2 Statens och högskolans respektive roller
3 Högskolans ledning
4 Högskolans lärare: rekrytering och utveckling
5 Jämställdhet
6 Antagningssystemet
7 Nya högskoleplatser - vad händer med undervisningskvaliteten?
8 De fria teologiska högskolorna
9 Social snedrekrytering
10 Högskolans samverkan med samhället
11 Humanioras roll
12 Små och medelstora högskolor
13 Forskarutbildning och forskningsresurser
14 Informationsteknik i undervisningen
15 Internationalisering
16 Livslångt lärande
17 Rättssäkerhet
18 Hemställan
Högskolans kvalitet och effektivitet kan mätas ur två olika perspektiv, nämligen studentens och samhällets. För den studerande är en bra högskoleutbildning en god investering som inte bara erbjuder goda förutsättningar för sysselsättning, utan även stimulerar till kritiskt tänkande och personlighetsutveckling. För samhället är en väl fungerande högskola grundläggande för den nationella konkurrenskraften och välfärden. Forskarutbildningen och forskningen är dessutom en förutsättning för en förnyelse av samhället.
Vi kristdemokrater vill understryka betydelsen av utbildning på alla nivåer och genom hela livet för en positiv utveckling både för den studerande och för samhället. I statsbudgeten måste därför utbildningen inta en viktig och högprioriterad plats. Kristdemokraterna arbetar för det som brukar kallas fri dimensionering, det vill säga att alla behöriga sökanden i normalfallet skall antas till den utbildning de önskar. Trots den stora utbyggnaden som högskolesystemet genomgått de senaste åren stängs många sökande ute. Detta är ett slöseri med begåvning som vårt land egentligen inte har råd med, inte minst med tanke på läget på arbetsmarknaden. En ytterligare utbyggnad är därför angelägen, men kvantitet får inte ersätta kvalitet. Vi kristdemokrater vill se en välplanerad utbyggnad i jämn och hög takt.
Det är olyckligt att regeringen delvis motarbetar den större frihet som universitet och högskolor vunnit på senare år. Det märks till exempel i fråga om antagningen. I stället för att låta lokala förhållanden påverka och färga antagningsproceduren vill regeringen besluta om behörighetskriterier, urvalsmetoder och förkunskapskrav centralt. Vi kristdemokrater anser att det enda som ska fastställas på central nivå är krav på mångfald och jämställdhet. Statens viktigaste roll i det här sammanhanget är annars att vara garant för högskolesystemet som helhet – dess kvalitet och effektivitet. Dessutom ska staten garantera att den högre utbildningen är avgiftsfri samt att det finns ett tillräckligt utbildningsutbud.
En idé som förts fram i debatten om högskolans kvalitet är inrättandet av ett oberoende ackrediteringsinstitut. Detta institut skulle ha till uppgift att utifrån ett antal klart och tydligt fastställda kriterier utvärdera kvaliteten på universitet och högskolor och tillhandahålla en ”varudeklaration” för var och en av dem alternativt fastställa en lägsta kvalitet som medger en ”kvalitetsstämpel” eller en ackreditering. Detta förfarande förekommer bland annat i USA och även i vissa europeiska länder. Bland annat har man använt sig av kriterier som lärartäthet och kvalifikationer, studenternas sysselsättning efter utbildningen och den fysiska utbildningmiljön (till exempel lokaler, tillgång till tekniska hjälpmedel och bibliotek.) Dessa kriterier kan naturligtvis diskuteras och andra kan vara mer passande för den svenska skolan, men idén som sådan är intressant och vi anser att den bör utredas närmare.
I övrigt bör universitet och högskolor åtnjuta ett stort mått av självförvaltning. Deras personal och studenter måste ges ett reellt inflytande över verksamheten. Enligt vår mening borde det vara självklart att man tar hänsyn till studenternas efterfrågan i utvecklingen av utbildningsutbudet. Vidare motsätter vi oss regeringens ambition att göra likvärdiga utbildningar på skilda orter mer lika. Enligt vårt synsätt är det en fördel att utbildningarnas utformning varierar mellan olika orter och i olika delar av landet. Studenter har olika bakgrund, ambitioner, krav och förväntningar. En större mångfald ökar den presumtive studentens chanser att hitta en utbildning som passar just honom eller henne. Det är också genom att tillåta och till och med uppmuntra skillnader som utbildningarna utvecklas och förbättras. Varje högskola får ökade möjligheter att finna sin nisch och sin profil.
Under våren 1997 lade regeringen fram proposition 1996/97:141 Högskolans ledning, lärare och organisation. Propositionen innehåller ett antal positiva förslag till förändringar i det högskolesystem som i dag delvis präglas av stela strukturer och otillräckliga incitament och utvecklingsmöjligheter för lärare. Vi kristdemokrater hade dock synpunkter på vissa förslag och framförde därför dessa i en motion (1996/97:Ub36).
Trots att regeringen skriver att ett ”internt, delvis kollegialt självstyre” karakteriserar universitet och högskolor och att ”detta är en viktig utgångspunkt för förslagen i denna proposition” så anser man att högskolorna inte bör ha något inflytande över nomineringen av ledamöter till de egna styrelserna. Den kristdemokratiska synen på självförvaltande högskolor innebär att företrädare för högskolan; forskare, lärare och studenter, ska ha ett avgörande inflytande och ansvar.
Propositionen föreslår vidare att ordförande i styrelsen inte ska vara en person som är anställd vid högskolan i fråga och att det är regeringen som ska utse ordföranden. Även rektor ska liksom tidigare utses av regeringen. Sammantaget innebär detta enligt vår mening en uppenbar risk att den politiska styrningen av högskolornas verksamhet och inriktning ökar. Detta leder till att villkoren för självständig forskning och högre utbildning i Sverige äventyras.
Kristdemokraterna anser att ordföranden bör vara en person som inte har tidigare anställning inom högskolan, men det bör vara högskolan själv som utser denna person. Regeringen bör även fortsättningsvis anställa rektor och denne bör ingå i styrelsen och främst ha ansvar för verkställandet av den direkta verksamheten och driften av högskolan samt fungera som högskolans chef. Förslag till rektor bör lämnas av styrelsen efter hörande av lärarna, de anställda och studenterna vid lärosätet.
Propositionen har hänvisats till riksdagens utbildningsutskott. Utskottets betänkande utgör underlag för det beslut som ska tas senare i höst.
Lärarbristen på våra universitet och högskolor är ingen ny företeelse, men regeringen tar inte situationen på allvar. Avsaknaden av långsiktighet i regeringens högskoleutbyggnad har gjort det svårare att rekrytera och behålla kompetenta lärare. Värst är situationen på de små och medelstora högskolorna, där andelen disputerade lärare bara är en tredjedel av vad den är vid universiteten och fackhögskolorna.
För att inte utbildningskvaliteten ska drabbas när antalet högskoleplatser ökar säger sig regeringen avsätta 236 miljoner kronor till lärarnas kompetensutveckling och forskning. Det är en viktig satsning som höjer kvalitet och kompetens på sikt, men som tyvärr inte är någon lösning på kort sikt. Det krävs även att medel avsätts för att möjliggöra en ökad lärarrekrytering och en satsning på kringresurser som bibliotek, utrustning, lokaler för självstudier och tekniska hjälpmedel.
För att undvika den kvalitetsförsämring som riskerar att bli resultatet av regeringens utbyggnadspolitik föreslår vi kristdemokrater en lägre utbyggnadstakt och tillför samtidigt forskarutbildningen 50 miljoner kronor per år utöver regeringens budgetramar för att möta behovet av disputerade lärare. Vi utvecklar denna idé i vår motion om forskning och forskarutbildning.
Propositionen Högskolans ledning, lärare och organisation innehåller positiva förslag som bland annat innebär att fler lärare ges möjlighet att avlägga doktorsexamen och att de som har kompetens att vara professor också ska kunna anställas som sådan. Det är bra eftersom det underlättar rekryteringen till universitet och högskolor. Samtidigt urholkar andra förslag till viss del professorernas frihet och möjligheter, bland annat föreslås att professorers möjlighet till sabbatsterminer för forskning ska försvinna. Vi ser också med viss oro på förslaget om att en högskola i fortsättningen ska kunna tillsätta professorer utan tillstånd från Högskoleverket. På så vis försvinner kvalitetskontrollen. Förslaget kommer också att innebära att en högskola kan ha professorer men inte rätt att examinera doktorander.
