Med hänsyn till att nästan alla elever går vidare från grundskolan till gymnasieskolan föreslår Vänsterpartiet att frågan om en sammanhållen, flexibel ungdomsskola som är mer anpassad till ungdomars olika utvecklingsstadier utreds. Vi förordar en skola med några breda ingångar baserade på ett fåtal intresseområden. I utbildningen skall finnas utrymme för att både praktisera teorin och teoretisera praktiken. Vi menar också att kursplanerna bör ses över och att timplanerna på sikt bör slopas i en skola styrd av tydliga mål. Vi föreslår vidare att en modern kvalificerad eftergymnasial lärlingsutbildning inrättas som avslutas med en yrkesexamen. I samband med att vi redogör för vår uppfattning då det gäller betygen föreslår vi förutom en ny betygsutredning att utvecklingssamtalen skall vara obligatoriska även på gymnasieskolan. Vi ger också exempel på viktiga områden för forskning kring elever med koncentrationssvårigheter. Vi föreslår vidare att även gymnasieskolans skolmåltider skall vara avgiftsfria för eleverna samt att sexualundervisningens ställning stärks.
Med hänsyn till övergångsfrekvensen är gymnasieskolan numera en skola för alla. Av årskullen ungdomar går för närvarande 98 procent vidare från grundskolan till gymnasieskolan. Cirka 10 procent avbryter sina studier men en del av dem går över till alternativa utbildningar som t.ex. folkhögskolan. I realiteten har vi alltså numera en 12-årig ungdomsskola som omfattar alla ungdomar i en årskull. Om det förslag som framförs i propositionen (prop. 1997/98:6) om förskoleklass och andra skolfrågor tas av riksdagen, nämligen att sexårsverksamheten som bedrivs inom ramen för förskolan skall bilda en egen skolform under benämningen förskoleklass, så utökas tiden i det offentliga skolväsendet med ett trettonde år.
Vänsterpartiet anser att det nu är dags att dra konsekvenserna av detta och utforma en sammanhållen ungdomsskola som är mer anpassad till ungdomars olika utvecklingsstadier. Undervisningen är i dag inte anpassad till elevernas intellektuella utveckling. Begrepp som presenteras på grundskolenivå kräver många gånger en förmåga till abstrakt tänkande som många elever ännu inte kan prestera. En undersökning av Björn Andersson visar t.ex. att undervisningen i fysik i årskurserna 7–9 troligen är alltför abstrakt för mer än 50 procent av eleverna.1 Enligt Piaget är det först i 15‑16-årsåldern som ungdomar är mogna för mer abstrakta och teoretiska studier av den typ som i dag i stor utsträckning bedrivs i årskurserna 7–9. I en sammanhållen ungdomsskola skulle denna typ av studier kunna få vänta ytterligare något eller några år, medan de mer grundläggande yrkesinriktade moment som i dag ges i gymnasieskolans årskurs 1 och 2 skulle kunna erbjudas tidigare.
Redan 1980 års gymnasieutredning och framför allt den då verkande ”alternativa gymnasieutredningen” funderade i dessa banor. Gymnasieutredningen hänvisade till undersökningar som visar att ungdomars intresseinriktningar något förenklat kan grupperas i följande områden:
”Människor” ‑ sociala yrken, vårdyrken, undervisningsyrken, kultur- och informationsyrken.
”Maskiner och material” ‑ tekniska yrken.
”Papper och pengar” ‑ administrativa och ekonomiska yrken.
Utredningen föreslog därför att gymnasieskolan skulle inriktas mot tre utbildningsområden – ett socialt, ett tekniskt och ett ekonomiskt. Den alternativa gymnasieutredningen förordade att alla ungdomar skulle välja något av områdena och inom respektive område först få en praktisk och yrkesinriktad kompetens som sedan kunde byggas på antingen med en teoretiskt eller en yrkespraktiskt fördjupad kompetens. Enligt Ingela Josefson är det fel att tro ”att tankearbetet är mindre komplicerat i praktiskt än i teoretiskt arbete ... Förankringen i det konkreta arbetet utgör grunden för det abstrakta tänkandet och inte tvärtom.”2
Gränserna mellan olika yrken är på väg att suddas ut. Detta togs upp i läroplanspropositionen (prop. 1992/93:250) på följande sätt. ”Den gamla indelningen i arbetare och tjänstemän gäller inte längre på moderna arbetsplatser. I stället talar man om medarbetare och deras behov av utbildning och fortbildning. Vad framtidens arbetsmarknad behöver är personer med olika kombinationer av praktiskt yrkeskunnande, baskunskaper, kommunikativa färdigheter och kunskaper i såväl allmänna ämnen som yrkesämnen. Så kallat humankapital är numera tre till fyra gånger mer värt än det ’fysiska kapitaleti’ moderna storföretag.”
Vänsterpartiet tycker att tiden nu är mogen att utforma ungdomsskolan åt detta håll. En praktisk och yrkesorienterande start inom ett av de nämnda tre områdena skulle kunna ske redan i årskurserna 8 eller 9 och valet mellan en mer teoretisk eller yrkesinriktad fortsatt utbildning kunna ske därefter. Mer av konkret och praktiskt skolarbete sker därmed under den period då ungdomarna är mest mogna för sådant arbete och de mer teoretiska studierna skjuts upp tills man nått mognadsnivån för sådana studier. Vi föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för att utforma ett förslag till en sådan ungdomsskola för alla.
Vi menar att all utbildning skall vara arbetslivsförberedande, de allmänna utbildningsvägarna såväl som de yrkesförberedande, och att alla utbildningsvägar skall ha allmänna ämnen och ge grundläggande behörighet för högre studier. Möjligheter skall finnas för eleverna att under utbildningen ändra inriktning, från praktisk till teoretisk såväl som omvänt. Vänsterpartiet motsätter sig alltså bestämt att alternativa kurser på lägre nivåer skapas i kärnämnena, något som föreslås av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Vänsterpartiet menar att skolan måste bli mer målstyrd. På sikt bör både timplaner och kursplaner kunna avvecklas. Ansvaret inom läroplanens ram för undervisningens kvalitet bör läggas på lärarna. Eleverna är aktiva producenter av kunskap i stället för passiva konsumenter. Skolan skall utvecklas till ett lokalt centrum för lärande och skapande – öppet mot närsamhället. Lärare och elever skall själva utforma sitt gemensamma sökande efter kunskap och också gemensamt följa upp resultatet. Utvärderingen skall inte bara säkerställa att målen för undervisningen nåtts, utan också omfatta de mål som eleven tillsammans med läraren har formulerat i den individuella utvecklingsplanen.
Det viktiga är vad eleverna har för kunskaper när de lämnar en kurs, inte hur lång tid det tagit för eleven att läsa in kursen eller hur många timmars undervisning eleven fått. Det är målstyrning och inte tidsstyrning som skall gälla. För att uppnå ett gott studieresultat för flertalet elever krävs att skolorna erbjuder de elever som behöver det möjligheten till långsammare studietakt eller stödundervisning.
Om en anpassning i form av varierande studietakt skall kunna ske måste begreppet garantitid försvinna. Den garanterade tiden uppfattas ofta som den tid en kurs skall omfatta och utgör ett argument för att vissa ämnen skall ges en viss tid. Betydelsen av begreppet har nu reducerats genom att kurser värderas i poäng och inte genom den tid som anslås. Vi anser att detta systemet med gymnasiepoäng bör ses över så att det verkligen utgår från den arbetsinsats som krävs av eleverna och inte som nu från antalet undervisningstimmar. Vi vill här markera att slopandet av timplanen inte på något sätt får inkräkta på elevernas rätt till undervisning utan skall ses som ett steg mot ökad flexibilitet i systemet.
I likhet med Kommittén för gymnasieskolans utveckling föreslår vi en samordnad översyn av skolans styrdokument – skollag, läroplan och gymnasieförordning. Vi anser också att kursplanerna bör ses över så att kunskapsprogressionen genom hela ungdomsskolan blir tydlig. Kurserna bör också modifieras och anpassas till nya krav i samhället och arbetslivet. I översynen skall särskilt beaktas kursplanernas flexibilitet i förhållande till eleverna och också tydliggöra kraven på samverkan mellan lärare, mellan olika ämnen och mellan program. Översynen bör även aktualisera frågan om innebörden av läsår och terminer.
Begreppet kvalitetssäkring används sedan ett antal år inom arbetslivet. För att kunna tillämpa kvalitetssäkring måste målen för verksamheten vara mätbara och ansvar och befogenheter vara klart definierade. Kvalitetssystemet är det regelverk som skall styra arbetet. Regeringen vill nu införa en yrkesexamen på flera av de nationella programmen med yrkesinriktning på gymnasieskolan. Syftet sägs vara att kvalitetssäkra yrkesutbildningen. Vi menar att förslaget bryter mot den integrationsprincip som gäller i den nya gymnasieskolan och motverkar överbryggandet mellan de direkt yrkesförberedande programmen och övriga program. Vi tror att detta ytterligare kommer att förstärka skillnaden i status mellan de rådande två kulturerna, yrkeskulturen och den akademiska kulturen.
Även SACO/LR föreslår att en ny examen införs i gymnasieskolan. Den påminner mycket om den gamla studentexamen och skall ”erbjuda eleverna en möjlighet att avlägga en examen som verkligen innebär en kunskapsdeklaration”. Båda dessa examina skulle innebära ytterligare en skiktning av ungdomarna i dem som väljer att avlägga och de som inte väljer att avlägga examen. Valet är ”fritt” men utfallet kommer att vara starkt relaterat till social och kulturell bakgrund. Dessutom skulle förekomsten av examen och de kunskapskriterier en sådan skulle omfatta ha en starkt styrande effekt både på elevernas val och på skolans undervisning och val av arbetssätt och arbetsformer. Möjligheterna att betrakta elevernas val som en fortgående process och skolans undervisning som ett led i ett livslångt lärande blir därmed betydligt sämre.
Då det gäller den i utvecklingsplanen föreslagna nya moderna lärlingsutbildningen återstår många frågor att lösa. Vilka program skall lärlingsutbildningen finnas på? När skall en elev kunna söka lärlingsutbildning? Kommer det att utgå lärlingslön? Vem skall avgöra vilka elever som skall få lärlingsutbildning? Vilka insatser skall branschorganisationerna stå för? Skall det utgå ersättning till företagen eller inte? Vänsterpartiet ser stora risker med att redan skoltrötta elever får en komprimerad teoretisk undervisning de första åren i skolan. Vad som i stället skulle förbättra dessa elevers motivation är en varvning av teori och praktik. Om utbildningen i karaktärsämnena flyttas från skolan till arbetslivet försvåras också möjligheten till samarbete mellan kärnämneslärare och karaktärsämneslärare.
Vänsterpartiet hade hellre sett att ansträngningar gjorts i samarbete med branschorganisationerna för att utveckla den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU). En process måste påbörjas som leder till att näringslivets attityd till och ansvar för yrkesutbildningen förändras.
Vänsterpartiet anser att lärlingsutbildning bör vara eftergymnasial och ett gemensamt åtagande för arbetsliv och högskola. En sådan ett- eller tvåårig utbildning bör utmynna i någon form av examen eller certifiering. Det bör också vara möjligt att kunna få tillgodoräkna sig delar av utbildningen vid fortsatta studier vid universitet eller högskola. Avtalad lön bör utgå till lärlingen under hela utbildningstiden.
I styrdokumenten för gymnasieskolan anges tydligt att eleverna har rätt till inflytande över såväl undervisningens uppläggning och innehåll som arbetsmiljön. Under tiden i gymnasieskolan blir eleverna myndiga vilket ytterligare understryker det rimliga i ett ökat ansvar. Delaktighet och inflytande är av avgörande betydelse för elevernas möjlighet att uppleva arbetet som meningsfullt. Det är också en viktig sida av valfriheten – och då menar vi ett inflytande som betonar ansvaret för det egna lärandet och inte enbart de formella beslutsformerna. Elevinflytande får inte ses som ett extra påhäng på undervisningen utan bör vara en del av skolans didaktik. Det är en fråga om val av form och innehåll och gör elevernas medverkan i planeringen av undervisningen till en självklarhet.
Vänsterpartiet föreslår i likhet med Kommittén för gymnasieskolans utveckling att varje skola i sin årliga redovisning till kommunen skall rapportera hur elevernas inflytande på planering av undervisningen har utvecklats och också ge exempel på vilka elevaktiva arbetsformer som använts.
Vi föreslår att ett diskussionsmaterial om elevinflytande i linje med det norska ”Veiviseren” tas fram, där man beskriver vad läroplan och kursplaner är och också behandlar vad det innebär att ta eget ansvar för sitt lärande.
Eftersom kunskap inte kan mätas på ett objektivt sätt faller grundvalen för alla former av en graderad betygsskala. Betygssättningen bidrar till ett klimat präglat av konkurrens i stället för samarbete och också till en negativ självuppfattning hos vissa elever. Det finns ett klart samband mellan dåliga betyg och ett destruktivt elevbeteende. Betyg ger inte heller någon bra prognos för lämplighet och förutsättningar för fortsatta högre studier.
Genom olika undersökningar av bl.a. Skolverket vet vi att betygen också har en styrande effekt på valet av arbetssätt och arbetsformer i skolan. Elevernas arbete påverkas av betygssättningen på ett sätt som ibland direkt strider mot vissa av undervisningens mål. Arbetssätt som gynnar ytinlärning prioriteras i stället för sådana som stimulerar till ett aktivt och kritiskt förhållningssätt. Vi menar att ett intyg på genomförd utbildning i gymnasieskolan efter det att eleven uppnått läroplanernas och kursplanernas kunskapsmål är fullt tillräckligt. Vänsterpartiet föreslår därför att en utredning tillsätts som har till uppdrag att undersöka hur en ”betygsfri skola” skall kunna förverkligas.
I vår vision av skolan sätter eleven tillsammans med läraren upp egna mål inom ramen för läroplanen, mål som har karaktären av individuell utvecklingsplan (ett slags inlärningskontrakt). Det är lärarens och elevens ansvar att gemensamt följa upp de uppnådda studieresultaten. Denna ömsesidiga återkoppling sker bäst genom utvecklingssamtal. Enligt Skolverkets rapport nr 85 leder brister i lärarnas och rektors tolkning av elevernas ”nödsignaler” till onödiga studieavbrott och till att eleverna ibland lämnar ämnet eller gymnasieskolan helt och hållet. Vår uppfattning är att ett införande av utvecklingssamtal skulle minska antalet onödiga studieavbrott. Vänsterpartiet anser att utvecklingssamtal skall vara ett obligatoriskt inslag även i gymnasieskolan.
Vänsterpartiet menar att det är nödvändigt att jämställdhet behandlas som en kunskapsfråga. Lärare och annan personal måste fortbildas så att var och en blir medveten om sitt sätt att bemöta flickor och pojkar. Lärarna måste vara goda förebilder i fråga om hur de behandlar elever, kollegor och andra. Skolverket bör få ett särskilt uppdrag att stimulera utvecklingen av jämställdhet i skolan och på arbetsplatser där skolan förlägger en del av utbildningen. Gymnasieskolan bör i sina kontakter med arbetslivets företrädare aktivt försöka påverka en mycket könskonservativ inställning i många branscher. Ett sätt att minska antalet könsbundna val är att bygga nya utbildningar som kan tilltala båda könen. Förslaget i regeringens utvecklingsplan om ett teknikprogram kan utgöra ett sådant exempel. Det finns stora möjligheter att planera det så att det attraherar sökande från båda könen. Exempel på lyckade försök med utarbetande av utbildningar på detta sätt finns bland annat vid Linköpings universitet.
