Regeringen presenterar i denna proposition en strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa för åren 1999–2001. Det är en fortsättning på tidigare samarbetsinriktning och utvecklingsåtgärder sedan reformprocessen och strukturomvandlingen tog fart i Östeuropa kring år 1990.
Vänsterpartiet finner förslagen, synpunkterna och resonemangen i propositionen i stort sett väl genomtänkta och lämnar i denna motion endast kompletterande förslag. Vänsterpartiet presenterade för ett halvår sedan en riksdagsmotion om Östeuropa (1997/98:U807) och en om Barentsregionen (1997/98:U803) som byggde på en rapport från Vänsterpartiets riksdagsgrupp (Östeuropa och svenskt stöd, juni 1997, Eva Zetterberg, Ronald Eriksson) och vi hänvisar till dessa dokument för mer ingående resonemang och analyser. Mycket av det vi pekat på i tidigare dokument har regeringen tagit till sig. Utvecklingen av våra närmaste östra grannländer och övriga Öst- och Centraleuropa är av global vikt. Detta gäller flera områden:
Säkerhetspolitiskt kan vi nu skönja en värld med en hög demokratisk nivå och med mycket lågt behov av militära medel. Gigantiska resurser kan frigöras för andra angelägna mål.
Miljömässigt finns det nu reella möjligheter att skapa ett kretsloppssamhälle i Europa, men även i övriga världen.
Kretsloppssamhället är intimt kopplat till en positiv ekonomisk utveckling, vilken vi nu ser ta fart i de mest utvecklade länderna i öst. Detta skapar både tekniska, politiska och ekonomiska möjligheter att sprida ett mer uthålligt samhällsbygge till det övriga globala samfundet.
Behovet av investeringar, utbildning, sociala insatser och strukturomvandlingar är fortsatt mycket stort. Det stöd som Sverige ger är endast en bråkdel av vad som skulle kunna göras. I huvudsak åligger det länderna själva att genomföra förändringarna. Sverige kan dock på ett kostnadseffektivt sätt bidra inom en rad områden.
Vänsterpartiet betraktar detta stöd som rena investeringar som förräntar sig väl för både Sverige och mottagarländerna. Sverige får tillbaka investerade medel i form av ökad handel och sysselsättning, bättre miljö, ökad säkerhet, minskade militära utgifter och en ökad livskvalité för den enskilda människan. Tänk om vi tidigare anat den dramatiska utvecklingen i Östeuropa – då hade vi förmodligen lyckats stoppat det nu helt onödiga och föråldrade JAS-planet och använt dessa 50 miljarder till vettiga utvecklingsinsatser.
Östeuropastödet har utvärderats i olika avseenden. Den samlade bedömningen är positiv. En aspekt som underligt nog inte analyserats är effekten på den svenska sysselsättningen. Vänsterpartiet ser stödet till Östeuropa som en kombination av åtgärder för att förbättra miljön, öka människors välstånd och expandera handel i vår region. Men det är också investeringar för att öka den svenska sysselsättningen. Det är då intressant att se vilka investeringar som är effektivast från sysselsättningssynpunkt. Riksdagen bör uttala att en sådan utvärdering bör göras. Vänsterpartiet återkommer i vårbudgeten om exakta anslagsnivåer till utvecklingsinsatser i Östeuropa.
Vänsterpartiet har tidigare lyft upp jämställdhetsperspektivet. Nu visar utvärderingen (Ds 1997:75) att jämställdhetsfrågorna inte har beaktats. Snarare visar analyser att kvinnornas villkor i öst försämras. Vi har svårt att förstå regeringens ovilja att göra jämställdheten till ett mål, när det visar sig att dagens formuleringar och status för jämställdhetsfrågan inte är tillräckliga. Vi menar att jämställdheten skall finns med som ett mål i det internationella samarbetet och att detsamma bör gälla Östeuropasamarbetet. Det är också en gammal kunskap att satsningar på kvinnor är effektivt om man vill främja demokrati, bättre social miljö och ekonomisk utveckling. Så varför tveka inför den kvinnliga potentialen?
Regeringen ger i propositionen ett sken av att Östeuropa nu passerat ett par faser och nu inträder i en ny fas, nämligen EU-utvidgningen och Europaintegrationen. Som vi ser det är bilden av Östeuropa splittrad, vissa länder är fortfarande kvar i den första fasen av stagnation eller har fortfarande en negativ utveckling. I t.ex. Bulgarien, Serbien och Vitryssland är utvecklingen alarmerande medan andra regioner har haft en snabb utveckling.
Europaintegrationen är viktig och utvecklas på många områden, alltifrån kommunikation och handel till kulturutbyte och turism. EU-organisationen är en del av denna Europaintegration, men det kan diskuteras hur EU-processen påverkar utvecklingen. Det finns inslag i EU som motverkar integrationen, t.ex. handelshinder och protektionism inom EU och i förhållande till andra länder. Skulle EU:s enorma stöd till jordbrukssektorn drastiskt minska skulle det vara ett stort stöd till öst, men samtidigt vålla svåra problem för många jordbrukare i väst.
