § första
stycket eller om tillfällig återkallelse enligt 5 kap. 8 §, 9 § andra stycket,
10 § andra stycket eller 12 §, eller om utdömande av vite enligt 10 § i
detta kapitel,
2. som innebär att ett ärende om disciplinpåföljd avgörs i sak, om
beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd,
3. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i
fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller
4. om återkallelse av legitimation enligt 5 kap. 9 § tredje stycket då den
legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning.
Ärenden som har avgjorts enligt första stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

5 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare
tillämpas.

6 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden skall bestämmelserna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.
Handläggning i ansvarsnämnden
7 § Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp efter anmälan av
Socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten
inte själv kan anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6 13 §§ tas upp på anmälan av
Socialstyrelsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att göra anmälan i sådana ärenden som avses i första eller
andra stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion
för Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339)
om Justitiekanslerns tillsyn.

8 § Anmälan eller ansökan till ansvarsnämnden skall göras skriftligen
och vara egenhändigt undertecknad samt innehålla uppgifter om

1. den enskilde anmälarens eller sökandens namn, fördelsetid och post-
adress,
2. namn och adress för ställföreträdare eller ombud om talan förs av
sådan,
3. vem anmälan eller ansökan avser och, om de kan lämnas utan
särskild utredning, uppgifter om dennes yrke, adress och arbetsplats,
4. vilken anmärkning som riktas mot en anmäld och
5. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan eller ansökan.
Om part företräds av ombud skall fullmakt ges in.

9 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att inom en viss tid komma in med kompletterande uppgifter
vid påföljd att ärendet annars inte tas upp till prövning.

10 § Ansvarsnämnden skall se till att varje ärende blir tillräckligt utrett.
Överflödig utredning skall avvisas.
Nämnden får förelägga den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
att ge in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för
utredningen. I föreläggandet får vite sättas ut. Vitet döms ut av nämnden.

11 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma,
när det kan antas vara till fördel för utredningen.

12 § Anmälan eller ansökan enligt 7 § och det som hör till handlingen
skall snarast överlämnas till den som anmälan eller ansökan avser.
Mottagaren skall föreläggas att svara inom en viss tid.
En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att anmälan
eller ansökan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.

13 § Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte
ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig
förhandling.
Av svaret skall det framgå om den svarande godtar eller motsätter sig
den åtgärd som sätts i fråga. I det senare fallet bör svaranden ange skälen
för sin inställning och de omständigheter som åberopas.

14 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att
lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i
frågan.
I fråga om sådana sakkunniga som avses i första stycket tillämpas
40 kap. 2 7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän eller andra som är
skyldiga att lämna yttrande lämnas endast om det är särskilt föreskrivet.
Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.

15 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver
höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en
skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta
hos den tingsrätt inom vars område den person vistas som skall höras
eller på annat sätt berörs av åtgärden.
Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten hålla förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i tillämpliga
delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom
huvudförhandling.

16 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får
föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd att det inte utgör hinder
för ärendets vidare handläggning och avgörande om han eller hon uteblir.
En enskild part som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på
ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas
av regeringen.

17 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall
tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 9 § första och andra stycket, 10 §
andra stycket och 12 § första stycket.
Överlämnande av vissa ärenden
18 § En anmälan som gäller arbetstagare får helt eller delvis överlämnas
av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma
på arbetsgivaren, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden
inte är påkallad från allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens
rätt.

19 § Om en anmälan till ansvarsnämnden innehåller klagomål över
brister i kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen
hos ett landsting eller en kommun eller över något annat liknande
förhållande och om det finns grundad anledning att anta att anmälan inte
kan föranleda disciplinpåföljd enligt denna lag, får nämnden överlämna
anmälan i den delen till landstinget eller kommunen för åtgärd.

20 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att de förutsättningar för
anmälan till åtal som anges i 6 kap. 19 § föreligger, skall nämnden göra
en sådan anmälan.

21 § Bestämmelser om handläggning av sådana ärenden om
disciplinpåföljd eller om prövotid, återkallelse eller begränsning av
behörighet som prövas efter anmälan av Riksdagens ombudsmän eller
Justitiekanslern finns i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § tredje stycket lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
8 kap. Ansvarsbestämmelser m.m.
Ansvarsbestämmelser
1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar verksamhet eller i
väsentlig del ändrar tidigare verksamhet utan att ha gjort föreskriven
anmälan till Socialstyrelsen enligt 6 kap. 6 8 §§ döms till böter.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet fortsätter att bedriva
verksamhet i strid med förbud enligt 6 kap. 15 17 §§ döms till böter
eller fängelse i högst sex månader.

3 § Om en läkare, vars legitimation har återkallats eller vars behörighet
annars har upphört, eller en läkare som har begränsad behörighet,
obehörigen och mot ersättning utövar läkaryrket, döms han eller hon till
böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den
yrkesverksamhet som utövas av den som har legitimation som
tandhygienist eller som har föreskriven kompetens som tandhygienist
eller tandsköterska.

5 § Den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 7 § döms till
böter.

6 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. eller som
under utövning av verksamhet som sägs i 4 kap. uppsåtligen eller av
oaktsamhet tillfogar den undersökte eller behandlade skada, som inte är
ringa, eller framkallar fara för sådan skada, döms, om gärningen inte är
belagd med straff enligt 3 4 §§ i detta kapitel, till böter eller fängelse i
högst ett år. Detta gäller oavsett om skadan eller faran orsakats av
olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård.
Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning
och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan
eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.

7 § Till ansvar enligt 3 6 §§ skall inte dömas om gärningen är belagd
med strängare straff i annan lag.
Vitesföreläggande m.m.
8 § Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till
brott som anges i 6 §, får Socialstyrelsen meddela förbud för honom eller
henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i 4
kap. Ett sådant förbud får förenas med vite.
Den som överträtt ett vitesförbud enligt första stycket får inte dömas
till straff för sådan verksamhet som omfattas av vitesförbudet.
Överklagande av ansvarsnämndens beslut
9 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

10 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får överklagas av
1. Socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,
2. enskild, som enligt 7 kap. 7 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinpåföljd, om beslutet har gått den enskilde emot, eller
3. någon annan som beslutet angår, om det har gått honom eller henne
emot.
Överklagande av Socialstyrelsen skall ske inom tre veckor från det att
beslutet har meddelats.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för
Justitiekanslern att överklaga beslut om disciplinpåföljd, prövotid eller i
behörighetsfråga med anledning av fel i yrkesutövning finns i 7 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen
(1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn. Sådant överklagande skall ske
inom tre veckor från det att beslutet har meddelats.

11 § Andra beslut av ansvarsnämnden än som avses i 10 § får överklagas
av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

12 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs,
får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga
beslutet i ärendet.
Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när nämnden
1. ogillat en invändning om jäv mot en ledamot av nämnden eller en
invändning om att det finns hinder mot prövningen,
2. avvisat ett ombud eller ett biträde,
3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs,
4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 5 kap. 9 §
första stycket,
5. förelagt någon vid vite enligt 7 kap. 10 § andra stycket att inkomma
med patientjournaler eller andra handlingar,
6. utdömt vite, eller
7. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.

13 § Beslut i frågor som avses i 5 kap. 6 13 §§ gäller omedelbart om
inte annat anges i beslutet.
Har verkställigheten av ett beslut om prövotid avbrutits till följd av
beslut av domstol efter överklagande, men föreskrivs därefter ändå
prövotid, skall endast den tid under vilken verkställighet ägt rum räknas
in i prövotiden.

14 § Om inte något annat föreskrivits, är Socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller domstols slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är
också han eller hon yrkesutövarens motpart.
Bestämmelsen i 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om
förvaltningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål där
ansvarsnämnden fattat beslut enligt denna lag.
Överklagande av Socialstyrelsens beslut m.m.
15 § Beslut som Socialstyrelsen eller allmän förvaltningsdomstol
meddelar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i
beslutet.

16 § Socialstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om beslutet gäller
1. behörighet, rätt att använda en skyddad yrkestitel och legitimation
enligt 3 kap.,
2. förbud att utöva verksamhet enligt 8 § och 6 kap. 20 §,
3. föreläggande enligt 6 kap. 9 § att lämna upplysningar, handlingar
eller annat material,
4. föreläggande enligt 6 kap. 13 § att avhjälpa missförhållanden i
verksamheten,
5. förbud att driva verksamhet enligt 6 kap. 15 eller 16 §, eller
6. förbud tills vidare att driva verksamhet enligt 6 kap. 17 §.
Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Ytterligare föreskrifter
17 § Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
1. behörighet och legitimation för hälso- och sjukvårdspersonalen,
2. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen om detta behövs till
skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt,
3. att anmälan enligt 6 kap. 6 § skall innehålla uppgifter utöver dem
som anges i 6 kap. 7 §, om det är av särskilt värde för tillsynen och
4. hur anmälningsskyldigheten enligt 6 kap. 4 § första stycket skall
fullgöras.
Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
________________

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen
(1998:000) om införande av lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.

Förslag till lag om införande av lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område;
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område träder i kraft den 1 januari 1999.
Vid ikraftträdandet skall följande lagar upphöra att gälla, nämligen
lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m., lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården, lagen (1994:954) om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område och lagen
(1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården.

2 § I denna lag avses med
behörighetslagen lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m.,
disciplinpåföljdslagen lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på
hälso- och sjukvårdens område,
tillsynslagen lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården
och
den nya lagen lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
Behörighet
3 § Behörighetslagens bestämmelser om rätt att utöva yrke som
apotekare och receptarie skall, trots vad som sägs i 1 §, gälla fram till den
1 januari 2000.

4 § Den som den 1 juli 1993 eller därefter har gått igenom treårig
högskoleutbildning med inriktning mot diagnostisk radiologi skall efter
ansökan få legitimation som sjuksköterska enligt den ordning som gällde
före den 1 juli 1993.

5 § Den som fått tandläkarexamen enligt de bestämmelser som gällde
före den 1 juli 1994 skall fullgöra praktisk tjänstgöring enligt
bestämmelser som gällde före denna tidpunkt för att få legitimation som
tandläkare.

6 § Regeringen får föreskriva vilka utbildningar som under tiden fram
till den 1 januari 2009 skall anses likvärdiga med sjukhusfysikerexamen
vid ansökan om legitimation som sjukhusfysiker.
Prövotid
7 § Föreskrift om prövotid får inte meddelas i fall där omständigheter
som skulle kunna leda till sådan föreskrift hänför sig till tid före den nya
lagens ikraftträdande.
Verksamhetstillsyn
8 § Övergångsbestämmelserna till tillsynslagen skall alltjämt gälla.
Prövning i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och preskription
9 § Ärenden som har anmälts till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
före den 1 oktober 1994 skall prövas enligt lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Disciplinpåföljd får dock inte
åläggas om så inte kan ske även enligt disciplinpåföljdslagens eller den
nya lagens bestämmelser.

10 § Disciplinpåföljdslagens bestämmelser om preskription skall gälla
för förseelser som är begångna före den nya lagens ikraftträdande.
Överklagande
11 § Överklagande av beslut som har meddelats före den 1 januari 1999
sker enligt äldre bestämmelser.
Övriga bestämmelser
12 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen eller i denna lag, skall
hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)
Härigenom föreskrivs att 2 a, 15 och 29 §§ hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 a §2
Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en
god vård. Detta innebär att den skall särskilt
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.

Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt,
snarast ges en medicinsk
bedömning av sitt hälsotillstånd.
Patienten skall ges upplysningar om
detta tillstånd och om de
behandlingsmetoder som står till
buds. Om upplysningarna inte kan
lämnas till patienten skall de i
stället lämnas till en närstående till
patienten. Upplysningar får dock
inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 8 § andra stycket eller 9 §
första stycket lagen (1994:953) om
åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården.
Varje patient som vänder sig till
hälso- och sjukvården skall, om det
inte är uppenbart obehövligt,
snarast ges en medicinsk
bedömning av sitt hälsotillstånd.
Patienten skall ges upplysningar om
detta tillstånd och om de
behandlingsmetoder som står till
buds. Om upplysningarna inte kan
lämnas till patienten skall de i
stället lämnas till en närstående till
patienten. Upplysningar får dock
inte lämnas till patienten eller
någon närstående i den mån det
finns hinder för detta i 7 kap. 3 §
eller 6 § sekretesslagen (1980:100)
eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller
9 § första stycket lagen (1998:000)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.

15 §3
I landstingen skall finnas
möjligheter till anställning för
läkares allmäntjänstgöring enligt
lagen (1984:542) om behörighet att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. i sådan omfattning
att alla läkare som avlagt
läkarexamen och läkare med
utländsk utbildning som
föreskrivits allmäntjänstgöring ges
möjlighet att fullgöra praktisk
tjänstgöring för att få legitimation
som läkare. Anställning för
allmäntjänstgöring skall ske för viss
tid.
I landstingen skall finnas
möjligheter till anställning för
läkares allmäntjänstgöring enligt 3
kap. lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område i sådan
omfattning att alla läkare som
avlagt läkarexamen och läkare med
utländsk utbildning som
föreskrivits allmäntjänstgöring ges
möjlighet att fullgöra praktisk
tjänstgöring för att få legitimation
som läkare. Anställning för
allmäntjänstgöring skall ske för viss
tid.

I landstingen skall också finnas möjligheter till anställning för läkares
specialiceringstjänstgöring enligt nämnda lag i en omfattning som
motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med
specialistkompetens i klinisk verksamhet. Regeringen får föreskriva att
läkare under sådan tjänstgöring med anställning vid en enhet som har
upplåtits för grundläggande högskoleutbildning av läkare skall anställas
för viss tid.

29 §4
Inom hälso- och sjukvård skall det finnas någon som svarar för
verksamheten (verksamhetschef). Verksamhetschefen får dock bestämma
över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om
han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta.

Inom psykiatrisk tvångsvård och
vid tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472) skall
verksamhetschefens uppgifter utövas
av läkare med specialistkompetens
(chefsöverläkare) eller, vid
tvångsisolering, av sådan
befattningshavare som förordnats
enligt 50 § smittskyddslagen.
Verksamhetschefen ansvarar för
ledningsuppgifter inom den
psykiatriska tvångsvården endast
om han eller hon är läkare med
specialistkompetens
(chefsöverläkare). Om
verksamhetschefen inte har en
sådan kompetens, skall en läkare
med specialistkompetens ges i
uppdrag att fullgöra dessa särskilda
ledningsuppgifter.
Vid tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472) skall
verksamhetschefens uppgifter utövas
av en läkare med
specialistkompetens
(chefsöverläkare) eller av en sådan
befattningshavare som förordnats
enligt 50 a § smittskyddslagen.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Senaste lydelse 1997:142.
3 Senaste lydelse 1997:980.
4 Senaste lydelse 1996:787.

Förslag till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562)
Härigenom föreskrivs att 9 § och 16 § patientjournallagen (1985:562)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §1
Skyldig att föra patientjournal är
1. den som enligt lagen
(1984:542) om behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. har legitimation eller särskilt
förordnande att utöva visst yrke,
Skyldig att föra patientjournal är
1. den som enligt 3 kap. lagen
(1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso-och sjukvårdens område har
legitimation eller särskilt
förordnande att utöva visst yrke,

2. den som, utan att ha legitimation för yrket, utför arbetsuppgifter som
annars bara skall utföras av logoped, psykolog eller psykoterapeut inom
den allmänna hälso- och sjukvården eller sådana arbetsuppgifter inom
den enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt legitimerad
yrkesutövare,

3. den som är verksam som
arbetsterapeut, kurator eller
sjukhusfysiker i den allmänna
hälso- och sjukvården.
3. den som är verksam som
kurator i den allmänna hälso- och
sjukvården.

Var och en som för patientjournal svarar för sina uppgifter i journalen

16 §2
En journalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på
begäran av patienten så snart som
möjligt tillhandahållas honom för
läsning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 8 § andra stycket
eller 9 § första stycket lagen
(1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och
sjukvården.
En journalhandling inom enskild
hälso- och sjukvård skall på
begäran av patienten så snart som
möjligt tillhandahållas honom för
läsning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 2 kap. 8 § andra
stycket eller 9 § första stycket lagen
(1988:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.

Frågor om utlämnande av en journalhandling enligt första stycket
prövas av den som är ansvarig för patientjournalen. Anser denne att
journalhandlingen eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han
genast med eget yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen för
prövning.

I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt andra stycket
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1992:1566.
2 Senaste lydelse 1994:958.

Förslag till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
Härigenom föreskrivs att 5 § patientskadelagen (1996:799) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
I denna lag avses med
h ä l s o- o c h s j u k v å r d:
sådan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125), annan liknande
medicinsk verksamhet samt
verksamhet inom detaljhandeln
med läkemedel, allt under
förutsättning att det är fråga om
verksamhet som utövas av personal
som omfattas av lagen (1994:953)
om åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården.
v å r d g i v a r e: statlig
myndighet, landsting och kommun i
fråga om sådan hälso- och sjukvård
som myndigheten, landstinget eller
kommunen har ansvar för (offentlig
vårdgivare) samt enskild som
bedriver hälso- och sjukvård
(privat vårdgivare).
I denna lag avses med
h ä l s o- o c h s j u k v å r d:
sådan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen
(1985:125), annan liknande
medicinsk verksamhet samt
verksamhet inom detaljhandeln
med läkemedel, allt under
förutsättning att det är fråga om
verksamhet som utövas av personal
som omfattas av 1 kap. lagen
(1998:000) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område.
v å r d g i v a r e: fysisk eller
juridisk person som bedriver hälso-
och sjukvård.
________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning
av teknisk sprit m.m.
Härigenom föreskrivs att 5 c § lagen (1961:181) om försäljning av
teknisk sprit m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 c §1
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva teknisk
sprit enligt 9 eller 10 § lagen
(1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens
område får sådan teknisk sprit på
ordination av läkaren eller
tandläkaren inte lämnas ut.
Detsamma gäller när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat en veterinärs behörighet
att förskriva teknisk sprit.
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva teknisk
sprit enligt 5 kap. 10 eller 11 §
lagen (1988:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område får sådan
teknisk sprit på ordination av
läkaren eller tandläkaren inte
lämnas ut. Detsamma gäller när
Veterinära ansvarsnämnden dragit
in eller begränsat en veterinärs
behörighet att förskriva teknisk
sprit.
_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1996:1158.

Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
Härigenom föreskrivs att 22 c § läkemedelslagen (1992:859) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Förslagen lydelse

22 c §1
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in läkares eller tandläkares
behörighet att förskriva
alkoholhaltiga läkemedel enligt 9
eller 10 § lagen (1994:954) om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område, får sådant
läkemedel på ordination av läkaren
eller tandläkaren inte lämnas ut.
Detsamma gäller när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat veterinärs behörighet att
förskriva alkoholhaltiga läkemedel.
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd begränsat eller dragit
in en läkares eller en tandläkares
behörighet att förskriva
alkoholhaltiga läkemedel enligt 5
kap. 10 eller 11 § lagen (1998:000)
om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, får sådant
läkemedel på ordination av läkaren
eller tandläkaren inte lämnas ut.
Detsamma gäller när Veterinära
ansvarsnämnden dragit in eller
begränsat en veterinärs behörighet
att förskriva alkoholhaltiga
läkemedel.
__________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1996:1153.

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1992:860) om kontroll av
narkotika skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Narkotiska läkemedel får lämnas ut endast efter förordnande av läkare,
tandläkare eller veterinär. Sådant förordnande skall ske med största
försiktighet.

Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd dragit in eller
begränsat en läkares eller en
tandläkares behörighet att förskriva
narkotiska läkemedel enligt 9 eller
10 § lagen (1994:954) om
disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område får sådant
läkemedel inte lämnas ut på
ordination av läkaren eller
tandläkaren. Detsamma gäller om
Veterinära ansvarsnämnden dragit
in eller begränsat en veterinärs
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel.
Om Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd dragit in eller
begränsat en läkares eller en
tandläkares behörighet att förskriva
narkotiska läkemedel enligt 5 kap.
10 eller 11 § lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område får sådant
läkemedel inte lämnas ut på
ordination av läkaren eller
tandläkaren. Detsamma gäller om
Veterinära ansvarsnämnden dragit
in eller begränsat en veterinärs
behörighet att förskriva narkotiska
läkemedel.
_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1994:955.

Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)
Härigenom föreskrivs att 14 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §1
Tandläkare under
specialistutbildning enligt lagen
(1984:542) om behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. skall förordnas för viss tid.
Tandläkare under
specialistutbildning enligt 3 kap.
lagen (1998:000) om
yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område skall förordnas
för viss tid.

Tandläkare i vars arbetsuppgifter ingår att i väsentlig omfattning
medverka i den grundläggande högskoleutbildningen för
tandläkarexamen, skall anställas för begränsad tid, om regeringen
föreskriver det.
_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1995:842.

Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion
för Riksdagens ombudsmän
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Ombudsman avgör ärende genom beslut, vari han får uttala sig om
huruvida åtgärd av myndighet eller befattningshavare strider mot lag
eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig.
Ombudsman får även göra sådana uttalanden som avser att främja
enhetlig och ändamålsenlig rättstillämpning.
Ombudsman får som särskild åklagare väcka åtal mot
befattningshavare som genom att åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget har begått annan brottslig gärning än
tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott. Ger utredningen i ärende
ombudsman anledning anta att sådan brottslig gärning begåtts, tillämpas
vad som föreskrivs i lag om förundersökning, åtal och åtalsunderlåtelse
samt om allmän åklagares befogenheter i övrigt i fråga om brott under
allmänt åtal. I mål som har väckts vid tingsrätt bör talan fullföljas till
Högsta domstolen endast om synnerliga skäl föranleder det.

Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får ombudsman göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om återkallelse av legitimationen
eller behörigheten. Motsvarande
anmälan får göras i fråga om
begränsning av sådan legitimerad
yrkesutövares behörighet, om
denna har missbrukat sin
behörighet på något annat sätt.
Om befattningshavare genom att
åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig
skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får
ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om
disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får ombudsman göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om återkallelse av legitimationen
eller behörigheten. Motsvarande
anmälan får göras i fråga om
begränsning av sådan legitimerad
yrkesutövares behörighet, om
denne har missbrukat sin
behörighet på något annat sätt. Om
den som är legitimerad
yrkesutövare inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel varit
oskicklig vid utövning av sitt yrke
eller på annat allvarligt sätt visat
sig olämplig att utöva yrket, får
ombudsman göra anmälan i fråga
om prövotid till den som har
befogenhet att besluta därom.

Anser ombudsman det vara påkallat att befattningshavare avskedas
eller avstängs från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov eller
upprepad tjänsteförseelse, får han göra anmälan härom till den som har
befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När ombudsman har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
tredje eller fjärde stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
har sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.

7 §2
Har myndighet meddelat beslut mot
befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för tjänstemän i lag eller
annan författning om disciplinansvar
eller om avskedande eller avstängning
från tjänsten på grund av brottslig
gärning eller tjänsteförseelse, får
ombudsman föra talan vid domstol om
ändring i beslutet. Detsamma gäller i
fråga om myndighets beslut i ärende
om disciplinansvar mot den som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
eller är veterinär, krigsman eller
disciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m. samt i fråga om
myndighets beslut i ärende om sådan
behörighetsfråga som avses i 6 §
tredje stycket. Närmare bestämmelser
om sådan talan meddelas i lag eller
annan författning.
Har myndighet meddelat beslut mot
befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för tjänstemän i lag eller
annan författning om disciplinansvar
eller om avskedande eller avstängning
från tjänsten på grund av brottslig
gärning eller tjänsteförseelse, får
ombudsman föra talan vid domstol om
ändring i beslutet. Detsamma gäller i
fråga om myndighets beslut i ärende
om disciplinansvar mot den som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
eller är veterinär, krigsman eller
disciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m. samt i fråga om
myndighets beslut i ärende om
prövotid eller sådan behörighetsfråga
som avses i 6 § tredje stycket.
Närmare bestämmelser om sådan talan
meddelas i lag eller annan författning.

Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av ombudsman, företräder ombudsmannen det allmänna
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om
ombudsmannen har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning
på ombudsman. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första stycket
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej tillämpas i
fråga om tvist i vilken ombudsman för talan.
____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1997:561.
2 Senaste lydelse 1994:2068.

Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns
tillsyn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Har befattningshavare åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom
disciplinärt förfarande, får
justitiekanslern göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att
utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får justitiekanslern göra anmälan
till den som har befogenhet att
besluta om återkallelse av
legitimationen eller behörigheten.
Motsvarande anmälan får göras i
fråga om begränsning av sådan
legitimerad yrkesutövares
behörighet, om denne har
missbrukat sin behörighet på något
annat sätt.
Har befattningshavare åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst
och kan felet beivras genom
disciplinärt förfarande, får
Justitiekanslern göra anmälan till
den som har befogenhet att besluta
om disciplinpåföljd. Om den som
är legitimerad eller annars behörig
att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller
detaljhandeln med läkemedel eller
yrke som veterinär har varit grovt
oskicklig vid utövningen av sitt
yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva detta,
får Justitiekanslern göra anmälan
till den som har befogenhet att
besluta om återkallelse av
legitimationen eller behörigheten.
Motsvarande anmälan får göras i
fråga om begränsning av sådan
legitimerad yrkesutövares
behörighet, om denne har
missbrukat sin behörighet på något
annat sätt. Om den som är
legitimerad yrkesutövare inom
hälso- och sjukvården, tandvården
eller detaljhandeln med läkemedel
varit oskicklig vid utövning av sitt
yrke eller på annat allvarligt sätt
visat sig olämplig att utöva yrket,
får Justitiekanslern göra anmälan i
fråga om prövotid till den som har
befogenhet att besluta därom.

Anser Justitiekanslern det vara påkallat att befattningshavare avskedas
eller avstänges från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov
eller upprepad tjänsteförseelse, får han göra anmälan härom till den som
har befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När Justitiekanslern har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
första eller andra stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet
av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls. Vad som nu
sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.

7 §2
Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för offentliga
tjänstemän i lag eller annan
författning om disciplinansvar eller
om avskedande eller avstängning
från tjänsten på grund av brottslig
gärning eller tjänsteförseelse, får
Justitiekanslern föra talan vid
domstol om ändring i beslutet.
Detsamma gäller i fråga om
myndighets beslut i ärende om
disciplinansvar mot den som tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen eller
är veterinär, krigsman eller
disciplinansvarig enligt lagen
(1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. samt i
fråga om myndighets beslut i ärende
om sådan behörighetsfråga som
avses i 6 § första stycket. Närmare
bestämmelser om sådan talan
meddelas i lag eller annan
författning.
Har myndighet meddelat beslut mot
befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda
bestämmelser för offentliga
tjänstemän i lag eller annan författning
om disciplinansvar eller om
avskedande eller avstängning från
tjänsten på grund av brottslig gärning
eller tjänsteförseelse, får
Justitiekanslern föra talan vid domstol
om ändring i beslutet. Detsamma
gäller i fråga om myndighets beslut i
ärende om disciplinansvar mot den
som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen eller är veterinär,
krigsman eller disciplinansvarig enligt
lagen (1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. samt i fråga
om myndighets beslut i ärende om
prövotid eller sådan behörighetsfråga
som avses i 6 § första stycket.
Närmare bestämmelser om sådan talan
meddelas i lag eller annan författning.

Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid
domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av Justitiekanslern, företräder Justitiekanslern det allmänna
som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma gäller, om
Justitiekanslern har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämpning
på Justitiekanslern. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första
stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock ej
tillämpas i fråga om tvist i vilken Justitiekanslern för talan.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1987:996.
2 Senaste lydelse 1994:2068.

Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § mervärdesskattelagen (1994:200)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
4 §1
Från skatteplikt undantas omsättning av tjänster som utgör sjukvård,
tandvård eller social omsorg samt tjänster av annat slag och varor som
den som tillhandahåller vården eller omsorgen omsätter som ett led i
denna.
Undantaget omfattar även
kontroller och analyser av prov som tagits som ett led i sjukvården
eller tandvården, och
omsättning av dentaltekniska produkter och av tjänster som avser
sådana produkter, när produkten eller tjänsten tillhandahålls tandläkare,
dentaltekniker eller den för vars bruk produkten är avsedd.
Undantaget gäller inte omsättning av glasögon eller andra
synhjälpmedel även om varorna omsätts som ett led i tillhandahållandet
av sjukvård.

Undantaget gäller inte
omsättning av varor när de omsätts
som ett led i tillhandahållandet av
en sjukvårdstjänst utförd med stöd
av en särskild legitimation som
apotekare eller receptarie.

Undantaget gäller inte vid vård av djur.
______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1994:498.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-17

Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet
Arne Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.

Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 1998 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
(1998:000),
2. lag om införande av lagen (1998:000) om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
4. lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),
5. lag om ändring i patientskadelagen (1996:799),
6. lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit
m.m.,
7. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),
8. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
9. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
10. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
11. lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och
12. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Maria Lockman och Christina Fleur och samt kammarrättsassessorn
Mikael Åberg.

Till Lagrådet har inkommit en skrivelse från Legitimerade Kiroprakto-
rers Riksorganisation.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Allmänna synpunkter
Den föreslagna lagen avser att ersätta fem lagar rörande hälso- och sjuk-
vård, nämligen lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot yrkesverk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område, lagen (1984:542) om behörig-
het att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m., lagen (1994:953) om
åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, lagen (1994:954)
om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område och lagen
(1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården. Lagförslaget inne-
håller därutöver vissa nyheter i sak.
Lagrådet har trots att några av de berörda lagarna tillämpats endast
kort tid inte något att invända mot att centrala bestämmelser rörande
yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården nu samlas i en och samma
författning. Den föreslagna lagens inriktning och disposition föranleder
inte heller någon erinran från Lagrådets sida. Samtidigt tvingas Lagrådet
konstatera att lagförslaget framstår som otillräckligt genomarbetat. Som
Lagrådet kommer att utveckla närmare i det följande är det svårt att få
någon klar uppfattning om vilken innebörd grundläggande begrepp och
uttryck avses ha. I vissa fall synes vidare de föreslagna bestämmelserna
sinsemellan svårförenliga vartill kommer att lagtexten inte alltid stämmer
överens med motivuttalandena. En förutsättning för att det remitterade
förslaget skall kunna läggas till grund för lagstiftning är därför att det
med beaktande av Lagrådets synpunkter bearbetas ytterligare under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.

Innebörden av vissa begrepp
I 1 kap. 1 '''' anges att det i lagen ges bestämmelser om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. Med hälso- och sjukvård avses enligt
1 kap. 2 '''' "sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), tandvårdslagen (1985:125) samt verksamhet inom detaljhan-
del med läkemedel".
Med hälso- och sjukvård avses i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åt-
gärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och
skador. Till hälso- och sjukvården i den lagen hör även sjuktransporter
samt att ta hand om avlidna (1 '''' HSL).
Av det anförda följer att det remitterade lagförslagets definition på
hälso- och sjukvård är något mer omfattande än motsvarande definition i
HSL. Det är givetvis mindre lyckat att det centrala begreppet hälso- och
sjukvård givits olika betydelse i två grundläggande författningar på om-
rådet. Lagrådet har emellertid förståelse för att det ansetts ändamålsenligt
att inkludera tandvård och detaljhandel med läkemedel i det nya
regelsystemet och anser sig därför kunna godta vad som föreslagits i
detta hänseende.
Enligt 1 kap. 3 '''' avses med vårdgivare i den föreslagna lagen "fysisk
eller juridisk person som bedriver hälso- och sjukvård". Innehållet i para-
grafen är hämtat från 2 '''' tredje stycket lagen (1996:786) om tillsyn över
hälso- och sjukvården (tillsynslagen).
Begreppet vårdgivare har betydelse bl.a. vid bedömningen av om
Socialstyrelsen kan ingripa mot den som utövar verksamhet med anknyt-
ning till hälso- och sjukvårdens område (jfr 6 kap. 1 ''''). Socialstyrelsen
kan exempelvis med stöd av 6 kap. 13-15 '''''''' förelägga en vårdgivare att
avhjälpa uppmärksammade missförhållanden eller förbjuda denne att
bedriva verksamheten.
Innebörden av det i 1 kap. 3 '''' använda uttrycket "bedriver hälso- och
sjukvård" synes kunna ge upphov till tvekan. Rent språkligt ligger det
nära till hands att uppfatta uttrycket som omfattande även privata, i
betydelsen icke yrkesmässiga, vårdinsatser. För en sådan tolkning kan
även anföras att det i andra föreskrifter i det remitterade förslaget t.ex.
2 kap. 4 '''', 3 kap. 7 '''' och 4 kap. 1 '''' sägs att dessa gäller enbart
yrkesverksamhet eller yrkesmässighet inom hälso- och sjukvårdsom-
rådet. Mot att det citerade uttrycket innefattar privat hälso- och sjukvård
talar dock att det inte framstår som rimligt om exempelvis Socialstyrel-
sens tillsyn skulle avse all icke yrkesmässig verksamhet. Vid föredrag-
ningen inför Lagrådet har också upplysts att endast yrkesmässiga vård-
givare skall omfattas av förslaget och att meningen varit att denna
begränsning skulle följa av bestämmelserna i 1 kap. 1 '''' om lagens inne-
håll.
Enligt Lagrådets uppfattning ger varken 1 kap. 1 '''' eller lagtexten i öv-
rigt klart besked om i vad mån begreppet vårdgivare i 1 kap. 3 '''' kan om-
fatta andra än sådana som bedriver yrkesmässig hälso- och sjukvård. An-
ses en begränsning till yrkesmässig verksamhet motiverad en inskränk-
ning som Lagrådet inte har något att invända mot bör detta framgå av
lagtexten.
Även i ett annat hänseende synes begreppet vårdgivare kunna ge upp-
hov till tolkningsproblem. Det synes närmare bestämt vara oklart om den
som utövar verksamhet som avses i 4 kap. 1 '''' (kvacksalveri) är en vård-
givare enligt lagens definition.
Rubriken till 4 kap. lyder "Begränsningar i rätten att vidta vissa hälso-
och sjukvårdande åtgärder". Enligt 4 kap. 1 '''' gäller bestämmelserna i
kapitlet den som yrkesmässigt undersöker annans hälsotillstånd eller
behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att
vidta eller föreskriva åtgärder i förebyggande, botande eller lindrande
syfte. Bestämmelserna gäller dock inte den som enligt 1 kap. 4 '''' tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen. Av 4 kap. 2 och 3 '''''''' framgår vidare att
den som utövar verksamhet som avses i 4 kap. 1 '''' inte får behandla vissa
sjukdomar eller använda vissa behandlingsmetoder och att denne inte
heller får undersöka eller behandla barn under åtta år.
Ordalydelsen av 4 kap. 1 '''' kan knappast ges någon annan innebörd än
att bestämmelserna i 4 kap. gäller viss hälso- och sjukvård som
(yrkesmässigt) bedrivs av annan än den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen. Den som bedriver verksamheten skulle därmed bli
vårdgivare enligt 1 kap. 3 ''''. En sådan innebörd framstår emellertid som
mindre väl förenlig med lagförslaget i övrigt. Konsekvensen skulle näm-
ligen bli att den som exempelvis bedriver alternativ medicinsk verksam-
het enligt 4 kap. 1 '''' kommer att omfattas av bestämmelserna i 6 kap. om
socialstyrelsens tillsyn (se 6 kap. 1 ''''), exempelvis skyldigheten att göra
anmälan innan verksamheten påbörjas (6 kap. 6 ''''), att lämna upplys-
ningar om verksamheten (6 kap. 9 '''') och att följa styrelsens föreläggan-
den att avhjälpa missförhållanden (6 kap. 13 ''''). I 8 kap. 6 '''' finns
emellertid särskilda regler om straff för den som bryter mot någon av
bestämmelserna i 4 kap. och i 8 kap. 8 '''' finns en bestämmelse om att
Socialstyrelsen får förbjuda den som genom lagakraftvunnen dom funnits
skyldig till brott som anges i 8 kap. 6 '''' att utöva verksamhet som avses i
4 kap. Avsikten har uppenbarligen varit att enbart bestämmelserna i 8
kap. 6 och 8 '''''''' och alltså inte bestämmelserna i 6 kap. skall tillämpas
på verksamhet som avses i 4 kap. Enligt Lagrådets mening bör det av
lagtexten tydligt framgå att den som bedriver sådan verksamhet som
avses i 4 kap. 1 '''' inte skall omfattas av tillsyn enligt 6 kap. En lösning
kan vara att ta in en bestämmelse om detta i 6 kap. 1 ''''.
I 1 kap. 4 '''' första stycket 2 och 3 förekommer som ett led i definitio-
nen av hälso- och sjukvårdspersonal uttrycket "vård, behandling eller
undersökning" av patienter. Samma uttryck återfinns i 2 kap. 7 §
(komplement till Lex Maria), 5 kap. 2 '''' (kretsen av personer som kan
träffas av disciplinpåföljd) och 6 kap. 4 '''' (Lex Maria). I 2 kap. om all-
männa skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal sägs i 1 '''' att en
patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull "vård" och att "vården" så
långt som möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten.
I 2 kap. 2 '''' föreskrivs att den som har ansvaret för "vården" skall se till
att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som finns.
För Lagrådet framstår det som osäkert hur begreppet "vård, behandling
eller undersökning" förhåller sig till begreppet "vård" och hur båda dessa
begrepp förhåller sig till "hälso- och sjukvård" enligt 1 kap. 2 ''''. Det sy-
nes antagligt att uttrycket "vård, behandling eller undersökning" i 2 kap.
7 '''', 5 kap. 2 '''' och 6 kap. 4 '''' är avsett att ha en snävare innebörd än
"hälso- och sjukvård". Huruvida en sådan begränsning är åsyftad och
motiverad när uttrycket används i 1 kap. 4 '''' synes dock högst ovisst.
Liknande frågor kan ställas beträffande begreppet vård i 2 kap. 1 och
2 ''''''''.
Det är ägnat att försvåra förståelsen för och tillämpningen av en
lagstiftning om samma uttryck används i olika betydelser och om olika
uttryck används i en och samma betydelse. I vad mån detta är fallet
beträffande uttrycken "hälso- och sjukvård", "vård, behandling eller
undersökning" och "vård" är det svårt att ha någon bestämd uppfattning
om. Enligt Lagrådets mening är det angeläget att nu behandlade frågor
klarläggs under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Den i det remitterade förslaget använda terminologin framstår även i
andra hänseenden som oklar. Lagrådet återkommer till detta bl.a. i sam-
band med kommentaren till 8 kap. 3 och 4 ''''''''.