Kristdemokraterna har länge påtalat vikten av pedagogisk förnyelse och pedagogiskt skickliga lärare inom den högre utbildningen. Vi ser därför positivt på förslaget i ovan nämnda proposition om att i högre grad betona pedagogiska meriter vid anställning av professorer. När det gäller anställningsförfarandet vill vi understryka vikten av att den nya meritvärderingen inte diskriminerar kandidater som har föräldraansvar. Vi anser också att även andra åtgärder måste vidtas för att förbättra undervisningen. Till exempel spelar Grundutbildningsrådet, som regeringen tidigare velat lägga ned, en betydelsefull roll för uppkomsten och finansieringen av utvecklingsprojekt inom undervisningens och pedagogikens område.
Högskolan har en viktig uppgift i arbetet med att skapa ett i verklig mening mer jämställt samhälle. Sned social- och könsrekrytering måste motarbetas. Likvärdiga villkor för kvinnor och män är viktigt inte bara ur rättvisesynpunkt; även kvaliteten blir eftersatt när kvinnors perspektiv och erfarenheter inte tas tillvara i tillräcklig grad. Undervisningen måste också bättre tillvarata de skillnader som finns mellan könen. Idag utgör mannen ofta norm och utbildningen är alltför sällan uppbyggd så att den passar både män och kvinnor i lika hög grad. Högskolan, och även skolan i allmänhet, måste ha som mål att motverka traditionella könsroller men medverka till att bekräfta könsidentiteter.
Könsfördelningen i högskolans forskar- och lärarkår är mycket ojämn. När man nu måste rekrytera många nya lärare bör detta utnyttjas för att åstadkomma en jämnare könsfördelning inom lärarkåren.
Regeringens proposition om högskolans ledning, lärare och organisation som tidigare nämnts föreslår att rekryteringsmål ska upprättas för antalet nyanställda kvinnor som professorer på nationell nivå och även för vart och ett av lärosätena. Uppnår inte ett lärosäte uppsatta mål ska regeringen kunna blockera en del av deras medel för forskning och forskarutbildning. Kristdemokraterna stöder förslaget om rekryteringsmål och har tidigare verkat och fått gehör för att rekryteringsmål ska fastställas på alla lärarnivåer i högskolan, alltså inte bara när det gäller professorer, men vi anser inte att medel ska kunna blockeras som ”bestraffning” för ej uppnådda mål. Ökad jämställdhet kan inte påtvingas utan bara främjas genom att förutsättningarna skapas.
Så är till exempel ett av de problem som gör att många kvinnor inte vågar ta steget in i en forskarutbildning svårigheten att kombinera högre studier med föräldraskap. En förebyggande åtgärd vore att i utökad grad erbjuda doktorander doktorandtjänster. Ytterligare en aspekt som understryker vikten av ökad jämställdhet är att den ojämna könsfördelningen inom högre utbildning också är den viktigaste orsaken till sexuella trakasserier. Vi har i tidigare motioner begärt en ny lagstiftning för att skydda studerande mot trakasserier.
Eftersom vi kristdemokrater ser positivt på högskolornas frihet att sätta sin lokala prägel och profil på utbildningsutbudet anser vi att inte heller behörighetskraven kan eller ska vara identiska. Vi anser det inte vara statens uppgift att centralt styra vilka förkunskapskrav och behörighetsregler som ska gälla, utan bara att garantera jämlikhet och kvalitet. Antagningsperioden bör också vara nationellt samordnad så att presumtiva studenter ges möjlighet att söka olika utbildningar och högskolor parallellt. Högskolorna bör också åläggas en informationsplikt. På så sätt motverkas de eventuella negativa effekter i form av försvårad överblickbarhet som det större utbudet och varierande behörighetskrav ger upphov till. I sammanhanget bör nämnas att IT underlättar informationssökandet och överblickbarheten.
