2 En snar utvidgning
3 En agenda för utvidgning
3.1 En långsiktig jordbrukspolitik
3.2 En ändamålsenlig strukturpolitik
3.3 Institutionella reformer
3.4 Budgeten
4 Goda förutsättningar för tillväxt och arbete
4.1 En gemensam marknad
4.2 En stabil gemensam valuta
4.3 En union för företagande
4.4 Global frihandel
4.5 Gemensamma initiativ för miljön
5 En effektiv gemensam utrikespolitik
6 Bekämpa knark, brott och bedrägerier
7 En stark och avgränsad union
8 Hemställan
Den europeiska integrationen spelar en avgörande roll för frihet, fred och välstånd i hela Europa. Den grundläggande tanken, att genom integration och samarbete säkra dessa värden för Europas folk, har visat sig mycket framgångsrik. EU står nu inför den historiska uppgiften att välkomna de länder som tidigare förtrycktes under kommunismen in i medlemskretsen. EU står öppet för alla Europas folk som delar dessa ideal. En strategi för snar utvidgning bör möjliggöra för de första nya demokratier som uppfyller villkoren att bli medlemmar om 4–5 år. Det förutsätter att medlemskapsförhandlingarna påbörjas efter årsskiftet. Estland, Lettland och Litauen har samma rätt till tidigt medlemskap som länderna i Centraleuropa. Ansökarlandets egna meriter avgör tidpunkten.
EU behöver reformeras för att samarbetet skall fungera bättre. Utvidgningen gör detta än mer angeläget. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste på sikt anpassas mot världsmarknadspriser och struktur- och regionalstöd bör renodlas till att fungera som övergångslösningar för eftersatta regioner.
Den inre marknaden behöver fullbordas. Monopol och subventioner hämmar fortfarande utvecklingen på många områden. En EU:s regelrevision bör inrättas för att föreslå utrensning av överdrivna och felaktiga gemensamma och nationella regleringar.
En gemensam stabil valuta planeras inför 1999–2002. Sverige bör uppfylla villkoren så tidigt som möjligt, helst redan från starten. Det ger tilltro till ett stabilt penningvärde. Ett beslut om att stå utanför kommer att ge osäkerhet och kan uppfattas som att vi vill bevara möjligheten att föra en inflations- och devalveringspolitik.
Den inre marknaden och en gemensam stabil valuta ger goda förutsättningar för en uthålligt låg arbetslöshet. Det är dock medlemsländerna som har avgörandet. Sveriges höga arbetslöshet och i jämförelse med andra EU-länder låga standard kan bara åtgärdas genom nationella beslut.
EU skall vara öppet mot omvärlden. Det är viktigt att EU för egen del och inom WTO arbetar för att avskaffa skyddstullar, handelskvoter och antidumpningsregler.
Miljösamarbetet är viktigt för att förhindra gränsöverskridande föroreningar i luft och vatten. Koldioxidutsläppen måste minska. Sverige förlorar trovärdigheten i miljöfrågor när regeringen avsiktligt bryter mot eller motarbetar internationella rekommendationer.
EU har en väl utarbetad långsiktig utrikespolitik. Förmågan att förebygga eller lösa akuta spänningar och konflikter är dock begränsad. Därför behövs en kraftfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. En gemensam analysenhet, beslutsfattande med kvalificerad majoritet och förmåga att genomföra förebyggande, fredsbevarande och humanitära operationer är viktiga förutsättningar för denna.
Det behövs ett effektivare samarbete för att bekämpa knark och annan gränsöverskridande brottslighet. Europol måste börja fungera. Rättssäkerheten stärks genom insyn och kontroll från Europaparlamentet.
EU skall vara en avgränsad och stark union som kan lösa de uppgifter den ålagts av medlemsländerna. Beslutsordningen måste förbättras när medlemskretsen fördubblas.
EU spelar en avgörande roll för frihet, fred och välstånd såväl för medlemsländerna som för resten av Europa. Det är svårt att föreställa sig hur Europa skulle se ut om inte ett omfattande förpliktande samarbete hade etablerats mellan i första hand EU:s medlemsländer men i stigande grad också med länderna i Central- och Östeuropa. Förmodligen skulle situationen ha liknat den som rådde under mellankrigstiden, då välmenande men svaga samarbetsinstitutioner inte räckte för att säkra frihandel och hindra framväxten av diktatur, förtryck och krig.
EU står öppet för alla Europas folk som bekänner sig till grundläggande ideal. Att bli medlem är inget privilegium som utdelas på nåder utan en rätt som tillkommer varje europeisk demokrati som uppfyller kraven för medlemskap.
EU skall ha en strategi för snar utvidgning så att de nya demokratier som uppfyller kraven snarast kan bli medlemmar. Det har stor betydelse för länderna själva men även för hela Europas frihet, säkerhet och stabilitet. Processen bör utformas så att de första länderna från Central- och Östeuropa kan bli medlemmar om 4–5 år.
EU är en stabil, civil gemenskap. En utvidgning konsoliderar de reformansträngningar som redan gjorts i kandidatländerna och ger en stabil ram åt fortsatta ansträngningar att bygga vidare på och stärka de civila institutioner som är nödvändiga i en demokratisk, marknadsekonomisk rättsstat. Genom sin fasta förankring i de västeuropeiska demokratierna stärker EU den civila säkerheten och förbättrar medlemsländernas säkerhetssituation som helhet.
