Vi kristdemokrater ser skolan som en framtidsinvestering både för de enskilda medborgarna och för samhället i stort. Vi anser att det är samhällets skyldighet att ge alla en likvärdig möjlighet att utvecklas efter sina anlag, intressen och önskemål. I ekonomiskt kärva tider måste skolan ses i detta perspektiv och inte endast som en statisk budgetpost. För att kunna fullfölja sin uppgift enligt de mål och riktlinjer som lagts fast av regering och riksdag måste skolan få tillräckliga resurser. Det är kommunernas ansvar att se till att de obligatoriska områdena, varav skolan är ett, prioriteras framför icke-obligatoriska uppgifter när medlen är knappa. Statens ansvar är att i enlighet med finansieringsprincipen se till att de uppgifter som den ålägger kommunerna åtföljs av ekonomiska resurser som svarar mot kostnaderna. Under de senaste åren har varken kommunerna eller staten levt upp till sina åtaganden. Det har lett till att skolorna tvingats göra kraftiga nedskärningar. Genomsnittskostnaden för undervisning räknat per elev har minskat med 17 % i fasta priser under perioden 1991–1995. Lärare och övrig personal har sagts upp vilket lett till att lärarna fått ta ansvar för allt större undervisningsgrupper. Samtidigt har antalet elever med stora behov av extraresurser, både när det gäller själva undervisningen och när det gäller sociala behov, ökat kraftigt. Alltför många skolor har idag en standard som inte kan anses tillräcklig för att de mål och riktlinjer som finns i läroplanen ska uppnås. För oss kristdemokrater är det en helt oacceptabel situation. Vi har under flera år anslagit mer pengar till kommunerna i våra budgetförslag, bland annat för att förbättra situationen inom skolan. De har regelmässigt avslagits. I årets budgetproposition föreslår regeringen äntligen en ökning av statsbidragen med 4 miljarder för nästa år. Det är en liten återbetalning av de många miljarder som dragits in från kommunerna under denna regeringsperiod. I Kristdemokraternas ekonomiska motion anslås medel utöver detta till kommunerna.
En stor majoritet av alla barn och ungdomar tillbringar minst tolv år i skolan. Grundskolan är en obligatorisk verksamhet. Varje barn har både rättighet och skyldighet att ta del av undervisningen där. Målsättningen är att alla under grundskoletiden ska få de grundläggande färdigheter som krävs för att orientera sig i ett alltmer komplicerat samhälle. Varje elev som lämnar grundskolan förväntas vidare ha tillräckliga kunskaper för att kunna tillägna sig studier på gymnasienivå. Vi vet att dessa mål inte uppfylls idag. Enligt Kunskapslyftskommittén lämnar varje år 20 000 elever grundskolan utan att nå upp till grundskolenivå i läsförståelse. Långt fler klarar inte kraven i gymnasieskolan. Det individuella programmet, som är avsett för dem som inte klarar något av de nationella programmen, är i dag det tredje största. Om det överhuvudtaget ska vara möjligt att klara målsättningen att alla elever ska uppnå de mål som fastställts i läroplaner och kursplaner krävs en bred satsning på kvalitetshöjning i grundskolan.
Riksdagen har på förslag av regeringen beslutat genomföra en utbildningssatsning under fem år framöver. Den har som huvudsyfte att ge vuxna med dåliga baskunskaper möjlighet till vidareutbildning och kompetensutveckling. Samtidigt är det ett sätt att minska den öppna arbetslösheten. Risken är att denna satsning blir ett slag i luften om inte samtidigt en kvalitetsutveckling genomförs som leder till att målen kan uppfyllas inom grundskolan. Om nya stora grupper varje läsår lämnar grundskolan med otillräckliga baskunskaper blir arbetet med att täppa till de hålen det som kommer att sluka alla resurser i framtiden. Resurser som i stället borde gå till kompetensutveckling och livslångt lärande som bygger på att en överväldigande majoritet fått nödvändiga baskunskaper redan i grundskolan.
En rättvis resursfördelning innebär inte att alla får lika mycket. Det innebär att behoven får styra tilldelningen. Vi förordar ett system som ger alla skolor en tillräcklig basresurs per elev, lika stor för alla elever, och en tilläggsresurs som varierar med de enskilda elevernas särskilda behov av hjälp och stöd. Bidrag till lokalkostnader och andra kringkostnader bör anpassas efter den enskilda skolans faktiska kostnader.
Målet är att varje elev ska få möjligheter att utveckla sin särskilda begåvning och sina särskilda intressen. Det kräver att lärarna särskilt uppmärksammar både elever med speciella inlärningsproblem och elever med snabb uppfattningsförmåga så att var och en får uppgifter som stimulerar deras utveckling både kunskapsmässigt och personlighetsmässigt. Det är i grundskolan som arbetet måste börja för att förbättra rekryteringen av studerande från hem med svag studietradition till högskolan. Om motivationen väcks hos eleven, och föräldrarnas engagemang tydligt efterfrågas skapas de bästa förutsättningar för att minska den sociala snedrekryteringen. Om lärarna ska klara den individualisering som krävs får inte undervisningsgrupperna bli för stora. Tid är en viktig kvalitetsfråga. Idag genomförs stora omorganiseringar som skall leda till att indelningen i klasser försvinner. I stället skall ett lärarlag ha ansvar för en viss grupp elever och indela dem i olika stora grupper utifrån vilken typ av arbete som skall utföras. Inriktningen är god men på många håll är organisationsförändringarna än så länge en pappersprodukt medan klasserna i den gamla formen utökats kraftigt. Resurser behöver därför avsättas så att den grupp som varje lärare i praktiken ansvarar för inte överstiger tjugofem elever.
All utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att förmedla ett kulturarv från en generation till nästa. I alla tider har samhällen och stater grundat sin existens och sin verksamhet på etiska värderingar och normer. Varje kultur har också strävat efter att föra över dessa värderingar och normer till kommande generationer. Att tillsammans med föräldrarna föra vårt svenska kulturarv vidare till våra barn och ungdomar är en av förskolans och skolans viktigaste uppgifter. I det ingår historia och tradition, religion och livsåskådning, språk, etiska och moraliska normer. Kulturarvet är inte statiskt. Det är tvärtom mångskiftande och berikas ständigt genom nya upplevelser och erfarenheter och genom kontakter med och inflytande från människor från andra länder och kulturer. Nya idéer och ny kunskap tillförs ständigt och ny teknik utnyttjas.
Skolan skall inte vara värdeneutral. Det är varken möjligt eller önskvärt. Skolverksamheten skall vila på demokratiska grundprinciper och demokratin är inte värdeneutral. Den förutsätter och vilar på allmängiltiga etiska värden. Det är därför naturligt och logiskt att läroplanerna efter reformarbetet under den föregående regeringsperioden klart uttalar att den kristna etiken som vårt land av tradition bygger på skall vara den värdegrund som skolan vilar på. Det innebär att värden som människolivets okränkbarhet, frihet för den enskilde individen, solidaritet med svaga och utsatta, jämställdhet mellan kvinnor och män och alla människors lika värde skall levas ut och förmedlas i skolan. En viktig förutsättning för att kunna respektera andras åsikter och kulturyttringar är att den egna identiteten är stark.
Om etiska normer ska accepteras av eleverna på ett naturligt sätt fordras att lärare och övrig skolpersonal själva följer samma normer i det vardagliga skolarbetet. Barn gör inte som vi säger utan som vi gör. Värdegrunden måste helt enkelt omsättas i praktiken i det dagliga arbetet. Alla vuxna i skolan måste vara förebilder. En kombination av medmänsklighet och tydlig gränssättning bidrar till att skapa en lugn och harmonisk arbetsmiljö. Särskilt viktigt är att tendenser till våld, mobbning , kränkande tillmälen och uttryck för främlingsfientlighet och rasism observeras och motverkas med konsekvens och tydlighet på ett tidigt stadium. Detta är en grundläggande förutsättning för att inlärningen ska fungera på ett bra sätt.
Vänlighet, hjälpsamhet, omtanke om andra och betydelsen av hur man talar till varandra måste lyftas fram liksom vikten och värdet av ärlighet, hederlighet och pålitlighet. Eleverna måste få lära sig att man ska stå för vad man gör och att man ska behandla andra som man själv önskar bli behandlad. Respekt för lag och rätt och förståelse för vad ett rättssamhälle är och vad det kräver av medborgarna bör uppmärksammas tidigt. Tillsammans med föräldrarna bör lärarna och den övriga personalen komma överens om hur den etiska fostran ska utformas.
Det bör ställas tydliga krav på att detta ska ingå i skolplanerna. Vid varje skola skall också finnas tydliga handlingsplaner för att förhindra mobbning och annan kränkande behandling. Dessa skall regelbundet följas upp och utvärderas. Särskilda åtgärdsprogram för att intensifiera jämställdhetsarbetet skall också finnas vid varje skola.
Det utvecklingsarbete som bedrivs av Skolverket om hur läroplanens beskrivning av skolans värdegrund kan omsättas i praktiken bör utvärderas och följas noga. Skolverket bör med utgångspunkt från detta arbete få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för och förmedla goda exempel när det gäller hur arbetet med att utveckla värdegrunden kan bedrivas vid den enskilda skolan. I den kompetensutveckling för lärarutbildare som tidigare aviserats bör frågor om hur värdegrunden kan omsättas i praktiken vara en viktig del. Likaså förutsätter vi att den kommitté som för närvarande utreder formerna för en ny lärarutbildning kommer med förslag som ger blivande lärare goda möjligheter att arbeta aktivt med värdegrundsfrågor och etiska riktlinjer. Även forskning när det gäller etiska frågor inom skolans värld behöver utvecklas.
Omsorgen om elever och alla som arbetar i skolan visar sig också genom en hälsosam och tilltalande fysisk arbetsmiljö. En nedsliten, osund, nedklottrad och ostädad skola ger helt fel signaler och inbjuder varken till arbete eller ansvarstagande. På många håll behöver skolbyggnader restaureras och hela skolmiljön förbättras avsevärt. Det gäller inte minst åtgärder i ventilationssystemen och problem med värme/kyla. Även problem med fukt och mögel är vanliga. Det påverkar inte bara barnens fysiska hälsa utan också deras psykiska tillstånd. Allergiproblem hos barn och ungdomar kan ofta härledas till att de vistas i undermåliga lokaler. Trots kommunernas kärva ekonomiska läge är åtgärder för att rätta till dessa missförhållanden något som måste ha hög prioritet. Därför bör de ROT-bidrag som kommunerna får del av i första hand användas till allergisanering av lokaler där barn och ungdomar vistas dagligen. Städrutinerna måste utformas så att även allergikänsliga barn kan vistas i lokalerna utan att deras besvär förvärras.
Skolgården och den närmaste omgivningen runt många skolor har fortfarande stora brister. De idéer som kommit fram under projektarbetet Skolans uterum, ett arbete som fått stöd av bl a allmänna arvsfonden, bör spridas i bred omfattning. Med ganska små medel kombinerat med frivilligt arbete av föräldrar och andra vuxna har det visat sig möjligt att förändra skolgårdar till trivsamma miljöer som går att använda i undervisningen men självklart också för lek och avkoppling. Om elever och personal ska ta ansvar och känna stolthet för sin skola förutsätter det att den fysiska miljön är i gott skick.
En fast hand, ett varmt hjärta och en vilja att locka fram det bästa hos varje elev är kännetecknande för en bra lärare. Läraryrket är ett yrke som handlar om människors utveckling som en av uppgifterna. Eleverna står i beroendeställning till lärarna både när det gäller hur de blir bemötta och när det gäller innehållet i undervisningen. Det klimat läraren eller arbetslaget skapar, den etik läraren medvetet eller omedvetet förmedlar påverkar en hel generations etiska förhållningssätt. Att synen på lärarna behöver uppvärderas är tydligt, inte minst ur det perspektivet. Den vikt samhället lägger vid att få kompetenta och engagerade lärare borde också visa sig lönemässigt.
Lärarrollen förändras ständigt. För att de mål som idag uttrycks i läroplaner och kursplaner ska kunna förverkligas krävs delvis andra yrkeskunskaper än tidigare. För att vara en bra lärare räcker det inte att vara en god pedagog. Skolan, och ytterst lärarna, får ta ett allt större ansvar för elever med mer eller mindre utpräglade problem av social karaktär. Bristande arbetsro, oordning, koncentrationssvårigheter och psykisk instabilitet bland eleverna är på många håll en del av skolans vardag. Inte minst sådana faktorer gör arbetet som lärare svårt. Nyutbildade lärare lämnas alltför ofta att på egen hand klara av ett arbete som de varken är förberedda på eller utbildade för. Ny teknik och nya arbetsformer utvecklas också ständigt.
