Friskolorna tillför det svenska utbildningssystemet kunskap, engagemang och nytänkande. Kanske viktigast är, att rätten att välja skola ger fler elever möjlighet att finna den miljö där han eller hon kan fungera och trivas bäst.
Friskolor skall vara just fria skolor, som måste uppfylla samhällets objektivt ställda kriterier för att få bidrag, men som i övrigt skall få forma sin verksamhet utan politiska tyglar.
Skolpengsreformen som den borgerliga regeringen införde lade grunden för livskraftiga friskolor. Den nationella ersättningsnivån om 85 procent gav friskolorna rimliga villkor i förhållande till kommunala skolor. Den nationellt fastställda skolpengen gav därtill förutsebara förutsättningar för verksamheten. Resultatet lät inte vänta på sig. Hösten 1991 fanns ca 80 friskolor i landet. Ett par, tre år senare beräknades det vara ca 300 stycken fria grundskolor, med sammanlagt ca 20 000 elever.
Att friskolorna behövs visas inte minst av just detta, att de är efterfrågade av elever och föräldrar. De ger människor valfrihet, möjlighet för skolans medarbetare att utveckla nya idéer och bidrar genom konkurrensen de skapar till att förnya den kommunala skolpolitiken.
Den socialdemokratiska regeringen sänkte när den kom till makten med hjälp av Centern skolpengen till 75 procent av den kommunala genomsnittskostnaden för en elev. Det sades då att spelreglerna för de fria skolorna skulle vara fasta och långsiktiga. I socialdemokraternas Sverige innebar detta att samma regler tillämpades i något år, för att sedan radikalt förändras. Det säger sig självt att det inte går att planera för en långsiktig verksamhet som utbildning med så labila spelregler.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har med friskoleutredningens förslag som grund ändrat förutsättningarna för friskolorna. Den nya ordningen syftar till att ge kommunala politiker ökat inflytande över friskolorna. Skolpengen har tagits bort. Det är upp till kommunerna att bestämma hur stor ersättningen för friskolornas elever skall vara. Det sades när beslutet om det nya systemet togs att friskolorna skulle ges med de kommunala skolorna likvärdiga villkor, men felkällorna är många. Det finns t ex inte någon nationellt etablerad och erkänd metod för att beräkna kostnaderna för en elev i den kommunala skolan. Det varierar vilka kostnader som verkligen räknas in och vilka som anses ligga utanför när den sammanlagda kommunala utgiften för en elev ställs samman.
Risken är alltså att kommunala kostnader döljs och att basen för friskolornas bidrag därmed blir för låg. Friskolorna kommer då att få lägre ersättning än de egentligen är berättigade till. Därmed försvinner de fristående skolornas möjlighet att konkurrera på någorlunda lika villkor med de offentliga skolorna. Dessutom har kommunerna i praktiken möjlighet att lägga ner en friskola genom att skära ner dess bidrag, precis som man kan lägga ner en egen skola. Läggs en friskola ned har kommunen dock inget arbetsgivaransvar.
Det är inte säkert att Skolverkets godkännande räcker för att en friskola skall få bidrag till verksamheten. Skolverket skall också ta hänsyn till den berörda kommunens ekonomiska läge när det gör sin bedömning. En friskola skall inte beviljas bidrag om ”skolans verksamhet skulle innebära påtagligt negativa följder för skolväsendet i den kommun där skolan är belägen”. Detta innebär att kommunerna i sina yttranden till Skolverket kan framföra t.ex. kommunalekonomiska invändningar, eller hävda att en kommunal skola skulle påverkas negativt av en friskolas etablering. I så fall kan Skolverket säga nej till bidrag.
I realiteten kan således en kommun stoppa en fristående skola. Detta ger osäkerhet, vilket hämmar de fria skolornas möjligheter. De öppnar också för godtycke. Det avgörande villkoret för att en skola skall beviljas bidrag måste vara att den uppfyller objektivt ställda villkor för godkännande och ingenting annat.
Friskolorna har genomgående en lägre elevkostnad än den offentliga skolan. Att kommunen dragit på sig höga fasta kostnader för skolan vittnar om ett systemfel, som friskolorna knappast skall behöva lida för.Vid ansökan om godkännande hos Skolverket skall friskolor ange en elevantalsprognos för de följande tre åren. Överskrids antalet elever jämfört med prognosen, dvs om det går riktigt bra för skolan, är det inte givet att den får ersättning för alla sina elever. Om en friskola är så bra att en kommunal skolas elevunderlag hotas av elevernas fria val, så kan detta förhindras av kommunen tillsammans med Skolverket. I praktiken blir resultatet att kommunen istället för att utveckla den berörda skolan kan sätta en maximigräns för en god friskolas elevantal och stänga ute barn som vill byta skola.
Kommunerna får med andra ord vetorätt när det gäller skolans dimensionering. Rätten att välja skola förvinner därmed. Elevavgifter skall i princip inte förekomma vid de fria skolor som får offentliga bidrag. Samtidigt är det så, att risken för att skolor som uppfyller kraven ändå skall mista sina bidrag ökar med det nya systemet. De kan då tvingas till kraftigt ökade elevavgifter för sin överlevnad. Alternativet blir utslagning av friskolor. Därmed uppstår risk för en segregering av elever.
Våra farhågor från debatten inför beslutet om de nya reglerna för friskolornas bidrag har dessvärre börjat besannas. Det har redan visat sig att kommunerna är minst sagt obenägna att se friskolorna som någonting positivt. I 30 av de 69 fall där Skolverket fått svar på sin remiss till berörda kommuner om eteblerande av friskolor har kommunerna avstyrkt detta. Det rör sig i ett antal fall om konfessionella skolor och då inte bara muslimska friskolor, utan också i tre fall om skolor med kristna förtecken. Om en konfessionell skola följer de kriterier för godkännande som regering och riksdag beslutat så skall den också godkännas. Skolpengen gav förutsättningar för att rädda små skolor i glesbygd från nedläggning. Kommunerna säger nu i det nya systemet nej till byskolor, som hotas av nedläggning och som föräldrarna vill ta över som friskolor. Också enskilda gymnasier och ett par enskilda grundskolor hindras från att starta av kommunerna. Kommuner säger nej eftersom de nya skolornas inriktning bedöms konkurrera med de kommunala skolorna.
För att premiera kvalitet i utbildningen och lika villkor för alla skolor, oberoende av huvudman, bör ett nationellt skolpengssystem skapas. Ersättningens grundprincip bör vara att ersättningen skall vara lika för alla elever, med möjlighet till extra ersättning för barn med särskilda behov. Därmed faller bl.a. skolministerns argumentation mot en nationell skolpeng. I en interpellationsdebatt med undertecknad gled skolministern i terminologin och argumenterade plötsligt inte mot en ”nationell”, utan mot en ”generell” skolpeng.
Som det nu är får skolor olika stor ersättning per elev beroende på vilken huvudman som driver dem. Ersättningen styrs alltså inte av om skolorna håller tillräckligt hög utbildningskvalitet, utan av om huvudmannen är offentlig eller enskild. Friskolor och framförallt eleverna i friskolor är diskriminerade. Grundregeln bör vara att ersättningen bör vara lika för alla elever oavsett skolans huvudman.
En nationell skolpeng kan säkerställa samanhanget mellan de mål och riktlinjer staten sätter upp och de resurser som de enskilda skolorna får. Det är idag kommunernas ansvar att anslå de resurser som skall göra det möjligt att uppnå målen. Det uppstår inte sällan diskrepanser. Många kommuner saknar system för uppföljning och utvärdering av de egna skolorna, vilket Skolverket har påpekat. Sambandet mellan nationella mål och lokala resurser för skolan blir alldeles för svagt, inte minst i besparingstider.
Huvudpoängen med ett nationellt skolpengssystem är att alla skolor behandlas lika. De garanteras en lägsta nivå på anslagen, i linje med kravet på en likvärdig utbildning över hela landet. Skolor behandlas likvärdigt oavsett kommun eller huvudman. Dessutom försvinner förhandlingarna mellan kommunerna och fria skolor. Detta förbättrar radikalt människors möjligheter att starta fria skolor.
Skolverket har gjort en rapport om skolans kostnader. Rapportens resultat ger stöd för idén om nationell skolpeng. Skolverket visar att kommunernas kostnader för skolan i stort sett kan räknas fram utifrån objektiva kriterier som t.ex. avstånden mellan invånarna, andelen barn med utlandsfödd förälder och antalet små skolor. På objektiv grund skulle man därmed kunna fördela medel på kommunnivå. Utöver detta kan man modifiera anslaget utifrån de specifika behov som olika barn har.
Det är inte den kommunala skolformen som en insiktsfull utbildningspolitik skall slå vakt om, utan kvaliteten och valfriheten i våra barns och ungdomars utbildning. Mångfalden i de fria skolorna utgör inget hot, utan är en stor tillgång för elever, föräldrar och utbildningen i landet.
De fria skolornas villkor är inte bara en renodlad utbildningsfråga, även om detta är det centrala. Det är också en näringspolitisk fråga. Skolsektorn har varit alltför stängd för enskilda alternativ och driftsformer. Många människor med egna visioner och ambitioner om hur skolan skulle kunna drivas har förhindrats att förverkliga dem. Resultatet är bristande mångfald, bristande möjligheter för lärare att välja arbetsgivare och bristande möjligheter för skolans personal att forma och utveckla verksamheten. Inte minst har detta stängt dörren för kvinnligt entreprenörskap.
I flera år har en omfattande debatt pågått om de fria skolornas kvalitet. Den debatten är viktig. Det är dock förvånande att samma debatt om kvalitetskrav inte förs om den offentligt drivna skolan, där en helt dominerande del av landets barn går. Det faktum att en skola ägs och drivs offentligt innebär inte att den per definition är en skola med hög kvalitet. Friskolorna tvingas numera delta i kommunala utvärderingar precis som de offentliga skolorna. Friskolorna utvärderades tidigare bara av Skolverket. Det är inte rimligt att de skall utvärderas av kommunerna, som faktiskt bedriver en konkurrerande verksamhet.
Alla skolor som omfattas av skolplikten bör omfattas av samma kvalitetskrav och samma krav på granskning. Tillsyn och uppföljning bör fortsättningsvis ske i regi av ett fristående institut för kvalitetsgranskning i skolan. Detta institut bör granska alla landets skolor – offentliga liksom enskilda skolor – med samma frekvens och utifrån samma kriterier. Resultaten bör offentliggöras. Detta innebär att både offentliga skolor och friskolor bör kunna nekas bidrag om de inte klarar kraven.
Under den borgerliga regeringen tillförsäkrades fristående förskolor och skolbarnsomsorgsverksamhet möjlighet till bidrag. Den socialdemokratiska regeringen har sedan tagit bort den rätten. Detta gör att många friskolors ambition att erbjuda föräldrar ett heltäckande alternativ – dvs en friskoleverksamhet med därtill kopplad förskola och skolbarnomsorg – försvåras. Idag kan kommunerna lämna bidrag till enskild barnomsorgsverksamhet som uppfyller socialtjänstlagens uppställda krav på kvalitet och som dessutom inte har avgifter som upplevs som oskäligt höga. Bidraget bör utgå med en summa som inte oskäligt avviker från kostnaden per barn i den kommunala barnomsorgen. Kommunens behov av ytterligare platser i barnomsorgen får också vägas in.
Kommunerna bör återigen bli skyldiga att ge bidrag till enskilda förskolor och skolbarnsomsorgsverksamhet. En lösning med barnomsorgspeng kan användas. Det bör säkerställas att bidragsvillkoren är så flexibla att de fungerar för olika typer av förskoleverksamhet, också för t.ex. de så kallade småbarnsskolorna. Precis som för de fristående skolorna är det nödvändigt att det finns stabila och förutsebara förutsättningar för enskild barnomsorgsverksamhet för att den skall kunna utvecklas väl. Enskild barnomsorg ger föräldrar valfrihet och bidrar till att förnya verksamheten.
Konkurrens bör ske på lika villkor. Inte minst viktigt är detta som ett led i att stimulera framväxten av olika alternativ för yngre barn. Jag tänker t.ex. på olika former av småbarnsskolor, som Liten Lär i Uppsala. På Liten Lär går barnen på schemalagda skoldagar, där de lär sig språk, räkning, omvärldskunskap, skapande och lek med idrott. Barnen går i åldersindelade grupper, 3–5 år. Skoldagen är 4–6 timmar lång, allt efter ålder. Mellan lektionerna har barnen raster.
En god portion socialt ansvarstagande ingår också i skolans verksamhet. Undervisningen bygger på barnens vilja att lära och glädjen som ligger i lärandet. Tanken är att barnens fantasi behöver något att arbeta med, vilket skolan ger dem.
På Liten Lär lär man medvetet barnen inte bara att låta bli att inkräkta på andra barns rättigheter, utan också i att säga ifrån när någon gör en illa. Att ha styrkan att säga ifrån och stå för sin rätt, tror jag är viktigt för att undvika att bli utsatt för mobbning. Den som faller undan redan som liten blir alltför lätt hackkyckling.
Liten Lär är också en friskola för barn mellan 6 och 8 år. Efter skolans slut och under lediga dagar håller Liten Lär öppet för de barn som behöver tillsyn, vilket är ett villkor för att erhålla statliga och kommunala bidrag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att för alla skolor som omfattas av skolplikten bör gälla samma kvalitetskrav och krav på kvalitetsgranskning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av nationell skolpeng,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag till enskild förskoleverksamhet, skolbarnsomsorgsverksamhet och småbarnsskolor.
|
Sten Tolgfors (m) |