Innebörden av artikel 6 i Europakonventionen är bl.a. att den som är misstänkt för brott inte skall behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Det är åklagaren som skall bevisa den tilltalades skuld, och den tilltalade har rätt att inte uttala sig alls och är inte skyldig att på något sätt underlätta åklagarens uppgift.
I regeringens förslag till lag för strategiska produkter införs en bestämmelse som innebär att en exportör som känner till att hans produkter i ett särskilt fall är avsedda att användas som delar eller komponenter till sådant krigsmaterial som har förts ut ur landet utan föreskrivet tillstånd, eller som har exporterats i strid mot ett tillstånd, genast skall underrätta Inspektionen för strategiska produkter (ISP) om det.
Förslaget (7 § andra stycket) har av flera remissinstanser kritiserats utifrån bl.a. rättssäkerhetssynpunkt. Bl.a. har Riksåklagaren anfört att förslaget torde strida mot artikel 6 i Europakonventionen då underrättelseskyldigheten kan leda till att exportören under straffansvar blir skyldig att upplysa ISP om egna tidigare begångna brott. Andra remissinstanser finner förslaget oacceptabelt.
Lagrådet synes mer eller mindre utgå från att förslaget i denna del strider mot Europakonventionen och framhåller dessutom det allmänt olämpliga med att i lag och under straffansvar ålägga någon en underrättelseskyldighet som kan leda till att han tvingas avslöja tidigare begångna brott. Lagrådet finner dock slutligen att bestämmelsens rekvisit ”känner till” och ”är avsedda” innebär att några allvarliga betänkligheter från konventionssynpunkt knappast föreligger men tillägger att bevissvårigheter kan uppkomma vid bedömningen av vad exportören ”känt till”.
I samband med att Europakonventionen införlivades med svensk rätt den
1 januari 1995 kompletterades regeringsformens andra kapitel med en ny bestämmelse (23 §), som slår fast att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Europakonventionen.
Även om denna bestämmelse till formen utgör en handlingsregel för lagstiftaren ger den också domstolar och andra rättstillämpande myndigheter en möjlighet att med tillämpning av lagprövningsregeln i 11 kap. 14 § regeringsformen underlåta att tillämpa en svensk lagregel om denna skulle befinnas oförenlig med Europakonventionen, se prop. 1993/94:117 s. 54. Domstolarna har även en skyldighet att, i enlighet med den allmänna regeln om fördragsenlig tolkning, så långt det är möjligt tolka svenska lagbestämmelser så att de uppfyller Europakonventionens krav. Men om den svenska lagregeln i så hög grad strider mot konventionen att det inte går att omtolka lagregeln har som nyss nämnts domstolen en möjlighet att helt heller delvis åsidosätta den svenska lagregeln.
Inte minst mot bakgrund av att de rättsinstanser som i praktiken kan komma att få tillämpa den föreslagna lagstiftningen är tveksamma till om underrättelseskyldigheten är förenlig med konventionskraven framstår det som ovisst huruvida lagförslaget i denna del över huvud taget kommer att få effekt. En lagregel med så dåliga förutsättningar att få genomslag i det svenska rättslivet skapar rättsosäkerhet och minskar respekten för lagarna. Detta är ett självständigt skäl för att den av regeringen föreslagna lagregeln inte bör genomföras.
Med hänvisning till det anförda yrkar vi avslag på propositionen i denna del.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1997/98:68 avseende 7 § andra stycket förslag till lag om strategiska produkter i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Inger Koch (m) |
Bertil Persson (m) |
|
Lars Hjertén (m) |
Sten Tolgfors (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Gustaf von Essen (m) |
|
Henrik Landerholm (m) |