Romfördraget och Maastrichtfördraget har slutits för obegränsad tid. Det finns därför inga bestämmelser som innehåller regler om en medlemsstats möjligheter till uppsägning eller utträde. En avgörande fråga är därmed om, och i så fall under vilka förutsättningar, Sverige ändå kan anses ha juridisk rätt att genom ensidig uppsägning frigöra sig från fördragen.
Miljöpartiet de gröna anser att det måste finnas en juridisk möjlighet för Sverige och andra medlemsländer att utträda ur Europeiska unionen. Frågan om utträdesrätt handlar inte bara om utträdet som sådant, utan framför allt om villkoren.
Om inte de ekonomiska och organisatoriska relationerna är reglerade på förhand finns stora risker för konflikter. Vi menar därför att det vore bättre för alla parter om man på förhand var överens om hur ett utträde skall gå till, vilka kostnader det skulle medföra och vilka nya relationer mellan det utträdande landet och unionen som skall råda.
Effekten av en internationell överenskommelse är att den tillträdande staten eller organisationen har att fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Parterna är folkrättsligt förpliktade att se till att överenskommelsens bestämmelser följs. Underlåtenhet utgör folkrättsbrott.
Internationella överenskommelser ingås ofta på obestämd tid. En part som vill frånträda överenskommelsen måste då säga upp den för att den skall upphöra att gälla i förhållande till den parten.
Överenskommelser ingås ibland för att reglera rättsverkningarna av en viss händelse. Andra gäller för en viss tidsperiod. Avtal av detta slag kan upphöra att gälla automatiskt när tidsperioden gått ut eller när händelsen ägt rum.
De flesta överenskommelser innehåller särskilda bestämmelser om uppsägning. För avtal som inte innehåller sådana bestämmelser är huvudregeln att uppsägning endast är tillåten om det står klart att parterna avsett att avtalet skall kunna sägas upp eller om överenskommelsens natur gör rätten till uppsägning underförstådd. Det senare anses t.ex. vara fallet beträffande handelsavtal.
Folkrättens regelverk kan främst sägas bestå av den allmänna folkrätten eller sedvanerätten, dvs. statspraxis som har godtagits som gällande rätt, och traktaträtten, dvs. internationella överenskommelser. De två byggstenarna utgör inte isolerade företeelser utan samverkar med och påverkar varandra på ett sätt som gör att regelverket kan sägas vara allt annat än statiskt. Många internationella överenskommelser inom skilda ämnesområden har t.ex. kodifierat delar av den allmänna folkrätten. Ett exempel på en sådan överenskommelse är 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. Konventionen anses ha kodifierat huvuddelen av den allmänna folkrättens regler om internationella överenskommelser. I Wienkonventionen finns t.ex. bestämmelser om tolkning av internationella överenskommelser eller traktater som är den benämning som används i konventionen. Vidare finns bestämmelser om uppsägning, suspension och upphörande av traktater.
Även om de flesta EU-medlemsstater har tillträtt konventionen, gäller det inte alla. Konventionen kan inte tillämpas gentemot de stater som inte har samtyckt till att vara bundna av den. Detta hindrar emellertid inte att de kan vara bundna av de allmänna folkrättsliga reglerna på området, som binder alla stater. Dessa regler kan motsvara bestämmelserna i Wienkonventionen, eftersom många av den allmänna folkrättens regler på traktaträttens område har kodifierats i konventionen, men de kan även vara betydligt mer oklara eftersom konventionen i vissa avseenden har vidareutvecklat den allmänna folkrätten.
Konventionen har ingen retroaktiv verkan. Den äger endast tillämpning på traktater som stater ingår efter det att konventionen har trätt i kraft för dem (artikel 4). Sverige tillträde konventionen 20 år före tillträdet till anslutningsfördraget och i och med det grundläggande fördraget.
I såväl Romfördraget som Euratomfördraget anges att fördraget har ingåtts på obegränsad tid (artiklarna 240 resp. 208). Detta kan ses mot bakgrund av att Parisfördraget är begränsat i tiden till 50 år räknat från dagen för ikraftträdandet (artikel 97). Maastrichtfördraget har på samma sätt som Romfördraget och Euratomfördraget ingåtts på obegränsad tid (artikel Q).
Inget av fördragen innehåller regler om en medlemsstats möjligheter till uppsägning eller utträde.
Ingen medlemsstat har än så länge utträtt ur gemenskaperna eller unionen. I Storbritannien hölls år 1975 en folkomröstning om fortsatt medlemskap. Majoriteten röstade för medlemskapet och utträde blev inte aktuellt. På Grönland hölls år 1982, sedan Grönland fått en självstyrelselag år 1979, folkomröstning där det beslutades att Grönland skulle utträda ur gemenskaperna.1
Bestämmelser om ändring av de grundläggande fördragen finns i artikel N. Enligt denna får varje medlemsstats regering eller kommissionen förelägga rådet förslag till ändringar av de fördrag som unionen bygger på. Om rådet efter att ha hört Europaparlamentet –och i förekommande fall kommissionen – uttalar sig för att sammankalla en konferens med företrädare för medlemsstaternas regeringar, skall konferensen sammankallas av rådets ordförande i syfte att i samförstånd komma överens om de ändringar som skall göras i fördragen. Ändringarna träder i kraft när de har ratificerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
EG-domstolen har inte uttalat sig om huruvida ett medlemsland kan utträda ur unionen, än mindre om möjligheten att vid fördragsbrott suspendera eller upphäva fördragsbestämmelserna. Domstolen har emellertid uttalat att fördragen inte kan ändras på annat sätt än i enlighet med den procedur som föreskrivs i desamma, dvs. numera artikel N i Maastrichtfördraget.
Frågan om EU:s karaktär efter ett genomförande av Maastrichtfördraget analyserades djupgående i den tyska författningsdomstolens utslag i oktober 1993 angående fördragets förenlighet med den tyska grundlagen. Domstolen framhåller bl.a. att även om unionen syftar till ett långvarigt medlemskap så kan Tyskland i sista hand genom ett eget självständigt beslut återkalla medlemskapet. Landet förblir, enligt domstolen, en suverän stat med en härpå grundad likaställning i förhållande till andra stater i enlighet med artikel 2 punkt 1 i Förenta nationernas stadga.
Vi föreslår att regeringen inför rådet skall presentera ett förslag om utträdesparagraf. I en sådan paragraf bör det stadgas att ett land som vill lämna det fulla medlemskapet skall ha rätt att välja en annan samarbetsform.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inför rådet skall presentera ett förslag om utträdesparagraf.
|
Peter Eriksson (mp) |
| [1] | Grönland var (och är) ingen suverän stat, utan en självstyrd del av en EU-stat (Danmark). Också andra liknande områden som tillhör EU-stater står utanför fullt EU-medlemskap (t.ex. Kanarieöarna). |