Vi anser att ett mentorsystem bör utvecklas där nyutexaminerade lärare får tillgång till en erfaren mentor under sitt första år. Eventuellt skulle det första året kunna betraktas som AT-tjänstgöringen för läkare.
Rent praktiska åtgärder behöver också genomföras för att ge lärarna en bättre arbetssituation. Varje lärare måste till exempel ha en egen arbetsplats med tillgång till telefon och dator. Det är en förutsättning för att de ska kunna utföra sitt arbete på det sätt som avtalen reglerar. Att många lärare idag förväntas utföra en stor del av sitt arbete utan tillgång till en fungerande arbetsplats är oacceptabelt.
På många skolor äger en utveckling och ett positivt nytänkande rum. Det borde oftare tas tillvara och användas som utgångspunkt i lärarutbildningen. Idag är många före detta lärare själva lärarutbildare medan kontakten med skolans värld som den ser ut idag ofta är alltför klen. Det har fått till resultat att glappet mellan lärarutbildningen och utvecklingen inom skolan ökat och att de framsteg som görs på många håll inte får tillräcklig uppmärksamhet och spridning. Om vi skall få den kvalitetsförbättring och kompetenshöjning som är nödvändig i skolan, måste lärare och skolledare inspireras att gå i spetsen för förnyelse och pedagogisk utveckling. Det är de som i kraft av sin professionalism och erfarenhet bäst kan driva utvecklingen framåt. Idag kommer direktiven ofta uppifrån och utgår från den för tillfället rådande undervisningstrenden. Lärarnas frihet att tillsammans med sina kolleger komma fram till hur de fastlagda målen bäst uppnås måste värnas. Det finns inte en enda väg att nå målet. Individuella förutsättningar och intresseinriktningar måste kunna få genomslag. Mångfald är en tillgång inte en begränsning. Samtidigt måste lärarrollen uppvärderas och sättas i fokus på ett helt nytt sätt. Det behövs också stimulans i form av tjänster med speciellt pedagogiskt ledar- och utvecklingsansvar. Vi ser positivt på att hela lärarutbildningen och lärarfortbildningen nu är föremål för utredning och omprövning.
Skolledarens roll när det gäller att entusiasmera, skapa sammanhållning och ett positivt skolklimat kan inte nog värderas. Skolledarna slits idag mellan rollen som administrativ chef och ansvaret för den pedagogiska utvecklingen. Samtidigt är det skolledaren som blir måltavla när nedskärningarna på skolans område kritiseras. Inte minst sparbetingen har lett till stress och frustration hos många skolledare som ser alla otillfredsställda behov varje dag. Det måste skapas förutsättningar för skolledaren att vara just ledare och inspiratör och inte i första hand administratör och ekonomisk förvaltare.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnens vård och uppfostran. Skolan är ett stöd och ett komplement till föräldrarnas insatser. Det är en uppfattning som ansluter väl till FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, som Sverige har ställt sig bakom. Där sägs bl.a. att rätten att välja den undervisning som ska ges åt barnen i främsta rummet tillkommer deras föräldrar. Uppfattningen ansluter också till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna, som sedan 1994 är svensk lag.
Den försöksverksamhet som inletts och som ger skolor möjlighet att inrätta styrelser med föräldramajoritet går i linje med vad vi kristdemokrater länge krävt. Nämligen att föräldrarnas rätt till information och medinflytande i skolan behöver stärkas. Det är också ett sätt att öppna skolan mot det omgivande samhället samtidigt som föräldrarnas intressen, kunskap och kapacitet tas tillvara i beslut som rör skolans och därmed de egna barnens vardag. Utvärderingen av försöksverksamheten bör bland annat inriktas på om spridningen bland föräldrarna som deltar i råden motsvarar spridningen bland eleverna vad gäller socioekonomiska förhållanden. Vi anser också att det under försöksverksamheten borde vara möjligt att välja in företrädare för lokala myndigheter och organisationer samt lokalt näringsliv i skolråden. Detta för att ytterligare förstärka inriktningen mot skolan som en del av det omgivande samhället.
De föräldrar som engagerar sig i ett skolråd är ändå en försvinnande liten del av alla föräldrar. Om kvalitetsarbetet skall bli framgångsrikt krävs att alla föräldrar engagerar sig i det egna barnets utveckling.
Varje förälder, oavsett bakgrund och erfarenheter från sin egen skoltid, måste inse sin betydelse för det egna barnets framsteg och utveckling i skolan. Det handlar inte i första hand om kunskaper utan om intresse för hur det går för barnet. Forskning visar ett klart samband mellan föräldraengagemang och barnens resultat i skolan.
Utvecklingssamtalen är ett viktigt område när det gäller att utveckla samarbetet mellan föräldrarna och skolan. Tanken är att eleven, föräldrarna och lärarna tillsammans skall göra upp en utvecklingsplan som omfattar både elevens kunskapsutveckling och sociala kompetens. Den skall följas upp regelbundet och alla har ansvar för att den fullföljs. Till skillnad från regeringen anser vi att det är viktigt att utvecklingsplanen och utvecklingssamtalen dokumenteras skriftligt. Det är en förutsättning för att uppföljningen skall kunna fungera bra.
Eleverna i grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen har lagfäst rätt till inflytande över hur deras utbildning utformas. I grundskolan ska inflytandets omfattning och utformning anpassas efter elevernas ålder och mognad. På lågstadiet kan det göras genom att eleverna får ansvar för olika moment i klassrummet. På högre stadier kan medinflytandet sedan successivt öka till att omfatta undervisningens uppläggning, schemaläggning och liknande. Utformningen av elevinflytandet ska bestämmas lokalt. Tyvärr går utvecklingen på detta område alltför långsamt på många håll.
Att ge eleverna inflytande och ansvar är det bästa sättet att utveckla deras känsla för demokratiska beslutsformer och förmåga till ansvarstagande för gemensamma samhällsangelägenheter. Skolledare, lärare och övrig personal måste mer än hittills ge eleverna möjlighet att utöva sina rättigheter och att öva sig i demokratiskt beslutsfattande. Eleverna måste få känna att deras medinflytande är reellt och därmed meningsfullt. Hur arbetet med att stärka elevinflytandet läggs upp bör framgå av kommunens skolplan och i arbetsplanen för respektive skola. Utvecklingen skall följas upp regelbundet.
En viktig målsättning i skolans demokratiska fostran är jämställdhet mellan kvinnor och män. Precis som i hemmet påverkas barnen och ungdomarna av hur könsrollerna mellan de vuxna i skolan ser ut. Att lärarna på de lägre stadierna oftast är kvinnor, att personalen i skolmatsalen består enbart av kvinnor medan den enda mannen vid skolan kanske är vaktmästaren ger eleverna en bild av könsrollsfördelningen i samhället som präglar dem som vuxna. Att långsiktigt påverka könsfördelningen inom de yrkeskategorier som finns representerade i skolan är därför grundläggande. Tyvärr har arbete med barn låg status i vårt samhälle vilket är en av förklaringarna till den sneda könsfördelningen. Det krävs en attitydpåverkan som uppvärderar arbete med barn alltifrån omsorgen under den allra första tiden till grundskoleperiodens slut.
Flickors och pojkars olika sätt att uttrycka sig, både verbalt och med kroppsspråk, måste också uppmärksammas mer, inte minst i lärarutbildningen. Många undersökningar visar att pojkar tar betydligt mer plats i klassrumssituationen vilket ger flickorna ett sämre utgångsläge från början. Samtidigt missgynnas pojkarna av att de har så få manliga förebilder i skolan. Att skapa medvetenhet om hur situationen ser ut och hur den aktivt kan påverkas är en viktig uppgift som måste prioriteras och tydliggöras i lärarutbildningen, i skolplaner och i jämställdhetsprogram vid de enskilda skolorna.
I rapporten Vi är alla olika, Ds 1994:98, från arbetsgruppen Kvinnligt och manligt i skolan finns förslag på en rad insatser och åtgärder för att öka jämställdheten i skolan. Många av dessa bör kunna omsättas utan ytterligare utredningar.
Den nya informationstekniken, som till stor del är baserad på datoranvändning, har utvecklats mycket snabbt. Över hela världen bygger kommunikationer, utbildning och forskning alltmer på denna teknik. Det gör det nödvändigt att ge eleverna betydligt bättre kunskap om och färdigheter i att utnyttja alla de möjligheter som datorer ger.
Användning av IT i undervisningen kan troligen både förbilliga och effektivisera undervisningen. Än viktigare är att datorerna ger möjligheter till mer individualiserad och effektiv undervisning utan att eleverna behöver lämna gruppgemenskapen. Det kan gälla invandrarelever som behöver enskild språkträning i både svenska och sitt eget modersmål. Det kan gälla elever med läs- och skrivsvårigheter eller elever med behov av extra övning i t.ex. matematik. Det kan också gälla elever som befinner sig långt efter eller långt före kamraterna. Datorstödd undervisning kan också medföra det positiva att läraren får mer tid över för individuella kontakter med eleverna. IT öppnar också skolan mot omvärlden på ett helt nytt sätt. Informationssökningen blir inte längre begränsad till den egna skolan utan information kan sökas och kontakter skapas i hela världen. Detta kommer på sikt att leda till en genomgripande förändring av undervisningsformerna.
De skärpta krav som från och med 1998 ställs på blivande lärare när det gäller förmåga att behärska IT är nödvändiga men senkomna. En plan för rullande fortbildning av redan examinerade lärare bör snarast utarbetas av Högskoleverket i samverkan med lärosätena.
Att skolan snabbt kommer igång med datorbaserad utbildning är inte minst viktigt för de elever som inte har tillgång till dator hemma. Skillnaderna mellan elever med och utan kunskap i hur informationsteknik kan utnyttjas kan annars leda till nya kunskapsklyftor som kan få snedvridande effekter i framtiden.
En effektiv tillsyn, uppföljning och utvärdering är nödvändig för att den mål- och resultatstyrning som numera gäller på skolans område ska fungera. Vi ser dessa åtgärder som positiva inslag i styrningen och utvecklingen av skolan. Formerna för tillsyn, uppföljning och utvärdering bör anges i den kommunala skolplanen. Det är viktigt att utvärderingsresultaten verkligen leder till de förändringar som de visar behov av. Kommunernas egen uppföljning av sin verksamhet har enligt Skolverket stora brister. Det är bra att Skolverkets egen tillsynsverksamhet har ökat. Den är numera oftare egeninitierad och omfattar både offentliga och fristående skolor. Tidigare ägnades i stort sett hela tillsynsverksamheten åt den lilla gruppen fristående skolor. Det system med statliga skolinspektörer som regeringen aviserat i Utvecklingsplanen för skolan ser vi positivt på. Om inspektörerna lyckas utforma sitt arbete så att de blir till stöd i skolornas kvalitetsarbete kan de bidra till att utvecklingen drivs framåt snabbare.
Ett viktigt område för uppföljning är hur de ämnen som är förlagda i block behandlas. Det är väl känt att vissa ämnen, som t ex naturkunskap och religionskunskap, lätt hamnar i strykklass när tiden mellan de olika ämnena i blocken fördelas. Orsakerna till detta bör utredas och åtgärder i form av t ex fortbildning sättas in, om det anses nödvändigt. Det är olyckligt att riksdagen på regeringens förslag beslutat återgå till möjligheten att ge blockbetyg i ämnen som är förlagda i block. Det ökar risken för att vissa ämnen inom blocket osynliggörs eller ”försvinner”. För att motverka detta anser vi att eleverna bör få ett betyg i varje ämne i stället för ett blockbetyg.
Timutfallet för de praktiska och estetiska ämnena är ett annat angeläget område som behöver följas upp. Det finns en risk att skolan blir alltför teoretisk för många elever, vilket hämmar deras inlärning. Nu har regeringen föreslagit att idrott och hälsa samt slöjd skall få ett större utrymme i timplanen. Det är visserligen positivt, men vi anser att det varit bättre med en översyn av utfallet för samtliga praktisk-estetiska ämnen samtidigt. Hemkunskapen har till exempel kommit att ytterligare försvagas i förhållande till de övriga praktiska ämnena i grundskolan. Det beklagar vi.
Ett tredje område som behöver uppmärksammas vid uppföljning och utvärdering är hur formerna för elevinflytande och jämställdhetsarbete utvecklas.
Även arbetet mot mobbning och uttryck för främlingsfientlighet bör följas upp och utvärderas snarast. Trots alla åtgärder som satts in tycks problemen inte ha minskat i omfattning. Enligt en undersökning som genomförts av Barnombudsmannen saknar 10 procent av de undersökta skolorna någon form av handlingsplan eller program mot mobbning. Även de övriga resultaten i undersökningen tyder på stora brister.
Utvecklingen när det gäller ANT-undervisningen har också visat på försämringar. Det är särskilt olyckligt med tanke på att både alkoholkonsumtionen, rökningen och narkotikamissbruket ökar bland ungdomarna.
