Satsningar på utbyggnad av högskolan och på kunskapslyftet är några av de viktigaste åtgärderna för att regeringen skall nå målet om en halverad öppen arbetslöshet till år 2000. Vänsterpartiet är positivt till utökningen av antalet utbildningsplatser på högskolan under de två närmaste åren. Vi välkomnar också förslaget att tidigarelägga en del av utökningen till våren och hösten 1998. Trots en kraftig expansion kunde inte alla sökande beredas plats vid den senaste antagningsomgången. Vår grundsyn är att alla som uppfyller behörighetskraven skall beredas möjlighet att studera. Kravet på en fri dimensionering av utbildningsplatserna menar vi är väl motiverat både ur den enskildes och samhällets perspektiv. Ur den synpunkten är den pågående utbyggnaden av universitet och högskolor enbart glädjande. Samtidigt måste kvaliteten på utbildningen säkras. Vi tycker inte att regeringen på ett tillfredsställande sätt redovisat hur man tänker lösa det ökande behovet av kvalificerade lärare, vilket bekymrar oss.
Enligt Högskoleverkets årsrapport för universitet och högskolor ökade antalet studenter med 79 procent läsåren 1986/87 till 1995/96. Antalet lärare och forskare ökade under samma tid med endast 23 procent. Vänsterpartiet är medvetet om behovet av expansion inom det tekniska och naturvetenskapliga området. Vi ser dock en fara i att alltför ensidigt prioritera vissa områden. Vi tror att arbetslivet i högre grad kommer att efterfråga personer med olika kombinationsutbildningar i framtiden.
Ett av problemen med dagens forskarutbildning är att det för många doktorander tar lång tid att bli färdig med sin examen. Normalstudietiden för en forskarutbildning är fyra år, men för doktorander i naturvetenskap och teknik är studietiden i genomsnitt 6–7 år, för samhällsvetare och jurister 9 år och för humanister 10–12 år.
Det finns flera anledningar till att normalstudietiden inte hålls. Ofta är inte forskarutbildningen finansierad fullt ut utan doktoranderna studerar på deltid och arbetar som lärare, utredare, administratörer etc. Många doktorandtjänster är också utformade så att de vid sidan av utrymme för studier inrymmer väsentliga delar av annat arbete.
Regeringen föreslår nu att antalet doktorandtjänster utökas till 1 500 samtidigt som reglerna för antagning till forskarutbildning skärps. Skärpningen innebär att man kan antas till forskarstudier antingen genom att man får en heltids doktorandtjänst. Den måste innehålla minst 80 % egna studier och ska vara i fyra år, eller att man beviljas utbildningsbidrag under de fyra åren, varvid bidragen de två sista åren omvandlas till anställning som doktorand. Övriga som antas måste vid antagningstillfället kunna visa att de har sin studiefinansiering klar för hela studieperioden som då högst får omfatta åtta år.
Vänsterpartiet ställer sig positivt till vissa delar av förslaget. Vi välkomnar sålunda utökningen av antalet doktorandtjänster. Vi anser att den bästa formen för studiefinansiering är doktorandtjänster, eftersom de är pensionsgrundande och ger de sociala förmåner som normalt gäller för ett anställningsförhållande.
Den utökning som regeringen föreslår innebär dock för universiteten endast en faktisk ökning med 400 tjänster, eftersom 1 000 av tjänsterna redan i dag finns finansierade av forskningsstiftelserna och Riksbankens Jubileumsfond. Vi anser att det behövs rejält utökade resurser om målet om en fördubbling av antalet disputerade till år 2000 skall nås. På sikt bör också målet vara att alla som börjar en forskarutbildning skall erbjudas anställning som doktorand.
Vänsterpartiet stöder regeringens förslag att en doktorandtjänst till minst 80 % skall fyllas av egna studier. Om man utöver detta önskar bedriva annan verksamhet bör detta ske genom att man söker tjänstledighet från forskarstudierna. Vi delar vidare regeringens uppfattning att den individuella studieplanen skall formuleras gemensamt av doktorand och handledare. Rätt använd är den individuella studieplanen ett utmärkt planerings-, uppföljnings- och utvärderingsinstrument.
