1 Sammanfattning
2 Skola för kunskap
3 Riv upp gymnasiereformen!
4 Färre kärnämnen
5 Alternativa kurser i kärnämnena
6 En mer flexibel gymnasieskola
7 Avskaffa den statligt fastställda timplanen
8 Gymnasieskolans omfattning
9 Det individuella programmet – ett personligt program
10 Praktikprogrammet
11 Entreprenörsutbildning
12 Nytt teknikprogram
13 Skola – näringsliv – arbetsliv
14 Möjligheterna till gymnasiestudier utomlands
15 Svenska skolor i utlandet
16 En modern lärlingsutbildning
17 Gymnasieexamen
18 Forskarutbildade lärare ökar kvaliteten
19 Hotande brist på gymnasielärare
20 Gymnasielärare i yrkesämnen
21 Fristående gymnasieskolor
22 Mobbning och annat våld
23 Jämställdhet
24 Informationsteknik i skolan
25 Hemställan
Ny kurs i skolpolitiken: Riv upp gymnasiereformen!
Gymnasieskolan är i kris. Fakta om läget, bl a från den senaste gymnasieutredningen, kan bara leda till en slutsats: Göran Perssons gymnasiereform från 1991 måste rivas upp!
Orimligt många elever, sannolikt minst 10.000 årligen, riskerar att lämna gymnasieskolan utan godkända betyg i svenska, engelska och matematik. Var tredje elev på industriprogrammet har betyget icke godkänd i matematik. Nästan lika många underkänns i engelska på byggnads-, fordons- och industriprogrammen.
Avhoppen från de nationella programmen är många. De ”individuella program”, som enligt gymnasiereformens konstruktörer endast skulle tillgripas i undantagsfall, har nu fler elever än flertalet nationella program.
Även de elever som lämnar gymnasieskolan med godkända betyg har i många fall för dåliga kunskaper för att klara högskola eller yrkesliv. Vittnesmålen, både från högskolelärare och andra s k avnämare, är många. Ett exempel är en skrivelse till regeringen från Sveriges Frisörförbund, som påpekar att eleverna från frisörprogrammet inte klarar gesällproven. En språkprofessor vid Göteborgs universitet, Lars Lindvall, säger i en intervju: ”En del studenter visar på en grundläggande oförmåga att uttrycka sig på sitt modersmål.” Lindvall menar att svenskan många gånger blir ”fullkomligt oläslig”.
Lärlingssystemet har i praktiken avskaffats – 1995 fanns 25 (!) lärlingar i hela landet.
Våra varningar från 1991 om att gymnasiereformen var underfinansierad har visat sig berättigade. Klasserna har blivit större. Viktiga kvalitetskriterier, som målet för antalet tillsatta lektorstjänster, har varit svåra att klara.
Folkpartiet skisserar i denna motion huvuddragen i ett nytt gymnasiebeslut, där kvaliteten sätts i centrum. Grundtanken är att gymnasieskolans särart som frivillig yrkes- och högskoleförberedande skolform med målsättning att nå alla ungdomar skall understrykas. Gymnasiets ”grundskolefiering” måste brytas. Grundskolan måste ges större möjligheter att nå sina mål och lösa sina problem – Folkpartiet har en rad förslag också där. Men det är oacceptabelt om grundskolans svårigheter och misslyckanden tillåts bestämma gymnasieskolans utveckling.
De resurstillskott till kommunernas kärnområden, vård och skola, som Folkpartiet arbetar för, bör bland annat användas till en väl genomtänkt kvalitetssatsning i gymnasieskolan. Folkpartiet föreslår:
En gymnasieskola där elevernas intresseinriktningar får slå igenom mera, bl a genom färre kärnämnen, möjligheter till alternativkurser i kärnämnena, lärlingsprogram och större möjligheter för eleverna att bestämma studietakten.
Gymnasieexamen (”Studentexamen”).
Satsning på läraryrket, bl a genom högre löner och bättre utvecklingsmöjligheter (fortbildning, vidareutbildning, karriärtjänster, utbytestjänstgöring etc).
Kvalitetssatsningar: Bättre läromedel, datorer och Internetkopplingar i klassrummen, fler lektorer och bättre skolbibliotek.
Ett nytt, brett och flexibelt lärlingsprogram efter bl a norskt mönster.
Förbättrade, inte försämrade, möjligheter för eleverna att läsa ett år utomlands.
Rättvisa möjligheter för friskolor, bl a industrigymnasier.
En människa med kunskaper är en människa som lättare kan förstå sin omvärld, värdera sina intryck och forma sitt liv.
Kunskap ger bättre förmåga att kritiskt granska och sortera information. Kunskap stärker den enskilda individen att ta makten över sitt eget liv och att utveckla sin egen personlighet. Det i sin tur är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Liberaler har alltid kämpat för fri tillgång till information och en utbildningspolitik som syftar till att höja utbildningsnivån för alla. En av välfärdsstatens främsta uppgifter är att se till att alla människor ges likvärdiga möjligheter till god utbildning.
Vi har under många år varit starkt kritiska till socialdemokratisk skolpolitik. Det är lätt att förstå de förtvivlade, ibland nästan uppgivna, lärare som känt att Socialdemokraterna använt skolan som en ”ideologisk experimentlåda”. Effekterna kan avläsas i brist på arbetsro och otydliga ansvarsförhållanden för skolans professionella personal, inte minst i gymnasieskolan. Den svenska gymnasieskolan befinner sig utan tvekan i en djup kris.
Folkpartiet liberalerna anser att ansvaret och befogenheterna för skolans personal måste stärkas. Politikens främsta uppgift måste vara att besluta om de övergripande målen för skolans verksamhet, inte på vilket sätt målen skall uppnås. Vi är övertygade om att ”frihet under ansvar” är det bästa förhållningssättet politiken bör ha till den professionella skolvärlden.
Att arbeta med barn och ungdomar inom skola och barnomsorg är bland de finaste och viktigaste uppgifter man kan ha. Därför måste läraryrkets status stärkas och lärarkårens professionalitet erkännas. Det är en viktig uppgift för politiken att bidra till att detta kan bli möjligt.
Gymnasiereformen beslutades av riksdagen 1991 efter förslag från den socialdemokratiska regeringen och den dåvarande skolministern Göran Persson. Att den borgerliga regeringen, som tillträdde efter valet samma år, inte gjorde större ingrepp i reformen var en eftergift åt Centerpartiet, som tidigt bundit upp sig hårt i denna fråga.
Det var ett steg i rätt riktning att Socialdemokraterna i våras insåg det nödvändiga i att göra justeringar i gymnasieskolan. I skrivelsen 1996/97:122 ”Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning – kvalitet och likvärdighet”, beskrev regeringen vad som skulle kunna göras. Några konkreta förslag som riksdagen kunde ta ställning till presenterades dock inte. De förslag som regeringen nu för fram i budgetpropositionen är dessvärre inte tillräckliga enligt vår uppfattning.
I våras gick de första eleverna som fått hela sin undervisning enligt den nya läroplanen, de nya programmålen, de nya kursplanerna och det nya betygssystemet ut gymnasieskolan. Skolverkets betygsuppföljning från gymnasieskolor i hela landet ger vid handen att många elever som började de nya treåriga programmen inte var kunskapsmässigt förberedda på de teoretiska kraven. Betygsresultaten visar att en hög andel av eleverna på de nya treåriga yrkesinriktade programmen blir underkända i ett eller flera av skolans viktigaste kärnämnen: svenska, engelska och matematik. I första hand måste detta sägas vara ett bevis på bristerna i grundskolan. Gymnasiereformen borde ha kombinerats med förberedelsearbete i grundskolan, i syfte att skärpa kraven på godkända kunskaper i svenska, engelska och matematik. Eleverna hade då varit bättre förberedda på de kunskapskrav som den nya gymnasieskolan ställer.
Gymnasiereformen kom dessutom att innebära att de tidigare tvååriga yrkesinriktade utbildningarna förlängdes till tre år. Den tid som det ytterligare året gav kom väsentligen att tillägnas allmänteoretiska ämnen. Det finns emellertid mycket som tyder på att balansen mellan kärnämnena och de mer yrkesinriktade ämnena har förskjutits alltför långt, till nackdel för de mer yrkesinriktade ämnena. Antalet kärnämnen bör därför bli mindre.
I likhet med bl a Folkpartiets ledamot i den senaste gymnasieutredningen (SOU 1997:107) är vi mycket bekymrade över läget i den svenska gymnasieskolan. Vår slutsats kan endast bli att reformen till stor del måste rivas upp och ersättas av en på avgörande punkter annorlunda gymnasieskola.
Från och med hösten 1998 kommer det att krävas godkända kunskaper från grundskolan i svenska, matematik och engelska för att få börja på ett nationellt program på gymnasieskolan. Utan dessa förkunskaper saknar eleverna förutsättningar att följa undervisningen vid ett nationellt eller specialutformat program. Elever som inte klarar dessa krav hänvisas till att komplettera sina studier vid det individuella programmet innan de kan börja på ett nationellt. Det är bra att kunskapskraven blir tydliga. Idag har gymnasieskolan åtta kärnämnen för alla elever oberoende av vilket program de valt. Dessa kärnämnen är svenska, engelska, matematik, samhällskunskap, idrott och hälsa, religion, naturkunskap och estetisk verksamhet.
Tyvärr visar stickprov att alltför få elever når upp till gränsen för godkänd i kärnämnena svenska, engelska och matematik. Skolverkets rapport nr 90, ”Elevernas värdering av sin gymnasieutbildning”, visar tydligt att eleverna är minst positiva till de kärnämnen som ingår med ett litet antal timmar/
gymnasiepoäng.
Slutsatsen måste bli att antalet kärnämnen bör minska. Vi har inte tagit slutlig ställning till det lämpliga antalet, men menar att en ny analys måste göras med utgångspunkt från de erfarenheter vi nu har. Utgångspunkten måste vara att åtta kärnämnen är ett för stort antal. För helhetens skull skulle det vara bäst att begränsa kärnämnena till tre (svenska, engelska och matematik) men det är möjligt att ett eller två ytterligare, starkt motiverade, ämnen kan förenas med den grundsyn på gymnasieskolan vi här angivit.
Skolverket har till gymnasiekommittén redovisat vissa uppgifter om genomsnittsbetyg satta våren 1996 för de tre kärnämnena svenska A, Engelska A och Matematik A. Resultaten är skrämmande. På Fordonsprogrammet har hela 23,6 procent av eleverna fått betyget icke godkänd (IG), tätt följt av Industriprogrammets elever med 23, 3 procent IG i genomsnitt på dessa tre kurser. Det är helt enkelt oacceptabelt att över 20 procent av eleverna inte når upp till godkända kunskaper. Elever som har lämnat grundskolan utan att ens kunna läsa och skriva kan naturligtvis inte tillgodogöra sig undervisningen i gymnasieskolans teoretiska ämnen. Men det finns dessutom mycket som tyder på att balansen mellan kärnämnena och de mer yrkesinriktade ämnena har förskjutits allt för långt till nackdel för de yrkesinriktade ämnena.
Vi anser därför att kärnämnena bör profileras med utgångspunkt från gymnasieprogrammets allmänna inriktning – dvs att exempelvis vårdstuderande läser en mer medicinskt inriktad engelska etc. Folkpartiet ser det även som önskvärt att eleverna, alltefter intresse och behov, ges möjlighet att studera olika ämnen i egen takt. De mer omfattande kärnämnena bör därför delas in i etapper där eleverna kan läsa kurser med olika ambitionsnivå i olika takt. Det är viktigt att en elev som väljer att läsa en kurs med lägre ambitionsnivå i ett visst ämne senare kan läsa in kurser på högre nivå. De elever som således väljer att inte studera gymnasiekurser som ger grundläggande behörighet till högre utbildning skall kunna komplettera sina studier.
Folkpartiet liberalerna vill betona möjligheterna till en mer flexibel studietakt. Det gäller inte bara gymnasieskolan utan även vuxenutbildningen. Vi tror att detta skulle underlätta för eleverna att klara den nya gymnasieskolan. Ett sätt att mjuka upp den något stela programstrukturen är en ökad valfrihet för eleverna och större möjligheter för dem att planera sina studier. Fortfarande är dock möjligheterna begränsade för de elever som skulle vilja läsa ett gymnasieprogram i etapper.
Normalt förutsätts att gymnasiestudierna skall vara avslutade före 20 års ålder. Ytterligare senareläggning av studierna orsakar merkostnader för den enskilde eleven. Vi anser att de tre åren, inte minst i de yrkesinriktade programmen, skulle kunna utnyttjas mer flexibelt, där studier och yrkespraktik varvas och där utbildningen kan organiseras i etapper. Då kan eleverna avbryta sina studier efter ett eller två år och ändå ta med sig avslutade kurser ut i yrkeslivet. Den som av olika anledningar föredrar kortare studietid i tonåren skall kunna komma tillbaka och läsa vidare, inom ramen för de tre åren vid t ex komvux. En sådan ”gymnasiebank” skulle gynna de skoltrötta och omotiverade tonåringarna.
För Folkpartiet liberalerna är flexibiliteten i gymnasieskolan mycket viktig. Elever måste kunna ges möjligheter att läsa flexibelt under läsåret. Kommuner och skolor bör skyndsamt utreda möjligheten att anordna sommarkurser.
Alltför länge har den svenska skolan uppfattats som kravlös – ibland har det gällt också gymnasieskolan. Till viss del beror det på att det individuella ansvaret i samhället generellt har satts på undantag. Elevens ansvar för de egna studierna måste betonas. Skolpolitiker och skolpersonal underlättar, men övertar aldrig, detta ansvar.
Rätten för elever att studera på distans bör ges. Inte minst för elever med rörelsehinder är denna möjlighet ofta av avgörande betydelse för de fortsatta studierna.
Den socialdemokratiska regeringen öppnade i våras för en diskussion om timplanens roll i skolan. Vi välkomnar denna. I proposition 1997/98:6 Förskoleklass och andra skollagsfrågor preciserar regeringen att den vill öka utrymmet för skolans val för att minska timplanens styrande roll. Vi menar att målsättningen måste vara att avskaffa timplanen i såväl grundskolan som gymnasieskolan. Timplanerna har under lång tid haft en dominerande ställning som styrinstrument. Det är nu tid att tydligt markera att gymnasieskolan skall vara målstyrd. Detta skulle även kunna öka flexibiliteten och göra gymnasieskolan mer anpassningsbar efter elevernas varierande behov. Det är därför beklagligt att Gymnasieutvecklingskommittén kom till slutsatsen att timplanen för närvarande inte kan avskaffas.
Gymnasiekommittén, som hösten 1997 har lagt sitt slutbetänkande, föreslår regeringen att en översyn av antalet kärnämnen skall ske och att även behovet av ökat utrymme för det individuella valet skall beaktas. Vi har ovan redovisat vår syn på dessa frågor. Vi menar emellertid att en avgörande fråga för gymnasieskolan är huruvida den till omfattning och innehåll är tillräcklig för att möta framtidens krav på utbildning av hög kvalitet. Idag har de yrkesförberedande programmen 2.370 poäng och de teoretiska programmen 2.150 poäng. Är detta tillräckligt? De attraktiva alternativa företagsgymnasierna har fler poäng än vad den offentliga skolan har, så uppenbarligen anser inte näringslivet att det är tillräckligt. Vår representant i kommittén har markerat att Folkpartiet anser det beklagligt att majoriteten i kommittén inte anser att denna viktiga fråga skall utredas.
I en liberal gymnasieskola står individen i centrum. Det är där möjligt att välja mellan olika kurser efter intresse, läggning och framtidsdrömmar. De individuella programmen skall innebära en verklig valfrihet i gymnasieskolan. Genom individuella program kan idag omotiverade elever få motivationen åter. Det är mycket viktigt att poängtera att det individuella programmet inte på något sätt få ses som en avstjälpningsplats för elever med låg studiemotivation.
Folkpartiet liberalerna vill ge eleverna möjlighet att själva välja kurser och sätta samman dessa till ett program – ett personligt program. Utöver de obligatoriska kärnämnena skulle eleverna själva få välja kurser fritt. Vi menar att regeringens tankar på att öppna det naturvetenskapliga programmet så att elever kan välja nya ämneskombinationer är bra. Vi välkomnar förslag på ändringar av timplaner och programmål så att detta blir möjligt. Men vi vill ge alla elever denna möjlighet.
Enligt regeringens bedömning behöver det individuella programmet utvecklas kvalitativt för att erbjuda ungdomar en god utbildning som förenar undervisning i vissa grundskolekurser, vissa gymnasiekurser och en yrkesinriktad praktik – praktikprogrammet. Enligt vår uppfattning är de åtgärder som regeringen beskriver fullt möjliga att redan vidta inom det individuella programmet. Det är fullt möjligt att kombinera grundskolekurser med kurser inom gymnasieskolan samt att ge eleverna praktik i både mindre som större omfattning. Så sker också i många gymnasieskolor. Regeringen har tidigare pekat ut ett annat problem, nämligen att många gymnasieskolor saknar tillräcklig fantasi, flexibilitet och är för ”fyrkantiga”. Det vore bättre om regeringen lade ner energi på att introducera dessa skolor i förändringsarbetet och informera om de möjligheter som finns inom dagens system.
Sverige har både tradition, kultur och möjligheter att utvecklas till ett innovationsland. Här finns kreativa skapande människor, fyllda av idéer. Kan vi underlätta denna enorma potential kommer vi att återta ledningen som ett innovations- och utvecklingsland. För att detta skall bli möjligt krävs att vi blir bättre på att ta vara på humankapitalet: den blivande entreprenören– företagaren. Vid en tillbakablick finner man ofta att entreprenörerna och innovatörerna var de elever som hade svårt att finna sig tillrätta i skolans värld. Därför är det viktigt att skolan finner nya vägar att ta tillvara dessa elevers behov. Redan på gymnasienivå bör man inom ramarna för de individuella programmen kunna finna flexibla kombinationer av utbildningslösningar som stimulerar och lär inför ett eget företagande. Då kan vi bättre ta vara på och tillåta dessa ungdomar att utvecklas just till det de vill och Sverige behöver – nya företagare.
Den svenska arbetsmarknaden har idag ett underskott på tekniker. Alltför få svenska ungdomar utbildar sig till tekniker. Det är olyckligt att den svenska gymnasieskolan idag saknar ett nationellt teknikprogram. I en tid där tekniken blir alltmer komplicerad och konkurrensen hårdnar globalt är det viktigt att den svenska arbetskraften håller en hög kompetens på teknikområdet. Genom inrättandet av ett nationellt och gärna fyraårigt teknikprogram som avslutas med examen kan Sveriges behov av ingenjörskompetens på denna nivå fyllas vilket skulle bidra till att Sverige åter blir ett konkurrenskraftigt land.
Svensk skola saknar i internationell jämförelse en naturlig koppling mellan skola, arbetsliv och näringsliv. Det är inte bra. I våra främsta konkurrentländer satsar arbetslivet mer på yrkesutbildningen – både ekonomiskt och personellt – än vad som sker i vårt land. Det är nödvändigt att ändra detta förhållande, om resultaten skall motsvara de krav och snabba förändringar som idag finns inom arbetslivet. Vi kan inte fortsätta med att ha ett slutet offentligt skolsystem som innebär att skolan förmedlar både teoretiska och praktiska kunskaper. De yrkesförberedande utbildningarna måste kunna hävda sig internationellt. För att lyckas krävs det att skola och arbetsliv tar ett betydligt större ansvar och samverkar. Engagemanget från arbetslivets sida måste öka. På samma sätt måste skolan lära sig att arbeta tillsammans med arbetslivet.
Det svenska samhällets snabba internationalisering ställer helt nya krav på skolan. Arbetsmarknaden ställer idag högre krav på de anställdas språkkunskaper och kännedom om andra länder och regioner än tidigare. Folkpartiet anser att skolan har ett stort ansvar för att möta den nya tidens skiftande behov.
Genom förbättrade möjligheter till elevutbyten, satsningar på informationsteknik i skolan och ökade krav på språkkunskaper vill Folkpartiet ge alla elever en bättre möjlighet att möta ett internationaliserat samhälle.
Den socialdemokratiska regeringen vill däremot att möjligheten att få studiemedel för studier utanför Norden bör begränsas till i huvudsak utbildningar på högskolenivå och att beviljandet av extra lån för undervisningsavgifter skall bli mer restriktiv.
Regeringen ifrågasätter därmed nyttan av utlandsstudierna i förhållande till de kostnader som de är förknippade med. Folkpartiet anser att detta är mycket oroande.
Detta innebär t.ex. att den generella tidsbegränsningen för rätt till studiemedel, sex år, skall bestämmas till tre år för utlandsstudier. Särskilda skäl skall dock kunna utgöra grund för förlängt studiestöd. Ett s.k. Freshman year skall dock inte kunna ge studiemedel eftersom det i princip kan anses utgöra studier på gymnasial nivå. Inte heller anser regeringen att man skall kunna få studiemedel för språkförberedande kurser utomlands. Dessa kunskaper skall inhämtas i Sverige. På det konstnärliga området skall stöd ges endast för utbildningar som utgör en värdefull påbyggnad av en tidigare grundutbildning.
Vi känner oro över den oförståelse regeringen visar inför de krav som internationaliseringen av det svenska samhället ställer. Den uttalade ambitionen att halvera antalet svenska ungdomar som studerar utomlands finner vi helt orimlig. När alltfler svenska ungdomar vill studera utomlands och när arbetsmarknaden alltmer efterfrågar språkkunskaper innebär en sådan målformulering att gå baklänges in i framtiden. Det är viktigt att riksdagen både avvisar regeringens neddragning på anslaget och den orimliga målformuleringen. Det senare bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi avvisar också besparingen på svenska skolor i utlandet. När fler och fler svenskar arbetar utomlands, inte minst genom vårt medlemskap i EU, är det viktigare att de har tillgång till svensk grund- och gymnasieskola för sina barn. I Sverige finns omfattande modersmålsundervisning för invandrarbarn. Den utgår ifrån insikten att människor fungerar bättre om de också får utveckla det språk som talas i hemmet. Tvåspråkighet ses som en tillgång i Sverige. Att då samtidigt skära ner på undervisningen i svenska för svenska barn utomlands är oklokt. De ca 4 300 barn som får undervisning i svenska utomlands borde rimligen ses som en framtida resurs för Sverige. CSN har varslat att barn till anställda i svenska företag utomlands inte skall få studiehjälp, med undantag för barn till missionärer, UD-tjänstemän och biståndsarbetare. Folkpartiet motsätter sig denna besparing.
Den socialdemokratiska regeringen har nu äntligen insett behovet av en ny lärlingsutbildning. Det är bra. Tyvärr har regeringen valt att inte försöka finna en bred politisk lösning i denna fråga. I samband med att regeringens skrivelse lades fram med förslag om ny lärlingsutbildning avslog riksdagen förslag från bl. a. Folkpartiet om att en ny lärlingsutbildning borde införas. Det är synd att regeringen söker konfrontation istället för samarbete.
Folkpartiet anser att de positiva dragen i lärlingssystemet bör tas till vara inom den nya gymnasieskolan och/eller komvux ram. Alltför få elever genomgår idag lärlingsutbildning – 1995 fanns det 25 lärlingar. Motsvarande siffror för den gamla lärlingsutbildningen var 1987/88 3000 lärlingar i gymnasieskolan. En ny lärlingsutbildning skulle ge stora möjligheter till positiv samverkan mellan företagare på skolorten och den kommunala gymnasieskolan. Samverkan med ortens näringsliv och organisationer borde kunna ske både i form av medverkan och direkt samarbete om program, utbildningar och kurser. Det är bra att regeringen nu äntligen verkar ha insett behovet av lärlingsutbildning.
Den socialdemokratiska regeringen har tillsammans med Centerpartiet gjort ett stort nummer av att man tänker införa ”en ny och modern lärlingsutbildning”. De två första åren skall vara skolförlagda och de två nästföljande skall vara förlagda till en arbetsplats. Eleven har elevstatus och skolan har det övergripande utbildningsansvaret för eleven även under lärlingsåren. Förslaget är ett steg i rätt riktning, men som vanligt når regeringen inte ända fram. Verkligheten är att det redan idag är fullt möjligt att genomföra lärlingsutbildning. Intresset har emellertid varit lågt, för att inte säga obefintligt, vilket vi beklagar.
Huvudproblemet är att för få företag ställer upp med nödvändiga lärlingsplatser och att arbetsmarknadens parter inte visat vilja till att ta nödvändiga initiativ. Ytterligare ett problem har varit att eleverna inte i tillräcklig omfattning fått information om de möjligheter som redan finns. Vi tror därför att det är att lura sig själv om man tror att en fungerande lärlingsutbildning kan åstadkommas genom lösa kontakter med arbetsmarknadens parter, där skolan skall ha ansvaret för hela utbildningen, medan företagen, utan ersättning, förutsätts bidra med platser. Ett annat skäl till att lärlingsutbildningen har en liten omfattning är dels att den ligger inom det individuella programmet, dels att skolorna sällan informerar eleverna om möjligheten till lärlingsutbildning. Därför bör lärlingsutbildningen ligga under ett eget program – Lärlingsprogrammet – och få en annan struktur.
Det stora problemet är att arbetslivet har ett för litet inflytande över, och därmed ansvar för, gymnasieskolans yrkesutbildning. Det är ett av skälen till att många gymnasieskolor har svårt att få ut eleverna på arbetsplatsförlagd utbildning (APU). När nu regeringen väljer den traditionella vägen, att skolan skall ha ansvaret för hela utbildningen oavsett om utbildningen bedrivs i skolan eller på en arbetsplats, riskerar dessa problem att förlängas. Den otydliga ansvarsfördelningen mellan skola och arbetsliv kvarstår. Detta är djupt olyckligt.
En modern, flexibel lärlingsutbildning innebär att skolan och arbetslivet delar på ansvaret för utbildningen. En del av tiden tillbringas i skolan, en del i arbetslivet. Uppdelningen kan variera. Ibland, men inte alltid, kan de första två åren tillbringas i skolan och de sista två åren ute i arbetslivet. Den totala tiden kan också variera. Ibland kan det vara lämpligt att sprida ut skoltiden så att fyra veckodagar tillbringas på en arbetsplats och en femte i skolan.
Företagen/arbetsplatsen borde som i t ex Norge få ersättning motsvarande kommunens kostnad för yrkesutbildningen under ett år, samtidigt som lärlingen under det tredje och fjärde året ges ersättning från arbetsplatsen i relation till den insats som lärlingen gör i produktionen. Därmed skulle ett antal ekonomiska frågetecken i företagen och för den enskilde undanröjas. Utbildningen bör avslutas med ett gesällprov och leda till ett yrkesdiplom eller en yrkesexamen.
Regeringen funderar över att införa en yrkesexamen på gymnasienivå. Detta tycker vi är positivt. Vi vill emellertid gå ett steg längre och införa en internationellt gångbar gymnasieexamen. En sådan behövs för att svenska ungdomar skall kunna konkurrera internationellt på lika villkor. Den ökade internationaliseringen och det faktum att alltfler ungdomar väljer att studera vidare på universitet och högskolor gör att behovet ökar alltmer.
I Gymnasieutvecklingskommittén konstateras att den sociala snedrekryteringen till högskolan fortfarande existerar. Ett sätt att råda bot på detta är införandet av en yrkesexamen. Dessutom är etablerandet av en yrkeshögskola en väsentlig drivkraft för att åstadkomma yrkesutbildningar av hög kvalitet.
Sverige är idag i stort sett ensamt om att sakna examen för gymnasiet. En undersökning som SIFO har gjort visar dessutom att en stor majoritet av landets kommunpolitiker stöder kravet på en frivillig gymnasieexamen. Vi föreslår att en frivillig examen som kan tillgodoräknas utomlands, skall erbjudas alla gymnasister som avslutar ett program. Detta kan vara en uppgift för de nyinrättade gymnasieinspektörerna.
Fler kommuner skall uppmanas att inrätta internationellt gångbara baccalauréat, sk IB-program.
Skolan är vårt lands viktigaste utbildningsinstitution. Tyvärr arbetar den alltför ofta utan kontakt med forskningen. Lektoraten i gymnasieskolan tillkom i syfte att få fram en kvalificerad lärargrupp som hade egen forskningserfarenhet och som hade förmåga att fånga den aktuella vetenskapliga utvecklingen. Under de senaste åren har alltfler lektorat blivit obesatta och få nya lektorat har inrättats. Om den utvecklingen fortsätter riskerar vi att få en kvalitativt sämre skola.
Lektorstjänster bör därför tillsättas och nyinrättas, i gymnasieskolan och på komvux så att fler disputerade kommer in skolan. Detta kan stimulera alla verksamma till kunskapsutveckling. Lärare bör också uppmuntras att vidareutbilda sig så att de blir behöriga att besätta lektorat. För att underlätta för fler att doktorera anser Folkpartiet att antalet doktorandtjänster skall öka.
Genom gästföreläsningar i skolan av forskare och med forskare som aktiva medarbetare i gymnasieskolan skulle skolans koppling till den aktuella forskningen göras tydligare. Det är även av vikt att lärarna ges möjlighet att delta i forskningsprojekt och gå forskningskurser.
Läraryrket har genomgått stora förändringar. Politiska reformer, förändrade arbetsformer, nya avtal samt utmaningar i form av helt nya kunskapskrav gör att läraryrket idag ser helt annorlunda ut än det gjorde för bara några år sedan. Samhällsklimatet, arbetslösheten och en ökad andel invandrarbarn i skolan ställer höga krav på såväl pedagogisk förmåga som social kompetens. Den nya målstyrda skolan har gett lärarna större frihet men ställer även större krav på dem. Det är bra. Men skall det fungera väl måste lärarna få det stöd de behöver för att klara av sina arbetsuppgifter. Fler karriärvägar, ökade möjligheter till löneutveckling, ökad konkurrens mellan skolor och pedagogiska inriktningar kan stärka läraryrket.
Efterfrågan på gymnasielärare kommer öka efter sekelskiftet. Det beror dels på ”babyboom” men även på utbyggnaden av komvux. Om elva år kommer Sverige att behöva 21 000 gymnasielärare i allmänna ämnen vilket är en ökning med 3 700 lärare jämfört med 1995. Lärarnas riksförbund hävdar att 20 000 lärare kommer saknas år 2000. För att klara detta måste fler lärare utbildas. Det kräver fler platser på högskolan och att rekryteringsinsatser görs. Om detta kommande problem säger regeringen alltför litet. Regeringen bör snarast återkomma med en analys av lärarbehovet och förslag på åtgärder.
De flesta gymnasielärarna i yrkesämnen har ”gamla” kunskaper, i den bemärkelsen att det var länge sedan de lämnade sitt yrke för att bli yrkeslärare och att de i liten omfattning är ute på yrkespraktik eller kompetenshöjande teoretisk efterutbildning. Risken är överhängande att skolan förmedlar kunskap som hör gårdagens arbetsliv till. Därför är det ytterst förvånande att regeringen inte tänker göra något åt lärarnas fortbildning och uppdatering i yrkesämnet, vilket är helt nödvändigt. Regeringen kommer inte med några förslag till förbättringar eller idéer om framtida lösningar. Enligt vår mening måste man koppla uppdatering och yrkespraktik till någon form av lärarcertifikat där lärarna regelbundet är ute i arbetslivet och får adekvat yrkespraktik. Detta är en nödvändighet om eleverna skall kunna erbjudas en modern utbildning.
Mångfald och valfrihet måste genomsyra den svenska utbildningen. Att den socialdemokratiska regeringen tillsammans med bl a Miljöpartiet genomfört försämringar för friskolorna är ett stort steg åt fel håll. Istället för att skapa likriktning borde satsningar genomföras så att valfriheten och mångfalden i utbildningen förbättrades. Intresset för gymnasieutbildningar i fristående skolor är mycket stort. Särskilt intressant är att flera skolor lyckas locka många sökande till utbildningar som i den kommunala skolan är mindre eftertraktade. Dessa skolor är inte sällan bättre på att förverkliga idéer om pedagogisk förnyelse. Industrigymnasierna är ett exempel på detta. Elever kan här ges möjlighet till sommarkurser och praktik samt att skolorna i många fall erbjuder ett specialutformat program som ger eleverna mer undervisningstid.
De fristående gymnasieskolorna har varit en föregångare och pådrivare när det gäller integrationen mellan yrkesprogram och naturvetenskapsprogrammet i form av specialutformade program. Trots alla positiva erfarenheter valde regeringen att försvåra framväxten av alternativ till den utbildning som ges i kommunerna. Detta är särskilt tydligt då bedömningen av hur en ny gymnasieskola påverkar näraliggande utbildning skall göras av respektive kommun i stället för regionala eller nationella myndigheter.
Med grundskolan delar gymnasieskolan problemet med mobbning och våld. Det tillhör verkligheten i dagens svenska skola att det förekommer att skolledare tvingas tillkalla polis på grund av våldshandlingar, knivinnehav etc. Även om det naturligtvis inte är ofta, sett till omfattningen av den totala skolverksamheten, är det ändå för ofta.
Våldet är i sig ett hinder för framåtskridande och innebär en smygande devalvering av människovärdet och detta våld i elevernas arbetsmiljö är oacceptabelt. Skolans huvuduppgift är och skall vara elevens kunskapsuppbyggnad och utveckling som individ i samverkan med andra. Det är föräldrarna som har ansvaret för barnens fostran, men skolan måste än tydligare i samverkan med föräldrar agera med kraft mot alla former av våldstendenser, mobbning och främlingsfientlighet.
