I propositionen aviserar regeringen ändringar i läroplanen för det obligatoriska skolväsendet och att den nya läroplanen skall gälla även förskoleklassen samt tillämpas av fritidshemmet. Vidare redovisar regeringen planer på en försöksverksamhet i vissa kommuner med grundskola utan fastställd timplan samt en översyn av skollagstiftningen. Slutligen föreslås ändringar i kommunens skyldighet att erbjuda utbildning på nationella program i gymnasieskolan.
Riksdagen har i år beslutat att förskoleklass skall vara en skolform. Miljöpartiet avslog då förslaget med motiveringen att länkningen av förskolan och barnomsorgen till skollagen borde ske i ett sammanhang där hela 1–6-årsverksamheten beaktades. Vi varnade för risken att grundskolepedagogiken skulle få en spridning ner i åldrarna med den väg regeringen valt. Fördelarna med en sammanlänkning av förskola och grundskola borde vara att värdefulla delar av förskolepedagogiken skall komma grundskolans första årskurser till godo. Med ökat utrymme för lek och individualisering i grundskolepedagogiken som resultat.
Även om propositionen uttalar mål i denna riktning så framstår det som klart att risken för just denna skolifiering av sexårsverksamheten är mycket stor och att sexårsverksamheten i förskolan blir ett steg mot en sammanhållen tioårig grundskola. Det är angeläget att regeringen vid utformningen av läroplanen lägger mycket stor vikt vid att undvika en sådan utveckling. Miljöpartiets syn på en läroplan för förskolan inklusive förskoleklasser har utförligt redovisats i en motion med anledning av prop 1997/98:93 läroplan för förskolan.
Under denna rubrik tar regeringen upp fem delfrågor av särskild betydelse för det fortsatta arbetet med en kvalitetshöjning av skolans verksamheter.
1. Decentralisering som utvecklingsstrategi. Regeringen hänvisar till tidigare skrivningar och utredningar och sammanfattar kort kraven på tydlig ansvarsfödelning mellan kommuner och skola samt betydelsen av att förbättra lärarnas arbetsmöjligheter samtidigt som elevinflytande och föräldrarnas medverkan stärks. Detta är viktiga krav om vilka knappast råder några delade uppfattningar.
2. Ökat elevinflytande. Det kan vara väl värt att ytterligare poängtera betydelsen av individualiserad undervisning och ett ökat inflytande för den enskilda eleven på den egna undervisningssituationen. Några nyheter utöver vad som framförts i en rad tidigare propositioner i frågan finns inte i detta avsnitt.
3. Under rubriken ny lärarroll betonas kraven på lärarens kompetens utöver ämneskunskap och undervisningsskicklighet. Lärarens ökade ansvar för enskilda elevers situation kräver förmåga till aktiv analys och deltagande i elevernas problem och svårigheter. Vi vill i detta sammanhang särskilt lyfta fram det som anförs om lärarens skyldighet att vidtaga sådana åtgärder att elever med behov av särskilt stöd får sin rätt tillgodosedd.
4. Läs- och skrivsvårigheter. Regeringen behandlar detta område relativt utförligt och det kan möjligen ses som ett efterlängtat tecken på att regeringen nu avser att vidta åtgärder för att de elever som har läs- och skrivsvårigheter också får effektivt stöd i skolan. Trots att problemet länge varit väl känt har det inte kommit några åtgärdsförslag från regeringen. Man kan i många verksamheter hänvisa till att önskvärda förbättringar får vänta tills landets ekonomi har sanerats. Att stödet till barn med behov av speciellt stöd, där den största gruppen är just barn med specifika läs- och skrivsvårigheter, har fått vänta är mycket olyckligt. Detta är en skamfläck i skolpolitiken.
De ansatser som regeringen nu gör måste leda till åtgärder som snabbt omsätts i skolans verklighet och en effektiv uppföljning måste organiseras så att garantier ges för att skolan verkligen genomför uppdraget. Särskilda resurser för ändamålet bör anvisas, om inte förr så i vårpropositionen.
Beskrivningen av problematiken kring val av lämpliga åtgärder för elever med läs- och skrivsvårigheter är i stora stycken bra. Dock ser vi en slapphet i beskrivningen av problemet när det gäller behovet av diagnos och en diversifiering av adekvata åtgärder för de olika typerna och graderna av läs- och skrivsvårigheter; från relativt enkla, mindre brister till grava specifika läs- och skrivsvårigheter. Det måste betonas att om ett barn visar påfallande svårigheter med läsning och skrivning så skall personal med specialistkompetens kopplas in för en undersökning av orsakerna till svårigheterna. Orsakerna bakom en elevs läs- och skrivsvårigheter bör ägnas särskild uppmärksamhet på ett tidigt stadium. Det är viktigt att veta om orsaken är att hänföra till elevens allmänbegåvning, sociala situation, minneskapacitet, fonologiska utveckling, auditiva svårigheter, syndefekter eller annat, innan lämpliga åtgärder sätts in. För sådana bedömningar krävs fackkompetens utöver vad läraren normalt har. Psykologens, logopedens och speciallärarens kompetens bör utnyttjas på ett systematiskt och ändamålsenligt sätt. Det kräver naturligtvis att skolan har tillgång till sådana resurser. Ansvaret för att skolorna tillhandahåller sådana resurser ligger på kommunens centrala ledning, ej på den enskilda skolan. Tillgången till resurserna skall gälla alla skolor, kommunala såväl som fristående skolor.
5. Åtgärdsprogram. Regeringen gör här en bedömning att ansvaret för att åtgärdsprogram ska utarbetas för varje elev som behöver särskilda stödåtgärder ska tydliggöras i grundskoleförordningen. Regeringen föreslår att ansvaret skall läggas på rektor. Kanske har just otydligheten i ansvaret bidragit till att så många elever fortfarande går utan den hjälp som de enligt skollag och läroplan har rätt till. Det är mycket angeläget att enskilda åtgärdsprogram upprättas och att ansvaret för dessa blir tydligt. Vi tillstyrker ett sådant förslag och föreslår att detta omedelbart skrivs in i grundskoleförordningen och att skrivningarna i skollagen, som skall ses över inom en snar framtid, stärks på denna punkt.
En flexibel timplan innebär ökade möjligheter att lägga upp verksamheten på ett meningsfullare och intressantare sätt. Den ger också värdefulla möjligheter att anpassa studietiden i olika avsnitt efter elevernas olika förutsättningar och intresse. Förslaget med försök med en timplanefri skola i några kommuner är ett steg i rätt riktning och utvärderingen kan ge värdefulla erfarenheter inför ett genomförande i full skala.
De nu gällande skollagarna återspeglar inte de olika genomgripande förändringar som sker i riktning mot en helhetssyn på svenskt skolväsende. De bär också spår av en serie successiva detaljändringar och behöver få en enklare och mer sammanhållen struktur. Det vore en fördel om arbetet med utformningen sker med en parlamentariskt sammansatt referensgrupp i syfte att få en så bred politisk uppslutning kring lagstiftningen som möjligt.
Tidigare begränsades kommunens skyldighet att erbjuda utbildning till att bara gälla elever som slutfört sista årskursen i grundskolan med godkända betyg i svenska (alternativt svenska som andraspråk), engelska och matematik. Enligt förslaget utökas skyldigheten till att erbjuda plats även för elever som slutfört sista årskursen i grundskolan och på annat sätt förvärvat likvärdiga kunskaper i ovan nämnda ämnen. Ett sådant tillägg öppnar möjligheter för elever som på ett individuellt program tillägnat sig dessa kunskaper liksom för elever som gått i skolor som har studieomdöme i stället för betyg (t ex vissa Waldorfskolor). Förslaget är väl motiverat.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de grundläggande principerna i en ny läroplan för det obligatoriska skolväsendet och förskoleklassen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lärarnas skyldighet att vidta sådana åtgärder att elever med behov av särskilt stöd får sin rätt tillgodosedd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilt stöd för elever med läs- och skrivsvårigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas ansvar att tillse att skolornas behov av tillgång till specialistkompetens, t.ex. psykologer, logopeder och speciallärare, tillgodoses,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rektors ansvar för åtgärdsprogram,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk referensgrupp i anslutning till arbetet med en översyn av skollagstiftningen.
|
Gunnar Goude (mp) |
|
|
Kia Andreasson (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |