Att ena hela Europa är en historisk uppgift för vår generation européer.
De nya demokratierna i Central- och Östeuropa strävar efter att integreras i Europa, d.v.s. de tidigare västeuropeiska samarbetsorganisationerna som nu blir alleuropeiska. Redan är nästan alla med i Europarådet, med dess betoning på mänskliga rättigheter, demokrati och numera även minoritetsfrågor. Genom Europaavtalen är tio av länderna associerade till EU med perspektiv att ingå framtida medlemskap. Estland tillhör den grupp länder som först är föreslagna att inleda medlemsförhandlingar med EU. Därmed sker ett principgenombrott av utomordentlig vikt i synen på de baltiska länderna. Med främst Ryssland och Ukraina har EU partnerskaps- och samarbetsavtal. Nästan alla är också med i Partnerskap för fred, Natos kraftfulla samarbete på säkerhetsområdet.
Det viktigaste är dock medlemskap i Nato och Europeiska unionen för att garantera säkerheten och den fullständiga integrationen i Europa. För Sverige är det en central uppgift att inom EU verka för att utvidgningen ges högsta prioritet så att alla länder i Central- och Östeuropa har möjlighet att bli medlemmar så snart de uppfyller medlemsvillkoren. Det ligger också i Sveriges intressen att de länder som så önskar kan bli medlemmar i Nato. Sverige måste betona deras rätt till säkerhetspolitiskt vägval och understödja särskilt Estland, Lettland och Litauen i deras strävan.
Vad det hela nu handlar om är att den europeiska integrationen utsträcks till Central- och Östeuropa. De nya demokratierna har rätt att delta i samarbetet på i princip samma villkor som de länge etablerade västeuropeiska demokratierna. Stödinsatserna måste ses i detta perspektiv och inte som ett biståndssamarbete. Det handlar inte om någon generositet eller nådegåva från den västliga sidan utan just om att underlätta för dem att återta allt det de förlorat under decennierna av förtryck och isolering.
Redan inom ett begränsat antal år kommer åtskilliga av de nya demokratierna att fullt ut delta i det gemensamma beslutsfattandet och i den meningen vara fullvärdiga medlemmar i det europeiska samarbetet.
Utgångspunkten har varit maximalt ogynnsam, med ett kommunistiskt förtryck och en socialistisk planekonomi. Utbredd fattigdom, rättslöshet, omfattande miljöförstöring och en hänsynslös social rovdrift har följt i dess spår. Människor som inte passade in i femårsplanernas produktionsmål sköts åt sidan i särskilt djupt armod och misär. Det handlade inte om underutveckling utan om felutveckling. Gigantiska resurser slösades bort, felanvändes eller helt enkelt förstördes. Det allvarligaste var dock förtrycket och undanröjandet av den mänskliga strävan efter förkovran och ett bättre liv. Likgiltigheten och hopplösheten blev systemets främsta produkt.
I samband med demokratiseringarna 1989–1991 uppstod en intensiv debatt om det lämpliga tillvägagångssättet för att snabbast möjligt förflytta sig från förtryck och socialism till demokrati och välstånd. Vissa förespråkade chockterapi, d.v.s. snabbast möjliga förändring för att minimera övergångstiden och därmed också de sociala påfrestningarna. Detta var en linje som främst företräddes av Balcerowicz i Polen. Andra förordade en långsammare övergång. Det fanns t.o.m. de som förespråkade en tredje vägens politik, d.v.s. ett mellanting mellan den västeuropeiska marknadsekonomin och den östeuropeiska planekonomin.
Sju år efter demokratiseringen föreligger tydliga resultat. De länder som valde chockterapin, d.v.s. snabbast möjliga omvandling, har också kommit längst när det gäller demokrati, välståndsutveckling, miljö och inte minst när det gäller att minimera de sociala påfrestningarna av själva övergången.
Fattigdomen är djupast i de länder som inte förmått att snabbt ta sig ur de gamla strukturerna utan fastnat i den socialistiska samhällsmodellen. Där är fattigdomen och armodet särskilt djup och omfattande. Ingen enda förespråkar längre någon tredje väg.
Utvecklingen har gått mycket snabbt. Det handlar inte längre om direkta resursöverföringar för att lindra den nöd som fanns i det inledande skedet av omvandlingen. Prognoserna om massvält och hungrande horder som kom vandrande österifrån in i det välmående Västeuropa har inte besannats och känns alltmer främmande. Snabbare än t.o.m. det tyska undret på 1950-talet har åtskilliga länder förmått skapa ett begynnande och snabbt växande välstånd. Även om nivån fortfarande är låg så finns framför allt hoppet och framtidstron.
Karaktären av de västliga stödinsatserna har ändrats under de gångna fem åren. Något direkt ekonomiskt stöd för att förhindra att landet kollapsar är inte längre aktuellt för de flesta av länderna i Central- och Östeuropa. Det stöd som behövs handlar i stället i allt väsentligt om hjälp med anpassningen inför medlemskapet i EU. Kunskapsöverföring, främst rörande marknadsekonomins institutioner, spelar en central roll. Därtill kommer pilotprojekt rörande främst miljöförbättrande åtgärder.
Stödinsatser är särskilt känsliga i länder där all verksamhet tidigare var centralplanerad och där en arbiträr prissättning förstört meningsfull verksamhet. Stödinsatser måste alltså utformas med stor försiktighet så att inte framväxande strukturer hämmas och gamla strukturer främjas. I allt större utsträckning utgörs istället investeringskapitalet i Central- och Östeuropa av antingen inhemskt genererade medel eller privata investeringar från utlandet.
Suveränitetsstödet till de baltiska länderna har hjälpt dem i uppbyggandet av de nationella institutionerna och befästandet av den territoriella integriteten. Det behövs fortsatta insatser på detta område.
Utvecklingen av det säkerhetsmässiga samarbetet kommer att stå i fokus de närmaste åren. Polen, Tjeckien och Ungern kommer att bli de första länderna i Central- och Östeuropa som också blir Nato-medlemmar. Det är dock viktigt att framför allt samarbetet de baltiska staterna emellan och med västländer inom PFF vidareutvecklas. Detta samarbete är centralt för att de baltiska länderna både skall kunna etablera ett eget demokratiskt försvar och förbereda sig inför ett Nato-medlemskap.
Det handlar i grunden om att ge de baltiska länderna tryggheten i en fortsatt nationell självständighet. En sådan trygghet är en förutsättning för en normal politisk utveckling. Finns inte detta riskerar samhällslivet och politiken att hämmas av tanken på att friheten och självständigheten bara är tidsbegränsade. Minnet från händelserna 1940 sitter djupt i det nationella medvetandet.
Att bygga ett öppet och pluralistiskt samhälle med respekt för oliktänkande och minoriteter är inte lätt, särskilt inte på kort tid. Ovana vid samhällsdebatt och intolerans mot oliktänkande finns fortfarande kvar om än i mindre omfattning än tidigare. För att hjälpa till i den omvandlingen är insatser för utbyte inom utbildning, kulturliv och politik av vikt. Utbyte mellan lärare, studenter, forskare, parlamentariker, kulturpersonligheter, journalister och andra nyckelgrupper kan bidra till att sprida mångfaldens och toleransens erfarenheter. Nordiska rådets samarbete med de baltiska parlamenten utgör ett gott exempel.
På alla de områden där offentlig verksamhet kan ersättas med privat går utvecklingen förr eller senare i rätt riktning. Det hänger helt på takten i avregleringar och privatiseringar. På de områden där statsmakten inte kan ersättas, nämligen i sin roll som lagstiftare och rättsskipare, är arvet från det förgångna särskilt besvärligt. I ordets egentliga betydelse var de tidigare regimerna gangsterstater, där gänget utgjordes av kommunistpartiet och där rätten utövades av nomenklaturan. Det spelade ingen roll vad det stod i lagen, den lokale eller centrale partibossens ord avgjorde. Det gällde att ha kontakter och kunna muta för att klara sig.
Denna mentalitet lever kvar. Dels därför att det är svårt att ersätta de gamla strukturerna med helt nya. Att snabbt skapa en helt ny statsförvaltning och rättsväsende låter sig helt enkelt inte göra. Dels har åtskilliga i den gamla nomenklaturan nu skaffat sig fördelaktiga positioner genom stöld av tidigare statsegendom. De har inget intresse av att rättvisa skipas och att lagar efterlevs.
En alldeles central uppgift för de västliga stödinsatserna är att bidra till att skapa en rättsstat. Det handlar inte om stora summor men väl om överföring av normer, kunskaper och kompetens. Redan utgör korruption och annan djup och omfattande brottslighet en broms på utvecklingsansträngningarna. Långsiktiga satsningar blir en omöjlighet om spelreglerna ständigt ändras och olika makthavare kräver dryg tribut.
Uppbyggnaden av rättsstatens och marknadsekonomins institutioner är en fundamental del i den ekonomiska utvecklingen. Lagar måste stiftas för alla de förhållanden som måste regleras i en väl fungerande marknadsekonomi, t ex handel, avtalsrätt och konkursrätt. Vidare måste institutioner upprättas för att se till att lagarna efterlevs. Konsumenten eller småföretagaren måste kunna få rätt mot staten eller statsmonopolet när denne fuskar i avtal och smiter ifrån sina förpliktelser. En fungerande rättsstat är en oundgänglig del i en fungerande demokrati och marknadsekonomi. Denna kan inte ersättas av privata initiativ utan utgör ryggraden i statsmakten. Den nuvarande bristen på jurister är därför allvarlig. Initiativet till att upprätta en juristutbildning i Riga på samma sätt som man upprättade en handelshögskola är mycket lovvärt.
Jordens mest miljöförstörda områden återfinns i Central- och Östeuropa. I Kotla–Järve-distriktet i nordöstra Estland ser det ut som i ett månlandskap. Utvinningen av oljeskiffer har bedrivits totalt hänsynslöst och utan någon som helst tanke på att skydda vatten, luft eller mark. I Sibiriens oljefält eller i ”dödens triangel” i gränsområdet mellan forna DDR, Tjeckoslovakien och Polen var situationen lika illa. Reningsanläggningar i skorstenar eller i avlopp till sjöar och vattendrag saknades helt. Naturen var ett avloppsdike och en sophög som fritt kunde utnyttjas enligt femårsplanen.
Det behövs stödinsatser för lång tid framöver för att hjälpa länderna att rensa bort sitt miljöarv. Marknadsekonomins intåg har visserligen inneburit att många nedgångna och slitna fabriker har stängts, och att därmed miljön kraftfullt förbättrats. Men likväl finns det framför allt på energiområdet åtskilliga gamla anläggningar som behöver få reningsutrustning även om anläggningens livstid är begränsad.
Särskilt viktigt är att höja säkerheten vid de kärnkraftverk av sovjetisk konstruktion som fortfarande har en helt undermålig säkerhet. Detta tillhör det allra mest högprioriterade. Även rökgasrening och rening av avlopp måste skyndas på. Listan av särskilt miljöförorenande verksamhet i Östersjöområdet är lång och det är angeläget att man omedelbart inleder arbetet med att åtgärda dessa problem.
Att kommunismen byggde på förtryck och rättslöshet är välkänt. Att det socialistiska systemet resulterade i fattigdom och en omfattande miljöförstörelse är också allmänt känt. Vad som är mindre uppmärksammat är det faktum att även den socialistiska socialpolitiken var särdeles misslyckad. Utbildning, sjukvård, social service och omsorg om samhällets svaga fungerade inte. Handikappade, mentalt störda, missbrukare och andra samhällets olycksbarn fick ofta en omänsklig behandling eftersom de inte bidrog till femårsplanernas kvantitativa produktionsmål. Omsorg, omtanke och livskvalitet kunde aldrig kvantifieras.
