Motion till riksdagen
1997/98:Ub210
av Eva Eriksson (fp)

Elever med funktionshinder


De senaste årens utveckling av den svenska skolan har kännetecknats av reformer, som lett fram till utökat ansvar för kommunerna. Besluten om ny ansvarsfördelning och ett nytt styrsystem på skolområdet innebär sammantaget kraftigt förändrade förutsättningar för skolans utveckling. Detta följs nu upp av de nya läroplanerna där staten anger vad skolans arbete skall inriktas mot och leda till, samtidigt som vägarna att nå uppsatta mål samt resursfördelning blivit en lokal angelägenhet.

Detta är säkerligen helt riktiga utgångspunkter för skolans arbete i stort men mycket talar för att skyddet för de elever som har svårigheter i skol­arbetet är otillräckligt. De övergripande målformuleringar som nu skall styra skolans verksamhet tycks inte vara tillräckliga för att värna om de elever som har störst behov av stöd och stimulans.

Ett allt större ansvar läggs på den enskilda föräldern att bevaka sitt barns rätt i skolan. Med övergripande målformuleringar som enda stöd för sådana diskussioner är det svårt och många gånger omöjligt att få gehör för insatser till elever med särskilda behov. Detta har särskilt accentuerats i tider då skolorna måste göra besparingar i sin verksamhet. Det är helt uppenbart att de elever som har särskilda behov av stödinsatser är de som kommer i kläm vid dessa besparingar.

Klasserna ökar i storlek och speciallärartjänster dras in i förskräckande omfattning. Andelen talpedagoger har till exempel minskat med 40 procent under de senaste åren. Nyrekryteringar av lärare till den specialpedagogiska utbildningen är nu i botten. Ingen lärare vill idag satsa på utbildning som inte leder till tjänst. De ekonomiska villkoren har dessutom förändrats så att de studerande som redan förut har en lärartjänst får bekosta större delen av utbildningen själva. Detta lockar inte någon att genomgå specialpedagogisk utbildning, vilket leder till att den kompetens som finns gradvis utarmas.

Den tillsyn över skolverksamheten som finns ligger på Statens skolverk, som utövar denna i begränsad omfattning och i mycket generella termer och inte tycks kunna gå in i enskilda elevärenden annat än i absoluta undan­tags­fall. De kan liksom fallet är för föräldrarna inte åberopa annat än generella målskrivningar vilket också försvagar förutsättningarna för att bevaka enskild elevs rätt. Idag finns i stort sett inga möjligheter för föräldrarna att med framgång kunna hävda sitt barns rätt till optimal utbildning efter sina förutsättningar. Symptomatiskt är att de elever som hittills kunnat hävda sina behov bäst har stöd från de konsulenter som finns inom SIH (Statens institut för handikappfrågor i skolan). Men för många elever finns inte detta stöd och elever med talsvårigheter är en av de grupper elever som har fått påtagliga försämringar i sin utbildning under senare år.

Det är viktigt att understryka att detta inte bara kan förklaras utifrån ned­dragningar av resurser i skolan. En betydelsefull förklaring är att kunskapen om dessa elevers behov och vilka insatser som faktiskt kan och behöver göras är för liten ute i landets skolor. Den viktiga ”beställar­kompetensen” saknas. När man inte vet vad som behövs och vilka insatser som ger resultat är det lätt att göra felaktiga prioriteringar. Dessutom är det lätt hänt att de insatser som faktiskt görs inte blir de rätta eller mest effektiva. Vilket gör att man kan tala om slöseri med resurser mitt i besparings­diskussionerna.

Tendenser till segregerade lösningar blir allt tydligare och bristen på en god utbildning gör att många människor riskerar att slås ut redan under skoltiden. För denna grupp minskar valfriheten, och utsikterna till att få ett meningsfullt arbete grusas.

Egentligen är frågor om människor med funktionshinder något som berör samhällets demokratifrågor och de mänskliga rättigheterna. Den 20 novem­ber 1989 antogs FN- konventionen om barnets rättigheter. Konventionen är ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. På förslag av bl a Sverige antog 71 av världens stats- och regeringschefer en deklaration och ett aktionsprogram rörande barns överlevnad, skydd och utveckling i december 1970.

Sverige var ett av de första länder som ratificerade konventionen om barnets rättigheter. Därmed har vi också åtagit oss att garantera dessa rättigheter för alla barn och ungdomar i vårt eget land. Av artikel 23 i konventionen framgår en rad rättigheter för barn med fysiska eller psykiska handikapp som man idag kan ifrågasätta om de tillgodoses i den svenska skolan. Artikel 4 i samma konvention anger att man skall vidta alla lämpliga lagstiftningsadministrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättighet­er som erkänns i konventionen.

När det gäller skolan har den decentralisering och avreglering som ägt rum under de senaste åren lett till att elever inte får sin rätt till ”förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället”. Inte heller har man säkerställt ”att det handikappade barnet har effektiv tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveck­ling”. (Ur artikel 23 paragraf 3.)

Jag ser på utvecklingen inom utbildningsområdet med stor oro. Får inte elever med funktionshinder en optimal utbildning utefter sina förutsätt­ningar, så kommer dessa elever som vuxna inte att kunna delta aktivt i samhället, få den sociala gemenskap och bygga de nätverk som en demokrati bör erbjuda. Utanförskap hotar demokratin.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristen på kunskap och resurser inom skolan för att ge funktionshindrade elever en bra skolgång.

Stockholm den 26 september 1997

Eva Eriksson (fp)