Kanske har det till och med ett samband. Grundskolan som når alla ungdomar har ett särskilt ansvar för att informera om drogers skadeverkningar och visa på positiva alternativ. Åtgärder på detta område är därför särskilt angelägna.
Det är ett känt faktum att barn mognar i olika takt. Somliga är skolmogna vid fem eller sex års ålder, andra först då de fyllt sju eller kanske åtta år. Det leder till slutsatsen att övergången mellan förskola och skola bör ske vid olika åldrar för olika barn. Skolstarten bör därför vara individuellt flexibel och ske successivt. Det är viktigt att övergången görs mjuk och att föräldrar, förskollärare och lärare samarbetar så att övergången anpassas till varje barns behov och individuella förutsättningar. Vi avvisar obligatorisk skolstart för sexåringar. Det gör att vi ser positivt på att regeringen understryker att de förskoleklasser som kommer att införas för sexåringar blir obligatoriska för kommunerna men frivilliga för eleverna. Möjligheten att, om det finns särskilda skäl, skjuta fram skolstarten till det år barnet fyller åtta är också positiv därför att den ger ytterligare en möjlighet att anpassa sig efter det enskilda barnets behov.
Vi anser att skolplikten även i fortsättningen ska vara nioårig. I praktiken är den idag redan tolvårig eftersom över 90 % av eleverna fortsätter till gymnasiet. Det ska dock finnas möjlighet att förlänga skolgången på grundskolenivå med ett år för elever som önskar det och som bedöms ha behov av det för att uppnå de uppsatta målen. En sådan förlängning av skolgången bör sättas in så snart det blir tydligt att eleven behöver det.
Barn med särskilda behov utgör egentligen inte en särskild avskiljbar grupp. Alla barn har i någon mån och under vissa tider särskilda behov. Vissa behov är dock mer urskiljbara och det är viktigt att de uppmärksammas särskilt om alla elever ska få del av den allmänna kompetenshöjning som skolan förväntas ge bl.a. genom de nya läroplanerna. Därför måste all skolans personal, men främst lärarna, vinnlägga sig om att förhindra den kunskapssegregering som beror på att alltför många elever brister i sin läsförmåga och språkliga utveckling. Den bristen leder ofta till utslagning och till att många senare i livet, med betydligt större kostnader och besvär, måste komplettera sin grundutbildning. Enligt undersökningar är de elever som är de svagaste läsarna i den svenska skolan betydligt sämre än de svagaste läsarna i många länder med sämre genomsnittlig läsförmåga. Det tyder på att inte tillräckliga insatser i form av specialundervisning och stödundervisning sätts in för dem som bäst behöver det. Det gäller bland annat elever som är dyslektiker.
En kommitté arbetar nu för att uppmärksamma dyslektikers särskilda behov. Det är viktigt att glappet mellan de åtgärder som kommer att föreslås och de resurser som avsätts i kommunerna för att genomföra åtgärderna inte blir för stort. Erfarenheten visar nämligen att det är svårt att få förståelse från skolledning och kommun för de särskilda insatser som är nödvändiga för att ett bra resultat ska kunna uppnås.
Även barn med funktionshinder och mindre synliga handikapp måste få den hjälp och den uppmärksamhet som deras speciella handikapp kräver. Föräldrarnas kunskaper om det egna barnets behov måste tas till vara. Deras påverkansmöjligheter när det gäller barnens integrering eller eventuella placering i särskola eller särskoleklass måste garanteras.
Under föregående mandatperiod medverkade Kristdemokraterna till att ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem infördes. Ett sådant betygssystem bidrar enligt forskning och lärarerfarenhet bättre än ett relativt system till att motivera eleverna och ge även svaga elever ett gott självförtroende.
Vi anser att det är viktigt med betyg som komplement till utvecklingssamtalen. I ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem är betyget ett kvitto på en dokumenterad färdighet. Stegen i betygsskalan får inte vara för glesa om betygssystemet ska medverka till att motivera eleven att försöka uppnå nästa steg. Om instrumentet är alltför trubbigt mäter det inte heller det som det är tänkt att mäta. Informationen som betygen ska ge blir därigenom bristfällig. Det var en av anledningarna till att vi avfärdade den treskaliga betygsskala som riksdagen antog i slutet av 1994 efter en proposition från regeringen. Betygskriterierna måste dessutom vara tydliga och väl avvägda så att lärare och elever har samma uppfattning om vad som krävs för respektive betygsnivå. Här återstår ännu mycket att göra. Som i flera andra fall infördes även betygsreformen utan att den var förankrad bland lärarna eller tillräckligt förberedd från myndigheternas sida. När den tillträdande regeringen dessutom förändrade systemet innan det ens trätt i kraft överallt blev kaoset ett faktum på många håll. Hanteringen av denna fråga är ett praktexempel på en verklighetsfrämmande syn på skolan som lett till negativa konsekvenser för elever och lärare.
Vi anser att målrelaterade betyg bör ges i en sexgradig skala. Det bör ske senast fr o m årskurs sju för att eleverna ska hinna vänja sig vid systemet i god tid före slutbetyget i årskurs 9. Dessutom bör skriftlig information om elevens kunskap och utveckling i förhållande till de angivna kravnivåerna i läroplanen ges fr o m årskurs 5. Det är viktigt för att de elever som behöver särskilt stöd för att uppnå målen ska kunna få det på ett tidigt stadium.
De elever som inte når upp till fastställd kravnivå i ett ämne när de slutar grundskolan ska enligt riksdagens beslut få ett streck i stället för betyg. De har också rätt att få ett skriftligt omdöme om de begär det. Vi menar att den avlämnande skolan ska ha skyldighet att utarbeta ett skriftligt omdöme oavsett om eleven begär det eller inte. Det är viktigt att den dokumentationen finns tillgänglig om den skulle efterfrågas av eleven vid ett senare tillfälle.
Elevvården är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Skolsköterskor, skolpsykologer, skolkuratorer, skolvärdar och elevassistenter fyller viktiga behov inom sina respektive områden. Många av dessa tjänster har dragits in på grund av kommunernas dåliga ekonomi. Det är svårt att överblicka vilka konsekvenser det kommer att få. Barn och ungdomar har idag ett stort behov av vuxenkontakt, ett behov som varken tillfredsställs av föräldrar eller lärare. Den elevvårdande personalen får ofta ta emot det uppdämda behov av gemenskap med de vuxna som bristen på annan vuxenkontakt skapat. Med den professionalitet de besitter har de också kompetens att ge elever med mer uttalade behov den hjälp och det stöd de behöver. Inte minst med tanke på att psykiska och psykosociala störningar har ökat kraftigt bland barn och ungdomar är det nödvändigt att elevvården inte utarmas utan får erforderliga resurser. Den bör ingå i det underlag för resurstilldelning som vi kristdemokrater vill se. Tilläggsresursen för elever med behov av särskilt stöd kan då bland annat användas för anställning av elevvårdande personal.
Fristående skolor är ett viktigt komplement till den offentliga skolan. De internationella konventioner som refererats tidigare ligger också till grund för den rätt att fritt välja skola som utvecklades under den föregående regeringsperioden. Det är viktigt att slå vakt om denna rättighet. Regler för godkännande och bidrag får inte utformas så att de i praktiken stryper möjligheten att starta och driva en fristående skola.
Tyvärr har de regelförändringar som den nuvarande regeringen infört redan visat sig få negativa effekter för de fristående skolorna. Vi utvecklar vår syn på fristående skolor i en särskild motion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurstilldelningssystemet i grundskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans värdegrund samt om riktlinjer för hur måldokumenten angående etisk fostran, som finns angivna i läroplanen, skall få praktisk tillämpning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sanering och ombyggnad av skolbyggnader och skolgårdar,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att använda ROT-bidrag till allergisanering av lokaler där barn och ungdomar vistas dagligen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamheten med styrelser med föräldramajoritet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dokumentation av utvecklingssamtalen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i skolan för att öka jämställdheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning och fortbildning av lärare i informationsteknik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mentorer för nyutexaminerade lärare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Skolverkets och kommunernas tillsynsfunktion samt om behovet av uppföljning och utvärdering av tidsutrymmet dels för ämnen som är förlagda i block, dels för estetiska och praktiska ämnen, och av hur formerna för elevinflytande och jämställdhetsarbete utvecklas samt vilka resultat arbetet mot mobbning och uttryck för främlingsfientlighet har givit,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ANT-undervisningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemkunskapens ställning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att hjälpa elever med dyslexi,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flexibel skolstart och fortsatt nioårig skolplikt med möjlighet till ett års förlängning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betygssystemets utformning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om elevvårdande personal.
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till BoU.