Medlemsländer måste uppfylla höga krav vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Inom EU utövar varje medlemsland beslutsrätt över gemensamma angelägenheter och lagar. Det kan inte accepteras att denna rätt utövas av ett land som inte är en fullgod demokrati.
Debatten fokuseras nu på de problem som medlemskap för de nya demokratierna för med sig – inte minst fokuseras på kostnaderna för EU:s olika program vad gäller Central- och Östeuropa. Detta nödvändiga arbete riskerar samtidigt att ge ett felaktigt perspektiv.
De nya medlemsländerna kommer att medföra vissa ökade utgifter på EU:s budget. Det vore orimligt om dessa länder med sin låga levnadsstandard skulle ge nettobidrag till den gemensamma budgeten.
En utdragen medlemsprocess eller en avvisande hållning skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser för stabiliteten i Central- och Östeuropa. Risken för att spänningar och konflikter kan öka till följd av uteblivet hopp om snar standardförbättring är uppenbar.
Historiska erfarenheter, särskilt utvecklingen i f d Jugoslavien, antyder att kostnaderna för icke-integration kan bli katastrofalt mycket högre än de kostnader som utvidgningen medför. Att sådana alternativkostnader är svårberäknade gör dem inte mindre relevanta.
En integration av kandidatländerna i den inre marknaden har alla möjligheter att berika såväl dem som EU:s nuvarande medlemmar. Den nuvarande medlemskretsen förstärks med några av de mest dynamiska ekonomierna i Europa. EU:s nuvarande struktur- och regionalstöd samt den gemensamma jordbrukspolitiken behöver reformeras för att kunna fungera tillfredsställande efter utvidgningen. Dessa reformer är emellertid nödvändiga oavsett utvidgning. Utvidgningen gör dem än mer angelägna.
Förhandlingsproceduren för utvidgningen måste vägledas av principen att varje kandidatland skall bedömas på sina egna meriter. Takten får inte bestämmas av de länder som har längst kvar i sitt reformarbete och därmed fördröja anslutningen för de länder som har kommit längst i sina reformansträngningar. Det vore att göra dem orätt. Varken de nuvarande medlemmarna eller de ansökande länderna är betjänta av att utvidgningen förlorar sitt momentum.
Kommissionens förslag till förhandlingsprocedur tillfredsställer i allt väsentligt dessa krav. I ett avseende skiljer sig kommissionens förslag från det vi önskade. I stället för att föreslå en gemensam inledning av förhandlingarna med samtliga fullt demokratiska kandidatländer valde kommissionen att rekommendera att förhandlingar först inleds med de fem demokratier i Central- och Östeuropa som kommit längst i reform- och förberedelsearbetet samt Cypern.
Samtidigt föreslår kommissionen en mekansim som gör det möjligt för de övriga fem kandidatländerna att komma ifatt. En årlig översyn av utvecklingen i dessa länder skall göra det möjligt att inleda medlemskapsförhandlingar så snart reformarbetet nått den nivå som kommissionen menar är lämplig för att förhandlingar skall kunna inledas.
Särskilt viktigt är att kommissionen föreslår att ett baltiskt land, Estland, skall påbörja medlemskapsförhandlingarna tidigt. Därmed bryts föreställningen att de baltiska länderna skulle få dröja länge eller att de kanske inte alls skulle kunna bli medlemmar. Detta är ett principgenombrott av utomordentligt stor vikt med en avgörande betydelse för samtliga de tre baltiska staterna. Genom att snarast möjligt inleda förhandlingar med ett baltiskt land understryker EU att medlemskapsprocessen avser samtliga kandidatländer, oavsett deras geopolitiska situation.
Kommissionens bedömning av de ansökande länderna förefaller i stora drag ge en korrekt bild av läget idag. Det är värdefullt om enighet kan nås mellan medlemsländerna kring denna process. Att ett baltiskt land inom kort kan inleda förhandlingar om medlemskap i EU och att de länder där reformarbetet enligt kommissionen ännu inte kommit lika långt får en möjlighet att komma i kapp och inleda förhandlingar är en landvinning som är viktig att konsolidera.
EU behöver reformeras för att samarbetet skall fungera bättre. Utvidgningen gör detta än mer angeläget. I stora drag kan de områden där reformer är mest påkallade indelas i tre delar: den gemensamma jordbrukspolitiken, struktur- och regionalpolitiken samt institutionerna för beslutsfattande. De båda förstnämnda delarna tas upp i kommissionens Agenda 2000.
Kommissionens förslag till förändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken är inte särskilt genomgripande. Enligt förslaget beräknas de nuvarande medlemmarna år 2006 fortfarande ta 90 procent av utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken i anspråk. Denna avsaknad av en långsiktig strategi för jordbruket speglar den politiska atmosfären inom EU på detta område.
