Den australiska regeringen lämnade hösten 1996 till FN:s generalförsamling rapporten från Canberrakommissionen. Rapporten beskriver ett antal konkreta steg på vägen till en värld fri från kärnvapen, steg som kan tas under internationell kontroll utan att balansen mellan kärnvapenmakterna rubbas. Ansvaret för att förslagen genomförs vilar nu på FN:s medlemsländer. Sverige intar här en viss särställning p.g.a. vårt traditionella engagemang i nedrustningsarbetet och därför att två av kommissionens medlemmar var svenskar. De två dominerande kärnvapenmakterna vill i första hand att nedrustningen ska diskuteras som ett bilateralt ärende. Kärnvapen är emellertid ett hot för hela mänskligheten och initiativ från kärnvapenfria länder intar en självklar plats. Sverige har under flera decennier ofta tagit ledningen i arbetet för kärnvapenavrustning.
Vi uppmanar nu den svenska regeringen att, i samarbete med andra länder, anordna en internationell uppföljningskonferens av Canberrakommissionens rapport. Vid denna bör man diskutera förslag i rapporten som redan genomförts, vilka förslag som närmast står i tur att genomföras samt vilka vägar som bäst lämpar sig för att man i fortsättningen skall kunna fullfölja förverkligandet av kommissionens idéer. Möjligheten att kommissionens arbete skall återupptas bör övervägas.
I detta ögonblick står tusentals kärnvapenladdade missiler beredda att avfyras inom några sekunder. Det finns en ständig risk för att kärnvapen avfyras av misstag. Många av dessa atombomber har en laddning motsvarande tiotals Hiroshimabomber.
I dag, när vi inte längre lever i skuggan av det kalla kriget, är denna risk för en kärnvapenkatastrof av misstag helt orimlig. Sverige har tidigare, bl a vid nedrustningskonferensen i Genève, talat för att inga kärnvapen ska vara beredda för omedelbar avfyring (”off alert”). Vi föreslår att den svenska regeringen och dess representanter i det internationella nedrustningsarbetet oförtröttligt verkar för att kärnvapen tas ur avfyrningsberedskap och att laddningarna dessutom avlägsnas från vapenbärarna och bevaras avskilda från dessa. Inom varje land bör kärnvapenladdningarna bevaras inom ett fåtal anläggningar under kontinuerlig internationell kontroll. På detta sätt uppnås både att risken för en kärnvapenavfyrning av misstag elimineras och att en förtroendeskapande erfarenhet under ett system av internationell övervakning tillkommer, vilket kan tjäna som modell för senare stadier i kärnvapnens fullständiga avskaffande.
I Sverige har vi i decennier arbetat för fred och nedrustning och haft starkt stöd i opinionen. En viktig del av detta arbete har skett i FN och dess specialorgan. Förslag har framförts, bl a vid FN:s generalförsamlings session 1996, att generalförsamlingens session år 1998 skulle bli en särskild session för nedrustning, den fjärde i ordningen. För närvarande föreligger i världen ovanligt gynnsamma omständigheter för nedrustningsarbetet. Hotet om ett krig mellan stormakterna finns inte. Den internationella spänningen är låg och kontakterna mellan ledarna i världens mäktigaste länder är goda. Det är därför angeläget att gripa tillfället och åter försöka sätta fart på nedrustningsarbetet som under det senaste året i det närmaste stått stilla. Vid en speciell session om nedrustning inom FN:s generalförsamling skulle alla frågor beträffande nedrustning tas upp såsom kärnvapenkontroll, en ny start på förhandlingarna om konventionella styrkor i Europa, bättre kontroll av vapenhandeln, omställning av vapenproduktionen till civil verksamhet, liksom en ny säkerhetsordning under FN:s ledning i enlighet med de tankar som finns i generalsekreterarens förslag Renewing The United Nations: A program for Reform; presenterat 14 juli 1997 (General Assembly, Document A /51/ 950.)
Möjligheterna för ett avtal om kärnvapens slutliga avskaffande enligt en stegvis procedur under internationell kontroll borde vara goda. Det kalla kriget är över och förhållandet mellan kärnvapenmakterna bättre än någonsin. Avtalet om ett totalt stopp för kärnvapenprov bär vittnesbörd om att möjligheter finns. Internationella domstolen i Haag har enhälligt uttalat att det åligger kärnvapenmakterna att slutföra förhandlingar om kärnvapnens fullständiga avskaffande. Likväl motsätter sig flera av kärnvapenmakterna tanken att, enligt sina uttryckliga åtaganden t ex i paragraf 6 i avtalet mot spridning av kärnvapen, förhandla om avskaffandet av kärnvapen. Möjligheterna att inom den närmaste tiden få till stånd sådana förhandlingar kan förefalla små. Kärnvapnens avskaffande är emellertid inte en fråga enbart för kärnvapenmakterna. Sveriges regering bör därför i lämpliga internationella sammanhang, t ex vid den förberedande konferensen för nästa möte beträffande icke-spridningsavtalet, (NPT Prep.com. 98) vid nedrustningskonferensen i Genève samt vid FN:s generalförsamling framhålla kärnvapenmakternas lagliga förpliktelser att förhandla om kärnvapnens avskaffande. I detta arbete har den svenska regeringen många bundsförvanter. Även om kärnvapenmakterna knappast låter sig påverkas direkt kan den ökande internationella opinionen så småningom få genomslagskraft. Sådana vändningar i den internationella situationen kan komma oväntat, vilket vi såg vid Berlinmurens fall.
De länder som innehar kärnvapen har under lång tid ägnat sig åt provsprängningar för att testa vapnens effektivitet. Mest uppmärksammade blev de franska provsprängningarna i Stilla havet under 1994 sprängningar som väckte en hel världs avsky och protester. Mindre publicitet har ägnats provsprängningar som ägt rum i Kina och i USA. Det senaste i raden ägde rum den 18 september 1997 i Nevadaöknen, och innan dess i juli. Sannolikt gav dessa sprängningar en förevändning för Ryssland och Kina att göra egna experiment. Förbud mot provsprängningar måste också innefattas i NPT.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen tar initiativ till uppföljning och genomförande av de mest näraliggande av Canberrakommissionens förslag,
att den svenska regeringen vid nedrustningskonferensen i Genève och i andra lämpliga internationella sammanhang verkar för att kärnvapen avlägsnas från kärnvapenbärarna och bevaras avskilt från dessa under betryggande internationell övervakning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska regeringen tillsammans med andra länder vid generalförsamlingens session hösten 1997 verkar för en speciell nedrustningssession i generalförsamlingen hösten 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbud mot provsprängningar måste inkluderas i NPT.
|
Eva Zetterberg (v) |
|
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Barbro Westerholm (fp) |
|
Eva Goës (mp) |
Dan Ericsson (kd) |