Regeringen presenterar i skrivelse 1997/98:169 förslag till handlingsvägar så att Sverige genom sitt utvecklingsbistånd kan verka för att minska fattigdomen i världen. Det är positivt att en sådan genomgång görs. Vi vet att behoven i världen är skriande, att människor dör av svält dagligen i många länder. Samtidigt vet vi att världen efter det kalla krigets slut har större förutsättningar att finna lösningar på gemensamma problem. Hur människors livschanser kan förbättras är naturligtvis den mest grundläggande frågan att besvara.
Fattigdom är anledningen till att rikare länder ger bistånd överhuvudtaget. Det är ett lands egna bristande resurser för att kunna förhindra miljökatastrofer, ge sin befolkning mat och förhindra konflikter i närområdet som utgör skäl för att en resursöverföring från ett annat land alls skall komma i fråga. Bistånd ges för att hjälpa människor i nöd och åstadkomma utveckling.
Vad Sverige i sin biståndsverksamhet anser vara utveckling finns i de sex målen för biståndet: resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och social självständighet, demokratisk samhällsutveckling, framsynt hushållning med naturresurserna och omsorg om miljön samt att främja jämställdhet mellan könen. En fundamental förutsättning för att denna utveckling skall bli beständig och komma alla till del är att mottagarländerna har ett demokratiskt system. Demokratifrämjande bistånd är därför det avgörande instrumentet för att kunna göra något åt fattigdomen i världen.
Det är hög tid att dra slutsatser av det bistånd som hitintills har lämnats. En rad positiva effekter har uppnåtts – bland annat har spädbarnsdödligheten minskat och fler människor utbildas. Men en rad felsatsningar har också gjorts. Som exempel på detta kan nämnas givarländernas krav på ekonomiska planer och stora statsapparater, dock utan politisk pluralism. Detta har lett till stagnation och korruption i många länder. Den ekonomiska krisen i början av 80-talet fick till följd att de flesta u-länder drastiskt lade om sin politik. De politiska förhållandena fick en större betydelse för möjligheterna till utveckling.
Genom en grov generalisering kan man säga att efter 70-talets ekonomiska förklaringar till u-världens svåra situation kom 80-talet då många försökte finna svaren i de politiska förhållandena. Denna utveckling underströks av kommunistvärldens fall, vilket fick stora konsekvenser även i u-världen. Den demokratisering som vi nu ser är ett led i denna utveckling. Det är glädjande att notera demokratins helt fundamentala betydelse för att utveckling nu lyfts fram i en rad länder.
I regeringens skrivelse framtonar dock fattigdomsbekämpning som en separat handlingsväg. Detta trots att man på vissa ställen i skrivelsen hävdar att fattigdomsbekämpningen ”kräver ett integrerat synsätt, där sambanden mellan demokratisk, ekonomisk och social utveckling är centrala”. Genom att se fattigdomsbekämpningen som fristående och framförallt överordnat mål, istället för en konstaterad förutsättning för bistånd, riskerar våra biståndsmedel att användas på fel sätt. Effekten kan bli att kortsiktiga åtgärder prioriteras framför åtgärder som ger effekter långsiktigt. Detta trots att de långsiktiga åtgärderna kanske kan ge en sammantaget större effekt än de åtgärder där fattigdomsbekämpning är det primära.
Trots alla ord om demokratisk utveckling slår regeringen fast att ”samarbete med länder som visar en stark vilja och förmåga till fattigdomsbekämpning bör prioriteras”. Detta tillsammans med en betoning av lokal framför nationell demokrati, utelämnande av de svenska politiska partiernas roll i demokratiseringsprocessen samt att frågan om vad som är viktigast, demokrati eller fattigdomsbekämpning, inte besvaras gör att vi känner en stor tveksamhet inför analysen i skrivelsen. Som en randanmärkning noterar och tolkar vi också det faktum att det enda av biståndsmålen där Sidas chefer inte ska vidareutbildas är demokrati.
