Den läroplan som tidigare gällt endast det obligatoriska skolväsendet, Lpo
-94, föreslås hädanefter gälla även för förskoleklassen och även tillämpas av fritidshemmet. Detta följer av att förskolans sexårsverksamhet sedan den 1 januari 1998 integrerats i skolväsendet.
Dessutom föreslås en försöksverksamhet i några kommuner där skolans arbete inte längre ska organiseras utifrån en central timplan. Det ska också ske en översyn av skollagstiftningen. Till sist föreslår regeringen att det på vissa villkor även i fortsättningen ska vara möjligt att gå vidare till gymnasieskola utan godkänt betyg i svenska eller svenska som andraspråk, engelska och matematik.
Det stora flertalet av dagens skolelever läser och skriver bra, men det är ändå oacceptabelt många som inte når en tillräcklig läs- och skrivkapacitet under grundskoletiden. Att 4 till 4,5 % av eleverna i årskurs åtta läser sämre än genomsnittseleven i årskurs tre är mycket allvarligt och ett klart underbetyg för skolundervisningen.
Det är viktigt att elevers svårigheter upptäcks så tidigt som möjligt, helst redan i förskoleklassen så att man redan då kan ta itu med problemen och från start ge dessa elever det särskilda stöd de behöver. Ju längre tid som går utan att problemen upptäcks, desto svårare blir det att komma tillrätta med dem och desto hårdare drabbas eleven. Det är också viktigt att visa en lyhördhet för olika inriktningar när det gäller hanteringen av problem som dyslexi, DAMP och andra funktionshinder. Det kan finnas många olika bakomliggande orsaker; pusselbitar som måste passas ihop. Det är därför nödvändigt att stödet anpassas till varje enskild elevs individuella behov. Det förefaller något lättvindigt när man i propositionen säger att det ”oberoende av orsakerna ... är en pedagogisk uppgift att stimulera och stödja barnen och ungdomarna i deras arbete att tillägna sig en god förmåga att läsa och skriva". Alla ska få hjälp, men enbart förbättrad pedagogik hjälper inte för alla. Dyslexi kan inte jämföras med allmänna läs- och skrivsvårigheter.
Propositionen pekar också på att hemmet och skolan måste samverka, vilket är bra, men resonemanget är mycket löst hållet. Vi anser att det är skolans uppgift att få till stånd ett konkret och prestigelöst samarbete som måste ske på föräldrarnas villkor. Skolans uppgift ska vara att lyssna på föräldrarna och på ett aktivt och metodiskt sätt ta deras resurser i anspråk så att de känner sig välkomna och delaktiga. Det är viktigt för varje barn att just den egna föräldern ses som en viktig person som behövs för barnets positiva utveckling.
Vi anser i likhet med regeringen att nya resurser som tilldelas kommunerna måste leda till att behovet av särskilt stöd tillgodoses bättre. Enligt vårt budgetförslag för 1998 skulle kommunsektorn ha fått 1,8 miljarder kronor utöver regeringens förslag. Vi anser att det kommunala systemet ska ge alla skolor en tillräcklig basresurs per elev, lika stor för varje elev, och en tilläggsresurs som varierar med de enskilda elevernas särskilda behov av hjälp och stöd. Lokalkostnader och andra fasta kostnader bör behandlas som en enskild utgiftspost och separeras från skolans rörliga kostnader, så att det tydligt framgår vart resurserna går.
Regeringen konstaterar att den nuvarande läroplanen Lpo-94 har mottagits väl i skolorna och även ”visat sig vara ett ändamålsenligt instrument för arbetet med skolans utveckling”. Vi delar bedömningen att läroplanens grundläggande struktur och inriktning inte ska ändras. Vi välkomnar regeringens senkomna insikt om att normer och värderingar behöver ges en mer framskjuten plats i skolan. Vi ställer oss dock undrande till på vilket sätt regeringen planerar att göra detta. Lpo-94 har en mycket tydlig värderingsmässig inriktning som beskrivs i kapitlet Skolans värdegrund och uppgift. Vi kristdemokrater anser att det är mycket viktigt att detta avsnitt får finnas kvar som utgångspunkt för ett fördjupat arbete med normer och värderingar i skolan.
I regeringens proposition om Läroplan för förskolan vill man göra värdegrundsavsnittet otydligare genom att inte längre hänvisa till att de värden som ska förmedlas ska vara i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism. Vi befarar att detta också är avsikten med de förändringar som aviseras när det gäller Lpo-94. Det vore en tillbakagång till det etiska neutralitetstänkande som påverkat utvecklingen i våra skolor på ett mycket negativt sätt under några decennier.
Enligt skollagen ska skolplikten inträda vid sju års ålder, men alla som vill har nu möjlighet att börja redan vid sex års ålder. I vissa fall finns det möjlighet att börja först vid åtta års ålder. Dessa möjligheter till en flexibel skolstart bör utnyttjas flitigare. Barn är olika och skolan måste därför vara tillräckligt flexibel för att ta emot varje barn vid den tidpunkt som är lämpligast ur mognadssynpunkt för just det barnet. Då måste tidpunkten för skolstarten kunna variera med något eller några år. Om skolstarten blir flexibel lägger det en bra grund för ett mer individbaserat arbetssätt där inte alla ska göra allting samtidigt och vid samma ålder.
Det är bra att det klart och tydligt påpekas att fritidshemmet ska vara ett komplement till skolan och inte en förutsättning för att läroplanens mål ska uppnås. Barnomsorg och Skolkommitténs slutbetänkande var mycket otydligt i detta avseende. Där föreslogs till exempel att begreppen lärare, elev, skola och undervisning skulle tas bort och ersättas med pedagog, barn, pedagogisk verksamhet för barn och unga 6–16 år samt verksamhet. Vi kristdemokrater anser att det förslaget är helt otänkbart och välkomnar därför att propositionen inte tagit fasta på det.
Ändå är propositionen något otydlig när det gäller skolans uppdrag och skillnaden mellan den obligatoriska och den frivilliga verksamheten. Ett tungt ansvar vilar på fritidshemmen när det gäller att ge barnen social omsorg. Många barn tillbringar flera timmar per dag före och efter skolan på fritidshemmet och det är därför viktigt att de där ges tillfälle till rekreation, lek och vila men också till att befästa och utveckla sina kunskaper. Det är till exempel naturligt att personalen känner ett ansvar för hjälp med läxläsning i den mån barnen går hem sent och i överenskommelse med föräldrarna. Ofta är barnen betydligt mer alerta på eftermiddagen än på kvällen. Temaarbeten kan också planeras gemensamt och pågå parallellt i skolan och fritidshemmen.
Samtidigt som propositionen påpekar att ”Skolans övergripande uppdrag är att förmedla värderingar och kunskaper” – vi frågar oss återigen vilka värderingar som åsyftas – sägs att tyngdpunkten i uppdraget ”förskjutits från att förmedla kunskaper till att främja elevernas lärande”. Eleverna ska ges en aktivare roll och skolan har ansvar för att erbjuda en miljö som tillåter detta. Det ligger i tiden att tala om att aktivt tillägna sig nya kunskaper, och elevernas intresse att utforska och ta till sig kunskap ska självfallet utnyttjas. Men skolans roll är också att förmedla normer, värderingar och kunskaper som är etablerade och beständiga. Bara genom att tillgodogöra sig dessa baskunskaper är det möjligt att bygga vidare och utveckla nya tankar och kunskaper. Om skolans uppgift inte längre främst ska vara att förmedla kunskaper, värderingar och normer förlorar begreppet lärare sin betydelse. Vi kristdemokrater tar avstånd från en sådan utveckling.
Det ska framgå av läroplanen att ”nyfikenhet och lust att lära skall prägla skolans undervisning”. En sådan självklarhet kan visserligen vara viktig att betona, men man ska komma ihåg att man aldrig kan tvinga fram nyfikenhet och lust genom ett regelverk. I stället handlar det om att skapa en gynnsam miljö där lärarna spelar en given nyckelroll för att väcka elevernas intresse och lust att lära. Propositionen lyfter också fram vikten av en trygg miljö i skolan. Kopplingen till den gemensamma värdegrunden som genom att den omsätts i praktiken medverkar till att skapa den trygga miljö vi eftersträvar i våra skolor görs dock inte av regeringen.
Elever vars föräldrar talar ett annat språk besitter en kunskap som är mycket viktig att slå vakt om. Tvåspråkighet är en stor fördel inte bara för eleven själv utan i längden även för samhället. Dessutom är det av stor betydelse för elevens identitetsutveckling. Det är därför av allra största vikt att dessa elever tillåts utveckla modersmålet parallellt med det svenska språket. Det bör ske under hela skoltiden.
I propositionen föreslås att vissa kommuner på försök får avskaffa den centrala timplanen och i stället enbart garantera den totala undervisningstiden. Vi ser denna försöksverksamhet som ett positivt bidrag till skolans utveckling. Det finns vissa tydliga fördelar med en verksamhet utan timplaner. Undervisningen blir mer flexibel och förutsättningarna förbättras för ett ökat elevinflytande. Målstyrningen av skolan kan också bli tydligare.
Avskaffandet av timplanen får dock inte innebära att vissa ämnen och ämnesområden får stryka på foten. Det har ofta blivit följden av att ämnen lagts i block. Utan fastställd timplan är den risken ännu större. Till exempel har farhågor uttryckts för att de praktiskt-estetiska ämnenas utrymme och utrymmet för ämnesövergripande ämnen som ANT-undervisning kan komma att begränsas. Det är därför en förutsättning att ett effektivt utvärderings- och kvalitetssäkringssystem finns på plats innan försöken inleds.
Redan i propositionen om läroplan för förskolan aviserades en översyn av skollagen. Eftersom aviseringen upprepas i denna proposition vill vi återigen framhålla vikten av att en sådan översyn sker i form av en parlamentarisk utredning.
Hösten 1998 gäller för första gången de nya intagningsreglerna till gymnasieskolan, som innebär att minst godkänt betyg i svenska alternativt svenska som andra språk, engelska och matematik krävs för allmän behörighet. Detta innebär att många elever inte kommer att få möjlighet att direkt gå vidare till gymnasiet efter grundskolan. Det är en klar brist att en stor grupp elever inte fått tillräckliga förutsättningar för att uppnå gymnasiekompetens. Samtidigt är det viktigt att kvalitetskraven upprätthålls så att inte problemen skjuts över till gymnasiet. Därför är den allmänna behörigheten viktig att upprätthålla.
Regeringens förslag att elever ges möjlighet att få behörighet om de ”på annat sätt förvärvat kunskaper likvärdiga med godkända betyg” har vi ingenting att invända mot. Det ska till exempel kunna ske genom prövning. Dessutom ska de elever i vissa fristående skolor som får studieomdöme i stället för betyg kunna få ett sådant omdöme bedömt för behörighet.
Det är fortfarande möjligt för en elev att tas in på det individuella programmet för att sedan uppnå behörighet. Den möjlighet som finns att få ett tionde år i grundskolan anser vi kristdemokrater bör utnyttjas oftare än i dag och det bör även här finnas utrymme för större flexibilitet. Somliga elever kan behöva litet längre tid än andra att uppnå godkänd nivå. Den tiden bör de få inom grundskolans ram.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilt stöd måste anpassas till varje enskild elevs individuella behov för elever med dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdegrunden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en flexibel skolstart,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fritidshemmets ansvar för social omsorg,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att oftare utnyttja ett tionde år i grundskolan.
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Ingrid Näslund (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |