1. Reformeringen av gymnasieskolan
1.1 Inledning
1.2 Den nya gymnasieskolan
1.3 Reform i fel ordning – regeringen förtjänar kritik
1.4 Vad gör regeringen?
2. Prioritera kvalitet och valfrihet
2.1 Ställ större krav på grundskolan
2.2 Gymnasieskolan måste bli bättre
2.3 En modern gymnasieexamen
2.4 Inför fler betygssteg
2.5 Bättre möjligheter att pröva betyg
2.6 Inför ett kvalitetsinstitut
2.7 Se över programstrukturen
2.8 Avskaffa timplanen
2.9 Begränsa antalet kärnämnen
2.10 Alternativa kurser i kärnämnena
2.11 Fler fristående gymnasieskolor
2.12 Huvudmannaskap
2.13 Godkända lokala grenar skall vara riksrekryterande
2.14 Fler lektorer i gymnasieskolan
2.15 Försöksverksamhet med ”home-learning”
3. Förnyelse av yrkesprogrammen
3.1 Förutsättningar för samverkan skola – arbetsliv
3.2 Internationella jämförelser och arbetslivets ansvar
3.3 Utbildning på entreprenad
3.4 En ny modell för APU
3.5 Kvalitetssäkra kompetensen hos yrkeslärarna
4. Inför en modern lärlingsutbildning
5. Hemställan
Det är viktigt att Sverige har en gymnasieskola av hög kvalitet och att eleverna är väl förberedda för vidare studier eller för arbetslivet. Om den svenska gymnasieskolan och det svenska samhället skall kunna möta de krav den internationella kunskapskonkurrensen ställer måste all utbildning hålla en hög kvalitet. I dag går 98 procent av eleverna vidare från grundskolan till gymnasieskolan. Gymnasieutbildning är i realiteten en nödvändighet för vidare studier eller yrkesarbete.
Valfrihet och mångfald inom utbildningsväsendet är viktigt för att skolan skall utvecklas. Skolor med olika inriktning, pedagogik och profil skapar bättre förutsättningar att ta tag i de möjligheter som ligger i utbildning av hög kvalitet. Varken ett offentligt monopol eller ett centralreglerat skolväsende tar vara på och stimulerar de enskilda initiativ som kommer att behövas för att svensk gymnasieutbildning skall kunna nå bästa möjliga resultat. Skolans utveckling är beroende av enskilda initiativ och utrymme för att pröva nya lösningar.
Gymnasieskolan brottas med en rad problem. I motionen presenterar vi förslag till en nödvändig reformering av gymnasieskolan.
Den nya gymnasieskolan innebär att alla utbildningar är treåriga och indelade i program med utrymme för lokala grenar, skolans tillägg och individuella val. För all gymnasial utbildning gäller att ämnena är indelade i kurser. Varje kurs har en kursplan, betyg sätts på kurs och varje godkänd kurs ger ett visst antal poäng. Samtliga nationella program innehåller en gemensam kärna av allmänna ämnen som utgör ca 30 procent av undervisningstiden. Det råder stor enighet om nödvändigheten av en god teoretisk grund i alla utbildningar. Införandet av den nya gymnasieskolan har medfört stora förändringar främst för de yrkesinriktade utbildningarna som dels förlängts, dels tillförts en ansenlig mängd undervisning i allmänna ämnen. Diskussionen ute på skolorna och i debatten har handlat om i vilken utsträckning en sådan strävan har gått ut över undervisningen i specifika karaktärsämnen och huruvida alla elever kan motiveras och klara högt ställda mål när det gäller de teoretiska ämnena.
Gymnasieskolans utbildningar och ämnen bygger på kurser. Kursutformningen ställer krav på ökad flexibilitet i organisationen, samtidigt som möjligheterna att erbjuda ett rikt kursutbud ökar. Eftersom gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen har en gemensam läroplan (Lpf 94) skapas också förutsättningar för samverkan dem emellan.
Decentraliseringen har medfört att utvecklingen har gått i delvis olika banor i kommunerna. I samband med propositionen om en läroplan för gymnasiet skrev den borgerliga regeringen om att öppna vägar för ”en mer kursutformad gymnasieskola” där utvecklingen skulle få styras av skolorna själva snarare än av centrala direktiv. Hinder för kursutformning togs bort, bl a gavs nya möjligheter för kommunerna att forma lokala specialutformade program. Den flexibilitet och fortlöpande modernisering av utbildningen som kursutformningen ger möjlighet till är än så länge föga utnyttjad. Undantag är de specialutformade programmen.
En anledning till de problem som uppstått i samband med gymnasieskolans reformering är att besluten tagits och genomförts ”i fel ordning”. Det har inte gett tillräckligt utrymme för lärarna att arbeta med allt det nya.
Den borgerliga regeringen fick ta över en reform som genomförts i omvänd ordning. Det naturliga hade varit att både läroplaner, kursplaner och det nya målrelaterade betygssystemet hade varit klara innan riksdagen fattade beslutet om den nya gymnasieskolan 1991. Men den dåvarande skolministern, Göran Persson, hade bråttom. Därför är det inte konstigt att det uppstått ett smärre kaos i många gymnasieskolor. Den borgerliga regeringen fick skyndsamt ta fram både nya läroplaner och kursplaner och ett nytt betygssystem.
I vårens utvecklingsplan skrev regeringen bl.a. att man avsåg att se över antalet kärnämnen, utbudet av nationella program och dess grenar, målen i kursplanerna mot respektive programmål, införandet av en modern lärlingsutbildning, möjligheten till att införa en yrkesexamen i vissa program, införandet av ett nytt teknikprogram m.m. Det lät som ett steg i rätt riktning och som om Socialdemokraterna äntligen insett att det är nödvändigt att gör justeringar i gymnasieskolan, även om de förändringar som redovisades i skrivelsen inte var tillräckliga för att lösa de problem som uppenbarligen finns i gymnasieskolan.
Vi hade väntat oss mer av konkreta åtgärder i budgetpropositionen. Regeringen skriver visserligen på ett antal ställen om vikten av att ”utveckla kvaliteten på de gymnasiala programmen med yrkesförberedande kurser. Ambitionerna för den nya gymnasieskolan skall vara fortsatt höga. Därför kommer målen för programmen och kursplanerna i bl.a. kärnämnena att ses över”. Regeringen anger vidare att ett omfattande reformarbete pågår när det bl a gäller gymnasieskolan och ny lärlingsutbildning. Några konktreta förslag finns dock inte. Vi anser att det är allvarligt att regeringen väljer att tillsätta inomdepartementala utredningar och grupper, i stället för att återkomma till höstriksdagen med en proposition. Samma brist gäller den s k moderna lärlingsutbildningen som regeringen gjort ett stort nummer av. I budgetpropositionen antyder man på ett par ställen att man planerade överläggningar med arbetsmarknadens parter. Uppenbarligen har ingenting hänt efter det att utvecklingsplanen skrevs. Det innebär i klartext att regeringen tidigast nästa år återkommer till riksdagen med förslag för beslut. Därmed förloras ytterligare ett år utan att nödvändiga reformer genomförs.
I perspektivet av att Sverige måste höja den allmänna utbildningsnivån är den avgörande frågan om den grundläggande utbildningen har förutsättningar att med tiden rätta till de brister som finns vad avser utbildningsnivån. Kommer grundskolan och gymnasiet att ge alla elever den stabila utbildningsgrund som vi önskar? Vår bedömning är att det inte är självklart, trots den tydlighet vad gäller mål, kommunernas ansvar osv som finns i läroplaner och andra relevanta dokument.
Särskilt oroväckande är att 6–7 procent av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och med otillräckliga kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning och räkning. Enligt vår mening borde debatten om grundskolans längd handla mer om undervisningsresultaten än årskursfixeringen. Vi menar att alla elever skall ges möjlighet att uppnå kunskapsmålen innan de lämnar grundskolan. Det innebär att flertalet elever kommer att tillbringa nio år i grundskolan medan andra behöver längre eller kortare tid. Det väsentliga är att den enskilde eleven är förberedd för studier i gymnasieskolan.
En mycket medveten åtgärd för att höja kraven på grundskolan är beslutet om skärpta kunskapskrav för tillträde till ett nationellt program, vilket bl a markerats av regeln om godkända betyg i svenska, engelska och matematik. För de elever som inte uppnår dessa mål i grundskolan skall det ges preparandutbildning inom ramen för det individuella programmet. Vilka effekter detta får går i dag inte att säga eftersom genomförandet sker först nästa år. Däremot vet vi att många elever placeras inom det individuella programmet.
Särskilt viktigt vid tillträde till gymnasieskolan är att eleverna har goda kunskaper i svenska. Detta är en förutsättning för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. Vår uppfattning är att undervisningen i svenska som andra språk skall syfta till att så fort som möjligt bibringa eleverna sådana kunskaper att de kan övergå till ämnet svenska och vi ifrågasätter därför beslutet om att jämställa svenska som andraspråk med ämnet svenska vid antagning till gymnasiet. En elev som under sin grundskoletid inte når målen för godkänt i ämnet svenska måste ges stöd för att klara detta.
Gymnasieskolan måste moderniseras. Den politiska uppgiften är att skapa goda drivkrafter för förnyelse och förändring. Det finns ett stort behov av strukturella reformer. Gymnasieskolan måste förändras för att kunna bibehålla och höja kvaliteten i elevernas utbildning. Det handlar i första hand mer om inriktning och förändrings- benägenhet än om resurser.
Den nya gymnasieskolan har brister som skyndsamt bör rättas till. Det handlar om allt från att minska antalet kärnämnen till att införa en modern lärlingsutbildning. Betygsresultaten visar att en hög andel av eleverna framförallt på de yrkesinriktade programmen blir underkända i ett eller flera kärnämnen. Det gäller främst ämnena matematik, engelska och svenska.
Det behövs alternativa kurser och färre kärnämnen för att klara uppgiften att bidra till alla elevers kunskapsutveckling. Den reella utslagningen i dagens gymnasieskola är oacceptabel. Alla elever har inte samma ambitionsnivå och studiemotivation. Eleverna måste få möjlighet att efter intresse och behov studera olika ämnen i egen takt. Undervisningen måste individualiseras och informationstekniken är ett av många redskap som behövs för genomföra en modernisering av gymnasieskolan. De krav som ställs mot bakgrund av tidigare uppnådda resultat medför att gymnasieskolan måste bli bättre.
Vi föreslår införade av en modern gymnasieexamen för alla elever som fullgjort ett nationellt program. Innehållet i denna examen bör ha två alternativa inriktningar, den ena gällande studieförberedande utbildningar och den andra yrkesinriktade. Innehållet i respektive examen måste arbetas fram i samverkan med universitet och högskolor respektive berörda branscher. Examenskriterierna skall syfta till att tydliggöra elevens kunskaper och kompetens och är ett sätt att nationellt kvalitetssäkra alla gymnasieutbildningar. Det är angeläget att svensk gymnasieexamen ges ett sådant innehåll att den är internationellt gångbar.
I samverkan med Skolverket bör några gymnasieskolor ges i uppdrag att utveckla formerna för att tillvarataga och erkänna utbytesstudenternas kunskaper när de kommer tillbaka efter utlandsstudier. En elev som har gjort studieavbrott i gymnasiet för studier utomlands skall få det inskrivet i sitt slutbetyg.
Det har visat sig att skolan och lärarna är dåliga på att informera eleverna om vad som krävs för att få ett betyg i en kurs. Skälen är flera, men ett är att lärarna inte hunnit sätta sig in i och göra egna mer konkreta bedömningar. Ett annat skäl är att lärarna i många fall saknar vana att leda ett målstyrt studiearbete. För eleverna blir konsekvenserna osäkerhet och irritation över att inte få besked.
Betygen i gymnasieskolan diskuteras intensivt. En stor del av debatten har handlat om den förvirring som skapats beroende på att flera betygssystem använts samtidigt i övergången till det nya betygssystemet med mål- och kunskapsrelaterade betyg. Det nya betygssystemet har dock uppenbara brister som snabbt måste rättas till. Vi anser att betygskriterierna måste bli tydligare och att en revidering utifrån gjorda erfarenheter måste göras. Det är bra att regeringen utlovat kriterier också för betyget Mycket väl godkänd. Vi anser också att antalet betygssteg bör ökas. De stora skillnader som finns mellan den som precis klarat gränsen för betyget Godkänd och den som nästan skulle kunna ges Väl godkänd uppfattas som orättvist. Dessutom innebär vidden av betygsintervallet att betygens studiemotiverande effekt blir mycket liten. Med tydliga nationella kriterier för de tre steg som i dag finns, kan en enkel förändring vara att ge läraren ansvar för att markera om betyget är svagt eller starkt med minus eller plus. Det är hög tid att göra en översyn av gymnasieskolans alla kursplaner och längden på kurserna. Betygskriterierna bör också ses över när det gäller kopplingen mellan betyg och mål.
Det räcker numera att en elev är godkänd i 90 procent av kurserna för att vara behörig att söka vidare till högskolan. Det innebär att en student har grundläggande behörighet till högskolan även med betyget underkänd i svenska eller engelska. Detta är att sända fel signal till eleverna i gymnasieskolan. Budskapet måste vara att man skall vara godkänd i alla kurser för att få grundläggande behörighet. Regeringens politik höjer inte elevernas motivation och drivkraft för studier, lärande och bättre prestationer i skolarbetet.
Riksdagen har beslutat att elever som fått godkänt på en kurs inte skall ha möjlighet att tentera upp sitt betyg under gymnasietiden. Skälen från regeringens sida till inskränkningen var med förlov sagt luddiga.
För många gymnasieelever är det viktigt att kunna komplettera sina betyg för att möjliggöra antagning till önskade utbildningar inom högskolan. Att de som nu tvingas vänta till efter gymnasietiden med förlängd studietid som följd är orimligt. Det är dessutom dyrt för samhället. Följden av regeringens rigida syn är att många elever som lämnade gymnasiet i våras nu går på komvux eller kunskapslyftet för att läsa upp betygen. Var det detta som regeringen eftersträvade? Vi anser att möjligheten att komplettera betygen under gymnasietiden skall återinföras. Det är bra om elever ägnar fritid och lov åt att skaffa sig bättre kunskaper och de skall självklart få detta arbete värderat och dokumenterat.
Skolverkets nationella uppföljning och utvärdering av gymnasieskolan är viktig, men otillräcklig. Vi föreslår att ett kvalitetsinstitut för utvärdering och uppföljning av skolverksamheten, främst undervisningen, inrättas. Den nya myndigheten skapas i samband med en sammanslagning av de två statliga myndigheterna på skolområdet, Skolverket respektive Statens Institut för handikappade i skolan (SIH), vars verksamhetsansvar därmed delvis kommer att förändras. Det nya institutet skall ha till uppgift att ansvara för uppföljningen av skolverksamhetens resultat och undervisningens kvalitet i gymnasieskolan och grundskolan.
Frågan om antalet nationella program och deras inriktning är viktig. Industriprogrammet har haft stora svårigheter att rekrytera ungdomar till de olika grenarna, vilket oroar många företag eftersom utbildningarna ger kunskaper som efterfrågas på arbetsplatserna. Medieprogrammet å andra sidan är synnerligen populärt, samtidigt som många menar att utbildningens kvalitet är ytterst varierande i olika skolor. Den tekniska grenen inom naturvetenskapsprogrammet har betydligt färre elever än den tidigare tekniska linjen.
Det är dags att göra en översyn av programstrukturen, antalet kärnämnen, utrymmet för det individuella valet och skolans tillägg. Vi anser att ett samlat underlag om erfarenheterna av programstrukturen inte finns idag. En fråga som också behöver belysas och utvärderas är om gymnasieskolans omfattning och innehåll är tillräckligt för att möta framtidens krav på en utbildning av hög kvalitet. Räcker det med 2 370 poäng i de yrkesförberedande programmen respektive 2 150 poäng i de teoretiska programmen?
