S:ta Katarina evangelisk-lutherska församling i S:t Petersburg är stadens äldsta icke-ortodoxa församling, grundad samma år som staden själv – år 1703 – och med rötterna i 1630-talets svenska Ingermanland.
Kring denna församling kretsade det rikssvenska och finlandssvenska livet i S:t Petersburg under mer än tvåhundra år. Som mest hade man ca 7 000 medlemmar och revolutionsåret 1917 var man drygt 5 000. Efter oktoberrevolutionen reducerades medlemsantalet på kort tid till något hundratal.
Församlingens kyrka är centralt belägen vid Lilla Stallhovsgatan, en tvärgata till huvudgatan Nevskij Prospekt. Den första egentliga kyrkobyggnaden uppfördes 1769. Den revs efter ett sekel för att efterträdas av dagens kyrkobyggnad, färdigställd 1865.
I rättsligt och administrativt hänseende hörde församlingen aldrig till Svenska kyrkans utlandsförsamlingar utan lydde under ryska myndigheter men den åtnjöt en långtgående självstyrelse. Verksamheten som också omfattade fattigvård, skolor, barnhem och ålderdomshem finansierades genom donationer och genom uthyrning av fastigheter som uppförts på kyrkotomten.
Villkoren blev naturligtvis oerhört svåra för församlingen efter den ryska revolutionen. Efter det att den siste kyrkoherden, Artur Malin, flytt staden sommaren 1918 förrättades gudstjänsterna av finska och tyska pastorer. Trots dessa svårigheter fortsatte emellertid kyrkolivet. Så sent som 1921 hölls 24 gudstjänster och nio nattvardsgångar med sammanlagt 115 nattvardsgäster. Femton barn konfirmerades och två vigslar och ett dop ägde rum.
Så småningom blev situationen dock ohållbar och kyrkorådet beslöt att söka permanent stöd från Sverige för att klara ekonomin. Men detta lyckades inte och 1936 tvingades man överlämna kyrkan till de sovjetiska myndigheterna. Både Sveriges konsul i Leningrad, Einar Ytterberg, och ärkebiskop Eidem deltog aktivt i arbetet för att försöka rädda kyrkan. I en skrivelse till utrikesministern framhöll Ytterberg: ”Då församlingen numera utgörs endast av ett tjugotal nära nog medellösa personer, måste hjälpen komma utifrån.”
Idag, 60 år senare, används kyrkan för bollspel och gymnastik(!). Den ligger vägg i vägg med det Sverigehus, som efter omfattande renovering nu inrymmer det svenska generalkonsulatet. Det är därför tragiskt att ingenting har gjorts för att ta hand om denna kyrkobyggnad och stycke svensk historia i S:t Petersburg.
Byggnaden är i dåligt skick och blir allt sämre ju längre tiden går. S:ta Katarinas församling med endast ett tjugotal medlemmar klarar inte ensamma uppgiften att ta hand om kyrkan. Hjälpen måste ”komma utifrån” för att citera konsul Ytterberg.
Runt om i S:t Petersburg pågår idag en febril verksamhet för att återställa gamla kyrkobyggnader. Den tyska kyrkan har nyligen återinvigts efter en mycket omfattande renovering, väggmålningarna i den armeniska kyrkan har tvättats fram, kyrkklockor och kors reses. Församlingsverksamheterna tar fart.
Vid 1996/97 års riksmöte föreslog vi att staten vidtar åtgärder i syfte att tillsammans med Svenska kyrkan få till stånd en upprustning av kyrkobyggnaden i S:t Petersburg (mot. 1996/97:U206). Förslaget avvisades emellertid av riksdagen.
I sitt betänkande pekade utrikesutskottet på att vissa förhållanden behövde klarläggas rörande äganderätten och församlingens formella förfoganderätt över byggnaden. Utrikesutskottet ansåg vidare att ”ärendet är av en sådan karaktär att det ej bör ankomma på riksdagen att ta ställning till eventuella insatser eller initiativ. Det är utskottets uppfattning att ett ställningstagande i denna fråga får tas i samråd mellan berörda myndigheter och organisationer , bl.a. Svenska Kyrkan och SKUT – Svenska Kyrkan i utlandet” (Bet. 1996/97:UU16).
Det är lätt att dela utrikesutskottets bedömning att Svenska kyrkan rimligen bör känna ett ansvar för situationen i S:t Petersburg. Svenska kyrkan stödjer evangelisk-luthersk verksamhet på många håll i världen, inte minst i Baltikum. Man har ett tidigare engagemang genom dåvarande ärkebiskopen Eidem och rimligen ett intresse av att en aktiv och levande församlingsverksamhet ånyo kan uppstå i S:t Petersburg.
Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) ger dock ingen prioritet åt S:t Petersburg, vilket torde ha flera orsaker. S:t Katarinas församling innehåller idag inga svenskar längre och har, som tidigare nämnts, aldrig formellt hört till Svenska kyrkans utlandsförsamlingar. SKUT är hårt engagerad på andra håll och förutsättningarna för nya åtaganden begränsas av delvis oklara förutsättningar inför kyrkans skiljande från staten.
Frågan är heller inte endast en angelägenhet för Svenska kyrkan. Sverige har en historia att värna i S:t Petersburg. Nordvästra Ryssland och S:t Petersburg är prioriterade områden för Sveriges aktiviteter i närområdet. Allt fler svenska företag etablerar sig i S:t Petersburg. Antalet svenskar blir fler och fler. En svensk församling, en svensk kyrka och en växande församlingsverksamhet skulle vara av stor betydelse för många.
Ur Sveriges synpunkt är det dessutom en skam att kyrkobyggnaden tillåts att förfalla ytterligare mitt framför ögonen på varje besökare till det nya ”Sverigehuset”, vårt lands ansikte utåt i S:t Petersburg. Till bilden hör också att ”Sverigehuset” på grund av utrymmesbrist inte kunnat bli det centrum för svensk representation och verksamhet i S:t Petersburg som var den ursprungliga ambitionen. Utöver att fungera som gudstjänstrum skulle delar av kyrkobyggnaden förmodligen kunna spela en roll härvidlag, exempelvis för utställningar och som samlingspunkt.
Staten kan mot denna bakgrund inte frånsäga sig allt vidare ansvar för S:t Katarina kyrkas framtid. Intresset och ansvaret är enligt vår mening delat mellan staten och Svenska kyrkan. Överläggningar i frågan borde därför rimligen upptas mellan regeringen och Svenska kyrkans centralstyrelse.
Mot angiven bakgrund bör regeringen ta initiativ till att i samråd och samarbete med Svenska kyrkans centralstyrelse undersöka formerna och förutsättningarna för en återupptagen verksamhet i den svenska församlingens kyrkobyggnad i S:t Petersburg.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om S:ta Katarina kyrka i S:ta Petersburg.
|
Mikael Odenberg (m) |
Chris Heister (m) |