Konflikten Israel-Palestina; hur kommer freden n�rmare?
M�nga vill h�vda att konflikten Israel-Palestina �r oerh�rt komplicerad. N�r man ser till hur konflikten utvecklats under 1900-talet och de olika turer som fredsprocessen tagit under de senaste �ren kan man konstatera att v�gen fram till en l�sning ter sig sv�r och komplicerade. Grundproblematiken �r emellertid i sig inte speciellt komplicerad.
Det senare konstaterandet styrks inte minst av v�rldssamfundets principiella h�llning s�dant den genom tiderna kommit till uttryck, framf�r allt i samband med utvecklingen efter de s.k. Oslo-avtalen fr�n 1993 och fram�t. Denna h�llning sammanfaller i stort med den officiella svenska h�ll- ningen, n�mligen att utg�ngspunkten f�r fred �r staten Israels r�tt att existera inom s�kra, erk�nda gr�nser och palestiniernas r�tt till sj�lvbest�mmande, dvs att en sj�lvst�ndig palestinsk stat kan uppr�ttas.
Efter att ha konstaterat detta �r det uppenbart att Israel, genom att ockupera V�stbanken och Gaza inklusive �stra Jerusalem bryter mot de grund- l�ggande FN-resolutionerna 242, 338 och 425, samtidigt som man de facto erk�nt Israels n�rvaro i V�stra Jerusalem. Konsekvensen av denna v�rldssamfundets h�llning �r att i konflikten Israel-Palestina finns en ockuperande part, Israel och en ockuperad part, Palestina - eller kanske mer korrekt uttryckt - det palestinska folket. Detta f�rh�llande r�der det ingen kontrovers om.
Inte heller r�der det n�gon principiell kontrovers, vare sig inom v�rldssamfundet eller i den svenska riksdagen, om att de israeliska juridiska och demografiska f�r�ndringarna av �stra Jerusalem, liksom bos�tt- ningspolitiken p� V�stbanken och Gaza, strider mot folkr�tten och �r helt olagliga.
I folkens och v�rldssamfundets �gon togs avg�rande steg mot fred i och med Oslo-avtalet 1993. Men lika tydligt p�gick hela tiden en judaiseringsprocess av Jerusalem, som var olaglig. Den israeliska kontrollen av v�gar och ekonomi p� ockuperade omr�den har snarare skapat en sv�rare situation f�r palestinierna efter 1993 �n den som f�rel�g dessf�rinnan. I dag lever man i bantustanliknande sm� omr�den omringade av israeliska bos�ttningar, vars utfartsv�gar bevakas av israeliska milit�rkontroller.
Den grundl�ggande problematiken har inte f�r�ndrats p� n�got annat s�tt �n att den ockuperade palestinska parten nu har en autonom administration, som �r tvungen att hela tiden utf�ra ett s�kerhetspolitiskt och fredspolitiskt samarbete med ockupanten. Och detta i stort sett helt p� ockupantens villkor. Den nuvarande israeliska regeringen har p� ett riskabelt s�tt utmanat den desperata situationen hos den ockuperade befolkningen, vilket - inte s� f�rv�nande - lett till en utveckling av desperata och motbjudande terrorhandlingar.
Vid en j�mf�relse med andra liknande h�ndelser ser man snart n�r det g�ller konflikten mellan Israel och Palestina att det r�der en stor skillnad mellan den eniga principiella h�llningen och bristen p� reella och p�tagliga konsekvenser och reaktioner mot framf�r allt den israeliska statens brott mot folkr�tten. I fallet Sydafrika ledde apartheidpolitiken i slut�ndan till en total bojkott. Iraks invasion av Kuwait ledde till en, av FN sanktionerad, omfattande milit�r insats. Kriget i Bosnien gav efter hand upphov till en omfattande FN- och NATO- insats och till uppr�ttandet av internationell domstol, inf�r vilken krigsf�rbrytare skulle kunna st�llas inf�r r�tta. Men 30 �r av israelisk ockupation, med en omfattande illegal bos�ttningspolitik och genomgripande f�r�ndringar av de ockuperade omr�denas karakt�r och status, har f�r staten Israel inte medf�rt n�gra som helst konsekvenser vare sig politiskt, milit�rt eller ekonomiskt.
� andra sidan kan man konstatera att staten Israel en g�ng byggdes upp av en r�relse som hela tiden tog stor h�nsyn till vad v�rldssamfundet till�t eller ej. Bland annat deklarerades aldrig att m�let f�r den judiska invandringen i Palestina eller f�r den sionistiska r�relsen, n�r den skapade sina egna institutioner i landet, var att grunda en egen stat f�rr�n i andra v�rldskrigets slutskede.
FN var den instans som en g�ng tog ansvaret f�r att det brittiska mandatet Palestina delades i en judisk och en arabisk del. D�rf�r har FN �ven i dag inte bara en viktig utan avg�rande betydelse f�r konfliktens l�sning. D�rf�r �r de f�rslag, som v�cktes under 80-talet om en internationell konferens i FN:s regi om konflikten Israel-Palestina, i dag �r det viktigaste steget f�r att bryta det d�dl�ge som uppst�tt i fredsarbetet.
Det �r ocks� inom ramen f�r en s�dan konferens, som man kan skapa en dagordning f�r hur varje del p� v�gen mot fred skall kunna uppn�s; vilka �tg�rder som �r rimliga fr�n v�rldssamfundets sida f�r att skynda p� fredsarbetet och hur den svagare, d.v.s. ockuperade, partens position skall kunna h�vdas.
Folkr�ttsbrott
Som medlem av FN:s s�kerhetsr�d har Sverige en viktig roll att spela, n�r det g�ller att p� ett tydligare och mer aktivt s�tt �n tidigare verka f�r att en FN-konferens f�r fred mellan Israel och Palestina tas upp p� dagordningen. Sverige m�ste ocks� i FN:s s�kerhetsr�d ta upp en diskussion om att internationella brott mot folkr�tten, vilka en i det n�rmaste enig v�rld noterat och f�rd�mt, ocks� f�r konsekvenser f�r den som beg�r dessa brott. Andra stater har n�r de beg�tt folkr�ttsbrott f�tt vidk�nnas olika former av sanktioner. Om staten Israel forts�tter att beg� ytterligare folkr�ttsbrott vore det d�rf�r inte annat �n rimligt att olika typer av sanktioner vidtogs f�r att f� slut p� dem. I annat fall skulle folkr�tten till�mpas selektivt, vilket vore r�ttsvidrigt.
Att f� till st�nd en f�r�ndring n�r det g�ller situationen i Israel-Palestina- konflikten kan synas vara att "sl�ss mot v�derkvarnar" som utrikesministern uttryckte det i en interpellationsdebatt i v�ras.
F�r en fungerande demokrati
Att en uppgift ter sig sv�r har dock aldrig varit n�got bra argument f�r att man skall undg� att ta sig an den. Att det politiska klimatet inte ter sig f�rm�nligt �r det inte heller. Politiska klimatf�rh�llanden f�r�ndrar sig och g�r till och med att f�r�ndra. De p�verkas av politiska institutioners beslut och inte minst av medvetet arbetande folkliga r�relser.
D�rf�r har ett aktivt svenskt arbete med konflikten Israel-Palestina inte bara betydelse p� ett internationellt statligt plan utan ocks� inom den internationella freds- och solidaritetsr�relse som kan f� opinioner och politiska f�rh�llanden att f�r�ndras.
Vi vill avslutningsvis understryka betydelsen av att den svenska bist�ndspolitiken forts�tter att st�dja f�ltet av palestinska NGO:er, allts� icke regeringsanknutna organisationer, vilka man tidigare st�tt under m�nga �r. Vi menar att de skall ges ett starkt st�d dels f�r att de fortfarande utg�r en effektiv hj�lpf�rmedlare, dels f�r att dessa organisationer, sedan slutet av 1970-talet, alltmer medverkat till att bygga upp en samh�llsstruktur och ett unikt civilt samh�lle som pekar fram�t mot och �r garanten f�r en framtida livaktig och stark demokrati i Palestina.
Hemst�llan
Med h�nvisning till det anf�rda hemst�lls
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till k�nna vad i motionen anf�rts om att den svenska regeringen i FN:s s�kerhetsr�d skall verka f�r att de f�rslag som under 1980-talet v�cktes om en internationell fredskonferens i FN:s regi om konflikten Israel-Palestina f�rverkligas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till k�nna vad i motionen anf�rts om att ytterligare folkr�ttsf�rbrytelser �ven i konflikten Israel- Palestina skall medf�ra k�nnbara konsekvenser i form av olika typer av sanktioner f�r den som beg�r s�dana brott,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till k�nna vad i motionen anf�rts om att den svenska regeringen utvecklar och st�rker st�det till de frivilligorganisationer (NGO:er) som i de palestinska omr�dena arbetar f�r att d�r bygga upp ett civilt samh�lle med demokratiska strukturer och institutioner.
Stockholm den 5 oktober 1997
Eva Zetterberg (v)
Kenneth Kvist (v) Bengt Hurtig (v) Charlotta L Bj�lkebring (v) Jan Jennehag (v)