Under fyrpartiregeringens tid inleddes ett positivt förändringsarbete när det gäller familjepolitiken. Möjligheterna ökade markant för familjerna att själva bestämma hur man ville ordna sin barnomsorg. När Socialdemokraterna 1994 tog makten återställdes allt snabbt till den gamla förmyndarpolitiken. Detta beklagar vi djupt. För oss som kristdemokrater är det en självklarhet att varje familj ska få bestämma hur den vill ordna sin barnomsorg. Statens och kommunens uppgift är att stödja familjens val, inte styra den.
En ny barnomsorgslag trädde i kraft den 1 januari 1995. Denna lag ålägger kommunen att erbjuda plats i privat eller kommunal barnomsorg åt alla barn i åldrarna 1–12 år. Barnomsorgslagen är dock, enligt vår mening, oacceptabel om man inte samtidigt skapar reell valfrihet för barnfamiljerna. Efter förslag från den icke-socialistiska regeringen infördes vårdnadsbidraget den 1 juli 1994. Valfriheten ökade för föräldrarna. Syftet med vårdnadsbidraget var att utjämna de orättvisor som länge funnits mellan olika barnfamiljer genom att endast de som utnyttjar offentligt finansierad barnomsorg fick samhällets stöd. Vårdnadsbidraget ökade småbarnsföräldrarnas möjlighet att få mer tid med barnen och kombinera yrkesarbete och omvårdnad på ett mer flexibelt sätt.
Intresset för vårdnadsbidraget blev stort. I september månad 1994 betalades vårdnadsbidraget ut till 167 185 familjer, eller 70 procent av alla familjer med barn mellan 1 och 3 år. Av de som fick bidraget tog nästan 70 procent ut hela beloppet, vilket innebar att de antingen hade provat barnomsorg eller att föräldrarna skötte barnomsorgen själva. För de 30 procent som inte valde vårdnadsbidraget förändrades inget. Förutom den rättvisa och valfrihet som vårdnadsbidraget skapade bidrog också vårdnadsbidraget till att hålla nere kostnaderna för kommunerna. En nyproducerad plats, för barn mellan 1 och 3 år, kostar i regel kommunen omkring 100 000 kronor. Vårdnadsbidraget kostade för motsvarande grupp 24 000 kronor.
Vi anser med bestämdhet att det inte är kommunens eller statens uppgift att genom ekonomiska regler favorisera en viss barnomsorg framför en annan. Däremot ska stat och kommun se till att den barnomsorg som föräldrarna efterfrågar finns tillgänglig. När beslutet om barnomsorgslagen antogs underströks också vikten av att vårdnadsbidrag skulle införas. Detta för att garantera ett fritt val, men också med tanke på att kostnaderna för kommunerna skulle stiga avsevärt om alla de som hade rätt till dagisplats skulle kräva det.
Till följd av de kostnadsökningar som skedde när vårdnadsbidraget togs bort blev barngrupperna i den kommunala barnomsorgen större. Stora barngrupper är framförallt negativt för de minsta barnen. Barn mellan 1 och 3 år är oftast inte gruppmogna eftersom de inte hunnit utveckla sin egen personlighet.
Möjligheten för kommunerna att ordna eller stödja de barnomsorgsformer som föräldrarna önskar har totalt sett ökat genom åren. Fortfarande saknas dock möjligheten för kommunerna att generellt stödja barnomsorg i det egna hemmet, om den utövas av någon förälder. Efter utslag i Regeringsrätten har dock kommunerna möjlighet att lämna ersättning för vård av barn i det egna hemmet om föräldern är anställd som dagbarnvårdare.
Det finns ett stark vilja hos många kommunpolitiker att hitta flexibla lösningar. Ett exempel är Mölndals kommun som ansökt hos den nuvarande regeringen om lagstöd som möjliggör för kommunerna att betala ut vårdlön till barnfamiljer. Tyvärr avslog regeringen deras ansökan.
Det är oerhört viktigt att undanröja hinder för kommunen att uppfylla lagar och mål som staten bestämt. Samtidigt måste det kommunala självstyret främjas så att kommuninnevånarna får den service de önskar. Alla kommuner är inte lika och inte heller deras förutsättningar. Eftersom den ena familjen inte är den andra lik är det viktigt att kommunerna får den handlingsfrihet de behöver för att kunna tillgodose medborgarnas behov.
För att kommunerna ska kunna leva upp till barnomsorgslagens intentioner bör kommunerna få möjlighet att ge ersättning direkt till familjer som önskar och behöver det.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att införa kommunal ersättning för vård av egna barn.
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Åke Carnerö (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Ingrid Näslund (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |