Finanisiering av forskning och forskarutbildning

Den totala forskningsvolymen har ökat mycket kraftigt i Sverige under de senaste fyrtio åren, framför allt beroende på en stark expansion av den s.k. kunskapsutnyttjande (tillämpade) forskningen. Inom tunga sektorer av svenskt näringsliv har behovet av egen forskning för produktutveckling ökat dramatiskt. På motsvarande sätt har den offentliga sektorns behov av forskning rörande olika samhällsfunktioner ökat. Den kunskapsgenererande forskningen, grundforskningen inklusive forskarutbildningen, har inte ökat i den omfattning som skulle krävas för att stå i rimlig proportion till den tillämpade forskningens storlek. Utvecklingen har på detta sätt lett till att vi i dag har en underdimensionering av grundforskning och forskarutbildning som innebär stora risker för kvalitetssänkningar inom svensk forskning som helhet.

Den grundforskning som bedrivs vid våra universitet är livsnerven för all vetenskaplig verksamhet i Sverige. Genom att Sverige är ett litet land har vi också ett relativt litet antal forskare vid våra universitet. Dessa forskare utgör en resurs som dels svarar för att svensk grundforskning håller hög internationell standard, dels svarar för att kvaliteten i den tillämpningsforskning, som är en förutsättning för produktutveckling och nyskapande inom svenskt näringsliv, håller en hög standard. Samma grupp av forskare leder också utbildningen av nya forskare.

Sverige har ett relativt ovanligt system för finansiering av forskning och forskarutbildning. Fakultetsanslag till universiteten finansierar huvudsakligen tjänster, t ex professorer, forskarassistenter och doktorander i forskarutbildningen (samt viss forskningstid för lektorer). De statliga forskningsråden finansierar genom projektanslag den grundforskning som universitetens forskare (professorer, forskarassistenter och vissa lektorer) bedriver. Kostnaderna för doktorandernas vetenskapliga arbete (avhandlingsarbetet) finns inte inbyggda i systemet (med undantag för vissa marginella bidrag via fakulteterna för ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet). Ofta finansieras denna utbildningsforskning indirekt via de anslag som institutionernas professorer har. Resurserna för grundforskning är emellertid helt otillräckliga för att tillgodose såväl institutionsforskarnas som doktorandernas behov av forskningsmedel.

Departement, statliga verk, statliga stiftelser och fonder delar årligen ut forskningsmedel för olika typer av tillämpad forskning som mångdubbelt överstiger de resurser som den fria forskningen och forskarutbildningen vid universiteten förfogar över via forskningsråden. För att svensk forskning skall kunna hävda sig i den växande internationella konkurrensen behöver fakulteterna och forskningsråden en mycket kraftig förstärkning av resurserna. I dag måste många goda ansökningar om forskningsanslag från framstående forskare avslås i brist på medel och många forskare avstår från att söka i vetskapen om att möjligheterna att få anslag är mycket små. Hit kan också räknas gruppen ännu icke docentkompetenta forskare och doktorander som i praktiken inte har någon möjlighet att få anslag från forskningsråden.

Som framgår av ovanstående saknas det en medveten koppling mellan utbyggnaden av den tillämpade forskningen och grundforskningen, ett finansieringssystem som garanterar att en tillväxt inom den tillämpade forskningen också följs upp med en förstärkning av grundforskningen. En modell för forskningsfinansiering som har en sådan koppling får dock inte innebära en ökad detaljreglering av landets grundforskning från statsmakternas sida. Den bör vara enkel och lättadministrerad. Följande förslag uppfyller dessa krav.

Miljöpartiet föreslår att medel överförs från den tillämpade forskningen till grundforskningen genom ett grundforskningsavdrag (GFA). Ett GFA om t ex 5 procent skulle innebära en ökning av grundforskningsresurserna om närmare 100 procent vilket utan tvekan skulle kunna föra upp svensk forskning till en tätposition internationellt sett samtidigt som grunden för en god forskarutbildning läggs och vi får en säkring av tillgång på forskare för näringslivets framtida behov. För den tillämpade forskningens del kan en femprocentig minskning täckas genom en rimlig rationalisering i verksamhet och administration och bör sannolikt inte föranleda någon försämring vare sig i kvalitet eller omfattning. I ett första steg föreslås grundforskningsavdraget endast tas ut från medelstilldelare inom den offentliga sektorn och andra fonder och stiftelser som delar ut anslag för tillämpad forskning (näringslivets forskning undantagen). Om GFA permanentas så får man en adekvat koppling mellan finansiering av grundforskning respektive tillämpad forskning som innebär en smidig anpassning till framtida växlingar i forskningens totala omfattning. Systemet når sin fulla effekt när även näringslivets behov av forskning tas med i bilden. Regeringen bör därför undersöka vilket intresse från näringslivets sida som finns för en överenskommelse rörande bidrag från näringslivet till grundforskning och forskarutbildning. Näringslivets forskning, t ex industriforskningen, är beroende av att forskarutbildning och grundforskning har tillräcklig kapacitet. En lösning i riktning mot den föreslagna samfinansieringsformen bör i första hand prövas i förhandlingar med berörda organisationer.

Det smidigaste sättet att ta in grundforskningsavdrag är sannolikt att ta det direkt vid källan. Fördelningen av de på detta sätt frigjorda resurserna kan ske enkelt som förstärkning av fakultetsanslag till universiteten och som ökat anslag till de statliga forskningsråden. Administrationen torde bli relativt enkel och billig.

I Miljöpartiets budget finns grundforskningsavdraget med samt en fördelning av dessa forskningsmedel på forskningsråd, fakultetsanslag till universiteten och en utvecklingsfond för små och medelstora högskolor. Medel från grundforskningsavdraget har beräknats utifrån ett avdrag om 5 procent på totalt 20 miljarder kronor, som väl stämmer med anslagen till den tillämpade forskningen via statsbudgeten och via särskilda stiftelserna och fonder (alltså exklusive näringslivets forskningsresurser). Detta ger totalt
1 000 miljoner kronor, varav 370 mkr fördelas på forskningsråd och 580 mkr på universitetens fakultetsanslag för främst doktorandtjänster, enligt följande tabell. Återstående 50 mkr avsätts för en utvecklingsfond för små och medelstora högskolor.

Anslag	Forskningsråd	1998	1999	2000
D 1	FRN	10	10	10
D 3	HSFR	150	150	150
D 5	MFR	40	40	40
D 7	NFR	150	150	150
D 9	TFR	20	20	20

Förstärkning av forskningsrådens medel via GFA i mkr.

Anslag	Lärosäte	1998	1999	2000
B 2	Uppsala universitet	100	100	100
B 4	Lunds universitet	100	100	100
B 6	Göteborgs universitet	90	90	90
B 8	Stockholms universitet	100	100	100
B 10	Umeå universitet	80	80	80
B 12	Linköpings universitet	40	40	40
B 14	Karolinska institutet	30	30	30
B 16	Kungl. tekniska högskolan	30	30	30
B 18	Luleå tekniska universitet	10	10	10

Förstärkning av universitetens fakultetsanslag via GFA i mkr.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att en utredning skall tillsättas med uppdrag att utarbeta förslag till lämpliga former för införande av ett grundforskningsavdrag (GFA) för delfinansiering av grundforskning och forskarutbildning.

Stockholm den 6 oktober 1997
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)	Barbro Johansson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)