Skriva är silver, men tala är guld. Det är kanske idag en korrektare version av ordspråket. Många delar nog uppfattningen att man måste träna sitt skrivande. I skolan överöses man redan vid ringa ålder med diverse skrivuppgifter, avsedda för att förbättra de skriftliga färdigheterna. För att lära sig skriva måste man ägna tid åt att analysera olika skriftspråk, öva struktur och disposition, utöka sin vokabulär mm. Man måste helt enkelt skaffa sig verktygen för att behärska det skriftliga hantverket.
Den självklara insikten att skrivande kräver tid och övning motsvaras underligt nog inte alls av en liknande insikt rörande det muntliga hantverket. Här tycks det härska en föreställning om att ”tala är väl inget man pluggar, tala kan väl alla”. Likväl kan ingen blunda inför det faktum att det i alla grupper alltid finns några människor som känner stort obehag varje gång de måste tala inför grupp. Människor för vilka varje form av muntlig framställning är förknippad med stor ångest och oro. Till problematiken hör att man idag svårligen kan undvika situationer där man tvingas tala inför människor. Redan som småbarn i skolan förväntas man kunna stå inför klassen och hålla föredrag om ”risodlingarna i Asien”. I skolan, på universitetet och på arbetet är det numera vanligt att man inför en församling måste göra ett referat, en redovisning, hålla en presentation eller uttala sin personliga åsikt.
Vi står alltså inför två realiteter: dels att alla i dagens samhälle vid återkommande tillfällen måste/bör tala inför ett kollektiv och dels att det existerar många människor som lider oerhört av detta. Något man lider av försöker man i möjligaste mån att undvika, men det är i detta fall nästan inte möjligt och ju alls inte önskvärt. De flesta skulle ju säkert vilja delta, men bakbinds p.g.a. sin nervositet och fruktan. Det rör sig alltså om ett sjusärdeles handikapp. Människor med värdefulla tankar och kunskaper blir fångar i sin egen rädsla och hindras ifrån att dela med sig av sina erfarenheter. De bär på ”innehåll”, men saknar verktyg att visa detta för andra.
Vi börjar nu närma oss brännpunkten, nämligen: att tala är lika mycket hantverk som att skriva. På samma sätt som man lär sig skriva, kan man lära sig tala.
Talandets hantverk kan nästan sägas vara mer omfattande, då det både innefattar själva de uttalade orden och hela situationen, av att stå inför gruppen och tala. Att hålla ett bra föredrag eller göra ett övertygande inlägg i en diskussion är varken magi eller hokus-pokus. Det som i bästa fall kan bli resultatet, nämligen att du ”trollbinder” dina åhörare är en serie högst konkreta delar. Det handlar om att göra en bra disposition, om att använda rösten rätt, om att skickligt lägga in poänger, om att stå, gå, gestikulera, pausera och om att utstråla självkänsla och säkerhet.
Som med allt här i livet kan man träna sig i detta. Man kan också lära sig en del knep om hur man bemästrar sin nervositet. Övning ger färdighet brukar det heta. Även om inte alla kan bli retoriska mästare, lika lite som alla kan bli lysande skribenter, kan alla öva upp sina färdigheter. Det handlar inte om att skola medborgare till skickliga demagoger, utan om att ge instrument för att i möjligaste mån slippa ångesten inför talandet.
I grunden är detta en maktfråga. Vi är alla bekanta med fenomenet att det i en grupp ofta är en liten ”klick” som pratar. Dessa personer har ofta i hemmet eller på annan plats fått öva sitt talande och brukar det sedan med stor självklarhet och säkerhet.
Vad vi ser är en form av segregation: de som talar och de som tiger. Att det både finns en klass- och en könsaspekt av detta torde vara ett faktum. Den talande eliten är ofta män ifrån de högre samhällsskikten. Kvinnor tiger i församlingen och i de lägre samhällsskikten saknas ofta vanan och traditionen att artikulera sig muntligt inför grupp.
I grunden är detta också en demokratifråga. Är det acceptabelt att låta rädsla stänga ute en stor grupp människor från debatter och olika framträdanden? Arbetet med att förverkliga jämlikhet och demokrati handlar om att eliminera alla bojor och handikapp. Har vi inte här en möjlighet att i grunden rubba maktobalanser i samhället?
Den bästa platsen för att träna och avdramatisera talandet är i skolan. Det är den institution som ska försöka rusta eleverna någorlunda jämlikt inför livets prövningar. Genom att också lägga ansvaret på skolan sänder samhället ut tydliga signaler om hur stor vikt som fästes vid detta.
Placeringarna i metalligan ser annorlunda ut idag. Tigandet är inte guld värt, det har hamnat långt ner på rankinglistan. Guldmedaljen tillfaller den som talar. Med skrivandet som god tvåa är talet idag kanske det viktigaste medlet att hävda sig i samhället.
Skolan bör redan från första klass, som en starkt poängterad del i ämnet svenska eller motsvarande block, införa momentet retorik. Där ska man kontinuerligt tränas i att tala och muntligen uttrycka sig i eller inför en grupp.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om retorik.
|
Sven-Åke Nygårds (s) |