Konflikter och skiljaktigheter om vad som är att betrakta som de viktigaste värdena inom skolans område har förekommit sedan seklets början. Det är därför möjligt att finna en mängd historiska paralleller till den dagsaktuella debatten om konfessionella skolor och om vissa religiöst influerade inslag i skolans undervisning och miljö. Jag tror att vi i dag har en del att lära av historien. Mycket av debatten är sig lik men en skillnad är att fokus förflyttats från kristna frikyrkor till islam.
De frikyrkligas strävan efter att slippa en statskyrkligt konfessionell påverkan i skolan är av tidigt datum. Baptisterna t.ex. motsatte sig sedan början av seklet den syn på dopet och nattvarden som lärdes ut i den svenska folkskolan. Vidare motsatte sig de frireligiösa det omfattande katekespluggandet. Barn till ”främmande trosbekännare” hade från år 1873 rätt till befrielse från religionsundervisningen, men barn som kom från frireligiösa eller ateistiska hem omfattades inte av denna befrielserätt. Till 1903 års riksdag inkom några motioner som, ur olika synvinklar, kritiserade katekesundervisningen och det faktum att föräldrarna som omfattade en ”annan kristen lärouppfattning” än den som lärdes ut i skolorna inte hade rätt att för sina barn erhålla befrielse från katekesundervisningen.
År 1919 beslutade riksdagen om en reformerad undervisningsplan som innebar förändringar för kristendomsundervisningen. Vissa delar av den gamla katekesundervisningen försvann, och undervisningen fick inte längre vara lika konfessionellt betonad. Ledstjärnor för religionsundervisningen blev nu saklighet och objektivitet. Fortfarande var det dock uteslutande kristendom som lärdes ut. De frikyrkliga, som varit en av drivkrafterna för förändring i religionsundervisningen, var inte helt och hållet positiva till 1919 års nya undervisningsplan. Man var visserligen tacksam för att katekesundervisningen försvunnit, men oroade sig i stället för att en ny ”ytlighet” skulle göra sig gällande i skolorna efter det att den statskyrkliga dominansen tonats ned. Representanter för de frikyrkliga befarade att den nya ”rationalistiska tendensen” skulle innebära att skolan i stället blev propagandaanstalt för förnekelsen.
Under 1940–1946 arbetade en skolutredning under Gösta Bagge. Utredningen förespråkade en återgång till en konfessionellt inriktad kristendomsundervisning i den svenska skolan.
År 1946 tillsattes ytterligare en parlamentarisk utredning för att arbeta med frågan om det svenska skolväsendets reformering. På grundval av den utredningen kunde riksdagen år 1950 besluta om att en obligatorisk enhetsskola successivt skulle ersätta den gamla folk- och realskolan. År 1962, efter ett antal års försöksverksamhet, beslutade riksdagen om den obligatoriska skolan som vi har i dag och som gavs namnet ”grundskola”. Ämnet religionskunskap fick genom detta beslut samma officiella ställning och inriktning som övriga orienteringsämnen. Därmed var den princip fastställd som fortfarande gäller att skolan skall vara konfessionellt neutral.
Trots att idén om en konfessionslös skola fick genomslag redan 1919, fanns det under lång tid kvar vissa inslag av konfessionell art. Ett exempel är morgonbönen som kanske fortfarande lever kvar. Åsikterna gick isär i debatten under 1940-1960-talen huruvida morgonbönen var att betrakta som en otillbörlig handling i en konfessionslös skola, eller en fin tradition som man borde värna om. Parallellen kan göras med den nu aktuella debatten om skolavslutning i kyrkor, med inslag av psalmsång eller bön. Från min egen skoltid i slutet av 1960-talet minns jag skolkamrater som för sina föräldrar inte fick delta i sexualundervisning eller dansa i gymnastiken. Med diskussioner och respekt för varandra kunde man lösa dessa frågor.
Även vad gäller debatten för och emot enhetsskolan respektive fristående skolor kan paralleller göras mellan olika tidsperioder. Idén med enhetsskola var att motverka ett splittrat utbildningssystem för att i stället sträva mot likvärdig och enhetlig utbildning tillgänglig för alla. Statligt stöd till enskilda eller privata skolor har därför, fram till friskolereformen på 1990-talet, utdelats med stor restriktivitet. Att en skola har konfessionell inriktning har inte utgjort något särskilt skäl för att få statsbidrag. De nya reglerna för fristående skolor som infördes 1992 innebar dock en explosionsartad utveckling av fristående skolor. Fristående skolor med konfessionell inriktning tillhörde de skolor som ökade mest.
Det finns anledning att överväga förändringar i statens stöd till skolor som bygger på eller har konfessionell inriktning då en sådan skola i grunden strider mot bärande delar i de grundläggande värderingarna för vår gemensamma skola. I stället har intolerans blivit ledstjärnan. Att i dag med skolan som verktyg befrämja denna framträngande isolationistiska intolerans är inte rätt när det i stället är gemenskap och tolerans som det är brist på.
Den svenska skolan är en sammanhållen skola som skall ge likvärdig utbildning till alla barn och ungdomar. Barn börjar skolan med skilda sociala och kulturella förutsättningar. Min egen erfarenhet är att det inte går att överskatta betydelsen av att barn och ungdomar med olika erfarenheter, kulturer, bakgrund och social tillhörighet tillbringar tid tillsammans med varandra under skoltid. Statsrådet Ylva Johansson har gett uttryck för att i ett öppet demokratiskt samhälle är empati, inlevelse i andra, förmåga att se med andras ögon osv. avgörande värden. Sådana värden utvecklas bäst om de kan grundläggas tidigt i en ömsesidig kommunikation mellan skolkamrater. Därför bör inte något ekonomiskt stöd från samhället fortsättningsvis utgå till skolor med konfessionell grund eller inriktning inom såväl grund- som gymnasieskola.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stoppa allt ekonomiskt stöd till skolor med konfessionell grund eller inriktning.
|
Carina Hägg (s) |