De ständigt stigande kraven på kortsiktig avkastning på kapital har ofta visat sig leda till att långsiktiga men säkra och nödvändiga investeringar inte blir av om man enbart litar till marknadsmekanismerna. I stället premieras tillspetsat uttryckt inte sällan ett slags ”kedjebrevsekonomi”, där framgång nås genom att man satsar på lätt vunna och därmed i regel tillfälliga värdestegringar för att sedan avveckla sitt engagemang i rätt ögonblick innan ”kraschen”. Oberoende av vad som är orsak resp. verkan – ränta, finanspolitik, budgetunderskott, en ökande andel professionella placerare eller något annat – blir konsekvensen en långsiktigt lägre tillväxttakt i såväl produktion som kompetensuppbyggnad. Dessa problem verkar klart uttalade i Sverige men är sannolikt i absolut mening globala, Japan möjligen undantaget.
Eftersläpningen i svensk industri relativt OECD beträffande produkter som till stor del är baserade på forskning och utveckling är påtaglig. Sådana produkter har en stor marknadspotential och en större priskänslighet än produkter med mindre kunskapsinnehåll och har därför goda förutsättningar att generera såväl fler som bättre betalda jobb.
Den ekonomiska politikens framgångar med stigande kronkurs och sjunkande räntor samt det förhållandet att svensk exportindustri går för högtryck får inte invagga oss i någon falsk trygghetskänsla, eftersom framgångarna till inte oväsentlig del beror på låga löner och långa arbetstider. Som partiella orsaker till Sveriges problem kan anges de många och kraftiga devalveringarna för att skydda sysselsättningen i traditionella branscher på nedgång, låg konkurrens inom landet, ägarkoncentration, allmän konservatism inom näringslivet (t.ex. ”not invented here-inställningen”). Tänkbara åtgärder från statens sida för att vända utvecklingen kan vara statlig upphandling av för landets infrastruktur strategiskt viktiga högteknologiska system, särskilda investeringsbanker, stöd till samarbete mellan näringsliv och högskola, utbildningsinsatser o.dyl.
För mera ingående analyser av dessa frågor och kraftfullare insatser från statens sida torde krävas en organisation med bredare och djupare ansvar, befogenheter och kompetens än vad som kan rymmas inom ett näringsdepartement och inom NUTEK var för sig. Ansvaret behöver även utvidgas till att omfatta vissa aspekter på en del av utbildnings- och forskningspolitiken som nu ligger under Utbildningsdepartementet. Ledningen för en sådan organisation måste innehålla internationellt framstående personer med högsta kompetens och erfarenhet från såväl näringsliv som forskarsamhälle – särskilt från framgångsrika sektorer med dynamisk utveckling vilka kan tjäna som goda exempel. Bland utländska organisationer, vilka delvis kan tjäna som förebilder, kan japanska MITI (Ministry of International Trade and Industry) med tillhörande AIST nämnas.
Om man vill försöka påverka forskningen så att den blir så nyttig som möjligt för Sveriges näringsliv och det svenska samhället i stort, måste forskningens roll i dessa sammanhang klarare definieras. Den viktigaste produkten av högskolornas verksamhet inklusive forskningen är kunskaperna och problemlösningsförmågan hos de utexaminerade studenterna. Detta gäller såväl grundutbildningen som forskarutbildningen.
Forskning och forskarutbildning kan vidare bidra med:
Att ge svenskt näringsliv direkt tillgång till vetenskaplig specialkompetens och att etablera kanaler för svenskt näringsliv till den internationella forskningsfronten och forskarsamhället.
Att generera forskningsresultat av potentiellt intresse för svenskt näringsliv.
Tillämpad forskning direkt syftande till produktutveckling bedrivs i regel bäst i de enskilda företagen. Statligt stöd i form av bidrag eller lån till sådan forskning bör emellertid inte alls uteslutas, särskilt inte till mindre företag och /eller i sådana fall då denna forskning bedöms på sikt komma en större krets till godo. Mindre företag kan ofta även behöva statligt stöd för att kunna placera forskningsuppdrag vid högskolor, forskningsinstitut eller andra företag. Sådana uppgifter är kanske egentligen det enda skälet till att ha fristående statliga forskningsinstitut. Allt detta kräver emellertid en kombination av statlig teknisk och affärsmässig kompetens. En konstruktion med samarbetande forskningsinstitut och investeringsbanker kan vara en lösning.
Diskussionen förs med exemplifieringar från teknik/naturvetenskap men bör vara lika giltig för den samhällsvetenskapliga, medicinska och humanistiska forskningen.