Det är märkligt att regeringen är så ensidigt positiv till EU-utvidgningen. Fördelarna sades ju bli stora vid svenskt medlemskap, men det är i dag oerhört svårt att peka på några positiva konkreta exempel som det svenska medlemskapet medfört. Det finns naturligtvis både för- och nackdelar med medlemskap i EU. Sverige borde dela med sig av sina nyvunna erfarenheter av medlemsförhandlingar och färskt medlemskap, men Sverige bör då också redovisa alla aspekter i allsidiga analyser för de länder i Östeuropa som nu hett åtrår medlemskap. Det finns en risk att EU- medlemskapet används som den allena saliggörande lösningen för alla problem fattiga människor har i Östeuropa. Socialdemokratin borde ta detta till sig och uppvisa en mer nyanserad bild av effekterna av EU-medlemskapet. Det finns heller ingen specifik analys av utvidgningen av EU. De utvärderingar som gjorts (t.ex. SOU 1997:150, EU:s jordbrukspolitik och östutvidgning och Agenda 2000 En förstärkt och utvidgad union, framlagt av EU-kommissionen) ger inga besked om hur t.ex. jordbrukspolitiken ska hanteras.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att en oberoende utvärdering bör ske av EU:s utvidgning, en utvärdering som skall ges ett brett perspektiv, t.ex. ett konsumentperspektiv och effekter på tredje världen.
Regeringen redovisar en relativt positiv utveckling i berörda länder. Det är förvisso sant att det kan skönjas en positiv utveckling i en del länder och regioner, men det kvarstår också stora problem, som delvis har förvärrats. Fattigdomen är utbredd, stora grupper är ekonomiskt utslagna och klyftorna har ökat. För Vänsterpartiet är det inte acceptabelt att klyftorna ökar och fattigdomen breder ut sig. Det är kanske nödvändigt under en övergångsperiod, men risken finns att det blir bestående. Som en effekt av detta sprider sig antidemokratiska tendenser i breda folkgrupper och olika former av kriminalitet och svarta marknader tar en allt större del av samhällsekonomin.
Speciellt utsatta är barn och kvinnor. En rapport som nyligen tagits fram av UNICEF har pekat på behovet av stora insatser för utsatta barn i Öst- och Centraleuropa. Det är bråttom. Prostitution med både kvinnor och barn ökar i omfattning och internationella ligor bedriver modern handel av sexslaveri. Ofta är kunder och marknader i Västeuropa slutmålet. Anita Gradin (s) och Marianne Eriksson (v) har i EU-kommissionen respektive Europaparlamentet med viss framgång försökt att driva på i dessa frågor och föreslagit en rad åtgärder för att motverka dessa värsta former av utnyttjande. Det är märkligt att insatser på detta område knappt berörs i propositionen, när vi har en stor del av lösningen på problemet hos oss i Västeuropa.
Det är också viktigt att kommunala och regionala myndigheter engageras i våra grannländer, så inte enbart frivilligorganisationer (som t.ex. Rädda Barnen) ensamma får stå för det tunga och mycket omfattande arbetet som ligger framför oss. Att det finns frivilligorganisationer på plats – som t.ex. driver barnhem – får inte betyda att de lokala myndigheterna avstår från att ta sitt ansvar.
Sverige kan, frånsett insatser i EU-maskineriet, göra betydande insatser på det sociala området. Kanske det nu är viktigast med insatser i Ryssland, eftersom stora problem finns där. Sverige kan bidra med utbildning av socialarbetare och med terapeutisk och medicinsk kompetens. Även när det gäller droginformation, kunskap om spridning av HIV och andra sjukdomar och samlevnadsundervisning kan vi göra stora insatser.
Sjukvården i öst har under den gångna eran varit inriktad på sluten toppstyrd institutionsvård. Sverige har en stor potential när det gäller att sprida en sjukvårdskultur, där patienten står i centrum och där det ges en god, mänsklig omvårdnad i kombination med avancerad medicinsk behandling. Svenska landsting och andra aktörer inom det medicinska och sociala området bör på olika sätt uppmuntras till fördjupade insatser inom Östeuropasamarbetet. I dag har vi säkra rapporter om att sjukdomar som tyfus ökar, det är sjukdomar som är kopplade till samhällen där de svagaste slås ut – det är en tillbakagång som vi borde reagera kraftfullt på.
Vi stöder regeringens förslag om att en större del av det svenska stödet bör gå till sociala insatser. Det är också glädjande att läsa att regeringen insett att den effektivaste metoden är insatser för barn och ungdom. Vi vill dock inte att åtgärder på andra områden skärs ner, utan att ökade insatser på det sociala området med en huvudinriktning på barn och ungdom finansieras med de ytterligare medel som Vänsterpartiet anslår.
Folkbildningen har i Sverige haft en viktig roll i arbetet med att utveckla vårt moderna och demokratiska samhälle. Folkbildning i Östeuropa har i denna mening knappt existerat. Studiecirklar där deltagare fritt kunnat välja ämne – och fått kommunalt stöd – är en stor nyhet i öst. Folkbildning går hand i hand med behovet av att satsa på de unga. Hittills har det som gjorts varit en droppe i havet jämfört med de stora behov som finns. Folkbildning i öst kan vara frågan om rent elementära saker, hur fungerar demokratiska organisationer, hur fungerar en bank, IT-kunskap, engelska, konsumentfrågor, rättsfrågor. Det är också en fråga om att informera och utbilda i hur medlemsstyrda och medlemsuppbyggda demokratiska folkrörelser fungerar. Den gamla öststatsmänniskan och öststatskulturen måste i många avseenden börja om från början. Men viljan att lära är grundmurad.
Det är avgörande att fylla luckorna med kunskap snarast – annars finns det risk för bakslag som kan hota reformprocessen, i alla fall i vissa länder. Det finns rörelser och organisationer med tvivelaktiga mål som gärna sprider sina läror på bekostnad av demokratiska och vetenskapliga ambitioner. Som vi konstaterade i riksdagsmotionen hösten 1997 finns det tecken på att utbildningsstandarden sjunker, inte minst i Ryssland. Detta är oroväckande.
Även på detta område har Sverige stor potential. Den svenska studiecirkelverksamheten är ett begrepp med högt exportvärde. Regeringen bör se över möjligheten att öka de svenska utbildnings- och kunskapsöverförande insatserna på alla plan i våra relationer med öst. Varje svensk grundskola, folkhögskola, etc. borde har minst ett pågående Östeuropaprojekt. Varje svensk elev borde få känna att man är delaktig i byggandet av det nya Europa. Det kan vara en så enkel sak som att man har en brevvän i öst.
I det vanliga biståndet finns det en uttalad ambition att stödja de fattigaste och de som har det allra svårast, en ambition med starkt stöd i svenska riksdagen. Ett uttryck för detta var Sveriges långvariga stöd till Sydafrika under de mörka apartheidåren.
När det gäller stödet österut verkar det dock vara en aning förvirrat. Vitryssland är ett land nära Sverige, 50 mil inom Östersjöns avrinningsområde. Det ligger närmare Sverige än Ukraina, som regeringen vill öka stödet till. Utvecklingen i Vitryssland är dock negativ. En despot vid namn Lukasjenko motverkar alla förbättringar, utom dem till hans egen fördel, han har talat väl om nazismen och gör sitt bästa (sämsta) för att förfölja fri press och opposition. De demokratiska krafterna är bittra på väst och vädjar om stöd. Vitryssland är också hårt drabbat av Tjernobylolyckan, bl.a. med omfattande genetiska skador hos barnen. Man har omfattande problem med alkoholism och en galopperande HIV-spridning. Vården och handikappomsorgen står på låg u-landsnivå.
Sveriges regeringen tycks följaktligen anse att om läget är tillräckligt eländigt ska man hålla inne med stöd och hjälp och vänta på bättre tider. Hade vi t.ex. tillämpat samma strategi i Sydafrika hade lidandet där förlängts. Varför ska vi inte främja demokratin och humanismen i Vitryssland? Hur långt ner ska landet få sjunka innan vi vidtar åtgärder?
Riksdagen bör besluta att Vitryssland skall bli ett prioriterat land i det svenska grannlandssamarbetet. Vitryssland är det land i Sveriges närhet som har de största behoven.
Vänsterpartiet ser det som en felinvestering att bidra till uppbyggnaden av alla former av militärt försvar i berörda länder. Naturligtvis skall Sverige inte heller exportera militär materiel, inte heller utrangerad sådan. Militär verksamhet i de former som regeringen vill stödja är föråldrade. Ett folkförsvar av den svenska modellen som socialdemokratin talar väl om tillhör en svunnen tid. Eventuella framtida krigs- eller krissituationer löses med andra metoder.
Däremot kan vi bidra till insatser för omställningen av militär verksamhet till civil. Problemet är att vi hittills inte har klarat detta på ett seriöst sätt hemmavid. Det är också effektivt med stöd till internationella insatsstyrkor såsom BALTBAT och BALTRON. Internationella krisstyrkor under FN-kontroll, som byggs upp av mindre enheter från ett flertal länder, är ett steg mot en internationell demokratisk krisorganisation. Slutligen vill vi understryka behovet av att snabbt få till stånd fungerande tullsystem och gränskontroller. I detta avseende stöder vi regeringens redovisade inriktning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av östsamarbetet från svensk sysselsättningssynpunkt,
att riksdagen beslutar att jämställdhetsperspektivet skall vara ett av målen för utvecklingssamarbetet med Östeuropa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en oberoende utvärdering av EU:s östutvidgning,
att riksdagen beslutar att ytterligare svenskt stöd till sociala insatser i Östeuropa skall finansieras genom ett utökat statligt anslag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt folkbildning,
att riksdagen beslutar att Vitryssland skall bli ett prioriterat land i det svenska Östeuropasamarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte stödja militär upprustning.
|
Eva Zetterberg (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Bengt Hurtig (v) |
|
Jan Jennehag (v) |
Kenneth Kvist (v) |