Det felaktiga synsättet på fattigdomsbekämpning som något särskilt har alltför länge varit dominerande i det svenska biståndet. Denna strategi har lett till att ekonomin som motor för annan samhällsutveckling överbetonats, trots att vi delar marknadsekonomins lov i regeringens skrivelse till fullo. En sådan fokusering på ekonomin har lett till en blindhet gentemot odemokratiska regimer som därigenom kunnat bibehålla svenskt bistånd. Vietnam är endast ett exempel på detta. Denna inställning är att beklaga. Att bygga upp demokratin är en del av utvecklingsprocessen. Alltför länge har Sverige genom sitt umgänge med illegitima regimer försvårat demokratins införande i u-världen. Då många av dess länder nu står på randen till en demokratisk process bör Sverige medverka till att säkra demokratin genom att prioritera demokratins olika funktioner i sin biståndsgivning.
Skälen till vår kamp för demokrati i alla sammanhang är flera: för det första har varje människa rätt att välja sina egna ledare och att kunna avsätta och kontrollera dem. För oss handlar kampen för demokrati om moral och människosyn. Men vi har också under senare år kunnat konstatera, bland annat tack vare Harvardforskaren Amartya Sens forskning, att demokrati även är en garant för att staten försöka minimera lidandet för sina medborgare.
En förutsättning för att överhuvudtaget kunna föra den politik som rekommenderas i skrivelsen är att givaren har att göra med allt igenom legitima mottagarregeringar i sin biståndsgivning. Så är långt i från fallet. Löften till en givare om fattigdomsbekämpning är givetvis lite värda så länge folket inte har inflytande över sin regering och den kontrolleras av fristående myndigheter och domstolar.
Det är anmärkningsvärt att skrivelsen, samtidigt som man betonar fattigdomsbekämpningens roll, inte lyfter fram de institutioner och politiska aktörer i u-länderna som nu håller på att formeras. Visst finns det kritik att rikta mot bland annat utbredd korruption, men det är ju just dessa institutioner som ska garantera att utvecklingen kommer alla till del på sikt. I detta arbete behövs kraftfullt stöd. Om Sverige ska kunna göra något reellt för att minska fattigdomen i världen skulle vi nu behöva få en genomlysning av hur Sverige kan bistå i byggandet av en fungerande stat.
Det är uppenbart att utvecklingsbiståndet har en ny uppgift i dagens läge. Istället för att stödja staten i missriktade åtgärder för att bygga landets ekonomiska bas blir en viktig uppgift att hjälpa staten att skapa institutionella ramar för att få demokratin att fungera och för att marknaden skall kunna bygga landets ekonomi.
I viss mån har detta redan påverkat det svenska biståndet. Vårt bilaterala utvecklingssamarbete har ofta villkorats med att reformprogrammen genomförs. Även formerna för biståndet har förändrats. Vår hjälp överförs idag i större utsträckning än tidigare i form av breda programstöd såsom importstöd och betalningsbalansstöd. Sådana stödformer är avsevärt bättre ägnade att stödja framväxten av en rimlig rollfördelning mellan stat och marknad i mottagarländerna än projektstöden.
För att stödja reformerna i våra mottagarländer krävs en fortsatt förändring av biståndets former. Programstödet måste kombineras med kunskapsöverföring för att stärka utvecklingen av demokratiska och marknadsekonomiska institutioner som lagstiftning och en ansvarsfull statsförvaltning i mottagarländerna.
I detta arbete kan enskilda organisationer, och även de biståndsorganisationer som är knutna till de politiska partierna i Sverige, spela en stor roll. Dessa organisationer kan dels arbeta i situationer där inget bilateralt bistånd är att rekommendera såsom gentemot diktaturer, dels har de möjlighet att komma i kontakt med andra delar av samhället än vad staterna någonsin kan nå. Inte minst i länder där en skepsis mot bistånd växer, vilket ju tyvärr är fallet i Sverige, är de enskilda organisationernas roll som biståndsgivare mycket väsentlig.
Regeringen förordar i skrivelsen stöd till lokal demokrati. Hur denna skall kunna fungera utan en fungerande stat framstår dock något oklart. Gräsrotsmedverkan är viktigt, men kan betyda så många olika saker. Ofta blir det endast en modern men sliten klyscha. Det är självklart viktigt att människor får makt över sin egen situation och sitt liv. Vi vill dock med kraft vända oss mot det synsätt som framkommer i skrivelsen där det hävdas att lokala val är det ”som närmast berör fattiga människor”. Inga människor är mera beroende av exempelvis ett rättvist juridiskt system än de som inte har några andra sätt att göra sin röst hörd. Inga människor är mera beroende av att politiker på nationell nivå fattar sådana beslut att mat blir tillgänglig (svält beror oftast snarare på att maten inte finns där den behövs än att det är brist på mat) än de som ej kan lita till pengar för att åka någon annanstans och köpa sin mat.
Det är svårt att tänka sig ett system där demokrati fungerar på lokal nivå men ej på det nationella planet. Däremot finns det exempel på motsatsen. Detta gör det lokala demokratistödet viktigt som ett komplement till demokratistöd på nationell nivå.
En lokal demokratisering och utveckling av marknadsekonomi måste gå hand i hand med reformer på nationell nivå. Det räcker med att nämna det juridiska systemet för att inse att detta är en nödvändighet.
Regeringen visar i sin skrivelse stora ambitioner att styra över mottagarnas politik. Det finns till och med punkter som vi i Sverige skulle anses vara djupt odemokratiska. Förslaget om att styra vad tidningar skriver är ett av dem. I skrivelsen föreslås att framför allt tidningar som skriver om fattigdom skall få stöd. Folkpartiet tar avstånd från en sådan politik.
Vi vill framföra att Sverige måste ha en återhållsamhet vad gäller hur mottagarlandet fyller de ramar som ett demokratisk system ger. Vad detta demokratiska ramverk skall innehålla bör vi däremot ha väl uttryckta och underbyggda åsikter om.
Vi noterar i skrivelsen detaljerade åsikter om biståndsmottagarnas politik. Den står i kontrast till det förslag till ny Afrika-policy som just presenterats av Utrikesdepartement ”Partner med Afrika”. Där definieras det nya partnerskapet: ”en svensk strävan att tillsammans med afrikanska partners etablera en mer jämlik och respektfull relation, än vad som nu är fallet. I det partnerskapet bör både afrikanska och svenska resurser utnyttjas, på ett sådant sätt att de afrikanska parterna blir subjekt för egna förändringsåtgärder i stället för objekt för andras beslut”. Men i den nu aktuella skrivelsen går regeringen t o m så långt i sin planeringsiver att man uttalar villkor för vilken tillväxt mottagarna bör eftersträva (s 56 i regeringens skrivelse). Vårt svar är naturligtvis att i en liberal demokrati, i motsats till en endast formell, behövs inte sådana pekpinnar. Där kan makten lämnas till länderna själva i trygg förvissning om att välfärden på sikt kommer att spridas. Men för att klara det krävs kraftigt stöd nu och tillit till självbestämmande då grunden är gjuten.
I en tid då många människor känner en allt större skepsis mot Sveriges u-landbistånd och då regeringen går dessa till mötes genom att tillfälligt ha sänkt biståndet måste de allra effektivaste metoderna för hur biståndet skall få bäst resultat sökas. För det krävs nytänkande. Vi vill påminna om vårt krav på, och upprepa behovet av, en biståndspolitisk utredning som skall lägga fram förslag till hur Sveriges biståndspolitik kan se ut efter millennieskiftet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högre prioritering av demokratimålet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt förändring av biståndets former,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kunskapsöverföring för att stärka utvecklingen av demokratiska och marknadsekonomiska institutioner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enskilda organisationer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en biståndspolitisk utredning.
|
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Lennart Rohdin (fp) |