Traditionellt är större delen av forskningsfinansieringen med goda skäl disciplinorienterad, d.v.s. anslag fördelas över olika vetenskapliga ämnesområden beroende på bedömningar av ämnenas uppskattade mer eller mindre långsiktiga utvecklingspotential och samhällsrelevans, tillgång på högt kvalificerade forskare etc. Erfarenhetsmässigt har det ju visat sig omöjligt att i förväg veta exakt vilka tillämpningar av förväntade stora vetenskapliga upptäckter som blir de viktigaste för samhället i stort. Dessa finansieringsprinciper bör därför även fortsättningsvis gälla för stora delar av forskningen, särskilt grundforskningen och den fria innovativa forskning som stöds av Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR) och motsvarande forskningsråd.
I stort sett samma finansieringsprinciper har emellertid kommit att användas även för den tillämpade forskningen, dvs. den mera tydligt målinriktade forskning med en mer eller mindre väldefinierad tillämpning i sikte, som stöds av NUTEK och andra sektorsorgan. Detta leder till oklarheter i ansvarsfördelningen mellan de olika forskningsfinansiärerna och bristande helhetssyn på kopplingen mellan de enskilda forskningsprojekten och deras slutanvändning i samhället. I stället för att som nu exempelvis ge separata anslag för forskning i syfte att få fram bättre transistorer, bättre lasrar, bättre kretskonstruktionsverktyg, bättre antenner, bättre förbränningsmotorer etc. grupperade inom olika disciplinorienterade teknikområden såsom mikroelektronik, energiteknik, miljöteknik osv., borde NUTEK och liknande organ fördela anslagen efter den tänkta slutanvändningen, t.ex. till att få fram ett bättre nationellt telekommunikationssystem, bättre kollektivtrafiksystem för medelstora städer, emissionsfria motorfordon, effektivare industriella produktionsplaneringssystem eller andra angelägna behov. Ett sådant system för att strukturera finansieringen av en del av forskningen skulle utgöra ett tydligt och värdefullt komplement till det traditionella disciplinorienterade systemet. Fördelarna skulle bland annat vara att det skulle tvinga fram ett konstruktivt tvärvetenskapligt arbetssätt och att inslag av fri innovativ forskning, kortsiktigt målinriktad forskning och utvecklingsarbete skulle blandas på ett sannolikt mycket fruktbart sätt. En annan fördel är att det bättre skulle tydliggöra forskningens nytta för allmänheten och de politiska beslutsfattarna. Vidare skulle sådana forskningsprojekt kunna ge ett värdefullt beslutsunderlag för såväl statliga upphandlingar som det privata näringslivets investeringar. Inom NUTEK:s mikroelektronikprogram har vissa ansatser gjorts att arbeta på detta sätt och erfarenheterna är positiva.
En möjlighet är med andra ord att dela upp den statliga forskningsfinansieringen i två kanaler – en disciplinorienterad för fri innovativ långsiktig forskning administrerad av forskningsråden och fakulteterna och en för slutanvändningsorienterad forskning administrerad av en ny kraftfull statlig organisation med uppgift att långsiktigt bidra till förnyelse och effektivisering av svenskt näringsliv. Begreppet sektorsforskning som idag omfattar forskning av det mest skiftande slag kan då reserveras för punktinsatser för att lösa specifika problem inom enstaka sektorer eller branscher.
En snabbutredning tillsätts med uppdrag att undersöka önskvärdheten och möjligheterna att inrätta en kraftfull myndighet enligt ovan med ansvar att bidra till långsiktig förnyelse och effektivisering av svenskt näringsliv. En relativt fristående organisation som kan arbeta framtidsinriktat och uthålligt mot i bred politisk enighet fastlagda övergripande mål och oberoende av tillfälliga politiska förskjutningar borde kunna vara av stort värde för den långsiktiga utvecklingen av Sveriges välstånd. I utredningens direktiv bör även ingå att föreslå hur kompetensen och medlen i Stiftelsen för strategisk forskning skall kunna användas på ett konstruktivt sätt i ett sådant förändringsarbete och att anvisa temporära punktinsatser för att undvika destruktiva konsekvenser av själva förändringsprocessen. I utredningen bör ingå representanter för riksdagen, näringslivet och forskarsamhället. Även vetenskaplig expertis på hur stora organisationer fungerar bör knytas till utredningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förnyelse av svenskt näringsliv.
|
Bengt Silfverstrand (s) |