Dessa poäng har blivit både golv och tak. Näringslivet har uppenbarligen en annan uppfattning, eftersom utbildningen ofta har fler kurser än minimikraven i de attraktiva företagsgymnasierna.
Antalet elever som läser teknik har halverats mellan 1990 och 1995. Detta är en utveckling som är djupt olycklig och som måste åtgärdas, vilket vi har påpekat i tidigare motioner. Det behövs ett nytt tekniskt program med en egen profil som i större utsträckning än nuvarande tekniska gren inom naturvetenskapsprogrammet kan stimulera elevernas intresse för teknik och teknisk utveckling. I våras aktualiserade regeringen frågan i utvecklingsplanen och ett förslag med denna innebörd kommer vi att stödja i riksdagen. Behovet av ett sådant program är väldokumenterat och vi tror att det kan innebära en förstärkning av nyrekryteringen till naturvetenskapligt och tekniskt inriktade utbildningar. Visserligen har antalet sökande och antagna till NV-programmet ökat de senaste åren, men det räcker ändå inte till om behovet av naturvetare, ingenjörer och tekniker i arbetslivet skall kunna täckas.
För att nå bättre resultat måste gymnasieskolan lämna tidsstyrningen till förmån för poängstyrning d v s att individualisera undervisningen. Den möjligheten finns i viss utsträckning idag, men vi vill utvidga den. För några år sedan fattade riksdagen, på initiativ av den borgerliga regeringen, beslut om att ersätta timmarna i varje kurs med poäng. T.ex. A-kursen i matematik som omfattar 110 klocktimmar är lika med 110 poäng. Därmed öppnade riksdagen för möjligheten att en elev kan gå igenom en kurs på 70 undervisningstimmar och ändå erhålla 110 poäng. I det omvända fallet kan en elev behöva 150 undervisningstimmar för att erhålla 110 poäng. Tanken är att elever skall kunna läsa sin gymnasieutbildning på kortare eller längre tid än de normala tre åren. Om skolorna finner formerna för att arbeta mer individuellt med begreppet tid, skulle fler elever än idag nå huvuddelen av de höjda kunskapskraven.
Gymnasieskolan är i hög utsträckning fortfarande tidsfixerad och använder i liten omfattning poängstyrning i stället för tidsstyrning. Resultatet av detta är att de högpresterande eleverna tycker att det är för lågt tempo i kärnämnena, medan andra elever upplever att tempot är för högt med kända resultat som följd. All kunskap och all inlärning är individuell. Eftersom läroplan, kursplaner och betygssystemet är målstyrt är det logiskt att avskaffa timplanen i gymnasieskolan. Då skapas bättre förutsättningar för en tydlig målstyrning och avskaffandet av den föråldrade tidsstyrningen underlättas. Detta innebär ett ytterligare steg mot ökad flexibilitet i systemet, vilket gynnar utvecklingen i gymnasieskolan.
Den nya gymnasieskolan med sin kärna av åtta gemensamma ämnen för alla elever är föremål för en debatt som handlar om de svårigheter många elever har att klara kurserna, bl a beroende på att målen för vissa elever är för högt ställda. Volymen på den gemensamma kärnan måste också ifrågasättas. Vi anser att antalet kärnämnen bör minskas till svenska, engelska, matematik, samhällskunskap samt idrott och hälsa. De ämnen som inte längre är obligatoriska kärnämnen skall ingå som karaktärsämnen i programmen, men omfattningen av dem i respektive program bör diskuteras. Det utrymme som skapas genom vår modell skall användas för elevens tillval eller ämnesfördjupning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i den riktning som vi anger. Dessutom föreslår vi att gymnasieskolorna, under en övergångstid innan timplanen avskaffats, ges möjlighet att reducera timplanerna för olika ämnen till en viss nivå, för att använda tiden som lokal förstärkning av vissa ämnen eller som gemensam tid för flera ämnen. Användningen av gemensam tid bör avgöras av berörda lärare i samverkan. Syftet med förslaget är främst att stimulera kontakter och samarbete mellan ämneslärare och lärare i yrkesämnen och att underlätta ämnesövergripande eller profilerad undervisning. Med profilerad undervisning avser vi t.ex. att undervisningen i ett yrkesämne bedrivs på engelska vilket gör att två kursers mål kan uppnås parallellt.
Debatten handlar också om huruvida det är rimligt att alla elever skall läsa kurser i kärnämnen med gemensamma mål och samma betygskriterier i den omfattning som nu krävs. Svårigheterna gäller främst elever i de yrkesförberedande programmen och inom ämnena svenska, engelska och matematik. Många elever blir underkända i en eller flera kurser.
Skolverket har gjort en undersökning av betygsresultatet efter fem terminers studier (hösten 1997) på drygt 60 skolor och den omfattar åtta undersökta program. Det är den första gruppen elever som har fått betyg efter det nya kurs- och målrelaterade betygssystemet. Resultatet visar att i genomsnitt 5 procent får betyget Icke Godkänd (IG) på de undersökta kurserna. Den högsta andelen IG har eleverna i kärnämnet Matematik med 7 procent i genomsnitt för de åtta undersökta programmen. Därefter följer kärnämnena Engelska, Idrott och hälsa samt Religionskunskap där 5 procent av eleverna fått betyget Icke Godkänd. I kärnämnet Svenska A har 3 procent fått betyget Icke Godkänd.
De elever som fått betyget Icke Godkänd i t.ex. de tre kärnämnena Svenska, Engelska och Matematik skiljer sig mycket mellan olika program. De program som har flest andel IG i dessa kärnämen är industriprogrammet (IP), fordonsprogrammet (FP) och byggprogrammet (BP).
I ämnet Svenska A är andelen IG på FP 15 procent, på IP 10 procent och på BP 8 procent.
I kärnämnet Engelska är andelen IG på FP 26 procent, på IP 21 procent och på BP 20 procent.
I kärnämnet Matematik A är andelen IG på FP 24 procent, på IP 32 procent och på BP 22 procent.
Problemet är det omvända för elever på studieförberedande program, som ofta anser att de gemensamma kurserna är för lätta och att steget mellan dessa och fördjupningskurserna härmed blir för stort.
Gymnasieskolorna bör använda sig av poängstyrning i stället för tidsstyrning.
Vi anser att målsättningen skall vara att alla elever i gymnasieskolan skall kunna tillgodogöra sig kärnämnena och få minst betyget godkänt på dessa kurser. För att klara detta krävs det att skolan bättre än hittills finner lämpliga former för att ge elever som behöver det mer tid för inlärning.
Vi är medvetna om att en liten grupp elever av olika skäl ändå inte klarar av dessa mål. För oss är det heller inget självändamål att alla elever med automatik skall ha en grundläggande behörighet till högskolan efter avslutat gymnasieprogram. I stället för att som i dag låta en stor grupp elever få betyget Icke Godkänd i kärnämneskurser föreslår vi alternativa kurser i ämnena svenska, matematik och engelska, där målen för kursen sätts lägre. Dessa kurser ger inte grundläggande behörighet till högre utbildning. I betygen från kurserna skall det klart framgå vilken kurs eleven har läst. Med sådana åtgärder bör antalet elever i det individuella programmet radikalt kunna minska. Självfallet skall möjligheterna att komplettera och läsa in en ”högre” kurs finnas. Detta är inte ett sätt att sänka ambitionsnivån utan snarare ett sätt att ge elever möjlighet att studera i sin egen takt och senare komplettera.
Intresset för gymnasieutbildningar i fristående skolor är mycket stort. Dessa skolor lyckas, i regel, locka många sökande till utbildningar som i den kommunala skolan är mindre eftertraktade. Därtill kommer att dessa skolor bättre än kommunala motsvarigheter lyckats förverkliga många idéer om pedagogisk förnyelse av undervisningen. Industrigymnasierna är ett tydligt exempel på detta. De lyckas bättre än motsvarande kommunala skolor rekrytera elever till utbildning vid industriprogrammet. Betygsgenomsnittet vid antagning har höjts och fler flickor har sökt utbildningarna. Avhoppen vid skolorna är få.
Industriskolorna har av naturliga skäl bättre förutsättningar att klara målen vad gäller arbetsplatsförlagd utbildning. Samarbete och integration mellan utbildning och arbetsplatser är betydligt mer utvecklat än vad det är i den kommunala skolan. Eleverna ges möjligheter till sommarkurser och praktik, och skolorna erbjuder i flera fall ett specialutformat utbildningsprogram som ger eleverna mer undervisningstid.
Trots alla positiva erfarenheter väljer regeringen i propositionen om fristående skolor att komma med förslag som innebär stora svårigheter för framväxten av alternativ till den utbildning som ges av kommunen. Detta är särskilt tydligt då bedömningen av hur en ny gymnasieskola påverkar närliggande utbildning skall göras av respektive kommun istället för regionala myndigheter. Vi anser att betydelsen av elevens val både vad avser utbildning och skola är väl dokumenterad. Därför skall politiken inriktas på att öka elevernas valmöjligheter.
Vår uppfattning är att all grundskole- och gymnasieutbildning hör hemma i kommunerna, såvitt utbildningen inte bedrivs i form av en fristående skola med enskild huvudman. Enligt vår mening bör riksdagen under pågående riksmöte ta ställning till huvudmannaskapet för den gymnasiala utbildningen.
Vi föreslår därför att landstingens gymnasieskolor ges möjlighet att övergå i fristående regi eller kommunaliseras. Det är inte logiskt, praktiskt eller modernt att landstingen skall ansvara för en liten del av gymnasieutbildningarna medan kommunerna har det övergripande ansvaret för att alla elever erbjuds en gymnasieutbildning.
Riksdagen har fatta beslut om att de lokala grenarna endast skall vara avsedda för den egna kommunens eller samverkansområdets elever och att regeringen skall fastställa vilka lokala grenar som skall vara riksrekryterande.
Regeringen motiverade sitt förslag med att det inom gymnasieskolan redan finns 700 centralt framtagna kurser och att detta borde räcka. För oss moderater handlar frågan inte primärt om hur många kurser det finns. Det handlar i stället om möjligheten att lokalt fatta beslut och om valfrihet och pluralism. Principiellt anser vi att det är positivt att det växt fram över 400 lokala grenar runt om i landet eftersom det visar att lärares och skolledares idéer och kreativitet har tagits tillvara. Många utav dessa lokala grenar har tillkommit efter samverkan mellan skola och arbetsliv vilket i sig är positivt. Det är bra att gymnasieskolan profilerar sig utifrån sina egna möjligheter och lokala förutsättningar. De lokala grenarna främjar kvalitet och mångfald.
Vi är medvetna om att ett fåtal kommuner missbrukade systemet med lokala grenar i syfte att locka till sig elever från andra kommuner. Därför anser vi att det fanns skäl för en viss skärpning av då gällande bestämmelser. En sådan skärpning borde dock inte försämra elevernas valmöjligheter, utan i stället skärpa kraven vad avser utbildningen. Vi anser att Skolverket skall ges ansvaret för att förklara om en lokal gren skall vara riksrekryterande på grundval av utbildningens innehåll.
För att skolan skall kunna bedriva en undervisning av god kvalitet krävs det fler lektorer i gymnasieskolan. Vi ser mycket allvarligt på den långsiktiga trend som innebär att gymnasieskolan töms på lektorer. En bidragande orsak till den negativa trenden är att många lektorer från gymnasieskolan har sökt sig till högskolan. En annan orsak är att många kommuner i allmänhet inte varit benägna att utlysa eller tillsätta vakanta lektorstjänster. Denna utveckling är inte acceptabel. Det är av mycket stor vikt att det finns forskarutbildade lärare i gymnasieskolan. Den forskningsanknytning som fler lektorer innebär ökar givetvis kvaliteten. Ett annat viktigt skäl är att det skapar fler karriärvägar för lärarna i skolan. Detta får i sin tur positiva effekter på rekryteringen till läraryrket.
Ansvaret för att den negativa trenden vad gäller antalet forskarutbildade lärare bryts ligger i kommunerna. Mot bakgrund av det intresse inte minst kommunerna visar för verksamheten vid lokala och regionala högskolor utgår vi ifrån att kommunerna själva känner stort behov av att anställa bl a lärare med mycket god utbildning.
Den snabba utvecklingen när det gäller informationsteknik innebär stora möjligheter till förnyelse när det gäller undervisningsformerna. Svårigheterna idag gäller utöver brist på datorer och annan utrustning främst otillräckliga kunskaper om teknikens möjligheter och avsaknad av pedagogisk metodutveckling med denna inriktning. Få lärarutbildningsenheter ägnar frågorna särskilt stort intresse. Den verksamhet som finns gäller distansutbildningar på högskolenivå.
Vi föreslår därför en försöksverksamhet på gymnasienivå. Skälen är flera. För det första finns i gymnasieåldern många ungdomar med god förmåga till självständigt arbete, vilket är en nödvändighet. För det andra är gymnasieeleverna mogna för en dialog om undervisningens uppläggning och innehåll, vilket är en fördel i utvecklingsarbetet. För det tredje är behovet av nya former, exempelvis med stöd av informationsteknik, stort om gymnasieskolan skall kunna förverkliga mer av tankarna på att låta eleverna genomföra studierna i sin egen takt.
Försöksverksamheten bör ske under ledning av en lämplig gymnasieskola och i nära samarbete med lärarutbildning på aktuell ort. Eleverna skall antas till ett studieförberedande program och undervisningen i huvudsak ske med hjälp av modern informationsteknik. Idén är att eleverna i mycket hög utsträckning själva skall studera hemma. En försöksverksamhet med denna inriktning förutsätter undantag från exempelvis timplaner mm. Regeringen bör därför närmare utreda hur en försöksverksamhet av detta slag bör utformas och återkomma till riksdagen med ett förslag.
Samverkan mellan skola och arbetsliv är en god grund för en yrkesutbildning av hög kvalitet. Samarbete förutsätter att såväl arbetsliv som skola har inflytande och ansvar för utbildningen. Vi förordar ett system där yrkesutbildningen är en kombination av skolförlagd utbildning och utbildning på en eller flera arbetsplatser. Därigenom tas det kunnande och den kompetens som skolan respektive näringslivet har tillvara.
En utbildningsform där all yrkesutbildning är förlagd till skolan är sårbar. Det finns flera skäl till detta. Det första skälet är att lärarna relativt snabbt tappar sin yrkeskompetens från arbetslivet, de hamnar i ”skollunken”. Det andra skälet är den snabba tekniska utvecklingen där skolan av ekonomiska skäl inte kan hänga med. Till skillnad från företagen där maskiner slits ut av produktion så är det tiden som sliter ut maskiner i skolan. De blir helt enkelt omoderna. Det tredje skälet är att skolan aldrig kan bli en arbetsplats. Eleverna måste lära sig arbetslivets kultur och få del av dess sociala kompetens. Det är viktigt att lära sig arbeta tillsammans med äldre yrkeserfarna människor.
Den andra modellen där i princip all utbildning ges på en arbetsplats är heller inte bra. För det första finns det risker att man ”cementerar” utbildningen d v s att företaget eller branschen i sig inte hänger med i utvecklingen. För det andra finns det progressiva och mindre progressiva företag. Det blir knappast en bra utbildning om en elev hamnar på ett företag som har ålderdomlig utrustning eller ”smal” produktion. För det tredje finns den pedagogiska kompetensen i första hand på skolan. För det fjärde kommer framtidens arbetsmarknad att ställa större krav på gedigna kunskaper i allmänna ämnen. Där har skolan en klar fördel.
Ur elevens synvinkel måste en kombination av lärande i skolan och lärande i arbetslivet vara det bästa. Det finns skillnader mellan olika branscher. I vissa fall krävs det en större andel av utbildning som är skolförlagd och i vissa fall mindre.
För att få detta att fungera krävs det att både skola och arbetsliv lär sig varandras kultur, men också att man anstränger sig att integrera kulturerna. Skola och arbetsliv ”måste spela på samma planhalva”. Det är givet att det är lättare att få en anställning på en arbetsplats där man som elev/lärling har fått en del av sin utbildning.
I våra främsta konkurrentländer tar arbetslivet ett betydligt större ansvar såväl för anskaffning av utbildningsplatser som för finansieringen av yrkesutbildningen än vad som är fallet i Sverige. I länder som Tyskland, Danmark och Norge är arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och dess branscher på ett helt annat sätt delaktiga i yrkesutbildningen än vad deras motsvarigheter i Sverige är.
Vi menar att Sverige i längden inte kan vara sämre på att förankra och utveckla yrkesutbildningen tillsammans med näringslivet än andra länder. Om yrkesutbildningen skall få de kvaliteter som företagen efterfrågar är det nödvändigt att de också engagerar sig mer i utbildningsfrågorna.
Nu gällande lag möjliggör entreprenad endast i sådana ämnen som enligt skollagen betecknas som estetiska ämnen, ekonomiska ämnen, tekniska ämnen eller yrkesämnen. Lagen om entreprenadförhållanden inom skolan bör förtydligas så att det i framtiden blir möjligt för kommunerna att uppdra åt andra utbildningsanordnare att bedriva undervisning inom ett flertal olika ämnen.
Att företag på detta sätt får en aktiv roll i skolan ger möjlighet till god undervisning liksom till nya idéer och förhållningssätt i frågor om organisation och fördelning av resurser. Ett intressant område borde kunna vara användandet av informationstekniken i skolan.
Informationstekniken har potential att leda till en betydande modernisering av skolan.
Skolan skall se till att alla elever lär sig använda datorer och utnyttja den nya informationstekniken. Det förutsätter modern utrustning i tillräcklig omfattning och kunskap om den nya informationstekniken. I detta sammanhang har IT-företagen mycket kunskap att bidra med. Intresse bör finnas för en dylik lösning både oss IT-företagen och eleverna.
I dag har skolan hela ansvaret för yrkesutbildningen i gymnasieskolan och därmed ansvaret att skaffa fram platser för arbetsplatsförlagd utbildning (APU).
På de yrkesinriktade programmen skall minst 15 procent av undervisningen vara förlagd till en eller flera arbetsplatser. Detta har blivit både ”golv och tak” vilket är olyckligt. I en internationell jämförelse är den arbetsplatsförlagda delen av yrkesutbildningen i Sverige mycket liten. Flera rapporter visar trots detta att många skolor inte kan få ut sina elever på APU i den omfattning som regering och riksdag har beslutat och att det även finns kvalitativa problem med APU:n. Skolverket har inom projektet Samverkan skola – arbetsliv gjort en undersökning om APU. Projektets slutrapport beräknas föreligga i december 1997. Skolverket kom med en delrapport i maj 1997 där man har undersökt om hur APU genomförts i 187 systematiskt utvalda gymnasieskolor spridda över hela landet. Samtliga program med yrkesämnen har ingått i undersökningen. Undersökningen visar att 62,5 procent av eleverna får sin APU fullt ut medan 37,5 procent inte får det. Det innebär att många elever inte får den utbildning som riksdag och regering har beslutat om och därigenom uppnår man heller inte programmålen i gymnasieskolan. En orsak till problemet är att incitamentet bland företagen för att ordna APU-platser är svagt. Ett annat problem är att APU:n ofta skall ske på skolans villkor både vad gäller tid och innehåll.
Kommittén för gymnasieskolans utveckling har föreslagit att minimigränsen på 15 veckor för APU:n på sikt skall höjas. Det är positivt och det går i linje med vad vi i många år har pläderat för. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag där andelen APU i yrkesämnet höjs. Däremot anser vi att det är nödvändigt att man också söker en finansieringsmodell som gör det attraktivt för arbetsplatserna att ta emot APU-elever. I denna fråga har regeringen ingen åsikt och samma sak gäller förslaget till ”en modern lärlingsutbildning” där uppenbarligen regeringen räknar med att arbetslivet tar på sig en stor utbildningsuppgift utan någon som helst ersättning eller skattebefrielse från det offentliga. I betänkandet ”Höj ribban!” (SOU 1994:101) föreslogs en finansieringsmodell för APU:n som regeringen med fördel borde pröva.
I dagens gymnasieskola har knappt hälften av yrkeslärarna utöver sin arbetslivserfarenhet högskoleutbildning eller YTH medan de övriga förutom arbetslivserfarenhet har tvåårig gymnasieutbildning eller motsvarande. Det innebär att hälften av lärarna i yrkesämnena inte har en djupare ämnesteoretisk kompetens/kunskap än vad deras elever har när de lämnar skolan.
I förra årets budgetproposition anförde regeringen att man hade beslutat om en ändring i examensbeskrivningen för gymnasielärare i yrkesämnen i högskoleförordningen. Det var bra att regeringen äntligen tog sig samman och fattade ett beslut i rätt riktning även om man som vanligt inte orkade ända fram. Förordningsändringen innebar en höjning av kraven på teoretisk utbildning för lärare i yrkesämnen genom krav på högskoleutbildning om minst 60 poäng i de fall relevant sådan erbjuds. Beslutet innebär också att man till viss del anpassar yrkeslärarnas förkunskaper till den nya gymnasieskolan. Vi anser att regeringen borde följt förslag i utredningen ”Höj Ribban” om förkunskapskrav om minst 80 poäng.
De flesta av gymnasielärarna i yrkesämnen har gamla kunskaper, i den bemärkelsen att det var länge sedan de lämnade sitt yrke för att bli yrkeslärare och att de i liten omfattning är ute på yrkespraktik eller kompetenshöjande teoretisk efterutbildning. Risken är överhängande att skolan förmedlar kunskap som hör gårdagens arbetsliv till. Därför är det ytterst förvånande att regeringen uppenbarligen inte tänker göra något åt lärarnas fortbildning och uppdatering i yrkesämnet, vilket är helt nödvändigt. Regeringen har inte några förslag till förbättringar eller idéer till framtida lösningar i budgetpropositionen, trots att man i denna vid flera tillfälen säger sig vilja höja kvaliteten i gymnasieskolan.
Enligt vår mening måste man koppla uppdatering och yrkespraktik till någon form av lärarcertifikat där lärarna regelbundet är ute i arbetslivet och får adekvat yrkespraktik. Detta är en nödvändighet om eleverna skall kunna erbjudas en modern utbildning.
Regeringen har gjort ett stort nummer av att man tänker införa ”en ny modern lärlingsutbildning”. De två första åren skall vara skolförlagda och de två nästföljande skall vara förlagda till en arbetsplats. Eleven har elevstatus och skolan har det övergripande utbildningsansvaret för eleven även under lärlingsåren. Det är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt.
Det är redan i dag fullt möjligt att genomföra lärlingsutbildning. Intresset har emellertid varit lågt, för att inte säga obefintligt, vilket vi beklagar. Huvudproblemet är att för få företag ställer upp med nödvändiga lärlingsplatser och att arbetsmarknadens parter inte visat vilja att ta nödvändiga initiativ. Vi tror därför att man lurar sig själv om man tror att en fungerande lärlingsutbildning kan åstadkommas genom lösa kontakter med arbetsmarknadens parter där skolan skall ha ansvaret för hela utbildningen, medan företagen, utan ersättning, förutsätts bidra med platser. Ett annat skäl till att lärlingsutbildningen har en liten omfattning är dels att den ligger inom det individuella programmet, dels att skolorna sällan informerar eleverna om möjligheten till lärlingsutbildning. Därför bör lärlingsutbildningen ligga under ett eget program – Lärlingsprogrammet – och få den struktur som vi senare kommer till.
Vi anser att arbetslivet har skall ha inflytande över och därmed känna ansvar för delar av gymnasieskolans yrkesutbildning. Då kommer många fler gymnasieskolor att hitta bra platser för arbetsplatsförlagd utbildning. När nu regeringen väljer den traditionella vägen genom att lärlingarna skall ha elevstatus och att skolan skall ha ansvaret för hela utbildningen, oavsett om utbildningen bedrivs i skolan eller på en arbetsplats kvarstår huvudproblemet, nämligen den otydliga ansvarsfördelningen mellan skola och arbetsliv.
Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att detta förhållande ändras. För att lyckas krävs det förändringar som leder till att både skolan och arbetslivet ges ansvaret för yrkesutbildningen. En modern lärlingsutbildning, i ordets rätta bemärkelse, innebär för oss moderater att skolan har ansvaret för utbildningen under de två första åren och arbetslivet för de avslutande, i de flesta fall två, åren.
Företaget/arbetsplatsen bör ges ersättning motsvarande kommunens kostnad för yrkesutbildningen under ett år eftersom samhället erbjuder alla elever en gymnasial treårig utbildning. Under de två åren i arbetslivet skall lärlingen ges ersättning från arbetsplatsen grundad på den insats som görs i produktionen. Avtal skall tecknas som reglerar lärlingens utbildning på arbetsplatsen. Därmed skulle ett antal ekonomiska frågetecken i företagen och för den enskilde undanröjas. Utbildningen bör avslutas med ett gesällprov och leda till en yrkesexamen.
När det gäller gesällprovet och innehållet i yrkesutbildningen anser vi att branschen/yrket skall ta fram dessa. Innehållet i yrkesutbildningen fastställs av respektive bransch. Denna modell har flera fördelar:
utbildningen blir relevant för eleven och aktuell
det är en morot för företaget
lärlingen får ersättning utifrån sin insats
genom gesällprovet blir utbildningen kvalitetssäkrad.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag med denna innebörd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om alternativa kurser och mål i kärnämnena i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av gymnasieskolans program och struktur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa timplanen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om färre obligatoriska kärnämneskurser i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ämnet svenska och antagningen till gymnasieskolan,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av rätten att pröva betyg under gymnasietiden i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en elev skall vara godkänd i alla kurser för att erhålla grundläggande behörighet till högskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan skola och näringsliv,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om vidgade möjligheter för kommuner att lägga ut utbildning på entreprenad i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den arbetsplatsförlagda utbildningen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en försöksverksamhet med modern lärlingsutbildning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fristående och kompletterande skolor på gymnasienivå,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändrat huvudmannaskap för de gymnasieskolor som har landsting som huvudman i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de lokala grenarna och elevers rätt att välja utbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompetensen hos yrkeslärarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fler lektorer,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av en försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasieutbildning baserad på modern informationsteknik i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Rune Rydén (m) |
Ulf Melin (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Tomas Högström (m) |
Ulf Kristersson (m) |
|
Chris Heister (m) |
Per Unckel (m) |
|
Birgitta Wistrand (m) |