Ett väl fungerande antagningssystem ger fler grupper och individer möjlighet att söka sig till den högre utbildningen. Urvals- och antagningssystemet får därför inte vara alltför låst. Det bör finnas flera vägar att kvalificera sig. Betyg och högskoleprov är två sätt. Andra kompletterande sätt kan vara arbetslivserfarenhet, intervjuer och särskilda intagningsprov. Även utländska studier ska kunna ge behörighet och inte diskrimineras. Ett sådant system motverkar den sociala snedrekryteringen och tar tillvara olika talanger och erfarenheter. I sammanhanget kan också påpekas vikten av alternativa utbildningsvägar. Så har till exempel folkhögskolorna lyckats väl i ambitionen att locka till sig nya och normalt studieovana grupper.
Det har på senare tid kommit oroväckande rapporter om att vissa grupper missgynnas av det nuvarande antagningssystemet. Det gäller bland annat folkhögskolestuderande, studerande med utländska betyg och examina samt studenter med internationell baccalauréatexamen. Även regeringen medger nu att antagningssystemet innehåller vissa problem. Vi kristdemokrater välkomnar att Högskoleverket nu ges i uppdrag att se över systemet och föreslå justeringar.
Antalet högskolestudenter har ökat med 79 % de senaste tio åren. Samtidigt har antalet lärare och forskare ökat med 23 %, vilket innebär att antalet studenter per lärare har ökat kraftigt. Trots den stora ökningen av antalet studerande är fortfarande efterfrågan på utbildningsplatser långt större än tillgången. Det föranledde den nuvarande regeringen att föreslå en kraftig utbyggnad av antalet högskoleplatser. Först ville man bygga ut med 15 000 platser 1997 och lika många 1998. I förra höstens budgetproposition talade man fortfarande om 30 000 nya platser men nu skulle den andra hälften av dessa platser förläggas till höstterminen 1999. I årets vårproposition kom sedan nya uppgifter: nu skulle det bli totalt 60 000 nya platser, varav 15 000 varje hösttermin från år 1997 till år 2000. I den budgetproposition som lagts fram nu i september rör det sig fortfarande om 60 000 platser, men nu ska 10 000 av de 15 000 platserna 1998 tillkomma redan på vårterminen.
Den bristande kontinuiteten i regeringens handlande är beklämmande. Man får intrycket att utbyggnadsplanen är ett hastverk. De många olika beskeden medger inte någon möjlighet till långsiktig planering för högskolorna. Den stora och snabba utbyggnaden gör också att kvaliteten blir lidande. Man har heller inte lämnat entydiga besked om hur många av platserna som är nya och hur många som funnits som tillfälliga men nu blir permanenta.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringens verkliga mål med utbyggnaden är att få ut så många personer som möjligt ur arbetslöshetsstatistiken för att därmed uppnå målsättningen 4 % öppen arbetslöshet år 2000. Om målet varit att skapa en bättre högskola borde man ha valt en hög men välplanerad utbyggnadstakt. Problem med otillräcklig lärarrekrytering, studentbostäder och kringresurser i form av bibliotek och andra lokaler kan inte åtgärdas i efterhand utan att utbildningskvaliteten drabbas. Studenter, som investerar i storleksordningen en kvarts miljon kronor i genomsnitt i högskoleutbildningen, har också rätt att kräva hög kvalitet. Vi kristdemokrater vill därför fortsättningsvis utöka antalet platser i en något lugnare takt än vad regeringen föreslår. Vi anslår medel för en utbyggnad motsvarande 37 500 platser fram till år 2000. Samtliga dessa platser ska vara permanenta. I siffran ingår de 15 000 platser som tillkommer nu i höst. Sedan vill vi se 7 500 nya platser per år under de närmaste tre åren. Vi anser inte att platserna för 1998 ska tidigareläggas från höstterminen till vårterminen. Vi redovisar våra anslag till högskolan i en separat motion Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning.
Man kan också ifrågasätta hur det verkligen ligger till med de 236 miljoner kronor som regeringen säger sig ge till lärarnas kompetensutveckling och forskarutbildningen. Enligt utbildningsdepartementet kostar en högskoleplats 68 000 kr. 15 000 årsplatser kostar alltså 1,02 miljarder kronor och regeringens totala satsning kostar 4 miljarder, varav 1 miljard kronor i studiestöd. I budgetpropositionen hävdas följdriktigt att högskolan tillförs 4 miljarder kronor mellan 1997 och 2000. Om man räknar bort studiestödet, som är ett eget utgiftsområde, återstår 3 miljarder kronor. Ändå återfinns bara knappt 2 extra miljarder i anslagen till universitet och högskolor fram till år 2000. ”Förklaringen” är en besparing på en dryg miljard som ska genomföras år 1999 och ”av rent tekniska skäl” nu återfinns under anslag B 48 Ersättningar för klinisk utbildning och forskning. Detta är ytterligare ett exempel på regeringens nonchalans. En besparing på en miljard kronor är betydande och det är därför ofattbart att regeringen inte räknar av summan när man anger de totala anslagsökningarna. Att man dessutom inte anger hur en så stor besparing ska ske och vilka anslag som drabbas är högst anmärkningsvärt. För övrigt gjorde man likadant i förra budgeten och vi hade nog förväntat oss att regeringen skulle vara kapabel att rätta till det under det år som gått.
I stort sett alla universitet och högskolor får del av de nya årsstudieplatserna. De tre fria teologiska högskolorna i Stockholm, Uppsala och Örebro utgör dock ett undantag. Dessa skolor har begärt totalt 165 nya platser vilket inte är särskilt mycket i relation till den totala utbildningssatsningen. Vi vill därför föreslå en omfördelning av de nya platserna som innebär att de tre skolorna i fråga får sin begäran tillgodosedd. Att regeringen valt att helt bortse från dem är mot bakgrund av det totala antalet nya platser småsint.
Alltför ofta är det den sociala bakgrunden i stället för ambitionen och lämpligheten som avgör vem som väljer att fortsätta studera på högskolenivå. Det är innebörden av termen social snedrekrytering. Tyvärr visar undersökningar att den sociala snedrekryteringen ökat på senare år. Antalet studerande från studieovana hem, det vill säga främst hem med lägre än gymnasial utbildning, ökar visserligen kontinuerligt, men deras andel av den totala studentmängden minskar ändå.
Snedrekryteringen innebär en minskad dynamik och mångfald i utbildningen. Det är ett stort resursslöseri när inte ambitioner, lämplighet och kunskaper är avgörande faktorer för hur studentsammansättningen ser ut. I ett samhälle som utvecklas allt snabbare blir också klyftorna allt större mellan olika befolkningsgrupper. Då utgör utbildningen en allt skarpare skiljelinje.
Det är i grundskolan som man effektivast kan öka förutsättningarna för en ökad rekrytering av studenter från hem med svag studietradition till högskolan. Det är där som grunden läggs till senare vägval. Mycket kan dock göras även i högskolan. Ett sätt som anses motverka snedrekryteringen är att öka antalet högskoleplatser. Det förutsätter dock att kvaliteten på utbildningen bibehålls – annars gör man de studerande som erbjuds de nya platserna en björntjänst.
Regeringen påpekar givetvis att högskoleutbyggnaden bidrar till att motverka den sociala snedrekryteringen. Samtidigt väljer man dock att skjuta en studiestödsreform på framtiden, trots att den av regeringen tillsatta studiestödsutredningen fullbordade sitt uppdrag och redovisade förslag till ett nytt system redan i juni 1996. Det nuvarande studiestödet bidrar i stor utsträckning till den sociala snedrekryteringen. Dessutom försämrar regeringen nu möjligheterna till utlandsstudier, trots att det är väl känt att den sociala snedrekryteringen är högre till dessa studier än till studier i Sverige.
En OECD-rapport som presenterades under våren 1997 riktar för övrigt också kritik mot Sverige och efterlyser mer radikala förändringar för att motverka snedrekryteringen.
Det som vid sidan av utbildning och forskning har kommit att kallas högskolans ”tredje uppgift”, nämligen dess anknytning till samhället i övrigt, är givetvis betydande och att den lagstadgats är därför helt i sin ordning. Båda parter besitter resurser och kunskaper som gör att ett utbyte mellan dem ger en mycket positiv dynamisk effekt. Ett sådant utbyte är fundamentalt för en positiv välståndsutveckling. Samtidigt vill vi påpeka att regeringens lansering av den tredje uppgiften egentligen innebär att hjulet uppfinns en gång till. Samverkan mellan skola och samhälle är ju knappast en ny tanke utan har funnits och tillämpats i alla tider. Förutom benämningen ”den tredje uppgiften” tillförs inte någon ny aspekt.