Det finns emellertid delar av regeringens förslag som vi i Vänsterpartiet ställer oss mycket tveksamma till. De framförda förslagen kommer för många institutioner, i synnerhet för institutioner inom humanistisk fakultet att innebära drastiska minskningar av antalet doktorander. Detta kan leda till att det inom flera ämnen kommer att bli svårt att anordna kurser eller seminarier p.g.a. att det inte finns ett tillräckligt antal studerande. Den s.k. kritiska massan som anses vara nödvändig för att en god forskarutbildningsmiljö skall kunna åstadkommas kanske inte heller kan nås. Det finns även en uppenbar risk att det skulle uppstå ett antal ”skuggdoktorander”, dvs. personer som håller på att doktorera utan att vara antagna till forskarutbildningen. Dessa personer kommer att vara helt rättslösa under den tid de konkurrerar om de åtråvärda doktorandtjänsterna. På sikt skapas ett ”forskarproletariat”. Vänsterpartiet menar vidare att frågan om effektivitet i forskarutbildningen inte enbart hänger samman med genomströmningen. Forskarutbildning är ju inte en yrkesutbildning i vanlig mening, eller en förlängning av en grundutbildning. För att bli en god forskare krävs en bred personlig erfarenhetsbas och mognad som bl.a. kommer genom arbetslivserfarenhet, genom aktiv dialog med andra forskare m.m. Det måste därför vara möjligt och naturligt att kombinera forskarutbildning med annan verksamhet, som t.ex. undervisning eller näringslivspraktik. Forskarutbildningen bör inte heller nödvändigtvis vara stöpt i samma form för alla ämnen och institutioner utan kunna formas utifrån de speciella krav som kan finnas.
För gruppen kvinnor är förslaget att all forskarutbildning skall ske på heltid och utan avbrott under en tidsperiod av fyra år inte realistiskt.
Vänsterpartiet kan inte heller acceptera att endast de studerande som kan uppvisa full studiefinansiering för hela utbildningsperioden, som alltså kan omfatta upp till åtta år, skall kunna antas till forskarutbildning. Det är orimligt eftersom externa forskningsanslag och stipendier som skulle kunna vara alternativa finansieringsformer oftast beviljas för sex månader eller ett år i taget. Genom kravet på full finansiering gör regeringen också ett avsteg från sin uttalade princip om att man strävar mot en mer fri dimensionering.
Vi motsätter oss också att alla doktorander som bedöms vara passiva skall avregistreras.
De förslag om forskarutbildningen som framförs i årets budgetproposition har beretts i en liten grupp på Utbildningsdepartementet och gruppen har haft en referensgrupp knuten till sig. Det finns emellertid inte någon analys av vilka konsekvenser som förslagen kan leda till och förslagen har inte remissbehandlats. Detta är förvånande med tanke på de djupgående förändringar av forskarutbildningen som förslagen innebär.
Vänsterpartiet anser att forskarutbildningen är för viktig för att ”hafsas” bort i den allmänna brådskan i dagspolitiken. Konsekvenserna av besluten får vi leva med långt in på 2000-talet. Om regeringen verkligen menar allvar med talet om en fördubbling av antalet disputerade till år 2000 måste en seriös diskussion föras med forskarsamhället om hur ett sådant mål kan uppnås.
Vänsterpartiet yrkar därför i första hand på att regeringen ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag om forskarutbildning. Då kan en seriös dialog ske med forskarsamhället och studentorganisationerna. Det förslag som sedan arbetas fram kan då också remissbehandlas. I andra hand yrkar vi att förslaget i dess helhet avstyrks.
Det stora problemet för svensk universitetsutbildning är att alltför många avslutar sina studier på för låg nivå. Ett starkt önskemål finns därför att fler studerar på C- och D-nivå. Nu gällande bidragssystem till universiteten motverkar dock en sådan utveckling. Det finns mängder av exempel som visar att universiteten antar ett stort antal studenter på de enstaka kurserna. De enstaka kursernas A- och B-nivåer reduceras sedan radikalt vid antagningen till de efterföljande nivåerna (60 platser på B-nivån följs av 20 platser på C-nivån), trots studenternas önskemål att få läsa vidare.
Skälen till detta är ofta ekonomiska. Det nuvarande bidragssystemet gynnar en antagningsmodell som leder till stora studerandegrupper. Stora studerandegrupper på C- och D-nivån är emellertid dyra eftersom studierna där har stora individuella inslag som kräver dyrbar handledning. Fördelen med stora antagningsgrupper gäller alltså bara A- och B-nivån.
Om statsmakterna verkligen önskar fler studerande på C- och D-nivå måste det statliga bidragssystemet förändras så att det tar hänsyn till de kraftigt ökade kostnader som individuell handledning innebär på dessa nivåer. Många studenter tvingas nu att antingen helt avbryta sin studier eller göra ett längre studieavbrott för att de inte kan beredas plats på C- och D-nivåerna. Detta kan inte vara förenligt med regeringens ambitioner att fördubbla antalet doktorander till år 2000. Det är också ett klart avsteg från principen om det livslånga lärandet. Vidare bidrar utbudet av enstaka kurser till att motverka den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Vi tror att det måste finnas ett starkare incitament för universiteten att stödja studier på C- och D-nivå, trots att de är dyra och därför kräver en omfördelning av medel inom lärosätet. Ett möjligt sätt att lösa problemet kan vara ett differentierat bidragssystem till enstaka kurser på C- och D-nivå. Vänsterpartiet föreslår att frågan om hur man kan ge universiteten incitament att öka antalet utbild-ningsplatser på C- och D-nivå då det gäller enstaka kurser utreds.
Rättssäkerhet är ett grundläggande begrepp i vår demokrati. Det betyder att det offentligas makt inte får utövas godtyckligt. Lika fall skall behandlas lika och ovidkommande hänsyn får inte spela in i myndighetens verksamhet. Inom högskolan verkar över 300 000 studenter och anställda och där befarar vi att det finns brister i rättssäkerheten.
Högskoleväsendet har nyligen varit föremål för omfattande avreglering. 1993 års universitets- och högskolereform innebar att tidigare centrala bestämmelser om bland annat antagning, högskolornas utbildningsutbud och studieorganisation avskaffades. Ett nytt resurstilldelningssystem infördes som innebar en betydande decentralisering av beslut om resursanvändning i högskolan. Det centrala ämbetsverket på högskolornas område, UHÄ, lades ner. Två högskolemyndigheter övergick dessutom i stiftelseform.
Den decentralisering av högskolans beslut som skett har på flertalet områden lett till att beslut fattas närmare dem som berörs och att de fattas mer med hänsyn till lokala omständigheter. Vinsten är också en ökad effektivitet och ett mindre byråkratiskt arbetssätt. Men för studenters rättssäkerhet har decentraliseringen varit en förlust. Viktiga beslut som rör studenter fattas på, konstitutionellt och rättsligt sett, lösa grunder och är inte förutsägbara. En sak gäller på en institution eller högskola men inte på en annan. Det finns skäl att befara att stora skillnader råder mellan högskolornas tillämpning av bestämmelser på områden som
om en kurs som tidigare inräknats i en examen kan inräknas i ytterligare en examen,
om former för reservantagning,
om studieuppehåll och anstånd med studiernas påbörjande,
om avgifter för förbrukningsmaterial i samband med praktisk-estetiska utbildningar.
Trots avsaknad av uttryckligt bemyndigande meddelar högskolan lokala föreskrifter i vitt skilda ämnen. Föreskrifterna meddelas vanligen utan angivande av med vilket bemyndigande detta sker. Vänsterpartiet anser att det ovissa rättsläget är ett allvarligt problem.
Vi vill ge exempel på ett område där studenters brist på rättssäkerhet är särskilt tydlig. Det gäller rätten för en student att få genomgå förnyat prov då studenten blivit underkänd. Högskolor har meddelat föreskrifter på det här området och det är oklart vilka principer som gäller. En bestämmelse som inte finns i dag men som fanns i den äldre högskoleförordningen är att en student som underkänts har rätt att gå igenom ett nytt prov. I dag råder betydande osäkerhet om huruvida en student som underkänts har rätt att genomgå förnyat prov. Bestämmelser om begränsningar av rätten att genomgå prov har meddelats vid vissa högskolor – Linköpings universitet och apotekarlinjen i Uppsala för att nämna några.1 En begränsning av antalet provtillfällen är en viktig fråga som inte bör lämnas oreglerad. Regeringen borde, om möjligheten att begränsa antalet provtillfällen anses viktigt utfärda ett särskilt bemyndigande för högskolorna att meddela sådana föreskrifter.
Vi anser att det är angeläget att statsmakterna ser över detta. Det måste vara tydligt vilka föreskrifter som får utfärdas lokalt. Högskoleförordningen bör uttryckligen bemyndiga högskolorna att meddela föreskrifter på vissa områden.
Vi vet att trots att en majoritet av studenterna på högskolornas grundutbildningar är kvinnor återfinns väldigt få högre upp i högskolehierarkin. Av landets professorer är endast 7 procent kvinnor. De så kallade Tham-professurerna skapade debatt och regeringens åtgärder på jämställdhetsområdet har varit både djärva och framgångsrika. Vänsterpartiet har gett sitt stöd till dessa men vill betona vikten av att mer långsiktiga åtgärder nu vidtas.
