1 Sammanfattning
2 Kunskapsmiljöns strategiska betydelse
3 Centralisering och kunskapsförakt
4 Fler fristående högskolor
5 Kvalitetssäkra den högre utbildningen
6 Forskarutbildningen
7 Den högre utbildningens ledning och organisation
8 De mindre och medelstora högskolornas utveckling
9 Efterfrågan och kvalitet skall styra resursfördelningen
10 Oberoende finansiering utvecklar spetsforskning
11 Internationalisering nödvändig
12 Reformera studiemedelssystemet
13 Förbättra kunskapsutbytet högskolor/omgivande samhälle
14 Informationsteknikens förändringskraft
15 Hemställan
En utbyggnad av den högre utbildningen är nödvändig. Ambitionen att ge fler möjlighet att studera vid universitet och högskolor kan emellertid aldrig gå före krav på utbildningens och forskningens kvalitet. Kvalitetskriterier skall väga tungt vid fördelningen av resurser, inte arbetsmarknads- och regionalpolitiska skäl.
Moderata samlingspartiet anser att en övergripande uppgift de kommande åren är att på olika sätt bygga broar mellan den högre utbildningen och näringslivet. Internationaliseringen av den högre utbildningen och forskningen måste drivas vidare med full kraft. Förutsättningar måste skapas för vetenskapen att nå kunskapens frontlinjer. Ett nära samband mellan forskning och utbildning måste finnas. Tillräckliga medel för grundforskning måste säkras. Forskningen måste organiseras så att den fritt från statsmakterna kan framföra kritik och deltaga i samhällsdebatten. Den politisering som präglar regeringens högskole- och forskningspolitik är därför oroande.
Staten skall skapa tydliga långsiktiga spelregler. Det behövs konkurrens och mångfald inom den högre utbildningen och forskningen. Vi förordar att fler högskolor ges en från staten självständig och fristående ställning. Privata initiativ måste ges bättre förutsättningar att bidraga till kunskapsutvecklingen. En viktig uppgift är att utveckla formerna för kvalitetsbedömning av den högre utbildningen. Vi föreslår att riksdagen inrättar ett oberoende kvalitetsinstitut som ackrediterar såväl offentliga som privata utbildningsanordnare. Institutet bör regelbundet utvärdera utbildningens kvalitet och uppnådda resultat.
Regeringens förslag om en total reformering och reglering av antagning till forskarutbildning är illa förberedda och riskerar att allvarligt försämra forskarutbildningens kvalitet. Vi avvisar dessa förslag.
Den högre utbildningen och forskningen måste präglas av kvalitet och förnyelseförmåga. De kvantitativa målen måste vara förenliga med rimliga och nödvändiga krav som vi och omvärlden ställer rörande utbildningens kvalitet. Valfrihet och mångfald, kontinuerliga utvärderingar och kvalitetsanalyser är väsentliga medel och redskap i strävan att uppnå detta övergripande mål.
Forskningens viktigaste uppgift är att bidra till kunskapsutvecklingen och att skapa förutsättningar för vetenskapen att nå kunskapens frontlinjer. Forskningen måste vidare ges möjlighet att fritt från statsmakterna kunna framföra kritik. Framgångsrik forskning kräver kreativa miljöer, självständighet och nätverk. Forskningens resurser måste koncentreras till miljöer av livskraftig storlek. Internationellt forskningssamarbete är viktigt och måste främjas.
En stark och fri forskning är i kombination med ett gynnsamt företagsklimat av grundläggande betydelse för ett modernt välfärdslands konkurrensförmåga och utveckling. God forskning kräver flexibilitet, frihet och sund konkurrens. Är inte de svenska villkoren, i ett globalt perspektiv, tillräckligt bra flyttar företag och kompetens ut ur landet.
Förmåga att utveckla och tillvarata nya kunskaper, metoder och tekniker är betydelsefullt för varje enskilt land. För Sveriges framtid är en väl fungerande kunskapsmiljö avgörande. Såväl för den enskilde som för samhället i stort har högre utbildning och forskning strategisk betydelse. För individen betyder nya kunskaper vidgade vyer, nya referensramar, nya färdigheter och därmed ökad förmåga att analysera och lösa problem. Utbildning är en viktig väg till ett rikare liv. Det ger fler människor chans att få syssla med kreativa och utvecklande arbeten. Denna möjlighet måste öppnas för fler.
Samtidigt är utbildning och kunskapsutveckling av stor betydelse för Sveriges möjligheter att på längre sikt motverka arbetslöshet, öka konkurrenskraften och därmed rätta till ekonomiska obalanser. Välstånd, trygghet och utvecklingskraft kan i en tid med snabba teknikförändringar och accentuerad internationalisering endast säkras genom ökade kunskaper och ökad flexibilitet.
Utbildnings- och forskningssystemen kan aldrig ses isolerade från resten av samhället. Företagsklimat, skatter, lönebildning, socialförsäkringar, arbetsmarknadsregleringar och själva synen på kunskap, lärande, ansvarstagande och individuell utveckling är alla en del av kunskapsmiljön. Tillkortakommanden i någon av dessa delar kan inte kompenseras av aldrig så goda insatser i de andra.
Av central betydelse är den enskildes vilja att investera i sin egen framtid. Denna investering är aldrig gratis. För den enskilde studenten kostar det tid, möda, resurser och ofta långvarig skuldsättning att skaffa sig ytterligare kunskaper.
En modern syn på utbildning utgår från den enskilde individens personliga krav och önskemål. All kunskap och inlärning är individuell. Individen måste vara välmotiverad om en investering i kunskap skall ha god chans att falla väl ut. Kunskap och inlärning förutsätter individuell motivation, engagemang och intresse. Kunskap och intresse för att lära kan inte fördelas via traditionell rättvis fördelningspolitik. Det måste löna sig att göra karriär i kompetens. Lönebildning, skattesatser, socialförsäkringar och rörlighet på arbetsmarknaden måste stå i samklang med incitamenten och drivkrafterna för att tillägna sig, utnyttja och utveckla kunskap för varje enskild människa. Mänsklig och samhällelig utveckling måste gå hand i hand.
Att det system som erbjuds för finansiering av utbildning är trovärdigt, förutsägbart och överblickbart har stor betydelse. Det offentligas respektive den enskildes ansvar behöver klargöras. För den kontinuerliga kompetensutvecklingen under det fortsatta arbetslivet behöver nya, individuella finansieringsmöjligheter skapas. Ett sådant system skulle kunna vara en form av kompetenskonton.
För att investeringar i utbildning och forskning skall komma till praktisk nytta krävs ett dynamiskt näringsliv. Företagens vilja och förmåga att anställa nya medarbetare säkerställer kunskapsöverföringen från forskning och utbildning. Även inom andra samhällssektorer behövs ett ökat antal akademiskt utbildade. På motsvarande sätt är det väsentligt att en växelverkan finns mellan näringslivets egen kunskapsutveckling och forskningen inom universiteten och högskolorna. Företagande och forskning måste ha en intim växelverkan.
För utbildnings- och forskningssystemen måste kvalitet och förnyelseförmåga stå i centrum. Det förutsätter i sin tur skärpta kvalitetskrav men också ökad flexibilitet och mångfald. Utbildning måste utgå från den enskilde individens personliga krav och önskemål. Privata intiativ bör här kunna ges en väsentligt ökad roll. Var och en måste ges större möjligheter att utforma sin egen utbildning. Kvantitet får inte gå före kvalitet. En nära koppling måste finnas mellan forskning och utbildning. Högre utbildning måste planeras utifrån långa perspektiv och får aldrig göras till en del av en kortsiktig arbetsmarknadspolitik.
För forskningens del utgör en snabbt föränderlig och internationaliserad värld en självklarhet. Med ny teknik ökar mängden nya rön och kunskaper samtidigt som de också blir mer tillgängliga. Förmåga att inhämta, sortera, analysera och kritiskt granska det överflöd av nya kunskaper som utvecklas på annat håll har blivit viktigare. För ett litet land som Sverige är det internationella forskningsutbytet särskilt betydelsefullt. Att vi själva utgör en intressant partner, med forskning av yppersta kvalitet, är en nödvändighet. Våra riktigt starka forskningsmiljöer måste stärkas, samtidigt som fler oberoende former för finansiering av forskning behöver skapas.
Regeringens högskole- och forskningspolitik präglas av statlig detaljstyrning och minskad valfrihet. Det har skett en utspädning av resurserna till den högre utbildningen och forskningen. Kvantitet går före kvalitet. Den nuvarande regeringens politik har skapat oklarhet genom att bryta upp de spelregler som den förra borgerliga regeringen lagt fast. Inriktningen mot fria universitet har ersatts av politiska tillsättningar och beslut.
Den socialdemokratiska regeringen har tagit rollen som fördelare av antalet platser till de olika högskolorna, istället för att bidra till utvecklingen av tydliga kvalitetsinstrument som fördelar resurser. Socialdemokraterna har centraliserat antagningssystemet och därmed tagit från högskolorna och universiteten uppgiften att bedöma förkunskapskraven för olika utbildningar. Studenternas efterfrågan är i minskad utsträckning styrande för utbudet av utbildningsplatser. Antalet högskoleplatser med inriktning mot IT är otillräckligt i förhållande till antalet sökande.
I realiteten har den nuvarande regeringen dessutom försvårat möjligheterna för sökande till högre utbildning att välja vilket universitet eller högskola de vill läsa vid. De nya platserna fördelas i första hand till de mindre och medelstora högskolorna istället för att det är studenternas förstahandsval som styr fördelningen.
Det finns starka skäl för att känna oro inför den utveckling som nu pågår. Regeringens forskningspolitik riskerar att leda till direkt negativa konsekvenser för den svenska kunskapsmiljön.
Allvarligast är den kraftigt ökade politiska styrningen av forskningen. Detta märks på flera sätt såväl för de forskningsfinansierande som för de forskningsbedrivande organen. En begränsning av framväxande pluralism gällande forskningens finansiering tydliggörs bl a via ökad politisering av stiftelsestyrelser och forskningsråd. Oberoende forskare från utlandet och Sverige har ersatts av politiska representanter.
Regeringen vägrar inse att fristående och kraftfulla forskningsfinsiärer är vad Sverige behöver för att på sikt kunna få den kvalitets- och kompetenshöjning som krävs. Det är dessutom så att regeringen använder stiftelsemedlen som en budgetregulator.
Regeringens politik har vidare lett till en väsentligt minskad pluralism avseende forskningens finansiering genom korsrepresentation och olika former av ”utbytespolitik” mellan olika finansiärer. Det innebär exempelvis att flera rektorer och huvudsekreterare i forskningsråden samtidigt sitter i de privaträttsliga forskningsstiftelsernas styrelser, vilket för övrigt även Högskoleverkets generaldirektör gör. Allt färre aktörer, som sitter på allt fler stolar, avgör vilka strategiska forskningsområden som skall prioriteras. Uppenbara jävssituationer har medvetet skapats.
Samtidigt har forskningsmedlen direkt till universiteten minskat och universitetens frihet under eget ansvar successivt reducerats av den nuvarande regeringen. Riskerna borde vara uppenbara. Eftersom all genuin kunskapsutveckling närmast per definition är oförutsägbar och idag okänd, är mångfald och oberoende nödvändiga förutsättningar för forskningens utveckling. Regeringens politik går i direkt motsatt riktning.
Staten måste skapa tydliga långsiktiga spelregler som ser till att de som har kompetens att prioritera och välja forskningsområden får ett avgörande inflytande över den processen. Det är i forskarvärlden den främsta kompetensen finns, inte bland politiker eller generaldirektörer.
Regeringen vurmar också i en rad sammanhang för ökad ”samhällsrelevans” i forskningen. Universiteten och högskolorna skall som det heter utföra sin tredje uppgift. Även detta är i och för sig en riktig och lovvärd sak. Problemet är bara att även ”samhällsrelevans” har av regeringen reducerats till att vara liktydigt med politiskt styrt. Istället för att stimulera universiteten och högskolorna till att själva ta och bibehålla aktiva kontakter med företag och myndigheter inom olika områden, försöker regeringen ovanifrån bestämma vad som är relevant eller inte.
En konsekvens av den socialdemokratiska politiken är att grundforskningen fått sämre förutsättningar. En allt större del av medlen går till s k strategisk forskning. Det är emellertid en viktig uppgift för staten att säkra medel till fri grundforskning. Den utgör grunden för god kvalitet och utvecklingsmöjligheter för all övrig forskning. Problemet är att den socialdemokratiska regeringens besparingar på forskningsrådsanslagen lett till en sådan balansförskjutning mellan grundforskningen och den strategiska forskningen att det med tiden kan skapa problem för den strategiska forskningen och därmed undergräva våra möjligheter att klara en hårdnande internationell konkurrens.
Det behövs konkurrens och mångfald inom den högre utbildningen och forskningen. Den reformering som skedde under den förra borgerliga regeringen innebar att universitet och högskolor gavs en mer självständig ställning. Statens övergripande regler för högskolornas organisation och resursfördelning skall vara så utformade att de främjar mångfald och uppmuntrar långsiktiga perspektiv.
Det är nödvändigt att en utbyggnad av forskningen sker så att varje universitets eller högskolas särart tas tillvara. För de mindre och medelstora högskolorna är det angeläget att sträva efter en organisation för forskning och utbildning som säkerställer en fokuserad inriktning. Forskarcentrum vid mindre och medelstora högskolor med definierad inriktning kan verka kvalitetsfrämjande, öka högskolornas attraktionskraft gentemot omgivningen och samtidigt underlätta en övergång till fristående form. Utvecklingen måste emellertid ske utifrån respektive högskolas egna förutsättningar och ansvar för hög kvalitet i utbildning och forskning.
Vår fasta övertygelse är att det behövs fler fristående högskolor. Erfarenheterna av de stiftelsehögskolor som inrättats är goda. För både Chalmers och Högskolan i Jönköping har stiftelseformen inneburit ökad möjlighet till kreativt nytänkande. Mediantiden för studier på Chalmers har sjunkit och antalet industridoktorander har ökat. Ett nytt kollektivavtal, nya arbetsordningar, en ny befattningsstruktur och en ny rekryteringsprocess där stor vikt läggs vid den sökandes pedagogiska skicklighet är förändringar som genomförts. Den ekonomiska rörelsefriheten har medfört att man med egna medel och med externt stöd stärkt befintlig verksamhet och börjat bygga upp ny. För Högskolan i Jönköping gavs genom stiftelseformen en bättre möjlighet till långsiktig resursplanering vilket underlättar ett långsiktigt investeringsarbete. Vi anser mot denna bakgrund att fler högskolor bör ges möjlighet att övergå i fristående form. En lämplig kandidat är Kungliga Tekniska högskolan.
Studenternas val är en viktig kvalitetsstyrning som borde påverka högskolornas omfattning och profil. Valfrihet skapar konkurrens och mångfald. Fristående högskolor har andra förutsättningar att besluta om resurser, personal, utrustning och lokaler än statliga. Kvalitetsskäl är således ett avgörande argument för fler högskolor med en självständig ställning. Ett annat skäl är att ett samhälle som värnar om mångfald, kritisk granskning och analys måste skapa utrymme för motvikter till en allomfattande stat. Vi anser att villkoren för utbildningar som ges av andra huvudmän än statliga universitet och högskolor måste förbättras.
Att hävda kvaliteten inom den högre utbildningen är nödvändigt för Sveriges möjligheter att göra sig gällande i en hårdnande internationell konkurrens. Ansvaret för kvalitetsbefrämjande åtgärder ligger i första hand på universitet och högskolor. I syfte att stimulera kvalitetsarbetet ingick som en del i beslutet om det nya resursfördelningssystemet en kvalitetspremie. På den socialdemokratiska regeringens initiativ har den tagits bort. Vi anser fortfarande att en kvalitetspremie behövs och föreslår att en sådan införs. Detta kan stimulera de insatser flertalet lärosäten gör för att utveckla utvärderingen av den egna verksamheten.
Även på nationell nivå måste kvalitetsfrågorna bevakas. I USA har det sedan länge funnits väl utvecklade ackrediteringssystem för utvärdering av universiteten. Där har man ett system med beskrivning och självvärdering som åtföljs av en utvärdering som genomförs av externa sakkunniga. Runt om i världen betonas alltmer vikten av att låta kvalitetsindikatorer styra en betydande del av resursfördelningen. Sverige har, till skillnad från exempelvis Norge och Danmark, inget oberoende kvalitetsinstitut som regelbundet följer upp och utvärderar högskolornas kvalitet och resultat. En orsak till det är den socialdemokratiska regeringens initiativ till nedläggning av Kanslersämbetet.
Vi föreslår att ett från Högskoleverket fristående kvalitetsinstitut med ansvar för att utvärdera högskolornas kvalitet och uppnådda resultat inrättas. Detta för att säkerställa och garantera kvaliteten på de genomförda utbildningarna. Kvalitetsinstitutet skall ha som en viktig uppgift att bistå och stimulera högskolornas eget kvalitetsarbete. Institutet skall ges uppgiften att pröva frågan om examinationsrätt för utbildningar vid såväl statliga som privata lärosäten och kunna återkalla examinationsrätten om kvalitetskraven inte uppfylls. Det finns anledning att överväga i vilken form ett sådant institut bäst utvecklar oväld och integritet.
Regeringen föreslår en total reformering och reglering av antagningen till forskarutbildning. De förslag som presenteras är mer än vanligt illa beredda och en konsekvensbeskrivning saknas. Förslagen syftar av allt att döma till att försämra den svenska doktorsexamen i vetenskapligt avseende. Regeringen har underlåtit att remissbehandla förslaget, vilket med tanke på den betydelse forskarutbildningen har är mycket beklagligt.
Regeringen finansierar 1500 anställningar som doktorand, samtidigt som man föreslår ett förbud för antagning av doktorander som saknar fullständig finansiering av hela sin studietid som doktorand. Även möjligheterna att disputera med studiemedel begränsas till ett år. Detta innebär en onödig begränsning av antagningen till forskarutbildning i ett läge när Sverige behöver fler med sådan kompetens. Vi föreslår att universitet och högskolornas ges en skyldighet att vid antagning till forskarutbildning utgå från den sökandes kvalifikationer och förutsättningar. Därutöver ligger det i universitetens och högskolornas intresse att tillse att såväl handledning som villkoren i övrigt uppfyller de krav forskarutbildningen, kräver. Det ger bättre förutsättningar att anpassa forskarutbildningens innehåll och kvalitet efter respektive inriktning och ämnesområde än regeringsförslaget, som bör avslås av riksdagen.
Det är nödvändigt att forskarutbildningen koncentreras. En gedigen och mycket belysande utvärdering som USA:s nationella forskningsråd genomförde 1993 visar en del intressanta tendenser och samband som delvis kan överföras till ett resonemang om forskarutbildningen i Sverige. Av utvärderingen framgår att koncentration av de ekonomiska resurserna för forskarutbildning till ett antal universitet ger ett mycket bättre utfall än om resurserna sprids jämnt över hela landet. I USA finns många framstående mindre högskolor, vars grundutbildning rankas mycket högt, men som inte har någon egen forskarutbildning. Däremot har huvuddelen av dessa högskolors lärare fått sin forskarutbildning vid de ledande universiteten. Utmärkande för det amerikanska universitetsväsendet är också dess rörlighet. Grundutbildning, forskarutbildning och akademisk karriär sker för de flesta vid flera olika universitet. I Sverige är det ofta så att man ”föds och dör” vid samma institution. Därtill är lönepolitiken annorlunda vid de amerikanska universiteten, där forskarna får lön efter resultat. Ju framgångsrikare universitet är desto högre lön kan personalen räkna med.
Vi anser att studenters och forskares rörlighet måste främjas i Sverige. Att inrätta forskarutbildning vid de mindre högskolorna i syfte att dessa skall producera sina egna lärare är feltänkt. Risken för att kvaliteten i utbildningen blir sämre och att de mindre högskolorna aldrig får tillgång till de bästa lärarna är uppenbar. Resurser till forskarutbildning skall koncentreras. Forskarutbildning bör inte anordnas vid fler lärosäten än att hög kvalitet kan garanteras.
Det är angeläget att statens övergripande regler för högskolornas organisation och resursfördelning främjar mångfalden. Högskolans ledning skall kännetecknas av professionalism och engagemang, sakkunskap och god överblick. Högskolans ledning måste kunna utöva ett starkt ledarskap förenat med stor lyhördhet.
En klar och tydlig ansvarsfördelning av arbetsuppgifterna inom styrelsen är nödvändig. Styrelsens ansvar bör förtydligas.
Högskolans styrelse skall vara självständig och ansvara för de långsiktiga och principiella frågorna. En huvuduppgift är att medverka till att kreativa forsknings- och utbildningsmiljöer skapas. Styrelsen bör kunna vara en aktiv pådrivare gällande det nödvändiga och strategiskt viktiga tvärvetenskapliga samarbetet.
Högskolornas ordförande skall utses av regeringen. Ordföranden skall vara en extern person som inte är anställd vid den berörda högskolan. Regeringen bör inte kunna utse en aktiv politiker eller politiskt tillsatt tjänsteman till ordförande i styrelsen. Att partipolitisera detta viktiga uppdrag vore förödande för verksamheten. Styrelsen och ordföranden skall utses efter samråd med berört universitet eller högskola. Ledamöter i högskolornas styrelser skall utses på grundval av den kompetens de kan tillföra. Studerande och personal skall ha representation.
Högskolans rektor bör utses av styrelsen. Högskolans rektor skall vara självskriven ledamot av styrelsen och föredragande. Högskolans styrelse har en prioriterad uppgift att tillsammans med rektor och styrelsens ordförande arbeta mer aktivt med att knyta samman universitetens och högskolornas verksamhet med det omgivande samhället.
I prop.1996/97:141 Högskolans ledning, lärare och organisation finns en rad förslag till nya regler för anställning, rekrytering och befordran av lärare. Bl a föreslås att de lektorer som uppfyller behörighetskraven för anställning som professor skall anställas som professor och vid denna befordran skall den pedagogiska skickligheten ges större vikt än idag. Vi är mycket kritiska till flera av förslagen. Behovet av fler kvalificerade lärare i den högre utbildningen är stort. Den kvalitativa prövningen vid professorstillsättningar, liksom villkoren för undervisnings- och forskningsarbete måste emellertid vara rimliga. Kvantitet får inte gå före kvalitet. I vår motion utvecklar vi våra synpunkter i dessa frågor.
De mindre och medelstora högskolorna ger fler möjlighet att skaffa sig en grundläggande högskoleutbildning. Tillgängligheten har betydelse för hur många som söker vidare utbildning. Utbyggnaden av dessa högskolor är därför positiv. Sverige behöver fler med akademisk examen.
Forskning bedrivs i dag i varierande utsträckning vid alla Sveriges universitet och högskolor. Utgångspunkten för den statliga forskningsfinansieringen måste vara medvetenheten om att ett litet land som Sverige inte kan splittra sina forskningsresurser. Förutsättningar för internationellt hållbar forskning ökar om resurserna hålls samman. Vid de mindre och medelstora högskolorna bedrivs främst forskning som i nära samarbete med det lokala näringslivet främjar tekniköverföring och forskningsinformation. Grundläggande och nydanande forskningsinsatser kräver större resurser än vad som där kan erbjudas med undantag för mycket väl definierade forskningsfält. Den forskning som i samverkan med lokalt näringsliv bedrivs vid de mindre och medelstora högskolorna är viktig och skall utvecklas. Erfarenhet visar dock att det tar lång tid att bygga upp en forskarutbildningskompetens. En ökad satsning på forskarutbildning vid universiteten i förening med en successiv utbyggnad av de små och medelstora högskolorna är därför en bra väg att gå. Forskningen vid dessa högskolor måste växa av egen kraft och profil för att nå hög kvalitet.
Resursfördelningssystemet skall bygga på principerna om högskolans faktiska prestationer, kvalitetskriterier och studenternas val i enlighet med de principer den förra borgerliga regeringen slog fast. Den enskilde studentens val av högskola och högskolans kvalitet skall tillsammans med de faktiska resultat som åstadkommits vara styrande i resursfördelningsprocessen.
Resurserna skall fördelas till högskolorna dels via helårsprestationer, dels via kvalitetskriterier och dels via studenternas val. Den andel av ersättningen som högskolorna erhåller genom studenternas val måste öka och kvalitetskriterier införas.
Den viktigaste och grundläggande drivkraften för utbyggnaden av den högre utbildningen skall vara konkurrens om studenterna mellan universitet och högskolor. Resursfördelningssystemet skall fungera och uppfattas som rättvist och konkurrensneutralt.
Vi anser mot den bakgrunden inte att staten genom särskilda beslut skall bestämma hur många studieplatser som skall fördelas till respektive högskola och universitet. Erfarenheterna från 1970- och 80-talen är förödande. Vi väljer därför att i vårt budgetalternativ inte fördela de 30 000 extra studieplatserna för 1998 gällande den eftergymnasial utbildningen genom att peka ut det exakta antalet platser till varje enskild högskola. Vi menar vidare att den exakta fördelningen av de resurser som vi avsätter för eftergymnasial utbildning år 1999 och 2000 får avgöras längre fram.
I ett något längre perspektiv finns skäl att styra över den offentliga utbildningsfinansieringen från producenterna till de studerande. Frågan om hur ett ökande behov av återkommande kompetenshöjande studier vid universitet och högskolor för vuxna i arbetslivet skall finansieras måste lösas. Principer för vad som skall vara statens respektive den enskildes ansvar behöver definieras. Regeringen bör ges i uppdrag att bereda frågan.
En viktig uppgift för staten är att ge medel för grundforskning. Däremot tillför den oberoende finansieringen forskningen mer resurser till strategisk forskning och forskarutbildning på områden som är viktiga för Sveriges konkurrenskraft och framtida välstånd. De fristående forskningsstiftelserna som bildades med medel från löntagarfonderna skulle utveckla spetsforskning.
Fristående forskningsfinansiärer behövs för att undvika effekterna av kortsiktiga konjunkturförändringar. Forskning i frontlinjen kräver långsiktiga perspektiv och fasta spelregler.
De fristående forskningsstiftelsernas uppgifter och medelsfördelning var resultatet av synpunkter från forskningsråd, sektorsforskningsorgan, akademier, universitet, högskolor, företag, forskargrupper och enskilda forskarorganisationer. Behovet av interdisciplinär forskning, ökad internationalisering, förbättrad forskarutbildning, forskning riktad mot vissa industrigrupperingar, bl.a. miljöteknik, energi- och transportteknik, bioteknik och informationsteknologi, betonades.
Genom strategiska val och kraftsamling skulle stiftelserna ge förutsättningar för en långsiktig positiv utveckling av svensk forskning, svenskt näringsliv och det svenska samhället som helhet. Syftet var att främja forskning i världsklass, och resurserna när stiftelserna nått full verksamhetsvolym är ansenliga. Den socialdemokratiska regeringens strävan efter att omvandla de fristående forskningsstiftelserna till mer följsamma organ för regeringen och användningen av resurserna för att kompensera stora besparingar i de statliga forskningsanslagen har satt stopp för den offensiva forskningspolitik som vi anser är nödvändig. Den politisering som präglar regeringens högskole- och forskningspolitik är oroande. Vi förordar att forskningsstiftelserna återfår sin tidigare ställning, så att de på ett avgörande sätt kan bidra till att skapa nya forskningsmiljöer och stödja strategiska forskningsprojekt.