EU behöver en långsiktig strategi för den gemensamma jordbrukspolitiken som en del av den inre marknaden. Reformarbetet bör koordineras med arbetet inom WTO. På sikt måste målet vara att låta marknaden för jordbruksprodukter fungera utan kvoter, pris- och produktionsinterventioner. Ett samfällt agerande inom ramen för WTO skulle också stabilisera priserna på världsmarknaden. Därigenom skulle en sund världsmarknad för jordbruksprodukter kunna etableras. Idag utgör priserna på världsmarknaden ofta dumpningspriser vilket medför att de är konstlat låga. Detta får svåra konsekvenser för många länder, inte minst i tredje världen.
Kandidatländerna i Central- och Östeuropa har idag lägre subventionsgrad än EU, eller i vissa fall inga subventioner alls. Det vore en bakvänd tågordning att kräva att de höjer subventionerna till västeuropeiska nivåer för att sedan på sikt återigen minska dem. Istället bör en konvergenspunkt sättas i framtiden dit nuvarande medlemmar och kandidatländerna strävar genom en successiv anpassning. Producenterna måste ges en rimlig tid att anpassa sig till den nya politiken. På längre sikt bör full marknadsanpassning kunna uppnås.
Kommissionens förslag i Agenda 2000 till förändringar av struktur- och regionalpolitiken är inte heller särskilt genomgripande. De nuvarande medlemsländerna beräknas år 2006 ta 70 procent av strukturfonderna och sammanhållningsfonden i anspråk. Även detta förhållande speglar rådande föreställningar inom EU. Struktur- och regionalstöd, som borde betraktas som övergångslösningar, tenderar att betraktas som permanenta subsidier. Sverige måste agera för att ändra dessa föreställningar.
Struktur- och regionalstöd får inte innebära en ny form av centralplanering och snedvridning av ekonomierna i Central- och Östeuropa. Det måste därför vägledas av några viktiga principer:
Att betala in pengar till EU för att sedan få tillbaka dem i form av strukturstöd är meningslöst. I sådana fall bör medlemsavgift och stöd kvittas mot varandra. Nationella stöd måste dock överensstämma med EU:s krav på konkurrensneutralitet.
Det stöd som erhålles från EU skall gå till svaga och eftersatta regioner. EU kan också behöva stimulera till kontakter, samverkan och utveckling över nationsgränserna.
Stöd till eftersatta regioner bör i första hand bestå av hjälp att bygga upp och stärka institutioner för en fungerande marknadsekonomi, viss fysisk infrastruktur som inte kan marknadsfinansieras, utbildning samt viss miljövård. Sådana typer av stöd har visat sig framgångsrika i EU:s nuvarande medlemsländer i Spanien, Portugal och Irland. I takt med att stödområdet kommer ikapp skall stöden successivt avvecklas. Att fastna i ett bidragsberoende vore djupt olyckligt. Stöden får därför aldrig vara annat än en övergångslösning.
Det finns också ett utrymme för gemensamma insatser vad det gäller de transeuropeiska nätverken. Den nationella planeringen och nationella monopol har ofta snedvridit transportsystemen, främst vad avser järnvägen, eldistributionen och i viss mån vägnätet. EU kan här spela en konstruktiv roll när det gäller de gränsöverskridande förbindelserna.
EU har ett beslutssystem med en institutionell maktbalans som garanterar att ingen instans växer sig alltför stark. Även i framtiden måste unionen bygga på principen om maktdelning, där oberoende institutioner balanserar varandra. Kommissionen, ministerrådet, parlamentet och domstolen måste även fortsättningsvis stå fria gentemot varandra.
Ministerrådet skall förbli den centralt beslutsfattande instansen. Det är dock naturligt att EU ändrar sina beslutsinstitutioner för att i framtiden kunna hantera en betydligt större och mer heterogen medlemskrets än idag. Ett ökat inslag av kvalificerat majoritetsbeslut i ministerrådet kan säkerställa att unionen inte blir handlingsförlamad i en situation med uppemot 30 medlemsländer.
Den nyligen avslutade regeringskonferensen misslyckades med uppgiften att reformera beslutsordningen i rådet och kommissionens sammansättning och arbetssätt. Det är angeläget att en sådan reformering sker, inte minst i perspektivet av att det kommer in många små nya medlemsländer. Syftet skall vara att värna dels balansen mellan små och stora medlemmar och dels EU:s legitimitet.
I takt med att EU-samarbetet både fördjupas innehållsmässigt och utvidgas geografiskt bör EU vidta åtgärder rörande de länder som underlåter att genomföra och upprätthålla den gemensamma lagstiftningen.
Den europeiska unionen vilar på fördragen och den gemensamma lagstiftningen. Det är genom tvister om och tolkningar av dessa som oklarheter i hur samarbetet skall fungera i praktiken kan redas ut. EG-domstolen måste därför tillföras tillräckligt med resurser så att inte handläggningstiden för enskilda ärenden blir alltför lång.
Erfarenheten visar att medlemsländerna haft svårt att hantera kontrollmakten. Som ett komplement till revisionsrätten bör Europaparlamentets kontrollmakt stärkas genom att parlamentet får rättsliga förutsättningar att permanent granska det ekonomiska handhavandet inom unionen. En kvalificerad minoritet bör ha rätt att initiera kontroll och revision.
EU är i praktiken en öppen institution. Insynen är i många avseenden större än t.ex. i det svenska regeringskansliet. Den formella rätten till insyn är dock begränsad. Införandet av en generellt gällande offentlighetsregel kan garantera medborgarna rätt till insyn.
Makt och pengar måste alltid kontrolleras. Offentlighet är en av de västerländska rättssamhällenas förnämsta kontrollmetoder. Det främjar den kritiska granskning som är en förutsättning för omsorgsfulla och väl avvägda beslut. Offentlighet och insyn bidrar också till noggrann och hederlig förvaltning.
Budgetens tak om högst 1,27 procent av BNP skall ligga fast. I takt med en successiv minskning av utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken bör medlemsavgifterna kunna sänkas. Ökade utgifter inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bör kunna balanseras av att motsvarande utgifter minskar i de nationella budgetarna.
Den inre marknaden utgör det europeiska områdets kärna. Den inre marknaden har inte enbart varit begränsad till EU:s medlemskrets utan även kommit Eftaländerna och i stigande utsträckning reformländerna i Central- och Östeuropa till godo.
Den gemensamma inre marknaden förverkligades till största delen 1994. Det råder i princip fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Det återstår dock mycket för att fullborda den inre marknaden. Konkurrenshinder, monopol och subventioner snedvrider fortfarande konkurrensen och hämmar utvecklingen. Trots ett bestämt regelverk försöker nationella regeringar att skjuta till subventioner, ofta med motiveringen att detta är ”sista gången”. Erfarenheten visar att sådana bidrag har en tendens att upprepas. Subventionerna skadar konkurrensen inte enbart mellan utan också inom länderna. Små och medelstora företag diskrimineras när storföretag favoriseras.
Ett stort problem är att offentliga monopol på många håll endast motvilligt avvecklas och privatiseras. Reglerade och nationella elmarknader leder till kapitalförluster, sämre effektivitet och miljö förutom högre priser. Järnvägar med olika nationella signalsystem, elsystem m.m. leder till låga genomsnittsfarter, låg konkurrenskraft och sämre miljö. Nationella regleringar och konkurrensbegränsningar inom post- och teleområdet hämmar konkurrensen och höjer priserna. Boknings- och bonussystem som är avsedda att begränsa konkurrensen liksom monopolreglerade start- och landningstider för flyget ger sämre service, skyddade marknader och mindre av ”folkflyg”. Reglerade lastbilstransporter mellan länder leder till många tomma lastbilsflak på återfärden, högre priser och sämre miljö. Bank-, försäkrings- och andra finansiella tjänster bör också konkurrensutsättas. Det är även angeläget att öka konkurrensen på tjänstesektorer med ett starkt inslag av offentlig finansiering. Ökad konkurrens och nyetableringar skulle kunna ge betydande välfärdsvinster när det gäller utbildning, sjukvård och social service. Detta är områden där Sverige och många andra länder har problem både med kvalitet och omfattningen av servicen.
Arbetet med den inre marknaden får inte komma i skymundan. Det är ett mycket viktigt arbete som utgör själva grunden för samarbetet. Det är därför oroande att endast ca 65 procent av den inre marknadens direktiv beräknas vara införda i alla länder. Hårda krav bör ställas på de länder som på grund av ineffektivitet eller nonchalans underlåter att implementera och efterleva de gemensamma reglerna. Den gemensamma lagstiftningen gäller lika för alla, stort som litet medlemsland, och underlåtenhet kan inte ursäktas.
Medlemsländerna bör uppmanas att systematiskt gå igenom sina nationella regelverk för att undanröja hinder för konkurrens. Även EU:s eget regelverk måste genomgå en motsvarande analys. Det har visserligen skett, främst i den s.k. Molitorgruppen, men resultaten av gruppens arbete har varit magra. Ett nytt gemenskapsorgan, en regelrevision, med uppgift att systematiskt granska och analysera gamla och nya gemensamma och nationella regler bör inrättas. Särskilt viktigt är att förenkla de gemensamma reglerna för mervärdesskatt. Granskning av nationella regler får inte blockeras av medlemsländernas regeringar. Resultatet av granskningarna skall offentliggöras och rådet skall rekommendera hur bristerna skall åtgärdas.
I ett skede med utvidgning till nya medlemmar i Central- och Östeuropa är det särskilt viktigt att snedvridande regler och subventioner tas bort. De nya medlemsländerna har länge lidit av centralstyrning, subventioner och monopol. Därför är de särskilt känsliga för att hämmas i sin utveckling av snedvridningar som kommer från EU eller finns inom dess medlemsländer.
En gemensam stabil valuta ger en viktig stimulans åt den europeiska ekonomin. Den inre marknaden fungerar bättre genom att hindren mellan olika valutaområden tas bort. Transaktionskostnaderna minskar, prisjämförelser underlättas och utbytet över gränserna främjas vilket ger ökad konkurrens, bättre resurshushållning och därmed ökad välfärd. Införandet av en gemensam valuta är ett viktigt steg i fullbordan av en verklig gemensam marknad.