Eftersom högskolan ska förbereda studenten att ta steget ut på arbetsmarknaden är det fullt motiverat och rimligt att teknik och naturvetenskap ges ett utökat utbildningsutrymme. Det är områden där högutbildad arbetskraft är en bristvara och därför mycket efterfrågad. Vi kristdemokrater vill dock understryka det faktum att högskoleutbildningen inte bara ska bidra till studenternas och samhällets materiella välstånd. Många av högskolans kunskapsområden saknar helt eller delvis kommersiellt intresse. För att skapa ett mänskligare samhälle krävs djupare kunskaper också om andliga, kulturella, sociala och etiska värden. Bara om dessa värden lyfts fram kan ungdomar och vuxna ersätta pessimism med framtidstro och återvinna en livsglädje och gnista som många i dagens samhälle har tappat. Utbildningen i allmänhet – på alla nivåer – och humaniora i synnerhet spelar en viktig roll i den utvecklingen. Ämnen inom humaniora är i stor utsträckning kulturbärande och ger studenten tillfälle till självreflektion och kritiskt tänkande – det vi i vid mening kallar bildning.
Vi ser det som positivt att en betydande del av högskolans expansion i framtiden sker på små och medelstora högskolor. Det finns flera fördelar med en sådan prioritering. Nya medel till dessa skolor är viktiga för kunskapsspridningen i vårt land. Det bidrar också till den regionala utvecklingen eftersom högskolorna spelar en viktig roll som utbildnings- och kunskapscentra. En högskola som erbjuder utbildning och forskning fungerar ofta som ett dragplåster för nya företag. Det ger stimulans till det regionala näringslivet och därmed även till sysselsättningen.
Mycket tyder också på att utvecklingen av små och medelstora högskolor kan medverka till att mildra den sociala snedrekryteringen. För studerande i allmänhet och studieovana grupper i synnerhet blir steget till skolbänken fysiskt kortare och upplevs mentalt som kortare då avståndet till skolan minskar.
Till sist är det rimligt att tro att tillförseln av nya medel för utveckling av små och medelstora högskolor stimulerar nytänkandet inom högskolan och bidrar till en sund kvalitetskonkurrens.
All högskoleutbildning bör ha någon form av forskningsanknytning. Vi stöder därför målet att tilldela fasta forskningsresurser till alla högskolor, men det måste ske gradvis eftersom uppbyggnaden av goda forskningsmiljöer tar tid och kräver långsiktighet. Ansvaret för fasta forskningsresurser kan inte ges generellt utan kan bara fördelas till de lärosäten som uppnått en viss organisatorisk nivå. Den resurssituation som föreligger idag kräver en mycket omsorgsfull prioritering för att utbyggnaden ska lyckas. Våra synpunkter om forskning och forskarutbildning utvecklas ytterligare i en separat motion.
Kreativ utbildningsmiljö och höga kvalitetskrav förutsätter ett nära samband mellan grundutbildning och forskning. Detta ställer krav inte bara på en väl genomtänkt organisation, utan också på den fysiska högskolemiljön i form av exempelvis bibliotek och annan forskningsutrustning. Närheten studenter och lärare emellan och närheten till bibliotek kan idag på ett förtjänstfullt sätt kompletteras med ett elektroniskt informationsnät. Detta skapar förutsättningar för effektiv kommunikation och ger tillgång till värdefulla informationsbaser. Informationstekniken kan dock inte ersätta samspelet mellan lärare och studenter och studenter emellan. Det krävs en interaktion mellan lärare och student för att skapa en akademisk miljö. Distansundervisning är ett bra alternativ till andra utbildningsformer förutsatt att det finns kompetenta handledare som följer studierna och som fungerar som länk mellan lärare och studenter. Slutsatsen måste bli att IT är ett bra hjälpmedel som dock aldrig kan ersätta den personliga kontakten.
