2 Kunskapssamhället ställer krav på höjd ambition
3 Många vägar och öppna dörrar in i kunskapssamhället
3.1 Brygga mellan gymnasium och högskola
3.2 Kulturell rekrytering
4 Centerpartiet har gjort avgörande insatser för att utveckla ett decentraliserat kunskapssamhälle
4.1 Centerpartiet har medverkar till satsningen på Kunskapslyftet
4.2 Centerpartiet har arbetat för att utveckla kvalificerad yrkesutbildning efter gymnasieskolan
4.3 Centerpartiet har arbetat för att utveckla de nya högskolorna i decentraliserat system
4.4 Centerpartiet har arbetat för att åstadkomma en kraftig expansion av högskoleutbildning i vårt land
4.5 Centerpartiet har arbetat för att öka utbildningen inom teknik och naturvetenskap
4.6 Centerpartiet har arbetat för att nya universitet ska inrättas i Sverige
4.7 Centerpartiet har arbetat för att nya högskolor ska bildas
4.8 Centerpartiet har arbetat för bättre kvalitet i utbildningen genom fler forskarutbildade
4.9 Centerpartiet har arbetat för bättre möjligheter för de nya högskolorna när det gäller att utveckla forskarutbildning
4.10 Centerpartiet har arbetat för ökad satsning på forskning och decentralisering till de nya högskolorna
5 Satsningar för framtiden
5.1 Kvalificerad eftergymnasial utbildning
5.2 Högskolan huvudman
5.3 Olika anordnare
5.4 Vissa kurser kan ge akademiska poäng
5.5 Decentraliserad högskola
5.6 Kvalificerade akademiska miljöer med god forskning i decentraliserat system
5.6.1 Akademiska miljöer
5.6.2 Studiesociala miljöer
5.7 Näringslivet och den högre utbildningen
5.8 Kvalitetssäkring
5.9 Kvalificeringstrappan
5.10 Utveckla profilhögskolor
5.11 Strategi för fler lärare
5.12 Forskningens roll
5.12.1 En samlad forskningsbudget
5.12.2 Jämställdhet inom forskningen
5.13 Internationalisering
5.14 Livslångt lärande
5.15 Vidareutbildning efter akademisk examen
5.15.1 Vuxenutbildningens roll – en tillgänglighetsreform
5.15.2 Distansutbildning
5.15.3 Virtuell högskola
5.15.4 Modellen – Open University
5.16 Folkbildningens roll
5.16.1 Kunskap
5.17 Finansiera livslångt lärande
5.17.1 Studieersättning
5.17.2 Kompetenskonto
6 Hemställan
Vår framtida välfärd beror på vår utbildning, kunskap och kompetens. Sverige måste investera för det framtida kunskapssamhället, för att möjliggöra det framtida välfärdssamhället.
Sveriges framtid måste utvecklas genom hög kvalitet och hög nivå ifråga om kunskaper. Därför behövs utbildning och kompetens som ska vara internationellt högklassig. För att trygga framtidens välfärd måste Sverige kunna konkurrera med de ledande nationerna ifråga om kunnande, utbildning, forskning och teknik. Sverige ska skapa en skola och ett utbildningssystem i världsklass.
Därför behöver vårt land nya, stora och breda investeringar i kunskap och kompetens. Det förutsätter en nationell kunskapsstrategi som mobiliserar hela utbildningssamhället och lyfter utbildning, forskning och kompetensutveckling till internationell nivå.
Kunskapssamhället präglas av snabba förändringar. Nya yrken och arbetsuppgifter växer fram, medan andra försvinner eller förändras helt. Skolan präglar eleverna under en 12- eller 13-årig utbildning, inför ett yrkesliv som omfattar 40–45 år. I ett sådant perspektiv måste skolan långt mer än idag vara en arbetsplats där verksamheten präglas av pedagogisk utveckling, nytänkande och förutseende ifråga om nya kunskapsbehov.
Enligt OECD genomgår västvärlden nu en förändring av arbetslivet som innebär att 10 procent av de minst kvalificerade jobben försvinner varje år. De nya jobb som skapas är mer kvalificerade. I framtidens samhälle behöver individen en bred kunskapsgrund, men också en beredskap för att kontinuerligt söka upp, inhämta och kunna tillämpa ny kunskap för att lösa nya problem. Den viktigaste strategin för att ta Sverige ur massarbetslöshetens grepp är att så snabbt som möjligt föra vårt land in i kunskapssamhället och se till att utbilda de människor som ska utföra de nya, mer kvalificerade arbetsuppgifter som växer fram. Vi anser att Sverige behöver en andra utbildningsrevolution.
Centerpartiet vill skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle. Detta innebär att medvetet bygga en decentraliserad infrastruktur för kunskaps- och kompetensutveckling i hela landet. Det innebär också att ta vara på möjligheterna att decentralisera makt och ansvar genom att hela befolkningen görs delaktig i det framväxande kunskapssamhället. Genom bildning medvetandegörs människan, vår identitet stärks och vårt tänkande utvecklas. För Centerpartiet är det en grundläggande rättighet som medborgare i ett demokratiskt samhälle att ha tillgång till kunskap och utbildning, oavsett var man lever och verkar i landet.
För att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle måste en ökad satsning på kunskap, utbildning och kompetens:
nå hela folket, inte bara de redan kunskapsprivilegierade,
ske i hela landet, inte bara i några expansiva områden,
ske under hela livet, inte bara under någon period.
Det är ett djupt demokratiskt krav att inte enbart förbehålla en elit kvalificerad utbildning. Hela samhället tjänar på bredd.
Sverige måste höja ambitionsnivån. Det innebär mer konkret:
I dag räknar man med att 35 procent av en årskull går vidare till högskolan eller annan högre eftergymnasial utbildning. I framtiden måste det gälla en klart större andel – siffror på 50–70 procent brukar nämnas.
Sverige behöver en ny form av kvalificerad yrkesutbildning efter gymnasiet, där vissa delar bör ge högskolepoäng och möjlighet till fortsatt påbyggnad inom högskolans ram.
Möjligheten att kontinuerligt kombinera förvärvsarbete med vidareutbildning och kompetensutveckling under livet måste öka. Mellan en tiondel och en femtedel av den sammanlagda livsarbetstiden kan behöva avsättas till det.
Dessa målsättningar kräver ett genombrott för en ökad rekrytering till högskolan från grupper utan tidigare akademisk tradition.
Ett viktigt steg på vägen för en utökad rekryteringsbas till högskolan var den gymnasiereform som trädde i kraft 1995 och som innebar ett närmande mellan gymnasieskolan och den högre utbildningen. Oavsett vilket utbildningsprogram en elev väljer inom gymnasiet har denna möjlighet att skaffa sig allmän behörighet för akademiska studier. Centerpartiet motsätter sig starkt de krav som höjts på återställare inom gymnasieskolan till ett system som omöjliggör för vissa studerande att kunna kvalificera sig för vidare studier.
