En parlamentarisk kommitté har fått i uppgift att utreda lärarutbildningen. Vänsterpartiet vill lyfta fram yrkeslärarens roll som behöver särskild uppmärksamhet. Vi föreslår att utredningen skall ges tilläggsdirektiv.
Den yrkestekniska delen av produktionsprocessen utvecklas i allt snabbare takt. Nya produkter har allt kortare livslängd. Det finns många frågor att ställa och det är svårt att besvara dem. Hur utbildar man kvalificerade yrkesarbetare för en så hastigt föränderlig produktion och hur länge kan man anses kvalificerad utan ständigt återkommande fortbildning? Och – hur ser en yrkeslärarutbilding ut som svarar upp mot krav från sektorer av arbetslivet där utvecklingen går allt snabbare?
Finns det behov av en formaliserad yrkeslärarutbildning? Vad bör den i så fall innehålla?
Vilka är lämpliga att rekrytera som yrkeslärare?
Hur fortbildar man de redan verksamma yrkeslärarna?
Vad gör man åt de yrkeslärare som saknar praktisk-pedagogisk utbildning?
Hur löser man de små yrkesämnenas behov av kompetenta lärare?
Hur skapar man förutsättningar för samarbete mellan kärnämneslärare och karaktärsämneslärare?
Problemet kompliceras också av att förutsättningarna för yrkeslärarutbildningen för de olika programmen på gymnasieskolan är så helt olika. Inom vissa karaktärsämnen föråldras kunskaperna ganska snabbt och blir inaktuella.
Till den traditionella yrkeslärarutbildningen rekryterades de som genomgått en relevant yrkesutbildning inom gymnasieskolan och som hade minst fem års kvalificerad yrkeserfarenhet. Lärarutbildningen utgjordes av en praktisk-pedagogisk utbildning. Som yrkeslärare fungerade man sedan under lång tid utan att få någon mer omfattande fortbildning.
Redan för drygt 10 år sedan påtalades det att utvecklingen inom många yrkesområden gått så snabbt att yrkeslärarkårens teoretiska utbildning var otillräcklig. Vi vet nu att kommunerna i regel inte heller har klarat av ett växande fortbildningsbehov.
Faktum är att vi i dag har en yrkeslärarkår med en medelålder över 55 år som har ett mycket stort behov av fortbildning. Den undervisning som dessa lärare ger påverkas av detta och är följaktligen inte särskilt väl anpassad till dagens arbetsliv. Många av lärarna saknar också den grundkompetens i kärnämnena som eleverna i den treåriga gymnasieskolan får.
Med detta som bakgrund måste man fråga sig om det över huvudtaget är möjligt att – med en traditionell yrkeslärarutbildning i botten, även om den följs av fort- och vidareutbildning – fungera som yrkeslärare inom flera teknikområden där utvecklingen går så snabbt som i dag. En annan fråga är om man med dagens utbildningsmodell lyckas rekrytera de mest lämpliga personerna. Är det den mest kvalificerade yrkesmannen som väljer att bli yrkeslärare – eller är den som inte tycker sig klara av kraven och tempot i yrkeslivet?
Kommunerna har numera betydande svårigheter med att rekrytera lärare till de mer avancerade yrkestekniska karaktärsämnena. På senare år har det blivit allt vanligare att man löser problemet genom att köpa in konsulttjänster från företag som har specialister inom det aktuella området. Utbildning köps också från AMU och privata utbildningsföretag. Konsulterna får står för spetsteknologin och yrkeslärarna för de delar av kursinnehållet som inte har föråldrats. Inom vissa teknikområden har yrkeslärarnas del krympt till en obetydlighet.
Kommunerna ersätter alltså fort- och vidareutbildning av sina fast anställda yrkeslärare med att köpa in personer som har aktuella yrkeskunskaper på korttidsförordnande. Om dessa personer har praktisk-pedagogisk utbildning och om de fungerar som goda lärare har man egentligen ingen kontroll över. Eleverna riskerar att få många och täta lärarbyten. Dessutom är dessa lärare sällan tillgängliga på skolan annat än vid själva undervisningstillfället. Helheten, liksom de psykosociala delarna i elevernas utbildning, försummas. Likaså försvåras den nödvändiga samverkan mellan kärnämnes- och karaktärsämneslärarna.
Det förefaller högst troligt att detta fenomen kommer att öka i omfattning. Många gånger är det också kommunernas enda realistiska möjlighet att hålla det tekniska yrkesinnehållet aktuellt på gymnasieskolans yrkesorienterade program. Det kan också på ett positivt sätt bidra till att öka samarbetet med det lokala näringslivet.
Hur skall man då lösa nackdelarna med ett sådant tillvägagångssätt?
Kritik har riktats mot att eleverna på en del yrkesinriktade program i gymnasieskolan inte får godkänt på kurserna i framför allt matematik, svenska och engelska. De borgerliga riksdagspartierna vill nu skapa alternativa kurser med lägre kunskapskrav i dessa ämnen för elever på de yrkesinriktade programmen. Dessa kurser skall inte ge eleverna behörighet till fortsatta högre studier. Vänsterpartiet motsätter sig bestämt en sådan uppgiven och destruktiv lösning av den uppkomna situationen. Vi menar att det är viktigt att inte individualisera problemet i första hand. Uppenbart är det i stället faktorer som har med kursinnehåll, kursuppläggning, betygskriterierna, lärarnas kompetens och förhållningssätt samt elevernas motivation som samverkar till att svårigheter uppstår. För att lösa problemen krävs ett nära samarbete mellan kärnämneslärare och karaktärsämneslärare.
De erfarenheter som gjorts av en ökad integration mellan kärnämnena och karaktärsämnena visar också på mycket goda resultat. Kursinnehållet i kärnämnena skall anpassas så att relevansen klart framstår för eleverna på de olika yrkesprogrammen. De som har praktisk läggning och mindre intresse för teoretiska studier har visat sig ha större behov av att tillhöra en mindre grupp. Lärarna i karaktärsämnena (de tidigare yrkeslärarna) har en viktig roll att fylla som ”klasslärare” och deras sociala kompetens är därför mycket betydelsefull. Kommunerna har även möjlighet att erbjuda mer undervisningstid och alternativ kursuppläggning när en elev får svårigheter att nå ett godkänt resultat. Lärarutbildningen för kärnämneslärare förbereder alltså i mycket begränsad utsträckning för att undervisa på de yrkesorienterade programmen. Man måste dessutom vara medveten om att kärnämneslärarna genomgått en lärarutbildning enligt en examensordning som reglerar gymnasielärarutbildningen i allmänna ämnen, vars främsta målsättning är att skapa förutsättningar för forskarutbildning i ämnet. Den praktisk-pedagogiska utbildningen har nästan uteslutande skett på gymnasieskolor som koncentrerar sig på högskoleförberedande ”teoretiska” gymnasieprogram. Lärarutbildningen har alltså i mycket begränsad utsträckning förberett lärarna för att undervisa på de yrkesinriktade programmen.
Den praktisk-pedagogiska utbildningen för kärnämneslärare bör förändras så att den bättre lägger grunden för undervisning på de yrkesinriktade programmen. Genom ökad samordning kan en gemensam grund för alla lärare i gymnasieskolan åstadkommas. Inriktningen mot ämnesmetodiken skulle med fördel kunna ges huvudsakligen under den praktiska skolförlagda delen av lärarutbildningen, under förutsättning att man kan åstadkomma en ökad samverkan mellan lärarutbildningen och skolan och en satsning på utbildning av handledare i lärarutbildningens praktik. I gymnasielärarprogrammet med tidig ingång och mellaningång för lärare i kärnämnen och ”allmänna” karaktärsämnen borde större utrymme ges åt förberedelse för undervisning inom yrkesinriktade program i gymnasieskolan.
Genom att kommunerna i större utsträckning lägger över delar av undervisningen på teknikspecialister från näringslivet så kommer många utan formell pedagogisk utbildning att vara verksamma i skolan. En praktisk-pedagogisk utbildning för dessa ”obehöriga” lärare skulle kunna ges som modifierad distansutbildning med individuellt anpassad studietakt. Kurserna skulle också kunna användas för att ”fräscha” upp och förnya pedagogiska, metodiska och didaktiska kunskaper hos lärare med en äldre lärarutbildning.
Uppläggningen bör göras i nära samarbete mellan högskolan och en enskild gymnasieskola och anpassas helt till skolans behov och förutsättningar. Vi menar att det är en stor fördel om lärare inom en skola samtidigt och tillsammans deltar i en praktisk-pedagogisk utbildning. Vi ser detta som en möjlighet till förändring av det inre arbetet i skolan. Verksamma lärare som saknar generell behörighet för högskolestudier måste få stöd att skaffa sig gymnasiekompetens genom KOMVUX eller folkhögskola.
I samarbetet som etableras mellan lärarutbildningen och en gymnasieskola bör också hänsyn tas till de anställda yrkeslärarnas behov av yrkesfortbildning. Tillsammans med företrädare för det lokala näringslivet bör man kartlägga vilken fort- och vidareutbildning som behövs i de olika yrkesämnena.
Trots att många kvinnor kom ut på arbetsmarknaden under 70- och 80-talen hände överraskande litet som gick på tvärs mot den rådande starka könsuppdelningen. Kvinnor och män finns i stor utsträckning i olika sfärer av ekonomisk aktivitet och yrken. Vänsterpartiet vill motarbeta denna starka uppdelning. Vi anser att yrkeslärare kan ha en viktig funktion i att stärka ”brytare”, flickor/kvinnor och pojkar/män som väljer en för sitt kön otypisk yrkesutbildning. Det är angeläget att se över hur denna funktion kan stärkas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till tilläggsdirektiv för den parlamentariska lärarutbildningskommittén i enlighet med vad i motionen anförts,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om modifierad distansutbildning med praktisk-pedagogiskt innehåll,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av yrkeslärares funktion att stärka så kallade brytare.
|
Britt-Marie Danestig (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Marie Engström (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Stig Sandström (v) |
Per Sundgren (v) |
|
Alice Åström (v) |