Forskning och utbildning av hög kvalitet är internationell till sin karaktär.
Antalet studenter som studerar utomlands på grundläggande högskolenivå har ökat. Totalt studerade nära 20 000 svenskar vid utländska universitet eller högskolor under läsåret 1995/96. Nära 15 000 läste på eget initiativ utanför något organiserat utbytesprogram. Mer än hälften av dessa är kvinnliga studerande och de väljer i stor utsträckning studier i Europa. Högskoleverket beräknar antalet gäststuderande i Sverige till ca 5 000.
För forskarstuderande är det internationella utbytet betydelsefullt. Att deltaga i internationella konferenser skall utgöra en självklar del i all forskarutbildning. Minst 260 svenska doktorander förlade läsåret 1995/96 minst tre månader av sina forskarstudier utomlands. Samtidigt hade vi i Sverige minst 950 utländska doktorander.
Vi anser att det internationella utbytet är en nödvändighet för att Sverige skall kunna tillgodogöra sig resultat frambringade i andra länder och för att vår egen utbildning och forskning skall kunna hålla i internationell jämförelse hög standard. Sveriges deltagande i internationellt forskningsarbete har på ett påtagligt sätt bidragit till att höja kvaliteten på den nationella forskningen. Internationell konkurrens och granskning påverkar arbetet vid högskolor och universitet positivt.
De många skälen för studerandeutbyte är väl kända. Det ligger i uppgiften att utbilda och fostra nya generationer för arbete i en internationaliserad verklighet. Att arbete utomlands lockar visas bl a i den undersökning som SACO och Stiftelsen Institutet för framtidsstudier genomfört. 80 procent av civilingenjörs-, civilekonom-, naturvetar-, och systemvetarstudenterna kan tänka sig att arbeta utomlands i minst tre år efter examen. 40 procent kan tänka sig att stanna utomlands i 20 år eller mer. 20 procent säger sig planera att flytta utomlands efter studierna. Vi ser riskerna med kunskapsflykt från Sverige, men anser att den måste förebyggas genom högre avkastning på högre utbildning, inte genom att som regeringen försvåra för de många studenterna att skaffa sig internationella erfarenheter.
Moderata samlingspartiet anser att internationellt utbyte och samverkan inom högre utbildning och forskning är viktigt och bör öka.
Inom forskningens område finns många skäl för internationell samverkan. Fortsatta framsteg, inte minst inom naturvetenskap och teknik, kräver sådana investeringar att de är omöjliga för ett enskilt land att klara. Modern forskning förutsätter samarbete mellan olika discipliner på mycket hög nivå. På flera områden krävs dessutom internationell lagstiftning och standardisering. Svenska initiativ i det avseendet förutsätter deltagande i den internationella forskningsmiljön.
Moderata samlingspartiet anser att Sverige skall deltaga i det internationella forskningsutbytet. Att inte vara medlem av viktiga samarbetsorganisationer betyder att Sverige ställer sig utanför möjligheter att påverka och ta del av betydelsefull kunskap. Det får menliga effekter inom respektive kunskapsområde och det innebär att Sverige blir mindre intressant som forskarmiljö. Ett utträde ur internationella projekt, som exempelvis CERN skulle, i likhet med vad regeringens ingrepp i fristående forskningsstiftelser redan gjort, undergräva våra förutsättningar att locka utländsk kompetens till landet, vilket behövs.
Regeringen föreslår flera besparingar som direkt går ut över studerandeutbyte och internationell forskningssamverkan. Regeringen föreslår vidare omfattande försämringar när det gäller rätten till studiemedel för studier utomlands. ”Sammantaget kommer antalet utlandsstuderanden att reduceras successivt. Regeringen räknar med en dryg halvering om tre år”, heter det.
När det gäller Sveriges internationella forskningssamarbete föreslår regeringen en besparing på 77 miljoner kronor, vilket är en stor andel av anslaget. Påpassligt nog överförs resterande anslag till olika myndigheter så att besparingarna kan hänföras till bl a forskningsrådens bedömning. Det är emellertid den socialdemokratiska regeringen som anser följande: ” Inom de närmaste åren bör betydande minskningar av kostnaderna för deltagande i internationella forskningsorganisationer ha uppnåtts.”
Vi ifrågasätter också den långsiktiga klokskapen i att göra det svårare för svenska ungdomar att förlägga en del av studierna utomlands. Vi anser, till skillnad från den socialdemokratiska regeringen, att det är positivt att flertalet av dem som studerar utomlands själva tagit initiativet och vi menar att det också understryker behovet av utbytet. Konsekvensen av den socialdemokratiska politiken blir att viktig kompetenshöjning uteblir samt att bara elever med ekonomiskt stöd hemifrån får möjlighet att läsa utomlands. Vi anser att den socialdemokratiska politiken i detta fall är trångsynt. Att som Socialdemokraterna ifrågasätta nyttan av utbildningar som inte direkt går att hänföras till någon svensk definerad utbildningsnivå eller examen visar endera brist på insikt om svårigheterna att värdera och jämföra olika utbildningar, alternativt en övertro på förträffligheten hos svenska politiker och byråkrater. Vi förordar en politik som syftar till att förbättra möjligheterna att studera utomlands och att uppvärdera internationell forskningssamverkan.
Dagens studiemedelssystem är behäftat med en rad systemfel. Det måste vara en självklarhet att kunskap och kompetens uppmuntras bl a genom ett rimligt skattesystem och ett ekonomiskt överblickbart studiemedelssystem.
Ett modernt studiestödssystem skall kunna fungera i livets olika skeden och för människor i olika situationer. Det ska vara långsiktigt i dubbel bemärkelse. Det skall både vara långsiktigt hållbart utan ständiga förändringar av spelreglerna och medverka till att lösa de långsiktiga problemen i svensk kompetensutveckling.
De yngre studenterna på traditionell akademisk nivå behöver ett väl fungerande, överblickbart studielånesystem som uppmuntrar till låg skuldsättning och snabb avbetalning. Lönebildningen och andra villkor på arbetsmarknaden, liksom effektivitet i studierna, skulduppbyggnad och återbetalning är centrala begrepp.
Vuxna människor med försörjningsansvar som är etablerade i yrkeslivet behöver ett helt nytt finansieringssystem som gör det livslånga lärandet praktiskt möjligt och eftertraktat. En tänkbar modell är s k personliga kompetenskonton.
Dagens studielån är för den enskilde studenten inte överblickbara till sina konsekvenser och betraktas inte på samma vis som andra lån som ”riktiga” lån. Till skillnad från i andra lånesituationer, får studenterna mycket oklara villkor för sina framtida återbetalningar. Det bidrar ytterligare till att förstärka osäkerheten kring om högre utbildning är bra eller inte. Systemet uppmuntrar inte till effektiva studier eftersom en utdragen studietid inte bara genererar större lån utan också mer i bidrag. Alla studielån skall rimligen kunna betalas tillbaka. Om en mängd kompetenta individer inte har en rimlig chans att betala av sina studieskulder innebär detta ett avsevärt systemfel.
En viktig utgångspunkt är att studiemedelssystemet varken ska avskräcka någon från att studera eller uppmuntra någon att låna mer än nödvändigt. Studiemedelssystemet bör tvärtom uppmuntra till studier genom att vara så tydligt att den enskilde studenten kan överblicka de ekonomiska konsekvenserna och därmed se att lån till utbildnings- investeringar är en rimlig affär som lönar sig på lång sikt.
Ett rakt studielånesystem som uppmuntrar studenterna att låna så lite som möjligt bör införas. En tänkbar studiemedelsmodell kan hämtas från Danmark. Där har man ett studiemedelssystem som bygger på snabbare återbetalning och avdragsgilla räntekostnader. Det innebär att varje student inför lånesituationen bör hamna i en så ”vanlig” lånemiljö som möjligt. Istället för att terminsvis kvittera ut maximala studielån på en blankett bör varje student erhålla privat ekonomisk rådgivning som innebär att valet mellan önskad kortsiktig ekonomisk standard vägs mot behovet av lån och möjligheter till arbetsinkomster. Varje student får därmed ett individuellt motiv och ansvar att planera standard, lånebehov och arbetsinkomster. Upp till ett maxbelopp i dagens nivå bör alla lån vara helt flytande – dvs varje student tar ställning för det lånebelopp som behövs under terminen istället för att utkvittera en fastlagd summa. Dessa kommer i sin tur naturligtvis att variera från termin till termin.
I det sammanhanget måste CSN:s uppgift ses över. En mer kvalificerad rådgivningsfunktion låter sig inte utan vidare förenas med ren myndighetsutövning och är inte heller nödvändig. Vi anser att studenterna måste ges bättre förutsättningar för en långsiktig planering av sin ekonomi, varför bl a försäkringsbolag eller bankerna eventuellt skulle kunna ta över den del som rör ekonomisk rådgivning.
Fribeloppen, d.v.s. den inkomstnivå vid vilken studiemedlen minskas och därmed motiven att arbeta extra under loven och parallellt med studierna, bör höjas och möjligen avskaffas helt. Att ha andra regler än enbart akademiska prestationskrav för rätten att uppbära studiemedel riskerar bara att leda till en märklig planering av privatekonomin. Kraven på studieprestationer bör öka.
Grundprincipen att alla lån alltid betalas tillbaka ska etableras och efterlevas med två centrala undantag. Det ena gäller dödsfall. Det andra gäller vid samma situationer som för andra lån, där låntagarens liv av olika skäl inte leder till betalningsförmåga. Det är inte unikt för just studielån att människor misslyckas ordentligt och för mycket lång tid – ibland för hela livet – saknar betalningsförmåga. Även där bör staten stå för kreditrisken. Rätten till avskrivning vid fyllda 65 år avskaffas.
Regeringen aviserar ytterligare besparingar på de studenter som vill studera utomlands. Att minska deras lånemöjligheter löser inte problemen i studiemedelssystemet, utan omöjliggör bara för normala studenter att studera i andra länder. Allfler kommer att vilja och måste ges möjlighet att studera utomlands och bredda sitt perspektiv. I längden är det en god investering för Sverige att erbjuda studiemedel för sådan utbildning.
Studiefinansieringen är en viktig fråga för att lösa de långsiktiga problemen inom svensk högre utbildning och vuxnas kompetensutveckling. Det verkar emellertid som om regeringen inte är beredd att på allvar ta itu med felen inom studiemedelssystemet och aktivt arbeta för att lösa dem. Regeringen aviserade förra året att man avsåg att lägga en proposition om ett reformerat studiemedelssystem till riksdagen våren 1997. I stället för att lägga en proposition skjuter regeringen problemet framför sig till år 2000. Regeringens beslutsvånda och passivitet gagnar vare sig studenterna eller skattebetalarna. Det är hög tid att reformera studiemedelssystemet, och regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett nytt studiemedelssystem senast våren 1998.
Det nödvändiga och utvecklande kunskapsutbytet mellan högskolorna och det övriga samhället måste bli både bättre och mer frekvent. Aktuell kunskap måste snabbt kunna förmedlas från universiteten och högskolorna till intressenter i det omgivande samhället och tvärtom. Kunskapsutbytet underlättas om fler forskare är verksamma inom näringslivet.
Alltjämt är generellt sett kontakten mellan högskolorna och företagen för dålig. Rörligheten är alldeles för låg. Det är för få som under sin karriär byter ”sida” ett antal gånger. Betydligt fler universitetslärare borde få möjlighet att arbeta en viss period i arbetslivet utanför universitetet. Viktig kunskap och nyttiga erfarenheter med otraditionella perspektiv och infallsvinklar skulle kunna tas tillvara. Ett väsentligt utökat utbyte av forskare mellan universitet och högskolor och näringslivet bör eftersträvas.
Ett starkt näringslivsengagemang i först och främst de tekniska högskolorna är nödvändigt för att bryta barriärerna mellan den akademiska forskningen och industriföretagen. Svenska företag har betydligt färre forskarutbildade än företagen i våra konkurrentländer. Med kunskap som en allt viktigare faktor i internationell konkurrens är det ett förhållande som måste ändras.
I många fall väljer svenska forskare att själva utveckla sin egen idé eller uppfinning istället för att samarbeta med en van entreprenör. Ett skäl till detta kan vara att naturliga nätverk saknas mellan personer inom högskolan och inom näringslivet. Vi är positiva tilll satsningar av typen Innovationscentrum vid Chalmers Tekniska högskola eller IDEON i Lund.
Existerande samverkansformer mellan högskolor och näringsliv bör utvecklas och effektiviseras. Antalet forskarutbildade bör öka väsentligt, särskilt inom områden som är av betydelse för näringslivets konkurrenskraft och utveckling.
Modern informationsteknik ger helt nya möjligheter inom alla ämnen och inriktningar avseende den undervisning och forskning som bedrivs vid landets högskolor.
Samtliga universitet och högskolor skall ligga i frontlinjen när det gäller att utnyttja IT för att främja utbildningen och forskningen inom alla ämnesdiscipliner. Alla studenter skall kunna använda IT. Lärare och forskare skall kunna använda informationstekniken för att kommunicera såväl nationellt som internationellt på ett snabbt och smidigt sätt.
IT skall vara ett integrerat hjälpmedel i utbildningen.
Med informationstekniken kan distansutbildningen utvecklas. Varje student kan ges vägledning av lärare med just den erfarenhet och kunskap som behövs i varje given undervisningssituation. Modern IT-baserad distansutbildning kan få stor betydelse för den kontinuerliga kompetensutveckling som måste utvecklas. Modern teknik kan pressa kostnaderna för viss utbildning.
Det saknas högskoleplatser med inriktning mot IT. Många studenter söker utbildningar med inriktning mot informationsteknik. Behovet av sådan kompetens på arbetsmarknaden är stort. Antalet platser med inriktning på data, telekommunikation och elektronik måste öka. Staten bör vidare ställa krav på samtliga läroanstalter att kurser och information skall erbjudas via IT. Goda exempel finns idag, t.ex. Lunds universitet som sänder ut föredrag på video över Internet. Fler kurser borde erbjudas på distans. Tekniken finns och är billig varför det virtuella universitetet kan och bör förverkligas.
Vi menar att SUNET:s roll är att vara Internetleverantör åt högskolevärlden och därutöver verka som ett nationellt kunskaps- och kompetenscentrum av yppersta slag. SUNET har sin viktigaste roll i att som en institution, nära knuten till forskningens och utvecklingens framkant, verka för att Internetkompetensen höjs inom stat, näringsliv och offentlig förvaltning i Sverige och i att stödja och fördjupa det alltmer nödvändiga samarbetet mellan de kommersiella Internetleverantörerna.
Vi vill starkt ifrågasätta skapandet av ett statligt resurscentrum för IT-baserade läromedel. Arbete inom detta område bedrivs idag såväl inom näringslivet som inom universitetsvärlden. Ett centrum av beskrivet slag skulle mycket väl kunna hämma en naturlig utveckling inom detta område.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kunskapsmiljöns strategiska betydelse,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av forskningens frihet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens ansvar för grundforskningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av fristående forskningsfinansiärer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i motionen anförts dels om att de före detta fristående forskningsstiftelserna måste återfå sin tidigare roll, dels om statens användning av deras medel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fler högskolor bör ges möjlighet att övergå i privaträttslig form,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetssäkring av den högre utbildningen och ett oberoende kvalitetsinstitut,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetspremie i resursfördelningssystemet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskarutbildningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den högre utbildningens ledning och organisation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av de mindre och medelstora högskolorna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om studenternas efterfrågan och utbildningens kvalitet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelning av resurser till högskoleutbildning,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur utbildningsfinansieringen kan anpassas till de studerandes önskemål och till behovet av återkommande kompetenshöjande utbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationaliseringen av den högre utbildningen och deltagande i internationellt forskningsutbyte,
att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till reformerat studiefinansieringssystem i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av CSN:s uppgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre samverkan och kontakt mellan högskolorna och näringslivet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationstekniken i den högre utbildningen.
|
Carl Bildt (m) |
|
|
Lars Tobisson (m) |
Gullan Lindblad (m) |
|
Anders Björck (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Knut Billing (m) |
Birger Hagård (m) |
|
Gun Hellsvik (m) |
Bo Lundgren (m) |
|
Inger René (m) |
Karl-Gösta Svenson (m) |
|
Per Unckel (m) |
Per Westerberg (m) |