Vänsterpartiet betonar i motionen vikten av att åtgärder vidtas för att garantera alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Vi föreslår att 282 miljoner kronor avsätts till ett särskilt utvecklingsstöd till skolor i utsatta bostadsområden. Vidare menar vi att regeringen bör överväga någon form av sanktionsmöjligheter riktade mot kommuner som inte uppfyller läroplanens mål. Vi betonar också betydelsen av att eleverna får tillgång till eget skapande och föreslår att ett centrum för lärande och skapande inrättas i varje kommun. Skolforskningen är ett område som vi vill prioritera, och vi tillskjuter därför 30 miljoner kronor utöver regeringen till detta. Till sist tar vi upp frågan om barn till missbrukande föräldrar och vikten av att deras situation belyses i fortbildningen av lärare och i lärarutbildningen.
Grunden för Vänsterpartiets skolpolitik är en sammanhållen och likvärdig skola för alla som utgår från varje elevs behov och förutsättningar. Likvärdigheten är dock hotad i dagens skola. Mycket pekar på att skillnaderna mellan skolor inom en kommun och i olika kommuner ökar. Detta är en mycket oroande tendens. Boendesegregationen i de större städerna är ett stort problem som hotar likvärdigheten.
Storstadskommittén har nu lagt fram en rad rapporter som alla mer eller mindre tydligt har kunnat visa på ökande klassklyftor och ökande segregation i våra storstadsområden. Inte minst har det blivit tydligt att hyreshusförorterna har tömts på alla slag av resurser. Inte minst gäller det miljonprogrammets bostadsområden. Men dessa segregerade bostadsområden finns inte bara i storstäderna. I många av våra städer finns utsatta hyreshusområden. De utmärks av att de boende har låg utbildning, låga inkomster och ofta invandrarbakgrund. Här finns i regel fler kvinnor och män som får socialbidrag, högre kriminalitet och större missbruksproblem än i andra bostadsområden. Här finns många elever med låga och ofullständiga betyg. Dessa bostadsområden hör antagligen till de mest otrygga bostads- och livsmiljöerna i Sverige i dag. Ändå visar en rad undersökningar att de flesta boende även i dessa bostadsområden trivs och är nöjda. Barn och ungdomar är stolta över sin hemort.
En rad undersökningar och Skolverkets rapporter visar att eleverna i skolorna i dessa bostadsområden inte uppnår tillräckliga kunskaper i viktiga ämnen. Skillnaderna i betyg mellan elever i dessa bostadsområden och elever i mer gynnade bostadsområden kan också vara mycket stora. Enligt undersökningar som gjorts var differensen ett helt skalsteg i det gamla betygsystemet. Detta visar att skolan inte är likvärdig i Sverige i dag. Alla barn och ungdomar får helt enkelt inte lika möjligheter till en god start i livet.
En färsk rapport visar att kunskaperna i svenska bland Rinkebys elever försämrats kraftigt mellan 1994 och 1997 trots språksatsningar. Av denna och andra rapporter ska man dock inte dra slutsatsen att skolorna i dessa områden skulle vara sämre än i andra bostadsområden. Tvärtom finns flera skolor i dessa områden som är alldeles utmärkta, som ligger långt framme när det gäller pedagogiskt utvecklingsarbete. Problemet är att förutsättningarna skiljer sig så mycket mellan olika skolor att befintliga resurser inte räcker till för att utjämna dessa skillnader.
För att åstadkomma en likvärdig skola skulle antagligen vissa skolor behöva dubbelt så stora resurser som andra. Den omfördelning av resurser som sker i dag med hänsyn till elever med särskilda behov är i regel mycket marginell. På den samlade skolbudgeten rör det sig i regel om någon eller några procent extra till skolor i utsatta områden. Rika och välmående kommuner skulle förvisso kunna göra en kraftigare omfördelning, men många av dessa skolor finns i fattiga kommuner, som inte har ekonomiska möjligheter att satsa extra på skolan. Staten måste helt enkelt ta detta med en likvärdig skola på allvar och ekonomiskt kompensera skolor i utsatta områden som inte når upp till en acceptabel kunskapsstandard.
Ett riktat statligt stöd måste kunna utgå till skolor i utsatta bostadsområden som inte når upp till en godtagbar standard. Ett villkor för att statligt stöd ska utgå måste dock vara att de kommunala anslagen till skolan inte skärs ned och att de från början ligger på åtminstone en genomsnittlig nivå.
Efter vilka kriterier stödet ska utgå måste förstås preciseras. En modell som föreslagits vore att låta stödet utgå till de skolor som har lägst betygsnivåer, s k omvänd skolpeng. En annan mer realistisk modell är kanske att koppla stödet till Skolverkets inspektionsverksamhet, som en kompensation till skolor som bedöms behöva höja kunskapsnivån för att målet likvärdig skola ska uppnås. En koppling till inspektionsverksamheten skulle också ha den fördelen att inspektionerna upplevdes som meningsfulla genom att de kan få verkliga effekter.
Självklart ska en uppföljning ske av hur stödet används. Men friheten att pröva olika pedagogiska metoder och olika modeller för resursfördelning bör vara stor. Det bör således vara möjligt att skapa mindre undervisningsgrupper, men också att använda stödet på helt annat sätt.
Vänsterpartiet förslår därför i budgetmotionen, utgiftsområde 16, att 282 miljoner kronor avsätts till ett särskilt utvecklingsstöd till skolor i utsatta bostadsområden.
En likvärdig utbildning kräver att arbetet med att bedöma, värdera och utveckla kvaliteten i skolan stärks på alla nivåer. Vi tycker det är positivt att regeringen avser att ta fram riktlinjer för särskilda kvalitetsgranskningar i skolan. Skolverkets roll i arbetet med att följa upp, utvärdera och säkra utbildningens kvalitet behöver stärkas. Vänsterpartiet står fast vid det kommunala huvudmannaskapet och anser att staten inte bör detaljreglera skolområdet. Det är däremot betydelsefullt att ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna och aktörerna tydliggörs. Vi menar också att någon form av sanktioner kan visa sig vara nödvändiga mot kommuner som inte uppfyller läroplanens mål. De prioriteringar som stat, kommun och landsting gör i dag kommer att avspegla sig i morgondagens samhälle. Skolans roll är väsentlig för hur barn och ungdomar mår.
I propositionen sägs att skolans ”inre arbete står i fokus”. Ett antal utredningar har också tillsatts med uppdrag att lämna förslag till hur det inre arbetet ska kunna stimuleras och utvecklas. Detta gläder oss. Under hösten har det blivit allt tydligare att det behövs mer resurser till skolan. DN:s artikelserie visade hur mycket de faktiskt krympt under de senaste åren. Vi har också i vår budgetmotion anslagit ökade resurser till kommunerna. Samtidigt menar vi att alla problem inte har sin grund i nedskärningarna och i dålig ekonomi, även om en svag ekonomi förstärker många av dem. Det handlar också i hög grad om skolans arbetssätt. Vänsterpartiet anser att det behövs en genomgripande förnyelse av skolan. För att detta ska vara möjligt krävs en förändring av nuvarande arbetsformer. Lärares och skolledares yrkesroller behöver utvecklas i syfte att skapa en mer stimulerande inlärningsmiljö för eleverna. Vi behöver arbeta mot en arbetsorganisation med självständiga enheter där lärare och elever har beslutanderätt i pedagogiska, ekonomiska och administrativa frågor. Eleverna ska vara delaktiga i ansvaret för skolans dagliga verksamhet med inflytande över den inre och yttre miljön. Det är viktigt att skapande får ett stort utrymme i utbildningen. Varje elev måste tillåtas att hitta sin egen uttrycksform. Vi vill att fler kulturarbetare ska delta i skolans arbete. Vi skulle önska att det i varje kommun fanns ett centrum för lärande och skapande dit elever och lärare skulle kunna komma för att tillsammans och med stöd av kulturarbetare finna nya former för gestaltning av stoffet.
Skolverkets anslag för forskning var föremål för en kraftig besparing i 1997 års budget, vilket Vänsterpartiet motsatte sig. Vi anser att skolforskningen är mycket viktig och har hög aktualitet. Vi har också tidigare markerat att vi anser att läraryrket behöver en starkare forskningsanknytning. Kunskapssamhället kräver en väl utbyggd forskning om lärandet och lärandets villkor. En sådan forskning bör rimligtvis organiseras i anslutning till lärarutbildningarna så att de kan fungera som länk mellan utvecklingsarbetet i skolan och de olika forskningsinriktningarna som finns inom högskolan. Vi har också i motionen om gymnasieskolan pekat på ett antal intressanta och viktiga forskningsområden. Vi föreslår därför i vår budgetmotion, utgiftsområde 16, att skolforskningen och därmed också forskarutbildningen vid lärarhögskolorna förstärks med resurser motsvarande 30 miljoner kronor i förhållande till regeringens budgetförslag.
Då det gäller de utsatta barnen är det av stor betydelse om vuxna i omgivningen uppfattar barnets behov. Möjligheterna att barnet utvecklas gynnsamt ökar då väsentligt. Det finns i dag exempel på metodutvecklingsarbete med yngre, svårt utsatta barn i alkoholistfamiljer som visar att en förändring av beteendet är möjlig att genomföra genom pedagogiskt arbete. I dag beräknas drygt 200 000 barn och ungdomar i skolan (ca 20 procent) ha missbrukande föräldrar. Förståelsen för problemets omfattning och dessa elevers svåra situation måste öka inom lärarkåren. Detta anser vi vara en viktig uppgift för fortbildningen av lärare och också för lärarutbildningen. Vi menar att detta bör beaktas av den nyligen tillsatta Lärarutbildningsutredningen som bl a har till uppdrag att behandla innehållet i de olika lärarutbildningarna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetssäkring,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans inre arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolforskning,
att riksdagen hos regeringen begär att den ger Lärarutbildningsutredningen tilläggsdirektiv i enlighet med vad som anförts i motionen om barn till missbrukande föräldrar.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Britt-Marie Danestig (v) |