Med den gemensamma valutan undanröjs de olika transaktionshinder som idag finns mellan valutaområdena. Växlingskostnader, kostnader för att skydda sig mot valutakursförändringar (terminsaffärer) och de räntekostnader som motiveras av valutarisker kommer att försvinna inom det gemensamma valutaområdet. Detta är av betydelse inte minst för de små och medelstora företagen. De deltagande länderna måste förbinda sig att ha finansiell disciplin, främst vad avser underskott i offentlig verksamhet. Den gemensamma valutan får därmed en hälsosam effekt, särskilt i en situation där misskötta offentliga finanser ofta är en huvudorsak till ekonomiska problem och en bidragande orsak till stor arbetslöshet.
Konvergenskriterierna för deltagande i valutaunionen utgör en viktig disciplinerande kraft som förmått EU:s medlemsländer att föra en stabil penningpolitik och ta itu med strukturella problem i statsfinanserna. Stabilitetspakten garanterar att inget utrymme ges för finanspolitiskt lättsinne efter den gemensamma valutans ikraftträdande. En ansvarsfull penningpolitik säkerställs genom en oberoende uropeisk centralbank. Erfarenheten har lärt oss att oberoende centralbanker är bäst skickade att upprätthålla ett stabilt penningvärde.
Sverige bör delta i EMU:s tredje steg så tidigt som möjligt, helst redan från starten. Mot bakgrund av Sveriges penningpolitiska erfarenheter är ett deltagande av särskilt stort värde för att minska räntedifferensen, ta bort transaktionskostnaderna och skänka tilltro till ett stabilt penningvärde. Om Sverige står utanför den gemensamma valutan i en situation där vi uppfyller konvergenskriterierna kan det uppfattas som om vi förbehåller oss rätten att föra en traditionell inflations- och devalveringspolitik. Kostnaderna för detta kan bli höga genom en betydligt högre räntenivå och valutaoro.
Den ”vänta och se”-politik som regeringen bedriver riskerar att både påföra Sverige onödiga ekonomiska kostnader genom ett utanförskap och undergräva vårt förtroende som en konstruktiv medlem genom att Sverige underlåter att uppfylla sina fördragsmässiga förpliktelser. Det europeiska samarbetet utvecklas inte genom att man ställer sig utanför.
Hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som plågar många av EU:s medlemmar. Därmed är det inte givet att problemet kan lösas gemensamt. Den inre marknaden ger goda förutsättningar för uthållig tillväxt och högt välstånd. Däremot är nästan alla de faktorer som bestämmer arbetslösheten föremål för nationella beslut. Arbetsmarknadens regler och funktionssätt avgörs i allt väsentligt på nationell nivå. Förutsättningen för en centralisering av en sådan politik finns inte och kommer att bli än mindre i takt med att unionen utvidgas och blir än mer heterogen. Försök att centralt reglera arbetsmarknad och löneavtal skulle kunna få förödande effekter i bräckliga ekonomier som är stadda i snabb tillväxt.
Arbetstagarnas trygghet i den traditionella europeiska modellen har byggt på regler som styr anställning och friställande. I en föränderlig ekonomi och i en tid av omställning har sådana regler delvis varit kontraproduktiva. Sverige är exempel på ett land som kännetecknas av en stel arbetsmarknad med hög arbetslöshet och låga reallöner. Stora grupper har ställts utanför arbetsmarknaden. Ansvaret för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det höga skattetrycket på arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna.
Tryggheten måste istället komma genom ett rikt utbud av anställningsmöjligheter av olika slag, där varje individ kan finna något som passar hans eller hennes förutsättningar. För detta krävs en union där företag kan skapas och växa. Fortsatt fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder och monopol undanröjer hindren för företagande och är de bästa medel mot arbetslösheten som kan tillgripas på unionsnivå. Det är en uppgift för EU att verka i denna riktning. Framgång i dessa strävanden är betydelsefullt för att hela EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt.
Den inre marknaden är en del av världsmarknaden. Den europeiska integrationen har medfört inte bara att de inre tullarna har försvunnit utan också att den yttre tullmuren mot omvärlden har sänkts från drygt 20 procent på 1950-talet till cirka 3 procent år 2010, då den nuvarande WTO-överenskommelsen skall vara fullbordad. Det finns dock störande inslag i den bilden. Antidumpningsåtgärder och andra indirekta handelshinder stänger ute textil- och annan import. Den gemensamma jordbrukspolitiken innebär ett betydande hinder för import av jordbruksvaror. Dock bör erinras om att den nationella jordbrukspolitiken i de flesta medlemsländer var mer protektionistisk än vad den gemensamma jordbrukspolitiken är.
Det är angeläget att EU för egen del och inom WTO driver på för en snabb avveckling av handelshindren. Skyddstullarna och handelskvoterna bör avskaffas och antidumpningsreglerna helst tas bort. Det har särskilt stor betydelse för de u-länder vars export diskrimineras.
Många miljöproblem är gränsöverskridande. Föroreningar i luften och i haven känner inga gränser. Försurningen i delar av Sverige beror till stor del på nedfall som kommer från andra länder. Övergödning och miljöföroreningar i Östersjön kommer från floderna på andra sidan havet.
Samarbetet i miljöfrågor har redan stor betydelse för att förbättra miljön i Europa. Det är därför angeläget att EU fortsätter att ta konkreta beslut i en rad miljöfrågor i syfte att förhindra gränsöverskridande miljöproblem. Samtidigt är det viktigt att på nationell nivå kunna ta hänsyn till specifikt känsliga förhållanden och att ett land skall kunna besluta om egna strängare miljöregler än de gemensamma minimireglerna.
Men miljöhänsyn får inte tas till intäkt för protektionistiska åtgärder. Nationella regler som hindrar det fria flödet av varor och tjänster måste därför även i fortsättningen vara föremål för prövningar i sista instans i EG-domstolen. Denna juridiska prövning skall fastställa om landet har sakliga miljöskäl och om dessa väger tillräckligt tungt i förhållande till principen om fri rörlighet.
Sverige har strängare miljökrav än EU på vissa områden. Det är resultatet av medlemsförhandlingarna, där dessa undantag förutsattes gälla under en övergångstid. Samtidigt utfäste sig EU att revidera reglerna i syfte att skärpa dessa. Det är därför viktigt att EU nu skärper sina miljöregler till minst vår nivå så att Sverige inte längre behöver ha särregler. I de fall där en sådan höjning av olika skäl inte sker måste Sverige få fortsätta med sina särregler.
Det är också angeläget att medlemsländerna kommer överens om en miniminivå vad gäller koldioxidbeskattningen. En minskning av koldioxidutsläppen i Europa är viktig för att fullfölja det mål om en stabilisering av koncentrationen av växthusgaser i atmosfären som fastlagts på internationell nivå. På nationell nivå måste Sverige sträva i samma riktning. En förändring av det svenska energisystemet i riktning mot förbränning av fossila bränslen skulle vara direkt negativ. Sverige har svårt att framgångsrikt argumentera för stränga miljöbestämmelser, när regeringen avsiktligt bryter mot viktiga rekommendationer.
Den inre marknadens konkurrensregler kan också ha betydelse för att ge en bättre miljö. Att t.ex. bryta upp de nationella järnvägsmonopolen som erfarenhetsmässigt försvagat järnvägstrafiken i förhållande till biltrafiken har därmed indirekt en viktig positiv miljöeffekt. Över huvud taget är konkurrens och ökat utrymme för marknadsekonomiska lösningar viktigt för att tvinga fram bättre hushållning med knappa resurser.
Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa och deras anpassning till medlemskap ger kraftiga incitament till miljöförbättringar i delar av Europa där miljöförstöringen är störst. Redan har miljöförstörande industri och annan verksamhet i stor omfattning lagts ner. Förhållandena var helt enkelt så dåliga att de inte klarar sig i konkurrens med modern miljövänlig produktion.
EU måste även fortsätta arbetet med att stödja miljöförbättrande åtgärder utanför den egna medlemskretsen. Särskilt viktiga är miljöstödjande insatser i Central- och Östeuropa. Förbättrad kärnkraftssäkerhet och rening av utsläpp i luft och vatten har hög prioritet.
EU har en väl utvecklad långsiktig politik gentemot länderna i Europa och Medelhavsområdet. Kvarvarande Eftaländer är i stor utsträckning integrerade i den inre marknaden. Länderna i Central- och Östeuropa har redan långtgående associeringsavtal. Särskilt stor betydelse har den anpassning som kandidatländerna genomgår och som kommer att accentueras i förhandlingar om medlemskap.
Med Ryssland, Ukraina och andra länder inom OSS finns eller pågår förhandlingar om partnerskaps- och samarbetsavtal. Dessa får växande betydelse och kan vidgas till frihandel och andra samarbetsformer om länderna så önskar. Med krigs- och krisländerna på Balkan pågår olika former av samarbete med syfte att främja återuppbyggnad, demokrati, samarbete sinsemellan och om detta lyckas växande samarbete med EU. Turkiet har en tullunion med EU. Med länderna vid Medelhavets södra och östra kust från Marocko i väster till Syrien i öster, men exklusive Libyen, sluts associationsavtal, s.k. Medelhavsavtal med sikte på frihandel år 2010.
Med 70 utvecklingsländer, varav huvuddelen av de allra fattigaste, finns Loméavtalet som ger omfattande tullfritt tillträde till den inre marknaden och biståndssamarbete.
Samarbetet sker på många olika sätt. Frihandel är oftast det första och viktigaste instrumentet. Miljösamarbetet växer i betydelse både med Östeuropa och inom Medelhavsområdet. Phare- och Tacisprogrammen ger betydande stöd till Central- och Östeuropa. I Medelhavsprogrammet sker ett motsvarande stöd som fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati.
Om den långsiktiga inriktningen är klar och kraftfull så har EU betydligt svårare när det gäller att hantera akuta spänningar, kriser och konflikter. Svårigheten att enas om en gemensam linje och genomföra en kraftfull politik var särskilt påtaglig under inledningen till och under större delen av de jugoslaviska krigen. Men fortfarande är det svårt att nå enighet i många angelägna frågor och politiken är inte särskilt slagkraftig.
Det är mycket angeläget att EU kan genomföra en verkligt kraftfull och gemensam utrikespolitik för att bättre kunna förebygga och/eller förhindra kriser och konflikter i Europa och Medelhavsområdet.
En gemensam utrikespolitisk analysenhet skall nu inrättas för att kunna utarbeta förslag till en gemensam utrikespolitik. Det är viktigt att denna enhet får hög kompetens, så att ett kvalificerat arbete med utgångspunkt i det gemensamma verkligen möjliggörs. Möjligheter till beslut med kvalificerad majoritet öppnas nu också inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är viktigt att beslutsfattandet effektiviseras så att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan bli betydligt mer framgångsrik än vad som hitintills varit fallet.
Den internationella brottsligheten växer i omfattning. Narkotika från utomeuropeiska länder söker sig i stigande utsträckning in mot Europa. I Östeuropa finns en växande kriminalitet som blir alltmer välorganiserad. Även i Västeuropa finns en betydande gränsöverskridande kriminalitet. Detta gör det alltmer angeläget att effektivt kunna bekämpa brottslighet med gemensamma insatser. Den ökade rörligheten inom EU underlättar inte bara för legala transaktioner utan också för brottslig verksamhet. Därför är det så angeläget att förverkligandet av de fyra friheterna kompenseras med ökade gemensamma insatser för att förhindra en ökad gränsöverskridande kriminalitet.
En effektiv brottsbekämpning byggs i första hand upp genom en förstärkning av samarbetet mellan de nationella rättsvårdande myndigheterna. Även gränsöverskridande brott är normalt en fråga för två länder. Men det räcker inte med detta. Det behövs ett rättsligt samarbete också på EU-nivå. Framväxten av detta har gått långsamt. Det är därför viktigt att det praktiska Europolarbetet snabbt kommer igång och börjar fungera. Polissamarbetet inom ramen för Europol bygger på informationsutbyte och analys. De operativa polisiära insatserna görs enbart av nationella polisstyrkor. I ett längre perspektiv bör övervägas om Europolpersonal, under befäl av nationell polis, även skall kunna medverka i vissa operativa insatser, t.ex. i spaningsarbete mot grov gränsöverskridande brottslighet.
En tydlig avvägning och avgränsning måste ske mellan de rent nationella insatserna, samarbetet mellan de nationella polismyndigheterna samt de direkta EU-insatserna. Subsidiaritetsprincipen anger att endast sådana uppgifter som behöver lösas på europeisk nivå skall utföras inom EU:s ram.
När det polisiära samarbetet fördjupas måste särskild vikt läggas vid rättssäkerheten. Avvägningen måste ske noggrant mellan medborgarnas rätt till integritetsskydd och behovet av tvångsåtgärder mot kriminalitet. Därför bör Europols verksamhet bli föremål för demokratisk insyn och kontroll. Europaparlamentet bör involveras i denna uppgift genom sin nyinrättade ombudsmannainstitution. Främst för att tillgodose rättssäkerhetsbehovet bör EG-domstolens kompetens utnyttjas inom Europolkonventionen.
Varje land måste ha rätt att utforma sin egen narkotikapolitik. Däremot bör kampen mot gränsöverskridande narkotikahandel bli föremål för gemenskapsåtgärder. Ett land skall inte få utforma sin narkotikapolitik så att den får negativa effekter för kampen mot knarkhandel i andra medlemsländer. Det vore en fördel om vissa åtgärder mot narkotika fördes över till den s.k. första pelaren så att åtgärder mot spridning av narkotika skulle kunna införas inom hela EU. Detta får dock inte innebära att något land förlorar möjligheten att vidta ytterligare åtgärder mot narkotika.
En samordnad flyktingpolitik för att effektivisera mottagandet och fördela bördorna mellan länderna måste ges hög prioritet. Reglerna för de yttre gränserna bör göras enhetliga och kontrollen av dessa effektiviseras. Även här bör rättssäkerheten bättre tillgodoses genom att delar av bestämmelserna lyfts in i gemenskapsrätten. Strävan bör vara att Schengensamarbetet överförs till EU:s reguljära samarbete i syfte att förstärka såväl rättssäkerheten som effektiviteten.
Liksom i andra bidragssystem förekommer fusk och bedrägeri med pengar som kanaliseras via EU:s budget. Det är mycket angeläget att detta stoppas av ekonomiska skäl men också för att det uppluckrar samhällsmoralen.
Ibland är bidragsreglerna utformade så att de inbjuder till fusk. Komplicerade och svårförståeliga regler i kombination med godtyckliga bidragsgränser kan lätt ge den effekten. Det naturliga är att i första hand försöka minska bidragsvolymen och bidragens antal och att i andra hand göra bidragsbestämmelserna klarare och mer entydiga.
Huvuddelen av kontrollen av bidragen sker inom de nationella förvaltningarna. Inte sällan beror fusk och bedrägeri på bristande kontroll på nationell nivå. Än värre är att det ibland förekommer samarbete mellan den som mottar felaktiga bidrag och den nationella kontrollmyndigheten. De kan helt enkelt stå i maskopi med varandra. En komplicerande faktor är att medlemsländerna har vitt skilda juridiska system, vilket försvårar kontrollen.
Det är angeläget att EU kraftfullt förbättrar kontrollen och möjligheten att beivra fusk och bedrägerier. Det förekommer också skattebedrägerier där brottslingar utnyttjar bristfälliga rutiner t.ex. i samband med föregiven transitering av varor genom unionens territorium för att undandra medlemsländerna moms eller andra skatteinkomster. Det behövs ökad samverkan för att motverka sådana brott som dessutom snedvrider konkurrensen och försvårar för hederliga företag. Kampen mot knark, brott och bedrägerier måste intensifieras och har hög prioritet när det gäller att bygga ut samarbetet inom EU.
Den europeiska integrationen bygger på lagfäst gemenskap och starka institutioner. Den har visat sig hålla också under besvärliga tider med bakslag och stagnation. Endast en kraftfull union som väl fullgör sina uppgifter är stabil nog att ta emot de nya länder som kan och vill delta i integrationsarbetet. Detta förutsätter en union som koncentrerar sig på de offentliga uppgifter som bäst utförs på europeisk nivå. Huvuddelen av de uppgifter som det civila samhället inte klarar av sköts dock bäst av nationella eller lokala myndigheter.
Det europeiska samarbetet och den gemensamma lagstiftningen skall begränsas till genuint gemensamma angelägenheter. Det finns en tendens att alla frågor som upplevs som viktiga och angelägna på nationell nivå därmed också förtjänar att lyftas upp på europeisk nivå och kläs i en EU-politik. Detta är en missuppfattning som riskerar att undergräva det europeiska samarbetet på de områden där det verkligen behövs.
Det är samtidigt viktigt att samarbetet inte förlamas av nationella särintressen på områden som är genuint gemensamma. De avgörande stegen mot realiserandet av den inre marknaden kunde tas först när konsensusprincipen om varje enskilt steg övergavs. Man var ense om målet men tvingades ge avkall på vad som upplevdes som nationella intressen under vägen.
Det är viktigt att de centrala reglerna inte är fler än vad som krävs för det angelägna syftet att skydda konsumenter, arbetstagare eller miljö och att reglerna utformas på ett förnuftigt och lättbegripligt sätt. Cassis de Dijon, eller urprungslandsprincipen, är ett viktigt medel för att säkra rörligheten för varor över gränserna och samtidigt begränsa mängden lagstiftning och standardisering på EU-nivå. Det krävs dock ett väl fungerande gemensamt rättsmaskineri med reella sanktionsmöjligheter för att förhindra protektionistiska åtgärder till följd av skilda regler och standarder. Vidare bör en mer kontinuerlig och systematisk översyn av EU:s regelverk göras för att rensa bort regler som inte längre har något berättigande.
EU tar i anspråk 1,2 procent av medlemsländernas samlade BNP. Av detta används hälften för jordbrukssubventioner och en tredjedel för regionalpolitik. Det är angeläget att EU inte utvecklas till en transfereringsunion utan strikt koncentrerar sig på de områden där EU verkligen behövs. Beslut om medlemsavgiften måste även fortsättningsvis beslutas enhälligt. Nettobidragsmottagande länder får inte ha möjlighet att rösta ned nettobidragsgivare i syfte att öka subsidier.
Det kommer att krävas ökade insatser vad gäller den gemensamma utrikespolitiken, en effektiv brottsbekämpning och för integreringen av de nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa. Det gör det än mer angeläget att omprioritera EU:s utgifter. Samtidigt bör kostnaderna för jordbrukssubventioner och för regionalstöd i de nuvarande medlemsländerna minskas genom en reform av de nuvarande programmen. EU:s styrka ligger just i dess roll att vara en mycket väl avgränsad institution.
EU skall inte ges rätt att ta ut skatt. Finansieringen skall som hittills ske via avgifter från medlemsländerna.
Skattepolitiken är nationell. Samordning av skatteregler får endast syfta till en väl fungerande inre marknad. Harmonisering av skatteregler måste dock ske med enhällighet och får inte innebära en press uppåt på totala skattenivån.
Medlemsländerna har höga ambitioner vad gäller välfärden. Dock tar de sig olika uttryck. Sverige har inte lyckats så väl och svenskarna tillhör nu den nedre fjärdedelen av Västeuropas befolkning vad avser levnadsstandard. Denna eftersläpning beror på en felaktig inhemsk politik och måste korrigeras på nationell nivå. Denna typ av problem löses ej genom att överföra beslutsfunktioner vad gäller utbildning, sociala frågor eller arbetsmarknad till EU.
Ett EU som successivt omfattar en allt större del av Europa kommer att behöva ett stort mått av decentralisering. Det har också den fördelen att det ger konkurrens och jämförelser också på områden som hittills i stor utsträckning varit nationella monopol. EU har på det sättet en väsentlig välfärdshöjande funktion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU skall ge högsta prioritet åt unionens utvidgning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reform av EU:s gemensamma jordbrukspolitik och riktlinjer för EU:s struktur- och regionalpolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom EU bör verka för en regelrevision,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör delta i det europeiska valutasamarbetet så tidigt som möjligt, helst redan från starten,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för en union för företagande och arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för en effektiv och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att utvecklingen av brottsbekämpningssamarbetet inom Europol påskyndas2.
|
Carl Bildt (m) |
|
|
Lars Tobisson (m) |
Anders Björck (m) |
|
Knut Billing (m) |
Birger Hagård (m) |
|
Gun Hellsvik (m) |
Gullan Lindblad (m) |
|
Bo Lundgren (m) |
Inger René (m) |
|
Karl-Gösta Svenson (m) |
Per Unckel (m) |
|
Per Westerberg (m) |
1Yrkande 4 hänvisat till FiU
2Yrkande 7 hänvisat till JuU