Vänsterpartiet föreslår att högre utbildning under en treårsperiod utgör ett särskilt ansvarsområde för JämO. I jämställdhetslagen föreskrivs att jämställdhetsplaner skall upprättas på alla arbetsplatser med fler än tio anställda. Innebär det att elva personer som arbetar inom ett forskningsprojekt på en högskola skall upprätta en jämställdhetsplan? Lönekartläggning skall göras inom ramen för jämställdhetsplanen. Skall doktorander med stipendier tas med i den kartläggningen? Det finns många frågetecken vilket gör att jämställdhetsarbetet inom högskolan försvåras.
Förutom frågan om jämställdhetsplanerna är tjänstetillsättningar och jämställdhet ett område där JämO skulle kunna göra en viktig insats. Överklagandenämnden har i ett avgörande behandlat frågan om positiv särbehandling är förenlig med EG:s likabehandlingsdirektiv. Ärendet gällde en tillsättning av en forskarassistenttjänst vid Göteborgs universitet där en manlig och en kvinnlig sökande ansågs vara i det närmaste jämbördiga i merithänseende. Överklagandenämnden fann att just den form av positiv särbehandling som använts i detta fall var förenlig med likabehandlingsdirektivet. Vilka möjligheter det finns, inom ramen för tjänstetillsättningar, att använda sig av jämställdhetsaspekten är fortfarande mycket oklart.
Rekryteringsmål för könsfördelningen på olika tjänster är en metod som regeringen infört. Vi är positiva till att regeringen nu formulerar rekryteringsmål för kvinnliga professurer. Vi anser dock att det behövs rekryteringsmål även på andra nivåer. De bör tydligt formuleras i universitetens och högskolornas jämställdhetsplaner. Regeringen bör ge Högskoleverket i uppdrag att följa upp detta.
Ett ledmotiv i 1993 års universitets- och högskolereform var att utbildningsutbudet inom den grundläggande högskoleutbildningen skulle anpassas till studenternas efterfrågan. Inga konkreta rutiner har införts för att försöka klarlägga studentefterfrågan, än mindre för att anpassa utbildningsplaneringen därefter. Statsmakterna har också fortsatt att tala om vilken utbildning som borde expandera – naturvetenskap och teknik, som definitivt inte har det största sökandetrycket.
Av samtliga sökande till högskolan som inte sökt tidigare är ca 60 procent kvinnor och 40 procent män. Bland högskolenybörjarna är andelen kvinnor och män 56 respektive 44 procent. Att jämförelsevis fler män än kvinnor av de sökande antas till högskolan beror på att kvinnor och män i stor utsträckning söker till olika utbildningar. Sökandetrycket är mindre till de kraftigt utbyggda ingenjörs- och civilingenjörsutbildningarna, som män i första hand efterfrågar, än till vårdhögskolornas utbildningar som kvinnor i första hand efterfrågar. Trots att kvinnorna i större utsträckning än männen anser sig behöva en fortsatt utbildning i högskolan är således utbildningsutbudet bättre anpassat till männens än kvinnornas efterfrågan. Vänsterpartiet anser att detta förhållande behöver beaktas vid fördelningen av resurser till högre utbildning.
Med hjälp av en effektiv studierådgivning kan studenter lättare och fortare hitta till den utbildning som passar dem bäst. Genom att få goda råd sparar studenten både tid och pengar. Huvudansvaret för studierådgivning bör ligga på universitet och högskolor men det finns möjligheter att samarbeta med exempelvis CSN och studentkårerna. Vänsterpartiet vill att regeringen lägger förslag till riksdagen om förstärkning av högskolornas ansvar för rådgivning för studenter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny forskarutbildning som utarbetats i dialog med forskarsamhället och studentorganisationer,
att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till forskarutbildning enligt vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om incitament för universiteten att utöka platserna på enstaka kurser på C- och D-nivån enligt vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristfällig rättssäkerhet för studenter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föreskrifter som högskolan får meddela,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högskolans uppdrag för Jämställdhetsombudsmannen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsuppdrag för Högskoleverket,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors och mäns efterfrågan på högre utbildning,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgat ansvar för högskolorna för rådgivning till studenter.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Britt-Marie Danestig (v) |
1 Yrkande 6 hänvisat till AU.
| [1] | Andersson Björn (1997), Studenträtt – en handbok i högskolejuridik |