Regeringen ställer upp fyra huvudsakliga mål för utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa:
att främja en säkerhetsgemenskap,
att fördjupa demokratins kultur,
att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
att stödja en miljömässigt hållbar utveckling.
Dessutom poängterar regeringen att ett jämställdhetsperspektiv skall prägla hela samarbetet.
Miljöpartiet är i huvudsak positivt till inriktningen på dessa målområden. I två avseenden skiljer vi oss dock markant från regeringens linje; dels i frågan vad ett främjande av en säkerhetsgemenskap bör innebära, dels i synen på Sveriges roll i hanteringen av östländernas EU-medlemskapsansökan.
Övergången från planekonomi till marknadsekonomi har inte varit helt smärtfri för de forna kommunistländerna, för vissa grupper har levnadsstandarden tvärtom minskat, både vad gäller ekonomi och hälsostatus. Den omstrukturering av stora delar av ländernas industri som är nödvändig med ett EU-medlemskap kommer innebära att arbetslöshetssiffrorna närmar sig västeuropeisk nivå, vilket för länder med svagt eller outvecklat socialt skyddsnät naturligtvis innebär ännu större sociala katastrofer än de vi upplevt och upplever i Sverige. Risken är uppenbar att folken i stället ser tillbaka på kommunisttiden som en bättre tid, och att kommunistregimer ges tillfälle att återta makten. Att stötta ländernas uppbyggnad av sociala skyddsnät och motverka utvecklingen av en ensidig och aggressiv marknadsekonomi är därför en oerhört viktig uppgift.
En självklarhet vore att riva EU:s handelsmurar mot det forna Östeuropa, murar som inte bara begränsar ländernas utvecklingsmöjligheter utan också sänder ut tydliga signaler: den fria marknaden fungerar inte. Miljöpartiet ser också negativt på att Sveriges handelsbalans med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ukraina och Ryssland de senaste åren rubbats så till vida att Sveriges import från dessa östländer stagnerat, samtidigt som vår export dit ökat kraftigt och nu vida överstiger importen. Öst får inte ses som en jungfrulig marknad, redo för exploatering, handeln måste vara på lika villkor för att ländernas ekonomier ska kunna återhämta sig.
Ett argument som ofta hörs är att ett medlemskap i EU är en förutsättning för att östländerna skall kunna ta itu med sina miljöproblem. Miljöpartiet anser detta vara mycket trångsynt – naturligtvis måste vi hjälpa östländerna att ta itu med sina miljöproblem oavsett om länderna väljer att gå med i EU eller inte. Denna hjälp bör bestå av ekonomiskt och tekniskt stöd för att utveckla reningsutrustning etc. men också av juridisk hjälp för att förbättra miljölagstiftningen och av pedagogisk hjälp för att öka medvetenheten kring ländernas miljöproblem.
Den kanske viktigaste miljöfrågan att lösa för östländerna nu är att ställa om energisystemet till ett system baserat på förnyelsebar energi. Arbetet med att åtgärda uppenbara säkerhetsbrister i befintliga reaktorer får naturligtvis inte äventyras, men målsättningen måste vara att kunna fasa ut ländernas kärnkraftverk.
Samtidigt måste vi komma ihåg att även om väst kan hjälpa öst att i många avseenden bekämpa olika miljöproblem, riskerar vi också att skapa nya miljöproblem i länderna i form av ökade transporter, ökad energianvändning, ökad avfallsvolym mm. Även om vi inte själva idag löst dessa problem bör en prioriterad uppgift vara att förhindra dessa problem från att accelerera i öst. Det finns ingen anledning att andra skall göra samma misstag som vi!
Det kanske största hotet från väst är vårt kemikaliesamhälle. Vi vet mycket lite om vilka effekter vårt frekventa användande av olika kemikalier har på människor och miljö. Det finns stor anledning att befara att i takt med att öst tar efter vår livsstil kommer man också att drabbas av de sjukdomar som blivit allt vanligare i väst. Idag lider t ex vart tredje barn i Sverige av någon allergi, att jämföra med 5–7% i östländerna.
I debatten inför Sveriges EU-anslutning var EU:s säkerhetspolitik inte någon huvudfråga för EU-förespråkarna. Situationen är en helt annan i östländerna, där EU-förespråkarna anför säkerhetsskyddet som ett av de viktigaste motiven för ett medlemskap. Med undantag av Cypern har samtliga ansökarländer också anmält intresse att bli medlemmar i NATO. Polen, Ungern och Tjeckien fick i juli 1997 besked att man är välkomna som NATO-medlemmar. Kommissionens slutsats om vad utvidgningen bör innebära för utrikes- och säkerhetspolitiken är att ”EU kommer få en större tyngd och bör spela en mer aktiv roll på den internationella politiska scenen.” För att klara detta menar man att EU måste förstärka sin förmåga att fatta politiska beslut och att olika delar av den externa politiken, bl a GUSP, handelspolitiken och biståndspolitiken, måste samordnas.
Att Ryssland inte kommer på tal för EU-medlemskap inom en översiktlig framtid är fullständigt klart. I realiteten innebär detta att kalla krigets mur mellan öst och väst riskerar att återigen byggas upp, om än flyttad österut, med hårda gränskontroller, men också ökad säkerhetspolitisk misstro mellan EU och Ryssland. Inte minst EU:s krav på ansökarländerna att redan nu skärpa gränserna gentemot icke-EU-länder riskerar att upplevas som provocerande av Ryssland. Extra tydligt framträder denna gränsproblematik vid Tjeckiens gräns mot Slovakien – vad som för några år sedan var en regional gräns inom ett land blir nu EU:s hårda yttergräns. Miljöpartiet menar att EU:s krav på att kandidatländerna skall stärka sin gränsbevakningskapacitet mot icke EU-länder ger ett paradoxalt intryck när EU-konceptet samtidigt går ut på att upphäva de inre gränserna.
Miljöpartiet är mycket kritiskt till att Sverige driver en militär profil på säkerhetssamarbetet. De medel som avsätts för säkerhetssamarbetet borde i första hand inriktas på att bl a sanera efter miljöskador och upprätta fungerande räddningstjänster för att stärka kompetensen att kunna hantera olyckor vid kärnkraftverk, oljeutsläpp och transporter av farligt gods etc. Vi menar att avskräckning som metod för att hålla krig borta bygger på att en nedrustning aldrig kan ske. Varje lands försök att öka den egna säkerheten genom militära investeringar följs av motsvarande satsningar i omvärlden, med en ökad hotbild som resultat. Vår modell för ett säkerhetssamarbete är därför att gå före och avveckla militär verksamhet, med målsättningen att Östersjöregionen ska bli en militär- och vapenfri zon.
En allmän uppfattning i Sverige är att folken i de forna kommunistländerna inte önskar något högre än att deras länder upptas i EU. Men att ländernas regeringar sökt medlemskap i EU innebär inte nödvändigtvis att detta är demokratiskt förankrat hos folken. Regeringens förslag att ensidigt verka för att länderna snabbt kommer med i EU är därför mycket olyckligt. En aspekt som inte kan betonas nog är att det måste vara människorna i de berörda länderna som i en väl förankrad demokratisk process fäller avgörandet om ett eventuellt medlemskap i EU. Att pressa in ett folk mot dess vilja vore lika olyckligt som att hårdnackat arbeta mot deras möjlighet att bli medlemmar av Unionen. Kännedomen om vad ett EU-medlemskap kommer att innebära är i flera av ansökarländerna fortfarande mycket liten. Miljöpartiet yrkar därför att ett övergripande mål för Sverige skall vara att främja den demokratiska processen kring ansökarländernas eventuella anslutning till EU.
För att inte styra opinionen i länderna är det viktigt att olika hjälpinsatser etc frikopplas från själva EU-medlemskapsansökan, dvs att inte ett medlemskap ses som en förutsättning för EU-stöd.
I vissa avseenden är inte heller EU ännu redo att genomföra utvidgningen. Från federalistiskt håll påpekas att östutvidgningen försvårar möjligheten för EU att snabbt utvecklas till ett effektivt Europas Förenta Stater, dvs ett uppfattat motsatsförhållande mellan fördjupning och utvidgning. I bl a Spanien och Portugal framförs också att utvidgningen kommer leda till negativa ekonomiska konsekvenser för de egna länderna, då fler länder skall vara med och dela på strukturfonderna. Helt klart är också att om alla elva ansökarländerna blir medlemmar, dvs att medlemsantalet ökar från 15 till 26, kommer det bli svårare att nå enighet i rådet.
Amsterdamfördraget misslyckades med att lösa de institutionella frågorna, dvs hur ett utvidgat EU skall styras. För att kandidatländerna ska veta vad de ger sig in i är det viktigt att dessa frågor löses snabbt, innan anslutningsförhandlingarna kommit för långt.
På samma sätt har Agenda 2000 misslyckats med uppgiften att lösa frågorna kring jordbrukspolitiken. I stället för en lösning där östländerna deltar på lika villkor gynnar Agenda 2000 jordbrukarna i nuvarande EU-medlemsländer i och med att kandidatländernas jordbruk under övergångstiden efter det att de blivit medlemmar inte skall vara berättigat till direktstöd, samtidigt som ländernas produktionsutveckling hämmas av kvoter. Naturligtvis påverkas också konsumenterna i kandidatländerna om matpriserna närmar sig EU-nivå. Miljöpartiet är mycket negativt till detta och menar att EU:s jordbrukspolitik måste reformeras på ett sätt som garanterar att östländernas jordbrukspolitik inte diskrimineras i något avseende.
Omstrukturering av det östeuropeiska jordbruket riskerar också att orsaka stor arbetslöshet, samtidigt som man i och med en ökad användning av bekämpningsmedel och konstgödsel får samma problem som EU:s jordbruk lider av. Framför allt Polen har idag ett småskaligt jordbruk, som skulle kunna utvecklas till ett ekologiskt hållbart jordbruk.
När förhandlingarna nu inleds med ansökarländerna är det av yttersta vikt att Sverige bevakar östländernas intressen, snarare än EU:s, så att inget lands regering, kanske i iver att snabbt kunna ansluta sig till Unionen, förhandlar bort folkviljan eller landets egenart och utvecklingsmöjlighet. Vår erfarenhet från Sveriges EU-anslutning visar ju att risken för en sådan förhandlingssituation är tämligen stor!
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på ett säkerhetspolitiskt samarbete,
att riksdagen fastställer att verksamheten skall inriktas på insatser för att främja den demokratiska processen kring kandidatländernas EU-medlemskapsansökan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att olika hjälpinsatser etc frikopplas från själva EU-medlemskapsansökan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att östländernas närmande till väst både ger möjlighet att lösa vissa miljöproblem och hotar att skapa nya miljöproblem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att snabbt lösa EU:s institutionella frågor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige i medlemskapsförhandlingarna bevakar östländernas intressen.
|
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
Eva Goës (mp) |