Under senare tid har kritiken mot de nu gällande reglerna för studiestöd blivit allt mer massiv. Kritiken är befogad. Den socialdemokratiska politiken har lyckats åstadkomma ett lapptäcke som leder till absurda konsekvenser både för studenterna och för den svenska samhällsekonomin.
Till att börja med måste det krävas att ett system för finansiering av högre studier är så uppbyggt att det lämnar rätt signaler till studenterna. Det får inte vara som nu att systemet å ena sidan avskräcker många ungdomar från att bedriva akademiska studier på grund av rädsla för att dra på sig stora lån och å andra sidan uppmuntrar andra att låna så mycket det någonsin är möjligt, väl vetandes att de ändå aldrig kommer att kunna återbetala skulden.
Alla andra grupper i samhället har rätt att göra avdrag för erlagda räntor på lån. Så icke studenter. För dem gäller att studielånen årligen räknas upp efter ett visst indexsystem. Den ränta som beräknas på detta sätt är inte avdragsgill. Med den låga räntenivå som nu råder i Sverige, med den långa eftersläpning som Centrala studiestödsnämnden (CSN) tillämpar vid ränteanpassningen och med hänsyn tagen till att räntan på studielån inte är avdragsgill så är statens studiestöd klart ofördelaktigt i jämförelse med vanliga banklån.
Den som genomgått längre akademiska studier går ut i yrkeslivet med en skuldbörda på 250 000–300 000 kronor. Resten av sitt yrkesverksamma liv skall man sedan betala cirka 1 000 kronor varje månad av redan skattade pengar. De fyra procent av inkomsten som skall gå till CSN utgör en form av ”akademikerskatt”. Det är inte att förvåna sig över att andelen studenter med längre akademiska studier är så låg i Sverige.
Dessvärre utgör den samlade studieskulden en ryggsäck som de flesta aldrig kan bli av med. Skulden avtar först för att sedan börja stiga igen. För den som har den största skulden gäller att man från första dagen av förvärvsarbete måste ha en månadsinkomst på minst 30 000 kronor för att skulden över huvud taget skall börja minska. Få akademiker i Sverige kan påräkna inkomster i den storleksklassen någonsin, än mindre en sådan ingångslön.
Om man gör ett överslag över hur mycket en svensk akademiker får betala för sina studielån under sitt yrkesverksamma liv kommer man upp i sådana summor att – om det vore en privat långivare och inte staten – ansvar för ocker skulle aktualiseras.
Ett annat absurt inslag i det svenska systemet är att arbete bestraffas. I andra länder är det naturligt att studenterna arbetar extra under kvällar, helger och lov för att dryga ut sina studielån. I Sverige kan man inte tjäna så värst många kronor under sommarlovet utan att det påverkar den fortsatta rätten till studielån. Följden har blivit att ett stort antal studerande tvingas gå till socialen under sommaruppehållen för att kunna klara sin försörjning. Så får det inte gå till i ett anständigt samhälle.
Vid den samlade reformering av det svenska studiestödssystemet som är nödvändig och måste genomföras skyndsamt finns det ytterligare frågor som bör övervägas. En är att se över skattereglerna för företagsstipendier, som är vanliga i andra länder men knappast förekommer här. En annan är att införa någon form av förmånligt sparande för framtida studier, typ det amerikanska Family College fund.
Slutligen bör CSN läggas ner snarast. CSN är en administrativ katastrof.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning av studiemedelssystemet i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Christel Anderberg (m) |
Kent Olsson (m) |