Det statliga vårdnadsbidraget som infördes den 1 juli 1994 – men sedan avskaffades – tillkom dels för att tillgodose de småbarnsföräldrar som ville stanna hemma de första åren, dels för att minska barnomsorgskostnaderna för staten och kommunerna.
Vårdnadsbidraget var en del i den barnomsorgslag som den borgerliga regeringen genomförde, där privat och offentlig barnomsorg på lika villkor fick ta del av den kommunala subventionen. Detta har också avskaffats. Således finns enbart kommunernas skyldighet kvar att fr.o.m. 1 januari 1995 erbjuda alla barn över ett års ålder barnomsorg.
Den kommunala kostnaden för barnomsorgen har i och med detta blivit mycket hög. En barnomsorgsplats kostar i dag 60 000–80 000 kronor per år, medan vårdnadsbidraget kostade 24 000 kronor.
Socialdemokraterna valde att behålla den tvingande barnomsorgsgarantin utan att återinföra det statliga vårdnadsbidraget. Utbyggnad av den kommunala barnomsorgen framtvingades med åtföljande höga kostnader och är i dag en bidragande orsak till kommunernas försämrade ekonomi.
Ett kommunalt vårdnadsbidrag skulle hjälpa kommunerna att klara det åtagande som barnomsorgsgarantin innebär och samtidigt ge föräldrarna möjlighet att själva välja hur de vill vårda sina barn. Den höga kostnaden för en plats i den kommunala barnomsorgen skulle kunna ersättas med ett vårdnadsbidrag till lägre kostnad. Varje enskild kommun skulle givetvis själv bestämma vårdnadsbidragets utformning.
Ett vårdnadsbidrag skulle gynna både kommunerna och föräldrarna.
I detta sammanhang vill jag också betona att ett vårdnadsbidrag måste kopplas till en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader. Avdragets värde bör vara högre än vårdnadsbidraget.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett kommunalt vårdnadsbidrag,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader i enlighet med vad som anförts i motionen.1
|
Olle Lindström (m) |
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.