Mobbning är en dold svensk tragedi och ett direkt folkhälsoproblem. 100 000 barn beräknas vara utsatta för mobbning. De kränks, mer eller mindre regelbundet, i eller på väg till skolan. Mobbningen förstör många barns möjligheter att tillgodogöra sig sin utbildning, gör dem olyckliga och sätter inte sällan djupa spår i själen för hela livet.
Mobbning ligger bakom psykosomatiska sjukdomar och t.o.m. självmord. Barn som mobbas får inte den start i livet de har rätt till. Det är inte acceptabelt att allt ifrån självbild till yrkesval längre fram i livet skall tillåtas styras av kränkningar som skett i skolan.
Mobbningsfrågan är en djupt ideologisk fråga. Den handlar om våra barns grundläggande rättigheter. Rätten att få vara sig själv. Rätten att få respekt för sin person och sina känslor. Det handlar om individens rätt att välja sin väg i livet, sitt sätt att vara och sitt sätt att tänka. Det är fråga om våra barns rätt att få vara i fred.
Mobbning handlar inte om att barn ibland gruffas eller retar varandra. Det rör sig om att barn regelbundet får lära sig att de inte duger, inte hör hemma i gemenskapen och att de saknar värde. Det handlar om kränkningar, om att barn löpande misshandlas fysiskt eller psykiskt. Det är fråga om att en eller flera ofta starka personer ger sig på en svag.
Våra barn är ålagda att komma till skolan. Det är vår skyldighet att se till att skolplikten ackompanjeras av en plikt för skolorna att skapa en god studiemiljö för barnen. Att tvinga barn att komma till en skola där de mobbas är oacceptabelt och ett politiskt misslyckande.
Trots detta förekommer inte någon större debatt om problemen. Möjligen kan tystnaden förklaras med att mobbning är ett svårt och känsligt ämne, inte sällan förknippat med skam och skuldkänslor. Men tystnaden måste brytas. Det är en förutsättning för att vi skall kunna komma tillrätta med problemen. Det är viktigt att politiker, skolan och människor i stort sänder signalen att man står bakom dem som utsätts.
Den som drabbas – och hans eller hennes anhöriga – befinner sig ofta i en utsatt situation då det inte är lätt att ställa krav på handling från samhällets sida. Det kravet skall heller inte behöva ställas, hjälp skall kunna fås ändå. Hotas skolans arbetsmiljö av någonting annat, som dålig luft, mögel, bristfällig skolmat eller akut trångboddhet verkar detta vara mer lättgripbara problem. Man kan utgå från att många föräldrar och andra anhöriga skulle säga ifrån och vägra sända sina barn till en skola som inte kunde garantera barnens fysiska arbetsmiljö. Arbetet mot mobbning handlar om att skapa en god psykisk arbetsmiljö. Det psykiska klimatet är måhända mindre lätt att mäta, men är väl så viktigt som den fysiska miljön.
Trygga barn har bättre förutsättningar att ta till sig skolans undervisning. Otrygghet försämrar koncentrationsförmåga och fokusering på studierna. På det viset påverkar mobbningen barns förutsättningar senare i livet.
Många barn tar på sig skulden för att de behandlas illa, eller kränks. Föräldrar kan känna skuld över barnens situation och sin egen maktlöshet. Barnens dåliga upplevelser kan också väcka obehagliga minnen från föräldrarnas egen barndom till liv.
Det är viktigt att slå fast att det aldrig är det mobbade barnets skuld att han eller hon blir mobbad. Ansvaret ligger alltid på dem som utsätter andra för kränkningar – och på de vuxna som låter det ske.
Politiker erkänner ogärna att den verksamhet man ansvarar för inte tillfullo klarar sitt uppdrag. Lokala politiker kan stundom resonera som vore mobbning ett allvarligt problem i allmänhet, men inte just inom det egna området. Rektorer och lärare på berörda skolor verkar ofta vilja tona ner problemen. Jag har förundrats över att bilden av den sociala situationen på en skola kan vara så olika, allt efter vem man frågar. När en rektor försäkrar att ingen mobbning förekommer på skolan och elevrådet kan räkna upp tiotals elever som är mobbade, så är det lätt att inse att något inte fungerar i skolans arbete mot mobbning. Många rektorer är säkert rädda att ett erkännande av problemen skulle brännmärka skolan i lokala mediers, politikers och föräldrars ögon. Man anar också en frustration över att problemen är komplexa och därför svåra att hantera. Resultatet blir att vissa rektorer inte tar tag i mobbningen.
Även om jag har viss förståelse för den oro som kan finnas för att skolan skall komma i oförtjänt dålig dager om förekomsten av mobbning blir känd offentligt, så är ändå öppenhet om problemen på våra skolor en förutsättning för att komma till rätta med dem. Det inger inte förtroende när skolledningar förnekar att problem förekommer, eller riktar sin upprördhet mot att offentlighetens ljus drabbar skolan. Det är enligt min uppfattning bättre att erkänna när mobbning förekommer, men samtidigt slå fast att allt görs för att man skall komma tillrätta med den.
Många lärare är uppenbart frustrerade över att de inte får grepp om eller kommer till rätta med problemen. De vill självklart inte att barnen skall fara illa. Frustrationen är fullt begriplig. Det kan vara svårt att se igenom fasaden – den ytliga bilden av relationerna i en grupp. Det är svårt att verkligen veta att någon är mobbad, även om det kanske kan anas. Det är svårt att skilja mobbning från vardagsgruff på skolan. Det är svårt att vara säker på hur mobbning skall bemötas, när den väl upptäckts.
I grunden beror skolans problem med att förebygga och bemöta mobbning, enligt min uppfattning, dels på bristande ledarskap från många politikers och skolledares sida, dels på att det behövs mer kunskap hos politiker, skolledare och lärare. Skolan behöver klara politiska direktiv om arbetet mot mobbning. Enskilda lärare och rektorer behöver kunskap och stöd för att hantera problemen.
Det är viktigt att kunna skilja mobbning från de vardagliga konflikter och smågruff som regelbundet förekommer i skolan. Klarar man inte det, riskerar skolan att missa de barn som behöver hjälp att få slut på mobbningen. De mer vardagliga händelserna kräver dock självklart också tydliga reaktioner från skolans sida.
Många skolor använder egna definitioner av mobbning. Det tyder ofta på att man på skolan tänkt igenom hur man skall förhålla sig till problemen.
I Barnombudsmannens undersökning bland 13-åringar svarade en av dem så här på frågan om vad mobbning är: ”Jag tycker att man ska komma ihåg att mobbning är faktiskt detsamma som misshandel, både psykisk och fysisk misshandel.”
Den norske professorn Dan Olweus, som är något av nestorn i forskningen om mobbning, definierar begreppet på följande sätt: ”En person är mobbad när han eller hon, upprepade gånger och under en viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer.”
Olweus trycker alltså på att mobbning dels är återkommande negativa handlingar mot en person, dels att detta måste pågå under en viss tid.
Mobbning kan ta sig olika uttryck – alltifrån utfrysning, via nedsättande ord till ren misshandel. Enligt barnen i BO:s undersökning skiljer sig pojkarnas sätt att mobba från flickornas. Pojkarna går mer fysiskt till väga. Flickorna använder sig av utfrysning.
Den traditionella bilden är att den som mobbar andra själv är svag och osäker. Det verkar också vara den bild som barnen i BO:s undersökning har. Säkert är det också så till viss del, inte minst om man ser till den så kallade svansen, som ofta hänger med när andra tar initiativ. Rädsla för att själv bli utsatt om man inte deltar i mobbandet påverkar säkert också barns agerande.
Det finns dock forskning som tyder på att de som utsätter andra för mobbning i själva verket gör det för att få en ”kick”. De har ett behov av att dominera andra och få uppmärksamhet. Dessa ungdomar njuter av att trakassera andra människor. Gissningsvis tar dessa barn och ungdomar ofta initiativet till mobbning.
Zelma Fors menar i ”Makt, maktlöshet och mobbning” att mobbning handlar om kontroll och makt. Mobbaren har mer makt och kan kontrollera den utsatte. Det är en kamp mellan parter som är olika starka.
Den vanliga bilden av dem som blir mobbade är att det är barn som är osäkra och har svårt att hävda sig i en grupp. Den verkar stämma ganska bra. När det gäller pojkar kan svagheten bestå i en mindre fysisk styrka, för flickor kan den bestå i lite extra känslighet för konflikter.
Många mobbade barn verkar ta på sig skulden själva för att de mobbas. De söker rationella förklaringar för att just de utsätts, trots att inga finns. De kan känna skam över att vara utpekade och att inte få höra till. Vissa känner t.o.m. skam inför sina föräldrar för att de är drabbade. Det skapar en känsla av att inte duga till och att inte uppfylla de närståendes förväntningar. Detta skuldpåtagande är ett av skälen att det är så viktigt att slå fast att mobbning aldrig är den drabbades fel.
Detta faktum, att många av dem som drabbas av mobbning är känsliga eller lite svaga, gör mobbningen än mer fruktansvärd. En eller flera starka – stundom livligt påhejade av en svans – ger sig på just dem som inte kan försvara sig.
Så här sa ett barn i BO-undersökningen: ”Ju mer man hackar på någon, desto sämre självförtroende får personen. Och om man inte har bra självförtroende så är det ännu lättare för mobbarna att komma åt personen. Om den mobbade inte vågar berätta, så fortsätter mobbarna att mobba och ju längre det har fortgått desto mer skäms den mobbade för att just han/hon är utsatt och det blir ännu svårare att berätta.”
Samtidigt verkar det som om snart sagt vad som helst kan utlösa mobbning. Fel hårfärg, omoderna kläder, annorlunda intressen osv. Poängen är, att det inte är det drabbade barnets eventuella avvikande utseende eller beteende som är det egentliga skälet till mobbningen. Det är mobbarnas bristande empati som är det verkliga problemet. Alla har vi väl något som kan användas emot oss, om viljan att vara elak finns.
På småbarnsskolan Liten Lär i Uppsala lär man medvetet barnen inte bara att låta bli att inkräkta på andra barns rättigheter, utan också att säga ifrån när någon gör en illa. Att ha styrkan att säga ifrån och stå för sin rätt, tror jag är viktigt för att undvika att bli utsatt för mobbning. Den som faller undan redan som liten blir alltför lätt hackkyckling.
Att ta arbetet mot mobbning på allvar är nödvändigt för att värna också de svagas rätt i samhället. Att värna individens rätt utan denna dimension är meningslöst.
Det är rätt av barnen att berätta om mobbning för föräldrar och lärare. Barn som utsätts befinner sig ofta i en situation som de inte själva kan klara att ta sig ur. De behöver och har rätt till hjälp.
Det är viktigt att barnen är delaktiga i skolans arbete mot mobbning som kamratstödjare, ögon och öron, eller bara som vänner. Skolan och föräldrar måste stöda barnen så att de kan stöda andra.
De som mobbar utnyttjar ofta den tystnad som skulden och skammen hos offret ger upphov till för att kunna fortsätta mobba. Det kan också tysta dem som drabbas genom hot. Andra barn kan känna rädsla för att själva bli mobbade om de berättar om mobbning.
100 000 barn beräknas vara utsatta för mobbning eller andra kränkningar i eller på väg till skolan. Därtill kommer alla de föräldrar, syskon och andra anhöriga som lider när barnen far illa. Sammanlagt är kanske uppåt en halv miljon svenskar mer eller mindre regelbundet berörda av mobbningsproblemen. Mobbningen finns – i någon utsträckning – på de flesta skolor.
Barnens rätt i samhället, BRIS, gjorde 1992 en enkät bland skolsköterskor, socialsekreterare och socialnämndsordförande. Det förekom då mobbning i 95 av 100 skolor, enligt de tillfrågade. Ungefär hälften av mobbningsfallen var allvarliga, menade skolsköterskorna.
En undersökning i Örebro bland 3 000 gymnasieelever visade att 25 procent av ungdomarna 1994 kände till att kamrater mobbades. 6 procent erkände att de den senaste terminen mobbat andra elever. 64 procent berättade att man knappast alls diskuterat mobbning i skolundervisningen.
En av de ledande experterna på mobbning, professor Dan Olweus, gjorde på 80-talet en undersökning bland mer än 150 000 elever. Han kom fram till att omkring 15 procent av eleverna i grundskolan regelbundet var inblandande i mobbning, antingen som offer eller mobbare. Detta motsvarar ungefär en elev av sju.
Mellan 9 och 10 procent var utsatta för mobbning, vilket innebär ca 100 000 barn. 7 procent, eller 63 000 ungdomar, mobbade andra. Gruppen som både mobbade andra och själva utsattes för mobbning var liten, omkring 2 procent, eller 18 000 personer.
Olweus trodde sig också se tecken på att mobbning både tar sig allvarligare former och är mer utbredd idag än för säg tio, femton år sedan. Enligt BO är tendensen att mobbningen blir grövre och grövre. BO bedömer också att mobbningen är lika utbredd idag som för tio år sedan.
Det finns troligen också ett stort mörkertal. Alla skador rapporteras inte. Det händer att skador som uppstått p.g.a. våld och mobbning rapporteras som olycksfall.
Det är förhållandevis fler pojkar som blir mobbade. Antalet flickor är ca 2/3 så stort som antalet drabbade pojkar. Samtidigt verkar det som om mobbningen tar sig olika uttryck bland pojkar respektive flickor. Pojkarna mobbar mer fysiskt, flickorna mer psykiskt.
Samtalen till BRIS om mobbning ökar. 1993 handlade 10 procent av de 5 000 samtalen om mobbning.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) frågade 1993 i samband med en undersökning om droger också om förekomsten av mobbning.
Barn i årskurs 9 fick frågan: Finns det någon elev i din klass som blivit mobbad någon gång under det här läsåret? Har du själv blivit mobbad någon gång under det här läsåret och Har du själv, eller tillsammans med andra, varit med om att mobba någon skolkamrat det här läsåret?
23 procent svarade att det fanns någon i klassen som blev mobbad.
90 procent sa att de själva inte hade drabbats av mobbning, men 4 procent svarade "ja – en gång" och 5 procent "ja – flera gånger".
78 procent menade att de själva inte hade mobbat andra. 11 procent av pojkarna svarade dock "ja – en gång" , 10 procent sa "ja- flera gånger".
Mobbning upphör inte bara för att skoldagen gör det. Barn som är utsatta i skolan är det ofta också vid sidan av. Barn kan stängas ute från fritidsaktiviteter av rädsla för att drabbas också där. Samtidigt kan idrottsföreningar, fritidsgårdar och andra aktiviteter vara viktiga för att förmedla goda värderingar till barn och ungdomar. Bra ledare kan skapa fristäder från mobbning och göra mycket för att alla barn skall komma till sin rätt. Det får aldrig förekomma att barn- och ungdomsledare bidrar till en stämning där svaga pekas ut.
Mobbningen i skolan berör också lärare. Åren 1991–1992 hade 14 procent av lärarna utsatts för våld eller hot om våld i skolan. 42 procent av lärarna i undersökningen kände att de hade trakasserats av elever. Drygt 50 procent av lärarna tyckte att problemen lösts på ett acceptabelt sätt och att hjälp erhållits av kolleger, skolledning eller föräldrar.
Föga förvånande kommer fler rapporter om våld mot lärare i storstäder än mot kollegor på mindre orter. De lärare som drabbas mest är de som undervisar på högstadiet, följda av lärare på gymnasiet. På de andra stadierna förekommer knappt problemen. Det är dubbelt så många kvinnor som män som drabbas av våld i skolan.
Av de elever som i den tidigare refererade undersökningen från Örebro uppgav att mobbning förekom i skolan, menade ca 30 procent att lärare var de som mobbade andra. Detta måste ses som en varningssignal.
Det vore fel att blunda för att mobbning förekommer också i övriga arbetslivet, även om detta är än mindre diskuterat än mobbning i skolan.
Ungdomsvåldet i samhället hänger enligt min mening samman med mobbningen. Detta sagt utan att förringa de andra faktorer som ligger bakom våldet, som alkoholintag, dåliga hemförhållanden och bristande kontakter med vuxna. BO stöder också den uppfattningen. I ”Blunda inte för mobbningen” hänvisar BO till en undersökning gjord i Sundsvall, som visar att de som mobbar andra är överrepresenterade i våld på fritiden.
Det finns också andra uppgifter om att de som i unga år mobbar andra senare i livet är överrepresenterade i annan kriminalitet. Polisen menar att mobbning är ett första tecken på att en person håller på att komma på glid. Man bedömer att risken för kriminalitet och drogmissbruk är ”betydligt förhöjd” för dem som mobbar andra i skolan. Det finns påfallande kunskapsbrist i skolan om vilka beteenden som är brottsliga, enligt polisen.
Dessutom tenderar mobbning att urarta om den tillåts fortgå. Det som börjar med gliringar kan sluta med våld och misshandel. Det är därför nödvändigt för den som drabbas att skolan verkligen griper in i tid, men det är viktigt också för mobbaren.
Det är i skolan som samhället tidigast kan sätta gränser när någon ger sig på andra. Undfallenhet eller passivitet ger problem både på kort och lång sikt. Samtidigt är det viktigt att understryka att det också är i unga år som samhället kan hjälpa ungdomar som hamnat på glid rätt igen.
Det är mycket viktigt att inse att många av de saker som kallas mobbning i skolans värld är saker som är brott, enligt svensk lag. Misshandel, olaga hot och förtal är exempel på brott som ofta döljs bakom begreppet mobbning.
Trots detta anmäls inte de flesta våldsbrott som begås i skolan av skolan själv. Istället är det föräldrar och barn som polisanmäler våldet. Barnombudsmannen ”anser att det är viktigt att det klargörs att den lagstiftning som gäller i övriga samhället också ska tillämpas i skolan. Det är rektor som bör polisanmäla brott som sker i skolan.”
BO hävdar också att det ”både i skolornas handlingsprogram mot mobbning och i kommunernas skolplaner (bör) framgå hur skolan skall agera när det gäller polisanmälningar och när mobbningen ska anses ha övergått till brottsliga gärningar”.
Skolan måste ingripa tidigt och tydligt mot mobbning och dem som mobbar andra. Det är inte minst en fråga om att vinna elevernas förtroende. Redan skollagens förarbeten slår fast att en avvaktande attityd från skolan kan uppfattas som en tyst sanktion av mobbarnas agerande. Att döma av BO:s undersökning uppfattar barnen passivitet just så. Den som tiger samtycker.
Att bilden av skolans engagemang inte är helt positiv bland elever och föräldrar är uppenbart. Den kritiska bilden finner stöd i statistiken.
Det är en sak att skolan stundom är avvaktande eller inte ser problemen, men en helt annan när de medvetet negligeras. Följande citat från BO-undersökningen illustrerar detta: ”Lärarna blundar alltid för mobbning och när man ber om hjälp säger de bara ’Du bara överdriver, det är nog inte så farligt!’” och ”I min skola sa de att jag var överkänslig när jag blev mobbad, i fyra år höll det på.”
När sådan underlåtenhet att agera förekommer innebär det grundskott mot barnens förtroende för vuxenvärlden.
Jag vet – även om det är ovanligt – själv flera fall där skolor i frustration över att inga av de vidtagna åtgärderna tycks fungera för att stoppa mobbningen riktat sin energi mot det utsatta barnet eller familjen. Alltför ofta hamnar en berörd förälder i konflikt med skolledningen. Det händer likaså att en småningom desperat förälder börjar ses som det egentliga problemet för skolan. Istället för att uppröras över problemen upprörs man över att de påtalas.
Skolornas undervisning om mobbning sker ofta i form av enstaka temadagar. För att insatserna skall vara effektiva krävs att man talar om mobbning löpande. Enligt Barnombudsmannen efterfrågar många elever mer kunskap om mobbning.
Det är uppenbarligen så att de lagar och regler som styr skolans arbete mot mobbning är mycket lite kända bland eleverna. De vet helt enkelt inte om vilka åtgärder de har rätt att kräva, eller rättare sagt, som skolan är skyldig att genomföra. Sannolikt är situationen densamma vad gäller skolbarnens föräldrar.
Det är ofta otydligt vem som ansvarar för kommunens arbete mot mobbning och vem som en bekymrad förälder skall vända sig till.
Arbetsmiljölagen gäller sedan sju år tillbaka också för skolans värld. Det gör också flera av Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Kommunen måste enligt arbetsmiljölagen, berättar BO i ”Blunda inte för mobbningen”, ha ”rutiner och en handlingsplan för hur kränkande särbehandling ska motverkas i skolan”.
I föreskriften ”Kränkande särbehandling” står att kränkande särbehandling är ”återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”.
I 3, 4 och 5 §§ står att det är arbetsgivarens skyldighet att ”klargöra att kränkande särbehandling inte kan accepteras i verksamheten”, att det skall ”finnas rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler”, samt att ”motverkande åtgärder snarast (skall) vidtas och följas upp”.
Skollagen är numera alldeles tydlig, vad gäller mobbning. Den gör alldeles klart att skolan är skyldig att agera. Skollagen säger att: ”Var och en som verkar inom skolan ska främja aktning för varje människas egenvärde samt respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan bemöda sig att hindra varje försök från elever att utsätta andra för kränkande behandling.”
Det är glädjande att också den nuvarande skolministern uppmärksammat den borgerliga regeringens åtgärder mot mobbningen.
I skollagens förarbeten framgår att skolan skall gripa in om tecken på vantrivsel eller mobbning märks. En viktig mening lyder: ”Alla i skolan har rätt att känna sig trygga och kunna gå till skolan utan rädsla för förföljelser eller trakasserier av något slag.”
Det slås också fast att en avvaktande attityd från skolan kan uppfattas som en tyst sanktion av mobbarnas agerande. ”En avvaktande attityd kan förvärra problemen och innebära en mycket svår situation för mobbningsoffret. Det kan också tolkas som en tyst sanktion av mobbarnas beteende”, står det i förarbetena.
Enligt läroplanen från 1994 har rektorn ansvar för att ett handlingsprogram mot mobbning och alla andra trakasserier finns på skolan. ”Rektor har ansvar för: Skolans program för att motverka alla former av trakasserier och mobbning bland elever och anställda.” Planen bör omfatta både skolbarn och skolans medarbetare. Det står också att ”Ingen i skolan skall utsättas för mobbning. Tendenser till trakasserier skall aktivt bekämpas.”
Det klargörs vidare att ”Alla som verkar i skolan ska: Aktivt motverka förtryck av individer eller grupper.”
Det är således utomordentligt tydligt att skolan är skyldig att agera tidigt och tydligt, samt skall anstränga sig att upptäcka tecken på mobbning.
Jag vill gärna slå fast att många skolor lägger ner ett mycket seriöst och engagerat arbete för att förhindra att mobbning uppstår och sätta stopp för den om den ändå hinner börja. Ofta beror detta på att skolan har en eldsjäl, som driver på det interna arbetet. Skolan har också de senaste åren generellt sett trappat upp arbetet mot mobbning. Mycket återstår dock verkligen att göra, vilket siffrorna nedan visar. Ett allmänt intryck är att det är alldeles för stora variationer mellan skolor och kommuner för att det skall vara acceptabelt. Inte ens det som uttryckligen krävs i skollagen uppfylls överallt.
Av Barnombudsmannens undersökning från april 1996 framgår att 52 procent av kommunerna inte undersökt hur vanligt förekommande mobbning är i de lokala skolorna. Så stor andel som 36 procent av skolorna har heller inte undersökt hur vanligt förekommande mobbning är. Snart sagt alla som har undersökt saken har dock funnit att mobbning förekommer.
Problemen betraktas uppenbarligen som ganska små. När kommuner och skolor fick i uppgift att värdera hur stora problemen var, angav de flesta – ca 60 procent – ett värde som låg mycket nära ”inga problem alls”. En siffra mellan 1 och 5 skulle anges, där 1 motsvarade ”inga problem alls” och 5 motsatsen.
45 procent av kommunerna har inte lagt fast några riktlinjer för skolornas arbete mot mobbning. I många av de fall kommunerna har riktlinjer är det korta, ganska ytliga målformuleringar. Många kommuner ställer dock krav på rektorerna att ta fram en handlingsplan mot mobbning.
57 procent av kommunerna har inte gjort några insatser på kommunnivå för att motverka mobbning i sina skolor. De som gjort något sådant har ofta genomfört utbildningsinsatser eller temadagar.
Barnombudsmannen sammanfattar med att säga att en ”relativt stor andel” kommuner saknar både riktlinjer och insatser mot mobbning på kommunnivå.
10 procent av skolorna uppges sakna handlingsprogram mot mobbning – trots att de är ålagda att ha ett sådant. Programmens kvalitet är också mycket varierande. Vissa innehåller bara enkla beskrivningar av målsättningar och uppfyller möjligen till namnet kravet på en handlingsplan. Andra är genomarbetade med mål och medel som följs åt. Mycket vanligt är att planerna saknar tankar om hur mobbning skall förebyggas. De är snarare inriktade på akut problemhantering.
89 procent av skolorna har rutiner för att hantera akuta fall av mobbning, men bara 68 procent har engagerat eleverna i arbetet mot mobbning. Hälften av dessa har endast diskuterat mobbning med eleverna, men ej gjort dem delaktiga i det konkreta arbetet.
41 procent av skolorna har inte engagerat föräldrarna i arbetet mot mobbning, 59 procent har gjort det. I de flesta fall innebär detta att föräldrarna fått information om skolans arbete.
Skolorna samarbetar i mycket liten grad med föreningslivet i arbetet mot mobbning. Över 60 procent saknar sådant samarbete.
Glädjande nog har 61 procent av skolorna trappat upp sitt arbete mot mobbning de senaste åren. Det tros dels bero på högre krav i lagar och regleringar, dels på den debatt som pågått.
Många kommuner tycks, enligt undersökningen, se skolpersonalens kunskapsbrist och bristande engagemang i frågan som hinder i arbetet mot mobbning. Skolorna menar att ett hinder är svårigheten att upptäcka mobbningen, ett annat att barnen inte berättar när mobbning förekommer.
Det är viktigt att skolan och de vuxna som kommer i kontakt med barn och ungdomar sätter tydliga gränser för vilka beteenden som är acceptabla och visar stöd för dem som far illa.
Det är centralt att alla – politiker, lärare, skolledare, föräldrar och förebilder av olika slag – sänder samma signal: mobbning är oacceptabelt och skall inte förekomma. Vikten av entydiga signaler kan inte överskattas.
Tyvärr präglas dock skolpolitiken av en beklämmande brist på ledarskap just vad gäller hanteringen av mobbning och våld i skolan. Skolministern säger sig dela oron över mobbningen, men saknar kraft att visa vägen. De åtgärder som skolministern aviserade sommaren 1997 – efter tre år av socialdemokratiskt regerande då ingenting hänt – verkar snarare syfta till att förtydliga de regler som redan gäller än till att genomföra nya åtgärder mot mobbningen. Lokala politiker kan stundom resonera som vore mobbning ett allvarligt problem i allmänhet, men inte just inom det egna området.
Siffrorna från Barnombudsmannens undersökning, som redovisades ovan, är helt enkelt inte acceptabla. De visar att politikerna misslyckats med att se till att arbetet mot mobbning bedrivs engagerat över hela landet.
Det borde vara en högprioriterad uppgift för skolministern och landets kommunalpolitiker att se till att bristerna som åskådliggörs i BO:s undersökning snarast undanröjs.
Ett resultat av bristande lokalt och nationellt politiskt ledarskap blir att enskilda skolor och lärare tvingas till svåra och ibland kontroversiella principiella avgöranden, som t.ex. om våld skall polisanmälas, när politiker på riks- och lokalnivå duckar för sitt ansvar.
Det är en politisk uppgift att lägga fast ramarna för skolans verksamhet. Inte minst när det gäller principiellt svåra och kanske kontroversiella frågor är det viktigt att politikerna tar ansvar för besluten.
Det är föräldrarna som bär det yttersta ansvaret för sina barns väl. Det ansvaret varken går eller skall skjutas över på skolan. Aktiva och intresserade föräldrar är grundläggande för en väl fungerande skola. Föräldrarna måste vara uppmärksamma på hur barnen och deras kamrater mår, engagera sig i deras vardag och skolgång. Ju mer föräldrarna engageras i arbetet mot mobbning, ju mer de kan om problemen, desto lättare kan de tyda tecknen på att någonting inte står rätt till, slå larm och ge barnen stöd.
Många föräldrar upplever att skolan inte gör tillräckligt för att komma tillrätta med problemen. Mobbning kan i vissa fall tillåtas fortgå under flera år utan att tillräckliga insatser sätts in. Om inte verkningsfulla åtgärder vidtas i tid kan utsatta barns situation förvärras. Inte alla åtgärder upplevs heller som rättvisa, som t.ex. när den elev som mobbas får byta klass eller skola. Åtgärderna mot mobbning får inte väljas för att de är lätta, utan för att de är rätta.
Det är ofta föräldrarna som först märker att något är fel i barnets skolsituation. De bär också det yttersta ansvaret för barnens fostran. Skolan måste dock ha beredskap att agera snabbt när någon slår larm. På många skolor finns speciella arbetsgrupper, med uppgift att ta tag i konkreta fall. Dessa behöver ibland kunna få stöd och experthjälp. I Örebro fanns tidigare en mobbningskonsulent, en expert med uppgift att hjälpa till vid svåra fall.
Även om tecken på att något är fel ofta finns i en grupp, kan det vara svårt att se igenom fasaden. Den som drabbas kanske inte vill säga som det är, av rädsla för att anklagas vara en svikare. Många gånger kan svaret från stökiga elever bli att bråket som upptäckts ”bara är på skoj”.
Många lärare är frustrerade över hur svårt det kan vara att upptäcka och komma tillrätta med mobbning och utfrysning, något jag har full förståelse för. En förutsättning för att skolans personal skall kunna upptäcka missförhållanden tidigt och kunna agera ändamålsenligt mot mobbning är goda kunskaper.
I Lärarnas Riksförbunds undersökning menade 70 procent av de lärare som svarade att de ville utveckla sin kompetens i arbetet med barn på det elevsociala området. Skolledarnas förbund har uppgett till BO att rektorerna inte har tillräcklig kunskap om hur arbetet mot mobbning skall gå till i konkreta fall. Detsamma gäller för det förebyggande arbetet.
Det krävs att man satsar på skolpersonalen, erbjuder utbildning och stöd. Lärarrollen måste stärkas. Till exempel måste det från politiskt håll klargöras vilka möjligheter skolan har att gripa in mot bråkiga elever. Det krävs också att signalen sänds att mobbningsproblem i en klass inte är den berörda lärarens fel, utan är något som kan komma i vilken klass som helst.
Jag skriver medvetet skolans personal, eftersom fler grupper än lärare och skolledning är viktiga i sammanhanget. De som arbetar i skolbespisning, med lokalvård och fritidsverksamhet har viktiga roller att spela för att skolan tidigt skall kunna uppmärksamma de grupper i vilka relationerna inte fungerar.
Ofta upphör bråk och trakasserier när rektor eller lärare kommer i närheten. Men lokalvårdare, vaktmästare och bespisningspersonal finns ständigt i barnens närhet och kan göra värdefulla insatser för att skolan skall kunna gripa in i tid.
Det gäller att bygga väl fungerande nätverk, men också att ge skolans personal den utbildning och de stöd den behöver för att kunna upptäcka mobbning och agera rätt för att stoppa den. Många lärare är frustrerade över att det stödet inte finns idag.
Redan i lärarutbildningen bör mobbning behandlas utförligt. Kunskap om hur mobbning upptäcks och bemöts ingår i alldeles för liten grad i lärarutbildningen idag. Ämnet ingår enligt min mening inte heller i tillräcklig grad i fortbildningen. Detta är sannolikt ett skäl att många lärare tycker det är svårt att upptäcka mobbning.
Lärarförbundet påpekar att lärarstuderande ger låga värden i utvärderingarna för utbildningens kvalitet beträffande bl.a. mobbning. Få om någon lärarhögskola har ett mål för utbildning i mobbningsfrågor angivet i sin utbildningsplan. BO menar att det heller inte har någon framträdande plats i skolornas kursplaner.
Det kanske viktigaste är att alla – lärare, rektorer, ungdomsledare, förtroendevalda och föräldrar – tar ett personligt ansvar i vardagen. Signalen måste vara entydig – mobbning skall inte förekomma.
1. En förutsättning för att vi skall komma tillrätta med problemen är en öppen diskussion. Mobbning är ofta förknippat med starka skuldkänslor. Den som drabbas tar på sig skulden för att övergreppen sker. Skolor kan känna skam för att de pekas ut som platser där mobbning äger rum. Föräldrar kan få tillbaka minnen av hur de själva for illa i skolan. Allt detta bidrar till att det talas alltför tyst om problemen idag.
Det behövs större öppenhet i den offentliga debatten, men också i politikers och skolors attityd till problemen. Alla måste tydligt stå på de utsattas sida.
2. Skollagen ställer tydliga krav på skolans arbete att förebygga och stoppa mobbning. Trots detta finns brister ute på skolorna. Arbetsmiljölagen är också den tydlig i detta avseende, men efterlevs inte fullt ut. Skollagens och arbetsmiljölagens intentioner måste ovillkorligen uppfyllas.
I första hand måste innebörden i de båda lagarna förtydligas för skolan. Skolledningarna har inte sällan bristande kännedom om de lagar som gäller för arbetet mot mobbning. Det måste tillses att lagarna efterlevs i skolan.
3. En av de frågor där det politiska ledarskapet varit bristfälligt är synen på polisanmälan av våld i skolan. Alltför ofta försöker skolan hantera våld internt, men det sänder fel signaler. Enskilda skolor och lärare skall inte tvingas till svåra och ibland kontroversiella principiella avgöranden, som t.ex. om våld skall polisanmälas. Skolorna hamnar då i en mycket svår situation. Rektorer vet att om de gör en polisanmälan riktas mediernas ljus på skolan och man riskerar kritik. Å andra sidan vet man också att om man inte gör en polisanmälan kan man kritiseras för undfallenhet.
Naturligtvis finns gränsdragningar att göra. Poängen är att det är orimligt att vi politiker duckar och överlåter svåra principiella avgöranden till enskilda lärare och rektorer. Det är ett politiskt ansvar att lägga fast grundläggande regler för skolans verksamhet.
Skolan har enligt socialtjänstlagen anmälningsplikt till socialnämnden om ett barn far illa i hemmet. Skolan har dock inte anmälningsplikt till polisen om barnet far illa och utsätts för våld i skolan.
Det får inte finnas skilda rättssystem i samhället. Misshandel och olaga hot är just misshandel och olaga hot också när det äger rum i skolan. Våld skall alltid polisanmälas. Detta bör ske genom en ändring av skollagen, men i avvaktan på en lagändring kan kommuner gå före och i skolplanen ge uttryck för denna inriktning. Skolorna bör åläggas att polisanmäla rena våldshandlingar. ”Mobbning i form av våld ska polisanmälas, alltid!” sa ett barn i BO:s undersökning.
4. Skolplanerna i kommunerna måste förbättras kvalitativt och kvantitativt vad gäller skolans arbete mot mobbning. Det är en politisk uppgift att lägga fast principerna för skolans arbete mot våld och mobbning. Det finns idag stor variation i skolornas arbete mot mobbning, också inom enskilda kommuner.
Skolplanerna måste lägga fast ett golv, en hög lägstanivå, i det förebyggande och akuta arbetet mot mobbning. De bör också innehålla mål för fortbildning av skolans personal i dessa frågor, direktiv för kontakter med polis och andra myndigheter, samt krav på uppföljning av arbetet.
5. Skolornas handlingsplaner är också de mycket varierande i kvalitet. Dessutom saknar anmärkningsvärt nog vissa skolor fortfarande handlingsplaner, trots att de är ålagda att ha sådana. Den senaste siffran jag har tillgång till visar att så många som 10 procent av landets skolor ännu saknar handlingsplan. Detta är oacceptabelt.
Kvaliteten i planerna bör förbättras. Det räcker inte med att ha en plan, den måste vara verkningsfull också. En del av de planer jag tagit del av är en halv sida långa och ger mycket liten vägledning för hur arbetet med att förebygga och stoppa mobbning skall gå till. De uppfyller möjligen till namnet kravet på att varje skola skall ha en plan. Om de är genomtänkta och verkningsfulla är en annan sak.
Genom att lära av de goda exemplen kan skolornas planer förbättras. Inte minst de förebyggande åtgärderna måste förbättras, menar BO som vill skriva in i skollagen att rektorn är skyldig att ta fram en arbetsplan, för att på det sättet skapa en nationell lägstanivå i arbetet mot mobbning.
Varje skola bör i förväg ha tänkt igenom hur man skall agera när mobbning förekommer. Skolan måste kunna lösa enskilda fall och stöda dem som drabbas. Skolan måste också veta hur den skall agera för att förhindra att mobbning uppkommer.
6. Hela skolans personal måste engageras i arbetet med att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Ofta upphör bråk och trakasserier när rektor eller lärare kommer i närheten. Men lokalvårdare, vaktmästare och skolmåltidspersonal finns ständigt i barnens närhet och kan göra värdefulla insatser för att skolan skall kunna gripa in i tid.
Det gäller att bygga väl fungerande nätverk, men också att ge skolans personal den utbildning och de stöd den behöver för att kunna upptäcka mobbning och agera rätt för att stoppa den.
7. Föräldrar och skolelever måste själva engageras i betydligt högre grad än idag. Eleverna är de som tidigast ser att en kamrat far illa. Skolan måste ha beredskap att agera snabbt när en förälder eller en elev slår larm. Kontakterna mellan skolan och fritidsverksamhet och idrottsföreningar måste byggas ut. Det måste finnas en konsekvent linje mot mobbning överallt i barnens vardag.
8. Förekomsten av mobbning måste löpande undersökas av landets kommuner och skolor. Om man inte vet hur vanligt mobbning är och hur den tar sig uttryck, är det omöjligt både att bemöta den på rätt sätt och att utvärdera vilka resultat insatserna ger. Men inte bara förekomsten av mobbning bör mätas. Det är lika viktigt att det löpande utvärderas om skolans insatser mot mobbning verkligen ger resultat och om den förda politiken är effektiv. Det gäller både att begränsa omfattningen av mobbning och att se till att den inte förgrovas.
Antalet mobbade ungdomar har de senaste åren verkat vara tämligen konstant. Om nya mätningar i framtiden visar att siffran förblir konstant bör detta leda till förnyade politiska ansträngningar. Utvärderingar och uppföljningar bör intensifieras.
9. Barnombudsmannen vill ge Skolverket ytterligare sanktionsmöjligheter mot kommuner som inte efterföljer verkets utslag. BO vill också att Skolverket inte bara skall kunna bedöma om skolans åtgärder mot mobbning i enskilda fall varit lagliga, utan också lämpliga. Regeringen bör utreda möjligheten till detta.
10. Ett fritt val av skola innebär att elever har möjlighet att söka den skola som har en studieprofil som passar just honom eller henne. Det ger också unga människor möjlighet att söka sig till skolor med en attraktiv utbildningsmiljö. Därtill kommer att skolpengen gör det möjligt för mindre skolor att överleva.
Elevernas rätt att välja skola skapar ett än större incitament för skolorna att arbeta effektivt mot mobbningen. Vilken elev väljer att söka till en skola som inte engagerat arbetar för att minska mobbningen? För skolornas del skulle det fria valet innebära att man skulle kunna profilera sig genom en god studiemiljö och ett engagemang mot mobbning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att tillse att skollagens intentioner gällande arbete mot mobbning följs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att tillse att arbetsmiljölagens intentioner gällande arbete mot mobbning följs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av anmälningsplikt för våld i skolan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att de kommunala skolplanerna förbättras kvalitativt och kvantitativt vad gäller skolans arbete mot mobbning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av innehållet i skolornas arbetsprogram mot mobbning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av nätverksbyggande på skolorna samt att all skolpersonal erbjuds utbildning om hur mobbning upptäcks och hindras,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att förekomsten av mobbning och skolans insatser mot mobbning löpande mäts och värderas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till fritt val av skola och dess betydelse för att skapa goda studiemiljöer.
|
Sten Tolgfors (m) |