Motion till riksdagen
1997/98:U504
av Sven Bergström och Birgitta Hambraeus (c)

Möjligheter till utträde ur EU m.m.


Europeiska unionen är en konstitutionell skvader. Den är varken en renodlad mellanstatlig organisation eller en förbundsstat. Den är både- och, men utvecklingen är tydlig: mer union och federation. Amsterdamfördraget vidgar unionens kompetensområde, gör tidigare mellanstatliga frågor till överstatliga samt vidgar och stärker Europaparlamentets makt på bekostnad av det mellanstatliga ministerrådets makt.

EU:s utveckling mot mer union och federation innebär problem för ett medlemsland som vill lämna unionen, eftersom det inte är självklart att folkrättens principer om bland annat uppsägning av internationella avtal längre gäller i EU. Därför är det nödvändigt att regering och riksdag klart markerar att Sverige ser EU-samarbetet som ett mellanstatligt samarbete. I detta sammanhang bör Sverige driva kravet på utträdesrätt ur dels Europeiska unionen som helhet, dels enskilda fördrag.

Rätten att lämna en internationell organisation eller frånträda ett avtal är självklar för en suverän stat. I ett mellanstatligt samarbete finns alltid möjligheten att lämna den organisation ett land tillhör. Detta är antingen reglerat i organisationens stadgar som i Europarådet (artikel 7), genom att medlemskapet eller avtalet gäller under viss tid eller genom att landet kan säga upp det med hänvisning till Wienkonventionen om traktatsrätt.

Enligt Rom- och Maastrichtfördragen gäller EU-medlemskapet ”för obegränsad tid” (artikel 240 i Romfördraget och artikel Q i Maastrichtfördraget). EU:s konstitution (grundfördragen) ger lika litet som USA:s konstitution en delstat/stat rätt att lämna unionen. Wienkonventionen går inte att använda för att säga upp EU-fördragen och lämna EU. Juridiskt finns alltså ingen rätt till utträde ur EU. Politiskt kan det däremot vara möjligt.

Enda lagliga möjlighet för ett land att lämna EU är att få med sig alla länder, EU-kommissionen och EU-parlamentet på en fördragsändring, som låter landet utträda ur EU. Frågan har aktualiserats vid ett tillfälle, när Grönland genomförde folkomröstning om EG-utträde och Danmark sedan upptog förhandlingar med EG om grönländskt utträde. Två danska experter på EG-rätt, Claus Gulmann och Karsten Hagel-Sørensen, beskriver i boken ”EF-ret” utträdesproceduren som fördragsändring enligt artikel N 1 och använder Grönland som exempel. Grönlands utträde var möjligt först sedan EG ändrat Romfördraget i enlighet med artikel 236.

Alla EU-fördrag måste få en utträdesparagraf, som gör det möjligt för ett land att lämna EU som helhet, lämna ett fördragsfäst samarbetsområde (till exempel Euratom) eller få varaktiga undantag från delar av samarbetet som enhetlig valuta, militära frågor och juridiskt samarbete.

Följderna av att ett medlemsland utträder är inte heller belysta ur svenskt perspektiv. Därför bör i en särskild utredning beskriva konsekvenserna av om Sverige lämnar Europeiska unionen och vilka alternativ som står eller bör kunna stå till buds för ett land som lämnar EU, främst i form av EES-avtal, omförhandlat EES-avtal eller frihandelsavtal utan de omfattande bindningar till EU:s regelverk som EES-avtalet innebär.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om synen på EU som ett mellanstatligt samarbete,

  2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheter att lämna EU i enlighet med vad som anförts i motionen,

  3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om alternativa samarbetsformer i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 6 oktober 1997

Sven Bergström (c)

Birgitta Hambraeus (c)