Den skrämmande okunskap rörande förintelsen av judar och andra grupper under andra världskriget som ”avslöjades” under föregående år var dessvärre inget nytt och heller inget att förvåna sig över. Skälen är många, t.ex. att man i många till Sverige importerade filmer och TV-program förlägger handlingen till krigsåren och finner ett ”underhållningsvärde” i krigets katastrofer. I många nutida medieprodukter serveras en blandning av fantasi och verklighet, som gör att yngre människor får svårt att ta till sig allvaret bakom det som presenteras. Det gäller därför att ge dem kunskaper för att bedöma autenticiteten i det som visas och att med rätt distans hos dem skapa en attityd mot det onda, vilka former detta än tar sig.
Det vi nu ser är bl. a. resultatet av hanteringen av ämnet historia i skolan. Politiskt motiverade, pedagogiska och metodiska misstag i kombination med en minskning av ämnen som historia och religionskunskap ger detta som följd. I en tid när världen ”krymper”, när vi ständigt möter nya grupper, både genom våra många resor och inte minst genom den stora tillströmningen efter andra världskriget av invandrare och flyktingar, så betyder kunskaper i dessa ämnen ännu mera. Detta i synnerhet som det ofta är historiska händelser och religiösa motsättningar som tvingat till flykt. Detta måste våra unga lära sig för att förstå de attityder och motsättningar som dessa människor bär med sig hit.
Det yrvakna, men i sig positiva, uppvaknandet från regeringen borde i första hand leda till att historia och religion skall ingå bland kärnämnena. Allt tal om frivillighet är ett sätt att lura både ungdomen och sig själv. Det är inte heller genom tillfälliga punktinsatser som man får ett på detta område eftersträvat resultat. Kunskaper om det gräsliga eftermäle som väntar vårt sekel måste successivt bibringas på olika skolnivåer allteftersom man når dessa. Det är så kunskaper manifesteras och attityder mot företeelser som folkmord grundläggs alltefter som mognad nås. Man kan självfallet inte motsätta sig att ett kunskapscentrum för forskning om dessa historiens och mänsklighetens mörkaste sidor upprättas, men det viktigaste är att i den vanliga skolan, på alla nivåer, genom en god undervisning i historia och etik föra ut dessa kunskaper.
Folkmord, judeförföljelser och förintelser varken började eller – dessvärre – slutade med Hitler och hans anhang. Det förekommer ännu medveten utrotning av indianfolk – om än inte öppet genomfört av regeringar – i Latinamerika. Mellan 1915 och 1920 mördades upp emot 2 miljoner armenier av turkarna och andra grannfolk i Kaukasus. För den som inte känner till det, blir en del av de motsättningar, som idag präglar den regionen och färgar mötet mellan dessa grupper i länder dit de flytt, svårförståeliga.
Pogromerna i det gamla Ryssland, torde många ha hört talas om, men antisemitism och genocid har klätts i olika ideologisk klädsel, och i såväl Sovjetunionen som i dess östeuropeiska satellitstater flammade den upp med jämna mellanrum.
Även andra folk fick, just som folk, under det kommunistiska väldet känna av massdeportationer och massavrättningar: ester, letter, litauer, volgatyskar, karelare, krimtatarer o.s.v. Den medvetet framtvingade massvälten på 1920-talet i Ukraina, som krävde miljontals liv, är ytterligare ett av de många fruktansvärda ryska övergreppen i kommunismens namn som idag kan ge en del förklaringar till spänningar mellan f.d. unionsländer inom Sovjetväldet.
När det gäller Tibet vet vi att förtryck, kolonisation och militära övergrepp från det kommunistiska Kina har krävt människooffer, som leder tankarna till folkmord. Att det som skedde i Kambodja efter maktövertagandet av de kommunistiska Röda Khmererna inte kan beskrivas med annat ord än folkmord, kan inte av någon med insikt förnekas.
Vi vet också att ännu i kommunismens namn varje år företas politisk-ideologiskt betingade massavrättningar i det ”stabila” Kina. Så skulle uppräkningen kunna fortsätta.
I år har vi i riksdagen särskilt hyllat minnet av Raoul Wallenbergs gärning. Vi får inte glömma att den man som vågade livet för att rädda människor undan nazismen själv blev ett offer för kommunismen.
Det finns alltså skäl att i det tilltänkta kunskapscentret vid Uppsala universitet ägna sig åt att ta fram fakta och undervisningsmaterial som belyser ondskans olika ideologier oavsett om de har det mesta av sin historia bakom sig eller ännu behärskar en stor del av mänskligheten. Den som drabbas av förtrycket torde inte bry sig om vilken ideologisk etikett det försetts med.
Vi känner talesättet:”Det enda vi lär av historien är att vi inte lär av historien.” Det kan finnas skäl att äntligen ändra på det. I en tid när unga människor, förmodligen av oförstånd, och äldre – som borde veta bättre – ”med stolthet” kallar sig nazister eller kommunister, och i båda fallen förnekar 1900-talets blodsdåd, finns det anledning att vi med skärpa tar avstånd från allt sådant politiskt grundat våld. Stalins sonson sade för några dagar sedan i en intervju i svensk tv att han ville att hans rörelse skulle leda en ny kommunistisk revolution och att revolutioner måste kräva många offer.
Den nyligen av franska forskare utgivna 850 sidor omfattande rapporten över kommunismens terror och förföljelser,” Le livre noir du communisme” (Kommunismens svarta bok), med framlagda bevis på de många tiotals miljoner offer som kommunismen skördat, ger ytterligare skäl för att bredda uppdraget till det tilltänkta kunskapscentret. *)
Vi får aldrig glömma Theresienstadt och Buchenwald och heller inte Katyn och Vinnitsa!
*) Förklarande text till faksimil av ett dokument i den franska rapporten:
En av ett otal exekutionsorder signerade av Stalin. Under tiden för den Stora Terrorn var sådana order dagliga: Denna rör 6.600 personer. Flera än alla de politiska motståndare som hängdes av tsarregimen under hela det sekel som föregick den bolsjevikiska statskuppen 1917.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rollen för ämnena historia och religion i det allmänna skolväsendet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en breddning av uppdraget till kunskapscentrum vid Uppsala universitet till att gälla alla former av folkmord.
|
Lennart Fridén (m) |