Regeringen föreslår att det ska krävas tillstånd för export av komponenter till krigsmateriel som har "förts ut ur landet utan föreskrivet tillstånd eller som har vidareexporterats i strid mot ett tillstånd". Miljöpartiet de gröna välkomnar propositionens huvudinriktning, men föreslår vissa konkretiseringar och förändringar.
Våra förslag syftar till att göra förslaget heltäckande, så att det kommer att avse:
komponenter till all krigsmateriel som befinner sig i ett land utan giltigt tillstånd
att förhindra export av komponenter på "låg teknisk nivå" till krigsmateriel som befinner sig i ett land utan giltigt tillstånd
att få till stånd en lista över krigsmateriel som befinner sig i ett land utan giltigt tillstånd, en lista som kan underlätta ISP:s och tullens arbete med att se till att den nya lagen efterföljs.
I maj1984 lämnade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen in en polisanmälan mot Bofors för vapensmuggling. Bofors hade 1979 och 1980 smugglat luftvärnsroboten Robot 70 via Singapore till Dubai och Bahrain i Mellanöstern. Det var upptakten till "Bofors-affären", som under flera år skakade det militära och politiska etablissemanget i Sverige. I december 1989 fälldes, slutligen, tre Boforschefer av Stockholms tingsrätt för robotaffärerna och för efterföljande reservdels- och underhållsleveranser till Dubai och Bahrain. Flera år senare, i början av 1994, ville Bofors få regeringens tillstånd att leverera reservdelar och reparationsmateriel till de smugglade robotarna. Regeringen hade tidigare medgivit export av krigsmaterielklassade reservdelar till smugglade eller vidareexporterade vapen både i Thailand och i Oman. Men den avslog exportförfrågan till Dubai och Bahrain. Där fanns det trots allt fällande domar och regeringen ville inte sanktionera den ursprungliga smuggelaffären. Däremot förhindrade inte regeringen eller krigsmaterielinspektören att Bofors utförde servicearbeten och levererade "civila" komponenter till dessa vapen. Tvärtom informerades inspektören vid flera tillfällen om Bofors leveranser till Dubai och Bahrain. Den 13 januari 1996 genomförde två personer från Bofors ett besök i Dubai. Deras syfte var att undersöka tillståndet för Robot 70 i Dubai. Dessa genomförde bland annat "Bofors in-house ageing tests", för att kunna förutse framtida reservdelsbehov för robotarna. Besöket ledde fram till en offert, daterad den 8 februari 1996. Bofors erbjöd Förenade arabemiraten, där Dubai ingår, en stor omgång reservdelar och underhållsutrustning för sikten, simulatorer och robotar till Robot 70. Sammanlagt var offerten värd 5,1 miljoner kronor, mer än 10 procent av den ursprungliga försäljningen. Offerten inkluderade åtta veckors teknisk assistans från två boforsare. Bofors hade själva, i en tidigare utförselansökan, klassat flera av de aktuella produkterna som "krigsmateriel". De var tidigare dömda för att ha smugglat några av produkterna till Dubai. Nu lämnade de en offert, utan att först ha fått klassningsbeslut för samtliga produkter. I april 1996 lämnade Svenska Freds in en anmälan mot Bofors för den reservdelsofferten till Dubai. Ärendet hänsköts till tullmyndigheten i Norrköping, som genomförde ett kontrollbesök på Bofors. Senare klassificerade Inspektionen för strategiska produkter samtliga offererade komponenter som "icke krigsmateriel", vilket bland annat kritiserades av den tidigare Boforsingenjören Ingvar Bratt. Handelsminister Leif Pagrotsky ingrep dock och i riksdagen den 31 maj 1996 slog han fast att smugglade vapen ska ha en "kort livslängd". "De som till äventyrs överväger att illegalt köpa svenska vapen – smugglade, stulna eller något annat – skall veta att de vapnen kommer att få en kort livslängd, ett lågt andrahandsvärde och inte kommer att gå att försörja", förklarade Pagrotsky. Följden av Svenska Freds uppgifter blev att UD började granska hur man ska kunna förhindra export av "civilklassade" reservdelar till vapen som sålts vidare till tredje land. Inspektionen för strategiska produkter, ISP, ville i ett skriftligt förslag begränsa lagen till att bara omfatta reservdelar till de få vapensystem där det finns fällande domar i domstol (robotarna till Dubai och Bahrain). Men Pagrotsky ville ha en bredare definition så att regleringen skulle omfatta reservdelar till krigsmateriel som "hamnat hos en mottagare som inte skall ha denna materiel" (riksdagen den 18 april 1997). Enligt Svenska Freds beviljade, trots detta, ISP och dess chef, krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman, i november 1997 export av krigsmaterielklassade reservdelar till en kanon som vidareexporterats till Oman i Mellanöstern. Ovanstående visar att det finns ett starkt behov av en lagreglering och därför välkomnar Miljöpartiet de gröna huvudinriktningen i den liggande propositionen.
För att slippa oklarheter om vilken typ av vidareexporterad krigsmateriel som skulle omfattas av det nya lagförslaget är det viktigt att vara tydlig. Ska lagen exempelvis omfatta FFV:s granatgevär som sålts till olika stater via Storbritannien, utan slutanvändarintyg, och ska den omfatta kanonen Bofors sålde via Storbritannien till Oman, med den dåvarande krigsmaterielinspektörens muntliga medgivande? ISP ville i ett skriftligt utkast att lagen bara skulle avse produkter där det fanns fällande domar, dvs robotarna i Dubai och Bahrain. Inget annat. Men i en UD-promemoria som låg till grund för remissbehandlingen föreslogs att det skulle krävas tillstånd för export av komponenter "som har förts ut ur landet eller vidareexporterats utan tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel". Alltså: Svensk krigsmateriel som finns i ett land, där svenska myndigheter inte beviljat något tillstånd. Den formuleringen var tydlig och den vore enkel att tillämpa. Men i propositionen föreslås att regleringen ska avse komponenter till krigsmateriel som har "förts ur ur landet utan föreskrivet tillstånd eller som har vidareexporterats i strid mot ett tillstånd". Vad betyder det att vidareexporten skett i strid med ett lämnat tillstånd? Omfattas de nämnda granatgevären via England? Ja, en formulering i propositionen tyder på att regeringen vill ha en bred definition som avser all krigsmateriel som hamnat i ett land "utan tillstånd": "Om viss krigsmateriel finns utomlands är det möjligt att kontrollera om tillstånd har funnits till exporten och till vem krigsmateriel har exporterats i enlighet med tillståndet. – – – bör ISP själv kunna kontrollera och konstatera om tillstånd har givits till export av den aktuella krigsmateriel (sid 21).” Detta måste tolkas som att gången blir denna: Någon vill exportera komponenter till ett svenskt krigsmaterielsystem, tillverkat i Sverige, som befinner sig i utlandet. Om det finns utförseltillstånd till landet i fråga, så krävs det inte tillstånd. Om det inte finns något tillstånd för export eller vidareexport till landet i fråga så måste företaget ansöka om export av komponenterna. Men detta skulle framgå betydligt tydligare om propositionens föreslagna definiering ersattes av formuleringen i den nämnda UD-promemorian. På så sätt skulle det slås fast att det krävs tillstånd för export av komponenter "som har förts ut ur landet eller vidareexporterats utan tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel."
Regeringens uttalade utgångspunkt har varit att smugglad eller vidareexporterad krigsmateriel ska ha en kort livstid. I UD-promemorian som låg till grund för remisserna skrevs om export av komponenter till krigsmateriel som olovligt befinner sig i tredje land: "När det är fråga om fall som här är aktuella är det svårt att föreställa sig något som inte skulle strida mot Sverige utrikes- säkerhets- eller försvarspolitiska intressen. Mycket talar för att ett tillstånd inte skulle meddelas i något sådant fall. Detta talar i och för sig för att ett förbud skulle kunna meddelas direkt mot en exportör, utan en föregående tillståndsansökan. En sådan ordning skulle emellertid kunna innebära att den beslutande myndigheten inte har ett fullgott beslutsunderlag, eftersom exportören formellt sett inte har haft chansen att i en tillståndsansökan lägga fram den utredning som i vart fall måste till och kunna presentera garantier för att produkterna inte skall komma till den användning som befaras." (sid 4). Ovanstående mycket restriktiva skrivning, som skulle utesluta export av komponenter till krigsmateriel som olovligt befinner sig i tredje land, har ersatts av en mjukare och mycket töjbar skrivning i propositionen: "De produkter som det här är fråga om kan vara av vitt skilda slag. Det kan vara fråga om produkter av mycket enkelt slag på låg teknisk nivå, t.ex. skruvar och muttrar eller däck, som har ett brett användningsområde och som finns allmänt tillgängliga på den internationella marknaden. Det kan också vara fråga om produkter som är av mera avancerat slag med ett smalare användningsområde och som inte finns tillgängliga på marknaden i någon större utsträckning. – – – Det kan inte uteslutas att en export i något enstaka fall skulle kunna tillåtas, utan att det skulle strida mot de utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitiska intressena." (sid 18). Detta resonemang strider helt mot den uppfattning som handelsminister Leif Pagrotsky framförde i en radiointervju i Morgonekot den 13 augusti 1997: "Pagrotsky: Det handlar alltså om varor som man i princip kan köpa i vilken järnaffär som helst: skruvar och muttrar, målarfärg och annat. Men också mer kvalificerade saker som hydraulpumpar och annat som inte är specialgjorda för just vapen. Inte heller de ska kunna användas till att modernisera gamla vapen. Reporter: Så att vanliga civila reservdelar kommer att klassas som krigsmateriel i framtiden, är det så? Pagrotsky: Ja, det är faktiskt det det handlar om." Det är obegripligt att regeringen i propositionen nämner möjligheten att tillåta export av komponenter till smugglade eller vidareexporterade vapen, om dessa är på en "låg teknisk nivå". Med detta resonemang missar ju regeringen själva poängen i sitt förslag.
Svenska företag ska inte tillåtas att sälja komponenter och därmed att underhålla smugglade eller vidareexporterade vapen, oavsett om komponenterna är komplicerade eller på en låg teknisk nivå!
Exportören ska ha en underrättelseskyldighet till ISP och ISP ska upplysa exportören om att det i det enskilda fallet är tillståndspliktigt att exportera. Men hur ska ISP och – speciellt – tullen kunna kontrollera om en utförsel är avsedd för ett vapensystem som sålts utan, eller vidareexporterats i strid med, givet tillstånd? I propositionen skriver regeringen att det "självfallet inte kan bli fråga om att ... kartlägga all krigsmateriel som olagligt finns utomlands. Den föreslagna exportkontrollen är bara avsedd för de fall det finns kunskap om att krigsmateriel olagligt finns i ett annat land ..." (sid 22). Vidare: "Sådan kunskap kan vinnas genom den underrättelseverksamhet som förekommer internationellt. Men den som är närmast till denna kunskap är i allmänhet exportören." (sid 24). Att exportören har sådan kunskap framgår med all önskvärd tydlighet i en promemoria från Hägglunds, som bifogades Försvarsindustriföreningens remiss. Där skriver företaget att de exporterade 5.300 Bandvagn 206 till ett 30-tal stater mellan 1981och 1992. "Flera av dessa vagnar har enligt våra underrättelser därefter vidareexporterats till andra länder." Dessa vagnar skulle dock inte omfattas av lagförslaget, eftersom de inte var krigsmaterielklassade vid exporttillfället. Från 1993 har företaget levererat ytterligare cirka 400 Bandvagn 206 till i huvudsak samma kunder. Det framgår dock inte om också vissa av dessa vagnar har sålts vidare. Exportören vet som regel var deras krigsmateriel befinner sig, men exportören kommer inte att avslöja detta om det kan leda till obehagliga följder; brottsmisstanke. Så hur ska andra tänkbara leverantörer kunna veta om exempelvis en Boforskanon befinner sig lagligt eller olovligt i ett visst land? Det förefaller nödvändigt att ISP och/eller tullen upprättar en lista på alla kända fall där svensk krigsmateriel befinner sig i ett land i strid med tillstånd! Listan kan också omfatta "tveksamma" fall som inte ska inkluderas, exempelvis svensk designad krigsmateriel som licenstillverkats utomlands och sålts vidare till tredje land. Svenska Freds har sammanställt en sådan lista, som bygger på uppgifter i de svenska polis- och tullutredningarna. ISP och tullen borde upprätta en betydligt mer omfattande lista, som kan tjäna som stöd för de båda myndigheternas granskning. Annars är det mycket svårt att se hur ISP och tullen ska kunna utföra ett fullgott arbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kräva tillstånd för export av komponenter ”som har förts ut ur landet eller vidareexporterats utan tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel.”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att syftet med lagregleringen är att förhindra export av komponenter till smugglad eller vidareexporterad krigsmateriel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ISP och/eller tullen upprättar en lista på alla kända fall där svensk krigsmateriel med tillstånd befinner sig i ett land i strid.
|
Birger Schlaug (mp) |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
|
Annika Nordgren (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Per Lager (mp) |