Under ett par års tid har flera allvarliga händelser tydligt blottat behovet av tydliga signaler och behov av kommunal mobilisering mot alla former av våld och mobbning. Den nya läroplanen skärper skolans och skolpersonalens särskilda ansvar. Det är viktigt att det finns tydliga rutiner och metodik för hur mobbning och våld på skolorna skall hanteras. Ett åtgärdsprogram mot mobbning och därmed en handlingsberedskap om problem skulle uppstå bör finnas på alla skolor. Ytterst handlar det om rättssäkerheten för elever och föräldrar.
Bristande jämställdhet är både en kunskapsfråga och en pedagogisk fråga. Problemet har sitt ursprung i den mellan män och kvinnor generellt sett kraftigt könssegregerade svenska arbetsmarknaden. Denna uppdelning är särskilt tydlig i utbildningssystemet. Det kräver omfattande insatser för att komma till rätta med den nuvarande dåliga jämställdheten på utbildningsområdet.
Bristande kunskaper om jämställdhet innebär att verksamheten i skolan inte planeras och struktureras för att möta de olika krav som ställs av pojkar och flickor. Denna kunskapsbrist visar sig senare generera ett allvarligt pedagogiskt problem genom att undervisningen inte utformas på ett sådant sätt att det svarar mot pojkars och flickors olika behov av kunskap, uppmärksamhet och identitetsskapande.
Skolan och ytterst dess rektor har ansvaret för att aktivt främja kvinnors och mäns möjligheter att motverka de traditionella könsmönstren. Jämställdhet får inte bli en fråga som prioriteras efter den enskilde lärarens inställning och kunskaper. Därför måste lärarnas kunskaper på detta område löpande följas upp. Arbetet med att förbättra jämställdheten måste således bli en integrerad del av undervisningen i skolan. Som ett första steg måste denna kunskap förmedlas till eleverna vid lärarutbildningen. För att även nå resultat på kortare sikt bör jämställdhetsfrågor lyftas fram i lärarnas fortbildningsprogram. En förbättrad kunskap om och insikt i de brister i jämställdheten som finns i dagens samhälle måste förmedlas till skoleleverna och diskuteras i klassrummen.
Den snabba utvecklingen inom informationsteknologin berör även skolan. Det är därför viktigt att skolan följer med i utvecklingen och att bl a den s k KK-stiftelsens IT-projekt i svenska skolor noggrant följs upp så att inte tekniken ensam hamnar i centrum istället för pedagogiken. Att hantera datorer, veta hur man kommunicerar på de ”elektroniska motorvägarna” och kännedom om datorns användningsmöjligheter är avgörande kunskaper och färdigheter för 2000-talet. Den som saknar sådana kunskaper kommer att vara handikappad på framtidens arbetsmarknad. En utveckling mot segregation mellan dem som har haft tillgång till datorn som arbetsverktyg och dem som inte har haft det, måste motverkas. Därför har Folkpartiet liberalerna som mål att alla elever på sikt skall ha tillgång till egna datorer.
Vi menar att det finns en uppenbar risk att flickorna trängs undan vid användningen av datorerna om det är brist på dem. Kunskapen om datorer måste också utvecklas så att användningen inte bara sker inom ett särskilt ämne eller stannar vid tekniken – den måste elevanpassas och integreras i övrig undervisning för att bli en naturlig del av skolans arbetsmetodik. Då är en förutsättning att alla lärare inom alla årskurser har tillgång till och kunskap om de möjligheter som modern IT ger. Lärarna måste därför först och främst få fortbildning i användningen av den nya tekniken. Skolverket bör initiera en ökad utveckling av programvara för interaktiv användning av multimedia. Folkpartiet liberalerna anser att det är viktigt att kommunerna tar upp satsningar på informationsteknik i sina skolplaner. Varje klassrum borde ha möjlighet att ha kontakt med andra skolor och ungdomar ute i världen.
Det är i sammanhanget viktigt att påtala vikten av att aktuella och relevanta läromedel används i skolan. Skolbiblioteken har här ett särskilt ansvar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om antalet kärnämnen i gymnasieskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa kurser i kärnämnena,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer flexibel gymnasieskola,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av timplanen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gymnasieskolans omfattning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det individuella programmet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om praktikprogrammet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det personliga programmet för ökad valfrihet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om entreprenörsutbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt teknikprogram,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan skola, arbetsliv och näringsliv,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gymnasiestudier utomlands,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en modern lärlingsutbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om besparingar på svenska skolor i utlandet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av en gymnasieexamen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskarutbildade lärare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den hotande bristen på gymnasielärare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gymnasielärare i yrkesämnen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fristående gymnasieskolor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mobbning och annat våld i gymnasieskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet i gymnasieskolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsteknik i gymnasieskolan.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Margitta Edgren (fp) |
|
Ola Ström (fp) |
Siri Dannaeus (fp) |