2 Dagens studiestödssystem
3 Social snedrekrytering
4 En realistisk utbildningssatsning
5 Skärpta krav på studieresultat
6 Höjt fribelopp
7 N/T-arvode och stipendier till basårsplatser
8 Barntillägg i svuxa
9 Timersättningen för sfi-undervisning
10 Utlandsstudier
11 Utbildningsbidrag till personer som ej tillhör arbetslöshetskassa
12 Morgondagens studiestödssystem
13 Social trygghet
14 Hemställan
För att beskriva vårt lands utbildningssystem räcker det inte att titta på vilka akademiska möjligheter och villkor som erbjuds studenterna. Minst lika avgörande för den presumtive studenten är vilka sociala och ekonomiska villkor som utbildningen erbjuder. För att vara effektiva måste dessa villkor ta hänsyn till studentens totala situation, samt stimulera den enskilde att inte bara påbörja utan också att slutföra sina högre studier. Tillsammans med god studie- och arbetsmiljö är ekonomiska och sociala villkor viktiga förutsättningar för att studenterna ska trivas och lyckas med sina studier samt för att en hög kvalitet på utbildningen ska kunna uppnås.
Tillgång till, alternativt brist på, bra och billigt boende påverkar studierna. Boendekostnaderna utgör idag ofta en stor del av den enskilde studentens kostnader. Situationen är kaotisk på många håll. Enligt uppgifter från Sveriges Förenade Studentkårer var det bara 15 % av högskolestudenterna som hade tillgång till studentbostad under hösten 1996. Detta och det faktum att antalet studerande på högskolan kraftigt kommer att öka de närmaste åren innebär en ohållbar situation. Det är därför positivt att det har tagits beslut om ett tillfälligt investeringsstöd på totalt 300 miljoner kronor som ska avsättas till byggandet av 15 000 nya studentbostäder under perioden 1997 till 1999. Det dämpar något den negativa effekt som den stora och snabba utbyggnaden av högskoleplatser får när det gäller studenternas möjlighet att ordna bostad. Vi kristdemokrater anser att bostadssituationen tillsammans med andra kvalitetsaspekter talar för en något lägre utbyggnadstakt av högskoleplatser.
Det finns en rad andra studiesociala frågor som har betydelse för studenternas syn på utbildningskvaliteten, till exempel förenings- och fritidsverksamhet samt tillgång till studiesocial rådgivning och vägledning, men de kommenteras inte här. Anledningen är inte att frågorna inte är viktiga utan snarare att ansvaret oftast ligger på utbildningsenheten och/eller på kommunen.
Högre utbildning är en investering såväl för individen som för samhället. Studiefinansieringen ska göra det möjligt för alla, oavsett bakgrund, att skaffa högre utbildning. Studiestödssystemet bör vara så generellt som möjligt och kunna accepteras av olika studerandegrupper. Inte minst ur rekryteringssynpunkt är det viktigt att studenterna uppfattar systemet som rimligt. Det måste löna sig att studera; de personer är få till antalet som väljer högre utbildning enbart för att de är kunskapstörstiga. För att uppmuntra personligt ansvar måste systemet även vara förutsebart. Den höga skulden, som dagens system ofta medför för den enskilde, leder till att många studenter ger upp hoppet och inte räknar med att kunna betala tillbaka sina skulder. Detta urholkar förtroendet för systemet och undergräver känslan av personligt ansvar för egna skulder. Tyvärr är det allt vanligare att studenter uppmuntras till eller väljer att dra på sig så höga studieskulder som möjligt eftersom de ändå skrivs av till slut.
Det kanske allvarligaste problemet med dagens studiestödssystem är att det avskräcker från högre studier framför allt när det gäller ungdomar från studieovana miljöer och ungdomar vilkas föräldrar är låginkomsttagare. De är ofta tveksamma till att dra på sig höga studieskulder. För dessa ungdomar innebär högskolestudier ett stort risktagande. De tvivlar på att det går att leva på studielånen, och skulle de tryta har ofta inte föräldrarna möjlighet att bidra ekonomiskt. Skulle studierna misslyckas leder det till en ekonomisk katastrof.
Studiestödsutredningen, en kommitté som tillsatts av Utbildningsdepartementet 1994 och som presenterade sitt slutbetänkande Sammanhållet studiestöd (SOU 1996:90) i juni 1996, pekar också på att det nuvarande studiestödssystemet bär en del av ansvaret för den sociala snedrekryteringen.
Betänkandet innehåller konkreta förslag till ett nytt studiestödssystem samt lämpligt startdatum: den 1 januari 1998. Även regeringen medger att det nuvarande systemet bär sin skuld men drar tyvärr inte slutsatserna av det. Redan i förra årets budgetproposition står att läsa att ”regeringen avser att återkomma till riksdagen under år 1997 med ett ställningstagande till utredningens förslag om ett sammanhållet studiestöd.” I årets budgetproposition bryts det löftet. Det konstateras att ”remissinstansernas svar har inkommit”, men man ”glömmer” att säga att det skett redan 1996. Som ett mantra upprepar man att man avser att återkomma i frågan. Det senaste budet är nu att ett nytt system ska träda i kraft år 2000. Man anger som anledning att man tvingats prioritera i budgeten och har då valt utbyggnad av antalet studieplatser inom högskolan framför en studiemedelsreform.
Vi kristdemokrater anser att det är olyckligt att regeringen väljer att skygga och skjuta problemen framför sig. Vi avser naturligtvis att återkomma i studiestödsfrågan så snart regeringen presenterar en proposition i frågan. Redan nu och i denna motion redovisar vi dock vad vi anser vara nödvändiga ändringar inom ramen för dagens system. På ett par punkter går vi även längre och föreslår förbättringar av systemet.
I en separat motion om universitet och högskolor redovisar vi vad vi anser vara en realistisk utbyggnadstakt av antalet utbildningsplatser i högskolan. Vi tror inte att den hastighet och omfattning med vilken regeringen vill bygga ut högskolan går att genomföra utan att det medför en betydande försämring i utbildningskvaliteten. Detsamma gäller Kunskapslyftet, det vill säga den stora satsningen på vuxenutbildningen. På båda dessa områden föreslår Kristdemokraterna en något lägre utbyggnadstakt. Konsekvensen blir då att vi räknar med ett lägre antal studerande med studiestöd än vad regeringen gör under perioden 1998–2000. Vi motsätter oss också tidigareläggning av 10 000 nya högskoleplatser från höstterminen till vårterminen 1998. Den totala besparingseffekten inom utgiftsområde 15 blir därmed 261 miljoner kronor för 1998.
Den tidigare fyrpartiregeringen införde ett system med striktare krav på en viss studietakt för att få fullt studiemedel, det så kallade peng för poäng-systemet. Studiestödsutredningens betänkande innehåller ett förslag som påminner om detta system. Enligt förslaget ska en eftersläpning med maximalt tio poäng tillåtas det första året och sedan med ytterligare fem poäng för varje läsår. Detta system tillåter att man misslyckas någon termin om man lyckats den övriga tiden. Dessutom ska studiestöd beviljas även då minimipoängen inte uppnås om prognosen för de fortsatta studierna är god. Vi anser att utredningen kommit fram till en bra avvägning mellan morot och piska i detta avseende. I förslaget ingår även en striktare kontroll av studieaktivitet, vilket får anses rimligt. Likaväl som man måste vara på arbetsplatsen för att få full lön är det rimligt att begära att studenten infinner sig på obligatoriska föreläsningar, laborationer och andra övningar. Det har nyligen kommit fram att en stor del, siffran 40 % har nämnts, av studerande på sommarkurser inte tar några poäng och alltså i praktiken får studiemedel utan några som helst prestationskrav. Detta är inte acceptabelt och behöver ses över när en reform genomförs. Studiestödsutredningens föreslagna reform skulle innebära en besparing som i nuvärde motsvarar 203 miljoner kronor. Reformen innebär visserligen en något hårdare press på studenterna vilket dessutom skulle kunna få en avhållande effekt. Vi kristdemokrater anser dock att den effekten är marginell i synnerhet då vi vill använda de sparade medlen till en för studenterna mer positiv reform.
Vi har även tidigare motionerat om att det så kallade fribeloppet, det vill säga det belopp man får tjäna under ett år utan att bidraget minskas, borde höjas rejält eller avskaffas helt. Studiestödsutredningens förslag går i detta avseende åt rätt håll. Vi anser att inkomstgränsen för fullt studiemedel är kontraproduktiv och bidrar till ökad snedrekrytering. Kontraproduktiv eftersom dess borttagande skulle ge studenterna möjlighet att påverka sin ekonomi genom sidoinkomster och en del av dem skulle då antagligen inte välja en maximal lånedel. Det skulle minska skuldbördan och därför även avskrivningarna. De begränsade möjligheter som i dag erbjuds studerande att påverka sin ekonomi och minska skuldbördan är faktorer som hämmar ungdomar från studieovana hem och som därmed bidrar till den sociala snedrekryteringen. Ytterligare ett argument mot inkomstprövningen är att studiemedel bara betalas ut under nio av årets tolv månader och det är därför orimligt att studerande med alternativa inkomstkällor under de övriga tre månaderna ska ”bestraffas” för det.
Enligt Studiestödsutredningen skulle ett borttagande av inkomstprövningen kosta 500 miljoner per år. Det förutsätter dock att alla studenter som nu har studiemedel och inkomster över fribeloppet skulle få fullt studiemedel. Vi anser att det är ett felaktigt antagande. Som tidigare sagts är det rimligt att anta att en del av dessa studenter skulle välja att minska sin skuldsättning genom att låna mindre. Vi avsätter 203 miljoner kronor, motsvarande de besparingar som vi föreslår ovan, och nöjer oss med att konstatera att det bör räcka till att rejält höja inkomstgränserna.
Vi avvisar liksom tidigare att en mindre grupp vuxenstuderande som valt naturvetenskapliga och tekniska högskoleutbildningar ska få finansiera sina studier med särskilt vuxenstudiestöd, svux. Att ha ett differentierat studiestödssystem inom N/T-området med utgångspunkt från ålder och arbetslivserfarenhet är inte bara djupt orättvist, inte minst mot dem som går eller har gått på samma utbildning med ”vanliga” studiemedel. Det antyder även att regeringen betraktar andra kunskaper som mindre nyttiga. Det kan vi kristdemokrater inte ställa upp på. Kostnaden för N/T-stödet beräknas till 517 miljoner kronor för 1998.
Vi anser också att de stipendier som ges ut till godkända studenter för basåret inom kommunal och statlig vuxenutbildning inte är rättvis mot andra studenter och därför inte heller försvarbar. Kostnaden för dessa stipendier beräknas till 10 miljoner kronor för 1998.
Sedan barntillägget i svuxa med kort varsel togs bort inför höstterminen 1995 har många tvingats avbryta sina studier som det i många fall krävts en verklig viljeansträngning för att påbörja. Det gäller inte minst ensamstående föräldrar, oftast kvinnor. Regeringen har inga planer på att återinföra barntillägget. För många är det samma sak som att de inte kommer att våga satsa på en utbildning. Kristdemokraterna menar att det är nödvändigt att återinföra barntillägget i svuxa om utbildningssatsningen ska nå fram till dem som regeringen upprepar att den i första hand vänder sig till. Annars finns det risk för att många bara vågar satsa på utbildning under kort tid eller inte alls. Överhuvudtaget är finansieringsfrågan för den enskilde en akilleshäl i utbildningssatsningen. Vi anslår 180 miljoner kronor till posten vuxenstudiestöd för att återinföra barntillägget.
Många invandrare som arbetar tillfälligt eller är arbetslösa vill läsa sfi, Svenska för invandrare, för att känna sig mer hemma i det svenska samhället och förbättra möjligheterna att få ett permanent arbete. Dessa grupper erhåller i dag en timersättning för sina studier, eftersom de inte kan erbjudas någon annan form av studiestöd för sina studier. Nu vill regeringen ta bort den möjligheten med hänvisning till att de ska kunna erbjudas samma studiestöd som andra vuxenstuderande. Det kan tyckas vara ett rimligt förslag, men om man ser till villkoren för att invandrare ska beviljas studiestöd förlorar förslaget sin bärkraft. Det krävs nämligen av invandraren att han eller hon inte bara läser sfi utan kombinerar dessa studier med andra skolformer, främst komvux, för att få studiestöd. Det är inte möjligt för ett stort antal sfi-studenter som har så begränsade kunskaper i svenska att de inte klarar av annan undervisning.
Vi kristdemokrater avvisar därför regeringens förslag. Regeringen talar gärna om det mångkulturella samhället, om hur personer med annan kulturell bakgrund ska beredas möjligheter att integreras i det svenska samhället och om hur stor betydelse språket har i det sammanhanget. Att då samtidigt försämra invandrares ekonomiska villkor för att läsa sfi är motsägelsefullt och hånfullt mot de invandrare man säger sig underlätta för i andra sammanhang.