För att göra kopplingen mellan gymnasiet och högskolan mer naturlig kan också mer konkreta metoder utarbetas. Den högre utbildningens resultat och synsätt bör förmedlas till elever i grundskolan och gymnasiet och på så sätt stärka kvaliteten och stimulera till ett ökat allmänintresse för såväl forskning som akademiska studier. Viktigast är dock att förbättra kontaktvägarna mellan lärosätena och övriga utbildningsinstanser i olika regioner. Högskolan måste uppmuntras till ett nära samarbete med gymnasiet.
Precis som på så många andra samhällsområden har de nya svenskarna marginaliserats inom den akademiska världen. Inte ens på universitet och högskolor kan man spåra tillräcklig insikt om att mångfald och variation är en tillgång på arbetsplatser genom att tillföra bredare perspektiv, kompetens och kontaktytor.
Invandringen till Sverige har fört med sig kunskapsmässiga resurser, som i stor utsträckning förblir outnyttjade. Många invandrare har en kvalificerad eftergymnasial utbildning eller högskoleutbildning i bagaget. De kan få sin utbildning värderad och översatt efter motsvarande svensk eller internationell standard. Detta är dock inte tillräckligt. Problemen kvarstår för många, de kommer inte in på arbetsmarknaden dels för att man saknar praktik och kontakter, dels för att det kan behövas kompletteringar av tidigare utbildning. Centerpartiet föreslår därför att det inrättas ett separat program där den enskilde kan komplettera sin utbildning eller justera upp denna för att vara likvärdig med den utbildning som nyutexaminerade har. Vidare skall det inom denna utbildning ges en kvalificerad språkundervisning i svenska och fackspråk. Undervisningen bör differentieras efter individuella förutsättningar och studiebakgrund. En tredje del i denna utbildning skall vara riktad yrkespraktik där den enskilde ges möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, etablera kontakter och få erfarenhet.
Invandrare är en prioriterad grupp inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetslösheten bland invandrare är generellt sett högre än för svenskar. Många invandrare har en god utbildning. Tyvärr har inte den svenska arbetsmarknaden förmått ta till vara denna kompetens. Tidigare fanns den s.k invandrarpraktiken, vilket var en populär arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Denna kom sedan att inordnas i API. Centerpartiet anser att det inom arbetsmarknadspolitiken bör införas en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i enlighet med vad som här anförts. AMV bör således kunna upphandla en utbildning motsvarande den som vi här skisserat. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen bör återkomma med ett samlat förslag för att också på högskolor och universitet ta tillvara den kompetens som de nya svenskarna kan bidra med och förslag på hur rekryteringen till den högre utbildningen bland olika invandrargrupper skall öka. Detta bör ges regeringen till känna.
Omkring två miljoner av människorna på arbetsmarknaden saknar gymnasiekompetens i svenska, engelska och matematik. Genom Kunskapslyftet har Centerpartiet medverkat till den enskilt största och mest omfattande satsningen någonsin för att höja kunskaps- och utbildningsnivån för vuxna i Sverige. Det ger utbildning för vuxna arbetslösa som helt eller delvis saknar 3-årig gymnasiekompetens. I vårbudgeten utökades satsningen inom Kunskapslyftet med 10 000 nya platser hösten 1997. Därefter utökas satsningen successivt 1998, 1999 och år 2000 till att omfatta totalt 140 000 platser hösten 2000. Det innebär att 5 procent av arbetskraften kommer att kunna delta i heltidsstudier inom Kunskapslyftet eller den kommunalt finansierade vuxenutbildningen.
Centerpartiet har hela tiden drivit på för att åstadkomma en snabbare utbyggnad. Antalet platser i kvalificerad yrkesutbildning ökar med 1 500 redan hösten 1997 och med 4 300 platser hösten 1998. Redan förra vårbudgeten medverkade Centerpartiet till en ökad satsning. Nu kommer det totala antalet platser att bli uppemot 9 000 hösten 1998, jämfört med 1 700 platser när försöksverksamheten startade. Det är viktigt för att tillgodose arbetslivets behov av fler medarbetare med högre kompetens. Flaskhalsar som uppstår i företagen på grund av brist på kompetens måste bort.
De flesta nya högskolor tillkom i samband med högskolebeslutet 1977. Centerpartiet har varit pådrivande bakom varje högskola och medverkat till i stort sett alla viktiga beslut i samband med deras bildande.
Under 1990-talet har vi spelat en avgörande roll för högskolans utveckling i riktning mot decentralisering.
Sverige var på väg att halka efter under 1980-talet när det gäller antalet högskoleutbildade. Redan i fyrpartiregeringen arbetade vi hårt för att åstadkomma en snabb expansion av antalet utbildningsplatser, inte minst vid de nya högskolorna. Moderaterna var återhållande, och i en del fall fick vi klara en tillräckligt snabb expansion genom att medel hämtades ur Arbetsmarknadsdepartementets anslag. Expansionen av högskolan under första hälften av 1990-talet har varit kraftigare än i många andra mellan- och nordeuropeiska länder. Under de senaste 10 åren har antalet högskoleplatser ökat med 50 procent. Högskolan byggs ut med ytterligare 60 000 platser mellan 1997 och 2000. Antalet examinerade från längre utbildningar kommer att mer än fördubblas kring sekelskiftet jämfört med läsåret 1990/91.
Sverige har i dag den kraftigaste utbyggnaden av utbildningen på dessa områden i Europa. Antalet examinerade ingenjörer och civilingenjörer kommer att ha fördubblats under perioden 1993–1999, från ca 4 500 examinerade per år till ca 9 000. Antalet disputerade inom naturvetenskap och teknik har ökat markant. År 2000 kommer Sverige att ha dubbelt så många doktorer inom naturvetenskap och teknik som år 1985.
Redan i vårt partiprogram från 1990 slog vi fast att högskolorna i Örebro, Karlstad, Växjö samt Mitthögskolan skulle utvecklas till nya universitet. Under några år har vi medverkat till att satsa extra resurser för att göra det möjligt. Nu är en tidtabell fastställd som i princip innebär att dessa högskolor kan bli universitet fr o m sommaren 1998. Vi har medverkat till att Luleå tekniska universitet har etablerats.
Centerpartiet har medverkat till beslut om att inrätta nya högskolor på Södertörn och i Malmö. Båda medverkar till minskad social snedrekrytering och höjer utbildningsmöjligheterna i områden med svåra regionala förutsättningar. I enlighet med vår linje blir också högskolan på Gotland en egen självständig högskola.
Omkring 100 000, d v s en tredjedel av landets 300 000 studenter, studerar vid någon av de nya högskolorna. Av kvalitetsskäl är det viktigt att de lärare som undervisar där också har möjlighet att forska. I vårbudgeten 1996 medverkade vi till att ytterligare en kvarts miljard kronor satsas på forskarutbildning, bland annat för att få fler disputerade lärare. 100 miljoner går till fler doktorander och med detta uppnår vi ett resultat som Centerpartiet arbetat för länge.
En första grund lades på fyrpartiregeringens tid, genom möjligheten att efter prövning få rätt att utfärda magisterexamen. Vissa möjligheter fanns också att efter prövning få examinationsrätt för doktorander. Därefter har Centerpartiet medverkat till beslutet att efter prövning starta professorsprogram vid de nya högskolorna. Efter flera års arbete från vår sida blir det nu också möjligt att etablera en ny fakultetsorganisation, där forskningspengar fördelas till vetenskapsområden. Det blir också möjligt att examinera i forskarutbildningen vid de nya högskolorna, så som Centerpartiet länge förespråkat.
I dag är den offentligt finansierade forskningen extremt centraliserad, 97 procent av forskningen sker vid de större universiteten och fackhögskolorna. Centerpartiet arbetade länge ensamt för att de nya högskolorna skulle få del av de fasta forskningsmedlen. En grund lades under fyrpartiregeringens tid, genom de pengar för nätverksarbete och forskningsstödjande insatser som fördelades till de nya högskolorna. Fr o m 1997 fördelas fasta forskningsresurser till varje högskola och 1998 ökas insatserna, tack vare Centerpartiets insatser. Vi har också kommit överens med regeringen om att den forskningspolitiska beredningen ska utarbeta kriterier för en fortsatt ökad satsning på fasta forskningsresurser till de nya högskolorna.
I en ny utbildningsstruktur på eftergymnasial nivå är det en lång rad behov som skall tillgodoses. Samtidigt är det viktigt att inte medverka till att skapa ett nytt lappverk där meritvärdet av genomgången utbildning är oklar. Inte minst måste utbildningarna vara gångbara inom övriga EU-länder och även i ett internationellt perspektiv i övrigt.
Utbildningen måste ges ett sådant innehåll att eleverna efter genomgången utbildning – av olika längd – kan ges utbildningsbevis eller examina som har ett tydligt och väl känt meritvärde på arbetsmarknaden. Meritvärdet skall vara gångbart, inte bara i Sverige utan även internationellt. Av detta följer att det måste finnas utbildningsplaner som fastställs på nationell nivå och att examinationskraven, där så är aktuellt, också fastställs centralt.
Eftersom det handlar om en eftergymnasial utbildning bör högskolan vara huvudman med allt vad det innebär i form av organisation, resurshantering, examination etc. En kvalificerad yrkesutbildning kräver betydligt större upptagningsområden än kommuner och då är högskolorna lämpliga huvudmän. Högskolan är också den huvudman som bäst kan garantera kvaliteten och jämförbarheten i utbildningen, oavsett var i landet den anordnas.
Däremot behöver inte högskolan vara genomförare av utbildningsinsatsen utan hela eller delar av denna kan läggas ut på ett antal olika utbildningsanordnare, gärna med lokal anknytning.
Genom kursutformningen skapas möjligheter att tillgodoräkna sig redan genomgången utbildning vid övergång till andra högskoleutbildningar. Ambitionen måste vara att skapa ett flexibelt system som ger möjligheter till övergång i båda riktningarna. För varje utbildning måste det anges vilka kurser som är direkt överförbara vid högskolestudier.
Det är viktigt att företag, kommuner osv kan vara anordnare av olika utbildningar.
För att utbildningarna skall svara mot de faktiska behoven är det också av största vikt att arbetslivets företrädare får möjlighet att delta i utformningen. Då räcker det inte med arbetsmarknadens centrala parter utan företrädare för branschorganisationer, yrkesföreningar etc. måste också engageras. Även inom utbildningsföretagen finns många gånger en hög kompetens inom området vuxenpedagogik, en kompetens som bör tas tillvara i det praktiska arbetet. Detta bör ges regeringen till känna.
För att ge utbildningen den kvalitet som eftersträvas är det nödvändigt med en forskningsanknytning. Det är viktigt för utbildningen och dess meritvärde och det ligger också ett egenvärde i att vidga fältet för forskning om arbetslivets villkor, teknikens påverkan, organisationsutveckling, kvalitetsstyrning etc. Visserligen pågår en del sådan forskning vid några högskolor men det är ofta en forskning som befinner sig relativt långt från den praktiska tillämpningen i arbetslivet. Det som nu behövs är också tillämpad forskning om nya företag och branscher. Många frågor kring fort- och vidareutbildning är, liksom forskning kring distansmetoder och modern vuxenpedagogik, av den arten att de väl förtjänar ett forskarintresse.
All högre utbildning bör vila på vetenskaplig grund och det gäller naturligtvis även den mer kvalificerade yrkesutbildningen. Dock bör man samtidigt notera att här – liksom inom utbildningarna för vård- och undervisningsyrken – är det en kombination av vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som ger det bästa resultatet.
Om endast ett fåtal människor får tillträde till högre utbildning riskerar vi att få stora klyftor mellan olika grupper vad gäller kunskap och engagemang i samhällsdebatten. För att alla medborgare skall ha möjlighet att delta i en kompetensutveckling krävs en decentraliserad högskolestruktur. Ibland anförs, som argument för att behålla den nuvarande ordningen, att utbildningens kvalitet blir eftersatt om den sprids ut alltför mycket. Vi menar att detta argument saknar underbyggnad och att det verkliga förhållandet är precis det motsatta, då man genom decentralisering och större utbyggnad skapar fler miljöer där utbildning och forskning kan frodas.
Under 1960-talet bildades i många europeiska länder en rad nya universitet. Från att ha varit mer eller mindre provinsiella högskolor eller institut utvecklades dessa till universitet med resurser för att bygga upp goda forskningsmiljöer och akademisk struktur. Dessa universitet åtnjuter i dag ett stort förtroende och har välrenommerad forskning och grundutbildning. Tyvärr har vi i Sverige inte lyckats åstadkomma någon motsvarande utveckling. De högskolor som bildats från 1970-talet och framåt har inte, Linköping undantaget, givits möjligheter att utvecklas på motsvarande sätt. Utvecklingen i många europeiska länder har gått före utvecklingen i Sverige när det gäller att tillvarata och utveckla den miljö som funnits vid de mindre högskolorna.
I andra länder i Europa har man vågat satsa på utbyggnad av nya universitet där alternativa och icke-traditionella metoder använts. Vi anser att Sverige måste lämna den lite inskränkta och provinsiella syn som fått dominera utvecklingen här hemma. Den har inneburit en konservativ återhållsamhet, som hållit tillbaka utvecklingen av ny kvalificerad forskning. Istället bör vi inrikta oss på en ”Europaväg”, med satsning på kvalitet, fördjupning och forskning vid varje akademiskt lärosäte.
Den erfarenhet som finns internationellt pekar entydigt i en riktning. De nya universitet som skapats har nått hög legitimitet, varit lyhörda för samhällets behov, har hög status på grundutbildning och forskning och har, genom att skapa nya organisationsformer, varit förnyare av det akademiska livet samt bidragit till både regional och nationell tillväxt. Samma utveckling bör kunna uppnås i Sverige. En decentraliserad högskola har också bättre förutsättningar att optimera och förbättra utbildningskvaliteten. Undersökningar i USA visar att de bästa utbildningsresultaten uppnås vid högskolor med 7 000–8 000 studenter. Som exempel på små högskolor och forskningsinstitutioner med mycket hög kvalitet kan bland annat nämnas Karolinska institutet och Kungliga Tekniska högskolan.
Genom tätare kontakter mellan högskolan och det omkringliggande samhället kommer dessutom nya samhällsgrupper i kontakt med den högre utbildningen. Detta minskar den sociala snedrekryteringen till utbildningarna. Ett starkt idé- och kunskapsutbyte mellan forskning och det övriga samhället gör att kompetensnivån bibehålls och förbättras.
En studiesituation som präglas av goda sociala och ekonomiska villkor i en kreativ miljö ger studenterna möjlighet att koncentrera sig på studierna och uppmuntrar till ett mer aktivt kunskapssökande. Därmed är också en god studiesocial miljö synonymt med utbildningskvalitet och i en förlängning kvalitetsdrivande och kompetenshöjande för högskolan.
Det viktigaste inslaget i den studiesociala miljön är en funktionell bostad. För många studenter är bostaden inte bara ett hem utan även den huvudsakliga arbetsplatsen. Så långt det är möjligt skall studenterna erbjudas möjlighet till direktkommunikation med skolans datornät från sina bostäder.
När nya högskolor etableras eller antalet utbildningsplatser utökas kraftigt på någon ort är det gemensamma sociala ansvaret särskilt stort för stat och kommun. I ett tidigt skede måste berörda parter, kommun, högskola och representanter från studenterna, planera för det ökade bostadsbehov som uppstår till följd av att studenter flyttar till orten. Detta bör ges regeringen till känna.
För att få långsiktigt bättre effekt av forskning och utveckling är det viktigt att näringslivet i större utsträckning engageras och blir delaktigt i forskning och utveckling. Om flera intressen släpps in i högskolemiljöerna främjas inte bara resultaten utan även mångfalden av inriktningar inom de olika ämnena. Ett gott exempel är de olika teknikparker som byggts upp vid diverse universitet och högskolor, där framför allt småföretag involveras i ett kunskapsintensivt samarbete.
Samarbetsprojekt mellan högskola och näringsliv ger en dynamisk växelverkan, varför företag i högre grad än i dag bör stimuleras till att satsa medel i olika forskningsprojekt. Genom forskning och utveckling kan företagens produkter utvecklas och innovationer snabbare utvecklas för kommersiellt bruk. I dag finns det tyvärr i allt för många fall vattentäta skott mellan forskning och företagens utvecklingsprojekt. Detta gäller i synnerhet för mindre företag och för företag med stort geografiskt avstånd till en forskande högskola.
Det är viktigt att öka antalet anställda med forskarutbildning i näringslivet. Antalet disputationer är för litet för att kunna förse näringslivet med vetenskapligt utbildad arbetskraft. Redan i dag satsar svenska storföretag var för sig långt högre belopp än statens samlade forskningsanslag på att internutbilda sin personal på egen hand. Följden av detta blir att statens och näringslivets forskning går isär och isolerar sig från varandra och kommer därmed inte heller varandra till godo. Universitet och högskolor måste utveckla sitt samarbete med näringslivet. Reglerna för i vilken grad privata företag får finansiera och delta i den högre utbildningen och forskningen måste ses över. I Sverige fungerar utbytet någorlunda väl mellan olika lärosäten och läkemedels- och elektronikindustrin, där vissa företag har en jämförelsevis hög andel forskarutbildad personal. Centerpartiet anser att dessa kontakter och arbetssätt måste spridas även till andra områden.
För att skapa förutsättningar för god utbildningskvalitet för studenten oavsett var denne väljer att studera men också för att utveckla forskningsmiljön och säkra tillgången till nya kompetenta forskare, krävs ett nära samband mellan utbildning och forskning. I gällande högskolelag stadgas att all högskoleutbildning skall vila på ”vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet”. Vår bedömning är att detta innebär att en ökad andel av dem som undervisar på högskolan själva bör vara forskare.
En annan förutsättning för att öka kvaliteten är att skapa en infrastruktur som underlättar nära samverkan mellan utbildning och forskning. En forskningsanknuten utbildning behöver förutom tillgång till aktuell forskning via bibliotek, bokhandel och IT också forskande lärare. I den goda högskolan verkar den undervisande forskaren och den forskande läraren. Forskningsanknytning innebär också att studenter får tillfälle att komma i kontakt med en levande forskningsmiljö.
Fasta forskningsresurser underlättar vetenskaplig förankring och ett nära samband mellan grundutbildning och forskning. För att kvaliteten på den forskning som bedrivs vid svenska lärosäten skall kunna upprätthållas och utvecklas måste den hela tiden granskas av utomstående. De olika universiteten och högskolorna måste samtidigt stimuleras att bedriva ett internt kvalitetsutvecklingsarbete där målet hela tiden är att förbättra och utveckla forskningen. Detta arbete skall naturligtvis redovisas och följas upp.
För att vidare slå vakt om kvaliteten är det viktigt att slå vakt om lärarens pedagogiska kompetens. Därför bör ett obligatorium för pedagogiska studier för lärare i högskolan övervägas. Basen för rekryteringen av lärare till högskolan bör dock hämtas från forskarassistenttjänsterna. Som vi tidigare nämnt krävs därför en ökad satsning på så kallade post doc-tjänster.
Studenterna har en självklar del i arbetet med att säkra och utveckla kvaliteten i högskolan. De skall därför kunna delta i allt utvärderings- och uppföljningsarbete inom högskolan, såväl på lokal som på statlig nivå.
Centerpartiet förespråkar ett system med en kvalificeringstrappa med tre steg för att utveckla forskning och kvalitet i den decentraliserade högskolan.
Första steget. Genom ett enhetligt anslagssystem skulle förutsättningar skapas för ett höjt och sammanhållet basanslag för forskning, som helt enkelt följer av det utbildningsuppdrag lärosätet tilldelats.
Andra steget. Här kompletteras basanslaget med ett tilläggsanslag. De högskolor som erhåller rätten att utfärda magisterexamen i ett ämne skall även ha fasta forskningsanslag för det ämnesområdet. Examensrätt i fråga om magisterexamen åtföljs med automatik av resurser för forskning och forskarutbildning. Resurserna ska ha sådan omfattning att de ger möjlighet att bygga upp kvalitet som ger underlag för professurer.
Tredje steget. Det innebär att de högskolor som uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter prövning av Högskoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för licentiat- och doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier för detta bör fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt samma princip som gäller för magisterexamen.
Den kvalificeringstrappa som här beskrivits bör ligga till grund för det fortsatta arbetet med att utveckla systemet för tilldelning av högskolornas fasta forskningsresurser. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiets ambition med en decentraliserad högre utbildning innebär inte att alla högskolor skall utvecklas till fullskaliga universitet. Vi förespråkar, som tidigare nämnts i denna motion, en mångfald av olika högskolor, var och en med sin ämnesmässiga prägel.
I samband med att den traditionella fakultetsindelningen successivt övergår till den nya ordningen med vetenskapsområden bör möjligheterna för att högskolor skall kunna utveckla spjutspetskompetens inom särskilda forskningsområden vidgas. Redan i dag utvecklar sig olika högskolor inom särskilda områden. Ett befintligt exempel är bl.a Högskolan Karlskrona/
Ronneby. Centerpartiet ser gärna att fler högskolor tar initiativ av detta slag i den riktning de själva önskar. Efter prövning av såväl forskning som grundutbildning kan dessa lärosäten utnämnas till profilhögskolor inom sina respektive områden. Regeringen bör återkomma med förslag på hur kvalificeringen inom detta område skall ske. Detta bör ges regeringen till känna.
Den stora expansionen av antalet utbildningsplatser har inneburit ett kvantitativt språng på väg mot kunskapssamhället. Men Centerpartiet anser att mycket mer måste göras. Kvaliteten i den högre utbildningen riskeras om den stannar vid en kvantitativ reform. Utbyggnaden av högskolan måste kopplas till en kvalitetsreform där utbildningens kvalitet garanteras var helst den ges.
Som tidigare omnämnts i denna motion krävs ett omfattande program för kvalitetssäkring inom den högre utbildningen. En annan avgörande faktor är att öka rekryteringen av kompetenta lärare. Behovet av högskolelärare kommer att öka kraftigt de närmaste åren. Därför är det viktigt med en samlad strategi för att få fler lärare. Regeringen bör återkomma med ett strategiförslag kring hur rekryteringen av lärare kan ökas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett av problemen med svensk forskning i dag är att samhället har liten kontroll över de resurser som anslås för forskningen. Utbildningsdepartementet ansvarar i dag för drygt hälften av anslagen för forskning. Den andra hälften består av så kallade sektorsmedel och kontrolleras av en mängd andra departement samt ett antal olika forskningsråd. De olika departementens forskningsanslag är i sin tur utspridda på en rad olika statliga verk. Den huvudsakliga avsikten med sektorsmedlen är att finansiera den tillämpade forskningen – den forskning som anses angelägen ur samhällets synpunkt. På grund av den stora mängden intressenter är det i dag mycket svårt att i detalj skaffa sig en uppfattning av vad sektorsmedlen exakt används till. Centerpartiet anser att en ordning bör prövas där all offentlig forskningsfinansiering bör redovisas i en samlad forskningsbudget. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt vår bedömning bör delar av sektorsmedlen föras över till fakultetsanslagen. I takt med att högskolan byggs ut och antar fler studenter kommer behovet av forskarstuderande att bli större. Den brist på forskarutbildad personal i näringslivet som redan i dag är ett faktum riskerar dessutom att förvärras om inte resurser skjuts till för att bygga ut antalet platser för forskarutbildning. Därmed krävs betydande satsningar på grundforskningen, som i dag uteslutande finansieras genom de traditionella fakultetsanslagen.
Ett decentraliserat utbildningssystem måste också sätta jämställdheten i fokus. När det gäller karriär inom högskolan finns det exempelvis mycket att göra vad gäller jämställdhet. I dag domineras grundutbildningen av kvinnor medan forskarvärlden mest består av män. I dagens högskola minskar andelen kvinnor påtagligt på de högre nivåerna i hierarkin, 92 procent av professurerna innehas i dag av män. Manliga värderingar styr till stor utsträckning de villkor som gäller för forskningen och vetenskaplig verksamhet. Detta gör att forskningen blir ensidig, bl.a. tenderar samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnesområden att bli eftersatta då dessa områden domineras av kvinnor.
För att uppnå en ökad jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att börja redan på grundutbildningsnivån. Ett särskilt program bör utarbetas för att möta kvinnor redan på denna nivå. En mer aktiv rekrytering av kvinnor till forskarutbildningen är också nödvändig. Detta bör ges regeringen till känna.
Det behövs också fler kvinnliga handledare/förebilder och en strävan efter större jämlikhet i högskolans tjänstestruktur. Styrelser och nämnder bör uppvisa en jämn könsfördelning. Speciellt viktigt är att tjänsteförslagsnämnder uppfyller dessa krav, då deras förslag är direkt avgörande för tjänstestrukturerna. En snabb ökning av andelen kvinnor i forskarsamhällets olika organ bör eftersträvas. Skulle högskolevärlden misslyckas med att uppnå en jämn könsfördelning i tjänsteförslagsnämnderna bör kvotering vid tillsättningen av dessa övervägas. Detta bör ges regeringen till känna.
En annan viktig förutsättning för att få kvinnor att satsa på den akademiska karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är genomförandet av doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska karriären.
Vi vill idag att våra ungdomar ska söka sig utomlands för att få en internationell studieerfarenhet och vi vill slå vakt om studerandeutbytet och hela internationaliseringsprocessen. Regeringen skriver i sin proposition med anledning av detta att ”samhället har därmed tillförts vidgad kompetens och internationella erfarenheter. En undersökning bland utlandsstuderande visar på i huvudsak positiva effekter”.
De nya antagningsreglerna till den högre utbildningen innebär försämrade möjligheter för ungdomar med internationell gymnasieutbildning att komma in på de studievägar de har sökt. Elever med IB-utbildning kommer inte in på sökta högskoleplatser trots att de kanske har högre betyg än sina kamrater som studerat i Sverige. De som har betyg från utländsk utbildning hamnar i särskilda kvotgrupper. Platserna i varje kvotgrupp bestäms av antalet sökande i gruppen. Är det för få sökande kan det i sämsta fall innebära noll platser. Även om IB-studenter i dag kan tas in genom att högskolan tillämpar ”särskilda skäl” så är detta inte tillräckligt. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en ändring av antagningsreglerna med anledning av vad som ovan anförts. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet förespråkar också en ökad utbildningssatsning i samarbetet med Östersjö- och Barentsregionerna. Bland annat bör svenska tandläkar- och läkarhögskolor och landsting ges stöd för praktik- och utbildningsverksamhet i de baltiska länderna. Samma möjlighet att ta emot baltiska studenter vid dessa utbildningar i Sverige bör ges.
En ordning måste skapas där det blir naturligt för individen att själv ta ansvar för att vidareutbilda sig. Direktiv uppifrån kan aldrig ersätta människans drivkraft att själv förbättra sin tillvaro. Men det är samhällets ansvar att erbjuda möjligheter till vidareutbildning som passar så många människor som möjligt. För att komma till rätta med de "åldersmässiga" problem som finns inom den högre utbildningen är det viktigt att utveckla kvälls- och distansutbildningar samt att anpassa dessa utbildningar till tänkta målgrupper. Möjligheterna till denna anpassning ökar med ett mer decentraliserat högskolesystem, som kan ta hänsyn till lokala förutsättningar och behov.
Mycket av det vi kallar kontinuerligt lärande och återkommande utbildning kan klaras genom bättre möjligheter och tillgänglighet till distans- eller decentraliserad utbildning. Dock tror vi inte att detta kommer att räcka. Under kortare eller längre tid kommer människor att behöva uppgradera sin utbildning eller skaffa sig en helt ny utbildning.
Att utveckla sin kompetens kan innebära att utifrån praktisk kunskap bygga på med teoretiska studier eller att utifrån teoretisk kunskap bygga på med praktisk erfarenhet. Därför behövs flexibla system där människor kan välja det just de behöver för sin kompetensutveckling. Forskning visar att de som använt sin kreativitet till att skapa och utveckla företag många gånger har högst 2-årig gymnasieutbildning. Även om man ej söker högskolekompetens kan man ofta vara i behov av utbildning på högskolenivå inom vissa områden. Det ställer särskilda krav på utbildningsanordnare att anpassa utbildning till dessa behov.
Högskolesystemet bör också ha ett brett kursutbud för vidareutbildning, då det inom många utbildningar finns risk för inaktualitet med den nutida snabba utvecklingen och allt högre krav på specialisering. Det är naturligtvis inget mål i sig att studenterna på högskolan skall ha så hög medelålder som möjligt, men det kan vara ett bra mått på högskolornas tillhandahållande av ovan nämnda utbildningstyp. Livserfarenhet är en viktig faktor som ofta försummas vid antagningarna. Det är dessutom viktigt att högskolan inte utestänger personer som gör nya vägval i ett senare livsskede.
Inom den högre utbildningen bör också särskilda kurser utformas för personer med akademisk examen som vill vidareutbilda sig inom sitt vetenskapliga område eller önskar göra ett tillägg till sin examen. Detta finns etablerat vid några lärosäten idag, som exempelvis vetenskapsjournalistutbildningarna vid Umeå och Uppsala universitet eller de olika påbyggnadskurser som är skräddarsydda för examinerade lärare. Centerpartiet förespråkar en utbyggnad av postexaminakurser. Särskilt viktigt är detta inom tekniska utbildningar, där utvecklingen av helt nya vetenskapliga metoder och hjälpmedel går som snabbast. Detta bör ges regeringen till känna.
Mycket av den pedagogik som används i näringslivets olika utbildningar bygger på att de som anträder utbildningen redan har en viss baskunskap inom det aktuella området. Näringslivets olika utbildningsinstanser är även uppbyggda för att smidigt anpassa sig till olika gruppers behov av utbildning. Ett närmande mellan högskolorna och näringslivet av det slag som tidigare nämnts i motionen bör även innefatta ett ökat utbyte inom vidareutbildningen.
Distansutbildningar möjliggör att orter som inte har tillräckligt befolkningsunderlag eller infrastruktur för att bedriva akademiska studier får tillgång till den högre utbildningen. Umeå universitet erbjuder ett flertal kurser och program på distans i Skellefteå, Vilhelmina och Gällivare med gott resultat som följd. Den lärarutbildning universitetet bedriver i Kiruna har exempelvis medfört att bristen på kompetenta lärare i norra Lappland blivit avsevärt mindre. Distansutbildningarna får även en lokalt förankrad prägel som gagnar såväl utbildningen i sig som den omkringliggande regionen.
De nya kommunikationsmöjligheterna skapar goda förutsättningar inom många ämnesområden att studera på hemorten. En ökad användning av informationsteknik krävs som komplement till återkommande möten på studieorten och underlättar för den som ej har möjlighet att befinna sig på högskoleorten att ändå bedriva studier.
Fördelarna med distansutbildning är många. Utbildningen kan bedrivas i den takt som passar deltagarna och när de tidsmässigt har möjlighet. Man behöver inte heller samla alla deltagarna vid en och samma tidpunkt eller låta dem gå igenom utbildningen i samma tempo. En stor och växande grupp som deltar i distansutbildning är funktionshindrade.
Distansutbildning genomförs även av andra studieorganisationer än högskolan. Man kan med hjälp av multimediaprogram skapa nya former för inlärning. Kursmaterialet (datorprogrammet) fungerar ofta som en handledning när man skall använda sina kunskaper i praktisk yrkesutövning. Distansutbildningens största fördel är dock att den så markant ökar flexibiliteten i undervisningen.
Det förtjänar dock att påpekas i detta sammanhang att tekniken i sig själv inte löser några ekonomiska eller pedagogiska problem. Även vid avancerad distansutbildning ställs det höga krav på lärarnas/handledarnas vuxenpedagogiska kompetens.
För närvarande pågår en utredning om distansutbildningen Det är viktigt att den behandlar hur man på ett bättre sätt kan använda distanstekniken för att förbättra undervisningspedagogiken. I översynen av studiesystemet måste distansutbildningens särprägel beaktas.
Alla organisationer med offentligt stöd för utbildningsaktiviteter måste i större utsträckning än i dag samverka för att använda den nya tekniken och möjligheterna till pedagogik.
Utvecklingen inom dator- och kommunikationsområdet gör det möjligt att genomföra utbildning som är anpassad efter varje students situation. Lösningar med system som First Class eller Internet genererar tillsammans med videokonferensteknik en möjlighet att bryta rum och tidsliga begränsningar. Framöver kommer ”klassrummet” att kunna rymmas i en dator med fulla möjligheter till både visuell och auditiv, s.k virtuell, kontakt mellan lärare och elever.
Sverige har ett mycket modernt telekommunikationsnät. Rätt använt kan detta leda till nya former för kunskapslyft och möjligheten att möta framtida utbildningsbehov. Det har tagits initiativ till olika projekt för utvecklande av virtuell högskoleutbildning. Centerpartiet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om virtuell högskola. Detta bör ges regeringen till känna.
