Det är angeläget att en klarare avgränsning åstadkoms i fråga om såväl lagens tillämpningsområde som vad i lagförslaget förstås med strategiska produkter och definitionen militära ändamål.
Med nu rådande diskrepans mellan rådsförordningen (EG nr 338/94) och den definition som anges i nämnda lagförslag finns en uppenbar risk att svensk industri hamnar i ett läge som inte leder till likabehandling utan fastmer skapar en konkurrensbegränsande situation.
Det vore mer ändamålsenligt att samla bestämmelser om krigsmateriel, reservdelar och komponenter av sådan strategisk betydelse som anges i rubr. prop. 1997/98:68 i ett regelverk. Sådana bestämmelser skulle kunna samlas i en lag om krigsmateriel, vari en exemplifiering enligt Wassenaar-förteckningen eller enligt rådsförordningen skulle vara styrande vad avser sådana delar och komponenter som här avses.
Regeringen föreslår att det i lagstiftningen om strategiska produkter införs ett krav på exporttillstånd för produkter som i det enskilda fallet är eller kan vara avsedda att användas som delar av eller komponenter till krigsmateriel som olovligen har förts ut ur landet eller som har vidareexporterats i strid mot ett lämnat tillstånd.
Av propositionen framgår att lagen innehåller vissa kompletterande bestämmelser till rådets förordning EG nr 3381/94 (av den 19 december 1994 om upprättandet av en gemenskapsförordning för kontroll av export av varor med dubbla användningsområden).
Av rådsförordningen framgår att den särskilt beaktar vad som anförs i EG-fördragets artikel 113 om regler för handel mellan medlemsstaterna, d v s hur den inre marknaden skall regleras. Av rådsförordningen framgår vidare att den inte påverkar tillämpningen av artikel 223 (nationella beslut om upphandling av försvarsmateriel).
En tydlig svaghet med regeringens förslag är att den valda lagtekniska lösningen kan medföra att normal handel påverkas negativt. Svensk industri kan riskera att hamna i ett konkurrensbegränsande läge om komponenter som normalt används i civil verksamhet, men som också kan utnyttjas för militära ändamål, blir att betrakta som strategiska produkter. Man kan t.ex. tänka sig att Sverige exporterar civila produkter till ett land som vi inte medger krigsmaterielexport till. Om det landet visar sig utnyttja de civila produkterna för militära ändamål utan det svenska företagets kännedom skulle ett förbud mot export kunna bli aktuellt.
Av den anledningen vore det därför skäligt att formuleringen ...”avsedda att användas som delar eller komponenter till sådan krigsmateriel ...” gavs innebörd genom exempel. Regeringen konstaterar i propositionen att det skulle kunna hävdas att export av sådana strategiska produkter som är avsedda att användas som delar eller komponenter till olovligt utförd krigsmateriel alltid skulle strida mot våra utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitiska intressen och att tillstånd i praktiken inte i något fall skulle lämnas till export av sådana produkter. Med en sådan utgångspunkt skulle ett direktverkande, straffsanktionerat förbud vara den enklaste lösningen. Enligt regeringen är emellertid frågan inte så enkel. Regeringen framhåller att problemet inte är vanligt förekommande. Men att i detta sammanhang införa förbudsbestämmelser om komponenter för krigsmaterielexport i en lagstiftning om strategiska produkter ökar snarare risken för oklarhet när inte samtidigt en tydlig förteckning/exempelsamling över vilken typ av delar och komponenter som här avses bifogas.
Vi anser, i likhet med flera remissinstanser, att förslaget är tveksamt från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt. Med den nu föreslagna utvidgningen av lagen till att omfatta produkter också med i hög grad civila användningsområden bör man t.ex. överväga att öppna en möjlighet för överklagande av beslut att vägra utförseltillstånd. All export av krigsmateriel är förbjuden utom den som kan beviljas av utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitiska skäl. Omvänt torde dessa skäl inte föreligga när exporttillstånd inte medges.
Regeringens argumentation att värnandet av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska intressen skall fälla utslag i tillståndsärenden också vad avser komponenter och delar (för s.k. dual use, dubbla användningsområden) innebär att ett avslag på exportansökan får anses utgå från utrikes-, säkerhets- och/eller försvarspolitiska hänsynstaganden.
Det naturliga i detta sammanhang hade annars varit att, i kongruens med vad som gäller för krigsmaterielexport, medge utförsel då det erfordras av utrikes-, säkerhets- och/eller försvarspolitiska skäl.
Av lagförslagets 2 § 12 framgår att lagen gäller produkter i övrigt som i ett enskilt fall är eller kan vara avsedda att användas som delar av eller komponenter till sådan krigsmateriel som har förts ut ur landet i strid mot bestämmelserna i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m., lagen (1982: 513) om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. och kungörelsen (1949:614) angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel, eller som har vidareexporterats i strid mot ett tillstånd som har lämnats enligt dessa författningar.
Utförseltillstånd före mitten av 1980-talet för export av försvarsmateriel, i vilken även civila komponenter används, lämnades utan att ett slutanvändarintyg, ”End Users Certificate” (EUC) utfärdades. Principen om EUC etablerades i mitten av 1980-talet. Export från år 1950 fram till mitten av 1980-talet gjordes således utan att något egentligt slutanvändarintyg utfärdades. Initialt innebar slutanvändarintyget att vidareförsäljning inte fick göras på fem år. Ett försvarsmaterielsystem bedömdes vid denna tid som föråldrat efter fem år. Det innebar t.ex. att ett land som köpt försvarsmateriel från Sverige inte behövde förbinda sig att behålla materielen inom landet. Om landet vidaresålt materielen till ett annat land, som några år senare vänder sig till Sverige med önskemål om köp av reservdelar eller andra komponenter, kan detta inte anses stå i strid med gällande rätt.
Om däremot ett land köper ett visst system med ett EUC (d v s efter mitten av 1980-talet) och efter några år vidareförsäljer detta i strid mot gällande EUC och utan det svenska företagets kännedom varpå detta land några år senare vänder sig till det svenska företaget med en begäran om att få köpa komponenter eller delar som kan användas såväl för civilt som militärt bruk, uppkommer frågan om utförseltillstånd för det svenska företaget skall beviljas eller ej.
Affären mellan länderna har skett utan det svenska företagets kännedom medan ursprungsaffären medgivits på grundval av en svensk utrikes-, säkerhets- och/eller försvarspolitisk relation till det första landet. Det är inte rimligt att det svenska företaget skall drabbas på grund av att ett land brutit mot regeln om EUC när produkterna avser komponenter eller delar som kan användas såväl civilt som militärt.
Av förslagets 3 § framgår att med strategiska produkter avses produkter som kan användas både för civila och militära ändamål, s k dubbla användningsområden. Av författningskommentaren framgår att begreppet strategiska produkter definieras på samma sätt som i art. 2 i rådsförordningen (EG nr 3381/94). Samtidigt hävdar emellertid regeringen i propositionen att begreppet strategiska produkter inte används i rådsförordningen utan att där används begreppet varor med dubbla användningsområden.
Olika begrepp används i rådsförordningen och i propositionen. Att regeringen hävdar att begreppen är desamma innebär inte med automatik att den praktiska tillämpningen av regelverket ger en likabehandling. Det föreligger därför en klar risk för att svensk industri kan komma att hamna i en sämre konkurrenssituation med den av regeringen valda författningstekniska lösningen.
I författningskommentaren till 2 § 12 sägs att frågan om utförsel endast avser materiel som vid tidpunkten för utförseln var att anse som krigsmateriel och inte sådan materiel som då klassificerades som civil materiel. Detta begränsar problemet något, dock ej på ett tillfredsställande sätt. Också materiel som betraktades som krigsmateriel i tiden fram till nuvarande krigsmateriellag bär i sig komponenter eller delar som har eller kan ha civila applikationer. Här kvarstår således problemet.
Samma komponenter som t ex används i ett system för att transportera mat till soldater kan även användas för att transportera mat till ett sjukhus eller katastrofområde – i det förra fallet för militärt bruk; i det senare för civilt/
humanitärt bruk.
Begreppet strategiska produkter för militära ändamål är således otydligt. Detta bidrar inte bara till att debatten i vissa delar blir oklar; även utredningsarbetet vid berörda svenska myndigheter tenderar att bli omfattande vilket i sin tur inverkar menligt på en effektiv handläggning av aktuella ärenden.
Huruvida en ingående komponent är strategisk eller ej behöver också förtydligas. Ett sätt vore att utnyttja de förteckningar som gjorts enligt Wassenaar-överenskommelsen. Det skulle ge klarare spelregler för svensk försvarsindustri. Det bör också påpekas att eftersom här avses komponenter som de facto kan användas för såväl civila som militära ändamål är det utomordentligt svårt för ett företag att avgöra huruvida ett mottagarland realiter ämnar utnyttja aktuella komponenter för militära ändamål även om det i sin dialog med företaget anmält avsikten att använda komponenterna eller delarna för civila ändamål.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utförseltillstånd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om definitionen av strategiska produkter och militära ändamål,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny lag om krigsmateriel.
|
Henrik S Järrel (m) |
|
|
Ola Karlsson (m) |
Sten Tolgfors (m) |