Även när det gäller studier i utlandet är regeringens politik motsägelsefull. Å ena sidan säger man att den ökade internationaliseringen och utbytet med andra länder är mycket betydelsefullt för utvecklingen i Sverige. ”Det är av stor vikt att slå vakt om internationaliseringsprocessen” säger man i budgetpropositionen (utgiftsområde 15, s.19). Man säger också angående utbildning som skett utomlands: ”Samhället har därmed tillförts vidgad kompetens och internationella erfarenheter.”
Å andra sidan kan man bara något längre ned på samma sida läsa att ”Nyttan av utlandsstudierna kan i en del fall ifrågasättas” (underförstått i motsats till studier i hemlandet?) och ”I nuvarande statsfinansiella läge är emellertid vissa besparingar nödvändiga”. Här kan man verkligen tala om att den ena handen inte vet vad den andra gör. Regeringen ”lyckas” med konststycket att under en och samma rubrik peka på utlandsstudiers vikt för kompetensutvecklingen i Sverige och samtidigt ifrågasätta dessa studier. Dessutom säger här en regering, vars främste företrädare så fort han får chansen hävdar att ”nu är de magra åren över”, att besparingar nu krävs på detta område.
Eftersom Kristdemokraterna delar regeringens mening, eller snarare en av dess meningar, om att utlandsstudier medför ekonomiska fördelar och kompetensutveckling till vårt land anser vi de föreslagna besparingarna vara kontraproduktiva.
Besparingarna man talar om är minskade möjligheter till extra lån till terminsavgifter samt en lägre tidsgräns för hur länge man får studera utomlands med bibehållet studiestöd. Vi vill här tillföra ett annat mycket viktigt argument mot besparingarna. Det är väldokumenterat att den sociala snedrekryteringen är speciellt hög när det gäller utlandsstudier. Minskade möjligheter till extra lån till terminsavgifter medför att bara de mest välbeställda hushållen får råd att skicka sina barn utomlands. Regeringen nämner inte med ett ord detta problem. Huruvida man är helt ovetande om problemet eller om man väljer att ignorera det är inte klart, men båda möjligheterna är lika allvarliga.
För att undvika regeringens nedskärningar avsätter vi 26 miljoner kronor per år för fortsatt stöd till utlandsstudier under anslag till studiemedel.
I årets vårproposition presenterade regeringen ett förslag om sänkning av utbildningsbidrag till studerande i arbetsmarknadsutbildning utan a-kassa. Denna sänkning från 230 kronor till 103 kronor, som ligger kvar i den budgetproposition som nu behandlas, motiveras med att bidraget inte bör överstiga vad som ges i reguljär utbildning. Vi kristdemokrater anser också att jämlikhet bör råda och att sänkningen därför är befogad. Vårt villkor är dock att även denna grupp ges möjlighet att utnyttja en lånedel för att kompensera bortfallet och för att jämställa dem med övriga studerandegrupper. Vi avsätter medel till detta under utgiftsområde 14.
Ett nytt studiestödssystem bör träda i kraft snarast möjligt. Vi beklagar att regeringen inte haft ambitionen eller viljan att följa Studiestödsutredningens förslag om att låta ett nytt system träda i kraft från och med 1998. Vi framför här några synpunkter som borde diskuteras vid utformningen av ett nytt system.
Förutom att dagens system leder till en stor skuldsättning blir återbetalningen omöjlig att beräkna och förutse. Som tidigare påpekats måste systemet vara förutsebart för att skapa personligt ansvar för egna skulder. Kristdemokraterna anser i princip att tillgängliga resurser i huvudsak bör satsas på bidraget, så att stora lån inte behöver tas. Detta gör subventionerna tydliga och bör verka rekryterande. Det gör också den enskildes lånebehov och lånets utveckling mer förutsebart. Ett i stort sett osubventionerat lån skulle dessutom signalera att lånet är en form av kompletterande finansieringskälla som endast bör utnyttjas vid behov. Återbetalningen bör ske efter förmåga till exempel genom att höginkomsttagare betalar en högre andel av sin årsinkomst än låginkomsttagare.
Höjd bidragsdel och ökat fribelopp alternativt borttagen inkomstgräns är reformer som skulle ge studenterna bättre ekonomiska villkor. Detta i kombination med en bättre förutsebarhet för lånens utveckling och en lägre skuldbörda skulle göra det rimligt att kräva att lånen i normala fall alltid skulle återbetalas. Det borde därför diskuteras om inte ett sådant system skulle ta bort regeln om avskrivning vid 65 års ålder. Det skulle motivera studenter att inte ta högre lån än absolut nödvändigt.
Studiestödsutredningen såg det som en fördel att studenterna, också när det gäller studier utomlands, fritt kan välja den utbildning som de bedömer sig ha störst nytta av för sin kommande yrkesverksamhet och föreslår att de som beviljats studiestöd för utlandsstudier även ska kunna beviljas ett bidrag motsvarande hälften av eventuella studieavgifter. Kristdemokraterna anser att möjligheterna att studera utomlands bör vara goda, inte endast ur den enskildes perspektiv, utan även ur samhällets. Förutom argument som ökad internationalisering klarar vi ju inte av att bygga ut högskolan i den takt vi önskar utan att negativt påverka utbildningens kvalitet.
Kristdemokraterna anser att alla som studerar på en viss nivå inom utbildningsväsendet bör ha rätt till likvärdigt stöd, och finner att vi från Studiestödsutredningens sida fått stöd för denna hållning, liksom att de som kompletterar grundskole- eller gymnasienivå bör få ett särskilt förmånligt stöd.
Ekonomisk trygghet vid sjukdom, föräldraskap, vård av sjukt barn, arbetslöshet etc. anses av de flesta vara en självklarhet. Det stora flertalet svenskar har denna trygghet men det gäller långt ifrån alla. Eftersom trygghetsförsäkringen ofta anknyter till anställningsförhållanden står bland andra studenterna utanför. Rimligtvis måste studenter ha rätt till i princip samma grundtrygghet som förvärvsarbetande. Så långt det är möjligt bör detta åstadkommas genom att generella system även omfattar studenterna och ger dem samma skydd. Särlösningar bör tillgripas först när det visar sig omöjligt att lösa problemen på denna väg.
Studiestödsutredningen har i sitt arbete förutsatt att studiemedlen avses vara ett renodlat studiesocialt stöd som förutsätter att studerande som har särskilda behov till följd av till exempel handikapp eller försörjningsbörda, får ersättning från andra generella förmånssystem. Vi kristdemokrater delar detta synsätt men är inte övertygade om att så alltid är fallet idag. Utredningen tittade närmare på situationen för studenter med barn samt hur bostadsstödet fungerar för studenter, men det finns andra frågor som är viktiga under studietiden och förtjänar en översyn, till exempel frågan om försäkring för arbetsskada.
Det finns också system där studier inte kvalificerar för trygghet. Pensionssystemet, föräldraförsäkring och sjukförsäkring är exempel på sådana områden.
Kristdemokraterna har tidigare motionerat om att en översyn av samtliga dessa frågor bör göras och upprepar här det förslaget.
Vi har också utvecklat idén om s.k. personliga utbildningskonton, till vilka yrkesarbetande skulle motiveras att avsätta medel för vidareutbildning genom att skatteavdrag för dessa medel tillåts. Detta behandlas i vår skattepolitiska motion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bristerna i dagens studiestödssystem innebär att ett nytt system bör träda i kraft snarast möjligt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om social snedrekrytering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta krav på studieresultat,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt kontroll av studieaktivitet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjt fribelopp,
att riksdagen avslår regeringens förslag om fortsatt N/T-arvode,
att riksdagen avslår regeringens förslag om fortsatta stipendier till basårsplatser,
att riksdagen avslår regeringens förslag om att timersättning för sfi-undervisning inte längre skall beviljas,
att riksdagen avslår regeringens förslag om att införa striktare regler för studiemedel för utlandsstudier,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om morgondagens studiestödssystem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om social trygghet för studerande,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 15 Studiestöd:
|
Anslag (i tusental kronor) |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
A 2 Studiemedel m.m. |
9 904 570 |
-235 000 |
|
A 3 Vuxenstudiestöd m.m. |
8 624 280 |
+255 000 |
|
A 7 Särskilt vuxenstudiestöd till |
517 371 |
-517 371 |
|
studerande vid vissa |
||
|
naturvetenskapliga och |
||
|
tekniska utbildningar |
||
|
Summa för utgiftsområdet |
21 333 755 |
-497 371 |
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Ingrid Näslund (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |