Motion till riksdagen
1997/98:Ub234
av Sten Tolgfors (m)

Kvaliteten på gymnasieskolan


1 Höj kvaliteten på gymnasieskolan

Kunskap och kompetens är grundläggande förutsättningar både för enskilda människors möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden och för Sveriges nationella konkurrenskraft. Mänskliga resurser mäts numera i kunskap, engagemang, idérikedom och ansvarstagande. Länders konkurrenskraft formas av summan av medborgarnas kunnande och kreativitet. För att Sverige skall kunna hävda sig som kunskapsnation är det viktigt med en god grundutbildning, en väl fungerande högskoleutbildning, liksom en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. Såväl bredd- som spetskompetens måste förbättras för att Sverige skall kunna vara ett konkurrenskraftigt kunskapssamhälle. Högskoleutbildningens omfattning och inriktning har varit föremål för omfattande debatt de senaste åren. Alltför sällan diskuteras dock vad som kan göras för att göra landets gymnasieutbildning än mer kvalitativ.

1.1 Utveckla gymnasieskolan

Fler fristående gymnasieskolor, ett utbyggt näringslivssamarbete, moderniserad pedagogisk inriktning, utökad IT-användning och intensifierad internationalisering behövs för att vitalisera utbildningssystemet och höja utbildningskvaliteten. Grundläggande är att gymnasieutbildningen måste vara individualiserad, det vill säga anpassad efter varje elevs förutsättningar och ambition, för att ge bästa resultat. Alla elever måste finna möjlighet till personlig utveckling och utmaning i gymnasieskolan. Förutsättningar för detta finns i den nya kursutformade skolan med möjligheter till individuella val, lokala tillägg m.m. Det poängsystem som nu finns ger möjlighet att anpassa studietakten efter elevernas behov. Ett problem är att avståndet mellan gymnasieskolan och högskolan är alltför stort. Alltför få influenser kommer och alltför lite kunskapsöverföring sker från högskolan till gymnasiet. Steget till högskoleutbildning kan vara stort för en nybakad gymnasiestudent. Högskolan kräver betydligt mer av enskilt ansvarstagande för det egna lärandet.

1.2 Ge högskolekurser på gymnasiet

Genom att erbjuda mindre högskolekurser inom ramen för elevens fria val på gymnasiet skulle ambitiösa elevers intresse och läraktighet kunna tas till vara på ett bättre sätt. Steget mellan de båda utbildningsnivåerna skulle minska och gymnasiegången ytterligare individualiseras. För den enskilde eleven skulle möjligheten att fördjupa sig i ett ämne inte bara innebära en kunskapsmässig utveckling. Eleven skulle också få en fördel för framtiden bestående av de högskolepoäng som kursen skulle kunna resultera i. Rekryteringen till högskolan skulle också kunna stärkas, när många elever tidigt kommer i kontakt med akademiska studier. Gymnasieförordningen bör förändras så att det tydligt framgår att högskolekurser kan läsas inom ramen för elevens individuella val. Detta förutsätter naturligtvis att gymnasieskolan och kommunen bestämmer sig för att erbjuda sådana kurser i samarbete med högskolan. Det förutsätter också att enskilda högskolor vill delta i sådana projekt och kan medverka vid examinering av de elever som inte bara vill dra nytta av kvaliteten i en högskolekurs, utan också tentera för att erhålla högskolepoäng. Mycket talar för att en ökad integration av hög- och gymnasieskola skulle kunna bidra till att kvaliteten höjs inom hela gymnasieutbildningen och till att förbättra rekryteringen till högskolan.

1.3 Lär av Kaliforniens exempel

I Kalifornien ges idag vad som kallas för Advanced Placement Courses på delstatens High Schools. Kurserna är ett samarbete mellan dessa skolor och högskolenivån. Kurserna ges av skolornas ordinarie lärare, som i många fall först har genomgått fortbildning inom sina ämnen. En integration av gymnasie- och högskoleutbildning i Sverige skulle – om man valde en sådan modell – kunna öka viljan till vidareutbildning och utveckling av arbetsuppgifterna för många av gymnasieskolans lärare. Detta måste också få avspegla sig i lönesättningen. Kurserna skulle rimligen inte ges på helfart, utan anpassas till skolans övriga studietakt. Kursplanen bör utformas i samarbete mellan lokala gymnasieskolor och högskolor. Examinationen av de elever som önskar tillgodogöra sig högskolepoäng måste ske i nära samverkan med högskolan. Krav och kriterier för kurs och tentamen måste överensstämma med god akademisk standard. En tänkbar modell är att kurserna för de elever som så önskar avslutas med en tentamen som täcker terminens kursinnehåll.

Det finns en stor och hittills outnyttjad potential i ökad samverkan mellan gymnasieskolan och högskolan. Det är därför angeläget att pilotprojekt med högskolekurser inom ramen för elevens fria val på gymnasieskolan kan komma igång utan fördröjning.

2 Sverige halkar efter

Det är ett allvarligt problem att en så låg andel av den svenska arbetskraften har högskoleexamen. Vi är rejält omkörda av länder som Sydkorea och Taiwan, om man ser till andelen unga som genomgår högskoleutbildning. Ett sällan diskuterat faktum är att det pågår en utbildningsexplosion i många asiatiska länder. Sverige hade år 1991 2 409 personer i högskoleutbildning per 100 000 invånare. Taiwan hade 1995 3 518 i högskolestudier per 100 000 invånare. Sydkorea hade 4 756 personer i högskoleutbildning per 100 000 invånare år 1993. Det var den näst högsta siffran i världen efter USA. Sveriges förhållandevis låga andel högskoleutbildade är dock föga förvånande då utbildning lönar sig dåligt i Sverige. Universitetslönepremierna har minskat dramatiskt sedan 1960-talet. Därtill kommer ett skattesystem som minskar människors incitament för högre utbildning och kompetenshöjning. Marginalskatterna måste sänkas så att utbildning bättre lönar sig.

2.1 Drivkrafter för högre studier

Inte bara löneläge och beskattning påverkar människors studiebenägenhet. Utsikterna att få arbete, möjlighet till intressanta arbetsuppgifter och personlig utveckling spelar också stor roll. Även ett väl fungerande system för studiefinansiering är centralt för att rekryteringen till högre utbildning skall fungera tillfredsställande. Dagens system är dock behäftat med flera brister som motverkar en expansion av antalet högskoleutbildade människor i landet. Det ger alltför små incitament att hålla tillbaka låneskuldens storlek. Det saknas flexibilitet vid återbetalningen. Det är mycket osäkert om många akademikergrupper alls kommer att förmå att betala tillbaka lånen före pensioneringen. Det är heller inte tillräckligt tydligt under studieåren vad studie­lånet kommer att kosta att återbetala. CSN bör avvecklas och bankerna få överta studielånen, enligt en modell där statlig borgen kan utgå för lånen. Denna modell utvecklas i en separat motion. För att locka fler människor att skaffa sig högskoleutbildning måste en rad åtgärder vidtas. Lönebildningen måste bli flexiblare och individualiseras, skattesystemet måste premiera enskilda som satsar på kunskap och kompetenshöjning och studiemedelssy­stemet ses över. Dessutom måste högskolan och gymnasiet samverka för att ge dem som vill fördjupa sig i ett ämne möjlighet att göra det, samt ge elever möjlighet att tidigt komma i kontakt med högskolan.

3 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att höja kvaliteten i gymnasieskolan,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om drivkrafterna för högre studier,

  3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för gymnasieelever att inom ramen för sina studier läsa kurser på högskolenivå i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 3 oktober 1997

Sten Tolgfors (m)

Gotab, Stockholm 1997