Behovet av specialpedagogisk kompetens finns även inom gymnasieskolan. Andelen elever med behov av särskilt stöd har ökat. Gymnasielärarna har dock sällan fått några specialpedagogiska kunskaper under sin utbildning. Tyvärr finns det också mycket få studier som belyser gymnasieelevers läs-, skriv-, och matematiksvårigheter. Inte heller har svårigheter som är relaterade till koncentrationen eller beteendet kartlagts nämnvärt. Vänsterpartiet anser att detta är viktiga områden för vidare forskning kring utsatta elever. Vi menar också att specialpedagogik måste bli ett viktigt inslag i en reviderad gymnasielärarutbildning.
Studier som särskilt berör elever med koncentrationssvårigheter visar betydelsen av att klassen inte är alltför stor. Det är betydelsefullt att hänsyn tas till detta när utbildningen organiseras. Elever med koncentrationssvårigheter kan ofta uppträda oroligt. Dessa symtom ökar i omfattning och kan uppfattas som tecken på att en ny typ av ”ohälsa”. Problemen ökar i omfattning på grund av sociala faktorer som accentueras av den rådande segregationen i samhället.
Vi tror att elever med koncentrationssvårigheter orsakade av socio-emotionella eller sociala faktorer blir annorlunda bemötta och får mindre stöd och resurstilldelning än de elever vars koncentrationsstörningar utretts och där diagnosen visar ett MBD- eller DAMP-symtom. Vi behöver kunskap om vilka kvaliteter i verksamheten som har en positiv inverkan på elever med koncentrationssvårigheter och hur specialpedagogisk kompetensen kan användas för samma syfte.
I dag finns ingen samlad kunskap om varför elever placeras i särskilda undervisningsgrupper och skoldaghem, får anpassad studiegång eller förlängd prao. Det finns inte heller någon översikt över antalet skoldaghem eller uppgifter om vilka elever som placeras i specialskolor, terapiskolor eller skoldaghem. De få studier som finns visar dock att eleverna och även deras föräldrar mycket sällan får vara med och bestämma om vilka åtgärder som skall vidtas. Vänsterpartiet anser att en kartläggning och beskrivning av konsekvenserna av boendesegregationen i samhället behövs. Forskning på området behöver initieras.
Skolledarna befinner sig i en högrisksituation. Många krav fokuseras på rektor. Risken för utbrändhet är stor. Inom Vänsterpartiet är vi oroade över skolledarnas ökade administrativa arbetsbelastning. Vi menar att en av skolledarens viktigaste uppgifter är att leda och stödja pedagogiskt utvecklingsarbete och motivera till samverkan mellan olika grupper. Diskussion och stöd från andra i ledningsgrupper, delegation av ansvar och befogenheter och lagarbete bland lärarna är några inslag som bättre skulle svara mot en ny skolledarroll. För att klara de högt ställd kraven på ledarskap behöver rektorerna fortbildning och återkommande handledning. Den statliga rektorsutbildningen bör vara öppen inte enbart för nyanställda utan även för rektorer som är anställda sedan tidigare.
Regeringen föreslår (prop. 1997/98:6) att elever i grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan skall erbjudas avgiftsfria skolmåltider. Inom Vänsterpartiet är vi glada över att regeringen nu tillmötesgår ett av våra krav. Men med hänsyn till den höga övergångsfrekvensen till gymnasieskolan och till vårt tidigare resonemang om en ungdomsskola för alla anser vi att motsvarande skyldighet skall gälla även gymnasieskolorna.
Datorn som resurs bör vara väl integrerad i skolans dagliga verksamhet. För att detta skall bli möjligt måste kommunerna utveckla en strategi som gör att datorer och programvara kan användas optimalt. Alla lärare måste ges grundläggande utbildning i datoranvändning. Datorkunnandet är en viktig jämlikhets- och jämställdhetsfråga. Det är skolans uppgift att utjämna skillnader som har sin grund i klasstillhörighet eller kön. En utökad användning av datorer för kunskaps- och informationssökning för med sig krav på utbildning och träning i källkritik.
