anser att högre utbildning är en viktig strategisk fråga
föreslår att ett svenskt distansuniversitet, SDU, utvecklas i syfte att ge fler möjlighet att studera på högre nivå och även minska den sociala snedrekryteringen
har en lägre besparing på universitet och högskolor. Medlen skall användas för kvalitetshöjande ändamål, t ex finansiera de nya professors- och lektorstjänsterna. Besparingen på lokaler för 1998 kan dessutom undvikas.
tilldelar universiteten och de blivande universiteten de senast tillkomna högskoleplatserna bl a då de fått stå tillbaka vid tidigare utökningar och eftersom det där finns bättre täckning av kompetenta lärare
vill ge högskolorna rimliga planeringsförutsättningar och säger därför nej till att tidigarelägga högskoleplatser till våren 1998
välkomnar de flesta förslagen om forskarutbildning men anser att det finns problem som inte löses med regeringens förslag
finansierar fler anställningar som doktorander än regeringen
anser att Sommaruniversitet skall ingå i varje högskolas utbildningsuppdrag och anslår medel för 20 000 platser
säger nej till att halvera svenska studenters möjligheter till utlandsstudier
säger nej till att sätta treårsgräns för studiemedel vid studier utomlands
vill avskaffa kårobligatoriet
föreslår att samtliga basårsplatser förs över till komvux
säger nej till att studenter i samma utbildningar har helt olika finansiering, dvs säger nej till att förlänga NT-arvodet för 1998.
Utbildningen av akademiker i tillräckligt antal och på tillräckligt hög nivå är en avgörande faktor för varje land som vill kunna hävda sig i framtiden. Trots att Sverige har en generellt sett väl utbildad befolkning finns besvärande problem. Ett av problemen är att alltför få av de ungdomar som söker högre utbildning väljer att satsa på längre utbildningar, ett annat att examinationsfrekvensen är för låg, ett tredje att vi fortfarande har en social snedrekrytering till högre utbildning.
Internationella jämförelser visar på behovet av att ytterligare höja utbildningsnivån. Om man till utbildningen vid universitet och högskolor lägger annan eftergymnasial utbildning är den andel av varje ungdomsgeneration som i Sverige påbörjar någon form av eftergymnasial utbildning lägre än i jämförbara länder.
Folkpartiet anser att målet måste vara att minst hälften av varje årskull ungdomar söker sig till högre utbildning.
Sedan 1991 har den högre utbildningen i Sverige byggts ut kraftigt, snabbare än i något annat land under samma tid. Läsåret 1994/95 fanns ca 270 000 studerande (inskrivna) inom högskolesystemet, därav 63 000 nybörjare, samma år examinerades 34 000. Trots utbyggnaden har antalet platser inte ökat i den takt som antalet sökande har ökat. Det har därmed blivit svårare att komma in på högskolan. Den av regeringen delvis genomförda och planerade utbyggnaden av högskolan för 1997, 1998, 1999 och år 2000 kommer att utsätta utbildningssystemet för stora påfrestningar. Både universiteten och de nya högskolorna har brist på disputerade lärare men i olika stor omfattning. Bristen är betydligt större på de nya högskolorna.
Folkpartiet accepterar utbyggnaden. Vi har sett utökningen av högskoleplatser som ett fullföljande av den utbyggnad som startades 1990 och som sedan den borgerliga regeringen följde upp. Vi kritiserar däremot socialdemokratiska regeringens brist på långsiktighet, dvs att det har saknats en strategi för utbyggnaden. Regeringens olika förslag har skett med kort varsel och gett betydande ”pucklar” inom högskolan, vilket försvårat högskolornas möjlighet till planering och framförhållning med ett kvalitetstänkande i centrum. Universitet och högskolor har visserligen ett stort eget ansvar för att studenterna får utbildning av god kvalitet och de har hitintills axlat detta ansvar på ett enastående bra sätt. Men förslaget att tidigarelägga platser från hösten 1998 till januari 1998 är åter ett förslag som ger alltför dåliga planeringsförutsättningar för högskolorna och bör därför inte genomföras.
Universiteten och högskolorna har kommit i kläm mellan olika principer för finansiering och med den ryckighet som regeringen har tilldelat platser och fastställt takbelopp har det varit svårt att i alla lägen ha exakt anpassning mellan resurser och krav. Det handlar om de studenter som utbildats ”över taket”, motsvarande ca 200 milj som staten inte ämnar betalar för. När platserna nu ökar kommer högskolorna att anpassa antalet studenter till ”taket”, och den stora reella ökning av studenter som förväntas, kommer troligtvis att utebli.
Frågor borde ställas om de utbildningar som nu genomförs leder till att studenterna får arbete. Alltför lite diskussion förs om samhällets långsiktiga behov av högutbildad arbetskraft, högskolornas expansion, framtidens födelsetal, det akademikeröverskott som redan nu finns. Stämmer samhällets behov överens med de uppdrag som regering och riksdag ger? Har respektive högskola tillräckligt god kontakt med det omgivande samhället för att kunna styra sitt utbud till områden som troligtvis ger jobb? Eller är ungdomarna själva de som bäst känner framtidens trender och framtidens arbeten? Fakta är att vi har/hade våren 1997 många arbetslösa akademiker, bl a 13 000 naturvetare och tekniker och 7 500 ekonomer enligt statistik från Saco.
De nya platser som nu föreslås bör enligt vår mening förmedlas till universiteten och till de högskolor som förväntas söka universitetsstatus inom en nära framtid. Där finns kompetenta lärare. Lunds universitet bör t ex ha utrymme för fler studenter än de tilldelade i takt med att platser flyttas över till högskolan i Malmö.
Frågor om kvalitet och kvalitetsutveckling måste ställas inte minst inom grundutbildningen i synnerhet då antalet studenter ökat i en aldrig tidigare skådad takt. Enligt uppgift kommer högskolan att behöva ca 3 000 nya lärare under den kommande fyraårsperioden, till det kommer stora pensionsavgångar. Mot det skall ställas att 1 600 doktorer examineras per år dvs tar den examen som krävs för en lärartjänst. Dessa doktorer skall även täcka andra behov, lektorer i gymnasieskolan och komvux, forskning i industrin och utredare i förvaltningen.
Vi är väl medvetna om att högskolorna själva har ansvar för att säkra tillgången på lärare och ansvar för att de inte antar flera studenter än som kan garanteras en undervisning med fullgod kvalitet. Regeringens och riksdagens ansvar är att säkra basen vilket kan ske på olika sätt. T ex genom att stimulera fler studenter att söka sig till forskarutbildningen, öka genomströmningen i forskarutbildningen, använda invandrade akademiker, spara lärarkraft i högskolan genom att till exempel helt flytta över det tekniska basåret till KOMVUX och motivera fler kvinnor till längre studier och forskarutbildning.
Alla dessa vägar måste användas för att minst 2 000 doktorander skall examineras varje år. Ett antal som behövs för att långsiktigt säkra tillgången bl a på kompetenta lärare inom högskolesystemet.
En viktig kvalitetsfråga är också de anställda lärarnas kompetensutveckling, både ämnes- och pedagogisk. Speciellt i en organisation som ägnar sig åt kunskapsutveckling är en ständig kompetensutveckling hos lärarna helt avgörande för kvaliteten på utbildningarna som ges. I detta sammanhang bör även lärarnas tillgång till väl utrustade traditionella bibliotek och databaser – i framtiden virtuella bibliotek – och framför allt datorer nämnas. Även lärarna i högskolan måste ges möjlighet att utbilda sig för att använda informationsteknik och därmed bli bättre på att ta tillvara denna möjlighet i undervisningen.
Vi delar regeringens ambition att effektivisera forskarutbildningen. Det är inte vettigt att så många som 16 000 studerande är inskrivna som forskarstuderande (då har de med lägre aktivitetsgrad än 10 % inte tagits med) men att examineringen är så låg som ca 1 600 per år. Det var en stor backlash när den socialdemokratiska regeringen återinförde utbildningsbidrag som finansiering för forskarstuderande och inte fullföljde den borgerliga regeringens beslut om doktorandtjänster som enda finansiering. Vi är övertygade om att tjänster/anställning för den som skall doktorera är avgörande för att nå målet om minst 2 000 forskarexamina per år. En anställning är ett verktyg också för att öka antalet kvinnor som genomgår doktorandstudier. De studerande, ofta i ålder att bilda familj, behöver inte arbeta extra för att finansiera sina forskarstudier och det påverkar naturligtvis takten i studierna positivt. Man har den sociala trygghet som i Sverige är förknippad med att ha en tjänst/anställning.
Nu föreslår regeringen en rad förändringar.
Tvingande regler införs i högskoleförordningen om att ingen doktorand skall ha utbildningsbidrag mer än två år, därefter skall det avlösas av anställning som doktorand. Likaså skall 75 % av de medel som lärosätena använder för studiefinansiering inom fakultetsanslagen finansiera anställningar som doktorander. Självklart kan en fakultetsnämd själv bestämma sig för att alla doktorander skall finansieras med anställning. Examensmål för doktorander kommer att bidra till att institutionerna ”vårdar” sina forskarstuderande allt bättre och bättre. Ju snabbare de kan bli färdiga med sina studier desto fler nya forskarstuderande kan beredas finansiering.
Viktigt för jämställdheten är att möjligheten att strimla utbildningsbidrag tas bort – inga diskussioner som kan upplevas som utpressning behöver föras av typen ”om du Margitta tar ett halvt utbildningsbidrag kan även Elsa få bidrag”. Likaså betyder det mycket för jämställdheten att det nu blir möjligt att forskarutbilda sig på deltid för de män och kvinnor som jämsides med sina studier har ansvar för växande barn upp till åtta år.
Vi välkomnar självklart dessa förslag. Folkpartiet prioriterar denna fråga och finansierar därför ännu fler anställningar som doktorander än regeringen. Målet för oss är att samtliga doktorander inom en inte alltför avlägsen framtid skall ha en anställning från starten.
Men det finns obesvarade frågor i förslaget som vi anser måste få svar.
En fråga är vad förslaget innebär för de mer än hälften av de 16 000 som nu är inne i systemet och som inte har tjänst eller utbildningsbidrag? Det gäller till exempel dem som förvärvsarbetar jämsides eller studerar med studiemedel? Skall de avbryta sina studier eller hur tänker regeringen att deras vidare forskarutbildning skall finansieras?
En annan fråga, vad betyder åttaårsgränsen? Dvs den startgräns som sätts för de studerande som har annan finansiering? Måste de för att få börja ha en finansiering i åtta år framåt?
Vi tycker också att det är klåfingrigt av regeringen att ge anvisningar till fakulteterna om att de skall ha särskilda studierektorer för forskarutbildningen. Hur forskarutbildningen skall administreras är faktiskt varje högskolas eget ansvar.
En synpunkt som gäller förenklat förfarande med mångfaldigandet av avhandlingarna. Regeringen anser att de före disputationen kan spridas som stenciler och avser därmed att upphäva förordningen om doktorsavhandlingar från 1970. Man pekar på möjligheten att sprida via Internet. Viktigt är att för en bredare internationell spridning krävs registrering i nationella och internationella register dvs att den är försedd med ISBN- eller ISSN-nummer. Då först går den att hitta på vetenskapliga bibliotek världen över.
Sommaruniversitet är ett utmärkt sätt att bättre utnyttja högskolans lokaler och utrustning. Det ger studenter en möjlighet att ta examen på kortare tid. Det ger också de som har arbete möjlighet att använda sina somrar till vidare- och fortbildning. Samtidigt ger det många ett meningsfullt arbete under sommarmånaderna, inte minst för de studenter som annars skulle varit arbetslösa. På sikt tror vi att ett treterminssystem kommer att etableras. Vi är väl medvetna om att högskolorna redan nu själva kan fatta beslut om tre terminers studieår.
Fokpartiet föreslår att sommaruniversitet blir en permanent form av utbildning och att 20 000 platser finansieras och fördelas som utbildningsuppdrag till varje högskola.
NT-arvodet har tidigare avvisats av Folkpartiet liberalerna eftersom samma studiefinansiella villkor måste gälla för studenter i samma utbildningar. Det är varken rimligt eller psykologiskt klokt att ha studenter med helt olika studievillkor i samma utbildning. Samma argument gäller för regeringens förslag om förlängning under 1998.
Den manliga dominansen vid universitet och högskolor är fortfarande stark. Men det pågår vitalt arbete på många universitet och högskolor för att bryta traditioner och arbeta i nya banor. Förändringarna stöds av en tydlig politisk vilja och tydlig lagstiftning. Utbildning är samhällets verktyg för att påverka värderingar och attityder hos unga människor. Det finns en majoritet av kvinnor på grundutbildningarna men successivt minskar antalet för att på professorsnivå vara endast 7 %. Vi delar regeringens ambition att till år 2008 skall antalet kvinnliga professorer ha ökat till 20 %.
Glädjande nog har de tekniska utbildningarna en ökande andel kvinnor och det gäller inte bara kemiutbildningarna. Andelen kvinnor antagna på Elektro i Lund är t ex 21 %, Chalmers har 28 % kvinnor nyantagna till civilingenjörsutbildningarna, Skövde 44%, och Linköping 26 %.
Jämställdhet innebär också att sträva efter att öka antalet män inom vissa utbildningar, t ex till lärare och omvårdnad. Det är endast till en femtedel av de ca 1 200 utbildningsprogrammen som det söker en någorlunda lika stor andel kvinnor som män. Varje högskola har ett stort ansvar för att genomföra förändringar av t ex innehåll och struktur i utbildningarna som kan leda till en bättre balans mellan kvinnor och män men också för att i samarbete med gymnasieskolor och KOMVUX informera om olika utbildningar. Rekryteringen av kvinnor till tekniska utbildningar bör stimuleras liksom rekrytering av män till skola och barnomsorg. Det innebär att skolsystemets alla nivåer måste påverkas, från förskolan till högskolan.
De postdoc-stipendier som riktas till kvinnor och som delas ut av forskningsråden bör få användas även i Sverige. Det kräver en ändring av rådens instruktioner. Utbildningsdepartementet bör ta ett ansvar för att alla sektorsforskningsorgan i sina instruktioner får inskrivet ett jämställdhetsmål och att de avkrävs en redovisning på hur målen nås.
Basåret infördes för att i första hand kvinnor skulle få behörighet att söka naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Successivt har dessa platser utnyttjats av både kvinnor och män eftersom basåret visat sig vara ett bra sätt att rekrytera studenter till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Vi anser att basårsutbildningen skall genomföras inom KOMVUX eftersom den är en gymnasial utbildning. För att utbildningen skall motsvara högskolornas krav är det emellertid viktigt att utbildningen utformas genom ett samarbete mellan högskolorna och vuxenutbildningen. En flyttning av basårsutbildningen sparar dessutom lärarresurser inom högskolan. Vi har tidigare sagt nej till särskilda stipendium för dem som läst sitt basår vid KOMVUX. Vi vidhåller denna uppfattning. Däremot bör garantin till en plats vid högskolan finnas kvar för dem som genomfört utbildningen. Detta bör ske genom överenskommelser mellan KOMVUX och berörda högskolor. I vår motion om vuxenutbildningen för vi fram krav på att barntillägget i svux/svuxa skall återinföras. Detta har stor betydelse för att få sökande till basårsutbildningen och därmed för rekryteringen av studenter till högre utbildning inom naturvetenskap och teknik.
Antalet studenter som, på eget initiativ och med svenska studiemedel och i vissa fall även extra studielån, studerar utomlands har ökat kraftigt under senare år. Antalet uppgår nu till ca 20 000 per år. Det är i huvudsak en bra utveckling. Vi kan därför inte förstå att regeringen i propositionen nu vill försämra villkoren så att antalet skall ha halverats till år 2000. Tvärtom, ännu flera borde uppmuntras att söka sig utomlands för att skaffa sig kulturkompetens och nya språk. Även vi är medvetna om att det finns utbildningar som inte är värda sitt pris och att ungdomar kan bli lurade. Enligt Folkpartiets uppfattning borde regeringen först gett CSN i uppdrag att bygga upp ett system för kvalitetskontroll, därefter infört ett regelsystem som hindrar att skojare i utbildningsbranschen skor sig på svenska ungdomar.
Med regeringens sätt att resonera kommer bara vissa studenter att ha råd att läsa utomlands och det är helt oacceptabelt för oss. Målet för Folkpartiet liberalerna är att alla studenter borde studera åtminstone en termin vid ett utländskt universitet.
Helt oacceptabelt är att den generella tidsgränsen för rätt till studiemedel halveras till tre år. Det får negativa konsekvenser för olika grupper av studerande.
Först och främst kan ungdomar som antagits som undergraduate students vid toppuniversitet i USA inte finansiera sin fyraåriga B.A.-examen. CSN:s påstående att det första året i princip är ett gymnasieår saknar generell giltighet bland USA:s ca 3 500 eftergymnasiala utbildningsinstitutioner. Varje college och universitet beslutar själva om sina kurs- och antagningskrav. En svensk student som lyckas bli antagen vid ett toppuniversitet kan definitivt inte ställa krav om att få gå in på andra året. För dessa skolor är det felaktigt att påstå att freshmen-året är gymnasial nivå. Detta betyder att de svenska studenter som söker till de bästa amerikanska skolorna inte kan finansiera sin B.A.-examen medan de som söker till skolor med lägre krav får möjlighet att finansiera sin utbildning med svenska studiemedel.
Den andra gruppen som drabbas av en treårsgräns är de studenter som vill toppa sin grundutbildning med en amerikansk Mastersexamen. Utbildningen ger kunskaper av stort värde för svenskt näringsliv. Utbildningen är på två år och konkurrensen är knivskarp. Treårsgränsen betyder att den som använt studiemedel i två år under sin grundutbildning inte har rätt till ytterligare två år.
Sverige måste bli bättre på att stimulera utländska studenter att komma till Sverige. Vi har tämligen många studenter från andra länder som genomgår forskarutbildning här men alltför få gör sin grundutbilning i Sverige. Möjligheten till detta är goda inte minst genom EU-medlemskapet. Samtidigt är vi ett litet språkområde, vilket är en nackdel. Därför borde fler kurser ges på andra språk än svenska och textböcker på andra språk än engelska användas. Det skulle motivera utländska studenter att söka sig hit och ge svenska studenter bättre förutsättningar för studier utomlands. Bristen på svenska tolkar är mycket stor i t ex italienska, grekiska, portugisiska, vilket visat sig i EU-arbetet.
Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning är mycket svår att komma åt. Trots detta är det viktigt att inte ge upp målet att öka andelen studenter från studieovana hem vid de högre utbildningarna. Etablering av högskolor över landet har haft betydelse för att minska den sociala snedrekryteringen men inte så stor som man skulle kunna tro. Studiefinansieringssystemet liksom den lön man får efter utbildningen har stor betydelse då unga människor väljer väg.
Folkpartiet liberalerna vill reformera studiesystemet och vi beklagar att inga förslag kommer från regeringen förrän tidigast år 2000, enligt uppgift. Hur vi vill reformera systemet har vi beskrivit i vår motion om studiefinansiering. I den tar vi också upp vårt krav på att åter införa barntillägg i svux och svuxa, som bidrar till att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Vi tror på distansundervisning som ett sätt att avdramatisera högskoleutbildning för dem som är ovana vid högre studier. Det finns många bra exempel i landet. Ingen skall dock tro att detta går att genomföra inom befintliga resurser, nya distanskurser tar tid att utveckla och interaktiva studier tar mycket lärarkraft.
Utöver enstaka kurser på distans finns behov av ett svenskt ”open university”. Varför då inte bygga vidare på svenska traditioner med självstudier i form av ett svenskt distansuniversitet? Kunskap skulle kunna vara en stor svensk exportvara via distansstudier. Jämför med Australien som f n säljer utbildning över hela världen för 8–9 miljarder svenska kronor varje år, i England likaså är utbildning en stor exportvara. Sverige kan hävda sig inte minst utifrån att vi har traditioner och kunnande för att utveckla området.
Det borde vara upp till varje högskola att ta ansvar för den uppdragsutbildning man kan sälja till utlandet och inte krävas regeringsbeslut i varje enskilt fall. Varje högskola bör själv ta ansvar för om dess resurser kan användas till uppdragsutbildning på distans till utländska uppdragsgivare. Jämför våra stora exportföretag, borde inte deras dotterföretag i utlandet kunna köpa utbildning på ett enkelt sätt från svenska högskolor?
Man skall se utvecklingen av ett SDU och utvecklingen av mer distansundervisning som två möjligheter för framtiden. Det är inte konkurrerande verksamheter utan kompletterande. Vår tanke är att SDU inte skall utveckla egna kurser utan vara en samordnare av kurser som universitet och högskolor utvecklar. En del befintliga distanskurser kommer att ingå i SDU:s verksamhet, men det krävs mycket nytt.
Ur studentperspektiv medför SDU att en studerande skall kunna fullfölja
hela sin akademiska utbildning genom att bli antagen vid SDU trots att
studenten läser olika kurser från tre fyra olika universitet och högskolor. Ta till exempel ämnet svenska; SDU erbjuder en kurs i svenska 40 poäng med utrymme för 2–500 behöriga studenter. Antingen kan kursen i sin helhet köpas in från t ex Uppsala, eller också köper SDU flera kurser, från Uppsala, Lund, Mitthögskolan eller högskolan i Kristianstad. Det viktiga är att studenten endast behöver ansöka en gång och till ett ställe.
Ersättningen till den högskola som skall ansvara för kursen kan bestå av tre delar. Ett belopp för utveckling av distanskurser, ett belopp som relateras till de antal studenter som skall anslutas till kursen och ett belopp som är relaterat till genomförda poäng per student.
Ett problem som hittills hindrat en bredare utveckling av distanserbjudande är att många studerande läser en kurs för att man är intresserad av ämnet eller vill förkovra sig i sitt yrke och då tycker man det är mindre viktigt att verkligen avsluta kursen. Men avslutade kurser är ju viktiga för högskolan, som får statlig ersättning för de poäng som de studerande har avslutat. I dag finns det många kurser där endast ca 35 % av de studerande avslutar sina distansstudier och blir registrerade för sina poäng.
För att få högre genomströmning i SDU-studier kan vi ev tänka oss någon form av kontrakt, kanske kan studenten betala in en viss avgift för en kurs, pengar som återfås när studierna är avslutade. Det kan också finnas andra sätt att motivera distansstudenterna att fullfölja kurser.
SDU behöver internationella kontakter, eftersom distansstudier via Internet redan nu genomförs i samarbete med universitet över hela världen. Vi tror att SDU kan bli den samordnande enheten för sådan internationell utbildning. Den statliga distansutbildningskommittén, som skall presentera sitt uppdrag i maj 1998, bör få tillägg i sina direktiv att fundera på hur ett SDU skall utvecklas.
Principen om föreningsfrihet är en av de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen. Den så kallade negativa föreningsfriheten innebär, enligt regeringsformen, ett skydd mot att genom tvång tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning. Folkpartiet anser att det är fel, utifrån principiella utgångspunkter, att studenter tvingas tillhöra studentkår, nation eller fakultetsförening som ett villkor för att få studera. Det verkar dessutom hämmande på utvecklingen av ett svenskt öppet universitet.
Vi avvisar det extra anslaget för administration till Högskolan i Malmö och högskolan på Gotland (28 milj). I det ekonomiska läge vi befinner oss anser vi det dessutom ogenomtänkt att börja bygga upp en filosofisk fakultet på Tekniska universitet i Luleå (3 milj). I vårt budgetalternativ behåller universitet och högskolor de 210 miljoner som regeringen vill spara. Vi har därmed en lägre besparing på lokalanslagen och finansierar till viss del ökningen av professors- och lektorsanställningar (högre löner och lägre undervisning) som en allmän kvalitetshöjning.Vi har anslagit ytterligare medel för fler anställningar som doktorand (100 milj) och finansierar 20 000 sommaruniversitetsplatser (95 milj). Dessa utgifter finansieras bl a genom minskade utgifter inom utgiftsområde 15.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en ny platsfördelning där nytillkomna platser fördelas till universitet och tillkommande universitet,
att riksdagen avvisar regeringens förslag att flytta fram platsökningen från hösten 1998 till våren 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lärarförsörjning och betydelsen av lärares kompetensutveckling,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare anställningar som doktorander i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en plan för hur de som nu är inskrivna som forskarstuderande och som saknar finansiering enligt de nya reglerna för forskarutbildning skall kunna fortsätta sina studier,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskarutbildningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sommaruniversitet skall ingå i utbildningsuppdraget till universitet och högskolor och finansieras av staten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel för ytterligare 20 000 sommaruniversitetsplatser,
att riksdagen avslår regeringens förslag om förlängning under 1998 av möjligheten att studera med stöd av s.k. NT-arvoden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de särskilda medel som fördelas av forskningsråden till postdocstipendier till kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ställa upp jämställdhetsmål även för sektorsforskningsorganen,
att riksdagen avslår regeringens förslag om stipendium för dem som läst s.k. basår vid komvux,
att riksdagen avslår regeringens förslag om särskilt studiestöd för YTH-utbildningarna,
att riksdagen avvisar regeringens förslag till besparing på anslaget för svenska studenters möjlighet att studera med studiemedel utomlands,
att riksdagen avvisar regeringens förslag om en begränsning till tre år av den tid som studiemedel kan erhållas för studier i utlandet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av svenska tolkar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av ett svenskt öppet universitet som svenskt distansuniversitet–SDU,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Distansutbildningskommittén (U1995:07) DUKOM,
att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om avskaffande av kårobligatoriet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning på export,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning enligt uppställning:
|
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
|
A 11 Bidrag till svensk undervisning i utlandet |
67 108 |
+20 000 |
|
B 18 Luleå tekniska universitet: Forskning och forskarutbildning |
178 285 |
-3 000 |
|
B 33 Högskoleutbildning på Gotland: Grundutbildning |
40 725 |
-10 000 |
|
B 45 Särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m. |
350 984 |
|
|
B 45 (Att av regeringen fördelas tillbaka till högskolor och universitet) |
+210 000 |
|
|
B 45 (Att av regeringen fördelas till högskolor och universitet för sommaruniversitets platser |
+95 000 |
|
|
B 45 Anslagspost 11 Malmö högskola |
-18 000 |
|
|
B 46 Forskning och konstnärligt utvecklingsarbete vid vissa högskolor |
438 686 |
|
|
B 46 (Att av regeringen fördelas till högskolor och universitet för anställning av doktorand) |
+100 000 |
|
|
Summa för utgiftsområdet |
27 050 554 |
+364 000 |
|
Stockholm den 6 oktober 1997 |
|
|
Margitta Edgren (fp) |
|
|
Ola Ström (fp) |
Siri Dannaeus (fp) |