”Bakslag för friskolor. Kommunerna vill stoppa varannan skola. Utnyttjar nya reglerna” är rubrikerna i Kommunaktuellt den 25 september 1997. Att det förhåller sig på det sättet visar de yttranden som hittills har inkommit till Skolverket från kommunerna, enligt Kommunaktuellt. Mest illa till ligger uppenbarligen byskolor som föräldrar vill rädda från nedläggning och islamska skolor.
Intresset för att starta friskolor är stort. Ungefär 150 ansökningar har inkommit till Skolverket med begäran om att få starta friskola från och med höstterminen 1998. Det visar att det finns ett stort engagemang och vilja till förnyelse och utveckling av den svenska skolan. Det var också det som var avsikten med den friskolereform som den borgerliga regeringen införde under den förra mandatperioden. Samtidigt som Sverige äntligen kunde leva upp till de internationella konventioner om föräldrars rätt att välja undervisning för sina barn som Sverige skrivit under.
Idag går över 20 000 barn i ca 350 fristående skolor runt om i vårt land. Det motsvarar ändå bara drygt 2 procent av alla elever. Men utvecklingen fortsätter. Friskolorna utgör ett värdefullt alternativ till den kommunala skolan. Friskolorna representerar en mångfald av inriktningar, profiler, organisationsformer och pedagogiska idéer. Friskolorna möjliggör småskalighet och en utbildning som är anpassad efter elevens speciella förutsättningar och behov på ett sätt som särskilt passar elever med särskilda behov.
Men nu börjar vi se konsekvenserna av de beslut som den socialdemokratiska regeringen drev igenom i riksdagen förra året med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Av de 69 remissvar som inkommit till Skolverket så vill kommunerna förhindra etablering för 30 av dessa skolor. Detta var någonting som vi från borgerligt håll varnade för skulle hända när kommunerna fick ökad makt över friskolorna. Nu ser vi resultatet.
I förgrunden för kommunernas bedömning står inte frågeställningar kring undervisningens kvalitet utan snarare är det att de i största allmänhet inte tycker om konfessionella och etniska skolor och att de är emot att föräldrar i friskolans form vill fortsätta att driva nedläggningshotade byskolor.
Det är särskilt allvarligt att man på detta sätt försöker förhindra invandrarföräldrar att välja den skola som de anser vara bäst för sina barn trots att skolorna har för avsikt att följa gällande läroplan för grundskolan.
Vilken signal ger det svenska samhället till de föräldrar som på detta sätt vill engagera sig i sina barns skolgång och framtid? Jag kan inte se att detta underlättar integrationen i det svenska samhället. Snarare är det enligt mitt förmenande så att dessa kommuner gör sig skyldiga till att nedvärdera invandrarelevers etniska identitet och kulturella bakgrund.
Det vi redan nu kan se när det gäller kommunernas sätt att hantera denna remissmöjlighet, som de har möjlighet till för första gången, gör att det är bråttom att riksdagen fattar beslut om att så fort som möjligt återgå till den ordning som rådde innan när det gäller godkännande av fristående skolor. Det betyder att Skolverket skall avgöra om en skola skall godkännas eller inte utifrån objektiva kriterier som att skolan i allt väsentligt följer gällande läroplaner och att man är öppen för alla barn. En skola som är godkänd skall också ha rätt till ersättning från kommunen.
När det gäller ersättningssystemet så har den nya riksdagsmajoriteten drivit igenom ett beslut som innebär att kommunens minsta skyldighet undanröjts: det s.k. skolpengssystemet, som innebar att kommunerna var skyldiga att betala minst 75 procent av den kommunala genomsnittskostnaden per elev plus momskompensation till de elever som valde att gå i friskolor.
Istället säger lagen:
För varje elev som genomgår utbildning motsvarande den som ges i grundskolan lämnas bidrag av hemkommunen. Bidraget skall bestämmas med hänsyn till skolans åtagande och elevens behov efter samma grunder som kommunen tillämpar vid fördelning av resurser till de egna grundskolorna.
De fristående skolorna skall med andra ord inordnas i det kommunala resursfördelningssystemet. Syftet med detta är att det kommunala inflytandet över de fristående skolorna skall öka.
I den debatt som föregick beslutet hävdade man, framför allt från det parti som mest aktivt stödde regeringspartiet i denna fråga, att den nya lagstiftningen skulle leda till 100 procents ersättning.
Av den utredning som Friskolornas Riksförbund har gjort när det gäller ersättningen till de fristående skolorna i Stockholms län framgår det att i sex kommuner så får friskolorna minskade bidrag, i två kommuner är bidragen oförändrade (minskar något) och i ytterligare sex kommuner har man höjt bidragen. I övriga kommuner hade man i början av höstterminen antingen inte fattat något beslut alls eller så hade man fattat beslut om principerna men inte beloppen. Det är anmärkningsvärt att kommunerna på detta sätt försätter de fristående skolorna i en situation av stor osäkerhet, vilket leder till stora svårigheter att överhuvudtaget planera skolans verksamhet. Skillnaderna mellan kommunerna är också stora både vad avser principer för fördelning av bidragen och storleken på dessa. Flera kommuner och fristående skolor anser också att det nya systemet innebär en ökad administration.
I en kommentar till resultatet säger riksförbundet:
Mot bakgrund av att bidragen inte har ökat nämnvärt annat än i några enstaka fall blir situationen särskilt tuff för de friskolor som har kostnader för sin profil eller inriktning. Dessa kostnader kunde man tidigare täcka upp med elevavgifter. En möjlighet som försvinner med den nya lagstiftningen.
Regeringen har tillsatt en särskild expertkommitté med uppdrag att utvärdera den nya lagstiftningen. Trots det anser jag, mot bakgrund av att kommunerna tolkar de nya reglerna så olika, att det är nödvändigt att man redan nu fattar beslut om att införa ett lägsta golv när det gäller bidraget. Det måste vara möjligt för en fristående skola att kunna planera sin verksamhet. Därför är det viktigt att det framgår av lagstiftningen vad som är kommunens minsta skyldighet i detta avseende.
Det får inte vara så som i fallet friskolan Myrstuguberget i Huddinge kommun, som en dag efter skolstarten fick besked om hur stort bidraget skulle bli för höstterminen 1997. Bidraget var ca 1,5 procent lägre per elev jämfört med föregående termin. För hela året innebär det 30 000 kronor i förlorade bidrag. Skolan hade räknat med att kommunen inte skulle kunna sänka bidragen med de nya reglerna. De hade svårt att förstå att 100 procent kunde bli mindre än de 75 procent de tidigare hade fått.
Det är också angeläget att förbudet mot att ta ut skäliga elevavgifter undanröjs. Förbudet förhindrar utveckling av alternativa undervisningsformer och profiler som inte kan rymmas inom de ekonomiska ramar som den gängse undervisningen idag sätter gränser för. Ett förbud som också i förlängningen kommer att hämma utvecklingen inom det kommunala skolväsendet och därmed det svenska utbildningsväsendet i stort.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för godkännande av fristående skolor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för bidrag till fristående skolor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om elevavgifter.
|
Chris Heister (m) |