Den osäkerhet i den sociala tryggheten som idag återfinns i länderna i Central- och Östeuropa beror inte på att man har övergett en, förvisso förtryckande men ändock trygg, socialistisk samhällsmodell till förmån för ett osäkert, kapitalistiskt samhälle. Tvärtom beror dagens osäkerhet på att man dröjt sig kvar i de socialistiska lösningarna.
Det socialistiska trygghetssystemet byggde på att fabriken eller kolchosen gav lön och social service. Under övergångsskedet har vissa länder fortsatt med att ge stora subventioner till gamla statliga företag och kolchoser som ett sätt att ge åtminstone rudimentär social trygghet. Det är ineffektivt och hämmar utvecklingen.
Ju snarare en övergång sker till marknadsekonomins sociala trygghetssystem, främst socialförsäkringar, desto bättre. Inte nog med att befolkningen får det bättre, dessutom avlivas en av de mest seglivade myterna om följderna av en övergång från ett socialistiskt till ett marknadsekonomiskt samhälle – förlusten av den sociala tryggheten.
I denna process bör de Central- och Östeuropeiska länderna också hämta erfarenhet från delar av världen där man förmått kombinera en snabbväxande och dynamisk ekonomi med ett stort mått av socialt ansvarstagande. Sådana system är väl värda att studera för att undvika de problem som vi har i Västeuropa med system som skapar stelhet, inlåsningseffekter och ett högt offentligt utgiftstryck.
Stöd från det offentliga bör främst inriktas på att stärka den behövande individen eller familjen och de civila nätverken kring dessa. Man måste komma bort från det institutionstänkande som så länge, och med så tragiska följder, präglat den sociala politiken i Central- och Östeuropa.
Satsningar på infrastruktur skall i princip finansieras kommersiellt eller via multilaterala finansieringsinstitutioner. Avkastningen på sådana projekt är normalt mycket hög, eftersom ineffektiviteten i befintliga system är stor. För sådana infrastrukturprojekt som inte kan finansieras kommersiellt bör normalt en bred internationell finansiering eftersträvas. Via Baltica, en vägförbindelse från Helsingfors via Baltikum och Polen, bör hanteras inom ramen för EU:s TEN-projekt. Skapandet av en ”Baltic ring”, ett kraftledningssystem som knyter de baltiska länderna till Norden och Kontinentaleuropa, är viktigt. Detta bör vara kommersiellt bärkraftigt och därför bör man kunna finna en finansiering via direktinvesteringar, internationell kapitalmarknad och de multilaterala finansieringsinstitutionerna.
Stödinsatserna till Central- och Östeuropa bör i första hand ske via EU och andra multilaterala organ. Fördelen med detta är att de utgör delar av Europaintegrationen. De samarbetsmekanismer som byggs upp kommer att fortleva även i framtiden och utgöra en naturlig del i ländernas europeisering. Det finns därför ingen anledning att sträva efter bilaterala insatser annat än när dessa är särskilt motiverade.
EU:s Phare- och Tacis-program har stor betydelse. Phare inriktas i allt högre grad också på den s.k. pre-accession strategy som innebär att kandidatländerna förbereder sig för medlemskap. Dessa kommer att få ökad betydelse i takt med att medlemskapet närmar sig och utgör ett viktigt instrument för de länder som ännu inte kommit så långt i sina reformer att medlemsförhandlingar skall inledas.
Insatser inom ramen för Världsbanken, IMF, EBRD har sin givna plats när det gäller makroekonomiskt stöd och i vissa fall skuldavskrivningar. Inom denna ram kan också stöd för uppbyggande av finansiella institutioner bäst ske eftersom det handlar om belopp i en storleksordning som bara kan garanteras gemensamt och om anpassningar till regler och standarder som dessa institutioner formar.
De regionala insatserna i Östersjön har en särskild tyngdpunkt när det gäller miljösamarbetet. Strävan att rena Östersjön är en gemensam angelägenhet för alla strandstater. Nordiska institutioner spelar här liksom i Barentssamarbetet en viktig roll tillsammans med EU-kommissionen.
Europarådet driver en strategi av tidigt medlemskap, vilket innebär att vissa länder kommit med redan när demokratin varit svag och bakslag därför riskerats. Hittills har dock denna strategi varit framgångsrik, genom att de nya medlemsstaterna normalt tagit medlemskapet på större allvar än vad man kanske kunnat vänta. Konventionerna och mekanismerna väcker respekt och även om de inte tillämpas fullt ut så ger de värdefullt stöd till de krafter inom de nya medlemsländerna som driver på demokratiseringsprocessen.
De baltiska länderna, Polen och åtta nordvästliga regioner i Ryssland utgör den naturliga delen i det bilaterala samarbetet. Här föreligger särskilda intressen och möjligheter att stärka samarbetet direkt med Sverige. Samarbete med de baltiska länderna är väl etablerat. Polen är en av Europas mest snabbväxande ekonomier och stödinsatser för detta land blir allt mindre påkallade. För de närmaste åren är det särskilt angeläget att öka samarbetet med det ryska närområdet. Isoleringen och kontaktmöjligheterna till väst är där mycket mera begränsade med undantag av staden S:t Petersburg. I Narva, Pskov och Kaliningrad är det också önskvärt med samarbete med de baltiska grannländerna. Ett sådant gränsöverskridande samarbete, ofta stött av EU-kommissionen, främjar säkerhet och stabilitet.
I Vitryssland, som i strikt mening inte räknas till närområdet men likväl nästan är ett grannland, är det nu särskilt viktigt med insatser för att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Landets president har i strid med parlamentet och konstitutionen tillskansat sig en närmast diktatorisk makt. Det är angeläget att Sverige gör insatser för att främja mänskliga rättigheter och demokrati och stödja de krafter som kämpar i den riktningen.
Även insatser för utvecklingen i Ukraina är motiverade. Landet dröjde länge med systemskiftet och befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. När förändringarna nu sker är det viktigt att Sverige tillsammans med övriga Europa ger dessa sitt stöd.
Det var fel att inordna stödet till Central- och Östeuropa i Sida, med dess koncentration på biståndssamarbete i tredje världen. Det är nu angeläget att östsamarbete bättre integreras i UD och att en särskild enhet byggs upp för att administrera detta. I de flesta fall handlar det om samarbete via andra kanaler. Östsamarbetets snabbt föränderliga karaktär gör att det inte är önskvärt att bygga upp ett ämbetsverk med långsiktig inriktning.
Svagheten i organisationen av stödet till Central- och Östeuropa framgår av att regeringen själv frångått sin organisation. Ett särskilt anslag Samarbete och utveckling inom Östersjöregionen har avsatts för att via Statsrådsberedningen användas för insatser i närområdet. Detta är inte tillfredsställande. Stödinsatserna bör på sedvanligt sätt redovisas i det normala budgetarbetet och bli föremål för de avvägningar som riksdagen gör. Det särskilda anslaget bör upplösas och pengarna tillföras den av riksdagen beslutade anslagsramen för stöd till Central- och Östeuropa, som bör höjas med motsvarande belopp. Ändamålet täcks redan inom denna ram.
Man kan också ifrågasätta lämpligheten i att spendera pengar på projekt som mer än väl kan finansieras på den internationella kapitalmarknaden. Utöver det tvivelaktiga i att använda skattepengar till projekt som kan marknadsfinansieras riskerar man också att fördyra projektet genom en irrationell upphandling där varje givarland kräver att det egna landets företag skall gynnas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödinsatser utformas i perspektivet av integrationen av Central- och Östeuropa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av stödet till Central- och Östeuropa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om administrationen av samarbetet med Central- och Östeuropa,
att riksdagen beslutar att upplösa det särskilda anslaget Samarbete och utveckling inom Östersjöregionen och tillföra medlen till utgiftsområde 7, Internationellt bistånd, i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Inger Koch (m) |
Bertil Persson (m) |
|
Lars Hjertén (m) |
Sten Tolgfors (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Gustaf von Essen (m) |
|
Henrik Landerholm (m) |