Även för de människor som, av olika anledningar, inte har möjlighet att ta del av reguljär högre utbildning är det angeläget att finna former för kompetensutveckling på en hög nivå. En form som diskuterats för detta är Open University. Tanken är att man ska kunna ta del av högre utbildning och själv bedöma sina förkunskaper. I sedvanlig ordning tenterar man av kurser och får intyg på genomgången utbildning. De kurser som ges inom Open University bör inte i sig kunna leda till en examen men tillgodoräknas då man registreras vid ett universitet eller en högskola.
Genom att kurserna erbjuds huvudsakligen på deltid och kvällar och helger finns utrymme även för heltidsarbetande att ta del av utbildningen. Kurser kan även ges i samarbete med andra utbildningsarrangörer, som t.ex. studieförbund, om kvaliteten på kurserna bedöms som tillräckligt höga.
Vid Åbo Akademi i Finland har detta prövats och varit framgångsrikt. Genom blygsamma avgifter för att få studera vid det öppna universitetet har många människor tagit del av utbildning och även yngre har ibland börjat inom ramen för det öppna universitetet för att sedan gå vidare vid Åbo Akademi och ta ut en akademisk examen. Det öppna universitetet är ett projekt som fortbildningscentralen vid Akademin driver.
Centerpartiet anser att en utveckling mot flera öppna universitet är önskvärd. Eftersom man i stor utsträckning kan samarbeta med olika utbildningsarrangörer och utnyttja högskolornas/universitetens lokaler kan kostnaden begränsas och utbildning görs tillgängligt för flera. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om öppna universitet. Detta bör ges regeringen till känna.
Studieförbunden spelar en viktig roll vad gäller människors möjligheter till vidareutbildning. Förutom att studieförbunden har lång erfarenhet av att bedriva utbildningar på distans är även kunskapen om olika undervisningsmetoder bred inom studieförbunden. Centerpartiet förespråkar ett närmare samarbete mellan studieförbunden och den högre utbildningen. Studieförbunden kan bli en instans som tillämpar olika forsknings- och utbildningsresultat, samtidigt som högskolorna får en starkare förankring i den regionala folkbildningsstrukturen. Studieförbunden skall kunna engageras i distansutbildningen för att fungera som mötesplats för studenterna inom ett område.
Folkbildning är inte samma sak som utbildning. Utbildningens mål är att lära ut kunskaper och färdigheter som att skriva, läsa och räkna. Folkbildningen vill ge människor upplevelser och kunskaper som förändrar deras tänkande. Målet är att människor aktivt ska delta i samhällets förändring. Pedagogiken inom folkbildningen bygger därför på aktiva deltagare. Kunskapen är inte ensidigt given utan deltagarnas egna erfarenheter är grunden. Folkbildningen ska vara fri och frivillig. Inga läroplaner dikterar innehållet, istället bestämmer deltagarna själva var tonvikten ska ligga. Man studerar inte för att få betyg, utan drivkraften är människans naturliga nyfikenhet och vilja att förstå. Folkbildningen har något att erbjuda alla människor.
En ny kunskapssyn håller på att växa fram. På väg ut ur industrisamhället framstår tillvaron som mer öppen och full av nya faktorer och komplexa skeenden. Föreställningen om att ökad kunskap leder till bättre kontroll har rubbats och är på väg att ersättas av en insikt om att mer kunskap istället kan föda tvivel och ambivalens. Kunskapen blir fortare överspelad och den får en mer prövande karaktär. Det livslånga lärandet blir en realitet och får en ännu mer framträdande betydelse än tidigare. Lärande måste ske utifrån den enskilda människans villkor och förutsättningar och lyfta fram även andra värden än skolans traditionella kunskapsvärden.
Inte sällan sätts likhetstecken mellan kunskap och kompetens. Detta ger en starkt förenklad bild av begreppet kompetens. Kompetens för en viss arbetsuppgift är viktig. Att ha kompetens för att på ett kvalitativt bra sätt fungera och leva i vårt komplicerade samhälle är också nödvändigt och medverkar till en bra livskvalitet. Exempel på kompetens kan vara: Kommunikativ kompetens, vilken kan ses som förmågan att kommunicera med andra. Analytisk kompetens behövs för att kunna urskilja, bedöma och tolka. Verkställande- eller genomförandekompetens som innebär vilja och förmåga att förverkliga visionerna. Koordinerings- eller samordningskompetens för att kunna se möjligheter och samordna. Den sociala kompetensen är betydelsefull i samarbetet med andra. Ett starkt självförtroende är nödvändigt för att våga och orka. Kompetens är mer än kunskap och kan ha uppnåtts på olika sätt. Kunskap och kompetens kommer att vara betydelsefulla faktorer när vi utgår från människan som den centrala resursen för utveckling!
Lärandet sker hela tiden i mötet med det okända. Med allt snabbare omvärldsförändringar kommer det livslånga lärandet att öka i betydelse. Kunskapen blir mer föränderlig och mer mångsidig. Folkbildningens värdering av olika kunskaper är viktig och riktig.
Det livslånga lärandet bör utgå från klassiska folkbildningsvärderingar; Människors egen vilja och lust, samverkan med andra, en process där makten och kraften finns hos människorna själva och där tid ges för reflektion och eftertanke.
Centerpartiet anser att det är viktigt att främja bildningssträvanden genom att:
uppmuntra människor att skaffa sig nya kunskaper och erfarenheter utöver vad som krävs för deras yrkesroller,
uppmuntra människor att verka i grupper och inom föreningar och organisationer som i demokratisk anda tillvaratar och utvecklar deras värderingar, idéer och ideologiska ställningstaganden,
ge människor medel att uttrycka sin mening, påverka och förändra,
särskilt stimulera folkbildningsträvanden bland människor med kort grundutbildning,
skapa förutsättningar för människor att odla sina specialintressen.
Centerpartiet anser att det är viktigt att bildningssträvanden lyfts fram och utvecklas som ett mål i den kommande folkbildningspropositionen. Detta bör ges regeringen till känna.
Det blir mer och mer uppenbart att dagens studiemedelssystem måste reformeras. Den höga skuldsättningen leder för många till en livslång skuldfälla. Den höga studieskulden är den största enskilda faktorn bakom den sociala snedrekryteringen. I utredningen Ursprung och utbildning, SOU 1993:85 s. 24, sammanfattar utredarna detta i att ''ett studiemedelssystem som är generöst och som samtidigt medför begränsad skuldsättning, leder sannolikt till mindre social snedrekrytering''.
För att stimulera fler till utbildning har Centerpartiet förordat införandet av ett nytt studiefinansieringssystem – byggt på studieersättning som ger de studerande en minimiinkomst. Vårt långsiktiga mål är en studieersättning, för högskolestudier, som bygger på principen hälften bidrag – hälften lån.
Centerpartiet motionerade 1995 om principerna för ett nytt studiestödssystem. I den motionen anfördes att studiestödssystemet bör reformeras utifrån fyra övergripande mål:
1. Skuldbördan efter studietiden måste lättas. Det är enligt alla undersökningar den viktigaste åtgärden för att trygga rekryteringen till högre studier och minska den sociala snedrekryteringen.
2. Systemet skall konstrueras så att subventionerna i systemet lyfts fram. Merparten av subventionerna skall läggas på en stor bidragsdel.
3. Studiemedelssystemet skall skapa så lite byråkrati som möjligt och vara enkelt och lättöverskådligt för den enskilde.
4. Systemet skall vara fullt finansierat över ett långsiktigt perspektiv.
Målsättningen för utredningsarbetet bör vara att samordna de olika system som finns till ett mer enhetligt system. Systemet bör sedan kunna differentieras så att studier på grundskolenivå och gymnasienivå, dvs. vuxenutbildning, ges ett högre bidragsbelopp.
Juni 1996 kom studiestödsberedningen med sitt slutbetänkande. Vi kan konstatera att studiestödsberedningens förslag i sina övergripande principer väl följer de riktlinjer som Centerpartiet ställde upp. Det finns ingen anledning att här kommentera utredningen mer i detalj. Våra riktlinjer eller principer för ett nytt sammanhållet studiestödssystem är allt fort giltigt. Centerpartiet delar emellertid inte utredningens slutsatser då det gäller förslag till förändrade åldersmässiga begränsningar. Då livslångt lärande och återkommande utbildning blir allt vanligare förefaller förslaget illa underbyggt.
Vidare bör det påpekas att det är anmärkningsvärt att regeringen trots de uppenbara brister som dagens system är behäftat med, inte återkommit med förslag till nytt sammanhållet studiestödssystem.
Studiestödsberedningens förslag vad avser höjd bidragsdel till 40 procent för högskolestudier är ett första steg på vägen. Centerpartiet delar studiestödsutredningens slutsatser om det angelägna i att höja bidragsnivån. Centerpartiet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till nytt sammanhållet studiestödssystem enligt ovanstående riktlinjer. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt prognoser kommer Sverige strax efter sekelskiftet att ha knappt
900 000 personer i någon form av reguljär utbildning. Siffran kan tyckas exceptionell. Dock är det mycket som tyder på att Sverige kommer att ha ca 20 procent av arbetskraften i utbildning framöver. Det säger sig självt att studiestödssystemet långsiktigt inte kan klara såpass stora grupper.
För att långsiktigt skapa möjligheter för mer återkommande utbildning kommer det att behöva utvecklas kompletterande system för finansiering av återkommande utbildning, bl.a på grund av att studiestödet är för lågt för många som byggt upp en viss ekonomisk standard. Att studera med studiemedel är då inte ett alternativ. Ett nytt finansieringssystem måste ge möjligheter till rimlig ekonomisk försörjning under en utbildningstid mitt i livet. Centerpartiets förslag är en modell med individuella kompetenskonton som preciserar ett delat ansvar mellan arbetstagare, arbetsgivare och samhälle, baserat på ett samhällskontrakt som ställer kunskaps- och kompetensutveckling i centrum. Den enskilde ges möjlighet att sätta av en del av sin lön eller del av löneökning. Arbetsgivaren svarar för att tillskjuta en del. Genom avtal och överenskommelser bör parterna på arbetsmarknaden ges ett ansvar för att utforma regelverk. Staten skall svara för att avsättningarna blir skattemässigt gynnade.
Centerpartiet anser inte att det i första hand bör lagstiftas fram avsättningar. Istället bedömer vi att det bör vara frivilligt och upp till parterna på arbetsmarknaden, lokalt eller centralt, att hantera detta. Det ligger i allas intresse att finna former för hur kontinuerlig kompetensutveckling skall finansieras.
Regeringen har i regeringsförklaringen aviserat att den ska bjuda in arbetsmarknadens parter till samtal om hur man gemensamt skall förverkliga ett livslångt lärande också i arbetslivet. Utgångspunkten för dessa överläggningar bör vara att åstadkomma ett samhällskontrakt avseende kompetensutveckling för människor i förvärvsaktiv ålder. Det bör innefatta åtaganden både från statens sida och från arbetsmarknadens parter. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid sidan om en skattemässig subvention kommer staten att behöva ikläda sig en utjämnande funktion. Det finns uppenbara problem med förslag om kompetenskonto. De som saknar arbete eller har låga löner har många gånger inte råd att sätta av medel, oavsett skattestimulans. Arbetslösa har ej heller någon arbetsgivare som kan göra avsättningar. Detta kan lösas med att staten garanterar någon form av grundplåt, alternativt att arbetslöshetsförsäkringen berättigar till en viss personlig avsättning. Ett nytt system med kompetenskonto bör utredas snarast. Egenföretagare bör kunna kopplas till en sådan modell med kompetensförsäkring genom regler för egeninsatserna kombinerade med skattestimulanser från samhället. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att AMV bör kunna upphandla en kompletteringsutbildning för invandrare motsvarande den som skisserats i motionen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma med ett samlat förslag angående hur rekryteringen till den högre utbildningen bland olika invandrargrupper skall öka,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det kan vara olika anordnare av den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att berörda parter bör se över det bostadsbehov som uppstår när utbildningsplatserna vid högskolor och universitet kraftigt ökar,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalificeringstrappan som bör ligga till grund för det fortsatta arbetet med att utveckla systemet för tilldelning av högskolornas fasta forskningsresurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma med förslag angående hur en kvalificering skall ske för högskolor som vill bli profilhögskolor inom sina respektive områden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma med ett strategiförslag kring hur rekryteringen av lärare kan ökas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all offentlig forskningsfinansiering bör redovisas i en samlad forskningsbudget,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer aktiv rekrytering av kvinnor till forskarutbildningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvotering bör övervägas vid tillsättningen i tjänsteförslagsnämnder för att uppnå en jämn könsfördelning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma med förslag på hur antagningsreglerna till högre utbildning för IB-studenter kan lösas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utbyggnad av postexaminakurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma med förslag om en virtuell högskola,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma med förslag om öppna universitet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bildningssträvanden lyfts fram och utvecklas som ett mål i den kommande folkbildningspropositionen,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt sammanhållet studiestödssystem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samhällskontrakt avseende kompetensutveckling som innefattar åtaganden från statens sida och från arbetsmarknadens parter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett nytt system med kompetenskonton bör utredas snarast.4
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |
1 Yrkande 1 hänvisat till AU.
2 Yrkande 4 hänvisat till BoU.
3 Yrkande 15 hänvisat till KrU
4 Yrkande 18 hänvisat till SkU.