Sexualitet, kärlek och relationer tillhör livets stora, viktiga frågor. Trots ämnets betydelse för alla människor så har inte sexualundervisningen ett självklart innehåll och utrymme i skolan. För gymnasieskolan finns inget alls angivet i kursplanerna om sexualundervisning. Det är rektor som tilldelats ansvaret för att eleverna får sexualundervisning. Skillnaderna då det gäller omfattningen av sexualundervisningen är också stora i gymnasieskolan. Ett projekt som genomfördes av Landstinget förebygger aids i Stockholms län under åren 1990 och 1991 och som riktade sig till samtliga gymnasieskolor i Stockholms län visade att tiden som avsattes till sexualundervisning varierade mellan 2 och 20 timmar per läsår. Samtliga skolor bedrev dock någon form av sexualundervisning. Enligt RFSU har sexualundervisningen i gymnasieskolan minskat under de senaste åren. Bl.a. har det visat sig att elever på det individuella programmet inte får någon undervisning alls. Gymnasieskolor som använder timmar för det lokala tillvalet till sexualundervisning rapporterar dock goda resultat. Ett exempel är Rudbecksskolan i Sollentuna som använder 30 klocktimmar till ämnet ”levnadslära” vari sex- och samlevnadsundervisning ingår. I levnadsläran deltar skolans hälsopersonal och lärare från skilda områden.
Eftersom gymnasieskolan är kursutformad kan inte sexualundervisning som i grundskolan läggas in under vissa ämnen. Sexualundervisningen berör många olika aspekter av mänskligt liv och bör därför inte brytas ut och behandlas summariskt under några timmar per termin, utan skall integreras med övriga ämnen. Vänsterpartiet föreslår därför att kursplanerna på a-nivå i kärnämnen med undantag för matematik och engelska skall uppta ”levnadslära”. Ämnet bör belysas utifrån ett psykologiskt, socialt och etiskt perspektiv och utgå från elevernas frågor och tankar om relationer och om sexualitet.
Vi menar att vuxna i dessa sammanhang måste vederlägga och diskutera porrtidningarnas syn på kvinnan som objekt. Den synen har nämligen med stor sannolikhet inspirerat det ökande antalet tonårsvåldtäkter utförda av jämnåriga pojkar. I ämnet bild kan eleverna genom modern bildanalys själva lära sig att kritiskt granska uppbyggnaden av pornografiska bilder och skaffa sig en egen uppfattning om vad som skiljer en sådan bild från en erotisk bild. Att belysa olika religioners sexualuppfattning och samlevnadsregler är viktigt för förståelsen av andra kulturer. På gymnasieskolan tillkommer också ämnet psykologi där människans förhållande till sin egen och andras sexualitet ingår som en viktig del. Genom alla ämnen skall löpa en tråd av förståelse och respekt for kvinnan som subjekt och för homosexuellas rätt att bejaka sin sexualitet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om en sammanhållen och flexibel ungdomsskola,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning som gör en samordnad översyn av gymnasieskolans styrdokument,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eftergymnasial lärlingsutbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om årlig redovisning av elevinflytande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskussionsmaterial med ”Veiviseren” som förebild,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om betyg enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriska utvecklingssamtal i gymnasieskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om specialpedagogisk kompetens i gymnasieskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om elever med koncentrationssvårigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kunskapsluckor beträffande åtgärder för vissa elever,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den statliga rektorsutbildningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett införande av ämnet ”levnadslära” i kursplanen på a-nivå i kärnämnen med undantag för matematik och engelska.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Britt-Marie Danestig (v) |
| [1] | Science Teaching and the development of thinking |
| [2] | Höj ribban! Lärarkompetens för yrkesutbildning (SOU 1994:101, bilaga 3) |