Kristdemokraterna ser positivt på de förbättringar som skett på Europanivå när det gäller systemen för ömsesidigt erkännande av examina. I Sverige återstår en del att göra. Kristdemokraterna anser till exempel att invandrare, med akademisk eller annan kvalificerad utbildning, efter ankomsten till Sverige skall få sin utbildning jämförd med motsvarande svensk och erbjudas deltaga i kompletterande utbildning och i speciella kurser i svensk yrkesterminologi.
EU:s insatser på utbildningsområdet bör begränsas till att främja rörlighet och utbyte, inte till att harmonisera utbildningssystemen. De olika europeiska utbytesprogrammen har haft mycket positiva effekter på studentutbyte och utlandsstudier. De nya kontaktnäten med de öst- och centraleuropeiska länderna, bl.a. genom det s.k. TEMPUS-programmet, måste underhållas och utvecklas. I Sveriges fall är framför allt kontakten med institutioner i Baltikum av intresse, vilket gör Östersjösamarbetet till ett viktigt instrument. Utbytesprogram med länder utanför Europa bör också främjas. EU har också instiftat ett antal framgångsrika forskningsprogram som har lett till ett utökat forskarutbyte och gemensamma forskarsatsningar.
Även regeringen påpekar vikten av utbildningens internationella dimension. Detta engagemang klingar dock inte helt rent. Som tidigare nämnts vill man ju försvåra utlandsstudier, bl.a. genom att begränsa tiden för dessa studier med studiemedel samt genom försämrade möjligheter till extra studielån för terminsavgifter. Det kommer enligt regeringens egna beräkningar att innebära att antalet utlandsstuderande kommer att halveras de tre närmaste åren. Att i samma andetag plädera för internationalisering och genomföra dessa negativa åtgärder rimmar illa. Vi kristdemokrater säger givetvis nej till förändringarna och finansierar i vårt budgetförslag studiestöd för utlandsstudier på samma villkor som i dag. Vi behandlar studiestödet mer ingående i en separat motion.
Allt snabbare samhällsförändringar gör det svårt för unga studerande att bilda sig en uppfattning om vad som väntar dem efter studierna på arbetsmarknaden. Många av de utbildningar som erbjuds i dag riskerar också att vara mindre relevanta i framtiden.
Det blir i det läget allt viktigare att vidareutveckla de utbildningsformer som ger möjlighet att bygga på kunskaper allteftersom förändringar sker. Studietiden bör i allt högre grad sträcka sig genom hela livet och inte bara fram tills dess att arbetslivet börjar. Som tidigare nämnts är distansutbildning en av de former som ger möjlighet till studier i flera olika, fritt valda skeden av livet. Även andra studieformer som fristående kurser, deltidskurser, kvällskurser och sommarkurser kan räknas in i samma kategori och bör därför främjas.
Möjligheter till deltids- och distansstudier måste vara goda liksom till återkommande utbildning och fortbildning. En möjlighet att främja vidareutbildning som vi kristdemokrater sedan tidigare föreslagit och som vi avsätter medel till i vårt budgetförslag är s.k. personliga utbildningskonton. Genom att tillåta skatteavdrag för avsatt kapital till ett utbildningskonto ges fler möjligheter och motivation att läsa vidare, vilket leder till en höjd utbildningsnivå. Detta utvecklas vidare i vår skattepolitiska motion.
Studenternas rättssäkerhet behöver stärkas inom flera områden, till exempel när det gäller antagningsfrågor, examinationsfrågor, rätten att tentera och förekomsten av olika avgifter inom högskolan. Ju större den lokala friheten är desto viktigare är det att studenterna har möjlighet att få sin sak prövad. En översyn av detta bör snarast genomföras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens och högskolans respektive roller,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett oberoende ackrediteringsinstitut,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högskolans ledning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lärarrekrytering och utveckling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekryteringsmål,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om antagningssystemet till högskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör tillkomma 7 500 nya högskoleplatser per år under perioden 1998–2000,
att riksdagen beslutar tilldela de fria teologiska högskolorna 165 nya årsstudieplatser inom ramen för utbyggnaden av årsstudieplatser inom högskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot social snedrekrytering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om humanioras roll i utbildningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om små och medelstora högskolor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fasta forskningsresurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsteknik i undervisningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationalisering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livslångt lärande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om studenternas rättssäkerhet.
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Ingrid Näslund (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |
Gotab, Stockholm 1997