Förhållandet till hälso- och sjukvårdslagen
2 kap. 1-3 '''''''' innehåller bestämmelser om allmänna skyldigheter för
hälso- och sjukvårdspersonalen. I 1 '''' sägs bl.a. att vården så långt som
möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten och att
patienten skall visas omtanke och respekt. Enligt 2 '''' skall den som har
ansvaret för vården om möjligt se till att patienten får upplysningar om
sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som finns. Av 3 ''''
framgår bl.a. att de efterlevande till en avliden patient skall visas hänsyn
och omtanke.
De återgivna bestämmelserna avses ersätta nuvarande nära nog
likalydande bestämmelser i 2-4 '''''''' lagen (1994:953) om åligganden för
personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen). Från den
synpunkten föranleder förslaget inte någon erinran (jfr dock vad Lagrådet
i det föregående anfört om termen "vård"). Till saken hör emellertid att
bestämmelser av i stort sett samma innehåll finns intagna även i 2 a -
2 c '''''''' HSL, låt vara att sistnämnda bestämmelser enligt sin lydelse riktar
sig till den som bedriver hälso- och sjukvård och inte, som i det remitte-
rade förslaget, till hälso- och sjukvårdens personal.
Det lämpliga i denna dubbla reglering kan enligt Lagrådets mening
sättas i fråga. För den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen kan det
te sig egendomligt att vid sidan av sina skyldigheter enligt 2 kap. 1-3 ''''''''
behöva beakta ett antal liknande men något annorlunda formulerade krav
som intagits i en annan författning. Lagrådet förordar att nu berörda
bestämmelser i ett lämpligt sammanhang omarbetas så att den dubbla
regleringen elimineras.

1 kap. 4 ''''
I paragrafen definieras vad som i lagen avses med hälso- och sjukvårds-
personal. Med sådan personal avses bl.a., enligt första stycket (punkt 1),
den som har legitimation eller med stöd av 3 kap. 6 '''' använder en skyd-
dad yrkestitel för yrke inom hälso- och sjukvården. De yrkestitlar vilkas
användning är skyddad enligt sistnämnda lagrum är audionom, biomedi-
cinsk analytiker, dietist och ortopedingenjör.
Enligt definitionen i förevarande lagrum föreligger den skillnaden att
den som har legitimation alltid räknas till hälso- och sjukvårdspersonal
medan den som har rätt till skyddad yrkestitel räknas till sådan personal
endast om han eller hon "använder" yrkestiteln. Varken i lagrådsremissen
eller i det betänkande som ligger till grund för det remitterade förslaget
(SOU 1996:138) har närmare utvecklats vad begreppet "använder" inne-
bär i förevarande sammanhang.
Enligt Lagrådets mening kan det diskuteras om det är lämpligt att låta
frågan om en yrkesutövare utgör hälso- och sjukvårdspersonal avgöras av
om denne använder sin yrkestitel. För såväl den enskilde yrkesutövaren
som för patienter och andra som anlitar yrkesutövaren måste det inte
sällan vara svårt att avgöra om rekvisitet "använder" är uppfyllt. Det är
tydligt att i bedömningen härav får ingå bl.a. huruvida yrkestiteln före-
kommer i yrkesregister eller telefonkatalog eller på brevpapper, fakturor,
dörrskylt eller liknande. För den som anlitar en yrkesutövare kan det
emellertid vara svårt att veta hur det förhåller sig i dessa avseenden inte
minst när det gäller nystartade verksamheter. Det kan också vara svårt att
avgöra om en yrkesutövare, som använt yrkestiteln, kan sluta att använda
denna med verkan att han inte längre räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal och vad som i så fall krävs för detta. Även för yrkes-
utövaren själv kan det som sagt vara svårt att i dessa och andra avseen-
den veta vad som gäller. Det är vidare att märka att rätten att använda de
ifrågavarande skyddade yrkestitlarna enligt förslaget knyts till vissa
examens- eller kompetensbevis. Det torde vara möjligt för en yrkes-
utövare att i sin verksamhet åberopa ett sådant bevis utan att han för den
skull kan sägas använda den yrkestitel som har sin grund i beviset. En
sådan ordning framstår som ologisk. En svaghet med den föreslagna ord-
ningen är också att yrkesutövaren i viss mån ges möjlighet att inta olika
ståndpunkter till frågan om han använder yrkestiteln beroende på i vilket
sammanhang frågan aktualiseras.
Det anförda visar enligt Lagrådets mening att den föreslagna ordningen
kan vålla problem i den praktiska tillämpningen. Även om vissa
klarlägganden skulle kunna göras i motiven anser Lagrådet att det är
tveksamt om man bör behålla en ordning där användningen av yrkestiteln
är avgörande för om en yrkesutövare skall räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal eller inte. Frågan om en yrkesutövare hör till denna
personalkategori har stor betydelse för såväl yrkesutövaren som personer
som anlitar honom. Det är viktigt att någon osäkerhet inte föreligger
mellan parterna på denna punkt.
En möjlighet att tillgodose kravet på tydlighet skulle kunna vara att
låta en frivillig registrering hos Socialstyrelsen vara avgörande i fråga
om såväl tillhörigheten till hälso- och sjukvårdspersonalen som rätten att
använda den skyddade yrkestiteln. I betänkandet (SOU 1996:138)
diskuterades om en central registrering skulle införas men tanken avvisa-
des med hänvisning till de administrativa insatser registreringen skulle
kräva. Enligt Lagrådets mening kan det med hänsyn till vad Lagrådet
anfört i det föregående finnas anledning att överväga frågan på nytt.

2 kap. 6 ''''
Paragrafen, som har förts över i oförändrat skick från 7 '''' åliggandelagen,
behandlar delegation av arbetsuppgifter.
Enligt första stycket får den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
överlåta en arbetsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med
kravet på en god och säker vård. Av förarbetena till bestämmelsen fram-
går att en förutsättning för att en arbetsuppgift skall kunna överlåtas till
någon annan är att den som överlåter uppgiften själv har formell kompe-
tens för denna (se prop. 1993/94:149 s. 70 och 119). Om detta skall gälla
generellt bör bestämmelsen förtydligas på denna punkt.
I andra stycket föreskrivs att den som överlåter en arbetsuppgift för
vilken det krävs formell kompetens till någon som saknar sådan kompe-
tens svarar för att den som fått uppgiften har förutsättningar att fullgöra
denna. Enligt Lagrådets mening är bestämmelsen olyckligt utformad. En
arbetsuppgift för vilken det krävs formell kompetens kan inte överlåtas
till någon som saknar sådan kompetens (jfr prop. 1993/94:149 s. 70). Av
förarbetena till bestämmelsen framgår att avsikten är att uttrycka att den
som överlåter en arbetsuppgift till någon som saknar formell kompetens
för denna uppgift inte ansvarar för hur denne fullgör uppgiften men
däremot för sin bedömning att denne skall kunna fullgöra den (se prop.
1993/94:149 s. 67 och 119). Detta följer i och för sig redan av första
stycket i förevarande paragraf. Lagrådet har dock ingen erinran mot att
en uttrycklig bestämmelse om detta tas in i andra stycket. För att den av-
sedda innebörden skall komma till klart uttryck bör bestämmelsen
emellertid formuleras om.
Lagrådet förordar att andra stycket ges följande lydelse:
"Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan svarar för att
denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften."

2 kap. 8 ''''
Paragrafen är en av tre paragrafer (8-10 '''''''') som reglerar tystnadsplikten
för den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom
den enskilda hälso- och sjukvården. I tredje stycket anges att bestämmel-
serna i 6 kap. 5 '''' som motsvarar första stycket i förevarande paragraf
gäller för den som genom anställning, uppdrag eller annan liknande
grund deltar eller har deltagit i verksamhet som omfattas av lagen utan att
därför tillhöra eller ha tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen.
Avsikten med bestämmelsen i tredje stycket är tydligen endast att ge
upplysning om att lagen innehåller föreskrifter om tystnadsplikt även för
vissa personer som inte faller inom kretsen av hälso- och sjukvårdsper-
sonal. Bestämmelsen har emellertid formulerats inte som ren upplysning
utan som en materiell regel. Det kan enligt Lagrådet vidare ifrågasättas
om det från systematisk synpunkt är lämpligt att i förevarande paragraf ta
in en erinran om vad som gäller för andra än hälso- och sjukvårdsperso-
nal. Det ifrågavarande kapitlet gäller ju endast skyldigheter för hälso-
och sjukvårdspersonal. Lagrådet förordar att tredje stycket får utgå.

2 kap. 9 ''''
I paragrafen anges att den som tillhör eller har tillhört hälso- och
sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården inte får
röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk
för att den som lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftsläm-
naren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Det kan konstateras att bestämmelsen förbjuder inte bara som 2 kap.
8 och 10 '''''''' ett röjande som sker obehörigen utan röjande över huvud
taget. Det finns inte heller till skillnad från 2 kap. 8 '''' något undantag
för det fall uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning eller någon
särreglering i fråga om tystnadsplikt i förhållande till den som uppgif-
terna avser. Det innebär att sekretessen enligt paragrafen är undantagslös.
Enligt den allmänna motiveringen finns motsvarande bestämmelse för
offentligt anställd personal i 7 kap. 6 '''' sekretesslagen. Sistnämnda
bestämmelse har visserligen i allt väsentligt samma innebörd som före-
varande paragraf. Det finns emellertid trots detta betydande skillnader i
fråga om tystnadsplikten i förevarande avseende mellan å ena sidan
offentligt anställda och å andra sidan anställda inom den enskilda vården.
För de offentligt anställda gäller sålunda undantag från tystnadsplikten
bl.a. enligt 14 kap. 1 '''' sekretesslagen för det fall uppgiftsskyldighet föl-
jer av lag eller förordning och enligt 14 kap. 2 '''' för det fall en myndighet
behöver uppgiften för t.ex. förundersökning eller rättegång. Någon
motivering till den ifrågavarande skillnaden har inte lämnats vare sig i
förevarande lagstiftningsärende eller i det lagstiftningsärende genom vil-
ket den aktuella regeln ursprungligen infördes (prop. 1980/81:28, KU10;
6 a '''' lagen 1980:11 om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl.). I sistnämnda lagstiftningsärende synes dock målsättningen ha varit
att tystnadsplikten i princip skulle vara densamma för hälso- och
sjukvårdspersonalen, oavsett om fråga var om allmän eller enskild
verksamhet (a. prop. s. 22 f.). Enligt Lagrådets mening bör i det fortsatta
lagstiftningsarbetet övervägas om det finns skäl att upprätthålla den här
berörda skillnaden mellan offentliganställda och anställda i enskild vård.

5 kap. 2 ''''
Enligt denna paragraf gäller bestämmelserna i 3-5 '''''''' endast yrkesutöv-
ning som har samband med undersökning, vård och behandling av
patienter eller klinisk forskning på människor. Av förarbetena till den
motsvarande bestämmelsen i 3 '''' disciplinpåföljdslagen framgår att avsik-
ten är från tillämpningsområdet för bestämmelserna om disciplinansvar
undanta fall som inte avser den egentliga patientvården (se prop.
1993/94:149 s. 122).
Detta undantag torde följa även av den av Lagrådet föreslagna lydelsen
av 5 kap. 3 '''' första stycket. Godtas det förslaget ifrågasätter Lagrådet om
förevarande paragraf fyller någon egentlig funktion. Paragrafen synes
kunna utgå. I vart fall bör paragrafen omformuleras så att den begräns-
ning som avses kommer till tydligare uttryck.

5 kap. 3 ''''
Paragrafen, som motsvarar 4 '''' disciplinpåföljdslagen, innehåller de
grundläggande bestämmelserna om disciplinpåföljd. Enligt första stycket
(första meningen) får disciplinpåföljd åläggas om den som tillhör hälso-
och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör vad han
eller hon är skyldig att göra enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8 och 9 '''''''' eller enligt
någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för säkerheten av vår-
den.
I förarbetena till disciplinpåföljdslagen uttalas att disciplinpåföljd skall
kunna komma i fråga endast när åligganden som har direkt betydelse för
patientsäkerheten inte följts (se prop. 1993/94:149 s. 75f och 122).
Avsikten är således att det i första stycket använda uttrycket "som är av
direkt betydelse för säkerheten i vården" skall syfta på såväl åligganden
enligt de uppräknade paragraferna i 2 kap. som åligganden "enligt någon
annan föreskrift". Detta kan dock inte utläsas av lagtexten (jfr RÅ 1997
ref. 17). Lagrådet förordar att första meningen i första stycket ges föl-
jande lydelse:
"Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller
av oaktsamhet inte fullgör en sådan skyldighet enligt 2 kap. 1, 2, 4, 6, 8
eller 9 '''' eller någon annan föreskrift som är av direkt betydelse för säker-
heten i vården, får disciplinpåföljd åläggas."

