Psykologer utbildas vid de sex universiteten i Umeå, Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund i ett fast utbildningsprogram omfattande 200 poäng. Programmet är ett av de mest sökta vid universiteten med upp till 10 förstahandssökande till varje plats. Antagningspoängen har genomgående varit hög eller mycket hög. Efter att under 1980‑talet 150 studenter antagits per år har successivt antalet nybörjarplatser utökats till i dag 355.
Under en lång följd av år har årsstudieplatskostnaderna för psykologprogrammet – och dåvarande psykologlinjen – legat mycket lågt om man beaktar de såväl laborativa som tillämpade momenten av stor omfattning som är nödvändiga för en utbildning som denna. De tilldelade medlen har i sig legat högt jämfört med andra utbildningar inom samhällsvetenskaplig fakultet – men samtidigt mycket lågt i jämförelse med andra utbildningar som t ex läkarlinjen och psykoterapiutbildningen, med motsvarande behov av resurser för laborativa och tillämpade moment.
I samband med förändringar i resurs- och anslagssystemen till universitet och högskolor gjordes en förändring av beräkningen för bl a psykologprogrammet. Årsstudieplatskostnaden skulle beräknas till 60 procent för kostnaderna vid medicinsk fakultet och till 40 procent för kostnaderna vid samhällsvetenskaplig fakultet. Den då uppnådda nivån bedömdes av universitetsinstitutionerna något så när motsvara de ekonomiska behoven för att bedriva undervisningen enligt fastställda utbildningsplaner och med upprätthållande av kvaliteten.
Den svenska psykologkåren består i dag till stor del av personer födda under 1940‑talet. De neddragningar som gjordes under främst 1970‑ och 1980-talen har kommit att påverka åldersstrukturen i kåren på ett olyckligt sätt. UHÄ (UHÄ‑rapport 1989:17) konstaterade på sin tid att en kraftig utbyggnad behövde ske av psykologutbildningen för att möta den procentuellt stora avtappning av psykologer som skulle inträffa i samband med pensioneringar under de första två decennierna in på 2000‑talet. Socialstyrelsen gjorde samma bedömning i en utredning om det framtida behovet av legitimerade psykologer, vilken presenterades 1991.
Framskrivningar av de beräknade pensionsavgångarna under de närmaste decennierna visar att psykologkåren kommer att minska från sin nuvarande numerär om cirka 7 000 legitimerade psykologer till cirka 5 100 år 2020, med nuvarande antagningsvolym och examinationsfrekvens.
Anslagssystemet till universiteten har i vissa fall lett till att årsstudieplatsanslagen inte kunnat garanteras för psykologprogrammet, vilket som sin mest påtagliga konsekvens lett till att Stockholms universitet inte gjort någon höstantagning (33 platser) till psykologprogrammet. Även från andra universitet kommer signaler att nedläggningar – dvs att proportionen 60/40 för finansiering inte följs på fakultetsnivå – sker med främst kvalitetsförsämringar som följd. Men det innebär också att en önskad utbyggnad av antalet nybörjarplatser inte kan ske eftersom ingen garanti kan ges för tillförsel av de medel som behövs.
Universiteten har i sina generella utbildningsuppdrag angivit att psykologprogrammet skall rymmas inom anslagen – men till skillnad från exempelvis läkarlinjen eller tandläkarlinjen så finns inga specifika utbildningsuppdrag för psykologprogrammet, dvs från statsmakten angiven volym examinationer per år.
Situationen är således sådan att ett av de mest eftertraktade utbildningsprogrammen vid universiteten – psykologprogrammet – som skulle behöva uppdimensioneras för att svara mot det framtida behovet av samhällets försörjning av psykologer inte kan ta emot större andel av de sökande. Anledningen är bl a ett för vagt formulerat utbildningsuppdrag från statsmakten när det gäller en för samhällslivet viktig utbildning, samt för dålig säkerhet vad avser styrning av resurser till samma program.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av säkerställande av en utvidgning av utbildningsplatserna vid psykologprogrammet.
Britt-Marie Danestig (v) |