5 kap. 6 ''''
Genom paragrafen införs en ny form av offentligrättsligt ingripande,
föreskrift om prövotid. Syftet med denna nya sanktion är att om möjligt
förebygga en framtida återkallelse av legitimation. För att markera att det
rör sig om en särskild sanktionsform bör rubriken närmast före paragra-
fen ändras till "Prövotid" och en särskild rubrik "Återkallelse av legiti-
mation" tas in nämast före 7 ''''.
I första stycket regleras två fall då prövotid kan föreskrivas för den
som fått legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården. Det
första fallet är när denne varit oskicklig vid utövning av sitt yrke. I
författningskommentaren sägs att prövotid i ett sådant fall skall kunna
föreskrivas när en legitimerad yrkesutövare visat sig så oskicklig att var-
ning inte bedöms som en tillräckligt ingripande åtgärd. Enligt Lagrådets
mening bör denna förutsättning framgå av lagtexten.
Det andra fallet då prövotid kan föreskrivas enligt första stycket är när
den legitimerade yrkesutövaren på annat allvarligt sätt visat sig olämplig
att utöva sitt yrke. Enligt författningskommentaren tar detta fall sikte på
förfaranden som inte avser den egentliga patientvården och förfaranden
som lett till åtal, dvs. förfaranden där förutsättningar att meddela varning
inte föreligger till följd av 2 och 4 '''''''' i förevarande kapitel. Detta framgår
emellertid inte av lagtexten. Enligt Lagrådets mening kan det också
ifrågasättas om en sådan begränsning är befogad. Om en legitimerad
yrkesutövare på annat sätt än genom oskicklighet har visat sig olämplig
att utöva sitt yrke, kan det finnas anledning att föreskriva prövotid även i
fall då varning i och för sig kan komma i fråga men en sådan åtgärd inte
framstår som tillräckligt ingripande. Att den legitimerade yrkesutövaren
skall ha visat sig olämplig på ett "allvarligt" sätt behöver dock inte anges
(och är inte heller språkligt korrekt); det ligger i sakens natur att endast
allvarligare förseelser e.d. kan visa att någon är olämplig för sitt yrke.
Med hänvisning härtill och till vad Lagrådet anfört i anslutning till
5 kap. 2 '''' förordas att första stycket ges följande lydelse:
"En prövotid om tre år kan föreskrivas för den som fått legitimation att
utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården, om denne varit oskicklig vid
utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig olämplig för yrket och
varning inte framstår som en tillräckligt ingripande åtgärd eller inte kan
komma i fråga enligt 3 eller 4 ''''."

5 kap. 7 ''''
Som Lagrådet tidigare förordat bör rubriken "Återkallelse av legitima-
tion" tas in närmast före denna paragraf.
Enligt första stycket (punkt 4) skall legitimation att utöva ett yrke inom
hälso- och sjukvården återkallas, om den legitimerade ålagts prövotid
enligt 6 '''' första stycket och under prövotiden på nytt gjort sig skyldig till
en allvarlig förseelse eller annars på ett allvarligt sätt visat sig olämplig
att utöva yrket.
Att prövotid kan föreskrivas för en legitimerad yrkesutövare som, utan
att ha visat sig olämplig att utöva sitt yrke, har gjort sig skyldig till en
allvarlig förseelse sägs inte i 5 kap. 6 '''' första stycket. Där används i
stället uttrycket att denne har varit oskicklig vid utövning av sitt yrke.
Enligt Lagrådets mening bör motsvarande uttryck användas i förevarande
bestämmelse. Som Lagrådet anfört vid den tidigare nämnda bestämmel-
sen är det vidare onödigt och dessutom språkligt inkorrekt att före-
skriva att den legitimerade yrkesutövaren skall ha visat sig olämplig att
utöva sitt yrke på ett "allvarligt" sätt.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att första stycket 4 i föreva-
rande paragraf ges följande lydelse:
"ålagts prövotid enligt 6 '''' första stycket och under prövotiden på nytt
varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket."

6 kap. 5 ''''
Enligt paragrafens första stycke får den som på grund av anställning,
uppdrag eller annan liknande grund deltar eller har deltagit i verksamhet
som omfattas av kapitlet inte obehörigen röja vad han eller hon därvid
fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållan-
den. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldig-
het som följer av lag eller förordning. Av paragrafens andra och tredje
stycken framgår att första stycket inte gäller för det allmännas verksam-
het och inte heller för hälso- och sjukvårdspersonal.
Första stycket tar således sikte på personer som deltar i privat hälso-
och sjukvård utan att tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen. För hälso-
och sjukvårdspersonalen gäller motsvarande bestämmelser enligt 2 kap.
8 § första stycket. För sådan personal gäller dessutom ett antal andra
bestämmelser om tystnadsplikt, nämligen 2 kap. 8 '''' andra stycket samt
2 kap. 9 och 10 ''''''''. Vidare finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet i
2 kap. 11 ''''. Några motsvarigheter till dessa bestämmelser har inte före-
slagits för de personer som förevarande paragraf avser. Frågan om en
samordning av bestämmelserna för olika personkategorier som verkar
inom hälso- och sjukvården har inte heller diskuterats i remissen.
Det är enligt Lagrådets mening svårt att se varför skillnader har gjorts i
berörda avseenden mellan å ena sidan hälso- och sjukvårdspersonalen
och å andra sidan övriga personer som deltar i vården. En samordning av
bestämmelserna bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

6 kap. 19 ''''
I paragrafen föreskrivs skyldighet för Socialstyrelsen att göra åtalsan-
mälan. Enligt första stycket skall, om inte annat följer av 7 kap. 20 '''',
sådan anmälan göras om den mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas
är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vil-
ket fängelse är föreskrivet.
Skyldigheten att göra åtalsanmälan gäller således bara beträffande den
mot vilken disciplinpåföljd kan övervägas och inte beträffande den mot
vilken längre gående åtgärder i form av prövotid eller återkallelse kan
övervägas. Begränsningen av skyldigheten att göra åtalsanmälan till
disciplinpåföljdsfall synes hänga samman med bestämmelsen i 5 kap. 4 ''''
enligt vilken ett disciplinärt förfarande inte får inledas eller fortsättas i
fråga om en förseelse som anmälts till åtal. Enligt Lagrådets mening bör
man dock inte, när man reglerar skyldigheten att göra åtalsanmälan, be-
gränsa regleringen till endast vissa av de fall som skall föranleda
åtalsanmälan.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
"Socialstyrelsen skall göra anmälan till åtal, om någon i fall som avses
i 18 '''' är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott
för vilket fängelse är föreskrivet. Detta gäller dock inte om anmälan har
gjorts enligt 7 kap. 20 ''''."

6 kap. 20 ''''
Enligt första stycket får Socialstyrelsen, om det finns sannolika skäl att
misstänka att någon i sin verksamhet bryter mot bestämmelserna i 3 kap.
3 eller 5-7 '''', förelägga denne att för viss tid upphöra med sin verksam-
het. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Enligt andra stycket får
den som överträtt ett vitesföreläggande inte dömas till straff för sådan
verksamhet som omfattas av vitesföreläggandet. Av 8 kap. 5 '''' framgår
att den som bryter mot bestämmelserna i 3 kap. 3 eller 5-7 '''' döms till
böter .
Bestämmelserna i förevarande paragraf är nya och avser fall då någon
obehörigen använder beteckningen legitimerad (3 kap. 3 '''') eller en
yrkestitel som är skyddad (3 kap. 5 och 6 '''''''') eller som kan förväxlas
med en sådan (3 kap. 7 ''''). Det är givetvis viktigt att förhindra sådana
lagöverträdelser. Det kan emellertid enligt Lagrådets mening ifrågasättas
om den påföljd som föreskrivs i förevarande paragraf och som innebär
ett temporärt förbud att driva näringsverksamhet är den som i första
hand bör tillgripas.
Rätten att driva näring och utöva yrke är grundlagsskyddad enligt
2 kap. 20 '''' regeringsformen. Begränsningar i rätten får enligt lagrummet
införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen. Även om så-
dana intressen i och för sig kan anses föreligga i de aktuella fallen är det
inte givet att den föreslagna regleringen bör godtas. En reglering av
förevarande slag måste utformas så att det föreligger proportionalitet
mellan ingreppet och motstående intressen.
Enligt förevarande paragraf krävs för verksamhetsförbud endast att
personen i fråga brutit mot de angivna bestämmelserna i 3 kap. Varken i
remissen eller i det betänkande som ligger till grund för det remitterade
förslaget (SOU 1996:138) diskuteras närmare behovet av ett sådant
verksamhetsförbud för att förhindra de ifrågavarande lagöverträdelserna.
Det framgår sålunda inte varför mindre ingripande åtgärder, som förbud
vid vite att använda beteckningen legitimerad eller den skyddade yrkes-
titeln, skulle vara otillräckliga. Det bör i sammanhanget påpekas att den
aktuella bestämmelsen hade ett vidare tillämpningsområde enligt för-
slaget i betänkandet. Den omfattade där också brott mot de s.k.
kvacksalveribestämmelserna och synes ha utformats just med tanke på
sådana fall. I lagrådsremissen har brotten mot kvacksalveribestämmel-
serna i stället brutits ut och reglerats för sig i 8 kap. 6 och 8 ''''''''. Det är
därvid att märka att kraven för att meddela verksamhetsförbud är
strängare enligt sistnämnda paragraf än enligt förevarande paragraf; bl.a.
krävs att personen i fråga genom dom, som vunnit laga kraft, funnits
skyldig till brott.
Slutsatsen av det anförda blir att Lagrådet avstyrker att det nu införs
bestämmelser om verksamhetsförbud enligt förslaget i 6 kap. 20 ''''.
Frågan om vilka åtgärder som bör kunna tillgripas mot den som bryter
mot förbudet att använda beteckningen legitimerad eller skyddad yrkes-
titel bör enligt Lagrådets mening övervägas ytterligare.

8 kap. 3 ''''
I paragrafen, som motsvarar 10 '''' första stycket första meningen
behörighetslagen, föreskrivs att den som obehörigen och mot ersättning
utövar läkaryrket kan ådömas straff. Det gäller dock bara läkare vars
legitimation har återkallats eller vars behörighet annars har upphört eller
en läkare som har begränsad behörighet.
I den föreslagna lagen definieras inte vad som avses med uttrycket
"utövar läkaryrket" och någon sådan definition torde inte heller finnas i
någon annan författning (jfr prop. 1983/84:179 s. 46 f.). Viss ledning kan
möjligen hämtas från 3 kap. 4 ''''. Av den paragrafen framgår att endast
den som har legitimation för läkaryrket eller som särskilt förordnats att
utöva det är behörig att utöva yrke som läkare. Motsatsvis synes den
slutsatsen kunna dras att andra personkategorier i och för sig kan utöva
läkaryrket i lagens mening men att det i så fall sker obehörigen. Huruvida
sådana kategorier kan omfatta både personer med läkarexamen och
personer utan läkarexamen ger lagtexten dock inte någon upplysning om.
Av betydelse är också bestämmelserna i 4 kap. Dessa bestämmelser
bygger på tanken att envar har inom de gränser som dras upp i kapitlet
rätt att yrkesmässigt undersöka annans hälsotillstånd eller behandla
annan för sjukdom. Att beteckna sådan verksamhet som utövande av
läkaryrket går inte att förena med den ensamrätt till yrket som följer av
3 kap. 4 ''''.
Det kan mot den nu redovisade bakgrunden hävdas att
straffbestämmelsen i den nu behandlade paragrafen inte är tillämplig om
exempelvis en läkare, vars legitimation återkallats, utan åberopande av
sin tidigare behörighet bedriver verksamhet som är tillåten enligt 4 kap.
Mycket tyder dock på att en sådan begränsning av det straffbara området
inte varit åsyftad. Enligt Lagrådets mening måste sambandet mellan
förevarande straffbestämmelse och bestämmelserna i 3 kap. 4 '''' och
4 kap. klarläggas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

8 kap. 4 ''''
I första stycket föreskrivs att den som obehörigen och mot ersättning
utövar tandläkaryrket kan ådömas straff. Till skillnad från vad som före-
slagits beträffande läkare omfattar kriminaliseringen en vidsträckt
personkrets och är alltså inte begränsad till den vars legitimation åter-
kallats e.d.
Vad Lagrådet i anslutning till 8 kap. 3 '''' uttalat om läkare gäller till
viss del även tandläkare. Bestämmelsen i 3 kap. 4 '''' om ensamrätt till
yrke är utformad på samma sätt för tandläkare som för läkare. I detta
hänseende föreligger ingen motsättning mellan bestämmelsen om ensam-
rätt och den nu aktuella straffbestämmelsen. Frågan är emellertid hur
dessa bestämmelser förhåller sig till verksamhet som avses i 4 kap. 1 §.
Ordalagen i den paragrafen synes inte utgöra något hinder mot att sådan
verksamhet omfattar t.ex. tandvård (jfr 1 kap. 2 ''''). Den rätt som i så fall
föreligger enligt 4 kap. att bedriva alternativ tandvård är inte förenlig
med en generell kriminalisering av verksamheten. Under det fortsatta
lagstiftningsarbetet måste därför räckvidden av straffbestämmelsen i
första stycket i förevarande paragraf analyseras och preciseras.
I andra stycket anges att yrkesverksamhet som utövas av den som har
legitimation som tandhygienist eller som har föreskriven kompetens som
tandhygienist eller tandsköterska inte anses som obehörig utövning av
tandläkaryrket. Innebörden av bestämmelsen synes oklar. Läst enligt sin
ordalydelse kommer bestämmelsen i konflikt med vad som sägs i 3 kap.
4 '''' om ensamrätt till tandläkaryrket. I enlighet med vad Lagrådet har
anfört i anslutning till 8 kap. 3 '''' framstår det vidare som tveksamt om
tandläkaryrket över huvud taget kan utövas av annan än den som avlagt
tandläkarexamen. Lagrådet är närmast av uppfattningen att bestämmel-
serna i andra stycket kan undvaras.
Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
29 ''''
Andra stycket innebär enligt författningskommentaren att annan än
chefsöverläkare skall kunna vara verksamhetschef för en enhet där det
bedrivs psykiatrisk tvångsvård samt att en chefsöverläkare även fortsätt-
ningsvis skall utöva verksamhetschefens uppgifter i den del av vården
som regleras i tvångspsykiatrilagarna. För att den avsedda innebörden
skall komma till bättre uttryck förordar Lagrådet att bestämmelsen ges
följande lydelse:
"Ansvaret för ledningsuppgifter rörande den psykiatriska tvångsvården
utövas av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare). Är
verksamhetschefen inte en läkare med sådan kompetens, fullgörs dessa
uppgifter av en särskilt utsedd chefsöverläkare."
Tredje stycket bör enligt Lagrådets mening på motsvarande sätt ges
följande lydelse:
"Ansvaret för ledningsuppgifter rörande tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472) utövas av en läkare med specialistkompe-
tens (chefsöverläkare). Är verksamhetschefen inte en läkare med sådan
kompetens, fullgörs dessa uppgifter av en särskilt utsedd chefsöverläkare
eller av en befattningshavare som förordnats enligt 50 a '''' smittskydds-
lagen."
Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän
6 ''''
I tredje stycket föreslås som en ny fjärde mening en bestämmelse om
anmälan av ombudsman i fråga om prövotid som avses i den föreslagna
lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Enligt
denna bestämmelse får ombudsman göra en sådan anmälan bl.a. om en
legitimerad yrkesutövare på ett allvarligt sätt visat sig olämplig att utöva
sitt yrke.
Med anledning av den ändring som Lagrådet har föreslagit i 5 kap. 6 §
första stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens om-
råde bör ordet "allvarligt" utgå i förevarande bestämmelse.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns
tillsyn
6 ''''
Denna paragraf bör ändras på det sätt Lagrådet förordat beträffande 6 ''''
lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 mars 1998

Närvarande: statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Åsbrink,
Johansson, Klingvall, Åhnberg

Föredragande: statsrådet Klingvall

Regeringen beslutar proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag (1998:000) om
yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens
område
3 kap. 2, 11 och 12 §§
samt 8 kap. 17 §

Lag (1998:000) om
införande av lagen
(1998:000) om
yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens
område
6 §

Lagen omtryckt 1992:567.
Senaste lydelse 1997:142.
Senaste lydelse 1997:980.
Senaste lydelse 1996:787.
1 Senaste lydelse 1992:1566.
2 Senaste lydelse 1994:958.
1 Senaste lydelse 1997:561.
2 Senaste lydelse 1994:2068.
1 Senaste lydelse 1987:996.
2 Senaste lydelse 1994:2068.

Prop. 1997/98:109

44

1

Prop. 1997/98:109

45

72

73

Prop. 1997/98:109

82

141

142

Prop. 1997/98:109

144

184

185

Prop. 1997/98:109
Bilaga 1

196

Prop. 1997/98:109
Bilaga 1

198

Prop. 1997/98:109
Bilaga 2

212

Prop. 1997/98:109
Bilaga 2

213

Prop. 1997/98:109
Bilaga 3

215

Prop. 1997/98:109
Bilaga 3

213

Prop. 1997/98:109
Bilaga 4

219

Prop. 1997/98:109
Bilaga 4

221

Prop. 1997/98:109
Bilaga 5

225

Prop. 1997/98:109
Bilaga 5

226

Prop. 1997/98:109
Bilaga 6

230

Prop. 1997/98:109
Bilaga 6

231

Prop. 1997/98:109
Bilaga 7

235

Prop. 1997/98:109
Bilaga 7

231

Prop. 1997/98:109
Bilaga 8

267

Prop. 1997/98:109
Bilaga 8

268

Prop. 1997/98:109
Bilaga 9

281

Prop. 1997/98:109
Bilaga 9

282

Prop. 1997/98:109

287

Prop. 1997/98:109

282

Prop. 1997/98:109

288

283